Sök i Ratio Lex

OMORGANISATION AV GENERALTULLSTYRELSENSAMT TULLVERKETS LOKALFÖRVALTNING

434 sidor, varav 355 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 355 av 434 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SOU 1921:5, band 2, OMORGANISATION AV GENERALTULLSTYRELSENSAMT TULLVERKETS LOKALFÖRVALTNING

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

é.i *

7»

T 1914

BETANKANDEN. 11.

FÖRSLAG

OMORGANISATION AV GENERALTULLSTYRELSEN

SAMT TULLVERKETS LOKALFÖRVALTNING

t

4

STOCKHOLM

K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI

1918.

opaginerad Kontrollera mot PDF

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Sakregister till ingångna svar på frågecirkuläret........................ VI

I. Förteckning å de i kommissionens frågecirkulär upptagna spörsmål 1

II. Ingångna svar på frågecirkuläret................................................ 2

1. Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening................................................ 2

2. Sveriges tullmannaförening ................................................................. 72

3. D:o ................................................................. 93

4. Gottlands handels- och sjöfartskammare.................................................. 97

5. Handelskammaren i Gävle..................................................................... 97

6. Handelskammaren i Göteborg ............................................................... 108

7. Handelskammaren i Karlstad ............................................................. 127

8. Handels- och industrikammaren för Örebro och Västmanlands län................. 130

9. Norrbottens läns handelskammare ......................................................... 131

10. Skånes handels-, industri- och sjöfartskammare.......................................... 134

11. Smålands och Blekinge handelskammare................................................... 154

12. D:o ..................... ............................. 162

13. Stockholms handelskammare................................................................. 164

14. Västergötlands och norra Hallands handelskammare.................................... 179

15. Östergötlands och Södermanlands industri- och handelskammare..................... 179

16. Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare.................................... 184

17. Sveriges industriförbund .................................................................... 192

18. Svenska bryggareföreningen.................................................................. 193

19. Svenska trävaru-exportföreningen............................................................ 194

20. Järnkontoret ................................................................................... 200

21. Sveriges elektriska industriförening......................................................... 207

22. Sveriges allmänna exportförening........................................................... 211

a. Svenska tapetfabrikanternas förening ............................................. 212

b. Aktiebolaget Joh. Thermaenius & son ............................................ 214

c. Aktiebolaget svenska kullagerfabriken............................................ 215

d. Malmö handsk- & glacéläderfabriksaktiebolag.................................... 215

e. Johannedals trävaruaktiebolag ...................................................... 216

f. Aktiebolaget de Lavals ångturbin................................................... 217

g. Aktiebolaget Tornborg & Lundberghs eftr........................................ 218

h. Katrinefors aktiebolag ............................................................... 218

i. Erik Svalting, Eskilstuna............................................................ 219

j. Höganäs-Billesholms aktiebolag...................................................... 219

k. Aktiebolaget Göteborgs ris- & valskvam........................................ 221

23. Sveriges allmänna handelsförening ......................................................... 222

24. Sveriges minuthandlares riksförbund ...................................................... 234

opaginerad Kontrollera mot PDF

IV

25. Göteborgs minuthandelsförening

26. Hälsingborgs köpmannaförening

27. Landskrona handelsförening............................

28. Stockholms köpmansklubb...........................

29. Örebro allmänna minuthandelsförening.. .........

30. Föreningen Sveriges kolonialvaruengrossister.......

31. Sveriges allmänna vin- och spirituosahandlareförening

32. Stockholms trävaruhandelsförening

33. Sveriges allmänna sjöfartsförening ........................

34. Sveriges redareförening....................................

35. Stockholms rederiföroning

36. Sveriges fartygsbefälsförening ............................ ,

37. Ingfartygsbefälhavaresällskapet ...........................

38. Svensk skeppsrederiförening för segelfartyg

39. Stockholms speditörsförening

40. Södermanlands läns hushållningssällskap..................

41- Värmlands läns hushållningssällskap .........

42. Gävleborgs läns hushållningssällskap......................

43. Västernorrlands läns hushållningssällskap

44. Övriga hushållningssällskap

45. Svenska lantmännens riksförbund.......................

46. Handels- och sjöfartsnämnden i Nyköping

47. Handels- och sjöfartsnämnden i Oskarshamn

48. Handels- och sjöfartsnämnden i Karlskrona

49. Handels- och sjöfartsnämnden i Eonneby

50. Handels- och sjöfartsnämnden i Ystad.....................

51. Handels- och sjöfartsnämnden i Malmö

52. Handels- och sjöfartsnämnden i Hälsingborg

53. Handels- och sjöfartsnämnden i Halmstad

54. Handels- och sjöfartsnämnden i Göteborg

55. Handels- och sjöfartsnämnden i Hudiksvall

56. Handels- och sjöfartsnämnden i Luleå.....................

57. Stockholms stads hamnstyrelse..............

58. Skeppsredaren Sigurd Hedberg i Malmö..................

Sid.

234

236

238

239

246

247

256

257

261

261

265

273

279

292

299

303

304

304

306

307

307

307

309

311

312

314

316

322

325

327

334

335

338

340

in. Redogörelse för personalförhållandena inom vissa främmande

staters tullverk (utarbetad av 1912 års s. k. överkvalifikationssakkunniga) 342

Bayern

Danmark..

England

Finland .

Frankrike

Hamburg.

Norge ....

Preussen .

Schweiz ..

Österrike

342

343

344

345

347

351

354

354

358

359

✓

opaginerad Kontrollera mot PDF

V

Sid.

IV. Uttalanden rörande tullverkets elevkurs................................. 360

1. Skrivelse från chefen för gonoi-altullstyrolsons tullbehandlinge- och upplys
ningsbyrå.

......................................................................... 360

2. Skrivelse från övorinspoktoren vid packhusinspektionen i Stockholm 368

3. Skrivelse från överinspektören vid packhusinspektionen i Göteborg......... 370

4. Skrivelse från överinspektören vid packhusinspoktionen i Malmö............ 370

V. Handlingar rörande tullbehandlingsattesternas offentlighet...... 371

1. Framställning av justitieombudsmannen .......................................... 371

2. Utlåtande av generaltullstyrelsen .................................................. 390

VI. Handlingar rörande förtullningen av paketpost........................ 393

1. Promemoria av generalpostdirektören .................................. 393

2. Yttrande av överinspektören vid packhusinspektionen i Stockholm ......... 404

VII. Uttalande rörande de för äldre tulltjänsteman av högre och

lägre grad anordnade kurser............................................. 410

VIII. Utlåtande av generaltullstyrelsen i fråga om nederlagskrediten 413

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sakregister

till ingångna svar på frågecirkuläret.

Ackord, s. 43, 82, 243, 267, 283.

Allmänheten, tulltjänstemannens förhållande till, s. 213, 222, 275, 316.

Analyser, se Varuundersökningar.

Angivningstidens längd, s. 156, 310, 333.

Anslag, innehållande anvisningar för trafikanter, s. 245.

Ansvarighet för skada, som åkommer gods, njedan det är i tullverkets besittning

s. 236.

Antal tjänstemän vid tullbehandling, s. 60.

Arbetsmetoder, moderna, s. 44, 85, 102, 112, 133, 147, 157, 165, 176, 183, 210,

220, 227, 233. 237, 238, 244, 250, 259, 278, 298, 305, 319, 324, 331, 342.

»Assistent», se Mellangrad.

Auktoriserade vägare och mätare, tjänstemän av lägre grad såsom, s. 249.

Avlöningens fördelning i lön och tjänstgöringspenningar, s. 57.

Avloningsbelopp:

vid generaltulldirektörsämbetet, s. 166, 228, 246, 252;

vid packhuschefstjänster, s. 13.;

vid tullförvaltartjänster av klass 4, s. 56.

Avlöningsförhöjning, tidpunkt för tillträde till, s. 70.

Befordringsgrunder, s. 168, 224, 241, 246, 317.

Behörighet för tjänstemän av lägre grad, s. 22, 72, 110, 138, 157, 160, 168, 181,

195, 198, 199, 209, 224, 231, 235, 241, 249, 262, 265, 300, 310, 341.

Beklädnad, förmånen av fri, s. 53, 92.

Beklädnadsersättning till tjänstemän av högre grad s. 57.

Belöning för tjänstenit, s. 258.

Besiktning av gods, innan detsamma angives till förtullning, s. 187, 236, 239, 252.

Bevakningskostnader, s. 43, 81, 83, 101, 111, 125, 129, 130, 133, 144, 156, 159,

163, 173, 177, 186, 196, 197, 205, 210, 211, 213, 216, 217, 227, 233, 235, 237,

238, 244, 250, 256, 259, 263, 267, 269, 277, 279, 290, 298, 307, 310, 315, 319,

323, 330, 340, 342. Jfr Sportler.

opaginerad Kontrollera mot PDF

VII

Bevakningsområden, avstängda, s. 44, 83, 125, 133, 147, 175, 183, 205, 213, 217,

227, 233, 235, 237, 238, 25G, 250, 269, 278, 281, 298, 305, 310, 310, 323, 334,

342.

Blanketter, s. 45, 102, 148, 332.

Blåkopiering av attester, s. 50, 148, 176, 183, 227, 298. 320, 332.

Byråchef, se Kompetensfordringar.

Bötesbestämmelser, s. 39, 61, 143, 171, 210, 237, 249, 267, 281, 291, 301, 334.

339.

Cirkulation, s. 22, 138, 241, 293, 294, 329.

Decentralisering:

överflyttning av ärenden från Kung! Maj:t till generaltullstyrelsen, s. 99;

överflyttning av ärenden från generaltullstyrelsen till lägre myndigheter, se Generaltullstyrelsen.

Depositionsbevis, stämpel och lösen för, s. 312, 313.

Distriktchefer, se »Tullbehandlingsdistrikt».

Expeditionstidens längd, s. 89, 112, 123, 130, 145, 150, 156, 159, 169, 173, 182;

199, 225, 226, 232, 236, 243, 247, 249, 264, 267, 297, 304, 308, 310, 315^

■ 319, 323, 324, 326, 331.

Extra ordinarie tjänstemän:

av högre grad, s. 62;

av lägre grad, s. 29, 90.

Faktura, skyldighet att vid tullbehandling förete, s. 12, 200.

Felräkningspenningar, s. 59.

Fotografikamera, behov därav vid större tullförvaltningar, s. 12.

Frånvaro, tullbehandling i varuägarens, s. 51, 301.

Föreläsningsverksamhet, s. 21.

Förhandlingsordning, s. 72.

Försegling av lasttillgångar, s. 85, 282.

Förste vaktmästare, inrättande av befattningar såsom, s. 28.

Förtegenhetsplikt, se Tystnadsplikt.

Generaltulldirektören, se Avlöningsbelopp.

Generaltullstyrelsen:

expeditionssätt, s. 154, 165, 194, 219, 238, 240, 247, 306, 309, 327;

revisionsbyrån, s. 3, 63, 178, 246;

skyndsamhet i ärendenas behandling, s. 2, 109, 127, 130, 131, 134, 154, 158,

165, 178, 179, 184, 198, 202, 215, 218, 221, 222, 227, 230, 236, 238, 240

241, 245, 247, 251, 261, 303, 309, 314, 316, 327;

tullbehandlings- och upplysningsbyrån, s. 6, 9, 99, 109, 127, 132, 136, 155, 166,

180, 185, 198, 203, 208, 218, 220, 223, 230, 234, 235, 236, 238, 241, 248,

307, 316, 328, 334, 341;

opaginerad Kontrollera mot PDF

VIII

överflyttning av ärenden från styrelsen till lägre myndigheter, s. 4, 98, 109, 135,

154. 165, 169, 179, 180, 207, 217, 237, 240, 242, 247, 266, 273, 280, 292,

303, 305, 311, 313, 324, 327, 329, 340. Jfr Kommissionär.

Gränsbevakningen, s. 35, 77, 111, 128, 132, 238, 336.

Handbok, innefattande hjälpreda vid tullbehandling, s. 9, 11.

Handelstraktater, vissa förarbeten till, s. 213.

Haverigods, förvaring av, s. 177, 245, 271.

Humle, sättet för tullbehandling av, s. 193.

Hälsingborg:

härvarande tullkammares organisation, s. 69;

vissa klareringsförhållanden m. m. därstädes, s. 324.

Inberättande av tullbehandlingsfall, s. 167, 241.

Indragning av tjänster, s. 26, 31, 76, 110, 128, 130, 140, 168, 238, 242, 249, 258,

262, 266, 295, 310, 318, 329, 335, 341.

Införande av gods i packhus, s. 175.

Inspektion, tullteknisk, s. 9, 11, 66, Ilo, 136, 167, 185, 204. 208, 231, 241, 294,

316, 328. Jfr »Tullbehandlingsdistrikt».

Kassakontrollapparater, s. 45

Klassifikation, tullförvaltartjänstemas, s. 55.

Kommissionär hos generaltullstyrelsen, s. 5, 97, 178, 198, 228, 251.

K omp etensfor dringar:

för byråchefer, s. 6, 293;

för sekreterare, s. 293;

för tjänstemän av högre grad vid lokalförvaltningen, s. 13, 128, 137, 208, 313;

för tjänstemän av lägre grad, s. 24, 28, 75, 110, 128, 132, 138, 198, 209, 315,

334, 341.

Konferenser mellan packhusföreståndare m. fl., s. 12, 317, 328.

Konfiskationsjournalen, s. 52.

Konsuler, tullmyndigheternas samarbete med, s. 332.

Kontrollering till kollital och märken av tullfritt massgods, s. 85.

Kontrollmärke vid inlagas avgivande, s. 50, 148.

Kreditupplag, s. 133, 337.

Kustbevakningen, s. 32, 77, 111, 128, 129, 140, 185, 195, 238, 296, 299, 315,

318, 326, 334, 336, 341.

Kvinnlig arbetskraft, s. 29, 76, 128, 130, 132, 140, 168, 185, 194, 221, 224, 231,

237, 238, 249, 295, 300, 305, 310, 313, 315, 318, 326, 335, 341.

Laboratorier vid tullförvaltningarna, s. 12. Jfr Varuundersökningar.

Lekmannarepresentation, se Tullfullmäktige, Sakkunniginstitution.

opaginerad Kontrollera mot PDF

IX

Liggetiden, den bötesfria, s. 39, 97, 99, 111, 129, 130, 133, 142, 1B6, 171, 182,

186, 209, 216, 225, 229, 232, 237, 242, 247, 249, 258, 266, 276, 280, 291,

301, 305, 306, 308, 311, 312, 313, 318, 326, 330, 334, 339, 341.

Likformighet:

i tillämpningen av tullförfattningarna i allmänhet, s. 13, 98, 292;

i tullbehandling, s. 8, 66, 97, 110, 127, 131, 136, 155, 167, 181, 185, 198, 201,

204, 208, 212, 215, 218, 223, 230, 234, 237, 238, 241, 248, 256, 257, 294,

300, 303, 308, 309, 314, 317, 324, 328.

Lokaler, s. 37, 71, 83, 111, 133, 140, 157, 169, 175, 194, 209, 211, 225, 237, 238,

244, 258, 270, 271, 276, 297, 301, 306, 312, 318, 326, 330, 335, 339, 340,

342.

Lossningsplats, anvisande av, s. 259.

Lägre grad, avskaffande av benämningen tjänsteman av, s. 92.

Läkarvård m. m., fri, åt tjänstemän av högre grad, s. 58.

Malmö:

behov av en tullavdelning för postpaket och en tullkammaravdelning vid ångfärjestationen

därstädes, s. 141;

vissa klareringsförhållanden därstädes, s. 150.

»Malmö-systemet», se Packhusjournalen.

Mellangrad med titeln »assistent», s. 93.

Måltidsraster och tid för vila, s. 88, 170, 225, 331.

Mätbrev, papperets beskaffenhet i, s. 61.

Nederkalix, därvarande tullstations förändring till tullinspektion, s. 134, 196.

Nederlagskredit, sättet för pantvärdets bestämmande vid beviljandet av, s. 54,

102, 112, 129, 131, 133, 149, 157, 177, 183, 187, 188, 227, 233, 245, 251,

256, 305, 307, 308, 310, 312, 313, 332, 335, 336.

Olycksfallsersättning, s. 91, 96.

Organisationsavdelning, s. 245.

Originalförpackning, bortauktionerande av beslagtaget gods i, s. 187.

Ortstillägg, s. 59.

Oskarshamn, skötseln av därvarande tullkammare, s. 155, 159.

Packhusföreståndare, se Avlöningsbelopp, Konferenser.

Packhusjonrnalen, s. 45, 148.

Paekhuskarlar, s. 40, 80, 100, 111, 113, 129, 130, 133, 144, 150, 157, 172, 182,

186, 210, 213, 216, 217, 221, 226 , 232, 238, 243, 250, 253, 258, 267, 276,

281, 305, 312, 313, 318, 322, 326, 330, 334, 340, 341.

Pensionsbelopp, s. 60, 94.

Pensionsålder för tjänstemän av lägre grad, s. 90.

Personallistor och pensionsmatriklar, s. 52.

2

opaginerad Kontrollera mot PDF

X

Postpaket, tullbehandling av, s. 103, 107, 141. Jfr Malmö.

Postportoförteckningar, s. 52.

Postremiss växlar såsom betalningsmedel, s. 112.

»Prickning» av inlagor, s. 45, 148.

Provianteringsfrilagersjournalen, s. 52.

Provkollektioner, kontrollbehandling av handelsresandes, s. ,62.

Provsamlingar vid tullförvaltningama, s. 9, 12, 110, 137, 155, 201, 205, 314.

Provvägning, s. 177, 244, 250.

Rekryteringen av tjänstemän av lägre grad, s. 28, 91, 315.

Resereglemente, klass i, s. 95.

Resestipendier, s. 22, 138.

Restitution vid feldebitering m. m., s. 178, 220, 228.

Restitutionsgods, tullverkets befattning med, s. 55, 102, 105, 112, 129, 133, 149,

158, 178, 187, 191, 199, 205, 211, 227, 233, 238, 245, 251, 256, 264, 279,

281, 290, 310, 333.

Rundskrivelser i tullbehandlingsfrågor, s. 7, 9, 10, 127, 136, 208, 215, 294, 314,

317, 334.

Räkning:

specificerad, s. 159, 176, 183, 227, 235, 238, 245, 250, 320, 332;

sätt för tillhandahållande av, s. 102, 112, 171, 245, 250, 332;

utsättande av förfallodag å, s. 112, 159.

Ränta å restithtionsbelopp, s. 149.

Sakkunniginstitution vid tullkamrarna, s. 220, 320.

Sekreterare, se Kompetensfordringar.

Semesterfördelning, s. 64.

Semestertidens längd:

för överinspektörer och tullförvaltare av klass 1, s. 57;

för tjänstemän av lägre grad, s. 87.

Sjöfyndsjournalen, s. 52.

Skriv- och räknemaskiner, s. 45, 148, 176, 183, 227, 233, 237, 299.

»Snabbexpedition», s. 209.

Specialexpeditioner, s. 12, 168, 211, 300.

Sportler, s. 42, 81, 94, 111, 123, 129, 130, 133, 144, 157, 162, 172, 182, 194, 199,

205, 210, 216, 219, 226, 233, 238, 243, 250, 258, 262, 267, 276, 281, 283,

297,j 304, 305, 306, 308, 310, 315, 323, 326, 334, 341. Jfr Bevakningskostnader.

Statistiska uppgifter rörande utrikeshandeln, författningen härom, s. 133, 196.

Straffbestämmelser för smuggling, s. 145, 147.

opaginerad Kontrollera mot PDF

XI

Städnings skyldighet in. m. för vaktmästare, s. 92.

Sågverk, in- och utklarering vid, s. 195.

Tarabestämmelser, s. 257.

Telefon, s. 148, 329.

TjänstgOringspenningar, se Avlöningens fördelning.

Tjänstgöringstiden, den allmänna, s. 89, 124, 145, 182, 199, 297, 304, 308, 326.

Transitavgift, s. 291.

Transitgods:

utplånande av märken å visst dylikt, s. 246;

förvaring därav i nederlagsmagasin, s. 245, 271.

Transitotrafiken, s. 278, 281, 337.

Transportsökande, s. 59.

Trävarors lossning och stapling m. m., s. 259, 260.

Trävaruskeppning, kontrollen över, s. 132, 195, 196, 197, 216, 277, 298, 337.

»Tullbehandlingsdistrikt», s. 66.

Tulldirektörer, s. 37, 79, 111, 169, 209, 221, 225, 242, 256, 258, 262, 266, 274,

276, 280, 297, 318, 326, 329, 338, 341.

Tullflskaler, s. 36.

Tullfullmäktige, s. 5, 72, 99, 109, 127, 130, 131, 135, 166, 180, 184, 194, 200,

202, 207, 212, 215, 216, 219, 220, 221, 223, 230, 236, 238, 240, 246, 248,

256, 257, 261, 265, 274, 280, 292, 300, 303, 304, 305, 306, 309, 311, 313,

314, 316, 322, 326, 327, 334, 340.

Tullförvaltare, rätt för dylik att viss tid avlägsna sig från stationeringsorten utan

erhållen tjänstledighet, s. 56. Jfr Avlöningsbelopp, Klassifikation, Semestortidens

längd.

Tullförvaltningsavdelningar, s. 68, 133, 225, 336, 341. Jfr Hälsingborg.

Tullräkning, se Bakning.

Tullstadgan:

avfattningen av, s. 103:

innehållet i särskilda paragrafer i, s. 82, 104, 133, 159, 160, 161, 162, 196, 237,

252, 262, 267, 269, 286, 299, 311, 331, 333. Jfr Årspassbestämmelser.

Tullstationer:

dessas belägenhet, s. 296;

tullbehandling därstädes av tullpliktigt gods. s. 196.

Tulltaxeförordningen, tillämpningen av § 10, s. 301.

Tystnadsplikt för tulltjänsteman, s. 103, 179, 246, 251, 300, 333.

Undersökning, se Besiktning.

Uniform, se Beklädnad, Beklädnadsersättning, Extra ordinarie tjänstemän.

opaginerad Kontrollera mot PDF

XXI

Uppbördsbestyr, gottgörelse för, s. 58.

Upplysningar i tullbehandlingsfrågor:

från tullbehandlings- och upplysningsbyrån till tjänstemän vid lokalförvaltningen,

s. 9, 230;

från tullförvaltningarna till trafikanter, s. 235, 328. Jfr Generaltullstyrelsen,

tullbehandlings- och upplysningsbyrån.

Uppslagsböcker m. m., behov därav vid tullförvaltningarna, s. 12, 22, 110, 137.

Uppsökande av gods i packhus i och för tullbehandling, s. 217.

Utbildning:

av tjänstemän av högre grad, s. 20, 110, 128, 132, 138, 155, 167, 181, 185,

204, 208, 212, 224, 231, 235, 237, 241, 248, 258, 275, 294, 300, 305, 309,314,

317, 318;

av tjänstemän av lägre grad, s. 75, 110, 128, 132, 181, 209, 224, 231, 235,'' 242,

262, 265, 295, 300, 334, 341.

»Utevägningar», s. 51, 168, 300.

Vaktmästare, se Förste vaktmästare, Städningsskyldighet.

Varuförteckning till tulltaxan, s. 9, 11, 137, 167, 198, 235, 241, 317, 334. Jfr

Handbok.

Varuskjnl, s. 44, 61, 83, 126, 173, 175, 235, 244, 270, 335.

Varunndersökningar, kemiska, s. 7, 68, 99, 127, 136, 149, 166, 180, 203, 204,

223, 230, 238, 241, 248. Jfr Laboratorier.

Värdetullar, återgång till, s. 235, 307.

Årspassbestämmelser för bogserångare, s. 265, 271.

Änkepensioneringen, s. 66, 86.

Överinspektör vid packhusinspektion, s. 11. Jfr Avlöningsbelopp, Semestertidens

längd.

Överkontrollör vid packhusinspektion, s. 11.

s. 1 Kontrollera mot PDF

FR ÄOECIRKULÄU.

1

I. Förteckning å de i kommissionens frågecirkulär

upptagna spörsmål.

1. Frågan om förhållandet i allmänhet mellan generaltullstyrelsen

och den trafikerande allmänheten, särskilt i vad denna beröres av

sättet för ärendenas handläggning inom styrelsen.

2. Frågan om lekmannarepresentation inom styrelsen (tullfullmäktige).

3. Frågan om eventuell utvidgning av den genom styrelsens tullbehandlingsbyrå

utövade upplysningsverksamheten.

4. Frågan om vinnande av största möjliga likformighet i tullbehandling.

5. Frågan om tulltjänstemannens av högre grad utbildning, särskilt

i tulltekniskt hänseende.

6. Frågan om tulltjänstemännens av lägre grad kompetens och

utbildning.

7. Frågan om användning av kvinnlig arbetskraft för kontorsgöromål.

8. Frågan om möjlig indragning av tjänster vid lokalförvaltningen

samt kust- och gränsbevakningen.

9. Frågan om lämpligheten av tullförvaltningarnas i rikets tre

största städer nuvarande organisation på flera avdelningar utan genomfört

gemensamt chefskap.

10. Lokalfrågor; och i sammanhang därmed frågan om förkortning

av den tid, som gods må bötesfritt kvarligga i packhus.

11. Packhuskarlsfrågan.

12. Sportelfrågan.

13. Frågor om bevakningskostnader och avstängda bevakningsområden.

14. Frågan om modernare arbetsmetoder.

15. Frågan om pantvärdets bestämmande vid beviljandet av

nederlagskredit.

16. Frågor rörande tullverkets befattning med s. k. tullrestitutionsgods.

17. Andra förekommande frågor.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

SVAR PÅ FRÅGECIRKtTLÄR.

II. Ingångna svar på frågecirkuläret.

1. Skrivelse från Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening.

Till 1914 års tullkommission.

Med anledning av Eder skrivelse den 19 sistlidne november får

Sveriges allmänna tulltjänstemannaförenings styrelse, sedan den hos

lokalavdelningar och samtliga tullförvaltningar anhållit'' om och av de

flesta erhållit svar å Edra frågor, härhos vördsamt avgiva eget yttrande,

vilket på grund av den korta tiden, som blivit tillmätt för

detsammas avgivande, liksom ock saknaden av medel för att i vissa

fall på ort och ställe göra en personlig undersökning ej blivit så fullständigt,

som önskligt vore.

Å styrelsens för Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening vägnar:

NILS SÄLLSTRÖM.

Nils Lindbom.

1. Frågan om förhållandet i allmänhet mellan generaltullstyrelsen

och den trafikerande allmänheten, särskilt i vad denna beröres av

sättet för ärendenas handläggning inom styrelsen.

Samtidigt med handelns och industriens uppsving under de senare

åren hava ärendena hos tullstyrelsen ock tilltagit i mångfald och

komplicering. Att detta icke kunnat undgå att försena ärendenas

behandling är givet, helst de föredragandes antal icke ökats. Visserligen

har en ny byråchef tillkommit år 1907, men åt denne överlämnades

en ny avdelning med delvis nya uppgifter av den art, att de

helt och odelat taga hans arbetstid i anspråk, varför tullstyrelsens

arbetsbörda därigenom i verkligheten knappast kan sägas hava lindrats

utan snarare ökats.

En snabb behandling av alla ärenden hos tullstyrelsen är naturligtvis

synnerligen önskvärd men oeftergivlig, då det gäller dess mel''

lanhavande med allmänheten, vilken av dröjsmål kan åsamkas olägenheter

av skilda slag ofta av ekonomisk art. Ehuru föreningen icke

tror sig om att kunna framlägga något detaljerat förslag till avhjälpande

av här framhållna brist, anser den sig dock böra föreslå vissa

anordningar, vilka skulle kunna vara av en viss betydelse i detta fall.

De närmast till hands varande utvägarna härvidlag torde vara ökning

av de föredragandes antal inom tullstyrelsen och en del mindre viktiga

ärendens överflyttande till lokaltullförvaltningarna.

s. 3 Kontrollera mot PDF

SV. ALLM. TULLTJÄNSTEMANNAFÖRENING.

3

Som det nu förhåller sig, torde revisionsbyråchefen vara den, som

har den tyngsta arbetsbördan. Då det lärer vara just hithörande

ärenden, som allmänheten helst såge raskare behandlade, och då det

numera torde vara omöjligt även för eu mycket tränad mans krafter

att inom rimlig tid handlägga och föredraga alla dessa ärenden, torde

det böra tagas under övervägande, huruvida icke av nedan anförda

skäl dessa göromål borde fördelas på trenne byråchefer, eller ock under

uppsikt av en sådan uppdelas på trenne avdelningar och revisionsbyråns

ärenden därefter fördelas.

De till denna byrås ärenden hörande göromålen hava säkerligen

under de tvenne sista decennierna flerdubblats, huvudsakligen i följd

av näringslivets fortgående tillväxt. Å byrån ha med anledning härav

tillsatts fr. o. m. år 1900 tvenne revisorer (först på extra stat) förnämligast

för granskning och handläggning av restitutionsärenden samt

fr. o. m. år 1915 ytterligare fyra revisorer å extra stat närmast för

det egentliga granskningsarbetet. Detta torde emellertid ha varit det

minsta möjliga av det tillskott av arbetskrafter, som erfordrats. Ännu

starkare framträder tillväxten i byråns arbetsbörda, då man tager i

betraktande den omständigheten, att denna ökning av arbetskrafterna

har måst vidtagas, oaktat byråns arbetstid samtidigt i och med omregleringen

av tullverkets stater år 1910 högst väsentligt blivit utsträckt.

En särskild avdelning finnes redan nu, nämligen den statistiska,

som förestås av en förste aktuarie, vilken framlägger hithörande ärenden

klara till föredragning inför tullstyrelsen. Själva föredragningen

sker dock liksom beträffande andra ärenden, som handläggas å byrån,

genom byråchefen.

Revisionsbyråchefen skall sålunda efter företagen granskning

föredraga:

restitutionsärendena, i vilka innefattas alla ansökningar om restitution

av erlagd tull för varor, som till riket införts och sedermera

i förädlat skick återutföras (förädlingsindustrien);

ansökningar om restitution av tull för utländsk vara, som utan

att hava underkastats bearbetning här i landet åter utföres (transitohandeln);
ansökningar

avseende §§ 8, 9, 11 tulltaxeförordningen (s. k. tullskillnadsmål);
ansökningar

rörande fartygsumgälder;

anmärkningsmål i anledning av inom byrån verkställd granskning

av samtliga tullförvaltningars journaler.

Han har dessutom att övervaka tillämpningen av gällande tullförfattningar

rörande tullavgifterna och tjänsteförhållandena inom byrån

("tjänstledighet, semester och antagande av biträden åt revisorerna

m. in.).

Men därmed är hans arbetsmått långt ifrån uttömt.

Som bekant äro tullfrågorna, som ju intimt beröra stora grenar

av näringslivet, i våra dagar föremål för uppmärksamhet från såväl

enskilda som korporationer, handelskamrar, sjöfartsnämnder m. fl.

Inom och utom riksdagen göras framställningar till Kungl. Maj:t om

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

ändringar av bestående författningar eller utarbetande av nya sådana

etc. Över alla dessa skall tullstyrelsen avgiva yttranden. Flertalet

av dessa framställningar torde falla inom revisionsbyråns arbetsområde,

alltså förberedas och föredragas av denne byråchef.

Det säger sig självt, att handläggningen ensamt av dessa ärenden

— vid sidan av redan förut för stor arbetsmängd — skall taga tid

och krafter i anspråk. Beträffande restitutionsärendena kan förtjäna

framhållas, att dessa mål kunna under en vecka under normala förhållanden

uppgå till 30 å 40 stycken och därutöver, av vilka flera

kunna vara av den beskaffenhet, att deras handläggning är mycket

arbetsam och tidsödande.

Understundom upptager revisionsbyråchefens föredragningslista

för en vecka ända till 60 mål, och antalet .är i ständig tillväxt.

Följden måste under sådana förhållanden givet bliva, att en del

ärenden försenas. Särskilt kännbart är detta för industrien, för vilken

en alltför stor tidsutdräkt vid restitutionsärendens avgörande ofta

binder stora kapital. Utom detta torde, vad betänkligare är, icke tillräcklig

uppmärksamhet hinna ägnas åt alla de arbetsuppgifter, som

åligga denna byrå.

Om en fördelning av dessa ärenden på trenne byråchefer icke ur

synpunkten av enhetlighet skulle anses lämplig, så torde dock en

uppdelning av den på trenne avdelningar med var sin byråassistent

som föreståndare vara att förorda. Dessa skulle var och en inom sin

avdelning förbereda dit hörande ärenden till omedelbar föredragning,

varjämte eventuellt vissa ärenden kunde av dem direkt föredragas.

Som förut nämnts, utgör statistiska avdelningen en grupp med

en l:ste aktuarie till föreståndare. Denna avdelning skulle kvarstå,

men föreståndaren skulle i stället benämnas byråassistent. Utom

denna avdelning skulle en andra avdelning inrättas för restitutionsärenden

och en tredje för löpande ansökningar om varjehanda, uppsättandet

av en del skrivelser angående förslag till eller ändringar av

författningar, alla personalier och dylikt, allt efter som det kan befinnas

lämpligt.

Redan nn hava åt lokaltullförvaltningarna överlämnats avgöranderätten

av vissa ärenden, som förr handlades av styrelsen. Fråga är,

om icke denna rätt till intet men för staten men väl till stor fördel

för allmänheten kunde ytterligare utsträckas.

För närvarande kunna vissa tullpliktiga varor enligt tulltaxeförordningens

§ 8 mom. a och b få tullfritt införas, likaså kunna enligt

samma förordnings § 9 vissa varor för reparation eller dylikt få utföras

och efter utrikes undergången behandling få återinföras och därvid

komma i åtnjutande av tullindring. I alla dessa fall skola dock

ansökningar därom inlämnas till tullstyrelsen för erhållande av den

rätt, dessa stadganden medgiva. Ifrågasättas kan, huruvida icke avgörandet

härav utan risk kunde överlämnas till vederbörande förvaltningar.

Genom en dylik anordning undvekes en hel del i stort sett

onödiga skriverier och besparades trafikanterna tidsutdräkt och kostnader,

varjämte styrelsen befriades från handläggning av dessa ärenden.

Lokalförvaltningarnas arbete bleve ej ökat, enär de under nu
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

SV. ALLM. TULLTJÄNSTEMANNA FÖRENING.

5

varande förhållanden i alla fall få avgiva yttranden, vilka äro grundläggande

för styrelsens åtgärder.

Vidare torde det kunna medgivas tullförvaltningarna rätt att under

vissa förhållanden låta från utrikes ort anlända invisiterade fartyg

under behörig bevakning få avgå till lastageplatser inom tulldistriktet

för lossning av tullfria eller lösa laster.

Ifrågasättas kan också, huruvida icke lokaltullförvaltningsavdelningarnas

chefer borde medgivas utsträckt rätt att bevilja semester

med skyldighet att sedermera därom ingiva rapport till tullstyrelsen.

För närvarande kan sådan beviljas tjänsteman av lägre grad, och det

torde knappast medföra några olägenheter, om denna rätt komme att

omfatta alla, som icke hava chefskap eller uppbörd sig anförtrodd.

Här torde böra framhållas den lättnad i revisionsarbetet, som det

senare i punkt 14 framlagda förslaget om det s. k. Malmösystemet

kommer att medföra.

Till sist vilja vi till den trafikerande allmänhetens tjänst föreslå,

att en kommissionär anställes hos tullstyrelsen.

2. Frågan om lekmannar epresentation inom styrelsen

(tullfullmäktige).

Den s. k. fullmäktigeinstitutionen inom vissa trafikämbetsverk lär

väl hava tillkommit i huvudsakligt syfte att tillhandagå vederbörande

med råd och dåd angående ärenden vidkommande vittomfattande inköp

för statens räkning och förslag till utvidgningar av sådana verkens

trafikmöjligheter, som intimt beröra landets alla näringsgrenar;

ärenden således av den art, att det är av ytterlig vikt, att verkens

åtgöranden först bliva allsidigt behandlade, icke allenast i statens intresse

utan även och kanske förnämligast med avseende på upphjälpandet

av hela landets utvecklingsmöjligheter, oavsett vad intäkt föreslagna

företag kunna beräknas inbringa statskassan.

Någon upphandlingsrörelse av nämnvärd räckvidd har icke tullverket,

och något uppdrag därutöver skulle knappast fullmäktige inom

tullverket kunna få sig ålagd, då det där huvudsakligen gäller att

tolka författningar och tillämpa tulltaxan.

I betraktande av dess egenskap att vara ett beskattningsverk torde

det ock vara olämpligt att giva handels och industriens män inflytande

på ärendens gång, som icke böra få utsättas för några sidoinflytanden,

av vad slag det vara må.

Tullsatsernas bestämmande är ju en bevillningsfråga, och en gång

av riksdagen fastställda kunna de ju med visst undantag av ingen

annan ändras. Visa de sig av en eller annan anledning hava blivit

illa avvägda, så ha ju näringarnas män möjligheter att motionsvägen

genom sina representanter i riksdagen framställa förslag om rättelser

härutinnan, tullstyrelsen ohörd.

För att en sådan jämförelsevis dyrbar institution skall inrättas,

bör ett absolut behov därav föreligga. Enligt föreningens åsikt före
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

STAB PÅ FEÅGECIBKULÄE.

finnes icke skäl att belasta statsverket med utgifter härför, då dess

nytta och befogenhet äro långt ifrån klara och tydliga.

Härmed har föreningen icke velat säga, att icke det i vissa fall

borde beredas korporationer för näringar, handel, sjöfart och industri

större möjligheter än hittills att framlägga sina synpunkter. Detta

torde dock kunna låta sig göra genom handelskamrarna, vilkas auktorisering

av staten antagligen snart kommer att ske. I fall av behov

står det redan nu tullstyrelsen fritt att i frågor, som gälla allmänna

intressen, vilka kunna tillåtas öva inflytande på besluten, hänvända

sig till lekmän för erhållande av nödiga upplysningar. Redan nu

har tullstyrelsen fått sig uppdraget att tillika med vissa utomstående

fastställa erforderliga mjölprover för tullrestitution av malen

spannmål.

Till grund för förslagets framställande torde ligga en farhåga för

en viss ensidigt juridisk-teoretisk handläggning av frågor med praktisk

innebörd. Det vill synas, som om man skulle kunna nå ett

korrektiv häremot, om sådana villkor för utnämning till byråchefsämbetet

stipulerades, att alltid tvenne av dessa ämbetsmän utgjordes

av personer, som genom sammanhängande tjänstgöring såsom tullförvaltare

i landsorten under minst 5 år hunnit förvärva en allsidig inblick

i tulltjänstens praktiska fordringar och dess förhållande till allmänheten.

Härigenom skulle förvisso tullstyrelsen tillföras en större

erfarenhet i spörsmål rörande tullärenden än vad lekmannarepresentationen

är i stånd till.

Sådana kompetensfordringar äro ingen nyhet, ty för erhållande

av kansliby råchef stjänsten fordras att hava fullgjort vad för domarevärv

krävas.

Största klandret mot tullstyrelsen har varit riktat mot ärendenas

försening, men månne icke tillvaron av en tullfullmäktigeinstitution

skulle förorsaka, att denna olägenhet bleve ännu kännbarare?

3. Frågan om eventuell utvidgning av den genom styrelsens tullbehandlingsbyrå

utövade upplysningsverksamheten.

Enligt nuvarande tjänstgöringsreglemente tillkommer det upplysningbyrån

att i första hand utreda sådana från allmänheten till tullstyrelsen

ställda förfrågningar, som röra upplysningar i tullbehandlingsärenden.

De av styrelsen upprättade svarsprotokollen beläggas

med stämpelavgift, och är den frågande skyldig att dessutom vidkännas

kostnader för eventuellt påkallade kemiska undersökningar.

Då dylika förfrågningar gälla varor, ämnade till import i större

skala, torde de nämnda upplysningskostnaderna, vilka i så fall beröra

de mera kapitalstarka köpmännen, ej spela någon vidare roll.

Gäller det åter de mindre affärsmännen, ställa sig de nämnda stämpelkostnaderna

relativt höga. I sådana fall anlitas i regel icke frågovägen;

ärendet blir därför ej fullt utrett, och en import med eventuellt

gynnsamt resultat kan utebli.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

SV. A1I.M. TULLTJÄNSTEMANNA FÖRENING.

Med hänsyn härtill torde det kunna ifrågasättas, huruvida icke

dessa stämpelavgifter å dylika protokoll kunde helt bortfalla eller, om

detta för begränsning av målen ej kan anses vara tillrådligt, sättas

så lågt som möjligt.

En följd härav skulle antagligen bliva, att allmänheten mer än

nu komme att begagna sin rätt till erhållande av upplysningar av

nämnda art hos tullstyrelsen, som därför bleve betungad med ökat

arbete. För att i möjligaste mån reducera detta har föreningen tänkt,

att åtminstone det förberedande arbetet därvid kunde överlåtas åt

lokalförvaltningarna.

Den frågande allmänheten skulle därför icke, som nu sker, direkt

till tullstyrelsen insända sina frågeformulär utan först överlämna

dessa till den tullkammare, över vilken importen förväntas, för att

av den granskas och kompletteras samt därefter i möjligast fullständiga

skick av förvaltningen överlämnas till tullstyrelsen. En dylik

förarbetning av frågeformuläret vore säkerligen önskvärd för styrelsen,

på samma gång den vore bekvämare för lokalförvaltningarna att utföra

än för styrelsen, som ofta saknar den personliga beröringen med

f råganden.

De av styrelsen med anledning av berörda frågor eventuellt påkallade

kemiska undersökningarna skulle i varje fall bekostas av fråganden.

Då sådana av tullstyrelsen meddelade upplysningar i tullbehandlingsfrågor

bekantgöras genom rundskrivelser att lända till efterrättelse

vid tullbehandling, skulle, om ovan nämnda förslag vunne beaktande,

en större mängd resolutioner i tullbehandlingsfrågor än nu

är fallet bliva offentliggjorda till avgjord vinst för likformigheten i

tullbehandling.

Vid en del tullbehandlingsfrågor, där sammanblandningar av olika

ämnen förekomma, vilkas, utrönande för tarifferingen erfordras men

icke av tjänstemännen med dem till buds stående medel kan företagas,

hava dessa i de flesta fall sig av styrelsen medgiven rätt att härför

anlita fackutbildade kemister. Kostnaderna härför kunna kanske icke

på varje plats sägas vara så avsevärt stora, men sammanslagna torde

de utgöra en ganska respektabel summa.

Dessa medel kunde med stor sannolikhet användas bättre.

Först och främst äro kemisterna icke tulltekniskt utbildade, vilket

gör, att de icke alltid kunna inrikta undersökningen så, som för ett

uttömmande svar vore erforderligt, dessutom få de ofta av samma

anledning göra mera ingående undersökning än som för tillfället vore

oundgängligen behövligt, varav följer större kostnad och tidsutdräkt

för undersökningen. Till råga på allt är svaret ibland i alla fall sådant,

att tjänstemannen trots detta står villrådig, ty det är understundom

svårt att så väl framställa frågorna, att just rätta svaret så

att säga framtvingas. Härtill kommer till sist, att angående samma

vara kemister på olika orter kunna avgiva stridiga analyser, varigenom

tjänstemännen i tullbehandlingshänseende komma till olika resultat,

oavsett att så även kan hända, då samma besked erhållits.

Som antytts kunna samma varuslag undersökas på olika platser.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

SVAR PÅ FRÅGECIRKTTLÄR.

Detta medför ju en ökad och även onödig utgift för statsverket utan

att som synes medföra någon särdeles stor säkerhet för likformighet

i tullbehandlingen. Vidare vidlåder detta tillvägagångssätt det felet,

att, för så vitt icke överklagning av en sådan tullbehandling kommer

till stånd, blir resultatet av undersökningen och beslutet en tullkammares

egendom, i stället för att det kunde bliva allas.

För att effektivt råda bot för dessa missförhållanden torde enda

sättet vara att i tullverkets tjänst anställa till att börja med förslagsvis

en fackman på kemiens område i egenskap av byråassistent i upplysningsbyrån.

Genom den ständiga och intima kontakt, han komme till tullbehandlingsgöromålen,

skulle han snart tillägna sig den tulltekniska

rutin, som för utslag i sådana ärenden är absolut oundgänglig. Fördelarna

av en sådan anordning äro ju påtagliga, och kostnaden härför

skulle nog täckas av de utgifter, som nu utan enhetlighet och full

valuta slösas på ofta mindervärdiga undersökningar. Samtliga tullplatser

i riket skulle nämligen i så fall åläggas, att, då varor av sådan

sammansatt beskaffenhet förekomma, att de icke genom tjänstemannen

på platsen tillförlitligen kunde utrönas, dessa skulle tillupplysningsbyrån

insändas. Härigenom bleve undersökningarna gjorda

efter en plan, varje beslut bleve registrerat och kunde genom rundskrivelser

komma varje tullkammare till kännedom. Helst borde härvid

anvisning givas, hur samma ämne, då det åter någonstädes inkomme,

skulle med visshet kunna identifieras, detta till förekommande

av förväxling av varor med lika handelsbenämningar men med

vitt skilda sammansättningar.

Det enda, som med skäl skulle kunna anföras mot detta uppslag,

är, att insändandet av proven och deras undersökning skulle medföra

större dröjsmål än nu är fallet, men detta torde jämfört med vinsten

för likformigheten betyda mindre, helst de kemiska undersökningarna

hos kemister redan nu taga lång tid och oftast förorsaka tulldeponering

för varan.

Denna fråga står för övrigt i intimt samband med nästpåföljande,

och givetvis kommer nu föreslagna utvidgning av byråns verksamhet

att inverka på likformigheten vid tullbehandlingen liksom de

i den senare frågan härför föreslagna åtgärderna komma att i sin

mån göra utvidgningen av dess verksamhet ytterligare nödvändig.

4. Frågan om vinnande av största möjliga likformighet

i tullbehandling.

Så uppdriven som konkurrensen nu är inom alla grenar av den

mänskliga företagsamheten, torde det för var och en ligga i öppen

dag, huru menligt den minsta differens i tullsatsen för en och samma

vara kan inverka, och huru oerhört beroende densamma är av en i

görligaste mån likformig tullbehandling, icke allenast verkställd på

samma plats utan över hela landet. Givet är ju, att ojämnheter härvidlag

den ena gången kunna giva en affärsman en lätt men orätt
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

mätigt vunnen fördel över konkurrenterna för att vid ett annat tillfälle

medföra motsatsen. Vilket osäkerhetstillstånd sådant kan vålla

och vilka avsevärda förluster otillförlitligheten i varukalkylerna kunna

förorsaka, inses lätteligen. Alla utgifter, som göras för åstadkommandet

av en fullt likformig tullbehandling, kunna därför med skal

sägas vara väl använda medel, och intet bör heller sparas för uppnåendet

av detta mål.

Tillkomsten av tullstyrelsens tullbehandlings- och upplysningsbyrå

och dess för berörda syftemål vidtagna åtgärder hava också

visat sig vara av mycket god verkan, men just de goda erfarenheterna

härav hava givit vid handen behovet av en ytterligare utveckling

av denna byrås verksamhet, ty ännu återstår mycket att

uträtta på detta område.

Utom vad som redan i föregående punkt är sagt om utvidgning

av byråns verksamhet, vilket ju i sig även innebär större möjligheter

till en mer likformig tullbehandling, torde ännu några åtgärder

kunna vidtagas från dess sida.

Enligt vårt förmenande stå flera vägar öppna för vinnandet av

ifrågavarande mål. Utarbetandet av en handbok såsom hjälpreda vid

tullbehandlingar, utgivandet av varuförteckningar, utfärdandet av rundskrivelser

i tullbehandlingsärenden, kringsändandet av varuprovskollektioner

samt inspektionsresor.

Dessa sätt äro till större delen redan tagna i bruk, men fråga

är, om de icke mera effektivt skulle kunna anlitas. De fördelar,

rundskrivelser och varuförteckningar medfört för den omtalade likformigheten,

ha verkligen varit av den betydelse, att all anledning

finnes att söka fortsätta på den så lyckligt valda vägen. Det är ju

klart, att ju tätare dessa publikationer utkomma och ju flera varuslag

de omfatta, desto större är deras nytta. För närvarande upptagas

i rundskrivelser endast ärenden, som varit föremål för styrelsens

prövning, och av dessa endast sådana, som äro av mera allmängiltig,

principgivande karaktär. Ifrågasättas kan emellertid, om det icke vore

av stor betydelse, att samtliga av styrelsen fattade och icke förut bekantgjorda

beslut i hithörande frågor, vilka icke äro rent självklara,

upptoges i cirkulären. Dessa senare icke särskilt normgivande beslut

kunde såsom längre fram föreslås på något sätt särskiljas från de

förra. Ja, vi anse oss på detta område böra gå ännu längre.

Vid sidan av det ovannämnda åliggandet för upplysningsbyrån

att behandla till styrelsen inkommande förfrågningar från allmänheten

har vid byrån utvecklats eu omfattande upplysningsverksamhet,

som riktar sig direkt till de tullbehandlande tjänstemännen. En

massa förfrågningar från lokalförvaltningarna föreläggas nämligen f. n.

byrån och besvaras av denna med minsta möjliga tidsutdräkt, ett

förfarande, som haft den allra största betydelse för tvistiga tullbehandlingars

skyndsamma avgörande. Någon obligatorisk skyldighet till

detta senare upplysningsarbete har byrån med stöd av nuvarande författningar

icke, varför meddelandena i fråga varit av mera privat

natur. Denna utsträckning i byråns verksamhet, som densamma redan

frivilligt åtagit sig, borde göras obligatorisk.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄE.

Sådana från byrån meddelade svar samlas numera vid vederbörande

inspektioner till s. k. promemorior, som genom duplicering

vid lämpliga tidpunkter tillställas packhustjänstemännen. Dessa promemorior

hava en viktig uppgift att fylla vid åstadkommande av

likformighet i tullbehandling men endast i mera inskränkt betydelse,

då desamma stanna inom resp. tullplatser. Någon cirkulation av dessa

promemorior är nämligen icke påbjuden. Visserligen hava Stockholms

packhusinspektions promemorior och på senare tid även Göteborgs

avtryckts i tulltjänstemännens privata publikation: »Notiser från tull
verket»,

men dels torde det vara oförenligt med statsverkets intresse

att i en så angelägen sak lita till det privata, och dels skulle frågor,

som utgå från den övriga landsorten, där promemorior icke föras,

alltid utebli.

Vi ha därför velat framlägga ett förslag, som visserligen skulle

öka byråns arbete, men vars betydelse icke torde kunna överskattas.

De förut nämnda av tullförvaltningarna hos byrån framställda

tullbehandlingsfrågorna skulle samtidigt med att svaren avlåtas till

resp. förvaltningar av byrån föras i register. Samtliga dessa tullbehandlingsfrågor

skulle av byrån samlas, utgallras och korrigeras,

varefter byrån, exempelvis en gång i månaden, befordrade dem till

tryckning och distribuering till alla tullförvaltningar. Lämpligen

kunde dessa tryck givas titel av: »Cirkulär i tullbehandlingsfrågor,

vilka, intill dess styrelsen eller byrån däri meddelat ändringar, lända

till efterrättelse». Register till dessa cirkulär skulle av byrån årligen

utgivas.

Vilken vinst, som härigenom skulle göras, då varje tullplats

månadsvis bleve satt i tillfälle att följa och överblicka de viktigare

tullbehandlingsfrågorna i hela riket, är uppenbart. Att större likformighet

i tullbehandling bleve resultatet, torde icke kunna förnekas.

Dessa cirkulär skulle liksom styrelsens förut omhandlade upptaga

ärendena i kortfattad form. Vid sidan härav har behovet av tillgång

till mera uttömmande tulltekniska utredningar av allmännare

art gjort sig kännbart, varför utsändande genom byråns försorg tid

efter annan av dylika tulltekniska notiser utan tvivel skulle vara av

stort värde. Likaså skulle de svårigheter, som esomoftast uppstå vid

tolkningen av tulltaxans innebörd, väsentligen reduceras, om byrån

genom utsända meddelanden kunde vid behov tillkännage normerna

för sina tolkningar i speciella frågor.

Önskvärt vore, om i de register, som årligen av tullbehandlingsbyrån

utgivas över tullbehandlingsfrågor, alla de föregående årens

rundskrivelser sammanfördes. Detta skulle medföra en större och

lättare överblick över dem alla, intill dess de vid en företagen omredigering

av varuförteckningen däri upptoges.

För undvikande av en alltför stor prejudikathopning torde de till

taxan fogade anvisningarna böra omarbetas snarast möjligt och dess

bestämmelser därvid med ledning av personalens nu vunna erfarenhet

bibringas en så distinkt avfattning, att möjligheterna till feltolkning

eller tveksamhet i görligaste mån inskränkas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Dessa s. k. varuförteckningar med anvisningar borde därefter

med lämpliga mellantider omredigeras. I sitt nuvarande skick skulle

de dock på grund av sitt omfång medföra större utgifter för statsverket

än som skäligen torde vara av behovet påkallat. I desamma

förekomma beskrivningar angående vissa ämnens utseende, råd och

anvisningar rörande sättet att identifiera dem m. m., som under alla

omständigheter icke förändras. Allt detta kunde enligt vårt förmenande

sammanföras i något slags separat uppslagsbok för handledning

vid tullbehandling. Härigenom skulle varuförteckningarna befrias

från sådana upplysningar, som en gång för alla kunde givas

eller åtminstone mera sällan tarvade förändring. Varuförteckningen

skulle därigenom bli en i stort sett blott exemplifierande hjälpreda och

därigenom betydligt mindre voluminös men ock vida billigare samt

till följd därav oftare kunna omstöpas.

För att dessutom i görligaste mån förebygga olikformigheten i

tullbehandlingen de olika platserna emellan är en utsträckning av

tullbehandlingsbyråns inspektionsverksamhet, som visat sig vara av

stor betydelse, nödvändig. Då byråassistenternas antal är för litet,

ha dessa inspektioner ej kunnat äga rum på samma plats så ofta

önskvärt vore. Deras antal bör därför ökas, så att en av dem ständigt

kunde vara ute på inspektion.

Om den föreslagna utvidgningen av tullbehandlingsbyråns upplysningsverksamhet

har största betydelsen i just föreliggande fråga,

så torde de mått och steg, som för likformighets vinnande ankomma

på eller böra åligga lokalförvaltningarna dock vara av betydande vikt.

För vinnande av likformighet i tullbehandling torde ett fastställande

i huvudsak av packhuschefernas i de större städerna skyldigheter

och tjänsteutövning under vanliga förhållanden vara i hög grad

verksamt. Packhusinspektionen består av överinspektör och överkontrollör.

Överinspektören bör förnämligast hava kontakten med

allmänheten på sin lott, vidare skrivelser till styrelsen med anledning

härav samt angående underlydande tjänstemän. Han torde härigenom

i allmänhet vara bunden vid sin tjänstelokal, varvid dock livlig förbindelse

med provsamlingarna givetvis är att förutsätta. Om överinspektörens

åliggande härigenom framför allt blir ett överblickande

av tullbehandlingsarbetet i stort, torde överkontrollörens bli ett mera

i förbindelse med själva expeditionen skeende kontrollarbete, varvid

hans omtanke också torde komma att omfatta åtminstone i första

hand tjänstemännens placering och tjänstgöringsförhållandena. Överkontrollören

bör, synes det, rimligtvis befrias från alla expeditionsgöromål,

vilket ej allestädes är praxis, enär han under tjänstgöringen

är bunden vid en vågexpedition. I hans ställe borde då en l:ste

kontrollör övertaga nämnda expedition med utövande desslikes av

närmaste chefskap över den packhusavdelning, i vilken vågen är placerad.

På liknande sätt skulle också övriga packhusavdelningar förestås

av l:ste kontrollörer, som i första hand meddelade upplysning åt

underlydande i tjänsteärenden. Arbetet vid vågarna borde med uppmärksamhet

följas av överkontrollören, som därigenom mestadels vore

nödsakad att befinna sig på rörlig fot, därvid jämväl mottagande

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

SVAR PA FRÅGECIRKULÄR.

rapporter från respektive l:ste kontrollörer angående av dem till

underlydande lämnade viktigare besked i tullbehandlingsfrågor, över

vilka dessa avdelningschefer för kontrolls vinnande borde föra särskild

anteckning. Sålunda hade överkontrollören tillfälle att dagligen

följa hela tullbehandlingen och samla givna besked. Varje tullbehandlingsfråga,

som förelägges inspektionen, bör ovillkorligen av båda cheferna

gemensamt avgöras.

Likformigheten inom de större tullpackhusen skulle givetvis också

vinna på att specialexpeditioner mera systematiskt inrättades. Klart

är, att tjänstemännen vid en maskinexpedition, där alla inkommande

maskiner tullbehandlas — den kunde ju lätt göras ambulerande, då

så behövdes —- snabbare förvärva en allsidig erfarenhet inom denna

varugrupp, än annars kan bli fallet, och äro i tillfälle att med tillhjälp

av förda anteckningar göra för kontrollen högst värdefulla jämförelser

angående likartade maskiners priser, vikter och beskaffenhet

i övrigt samt slutligen givetvis icke kunna tillämpa olika grundsatser

för tullbehandlingen av en och samma vara. Enahanda bleve förhållandet

beträffande expeditioner för elektriska artiklar, metallvaror,

manufaktur etc. Register över tullförvaltningens egna prejudikat samt

en noggrann kontroll från vederbörande chefers sida över uniformiteten

äro först och sist nödvändiga villkor för uppnåendet av en tillfredsställande

sakernas ordning i detta avseende. Den synnerliga

vikten härav talar starkt för utfärdandet av särskild instruktion med

ändamål att bevara och utveckla likformigheten.

Tullbehandlingens likformighet torde dessutom avsevärt befordras

genom föreskrifter för tullförvaltningarna att hålla varuprovsamlingar

samt däröver föra register. Dessa provsamlingar kunde vid byråassistenternas

inspektionsresor kontrolleras och därigenom bliva av

mycket stor betydelse. De mera betydande tullbehandlingsplatserna

skulle tillika förses med goda tekniska upplagsverk, varulexikon

o. d., ävenledes borde vid desamma finnas inrättade mindre kemiska

laboratorier för åstadkommandet av sådana enklare undersökningar,

vilka den förut omtalade tullhandboken vore avsedd att giva upplysning

om.

Fotografikamera borde finnas vid varje större tullkammare.

Likformighetens genomförande skulle otvivelaktigt i sin mån befordras

därigenom att godsägarne ålades att, när så ansåges nödigt,

förete faktura.

Till sist torde det kanske kunna ifrågasätttas, huruvida icke årligen

eller möjligen mera sällan återkommande konferenser mellan

packhusföreståndare från de större packhusen skulle kunna medföra

mycken nytta. Då nästan varje plats delvis har sin säregna import,

bliva de på dessa orter tjänstgörande på sätt och vis specialister och

därigenom mera hemma på vissa områden. Deras kunskaper och erfarenheter

skulle genom konferenser kunna sammanföras och åsikter

kunna utbytas till fromma för likformigheten.

Vid dessa sammankomster kunde även otydligheter i varuförteckningarna,

mera märkliga beslut i tullbehandlingsfrågor o. s. v. framhållas

och diskuteras och få facklig och allsidig behandling, vilket

s. 13 Kontrollera mot PDF

SV. ALLM. TULLTJÄNHTEM ANN A FÖRENING.

13

kunde leda till bestämda resultat. Ävenså kunde därvid befintliga

oegentligheter och oklarheter i tulltaxerubrikernas avfattande framställas

till prövning och därefter hemställan till riksdagens bevillningsutskott

om dess ingripande för rättelses erhållande företagas av

tullstyrelsen.

Dessa konferenser skulle otvivelaktigt ej vara till mindre nytta

för tullstyrelsen och dess upplysningsbyrå än för tjänstemännen själva.

Givet är, att för att med säkerhet få dugliga personer till packhuschefstjänsterna,

som på sina innehavare ställa så stora kompetensfordringar,

måste ofrånkomligen avlöningarna avsevärt höjas. Så t. ex.

kan en begynnelseavlöning av kr. 7,300 för överinspektören i Stockholms

tullpackhus ej anses vara väl avvägd. På 70-talet visade sig

vederbörande hava bättre förståelse för nämnda tjänsters betydelse.

De voro då de näst verkets generaldirektör bäst avlönade, trots att

anspråken då ej tillnärmelsevis voro så stora, som de nu äro.

Aven om likformigheten i tullbehandling är av huvudsaklig vikt,

torde dock sådan även i andra avseenden erfordras de olika tullförvaltningarna

emellan, och torde det böra kunna ifrågasättas, om detta

ej bäst skulle åstadkommas genom effektivare inspektioner än som

nu företagas.

5. Frågan om tulltjänstemännens av högre grad utbildning, särskilt

i tulltekniskt hänseende.

Frågorna om tulltjänstemännens av högre och lägre grad kompetens

och utbildning hava genom de under senaste åren i olika riksdagsmotioner

framförda kraven på »vidgat arbetsfält» för de lägre

tjänstemännen kommit i nytt läge till varandra. Det offentligt framförda

påståendet om befintlig »överkvalificering» vid tullverket måste

därför föranleda, att föreningen vid sidan om betraktelsen av de båda

frågorna i och för sig även upptager kvalificeringsproblemet till granskning

ur olika synpunkter.

Tjänstens fordringar äro bestämmande för utbildningens art och

gång. Frågan om tjänstens krav på tjänstemannen av högre grad

torde lämpligen kunna behandlas under trenne rubriker: författningskunskap,

tullkammargöromål och tullpackhusgöromål.

Författningskunskapen omfattar: tullstadga (10 kap. och 190 §§),

tjänstgöringsreglemente (6 kap. och 259 §§), tulltaxa (1,325 rubriker)

med tulltaxeförordning och tulltaxeunderrättelser samt en mängd förordningar

och kungörelser med bestämmelser angående bl. a. lösen,

stämplar, brännvinslagstiftningen, eldfarliga oljor, explosiva varor, kontroll

vid införsel av vissa frösorter, förbud mot införsel eller utförsel av

vissa varor, angående giftiga ämnen, guld och silver, maltdrycker, margarin,

kött, husdjurssjukdomar, farsoter, sockerskatt, utförsel av skogsprodukter,

oriktig ursprungsbeteckning, skeppsmätning, fyr- och båkavgifter, sjömanshus,

frilager, provianteringsfrilager, restitutionsupplag, sjölagen o. a., vilka i sin

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

SVÅR PÅ FRÅGECIRKTJLÄR.

sammanfattning starkt vittna om tullverkets mångskiftande, betydelsefulla,

sins emellan vitt skilda uppgifter.

Förmågan att rätt fatta och tolka innebörden i samt översiktligt

sammanhålla alla dessa författningar fordrar obestridligt en mognad

och säkerhet i omdömet och en tankens träning, dem man icke finner

allmänt utvecklade annat än som resultat av boklig bildning. Denna

synpunkt får icke mindre vikt därav, att räckvidden av dessa författningar

i många fall är synnerligen stor, och att en felaktig tillämpning

kan leda till de kännbaraste verkningar — och det icke

blott ekonomiska — för både det allmänna och den enskilde.

I åtskilliga fall äro språkkunskaper en speciell och nödvändig

förutsättning för tullkammartjänstens behöriga skötande. Sålunda

tillkommer det tulltjänstemannen att i tullkammartjänstens olika förhållanden

kunna fullt förstå och bedöma utländska intyg, ursprungsbevis,

certifikat för handelsresande, märkrullor, mätbrev, nationalitetsoch

registreringscertifikat, sjömansrullor och folkpass, konossement,

fraktbrev, fakturor o. s. v., avfattade på de allmännast brukliga trenne

främmande språken. Utom de allmänna förutsättningar, som ligga i den

redan berörda författningskunskapens behärskande, fordrar tullkammartjänsten

nödig insikt i mängden av tjänstens praktiska göromål, vilka,

uppdelade på många händer såsom vid de största tullkamrarna måste

ske, val kunna förefalla relativt enkla, men i sin sammanfattning erbjuda

en omfattande och invecklad bokföringsapparat, behandlande import-

och exportmassan ur olika synpunkter. Vi vilja här blott framhålla

tulldebiteringen och uppbörden, transitupplags-, nederlags- och

frilagersrörelserna, statistiken, redovisningen för in- och utrikes sjöfarten

och därvid inflytande medel, restitutionsärenden, auktions- och

konflskationsärenden m. m., m. m. Betydelsen av att för dessa göromåls

handläggning äga tillgång till ett skolat, ungdomligt och därför

lätt bildbart samt homogent tjänstemannamaterial bör icke underskattas,

så mycket mindre som dessa göromål måste stå i oavbrutet

och intimt sammanhang med gällande talrika författningar och reglementen.

Ett synnerligen viktigt åliggande för tulltjänstemannen är tullbehandlingen,

vilken såväl genom sin ekonomiska innebörd som genom

sina fordringar på tjänstemannen och hans utbildning intager en

central ställning inom kretsen av tullverkets uppgifter. För den med

de verkliga förhållandena obekante kan begreppet tullbehandling lätt

nog få den ungefärliga betydelsen: »att skriva upp vad som finns i

en låda.» En mindre lättvindig och sangvinisk syn på saken skulle

beteckna detta arbete med att »klassificera», men icke ett enskilt

område utan allt, som överhuvud kan bli föremål för världshandelns

utbyte.

Redan en ytlig blick på detta förhållande vittnar nog om uppgiftens

omfattning och komplicerade beskaffenhet, och en närmare

undersökning kan endast ytterligare bekräfta detta. Vår gällande

tulltaxa har 1,325 rubriker, vartill kommer en betydande ökning genom

underrubriker och statistiska särrubriker. Att här inpassa varje, stor

eller liten, enkel eller mångfaldigt sammansatt, av handtverk eller

s. 15 Kontrollera mot PDF

SV. Al.LM. TULLTJÄNSTEMANNA FÖRENING.

15

storindustri, av konstnär eller vetenskapsman formad produkt på dess

rätta plats i systemet måste kräva, det ligger i öppen dag, icke blott

stor erfarenhet utan också teoretisk underbyggnad, liksom ock vid de

ständigt uppkommande gränsfallen, där den rent mekaniska färdigheten

måste komma till korta, endast ett moget och utvecklat omdöme

kan fälla ett riktigt utslag, rättvist inom de utstakade gränserna avvägande

statens och den enskildes intressen.

Teoretiskt taget kräver denna uppgift, att tulltjänstemannen beträffande

de yttre tingen skall veta snart sagt allt, praktiskt taget,

att han ej får vara främmande för något.

Tulltjänstemannen måste veta vad som förstås med kemiska

grundämnen och sammansättningar, syror, salter, baser o. s. v. och

hava åtminstone en allmän överblick över de kemiska lagarna och

den kemiska terminologien, om icke taxans bestämmelser och uppräkningar

i denna del skola bli honom ett konglomerat av obegripliga distinktioner.

Begreppen destination, sublimering, lösning och blandning,

försåpning etc. få lika litet vara honom främmande som metallerna,

deras egenskaper och legeringar, och han måste veta, vad som bör

förstås under beteckningen »kemiska instrument» för att kunna identifiera

och rätt placera dem. Även måste han vara beredd att när

som helst anställa vissa enkla kemiska kontrollbestämningar av olika

oorganiska och organiska produkter, såsom utrönande av askhalt, bestämning

av alkoholmängd i viner eller av ättiksyrehalt i ättika, kontrollering

på kemisk väg av oljor och oljeblandningar, fettarter, metaller

och metallöverdrag o. s. v. och en mängd olika kemiska produkter,

som äro föremål för import.

Tulltaxan fordrar av sin handhavare, att han skall kunna identifiera

och klassificera sådana instrument som areometer, hygrometer,

manometer, vakuummeter, kalorimeter, pyrometer, för att nu icke

nämna kirurgiska och medicinska intrument såsom laryngoskop, oftalmoskop,

cystoskop o. s. v., och han får lika litet vara okunnig om

vad t. ex. en sextant, en oktant, en optisk polarisationsapparat ha för

ändamål.

En färdighet härutinnan, vilken icke skall bli endast mekanisk,

måste nödvändigtvis hava sin grund i teoretiska insikter i fysikens

element. Än mera framträder behovet härav för ett verkligt behärskande

av maskinavdelningarna. Principerna för elektriskt, hydrauliskt,

pneumatiskt eller med ånga drivna maskiner, redskap och apparater

måste förutsättas vara kända för den, som skall avgöra, till

vilken grupp en förefintlig dylik vara skall hänföras, liksom denne

även i allmänna drag måste känna till dessa principers tillämpningar.

Han måste sålunda veta, hur ett slidskåp, en ångturbin, en centrifug,

en dynamo, en transformator, en elektromagnet, en ackumulator — för

att nu endast taga några exempel ur högen — är beskaffad och verkar,

och han bör kunna kontrollera en trafikants uppgift, antingen det

nu är en injektor, en indikator, en emulsor, en kondensor eller något

dylikt, han i visst fall har framför sig. På samma sätt bör han kunna

indentifiera en röntgenapparat likaväl som delar till telefonapparater.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

SVAR på prIgecirkulär.

Att alla slags valveringar med utländska mynt, mått, mål och

vikter dagligen förekomma, behöver här endast i all korthet beröras.

Men en tulltjänsteman måste också vara i stånd att uträkna rymden

av ett kärl eller dimensionerna av ett emballage för att genom beräkning

medelst ett ämnes specifika vikt fastställa vederbörligt taraavdrag,

t. ex. för större fönster- och spegelglaslådor, för kabelrullar o. s. v.,

eller i varje fall kunna approximativt beräkna detta för kontroll av

lämnad uppgift. Här bör förutsättas någon geometrisk eller stereometrisk

kunskap liksom beträffande begreppen konisk, excentrisk, elliptisk,

trapezformig, beträffande kub, oktaeder, romb och andra, behöv

liga för distinktion av form och utseende hos olika föremål, maskindelar,

kristalliska produkter m. m.

Särskiljandet på mikroskopisk väg av de olika spånadsämnena

och vissa pulverformiga produkter ur växtriket förutsätter kännedom

om celläran. Och för tullbehandling av frösorter, växter, rötter —

ofta betecknade med latinska namn —, olika slag av skinn och pälsverk

(tibet, hamster, murmel, bisam, nutria o. s. v.) liksom för bedömandet

av vad som skall anses utgöra »naturalier till vetenskapliga

samlingar» är ju en viss bevandring på det botaniska och zoologiska

området icke alldeles onyttig.

I intimt sammanhang med tulltjänsten stå språkkunskaperna.

Sedan för ett behärskande av förekommande vetenskapliga och handelstekniska

benämningar är språkkännedom en oumbärlig faktor.

Den icke språkkunnige har ej blott svårighet att inlära alla dessa

olika beteckningar på främmande språk, som vimla i varuströmmen,

han saknar också möjlighet att fatta deras betydelse och därmed förmågan

att omedelbart förstå deras användning. Den språkkunnige

inser omedelbart betydelsen av sådana benämningar som economiser,

emulsor, kondensor, diffusör, radiator, supporter, stator, generator,

ackumulator, stereoskop, spektroskop etc. etc., och han glömmer dem

aldrig. På samma sätt bli för honom sådana beteckningar som

adhäsionsfett, dicköl, standolja, kromopasta, terra nova, chinaclay,

elaterit, steamlard o. s. v. i oändlighet omedelbart inlysande, under

det att de för den icke språkkunnige äro och förbli en kinesisk etikett.

Av stor vikt är det att vid behov kunna läsa de beskrivningar och

bruksanvisningar, som ofta medfölja en vara.

Icke nog härmed. De fakturor, fraktbrev, speditionsnotor och

konossement, som tulltjänstemannen dels för värdedeklarationer, dels

för andra upplysningar dagligen och stundligen måste infordra, äro

ju så gott som undantagslöst avfattade på något av de tre vanligaste

främmande språken, vilka han redan därför måste till en viss grad

kunna behärska. Ofta kan det dessutom bli nödvändigt att därjämte

taga kännedom om slutsedlar, leveranskontrakt, brev, beskrivningar

över anläggningar etc. Till slut inträffar det ju ofta, att tulltjänstemannen

kommer i direkt kontakt med utlänningen, då denne som

turist, som handelsagent, som montör, som inflyttande o. s. v. passerar

tullokalerna.

. Överhuvud taget ställas icke så sällan genom taxans bestämmelser

rent ut anspråk på tjänstemannen, vilka uppenbart förutsätta hu
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

SV. ALLM. TULLTJÄNSTEMANNAFÖRENING. 17

manistisk allmänbildning. Tulltjänstemannen skall vara bevandrad i

»stuckatur», avgöra vad som är »ornament och likartade arkitektoniska

arbeten», bedöma vad som är »konstnärsarbete», det må nu

vara i sten, gips eller metall, förstå betydelsen av sådana uttryck

som relief, gravyr, etsning, intarsia o. s. v. och veta, hur en tryckplåt

kommer till, lika väl som vad en stomp, en mall ha för ändamål.

I nästa ögonblick skall han kunna avgöra, vilka kartor som äro att

betrakta som vetenskapliga (geografiska, topografiska, astronomiska),

eller om ett instrument är användbart till musikaliskt ändamål eller

hänförligt till leksaker.

Dessutom skall han vara väl bevandrad i den finare garderoben,

icke minst damgarderoben, bedöma vad som är en nödvändighetsvara

eller ett bijouteri eller en lyxvara, veta vad som är en »besättningsartikel»,

känna till och särskilja alla olika slag av band, spetsar,

broderier och garneringar, hattar, plymer och parfymer och

kunna klassificera en hockeykäpp lika säkert som en fagott. Med ett

ord, han skall från denna synpunkt känna det yttre samhällslivet

från dess enklaste till dess mest komplicerade och förfinade former.

Idealet för en tulltjänsteman vore således utan tvivel en person,

som förenade kemistens, fysikerns, elektro- och civilingenjörens vetenskapliga

utbildning med montörens, fabrikörens och affärsmannens

praktiska. I och för sig en utopi, blir det detta ännu mera genom den

fordran på snabbhet, varmed expeditionen bör försiggå, vilket gör

det nödvändigt att avskilja och till vetenskaplig undersökning hän

skjuta sådana frågor, som icke utan stor tidsutdräkt eller vidlyftig

behandling kunna lösas. Då idealet i praktiken icke kan nås, så

ligger ovedersägligen den form av bildning närmast att gripa efter,

som utan att meddela en djupgående vetenskaplig insikt dock genom

ett systematiskt införande i de humanistiska och naturvetenskapernas

allmänna grunder meddelar en allmänbildning, som, rätt tillgodogjord,

icke är främmande för någonting. En sådan form är målet för mogenhetsexamen,

och denna, i synnerhet i dess reala linje, är den enda

riktiga och säkra grunden för tulltjänstemannens utdaning.

Förarbetet för mogenhetsexamen är icke att fullända utan att

grundlägga. Den unge studenten är visserligen icke någon polyhistor,

men han har fått inhämta grunddragen av naturvetenskaperna.

Och detta vill säga, att i de fall, där hans kunskaper eller erfarenhet

icke räcka till, hans förstånd icke står stilla —- han vet i vad

riktning han skall söka och forska.

Detta är för t u 11 b e h(a n d 1 i ags a r b e t e t av eminent betydelse. Det

ligger i sakens natur, att erfarenheten på detta vidsträckta område

aldrig kan bli ens tillnärmelsevis uttömmande, och erfarenheten kan

ju för övrigt först efter en längre tids praktiskt arbete förvärvas.

Ständigt måste således för tulltjänstemannen nya varor komma under

hans ögon, ständigt fortgår ju också industriens förädlingsarbete, ständigt

framställer den mänskliga idén nya apparater, nya maskiner, nya

kemiska och tekniska produkter, nya modevaror. Ständigt måste

tulltjänstemannen således sätta sig in i dessa nya föremåls beskaffenhet,

användning, verkningssätt och på grundval härav giva sitt utslag.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

SVAR PÅ FRÅGECIRKITLAR.

Även om lian härvidlag kan hava och ofta har ett stöd av fakturor

och andra uppgifter, måste han dock alltid kunna kontrollera dessa.

På samma sätt måste han icke blott kunna utfråga utan även kontrollera

en trafikants uppgifter angående en apparats, en maskins användning,

liksom han måste kunna följa den tillkallade sakkunniges

förklaring av en elektrisk specialapparat, ett motstånd, en oljeströmställare,

ett relä etc. Först sedan han förstått denna, kan han draga

sin slutsats angående varans klassificering i tulltekniskt hänseende.

Rent speciellt har ju studenten förvärvat inblick i en mängd detaljer,

som, om de än ligga på de olika vetenskapernas periferi, likväl

äro nödvändiga förutsättningar för ett djupare inträngande däri, samt

erhållit en allmän orientering i deras omfång, arbetssätt och terminologi.

Med ledning av dessa kunskaper förmår han icke blott omedelbart

intränga i och behärska en stor del av taxans teoretiska uppgifter,

han har även i praktiken den väsentliga fördelen att kunna

genom sin föreställning om många föremål eller detaljer därav indentifiera

dessa utan att först ha sett dem. Betydelsen härav såsom

en komplettering av den alltid ofullkomliga erfarenheten behöver ej

närmare utvecklas.

En annan, mera allmän omständighet bör, ehuru kanske till utseendet

ringa, i detta sammanhang betonas. Mogenhetsexamen har

bibragt adepten den betydelsefulla insikten, »att han ingenting vet».

Intet är för tulltjänsten farligare än den självsäkra okunnigheten.

Lika säkert som ansvarskänslan måste ökas i samma mån som en

person förvärvar kunskaper, d. v. s. förstår var misstaget lurar och

inser på huru många och vilka punkter det kan äga rum, lika säkert

måste ansvarskänslan minskas med tilltagande okunnighet. Och ansvarskänslans

utveckling måste vara av dubbelt stor betydelse i ett

verk, där den centrala uppgiften är och måste i all huvudsak vara

överlämnad till den enskilde tjänstemannen, är så intimt beroende av

hans personliga intresse för tjänsten, hans omdöme och hans oavlåtliga

uppmärksamhet.

Genom tulltjänstens natur kommer tulltjänstemannen alltid att i

viss mån stå i opposition mot allmänheten, d. v. s. i detta fall affärsvärlden,

i vars intresse det ju obestridligen måste ligga att få tullumgälderna

så låga som möjligt. Men affärsmannen är ofta på sitt

speciella område fackman — och det icke blott praktiskt Utan även

teoretiskt taget —■ och sålunda kan det väl mången gång inträffa att

tulltjänstemannen i ett visst fall kommer att stå som den underlägsne,

när det gäller insikt i en speciell tullbehandjingsfrågas förutsättningar.

Medvetandet om en allmän överlägsenhet eller likvärdighet är här

den bästa motvikten mot den punktuella underlägsenheten, och den

bildades självkänsla skall här bevara honom för en frestelse, för vilken

den obildade lättare dukar under: att dölja sin okunnighet eller

underlägsenhet genom ett omedelbart ingående på trafikantens mening.

Vi hava från olika synpunkter skärskådat tulltjänstens fordringar

på tjänstemannen och därvid kommit till resultat, som med styrka

hävda uppfattningen av mogenhets- eller därmed jämförlig examen

såsom den säkraste och ur alla synpunkter lämpligaste grundvalen

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

SV. ALLS!. TULLTJÄNSTEMANNA POREN ING.

för formandet av en verkligt dugande och homogen tjänstemannakompetens.

Innan vi övergå till frågan om tulltjänstemannens av

högre grad speciella utbildning, torde några ord om följderna av en

under kvalificering vara väl på sin plats. Frågan är i eminent grad

betydelsefull och framför allt därför, att steget från den s. k. överkvalificeringen

till underkvalificering är ytterligt kort. Det finnes väl

intet verk, där verkningarna av tjänstemannakårens otillräckliga kompetens

kunna komma att bliva på en gång lika ödesdigra och svåra

att konstatera som i tullverket. Vi hava ovan utförligt framhållit, i

huru hög grad tulltjänstemannen är beroende, förutom av sin praktiska

erfarenhet, av dels sin allsidiga teoretiska underbyggnad, dels

en utvecklad omdömesförmåga, dels slutligen den självständighet i

uppfattning och uppträdande, som är den verkliga allmänbildningens

allmänna resultat. Skulle allt detta, helt eller delvis, eftersättas,

komme helt naturligt tjänsten att bli därpå i samma mån lidande.

Men här är den omständigheten framför allt att beakta, att den kontroll

på tjänstemännen, som av trafikanten eljest med så god verkan

utövas, i tullverket ofta nog kan komma att klicka i de fall, där

misstaget sker till hans egen favör (och således till statens nackdel),

frånsett de felaktigheter, vilka på grund av sakens komplicerade

natur av sig själva undandraga sig hans uppmärksamhet. Med ett

ord: allmänhetens alarmklocka upphör att fungera.

Men ej nog härmed —- så snart affärsmännen insåge, att självständigheten

och säkerheten i tullbehandlingsarbetet började att vackla,

skulle de i alla de fall, där de nu i förlitande på det kompetenta och

omdömesgilla handhavandet av tulltaxan sända sina biträden, ja till

och med sina springpojkar och springflickor att »förtulla», själva infinna

sig för att med all sin förmåga och yttre pondus försöka tillvarataga

alla möjligheter till förtjänst. Ty konkurrensen, kampen för

tillvaron — här starkare och i sina former krassare än på de flesta

andra mänskliga arbetsfält — skulle helt enkelt tvinga dem därtill.

Så står då frågan om tulltjänstemannens kompetens i närmaste

samband med icke blott vidmakthållandet av en statens viktigaste

inkomstkälla utan ock — vad som kanske är ännu viktigare — med

upprätthållandet av en sund afEärsmoral. Den ärlige affärsmannen

måste i konkurrensen duka under för den oredlige, om ej tullsystemets

murar genom en verklig tjänstemannakvalificering äro så täta och

homogena, att möjlighet till underslev genom falska uppgifter, felaktiga

fakturor, varuförfalskning genom tillsatser, blandningar, färgningar

etc. är praktiskt taget utesluten. Och denna homogenitet måste yttra

sig i en över hela landet bestående likformighet i tjänstemannamaterial

och tjänstemannautbildning. Varje felbehandling, varje okunnighet

vid tullbehandlingsgången vid en tullplats skall med ofelbar säkerhet

utnyttjas av köpmän i närliggande orter så långt kommunikationsväsendet

det tilllåter, och importen av varan i fråga genast i en eller

annan form söka sin väg in i landet över den nämnda orten.

Vi hava under utredningens gång sett oss tvungna att i allt

väsentligt bestrida påståendet beträffande användandet av överkvalificerad

arbetskraft vid den inre tulltjänsten och i stället med styrka

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

SVAR PÅ FRÅGECIRKTTLÄR.

hävda nödvändigheten av vidmakthållandet av nu gällande kompetensvillkor.

(En ifrågasatt ändring härutinnan borde snarast och

följdriktigast resultera i ett skärpande av kompetensvillkoren till

obligatorisk mogenhetsexamen.) Vi ha sett oss nödgade därtill och

detta icke endast av teoretiska grunder utan — och framför allt —

i kraft av egen lång erfarenhet vid tjänstens utövning, vilken erfarenhet

den förslagsväckande tullbevakningskåren givetvis icke kan besitta,

och utan vilken varje bedömande av denna ömtåliga, komplicerade

och i sina konsekvenser vittgående fråga — i all synnerhet när

det sker ut ifrån synpunkten av skapandet av egna befordringsmöjligheter

— måste bli ensidigt och ofullkomligt.

Och denna sin stränga uppfattning om tulltjänstens kompetenskrav

har tjänstemannakåren, i djup känsla av sitt eget behov för

uppfyllandet av sitt kall, med all kraft gjort sig till tolk för —

varom många av dess offentligt gjorda framställningar och uttalanden

bära vittne — långt innan frågan om »överkvaliflcering» lancerades,

och sålunda fullkomligt oberoende av något slags motstånd mot det

i frågan inneboende nivelleringssträvandet.

Ett oförbehållsamt erkännande av den här intagna ståndpunkten

skall man ock finna i de uttalanden, som till olika tider och från

skilda synpunkter gjorts av kommittéer och kommissioner, tillsatta

för undersökning av olika förhållanden under olika perioder av tullverkets

utveckling, och den erhåller sin kraftiga motbelysning av den

allmänna strävan mot grundligare och allsidigare utbildning eller med

andra ord: högre kompetens, som just nu oförtydbart framträder hos

tulltjänstemännens ständige moitié i tullokalen — affärsmannen.

I nära anslutning till frågan om vinnande av största möjliga

likformighet i tullbehandling hör otvivelaktigt frågan om tull tjänstemäns

av högre grad utbildning, särskilt i tulltekniskt hänseende.

Trots alla åtgärder, som i angiven riktning kunna vidtagas för vinnande

av största möjliga likformighet i tullbehandling, skulle resultatet

därav bliva av föga värde, såvida icke samtidigt ägnades största

möjliga omsorg åt den personliga utbildningen. Det måste nämligen

först och sist bero på vederbörande packhustjänstemans kunskaper,

insikter och skolade omdöme, huruvida tullbehandlingen skall kunna

utföras med önskvärd noggrannhet och tillförlitlighet, så mycket mer

som han vid det grannlaga förtullningsarbetet oftast har bestämmanderätten

sig anförtrodd. Detta faktum har också insetts. Förutom

fastställda kompetensvillkor, mogenhetsexamen eller realskoleexamen

jämte 2-årig kurs vid handelsinstitut, fordras numera i och för inträde

i verket en tio månaders praktisk-teoretisk kurs — en s. k.

elevkurs. Denna torde, så långt erfarenheten hittills givit vid handen,

rätt väl tillgodosett behovet av en första utbildning. Ifrågasättas

kan dock, om icke densamma borde förenas med skyldighet att därunder

förvärva skeppsmätarkompetens, enär granskning av skeppsmätningshandlingar

i stor omfattning åligger tullförvaltningarna, och det

dessutom är av vikt, att vid varje tullförvaltning finnes tillgång till

vikarie vid förfall för den ordinarie skeppsmätaren.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

SV. ALLM. TULLTJÄNSTEMANNAFÖRENING.

För att emellertid elevkursen skall fullt ut kunna utnyttjas, fordras

det, förutom att provtjänstgöringen så ordnas, att den blir ett

verkligt prov under vederbörligt överinseende efter normerad plan,

att fordringarna för att bliva antagen till elev något skärpas. Ifrågasättas

kan nämligen, huruvida icke, som förut framhållits, avlagd

mogenhetsexamen på reala linjen med dess garanti för relativt större

kunskaper framför allt i ett för tulltekniken så viktigt ämne som

kemi borde göras obligatorisk för antagandet som elev.

I och med tullkursens avslutning är tjänstemannens utbildning

givetvis icke fullbordad. I enklare och mera komplicerade uppdrag

får han nu träda i kontakt med verkligheten, förvärva erfarenhet av

sak- och personförhållanden, kännedom om varor och — det icke

minst viktiga ■—- den trafikerande allmänheten samt under ansvar och

med de ekonomiska följdernas påtagliga fakta för ögonen pröva och

utveckla sitt omdöme. Av synnerlig betydelse är härvid hans tjänstgöring

som sekreterare vid de förtullningsexpeditioner, där två tjänstemän

äro placerade. Jämte det han här såsom för vikter och värden

medansvarig, kvalificerad medhjälpare utövar sin biträdande och i

viss mån kontrollerande verksamhet, förvärvar han nu under sakkunnig

ledning den omfattande varukännedom och den förfarenhet i tullbehandling,

som äro oundgängligen nödvändiga komplement till den

teoretiska kompetensen och som först skola göra honom fullt skicklig

att i sin tur övertaga och förestå dylik krävande och ansvarsfull post.

Till dessa med tvenne tjänstemän utrustade expeditioner dirigeras

nämligen den stora huvudmassan av det s. k. sorteringsgodset, en provkarta

på all världens industriella produktionsförmåga och på det egna

landets mångfaldiga behov av nyttigheter och lyxartiklar. Först på

detta sätt kan det material danas, ur vilket tullverkets behov av likformigt

skolade, allsidigt erfarna krafter skall hämtas. Och endast

så kan en bärande grund läggas till en eftersträvad och nödvändig

likformighet i tullbehandlingen.

Sedan tjänstemannen vunnit ordinarie anställning och sålunda

genom mångårig verksamhet utvidgat sina kunskaper och framför allt

vunnit större erfarenhet, torde en kortare tids repetitionskurs för

honom vara av stort värde. Givet är, att han på den grund, som

under årens lopp uppbyggts, med stor utsikt till goda resultat skulle

kunna draga fördel av en sådan. Han kunde där vinna ytterligare

utbildning i de till packhustjänsten hörande ting, som han tilläventyrs

icke kommit i tillfälle att förkovra sig i. Självfallet är, att till

sådana kurser företrädesvis skulle beordras tjänstemän, vilka förestode

tullbehandlingsavdelningar eller expeditioner.

Då dessa utbildningskurser sålunda givetvis ej äro avsedda att

utbilda enbart vissa tjänstemän utan böra verka fruktbringande för

verket i dess helhet, skulle det vara obligatoriskt för varje kursdeltagare

att på respektive hemorter genom föredrag eller på annat lämpligt

sätt meddela vunna erfarenheter.

I sammanhang härmed bör framhållas önskvärdheten av att en

frivillig föreläsningsverksamhet kunde komma till stånd. Vi hålla för

troligt, att en dylik av sig själv skulle uppstå och utvecklas, därest

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

SVAR PÅ FRÅGECIRKULAR.

densamma, till ämnesval och sakinnehåll vederbörligen kontrollerad

av tullstyrelsen, vunne statsunderstöd. Givet är, att dylik föreläsningsverksamhet

skulle medföra fördjupade insikter på speciella områden,

verka i hög grad eggande samt bidraga till den allmänna kunskapsnivåns

höjande hos verkets tjänstemän. Lämpligt vore ju även,

att föredrag, som utarbetades till en dylik eventuellt anordnad föreläsningsverksamhet,

spriddes tullplatser emellan i och för allmännare

kännedom.

En sak, som nog ej tillräckligt beaktats hittills, men som måste

ha en stor betydelse för vederbörande tjänstemäns vetande och i så

fall utbildning, är, som förut antytts, tillgång på uppslags- och handböcker

på skilda områden, tidskrifter och teknisk litteratur. Behovet

härav har dagligdags gjort sig kännbar, och kan nyttan och nödvändigheten

av dylik litteratur ej nog kraftigt framhållas, varför sådan

i vida större utsträckning, än vad nu är fallet, borde anskaffas.

Ett led i den allsidiga utbildningen i packhusgöromål, som ej

nog beaktats, men vars nödvändighet bör framhållas, är genomförandet

av en tidvis skeende och återkommande omplacering av vid de

olika avdelningarna och expeditionerna tjänstförrättande personal hos

respektive tullförvaltningar. Icke minst med tanke på den förut omnämnda

specialuppdelningen inom de större tullpackhusen måste det

anses nödvändigt, att tjänstemännen efter viss tid omplaceras, då i

annat fall en allt för stor ensidighet i utbildningen givetvis blir

följden.

Den betydelse, utländska studieresor ha, särskilt i fråga om fackutbildning,

är nogsamt bekant. Statsmakterna ha ock visat sig behjärta

detta, då personer ur olika samhällsklasser, representerande

olika yrken och stånd, årligen tillerkännas statsunderstöd i och för

utländska studiers bedrivande. Med tanke fästad härå synes oss den

frågan ligga nära till hands, huruvida icke statsunderstöd i och för

ovannämnda ändamål även lämpligen kunde tillerkännas tulltjänstemän

av högre grad, speciellt packhustjänstemän. För nyttan och behovet

av rese- och studiestipendier har föreningen vid olika tillfällen

uttalat sig på det mest positiva sätt.

6. Frågan om tull tjänstemännens av lägre grad kompetens och

utbildning.

Frågan om tulltjänstemännens av lägre grad kompetens och utbildning

har genom de av bevakningskåren på senare tid vid olika

tillfällen framförda anspråken på vidgat arbetsfält ställts i ny belysning.

En allsidig utredning kan därför icke underlåta att ställa

frågan i relation till såväl de högre tjänstemännens nuvarande arbetsområde

som till den ifrågavarande kårens egen verksamhetsrayon.

I riksdagsmotion n:r 202 år 1913 har en av nämnda kårs representanter

yrkat avslag å ett visst antal av Kungl. Maj:t äskade tjänster

av högre grad samt begärt, att riksdagen i stället måtte anvisa

nödigt belopp för inrättandet av erforderligt antal nya tjänstemanna
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

SV. ALLS!. TULLTJÄNSTEMANNAFÖRENING. 23

befattningar av lägre grad i uttalad avsikt att därmed bereda möjlighet

för tjänstemän av lägre grad att »tagas i anspråk å de platser

och vid därför lämpliga arbeten», på vilka ifrågasattes inrättandet av

nya högre tjänstemannabefattningar. »En erfaren tjänstman av lägre

grad torde givetvis i flera avseenden äga fullt lika goda om icke

större förutsättningar för dylika arbeten än en i tjänsten ny och

oerfaren student, som erhållit titeln kammarskrivare», heter det i

motiveringen till denna motion. I motion n:r 242 år 1912, vari påyrkas

en utredning av huruvida och i vad mån överkvalificerad arbetskraft

användes inom tullverket, har samme motionär på ett tydligare

sätt angivit, vilka platser och arbeten, som enligt hans mening

lämpligen kunde överlåtas åt tjänstemän av lägre grad. »I Stockholm»,

heter det i motiveringen, »tjänstgör vid vardera av flertalet av de

s. k. ständiga vågarna en kontrollör, en kammarskrivare och en vaktmästare,

i Göteborg och Malmö en kontrollör och en kammarskrivare.

Kammarskrivarnas arbete består huvudsakligen uti att efter kontrollörens

diktamen uppskriva vikter och sorter m. m., ett arbete som

synes oss vara av den enkla beskaffenhet, att en skrifkunnig vaktmästare

mycket väl kunde användas härtill».

Vid ett närmare skärskådande av de vid de nämnda expeditionerna

stationerade kammarskrivarnas eller e. o. kammarskrivarnas — ett

stort antal vågar förestås nämligen alltjämt av kammarskrivare med

en e. o. tjänsteman som biträde, och kontrollören har i många fall

likaledes endast en e. o. kammarskrivare till sekreterare — uppgift

visar det sig, att denna är en helt annan än det mekaniska uppskrivandet

efter diktamen. I förbigående må anmärkas, att själva utskrivandet

av attesten, tillkommet för att för föreståndaren vid vågexpeditionen

underlätta den ostörda uppmärksamheten vid och den

fortsatta kontrollen av samt snabbheten i själva förtullningsarbetet,

förutsätter bekantskap med och noggrann kännedom om tulltaxan,

taratariffen och alla de övriga bestämmelser, som kunna vid attestens

förfärdigande hava något inflytande, för så vitt nämligen hans biträde

i denna del skall bliva till någon verklig hjälp och icke till ett

hinder. Hans uppgift är dessutom den direkta att kontrollera avläsningen

av vikterna vid uppvägningen, taraberäkningar, alla slags

fakturavalveringar, procentavdrag, utländska mynt-, mått- och viktförvandlingar

etc. samt den indirekta att genom aktgivande på tullbehandlingen

fästa uppmärksamhet på möjligen uppkommande misstag

eller felaktigheter, vilka vid mängden av varuslag och mängden av

förefintliga, till efterrättelse givna prejudikat helt naturligt aldrig

kunna vara absolut uteslutna i all synnerhet vid den brådska, som

under större delen av året under de s. k. höst- och vårsäsongerna

är rådande. Ty härvid gäller nog mer än mångenstädes den satsen,

att fyra ögon se mer än två.

Vid större och mer invecklade sorteringar är det nödvändigt, att

båda vågtjänstemännen hjälpas åt för att bringa fortgång åt expeditionen.

Likaså förekommer det ständigt vid sorteringar, att en eller

flera artiklar före rubriceringen måste underkastas en mera ingående

undersökning utan att om möjligt tullbehandlingens fortgång därav

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

SVÅR PÅ FRÅGECIRKTTLÄR.

störes. Undersökningen kan ju i vissa fall överlåtas på biträdet,

under det att det i andra fall kan anses vara lämpligt att låta sekreteraren

under tiden fortsätta och avsluta sorteringen.

Sekreteraren måste dessutom hava den utbildning och kompetens,

att han när som helst kan på egen hand vid särskilda tillfällen,

t. ex. sjukdomsfall, dödsfall, semester, tjänstledighet o. d., övertaga

det egentliga förtullningsarbetet vid samma eller annan fast expedition

eller vid någon för tillfällig brådska för tillfället inrättad. I regel

blir det dessutom hans uppgift att vid den i det ansträngande förtullningsarbetet,

som på stående fot måste förrättas i larmande, dammfyllda,

dragiga, om vintern oeldade lokaler, dubbelt nödvändiga måltidsfristen

upprätthålla expeditionens gång.

Redan i samband med frågan om tulltjänstemännens av högre

grad utbildning här ovan har det framhållits, att till dessa med

tvenne tjänstemän utrustade expeditioner just det arbete, som på

grund av sin komplicerade och ömtåliga beskaffenhet fordrar största

erfarenhet och skicklighet, är förlagt, och att den vid dessa expeditioner

tjänstgörande sekreteraren således just här genomgår den avslutande

praktiska utbildningen, erhåller den ingående, detaljerade och omfattande

erfarenhetsskolning, som på grundvalen av den teoretiska

underbyggnaden skall fullborda den allsidiga, mogna och skolade

kompetensen, den egentliga grunden till ett likformigt och över hela

landet rättvist tillämpat tullsystem. Genom att placera tjänstemän

av lägre grad såsom biträden vid dessa vågar skulle man sålunda ej

blott kännbart inverka på rekryteringen av den nödvändiga kvalificerade

personalen utan helt enkelt helt och hållet äventyra densamma.

Beträffande tullbevakningskårens allmänna kompetens må här

i all korthet framhållas, att för anställning såsom e. o. vaktmästare,

gränsridare eller kustroddare fordras det numera fr. o. m. år 1911

höjda kompetensvillkoret att hava avlagt avgångsexamen med godkända

kunskaper från folkskolans fjärde klass eller genom militärtjänstgöring

eller annorledes hava inhämtat fullt motsvarande kunskapsmått.

Då dessutom en avsevärd tid måste förflyta mellan den

avslutade folkskolekursen och inträdet i tullverket (under åren 1911

och 1912 var medeltalet för e. o. vaktmästares inskrivningsålder c:a

21 år), kan givetvis en god del av även detta kunskapsförråd hinna

att förflyktigas, och då någon norm för anställningen av e. o. vaktmästare

o. s. v. för övrigt icke existerar, utan bevakningskåren fastmera

rekryteras från de mest skilda yrken och anställningar (såsom

med en statistisk utredning lätteligen kan fastslås), bör det vara

klart, att tullbevakningskåren i avseende på teoretisk underbyggnad

och materialets homogenitet lämnar mycket övrigt att önska, så snart

fråga blir om »vidgat arbetsfält» inom tullverket.

Därtill kommer, att icke heller tullvaktmästarens praktiska tjänstgöring

på något sätt, såsom den oinvigde kanske skulle vara böjd att

antaga, utgör någon förskola för det väsentliga av tjänstemannens av

högre grad arbete (ett speciellt fall skall längre ned beröras). Förhållandet

mellan dessa båda kategorier skulle rätt väl kunna karaktäriseras

genom en jämförelse med det, som består inom rättsväsendet

s. 25 Kontrollera mot PDF

SV. ALLM. TULLTJÄNSTEMANNA FÖ RENI NO. 25

mellan fånggevaldigern och domaren (jämförelsen halfår endast så till

vida, som dessa båda icke tillhöra samma civilstat): den ene — tullvaktmästaren

och fånggevaldigern — håller reda på den anförtrodda

corpus och ansvarar för att den icke försvinner, den andre — tulltjänstemannen

och domaren — rannsakar så att säga dess inälvor.

En rekrytering av tulltjänstemannakåren ur bevakningskåren skulle

vara precis lika praktisk som en rekrytering av domarekåren ur fångvaktarnas

led. Skulle över huvud all i förväg grundlagd teoretisk

underbyggnad slopas och de blivande tjänstemännen, såsom en riksdagsman

en gång framställde såsom önskvärt, »tjäna upp sig från

springpojke i verket», så vore det fullkomligt meningslöst, att låta

springpojken börja som tullbevakare —• han skulle icke ha den ringaste

nytta av den därför använda tiden. Detta betygas också på ett

sätt, som i tydlighet icke lämnar något övrigt att önska, av kårens

egen representant, då han i ovanberörda motion (n:r 242 år 1912)

yttrar:

»Oaktat den skarpa, begränsningen beträffande den lägre personalens

verksamhetsområde kan man dock finna i vissa fall redan nu tjänster

av likartad natur, vilka i ena fallet besatts med tjänstemän av högre

grad, i andra av lägre grad, ett förhållande, som dels torde visa möjligheten

av användande av lägre arbetskraft i befattningar av mera

krävande art, dels ock möjligheten av vinnande av en avsevärd besparing

genom en omorganisation av här antydd beskaffenhet. Sålunda

är i stort sett en tullbevakningskontrollörs göromål lika med

en uppsyningsmans, en gränsinspektors med en gränsridares o. s. v.»

Det är anmärkningsvärt, att exemplifieringen av dessa »vissa

fall» är hämtat uteslutande från bevakningstjänstens eget område. Att

det för övrigt råder en viss likhet mellan t. ex. tullbevakningskontrollörens

och uppsyningsmannens göromål är ju oförnekligt. Man

kan emellertid påstå alldeles detsamma om infanterikaptenen och

hans korpral utan att därmed ha lyckats bevisa, att den senare lämpligen

kan övertaga den förres befattning.

Vad nu särskilt beträffar det ovan berörda förslaget om vaktmästarnas

övertagande av biträdessysslan vid förtullningsexpeditionerna,

är det således tydligt, att tulltjänstemannen av lägre grad

varken teoretiskt eller praktiskt genom sin tjänstgöring förvärvat

några förutsättningar för att kunna nöjaktigt fullgöra de därigenom

åtagna förpliktelserna. I detta sammanhang bör dock omnämnas en

i Stockholms tullpackhus tillämpad praxis att till biträde vid sorteringsarbetet

använda den vid vågen för utlämning av gods placerade

tullvaktmästaren. Samma arbete utföres i Göteborg och Malmö av

de därför anställda packhuskarlarna och innebär naturligtvis i och för

sig endast en enkel sammanföring av likartade föremål i omedelbart

sammanhang med uppackningsarbetet. Ehuru således packhuskarlarna,

vilka ju på det stora hela taget måste anses hava en med tull vaktmästarnas

fullt jämförlig skolbildning, skulle kunna påvisa eu genom

deras sysselsättning förvärvad kompetens, som vore stockholmsvaktmästarnas

fullt jämbördig och det stora flertalets i landsorten — där

dylika göromål för vaktmästare icke förekomma — till och med

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

absolut överlägsen, skulle det säkerligen icke falla någon in att påyrka,

att de finge övertaga sekreteraregöromålen vid expeditionen,

även om de, såsom även föreslagits, varit anställda i statens tjänst.

Det förhållande, att utlämningen av gods i Göteborg och Malmö

kan ske vid en enda därför särskilt inrättad expedition, i rak motsats

till vad förhållandet är i Stockholm, är värt synnerlig uppmärksamhet.

Den möjlighet till avsevärda besparingar för statsverket, som här

synes erbjuda sig, skall längre ned upptagas till behandling i samband

med frågan om möjlig indragning av tjänster.

Emellertid är det tydligt,- att den allmänna lagen om differentiering

måste göra sig gällande även på enstaka punkter inom tullverket.

Särskilt har på de största tullkamrarna en arbetsfördelning kunnat

genomföras beträffande kontorsarbetet. Här har en uppdelning skett

av olika göromål, såsom journaliseringsarbete, debitering, räkningsutfärdande,

»prickning» av angivningsinlagor, statistiskt arbete m. m.,

m. m., på skilda händer. Här existerar således på dessa tullkammarkontor

ett mindre antal platser, där utom fordringar på samvetsgrannhet

och ordentlighet, en läslig handstil o. d. endast raskhet,

ett vårdat uppträdande gentemot allmänheten och noggrann kännedom

om det speciella arbetets krav äro nödvändiga.

I detta sammanhang vill föreningen i förbigående fästa uppmärksamheten

på att enligt dess mening det enklaste av dessa specialgöromål

— attestkopiering — helt och hållet skulle kunna indragas

och staten därigenom besparas en betydande årlig utgift, om det

system för packhusattests utfärdande och förvarande, som i många

år före år 1911 med bästa resultat praktiserats vid tullförvaltningen

i Malmö, vunne tillämpning. Ett förslag om återupptagande av detta

system, som med enkelhet parar snabb och verksam kontroll på trafikantens

förfarande med den till honom utfärdade attesten såväl som

på vid tullbehandlingen möjligen uppkommande misstag och felräkningar,

har också på sin tid (år 1912) framställts av föreståndaren

för tullförvaltningsavdelningarna i Malmö, dock utan att föranleda

någon åtgärd. Denna fråga upptages nedan till närmare behandling

med frågan om modernare arbetsmetoder.

Vid ett eventuellt utskiljande av här berörda enklare göromål

för biträden med lägre kompetens måste man dock väl hava i sikte,

dels att gränserna äro flytande, dels att förhållandena ofta göra det

nödvändigt att göra omplaceringar, att vid t. ex. sjukdomsfall, uppkommande

vakans, semester, särskild brådska och dylika tillfällen

flytta en person från ett göromål till ett annat, därifrån till sin natur

vida skilt. Helt naturligt måste också de tjänstemän, som skola vara

allsidigt användbara vid en förflyttning till en mindre tullkammare,

där arbetsfördelning icke kan genomföras, eller kunna vid befordran

till chefstjänst verkligen leda arbetet med praktisk blick, ha på praktisk

väg förvärvat sig en noggrann kännedom om alla tullkammargöromålen.

Det för denna fråga avgörande är emellertid helt naturligt den

ekonomiska synpunkten, ty emot en överkvalificering, som icke är

överbetald, torde icke något kunna skäligen invändas. Nu är emel
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

av. ALLM. tulltjInstemannaföeening.

27

lertid förhållandet detta, att just för de här berörda, enklare göromålen

i största utsträckning användas extra ordinarie kammarskrivare.

Förhållandet mellan dessa senares och tullvaktmästarnas avlöningar

ses bäst av nedanstående tabell.

E. o. kammarskrivare:

begynneseavlöning 4 kr................= för helt år kr. 1,460: —

dagavlöning efter 2 års effektiv

tjänstgöring 5 kr. .................= » » » » 1,825: —

Tullvaktmästare:

fast begynnelseavlöning........................

efter 3 år ...........................................

» 6 » .............................................

» 9 » ...........................................

kr. 1,750: —

» 1,850: —

» 1,950: —

» 2,050: —

vartill kommer för tullvaktmästare fri beklädnad, fri läkarevård och

medikamenter, semester samt å vissa orter dessutom ortstillägg.

Den förespeglade besparingen genom vaktmästarnas övertagande

av här berörda göromål torde genom denna omständighet vara allvarligt

äventyrad, även om förslaget angående höjda arvoden för e. o.

tjänstemän av högre grad bifölles, och den bleve än mer problematisk

genom den löneförhöjning, som får antagas skola vara avsedd att beledsaga

höjandet av bevakningskårens ursprungliga uppgift.

Att för dessa dock i varje fall fordrande göromål föreskriva en

användning av vaktmästarekårens material, som ju utsetts med helt

andra uppgifter för ögonen, synes för övrigt ej heller vara så alldeles

praktiskt. I regel skulle man väl också komma att i dylikt fall taga

yngre personer i anspråk, varpå rättvisan i befordringsgången i väsentlig

mån skulle komma att lida.

Denna strävan att inom tullverket försöka tillämpa anordningar,

som i andra verk på grund av göromålens art äro helt naturliga,

emedan en så utpräglad differens där icke består emellan tjänstemäns

av högre och lägre grad arbetsområden, skulle såsom ett försök att

skapa ökade befordringsutsikter i alla fall vara fullt förklarlig, därest

man därvid icke på ett eklatant sätt förbigått en klar möjlighet att

inom det egna området vinna en helt naturlig och ur alla synpunkter

försvarlig befordringsgång.

Förhållandet är ju nämligen det, att även på bevakningskårens

eget arbetsfält en arbetsfördelning försiggått, och att det här vida

lättare än förhållandena medgiva vid kontorsgöromålen ginge för sig

att till personer med enklare kvalifikationer avsöndra de elementära

bevakningsgöromålen, nattvakter, patrulleringar, bevakning av partilossningar,

transitogods, nederlagsgods etc. Ett sådant system har för

icke länge sedan tillämpats, i det då en särskild grad bevakningsbetjänte,

de s. k. roddarna, existerade, vilka i det danska bevakningssystemet

ännu ha sin fulla motsvarighet (i de s. k. »rorsbetjänte»).

I varje fall torde den praxis genomgående tillämpas, att till vissa

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

SVAR PÅ FRÅGECIRKTJLÄR.

mera krävande sysslor, framför allt till styckegodslossningar, endast

vissa för duglighet kända vaktmästare beordras, och består sålunda

redan nu i verkligheten en uppdelning av göromålen i grupper efter

större och mindre vikt. Att dessa vaktmästare garanterades en mot

den större betydelsen av deras arbete svarande tjänsteställning genom

inrättande av ett visst antal förstevaklmästarebefattningar, vore därför

endast en naturlig och rättvis åtgärd.

I merberörda motion n:r 242 år 1912 framhålles även, att »man

väl får anse, att tullinspektioner och gränsinspektioner — — jämväl

i flera fall skulle kunna anförtros åt dugliga tjänstemän av lägre grad».

Då emellertid vid dessa tullplatser tullbehandling av krävande art

kan förekomma, bör det med kännedom om de fordringar, som detta

uppdrag ställer på tjänstemannen, kunna anses som utan vidare motivering

uteslutet att till dessa tjänster befordra tjänstemän av lägre

grad.

Den för dessa senare nu föreskrivna kompetensen är givetvis fullt

tillräcklig. Den handledning, som kan tänkas önskvärd för t. ex.

visitering av resandes effekter vid de större tullplatserna, invisitationer

och styckegodslossningar, borde utan svårighet kunna meddelas

av vederbörande befäl på tjänstgöringsplatsen.

Frågan härom synes för övrigt äga ett visst sammanhang med

rekryteringen av dessa tjänstemän. Den relativt betydliga avlöningsförhöjningen

såväl vid inre bevakningen som vid kustbevakningen

torde göra ifrågavarande tjänster begärliga även för personer, som

underkastat sig en längre utbildning än genomsnittet av dem, som

hittills antagits till e. o. tjänstemän av lägre grad. Det finnes intet

skäl, varför man ej skulle försöka tillgodogöra sig den utbildning,

som erhålles vid våra underbefälsskolor, samt taga steget fullt ut och

i stället för uppmaningar att till dylika extra tjänstemän föreslå uttjänta

militärer till lands och sjöss helt enkelt bestämma, att för antagande

erfordras avlagd underofficersexamen samt minst sex års väl vitsordad

militärtjäntsgöring jämte viss tids provtjänstgoring i verket. Efter

de nu igångsatta underbefälsskolorna kommer det nog att bliva riklig

tillgång på så utbildade personer, som böra ha inhämtat såväl behövligt

mått av bokliga kunskaper som disciplin eller vad i huvudsak

kan anses erforderligt för antagning till e. o. tjänsteman av lägre

grad. Den ytterligare utbildningen borde i så fall lätt förvärvas genom

någon kortare tids praktisk tjänstgöring. Tillgång på sålunda

kvalificerade aspiranter skulle nog ej saknas, och den utvägen kunde

ju alltid återstå, att åt kungl. generaltullstyrelsen lämnades rätt att i

motsatt fall antaga andra lämpliga personer.

Beträffande de i hög grad genomgripande reformer, som på senare

tiden genomförts, vad angår tullbehandling och klassificering av varor,

ha vi huvudsakligen tagit Tyskland till mönster. Det synes därför

böra ligga nära till hands att i större eller mindre mån göra detta

även härvidlag. Till bevakningstjänstemän av lägre grad (Aufseher)

antagas i Tyskland, så vitt föreningen har sig bekant, endast uttjänt

underbefäl, som minst 12 år varit i militär tjänst, sedan de redan

dessförinnan permitterats till 6 månaders provtjänstgöring vid tull
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

SV. ALLM. TULLTJÄNSTEMANNA FÖR EN INÖ. 29

verket och blivit godkända vid avlagd examen till samma verk. (För

kontorsvaktmästare och lägre kustbevakningspersonal äro fordringarna

ej så stora.) Detta system har givit Tyskland en utmärkt bevakningskår,

efter vad av vederbörligt befäl från olika håll blivit meddelat.

Något extrasystem förekommer i allmänhet ej i Tyskland.

Skulle personalen tillfälligt befinnas otillräcklig, har man i och för

ren vakttjänst, vartill ej fordras andra egenskaper än uppmärksamhet

och redbarhet, i reserv ett antal pålitliga personer av vad stånd som

helst, huvudsakligen pensionerade lägre tjänstemän, vilka genom en

måttlig dagspenning önska öka sin inkomst.

Det synes önskvärt, att ett försök i denna riktning även gjordes

här hos oss. En betydande fördel skulle staten samtidigt skörda

därigenom, att anställningen i armé eller flotta skulle väsentligt öka i

begärlighet, varigenom den viktiga militära rekryteringen vore ryckt

ett steg närmare sin lösning.

Under förutsättning att det av oss framlagda förslaget till rekrytering

av bevakningskåren vunne tillämpning, finge naturligtvis vissa

övergångsbestämmelser fastställas, så att icke den nuvarande dugande

och åt verket sig helt ägnande delen av extra kåren bleve lidande

därigenom.

I alla händelser är det nuvarande extraordinariesystemet ohållbart.

Tullverkets matrikel för år 1914 upptager vid inre bevakningen

845 ordinarie och 674 e. o. tjänstemän av lägre grad samt vid kustoch

gränsbevakningen resp. 535 och 252. Att befordringsutsikterna

härigenom bliva allt annat än goda, och att missnöje skall alstras

inom extrakåren, ligger ju i öppen dag. Självfallet borde nu genast

såsom en början allt antagande av e. o. tjänstemän av lägre grad upphöra.

Skulle här framlagda rekryteringsförslag av en eller annan anledning

anses icke böra antagas, synes det oss nödvändigt, att vid nuvarande

system större omsorg och mera enhetlighet än förut iakttages

vid antagandet av e. o. vaktmästare. I stället för att, som nu är

fallet, den sökande på vederbörande avdelningsföreståndares förslag

av kungl. generaltullstyrelsen genast antages till e. o. vaktmästare

samt först härefter får göra några månaders provtjänstgöring, bör

d.en inträdessökande, innan han av kungl. generaltullstyrelsen antages

(till e. o. vaktmästare) grundligt prövas med avseende å duglighet

och uppförande.

7. Frågan om användning av Tcvinnlig arbetskraft for kontors
göromål.

Att kvinnlig arbetskraft kan användas för vissa kontorsgöromål,

torde icke kunna bestridas, men lämpligheten att därför taga den i

bruk i tullverket kan på goda skäl betvivlas.

Arbetet vid de medelstora och mindre tullförvaltningarna är av

den mångsidiga beskaffenhet, att det absolut icke lämpar sig för

kvinnor. Personalen vid dessa måste nämligen, beroende på göromålens

mängd och art samt . trafikens tillfälliga kraf, beordras till

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

STAB PÅ FBÅGECIEKULÄE.

olika slags tjänsteutövningar. Än få de sysselsättas vid tullbehandlingsexpeditionerna,

än vid bevakningsgöromålen, för att, då bättre

tid gives, ägna sig åt sådana kontorsgöromål, vilka utan men för

arbetets gilla gång kunna uppskjutas på kortare eller längre tid. På

så sätt kan hela arbetsstyrkan kastas in just på det håll, varest en

tillfällig stockning i expeditionen annars skulle vållats, och därmed

är dessutom förenad möjligheten att till det minsta begränsa den på

en plats erforderliga personalens antal efter normala förhållanden.

Återstå således de största tullförvaltningarna (3 å 4 stycken till

antalet), där den kvinnliga arbetskraften kunde komma till gagn.

Det gäller då först att se till, om här finnes ett arbetsfält av den

betydenhet, att det kan giva fog för reformen i fråga, samt i vilken

grad den i så fall skulle medföra vinst för statsverket och visa sig

lämplig för tullverket.

Förutsatt att de längre fram i punkt 14 föreslagna ändringarna

i arbetsmetoderna bliva godtagna, skulle största delen av det enklare

arbete, som nu utföres på tullkamrarna å dessa platser, genom vidtagna

tidsenligare anordningar med blåkopiering av packhusattester

etc. försvinna och därmed klandret mot överkvalificerad arbetskraft

förringas. Det återstår nog i allt fall några platser, som kunde med

kvinnor besättas, men därvid är att taga i betraktande, att dessa äro

fåtaliga och nu skötas av extra ordinarie tjänstemän. Då frågan om

användandet av kvinnlig arbetskraft strängt taget lärer vara en besparingsfråga,

torde det vid närmare skärskådande av saken visa sig,

att just syftet med reformen icke nås, ty det får väl antagas för

givet, att bruket av kvinnlig arbetskraft icke tänkes fotad på extra

anställning, utan avsikten vore allt ifrån början tillförsäkra dem ordinarie

förmåner. Under sådana förhållanden torde det kvinnliga arbetet

ställa sig väl så dyrt som det manliga, och då därtill det näppeligen

kan bestridas, att det manliga är till arbetsprestation det kvinnliga

i någon mån överlägset, torde redan av dessa skäl fördelarna av

kvinnors anställning i tullverket kunna starkt betvivlas.

Härvidlag bör ju på intet villkor förbises betydelsen därav, att

de e. o. tjänstemännen på tullkamrarna, även om de på några få

platser delvis sysselsättas med mindre krävande arbete, dock under

tiden vinna utbildning och erfarenhet i alla dithörande göromål och

därigenom bliva fullt skickade att vid behov träda i annans ställe.

Ävenledes är utbildning härutinnan nödvändig för att tjänsteman

icke vid transport eller befordran till annan tullkammare skall stå

alldeles främmande för sådana göromål, med vilka han tvärt om bör

vara så förtrogen, att han där kan mottaga chefsförordnande, något

som en del rent specialutbildade packhustjänsteman faktiskt icke våga

på grund av bristande utbildning, en brist, som i sista hand kan komma

att vålla allmänheten obehag.

Utan att vilja vidare ingå på spörsmålet angående värdet och

uthålligheten av kvinnlig arbetskraft för kontorsarbete, vilken är

mycket omstridd och i de engelsktalande länderna åtminstone på senare

tid mindre efterfrågad, och vars jämbördighet med manlig hitintills

knappast blivit fullt bevisad,, samt de sociala skäl, som med

opaginerad Kontrollera mot PDF

fog kunde framhållas mot kvinnans anställning i statens verk och

kvarstående i tjänst efter eventuellt ingånget äktenskap, anser föreningen,

att, då de platser, som möjligen skulle kunna överlåtas till

kvinnan, på sin höjd skulle uppgå till ett 20-tal tillsammans, dessa

spela ringa roll för den kvinnliga expansionsrörelsen, då därtill den

ekonomiska besparingen är minst taget tvivelaktig, och då till sist

dessa platser val behövas från utbildningssynpunkt, torde knappast

kvinnligt tillträde till tullverkets lokaltullförvaltningar vara på något

vis tillrådligt.

8. Frågan om möjlig indragning av tjänster vid lokalförvaltningen

samt kust- och gränsbevakningen.

För att kunna ägna denna fråga en uttömmande och tillförlitlig

behandling fordras en ingående kännedom om de lokala förhållandena

på varje tullplats inom riket, vilken endast kan erhållas genom en på

varje plats företagen grundlig personlig utredning. Då föreningen

saknar tid och medel att företaga en sådan, får den med känsla för

det ansvar, ett yttrande i denna fråga medför, inskränka sig till att

endast beröra förhållanden, i fråga om vilka den med visshet vet, att

ändringar kunna företagas eller åtminstone starkt sättas i fråga. Här

beröras således ej de fall, som, om föreningens i andra punkter av

detta svaromål framlagda förslag funne beaktande, självklart skulle

medföra indragningar och besparingar.

Vad då först lokaltullförvaltningarna beträffar, torde åtminstone

med ytterst få undantag den därstädes anställda ordinarie personalen

vara väl behövlig, enär i regel på de flesta platser därförutom extra

arbetskrafter anlitas. Frågan kan däremot uppstå, huruvida icke på

sina ställen dessa senare tages mera i bruk, än behovet oundgängligen

kräver.

I ett fall tror sig dock föreningen med skäl kunna visa på möjligheten

av indragning av personal, som enligt dess åsikt är absolut

obehövlig. Härmed avses de i Stockholms tullpackhus vid förtullningsexpeditionerna

placerade tullvaktmästarna, vilka vid rikets övriga

packhusinspektioner sakna sin motsvarighet. Det ena av dessa vaktmästares

göromål — utlämning av tullbehandla! gods — sker vid de

andra inspektionerna vid en enda härför särskilt inrättad expedition,

betjänad av en uppsyningsman och ett fåtal vaktmästare, den andra

uppgiften — överbringandet till tullkammaren av packhusattesten —

blir genom Malmö-systemets införande helt och hållet överflödig, såsom

förut ingående påvisats. Föreningen kan således icke finna annat

än att berörda tullvaktmästare tjänster kunna — med undantag för

det mindretal, som skulle användas i och för tjänstgöring vid den

särskilda utlämningsexpeditionen — helt och hållet indragas. Då

någon uppgift på antalet av dessa speciella tjänster icke är föreningen

tillgänglig, må här för belysning av storleken av den möjliga

indragningen och därmed följande besparing endast framhållas, att

vid packhusinspektionen i Stockholm tjänstgöra enligt 1914 års ma
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

SVAR PÅ PRÅGECIRKPLlR.

trikel fyra (4) uppsyningsman och fyrtioen (41) ordinarie vaktmästare,

vid Göteborgs inspektion en (1) uppsyningsman och tio (10) vaktmästare

och vid Malmöinspektionen en (1) uppsyningsman och fem (5)

vaktmästare.

Det allt oftare framförda kravet på indragning av tjänster vid

tullverket synes dock huvudsakligast ha riktat sig mot kust- och

gränsbevakningen.

Anmärkningarna mot denna personal torde likvisst ej böra tillmätas

allt för stor betydelse. Det kan visserligen förefalla, som om

bevakningens ideliga patrullerande fram och åter över bevakningsområdet

vore gagnlöst, därför att »ingenting händer», som påkallar

dess ingripande. Men man måste därvid taga i betraktande, att tullbevakningens

uppgift ytterst är prohibitiv, och att den omständigheten,

att smugglare icke dagligen och stundligen anträffas, lika litet

gör bevakningen umbärlig, som polisen på våra gator är överflödig,

emedan den ej ständigt går omkring och häktar missdådare. Vidare

måste man göra klart för sig, att kustbevakningen även har andra

åligganden att fullgöra, såsom att beivra olaga seglation, bevaka kronans

rätt vid strandningar samt hålla uppsikt över bärgat strandvrak

och sjöfynd. Att blotta våra sjö- och landgränser på bevakning vore

att lämna ett stort fält öppet för lagöverträdelser, till vilka den moderna

snabba motorbåtsdriften säkert skulle kunna lämna rikliga tillfällen.

Det torde för övrigt visa sig, att tobaksmonopolet och det

hägrande spritförbudet komma att kräva allt annat än ett försvagande

av kustbevakningen.

Med öppen blick för dessa förhållanden torde det dock med hänsyn

till den omständigheten, att kostnaden för bevakningen i dess

helhet med högst väsentligt belopp (omkr. 600,000) årligen överstiger

kostnaden för skötandet av hela den inre tulltjänsten, helt visst kunna

ifrågasättas, huruvida icke genom utnyttjandet av nu till buds stående

hjälpmedel betydliga besparingar skulle kunna göras. En till botten

gående undersökning av detta spörsmål skulle för visso åstadkomma

många förändringar. Vilka, var och huru dessa borde vidtagas, saknar

föreningen av förut anförda skäl möjligheten att detaljerat framlägga,

men anser den sig dock i korthet böra anföra några synpunkter,

som vid en möjligen blivande utredning torde böra komma under

prövning.

Antagligt är väl, att snabb- och ft/sfgående motorbåtar av modernaste

typ skulle var och en för sig kunna ersätta flera av de nu

brukliga bevakningsfarkosterna och därigenom icke allenast bringa

ned personalens numerär utan även genom inbesparing av dryga

jakt- och motorbåtslegor betala sig och därtill medföra större effektivitet

i bevakningen. Dessa båtar skulle nämligen ägas och underhållas

av staten under ansvarig tillsyn av de posteringar, till vilkas

bruk de voro överlämnade. Samtliga jakt- och motorbåtslegor skulle

därmed indragas, och även en stor del av båtlegorna kunde därigenom

besparas. Varje postering skulle medelst telefon stå i förbindelse såväl

med distriktets tullkammare som ock med å ömse sidor intill

gränsande posteringar. Det är nog ej att underskatta, av vilken be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

betydelse för försvaret sådana förbindelser otvivelaktigt även skulle

bliva, då detta härigenom vid mänga tillfällen kunde erhålla snabba

och tillförlitliga underrättelser.

Givet är ock, att ett intimare samarbete mellan lots- och tullverken

därhän, att lots- och fyrpersonalen finge sig ålagt, där så kunde

ske, att tillika med kustbevakningen hava tillsyn över kustfarten och

vid tillfällen, då de befarade lagöverträdelser eller upptäckte sådana,

genast vidtaga åtgärder till förhindrande av dessa eller, om tjänsten

hindrade dem själva att ingripa, per telefon eller annorledes tillkalla

närmaste kustbevakningsmanskap. Så t. ex. skulle väl bevakningen

från inloppsstationer i Stockholms skärgård mycket väl kunna ombesörjas

av lotsarna, i de fall, då lots medföljer.

Det faller av sig självt, att här nämnda hjälpmedel finge anpassas

till de lokala förhållandena, på samma gång som personalens antal

finge avvägas efter kustens beskaffenhet och grannskap till utländskt

område. Naturligtvis får man förutsätta behovet av rikligare

personal på kuststräckor, där sjöfarten är synnerligen livlig, och

olovlig varuinförsel gynnas av skärgård, såsom i Bohusläns och Stockholms

skärgårdar.

Kuster utan skärgård torde endast behöva tillsyn av en eller

annan posterande motorbåt samt ett mindre antal kustvakter, varvid

möjligtvis kontrollur med fördel skulle kunna komma till användning.

Fråga är, i fall icke till och med automobiler på sina ställen

skulle kunna med fördel användas i bevakningstjänst.

Det torde ock vara på tiden att taga i allvarligt övervägande de

fördelar, som ett mindre synligt och mindre ostentativt uppträdande

i fråga om beklädnad, arbetssätt, farkosternas form och bemålning

etc. kunde medföra. Helt naturligt skulle ett dylikt så att säga mera

förtäckt uppträdande hos bevakningspersonalen icke blott göra bevakningstjänsten

mera effektiv utan också genom sin blotta tillvaro avskräcka

från många försök till överträdelser. På de båtar, som förmedla

Oresundstrafiken, skulle säkerligen eu civilklädd bevakningstjanstemans

närvaro å båten giva anledning till många upptäckter

och förhindra månget tillfälle till döljande av varor, som av personer

vore avsedda att insmugglas vid landstigningen.

Indragningen av kustbevakningschefstjänsterna är också en fråga,

som föreningen tror sig med viss säkerhet kunna uttala sig om. Bland

dem, som äga erfarenhet rörande kustbevakningsförhållanden och den

nuvarande ordningen med särskilda kustbevakningschefer, torde meningarna

alltmer samstämma däri, att dessa tjänster kunna med fördel

indragas och befälet över den under dem nu lydande personalen

överlämnas åt tullförvaltningarnas inom varje distrikt bevakningsbefäl.

Den skarpa åtskillnad, som nu finnes mellan yttre och inre bevakningen,

och som ingalunda varit till gagn för statsverket, skulle därigenom

försvinna. Oavsett att tillfällen inträffa, såsom strandningar,

vidtagandet av åtgärder till avvärjande av planerade smugglingar,

bärgning å kusten och dylikt, vilka med nödvändighet förutsätta, att

kustbevakningen i ett distrikt står till tullförvaltarens förfogande,

kunna kustroddare utan men för yttre bevakningen vid olika tillfällen

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÅR.

å en del platser med fördel användas till tullkammarens hjälp och

därigenom bespara inhållning av extra personal. I tvistiga fall bruka

nog kustbevakningsförmännen rådgöra med tullförvaltarna, men då de

icke sortera under dem, rätta de sig efter de givna råden, som de

finna för gott. Eventulla klagomål få tullförvaltarna ofta nog mottaga

från allmänheten, som icke känner till att kustbevakningens chef

är att träffa långt därifrån.

Då respektive tullförvaltare handhava kustbevakningspersonalens

såväl avlöning som beklädnad och i alla viktiga ärenden hava med

den att göra och därigenom komma med densamma i närmare och

oftare beröring än deras nuvarande chefer, förvärva de härigenom

alldeles osökt en noggrann kännedom om densamma. Vederbörande

tullkammarechef måste därför obestridligen anses såsom den mest

lämplige chefen för kustbevakningen, förutsatt att vederbörande tullförvaltare

äga betingelser att utöva detta chefskap — en sak, som

tullstyrelsen lär draga försorg om. Det bör på tal om denna fråga

göras jämförelse med motsvarande förhållanden på ostkusten. På

hela denna långa kuststräcka finnes ingen kustbevakningschef, utan

lyder där kustbevakningen under tullförvaltaren inom varje distrikt,

och veterligt har därav aldrig försports någon olägenhet. Nu kan

kanske häremot invändas, att förhållandena här äro väsentligen annorlunda.

Detta kan ock i viss män vara sant, men i sak inverkar

icke detta, ty den enda lilla förtjänst, denna institution möjligen kan

tillskriva sig, är, att den kan i frågor angående befordran och kustbevakningens

placering utgöra en behövlig enande kraft, men i detta

fall är den ju icke mindre nödvändig på denna kust än annorstädes.

Genom den av föreningen föreslagna anordningen skulle således

vinnas en noggrannare och jämnare kontroll över kustbevakningspersonalen

och samtidigt en bättre överblick över kustbevakningsområdet

och större möjlighet att föreslå av förhållandena påkallad ökning eller

minskning av personalen; ett starkare och intimare samband mellan

denna och dess chef; bortfallande av onödig och tidsspillande skriftväxling

och, sist men icke minst, en avsevärd besparing för statsverket;

detta oaktat, att naturligtvis tullförvaltningsföreståndarna i

egenskap av kustbevakningschefer som förr skulle tilldelas bestämda

årliga resekostnadsarvoden.

I vissa avseenden torde denna reform icke sakna sin betydelse

för kustbevakningspersonalen. Såsom ovan anförts, skulle denna på

sina ställen ofta med fördel kunna användas vid inre bevakningen.

Denna tjänstgöring vore nog till mycket gagn för kustbevakningspersonalen

och skulle helt säkert verka som en motvikt mot dess

allt för ensidiga åligganden, som i längden i annat fall svårligen lära

kunna undgå att verka förslöande. Förutom den vidare överblick

över tjänsteförhållandena, vilken genom sådana göromål skulle beredas

denna personal, borde beröringen med inre bevakningspersonalen och

deltagandet i dess arbete efter föreningens mening hos densamma

alstra större intresse för tjänsten, vilket ytterligare skulle befordras

genom den därigenom ökade möjligheten till förflyttning från yttre

s. 35 Kontrollera mot PDF

SV. ALLM. TULLTJÄNSTKMANNA FÖRENING. 35

till inre bevakningen, något som mången av kustbevakningspersonalen

under nuvarande förhållanden förgäves eftersträvar.

Beträffande gränsbevakningen torde med fog ingen annan anmärkning

mot dess organisation kunna göras än mot chefskapet och inspektionen

av densamma. Liksom vid kustbevakningen äro nämligen

anordningarna härför icke konsekvent genomförda. På vissa delar av

gränsen sortera gränsridarna under en särskild gränsbevakningschef,

under det att de på andra håll stå under tullförvaltarens inom distriktet

överinseende. Redan detta torde i sig innebära en oegentlighet.

Nu kan det ifrågasättas, huruvida gränsbevakningschefsinstitutionen

bör bibehållas, eller om här liksom vid kustbevakningen tullförvaltarnas

chefskap bör förordas. För föreningen är det svårt att

med säkerhet klargöra för sig detta förhållande, men det vill dock

synas, som om förhållandena härutinnan icke vore fullt likställda, utan

att mycket talar för bibehållandet av nämnda institution, konsekvent

genomförd, förslagsvis i tvenne gränsbevakningsdistrikt, som då kunde

benämnas norra och södra, med var sin chef. Då det nära grannskapet

och den intima beröringen mellan tullförvaltningarna och kustbevakningen

tala för upphävandet av kustbevakningschefsinstitutionen,

torde just här motsatta förhållanden förorda gränsbevakningschefsinstitutionens

bibehållande. Den intimare beröringen, som vid landgränsen

äger rum med grannländerna och deras lagbestämmelser och

bevakningsförhållanden, fordrar nog här mera än på andra håll en

enande kraft med ett enda väl genomfört system i alla bevakningsanordningar.

Det vore nog därför mindre lyckligt, om chefskapet

härvidlag allt för mycket uppdelades. För de utländska myndigheterna,

med vilka en ganska intim samverkan råder, åtminstone på gränsen

mot Norge, är det givet synnerligen fördelaktigt att vid gemensamma

intressens tillgodoseende hava blott med en eller två chefer att göra.

Skulle det befinnas fördelaktigt att bibehålla och kanske helt

genomföra bevakningschefsinstitutionen, så bör däremot den dubbelinspektion,

som nu förekommer å vissa delar av gränsen absolut

slopas.

Vid de platser å gränsen, där landsvägs- eller sjötrafik förekommer

i något så när stor omfattning, äro inrättade s. k. gränstullstationer,

där de trafikerande kunna få förtullade medförda varor.

Dessa stationer förestås av därtill förordnade gränsridare. I egenskap

av gränstullstationsföreståndare stå dessa under tullförvaltarens befäl,

men, då de även innehava befattning såsom gränsridare, stå de i

gränsbevakningsdistriktet Dalsland—Värmland—Dalarna i denna egenskap

under gränsbevakningschefens befäl. Detta förhållande giver

anledning till att dessa stationer inspekteras av såväl tullförvaltarna

som bevakningschefen, varför samtliga åtnjuta reselega. Om man förutsätter,

att till den senare sysslan, sedan gränsbevakningens militärorganisation

upphävts, utses därtill lämplig utbildad tjänsteman inom

verket, torde tullförvaltarnas inspektioner gott kunna bortfalla, enär

gränsbevakningschefen då i alla fall får anses kompetent att granska

där förekommande enkla journalsföring samt giva föreståndarna råd

angående journalers förande och tullbehandlingsfrågor.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

SVAR PÅ FRÅGECIRKITLÄR.

För närvarande redovisa dessa gränstullstationsföreståndare till

respektive tullkamrar men avgiva bevakningsrapporter m. m. till bevakningscbefen.

Vid förfall i tjänsten skola de därför söka ledighet hos

båda dessa överordnade. Då ledigvordna föreståndarebefattningar skola

återbesättas, kunna lätt tvister mellan dessa bägge däri intresserade

chefer uppstå, och dualismen i denna anordning gör sig säkerligen på

flera punkter gällande, ofta nog kanske till föga fromma för statsverket.

Hela distriktets bevakningspersonal får för övrigt sina löner

och sina uniformspersedlar m. m. sig tillställda genom tullkamrarna.

Detta förorsakar naturligtvis mycket skriveri, då gränsbevakningschefen

angående ledigheter m. m. måste därom underrätta vederbörande

tullkammare, för att denna skall bli i tillfälle att med ledning

därav uppgöra avlöningslistor och beklädnadsjournaler o. d.

Detta skulle allt bortfalla, om såsom förut är framhållet, denna personal

enbart ställdes under endera av dessa chefer. Av skäl, som

ovan andragits, torde det fördelaktigaste. nog vara att därvid ställa

den under gränsbevakningschefens kommando. I så fall skulle hela

gränsdistriktets personal i alla avseenden skötas från dennes expedition,

varför till hans hjälp måste sättas en kammarskrivare, som hade

att ombesörja utbetalning av löner och beklädnadsförmåner, redovisningar

m. m. Dessutom finge denne sköta den löpande expeditionen

under chefens tjänsteresor. Detta skulle i intet avseende medföra

någon utgift i det södra distriktet för statsverket utan med säkerhet

besparing, ty härigenom kunde minst en kammarskrivaretjänst indragas

vid tullkammaren i Karlstad, varjämte reselegorna i Karlstad

och Falun helt inbesparades. I norra distriktet skulle en överuppsyningsman

bliva överflödig och troligtvis en kammarskrivaretjänst i

Haparanda, varigenom kostnaderna för gränsbevakningschefen i norra

distriktet redan vore på god väg att uppvägas, så mycket mera som

reselegorna i hithörande tullkammaredistrikt skulle komma att inbesparas.

Skulle däremot anordningen med tullkammarföreståndarna som

enda chefer för var sitt distrikt givas företräde, torde detta chefskap

lämpligast överlämnas åt gränstullkamrarna, såsom avsikten var vid

den senaste omorganisationen av tullverket, då kungl. kommissionen

föreslagit en sådan, vilken sedermera i av gränstullkamrarna häröver

gjorda utredningar till tullstyrelsen tillstyrkts. Ehuru anordningen

av något skäl ej genomfördes av tullstyrelsen, utan allt fick bli vid

det gamla, torde nu skäl vara att åter taga frågan under omprövning.

Några tjänster, som utan saknad torde kunna indragas, äro tullfiskalernas.

Då t. ex. tullförvaltarna i Norrköping och annorstädes

få sköta förekommande mål, torde dessa även å de andra platserna

kunna handläggas av vederbörande tullförvaltningsföreståndare. För

närvarande är det endast ett fåtal platser, som draga fördel av denna

hjälp. I svårare fall torde tullkamrarna hos tullstyrelsen kunna göra

framställning om rätt att få anlita juridiskt biträde.

s. 37 Kontrollera mot PDF

SV. ALLM. TULLTJÄNSTEMANNAFÖRENING.

37

9. Frågan om lämpligheten av tullförvaltningarnas i rikets tre

största städer nuvarande organisation på flera avdelningar

utan genomfört gemensamt chefskap.

Huru förhållandena på de största platserna i organisatoriskt

avseende än ordnas, torde behovet av en enhetlig ledning alltid göra

sig gällande.

Tulldirektörerna borde därför, på samma gång som största möjliga

frihet medgives varje avdelningschef i frågor, som uteslutande rörde dennes

arhetsområde, i alla frågor, som beröra två eller flera avdelningar gemensamt,

tilldelas större maktbefogenhet än som nu till skada för

många ärendens enhetliga behandling är fallet.

10. Lokalfrågor; och i sammanhang därmed frågan om förkortning

av den tid, som gods må bötesfritt kvarligga i packhus.

Det mest tidsenliga sättet att lösa denna fråga vore, att staten

övertoge alla tullhusbyggnader på samma gång som tolagsersättningen

å de platser, där den utgår, indrages. Så länge lokalerna äro beroende

av vederbörande lokalmyndigheters godtycke, kan det knappast

antagas, att de å alla håll skola hållas i sådant skick, som med rätta

kunde krävas. Då det på orter, där tolagsersättning utgår, till och

med visar sig omöjligt att få erforderliga utvidgningar och reparationer

gjorda, huru skola då förhållandena te sig vid tullplatser, där

ingen ersättning för byggnaderna och deras underhåll erlägges. Därpå

skulle säkerligen en inspektion giva talande svar. Ett exempel härpå

är den behandling, en ombyggnadsfråga i Lund fått av därvarande

stadsmyndigheter, se bifogat stadsfullmäktigeprotokoll (Bilaga I*). De

lokaler, som av städerna ställas till tullverkets förfogande, äro på de

flesta platser i flera avseenden i mindervärdigt för att icke säga hälsovådligt

skick. Detta gäller naturligtvis i främsta rummet uppackningslokalerna,

som oftast äro i ett med godsmagasinen. Ehuru dessa

på sina håll åtskilts och försetts med uppvärmning, är detta långt

ifrån fallet på alla platser. Uppenbart torde vara, att under den kalla

årstiden den låga temperaturen i de oeldade lokalerna, väl uthärdlig

för dem, som kunna hålla sig i ständig rörelse eller endast en kortare

stund uppehålla sig i packhuset, är av starkt besvärande och även

direkt hälsofarlig art för tulltjänstemännen, som dagen i ända äro

nödsakade att uppehålla sig vid sorteringsborden. Den ökade importen

och den genom tulltaxans specialisering på senare tiden försvårade

tullbehandlingen har även direkt bidragit att förlänga expeditionstiden

och för varje minut därav fjättra tjänstemannen vid expeditionen,

varigenom för denne köldens olägenheter kännbart ökats. Att halvstel

av köld förrätta ett så ömtåligt och all förmåga av uppmärksamhet

fordrande arbete innebär helt naturligt ett direkt försvårande av

'') Här ej avtryckt.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÅR.

tjänstemannens uppgift. Fukt och drag äro på samma sätt tullpackhusens

lika trogna som objudna gäster.

Vidare medför uppackningen av varorna, som ju i regeln äro

emballerade i halm, avfallspapper, träspån o. d., att luften uppfylles

med damm, som icke blott är direkt hälsofarligt för tjänstemän

och trafikanter utan även ständigt lägrar sig över sorteringsbord och

pulpeter till stor olägenhet för varor av ömtålig beskaffenhet, såsom

spetsar, sidenvaror o. d., vilka därvid löpa risken av att bli nedsmutsade

eller kanske rent av fördärvade.

Större arbetsintensitet skulle helt naturligt följa av lokalernas

förbättrade hygien och härav både staten och allmänheten draga en

direkt vinst, som nu blott allför lätt underskattas.

Helst böra därför uppackningssalarna vara avskilda från magasinslokalerna,

men, intill dess detta kan helt genomföras, måste föreningen

på det kraftigaste framhålla nödvändigheten av att packhuslokalerna

hållas i görligaste mån uppvärmda, att drag förhindras eller

åtminstone minskas genom avstängningsanordningar, samt att dammet

avlägsnas genom dammsugare.

Detta angående tjänstemannens blygsamma fordringar i lokalt

hänseende. Men trafikanten fordrar också tidsenliga anordningar härvidlag.

Det allmänna önskemålet är, att trafikanten må kunna ombesörja

sin tullbehandling samt övriga med densamma förbundna expeditioner

utan att behöva springa allt för mycket fram och tillbaka,

upp och ned. För förverkligandet av detta är det nödvändigt, att lokalerna

så inredas, att allt, som är förbundet med en och samma

förrättning, skall kunna uträttas i samma eller varandra så närbelägna

lokaler som möjligt.

De lokala förhållandena på riksgränsen tarva för visso även de att

uppmärksammas i mer än ett avseende.

Som förut berörts, finnas å de mera trafikerade delarna av riksgränsen

upprättade gränstullstationer med uppgift att kontrollera såväl

in- som utförsel. Dessa lokaler äro tullstationsföreståndarne skyldiga

att hålla själva. Däremot kan först göras den anmärkningen,

att var och en, som får en sådan station, måste vara i stånd att

övertaga den redan befintliga eller ock uppföra en ny. Därtill fordras

ju alltid medel, och dessas storlek kan till och med vara beroende

av den föregåendes ekonomiska ställning. Har denna varit god, har

han hållit en dyrbarare och bättre underhållen byggnad, som därför

blir svårare att lösa. Under sådana förhållanden är det ju tydligt,

att den till tjänsten mest lämpliga eller förtjänte icke kan komma i

fråga, ifall han saknar medel till här nämnda oundvikliga utgift.

Detta kan ju knappast sägas vara för statsverket fullt tjänligt. Olämpligare

ställa sig dock förhållandena med avseende å samma lokalers

belägenhet i och för tjänstens effektiva utövande. Givet är, att en

sådan lokal bör ligga på den härför lämpligaste platsen. Så är dock

långt ifrån fallet. Det har av skilda orsaker ofta visat sig omöjligt

att erhålla den för ändamålet mest välbelägna tomten, och därför kan

man på många ställen få se dessa stationer lagda långt ifrån gränsen

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

SV. ALLM. TULLTJÄNSTEM ANNA FÖRENING.

på de mest olämpliga platser, blott därför, att någon annan jordplan

icke stått att erhålla.

Att dessa förhållanden kunna komma att menligt inverka på

tjänstens upprätthållande och rätta utövande, torde näppeligen kunna

förnekas. Om det därför icke skulle anses lämpligt eller tillrådligt

för tullverket att på därför väl belägna platser uppföra egna hus, inrymmande

såväl bostadsvåning som tjänstelokal, så torde det dock

vara dess sak att genom expropriation förskaffa gränstjänstemännen

så stora jordområden, de oundgängligen behöva för uppförandet av

ifrågavarande lokaler.

För utrymmesförhållandena i tullverkets magasin skulle givet en

inskränkning av liggetiden vara förmånlig, men det torde ur trafikanters

synpunkt böra tagas i allvarligt övervägande, huruvida icke den föreslagna

tiden av tio dagar är väl kort, varjämte det bör fästas avseende

vid att en liggetid av endast tio dagar kan komma att stå i

strid med varuägarnas i § 27 mom. 2 medgivna rätt att inom tio

dagar från undersökningstillfället få avgöra, om man vill låta återutföra

undermålig vara eller icke.

Vidare kan den föreslagna tiden av tio dagar visa sig vara för

kort för anskaffandet av vissa för tullbehandlingen erforderliga handlingar

och upplysningar.

I samband härmed torde det vara skäl att taga i övervägande,

huruvida icke någon åtgärd för begränsning av den tid, postpaket får

ligga i packhus utan böter, bör vidtagas. Som det nu förhåller sig,

räknas angivningstiden från poststämpelns dato, d. v. s. den dag, då

försändelsen utlösts på posten, men icke efter paketens ankomst och

inläggande i packhuset. Då postpaketen å posten icke behöva utlösas,

förrän eventuella underrättelser genom flera mellanhänder från avsändaren

ingått, huru därmed skall förfaras, och angivningsrätten giver

ytterligare åtta dagar, kunna till äventyrs dessa kollin utan påföljd

i något avseende kvarligga i flera månader efter ankomsten. Ifrågasättas

kan därför, om icke angivningsrätten borde räknas från överlämningsdagen.

Straffpåföljden för en försummad inbetalning av tull eller underlåten

avhämtning av gods synes däremot i många fall alltför obetydlig

och stundom rent av uppmuntra till överträdelse. Denna erfarenhet

gäller särskilt i fråga om mera skrymmande partigods med låga

tullsatser. Utan överdrift kan här sägas, att bötesansvaret helt förlorar

sin karaktär av straffpåföljd och övergår i stället till en förmån,

som sätter varuägaren i tillfälle att för en ringa kostnad anlita tullpackhuset

såsom ersättning för ett otillräckligt utrymme i egna lokaler.

Denna omständighet har sannolikt också givit upphov till en

bland importörer allt mer utbredd, självtagen magasineringsrättighet

i tullverkets byggnader. Mot dylikt ofog, som tullagstiftningen sålunda

ofrivilligt kommit att understödja, äro skärpta bestämmelser erforderliga,

och vore utan tvivel eu väsentlig höjning av beräkningsgrunden

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

SVAR PÅ FRÅGECIRKTTLÄR.

vid bötesdebitering å allt partigods ett steg i rätt riktning för vinnande

av åsyftat resultat.

Ännu en anmärkning kan framställas mot föreliggande lagparagraf.

Tillämpningen har nämligen givit vid handen, att den påtryckning,

som stadgandena i mom. 2 avse att utöva på importören, efter

bötestidens utgång helt förlorar sin verkan. Sedan tull jämte 4 %

böter inbetalts till statskassan, förlorar tullverket all utväg att framtvinga

ännu icke verkställd avhämtning av gods, och inträder ett tillstånd,

vari varuägare beredes möjlighet att fullständigt hyresfritt intill

ett år låta sina varor kvarligga i tullpackhuset. Och häri erhåller

den tidigare berörda, självtagna magasineringsrätten ett än kraftigare

stöd. På denna premiering av tredska och godtycke måste emellertid

göras ett slut. Härvid bör bemärkas, att den erforderliga straffåtgärden

icke egentligen komme att drabba den bristande betalningsförmågan

utan fastmer ett missförhållande, mot vilket inga förmildrande

omständigheter kunna åberopas, och torde i betraktande härav försäljning

av varan kunna tillgripas. Sålunda innebär vårt förslag i

denna del ett tillägg av lydelse, att gods, som icke inom viss föreskriven

tid avhämtas, skall på offentlig auktion försäljas, varvid förutom

tull och böter en viss del av behållna auktionssumman må tillfalla

kronan.

11. PackhusJcarlsfrågan.

En omläggning av packhuskarlsinstitutionen har sedan några år

tillbaka stått på dagordningen inom köpmannakretsar. En omändring

av en så gammal och dock livskraftig institution bör dock tydligtvis

vara grundad på verkliga och avgörande sakskäl och icke på mer eller

mindre svagt fotade önskningar.

De förslag, som bland andra framkastats såsom fördelaktigare och

bättre motsvarande nutida förhållanden, innebära, antingen att staten

övertager och bekostar handräckningsarbetet vid tullbehandlingen, eller

ock att detta nu av packhuslaget monopoliserade arbete överflyttas på

ett av köpmän bildat bolag.

I förra fallet, nämligen statens övertagande av detta arbete, skulle

det antingen betyda, att köpmännen befriades från det handräckningsarbete

vid tullbehandlingen, som alltid rättvisligen ansetts böra bekostas

av dem, eller ock att staten utförde det på köpmännens bekostnad.

I båda fallen synes omläggningen mindre välbetänkt vare

sig för staten eller de enskilda affärsmännen. Ty det får väl anses

ligga utom sannolikhetens gränser, att av staten dagavlönade kroppsarbetare

skulle visa samma arbetsintensitet och omtanke som de, vilka

äro medvetna om att deras inkomst är helt beroende av egen raskhet,

eget ordningssinne. Skulle de kostnader, köpmännen nu få vidkännas

vid tullbehandlingen, i stället utgå av statsmedel, skulle detta

blott innebära, att den förhöjning i priset å importerade varor, som

nu utgår av allmänheten som indirekt skatt, i stället genom minskning

av tullintäkterna komma att visa en motsvarande förhöjning i

s. 41 Kontrollera mot PDF

SV. ALLM. TULLTJÄNSTEMANNA FÖRENING.

41

det direkt utgående skattebeloppet. Men såsom förut framhållits, bleve

denna direkta skatt säkerligen betydligt högre än den motsvarande

indirekta. Av statsmakternas uttalande i frågan har redan tydligt

nog framgått, att en ändring i denna riktning ej är önskvärd eller

lämplig.

Beträffande åter förslaget om överflyttandet av packhuskarlslagets

monopol på ett enskilt av köpmännen bildat bolag, synes detta förslag,

där både garanti och förutsättningar äro byggda uteslutande på tillgodoseendet

av köpmännens tänkta intressen, vara synnerligen olämpligt.

Och även om dessa säkerligen mindre betydande intressen i

några enstaka fall skulle kunna förverkligas, återstår dock den kanske

mest betydande faktorn för det nuvarande systemets bibehållande.

Den nuvarande packhuskarlsorganisationen är på grund av sin ställning

fullständigt skild från varje sidoinflytande och skulle vid kristider

aldrig vedervåga sin tillvaro genom en arbetsnedläggelse. Av

vilken oerhörd betydelse detta är för såväl staten som den enskilde,

hava de senaste årens strejker vid hamnarna visat. Löst anställda

arbetare vägrade att arbeta, då däremot packhuskarlarna genom att

arbeta natt och dag lyckades hålla trafiken i gång. Att flertalet köpmän

då visste att uppskatta och rätt värdesätta packhuskarlarnas fullt

fria och oberoende ställning, framgick tydligt nog av deras visade erkänsla.

Dessutom måste det fastslås som en sak, ställd utom varje

diskussion, att, även om enskilda affärsmän vilja vedervåga sin ställning

under kristider och överlämna den åt arbetarnas godtycke, staten

ej på sådana grunder kan låta sitt största uppbördsverk upphöra att

funktionera och dessutom tillåta rubbningar, som bliva kännbara för

hela riket.

Det intima och enhetliga samarbete mellan tulltjänstemannen och

packhuskarlarna, som nu äger rum, skulle givetvis upphöra, om dessa

senare ställdes under ett främmande kommando. Dess otillräckliga

kännedom om vare sig arbetets mängd eller dess lämpliga fördelning

skulle helt naturligt vålla svårigheter för såväl tull tjänstemännen som

trafiken. Nu kan tullförvaltningen vid varje tillfällig rusning sätta

in arbetskrafter just på det håll, där de äro av nöden, och därigenom

förebygga möjliga, mest för affärsvärlden obehagliga rubbningar. Däremot

skulle affärsbolagets arbetare i första hand rätta sig efter sina

arbetsgivares befallningar och först, då detta så funnes lämpligt, efter

tulltjänstemännens.

Det ordningssinne, den arbetsintensitet och den pliktmedvetenhet

vid arbetet, som nu utmärka packhuslaget, skulle ej kunna presteras

av monopolbolagets arbetare. De skulle som andra dagavlönare utföra

just så mycket arbete, som vore gränsen nedåt för att undgå avskedande.

De vore medvetna om att de ej genom ökat arbete, omtänksamhet

och planmässighet kunde förstora sin årsinkomst Den

med förhållandena förtrogne kan utan överdrift våga påstå, att det

eventuella bolagets säkerligen knappt dagavlönade arbetarstam skulle

väsentligt överstiga antalet av nuvarande arbetsstyrkas.

Att låta av köpmännen själva avlönade arbetare utföra det viktiga

uppackningsarbetet skulle medföra en ofantligt ökad misstro och

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

nödvändiggöra en kontroll från tulltjänstemannens sida, som i de

större tullpackhusen både skulle fördröja deras eget arbete och splittra

deras uppmärksamhet.

Då packhuskarlsinstitutionen således enligt föreningens mening

hittills fungerat fullt tillfredsställande, torde skäl till dess slopande

icke föreligga på de ställen, där den finnes, utan fast mer borde den

inrättas på alla platser, där densamma kunde på ekonomisk grund

genomföras.

I detta hänseende torde tullpackhusen kunna indelas i trenne

klasser:

1) Av den storlek, att packhuskarlslag kunde existera.

2) Platser, där så icke är förhållandet, men där göromålen äro av

den mängd och beskaffenhet, att de fordra känt, vant och pålitligt

folk att handhava uppackningen, och där det således skulle vara alldeles

olämpligt att härför använda varuägarens ombud.

Här skulle vaktmästarne omhänderhava densamma med tillhjälp

av av dem avlönade medhjälpare. Exempel på sådana platser torde

vara Örebro och Borås.

3) Platser, där tullbehandling är av så underordnad betydelse, att

den ej förekommer i sammanhängande följd under dagen, och uppackningen

således med fördel kunde utföras av varuägarens ombud, enär

tiden tilläte tjänstemannen att noga övervaka upp- och inpackning.

Vad kategorierna 1 och 2 beträffar, borde organisationerna vara

lika för alla tullplatserna inom varje klass.

Någon uppbörd av packhusavgiften torde staten icke under sådana

förhållanden böra åtaga sig, men väl borde vederbörande chefer

åläggas att vid klagomål över debiteringar se till, att sådan icke överskrede

den fastställda tariffen och, om så skett, beivra förseelsen.

12. Sportelfrågan.

Inom alla områden tillämpas såsom riktig och oavvislig den principen,

att, där utöver den fastställda arbetstiden övertidsarbete erfordras,

den som förrättar detta arbete för detsamma erhåller särskild

ersättning. Statens tjänstemän böra rättvisligen ej i detta fall intaga

någon undantagsställning utan tillerkännas lämpligt vederlag för

offrad fritid och detta icke minst såsom korrektiv mot allmänhetens

benägenhet att för egen vinning eller bekvämlighet oskäligt belasta

tjänstemännen med arbete utöver den lagstadgade tjänstgöringstiden.

Det må även härvid tagas hänsyn till den begränsning, som

gjordes i 1911 års stat i förhållande till vad Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening

påyrkat. En betydlig nedprutning däri företogs

först av tullstatskommissionen, varefter riksdagen ytterligare avkortade

vad regeringen och kommissionen föreslagit. Detta skedde delvis med

hänvisning till sporteltaxan såsom avsedd att gälla för lång tid framåt

— d. v. s. med andra ord: den nuvarande lönestaten är uppgjord mot

bakgrunden av denna sporteltaxa.

Vad själva sportelbestämmelserna för tullverket beträffar, torde

de, godkända som de äro av en kungl. kommission, tullstyrelsen,

s. 43 Kontrollera mot PDF

HV. ALLM. TULLTJÄNSTEMANNAFÖRENING. 43

affärsvärldens och sjöfartens förtroendemän, i det hela vara väl avvägda

såväl från statens och tjänstemännens synpunkt sett som med

avseende på trafikens krav, i det att ersättningarna i regel utgå till

tjänstemännen endast för övertidsarbete. Föreningen vill dock av

nedan anförda skäl påyrka ett par mindre ändringar och tillägg i

dessa bestämmelser.

I sportelbestämmelsernas punkt 3) är det medgivet tjänsteinnehavare

att med avseende på dem tillfallande ersättning för övertidsförrättning

träffa överenskommelse med trafikerande. Denna bestämmelse

innebär tydligen ett behövligt och avsevärt tillmötesgående

gentemot trafikerande, och för tjänstemännen kan den ju även innebära

en fördel. För att minska risken av missbruk från ena eller

andra sidan har i bestämmelsen det förbehållet gjorts, att dylik överenskommelse,

då den träffats av tullförvaltning underlydande tjänstemän,

skall för att vara giltig godkännas av tullförvaltningen. Då de skäl,

som tala för ett auktoriserande av underlydandes avtal, synas föreningen

gälla i icke mindre grad vid de avtal, avseende i regel större

summor och vidsträcktare områden, som träffas av tullförvaltningar

eller tullförvaltningsavdelningar, får föreningen därför föreslå, att

nämnda bestämmelse erhåller utsträckt tillämpning genom en ändring

av punkt 3) till följande lydelse: »Hinder möter icke---- —

tullförvaltningen, i alla andra fall av generaltullstyrelsen.»

I sporteltaxan, punkterna 11) och 12), bestämmes ersättningen

för tullbehandling å s. k. övertid till 1 kr. 50 öre pr timme åt varje

förrättningsman. Denna ersättning synes föreningen i visst fall för

låg. Om t. ex. en tjänsteman anmodas verkställa tullbehandling på

tid, som icke omedelbart sammanhänger med expeditionstiden, göres

därmed ett avsevärt intrång i den fritid, varav tjänstemannen är i så

stort behov; och enligt punkt 4) i samma bestämmelser äger tjänsteman

ej rätt att neka begärd expedition, då ej särskilda hinder möta.

Vid sådant förhållande synes det föreningen billigt, att en något

större ersättning stipulerades för förrättning, som här ovan avses, och

får föreningen fördenskull föreslå:

dels att anmärkningen till punkterna 11) och 12) i sporteltaxan

benämnes »Anm. 2 till punkterna 11) och 12)»; samt

dels att en ny anmärkning tillfogas av följande lydelse: »Anm.

1 till punkterna 11) och 12). Då tullbehandling enligt dessa punkter

äger rum å tid, som ej står i omedelbart sammanhang med gällande

allmänna expeditionstid, må ersättning till varje förrättningsman icke

understiga belopp, motsvarande ersättningen för minst två förrättningstimmar.

»

13. Frågor om bevakningskostnader och avstängda bevaknings
områden.

Bevakningskostnader kunna väl knappast tänkas helt frånkomliga.

Såsom grundläggande norm för desammas debiterande torde dock, i

motsats till vad förhållandet nu är, böra fastslås, att i det fall gods
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

SVAR PÅ FBÅGECIRKTJLÄR.

ägare själv påyrkar bevakning eller bar någon direkt fördel därav,

såsom vid export av restitutionsgods, dråbacksgods och dylikt, forslande

av enstaka transitokollin till eller ifrån järnvägsstation, uttagning

av nederlagsgods, bör denne självfallet bekosta bevakning,

då däremot sådana rättvisligen icke borde utgå, då godset icke kan

utbekommas på grund därav, att tullbehandling icke medhunnits eller

hela varupartiet ej blivit lossat. Ej heller bör bevakning vid masskörning

av avgående eller ankommande transitogods vid dess forsling

från eller till järnväg under tjänstetid påläggas den enskilde, såvitt

icke, som ovan är sagt, ej fristående forsling påfordrats.

Yad särskilt uttagning från nederlag, transitoupplag, provianteringsfrilager

och restitutionsupplag angå, torde ersättningen för bevakning

härför böra fortfarande utgå, då därtill åtgår tid utöver därför

fastställd viss minimitid. Dels äro dessa institutioner till så betydande

fördel för affärsmännen, att utgiften ej bör kännas betungande, dels

är ersättningen nödvändig såsom ett korrektiv mot otillbörligt utnyttjande

av bevakningspersonalen.

Avstängda bevakningsområden av det slag, varom på sina håll

gjorts framställning, nämligen avspärrade kajområden, torde icke i

bevakningshänseende medföra någon vidare nytta, då tillträde till

fartygen måste lämnas dygnet om och för övrigt hela hamnsidan är

öppen.

Skola sådana områden bliva av verklig nytta, böra de naturligtvis

vara förlagda så, att de, på samma gång de äro välbelägna för

lossning och lastning, kunna helt avspärras under natten och om

dagen endast medgivas sådana personer tillträde, som där hava förrättningar.

Givet skulle en sådan anordning medföra stor besparing

för staten i bevakning, nedbringa de nu avsevärda bevakningskostnaderna

till det minimala för köpmannavärlden och därtill medföra

en i allo effektivare bevakning. Naturligtvis borde rätten för gods

kvarliggande inom sådana bevakningsområden fixeras.

A platser, där så erfordras, böra till ett eller flera av dessa bevakningsområden

vara inlett järnvägsspår, så att olossade järnvägsvagnar

med transitogods även kunde intagas.

I fall, där avstängning av sådana områden av praktiska eller

lokala skäl ej kan ske, bör i stället inredande av varuskjul av tillräcklig

storlek och mängd kunna leda till åsyftat resultat. På så

sätt skulle bevakningskostnadsfrågan kunna lösas på det mest tillfredsställande

sättet.

14. Frågan om modernare arbetsmetoder.

Frågan om modernare arbetsmetoder står i ett nära samband

med lokalfrågan. I samma mån som den senare tillfredsställande

löses, följer av sig självt en hel del lättnader för trafiken. Men härvid

spelar även arbetsfördelningen en given roll, varför alla expeditioner,

som erfordras för fullgörandet av en enda förrättning t. ex.

tullbehandling, borde förläggas såvitt möjligt till samma avdelning av

s. 45 Kontrollera mot PDF

8V. ALLM. T ULLTJÄNSTEMANNA FÖRENING. 45

förvaltningen. Trafikanten skulle i så fall från angivning till och

med tullavgiftens erläggande få allt uträttat på ett ställe eller vid

varandra så närliggande expeditioner som möjligt.

Vidare kan vid tal om modernare arbetsmetoder icke nog kraftigt

framhållas behovet och lämpligheten därav, att tullverket genomför

blankettsystemet liksom postverket.

Blanketter till förtullnings-, nederlags- och transitoupplags-, exportoch

reexport-inlagor samt transitoförpassningar m. in. böra gratis tillhandahållas

allmänheten eller, om detta anses för kostbart, formulär

härför fastställas liksom vid järnvägen, vilka sedan kunde till visst

pris tillhandahållas den allmänhet, som icke hade fördel av att för

egen del låta trycka sådana blanketter. En avsevärd lättnad i tjänstemännens

arbete och därav följande tidsbesparing både för tjänstemän

och trafikanter skulle därigenom vinnas, varigenom de för staten

eventuellt tillkommande kostnaderna för blanketternas hållande till

stor del eller kanske t. o. m. helt och hållet komme att uppvägas.

Det både ansträngande och viktiga arbetet med granskningen av alla

slags inlagor i avseende på deras överensstämmelse dels inbördes,

dels med gällande författningar bleve i hög grad underlättat, och all

tidsödande undervisning av ovana trafikanter bortfölle.

Besparing i tid och kostnader vid det kamerala arbetet skulle

möjligtvis även kunna åvägabringas genom anskaffande av skriv- och

räknemaskiner. Sådana användas numera i ganska stor utsträckning

inom riksbanken och i postverket, där de visat sig ekonomiskt fördelaktiga.

På sina ställen vore kassakontrollapparater kanske tillrådliga.

En både nödvändig och möjlig reform synes det vara att i de

fall, där packhus- och kontorslokaler ligga på ett eller annat sätt i

avsevärd mån skilda från varandra, förlägga »prickningen» av inlagorna,

dock fortfarande under samma ansvar som hittills, till lokal

i omedelbart sammanhang med packhuset. Detta skulle bli till stor

lättnad för trafikanterna, som därigenom besparades mycket spring i

trappor eller många steg till avlägsna tullbehandlingslokaler. Reformens

praktiska genomföring fordrar endast en åtgärd, nämligen antingen
a)

avskrift av märkrullan, verkställd genom tullverkets försorg, eller

b) ytterligare ett exemplar av märkrulla, avgiven av vederbörande

skeppare.

Det senare alternativet, som enligt föreningens mening är att

föredraga, torde lätt kunna iscensättas genom en ändring i författningen

i avsedd riktning och avseende sådana orter — exempelvis de

3 största tullplatserna — där berörda olägenheter starkast framträda

på grund av rörelsens omfattning och lokalernas beskaffenhet och läge.

Ovan har i annat sammanhang framhållits, att avsevärda besparingar

skulle kunna vinnas genom införandet vid rikets alla tullförvaltningar

av det förut vid Malmö tullförvaltning under lång tid

med stor fördel praktiserade systemet, särskilt ägnat att ersätta det

i tjänstgöringsreglementet föreskrivna packhusjournalssystemet. Det

senare ter sig i praktiken på följande sätt. I packhusjournalen in
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

SVAE PÅ FBÅGECIEKULÄE.

föras de uppgifter, som skola inflyta i tullbehandlingsattest och efter

journalen utfärdas summarisk huvudattest, vilken alltså i verkligheten

är en kopiehandling (reglementet § 54 mom. 3 och 5). Attesten överlämnas

(vissa undantag i Stockholm) till varuägaren, som bär upp

den till tullkammaren, där den debiteras och granskas (dock endast i

avseende på rubriken såsom grund för debiteringen), varefter räkning

utskrives. A tullkammarkontoret kopieras sedan den från packhusjournalen

kopierade summariska huvudattesten, vilken kopia bilägges

inkommande duplett journalen såsom verifikation. Packhusjournalerna

insändas för varje år inom nästföljande februari månads utgång till

tullstyrelsens revisionsbyrå (reglementet § 171).

Olägenheterna i detta system äro lika betydande som lätt påvisbara.

Först och främst medgiver packhusjournalssystemet icke någon

verklig kontroll på allmänhetens förfarande med attesten. Genom att

ändra siffrorna (exempelvis en nia till en tvåa, en etta till en nolla)

genom att sätta ett o framför ett particip (varigenom färgad blir ofärgad,

blekt oblekt eller arbetad oarbetad o. s. v.) eller genom att helt

enkelt på en tillgripen attestblankett utskriva en helt ny attest är

det möjligt för en trafikant att utan den ringaste fara för upptäckt

— åtminstone under det närmaste året — bedraga staten på stora

belopp. Att förfalska det eller de undertecknade namnen på en helt

ny attest torde kunna ske utan större risk, då på var och en av

dessa tullplatser väl över ett hälft hundratal namnteckningar äro i

dylikt bruk.

Skulle nu likväl detta bedrägeri verkligen bli upptäckt, så kan

det, då ju packhusjournalerna granskas först nästföljande år, endast

ske efter en tidsrymd av ett å två år, vilken rundliga tid bedragaren

väl kan hinna utnyttja till att sätta sig i säkerhet. Och upptäckten

förutsätter, vad vi icke våga med säkerhet antaga såsom en

verkligen existerande eller ens i verkligheten realiserbar åtgärd, nämligen

att varje packhusattest vid revisionsarbetet jämföres med den

packhusjournal, utav vilken den är eller skulle vara en likalydande

avskrift. Det inkommande skeppsnummer, under vilket attesten sorterar,

kommer nämligen genom förtullningsinlagornas fördelning mellan

olika expeditioner att bliva nästan undantagslöst uppdelat på ett

flertal, ja möjligen ett femtiotal packhusjournaler, och att för varje attest

behöva söka och bläddra i alla dessa, är givetvis ett så tidsödande

arbete, att packhusjournalsystemet enbart av denna anledning borde

förbjuda sig självt.

Det må dessa omständigheter till trots dock antagas, att en in

kongruens mellan journal och attest blivit uppdagad vid revisionsarbetet.

Huru då, om nu inkongruensen beror på en förfalskning,

bevisa detta? Och huru bevisa så långt efteråt, vem som begått förfalskningen?

Skrivfel kan föreligga — ofta är tjänstemannen ensam

vid tullbehandlingen — och hörfel vid kollationeringen, då två tjänstemän

handhaft expeditionen, äro vid det vanligen rådande larmet ingalunda

sällsynta: felet skulle kunna vara tjänstemannens! Och huru

skall denne ett å två år efter tullbehandlingen kunna bestämt hävda,

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

SV. ALLM. TULLT.J Ä N STEMA NN A FÖRENING.

att en förfalskning och icke eu oavsiktlig felskrivning från hans egen

sida föreligger?

Nästan undantagslöst skall således varje uppdagad förfalskning

komma att föras på felskrivningarnas konto. Bedragarens brott skall

förvandla sig till ett tjänstefel eller i bästa fall en mer eller mindre

grov vårdslöshet hos tjänstemannen.

Återstår efterdebiteringen och ersättningsskyldigheten för statens

genom inkongruensen åsamkade förlust. Varuägaren har på sin tid

erlagt tullavgift efter en räkning, utfärdad av tullverket på grund av

en attest, som högst sannolikt även juridiskt sett och i varje fall

praktiskt utav varuägaren själv ovillkorligt måste betraktas som en

verklig originalhandling. Om det är juridiskt möjligt att i dylikt fall,

långt efter det varan är kalkylerad och såld, eftertaga kanske högst

betydande summor av varuägaren utan någon möjlighet för denne att

vinna ersättning på annat håll, är det också förenligt med vad rätt

och billighet bjuda, förutsatt att ingen förfalskning utan endast felskrivning

föreligger? Varuägaren bör själv hålla reda på vad han

skall betala i tullumgälder, genmäler man. Denna regel har dock

många undantag. Det kan vara en ny vara, som importerats, tullbehandlingspraxis

kan ha ändrats, importören saknar såsom nyetablerad

köpman tillräcklig erfarenhet, varan kan ha obetydligt varierande

beskaffenhet vid olika tillfällen, medförande ändring i tullsats men ej

i pris, benämning eller handelskvalité etc., och slutligen kunna skillnaderna

i de verkligen erlagda och de tillbörliga beloppen vara relativt

obetydliga, ehuru absolut taget avsevärda. I alla dessa fall blir

tydligtvis en dylik efterdebitering en verklig och högst kännbar orättvisa

av för affärsvärlden högst betänklig art. Allt detta förutsatt att

varuägaren ännu är i livet och är solvent!

Ett sätt att undvika det nu omhandlade svåra felet i systemet

erbjuder naturligtvis åtgärden att på annat sätt än genom trafikanten

befordra attesten till debiteringsstället. Detta kan ske antingen genom

mekanisk anordning eller genom tullverkets egna befattningshavare.

Den första utvägen tillämpas vid postpaketavdelningen i Stockholm,

men torde överallt annars i regel stöta på stora hinder på grund av

de befintliga tullokalernas beskaffenhet. Även den senare utvägen

har fått användning i Stockholms tullpackhus, där de vid vågarna

stationerade tullvaktmästarna bringa attesterna i tullkammarens händer.

I båda fallen undviker man att lämna attesten i trafikantens händer,

men i båda fallen kvarstår den svåra olägenhet, som ovan påpekats

— nämligen fara för uppkommande, svårupptäcklig inkongruens

mellan journal och attest. Och beträffande användandet av

tullvaktmästare för attestens överbringande kan med fog invändas,

att det är onekligen något dyrt system. I alla de fall, där packhusavdelning

befinner sig på längre avstånd från tullkammaravdelningen,

såsom fallet är med kajexpeditioner, yttre packhus, ångfärjeexpeditioner

o. d. i t. ex. Malmö, förefaller denna utväg rent av orimlig

att tillgripa, och liknande förhållanden torde existera även i Göteborg

och Stockholm. Icke ens om en dylik åtgärd tillgripes för de inre

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

tullpackhusens i Malmö och Göteborg räkning — vilken skulle bli

möjlig endast genom en avsevärd och dyrbar ökning av tullvaktmästarnas

antal därstädes — skulle således detta system kunna genomföras

utan betydliga och betänkliga luckor.

Även om genom detta ytterst dyrbara och likväl bristfälliga försök

till förbättring av packhusjournalssystemet en bättre kontroll kunde

åvägabringas än nu existerar i här berörda avseenden, innebure systemets

tillämpning fortfarande svåra olägenheter.

I alla de fall, där tulltjänsteman ensam handlagt expedition,

finnes ingen som helst omedelbar kontroll på riktigheten av hans uträkningar,

det må nu gälla taraavdrag, fakturavalveringar eller viktsummeringar

m. m., ty hans attest behöver endast vara summarisk,

och tullkammartjänstemannen tager, även om han av försiktighet

lämnar en specifik attest, ingen som helst befattning med kontrollen

därav. Även om en tjänsteman iakttager största noggrannhet vid expeditionen,

kan en felaktighet lätt insmyga sig, så mycket mera, som

tjänstemannens uppmärksamhet tages starkt i anspråk av arbetets

många krav. Det kan råda tvekan om varans rätta rubricering etc.,

kollital, märken och vikter skola noga bemärkas, värdeklaration iakttagas

och slutligen skola andra trafikanters inlagor mottagas, besked

om begärda förtullningar lämnas o. s. v. Och tillsvidare äro dylika

ensamexpeditioner snart sagt lika talrika som de övriga. För att

råda bot på detta missförhållande måste eftergranskning av journalerna

tillgripas vid inspektionen. Detta kostar ytterligare pengar och

blir ofta åter en för sen åtgärd. Stora felaktigheter kunna ha uppstått,

och en sen ändring kan vara vansklig eller omöjlig att åstadkomma.

Packhusjournalssystemet förutsätter dessutom, att huvudattesten

kopieras å tullkammaren. Härför krävas ytterligare arbetskrafter. Enbart

vid tullkammaren i Malmö, som ju är den minsta av här ifrågakommande

tullförvaltningar, sysselsättas fem stycken e. o. tjänstemän

av högre grad året runt med detta göromål. Detta betyder för

endast denna plats en direkt utgift av över sjutusen kronor årligen.

För verket i sin helhet torde denna detalj betyda en kostnad, som

snarare överstiger än understiger fyrtiotusen kronor. (Denna del av

systemet torde nämligen numera tillämpas på liknande sätt vid alla

rikets tullförvaltningar).

Det framgår som ett korollarium av det ovan sagda, att revisionen

genom detta system blir högst väsentligt försvårad samt lika

tidsödande som dyrbar. Som en sista betydande svaghet framträder

ock den sena revisionen av journalernas silf eruträkningar. I händelse

en felaktighet konstateras, erbjuder det stora svårigheter att så lång

tid efter tullbehandlingen utreda sakens rätta sammanhang och blir

mången gång en ren omöjlighet.

Som mera obetydliga olägenheter får i jämförelse med de andra

räknas arbetet med journalernas uppläggning och registrering och

kostnaderna för deras häftning och linjering.

Det i Malmö under en följd av år ända till ikraftträdandet av

nu gällande tjänstgöringsreglemente i bruk varande systemet, vid vil
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

4''.)

SV. ALLM. TULLTJÄNSTEMANNAFÖRENING.

ket ingen packhusjournal fördes, tedde sig i praktiken på följande

sätt.

Vid tullbehandlingstillfället kopierades den utfärdade huvudattesten

— vilken således var en verklig originalhandling — och kopian

upphämtades för varje dag av tullkammarens vaktmästare. Å tullkammaren

jämfördes efter skedd granskning och debitering av såväl

kopia som den av trafikanten själv överbragta huvudattesten dessa

båda av tullpackhuset utfärdade handlingar, varvid möjligen befintliga

felaktigheter upptäcktes, anmärktes och kunde omedelbart rättas, medan

tullbehandlingen ännu var i färskt minne.

Härigenom vanns en omedelbar och effektiv kontroll dels på allmänhetens

förfarande med huvudattesten, dels på packhustjänstemannens

sifferuträkningar och valveringar. ‘ Det var praktiskt taget

en omöjlighet för allmänheten att göra några ändringar i den till

honom överlämnade attesten, ty upptäckt måste ske inom tjugofyra

timmar. Intet hindrar för övrigt, att upphämtning av kopior och följande

granskning sker exempelvis tvenne gånger dagligen, men en

sådan åtgärd torde kunna anses obehövlig.

Redan härigenom framstår Malmö-systemet såsom absolut överlägset

journalssystemet: med samma, ja mindre arbete än vid det senare

(tv uppläggnings- och registreringsarbete inbesparas) erhålles ett

ur kontrollsynpunkt fullkomligt tillförlitligt och snabbt resultat. Men

ännu en betydande vinst är att anteckna: då kopieringen sker i tullpackhuset

vid tullbehandlingstillfället bortfaller nämligen den å tullkammaren

annars försiggående avskrivningen, och hela kostnaden

härför eller säkerligen omkring 40,000 kr. inbesparas årligen.

Som en självklar sak följer, att tullstyrelsens revisionsarbete

underlättas, förkortas och — möjliggöres.

Alla packhusjournalssystemets svåra brister äro i Malmö-systemet

på enklaste sätt avhjälpta, och det förras alla nackdelar förvandla

sig i det senare till påtagliga fördelar.

Den enda obetydliga fördel, som packhusjournalerna medföra —

att medgiva tillgång hos inspektionen själv till tullbehandlingsverifikationerna

— förbyter sig vid närmare påseende till något, som mycket

nära liknar en nackdel. Fördelen kan i varje fall endast existera

någon mycket kort tid. Så snart längre tid förflutit, uppträder genast

svårigheten att finna tullbehandlingen i de många journalerna, och

känner trafikanten inte tjänstemannens namn, är det helt enkelt ogörligt.

I regel tvingas man också vid dylika tillfällen att — först sedan

tiden förspillts med resultatslöst letande i journalerna — gå till

tullkammararkivet, där kopiorna förvaras i lätt överskådlig ordning.

Under nu rådande system äro dessa ju endast summariska, och det

kan således inträffa, att man tvingas att åter göra ett försök att finna

motsvarande ställe i någon journal. Vid Malmö-systemet går man

utan omvägar direkt till tullkammararkivet, där man genast finner en

specifik, utförlig kopia.

Med utgången av kalenderåret försvinna ju för övrigt också inspektionens

journaler och därmed verifikationerna, och man är ånyo

hänvisad till tullkammararkivet. I händelse summarisk huvudattest

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

utfärdats, står ju nu således inspektionen utan någon som helst tillgång

till verifikation, därest man icke till detta systems meritlista ville

lägga även den föreskriften, att journalerna ovillkorligt skola avskrivas

med ty åtföljande ökning i tidspillan, arbete och kostnader.

Genom direkt kopiering av huvudattesten medelst användande

av anilinpenna och kalkérpapper skulle givetvis ytterligare arbete sparas

och tid vinnas. Därest en dylik blåkopiering prövas kunna uppfylla

de fordringar, som tydligtvis måste ställas på attestens och

kopians tydlighet och skriftens beständighet vid längre tids hantering,

vill föreningen därför för sin del förorda densamma, förutsatt dels

att endast en kopia tages — enär i annat fall arbetet otvivelaktigt

skulle leda till överansträngning av handen och förvärvandet av skrivkramp

— dels att attestblanketten modifieras till kvalité och utrymme

i enlighet med blåkopieringssystemets anspråk. Enligt föreningens

mening kunna såväl litertalskolumnen som främsta delen av antalskolumnen

undvaras, varigenom utrymmet för siffror och rubrik kunde

ökas, en åtgärd, som för övrigt utan hänsyn till införande av blåkopiering

med fördel kunde vidtagas.

På grund av vad ovan anförts, får föreningen således föreslå, att

följande ändringar i tjänstgöringsreglementet vidtagas. Från punkt 3

av § 54 borttages helt och hållet sista stycket: »I tullbehandlingsattest

— — — -— värde», och punkt 5 av samma paragraf erhåller

följande lydelse: »Tullbehandlingsattest, som särskilt utfärdas, skall

till alla delar kopieras i samband med tullbehandlingen. Kopian,

som genom tullverkets försorg skall överlämnas till tullkammarkontoret,

skall efter särskild men på samma sätt som vid huvudattesten

verkställd debitering och granskning i avseende dels på rubrikens

och förekommande sifferuträkningars riktighet, dels på kopians överensstämmelse

med huvudattesten biläggas vederbörande duplettjournal

såsom verifikation.» Ur § 171 borttages ordet »Packhusjournaler».

Till frågan om modernare arbetsmetoder hör närmast en anordning

till beredande av viss säkerhet åt trafikanten efter avlämnandet

vid tullbehandlingsexpeditionen av behörigen prickad inlaga. Det inträöar

nämligen ofta, att en av en trafikant avlämnad inlaga på ett

eller annat sätt förkommer eller flyttas till en annan expedition eller

att en annan person, än den som avlämnat inlagan, infinner sig för

att få de angivna varorna tullbehandlade. Han nödgas då förfråga

sig vid kanske flera expeditioner, innan den sökta inlagan påträffas,

och skulle inlagan helt och hållet ha förkommit, har han icke något

som helst bevis för att han verkligen lämnat sin handling i tullverkets

vård.. Denna påtagliga olägenhet skulle kunna undvikas, om

trafikanten vid avlämnandet erhölle ett numrerat kontrollmärke —

exempelvis av lika beskaöenhet med dem, som användas i apoteken

— vars kupong fästades vid inlagan. Återställandet av nummerlappen,

försedd med varuägarens påskrift, kunde utgöra vederbörligt

kvitto på godsets bekommande.

Ehuru föreningen såvitt möjligt undvikit att beröra frågor av rent

enskilt lokal karaktär, torde dock i detta sammanhang till utredning

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

SV. ALl.M. TULl/fJÄN STP. MANNA FÖRENING.

höra bringas, huruvida icke de s. k. utevägningarna i Stockholm

kunde annorlunda ordnas.

Från förtullningssynpunkt kunna inkommande styckegodsvaror

delas i tvenne grupper: de, som nödvändigt för sin tullbehandling

behöva införas i packhus för att där uppackas, och sådana, som kunna

och måste uppvägas eller avvisiteras ute på kajer eller i varuskjul.

De senare utgöras dels av tullfritt gods, som lätt kan avvisiteras

utan vidare ingående undersökning, dels av sådant tullbart gods, som

endast bruttoväges. Vanligen är det så, att fartygslasterna till sin

huvudsakliga del bestå av s. k. kajgods.

I Göteborg och även annorstädes praktiseras med utmärkt resultat

den metoden, att till varje inkommande fartyg beordras en s. k.

utevägare, som har sig ålagt att expediera allt gods av nämnt slag.

Äro fartygslasterna särskilt stora, beordras tvenne, varemot, om de

äro av mindre omfång, åt en och samma utevägare vanligen lämnas

expeditionen av flera båtar. Till sådan för viss lasts expedierande

beordrad tjänsteman har allmänheten att vända sig för erhållande av

erforderlig tullbesiktning. Den har därvid blott att i en posteringsbok

se efter, vilken tjänsteman som har sig den erforderliga expeditionen

anförtrodd. Detta sätt att expediera sådant gods har många

fördelar. Trafikanten får genom orderboken genast reda på, vart han

skall vända sig, och behöver icke för varje gång anhålla om expedition.

Har han brått, begiver han sig, om tjänstemannen befinner sig

i expedition på kajen, direkt dit och överlämnar inlagan, har han

däremot ingen särskild brådska, lägges inlagan på tjänstemannens

pulpet och tages sedan av honom och expedieras så fort sig göra

låter. Vanligen expediera dessa tjänstemän, för så vitt icke därom

särskilt förbehåll är gjort, godset utan att godsägaren är närvarande.

Det faller av sig självt, att lasterna därigenom bliva snabbast möjligt

tullbehandlade, enär tjänstemannen oavbrutet kan expediera, till lasten

är slut. Arbetsresultatet gynnas naturligtvis utomordentligt genom

att säkerhet för tullens gäldande är en gång för alla ställd genom

erforderliga säkerhetshandlingar och att arbetet som sagt kan jämväl

pådrivas genom medgivande av godsets tullbehandling i ägarens frånvaro,

vilket förhållande här nedan närmare beröres.

I Stockholm är förhållandet ett helt annat. Där får den trafikerande

vända sig till en tjänsteman, som har sig ålagt att dirigera

de s. k. utevägningarna, och går det till på det sättet, att, så fort en

expedition begäres, lämnas inlagan åt en vanligtvis extra tjänsteman,

som då får gå ut och expediera den för att sedan komma tillbaka

och få en ny inlaga, som möjligen skall expedieras på helt annat

håll. På så sätt kan en hel stab av tjänstemän hålla på med expeditionen

av en enda last, då denna gott skulle kunna expedieras av

en eller två. Att ett sådant tillvägagångssätt kräver både tid och

folk, är uppenbart, och säkerligen skulle här stora besparingar kunna

göras till statens favör. En undersökning av dessa förhållanden vore

därför ingalunda ur vägen.

Det ofta återkommande klagomålet över »väntan i tullen» skulle

i avsevärd mån kunna förekommas, därest det gåves tjänstemännen

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 SVAR PÅ FRÅGECIRKULÅR.

befogenhet att i större omfattning än nu sker såväl i packhus som

på kaj få tullbehandla utan godsägares närvaro, blott godset är angivet

och inlagan med nödiga handlingar försedd samt godsägarens

samtycke därtill erhållits. Som det nu förhåller sig, tullbehandlas på

de flesta håll endast då godsägaren själv eller genom ombud anhåller

därom. Följden härav blir den, att finnes ingen tillstädes »står vågen»,

som det heter, d. v. s. intet göres, oaktat packhuset kan ligga

fullt med gods, och varuangivningar i mängd finnas. Slumpen kan

sedan foga — och gör det ofta — att någon timme därefter ett flertal

godsägare anmäla sig, och då få naturligtvis några vänta, och

vänta länge, allt efter tur och ordning och de föregående expeditionernas

långvarighet. Olägenheten med väntan kan ju aldrig fullt

undanrödjas, men klart är, att ett medgivande i den riktning, som

här åsyftas, skulle i ganska väsentlig grad förminska densamma, ty,

ehuru det finnes varor, vid vilkas tullbehandling varuägaren med skäl

önskar och rent av bör vara närvarande, så finnes det dock många,

som utan risk vare sig för staten eller den enskilde kunde avvägas

eller frigöras utan närvaro av ombud. Härigenom skulle vågarna i

packhusen kunna på kort tid medhinna ofantligt m}’cket mer än nu.

I många fall kunde förekommas därigenom all väntan, och de, som

sålunda expedierats, komma icke till hinders för andra, som av ett

eller annat skäl behöva vara närvarande. Detta sätt praktiseras, som

redan är sagt, exempelvis på kajerna i Göteborg och i packhuset i

Borås utan att någon som helst olägenhet därav försports men väl

belåtenhet. Ett stadgande i denna riktning skulle innebära ett medgivande

att i ägarens frånvaro tullbehandla allt angivet gods utom i

de fall, då varuägaren genom påteckning å inlagan förbehållit sig rätten

att närvara.

Efter införandet av kassajournalerna lämnar tullverkets redovisningssystem

intet övrigt att önska. Aven kan man med skäl säga,

att bokföringen är väl ordnad. Dock vill föreningen härvid framhålla

några förenklingar, som synas densamma utan hinder kunna införas.

Vid varje lokaltullförvaltning föras s. k. postportoförteckningar,

vilka kvartalsvis tillställas tullstyrelsens kameralbyrå. Månne dessa

icke utan saknad kunde bortfalla? Vidare skall varje förvaltning

årligen upprätta personallistor och pensionsmatriklar i tvenne exemplar,

varav ett insändes till styrelsen. Då dessa skilja sig obetydligt

från varandra, kan det ifrågasättas, huruvida icke endera av dessa

skulle kunna föras så, att den fullt ersatte bägge, samt upplades för

flera år, varvid möjligen det s. k. kortsystemet kunde komma till användning.

Önskvärt vore även förenkling av konfiskations-, provianteringsfrilagers-

och sjöfynds journalerna. Vad den sist nämnda angår, föreskriver

§ 108 tjänstgöringsreglementet, att i densammas debet skall

antecknas bärgarens namn. Detta vållar, att ett måls debetsida kan

svälla ut till 10 å 12 sidor, då däremot, om de bärgade varorna med

märken summariskt infördes i journalen, det kunde ske på mindre antal

rader. Då bärgarnes namn finnas upptagna i såväl bärgningsrapporten

som auktionsprotokollet, vilka båda insändas till styrelsen, torde här

s. 53 Kontrollera mot PDF

KV. ALLM. TULLT.IÄNSTEM ANN A FÖRENING. 53

en förenkling höra vara given. I samband härmed kan det ock ifrågasättas,

om länsstyrelserna nu längre behöva anlitas som mellanhand i

sjöfyndsmål.

Till sist komma vi till beklädnadsfrågan. Denna är ett slags

avlöningsförmån, som, utom utgifterna på stat därför, i bokföringsavgifter

kostar mycket i tid och pengar och därtill är mycket mer

inkrånglad än vad det oss tillsynes är erforderligt. Det hela hänger

ytterst på att effektivt kunna kontrollera, att den medgivna förmånen

på därför avsett sätt användes. Därför utgår den in natura, d. v. s.

tullverket besörjer anskaffandet av material till och förfärdigandet av

nödiga uniformspersedlar. Dessa utgå dock icke med visst antal per

år, utan deras bekommande är ställt i beroende av vederbörandes

aktiva tjänstgöring. Härigenom torsk jutes så småningom tiden för

utbekommandet av dessa, och på en plats, där en mängd till beklädnadsersättning

berättigade personer äro anställda, vållar detta en tidsödande

och besvärlig bokföring, oavsett alla rekvisitioner och skräddarkontrakt

m. m. Inträffar dödsfall eller avskedstagande, innan persedlarna

äro intj äntå, vållar detta nya besvär, enär vederbörande eller

stärbhuset hava rätt att inlösa desamma. Detta sker vanligtvis efter

ringa värde, som enbart detta åsamkar staten någon förlust, vilken

emellertid naturligtvis blir än större, om inlösning ej sker. Dessa

bestämmelser för uniformsbeklädnadens utbekommande kunde ändock

försvåras, om en verkligen effektiv kontroll kunde iscensättas, men

härpå tvivlar föreningen på goda grunder, och i varje fall är den

ytterst beroende på huru noggrant den utföres. För vår del tro vi,

att, där kontrollen nu är grundlig, skulle utbetalandet av kontant beklädnadsersättning

icke giva anledning till större missförhållanden än

de oegentligheter, vartill det nuvarande systemet kan leda.

Då beklädnadsersättning i visst avseende är en avlöningsförmån,

då dess utbetalning även in natura icke kan fullt förhindra oegentligheter,

samt då dess utbekommande redan i viss mån står i förhållande

till den därtill berättigades verkliga tjänstgöring, skulle denna

invecklade bokföring utan ringaste kostnad för staten kunna ordnas

på så sätt, att den utginge med ett fixerat belopp per år med skyldighet

för vederbörande att därför hålla vissa persedlar i oklanderligt

skick, att utbetald ersättning redovisades i avlöningslistan i därför

avsedd kolumn, att den utginge i efterskott och efter samma bestämmelser,

som gälla för tjänstgöringspenningarnas utbetalande med

den skillnad, att ersättningen för den tid, vederbörande vore tjänstledig

utan rätt till sådan, alltid inbesparades staten.

Härigenom sluppes en vidlyftig apparat för inköp av tyg och andra

utensilier, en enkel, intet kostande bokföring, ersättnings absoluta avpassande

efter ledigheten, vilket nu ej är stadgeenligt fallet, andra

fördelar att lämna åsido. Det är att märka, att tjänstgöringspennin

garna i alla fall skola fördelas efter tjänstemannens verkliga tjänstgöring,

och det arbete, som redan av denna orsak utföres, komme

utan vidare den andra beräkningen till godo, vilket det nu ej gör,

då slitningstiden ej sammanfaller härmed. Förändringen vållar därför

intet besvär utöver ersättningens förande i avlöningslistan och

dess fördelning vid förefallande tillfällen av tjänstledighet.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

SVAR PÅ FRÅGECIRKITLÄR.

15. Frågan om pantvärdets bestämmande vid beviljandet av

nederlagskredit.

Pantvärdenas bestämmande vid beviljandet av nederlagskredit är

otvivelaktigt en av de besvärligaste konfliktanledningarna mellan trafiken

och tullförvaltningen. Uppenbart är, att, då det ekonomiska

ansvaret för denna kredit vilar uteslutande på förvaltningsföreståndaren

personligen, denne för sin egen säkerhet är nödsakad att beräkna

pantvärdet så lågt som möjligt, medan åter trafikens intresse

är det rent motsatta. Ju svagare en firmas ställning är, dess större

är självfallet dess strävan att till det yttersta utnyttja krediten, medan

förvaltningsföreståndaren i samma mån tvingas till möjligast största

försiktighet. Följden är också den, att pantvärdena kunna beräknas

olika icke blott vid olika förvaltningar utan även för olika firmor och

sålunda bliva till synes rent godtyckliga. Ett allt för betungande

ansvar synes dessutom genom gällande bestämmelser vara lagt på den

enskilde tjänstemannen. De massartiklar, som huvudsakligast utgöra

panter för nederlagskredit, äro ju sådana, som allmännast äro föremål

för spekulation och därigenom fluktuera i värde. Att förutsäga dessa ,

värdens storlek vid en eventuell tvångsrealisation är knappast möjligt.

Detta förhållande utgör ett ständigt hot mot förvaltningsföreståndarens

hela ekonomiska existens, medan den säkerhet, dennes ansvarighet bereder

statsverket, torde vara enbart teoretisk, då föreståndaren väl

endast i sällsynta undantagsfall lärer besitta motsvarande enskild förmögenhet

och den lön, statsverket bestått och består honom, förvisso

icke giver honom tillfälle till kapitalbildning. Det kan därföre knappast

anses mer än rimligt, att staten själv övertager ansvaret för en

påbjuden kredit, grundad på så ovissa värden, om affärsvärlden skall

kunna komma i fullt åtnjutande av de med denna kredit avsedda fördelar.

Från tjänstemannasynpunkt torde väl vara önskligast, att

nederlagssäkerheten inskränktes till vad i tullstadgans 29 § finnes

föreskrivet. Skola varor jämlikt § 75 fortfarande kunna utgöra nederlagspanter,

torde generella värden för vissa tidsperioder höra fastställas.

För att få denna angelägenhet ändamålsenligt ordnad borde av

tullstyrelsen och handelskamrarna gemensamt utsedd värderingsnämnd

hava sig uppdraget att årligen eller oftare, om så ansåges behövligt,

uppgöra förteckning över de varor, som skulle tillmätas kreditvärde,

och för dem fastställa pantvärden, vilka sedan för viss period skulle

gälla för hela landet. Härmed skulle staten komma att övertaga den

risk, som beviljad nederlagskredit nu medför för vederbörande chefer.

Dessa hade sedan endast att svara för att fastställda pantvärden icke

överskredes samt för nederlagsrörelsen i övrigt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

SV. ALLM. TULLTJÄNSTEMANNA FÖRENING.

:>;>

1(1. Frågor rörande tullverkets befattning med s. k. tullrcstitutionsgods.

Då denna fråga i den form den framställts har ett ofantligt omfång

och därför fordrar en översikt över dessa ärenden, som föreningen

icke har, och då dessa förhållanden ofta äro lämpade efter de lokala

omständigheterna och blott och bart därför fordrar en genomgripande

undersökning, anser sig föreningen icke härutinnan böra göra något

annat uttalande än att alla hithörande frågor böra oundgängligen i

varje fall underläggas tullstyrelsens prövning.

17. Andra förekommande frågor.

A. För närvarande äro tullförvaltaretjänsterna fördelade på 5

klasser. Detta medför naturligtvis ganska täta ombyten av föreståndare

på de mindre och medelstora tullkamrarna, enär givet dessas

chefer söka att undan för undan fortast möjligt uppnå högre tjänst

med därtill hörande förmåner.

Tydligt är, att en tjänst, i synnerhet om den är förenad med

chefskap, måste lida genom att ofta besättas med ny innehavare,

enär varje sådan i regel en tid bortåt är främmande för lokal- och

personförhållanden och därigenom lätt bliver alltför mycket beroende

av sina underordnade. Även för den trafikerande allmänheten torde

täta ombyten av tullförvaltningschefer lätt medföra olägenheter. Och

för tjänstemannen, särskilt om han har familj, kan det icke heller

vara annat än olägligt att nödgas underkasta sig ofta upprepade flyttningar,

förenade med en mången gång föga betydande avlöningsförhöjning,

för att vinna tjänstemerit, som i allt fall erfordras för erhållandet

av en än högre tjänst. Att denna nödvändighet försvårar

eller till och med utesluter möjlighet för honom att förskaffa sig den

såväl ur hans egen som ur det allmännas synpunkt synnerligen önskvärda

förmånen av eget hem, torde vara självklart. En betydlig

ändring till det bättre härutinnan skulle för visso åstadkommas genom

tullförvaltaregradernas reducering.

På tullförvaltare av alla grader ställes det med rätta stora krav

i avseende på förvaltningens alla grenar. Någon egentlig skillnad i

arten eller beskaffenheten av de göromål, som förekomma vid de olika

tullförvaltningarna och som tullförvaltaren, såsom i allmänhet chef,

har att övervaka, förefinnes icke. Förutsättningarna för att en tullförvaltare

såväl vid den större som den mindre tullkammaren skall

kunna nöjaktigt fylla sina uppgifter äro följaktligen desamma. Ty

under det tullförvaltaren vid den större platsen huvudsakligen ägnar

sin tid åt handläggandet av något eller några slag av göromål och

dessutom vid sin sida har äldre, erfarna tjänstemän, med vilka han

kan rådgöra, har däremot tullförvaltaren på den mindre platsen att

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

ensam handlägga en större mängd av olikartade löpande göromål och

att bära ansvaret för såväl hela uppbörden som samtliga vid förvaltningen

förekommande göromåls riktiga handläggning. Med anledning

härav torde det nu böra tagas i övervägande, huruvida icke klasserna

inom tullförvaltaregraden kunde ytterligare inskränkas, förslagsvis till

trenne, med ty åtföljande omklassificering av tullkamrarna.

B. Vid fastställandet av nuvarande avlöningsstat för tullverket

blev, utan att skäl därför anförts, fasta begynnelseavlöningen för tullförvaltare

av klass 4 satt till kr. 4,000, under det att densamma för

de med dem jämnställda kontrollörerna bestämdes till 4,200.

Från föreningens sida har gjorts upprepade framställningar om

rättelse i denna uppenbara oegentlighet, och tullstyrelsen har också

beaktat dessa och i sina avgivna förslag till stater, senast år 1911,

hemställt om dessa tullförvaltaretjänsters begynnelseavlönings höjande

till kr. 4,200, då, såsom styrelsen fann skäl framhålla, »i annat fall

till berörda tjänster endast i sällsynta fall torde komma att anmäla

sig andra tjänstemän än kammarskrivare, ett förhållande, som styrelsen

med hänsyn till den chefsställning, en tullförvaltare i allt fall

intoge, icke kunde finna tillfredsställande, helst vid flera av ifrågavarande

tullplatser förekomma en icke obetydlig trafik». Vi må ju

härtill tillägga, att de kammarskrivare, som komma att anmäla sig till

sådana tjänster i fråga, ingalunda bleve de äldste och mest erfarne,

ty de vänta nog på de mer inkomstbringande kontrollörstjänsterna.

Dessa tjänster komma säkerligen i allmänhet att bli eftersökta endast

av yngre kammarskrivare eller ock av sådana, som hade föga utsikt

att bli befordrade till kontrollör.

Kungl. Maj:t och dåvarande finansministern visade sig ock ha

öppen blick härför och tillstyrkte därför förändringen, den senare i

sitt anförande till statsrådsprotokollet den 13 jan. 1911.

»Styrelsens förslag om ökning av den fasta begynnelseavlöningen

vid tullförvaltaretjänsterna i klass 4 är icke grundat på någon nyvunnen

erfarenhet eller eljest på omständigheter, som efter fastställandet

av staterna för år 1911 inträffat. Det oaktat tvekar jag icke

att tillstyrka vad styrelsen härutinnan ifrågasatt, och jag kan i allt

ansluta mig till vad styrelsen i denna fråga anfört. Härutöver ber

jag endast få tillägga, att den organisatoriska oegentlighet, som ligger

däri, att ifrågavarande tullförvaltare äro i avlöningshänseende sämre

ställda än kontrollörerna vid .tullverket, med så stor säkerhet kan antagas

komma att medföra betydande olägenheter vid rekryteringen av

den förra gruppen av tjänstemän, att man redan nu torde kunna

räkna därmed såsom en vunnen erfarenhet.»

På grund härav får föreningen framhålla nödvändigheten av att,

ifall tullförvaltaretjänsterna icke skulle som ovan anhållits komma att

omklassificeras eller lönerna i genren på annat sätt avvägas, den här

berörda oegentligheten åtminstone bleve rättad.

C. I tjänstgöringsreglementet för postverket finnes sedan gammalt

en bestämmelse, att postmästare vid tillfällen, som icke stå i

omedelbar följd eller föregå semester, ha rätt att viss tid avlägsna sig

från tjänstgöringsorten dels med, dels utan anmälan till styrelsen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

SV. Al.LM. TULLT.I A N ST JOM ANNA FÖRENING.

i) t

Enligt gällande tjänstgöringsreglemente för tullverket kan en tull - förvaltare icke avlägsna sig det ringaste från den plats, dit han har

sin tjänstgöring förlagd. Detta medför för honom ett olidligt tvång,

omöjliggör för honom att utan risk avlägsna sig det minsta, ännu

mindre att vid påfallande behov omedelbart begiva sig till annan ort

för att där bevaka intressen, som fordra snabb handling. Tullförvaltarens

underlydande ha det i detta avseende mycket bättre ställt, ty

de kunna av chefen genast meddelas den ledighet de behöva. Tullförvaltarens

fastkedjande vid tjänstgöringsorten kan därför inbjuda

till kitsliga anmälningar av trafikanter, som av en eller annan anledning

anse sig hava något att på honom hämnas, och härpå saknas

icke exempel. För att bereda dessa tjänstemän någon rörelsefrihet,

torde det därför icke utan skäl kunna ifrågasättas, huruvida icke

samma rätt må honom beredas i detta avseende som postmästarne,

d. v. s. att tullförvaltare medgives rätt att med eller utan anmälan

till styrelsen från tjänsten avlägsna sig under tvenne dygn med bibehållet

fullt ansvar för allt vad under tiden händer, allt dock under

förutsättning, att intet hinder i göromålens gilla gång uppstår, att

tillförlitlig ställföreträdare finnes på platsen, att ledigheten icke må

tagas i omedelbar följd eller början av erhållen semester, samt att

dessa ledigheters sammanlagda dagantal icke årligen må överstiga

14 dagar.

D. Förr utgingo tjänstgöringspengarna med ’/4 av tulltjänstemännens

hela avlöning. Numera hava tjänstgöringspenningarna fördelats

olika för skilda tjänstegrader, så att de för somliga utgöra ända

till en 1/3, och är detta mest förhållandet inom de högre graderna,

varigenom således denna olägenhet hårdast drabbar de äldre, som i

regel mest äro i behov av ledighet. . Med anledning härav får föreningen

hemställa om en återgång till förut gällande uppdelningsgrund

såsom varande mera med rättvisa och billighet överensstämmande.

E. Föreningen vill härmed också framhålla det synnerligen behjärtansvärda

däri, att överinspektörer och tullförvaltare av klass I i likhet

med vad som redan gäller för byråchefer och byråassistenter tilldelas

förmånen av sex veckors semester årligen. Det synnerligen ansvarsfulla,

kropps- såväl som själskrafter hårt anlitande arbete, som

dessa tjänster ovillkorligen kräva för sitt rätta handhavande, talar

starkt för beredandet åt dessa ämbetsmän av en rekreationsmöjlighet,

som icke är tillmätt efter minsta möjliga måttstock.

F. Enligt nyligen av Kungl. Maj:t fastställt reglemente äro tullverkets

tjänstemän av högre grad'' i vissa fall pliktiga bära uniform

under tjänstgöring. Den större delen av tulltjänstemännen — de som

handhava tullbehandlingen — ha därigenom fått en betydande extra

utgift sig pålagd, större än för flertalet övriga kårer, där uniformstvång

tillämpas. Tjänstgöringen i packhuslokalerna, där beröringen

med damm och med allehanda nedfläckande föremål och varor —

fett, oljor, tjäror, rostiga järnföremål, allt slags emballage m. in. —

är oundviklig, medför nämligen en synnerligen stark slitning av alla

persedlar, varför givetvis en dyrbar nyanskaffning ofta måste ske.

En olikhet i avlöningshänseende inträder härigenom även faktiskt för

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

vissa av tjänstemännen, beroende av på vilken avdelning de för året

tjänstgöra, och det synes därför även av denna anledning rättvist,

att ersättning tilldelas de tjänstemän, som äro pliktiga att bära

uniform.

Dylik ersättning torde böra av skäl som redan anförts i punkt

14 på samma sätt utgå med visst belopp pr år.

G. Under sitt dagliga arbete i dammiga, dragiga och kalla packhuslokaler

och på kajer och broar i regn och blåst är naturligen tulltjänstemannen

i högre grad än de övriga verkens tjänstemän utsatt för

faran att ådraga sig sjukdomar. Hans utgifter för läkarevård och

medicin kunna därför bli och äro också ofta särdeles betungande.

Då numera fri läkarevård och medicin är tillerkänd andra tjänstemannakategorier,

bl. a. åt tjänstemän av högre grad vid statens järnvägar,

finner föreningen det,1 önskemålet berättigat, att nämnda förmåner

komma även tull tjänstemännen av högre grad till del.

H. § 13 avlöningsreglementet för tjänstemän vid tullverkets

lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning den 18 juni 1910

torde med tanke på de olika meningar, som gjort sig gällande med

hänsyn till dess tolkning, vara väl förtjänt av ett omnämnande här.

Paragrafen är av följande lydelse:

»Åt ordinarie tjänsteman, med vilkens innehavande tjänst uppbördsansvar

icke är förenat, men som förordnas att bestrida tjänst

med skyldighet att emottaga uppbörd, ävensom åt extra ordinarie

tjänstemän, som förordnas att förrätta tjänst av sistnämnda beskaffenhet,

må, efter generaltullstyrelsens beprövande, under tiden för

sådant förordnande utbetalas ett särskilt arvode, beräknat efter 120

kronor om året.»

Frågan blir nu i första hand: vem har uppbördsans var? Härtill

svaras, att i gällande tjänstgöringsreglemente icke finns något, som

talar för den uppfattningen, att ordinarie kammarskrivare har dylikt

ansvar. Snarare skulle detta vara tullförvaltningsföreståndaren. Enligt

§ 14 tjänstgöringsreglementet är denne, »där ej annorlunda stadgas,

ansvarig för tullförvaltningen åliggande journals- och räkenskapsföring,

debitering, uppbörd och redovisning» etc. Och ser man på § 160 i

samma reglemente, finner man där, att »influten uppbörd skall av

tjänsteman, som, på sätt i § 102 punkt 1 sägs, förordnats handhava

sådan, varje dag redovisas till tullförvaltningens föreståndare mot

dennes kvitto i kassajournalen». Överensstämmelsen med § 14 och

§ 160 är, som man ser, påfallande nog och erbjuder ett kraftigt

underlag för det ovan framkastade påståendet, att ordinarie kammarskrivare

enligt gällande tjänstgöringsreglemente icke har uppbördsansvar.

För att med ett konkret exempel belysa de underliga konsekvenser,

som med nödvändighet framgå av den tolkning, § 13 hittills fått,

må här anföras följande fall. Vid en tullkammare, där ordinarie personalen

utgjordes av två kammarskrivare, förutom tullförvaltaren,

förordnades den ene av dem att tillsvidare vara uppbördsman med

skyldighet att förrätta uppbörd.

opaginerad Kontrollera mot PDF

BV. ALLM. TU LLTJÄNSTLM ANN A FÖRENING. «r)9

En framställning från tullkammarens sida om tillstånd att utbetala

sådant arvode, som i § 13 sägs, har avslagits, under det att

för den tid av två månader, varunder den andre ordinarie kammarskrivaren

på platsen förordnats att förrätta sagda uppbördsbestyr,

denne jämlikt § 13 tillerkänts ett arvode av 20 kronor. Skulle bestämmelsen

om uppbördsansvar vara normerande för utbetalandet av

nyssnämnda ersättning, leder ett sådant antagande till den inkonsekvensen,

att, medan ansvaret för uppbörden under tio månader av

året ålåge den förordnade kammarskrivaren, detsamma under de

tvenne återstående månaderna antingen återflyttas på tullförvaltaren

eller ock helt bortfölle. Om utbetalningen däremot skulle grunda

sig på mindre vana vid uppbördsbestyren, förefaller det, som om

denna obekantskap med sagda göromål snart nog kunde övervinnas

och ej med nödvändighet behövde årligen återkomma. Ett sådant

intryck får man inför den erfarenheten, att samme person tillfälligtvis

förordnas år efter år. För tullförvaltningen är det däremot av

största intresse att förordna en person, som förut förvärvat den behövliga

vanan — och denne tjänsteman är i vanliga fall just den,

till vilken staten sålunda utbetalar en särskild ersättning på grund

av hans förmenta ovana vid göromålen.

Orsaken till att nämnda paragraf inryckts i avlöningsreglementet

torde väl få sökas i den framställning om felräkningspengar, som på

sin tid gjordes av Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening. Att

paragraf 13 icke står i någon som helst överensstämmelse med denna

hemställan, är uppenbart; likaledes torde vara klart, att den risk,

som man härmed velat minska för uppbördsmännen, kvarstår oförändrad.

Det naturligaste synes oss under sådana förhållanden vara, att

frågan om felräkningspengar i tullverket upptages till förnyad prövning.

Då sådana utbetalas vid andra av statens verk — statens

järnvägar till exempel — förefaller det endast vara ett berättigat

krav vid dess förnämsta uppbördsverk.

J. En fråga, på vars lösning tullverket ännu alltjämt väntar, är

ortstilläggsfrågan. Redan sedan flera år tillbaka har denna avlöningsform

vunnit tillämpning inom samtliga statens kommunikationsverk,

men trots detta har tullverket måst nöja sig med att blott delvis

hava fått sig denna rätt tillerkänd. Enligt gällande avlöningsreglemente

för tullverket utgår nämligen ortstillägg endast till dess befattningsinnehavare

i Stockholm, Haparandra och Riksgränsen. Ifrågavaranda

avlöningsform är således i princip erkänd, ej minst genom

den åtgärd, regeringen på framställningar av tulltjänstemännens organisationer

vidtog genom tillsättandet av en kommission för utredning

av frågan och framläggande av förslag till dess lösning, som skedde

år 1912. Även tullstyrelsen har uttalat sig för en utsträckt användning

av denna avlöningsform i sitt avgivna förslag till stater för år

1915. Det synes därför föreningen, som om goda skäl förelåge att nu

tillerkänna tullverkets personal denna förmån i mera utsträckt grad.

K. Erfarenheten har visat, att det vid tillsättandet av lediga

tjänster icke existerar någon norm i fråga om transportsökande. Ofta

opaginerad Kontrollera mot PDF

(50

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

har en befordrad tjänsteman medgivits transport, redan innan ett år

förflutit efter vunnen befordran, i andra fall har en välmeriterad

tjänsteman med flerårig tjänstgöring i graden fått stå tillbaka för en

obefordrad. Häri ligger en uppenbar orättvisa. Det angelägna i att

så fort som möjligt komma på ordinarie stat tvingar tjänstemannen

att i regel söka första lediga tjänst, oberoende av om denna kan

passa honom eller ej i avseende på miljö, klimat etc. Det bör då

givas honom möjlighet att efter uppnådd befordran förbättra sin ställning

i dylika avseenden, liksom det ju också kan givas fall, då en

transport blir liktydig med förbättrad ekonomi genom erhållandet av

extra inkomster vare sig i eller utom tjänsten. Allt för täta transporter

böra å andra sidan förhindras. Föreningen vill därför föreslå,

att en sådan norm vid utnämningar måtte följas, att transportsökande

må, efter det han tillbragt tre år vid innehavande tjänst, vara berättigad

att efter samma grunder som annan sökande erhålla sökt

befattning.

Dylik praxis tillämpas redan vid de högre allmänna läroverken.

L. I tjänstgöringsreglementets § 52 stadgas, att vid tullbehandling

i tullpackhus ävensom vid tullbehandling av manufaktur- och

hantverksvaror, av brännvin och sprit samt tobak skall den, som

verkställer tullbehandlingen, såvitt möjligt biträdas av annan tulltjänsteman

av högre grad.

Föreningen får ytterligare understryka vikten av att denna bestämmelse

i största utsträckning måtte efterlevas. Endast i undantagsfall

bör tullbehandling verkställas av blott en tjänsteman, och

torde i så fall böra stadgas exempelvis, att vederbörande avdelningsföreståndare

å attesten gör anteckning om orsaken till denna åtgärd.

M. Samtliga kommissioner, som på senare tider haft att yttra

sig om tullverkets avlöningsförhållanden, hava kommit till det resultat,

att tullverkets tjänstemän av högre grad böra vara i allmänhet

bättre avlönade än tjänstemän i de övriga verk, vilka eljest pläga

jämnställas med tullverket. Detta med hänsyn dels till tulltjänstemannens

av högre grad grannlaga ställning till den trafikerande allmänheten,

vilken fordrar en absolut oavhängig ekonomi, dels till de

stora anspråk på kunskaper, omdöme och allmän duglighet, som tulltjänsten

uppställer. Det är med en viss förvåning, som man efter

detta förordande av en relativt förmånlig ekonomisk ställning för

tulltjänstemannen konstaterar, att tullverket i särskilt ett avseende

— pensionsförhållandena — blivit ej blott icke likställt med utan till

och med betydligt sämre lottad än dessa övriga verk.

Yidfogade tabell (bilaga II) *) ger en överblick över pensionsunderlag

resp. pensioner vid olika slutavlöningar i post- och tullverken

samt riksbanken. Postverkets avlöningssystem har som bekant varit

förebild till tullverkets, och riksbanken är det verk, med vilket tullverket

plägat i anseende till sin ekonomiska betydelse och dess tjänstemäns

ansvar mest jämföras. (I båda verken äro som bekant kompetensfordringarna

för inträde betydligt lägre.) Det visar sig, att

*) HHr ej avtryckt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

(11

SV. A I.I.M, TULLTJÄN8TEMANNAFÖKENIN0.

pensionsunderlagon i tullverket äro i varje fall, oftast med betydliga

belopp, underlägsna postverkets och riksbankens. Vid en avlöning av

exempelvis 3,800 kr. är tulltjänstemannens pension 700 kr. mindre

än posttjänstemannens och 800 kr. mindre än riksbankstjänstemannens.

Kammarskrivaren med 4,000 kr:s slutavlöning har 900 kr.

mindre i pension än riksbankskassören med samma slutavlöning, och

tullförvaltaren med (1,000 kr:s slutavlöning har 400 kr. mindre i pension

än den annars lika avlönade postmästaren. I intet fall når tulltjänstemannens

pensionsunderlag upp till motsvarande befattningshavares

i de båda nämnda verken, men är däremot överallt, där slutavlöningarna

icke äro lika, mindre till och med än riksbanks- och

posttjänstemäns med lägre slutavlöning. En tullkontrollör t. ex., som

har 400 kr. större slutavlöning än en postkontrollör, har 100 kr.

mindre pension än denne, och en tullförvaltare av klass I, som har

500 kr. mera i slutavlöning än en postmästare av klass I A, anses

böra pensioneras med 100 kr. mindre än denne. Någon rimlig anledning

till att tullförvaltaren i Malmö eller överinspektören i packhuset

därstädes efter avskedstagandet skall åtnjuta en årsinkomst från staten,

som med 500 kr. understiger den pensionerade 3:dje gradstjänstemannens

vid riksbankskontoret i samma stad, kan föreningen icke

finna.

Det synes föreningen följaktligen föreligga lika klara som starka

skäl att underkasta bestämmelserna om tullverkets pensionsunderlag

en noggrann revision i syfte att bringa deras belopp till bättre överensstämmelse

med pensionerna i särskilt det verk, vars avlöningsbelopp

närmast motsvara tullverkets: riksbanken.

Här torde ock vara skäl att framhålla nödvändigheten därav, att,

då pensionsåldern satts så högt som till 67 år, intet medgivande att

därutöver i tjänst kvarstå borde få göras.

N. Det finnes föreningen veterligt intet land, som i sina mätbrev

har i så dåligt papper som Sverige. Följden är en hastig förslitning

med därav härledande olägenheter, att ej tala om det mindre

fördelaktiga intryck detta förhållande måste giva i utlandet. En förändring

till det bättre härutinnan synes föreningen därför synnerligen

önskvärd.

O. Föreningen har sig bekant, att, då vissa åt tullverket upplåtna

varuskjul icke betraktas som packhus, ojämnheter härav förorsakas

i dess behandling i flera avseenden, varför undersökning och

eventuellt rättelse härutinnan torde vara av nöden.

P. Det förefaller även föreningen, som om bötesstadgandena i

§ 22 tullstadgan för försent angivet gods icke vore avvägda efter

förseelsens art samt ej heller med rättvisa och billighet överensstämmande,

varjämte det bör tagas i betraktande, att dessa böter i de

allra flesta fall kunna reduceras till ett minimum av dem, som äro

fullt initierade i tullförhållandena. För närvarande utgå dessa böter

med 10 % av tullbeloppet eller, om varan är tullfri, med Y2 % av

dess gångbara värde med begränsning av bötesbeloppet uppåt till 50

kr. men utan begränsning nedåt, varför böter för t. ex. aldrig så

stora kollin innehållande prover utan tullvärde slippa strafflöst ifrån.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

SVAR PÅ PRÅGECIRKULÄR.

Avsikten med stadgandet är ju att få varan angiven i tid. Om så

ej sker, bör överträdelsen väl ej ställas i förhållande till värdet av

eller tullbeloppet å försändelsen. Detta är en alltför svävande grund.

Principen bör vara lika straffpåföljd för alla. Innehåller nu ett

kolli en dyr vara, kunna böterna lätt springa upp till 50 kr., då desamma

för ett precis lika tungt och skrymmande kolli utgå med några

ören. Därtill kommer, att bestämmelsen lätt kan kringgås. Enligt

tullstadgan får nästan allt gods uppläggas på transitupplag, om det

angives inom 20 dagar efter ankomsten. Skulle det därvid vara för

sent angivet, utgår i detta fall böterna lika med transitupplagsavgiften,

d. v. s. med en avgift av kr. 0: 70 per 100 kg. brutto, varvid

dock är att märka, att dessa böter aldrig kunna understiga 10 öre,

enär minsta avgift för transitupplagsgods är 10 öre. Allt detta

under förutsättning att godset får uppläggas på transitupplag och

angivningsdagen icke överskrider 20:de dagen efter godsets ankomst.

Med kännedom om dessa bestämmelser kan således en med förhållandena

förtrogen till undvikande av dryga böter angiva sin vara till

transitupplag för att omedelbart därpå angiva den till förtullning

därifrån.

På grund härav synes alla skäl tala för att bruttovikten lägges

till grund för ifrågavarande böter och att desamma icke sättas lägre

än för vad transitupplagsgods är bestämt d. v. s. kr. 1: 40 i:>er 100

kg. (d. v. s. transitupplagsavgiftböter), varjämte bötesbeloppet bör

begränsas uppåt till 50 kr. och nedåt till 10 öre.

Q. Kontrollen av handelsresandes provkollektioner förorsakar på

grund av tillåtelsen för dessa att vid återutförseln återfå så stor

del av den gjorda depositionen, som svarar mot de reexporterade

varorna, synnerligen mycket besvär för tulltjänstemännen och är i

vissa fall nära nog omöjlig. Föreningen föreslår därför införandet av

den bestämmelsen, att provkollektionen skall i sin helhet åter utföras,

för att det deponerade beloppet må återfås.

R. Även om en förhöjning av dagtraktamentena vid inkallning

av e. o. tjänstemän i tullverket skulle vidtagas så, att dessa kunde

anses fullt motsvara de anspråk, en tjänsteman med visst antal tjänsteår

och därmed vunnen skicklighet med skäl kunde sätta därpå, kan de

e. o. tjänstemännens ekonomiska ställning därmed knappast anses fullt

betryggad, med mindre de efter en bestämd tjänstetid ständigt äro

garanterade denna dagsinkomst, varjämte säkerhet bör förefinnas att

inom rimlig tid uppnå ordinarie anställning.

Som förhållandena nu äro gestaltade inom verket, råder i båda

dessa avseenden mycken osäkerhet, och allt tyder på att förhållandena

skola bliva än värre. De e. o. tjänstemännen hava således

ingen orsak att se framtiden i ljust. Vad möjligheten att erhålla

jämn tjänstgöring först beträffar, är denna högst olika på skilda platser.

Så t. ex. kan en tjänsteman, som nyss genomgått elevkursen, komma

till en plats, där han erhåller inkallning året om, under det att å en

annan ort en flera år äldre kamrat kan långa tider av året få gå

utan någon som helst avlönad tjänstgöring. Detta är ovedersägligen

ett missförhållande, ingalunda ägnat att öka intresset inom extrakå
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

HV. ALLM. TULL T JÄNHTK MANNA FÖRENING. 63

ren. Egentliga orsaken härtill är en oändamålsenlig och ojämn fördelning

av de extra arbetskrafterna, vartill medverka naturförhållanden,

säsongarbete, semestrar och eu allt för stor rekrytering av extrakåren.

Största olägenheten av vidrörda förhållanden har givet extra

personalen å sådana platser, där naturförhållanden lägga hinder i

vägen för sjötrafikens öppethållande året om. Det är ock i Norrland,

som förhållandena i detta fall ställa sig vidrigast. Där får en tjänsteman

hela sin extra tid vara beredd på att 3 å 4 månader om året

få gå utan inkomst, då hans långt yngre kamrater å andra orter

åtnjuta ständig inkallning. Detta måste synas hårt för den, som helt

ägnar sig åt verket, och i längden kan det rent av undergräva hans

ekonomiska ställning.

Hittills har ju den principen följts, att den tullkammare, som

haft sysselsättning för extra arbetskraft en stor del av året, fått sig

tilldelad sådan utan hänsyn till om för densamma varit behov hela

året. Snart sagt varje plats har haft eu eller flera sådana extra

krafter till sitt förfogande, många av dessa med blott obetydliga tillfällen

till inkomst för tjänstemännen. Det är uppenbart, att ett sådant

tillvägagångssätt skall framalstra olägenheter av flera slag och

framför allt förrycka rekryteringen av extrakåren, som därigenom behöver

göras större än behovet oundgängligen kräver, om arbetskrafterna

tagas bättre tillvara. Förnekas kan nog ej heller, att systemet

på flera platser lett till överdrivet begagnande av extra arbetskrafter.

Semestrar och säsongarbete fordra ju sådana, men å de mindre platserna

torde semestrarna lätt nog ordna sig och säsongarbetet i stort

sett endast vara betungande för de allra största platserna.

Fördelningen och stationeringen av de e. o. tjänstemännen borde

ske så, att rekryteringsbehovet bleve det minsta möjliga, och att

tjänstemännen efter tur och duglighet komme i jämnare åtnjutande

av inkallningsarvode.

Frågan är då, om detta låter sig göra. Detta torde förvisso vara

möjligt. Icke att fatta så, att fullt idealiska förhållanden kunna uppnås,

men med god vilja böra betydliga förbättringar härutinnan kunna

åstadkommas. Den första åtgärd, som härvidlag bör vidtagas, är att

inga extra ordinarie tjänstemän av högre grad stationeras på viss ort,

med mindre de äro tillförsäkrade tjänstgöring hela året om, och bör

sådan placering ske i tur och ordning efter tjänsteålder och duglighet.

Alla andra böra förläggas till Stockholm, där de å de tider, användning

ej funnes för dem, kunde sysselsättas å styrelsens byråer,

företrädesvis då revisionsbyrån, varest utan tvivel arbete kuncle beredas

dem. Givet är, att vid vissa tider berövades denna byrå större

delen av dessa extrakrafter, men torde det kanske icke menligt inverka

på revisionsgöromålen. Några större rubbningar vore nog ej

att befara för byrån genom denna anordning, ty arbetsfördelningen

Ange naturligtvis ställas så, att de extra huvudsakligen sysselsattes

vid lokaltullförvaltningarna. Säsongarbetet, som inom tullverket icke

kan frånkommas, och semestrarna sluka ju alltid arbetskrafter över

den normala arbetsstyrkan, men härvid ställer det sig lyckligtvis så,

att det förra fordrar sitt arbetstillskott vårar och höstar, då däremot

s. 64 Kontrollera mot PDF

64 SVAK PÅ FRAGECIRKULÄR.

de senare förnämligast göra anspråk därpå om sommaren. Väl är det

sant, att säsongarbetet aldrig låter sig på förhand med visshet beräkna,

vilket dock är fallet med semestrarna, men såsom norm för

förstärkningen bör kunna sättas det vanliga behovet. Ställas ytterligare

krav därpå, bör det till en början kunna tillgodoses genom forcering

och arbetskoncentrering. Endast i sällsynta fall torde då än

ytterligare arbetshjälp behöva rekvireras. Semestrarna böra i samma

syfte utbredas över hela året efter viss plan, så att de äldre tilldelades

de mera eftersträvade sommarmånaderna i större mån än de

yngre, och borde undantag härifrån endast göras för verkliga sjuklingar.

De arbetskrafter, som behövas för semestrarna, och de, som

erfordras för säsongsarbetets utförande under normala förhållanden,

böra lika fördelas på årets månader, varefter semesterledigheterna

kunna bestämmas. Naturligt är, att i dessa anordningar kan någon

rubbning uppkomma genom oförutsedda sjukdoms- eller dödsfall, men

torde dessa under normala förhållanden ej bliva av den betydenhet,

att icke anordningar av dessa vakanser skola utan större olägenhet

kunna vidtagas. Detta gäller de större platserna. De mindre höra i

de flesta fall genom indragningar kunna tillgodose semesterbehovet,

och de, som det icke kunna, borde hos tullstyrelsen anhålla om erforderlig

vikarie. I det syftet borde alla mindre platser inom viss

tid inkomma med anmälan om sitt behov av extra arbetskraft för

året med framhållande av de tider, semesterledigheterna önskades,

varvid styrelsen i möjligaste mån kunde taga hänsyn till dessa önskningar,

men med frihet att företaga ändringar härutinnan i den utsträckning,

vikariatkrafter så erfordrade. Härigenom gåves det styrelsen

möjlighet att överblicka behovet av extra arbetskrafter för året

och jämnt fördela dem.

En sådan kontroll av semesterledigheterna framtvingar sig i allt fall

så småningom själv, allt efter som de ordinarie tjänsterna bliva ökade.

Det torde nämligen vara tydligt, att alla icke kunna få åtnjuta dessa

ledigheter under årets därför tjänligaste tid. Därför skulle erfordras

allt för stor extrakår.

Fördelarna av en sådan anordning torde vara oförtydbar för alla

parter. Genom att extrakåren på så sätt utnyttjades till det yttersta,

kunde den hållas i tjänstgöring så gott som året om, dess numerär

kunde hållas så begränsad som möjligt, varigenom extratiden

nedbringades till den minsta möjliga. Tullkamrarna, åtminstone de

mindre, undsluppe därigenom det icke ringa besvär, de nu ha för att skaffa

semestervikarier och extra hjälp, vilket ofta nog icke ens är möjligt.

Yad som framför allt vunnes, vore möjligheten att tilldela de extra

tjänstemännen fasta arvoden, så att de icke för framtiden behövde

bliva beroende av den allt annat än tilltalande dagavlöningsformen.

Härmed skulle naturligtvis följa den skyldighet att tjänstgöra där,

varest tullstyrelsen fann nödigt för tillfället använda dem, dock med

rätt till fria resor och viss inkvarteringsersättning i det fall tjänstgöringen

på samma plats icke överginge en bestämd maximitid. I

motsatt fall borde endast fri resa få åtnjutas. A platser, där en

eller flera extra tjänster behövas året om, vilka icke ansåges i allt

opaginerad Kontrollera mot PDF

SV. ALLM. TULLTJÄNSTEMANNAFÖRENING.

(i 5

fall böra sättas på ordinarie stat, skulle dessas antal antingen en

gång för alla eller oek årligen av tullstyrelsen på framställning av

vederbörande chefer bestämmas. Sådana arvoden borde anslås och

sökas, varigenom de äldsta och bästa extra kunde tillförsäkras eu

mer stadigvarande tillvaro. Alla andra skulle, tills de fått sådant

arvode, vara placerade i Stockholm, där som sagt arbete, om ej annat

gåves, kunde beredas dem på revisionsbyrån.

För införandet av arvodessystemet talar även den omständigheten,

att sjukersättning därigenom lättare kan tilldelas e. o. tjänsteman.

Sådan utgår efter vissa grunder redan nu till e. o. tjänstemän av

högre grad vid postverket och vid statens järnvägar. Dessutom är

■den e. o. tulltjänstemannen genom arten av sitt arbete, som till största

delen utföres i dammiga, dragiga och vintertid oeldade lokaler eller

utomhus vid all slags otjänlig väderlek, i högre grad än tjänstemän i

andra verk utsatt för hälsofara.

På grund härav anser sig föreningen böra föreslå, att bestämmelser

måtte införas i avlöningsreglementet om delvis ersättning för

mistad arbetsförtjänst åt e. o. tjänsteman av högre grad, som till

följd av sjukdom förhindras att tjänstgöra, samt om full ersättning

åt e. o. tjänsteman av högre grad, som på grund av kroppsskada eller

sjukdom, ådragen under tjänsteutövning, blivit tillsvidare oförmögen

till tjänstgöring.

Extra ordinarie tjänsteman och verkstadsarbetare med viss anställningstid

vid statens järnvägar äro även i så måtto bättre lottade

än de extra ordinarie tulltjänstemännen, att de äga förmånen av en

viss tids årlig semester. Om nyttan för såväl personalen som statsverket

av en dylik förmån torde väl meningarna numera knappast vara

delade, och senast vid 1914 års riksdag har av enskild riksdagsman

väckts motion om införande av semester åt statens arbetare och därmed

jämnställda, vilken resulterat i en riksdagsskrivelse till Kungl.

Maj:t om utredning i detta spörsmål.

Trots de växande fordringar, som ställas på den extra ordinarie

tulltjänstemannens av högre grad kompetens och utbildning, och oaktat

den dagavlöning, som för närvarande kommer nämnda tjänsteman

till godo, icke alltid, i varje fall icke för den äldre extra ordinarie

tjänsteman, som är placerad å dyrort, är tillräcklig att täcka de oundgängligaste

levnadsbehoven, skulle förhållandena likväl icke te sig så

nedslående, därest nämnda tjänsteman hade förhoppning om att inom

en rimlig tid vinna ordinarie anställning. Den omständigheten att för

närvarande över 40 % av samtliga tullverkets tjänstemän av högre

grad icke äro upptagna å ordinarie stat, ehuru en icke ringa del av

dem användes till göromål, krävande samma ansvar och noggrannhet,

som fordras av den ordinarie kammarskrivaren och därmed jämnställd

tjänsteman, tyder på att här otvivelaktigt föreligger ett missförhållande,

som bäst torde kunna rättas genom extratidens nedbringande till en

viss maximigräns, exempelvis åtta år, till förmån för vilken reform

olika officiella myndigheter flerfaldiga gånger hava uttalat sig. Ett

ytterligare stöd för en dylik i sig själv billig fordran finnes för övrigt

även i 1908 års tullstatskommissions betänkande, av vilket framgår,

5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

att nämnda kommission vid uppgörandet av nu gällande lönestat utgått

från den förutsättningen, att extratiden genom inrättandet av ett

flertal ordinarie befattningar med utgången av år 1909 numera kunde

antagas komma att nedgå till åtta år.

De sista tidernas allvarliga händelser hava på de vapenföra tulltjänstemännen

ställt fordringar, som framhävt kravet på att den tid,

tulltjänsteman fullgör sin värnplikt eller på annat sätt tages i anspråk

för rikets försvar, måtte räknas lika med effektiv tjänstgöring i tullverket,

till förhindrade därav att mindre vapenför eller till krigstjänst

oduglig tjänsteman i befordringshänseende vinner ett oberättigat företräde.

S. Till sist vill föreningens styrelse framhålla lösningen av änkepensioneringen

inom tullverket som en fråga av allra största vikt. Med oro

och bekymmer tänker den gifte tjänstemannen på det öde, som kommer

att drabba hans närmaste, om han skulle falla ifrån, varför en snabbreformering

av den s. k. änkepensioneringen — närmast i överensstämmelse

med ett av direktionen för tullstatens enskilda pensionskassa

framlagt och av kungl. generaltullstyrelsen godkänt förslag —

skulle åt tullkåren skänka den fullständiga arbetsro och den arbetsglädje,,

som den tyvärr nu saknar och som är ett oeftergivligt villkor för ett fullgott

och intresserat arbete.

Utom vad föreningen nu upptagit har i de svaromål, som av

vissa tullkamrar och föreningsmedlemmar avgivits, framställningar

gjorts, vilka föreningen icke utan att hava ett mötesbeslut bakom sig

ansett sig kunna framlägga som sitt eget, men, då flera av dem äro

av den beskaffenhet, att de i allt fall böra komma under kommissionens

omprövning, hava vi här medtagit dem i form av transumt

av den skrivelse, däri förslaget framställts.

Ur förslag, framställt av föreningsmedlem i Malmö.

De åtgärder i avseende på likformighet i tullbehandling, som

redan äro förverkligade eller föreslagna med tanke på snart införande,

såsom cirkulation, bibliotek, rätt till förfrågningar hos tullstyrelsen,

särskild instruktion m. m., äro väl ägnade att bevara och utveckla

likformigheten de olika tullplatserna emellan, utan att man likväl

kan säga, att härigenom ett verkligt effektivt system skapats. I alla

dessa fall är tullstyrelsen alltid avsedd att vara den enda centralpunkten

eller härden för likformighetens skapande. Visserligen undviker

man härigenom faran av inre motsägelser i ledningen, däremot

måste det alltid bli en synnerligen svårlöst uppgift att från den enda

centralen på ett verkligt effektivt sätt övervaka de meddelade bestämmelsernas

efterlevande inom en mängd tullplatser, spridda över ett

så vidsträckt område.

Förslaget att genom ett större antal byråassistenters anställande

iscensätta en oftare upprepad inspektion å alla de olika tullplatserna

lider av tvenne svagheter (dyrbarheten frånsedd), nämligen dels svång
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

sv. ALLM. TULLTJÄNSTKMANNA FÖRENING.

()7

hotell att skaffa tillräckligt antal — och för eu verkligt effektiv inspektion

av ett 50-tal tullplatser erfordras ovillkorligen ett relativt

stort antal — lämpliga och dugliga personer, villiga, att alltid befinna

sig på resande fot, dels svårigheten för dessa senare att sinsemellan

bevara likformigheten i uppfattning. Ju dera inspektörer ju tätare

inspektioner — och ju derå möjligheter till divergenser inspektörerna

emellan i uppfattningen av ett och samma tullbehandlingsfall.

Detta system kommer för övrigt icke det behov till mötes, som

måste vara ett av de angelägnaste: att skapa ökade och dagliga, tillfällen

för de mindre tullplatserna att under enklaste former rådföra

sig med och inhämta upplysningar av en med större erfarenhet och

större hjälpmedel utrustad, närbefintlig tullplats. Många frågor, som

vid eu dylik diskussion jämställda emellan dryftas till stor nytta

för båda parter, skulle aldrig komma att ställas till en högsta myndighet,

dels av fruktan att besvära i onödan, dels av mer eller mindre

berättigad farhåga att genom en fråga riskera att blotta någon okunnighet.

Varje mil, som avlägsnar tullplatsen från den enda centralpunkten,

ökar ju dessutom tid och kostnader för försändelser samt

svårigheten att per telefon komma i direkt tankeutbyte med vederbörande.

Genom indelandet av landet i ett visst antal tullbehandlingsdistrikt

(exempelvis Stockholms, Göteborgs, Malmö, Norrköpings, Sundsvalls

och Kalmar), inom vilka den betydligaste tullplatsen skulle utgöra

var och eu i sitt distrikt huvudtullplats med uppgift att med

tillhjälp av fullständig provsamling, laboratorium, bibliotek etc. dels

på förfrågan lämna alla till buds stående upplysningar och eventuellt

utgöra närmaste instans över tullförvaltningarna inom distriktet, dels

inom distriktet sörja för upprätthållande av och vara ansvarig för

likformigheten i tullbehandling, undginges dessa olägenheter. Huvudtullplatsen

skulle med ett ord inom distriktet spela samma roll som

vederbörande tullförvaltningsavdelnings eller tullförvaltnings chef

inom tullförvaltningen.

Genom uppsamlandet å en enda plats inom distriktet av tullbehandlingsangelägenheter

och varuprov kunde tullstyrelsen genom

att i huvudsak inskränka inspektionen till dessa huvudtullplatser utöva

en verkligt effektiv kontroll över likformigheten och detta med

ett fåtal inspektörer (en å två) samt utan att äventyra enhetligheten.

Arbetet hos huvudtullplatsens chefsinstitution bleve ju härigenom

i viss grad ökat, dock skulle det huvudsakliga av ingående förfrågningar

och undersökningsmateriell snart visa sig vara i stor omfattning

identiskt med redan avgjorda fall hos den större tullplatsen —

en viss homogenitet i importen kan ju i regel konstateras inom närbelägna

tullplatser — och sålunda den verkliga ökningen visa sig vara

av övergående eller lätt behärskad natur. Förhållandet mellan huvudtullplatsen

och de övriga inom distriktet skulle komma att mera

närma sig ett rådplägande och kamratligt tankeutbyte samt härigenom

verka mera befruktande på självverksamheten än det ständiga litandet

till tullstyrelsens upplysningsbyrå, vilken rådfrågningsverksåmhet

lätteligen kan leda till ett förkvävande av självständigheten i om
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

SVAR PÅ FRAGECIRKULÄR.

dömet, vilken är och måste förbliva en ytterst viktig faktor i all tullbehandling.

Med upplysningsbyrån tör den underordnade nämligen

icke gärna inlåta sig i diskussion, och diskussionen är det egentligen

fruktbringande för tulltjänstemannen i hans strävan att behärska sin

utomordentligt omfattande och svåra uppgift.

Distriktssystemet erbjuder samma fördelar, antingen man vill

inom distriktet placera verkligt fackutbildad tullkemist vid huvudtullplatsen,

eller man vill föreskriva, att alla större kemiska undersökningar

skola utföras vid tullbehandlingsbyrån. Kostnaderna i det

förra fallet skulle säkerligen icke väsentligt överstiga den senare an

ordningens. Vid de större varuprovsamlingarna och laboratorierna

äro redan nu i regel stationerade tjänstemän av kontrollörs grad, vilkas

uppgift kunde övertagas av tullkemisten. Och skall allt kemiskt

undersökningsmaterial dirigeras till upplysningsbyrån, så torde en

person där föga förslå för detta ändamål. I landsortens distrikt

skulle dessutom tullkemisterna komma att spela en stor roll även

genom den kraft, de kunde ställa till förfogande för föreläsningar,

handledning i kontrollundersökningar etc., vilka med stort utbyte

kunde anordnas vid huvudtullplatsen för distriktets samtliga tjänstemän.

För att förebygga dubbelundersökningar av samma varor kunde

föreskrivas, att rapport om alla större undersökningar omedelbart insändes

till tullstyrelsen, som med vissa kortare mellanrum kunde

delgiva samtliga huvudtullplatser de samlade rapporterna.

Det här skisserade distriktssystemet låter sig mycket val förena

med ett i andra avseenden fullständigt genomfört system med särskilda

distriktchefer, ty en dylik chef borde väl kunna med tillhjälp

av tulltekniskt sakkunnig hålla hand även över likformigheten i tullbehandlingen.

Mot ett dylikt system pekar icke blott vikten och

mängden av tullförfattningarna utan även den nu väntande och säkerligen

ofrånkomliga reformen, bestående i tullförvaltningarnas övertagande

av befälet över kustbevakningen.

Ur lokalavdelningens i Stockholm skrivelse:

Rörande organisationen av tullförvaltning av sådan omfattning,

att arbetet lämpligen bör uppdelas å flera avdelningar, framlägges härmed

följande skisserade förslag:

Chefskap utövas av en tulldirektör, som till sin speciella uppgift

har de administrativa och kamerala ärenden, som beröra tullförvaltningen

i dess helhet. För fyllande av dessa uppgifter har han till

sitt biträde en av lämpligt antal tjänstemän bestående expedition.

De egentliga trafikgöromålen handhavas av tre trafikavdelningar, nämligen

tullbevaknings-, packhus- och nederlagsinspektionerna, så ordnade

att vardera till sin uppgift finge ett i det stora hela organiskt sammanhängande

arbetsområde för undvikande så mycket som möjligt av

opaginerad Kontrollera mot PDF

SV. ALLM. TITLLTJÄN8TEMANNAFÖRENING.

6‘*

de obehag, som medfölja det nuvarande systemet, att olika delar av

en och samma expedition behandlas av olika avdelningar.

Något närmare utfört skulle de ärenden, som vid de olika avdelningarna

handläggas, fördelas sålunda:

vid tulldirektörsexpeditionen :

1) frågor rörande personalen och dess tjänsteförhållanden (personallistor

etc.),

2) ekonomiska ärenden, som röra personalen eller tullförvaltningen

i dess helhet (avlöningar, pensioner, expenser m. in.),

3) den sammanfattande redovisningen;

vid tullbevakninginspektionen:

1) den speciella tillsynen av fartyg och varor från eller till utrikes

ort samt därtill hörande klareringsexpeditioner,

2) debitering, uppbörd och redovisning av skeppsumgälder,

3) ärenden rörande bärgade varor, sjöfynd och konfiskationer;

vid packhusinspektionen:

1) angivning,

2) tullbehandling,

3) debitering, uppbörd och redovisning av umgälder, som påvila

gods, angivet till direkt förtullning, förtullning från transitupplag eller

fri disposition;

vid nederlagsinspektionen:

1) nederlagsrörelsen med debitering, uppbörd och redovisning av

umgälder för till uppläggning å eller förtullning från nederlag angivna

varor,

2) restitutionsupplaget med redovisning av de medel, som i samband

därmed kunna varda uppdebiterade,

3) transitupplag med debitering, uppbörd och redovisning av

transitupplagsavgifter samt, enär den omedelbara transitförsändningen

så nära sammanhänger med vad stadgat är om upplag, jämväl de

med denna förenade åligganden.

Ur tullförvaltarens i Hälsingborg skrivelse:

Denna tullkammare har redan år 1913 framhållit önskvärdheten

och nödvändigheten därav, att lokaltullförvaltningen i Hälsingborg

organiseras medelst uppdelning i tre avdelningar, nämligen:

tullkammare, jämväl omfattande nederlags-, frilagers-, konfiskations-

och uppbördsärenden;

opaginerad Kontrollera mot PDF

7 0

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

packhusinspektion, omfattande alla hithörande avdelningar;

tullbevakningsinspektion, omfattande alla till tullbevakningen hörande

ärenden.

Med trafikens och rörelsens oavbrutna utveckling vid denna, med

hänsyn till det alltför nära grannskapet med Danmark (22 minuter

med ångfärjan) en av rikets allra viktigaste gränstullförvaltningar,

vågar jag hålla före, att sällan tillförne torde något förslag hava

väckts mera ägnat att tagas i betraktande och noggrant övervägande

vid stundande omorganisation av tullverket. Själv kan jag intyga,

att förhållandena, sådana de under generationer här vuxit sig fast,

äro minst sagt olidliga för den, som vill och önskar en ordnad tullorganisation,

i stället för ett till det allmännas skada fortsatt »låtgåsystem».

Med bästa vilja i världen kunna nämligen fel icke undvikas,

så länge det fortfarande, som hittills, skall gälla, att vid denna

stora lokaltullförvaltning tullförvaltaren är ensam ansvarig. Med de

oavbrutna hänvändelserna till honom dels personligen, dels även per

telefon och telegraf, honom åliggande delgivning av författningar, skrivelser

och order, avfattande av skrivelser, utlåtanden och order, handhavande

av förvaltningen och redovisningen samt övervakande av de

härstädes synnerligen talrika och ansvarsfulla tullbevakningsärendena,

lärer få anses uppenbart, att en uppdelning i avdelningar på här

ovan föreslagna sätt är av största vikt och därför icke längre bör

uppskjutas, liksom ock att avdelningarna böra ställas under gemensamt

chefskap av en tulldirektör. Härför talar ock den omständigheten,

att under Hälsingborg lyda ej mindre än sex tullförvaltningar,

av vilka tullinspektionen i Höganäs och tullstationen i Råå äro särskilt

betydande.

Ur förslag av föreningsmedlemmar i Lund:

I § 3 av gällande avlöningsreglemente för tullverket stadgas beträffande

avlöningsförhöjningarna bl. a., »att den högre avlöningen ej

får tillträdas förr än vid början av kalenderåret näst efter det, varunder

den stadgade tjänståldern blivit uppnådd». Denna bestämmelse

innebär i själva verket en orättvisa, enär den lämnar rena tillfälligheter

onödigt stort inflytande på hithörande frågor. Ansökningstidens

utgång för två eller flera tjänster sammanfaller ofta, men det

är allmänt bekant, att utnämningarna ej därför av helt naturliga skäl

alltid kunna bliva samtidiga. Inträffar det t. ex., att fatalierna till

två kammarskrivaretjänster utgå i början av december, är det icke

omöjligt, att den ena tjänsten tilllsättes redan samma månad men

den andra först i nästföljande januari. Den sist utnämnde e. o.

kammarskrivaren är måhända sin i december befordrade kamrat överlägsen

i såväl tjänsteålder som meriter, men icke förty får han avvakta

sitt första avlöningstillägg ett helt år längre än den av slum
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

SV. ALLS!. TULLTJÄNSTEMANNA FÖRENING. 71

peri gynnade strax förut utnämnde kamraten. Med andra ord, den

ene tillträder sina 400 kronors avlöningsförhöjning vid början av det

fjärde året, den andre får vänta till det femte. Man kunde tycka,

-att denna olikhet skulle utjämnas med åren. Men tvärtom blir skillnaden

större med varje avlöningstillägg, så att efter tio års tjänstgöring

den ene uppburit i avlöning 1,200 kronor mer än den andre,

fortfarande tack vare en månads, för att ej säga ett par dagars tidigare

befordran.

Är det sålunda konstaterat, att tidsintervallernas antal i detta

fall har en ofördelaktig inverkan på en persons avlöningsförmåner, är

det alldeles tydligt, att dessa även påverkas av tidsperiodernas längd.

"Tänka vi oss avlöningsförhöjningarna tillträdda efter 2, 4 och 6 i

stället för resp. 3, 6 och 9 tjänsteår, blir ju resultatet, att den ene

redan på sju år inhöstat 1,200 kronor mer än den andre.

Det synes som om en ändring av ovannämnda villkor för avlöningsförhöjnings

tillträdande därhän, »att den högre avlöningen ej får

tillträdas förr än vid början av kalenderwåwodew näst efter den, varunder

den stadgade tjänsteåldern blivit uppnådd» — vore ett berättigat

krav och med rättvisa och billighet överensstämmande.

Då anslaget till ålderstillägg i likhet med det till vikariatsersättning,

extra biträden m. m. har förslagsanslags karaktär samt avlöningarna

utbetalas per månad, torde ej heller oöverstigliga hinder, vare

sig i administrativt- eller redovisningshänseende, möta för den här

avsedda reformen.

Ur lokalavdelningens i Göteborg skrivelse:

Beträffande lokalfrågan faller genast i ögonen det säregna förhållandet,

att staden av tullverket uppbär den s. k. tolagsersättningen

och därmed bl. a. bestrider byggandet och underhållet av tullverkets

lokaler. Detta förhållande, som, ehuru det för statsverket

medför betydande utgifter, likväl ofta verkat hämmande på en tillfredsställande

lösning av tullverkets byggnadsfrågor, har varit föremål

för flera motioner i riksdagen, som avsett att indraga eller inlösa

tolagsersättningen. Men då, så önskvärt det från statens synpunkt

än vore, det torde möta stora svårigheter att häri åstadkomma ändring,

få vi, under förutsättning att tolagsersättningen som hittills

kommer att utgå, här nedan framhålla en del önskemål, vilkas förverkligande

vi ansett vara av så fundamental betydelse, att frågan

om införandet av modernare arbetsmetoder och andra för verkets

rätta skötsel nödvändiga anordningar icke kunna dessförutan tillfredsställande

lösas.

Därigenom att genomfört enhetligt chefskap saknas å de större

tullplatserna, bliver resultatet ofta, att vid förekommande utvidgningar

av lokaler m. m. det planmässiga sammanhanget mellan de olika för
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

SVAR PÅ FRÄGECIRKULÄR.

valtningsavdelningarna till men för trafikanterna bliver rubbat. För

vinnande av förbättring härutinnan anse vi erforderligt, att av på

platsen tillsatt byggnadsnämnd, sammansatt till lika antal av medlemmar

från tullverket och staden, med tillhjälp av arkitekt och i

samråd med tullmyndigheterna därstädes uppgjorda ritningar böra

utav av kungl. generaltullstyrelsen och av Kungl. Maj:t tillsatt expert

på området granskas och godkännas till utförande, varefter det avslutade

byggnadsarbetet av samma myndigheter avsynas och godkännes.

2. Skrivelse från Sveriges tullmannaförening.

Till kungl. tullstatskommissionen.

Med anledning av att kungl. tullstatskommissionen anhållit, att

Sveriges tullmannaförening måtte uttala sig över en del frågor berörande

tullverkets ifrågasatta omorganisation, få undertecknade, nämnda

förenings centralstyrelse, härmed under hänvisning till det styrelser

tillhandakomna frågeformuläret avgiva följande yttrande.

2. Frågan om lekm ann a rep resen tutia n inom styrelsen (tullfullmäktige).

En representation inom generaltullstyrelsen av tullverket utomstående

personer, företrädande olika näringsgrenar, torde utan tvivel,

anse vi, vara till fördel vid lösandet av en del tullverket åliggande

uppgifter på ett praktiskt och tidsenligt sätt. Därvid bör, enligt vår

mening, tullfullmäktiges uppgift utsträckas sålunda, att fullmäktige

må bliva en förhandlande part, ej blott emellan generaltullstyrelsen

och den trafikerande allmänheten, utan även vid förhandlingar mellan

generaltullstyrelsen och personalens organisation. Därigenom skulle

ett av den lägre personalens önskemål i någon mån realiseras, i det

tillsättande av tullfullmäktige med dylik kompetens kommer att bliva

ett steg i riktning mot införande av förhandlingsordning, varom såväl

Sveriges tullmannalörening som de flesta övriga statstjänareorganisationer

i skrivelse till statsrådet och chefen för civildepartementet

framställt begäran.

6. Frågan om tulltjänstemännens av lägre grad kompetens och

utbildning.

I denna viktiga fråga har, vad först kompetensen beträffar, sedan

flere år tillbaka inom den lägre tjänstemannakåren den uppfattningen

s. 73 Kontrollera mot PDF

SVERIGES TULLMANNA FÖRENING. 73

stadgat sig, att överkvalificerad arbetskraft kommer till användning

inom tullverket i stor utsträckning. På grund av flerårig erfarenhet

hava vi kommit till den övertygelsen, att den jämförelsevis höga

teoretiska kunskap (mogenhetsexamen), som utgör villkor för antagning

av tjänstemän till högre grad, ej är nödvändig på alla de plåt

ser, som för närvarande innehavas av dylika, utan att de lägre tjänstemännen

med god folkskolebildning i förening med praktisk erfarenhet

mycket väl kunna utföra en hel del av de göromål, som nu utföres

av tjänstemän av högre grad.

Sålunda må påpekas, att användning av tjänstemän av kontrollörs

grad och med en lön på 5,400 kronor om året till att uppväga

partigods, såsom frukt, kaffe, konserver, lök m. m., vilket har förekommit

och fortfarande förekommer, utan tvivel måste betraktas

såsom användning av både överkvalificerad och alltför dyrbar arbetskraft.

Det torde icke kunna bestridas, att det bör ligga i statens eget

intresse att tillse, att dess utgifter ej bliva större än nödigt, och att

personer med onödigt stora kvalifikationer ooh höga löner icke förrätta

sådana göromål, som andra med mindre teoretiska kunskaper och

mindre löner kunna utföra utan att statens intressen därför äventyras.

I detta avseende tillåta vi oss citera ett uttalande av andra kammarens

fjärde tillfälliga utskott under 1909 års riksdag i dess betänkande

angående överkvalificerad arbetskraft vid tullverket:

»Enligt utskottets mening är det en av statsmakternas viktigaste

uppgifter att åstadkomma en god hushållning med det dyrbaraste

nationen äger, dess folkmaterial. Häri innebäres bland annat, att inhämtad

utbildning användes på sådana platser, där den kan bli fullt

utnyttjad, varigenom användandet av överkvalificerad arbetskraft undvikes,

samt att dugande förmågor släppas fram till ansvarsfullare

platser utan hinder av social eller ekonomisk art.»

Som bevis på att det mycket väl går för sig att ersätta tjänstemän

av högre grad med dylika av lägre, må anföras, att då det varit

brist på de förra, de senare ansetts mycket gott kunna användas till

vägningar av varjehanda slag av tullpliktigt partigods ävensom till

att utskriva och underteckna packhusattester samt införa dessa i

journal. Likaså hava de till full belåtenhet fått utföra en del tullkammargöromål,

såsom kopiering av skrivelser, mätningsattester, utskrivning

av beklädnadsrekvisitioner, förande av postbok m. m. Se

vidare härom bil. 1 och 13.*) I dessa finnas angivna en del platser,

där man ansett, att de lägre tjänstemännen med fördel kunnat användas

till en mängd göromål, som däremot å de flesta andra platser utföras

av tjänstemän av högre grad. Detta förhållande förmena vi

bör ändras, så att endast i undantagsfall den dyrare arbetskraften

tages i anspråk till underordnade sysslor.

Skulle ytterligare exempel på nu omnämnda förhållande behövas,

kan nämnas, att behandling av tullfritt gods sedan lång tid tillbaka

på en del platser varit anförtrodd åt tjänstemän av lägre grad, under

*) Här ej avtryckta.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

det att på andra platser detta arbete måste utföras av tjänstemän av

högre grad.

Att detta å de senare platserna ej tillätes kan väl icke bero på

bristande kompetens, då ju personalen med möjligen några få undantag

har folkskolebildning och kunskapsmåttet hos densamma de olika

platserna emellan väl ej i nämnvärd grad skiljer, utan är orsaken nog

tillfmnandes hos de olika cheferna och beroende på deras olika uppfattning

om saken.

Bland de tjänster, som äro särskilt lämpliga att bestridas av de

lägre tjänstemännen, äro de på enskildas bekostnad och med kungl.

generaltullstyrelsens tillstånd varje år under seglationen inrättade tullstationerna

(s. k. sommarstationer), vilka bruka förestås av e- o. kammarskrivare

med förordnande som t. f. uppsyningsman. Vid flera tillfällen

har dylik station utan anmärkning föreståtts av tjänsteman av

lägre grad.

Samma är förhållandet med tull- och gränsinspektionerna, vilka

dock till skillnad från de ovannämnda bekostas av staten och bruka

förestås av tjänstemän av högre grad (tull- och gränsinspektorer) på

ordinarie stat. Göromålen på dessa platser äro nämligen i det närmaste

av samma beskaffenhet som vid de tull- och gränsstationer,

vilka förestås av tjänstemän av lägre grad.

Till jämförelse må nämnas, att, medan tullstationerna vid Grissleharnn,

Huvudskär och Landsort förestås av tjänstemän av lägre grad,

tullinspektionerna vid Furusund, Sandhamn och Dalarö, vilka jämte de

förstnämnda äro inloppsstationer till Stockholms skärgård, förestås av

tjänstemän av högre grad, trots att det är ytterst liten skillnad på

göromålens art vid alla dessa platser. De senare platserna borde därför

enligt vårt förmenande lika väl kunna anförtros åt de lägre tjänstemännen.

Vi se oss, efter det ovan anförda, föranlåtna till det uttalandet,

att det borde stadgas, att alla gräns- och tullinspektioner ävensom

de tillfälligt inrättade tullstationerna (s. k. sommarstationer)’ skola

förestås av tjänstemän av lägre grad, samt att alla de göromål, som

enligt medföljande bilagor bevisligen kunnat utan anmärkning skötas

av tjänstemän av lägre grad, skola anförtros åt dessa.

Om häremot den anmärkningen skulle framkomma, att de s. k.

sommarstationerna skola helt bekostas av den eller dem, som begärt

stationens inrättande, och att tjänsten därför icke får bestridas av en

ordinarie befattningshavare, få vi framhålla, att den ordinarie vaktmästare,

som av kungl. generaltullstyrelsen förordnas att bestrida

tjänsten, själv har att bekosta sin vikarie, varigenom staten blir befriad

från kostnad.

6) b. Vad härefter beträffar de lägre tulltjänstemännens teoretiska

utbildning för tulltjänsten, så har det länge varit ett önskemål

inom kåren, att teoretiska kurser anordnas för den lägre personalen,

och härom har även Sveriges tullmannaförening riktat framställning

till generaltullstyrelsen.

Kiksdagen beviljade vid behandling av tullverkets stater år 1910

ett årligt anslag av 21,000 kronor, att utgå för tjänstemän och »be
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

SVERIGES TULLM ANN AFÖRENING. 75

tjänte» gemensamt för dylika kurser. Undervisningen för »betjänte»

skulle huvudsakligast bestå i studiet av gällande författningar och

språk.

Ännu har dock icke, om man undantager en i Malmö 1913 inrättad

kurs i främmande språk, i någon mån detta undervisningsanslag

kommit de lägre tjänstemännen till del.

Det kan ju vara, att höga vederbörande ansett det icke behövligt

att .lämna den lägre personalen tillfälle att förkovra sina kunskaper,

vi kunna dock icke underlåta att påpeka, att ett dylikt tillvägagående

måste i hög grad uppamma känslan av klasskillnad och vidga klyftan

mellan de »högre» och de »lägre». Den lägre personalen har svårt

att uppfatta det annat än som en tendens att söka utfylla studenternas

kunskapsmått och skolning, så att de måtte bli mera praktiska,

medan det icke anses av nöden att i lika mån upphjälpa kunskaperna

hos den lägre personalen, vilka dock blott utgått från folkskolan

och därför även med goda huvuden stå mindre gott rustade

i kampen att bryta sig en bana inom verket.

Vederbörande inom verket hava ju dock förut förklarat sig tillfullo

uppskatta kårens önskan, som går ut på att få i likhet med jämförlig

personal inom andra statens verk komma i åtnjutande av nödig

utbildning, och här har det ju nu gällt endast ett verkställande av

det av regering och riksdag fattade beslutet.

Med fasthållande av vår förut till generaltullstyrelsen hävdade

uppfattning få vi uttala oss för en sådan bestämmelse, att, innan antagande

till e. o. tjänstemän i tullverket sker, varje aspirant skall

genomgå en kurs för utrönande av hans lämplighet för tulltjänsten

samt för bibringande av nödiga specialkunskaper. Efter genomgången

kurs skall examensprov avläggas, och de, som bestå provet, skola

genast antagas till e. o. tjänstemän, vilka även böra erhålla en viss

ersättning av staten för den tid, kursen pågått.

Kursdeltagarnas antal fixeras efter det antal extra, som verket för

tillfället har behov utav.

Vidare uttala vi oss för att frivilliga fortsättningskurser för ordinarie

tjänstemän anordnas, vari undervisning skulle meddelas i författningskunskap,

ett utländskt språk, matematik och varukännedom.

Den senare kursen skulle, vad de lägre tjänstemännen angår,

hava till uppgift att bibringa dessa kompetens att övertaga och utföra

mera krävande sysslor än vad de med nu rådande system få

bestrida på grund av den till synes oöverstigliga skrankan, som heter

mogenhetsexamen. Det kan enligt vår mening icke finnas något skäl

till att förhindra, att dugliga och energiska personer i vilken samhällsklass

som helst få använda sin energi på den plats, de kunna

fylla, även om de ej avlagt studentexamen, ej heller att, när de äga

kompetens till densamma, de också få den, även om de förut tillhört

den lägre tjänstemannagraden.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

SVAR PÅ FRÅGECIRKTTLÄR.

7. Frågan om användning av kvinnlig arbetskraft för kontors
göromål.

Användning av kvinnlig arbetskraft inom tullverkets lokalförvaltning

samt kust- och gränsbevakning anse vi överhuvudtaget ej bör

ifrågakomma, då det nämligen icke gärna kan tänkas bli annat än i

rena undantagsfall, som kvinnlig arbetskraft kan användas. Detta

vore endast fallet i de större städerna, där tjänstgöringen kunde

tänkas så specialiserad, att ett rent automatiskt kontorsarbete uppstode

för vissa tjänster. På de flesta platser är dock personalen nödsakad

att deltaga i alla förekommande göromål, såväl kamerala å

tullkammare och nederlagskontor som tullbehandlingsgöromål i packhus,

å kaj och å fartyg, och för de senare göromålens utförande

kunna väl under alla omständigheter kvinnor icke lämpa sig.

Med kännedom om den många gånger ej allt för hänsynsfulla allmänhet,

som tulltjänstemännen ha att betjäna och komma i beröring

med, är det lätt att inse omöjligheten för en kvinna att vid alla tillfällen

kunna på ett tillfredsställande sätt tillvarataga statens intressen

och uppehålla nödig ordning.

Vi äro också förvissade om att någon därtill kvalificerad kvinnlig

arbetskraft ej kan erhållas så billigt, att det skulle vara för staten

ur ekonomisk synpunkt förmånligare än att använda tjänstemän av

lägre grad i den utsträckning, som vi under punkt 6 hava föreslagit.

Vi få därför för vår del avstyrka ett förslag om användande av

kvinnlig arbetskraft vid tullverkets lokalförvaltningar samt kust- och

gränsbevakning.

8. Frågan om möjlig indragning av tjänster vid lokalförvaltningen

samt kust- och gränsbevakningen.

Den ur ekonomisk synpunkt för statsverket mest brännande frågan

torde utan tvivel vara den, som i denna punkt avses, nämligen

eventuella indragningar vid de olika avdelningarna.

Vad först och främst beträffar lokalförvaltningen, måste som en

given följd av de i punkt 6 av oss förordade ändringarna och, för så,

vitt riksdagens och dess utskotts tydligt uttalade önskan, att överkvalificerad

arbetskraft icke måtte användas, bleve respekterad, en hel

del indragningar av högt avlönade tjänstemän komma till stånd.

Då vi redan i punkt 6 ur statsfinansiell synpunkt påvisat nyttan

och nödvändigheten av en ändring i berörda avseende och med hänvisning

till den i bilaga n:r 2*) mera ingående specificering av de olika

göromålens art och av vilka tjänstemän de förrättas, anse vi detta

vara skäl nog för att ingen som helst reducering av den lägre tjänstemannakåren

vid lokalförvaltningen bör företagas. Som ytterligare

skäl kan andragas det stora antal e. o. tjänstemän av lägre grad,

*) Här ej avtryckt.

s. 77 Kontrollera mot PDF

SVERIGES TULUMANNAFÖRENING. 77

som ärligen användas ej blott under seglationen utan hela året om.

Se vidare bilaga n:r 10.*)

Vid kustbevakningen torde vad beträffar indragningarna förhållandet

vara enahanda som vid lokalförvaltningen.

Dock torde eu del andra ändringar böra komma till stånd med

hänsyn till att med nutida snabba kommunikationer till såväl lands

som sjöss bevakningen av kusterna ej kan anses vara på ett för staten

fördelaktigt sätt ordnad.

Bevakningen till sjöss torde med fördel kunna förändras därhän,

att på platser med öppen kust, patrulleringen till sjöss indrages och

i stället inrättas fasta kustposteringar under befäl av en uppsyningsman.

Även kan ifrågasättas, huruvida icke den inom Haparanda tullkammardistrikt

vid kustbevakningen använda ångaren »Gripen» för

samma kostnad och med samma, ja till och med större effektivitet i

bevakningshänseende kan utbytas mot två stycken snabbgående motorbåtar

med vardera två vaktmästsre under befäl av en uppsyningsman,

se vidare bil. 3*). Vidare torde kustbevakningen helt höra läggas

under tullkammarchefernas befäl. För närvarande är det så, att tullkamrarna

handhava bestyret med såväl avlöning, beklädnad, bevakning

vid strandning och strandvraksgods, under det att kustbevakningschefen

beviljar permission och fördelar semester. Denna uppdelning

av bestyren på olika överordnade verkar mycket litet praktisk. Det

har sålunda bland annat förekommit, att, då kustbevakningschefen beviljat

permission i slutet av månaden, skrivelsen därom icke kommit

tullkammaren tillhanda, förrän avlöningslistan redan varit uppgjord,

vilket haft till följd, att ny avlöningslista måst upprättas.

Om kustbevakningspersonalen på detta sätt helt ställes under

tullkammarchefernas befäl, bliva kustbevakningschefstjänsterna överflödiga

och kunna indragas utan någon risk för att statens intressen

■därigenom sättas på spel.

Vidare kan det nu rådande systemet, att tjänsteinnehavarna

själva skola bekosta båt mot erhållande av s. k. båtlega, ej anses

vara för staten eller den underordnade bevakningspersonalen fördelaktigt,

utan bör staten tillhandahålla den personal, som därav är i

behov, tjänstebåt samt även bekosta dess underhåll och driftkostnad.

Vad sedan angår gränsbevakningen, som har sig ålagt att bevaka

rikets landgräns, torde icke heller där någon möjlighet finnas att reducera

bevakningsstyrkan. Genom inhämtade upplysningar hava vi

blivit fullt övertygade om att så ej kan ske, såvida statens intressen

skola bliva fullt tillgodosedda och ingen olovlig varuinförsel skall

äga rum.

Det bevakningsområde, som är tilldelat varje gränsridare, med

dess många farbara vägar och lastbryggor, torde som medföljande

bil. 5*) utvisar vara talande bevis för att bevakningspersonalen på

vassa platser behöver förstärkas.

Väl kan påvisas, att beslag ej så ofta göres vid gränsen, men

detta utgör ju icke något bevis för att ej en effektiv bevakning är

*) Här ej avtryckt.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

SVAR PÅ FRÅGE CIRKULÄR.

nödvändig, ty man får nog förutsätta, att, ifall icke bevakningens

effektivitet upprätthölles, det nog fortfarande finnes individer, som

skulle försöka sig på smuggling, ty förvärvsbegäret har nog icke

minskats.

Man får även räkna med den förhöjda tullen å tobaksvaror, som

naturligtvis ökar profiten vid smuggling. De restriktioner, som mer

och mer införas på rusdryckshanteringens område, vilka försvåra anskaffandet

av dylika varor inom landet, komma säkerligen att nödvändiggöra

en skärpt bevakning vid gränsen, om staten skall garanteras

efterlevnaden av lagar och förordningar.

Gränsbevakningens organisation är till en del något olika vid

finska och norska gränsen, i det att vid den senare finnas inrättade

gränsstationer, vilka förestås av en gränsridare, som av generaltullstyrelsen

förordnas som t. f. gränsstationsföreståndare med rätt att

tullbehandla och uppbära tullavgift för inom hans distrikt över gränsen

inkommande varor.

För detta uppdrag erhåller den därtill förordnade gränsridaren

av staten ett visst arvode per år.

På gränsen mot Finland finnas däremot inga gränsstationer, som

förestås av en av kungl. generaltullstyrelsen tillförordnad gränsstationsföreståndare,

utan skola inkommande varor förtullas i Haparanda, men

då en mängd varor av ortsbefolkningen föras över gränsen många

mil från denna stad, kunna varuägarna näppeligen tvingas att färdas

långa vägar för att få sina varor tullbehandlade, utan får enligt medgivande

från tullkammaren den på platsen posterande gränsridaren

tullbehandla samt uppbära tullavgifter och överlämna dessa till tullkammaren.

Se vidare bil. 3.*)

Som den i bilaga 3 bifogade utredningen över uppburna tullmedel

vid de olika gränsposteringarna utvisar, är det icke små summor,

som dessa gränsridare uppbära, utan att hava, i likhet med sina

kamrater vid norska gränsen kungl. generaltullstyrelsens förordnande

som gränsstationsföreståndare och med detta förordnande förenadearvode.

Yi få därför med stöd av det anförda hemställa, att kungl. kommissionen

måtte framlägga förslag om

dels att kustbevakningschefstjänsterna indragas och kustbevakningen

helt lägges under respektive tnllförvaltnings- och tullkammarchefernas

befäl,

dels att den så kallade båtlegan bortfaller och staten tillhandahåller

respektive befattningshavare tjänstebåt samt även bekostar

underhåll och driftkostnad,

dels att bevakningsångaren »Gripen» utbytes mot två snabbgående

motorbåtar med vardera två vaktmästare och en uppsyningsman,

dels att gränsstationer måtte inrättas i Karungi, Koivukylä, Matarengi,

Juoksengi, Pello och Pajala samt en vid Muonio älv.

dels att, ifall å de ovan uppräknade eller eventuellt å andra platser

på gränsen mot Finland gränsstationer komma att inrättas, dessa

*) Här ej avtryckt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

SVERIGES TULEM ANN AFOREN ING.

7<>

såväl som de vid norska gränsen redan befintliga gränsstationerna

komma att besättas med ordinarie föreståndare av uppsyningsman»

grad och därmed förenade löneförmåner.

9. Frågan om lämpligheten av tullförvaltningarnas i rikets tre

största städer nuvarande organisation på flera avdelningar

utan genomfört gemensamt chefskap.

Förslag om ett gemensamt chefskap för de olika avdelningarna

vid rikets tre största städers tullförvaltningar var i kungl. proposition

förelagd 1910 års riksdag men blev av denna avslagen till stor del

på grund av att det ansågs oformligt, att en av avdelningscheferna

även skulle bestrida platsen som tulldirektör och i så fall lämna utlåtanden

och dylikt till sig själv, och vi tro också, att en sådan

sammankoppling av befattningar ej skulle vara lycklig, utan bör denna

befattning vara helt fristående.

Som trafiken år för år alltmera ökas, skulle det helt säkert många

gånger underlätta den trafikerande allmänhetens arbete, om det vid

förekommande spörsmål funnes en gemensam chef att hänvända sig

till, och icke, som nu är fallet, till de olika avdelningarnas chefer,

vilka många gånger ha olika meningar i föreliggande frågor.

För att i sådana fall få bestämt besked måste allmänheten vända

sig till generaltullstyrelsen i flera frågor, som fortare och med mindre

besvär skulle kunna avgöras av en gemensam chef, om en sådan funnes

att tillgå. Vi äro därför förvissade om att inrättandet av ett

gemensamt chefskap skulle bespara allmänheten både besvär, tid och

kostnader, och hälsas med tillfredsställelse.

För personalen skulle ett gemensamt chefskap också vara till

gagn, då därförutan väl knappast en passande och rättvis placering

av personalen å de olika avdelningarna kan komma till stånd. Visserligen

skola avdelningscheferna varje år gemensamt inkomma till generaltullstyrelsen

med förslag till placering av personalen under påföljande

år, men som naturligt är försöker var och en avdelningschef

att tillgodose sin avdelning, och i så fall blir nog inte alltid posteringen

varken så rättvis eller lämplig, som den kunde bli, om det funnes en

ledande vilja.

Även vid avgivande av förord och förslag till förordnande och

befordran framhåller ju i regel varje avdelningschef sina underlydande,

då däremot en gemensam chef härvidlag säkerligen icke skulle taga

hänsyn till vid vilken avdelning den sökande för tillfället vore placerad,

utan endast låta lagens föreskrift om förtjänst och duglighet

bestämma sitt beslut.

Vi anse därför det vara synnerligen fördelaktigt, om ett gemensamt

chefskap vid lokaltullförvaltningarna i Stockholm, Göteborg och

Malmö inrättas, och anse vi jämväl, att denna tjänst bör bli fullt

fristående* så att dess innehavare ej får bekläda annan befattning i

kungl. tullverket.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

11. Packhuskarlsfrågan.

I denna fråga, som rör användningen av packhuskarlar för handräckning

vid tullbehandling, måste vi avstyrka en eventuell statsanställning

av denna personal, då en sådan anordning för staten

med säkerhet skulle gestalta sig alltför dyrbar. Man får givetvis

antaga, att packhuskarlarnas nuvarande arbetsprestation skulle vid

statsanställning i betydlig grad minskas, då deras inkomst, som nu

är fallet, ej skulle bliva beroende av deras arbetsmängd. Vi tro därför,

att å de platser, där så mycket arbete finnes att tillgå för packhuskarlarna,

att de därav kunna hava sin utkomst, det system, som

användes i Stockholm, något moderniserat, är det lämpligaste. Men

å andra platser, där packhuskarlarna ej kunna beredas så mycket arbete,

att de kunna existera därpå, skulle kanske det system, som tilllämpas

i Ystad, med fördel kunna användas. På denna plats äro

packhuskarlarna antagna av tullförvaltningen men anställda hos och

avlönade av därvarande stuveribolag, som vid behov tillhandagår med

hur stor arbetskraft som erfordras. Med denna anordning äro alla

parter där på platsen synnerligen belåtna.

I detta sammanhang få vi till kungl. kommissionen framföra ett

av den lägre tullpersonalen länge närt önskemål, nämligen borttagande

av rätten för tulltjänstemän av lägre grad att förrätta packhuskarlsgöromål.

I vissa mindre städer, där ej särskilda packhuskarlar äro

anställda för handräckning vid tullbehandling, är det tillåtet den

lägre tullpersonalen att på begäran av varuägaren lämna handräckning

vid varors framforsling och öppnande och att därför av varuägaren

erhålla överenskommen ersättning. Detta system anse vi osunt

och skadligt och med verkets och personalens bästa oförenligt. Det

kan väl ej vara riktigt, att staten skall hålla en avlönad personal

med vissa förmåner, såsom fria kläder, semester m. m., och att sedan

denna personal skall få konkurrera om arbetsförtjänster med personer,

som därav kunna hava sitt levebröd. De göromål, som å ena sidan

åligga tulltjänstemännen, och de, som å andra sidan packhuskarlarna

ha till uppgift att utföra, äro redan i praktiken åtskilda och ingå ej

på något sätt i varandra. Tulltjänstemannen sköter tullbehandlingen.

Det biträde, som därvid fordras vid en överordnad tjänstemans fullgörande

av dennes tjänsteplikt, lämnas av vaktmästare, under det att

packhuskarlen framför godset till tullbehandling, uppackar och återinpackar

detsamma, lämnar handräckning vid vägning m. m.

En tulltjänsteman av såväl högre som lägre grad har således att

gentemot trafikanten bevaka statens intressen, under det att packhuskarlen

eller hans ställföreträdare på grund av sin ställning lätt får

benägenhet att mera se till trafikanters bästa.

1908 års tullstatskommission pointerar också i sitt yttrande angående

denna fråga, »att ett dylikt förfarande icke är förenligt med

lämpligheten för en statens tjänsteman, den där har sig ålagt att gent

emot trafikanten bevaka statsverkets rätt».

s. 81 Kontrollera mot PDF

SVERIGES TURI,MANNA FÖRENING.

81

Med stöd av det anförda få vi förorda bestämmelse av innehåll,

att de liandräckningsbestyr vid tullbehandling, som i allmänhet förrättas

av packhuskarlar, ej under några omständigheter må förrättas

av tjänstemän av lägre grad.

12. Sportelfrågan.

En revision av sporteltaxan har länge varit ett av de förnämsta

önskemålen hos den lägre tullpersonalen.

Då enligt mom. 4:o i allmänna bestämmelser för sporteltaxan

tjänsteinnehavare har sig ålagt att stå de trafikerande till tjänst icke

endast de 11 timmar av dagen, som utgör så kallad »allmän tjänstgöringstid»,

utan även å övertid, borde väl också bestämmelse finnas

därom, att tulltjänstemannen skulle erhålla skälig ersättning för sin

förlorade fri- och vilotid. Men det kan väl ej med allvar påstås, att

50 öre per timme är skälig ersättning på nattetid eller sön- och

helgdag.

Redan då den av Kungl. Maj:t tillsatta delegationen år 1907 avlämnat

sitt förslag till ny sporteltaxa, protesterade den lägre tullpersonalen

mot förslaget, vilket även föranledde till vissa ändringar

vid det slutliga fastställandet av den nya taxan år 1910.

Den princip, som uppdelade den å övertid tjänstgörande personalen

i olika betalningsklasser, har under de 4 år, som taxan tilllämpats,

mer och mer av personalen utdömts, såsom verkande i högsta

grad orättvist.

Bevakning vid styckegodslossning t. ex. ersättes med 1 krona

per timme, men all bevakning vid lastning med 50 öre. Det har

visat sig, icke minst under allra senaste tiden, att bevakning

vid inlastning av förpassningsskyldigt styckegods kräver den allra

största uppmärksamhet och särskilt dugligt folk, med ingående kännedom

om författningar och dylikt. Den allra minsta o uppmärksamhet

kan föranleda ganska allvarsamma komplikationer.

Däremot hava vi ansett, att på grund av de skäl, som anförts

från trafikanthåll, vid inlastning av förpassningsskyldigt partigods,

som t. ex. trälaster i Norrland, det ej erfordras så sträng bevakning,

och föreslå vi ej någon förhöjning i ersättningen för dylik bevakning.

Vid utlämning av nederlags- eller transitogods förhåller det sig

på enahanda sätt, som ovan anförts angående styckegods: den expedierande

tjänstemannen måste under precis samma svårigheter som

vid lossning av godset, i ur och skur, dålig belysning, dåligt märkt

gods o. s. v., notera märke, nummer och kollital, under samma tjänsteansvar

vid uppstående felexpediering.

De skäl, som från handels- och sjöfartshåll anförts för den omtalade

ersättningens betungande art, kunna vid närmare betraktande

ej anses som fullgoda. Lossning av ett fartyg med last av partigods,

t. ex. stenkol, bevakas i regel av en tullvaktmästare. Har fartyget 4

luckor, användes för arbetets utförande t. ex. på redden i Stockholm

44 st. hamnarbetare, som alltså, enligt nu gällande prislista, erhålla

6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

SVAR PÅ FRÅ GE CIRKULÄR.

en minimiersättning av, för tiden efter klockan 6 eftermiddagen, 95 öre,

samt sön- och helgdagar 1 krona 20 öre per timme. Lossar således fartyget

till klockan 12 midnatt, utgår övertidsersättningen till arbetsstyrkan

med kronor 250: 80, till den bevakande tulltjänstemannen med 50

öre per timme = kr. 3: —. I detta fall bör man väl ej kunna påstå,

att ersättningen för tullbevakningen kan i större män inverka på

den ökade profit, som fartygsrederiet anser sig ha på tidsvinsten

av övertidsarbetet.

Den bestämmelse i tullstadgans § 20 mom. 2, som förordnar, att

bevakning å fartyg i vissa fall skall vara avgiftsfri, såsom då t. ex.

efter förrättad ^visitation vid tullplats vakt åsättes fartyget på grund

av last på däck, ofullständiga stängningsanordningar eller lastens beskaffenhet,

få vi på det bestämdaste vända oss emot, och hemställa

om borttagandet av bestämmelsen i fråga.

Den betalningsform, som trots den bestämda reservation, som inom

Kungl. Maj:ts ovan nämnda kommission avgavs av trafikens representanter,

ånyo blev i sportel taxan fastställd år 1910, nämligen om

tillåtelsen för den kontrollerande myndigheten, i detta fall tullverkets

tjänstemän, att träffa överenskommelse med de trafikerande angående

vissa extra inkomster, har av personalen ansetts urarta till så betänkliga

konsekvenser, att vi, med tanke på dess depraverande natur,

hemställa om bestämmelsens borttagande. Det har även från generaltullstyrelsens

sida ansetts böra utfärdas den föreskriften (i skr. av

den 14 dec. 1908), att »det är oriktigt och synnerligen olämpligt» att

uppsyningsman delat med vaktmästarne på dylika grunder hopkommen

sportelkassa. I Stockholm, Malmö och Göteborg t. ex. dela för närvarande

bevakningsinspektionens tjänstemän med dem underlydande

uppsyningsman dylik kassa.

Då vi nu gå att uttala oss om eventuella förändringar i nu

gällande taxa och i samband därmed tullstadgan, ha vi dock ej uppgivit

den tanken, att det vore principiellt riktigast, att tullverket garanterade

tjänstemannen sin bestämda ersättning per timme för all

tjänstgöring å övertid. Exempelvis kunna vi anföra den särskilt betungande

nattjänstgöring å vissa platser, som förorsakas av avvisitering

av passagerareeffekter, i synnerhet då i detta fall de övriga

funktionärerna, packhustjänstemannen och packhuskarlarne, åtnjuta

särskild ersättning för sin förlorade fri- och vilotid. Vid lokaltullförvaltningarna

skulle denna betalningsform utan större svårigheter

kunna låta sig anordnas, då redan nu, enligt gällande författningar,

tullförvaltningen debiterar, uppbär samt till vederbörande personal

utbetalar av dem införtjänt övertidsersättning.

Med hänvisning till vad vi här ovan anfört, hemställa vi, att följande

förändringar vidtagas angående sporteltaxan:

dels att punkt 3:o i allmänna bestämmelser borttages;

samt dels att nedannämnda punkter få följande förändrade

lydelse:

s. 83 Kontrollera mot PDF

SVERIGES TULLMANNA FÖRENING.

83

punkt 3 b) vid lossning av annan last.................................... 1 krona

» 4 För bevakning av fartyg, som innehar utrikes last, samt

vid inlastning av restitutions- och dråbacksgods samt

förpassat styckegods utgår ersättning............ 1 krona

med för hel eller

samt följande tillägg:

4 b) vid lastning av annan last utgår ersättning till

vakande tjänsteman

timme .............................

7 För bevakning av lossat gods

8 b) ..................... å övertid med ..

b) .................... d:o

varje bepåbörjad

• • 50 öre

1 krona

1 krona

d:o

» 9

» 9 c) lika med föregående

» 10 b) .................... å övertid med ................................. 1 krona

» 12 Anm. Vid all tullbehandling på övertid, som förrättas

av tjänsteman av lägre grad, skall ersättning utgå i

likhet med tjänsteman av högre grad med 1 krona 50 öre.

Dessutom föreslås följande tillägg:

a) Från utrikes ort till tullplats ankommet fartyg, som innehar

däckslast, eller å vilket av annan anledning särskild bevakning åsättes,

skall ersättning utgå till varje bevakande tjänsteman med för varje

hel eller j>åbörjad timme räknat 1 krona.

b) A all övertidsersättning, utom vad som kommer under punkterna

4 b), 7, 10 b) och tillägg a), 50 % förhöjning mellan klockan

10 eftermiddagen och 6 förmiddagen samt å sön- och helgdagar.

De förändringar, som på grund av detta förslag kunna anses nödvändiga,

vidtagas i nu gällande tullstadga.

13. Frågor om bevakningskostnader och avstängda bevakningsområden.

Att avstänga större eller mindre delar av de kajområden, å vilka

importerat gods upplossas, för att om möjligt därigenom undgå eller

nedbringa för bevakning av oförtullat gods utgående ersättning har

ju länge varit olika handelskamrars önskemål.

Redan 1909 väcktes i Göteborgs stadsfullmäktige motion om inhägnande

i viss omfattning av därvarande hamnområde, men vid

ärendets behandling avslogs motionen.

År 1913 ingick Stockholms handelskammare till regeringen med

en skrivelse, däri den hemställde, att de så kallade tullskjulen vid

Skeppsbron samt ett visst inhägnat kajområde måtte i bevakningshänseende

likställas med packhus.

Den av de myndigheter, vars utlåtande begärdes, och som kan

anses mest sakkunnig i frågan, nämligen tullbevakningsinspektionen i

Stockholm, säger i sitt utlåtande, vilket som bilaga 16 *) medföljer,

bland annat: »Först sedan Stockholms stad ombyggt eller förändrat

skjulen till beredande av största möjliga trygghet för tullverket och

*) Här ej avtryckt.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

STAB PÅ FRÅGECIRKULÄR.

varuemottagarne för däri inlagt gods kan det bliva tal om frihet från

bevakningskostnader.»

De platser, där avstängda bevakningsområden först och främst

skulle ifrågakomma, äro väl de större städerna, vilka hava vidsträckta

hamnområden och stor anhopning av gods. Men som det på dessa

platser är synnerligen stark trafik, såväl natt som dag, till inom området

förlagda båtar, vilken trafik är svår att hålla kontroll över, är

det vår på flerårig erfarenhet grundade övertygelse, att blott och bart

ett stängsel eller skjul icke är nog effektivt skydd för att staten och

varuägaren skola vara garanterade, att ej godset blir utsatt för åverkan

eller bortstulet.

Det har heller aldrig från trafikantens sida ifrågasatts, att icke

tullverket skulle ansvara för förlust av eller skada å gods, som förvarades

inom avstängt område, och då måste verket för att ej riskera,

det gods bortkommer eller förstöres, även inom de avstängda områdena

hålla effektiv bevakning, men skall detta kunna ske, kan nog

en mycket ringa inskränkning i den bevakande personalens antal

företagas.

Och såsom det nu är fallet, att staten av den personal, som haft

det bortkomna godset under bevakning, utkräver full ersättning, ej

blott för den ersättning, som går till varans ägare, utan också för

tullbeloppet å varan, beräknat enligt fakturan, så är ju bevakningskostnaderna

blott en ringa riskpremie, som varuägaren erlägger och

bevakningspersonalen erhåller för den ekonomiska risk, den ikläder sig,

om varan skulle komma bort.

Vi tro också, att risken för varuägaren att hava gods liggande

å kajen utan effektiv bevakning är ganska stor, då vi veta, att trots

den största uppmärksamhet av personalen denna dock måste endast

i Stockholm varje år betala ganska stora summor för bortkommet

gods.

Vi kunna icke undgå att i detta sammanhang påpeka det missförhållandet,

att en del varuägare hava för vana att begagna kajer och

skjul som upplagsplatser för inkommet gods, då det antagligen i många

fall visar sig billigare att betala tullbevakning än magasinshyra. Lätt

inses då, att denna för sjöfarten hindrande ovana skulle i mycket

större utsträckning florera, om varuägaren bleve befriad från kostnader

för godsets bevakning.

Därför skulle i många fall, enligt vår mening, befrielse från bevakningskostnader

bliva ett gynnande av försumliga varuägare på de

påpassligas bekostnad.

Som personalen är synnerligen angelägen om att få den både

andligen och kroppsligen nedbrytande natt vaktstjänstgöringen minskad,

vilja vi anhålla, att kungl. kommissionen uttalar sig för byggandet av

godkända packhus i allra största utsträckning, ty vi anse, att detta

är den enda anordning, som fullt kan tillfredsställa såväl statens som

allmänhetens och personalens intressen.

Därjämte måste vi bestämt vidhålla kravet på skälig ersättning

vid bevakning nattetid eller å sön- och helgdag av oförtullat gods, som

ej införts i av tullmyndigheterna godkända packhus.

s. 85 Kontrollera mot PDF

SVERIGES TULEMANNA FÖRENING.

85

14. Frågan om modernare arbetsmetoder.

En modernisering av i denna punkt omnämnd art torde helt säkert

komma att hälsas med tillfredsställelse av både personalen och

den trafikerande allmänheten. Ty vad moderna arbetsmetoder beträffar

kan tullverket lika litet som i många andra avseenden sägas

vara med sin tid.

Att lasten å ett styckegodslastat fartyg eller en järnvägsvagn bör

till kollital kontrolleras, då det gäller tullpliktiga varor, skall icke förnekas,

men att t. ex. till kollital kontrollera zink- och koppartackor,

salt- och linfrösäckar, asfaltkakor, hampbalar m. m., vilket då naturligtvis

kräver en bevakande tjänsteman vid varje lucka å fartyget,

där lossningen pågår, kan icke anses vara för statens säkerhet av behovet

påkallat och ej heller modernt arbetssätt.

Att emellertid uppräkna de fall, då oerhört stora kostnader drabba

statsverket utan ett öres inkomst, anse vi ej nödigt, utan hänvisa vi

till bilaga n:r 2.*)

Skeppsmäklaren skulle enligt vår uppfattning vara skyldig att

omedelbart efter fartygets ankomst till lossningsplatsen angiva de tullfria.

partierna av fartygets last, som skola lossas å platsen, och skulle

dessa genast vid lossningen av den bevakande tjänstemannen frånskiljas

och till mäklaren eller dennes ombud omedelbart överlämnas.

Detta skulle befria tullverket från stora kostnader för hållande av

bevakning å godset samt varuägaren från en många gånger dryg ersättning

för nattbevakning å detsamma.

Likaledes kan väl ej med rätt påstås, att i fråga om vågning av

vissa tullpliktiga partilaster såsom spanmål och mjöl m. fl. varor, då

dessa omedelbart från fartygets däck vägas till förtullning, arbetssättet

är ur ekonomisk synpunkt modernt ordnat, då en tjänsteman

posteras att kontrollera kollitalet för redovisning av lasten och en

annan för notering av vikten, den senare i regel av högre grad.

Ett på samma gång omodernt och tidsödande samt för personalen

livsfarligt arbete är den i stor utsträckning använda lackförseglingen

för stängning av fartygs lasttillgångar. Det behöver icke talas

om de många olycksfall, som inträffat vid utförandet av nämnda arbete.

I stället framhålles, att dessa stängningsåtgärder icke erbjuda

samma säkerhet för staten, som om sådana anordningar voro å fartyget

anbragta, att lasttillgångarna kunde låsas eller plomberas.

Vi få därför med stöd av vad som anförts föreslå,

dels att vid lossning av tullfria varor, räkning av kollital borttages

samt att varan å lossningsattesten redovisas som parti och icke

i stycketal,

dels att mäklaren skall omedelbart efter fartygets ankomst till fri

disposition angiva alla de tullfria partier av fartygets last, som å

platsen skola lossas, samt att, då så skett, godset (varan) genast vid

lossning frånskiljes av den bevakande tjänstemannen och till mäklaren

eller dennes ombud överlämnas,

*) Här ej avtryckt.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

SVAK PÅ PKÅGECIRKULÄK.

dels att sådana bestämmelser utfärdas, att å fartygen sådana anordningar

skola vara anbragta, att lasttillgångarna kunna stängas med

lås eller plomberas.

17. Andra förekommande frågor.

Under denna rubrik tillåta vi oss framföra en del önskemål,

vilkas realiserande för den lägre personalen framstå såsom synnerligen

angelägna och vilka av densamma redan förut gjorts till föremål

för varjehanda framställningar.

De angå förbättrad änkepensionering, rätt till längre semester,

lagstadgade måltidsraster och tid för vila m. m., bättre pensionsförhållanden,

den extra personalens ställning inom verket, borttagande

av viss uppassning och städningsskyldighet samt titelfrågan.

a) Ett behov, vars tillfredsställande i synnerlig hög grad fångat den

lägre tullpersonalens intresse, är fordran på en tidsenlig reglering av

pensionen åt avlidne tjänsteinnehavares efterlämnade änkor och barn,

vilken kommit till uttryck i det av generaltullstyrelsen till Kungl.

Maj:t inlämnade förslaget för en omläggning av tullstatens enskilda

pensionsinrättning.

Nuvarande reglemente för tullstatens enskilda pensionsinrättning

utfärdades redan år 1884. Visserligen hava pensionerna från kassan

sedan dess något stigit, då lönen höjts åt befattningshavarne vid tullverket,

men denna skillnad i pensionens storlek torde icke ens motsvara

det sjunkande penningvärdet, mycket mindre tillfredsställa vår

tids humanare uppfattning att komma änkor och faderlösa till hjälp.

Och grunderna för delägarnes tillskott till kassan, pensionens utfående

och kassans förvaltning äro alldeles desamma nu, som de voro

för 30 år sedan.

Med det av generaltullstyrelsen till Kungl. Maj:t framburna förslaget

vidlåda ej obilliga fordringar. De stigande inkomster, som

kassan erhöll, om förslaget vunne bifall, drabbade icke staten med

ett öres utlägg. Förslaget innebär endast, att staten understödjer

kassan med samma belopp som hittills, under det att delägarna åläggas

att inbetala ej oväsentligt höjda avgifter.

Mot det framförda förslaget kan den invändningen göras, att

pensionen åt änka med fyra eller flera minderåriga barn till avliden

högre befattningshavare å t. ex. överinspektörs grad stiger till ett

ganska högt belopp, som i förhållande till inbetalningen till kassan

icke kan jämföras med det knappa belopp, som utgår till en lägre

tjänstemans efterlämnade. Med anledning därav kan ifrågasättas,

om icke en maximigräns för pensionernas storlek i förstnämnda fall

bör införas, vilken åtgärd skulle ytterligare stärka kassan.

Behovet för en snar omläggning av tullstatens enskilda pensionsinrättning

gör sig så mycket mer gällande, som kassan för varje år som

går drabbas av en direkt förlust, som icke kan återgäldas. Vi syfta

härvid på den ej oväsentligt mindre avgift, som kassan uppbär av

delägare, som vunnit befordran före fyllda 30 år, om man jämför

s. 87 Kontrollera mot PDF

8VERIGEB TUI,I,MANNA FÖRENING.

87

den med den avgift, som delägare betalar, vilken erhållit befordran

efter att hava uppnått sagda ålder.

Strax före senaste regeringsskiftet blev generaltullstyrelsens förslag

avslaget hos Kungl. Maj:t, men synes ett återupptagande av

ärendet hos Kungl. Maj:t icke uteslutet i den händelse att initiativet

härtill tages av kungl. kommissionen, varför vi föreslå, det kungl.

kommissionen utan dröjsmål ingår till Kungl. Maj:t med begäran, att

generaltullstyrelsens förslag upptages till ny prövning.

b) Semester under 15 dagar för tullverkets ordinarie tjänstemän

av lägre grad blev på kungl. generaltullstyrelsens förslag framlagd i

en kungl. proposition till 1913 års riksdag och av denna antaget.

Vad först frågan om semester beträffar, blev efter förslag från

generaltullstyrelsen vid 1915 års riksdag tullverkets ordinarie personal

av lägre grad tillförsäkrad semester under 15 dagar om året.

Förmånen att vara berättigad till semester har länge varit tillerkänd

verkets personal av så kallad högre grad, vilken förut och fortfarande

äger rätt till semester under eu månad varje år.

Varför det nu skall vara denna skillnad på semestertiden, kunna

vi icke förstå, ty meningen med semester är väl, att den skall vara

en behövlig rekreations- och vilotid efter ett uppslitande arbete, så

att individens efter en ansträngande tjänstgöring nedsatta krafter

åter komma i ett fullgott skick, så att han med ökad energi och

vakenhet skall kunna sköta sin tjänst. Men nuvarande bestämmelser

om längden av den semester, som verkets olika tjänstemannagrupper

äro berättigade till, kunna ej gärna vara byggda på denna princip,

utan förefaller det, som om man velat ytterligare premiera dem, som

på grund av sina tjänstebefattningars art komma i åtnjutande av de

flesta fördelar.

Skälet för den nuvarande bestämmelsen kan ej vara, att de högre

tjänstemännen hava längre och mera ansträngande tjänstgöring, ty

var och en sakkunnig, som opartiskt dömer, vet, att så ej är fallet,

då allmänna expeditionstiden för den högre personalen understiger

allmänna tjänstgöringstiden för den lägre under vintermånaderna med

4 timmar och under övriga månader med 3 timmar per dag. Och

ingen kan väl påstå, att det är mera ansträngande att tjänstgöra uti en

i de flesta fall uppvärmd lokal under den allmänna expeditionstiden

med nödiga avbrott för intagande av måltider, än som fallet är med

den stora bevakningspersonalen av så kallad lägre grad, som har att

utomhus under alla väderleksförhållanden tjänstgöra minst elva timmar

utan lagstadgad rätt till måltidsraster, vilka därför också ofta

äro allt för korta och ej sällan helt utebliva. Då därtill kommer

övertidstjänstgöring och ofta påkommande nattvaktstjänst, är det lätt

att inse vilken personal, som har den både kroppsligen och andligen

mest nedbrytande tjänstgöringen.

Emot den anmärkningen, som måhända kommer att framställas,

att de högre tjänstemännens arbete är mera krävande och ansvarsfullt,

vilja vi påpeka det stora ekonomiska ansvar, som vilar på den

lägre bevakningspersonalen, vilken är skyldig att ersätta gods, som

eventuellt bortkommer under deras bevakning. Att denna risk ej är

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

SVAR PÅ FRÅGECIRKTTLÄR.

liten, inses lätt, då förhållandet är som t. ex. i Stockholm, att stora

massor av dyrbara varor uppläggas på stadens oskyddade kajer.

Vi kunna alltså ej inse, att nuvarande förordning om semestertidens

längd för olika grupper inom personalen är byggd på rättvis grund

och på moderna och humana principer, utan är det enligt vår åsikt

en fullkomlig klasslags bestämmelse.

Med det anförda vilja vi ej hava sagt, att de högre tjänstemännens

semestertid är för lång, utan anse vi, att en månad är den

kortaste tid en person behöver för att efter ett års ansträngande

tjänstgöring hinna att vila ut och rekreera sig. Men vi vilja hava

sagt, att vi anse, att den lägre personalen med sin längre och mera

ansträngande tjänstgöring borde vara berättigad till minst lika lång

semester som tjänstemän av så kallad högre grad.

Vi tro också, att, om det beredes personalen en månads ledighet

varje år, kommer deras därigenom ökade arbetsprestation under den

övriga delen av året att giva staten full ersättning för den beviljade

ledigheten.

Skulle mot det nu framförda önskemålet göras den invändningen,

att längre semestertid ej är tillförsäkrad de lägre tjänstemännen vid

andra statens verk, så gorå vi gällande, att tjänstgöringen och arbetet

för den lägre personalen vid tullverket enligt sin natur är av

ojämförligt mera ansträngande och uppslitande natur än annorstädes,

och att den oavsett varje jämförelse med andra verk kräver en längre

rekreationstid än som för närvarande är lagstadgad.

Vi få därför anhålla, att kungl. kommissionen måtte föreslå:

att alla vid tullverkets lokalförvaltningar samt kust- och gränsbevakning

anställda ordinarie tjänstemän må vara berättigade till en

månads semester varje år.

c) Vad härefter vidare angår lagstadgade måltidsraster och

tid för vila, är det förstnämnda ett bland de krav, som den lägre

tullpersonalen måste på grund därav, att inga som helst bestämmelser

finnas därom i nu gällande författningar, samt på grund av förmännens

godtyckliga förfarande hos kommissionen framhållas såsom ofrånkomligt,

för så vitt icke personalens hälsa skall till men för såväl staten

som dem själva äventyras, vilket givetvis måste bli en följd av

dels oregelbundna, dels i många fall icke alls förekommande måltidsraster.

Att t. ex. från klockan 7 förmiddagen, vid många tillfällen

ändå tidigare, till 6 å 8 eftermiddagen ej komma i tillfälle att få

någon varm lagad mat, många gånger icke ens få tid att förtära en

smörgås, ovillkorligen måste på ett betänkligt sätt undergräva personalens

hälsa, torde vara ganska uppenbart. Detta framgår också utav

ett av avlidne professorn Sondén den 8 februari 1907 avgivet intyg,

vari bland annat säges, att »tjänstgöringstiden tillåter ej tullbetjänte

att iakttaga normala måltider, utan de äro vanligen hänvisade att,

var, när och hur de kunna, tillfredsställa sitt behov av föda. En

olämplig diet och oregelmässiga eller till och med skadliga vanor

hava icke sällan blivit en följd, och digestionsrubbningar hava också

ingalunda varit sällsynta».

s. 89 Kontrollera mot PDF

SVERIGES TULLM ANN A FÖREN IN G. 89

Vi äro icke blinda för de svårigheter, som vid vissa tillfällen

komma att möta vederbörande, om sådana bestämmelser infördes, att

personalen ägde rätt att erhålla en bestämd tids ledighet per dag för

intagande av sina måltider, men med litet god vilja skulle säkert

denna sak kunna ordnas till full belåtenhet för den lägre tullpersonalen.

Det är med berättigad harm, som den lägre personalen ser, med

vilken punktlighet den stora staben tjänstemän av högre grad erhålla

sina rundligt tilltagna fritider, under det att de förstnämnda i många

fall få finna sig i att av vederbörande, vid begäran om ledighet för

intagande av sina måltider, bli upplysta att »därom finnas inga bestämmelser».

Och detta till trots gäller samma tjänstgöringsreglemente

för hela personalen.

En bättre reglering av arbetstiden är också ett önskemål, som av

organisationen vid flera tillfällen framförts.

I de nu gällande författningarna finnas inga bestämmelser rörande

tjänstgöringstidens längd, vilka medgiva personalen rätt till ett bestämt

antal timmars vila efter en viss tids tjänstgöring.

Tjänstgöringsreglementets § 18 säger visserligen, »att den, som

till nattvaktstjänstgöring användes, ej till dagvaktstjänstgöring beordras,

förrän honom beredes tillfälle till nödig vila». Förmännen

kunna alltså enligt denna §:s tänjbara beskaffenhet och efter egen

uppfattning om, vad ordet »nödig vila» innebär giva personalen längre

eller kortare tids ledighet efter förrättad dag- eller nattjänst. Att

härvid både olika och för personalen ogynnsamma uppfattningar och

tolkningar förekomma, har också av vederbörande själva på ett klart

och tydligt sätt ådagalagts.

Att efter en arbetsdag på 11 timmar och däröver omedelbart

beordras till nattjänstgöring, har nog icke sin motsvarighet i något

annat statens verk. Och vad den nödiga vilan beträffar, göra reflektionerna

sig själva, då man efter en tjänstgöringstid av 16—20 timmar

i bästa fall erhåller 7 timmars fritid att färdas den — på grund

av de i centralare delar av tjänstgöringsorten höga hyrespriserna —

långa vägen till bostaden, för intagande av sin måltid och för att

erhålla »nödig vila» samt vidare inom samma tidrymd återinställa sig

i tjänstgöring.

En fråga, som vi även för kommissionen vilja ha framlagd, är,

huruvida ej den allmänna tjänstgörings- och expeditionstiden borde

sammanfalla. Den allmänna tjänstgöringstiden är för alla platser

bestämd till från 7 förmiddagen till 6 eftermiddagen, då däremot den

längst utsträckta expeditionen är från 9 förmiddagen till 5 eftermiddagen

under mars—november och under december—februari 9—4.

Det kan väl ifrågasättas, om icke den trafikerande allmänheten

borde ha samma rätt att bli betjänad under samma tid, då det gäller

tullbehandlings- och kontorsgöromål, som då det gäller lossning och

lastning.

Inom personalen har den önskan länge närts, att den allmänna

tjänstgöringstiden borde nedsättas.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

SVAK PÅ FRÅGECIKKULÄB.

Vi få med stöd av vad vi anfört framställa, att sådana föreskrifter

utfärdas, att personalen må äga rätt att utan anspråk på viss tidpunkt

under den allmänna tjänstgöringstiden erhålla 2 timmars ledighet,

för intagande av sina måltider, eller om fartyget eller varuägaren

ej håller den bestämda tiden, denne då är skyldig att gottgöra dit

beordrad tjänsteman med 1: 50 för middagsmålet;

att den personal, som beordras till nattjänstgöring, må erhålla

minst 9 timmars ledighet fördelad på 2 timmar omedelbart före och

7 timmar efter tjänstgöringen;

samt att den allmänna tjänstgörings- och expeditionstiden sammanfalla.

d) Den lag angående civila tjänstinnehavares rätt till pension,

som av 1907 års riksdag med knapp majoritet antogs och som trädde

i kraft den 1 januari 1908, berättigar tullverkets befattningshavare

av lägre grad till oavkortad pension, vid kust- och gränsbevakningen

efter uppnådda 62 levnads- och 30 tjänsteår, samt vid lokalförvaltningarna

först eftei 65 levnads- och 35 tjänsteår. Dessa bestämmelser,

som allt sedan lagens tillkomst varit föremål för personalens missnöje,

hava föranlett upprepade framställningar om nedsättning av pensionsåldern.

Att dessa framställningar varit befogade kan väl knappast av

någon förnekas, ty genom ihållande dag- och nattjänstgöring blir personalen

utsliten långt före den nu fastställda pensionstiden, och

knappast en på tio kan släpa sig fram till den i lagen bestämda

pensionsåldern.

Då personalen har skyldighet att betala till sin egen pensionering,

tala väl alla skäl för att tiden ej bör sättas högre än att större delen

av personalen kan komma i åtnjutande av pension.

Vi föreslå därför, att, om frågan kommer under kommissionens

prövning, förslag framlägges om pensionsålderns sänkande för tulltjänstemän

av lägre grad till 60 levnads- och 30 tjänsteår.

e) I det av kungl. kommissionen utsända frågeformuläret

gives ingen punkt, som bestämt uppfordrar till svar å spörsmål rörande

den lägre extra ordinarie personalens ställning och förhållande

inom tullverket. Vi tillåta oss dock att under denna punkt inför

kommissionen framlägga några synpunkter och önskemål rörande

nämnda personal.

Genom ett planlöst antagningssystem, som givit vederbörande

fria händer att oavsett verkligt behov till e. o. antaga sökande i hur

stor utsträckning som helst, ha skapats rent av oövervinnerliga svårigheter

för de antagne att inom rimlig tid vinna befordran till ordinarie

tjänst.

Till undantagsfall räknas sålunda, då dylik tjänst erhålles inom

en extratid av 10 år.

Oregelbundna tjänstgöringsförhållanden med åtföljande obestämd

avlöning gör, att extratiden för de lägre verkar i hög grad betungande.

Bundna vid tjänstgöringsplatsen men dock utan den ringaste ersättning,

äro de extra hänvisade till att efter eget gottflnnande skaffa

sig sitt uppehälle. Då den lägre personalen rekryteras från den

s. 91 Kontrollera mot PDF

SVERIGES TULEMANN A FÖRENING. 91

mindre välsituerade klassen, torde lätt inses, att existensmedel ofta

endast kunna erhållas genom skuldsättning — vars börda sedan under

lång följd av år framåt tynger den medelmåttigt avlönade ordinarie

tjänstinnehavaren. Vi tillåta oss hänvisa till bil. 2 *), där exempel

givas, som belysa de avita förhållanden, under vilka e. o. tullvaktmästare

ha att genomkämpa sina extraår.

Då med all rätt fordras, att den e. o. tjänstemannen med verkligt

nit och intresse tillägnar sig kunskap och färdighet i tulltjänstens

behöriga skötande, fordrar väl även billig rättvisa, att samma tjänsteman

röner förståelse för de anspråk och behov, han som människa

och arbetstagare äger.

Utan att framlägga något direkt förslag rörande reglerade antagningsförhållanden

tillåta vi oss dock hemställa, att kommissionen

måtte uttala sig i den riktningen, att e. o. tjänstemän av lägre grad

ej böra antagas i större utsträckning än att befordran till ordinarie

tjänst må kunna vinnas inom viss begränsad tid; vi hava i detta fall

tänkt oss efter 4 å 5 års antagningstid.

Ehuru vi äro av den absoluta övertygelsen, att all personal, som

av tullverket hålles i tjänstgöring så gott som året om, bör innehava

ordinarie beställning, vilja vi dock härutinnan gå en medelväg för att

därigenom tillvinna oss kommissionens gehör i denna för den lägre

e. o. personalen så brännande fråga och framföra då krav på införande

av minimiavlöning för nämnda personal. Genom bestämmande

av dylikt avlöningssystem bör den e. o. personalen i någon mån

kunna säkerställas mot de svåra ekonomiska rubbningar, som eljest

uppstå genom det oregelbundna i tjänstgöringsförhållandena.

Härmed hava vi på det bestämdaste velat utdöma det inom

tullverket förhärskande system, som allt efter olika orter fått namn

av avvaktning, passning o. s. v., och som i hela sin utsträckning går

ut på att fattiga unga män skola över sin yttersta förmåga'' stå tullverket

och därmedelst staten till tjänst med arbetskraft, ofta använd

men däremellan ratad, dock utan rättighet att på annat område söka

möjlighet till inkomst vid äventyr att vid utnämningar till ordinarie

tjänst bliva förbigången.

I fråga om e. o. personals ersättning vid olycksfall eller sjukdom

har chefen för finansdepartementet, statsrådet m. m. Axel Vennersten

i 1915 års statsverksproposition gjort följande uttalande (sid.

115): »Frågan om avlöning åt e. o. tjänstemän vid olycksfall eller

sjukdom anser jag vara värd allvarligt beaktande från statsmakternas

sida; och har jag för avsikt att snarast möjligt framlägga förslag till

frågans lösning». Utan att mer än tillförne gjorts yttra oss i denna

sak bedja vi dock att få fästa kommissionens uppmärksamhet på att

privat arbetsgivare äger laglig skyldighet att vid iråkat olycksfall

säkerställa sin personal, och finna vi då helt naturligt, att staten

som föregångare på de humanitära strävandenas område även i detta

fall ikläder sig samma skyldighet, och hemställa vi därför om kommissionens

utalande i berörda syfte.

*) Här ej avtryckt.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

SVAR PÅ FRÄGECIRKUXÄR.

Hos kungl. generaltullstyrelsen har från Sveriges tullmannaförening

gjorts upprepade framställningar om fri uniformsbeklädnad åt

e. o. personal av lägre grad; dessa framställningar hava dock hittills

icke lett till något kungl. styrelsens åtgörande.

Tullmannaföreningen har som skäl för sina framställningar hänvisat

till e. o. post- och järn vägspersonal, vilka i detta hänseende äro

väl tillgodosedda. Vidare har som skäl framhållits önskvärdheten av

att personal, som har sitt verksamhetsområde förlagt till platser, varest

förbindelse med från utrikes ort kommande personer är mycket livlig,

bör för dessa personer vara lätt igenkännlig, samt att det bör verka

enbart tilltalande, om personalen besitter likhet i klädseln, vilket med

nuvarande förhållande ej är fallet, då i fråga om e. o. tjänsteman av

lägre grad endast stadgas, att han som tjänstetecken är skyldig bära

mössa, vilken han på egen bekostnad skall hålla sig.

Då ju svårligen kan ifrågasättas, att e. o. personal på egen bekostnad

skall anskaffa uniformspersedlar, men dock här enligt vår

mening framförts bärande motiv för att de e. o. böra äga uniform,

anhålla vi, att kommissionen även i denna sak ville gå vår framställning

till mötes genom förordande av fri uniformsbeklädnad åt e. o.

personal av lägre grad.

Vi få sålunda, med stöd av vad här anförts, vördsamt hemställa,

att kommissionen rörande e. o. personal av lägre grad måtte uttala

sig för reglerade antagningsförhållanden, vinnande av snabbare befordran

till ordinarie tjänst, införande av minimiavlöning, ersättning

vid iråkat olycks- eller sjukdomsfall, samt fri uniformsbeklädnad.

f) I § 21 tj änstgöringsreglementet finnes en punkt inrymd,

som ålägger vaktmästare att bestrida uppassning och till städning

hörande lättare göromål.

Det kan väl ifrågasättas, huruvida det är lämpligt att upptaga

den för bevakningsgöromål avsedda och därför avlönade personalens

tid med städningsgöromål, som mycket billigare och bättre utföres av

kvinnor, och vartill dessutom särskilt anslag finnes uppfört i tullverkets

utgiftsstat.

Vi hemställa därför, att nämnda punkt i § 21 tjänstgöringsreglementet

må utgå.

g) Vad slutligen titelfrågan angår, föreslogs vid framläggandet

av tullverkets nya lönestat 1910 i den kungl. propositionen en förändring

av titlarna för tullpersonalen till tjänstemän av högre och

lägre grad. Den gamla betjänttiteln skulle därmed vara dömd att

försvinna, men klasskillnaden skulle ändå markeras.

Som skäl för att ej ta steget fullt ut och använda enbart benämningen

tjänsteman, anföres i kungl. propositionen följande: »Då

det emellertid i vissa avseenden, såsom t. ex. i fråga om rätten till

fri beklädnad och läkarvård, synts lämpligt att fortfarande äga

kollektiva benämningar för olika grupper av befattningshavare, hava

införts benämningarna tjänsteman av högre grad, varmed avses de

nuvarande tjänstemännen, samt tjänsteman av lägre grad, motsvarande

de nuvarande betjänte».

Då ju specialtitlarna, som i varje fall finnas, mer än väl kunna

s. 93 Kontrollera mot PDF

SVERIGES T ULI, MANNAFÖRENING.

93

anses tillfyllest för att skilja de olika grupperna från varandra och

följaktligen inga misstag därför behöva göras vid fördelandet av vissa

förmåner, vilka samtliga tjänstemän ej komma i åtnjutande av, och

då, när vid andra statens verk ändringar i titelfrågan gjorts, icke

någon gruppering i »högre» och »lägre» kommit till användning, anse

vi, att, då nu tullverket går en eventuell modernisering till mötes, skäl

finnas, som tala för en ändring i berörda hänseende därhän, att enbart

benämningen tjänsteman kommer till användning för i tullverket anställd

personal.

Såsom vi i punkt 6 framhållit, kunna en hel del tjänster av

högre grad med fördel indragas och dels ersättas med tjänstemän av

lägre grad, varigenom en icke ringa besparing i avlöningshänseende

torde vinnas.

Då ju till det nya och mera krävande arbetet, som eventuelt

kommer att överlåtas på de lägre tjänstemännen, endast de mest

dugliga och skötsamma, vilka uppfylla de under punkt 6 i den av oss

föreslagna fortsättningskursen uppställda kompetensvillkoren, komma

att utses, måste väl med billighet och rättvisa anses överensstämmande,

att dessa erhålla en något förbättrad ställning än de förut

innehaft.

Vi få därför hos kommissionen hemställa, att samtliga tjänsteinnehavare

vid tullverket föreslås skola upptagas under benämningen

tjänstemän samt att en ny tjänstegrad inrättas, vars innehavare benämnes

assistent med uppsyningsmans löneförmåner.

Till slut få vi till kommissionen rikta en vördsam hemställan och

uttala en förhoppning om att kommissionen måtte beakta de synpunkter

och önskemål, som vi här ovan framfört.

Stockholm den 5 mars 1915.

A Sveriges tullmannaförenings vägnar:

EMIL ANDRÉE.

W. A. Broman. K. J. Berg. Hj. Rissén.

G. Kindlundh. O. S. Wickberg. Axel Törnros.

3. Tilläggsskrivelse från Sveriges tullmannaförening.

Till 1914 års tullstatskommission.

Vid Sveriges tullmannaförenings senast avhållna årsmöte, vilket

bland annat hade att granska det av föreningens centralstyrelse till

tullstatskommissionen inlämnade utlåtande över en del frågor rörande

tullverkets ifrågasatta omorganisation, beslöts att till detta utlåtande

gorå följande tillägg och ändringar.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

SVÅR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

12. Sportelfrågan.

Den betungande och på vissa platser med stor passagerartraflk

för varje natt återkommande tjänstgöring med avvisitering av från

utlandet kommande resandes effekter har alltid av personalen ansetts

som mycket ansträngande. För nämnda tjänstgöring, som på grund

av exportförbud på apoteksvaror, om ock blott tillfälligt, förlängts

genom att även till utlandet resande passagerares effekter skola undersökas,

äger personalen icke att uppbära någon som helst ersättning,

även om förrättningen sker nattetid eller på sön- eller helgdag.

Sveriges tullmannaförenings årsmöte har därför uttalat som sin

mening, att tullverkets tjänstemän av lägre grad, som förrätta detta

arbete, borde vara berättigade till ersättning för denna tjänstgöring,

då den förrättas nattetid eller på sön- eller helgdag. Så mycket mera

kan detta anses berättigat, då packhustjänstemän av högre grad, som

äro beordrade att tullbehandla av resande medförda tullpliktiga varor,

för detta sitt arbete erhålla särskilt arvode av staten.

Yi få därför föreslå, att som ny punkt i sporteltaxan upptages

avvisitering av passager ar effekter å övertid,

att utgå för hel eller påbörjad timme med 1 krona; samt

att i punkt 4 b) ersättningsbeloppet likaledes utgår med 1 krona.

Vid ett flertal tullstationer med vidsträckta hamnområden, vilka

i många fall omfatta lossningsplatser, dit ej ens landväg leder, och

där fartyg ofta ankra på redden i och för lossning och lastning, får

den personal, som beordras att tjänstgöra på dessa platser och ombord

å fartyg, som ej ligga förtöjda vid kaj, ofta vidkännas kostnader

i form av ångbåtsbiljetter och dylikt, vilket i längden blir ganska

kännbart. Dessutom får personalen även offra en avsevärd del av

sin fritid för att i rätt tid vara på platsen. Den tid, tjänstemannen

för sådant ändamål förlorar, bör, enligt vår mening, betalas med vanlig

övertidsersättning, ävenså böra de utlägg för båtpengar och dylikt,

som åsamkas tjänstemannen, ersättas av den det vederbör.

Med anledning härav få vi därför hemställa,

att ersättning erhålles för den tid, som åtgår att uppnå tjänstgöringsplatsen

från den tullstation, varest posteringen sker, med 1

krona per timme;

ävenledes att för den tid, som erfordras för att från tjänstgöringsstället

återkomma till nämnda station, ersättning utgår med

samma belopp;

att full ersättning för fortskaffningskostnad erhålles av fartygsbefälhavaren

eller av den, för vilkens räkning den åsyftade tjänstgöringen

påkallats.

I samband med de ändringar i sporteltaxan, som av oss föreslagits,

få vi även framhålla önskvärdheten av att bevakningsförmän

av lägre grad tillförsäkras skälig ersättning för förlorad fri- och vilotid.

Det av riksdagen vid senaste regleringen av tullverkets stater

fastställda pensionsunderlaget kan väl knappast anses motsvara sitt

s. 95 Kontrollera mot PDF

SVERIGES T ULIjMANN A FÖRENING. 95

ändamål, nämligen att vid befattningshavarens avgång tjäna som

nödtorftig bärgning — icke ens vid tiden för dess fastställande än

mindre i dessa dyra tider — då man vet, att en vaktmästare i klass I,

vilken således är bosatt på någon av de platser, där levnadsomkostnaderna

äro dyrast, erhåller i pension 1,100 kronor per år, från

vilken summa ändock fråndragas avgifterna till änko- och pupillkassan.

Vid genomgåendet av tullverkets matrikel finner man, att pensionsunderlaget

för tjänstemän av högre grad, med undantag av tullfiskalerna,

överstiger lönen med ända upp till 700 kronor. För de

lägre tjänstemännen har ordningen dock blivit omvänd, i det att för

dem understiger pensionsunderlaget lönen i många fall med till och

med 280 kronor. Endast för en grupp av hela tullverkets lägre

tjänstemannakår —■ kustvakterna — överstiger pensionen lönen med

20 kronor.

En begäran om pensionsunderlagets höjning kan väl ej heller

anses obillig, då en mycket stor procent av personalen av lägre grad

på grund av hög pensionsålder och ansträngande tjänstgöring icke

uppnår stadgad pensionsålder och följaktligen ej heller kan komma i

åtnjutande av pension, utan hela det belopp, som under en lång följd

av år inbetalats i pensionsavgifter, tillfaller staten. Det torde därför

vara rättvist, att till det fåtal lägre tjänstemän, som uppnå pensionsåldern,

utbetalades ett belopp, som i någon mån kunde anses motsvara

sitt ändamål, nämligen att tjäna som nödtorftig bärgning.

Vi anhålla därför, att, om frågan kommer under kommissionens

prövning, förslag måtte framläggas om att pensionsunderlaget för

tjänstemän av lägre grad, vilket understiger lönen, höjes till samma

belopp som denna, samt att pensionsunderlaget för vaktmästare, tillhörande

klass III, gränsridare, kustvakter och kustroddare höjes till

1,100 kronor.

Vid tjänstgöring utom hamnområdet, då ersättning enligt gällande

resereglemente utgår, händer det ej sällan, att dagtraktamentet icke

på långt när räcker att täcka de med vistelsen på främmande ort

förenade kostnaderna, utan får personalen ofta vidkännas rena förluster.

Det torde dock böra vara vederbörande angeläget, att så

ordna för sin personal, att denna icke i och med fullgörande av sin

tjänst åsamkas ekonomiska uppoffringar. Som tullverkets personal av

lägre grad i stor utsträckning anlitas till tjänstgöring utom hamnområdet

och därför ofta utsättes för dylika förluster, synes det vara

av behovet påkallat, att något åtgöres i frågan.

Då för någon tid sedan förslag framkom om en revision av resereglementet,

motsågs det med tillfredsställelse av tullverkets personal

av lägre grad. Men som bekant avslogs förslaget, och personalens

förhoppning att vid en granskning av reglementet komma i en något

gynnsammare ställning gick om intet.

Vi få därför hos kommissionen anhålla, att förslag måtte framläggas

om att de tulltjänstemän av lägre grad, vilka tillhöra sjätte

klassen, uppflyttas till den femte i nu gällande resereglemente.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

STAK PÅ EKAGECIKKTJLÄK.

Tullverkets tjänstemän, lika väl som andra personalgrupper, äro

ofta utsatta för olycksfall i tjänsten, och olyckor av sådant omfång,

att de till och med krävt människoliv, om än icke så ofta, hava även

inträffat. Men det är emellertid mycket dåligt sörjt för tjänstemännens

efterlevande, om en olycka med dödlig utgång skulle inträffa.

Om exempelvis ett olycksfall, som har döden till följd, drabbar en

e. o. tjänsteman i tullverket, kan hans efterlevande i bästa fall av

generaltullstyrelsen tillerkännas ersättning, motsvarande en månads

avlöning, enligt gällande bestämmelser, men därutöver intet. Är

tjänstemannen ordinarie, är förhållandet detsamma, dock med den

skillnaden att änka erhåller den lilla pension, vartill hon är berättigad,

om mannen varit ordinarie under den fastställda tiden för dylik pensions

erhållande. Men med kännedom om storleken av den pension,

som tilldelas änkan efter en avliden tjänsteman av lägre grad, torde

omöjligheten att existera på detta belopp ligga i öppen dag, helst om

minderåriga barn finnas, vilket omöjliggör för hustrun att genom eget

arbete bidraga till sitt och barnens uppehälle.

Den enskilde arbetsgivaren har enligt lag skyldighet att olycksfallsförsäkra

sin personal, och synes det därför även rättvist, att staten,

som borde vara mönsterarbetsgivare, också i sådana fall har förpliktelser

gent emot sin personal vid tullverket.

Vi bedja därför få hemställa, att kommissionen måtte taga denna

för personalen så viktiga fråga under behandling i sammanhang med

övriga av oss framställda önskemål.

Med stöd av vad som ovan anförts anhålla vi, att § 16 avlöningsreglementet

må erhålla följande förändrade lydelse: »— — —

— — — — — vare sig ordinarie eller extra ordinarie, i följd av

olycksfall under tjänsteutövning, avlider, må såsom begravningshjälp

utbetalas till hans dödsbo ett belopp av 2,000 kronor».

Stockholm den 9 oktober 1915.

Å Sveriges tullmannaförenings vägnar:

EMIL ANDRÉE.

K. J. Berg. W. A. Broman. Hj. Rissén.

G. Kindlundh. A. Törnros. J. A. Eriksson.

opaginerad Kontrollera mot PDF

GOTTLANDS HANDELS- OCH SJÖFARTSKAMMARE.

»7

4. Skrivelse från Gottlands handels- och sjöfartskammare.

Till 1914 års tullkommission.

Sedan kommissionen i skrivelse av den 19 sistförfluten november

begärt handelskammarens yttrande över möjligen befintliga brister i

tullverkets nuvarande organisation samt tillkännagivande av de önskemål,

som från dess sida kunde vara att framställa i avseende å verkets

tillämnade omorganisation, får kammaren i avseende å de i det

skrivelsen åtföljande frågeformuläret med 4 och 10 betecknade punkterna

anföra:

beträffande punkt 4, att, enligt vad köpmän och industriidkare

på platsen meddelat, stor olikformighet är rådande i tullbehandlingen

vid de olika tullkamrarna, vadan mera detaljerade föreskrifter i instruktionen

för tulltjänstemännen torde vara av behovet påkallade; och

beträffande punkt 10, att någon förkortning av den tid, som gods

för närvarande får kvarligga i packhus bötesfritt, icke är önskvärd,

då denna tid stundom väl behöves för att skeppningsdokumenten

skola hinna ingå till lastemottagaren; samt att, om något önskemål

skulle i denna fråga framställas, det snarare vore om en förlängning

av den ifrågavarande tiden.

Visby den 26 januari 1915.

Gottlands handels- och sjöfartskammare:

ALLAN de JODNGE.

Bud. Winian.

5. Skrivelse från handelskammaren i Gävle.

Till 1914 års tullkommission.

I anledning av kommissionens cirkulärskrivelse av den 19 november^

1914 får handelskammaren i Gävle härmed framföra en del

önskemål med avseende på tullverkets tillämnade omorganisation.

Desamma äro ordnade och numrerade efter den frågeförteckning, som

är fogad till kommissionens skrivelse.

1. Frågan om förhållandet i allmänhet mellan generaltullstyrelsen

och den trafikerande allmänheten.

Enligt kammarens förmenande skulle det vara av stort gagn för

allmänheten, om hos generaltullstyrelsen, liksom hos vissa statsdepartement

och andra centrala myndigheter, en kommissionär an
-

7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

ställdes med uppgift att enligt viss taxa tillhandagå med ingivande

och uttagande av handlingar m. m.

Från den trafikerande allmänhetens synpunkt är det ävenledes

enligt kammarens mening önskvärt, att arbetet inom tullverket så

långt sig göra låter decentraliseras. Ju mindre lång väg det är till

den beslutande myndigheten, desto hastigare bliva i regel ärendena

avgjorda, och för näringsidkarna är nu mer än någonsin tid detsamma

som pängar. Mången affärstransaktion kommer överhuvud icke till

stånd, om näringsidkaren icke kan räkna på att formaliteterna i tullverket

bliva hastigt undanstökade.

Önskvärt är alltså, att beslutanderätten i största möjliga utsträck

ning lägges hos tullförvaltningarna. Dessa, som hava de lokala förhållandena

för ögonen, hava ock i många fall lättare att fatta beslut,

som, utan att statens rätt trädes för nära, kunna lämpas efter näringsidkarnes

intressen. Det kan invändas, att likformigheten i ärendenas

behandling möjligen därigenom skulle äventyras. Även med en vidsträckt

beslutanderätt hos tullförvaltningarna torde emellertid tillbörlig

likformighet kunna vinnas bland annat genom en effektiv inspektionsverksamhet

från generaltullstyrelsens sida.

Decentralisation bör enligt kammarens förmenande ske även på

det sätt, att de ärenden inskränkas, däri Kungl. Maj:ts beslut erfordras.

Såsom exempel på fall, där decentralisation är önsklig, må följande

anföras:

1. Tillstånd till lossning av tullpliktiga varor å annan tullplats

än stapelstad, vilket för närvarande kan lämnas av generaltullstyrelsen,

bör kunna meddelas av tullkammaren i närmaste stapelstad, så

att fartyget ej under onödigt lång tid behöver uppehållas i väntan

på tillåtelse. Detsamma bör kunna gälla beträffande lossning av tullfria

varor, då fartyget innehar tullpliktigt gods till annan ort.

2. Medgivande av återinförsel av till utlandet för reparation

eller bearbetning utförda varor mot viss lägre tullavgift enligt § 9

mom. 1 tulltaxeförordningen bör enligt kammarens förmenande kunna

lämnas av vederbörande tullkammare i stället för såsom nu av generaltullstyrelsen.

Då dessa ärenden ofta förekomma, är det av rätt

stor betydelse, att en förenklad procedur införes. De torde vara av

så enkel natur, att det mycket väl kan anförtros åt den lokala myndigheten

att i dem träffa avgörande. Därest så finnes nödigt, torde

generaltullstyrelsen meddela allmänna anvisningar i frågan till ledning

för tullkamrarna. I svårare fall bör det naturligtvis stå tullkammare

fritt att från generaltullstyrelsen inhämta speciella anvisningar.

3. Det borde även kunna anförtros åt tullkammare att med
giva

tullfrihet för viss tid (enligt tulltaxeförordningen § 8 mom. 1)

dels för tullpliktiga varor, som införas i ändamål av reparation eller

komplettering inom landet och som äro avsedda att därefter återut
föras,

och dels för inkommande tullpliktigt emballage av spånadsvara

eller halm, avsett att med exportgods återutföras, ävensom för enahanda

ändamål inkommande tullpliktigt emballage av sådant slag,

som icke tillverkas inom landet.

s. 99 Kontrollera mot PDF

HANDELSKAMMAREN I GÄVLE.

99

4. Önskvärt är, att sådana bestämmelser utfärdas för s. k. industritullrestitution

(tulltaxeförordningen § 13 mom. 5), att rätt till

sådan restitution må kunna lämnas av generaltullstyrelsen utan hänvändelse

till Kungl. Maj:t, såsom förhållandet redan är vid s. k. handelstullrestitution

(kungl. förordningen den 13 december 1912).

2. Frågan om lekmannarepresentation inom generaltullstyrelsen

(tullfullmäktige).

Enligt kammarens förmenande borde det kunna bliva av rätt

stort gagn för tillgodoseende av näringslivets behöriga intressen i

tullfrågor, om ett par näringsidkare, exempelvis en representant för

grosshandeln och en för industrien, den ene företrädande import- och

den andre exportintresset, i egenskap av tullfullmäktige på ett mera

stadigvarande sätt fästes vid generaltullstyrelsen. Betänkligt är

emellertid, att fullmäktigesystemet mycket lätt kan utnyttjas till

partibelöningar. Med hänsyn härtill vill kammaren icke förorda detsammas

införande inom tullverket, med mindre särskilda anordningar

vidtagas till skydd för nämnda fara. Efter kammarens förmenande

borde fullmäktige icke åtnjuta större ersättning än som nätt och jämt

kan anses motsvara fullmäktigs uppoffring av tid och krafter. Tullfullmäktige

borde naturligtvis liksom fullmäktige i de verk, där sådana

redan finnas, förordnas av Kungl. Maj:t på viss tid, men före

förordnandet borde förslag upprättas genom vissa näringsidkaresammanslutningar.

Slutligen borde fullmäktig icke kunna få förlängt

förordnande. Detta senare är förestavat även av syftet att fullmäktigeskapet

ständigt må bliva besatt av män med ett lekmannaintresse,

som ej hunnit avtrubbas.

3. Tullbehandling sbyråns upplysningsverksamhet.

Önskvärt är, att näringsidkare, sorg vända sig till upplysningsbyrån,

icke betungas med analyskostnader. Åtminstone borde icke

mer än ett visst begränsat belopp kunna påföras upplysningssökanden

därför. För närvarande träffas sökanden ej sällan av rätt avsevärda

analyskostnader, ett förhållande, som motverkar byråns användning

och det gagn, som därmed är avsett.

10. Fråga om förkortning av den tid, som gods må bötesfritt

kvarligga å packhus.

För att motverka anhopning av gods i packhusen torde nämnda

tid lämpligen kunna nedsättas till 10 dagar.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

SVAR PÅ .FRÅGECIRKULÄR.

11. Packhus karls/Väg an.

I denna fråga får kammaren hänvisa till sitt arbetsutskotts yttrande

av den 11 maj 1912 till kommerskollegium över kommissionens

för granskning av tullverkets stater m. m. förslag angående förrättandet

av handräckningsbestyret jämte av generaltullstyrelsen däröver

avgivna betänkande.

Av yttrandet må här följande anföras:

»Genom utfärdande av den av kommissionen föreslagna och av

generaltullstyrelsen tillstyrkta kungörelsen om handräckningsbestyret

vid tullbehandling skulle dels den nuvarande packbuskarlsinstitutionen

i Stockholm, Göteborg och Malmö regleras och fastslås och dels stadgas,

att även å annan ort anordning med för bestyrets utförande

uteslutande berättigat packhuskarlslag eller arbetsbiträde .må kunna

införas. Utfärdandet av en kungörelse med nämnda bestämmelser

kan icke av utskottet tillstyrkas. Enligt utskottets förmenande skulle

det nämligen vara lyckligt, om å samtliga rikets tullplatser den principen

infördes eller upprätthölles, att varuägare, så länge de äro förpliktade

att bekosta handräckningsbestyret vid tullbehandling, också

hava rätt att på det sätt, de för sig finna lämpligt, utföra detsamma.

Endast om denna princip upprätthålles, kunna enligt utskottets förmenande

varuägarna med visshet påräkna, att handräckningsarbetet

alltjämt kommer att utföras till deras belåtenhet, och att kostnaderna

därför icke bliva större, än skäligt är.

Till och med i Stockholm, Göteborg och Malmö torde helt visst

icke hinder förefinnas att så ordna tullbehandlingen, att varuägarne

genom eget arbetsfolk kunna förrätta bestyret utan att oordning därav

behöver uppkomma. Enligt kommissionens utredning gar det för

sig i städer med långt större varutrafik än Stockholm, såsom Hamburg.

De oordningar i tullpackhusen i Helsingfors, där det fria systemet

tillämpas, som av kommissionen åberopats såsom skäl emot

detta system, synas icke behöva bero pa själva systemet utan endast

på sättet för dess tillämpning. Vid de stora tullplatserna Gävle och

Sundsvall tillämpas åtminstone systemet till såväl trafikanternas som

tullförvaltningarnas fulla belåtenhet.

Om nu likväl av en eller annan anledning de nuvarande packhuskarlslagens

i Stockholm, Göteborg och Malmö monopol anses tills

vidare böra bibehållas, så finnes det i varje fall icke skäl att på något

sätt bereda väg för införandet av liknande institutioner även a andra

orter i riket.

Arbetsutskottet får alltså avstyrka utfärdandet av bestämmelser,

vilka vare sig befästa det rådande tvånget för varuägare att vid

tullbehandling i Stockholm, Göteborg och Malmö använda privilegierat

handräckningsfolk eller vilka, genom att ställa i utsikt införandet

av dylika institutioner även å andra orter i riket, kunna leda därhän,

att även å dessa varuägare berövas rätten att själva utföra handräckningsbestyret.

»

opaginerad Kontrollera mot PDF

HANDELSKAMMAREN I GÄVLE. 1 () 1

Uti detta sitt arbetsutskotts yttrande instämmer kammaren till

fullo. Kammaren vill så mycket hellre bestämt avråda från införandet

av fasta packhuslag, som därigenom den lösning av packhuskarlsfrågan

i varje särskild stad skulle hindras, som efter kammarens förmenande

är den bästa, nämligen att de lokala köpmannaföreningarna

på varje särskild plats taga saken om hand genom att tillsätta och

efter behov avskeda packhuskarlar, som efter en viss av föreningen

fastställd taxa åtaga sig att under föreningens tillsyn betjäna allmänheten

med packhusarbete. Detta system, som torde äga alla de goda

sidor, packhuskarlslagssystemet kan uppvisa, utan monopolets nackdelar,

lär sedan många år tillbaka till allmän belåtenhet tillämpas i

Sundsvall.

K3. Frågor om bevaJcningsJcostnader och avstängda bevaknings
områden.

Kammaren får här upprepa sitt vid flera föregående tillfällen

framförda yrkande, att ersättning icke bör utgå vid bevakning under

tjänstgöringstid av gods inom tullpackhusområdet, t. ex. för bevakning

av nederlags- och transitupplagsgods, av gods under omlastning å

järnväg och av oförtullat gods, som med järnväg ankommit, då hinder

möter för godsets avlämnande inom stadgad tid.

Särskild ersättning för bevakning kan väl svårligen anses berättigad

i andra fall än då möjlighet gives för trafikanten att kunna

under iakttagande av andra, ej alltför betungande former undvika bevakningen

eller använda kostnadsfri bevakning. Men i här anförda

fall givas knappast sadana möjligheter, då det alltmer komplicerade

kommunikationsväsendet och det ökade behovet av snabba och lätta

förbindelser nödvändiggöra en sådan behandling av godset, som den

tullstadgan här förutsätter.

Att ifrågavarande ersättning skall utgå, synes även av den anledningen

obilligt, att packhusområdet ju i alla fall skall av tullpersonalen

bevakas. Under sådana förhållanden blir den extra ersättningen

en tilläggsbeskattning på varorna, som drabbar dem såväl

synnerligen ojämnt utan hänsyn till deras betydelse för handelsomsättningen

som ej sällan rent slumpvis, såsom t. ex. mången gång

beträffande transitgods. Oberäkneliga utgifter irritera i hög grad

näringsidkaren, och möjligheten av sådana äro ägnade att inskränka

handelsomsättningen.

Till försvar för ersättningens utgående har anförts, att, om den

bortfölle, vederbörande trafikants intresse att taga hand om sitt gods

skulle försvinna. Så är dock icke förhållandet, enär trafikanten i

varje fall måste betala ersättning för erforderlig nattbevakning. Mer

än högst elva timmar kommer alltså godset icke att kunna kvarligga

å packhnsområdet utan kostnad för trafikanten. Om emellertid ersättningen

icke, såsom önskligt är, i sin helhet borttages, får kammaren

föreslå, att den åtminstone må försvinna för den del av expeditionstiden,

som infaller inom det första dygnet efter godsets införande

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

å packhusområdet. Beträffande detta första dygn är ersättning särskilt

obillig, och genom denna ersättnings borttagande skulle helt visst

i flertalet fall anledning till klagomål bortfalla.

14. Frågan om moderna arbetsmetoder.

Liksom i postverket borde även i tullverket samtliga erforderliga

blanketter kostnadsfritt tillhandahållas allmänheten. Icke blott denna

skulle draga fördel därav utan även verket självt genom att tullpersonalen

för varje särskild sak blott skulle få en lämplig blankettsort

att handskas med i stället för såsom för närvarande en mängd till

storlek, tryck och uppställning skiljaktiga blankettsorter. Blanketterna

till olika formulär borde naturligtvis genom olika pappersfärger o. d.

göras lätta att skilja från varandra.

15. Frågan om pantvärdets bestämmande vid beviljandet

av nederlagskredit.

För närvarande hållas pantvärdena genomgående för låga. Någon

ändring till det bättre torde icke kunna vinnas annat än i samband

därmed, att staten övertager risken för lämnad nederlagskredit.

Om detta sker, bör generaltullstyrelsen bestämma tullvärdena genom

upprättande av en förteckning å sådana, vilken minst en gång årligen

borde revideras.

16. Tullverkets befattning med s. k. tullrestitutionsgods.

I denna fråga vill kammaren endast helt allmänt uttala önskvärdheten

av att vid avgörandet av tullrestitutionsfrågor formella synpunkter

ej alltför mycket få gorå sig gällande. Följden därav bliver

lätt, antingen att tullrestitutionsrätt ej beviljas i sadana fall, där sakliga

hinder ej bort möta, eller ock så stränga villkor sättas, att sökanden

icke kan begagna sig av rätten. Såsom ett exempel på det

förra må nämnas, att s. k. industritullrestitutionsrätt icke ansetts

kunna beviljas vid utförsel av utländsk emballeringstråd, och såsom

exempel på det senare, att exportör av jutesäckväv i många fall icke

kan begagna sin restitutionsrätt på grund av de betungande kraven

på bevisning av utförseln av godset. I sistnämnda fråga får handelskammaren

hänvisa till sin skrivelse av den 23 oktober 1912 till

generaltullstyrelsen (Bil. 1).

17. Andra frågor.

a) Utsändande av räkningar.

Räkningar å tullavgift och övriga umgälder, som av tullverket

uppbäras, böra genom tullverkets försorg kunna tillställas vederbö
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

HANDELSKAMMAREN I GÄVLE.

103

rande med posten eller pa annat effektivt sätt, lika väl som uppbördsverk

och statens kommunikationsverk kringsända räkningar. Det

för närvarande använda förfaringssättet att inlägga tullräkningarna i

särskilda för trafikanterna avsedda fack medför utom besvär för trafikanterna

understundom även den olägenheten, att räkningarna komma

i felaktigt fack, varigenom dröjsmål med räkningarnas betalning

och böters påförande blir följden.

b) Tullstadgans avfattning

Önskvärt vore, att vid en kommande revidering av tullstadgan

densamma kunde dels få en mera överskådlig uppställning och dels

kompletteras med innehållet i nyare tullförfattningar. Som det nu

är, hava trafikanterna ganska svårt att ur tullförfattningarna skaffa

sig erforderliga upplysningar, och därför torde ock på många håll en

beklaglig okunnighet råda dels om trafikanternas förpliktelser och

dels om de särskilda anordningar, som författningarna medgiva till

trafikens underlättande.

c) Tullbehandling av postpaket.

I detta avseende får kammaren hänvisa till kammarens närslutna

skrivelse av den 25 oktober 1911 till generalpoststyrelsen (Bil. 2),

vilken, såvitt kammaren vet, ännu icke föranlett någon åtgärd från

nämnda styrelses sida.

De i skrivelsen berörda olägenheterna framträda ofta och äro ej

sällan betydande. Dessutom finnes för trafikanten under nuvarande

förhållanden icke något säkert sätt att undvika olägenheterna. Kammaren

får därför livligt förorda det i skrivelsen framförda förslaget,

att, om vid tullbehandling av postpaket å vederbörande tullkammare

vid den svenska ingångsgränsen det befinnes, att för behandlingen

nödiga uppgifter saknas, paketet skall sändas till postkontoret i den

adressorten närmast belägna ort med tullkammare för att å denna

senare tullbehandlas och sedermera genom postens försorg tillställas

adressaten, och att samtidigt underrättelse skall tillsändas adressaten,

att han har att till nämnda postkontor insända felande tulluppgifter.

För den händelse nu föreslagna bestämmelse icke skulle vinna

kommissionens förord, hemställer kammaren, att kommissionen måtte

föreslå, att postpaket alltid ma förtullas å den adressorten närmast

belägna tullkammare.

d) Tullpersonalens förtegenhetsplikt.

Såvitt kammaren har kunnat finna, är i gällande instruktioner

för tulltjänstemännen intet stadgat om plikt för desse att ej i oträngt

mål omtala, vad de under sin tjänstgöring erfara om enskildes affärs
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

SVAR PÅ FRÅGECIRKTJLÄR.

förhållanden. Sådan skyldighet bör enligt kammarens förmenande

införas för all inom tullverket anställd personal. Den kännedom, personalen

förvärvar om näringsidkarnes affärsförhållanden, har genom

nyare lagstiftning, särskilt om synnerligen ingående statistiska upplysningars

lämnande, blivit allt mer fullständig, och den skada, som

genom indiskretioner från personalens sida kan vållas, allt större. Det

torde under sådana förhållanden finnas fullgoda skäl för att personalen

i vederbörlig instruktion ålägges en viss förtegenhetsplikt.

e) Förslag om ändringar i 56 § tullstadgan.

Mom. 1 av 56 § tullstadgan föreskriver bl. a., att under lossning

varande fartyg ej utan erhållet tillstånd må förflyttas från plats

till annan inom samma hamn. Nämnda föreskrift synes sakna fog

beträffande fartyg, vilket, kommande från svensk ort och på väg till

annan svensk ort, icke innehar gods av beskaffenhet att tullförpassning

skall medfölja. I berörda fall tillämpas ej heller föreskriften på

en del orter, under det man å andra platser håller på densamma. Då

föreskriften å sist antydda orter förorsakar onödigt besvär, hemställer

kammaren om momentets ändring i syfte att anmälningsskyldigheten

i berörda fall må bortfalla.

Genom mom. 2 av paragrafen föreskrives, att fartygsbefälhavare,

som är skyldig att medföra årspass eller förpassning å lasten eller

del därav, skall vid ankomst till tullplats »ofördröjligen»- anmäla sig

hos tullförvaltningen å stället. Av andra punkten i momentet framgår

strängt taget, att med denna anmälan icke får anstå till dess

tullförvaltningens expeditionstid inträder. På de flesta orter torde

man på goda skäl ej strängt tillämpa föreskriften, men på andra

kräves det, att anmälan omedelbart göres, även om ankomsten sker

på natten, då anmälningen dels försvåras genom att tullbevakningsförmannen,

till vilken anmälan i detta fall skall ske, i regel måste

uppsökas i sin bostad, och dels fördyras, enär ersättning skall lämnas

för årspassets påtecknande på övertid. Med en sådan tillämpning

bli i viss mån formaliteterna mera betungande för ett i inrikes fart

gående fartyg än för från utlandet kommande fartyg, vars befälhavare

ej behöver låta tullvisitation ske, förrän expeditionstid är inne.

Handelskammaren föreslår, att paragrafen må undergå sådan ändring,

att anmälan ej behöver göras, förrän expeditionstid inträder, och vill

kammaren dessutom hemställa, att ifrågavarande påteckning må, såsom

tidigare lär hava varit tillåtet, kunna verkställas av vederbörlig tullvaktmästare

i stället för av tullförvaltningen eller av tullbevakningsförmannen.

När fartyget lägger till vid plats inom hamn på längre

avstånd från den plats, där tullstationen är belägen eller tullbevakningsförmannen

bor, förorsakas ej ringa besvär genom den nuvarande

föreskriften.

Gävle den 13 februari 1915.

Handelskammaren i Gävle:

TORD MAGNUSON.

M. Hamilton.

opaginerad Kontrollera mot PDF

HANDELSKAMMAREN 1 GÄVLE.

1 05

Bil. 1.

Handelskammarens i Gävle skrivelse till k. generaltullstyrelsen

av den 28 oktober 1912.

Från handelskammarens i Gävle distrikt utföras årligen avsevärda

partier pappersmassa, emballerad i juteväv. För importerad

juteväv, för vilken tull erlagts, har exportören enligt 13 § tulltaxeförordningen

rätt att vid återexport åtnjuta tullrestitution efter 10 öre

per kilogram. Förmånen av sagda rätt till tullrestitution förringas

emellertid i avsevärd grad på grund av de betungande bestämmelser

för veriflcering av exporten, som äro stadgade för erhållande av tullrestitution.

För veriflcering av export av juteemballage från handelskammarens

distrikt har man uteslutande att fästa sig vid bestämmelserna

i generaltullstyrelsens cirkulär av den 3 mars 1890. De sätt

för verificeringen, som omnämnas i § 13 mom. 1 c tulltaxeförordningen,

äro nämligen vad exporten från distriktet angår antingen helt och

hållet uteslutna eller ock ännu mera omständliga än det i nämnda

cirkulär angivna. Cirkuläret föreskriver, att exporten skall styrkas

dels genom anteckning å fartygets tullpass och dels genom intyg från

vederbörande tullbetjänt, »att trämassan med emballage till uppgivet

antal balar blivit under hans tillsyn i fartyget inlastad och införseglad

samt fartyget av honom bevakat intill dess avgång, ävensom,

därest annan svensk tullplats under resan anlupits, att fartyget med

orubbad försegling dit ankommit, därstädes bevakats och, fortfarande

under försegling, därifrån avgått». Dessutom fordras såsom eljest

tillverkarens under edlig förpliktelse avgivna och med två vittnen

styrkta försäkran, att emballaget utgöres av utländsk jutevävnad, för

vilken full införseltull blivit erlagd. Den tullbevakning, som dessa

föreskrifter nödvändiggöra, blir givetvis både i och för sig kostsam

och föranleder dessutom mången gång dröjsmål för fartyget. Tullbevakningen

måste ofta börja en god stund innan lastningen vidtager,

enär man ofta, på grund av vagnväxling e. d., icke kan noga bestämma

tidpunkten för lastningen. Vidare måste fartyget dag och ofta

även natt hållas under bevakning även under efteråt skeende lastning

av annat gods. Förseglingen av fartygsluckorna samt övriga formaliteter

föranleda tidsförlust på mer än ett sätt. Det är påtagligt, att

allt detta skall medföra avsevärda utgifter, vilka väsentligen förringa

den lättnad i omkostnader, som, för gynnande av export av svensk

pappersmassa, åsyftats vid beviljandet av ifrågavarande tullrestitution.

I alldeles särskild grad framträder detta missförhållande dels vid utförsel

av mindre laster pappersmassa, enär redan vid en last av 30

å 50 ton omkostnaderna för tullbevakning uppgå till ungefär samma

belopp som restitutionen, och dels då fartyget såsom ofta händer har

att anlöpa flera hamnar för intagande av last, enär tullbevakningskostnaderna

då flerdubblas.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

SVAR PÅ FR AGE CIRKULÄR.

De uppkomna omkostnaderna drabba i sista hand avlastaren,

även om rederiet påtagit sig kostnaden för tullbevakningen, i det

rederiet i sin ordning måste täcka sina utgifter genom något högre

frakter. 1 en del fall vägra dessutom rederierna att mottaga restitutionsgods

i följd av tidsutdräkten och omständigheterna vid dess befraktande.

Förhållandena hava utvecklat sig därhän, att avlastare av

partier under en viss gräns avstå från rätten till tullrestitution. Under

år med livlig efterfrågan i marknaden, därvid smärre skeppningar

dels för provpartier och dels för successiv förbrukning ofta förekomma,

kan det innebära ganska kännbar olägenhet att icke kunna använda

sig av den restitutionsrätt, som staten beviljat.

Handelskammaren vill icke underlåta att omnämna, att pappersmassefabrikerna

av olika anledningar börjat delvis övergå till bruket

av cellulosaemballage i stället för juteemballage. Att märka är emellertid,

att det nästan alltid påfordras, att pappersmassa för transatlantisk

export emballeras i juteväv. För närvarande torde av den svenska

cellulosaexporten (omkring 800,000 ton, torr och våt) omkring 175,000

ton utföras i juteemballage.

En förenkling av formaliteterna vid dylik tullrestitution skulle

innebära en fördel icke blott för exportörerna av pappersmassa utan

även för övriga trafikanter, vilkas gods nu mången gång får vidkännas

dröjsmål för restitutionsgodsets skull, och slutligen för tullverket, i

den mån minskning i tullbestyret kunde vinnas.

Av anledningar, som framgå av det ovan anförda, har handelskammaren

anmodats att hos vederbörande göra framställning i syfte

att vinna lättnad vid tullrestitution för juteemballerad pappersmassa.

För vinnande av den önskade lättnaden synes det böra ifrågasättas,

att för verificering av utförseln (förutom tillverkarens ovannämnda

försäkran) icke skulle erfordras mer än intyg från tullbetjäningen,

att trämassan i emballage till uppgivet antal balar blivit i

fartyget inlastat för export. Man borde däremot kunna avstå från

den nu stadgade särskilda tullbevakningen på lastningsorten och å

annan svensk tullplats, som fartyget efter lastningen må anlöpa. Sedan

pappersmassan en gång blivit inlastad och å märkrullan blivit antecknad

såsom destinerad till utrikes ort, finnes ingen rimlig anledning

befara, att densamma komme att, i och för åtkomst av juteemballaget,

åter lossas inom svenskt område. Redan risken för upptäckt av ett

sådant bedrägeriförsök är så stor, och de av eventuell upptäckt föranledda

ansvarskostnaderna så stora i förhållande till den obetydliga

vinsten, att varje tanke på ett sådant försök, om det någonsin skulle

uppkomma, säkerligen genast skulle lämnas utan vidare prövande.

Än mera övertygande bör det förhållandet verka, att en avlastare av

juteemballerad massa med all säkerhet skulle få vidkännas ökade

omkostnader i stället för vinst vid försök att i svensk hamn, för

åtkomst av juteemballaget efter redan beviljad restitution, åter avlasta

den för export antecknade pappersmassan.

En annan utväg vore att låta utförseln styrkas genom intyg av

befälhavare eller styrman å det fartyg, varmed massan befordrats, att

opaginerad Kontrollera mot PDF

HANDELSKAMMAREN I GÄVLE. D''<

fartyget i den svenska hamnen lastat och i utlandet lossat det parti

jnteemballerad massa, för vilken restitution begäres.

Med stöd av det ovan anförda får handelskammaren vördsamt

anhålla, att generaltullstyrelsen ville på grundval av det i tulltaxeförordningen

§ 13 mom. 2 åt styrelsen givna bemyndigande medgiva de

lättnader beträffande formaliteterna för erhållande av tullrestitution

av jutevävnad, som på grund av ovanstående må anses påkallade.

Därest styrelsen åter icke anser sig med stöd av nämnda bemyndigande

kunna medgiva sådan lättnad, som här ifrågasättes, anhåller kammaren,

att styrelsen ville taga under övervägande, huruvida icke från

styrelsens sida förslag kunde väckas om erforderlig ändring av tulltaxeförordningens

föreskrifter. Därvid borde då enligt kammarens

förmenande tillses, huruvida ej även beträffande andra slag av restitution

lättnader i formaliteterna i den riktning, som ovan av kammaren

blivit antydd, borde och kunde åvägabringas.

Bil. 2.

Handelskammarens i Gävle skri velse till k. generalpoststyrelsen

av den 25 okt. 1911.

I § 87 av det av generalpoststyrelsen den 10 januari 1900 utfärdade

reglemente angående paketpostförsändelsernas behandling föreskrives,

att från utlandet kommande paket, som äro adresserade till

annan inrikes ort än de i mom. 1 uppräknade, d. v. s. till ort, där

tullkammare icke finnes, skola i regel tullbehandlas å vederbörande

tullkammare vid svenska ingångsgränsen.

Denna bestämmelse, vilken väl i flertalet fall nämligen då

paketen innehålla alla för tullbehandlingen erforderliga handlingar

torde vara praktisk och ägnad att med minsta möjliga dröjsmål låta

paketet framföras till adressaten, synes däremot vara mindre ändamålsenlig,

då någon för tullbehandlingen nödig handling eller uppgift

saknas. Så har handelskammaren t. ex. från ett av distriktets större

industriföretag mottagit meddelande om att firman, som har sitt säte

å ort i närheten av Gävle, där tullkammare icke finnes, otaliga gånger

haft allvarsamma olägenheter av att angelägna sändningar kvarhållits

vid tullgränsen i t. ex. Trälleborg eller Göteborg.

Ofta förekomma från utlandet brådskande sändningar av varuprover

eller mallar för måttagning, reparerade maskindelar och dylikt,

på vilka sändningar tillverkningen av stora och angelägna beställningar

kan stå och vänta. Helt nyligen hann t. ex. för ovannämnda

firma en större exportorder å järnrör icke med den därför avsedda

skeppslägenhet, emedan en mall, varmed rören skulle kontrollmätas

och som i och för sig saknade allt värde, kvarhölls i Göteborg för

infordrande av värdeuppgift. Att ordna så att faktura eller värdedeklarationer

alltid medfölja paketet låter sig ej i praktiken utföra,

enär instruktioner härom ofta förbises av de utländska avsändarne.

Ofta saknas nämligen faktura på grund av sändningens natur av prov

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

och i andra fall, där faktura verkligen utskrives, sändes den ofta i

brev till mottagaren.

I alla de fall, där vederbörligen bestyrkt värdedeklaration erfordras

för förtullningen men saknas i sändningen, blir denna nu enligt

föreskrift kvarhållen vid gränsstationen, tills mottagaren skriftligen

fått meddelande om fallet och hunnit lämna tillfyllestgörande upplysningar.

Att ett sådant dröjsmål ofta blir längre än vad som rimligen kan

väntas och begäras inses lätt, då man betänker, att gränsstationen

ofta är Trälleborg eller Göteborg, och mottagaren kan bo långt uppe i

landets nordligare delar. Ofta torde dröjsmålet dessutom träffa sändningar,

vilka just på grund av sin brådskande natur avskickats

postledes.

Det förefaller handelskammaren som om i dylika fall en för

näringsidkarne betydande tidsvinst och lättnad kunde ernås, om paketet,

så snart det fastställts, att tullbehandlingsuppgifterna icke äro

fullständiga, avsändes till den för adressaten lämpligast belägna ort

med tullkammare, samtidigt som adressaten därom erhåller underrättelse.

Härigenom kunde åtminstone i Norrland flera dagars tidsutdräkt

sparas. Dessutom skulle den fördel vinnas, att adressaten

hade att förhandla med den tullkammare, med vilken han i regel har

att göra. Detta kan göra tullbehandlingen bekvämare, än om förtullningen

sker vid en avlägsen tullkammare, där adressaten icke är

känd, särskilt i de fall, då adressaten genom avsides belägenhet har

långsam postförbindelse, men har möjlighet att per telefon ordna saken

med den i hans trakt befintliga tullkammare.

I anledning av vad ovan anförts och särskilt då paketpostreglementet

enligt uppgift nu står under omarbetning får handelskammaren

vördsamt anhålla, att generalpoststyrelsen måtte taga i övervägande,

huruvida icke i stället för nu gällande bestämmelser bör träda

den föreskriften, att om, vid tullvisitation av postpaket å vederbörande

tullkammare vid den svenska ingångsgränsen, det befinnes, att

för tullbehandlingen nödiga uppgifter saknas, paketet skall sändas till

postkontoret i den adressorten närmast belägna ort med tullkammare

för att å denna tullbehandlas och sedermera genom postens försorg

tillställas adressaten, och att samtidigt underrättelse skall lämnas till

adressaten, att han har att till nämnda postkontor insända felande

tulluppgifter.

6. Skrivelse från handelskammaren i Göteborg.

Till 1914 års tullkommission.

Sedan 1914 års tullkommission i cirkulär den 19 november 1914

anmodat handelskammaren i Göteborg att inkomma med yttrande

över vissa i cirkuläret närmare angivna frågor, får handelskammaren

i anledning härav vördsamt anföra följande rörande:

opaginerad Kontrollera mot PDF

HAND ELS K A MM A BEN I GÖTEBORG.

I Öl)

Fråga 1.

För den trafikerande allmänheten är det av största betydelse, att

de ärenden, vilka äro beroende på kungl. generaltullstyrelsens prövning,

avgöras så snabbt som möjligt, och ligger det därför alldeles

särskild vikt uppå såväl att generaltullstyrelsens arbetssätt anordnas

med detta mål i sikte som ock att ett tillräckligt antal ämbets- och

tjänstemän anställas, så att vid ärendenas handläggning onödigt dröjsmål

undvikes. Ävenledes böra alla sådana ärenden, vilka icke med

nödvändighet måste avgöras av generaltullstyrelsen, hänvisas till de

lokala tullmyndigheterna och i allmänhet en decentralisering eftersträvas.

Fråga 2.

Den erfarenhet, man inom de skilda statens verk, vilka hava med

näringslivet att göra, vunnit angående nyttan av lekmannarepresentanter,

giver vid handen nödvändigheten av att även inom tullverket

plats beredes för lekmannaelement. Handelskammaren hyser den uppfattningen,

att det lämpligaste sättet för lekmännens deltagande i

arbetet inom tullverket torde vara, att ett relativt fåtal, i praktiskt

arbete erfarne och med näringslivet förtrogne män i egenskap av

fullmäktige biträdde vid handläggning av frågor av viktigare och mera

principiell innebörd, varvid dock från sådan handläggning borde undantagas

avdömandet av rena tvister rörande tulltaxans tillämpning. En

viktig uppgift torde för dessa fullmäktige dessutom kunna finnas däri,

att åt dem uppdroges att med uppmärksamhet följa tillämpningen av

tulltaxans bestämmelser samt avgiva förslag till sådana förändringar

eller förtydligande i avfattningen av densamma, som vid tillämpningen

kunnat visat sig behövliga och nyttiga.

Fråga 3.

Ehuruväl den upplysningsverksamhet, som nu utövas av generaltullstyrelsens

tullbehandlingsbyrå, är av stor betydelse, använder dock

allmänheten sig i ringa grad av densamma. Orsaken härtill torde,

enligt handelskammarens åsikt, till icke ringa del böra tillskrivas den

omständigheten, att de för upplysningars erhållande fordrade avgifterna

ställa sig för höga. En avsevärd nedsättning av avgifterna bör

därför eftersträvas, varigenom tullbehandlingsbyrån skulle kunna få

allmännare användning och bättre motsvara sitt ändamål. Det synes

också handelskammaren, som kunde, åtminstone den vid de större

tullkamrarne, hos tjänstemännen samlade erfarenheten bättre tillgodogöras

vid meddelandet av upplysningar. Upplysningsärenden borde

därför å de platser, där dylika tullkamrar förefinnas, ingivas till packhusinspektionen

för att därstädes beredas, varvid tillfälle ävenledes

borde beredas sökanden att meddela upplysningar. Sedan denna förberedande

behandling av ärendet företagits, skulle det åligga veder
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

börande tulltjänsteman att med eget utlåtande skyndsammast vidare

befordra ärendet till upplysningsbyrån, vilken hade att meddela beslut

i detsamma.

Fråga 4.

Ehuruväl likformigheten i tullbehandlingen vid de skilda tullkamrarna

under senare tider högst betydligt förbättrats, anser handelskammaren

dock, att ytterligare förbättringar skulle kunna i detta

hänseende åstadkommas. Av betydelse för vinnandet av detta mål

torde vara såväl inrättandet vid de särskilda tullkamrarna i möjligaste

utsträckning av varumuseum och bibliotek samt beviljandet av anslag

för dessas underhåll och utveckling som ock tätare inspektioner, förenade

med demonstrationer av varor och föreläsningar, förrättade av

särskilt för detta ändamål utbildade tjänstemän.

Fråga 5.

Utbildningen av tjänstemän av högre grad har på senare tider

märkbart förbättrats, och torde de strävanden till vidare utveckling

härutinnan, som förefinnas, icke böra minskas eller efterlåtas. Handelskammaren

får i övrigt rörande den utbildning, som bör ifrågakomma

för redan fast anställd personal, hänvisa till sitt yttrande

under fråga 4.

Fråga 6.

För de uppdrag, som pläga anförtros åt tjänstemän av lägre grad,

torde större utbildning, än vad som nu förefinnes, icke vara av behovet

påkallad. Då handelskammaren anser, att det för den trafikerande

allmänheten skulle innebära en allvarlig fara, därest otillräckligt

utbildade personer finge omhändertaga någon del av det arbete

vid tullbehandlingen, som nu utföres av tjänstemän av högre

grad, och föga anledning finnes att antaga, att tjänstemännen av

lägre grad skulle kunna med mindre utbildning än den, tjänstemännen

av högre grad besitta, tillfredsställande förrätta någon del av

dessas arbete, finner handelskammaren ingen anledning föreligga att

förorda större utbildning för tjänstemän av lägre grad.

Fråga 7.

Då denna fråga torde avse en rent inre tullverkets angelägenhet,

saknar handelskammaren anledning att yttra sig.

Fråga 8.

Indragning av någon tjänst vid tullverket i Göteborg torde vara

så mycket mera omöjlig som det för tillgodoseendet av trafikanternas

berättigade krav på snabbhet vid tullbehandlingen är synnerligen

nödvändigt att ytterligare flera tjänstemän tillsättas. Angående frå
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

HANDELS KAMBI ABEN I GÖTEBORG. 1 1 1

gan, huruvida någon indragning av tjänster inom kust- eller gränsbevakningen

skulle vara möjlig, kan handelskammaren, vars distrikt

endast omfattar staden Göteborg, på grund av bristande erfarenhet

icke yttra sig; dock vill handelskammaren hava framhållit såsom dess

åsikt, att det skulle vara högeligen olämpligt, därest en indragning

av tjänster vid gräns- eller kustbevakningen skulle medföra, att befattning

vid nämnda bevakningar, med vilka resor vore förenade,

komme att förenas med ordinarie tjänstemannabefattning vid tullverket

i Göteborg.

Fråga, 9.

Det torde vara synnerligen av behovet påkallat, att vid tullverket

i Göteborg tillsättes en för alla avdelningarna gemensam chef med

behörig myndighet, och den erfarenhet, som samlats under nu rådande

system, pekar avgjort på nödvändigheten av en snar förändring

i detta hänseende. Ävenledes kan den, enligt handelskammarens

åsikt, nödvändiga decentraliseringen av tullverket knappast tillbörligen

genomföras, därest icke en beslutande och ansvarig gemensam

chef för de särskilda avdelningarna i tullkammaren förefinnes.

Fråga 10.

De lokala förhållandena i Göteborg synas vara jämförelsevis goda

och giva knappast anledning till några önskningar om förändringar

av mera genomgripande art.

En avkortning av den tid, som gods må bötesfritt kvarligga i

packhus, synes icke vara tillrådlig, då den nu bestämda tidrymden

är tillmätt i knappaste laget och icke mera än vad som är behövligt

för att därunder hinna vidtaga nödvändiga anordningar.

Fråga 11.

Handelskammaren har angående denna fråga ingivit till såväl

Konungen som kungl. kommerskollegium i avskrift bifogade skrivelser

(Bil. A, B och C), och får handelskammaren, vilken vid förnyad prövning

icke funnit anledning föreligga att förändra sin i dessa skrivelser

uttalade uppfattning, åberopa desamma såsom vore de i föreliggande

ärende avgivna.

Fråga 12 och 13.

Angående denna fråga får handelskammaren hänvisa till sin i

avskrift bifogade (Bilaga D) skrivelse till kungl. kommerskollegium i

de delar, som icke redan blivit beaktade, varjämte handelskammaren

dessutom vill framhålla det berättigade i kravet på att bevakningsavgifter

icke böra uttagas förr än så stort antal expeditionstimmar

förflutit från det märkrullan ingivits eller fartyget börjat lossa, att

under normala förhållanden varan kunnat hinna bliva tullbehandlad.

Det synes handelskammaren vara orättvist, att, såsom nu är förhål
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

SVAR PÅ FRÅOECIRKULÄR.

landet, varuägaren skall erlägga bevakningsavgift, ehuruväl någon

tullbehandling av varan icke kunnat på grund av gällande föreskrifter

företagas.

Fråga 14.

Ett modernare och efter affärslivets behov mera avpassat arbetssätt

i kungl. tullverket torde vara mycket önskvärt, och vill handelskammaren

särskilt hava framhållit, att allmänna expeditionstiden

borde sättas i bättre sammanhang med den tid, under vilken verksamheten

i affärerna pågå. Även synes det handelskammaren vara

nödvändigt, att mera betryggande åtgärder vidtagas i syfte att tullräkningarna,

vilka betraktas såsom bevis på rätt att disponera varorna,

icke måtte komma i orätta händer. Av fördel för köpmännen skulle

det vara, därest å räkningarna angåves den sista tidpunkt, å vilken

betalning för undvikandet av påföljd måste erläggas. Det borde

dessutom vara tillåtet att erlägga betalning medelst postremissväxlar.

Fråga 15.

Det nuvarande systemet för bestämmandet av pantvärdet vid

beviljandet av nederlagskredit vållar varuägaren mycken olägenhet,

då vederbörande tulltjänsteman på grund av det personliga ansvar,

han är underkastad, givetvis måste uppskatta värdena å varorna synnerligen

lågt och vida under marknadsvärdet. En förändring till det

bättre, varigenom varans verkliga värde kunde läggas till grund för

beviljandet av nederlagskrediten, skulle därför vara mycket önskvärd

samt bidraga till att nederlagsinstitutet Ange större användning och

bättre komme att motsvara det med detsamma avsedda syftet.

Fråga 16.

Den korta tid, under vilken s. k. handelsrestitution meddelats,

har icke varit tillräcklig för att kunna samla nog erfarenhet för bedömandet

av institutets verkan, men tyckes densamma på det hela

taget fungera tillfredsställande, varvid dock det framstått såsom ett

starkt önskemål, att det antal varor, för vilka handelsrestitution medgives,

borde i hög grad utvidgas.

Rörande tullrestitution för fabriksalster vill handelskammaren

framhålla det olämpliga i nuvarande bestämmelser, men saknar handelskammaren

anledning att närmare inlåta sig på denna fråga vid

det förhållandet att för densammas utredning en särskild kommission

är verksam.

Göteborg den 17 april 1915.

För handelskammaren i Göteborg:

CARL AUG. KJELLBERG.

Joll. C. Lembke.

s. 113 Kontrollera mot PDF

HANDELSKAMMAREN I GÖTEBORG.

113

Bil. *4.

Till Konungen.

Genom nådigt brev den 15 mars 1907 har kungl. generaltullstyrelsen

fått sig anbefallt att verkställa utredning, huruvida nu gällande

föreskrifter angående skyldighet för varu emottagare å vissa tullplatser

att vid förtullning av varor anlita biträde av s. k. packhuskarlar

böra ersättas av bestämmelser, vare sig i syfte, att varuägare

medgives rätt att själva i större eller mindre mån ombesörja det arbete

vid tullbehandlingen, som för närvarande utföres av packhuskarlarne,

eller därom att samma arbete övertages av tullverkets personal

och i sammanhang därmed föreskrift meddelas, att de nu till

packhuskarlarna utgående dragarpenningarne skola ingå till statsverket.

Då denna fråga i hög grad berör handeln och näringarne i Göteborg,

varest varuemottagarne hava skyldighet att vid tullbehandling

anlita biträde av s. k. packhuskarlar, som därför särskilt ersättas,

vågar handelskammaren i Göteborg i underdånighet inför Eders

Kungl. Maj:t såsom dess mening framhålla, att en förändring av

dessa förhållanden är synnerligen önskvärd.

Det arbete vid tullbehandling, som utföres av packhuskarlarne,

och för vilket nu en ganska betungande avgift utkräves, borde, då

detsamma ensamt föranledes av statens upptagande av tullavgifter,

utföras av. statens tjänstemän samt utan särskild kostnad för varuemottagarne.

Men även för det fall att Eders Kungl. Maj:t skulle

finna, att särskild ersättning bör utgå för det arbete vid tullbehandlingen,

som för närvarande utföres av packhuskarlarne, synes det

handelskammaren i Göteborg vara av behovet påkallat, att en förändring

företages av den personal, som nu ombesörjer samma arbete.

Den skråaktiga organisation av härvarande packhuskarlslag, vilket

består av ett relativt fåtal ordinarie packhuskarlar vilka uppbära

dragarepengar och fördela överskotten sinsemellan, samt av ett antal,

av dessa packhuskarlar löst anställda och med veckopenningar avlönade,

s. k. extra packhuskarlar, erbjuder icke tillräcklig garanti för

en under alla omständigheter ostörd fortgång av arbetet. En sådan

garanti torde lättast och säkrast kunna erhållas därigenom, att kungl.

tullverket själv övertoge allt det arbete, som tullbehandlingen medför,

samt läte detsamma förrättas av en fast anställd och av verket avlönad

personal, varvid den särskilda avgiften, därest en sådan uppbures,

borde direkt inflyta till statsverket.

Med anledning av det anförda får handelskammaren i Göteborg

i underdånighet anhålla

att Eders Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder

i syfte, att det arbete vid tullbehand

lingen, som för närvarande i Göteborg utföres av

de s. k. packhuskarlarne, komme att övertagas

av tullverkets personal utan särskild kostnad för

8

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

SVAR PÅ FRÅGECIRKtTLÄR.

varuemottagarne eller, därest för berörda arbete

en särskild avgift anses böra upptagas, densamma

komme att uppbäras av statsverket.

Göteborg den 16 november 1907.

För handelskammaren i Göteborg:

Underdånigst

CARL AUG. KJELLBERG.

Joh. C. Lembke.

Till Konungen.

Bil. B.

Sedan Eders Kungl. Maj:t bemyndigat chefen för kungl. finansdepartementet

att tillkalla sakkunniga för, bland annat, att avgiva

yttrande angående organisationen av de i vissa städer befintliga s. k.

packhuskarlarne samt dessas åliggande och befogenhet, hava de utsedda

sakkunnige den 18 november 1911 avgivit betänkande och förslag

i ärendet. Över detta betänkande och förslag har kungl. genetullstyrelsen

ålagts att inkomma med yttrande, och har för detta

ändamål kungl. generaltullstyrelsen infordrat av packhusinspektionerna

i vissa städer utlåtande i ärendet. Då frågan är av den allra

största betydelse för landets importhandel, men, såvitt handelskammaren

i Göteborg har sig bekant, icke någon handelskorporation eller

därmed jämförlig institution satts i tillfälle att uttala sig i ärendet,

vare sig till de sakkunnige eller till kungl. generaltullstyrelsen, dristar

handelskammaren i Göteborg sig att i underdånighet inför Eders

Kungl. Maj:t framlägga sina erinringar mot det av de sakkunnige utarbetade

betänkandet och förslaget, då, enligt handelskammarens förmenande,

landets handel och dess intressen vid avgörandet av denna

för dem så viktiga fråga även böra tillgodoses, och icke endast tulltekniska

eller statsfinansiella synpunkter därvid få bliva bestämmande.

De sakkunnige hava i sitt betänkande förordat bibehållandet, vad

städerna Stockholm, Göteborg och Malmö beträffa, av de därstädes

existerande s. k. packhuskarlslag samt i ett till betänkandet fogat

förslag till kungörelse angående förrättandet av handräckningsbestyret

vid tullbehandling framlagt de särskilda bestämmelser, vilka, med

uttryckligt erkännande av packhuskarlslagets rätt att med andras

uteslutande gå allmänheten till hända med handräckning vid tullbehandling,

befunnits erforderliga för att närmare fastslå packhuskarlslagens

befogenhet och skyldigheter, deras organisation och deras förhållande

till tullverket och allmänheten. De skäl, som av de sakkunnige

anförts till stöd för deras uppfattning angående lämpligheten

av att bibehålla de nuvarande packhuskarlslagen i ovan angivna stä
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

HANDELSKAMMAREN I GÖTEBORG. 115

dor, äro enligt deras egen uppgift å sid. 61 i betänkandet grundade

dels på den debatt, som vid riksdagen förts angående en därstädes

väckt motion om statens övertagande av handräckningsbestyret vid

tullbehandlingen, dels ock på upplysningar, som enskilt kommit kommissionen

tillhanda, ytterligare bestyrkta av upplysningar från tullmyndigheter,

dels slutligen oek på det förhållandet »att meningarne

inom handelsvärlden om fördelen av packhuskarlslagens avskaffande

äro långt ifrån enstämmiga». Handelskammaren saknar tillfälle att

ingå på närmare prövning av de av de sakkunnige åberopade, dem

enskilt tillhandakomna och av tullmyndigheterna bestyrkta upplysningarna,

då i betänkandet endast antydes, att dessa upplysningar

varit av den arten, att de bibringat kommissionen den uppfattningen,

»att packhuskarlslagen fullgöra dem åliggande arbete på ett sätt, som

icke giver anledning till befogade anmärkningar». Handelskammaren

vill mot detta hava anfört, att vad själva sättet för arbetets fullgörande

beträffar, om därmed avses arbetets intensitet och ordning, åtminstone

i Göteborg icke någon anmärkning framställts eller med’ fog

kunnat framställas, och vad den av de sakkunnige anförda meningsskiljaktigheten

inom handelsvärlden beträffar densamma, åtminstone

om den hänför sig till vissa vid den förut omnämnda debatten anförda

uttalanden från enskilda affärsmän inom Göteborg, avsåge frågan

om utbytandet av det nuvarande packhuskarlslaget mot av staten anställda

och avlönade arbetare under bibehållandet av avgifter för det

förrättade arbetet men icke packhuskarlslagens lämplighet i och

för sig.

Handelskammaren i Göteborg har redan förut i skrivelse till Eders

Kungl. Maj.t av den 17 november 1907 i underdånighet såsom dess

åsikt uttalat, att packhuskarlslagen vore olämpliga att omhänderhava

handräckningsbestyret vid tullbehandlingen icke på den grund, att

själva sättet för arbetets fullgörande skulle vara otillfredsställande,

utan därför att lagens organisation och sammansättning icke lämnade

tillräckliga garantier för att arbetet under alla omständigheter bleve

utfört, och handelskammaren förordade statens övertagande av handräckningsbestyret,

enär handelskammaren ansåge, att härigenom den

önskade garantien skulle kunna åstadkommas, varjämte handelskammaren

ävenledes hyste och uttalade den uppfattningen, att det med

tullbehandlingen förenade arbetet borde utan kostnad för trafikanterna

ombesörjas av staten, samt att, därest detta icke kunde uppnås, de

avgifter, som erlades för med tullbehandlingen förenat arbete, borde

ingå till statsverket.

De åsikter, handelskammaren härvid uttalat, har handelskammaren

icke funnit anledning att frånträda, och vill handelskammaren

särskilt hava framhållit, att vad handelskammaren anfört rörande

packhuskarlslagens olämplighet torde än mera äga sin riktighet, när

det ifrågasättes att uttryckligen såväl erkänna packhuskarlslagens rätt

att i de angivna städerna monopolisera allt handräckningsarbete vid

tullbehandlingen som ock att fastslå principen, att kostnaderna för

detta arbete skall av varuägaren vidkännas. Därest denna princip,

som av de sakkunniga förordas, att varuägaren skall hava skyldighet

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄK.

att vidkännas kostnaderna för tullbehandlingsarbetet, godkännes, synes

såsom ett nödvändigt korrelat härtill följa, att varuägaren vid arbetets

förrättande bör åsamkas så ringa kostnader och olägenheter, som med

upprätthållande av statens intresse vid tullbehandlingen är förenligt,

och torde medgivandet för varuägaren, med undantag av dem i de

ovan angivna städerna, att själva få ombesörja tullbehandlingsarbetet

bero på riktigheten av denna sats. Den ekonomiska sidan vid ordnandet

av tullbehandlingsarbetet har av de sakkunniga endast flyktigt

berörts, om man härifrån undantager den statsfinansiella. Det synes

handelskammaren dock, som vore den ekonomiska synpunkten av

ärendet värd en utförligare behandling, än vad som kommit densamma

till del, särskilt som det gäller att uttryckligen fastslå sådana

undantagsstadganden, vilka skulle sätta en del av landets köpmän i

annan ställning än de andra.

Ehuruväl anmärkningar icke sällan framställts mot storleken av

de avgifter, vilka fastställts i de för packhuskarlslagen gällande taxorna,

hava dock dessa anmärkningar icke varit föremål för statsmakternas

prövning, enär det huvudsakliga intresset i de städer, varest

packhuskarlslag existerat, förut koncentrerat sig på önskemålen att

antingen få åt varuägarne förvärva rätten att själva låta utföra tullbehandlingsarbetet

eller få detsamma övertaget av statsverket. Då

uppfyllandet av dessa önskemål emellertid för närvarande tyckes möta

hinder, är det nödvändigt för handeln i de städer, varest packhuskarlslag

finnas, och varest enligt de sakkunniges och de hörda tullmyndigheternas

åsikt det icke bör medgivas, att tullbehandlingsarbetet

företages av den enskilda trafikanten, att det tillses, att icke genom

olämpliga anordningar av detta arbete onödiga kostnader och

olägenheter förorsakas. Även om det skulle vara riktigt, att de nödvändiga

kostnaderna för tullbehandlingsarbetet övervältras av köpmännen

på konsumenterna, gäller denna sats icke, när kostnaderna

ställa sig olika höga å skilda, med varandra konkurrerande platser,

då under detta förhållande endast en del av kostnaderna, som är för

båda platserna lika, kan i höjda priser återvinnas av konsumenterna,

under det att den del, som överskjuter detta belopp, måste bäras av

handeln å den plats, varest de för höga kostnaderna förefinnas. De

avgifter, vilka erläggas till packhuskarlslagen, äro synnerligen höga

samt torde icke stå i proportion till det litet kvalificerade, rena kroppsarbete,

som lagen utföra. Ett bevis härpå finnes i de inkomster, vilka

av packhuskarlarne för packhusarbete åtnjutas, och som för Göteborg,

enligt uppgift från laget, under året 1910 uppgått till icke mindre

än 2,690 kr. per ordinarie s. k. hel packhuskarl, sedan alla avgifter

till fonder, pensioner, omkostnader och dylikt avdragits, och om vilkas

storlek ingen upplysning stått att vinna. Den ekonomiska intressemotsats,

som finnes mellan packhuskarlslagen och trafikanterna,

torde i regel föranleda till att avgifterna för packhuskarlarnes arbete

komma att beräknas högre, än som är nödvändigt för att giva en skälig

ersättning för det förrättade arbetetet, och de fordringar, som av

packhuskarlslagen uppställas, äro vida högre än de, som eljest kunna

med framgång göras gällande inom likartade arbeten. I Göteborg har

opaginerad Kontrollera mot PDF

HANDELSKAMMAREN I GÖTEBORG. 1 1 ^

under senaste tider erfarenheter vunnits inom detta området, vilka

visa, att för det arbete, som av packhuskarlslagen utföres, uppställas

ersättningsanspråk, vilka måste betecknas såsom oskäliga. Redan år

1907, då packhuskarlslaget i Göteborg utförde det s. k. mottagningsarbetet,

begagnade lagen en lönerörelse hos de av dem anställda arbetande

för att begära en oskälig ökning i avgiften. Då de underhandlingar,

som fördes mellan handelskammaren och packhuskarlslaget,

strandade, beroende på packhuskarlslagets bestämda vägran att

medgiva ens den ringaste nedsättning i sina anspråk, lyckades handelskammaren

förmå ångbåtsbolagen att övertaga arbetet, vilket icke

tillhörde det, som ansåges vara packhuskarlslaget uteslutande förbehållet,

mot en ersättning, som obetydligt överstege den förut gällande,

och ha bolagen sedan dess ombesörjt detta s. k. mottagningsarbete

till fullständig belåtenhet och med, vad handelskammaren tror sig

veta, för bolagen gott ekonomiskt resultat. Ytterligare har packhuskarlslaget

den 29 september 1911 till Konungens befallningshavande

i länet, i anledning av utfärdandet av ny tulltaxa, för fastställelse

inlämnat en av packhusinspektionen tillstyrkt taxa för avgifter till

packhuskarlslaget, vilken här jämte den taxa, som då var gällande,

bifogas. Vid den underhandling, som rörande denna taxa fördes mellan

packhuskarlslaget och handelskammaren i följd därav att Konungens

befallningshavande, utan att därtill vara skyldig, infordrat

handelskammarens yttrande, och vid vilken underhandling överinspektören

vid packhuset härstädes var närvarande, framgick, såsom

de därunder förda stenografiska protokollen utvisa, att packhuskarlslaget,

utan att hava företagit den ringaste undersökning vare sig

över det ökade arbete, som av dem komme att utföras, eller över den

ökning i inkomst, som taxan skulle medföra, uppställt sina fordringar

fullt godtyckligt och utan annan hänsyn än till vad laget med användande

av sin maktställning såsom innehavare av ett monopol

trodde sig kunna framtvinga. Huru oskäliga de framställda anspråken

voro, och i vilken grad handeln i Göteborg skulle betungats,

därest desamma godtagits, framgår vid jämförelse mellan de för år

1910 betalta packhuspengarne och det belopp, desamma skulle uppgått

till, därest de beräknats efter de fordrade avgifterna. Så betaltes i

runt tal i Göteborg t. ex. för sirap under år 1910 3,750 kr. i packhuspengar,

avgiften till packhuskarlslaget skulle, beräknat enligt dess

i förslaget till taxa framställda fordran, uppgått till 9,000 kr.; för russin

betaltes 940 kr., beräknat efter det ingivna taxeförslaget skulle beloppet

blivit 1,450 kr.; motsvarande siffror för plommon ställa sig till

respektive 800 kr. och 1,240 kr.; för kaffe 8,960 kr. respektive 13,440

kr. En firma i kolonialvarubranschen, vilken 1910 erlagt 1,329:01 kr.

i packhuspengar skulle haft att betala 2,358:58 kr., därest packhuskarlslagets

fordringar varit gällande. En tobaksimportör, vilken erlagt

89:50 kr. i packhuspengar, skulle haft 262:50 kr. att erlägga. En importör

av korta och manufakturvaror, för vilken år 1910 packhuspengarne

uppgått till ett belopp av 1,923:45 kr.,skulle haft att erlägga 4,412:35 kr.

Den taxa, enligt vilken de här angivna lägre beloppen erlagts, hade

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

SVAR PÅ FEÅGECIRKTJLÄR

dock vant så hög, att packhuskarlarne, sedan alla omkostnader, däri

även inbegripna avgifter för pensionering, begravningshjälp m. m. avdragits,

erhållit en inkomst, som enligt deras egen uppgift uppgått för s. k.

helkarl till 2,690 kr. pr. man samt belastat Göteborgs import med en

summa av 129,000 kr. Det är naturligt, att efter den erfarenhet, som

vunnits här i Göteborg om det sätt, varpå packhuskarl slaget söker

utnyttja sin maktställning, köpmännen i Göteborg hysa de allvarligaste

farhågor, därest de sakkunniges förslag om såväl packhuskarlslagens

bibehållande som ock om uttryckligt erkännande av deras rätt

till monopol, skulle vinna Eders Kungl. Maj:ts bifall. De garantier

mot missbruk av maktställningen, vilka tilläventyrs kunna ligga däri,

att packhusinspektionen skall höras över taxeförslagen och Konungens

befallningshavande fastställa desamma, torde icke få skattas allt för

högt, då den förra myndigheten, att döma efter erfarenheten i Göteborg,

i regel torde betrakta sig såsom skyldig att tillförsäkra packhuskarlslaget

de fördelar, som stå att vinna, och dessutom, såsom ock

förhållandet torde vara med Konungens befallningshavande, torde

sakna den erfarenhet och inblick i förhållandena, som äro nödvändiga

för att bedöma, huruvida en taxa är rätt och väl avmätt i proportion

till det utförda arbetet eller ej. Föga mera garanti i detta hänseende

är att förvänta genom det av de sakkunnige föreslagna förfarandet,

att taxa skall av Konungens befallningshavande fastställas på förslag

av »magistraten eller annan vederbörande kommunalmyndighet». Aven

av dessa myndigheter torde icke kunna förväntas den erfarenhet, som

är nödvändig för att rätt kunna bedöma verkningarne av eu föreslagen

ny taxa. Ett synnerligt steg till förbättring av de nu rådande

förhållandena skulle däremot en föreskrift innebära, som ålade magistraten

eller annan vederbörande kommunalmyndighet att inhämta

handelskammares utlåtande, innan förslag till ny taxa förelädes till

fastställelse. Härigenom skulle trafikanternas berättigade intresse

kunna göras gällande med mera sakkännedom, än vad som eljest

torde kunna bliva fallet. Ehuruväl handelskammaren hyser denna

uppfattning och anser, att ett dylikt stadgande skulle bidraga att

förbättra de nu rådande förhållandena och under alla omständigheter

vara en nödvändighet, därest de sakkunniges förslag skulle vinna

Eders Kungl. Maj:ts bifall, vill handelskammaren dock icke underlåta

att framhålla, att den sakkunskap, handelskammaren besitter, måste

för att kunna frambringa en väl avmätt och för alla olika varubranscher

rättvis taxa, kompletteras av kännedom om den tid, som åtgår

för tullbehandlingsarbet av de olika varuslagen, om den inkomst, som

vinnes ur dem, om utbetalta arbetslöner m. m. dylikt, varom full

erfarenhet endast kan förefinnas hos dem, som förrätta själva tullbehandlingsarbetet,

d. v. s. packhuskarlslagen. På grund av det ekonomiska

motsatta intresse, som förefinnes hos packhuskarlslaget, och på

grund av den erfarenhet, som handelskammaren genom vid olika

tillfällen förda underhandlingar med laget i Göteborg vunnit om den

motvillighet och den ofullständighet, varmed varje uppgift lämnats,

anser handelskammaren det dock föga sannolikt, att tillräcklig känne
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

HANDELSKAMMAREN I GÖTEBORG. 119

dom om dessa förhållanden skulle kunna vinnas, vartill kommer, att

packhuskarlslaget i Göteborg, vilket utgöres av en sammanslutning av

kroppsarbetare, icke ansett sig vara i stånd att med tillräcklig noggrannhet

föra de för lämnandet av dessa uppgifter nödvändiga statistiska

anteckningarna. På grund av det stora arbete, som undersökningarna

för en ny taxa skulle kräva, torde också en en gång fastställd

taxa bliva bestående under en längre tid, även om andra förhållanden

skulle kräva en förändring, och säkerligen skulle så bliva

fallet, därest ändringarna eventuellt skulle kunna medföra eu nedsättning

i avgifterna. Under sådana förhållanden anser handelskammaren,

att ett nödigt tillgodoseende av den trafikerande allmänhetens

intresse icke står att vinna med bibehållande av de nuvarande

packhuskarlslagen.

Av de sakkunniges betänkande framgår, att det egentliga skälet

för bibehållandet av packhuskarlslaginstitutionen ligger i tullverkets

motvillighet att å de större platserna låta för verket obekanta och

utom dess maktområde stående personer förrätta handräckningsbestyret

vid tullbehandlingen. Handelskammaren förmenar, att tullverkets

fordran på viss bestämmanderätt över de i packhusen sysselsatta

arbetarna väl kan uppfyllas, utan att därför packhuskarlsinstitutionen

i dess nuvarande gestalt behöver bibehållas. Lämpligast

torde detta kunna ske därigenom, att köpmännen i de städer, varest

tullverkets intresse fordrar en kontroll av arbetet med tullbehandlingen,

själva tillåtas upprätta packhuskarlslag antingen såsom ett av

köpmännen bildat bolag, vilket anställer arbetare, eller ock å annat

lämpligt sätt. Ett så bildat packhusarbetslag skulle kunna underställas

packhusinspektionens myndighet i samma utsträckning som de

nuvarande packhuskarlslagen och erbjuda i varje hänseende fullt

samma garantier som de nuvarande lagen. Från tullverkets sida

torde således icke något som helst hinder böra möta mot ett utbyte

av de nuvarande packhuskarlslagen mot ett dylikt av köpmännen

bildat lag. För den trafikerande allmänheten skulle en dylik förändring

innebära de mest påtagliga och betydande fördelar. Den ekonomiska

intressemotsats, varom förut ordats, skulle helt upphävas, och

allmänhetens och lagets intresse i att icke upptaga högre avgifter, än

som arbetet själv medför, sammanfalla. Vinsten å den obetydliga

summa, vilken behövde tillskjutas för bolagets ändamål, skulle kunna

begränsas till en viss procent av kapitalet, och delägarna i företaget

skulle hava sin huvudsakligaste vinst genom de lägre packhuspengar,

som upptogos. Varje förändring, som tilläte en nedsättning av avgifterna,

skulle omedelbart medföra en sådan, och de garantier, som

nu behöva sökas mot maktmissbruk av monopolställningen, skulle

bliva överflödiga. 1 sammansättningen av styrelsen, genom att därstädes

bereda plats åt exempelvis Konungens befallningshavande eller

andra myndigheter, genom offentliggörandet av räkenskaper, genom

begränsning av rösträtten och dylikt skulle betryggande säkerhet kunna

vinnas icke blott för att trafikanternas bästa tillgodosåges i allmänhet

utan även för att de skilda varubranschernas intressen komme till

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

SVAR PÅ FRÅGECIRKTJLÄK.

sin rätt. Då bolaget själv skulle hava det största intresset i att

verkställa nödvändiga undersökningar rörande sådana förhållanden,

som stode i förbindelse med upprättandet av nya taxor, kunde även

sådana lätt åstadkommas, i synnerhet som för de merkantilt bildade

ledarna av bolaget uppgörandet av planer för dylika undersökningar

och desammas utförande icke innebure någon svårighet. Det undantagslagstiftande,

som på grund av tullverkets krav anses vara behövligt

för vissa platser, skulle icke komma att innebära någon nackdel,

och den rätt, som i övrigt medgives svenska köpmän och allmänheten,

skulle icke behöva fråntagas dem, som voro bosatta på dessa

platser. Då det nuvarande packhuskarlslaget, åtminstone vad Göteborg

beträffar, icke har någon laglig rätt till det monopol, det utövar, utan

detta tillkommit endast genom långvarigt bruk och av hänsyn till

tullverkets krav, synes också packhuskarlslaget icke kunna göra gällande

någta anspråk, vilka skulle kunna förhindra det av köpmännen

upprättade packhusarbetslaget att övertaga handräckningsbestyret vid

tullbehandlingen, och dessutom torde med lätthet åtgärder kunna vidtagas,

varigenom de vid övergången till ett nytt system medföljande

uppoffringarna för de enskilda mildras.

På grund av det anförda vågar handelskammaren i Göteborg i

underdånighet anhålla,

det Eders Kungl. Maj:t täcktes låta vidtaga sådana

åtgärder, att därigenom möjlighet beredes för

ett av köpmän i Göteborg upprättat packhusarbetslag

att, med andras uteslutande, mot ersättning enligt

en av Konungens befallningshavande i länet fastställd

taxa företaga handräckningsbestyret vid tullbehandlingen

inom Göteborg på de villkor, som skulle för

betryggande av arbetet med förtullningen eller eljest

befinnas skäligt att föreskrivas.

Skulle Eders Kungl. Maj:t emellertid finna det lämpligt att utfärda

förordning, varigenom packhuskarlslagen i deras nuvarande organisation

komme att i huvudsak bibehållas i överensstämmelse med

det av de sakkunnige gjorda förslaget, vill handelskammaren i underdånighet

framhålla nödvändigheten av att köpmännen beredas tillfälle

att höras icke endast såsom förut framhållits rörande förslag till nya

taxor utan även över det antal packhuskarlar, som kunna anses nödvändiga

för förrättandet av handräckningsbestyret vid tullbehandlingen.

Handelskammaren vill dessutom icke underlåta att i underdånighet

framhålla det, enligt handelskammarens mening, olämpliga i de

sakkunniges i § 3 gjorda förslag, att tullpersonal, som frivilligt eller

efter order av vederbörande förman biträder med handräckningsbestyret,

icke därför må fordra eller mottaga ersättning. Alldeles oavsett

att stadgandet står i bestämd strid med den i § 1 uttryckta allmänna

principen, att kostnaden för handräckningsbestyret skall vidkännas av

varuägaren och icke av staten eller dess tullpersonal, kan handelskammaren

icke finna, att någon anledning förefinnes, varför ett av

s. 121 Kontrollera mot PDF

HANDELSKAMMAREN I GOTEBORG.

121

personalen utfört frivilligt arbete, »om icke hör till dess åliggande,

icke skall ersättas.

Göteborg den 4 april 1912.

Underdånigst

För handelskammaren i Göteborg:

JOHAN E. EKMAN.

Joll. C. Lembke.

Bil. C.

Till Kungl. Maj:ts och rikets kommerskollegium.

I skrivelse den 7 maj 1912 har kungl. kommerskollegium anmodat

handelskammaren i Göteborg att inkomma med det yttrande, vartill

handelskammaren kan finna anledning, utöver vad handelskammaren anfört

i underdånig skrivelse av den 4 april 1912, i ärendet rörande av

kommissionen för granskning av tullverkets stater avgivna betänkande

och förslag angående förrättandet av handräckningsbestyret vid tullbehandling

jämte av kungl. generaltullstyrelsen däröver avgivet yttrande,

och får handelskammaren i Göteborg i anledning härav vördsamt

anföra.

Handelskammaren i Göteborg, vilken tagit i förnyat övervägande

det av de sakkunniga framlagda förslaget till ordnandet av handräckningsbestyret

vid tullbehandlingen, har icke funnit några skäl

föreligga, vilka kunnat förändra handelskammarens i underdånig skrivelse

av den 4 april 1912 uttalade uppfattning angående behovet av

att, med upphävande av den packhuskarlslagen nu utövade uteslutande

rätten att förrätta sagda handräckning, överlämna densamma

åt av köpmännen upprättade packhuskarlslag, och får handelskammaren

därför med åberopande av ovan berörda skrivelse och på därstädes

anförda skäl förorda en dylik organisation av de arbetslag,vilka

skola tillhandagå tullmyndigheterna vid tullbehandlingen av gods i

städerna Stockholm, Göteborg och Malmö.

Över det av de sakkunniga uppgjorda förslaget till kungörelse angående

förrättandet av handräckningsbestyret vid tullbehandlingen

samt kungl. general tullstyrelsens i yttrande av den 23 mars 1912

däri gjorda ändringsförslag får handelskammaren i övrigt vördsamt

anföra följande.

§ 1.

Mot det av kungl. generaltullstyrelsen i denna paragraf gjorda

förslag till förändring har handelskammaren intet att invända utan

synes detsamma vara lämpligt.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

SVAR PÅ PEÅGECIRKULÄR.

§ 2.

Den av kung!, generaltullstyrelsen i denna paragraf föreslagna

ändringen, för så vitt den avser tullmyndigheternas befogenhet att

tillse, att packhuskarlslagets åtagande att förrätta mottagningsarbete

icke kommer att inkräkta på lagets egentliga uppgift att förrätta

handräckningen vid tullbehandlingen, får handelskammaren tillstyrka

såsom lämplig, och likaledes har handelskammaren, under förutsättning

att den nuvarande organisationen av packhuskarlslagen bibehålies,

icke något att erinra mot kungl. generaltullstyrelsens förslag,

att packhusinspektionen erhåller befogenhet att ålägga packhuskarlslag

att utföra visst mottagningsarbete, enär denna anordning medför

en viss garanti för att valet mellan utförandet av olika mottagningsarbeten,

vilka icke samtidigt kunna medhinnas, kommer att ske efter

objektiva grunder, vilket däremot icke alltid torde bliva fallet, därest

de nuvarande packhuskarlslagen själva skulle erhålla bestämmanderätten.

Skulle emellertid handelskammarens anhållan, att det måtte

medgivas köpmännen rättighet att själva upprätta packhuskarlslag, i

överensstämmelse med vad handelskammaren i ovanberörda underdåniga

skrivelse anfört bifallas, synes det handelskammaren vara

lämpligast, att packhuskarlslaget själv måtte erhålla rätten att bestämma

angående det mottagningsarbete, som skall av detsamma utföras,

dock givetvis packhusinspektionens rätt att tillse, att själva

handräckningsbestyret ordentligt utföres, oförkränkt. Under de omständigheter,

då lagets bestyr med mottagningsarbetet, antagligen

bleve värdefullast, nämligen under en allmän nedläggelse av arbetet

vid hamnen, torde packhuskarlslagets arbetskraft icke vara tillräcklig

för att medhinna förrätta allt mottagningsarbete utan måste i detta

fallet ett val träffas. Därest köpmännen själva ägde att bestämma

över lagets arbetskraft, torde man med säkerhet kunna antaga, att

densamma komme att användas på det mest effektiva sättet samt insättas,

där densamma för skyddandet mot förlust vore mest av nöden,

vilken icke alltid torde bliva fallet, därest packhusinspektionen skulle

bliva den bestämmande, enär denna icke kan antagas besitta en så

stor erfarenhet som köpmännen i hithörande frågor.

§ 3.

Det synes handelskammaren vara nödvändigt, såsom handelskammaren

även anfört i sin ovan angivna underdåniga skrivelse, vilken

handelskammaren här vill åberopa, att handelskammaren eller liknande

köpmannakorporationer erhålla rätt att yttra sig över förslag

till ny taxa. Mot kungl. generaltullstyrelsens förslag, att vederbörande

tullmyndighet skulle erhålla rätt att höras över föreslagna ändringar

i taxan, har handelskammaren intet att invända lika så litet som mot

samma myndighets förslag, att tulltjänsteman, som lämnat biträde vid

handräckningsbestyrets fullgörande, därför må åtnjuta skälig ersättning.

s. 123 Kontrollera mot PDF

HANDELSKAMMAREN I GOTEBORO

123

§ 4.

Handelskammaren vill, såsom även i ofta berörda underdåniga

skrivelse anförts, framhålla behovet av att handelskamrar eller andra

köpmannasammanslutningar tilldelas rätten att yttra sig över antalet

medlemmar i packhuskarlslagen. Då varje paekhuskarls inkomst står

i omvänd proportion till antalet medlemmar i laget, önska givetvis

packhuskarlarna att inskränka medlemsantalet i lagen till det minsta

möjliga, vilket dock icke kan vara till fördel för den trafikerande allmänheten.

Såsom motvikt mot denna tendens hos lagen synes det

lämpligt, att representanter för köpmännen tillerkännas yttranderätt i

frågor, som beröra medlemsantalet i lagen.

Göteborg den 25 maj 1912.

För handelskammaren i Göteborg:

CARL AUG. KJELLBERG.

Joll. C. Lembke.

Bil. 1).

Till Kungl. Maj:ts och rikets kommerskollegium.

I skrivelse den 21 november 1910 har kungl. kommerskollegium

lämnat handelskammaren i Göteborg tillfälle att yttra sig över ett

av kungl. generaltullstyrelsen avgivet förslag till taxa å ersättning,

som enligt särskilda bestämmelser skall utgå för vissa av tulltjänstemän

verkställda tjänsteförrättningar; och får handelskammaren i

Göteborg i anledning härav vördsamt anföra:

Det har sedan länge varit ett allmänt önskemål bland de trafikerande

i tullverket, att den s. k. allmänna expeditionstiden skulle

utsträckas samt sättas mera i överensstämmelse med de tider/under

vilka arbetet i regel pågår inom affärsvärlden. Handelskammaren i

Göteborg har också i sin den 14 maj 1908 avgivna inlaga till den

delegation, som erhållit i uppdrag att utarbeta förslag till tjänstgöringsreglemente

för kungl. tullverket, gjort sig till tolk för denna

uppfattning samt särskilt framhållit nödvändigheten av att vid de

större tullplatserna såsom Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping

den s. k. allmänna expeditionstiden högst betydligt utvidgades. I

det till Kungl. Maj:t av kungl. generaltullstyrelsen ingivna förslaget

till sporteltaxa har visserligen, jämlikt riksdagens beslut, den bestämmelsen

intagits, att allmänna expeditionstiden skall under seglationstiden

utgöra minst 7 timmar, men då denna bestämmelse gäller

hela riket och följaktligen torde vara bestämd med hänsyn till det

behov, som existerar å en medelstor tullplats, har härvidlag icke kunnat

tillgodoses de särskilda behov av längre expeditionstid, som förefinnes

vid de ovan angivna större tullplatserna. Bestämmelserna angående

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

STAB PÅ FRÅGECIRKCLÄR.

expeditionstidens längd vid dessa platser skola som hittills träffas av

kungl. generaltullstyrelsen utan annan inskränkning än den, som

ovan angivits, och som tillkommit med hänsyn till de mindre tullplatsernas

behov. Det synes emellertid handelskammaren vara lämpligast,

att, när bestämmelser angående minimilängden för expeditionstiden

i förordningen inryckts och således redan inskränkning skett i

kungl. generaltullstyrelsens befogenhet att fritt fastställa expeditionstiden,

dessa bestämmelser erhålla ett sådant innehåll, att de fullt tillgodose

de existerande behoven, varför handelskammaren också vill

förorda, det i förordningen föreskrift lämnas, att vid de större tullplatserna

såsom Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping den allmänna

expeditionstiden skall utgöra minst 8 timmar dagligen.

Aven synes det handelskammaren, som den i § 16 mom. 3 tullstadgan

angivna allmänna tjänstgöringstiden, vilken uttryckligen i

sporteltaxan förklaras skola bibehållas, icke heller motsvarade behovet

1 de flesta hamnar påbörjas arbetet kl. 6 f. m., och det synes vara

val befogat, därest tullverkets allmänna tjänstgöringstid åtminstone

under den ljusare tiden av året sattes i överensstämmelse med denna

arbetstid, varigenom onödig kostnad skulle besparas de trafikerande

samt arbetstiden kunna anordnas utan att någon för själva arbetet

främmande hänsyn behövde tagas.

Punkt 1.

Handelskammaren vill icke underlåta att framhålla det önskemål,

som handelskammaren redan i sin förut omnämnda inlaga till delegationen

anfört, nämligen att passagerareångfartyg eller kombinerade

last- och passagerareångare, vilka göra regelbundna turer, varom anmälan

gjorts, skola i likhet med hvad som är föreskrivet för ångärja,

inrättad för järnvägstrafik, erhålla kostnadsfri invisitation under

hela dygnet. De skäl, som av handelskammaren därvid anförts för

denna förordning, som ock än ytterligare de av reservanterna anförda,

och vilka handelskammaren här vill åberopa, synas handelskammaren

vara av tillräckligt vägande beskaffenhet för att motivera den önskade

förändringen. Ävenledes vill handelskammaren varmt förorda det av

sagda reservanter framhållna önskemålet och på skäl, som av dem

anförts, att bevakningen av lossat gods måtte vara kostnadsfri för

varuagaren eller den, som påkallat lossningen, intill dess 48 timmar

förflutit från det fartyget slutlossats.

Punkt 2.

Det synes handelskammaren vara olämpligt, att ersättningen för

visitation utom tullplats skall i varje fall utgå med 100 % förhöjning

av det i resereglementet bestämda beloppet för det fall att förrättningen

eller del därav infallit under s. k övertid. Ehuruväl handelskammaren

icke har något att invända mot den principen, att för

arbete, som förrättas under övertid, i detta fallet en särskild gottgörelse

skall lämnas, synes det dock, som vore denna gottgörelse i

s. 125 Kontrollera mot PDF

HANDELSKAMMAREN I GÖTEBORG. 125

förslaget allt för högt tillmätt. De i resereglementet fastställda beloppen

avse att lämna ersättning för arbete utfört under en hel dag,

och hänsyn har vid dessas bestämmande icke tagits till möjligheten

av att en del av arbetet skulle komma att utföras under annan tid

än den, som eljest vore för tjänstemannen bestämd såsom ordinarie.

Härav följer också, att betalningen för övertidsarbete icke bör sättas

i direkt samband med den ersättning, som resereglementet fastställer,

utan att dessutom bestämmelser meddelas, som göra det möjligt att

avväga ersättningen för övertiden i förhållande till det arbete, som

därunder presterats. Handelskammaren anser i följd härav, att den

av kungl. generaltullstyrelsen anslagna förhöjningen av 100 % av

det i resereglementet fastställda beloppet först bör inträda, sedan förrättningen

pågått under en avsevärdare tidsrymd infallande under

den s. k. övertiden, och att för ett kortare övertidsarbete en lägre

förhöjning av beloppen i resereglementet bör inträda. Handelskammaren

vill därför förorda, att en förhöjning av 100 % först måtte

inträda, därest förrättningen företagits efter eller sträckt sig utöver

kl. 10 på aftonen, och att en förhöjning av 50 % måtte bestämmas

för det fall, att förrättningen eller del därav infallit under tiden från

kl. 6 e. m. till 10 e. in. Har förrättning hunnit avslutas under den

s. k. allmänna tjänstgöringstiden, bör ersättning jämlikt resereglementet

utgå utan förhöjning.

Punkt 3.

Ehuruväl handelskammaren delar den uppfattningen, att den ersättning,

som skall utgå för bevakning av lossning av fartyg vid tullplatser

å övertid, bör fastställas till något högre belopp vid lossning

av styckegods än vid lossning av annat gods, synes dock den skillnad

i ersättningsbelopp, som av kungl. generaltullstyrelsen i punkten

föreslås, vara allt för högt tilltagen samt icke stående i förhållande

till skillnaden i det utförda arbetet. Handelskammaren vill därför i

överensstämmelse med den åsikten, som uttalats i den vid delegationens

förslag fogade reservationen, förorda, att ersättning för bevakning

av lossning av styckegods på tullplats å övertid måtte utgå med

75 öre för hel eller påbörjad timma.

Punkt 7.

I sin motivering under denna punkt har kungl. generaltullstyrelsen

upptagit och åtminstone i princip gillat en av reservanterna i delegationen

uttryckt önskan, att inhägnat hamn- eller kajområde måtte

i bevakningshänseende likställas med packhus samt även föreslagit en

förändring av tullstadgan i detta syfte. Det synes likväl handelskammaren,

som om kungl. generaltullstyrelsen genom de stränga

villkor, som fästs vid detta medgivande, i hög grad minskat användbarheten

av detsamma, utan att dock för stipulerandet av dessa villkor

en tvingande nödvändighet förelegat. Tullverkets intresse torde

vara tillräckligt tillgodosett, när trygghet förefinnes för att en otillbörlig

behandling av godset icke kan äga rum eller för att detsamma

icke olovligen kan bortföras, och denna trygghet torde säkerligen stå

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

att vinna, även om de för ändamålet vidtagna åtgärderna icke i varje

hänseende skulle till fullo uppfylla de krav, som av kungl. tullverket

uppställts såsom villkor för den medgivna förändringen i bevakningshänseende.

Särskilt torde de varuskjul, som flerstädes av stadsmyndigheterna

i våra hamnar uppförts, erbjuda sådan trygghet i de

anförda avseenden, att något skäl mot dessas godkännande såsom

»inhägnad plats» i den här antydda meningen, eventuellt under förutsättning

att tullverket får rätt till nyckel och lås, icke kan förebäras.

Handelskammaren i Göteborg vill därför, livligt instämmande

i det, som i detta ärende anförts av reservanterna till delegationen,

varmt förorda, att bestämmelser intagas i tullstadgan av den beskaffenhet,

att varuskjul, inhägnad plats eller kajområde, som uppfyller de

ovan angivna förutsättningarna, i tullbevakningshänseende måtte likställas

med packhus.

Punkt 8.

Det torde vara för utvecklandet av den för Sveriges handel och

sjöfart synnerligen viktiga transitorörelsen högst angeläget, att transitorörelsen

på allt sätt underlättas, och att densamma icke betungas

av andra avgifter än sådana, som icke kunna undvikas eller icke böra

eftergivas. Till denna kategori torde emellertid icke med fog kunna

räknas den i detta mom. föreslagna ersättningen för bevakning under

allmän tjänstgöringstid av transitogods, som angivits till omedelbar

försändning, då ersättningen icke skall tagas i anspråk för avlönandet

av den tjänstförrättande utan skall såsom en direkt och särskild avgift

pålagd denna rörelse ingå till tullverket. Då dessutom uppkomsten

av något missbruk, exempelvis genom onödigt upptagande av tulltjänstemännens

tid, icke hitintills förekommit och ej heller behöver

befaras genom borttagande av den föreslagna avgiften, vill handelskammaren

förorda, att all ersättning för bevakning under allmän tjänstgöringstid

av transitogods, som angivits till omedelbar försändning,

må, såsom hindrande för transitorörelsens utveckling, bortfalla.

Punkt 15.

Då det med klarering av ångfartyg förenade arbetet icke vid de

större fartygen stiger i förhållande till fartygets storlek, föreligger,

enligt handelskammarens förmenande, icke något skäl att fastställa

en förhöjning i ersättningen för klarering under övertid av ångfartyg

av över 1,000 tons dräktighet. Handelskammaren vill därför förorda,

i överensstämmelse med delegationens enhälliga förslag, att ersättning

för klarering under övertid av ångfartyg med en avgiftspliktig dräktighet

av över 1,000 tons måtte fastställas till 6 kr., vilket belopp

synes handelskammaren utgöra tillräcklig ersättning för det utförda

arbetet.

Göteborg den 6 december 1910.

För handelskammaren i Göteborg:

CARL AUG. KJELLBERG.

Joh. C. Lembke.

s. 127 Kontrollera mot PDF

HANDELSKAMMAREN I KARLSTAD.

127

7. Skrivelse frän handelskammaren i Karlstad.

Till 1914 års tullkommission.

Sedan ni benäget satt handelskammaren i Karlstad i tillfälle att

fästa Eder uppmärksamhet å befintliga brister i tullverkets nuvarande

organisation ävensom giva Eder tillkänna de önskemål, som bl. a. från

handelns, industriens och sjöfartens sida kunna göra sig gällande i

avseende å tullverkets tillämnade omorganisation, har kammaren till

handels- och köpmannaföreningar och ett stort antal näringsidkare

inom kammarens distrikt kringsänt de frågor, som Ni ansett företrädesvis

kunna tänkas komma under behandling vid avgivande av

yttrande. På grundvalen av de ingångna svaren har handelskammaren

härmed äran att i anslutning till de uppställda frågorna, vilkas

nummerordning här nedan iakttages, anföra följande:

1 och 2. Beträffande dessa frågor har allmänt uttalats den åsikten,

att en omorganisation av generaltullstyrelsen, avseende ett påskyndande

av ärendenas handläggning, är synnerligen behövlig, och

att ändamålet endast vinnes därigenom, att styrelsen såsom sakkunniga

får räkna inom sig insiktsfulla representanter för handeln, industriens

viktigaste grenar och sjöfarten. Då frågan är av lokal beskaffenhet,

bör upplysning inhämtas även från lokala handels- och

industriorganisationer.

3. Tullbehandlings- och upplysningsbyrån bör utvidgas därhän,

att å byrån anställas kemister att tillhandagå densamma, då för en

tullbehandlingsfrågas avgörande kemiska analyser äro av nöden. Det

nu brukliga sättet att i dylika fall anlita kemiska anstalter förorsakar

vanligen långt dröjsmål och stora kostnader för trafikanterna. Fall

hava nämligen förekommit, då affärsmän på grund av dröjsmål med

upplysning om varuprovs tullbehandling icke i behörig tid kunnat

göra rekvisition från utlandet och därigenom antingen gått miste om

en leverans eller genom en försenad sådan och fallande pris under

tiden gjort förluster. Vi veta icke, om tullverket för närvarande bekostar

analysen, men åtminstone har under åren 1908—1909 inträffat,

att importör, som gjort förfrågning hos tullverkets upplysnings byrå,

fått efterräkning, som för en enkel analys kunde uppgå till 25 kronor,

medan analysen å ett vanligt apotek kunnat göras för 1 å 2 kronor.

4. För åstadkommande av största möjliga likformighet i tullbehandling

bör, då tvivel om en varas rätta tullbehandling uppstår

och det ej genom tulltaxan med därtill hörande anvisningar med tydlighet

framgår, huru en vara skall rubriceras, avgörandet underställas

tullbehandlingsbyrån, vars beslut i frågan sedan bör utsändas till

alla tullkammare med en fullständig motivering och upplysning i

saken. Visserligen utsänder generaltullstyrelsen rundskrivelser med

anvisningar att lända till efterrättelse vid tulltaxans tillämpning, men

då dessa ej äro tydligt motiverade och ej åtföljda av prov, så bli de

i flera fall föga upplysande. En firma inom distriktet har skarpt betonat

vanskligheten att giva en offert på tullpliktigt gods på grund

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

STAB PÅ FRÅGECIRKTTLÄR.

av olikformigheten vid tullbehandlingen, som gör varje kalkyl osäker,

och firman har anfört flere exempel på hur rättelse måst sökas och

även erhållits hos generaltullstyrelsen. Firman anser orsaken ligga i

främsta rummet i bristande varukännedom hos vederbörande, men

även i en byråkratisk anda, som mer än nödigt söker tillkrångla

ganska enkla fall.

5. En bättre utbildning i tulltekniskt hänseende anses önskvärd,

ty om en tjänsteman saknar tillräcklig dylik utbildning och sakkunniga

utomstående personer måste tillkallas för upplysnings vinnande,

fördröjes givetvis förtullningen, ofta till stort obehag för trafikanten]

och det är ej heller uteslutet, att icke den oansvarige sakkunnige

utomstående av konkurrensskäl kan lämna mindre korrekta upplysningar

till skada för varuägaren.

6. Med tjänsteman av lägre grad förstås, om handelskammaren

är riktigt underrättad, vaktmästare, gränsridare och kustvakter. Deras

uppgift är att vid lossningar, vid införande i packhus eller nederlag

eller avhämtning därifrån av gods noga tillse, att intet nndansmyges

eller fördöljes, och skall detta övervakande ske med ledning av tillgängliga

handlingar, varå varors emballage, märke och nummer äro angivna.

Någon särskild fackmannaduglignet kan ju därför icke vara erforderlig

för dylikt arbete utan endast stor ordentlighet och pålitlighet, vilka

karaktärsegenskaper måste förutsättas utan någon särskild utbildning.

7. På sådana platser, där skrivgöromål förefinnas under hela

tjänstgöringstiden, torde kvinnligt biträde kunna användas. Däremot

anses det mindre lämpligt, att kvinnligt biträde användes, där kontorsgöromålen

allt som oftast måste avbrytas för deltagande såväl

inom som utom tullokalen i tullbehandlingarna och invisitation av

fartyg.

8. Indragning av tjänster vid gränsbevakningen åtminstone inom

denna handelskammares distrikt anses menlig, såsom medförande en

förlustbringande smuggling. Det synes däremot, som om beträffande

kustbevakningen indragningar kunde göras. Redan den omständigheten,

att i utrikes fart stadda fartyg, som befinna sig på svenskt

sjöterritorium, måste hålla sig inom bestämda segelleder och ofta äro

försedda med lotsar, d. v. s. statstjänstemän med samma skyldigheter

som tullvaktmästare i fråga om förekommande av smuggling, bör betydligt

kunna underlätta övervakandet av skeppsfarten. Vi anse oss

i detta sammanhang böra framhålla som vår åsikt, att några smärre

snabbgående ångare skulle kunna göra om ej hela så dock större delen

av kustbevakningen överflödig.

Bohusläns köpmannaförbund har i skrivelse till kammaren framhållit

som sin åsikt, att vid endera av Gravarne eller Smögen torde

en indragning kunna ske, enär dessa platser ligga varandra mycket

nära, så att en tullstation där nog vore tillräcklig. I stället bör en

kustvakt och en kustroddare anställas å en del större platser, som nu

sakna sådan bevakning, t. ex. Grundsund och Hälleviksstrand, där

sjöfarande under nuvarande förhållanden ha det rätt svårt i synnerhet

vid hårt väder. En förut ingiven ansökan i denna riktning har

dock av obekanta skäl avslagits.

opaginerad Kontrollera mot PDF

HANDELSKAMMAREN

KARLSTAD.

1 29

9. — — —---------------

10. Då gods numera icke får bötesfritt kvarligga i packhus längre

än 20 dagar — förut 30 dagar — anses ingen förkortning av tiden

böra ske.

11 —12. Packhuskarlarnas till synes godtyckliga sportler »för

hjälp vid uppackningen» böra försvinna och packhuskarlarna anställas

av tullverket med sådan avlöning, att de kunna kostnadsfritt biträda

vid öppnandet av lådor och paket, uppackning och inpackning samt

lådornas och paketens igenspikande eller inslående. Om detta omöjligen

kan genomföras, bör åtminstone en taxa för packhuskarlarnas

arbete fastställas och avgiften till dem påföras tullräkningen och ej,

såsom nu sker, med blyerts antecknas av packhuskarlarna å räkningens

baksida. Sportelväsendet i allmänhet anses helst böra försvinna

•eller åtminstone erhålla den minsta möjliga omfattning.

Den extra avgiften för arbete å övertid bör bortfalla, om anvnälan

inkommit minst två timmar före kontorstidens slut. Även den

•extra avgift av 35 öre per kolli, som nu upptages, då transitogods

•extra forslas till tullen, bör bortfalla.

13—14. — — — — —-----------

15. Då pantvärdet å nederlagskredit skall bestämmas av tullförvaltaren,

på vars enskilda risk nämnda kredit lämnas, samt denne

■ej alltid kan äga den varukännedom, som för alla varors bedömande

är behövlig, anses, att ett pantvärde bör bestämmas till 50 % av varans

värde enligt företedda nettofakturor, och att denna kredit bör lämnas

helt och hållet på statens risk.

16. Då frågan om s. k. tullrestitutionsgods ännu är outredd och

i varje fall författningen rörande densamma ännu är praktiskt föga

tillämpad, kan svårligen något yttrande däröver avges. Dock synes

•det, som om tullverkets kontrollåtgärder beträffande tullrestitutionsgods

kunde i många fall inskränkas eller åtminstone förenklas, då ju

tullrestitutions beviljande i främsta rummet måste bero på av väl

kända och oförvitliga personers under edlig förpliktelse avgivna intyg

beträffande de i exportinlagorna lämnade uppgifterna.

17. Det kan ifrågasättas, om ej båtlega för kustuppsyningsman

•och kustvakt bör vara lika, då lika stora och dyrbara båtar få hållas.

Uppsyningsmannen har nu 100 kronor mer i båtlega än kustvakt.

Detta gäller, om ej ångbåtar kunna komma till användning, såsom

ovan föreslagits.

Karlstad den 19 januari 1915.

För handelskammaren i Karlstad:

P. ANDERSON.

Ordf.

Valdemar Vendel.

9

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

SVAR PÅ FRÅGECIRKCLÄR.

8. Skrivelse från handels- och industrikammaren för Örebro

och Västmanlands län.

Till 1914 års tullkommission.

Uti skrivelse den 19 november 1914 har tullkommissionen begärt

yttrande av handels- och industrikammaren för Örebro och Västmanlands

län rörande vissa förhållanden i tullverkets nuvarande organisation.

Då en ovanligt kort tid stått handelskammaren till förfogande

för yttrandets avgivande, har handelskammaren ej medhunnit så behandla

denna viktiga fråga, som önskligt varit, utan ser sig nödsakad

begränsa sitt yttrande allenast till framhållande av nedanstående

önskemål.

Frågan 1. Rörande ärendenas handläggning inom tullstyrelsen,

tillåta vi oss uttala önskvärdheten av snabbare expedition. Då störa

olägenheter för affärsmän mången gång uppkomma på grund av, som

det kan synas, onödigt dröjsmål med avgörandet av överklagade tullbehandlingar,

är en snabb expedition av dylika ärenden behövlig.

Frågan 2. Rörande lekmannarepresentationen inom generaltullstyrelsen,

torde det vara lämpligt, att vid förefallande behov generaltullstyrelsen

ägde möjlighet tillkalla dylik. I många fall torde dock

handelskamrarna kunna komplettera tullfullmäktige. Genom att inhämta

utlåtande av handelskamrarna torde styrelsen nämligen på ett

fullt tillfredsställande sätt kunna samarbeta med näringslivets praktiska

utövare.

Frågan 7. Rörande användandet av kvinnlig arbetskraft för kon-,

torsgöromål torde å de mindre tullkamrarna, där kontors- och packhusgöromål

måste förenas, svårligen kvinnlig arbetskraft kunna användas,

Å de större tullkamrarna däremot torde kvinnlig arbetskraft, vara

lämplig.

Frågan 8. Vid tullkamrarna inom handelskammarens distrikt

torde någon indragning av tjänster ej kunna ifrågasättas.

Frågan 10. Då det kommit till handelskammarens kännedom,

att från en del håll framställts önskemål, att den tid av 20 dagar,

som tullgods bötesfritt får kvarligga i packhus, skulle inskränkas, får

handelskammaren uttala önskvärdheten av att denna tidsperiod ej

minskas.

Frågan 11. Packhuskarlsinstitutionen bör såsom föråldrad och

otidsenlig borttagas och deras göromål utan kostnad för trafikanterna

överlåtas på tullverkets personal.

Frågan 12. Vad sportelf rågan angår, torde ifrågasättas, om icke

omkostnaderna för bevakning av tullgods under expeditionstid borde

bortfalla. Likaledes anser handelskammaren önskvärt, att tullexpeditionen

hölles öppen under vanlig affärskontorstid t. ex. mellan kl. 9

f. m. och 6 e. m., samt att importörer under hela denna tid skulle

äga rätt få gods förtullat utan särskild kostnad. Som nu är för
-

s. 131 Kontrollera mot PDF

HANDELSKAMMAREN

OREBRO.

131

hållandet erhålles endast kostnadsfri förtullning mellan kl. 9 f. m.

och 3 eller 5 e. m.

Frågan 15. Enligt nu gällande bestämmelser är tullförvaltaren

personligen ansvarig för den lämnade nederlagskrediten, och ligger

det för den skull helt naturligt i dennes intresse att uppskatta de

varor, som kvarligga på nederlaget och vilka skola anses som säkerhet

för den lämnade krediten, till ytterst låga värden. Handelskammaren

anser det oriktigt, att tullförvaltaren personligen skall svara

för dylik risk, utan bör densamma övertagas av staten.

Ehuru en hel del andra önskemål skulle kunna framföras, tillåter

ej, som i början framhölls, tiden för yttrandets avgivande oss att nu

framkomma med desamma.

Örebro den 29 januari 1915.

Handels- och industrikammaren för Örebro och Västmanlands

län:

GUSTAF ÅKERHOLM.

E. B-.son Lilliehöök,

9. Skrivelse från Norrbottens läns handelskammare.

Till 1914 års tullkommission, Skeppsbron 38, Stockholm St.

I anledning av Eder skrivelse den 19 november 1914 rörande

önskemål vid ifrågasatt omorganisation av tullverket tillåter sig Norrbottens

läns handelskammare, som i ärendet samrått med handelsoch

sjöfartsnämnden i Luleå, anföra följande.

Handelskammaren anser sig böra giva sina uttalanden form av

direkta svar på vid Eder skrivelse fogade, med nummerbeteckning

försedda frågor.

1. Handelskammaren får i denna punkt åtnöja sig med ett allmänt

uttalande av den önskan, att ärendenas handläggning inom styrelsen

må ordnas med största möjliga hänsyn till praktiska krav, så

att mellanhavanden mellan den trafikerande allmänheten och styrelsen

må kunna utan besvärliga former och onödig tidspillan uppklaras.

2. Då genom anordnande av lekmannarepresentation inom styrelsen

tillfälle kan beredas för handelns, industriens och sjöfartens

målsmän att till båtnad för det allmänna göra sina speciella fackkunskaper

gällande, torde inrättandet av en tullfullmäktigeinstitution

kunna anses önskvärt. Kammaren kan likväl icke bedöma, huruvida

de fördelar, som må vara att vinna av en dylik institution, komma

att motsvara de med densamma förenade kostnader.

3. Se punkt 4.

4. Att även i statens intresse största möjliga likformighet vid

tullbehandling bör åstadkommas, ligger i öppen dag. Det är för han
-

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

delskammaren svårt att angiva de medel, som härför böra tillgripas.

Såsom sådant medel synes kammaren emellertid kunna särskilt förordas

ett mera utsträckt och intimt samarbete mellan styrelsens tullbehandlingsbyrå

och tullkamrarna i landsorten.

5. Att här och var inom landet framträda förhållanden, som

peka på behovet av ökad utbildning, särskilt i tulltekniskt hänseende,

för tulltjänstemännen i högre grad torde icke kunna förnekas. Möjligen

kunna regelbundet återkommande särskilda fortbildningskurser,

förlagda till Stockholm, ifrågasättas och genomgående av sådan kurs

uppställas såsom villkor eller särskild merit för befordran till befattningar

av mera krävande art. Kammaren har försport, att dylika

ehuru av tillfällig natur hållits i Stockholm. På därav vunnen erfarenhet

torde kunna byggas vidare för utbildningens utökande.

6. Av tulltjänstemän i lägre grad bör fordras ett visst minimum

av skolbildning, vilket ju även nu är förhållandet, samt allmän lämplighet

för yrket. I tillämpliga delar må i övrigt svar under punkt 5

kunna gälla såsom svar även på denna fråga, dock att utbildningskurser

för tulltjänstemän av lägre grad böra anordnas i flera av de

större städerna och på sådant sätt, att de bli tillgängliga utan avsevärda

kostnader för tjänstemännen.

7. För vissa, uteslutande inre kontorsgöromål bör kvinnlig arbetskraft

kunna med fördel komma till användning.

8. Handelskammaren får principiellt biträda vad härvarande

handels- och sjöfartsnämnd i denna punkt anfört.

Särskilt får kammaren understryka, att omkostnaderna för bevakningen

vid gränsen mot Finland numera torde kunna rätt avsevärt

nedbringas. Det förut dunkla rättsmedvetandet beträffande smugglingen

har med den växande upplysningen och svenskhetens utbredande

i Tornedalen omsider rätt allmänt klarnat och lämnat rum för

en bättre tingens ordning i förevarande hänseende. Med järnvägens

framdragande till Matarengi kommer även gränsbefolkningen att uppblandas

med helsvenska element, på vilkas rättsuppfattning och vaksamhet

det allmänna torde kunna sätta tillit.

Ytterligare finner kammaren anledning ifrågasätta, huruvida icke

den bevakning från tullens sida, som nu inom det nordligaste länet

avser kontroll av undermåligt virke vid utskeppningsplatserna, är

skäligen överflödig. Sedan varan försågats, kan faktiskt ingen kontroll

härutinnan förekomma. Och kontroll å osågat virke åligger,

såsom känt är, jägeristaten såväl vid utstämplingar och avverkningar

som eljest vid upplagsplatser och industriella verk.

I den mån emellertid tullens kontroll till förebyggande av insmuggling

av undermåligt runt och hugget virke bland skeppslasterna

må anses böra bibehållas, synes den till besparing för såväl tullverket

som inlastaren kunna för andra varor ersättas med en av avlastaren

under edlig förpliktelse och under verkande ansvar för felaktig

uppgift avgiven försäkran, att till utförsel förbjudet virke icke

förekommer i last, som utklareras. Denna försäkran kan lämpligen

utsträckas att jämväl avse intygande, att det försågade virket i lasten

försågats av i laga ordning utstämpla! och avverkat timmer.

opaginerad Kontrollera mot PDF

NORRBOTTENS LÄNS HANDELSKAMMARE.

I 33

Handels- och sjöfartsnämnden i Luleå synes handelskammaren

hava härom framställt ett synnerligen behj ärtans värt förslag.

9. Ehuruväl kammaren saknar erfarenhet att i berörda hänseende

yttra sig, synes det dock kammaren önskvärt, att i möjlig och lämplig

mån centralisering åvägabringas, dock utan att lägga hinder i vägen

för tullarbetets uppdelning på parallellavdelningar, så framt större

skyndsamhet och effektivitet därigenom må kunna ernås.

10. Såväl tullkammaren som packhusen böra givetvis vara så

belägna, att de i största möjliga utsträckning gagna och underlätta

trafiken. Vad godsets bötesfria kvarliggande i packhus vidkommer,

anser kammaren denna fråga ej kunna besvaras enhetligt för hela

landet, enär lokalförhållandena böra därvidlag bliva avgörande. I den

mån trafiken ej hindras eller störes, bör allmänheten tillmötesgås, så

långt omständigheterna rimligtvis medgiva.

11. Packhuskarlarna synas handelskammaren lämpligast böra

anställas såsom tjänstemän av lägre grad i tullverkets tjänst.

12. Tullverkets sporteltaxa för bevakningsförrättningar och dylikt

torde böra så vitt möjligt reformeras därhän, att sportler endast

få utgå för förrättningar å s. k. övertid, d. v. s. utförda av personalen

å densamma tillerkänd fritid.

13. Bevakningskostnaden bör, så långt möjligt är, inskränkas

och ersättas med avstängda tullområden av den art, som omförmäles i

nuvarande tullstadga § 19 mom. 2 och 4. Den stora allmänheten

vinner därigenom stora lättnader, utan att statens intressen försittas.

Där bevakningskostnaden ej kan undgås, bör den begränsas i den

omfattning, omständigheterna tillåta.

14. Syftet med moderna arbetsmetoder synes kammaren bäst

ernås därigenom, att fria händer i största möjliga omfattning lämnas

generaltullstyrelsen under statens sedvanliga kontroll och allmänhetens.

15. Pantvärdet bör lämpligen avgöras efter inhämtande av förslag

härutinnan av utav vederbörande handelskammare utsedda delegerade,

som tid efter annan (ev. på bestämda terminer) uppställa

varuvärden, vilka, prövade och godkända av generaltullstyrelsen, bliva

till vederbörande tullkammares ledning.

16. Sedan tullrestitution beviljats viss person under vissa villkor,

bör tullverket ej behöva taga annan befattning med godset än

att kontrollera dess utförsel och villkorens fullgörande i övrigt.

17. Frågan om införande i Sverige efter mönster från våra grannland

av anordningen med s. k. kreditupplag torde i samband med tullverkets

omorganisation förtjäna synnerlig uppmärksamhet.

Vidkommande särskilt Norrbottens län torde handelskammaren

böra påpeka ett par mindre lämpliga bestämmelser dels avseende

kungl. kungörelsen den 28 november 1913 angående åstadkommande

av vissa statistiska uppgifter rörande utrikeshandeln och dels avseande

nådig kungörelse den 28 november 1913 angående ändrad lydelse

av vissa paragrafer i tullstadgan den 1 juli 1904.

I § 8 av förstberörda kungörelse heter det: »Om föreskriven

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

SVAR PÅ FRÅUECIRKULÄR.

värdeuppgift saknas i den inlaga rörande till utförsel avsett gods,

som skall avlämnas till tullförvaltningen, skall inlagan väl emottagas

men åligger det avlastaren att inom åtta dagar efter avlämnandet utbyta

densamma emot behörig exportinlaga.»

Såsom fallet är med åtskilliga sågverk i Norrland med huvudkontor

i Stockholm, framkommer det exakta värdet å lasten först

sedan fakturan uträknats och avräknats därstädes. Det är då självfallet

omöjligt att inom den i förordningen knappt tillmätta tiden

medhinna föreskrivet utbyte av berörda inlaga.

I § 37 i den senare kungörelsen heter det: »Avlastares angiv
ningsinlaga,

vilken även i de fall, då avlastaren för varans utskeppning

använt ombud, skall vara undertecknad av avlastaren etc.»

Denna bestämmelse är omöjlig att efterfölja, om exempelvis avlastaren

är boende i Stockholm och utskeppar sin tillverkning från

sågverk, beläget å annan plats i landet. Sågverksförvaltningen blir

då avlastarens ombud och skulle sålunda enligt förordningen icke vara

kompetent utfärda angivningsinlaga. Denna kan icke utskrivas förr

än lasten är intagen, och det kan icke fordras, att fartyget skall

uppehållas, tills inlagan erhållit vederbörande avlastares underskrift.

Det har vidare inför handelskammaren framställts önskemål, att

Nederkalix tullstation med därvarande livliga trafik (sex skeppningsplatser)

må bliva omlagd till tullinspektion.

1 övrigt finner sig handelskammaren för närvarande icke hava

något att i ärendet anföra.

På Norrbottens läns handelskammares vägnar:

A. J. WESTERBERG.

Albert Garlgren.

10. Skrivelse från Skånes handels-, industri- och sjöfarts
kammare.

Till 1914 års tullkommission.

I anledning av kommissionens cirkulärskrivelse av den 19 november

1914 får handelskammaren härmed framföra en del önskemål

och synpunkter med avseende å tullverkets tillämnade omorganisation.

Frågan om förhållandet i allmänhet mellan generaltullstyrelsen och

den trafikerande allmänheten, särskilt i vad denna heröres av sättet

för ärendenas handläggning inom styrelsen.

De tillfällen, då den trafikerande allmänheten har anledning att

komma i direkt eller indirekt beröring med generaltullstyrelsen, torde

opaginerad Kontrollera mot PDF

SKA NEH HANDELSKAMMARE.

1 35

i allmänhet inskränka sig till dels de fall, då det gäller överklagande

av lägre tullmyndigheters beslut i tullbehandlings- eller andra frågor,

dels sådana tillfällen, då generaltullstyrelsen i första hand har att

fatta beslut i frågor, som antingen de lokala tullmyndigheterna i saknad

av egen bestämmanderätt har skyldighet att underställa styrelsens

avgörande eller ock trafikanterna själva i enlighet med tullförfattningarnas

föreskrifter i ansökningsväg draga under styrelsens

prövning.

Beträffande samtliga dessa kategorier av ärenden hava klagomål

framförts över den långsamhet, med vilken generaltullstyrelsens beslut

träffas. Utan att ingå på någon prövning av det sätt, på vilket

handläggningen av de olika frågorna inom styrelsen sker, vill handelskammaren

endast framhålla, hurusom det uppenbarligen i varje

fall är av synnerlig vikt, att densamma äger rum med all den skyndsamhet,

trafikanternas intresse av importens ostörda fortgång kräver.

För tillgodoseendet av detta önskemål torde det måhända vara

nödigt att åstadkomma någon minskning i generaltullstyrelsens av

hithörande frågor betingade arbetsbörda. I sådant syfte anser sig

icke handelskammaren vilja påyrka någon inskränkning i den trafikerande

allmänhetens rätt att överklaga lägre tullmyndigheters beslut.

Däremot anser handelskammaren med fog kunna ifrågasättas,

huruvida icke en decentralisation inom tullverket såtillvida skulle

kunna genomföras, att de f; n. talrika fall, exempelvis de i tulltaxeförordningen

§§ 8, 9 och 13 omförmälda, då enligt gällande författningar

generaltullstyrelsen har att ensam pröva och besluta, bleve inskränkta

genom inrymmande aAr vidsträcktare kompetens åt de lokala

tullmyndigheterna. Härigenom skulle enligt handelskammarens förmenande,

utan fara för åsidosättande av statens intressen, för allmänheten

vinnas möjlighet till den snabba handläggning av tullbehandlingsfrågorna,

som det moderna affärslivet kräver.

Frågan om lebnannarepresentation inom styrelsen (tullfullmäktige).

Handelskammaren anser det icke vara tvivel underkastat, att införandet

inom generaltullstyrelsen av ett sakkunnigt lekmannaelement

skulle vara till största gagn för handläggningen av de frågor, som

mera direkt beröra den trafikerande allmänhetens intressen. Givetvis

skulle därmed i många fall vissa garantier vara skapade såväl emot

onödig formalism som ock till förmån för större hänsynstagande till

den allmänna hederligheten hos affärsmännen, varigenom säkerligen

åtskilliga för närvarande i varjehanda avseenden betungande restriktiva

bestämmelser kunde bortfalla.

För att syftet med en eventuell lekmannarepresentation inom

styrelsen skulle på ett betryggande sätt ernås, vore det enligt handelskammarens

förmenande emellertid icke tillräckligt, att denna representation

ordnades i form av ett råd, vilket styrelsen ägde skyldighet

höra endast i vissa på förhand bestämda frågor eller ock blott

i de fall, då styrelsen själv funne dylikt av nöden. Lekmannarepre
-

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

SVAR PA FRÅGECIRKULÄR.

sentanterna, åt vilka torde böra givas den hävdvunna karaktären avfullmäktige

och vilkas antal av ekonomiska skäl icke torde böra sättas:

för högt, torde däremot böra erhålla säte och stämma vid samtliga

styrelsens sammanträden ävensom därvid endast vara undandragna

rätt att deltaga i avgörande av disciplinära och befordringsfrågor.

Platserna torde vidare för relativt lång tid i sänder böra av Kungl.

Maj:t tillsättas efter förslag, avgivet av lämpliga näringsidkarekorporationer.

Frågan om eventuell utvidgning av den genom styrelsens tullbehandlingsbyrå

utövade upplysningsverksamheten.

Vid behandlingen under nästa rubrik av frågan om vinnandet av

största möjliga likformighet vid tullbehandlingen har handelskammaren

framfört vissa önskemål, vilkas fulla tillgodoseende torde nödvändiggöra

en ej oväsentlig utvidgning av tullbehandlingsbyråns hittillsvarande

verksamhet. Att emellertid avgiva något yttrande angående

det sätt, på vilket i sammanhang härmed ändringar i byråns nuvarande

organisation kunna vara av nöden, anser emellertid handelskammaren

falla utom ramen för föreliggande utlåtande.

I fråga om den upplysningsverksamhet, som för närvarande av

byrån utövas, hava anmärkningar framställts däremot, att importörerna

betungas med allt för höga avgifter för upplysningarnas erhållande,

vilket särskilt lär vara fallet, då för styrelsens prövning kemisk analysering

av varuprov är nödig. Handelskammaren anser, att upplysningarna

böra lämnas kostnadsfritt eller i varje fall emot minsta möjliga

avgift och detta även, då desammas lämnande är för upplysningsbyrån

själv förbundet med kostnad. Den upplysningen föregående

undersökningen avser ju ytterst att utröna storleken av den pålaga,

tullverket av importören skall äga utkräva, ett spörsmål sålunda, för

vars lösande importören icke torde böra vidkännas någon kostnad.

Frågan om vinnande av största möjliga likformighet vid

tullbehandlingen.

Vid behandlingen av frågan om tulltjänstemännens utbildning,

särskilt i tulltekniskt hänseende, har handelskammaren i annat sammanhang

framfört åtskilliga synpunkter och önskemål, vilka även för vinnandet

av likformighet vid tullbehandlingen torde vara av den allra

största betydelse. Under hänvisning till vad därvid yttrats vill handelskammaren

som önskemål i enahanda riktning ytterligare anföra

följande.

Från den inom generaltullstyrelsen inrättade tullbehandlings- och

upplysningsbyrån torde böra föranstaltas om ett kontinuerligt och

systematiskt inspektionsarbete hos de olika tullförvaltningarna i riket..

De därvid gjorda rönen torde sedermera skyndsammast möjligt böra

omvandlas i likartade instruktioner för de lokala myndigheterna. För

s. 137 Kontrollera mot PDF

SKÅNES HANDELSKAMMARE.

137

tillgodoseende av likformighet i tullbehandlingen torde det vidare vara

ett oundgängligt krav, att de till tulltaxan fogade anvisningarna systematiskt

omarbetas exempelvis vart tredje år, samt att härvid de å

skilda områden vunna erfarenheterna så systematiseras och kungöras,

att feltolkningar av anvisningarna i möjligaste mån kunna undvikas.

I liknande syfte torde ävenledes varumuseer jämte provsamlingar,

varulexika ävensom speciella handböcker för tulltekniska undersökningar

hava en synnerligen stor mission att fylla.

Frågan om tulltjänstemännens av högre och lägre grad utbildning

ävensom frågan om användandet av kvinnlig arbetskraft.

Yttersta anledningen till tillsättandet av den kungl. tullkommissionen

av år 1914 var en i riksdagen gjord motion, i vilken indirekt

framhölls, att tullverket i stort sett borde införa användandet av billigare

arbetskraft. Den för utredning av frågan om lämpligheten av

en dylik reform tillsatta undersökningskommittén ansåg sig emellertid

icke utan vidare kunna dela en sådan mening. Motionärens bevisföring

visade sig på många punkter alldeles ohållbar. I fråga om

flera av de poster inom tullverket, där han ansett en sänkning av

kompetensen möjlig, blev det uppenbart, att tvärt om höjandet av

tjänstemännens kvalifikationer skulle leda till statens såväl som det

allmännas bästa.

Den undersökning, som handelskammaren i dessa frågor företagit,

har med all önskvärd tydlighet givit vid handen, att tjänstemännen

av högre grad — framför allt packhustjänstemännen —• hava stort

behov av icke blott breda utan även djupa kunskaper och att såväl

den trafikerande allmänheten som staten skulle bliva lidande, om

kompetensen sänktes. Den enda förändring, som för vinnande av

möjlighet till eftergifter å fordringarna på en del tjänstemän skulle

kunna tänkas, vore en mera planmässigt tillämpad arbetsfördelning,

vilken dock endast å ett fåtal av landets största tullkammare torde vara

genomförbar. Å mindre orter med blott en eller ett par tjänstemän av

högre grad, kan specialisering ej ifrågakomma — alla måste vara fullt

förtrogna med tulltjänstens samtliga grenar. Men då det på samma

gång säkerligen är nödvändigt, att dessa tjänstemän få sin utbildning

vid just de större tullkamrarna, torde det också visa sig omöjligt att

ens vid dessa genomföra en fullständig arbetsfördelning, enär rekryteringen

för de andra därigenom skulle väsentligt försvåras.

I stort sett torde man alltså nödgas uppge tanken på billigare

utbildning, och som stöd för denna sin mening vill handelskammaren

i korthet angiva de kompetensfordringar, som enligt handelskammarens

förmenande icke kunna frångås, därest icke såväl statens som

trafikanternas rätt till trygghet och likformighet vid tullbehandlingen

skall bliva äventyrad.

Varje tulltjänsteman av högre grad, åt vilken en självständig

syssla skall kunna anförtros, måste vara väl bevandrad i alla de författningar,

som under hans arbete komma till tillämpning. För möj
-

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

SVAR PA FRAGECIRKULÄR.

Iignorant!et av en snabb och säker tolkning av författningarnas olika

bestämmelser torde dessutom givetvis en allmän boklig träning vara

av nöden. Dessa fordringar träffa icke blott in på packhustjänstemannen

utan i lika hög grad på tullkammartjänstemannen. Bådadera

måste vara förtrogna med bestämmelser i fråga om förbud mot ineller

utförsel av vissa varor, med förordningarna angående guld och

silver, kött, margarin, sockerskatt, angående giftiga ämnen, oriktig

ursprungsbeteckning, fyr- och båkavgifter, husdjurssjukdomar, farsoter,

fri- och provianteringsfrilager, skeppsmätning, sjömanshus, restitutionsupplag,

eldfarliga oljor, explosiva varor, kontroll vid införsel

av vissa frösorter, lösen, stämplar o. s. v.

Vidare måste en utbildad tjänsteman av högre grad behärska

tyska, engelska och franska språken. Det tillkommer honom att kunna

tyda och fullt första alla de utländska handlingar, på vilka den

internationella handeln är så synnerligen rik.

Som packhusfunktionär måste den högre tjänstemannen äga kunskaper

i kemi, fysik, matematik, biologi m. m. — allt oundgängligen

nödvändiga teoretiska begynnelsekunskaper för att kunna bliva en pålitlig

tullbehandlare.

Med hänvisning till det nu anförda är handelskammaren för sin

del övertygad därom, att en sänkning av tullkårens av högre grad

allmänna kompetens ovillkorligen skulle ske till men för trafikanterna

såväl som för staten. Handelskammaren anser snarare av behovet

påkallat att genom undervisningskurser och dylikt än ytterligare —

åtminstone hos vissa kategorier av tjänstemännen — söka höja det

kunskapsmått, som på grund av de för inträde i tullverkets tjänst

erforderliga examina kan anses föreligga,

Kravet på kompetens och likformighet vid tullbehandlingen torde

sålunda nödvändiggöra grundandet av tulltekniska kurser för såväl

yngre som äldre tjänstemän av högre grad. I samma syfte torde

dessutom en mera systematiskt genomförd cirkulation av tjänstemännen

inom de större tullkamrarnas avdelningar ävensom studier vid

fabriker och industrilager, eventuellt med stöd av stipendier, vara att

förorda.

Vad frågan om kompetensfordringarna på tulltjänstemännen av

lägre grad beträffar, så torde de nu tillämpade — därest icke befordringsmöjligheter

från bevakningskåren till tullbehandlingskåren skola

införas vara fullt tillfredsställande. Vad åter angår det från en

representant för förstnämnda kår på sin tid i riksdagen framförda

önskemålet om möjliggörande i viss mån av eu dylik befordringsanordning,

är handelskammaren icke övertygad om lämpligheten härav.

Vid ett närmare skärskådande av denna motionärs påstående,

»att en erfaren tjänsteman av lägre grad givetvis i flera avseenden

äger fullt lika goda om icke större förutsättningar för dylika arbeten

än en i tjänsten ny och oerfaren student, som erhållit titeln kammarskrivare»,

maste handelskammaren nämligen till en början konstatera,

att en ny och oerfaren student icke till det här avsedda tullbehandlingsarbetet

användes. Vid ett annat tillfälle grundar motionären sin

ståndpunkt bl. a. på följande skildring av nu rådande förhållanden:

opaginerad Kontrollera mot PDF

SKÅNES HÄNDELSE A MM A KE.

last

»I Stockholm tjänstgör», säger han, »vid vardera av flertalet av de s. k.

ständiga vågarna eu kontrollör, en kammarskrivare och en vaktmästare,

i Göteborg och Malmö en kontrollör, en kammarskrivare och en

packhuskarl. Kammarskrivarens arbete består huvudsakligen uti att

efter kontrollörens diktamen uppskriva vikter och sorter m. in., ett

arbete, som synes oss vara av den enkla beskaffenhet, att en skrivkunnig

vaktmästare mycket väl kunde användas härtill.»

Efter vad handelskammaren erfarit, förestås ett stort antal av

dessa vågar av en kammarskrivare, med en extra dylik som biträde,

men det torde vara självklart, att biträdets uppgift är en helt annan

än den i yttrandet angivna. Ett biträde för utskrivandet av attesterna

har väl tillkommit därför att föreståndaren vid vågexpeditionen

ostörd skall kunna hava sin uppmärksamhet och kontroll riktad på

själva förtullningsarbetet, och för att detta skall kunna gå snabbt

undan förutsättes, att biträdet har noggrann kännedom om tulltaxans

alla rubriker med alla dess mångtaliga parentetiska tillägg och anmärkningar,

taratariffer och fyrfaldiga andra bestämmelser, vilka vid

utarbetandet av attesten äro av betydelse. Har den biträdande tjänstemannen

icke denna kompetens, kan han icke vara till någon hjälp

utan tvärt om endast till hinder. Dessutom måste han i många fall

direkt deltaga i sorteringsarbetet, kontrollera avläsningen av vikter,

taraberäkningar, valveringar av fakturor, avfattade på många olika

språk, verkställa utländska mynt-, vikt- och måttför vand lingar, procentavdrag

etc. Hans uppgift är vidare att genom aktgivande på

tullbehandlingen i övrigt fästa uppmärksamhet på möjligen uppkommande

misstag och felaktigheter. Den biträdande funktionären måste

dessutom i möjligaste mån hava den utbildning och kompetens, att

lian när som helst kan på egen hand vid förefallande behov t. ex.

vid sjukdomsfall, tjänstledighet o. dyl. övertaga förtullningsarbetet

vid samma eller annan fast expedition eller vid någon för tillfället

inrättad dylik.

I överensstämmelse med det nu anförda är handelskammaren sålunda

av den bestämda uppfattningen, att tullbehandlingskårens och

bevakningskårens göromål äro av så grundväsentligt olika natur, att

kompetensfordringarna för vartdera arbetsområdet måste fullständigt

särskiljas. En följd härav blir naturligen även den, att i allmänhet

möjligheten till befordring från bevakningskåren till tullbehandlingskåren

måste anses utesluten. Samtidigt som handelskammaren, enligt

vad förut framhållits, icke anser de med avseende å examina gällande

villkoren för antagande till e. o. kammarskrivare böra eftergivas,

finner emellertid handelskammaren likväl möjlighet såtillvida böra

beredas för bevakningstjänstemannen att vinna befordran till befattning

av annan och högre grad, att dispens från viss examen bör

kunna medgivas för det fall, att bevakningstjänstemannen är i stånd

att på annat sätt förvärva och styrka nödig kompetens för den mera

krävande sysslan som kammarskrivare.

Till bestridande av de inom tullverket förekommande rena kontorsgöromålen

torde det emellertid kunna ifragasättas, huruvida icke

både billigare och lämpligare arbetskrafter än de, som för närvarande

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

SVAR PA FRAGECIRKUI,ÄR.

härtill tagas i anspråk, lämpligen skulle kunna anlitas. På detta område

torde även enligt handelskammarens förmenande möjligen kvinnlig

arbetskraft kunna komma till användning.

Frågan om möjlig indragning av tjänster vid lokalförvaltningen samt

kust- och gränsbevakningen.

Handelskammaren anser det för sin del omöjligt att, innan den

blivande arbetsordningens krav genom fastställande av nytt tjänstgöringsreglemente

m. m. blivit behörigen utredda, kunna avgiva något

mera ingående uttalande i denna fråga.

I frågans nuvarande läge har handelskammaren vågat fatta någon

bestämd ståndpunkt endast rörande ett speciellt slag av befattningar,

nämligen kustbevakningschefstjänsterna för dels Skåne och Blekinge,

dels Halland, Göteborgs och Bohus län. Dessa tjänster finner handelskammaren

kunna utan någon som helst olägenhet indragas, varvid

kustbevakningspersonalen i ifrågavarande distrikt ställes under överinseende

av respektive tullkammarchefer, under vilka sagda personal

redan i flera avseenden sorterar. Genom en dylik förändring skulle

statsverket inbespara avsevärda belopp, vilka f. n. utgå till de båda

tjänsternas innehavare i form av löner och ersättning för resekostnader.

Därest vidare det av handelskammaren i annat sammanhang framförda

önskemålet om anordnandet av avstängda bevakningsområden

vinner beaktande, torde även åtskilliga tjänster inom bevakningskåren

kunna indragas.

Lokalfrågor.

*

Vid uppgörandet av förslag till om- eller nybyggnad av tullpackhus

anser handelskammaren, att vikt bör läggas därpå,

att, i den mån trafikens omfattning kräver detsamma, packhus

för partigods byggas för sig och sorteringspackhus för sig;

att golvytorna läggas i höjd med lastvagnarnas botten och förses

med spåranordningar ävensom med lastningsbryggor vid packhusportarna,

varigenom avsevärda arbetskostnader vid såväl lossning som

lastning av godset inbesparas;

att sorteringspackhusen, där så kan befinnas lämpligt, inredas med

uppslagningshall, skild från sortering srummen, varigenom dels själva

tullbehandlingsgöromålen kunna försiggå utan att störas av bullret

från transportarbetet, dels ock såväl tjänstemän och trafikanter ävensom

varor av ömtåligare beskaffenhet skonas från allt det damm, som

vid uppackningsarbetet kringsprides;

att sorteringsrummen i någon mån uppvärmas under den kallare

årstiden;

att tillfredsställande anordningar träffas såväl för dagsljusets insläppande

i packhusen som för artificiell belysning, då dylik är av

nöden;

s. 141 Kontrollera mot PDF

HK A NES HANDELSKAMMARE.

141

att hygieniska anordningar i övrigt ej bliva försummade; samt

att moderna arbetsmaskiner — exempelvis kranar och trallor —

i största utsträckning komma till användning.

Genom angivandet av dessa riktlinjer har även indirekt påvisats

■de mest iögonenfallande olägenheter, som med nuvarande anordningar

å åtskilliga tullplatser äro förbundna.

I det följande vill handelskammaren dessutom beröra några missförhållanden

å hithörande område, vilka särskilt för trafiken i Malmö

visat sig synnerligen kännbara.

Vid expedieringen av från utlandet ankommande postpaket har

härstädes varuemottagaren att efter utkvittering av godset å postkontoret

uppvisa sina handlingar å nio olika expeditioner inom tullverket,

förlagda till icke mindre äu fem skilda lokaler. Att detta

förorsakar den trafikerande allmänheten en oerhörd tidspillan, är

uppenbart. Storleken av den ekonomiska förlust, som av dessa anordningar

är en omedelbar följd, torde i någon män belysas därav,

att antalet postpaketkollin, som under år 1913 passerade Malmö tullkammare,

uppgick till i runt tal 54,000 stycken, representerande en

tulluppbörd av mer än 275,000 kronor.

Handelskammaren anser sig därför böra framföra ett bestämt

krav därpå, att vid eu blivande revision dessa lokal- och expeditionsfrågor

med ekonomisk omtanke och vederbörlig hänsyn till allmänbetens

bekvämlighet bliva lösta. Rättelse är till synes vunnen, blott

varuägaren sättes i tillfälle att å ett och samma ställe få sina varor

behandlade och alla avgifter erlagda. 1 enlighet med denna princip

äro sedan flera år tillbaka förhållandena ordnade med avseende å

postpaketförsändelser, ställda till orter utan egen tullkammare, där

sålunda allmänheten i detta avseende torde vara bättre tillgodosedd

än vad fallet är å själva tullplatserna. Att även å de sistnämnda

mera tillfredsställande anordningar kunna träffas, visa förhållandena

i Stockholm och Göteborg.

Handelskammaren förmenar dessutom, att inrymmandet inom

postverkets lokaler av en självständig tullavdelning för postpaket

även för statsverket bör vara ägnat medföra vissa fördelar såväl

därigenom, att förenklingar i samarbetet mellan post- och tullmyndigheterna

kunna åvägabringas, som ock genom möjliggörandet av inbesparing

av åtskilliga transport- och bevakningskostnader.

Anordningarna i lokalhänseende för tullbehandling av gods, som

med ångfärja från Köpenhamn ankommer till Malmö, hava i åtskilliga

avseenden givit anledning till missnöje. Trafiken å nämnda

trade har under senare åren väsentligt ökats; för år 1913 hade tullverket

sålunda en å densamma belöpande uppbörd av över 428,000

kronor, varav på färjans egen speditionsrörelse föll närmare 170,000

kronor. Å den vid ångfärjeläget befintliga expeditionen tullbehandlades

dessutom en del över Trälleborg ankommande vagnslastgods

ävensom väsentliga mängder transitgods.

För tillgodoseende av det med tullverkets befattning med denna

avsevärda trafik förbundna behovet av bevakning har i ångfärjestationsbyggningen

inrättats en bevakningsavdelning. Likaledes har dit för
-

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

lagts en expedition för tullbehandling av med färjan ankomna vagnslaster,

varjämte i omedelbar närhet av ångfärjestationen uppförts ett

tullpackhus. En för tullbehandlingen minst lika viktig tullkammaravdelning

har emellertid icke på platsen blivit inrättad. För tullverket

självt har detta den menliga påföljden, att de tjänstemän, som

hava att ombesörja tullbehandlingen i dessa förtullningslokaler, icke,

då så esomoftast påfordras, kunna utan stor tidsförlust rådföra sig

med sina förmän. Enahanda är förhållandet vid bevakningsavdelningens

ävensom godsexpeditionens och speditionsavdelningens samarbete

med tullkammaren.

Kännbarast torde emellertid frånvaron av en särskild till ångfärjetraflken

knuten tullkammaravdelning drabba godsemottagarna. I

och för tullbehandlingen nödgas nämligen dessa fyra gånger tillryggalägga

den cirka 700 meter långa vägen mellan ifrågavarande tullpackhus

och tullkammaren, d. v. s. tillryggalägga en vägsträcka av sammanlagt

inemot en tredjedels mil. Därest, som ej alltför sällan torde

inträffa, trafikanten på grund av en felaktig transportinlaga, försummelse

att å inlagan i vederbörlig ordning lämna statistiska uppgifter,

felaktig märkning av godset eller dylikt nödgas ytterligare en eller

flera gånger vandra samma väg, ökas denna tidspillan och den därav

följande ekonomiska förlusten ytterligare. Behovet av en särskild

tullkammaravdelning vid ångfärjestationen i Malmö torde med det nu

anförda vara ställt utom varje tvivel.

Om förkortning av den tid, som gods må bötesfritt Jcvarligga

i packhus.

Handelskammaren har redan tidigare i en skrivelse till 1905 års

delegation för utarbetande av nytt tjänstgöringsreglemente för tullverket

yttrat sig i fråga om den tid, gods må bötesfritt kvarligga i

tullpackhus. Från flera håll hade nämligen framförts det önskemålet,

att den enligt § 31 tullstadgan härför fastställda tiden av 20 dagar

borde utsträckas såsom varande för knapp. Handelskammaren ville

emellertid icke för sin del biträda en sådan mening utan föreslog

i stället — dock utan preciserat yrkande — en inskränkning i nu gällande

tidsbestämmelser.

Som motivering till denna ståndpunkt yttrade kammaren: »Det

kan i stort sett icke vara till fördel för köpmannakåren, att de befintliga

tullpackhusen längre tid, än som är alldeles oundvikligen nödvändigt,

upptagas av samma varulager. Olägenheten härav kommer

ock att mest drabba de större köpmännen, som hava tillgång till

egna packhus och i många fall hindras att få sitt tullpliktiga gods

för förtullning upplagt i tullpackhuset på grund därav, att de mindre

importörerna, ofta i saknad av egna magasin, använda sig längsta

möjliga tid av tullpackhusets lokaler, ett förhållande, som icke ur

allmän synpunkt kan anses lämpligt.»

Sedan detta yttrande avgavs, hava förhållandena än ytterligare

bekräftat riktigheten av dessa handelskammarens synpunkter.

s. 143 Kontrollera mot PDF

BKANE8 HANDELSKAMMARE.

143

Don ständigt växande importen bereder tnllverket i och för sig

mångahanda svårigheter. Genom den länga förvaringstiden blir det

nödvändigt att efter hand undanstuva eller upprepade gänger omflytta

varorna. Även kommunen blir oskäligt lidande därigenom, att

varuemottagaren ej inom rimlig tid avhämtar godset från tullpackhusen,

ty, som det nu förhåller sig med betalnings- och avhämtningsfristen,

motsvarar icke avhämtningen godstillförseln, och ett hopande

av gods i onödigt stor mängd blir påföljden; vilket i sin ordning föranledei,

att trafikanterna framställa anspråk på flera och större tullpackhus.

Ett förkortande av tiden för rätt till kostnadsfri magasinering i

tullpackhusen, vilket handelskammaren tidigare framhållit såsom en

välbetänkt åtgärd, synes numera vara en tvingande nödvändighet;

och skulle enligt kammarens mening denna tid, utan att importörernas

intressen därigenom åsidosattes, lämpligen kunna begränsas till

fjorton dagar i stället för tjugu.

De ovan anförda önskemålen gälla naturligen även postpakettrafiken,

men torde för densamma utfärdande av särskilda bestämmelser

vara av nöden, enär ju enligt gällande författningar som ankomstdag

för postpaket räknas den dag, godset blivit från postverket

utkvitterat, och således varuägaren genom uppskjutande av denna

utkvittering har möjlighet att skydda sig emot den i § 22 tullstadgan

stipulerade bötespåföljden.

Handelskammaren anser sig vidare böra påyrka skärpning av

dessa bötesbestämmelser. Det har nämligen visat sig, att varuägarna

i allt för stor utsträckning låta sitt gods kvarligga i tullpackhusen

även efter de bötesfria tjugu dagarnas utgång. Tack vare de låga

böterna finner köpmannen det ofta med sin fördel förenligt att i och

för minskning av egna magasineringskostnader låta skrymmande gods

med låga tullar i det längsta förvaras i tullens packhus. Bötesavgifterna

böra dessutom vara så avvägda, att de i varje fall få karaktären av en

verklig merkostnad, vilket för närvarande ingalunda kan anses vara fallet.

Enda medlet att tillgodose bötesstadgans syftemål torde sålunda

vara en väsentlig höjning av avgifterna, och finner handelskammaren

ett bötesbelopp av ''/2 % per dag av tullsumman — resp. för tullfritt

gods en efter annan lämplig grund fastställd bötessats — ej vara för

högt tilltaget. Vidare torde antingen böra stadgas, att böter skola

utgå för varje dag — ej blott 20 dagar — som godset utöver den

fria tiden kvarligger i packhuset eller ock bestämmelsen uti § 32 böra

förtydligas därhän, att tullverket under alla förhållanden — och ej

blott för fall av underlåtenhet att gälda upplupna tull- och bötesavgifter

— är efter de 14 dagarnas utgång berättigat att å auktion

försälja kvarliggande gods. Stadgandet har nämligen, enligt vad

handelskammaren har sig bekant,, i vissa fall icke ansetts giva tullverket

en sådan rätt för det fall, att varuägaren t. ex. å tjugonde

dagen erlägger dessa avgifter, varefter han tvärtom ansetts berättigad

att utan påföljd eller kostnad alltfort begagna packhuset såsom upplagsplats

för sitt gods, ett förfaringssätt, som naturligen står i uppenbar

strid mot stadgandets syfte.

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

Slutligen anser handelskammaren, att vid påförandet av böter

ett minimibelopp av förslagsvis 25 öre bör fastställas, så att icke,

som för närvarande ifrågakommer, tullverket nödgas utskriva bötesräkningar

på exempelvis 1 ä 2 öre.

PackhusTcarlsfrågan.

Under förmodan, att tullkommissionen till grund för sin prövning

av denna fråga kommer att lägga det av 1908 års tullkommission på

sin tid framlagda betänkande och förslag angående förrättandet av

handräckningsbestyret vid tullbehandlingen, varöver handelskammaren

i skrivelse den 29 maj 1912 till kungl. kommerskollegium yttrat sig,

anser handelskammaren lämpligast att även vid förevarande utredning

åberopa de synpunkter och önskemål, som i samma skrivelse,

vilken i avskrift bilägges, blivit framförda.

Sportel frågan.

Emot nu gällande, den 23 december 1910 fastställda taxa å ersättning,

som enligt särskilda bestämmelser skall av trafikerande utgivas

för vissa av tulltjänstemän verkställda tjänsteförrättningar, hava

från näringsidkarehåll åtskilliga anmärkningar blivit framställda.

Handelskammaren, som på sin tid av kungl. kommerskollegium bereddes

tillfälle att avgiva yttrande över förslaget till taxan, fann

redan då skäl till erinringar emot ett flertal av densammas bestämmelser,

men fästes icke vid taxans slutliga avfattning något avseende vid de

av handelskammaren gjorda yrkandena på ändring.

Befogenheten av vad handelskammaren år 1910 tillät sig emot

taxeförslaget anföra har enligt handelskammarens förmenande under

den tid, taxan varit i tillämpning, blivit bestyrkt. Ytterligare skäl

till anmärkningar hava emellertid sedermera tillkommit. Då sålunda

en hänvisning till handelskammarens ovannämnda yttrande icke längre

skulle vara ens för handelskammarens del i frågan uttömmande, lämnas

här nedan i ett sammanhang en redogörelse för samtliga de eringar,

vilka handelskammaren vid en revision av taxan anser värda

beaktande.

Beträffande till en början de allmänna grunder, som böra gälla

för trafikanters skyldighet att gottgöra tullverkets personal, har handelskammaren

redan tidigare såsom ett önskemål framfört, att sådana

bestämmelser måtte stadgas, att för alla åtgärder i bevakningshänseende,

vilka påkallas av tullverket självt uteslutande för att skydda

statens intressen, ersättning ensamt bör utgå från tullverket, under

det att kostnader, som kunna uppkomma därigenom, att enskild trafikant

i eget intresse i och för lastning eller lossning begär bevakning

från tullverket å tid, som icke är ordinarie tjänstgöringstid, eller i

i annan hamn än vid tullplats, böra av trafikanten själv bestridas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

SKA NES HANDELSKAMMARE.

14 f)

I sammanhang härmed anser sig handelskammaren böra påpeka,

hurusom såväl expeditionstiden som den ordinarie bevakningstidens

längd uppenbarligen utöva avgörande inflytande på en stor del av de

avgifter, som trafikanterna jämlikt sporteltaxan äro skyldiga utgiva.

Skola därför icke dessa ersättningar för förrättning å övertid av endera

slaget bliva för trafikanterna alltför betungande, torde det vara

nödvändigt, att tullverkets som ordinarie betecknade tjänstgöringstid

•erhåller samma omfång som den i våra hamnar allmänt vedertagna

arbetstiden.

Beträffande särskilt sporteltaxans bestämmelser om avgift för bevakning

har handelskammaren tidigare påpekat och vill alltjämt såsom

sin mening framhålla, att ur synpunkten av att statsverkets rätt

givetvis i möjligaste utsträckning bör tillgodoses vid införsel till riket

av tullpliktiga varor, detta lättare, d. v. s. med mindre kostnader för

såväl tullverket som vederbörande trafikanter och med minst lika stor

säkerhet för staten, bör, i likhet med vad fallet är mångenstädes

utomlands, kunna ske genom införande av skärpta straffbestämmelser

för smuggling, och förmenar handelskammaren, att ett vidtagande av

sådana åtgärder skulle vara ägnat att i hög grad förenkla frågan om

tullbevakningsbehovet samt om vem som skall anses pliktig erlägga

kostnaderna för denna bevakning.

Beträffande önskvärdheten av ändringar i sporteltaxans detaljbestämmelser

tillåter sig handelskammaren göra gällande följande.

I mom. 3 avd. a har ersättning för bevakning vid lossning av

styckegodsfartyg å övertid fastställts att utgå till varje för bevakning

anställd tjänsteman med 1 krona per timme, under det att samma

avgift förr utgick med 75 öre. Denna ökning har handelskammaren

funnit alldeles omotiverad, och har densamma för trafiken verkat ytterst

betungande, särskilt som ju i allmänhet vid lossning av styckegods

två å tre, ja stundom än flera vaktmästare användas samtidigt.

De ångare, som denna höjning drabbat, anlöpa i regel flera stationer

•och hava därigenom erhållit avsevärt ökade seglationsomkostnader.

Handelskammaren har tidigare som sin åsikt framhållit, att dessa

styckegodsbåtar, vilka i allmänhet gå i regelbunden trade på utlandet,

böra påläggas så lindriga omkostnader som möjligt, och har därför

föreslagit, att ersättningen för här ifrågavarande bevakning i stället

skulle nedsättas till 50 öre per man och timme eller till samma avgift,

som var fastställd före den höjning, som år 1904 ägde rum. Då

•emellertid, sedan detta handelskammarens förslag framställdes, arbetslönerna

måhända något ökats, anser sig handelskammaren numera

endast böra påyrka en nedsättning av denna avgift till 75 öre, vilket

belopp torde vara en fullt tillräcklig ersättning för det arbete, varom

här är fråga.

I detta sammanhang vill handelskammaren även påpeka det missförhållande,

som beträffande hithörande bevakningskostnader esomoftast

därutinnan äger rum, att trafikant får vidkännas kostnad för bevakning,

verkställd genom för tullverkets räkning patrullerande ordinarie

nattvakt, och därvid sålunda nödgas erlägga betalning för en bevakning,

som av honom ovidkommande anledning påkallats.

10

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

Stadgandet i mom. 7 anser handelskammaren såtillvida vara till

sina konsekvenser oriktigt, som enligt detsamma, jämfört med § 191

mom. 4 tullstadgan, ersättning under alla omständigheter skall erläggas,

därest utöver tjänstgöringstiden särskild bevakning erfordras

för lossat gods, intill dess detsamma kan varda infört i packhuset.

Godsets omedelbara införande i packhus förhindras nämligen ofta av

anledningar, över vilka trafikanten icke äger råda, såsom t. ex. upphopning

av gods eller bristande utrymme i packhus. För att i någon

mån minska de kostnader, som taxebestämmelsen i sin nuvarande

avfattning medför, har handelskammaren på sin tid hemställt, huruvida

icke frihet från bevakningsavgiften skulle kunna medgivas för

gods, som anmälts till tullbehandling senast en timme före tullstängningstiden

och vore utlossat under ordinarie tulltid. Det torde emellertid

med fog kunna ifrågasättas, huruvida icke i allmänhet trafiken

numera kräver, att tullpackhusen, så ofta lossning av gods ifrågakommer,

hållas tillgängliga och detta utan annan ersättning för bevakning

å övertid än den, som under själva lossningsarbetet påfordras.

Om därvid omständighet, varöver godsemottagaren ej råder, föranleder

därtill, att gods ej omedelbart kan införas i packhus, torde statsverket

självt böra vidkännas kostnaden för den bevakning, som i följd härav

blir erforderlig.

Vad angår bestämmelserna i mom. 12 har handelskammaren på

sin tid ifrågasatt, huruvida icke möjligen dessa borde förtydligas så,

att det icke kunde råda någon tvekan om att den stadgade ersättningen

icke skall utgå för tullbehandling i enskild persons lokal, då

denna är belägen inom packhusområdet. En motsatt tolkning skulle,

efter vad handelskammaren då påvisade, exempelvis hava till följd,

att ersättning skulle komma att utgå för kontrollering på ordinarie

arbetstid av vågning av spannmål i ett privat elevatortorn, beläget,

inom packhusområdet, vilket däremot icke skulle bliva fallet, om tulltjänstemannen

övervakade vägningen, stående ute på kajen, oaktat

detta arbete givetvis vore av svårare beskaffenhet.

Detta handelskammarens påpekande har sedermera visat sig vara

befogat. Vid en av tullplatserna inom handelskammarens verksamhetsområde

(Trälleborg) har nämligen under längre tid ägaren av ett.

dylikt inom packhusområdet befintligt elevatortorn, fått erlägga avgifter,

framkomna genom ovan omförmälda tolkning av hithörande

bestämmelser.

Även beträffande ersättning för övertidsklarering har det ansetts,

att tydligare instruktioner borde utfärdas, så att denna ersättning

för ångare-i reguljär trade endast utgår i första svenska hamn, som

av fartyget anlöpes, och att ersättning för expeditionen på övriga,

platser beräknas enligt bestämmelserna i mom. 16.

Vad beträffar fartyg, som klareras för resa till utrikes hamn och

som icke medföra gods, vilket är underkastat särskild kontroll från

tullverkets sida, har det inom handelskammaren ifrågasatts, huruvida

icke dessa, när behöriga lasthandlingar inlämnas före expeditionstidens

utgång med begäran om ^klarering, borde expedieras avgiftsfritt å

sådan tid, även om fartyget icke ännu hunnit slutlastas, i likhet med

s. 147 Kontrollera mot PDF

SKÅNES Il ÄNDELSE AMMA KE.

147

vad fallet är beträffande fartyg, som i inrikes trade fraktar förpassning

underkastat gods, då sådan förpassning kan utfärdas, innan godset

blivit slutlastat.

Trafiken av sistnämnda slag är jämlikt bestämmelserna i mom.

16 betungad med en avgift för påteckning av förpassningsinstrument

under annan tid än ordinarie expeditionstid. Handelskammaren föreslår,

att denna åtgärd, som ju är av synnerligen enkelt slag, anförtros

åt den bevakningstjänsteman, som under alla tider av dygnet

vid fartygens tilläggsplats uppehåller sig. På dylikt sätt anordnad

bör uppenbarligen utan olägenhet för tullverket åtgärden i fråga kunna

verkställas, utan att ersättning för densamma lämnas.

Om avstängda beva/cningsornråden.

Det torde icke kunna förnekas, att anordnandet av avstängda

bevakningsområden vid många av vårt lands hamnar skulle ur såväl

stats- som privatekonomisk synpunkt vara ägnat att medföra vissa

fördelar framför det hittills praktiserade systemet med posteringsområden.

Sålunda är det påtagligt, att medelst förenämnda anordningar

såväl en avsevärd indragning av bevakningspersonal bör kunna åvägabringas

som ock importörerna befrias från dem nu påvilande dryga

bevakningskostnader. I utlandet hava även avstängda tullbevakningsområden

i stor utsträckning kommit i bruk.

Principiellt sett torde dylika områden, där trafiken och lokala

förhållanden i övrigt det medgiva, böra anordnas, så snart ränta å

anläggningskapitalet jämte kostnaderna för underhåll understiga de

belopp, som genom sagda anordning komma att inbesparas.

I detta avseende nödiga undersökningar beträffande landets olika

hamnar torde emellertid böra uppdragas åt respektive tullförvaltningar

och kommuner.

Handelskammaren vill för sin del i detta sammanhang framhålla,

hurusom införande av skärpta straffbestämmelser för smuggling påtagligen

skulle vara ägnade att för statsverket nedbringa kostnaderna

för bevakningsområdenas avgränsning.

Frågan om modernare arbetsmetoder.

I trots därav att den ekonomiska utvecklingens krav på snabbare

arbetsmetoder torde hava gjort sig gällande inom tullverket såväl som

inom övriga statens verk och inrättningar, nödgas handelskammaren

konstatera, att den undersökning av hithörande förhållanden, som av

handelskammaren verkställts, givit vid handen, att inom Skåne icke

ens vid de större tullförvaltningarna någon som helst modernisering

av t. ex. kontorsarbetet ännu ägt rum. Någon insikt om värdet av

de uppfinningar och förbättringar, som i tids- och arbetsbesparande

syfte sedan årtionden allmänneligen vunnit tillämpning, synes sålunda

hos tullverkets härvarande organ ännu icke vara för handen.

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

SVAR PÅ FRÅGECIRKTTLÄR.

Då det uppenbarligen icke är vare sig med statens eller den

trafikerande allmänhetens intressen förenligt, att tullverket ställer sig

avvisande gent emot införandet av anordningar, vilka beprövats såsom

i alla avseenden förmånliga, hemställer handelskammaren, att vid den

pågående revisionen en grundlig omgestaltning av tullverkets arbetsmetoder

på hithörande områden måtte åvägabringas.

För avhjälpande av de brister, som handelskammaren för sin del haft

tillfälle uppmärksamma, vill handelskammaren föreslå följande reformer.

I fråga om utväxlingen allmänheten och tullverket emellan av

allehanda aktstycken, såsom förtullnings-, nederlags-, transitoupplags-,

export- och reexportinlagor, transitoförpassningar, kvitton o. d., torde

i största möjliga utsträckning blankettsystem böra införas. Därmed

skulle för tullverket inbesparas en väsentlig del av det nu tidsödande

granskningsarbetet, framför allt när detta gäller handlingar, som skola

inlämnas i flera exemplar, och för allmänheten vore systemet säkerligen

ägnat spara både tid och arbete.

Beträffande förtullningsattesterna torde blåkopieringssystem böra

införas i stället för det nu tillämpade förfaringssättet att för hand

utskriva båda exemplaren av desamma. Härigenom skulle halva skrivarbetet

inbesparas och allmänheten bliva snabbare expedierad. Ur

säkerhetssynpunkt torde intet häremot vara att invända, enär en bläkopierad

attest givetvis är svårare att förfalska än en dylik, skriven

med bläck. Blåkopieringssystem torde även i övrigt böra införas i

alla de fall, där för närvarande dubbelutskrivning användes.

Telefoner — även lokala — ävensom skrivmaskiner böra naturligen

vid därför lämpliga expeditioner i största möjliga utsträckning

användas, varjämte räknemaskiner exempelvis vid kassaannotationer å

uppbörd savdelningarna ävensom vid addering av »inkommande journalen»

med flera tillfällen med fördel torde kunna användas.

Den s. k. prickningsexpeditionen, vilken för tillgodoseende av

trafikanternas bekvämlighet lämpligen alltid bör förläggas till packhuset,

torde böra anordnas såsom en central expedition för allmänhetens

befattning med inlagorna. Fördelningen av inlagorna mellan

övriga expeditioner torde sedermera böra ombesörjas av tullverket

självt, varigenom allmänheten bleve befriad från det synnerligen besvärliga

och tidsödande uppsökandet av de olika, ofta i skilda lokaler

belägna expeditionsställena.

Vid avlämnandet av sin inlaga bör trafikanten erhålla ett bevis

eller kvitto, angivande dels vid vilken expedition tullbehandlingen

kommer att försiggå, dels vilket nummer för dagen inlagan vid samma

expedition bär.

Det för närvarande i Stockholm, Göteborg och Malmö tillämpade

systemet med packhus journaler torde vara synnerligen opraktiskt.

Packhusjournalen innehåller inga andra uppgifter än den attest, som

varuemottagaren erhåller, och synes därför utan någon olägenhet kunna

ersättas med en blåkopia av attesten. Genom en övergång till ett

dylikt system skulle uppenbarligen ej blott avsevärda belopp, som nu

offras på dubbelarbete, bliva inom tullverket inbesparade, utan även

ökad trygghet emot förfalskningar och underslev åvägabringas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

SKÅNES HANDELSKAMMARE.

14!»

I samband med frågan om modernare arbetsmetoder anser sig

handelskammaren även böra påpeka önskvärdheten därav, att vid en

var av landets packhusinspektioner anställes en speciellt utbildad

näringskemist, åt vilken alla de kemiska varuundersökningarna kunna

anförtros. Genom en sådan anordning skulle för den trafikerande

allmänheten åtskillig tidsbesparing vinnas, och ur säkerhetssynpunkt

torde såväl importörerna som staten härmed bliva väl betjänta. Även

om emot förmodan härigenom någon merkostnad skulle för statsverket

uppstå, torde densamma ur sistnämnda synpunkt vara väl försvarad.

Frågan om pantvärdets bestämmande vid beviljandet av nederlagskredit.

Bestämmelsen i § 75 tullstadgan, enligt vilken tullförvaltningen

har att bestämma pantvärdet hos de å nederlag liggande varorna, är

påtagligen ägnad att medföra åtskilliga olägenheter för den varuägare,

som nödgas anlita sig av nederlagskredit mot hypotek av dessa varor.

Att tullverkets fordran på betryggande garantier emot förlust å denna

kredit måste tillgodoses, är självklart, men då pantvärdets bestämmande

anförtros åt en tjänsteman, som själv får bära ansvaret, därest den

av honom gjorda värderingen såsom för hög visar sig leda till förlust

för tullverket, är det uppenbart, att i allmänhet denne för att skydda

sig själv nödgas åsätta panten ett värde, som med hänsyn till varuägarens

intressen blir alltför lågt. Nederlagskreditens fördelar bliva

därmed för köpmannen mången gång illusoriska; han bindes ofta på

ett kännbart sätt i sin rörelsefrihet, trots det han själv ofta vet, att

en sakkunnig och fullt objektiv värdering av hans gods skulle medföra

den lättnad, han för tillfället behövt vid disponerandet över detsamma.

Som till handelskammarens kännedom kommit talrika fall, då

nederlagsvaror åsatts värden, vilka med hänsyn till samtidigt gällande,

fullt normala handelsnoteringar för varje fall måste anses alltför låga,

finner handelskammaren en ändring av ifrågavarande bestämmelser

vara av behovet synnerligen påkallad. Därvid torde först och främst

värderingsförrättningen böra läggas i andra händer än tullverkets egna,

d. v. s. så anordnas, att den, som förrättar densamma, samtidigt som

han är fullt kvalificerad såväl från statens som varuägarens synpunkt,

icke handlar under ansvar för ekonomisk förlust, som tilläventyrs

kan orsakas genom det sätt, på vilket värderingen sker.

Frågan om tidlverfcets befattning med s. lc. tullrestitutionsgods.

Med avseende å hithörande förhållanden vill handelskammaren

endast framföra det önskemålet, att bestämmelse måtte stadgas därom,

att tullverket, för det fall att tullrestitution efter ansökan därom fördröjes

utöver viss tid, skall vara skyldigt gottgöra sökanden ränta på

det belopp, som restituera^. Under förutsättning att de tullmedel, om

vilka här är fråga, av tullverket genom insättning i bankinrättning

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

SVAR PA FRÅGECIRKULÄR.

göras räntebärande, synes det nämligen rimligt, att denna ränta i

sista hand redovisas till den, som erlagt beloppet med rätt att under

vissa villkor återfå detsamma.

Andra förekommande frågor.

Sedan handelskammaren från ett flertal håll fått del av klagomål

däröver, att de för fartygs in- och utklarering i Malmö'' hamn erforderliga

formaliteterna vore förbundna med såväl dryga kostnader som

en synnerligen besvärlig och tidsödande omgång, har handelskammaren

vid i anledning därav gjorda undersökningar erfarit, att sedan år

1911 klareringarna handläggas av såväl tullkammaren som bevakningsinspektionen,

i anledning varav bl. a. vid klareringarna å övertid

tjänstemän från både tullkammaren och bevakningsinspektionen måste

med dubbla kostnader för förrättningen tillkallas.

Då under tiden före nämnda år fartyg i reguljär trade utan förspord

svårighet alltid klarerats med uteslutande biträde av bevakningsinspektionen

och dessutom anledning saknas till det antagandet, att

icke för sjöfarten i övrigt liknande förfaringssätt utan olägenhet borde

kunna komma till användning, anser handelskammaren med fog kunna

ifrågasättas, huruvida icke en återgång till det före år 1911 tillämpade

systemet bör, såvitt hela sjöfarten angår, kunna ske.

I sammanhang härmed anser sig handelskammaren, i anslutning

till vad vid behandlingen av sportelfrågan ovan andragits, böra framhålla

det otillfredsställande uti att för fartygs klarering i våra hamnar

under tiden från kl. 6—9 f. m. och 5—6 e. m. skall åt vederbörande

tjänsteförrättare lämnas särskild ersättning (för övertidsklarering),

ehuru förrättningen äger rum å tider på dagen, då det normala arbetet

i full utsträckning pågår överallt vid hamnen.

Malmö den 10 april 1915.

Skånes handels-, industri- och sjöfartskammare, omfattande Skåne och

södra Halland.

E. WEHTJE.

Ti. Trägårdh.

Bilaga.

Redan förut har handelskammaren haft tillfälle att yttra sig i

denna fråga så tillvida, som handelskammaren i skrivelse den 8 mars

1909 till riksdagens andra kammares fjärde tillfälliga utskott framförde

sina sympatier för herr Röings i samma kammare väckta motion

om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utförande genom tullverkets

egen personal av det arbete, som i en del hamnar åligger där befintliga

packhuskarlslag m. m. Handelskammaren yttrade därvid, att det

enligt handelskammarens mening vore otvivelaktigt, att nu gällande

bestämmelser på här ifrågavarande område icke innebure garantier

mot att det regelbundna affärsarbetet utsattes för ohemula rubbningar,

som kunde taga en sådan omfattning, att de bleve till största

skada ej blott för köpmannakåren utan för landet i dess helhet.

s. 151 Kontrollera mot PDF

SKÅNES HANDELSKAMMARE.

151

Detta handelskammarens uttalande var närmast föranlett av de

händelser, som inträffat under 1908 års strejk i Malmö, då de extra

packhuskarlarne tvingade de ordinarie att i likhet med dem ej taga

befattning med blockerat gods. Striden löstes då blott provisoriskt

på det sätt, att de ordinarie packhuskarlarne i sitt lag upptogo så

många extra packhuskarlar, som erfordrades för handräckningsbestyrets

utförande, varefter samtliga ordinarie återupptogo arbetet. Tullmyndigheterna

förklarade sig nämligen, som bekant, icke kunna ålägga

packhuskarlarne att återgå till arbetet.

Principfrågan rörande packhuskarlarnes ställning i detta fall till

tullverket och till allmänheten förblev emellertid olöst och är det fortfarande.

Handelskammaren finner icke någon anledning att nu frångå sin

redan 1909 uttalade mening, att det arbete, som för närvarande utföres

av packhuskarlslagen, rätteligen bör ske genom tullverkets egen

personal, och har sålunda icke blivit övertygad om motsatsen av de

skal, som kommissionen i sitt betänkande framlagt.

Vid 1909 års riksdag gällde frågan endast, huru omförmälda arbete

borde utföras — om genom tullverkets personal eller genom packhuskarlslag

eller varuemottagarens eget folk — under det att spörsmålet

om vem som borde bestrida omkostnaderna för arbetet skjutits

i bakgrunden.

Då det ingått i kommissionens uppgift att utreda även denna

fråga, får handelskammaren, i likhet med så många andra korporationer

inom näringslivet, som sin mening uttala, att dessa omkostnader

även böra bestridas av staten, då handräckningsbestyret vid tullbehandlingen

otvivelaktigt är ett arbete, som nödvändigt måste utföras,

för att tullbehandling skall kunna verkställas och tullavgiften kunna

uttagas.

Handelskammaren tror sålunda för sin del, att den bästa lösningen

av frågan om ordnandet av handräckningsbestyret vid tullbehandling

är, att staten helt och hållet övertager bestyret samt kostnaden

därför. Härigenom vinnas enligt handelskammarens mening

betryggande garantier för arbetets jämna fortgång samt undvikas de

trakasserier och godtyckligheter från packhuskarlslagens sida, som nu

i vissa fall förekommit, och dessa betryggande garantier ligga framför

allt däri, att med det nya systemet det nu packhuskarlarne åliggande

arbetet kommer att utföras under tjänstemannaansvar.

Skulle Kungl. Maj:t och riksdagen emellertid icke finna skäligt

föreskriva, att handräckningsbestyret vid tullbehandling samt kostnaderna

därför skola övertagas av staten utan, med bibehållande av den

nuvarande packhuskarlsinstitutionen, utfärda närmare bestämmelser

rörande handräckningsbestyrets anordnande, tillåter sig handelskammaren

framhålla några synpunkter, som måhända kunna vara värda

beaktande.

Under sådana förhållanden anser handelskammaren det viktigaste

vara, att packhuskarlslagen redan från första början erhålla en

sådan ställning, att bestämda garantier vinnas för tullbehandlingsarbetets

jämna fortgång, och att ett återupprepande av sådana händel
-

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

SVAR PÅ FRA GE CIRKULÄR.

ser, som inträffade 1908 i Malmö, omöjliggöres. Måhända borde i

detta fall liknande bestämmelser, som för närvarande äro rådande i

Malmö, stadgas, nämligen att det är förbjudet för medlem av packhuskarlslag

att nedlägga arbetet eller deltaga i blockad eller bojkott,

vid äventyr att han förverkar sin rätt till delägarskap i laget. I varje

fall bör hans ställning till tullverket bliva densamma som tulltjänstemännens

oavsett att han icke är uppförd på tullverkets ordinarie

stat, vilket icke synes böra utgöra något hinder härutinnan. Genom

sådana bestämmelser är skyldigheten för honom att under alla förhållanden

biträda vid handräckningsbestyret samt rättigheten för den trafikerande

allmänheten att fordra ett likartat behandlingssätt fastslagen.

De väsentligaste olägenheterna med den nuvarande packhuskarlsmstitutionen

äro, enligt handelskammarens förmenande, på detta sätt

avhjälpta.

I likhet med kommissionen anser handelskammaren, att packhuskarlsinstitutionen

för närvarande bör bibehållas endast i Stockholm,

Malmö och Göteborg, men att, om förhållandena därtill giva anledning,

anordning med för handräckningsbestyrets utförande särskilt,

avsedda och därtill uteslutande berättigade arbetslag må kunna, efter

av Kungl. Maj.t på framställning meddelat beslut, tillämpas jämväl å.

annan ort än dessa tre städer.

Beträffande det föreliggande förslaget till kungörelse i övrigt får

handelskammaren göra följande erinringar.

Först och främst synes själva uppställningen av kungörelsen i

dess första paragrafer giva anledning till berättigad anmärkning.

Handelskammaren anser det sålunda icke lämpligt, att kungörelsen

mledes med bestämmelse om vem som skall vidkännas kostnaden för

handräckningsbestyret vid tullbehandling, och att de mera grundläggande

stadgandena om sättet för bestyrets fullgörande genom packhuskarlslag

med uteslutande rätt till dess handhavande i Stockholm,

Malmö och Göteborg etc. komma i andra rummet såsom något relativt

underordnat. Oavsett det enligt handelskammarens uppfattning

formellt oriktiga häri, orsakar denna uppställning en viss oklarhet i

föreskrifternas avfattning. Handelskammaren tillåter sig därför föreslå

en förändring härutinnan på så sätt, att i främsta rummet fastslås

själva institutionen och preciseras, vad som under benämningen

handräckningsbestyr faller inom området för packhuskarlslagens verksamhet,

samt att frågan om kostnadernas bärande undanskjutes till

en plats i andra rummet.

Vad beträffar handräckningsbestyrets omfattning, anser handelskammaren,

särskilt med hänsyn till den olika praxis, som för närvarande

är rådande i Stockholm, Malmö och Göteborg, det vara nödvändigt

att bestämt angiva, vad som är att förstå med gods införande

i och utförande ur packhus. För sin del anser handelskammaren

det vara lämpligast, att dessa begrepp inskränkas att gälla transport

allenast inom packhuset eller, med andra ord, från och till packhusets

portar, och att det följaktligen får vara respektive ägares sak att ombestyra

godsets forslande i övrigt. Likaså anser handelskammaren

s. 153 Kontrollera mot PDF

SKÅNES HANDELSKAMMARE.

153

pålastningen av förtullat gods å fordon eller järnvägsvagn alldeles

bestämt böra tillkomma varuägaren.

Därest handräckningsbestyrets omfattning positivt preciseras, vilket

givetvis är det riktiga, synes det handelskammaren överflödigt

att, såsom är fallet i förslagets 2 §, som särskilt undantag framhålla

s. k. mottagningsarbete. Dylikt negativt bestämmande av ett tillämplighetsområde

är i regel ägnat att snarare skapa otydlighet än motsatsen.

Den föreslagna rätten för varuägare att vid vågning ombord å

fartyg eller i eget magasin begagna annat arbetsmanskap än packhuskarlarne

bör enligt handelskammarens förmenande för tydlighetens

skull uttryckligen angivas omfatta även vågning vid sidan om fartyg

i samband med pågående lossning.

Utöver packhuskarlslagens uteslutande rätt till själva handräckningsbestyrets

utövande har kommissionen, tydligen i köpmännens intresse,

föreslagit skyldighet för sagda lag att på begäran av varu ägare

jämväl verkställa mottagningsarbete och hemforsling av gods. Det

huvudsakliga motivet till denna bestämmelse torde vara att söka i

önskan att under strejktider förhjälpa varuägare att få sitt gods mottaget

och hemfört. Handelskammaren tror dock, att bestämmelsen i

praktiken skulle komma att i detta avseende visa sig tämligen ineffektiv.

Att exempelvis under en åkarestrejk få packhuskarlarne att

utöver sina vanliga sysslor inlåta sig på åkarnes egentliga arbetsområde

och verkställa körslor torde nog komma att möta alltför stora

svårigheter. Vid sådant förhållande och då, å andra sidan, bestämmelsen

om ifrågavarande skyldighet för packhuskarlarne skulle göra

det nödvändigt för dem att hålla en materiel, som under normala förhållanden

icke skulle kunna förränta sig själv och därför måste antagas

komma att verka höjande på packhuskarlarnes taxor i andra

avseenden, vill handelskammaren för sin del föreslå, att omhandlade

bestämmelse utgår. Detta skulle även medföra en strykning av å

bestämmelsen syftande uttryck i § 3, vilken jämväl i övrigt torde,

sedan gränserna för handräckningsbestyret i kungörelsens början angivits,

kunna så tillvida omredigeras, att uppräkningen av de olika

inom nämnda gränser fallande slagen av arbete utginge och ersattes

med huvudbegreppet.

Det förefaller handelskammaren självklart, att i betraktande av

det stora intresse, fastställandet av taxa å ersättning för det av packhuskarlslag

utförda arbete måste äga för vederbörande näringsidkare

och hans affärsrörelse, tillfälle bör beredas honom att taga del av det

uppgjorda taxeförslaget och inkomma med de erinringar, vartill han

kan anse sig befogad. Handelskammaren får därför föreslå, att en

bestämmelse intages i § 3 med innehåll, att, innan taxeförslaget fastställes,

vederbörande handelskammares yttrande skall hava infordrats.

I samma paragraf bör måhända uttrycket »eller annan vederbörande

kommunal myndighet» förtydligas.

Yad slutligen angår § 3, andra stycket, som stadgar, att »ordinarie

eller i tjänstgöring varande extra ordinarie tullpersonal, som frivilligt

eller efter order av vederbörande förman biträder med hand

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

SVAR PÅ PRÅGECIRKULÄR.

räckningsbestyr vid tullbehandling, må icke av varuägare fordra eller

mottaga ersättning härför», vill handelskammaren instämma i de anmärkningar,

som häremot framställts av kung!, generaltullstyrelsen i

dess den 23 sistlidne mars avgivna underdåniga utlåtande.

11. Skrivelse från Smalands och Blekinge handelskammare.

Till 1914 års tullkommission, adr. Skeppsbron 38, Stockholm St.

I skrivelse har tullkommissionen anhållit, att handelskammaren

med stöd av de erfarenheter, som de genom handelskammaren representerade

näringsidkare förvärvat under beröring med tullverket, ville

till kommissionen inkomma med yttrande, innefattande uppgift å de

brister, som efter handelskammarens förmenande funnes i tullverkets

nuvarande organisation, ävensom de önskemål, som från handelns,

industriens och sjöfartens sida gjorde sig gällande i avseende å tullverkets

tillämnade omorganisation, varjämte kommissionen överlämnat

förteckning å ett antal spörsmål, som företrädesvis kunde tänkas komma

under behandling i handelskammarens yttrande.

Efter ärendets behandling i särskild kommitté får handelskammaren

härigenom vördsamt anföra följande.

1. Frågan om Jörhållandet i allmänhet mellan generaltullstyrelsen och

den trafikerande allmänheten, särskilt i vad denna beröres av sättet

för ärendenas handläggning inom styrelsen.

För affärsvärlden är det av största vikt, att de ärenden, som

ankomma på tullmyndigheternas avgörande, handläggas så skyndsamt

som möjligt. Det torde emellertid kunna påstås, att så icke för närvarande

är förhållandet, beroende delvis därpå, att tullförvaltningarnas

befogenhet är för vissa fall alltför inskränkt. Då förfrågan hos tullstyrelsen

måste göras, medför sådant tidsutdräkt, och en för affärsmannen

dyrbar tid går förlorad. En ändring till det bättre skulle

härutinnan kunna utan skada för själva saken företagas, såsom t. ex.

uti det i § 9 mom. 1 tulltaxeförordningen och kungörelsen den 8 december

1911 omnämnda fall rörande lindring i tullen vid återinförsel

av vara, som enligt vid utförseln lämnat medgivande utförts för reparation.

Prövningen av sådant ärende skulle utan olägenhet kunna

anförtros åt tullförvaltning.

Men även i de fall, då tullstyrelsen måste hava bestämmandet i

sin hand, kan väsentlig tidsbesparing vinnas, därest det bleve vedertaget

bruk inom detta verk, att på ett mera modernt sätt meddela

sig med allmänheten. Det vore önskvärt, att styrelsen, samtidigt med

att tullförvaltning erhåller underrättelse om svar å framställning, gjord

av trafikant, alltid lämnade meddelande jämväl direkt till denne, vilket

vanligen skulle för honom medföra väsentlig tidsbesparing. Vid sådan

s. 155 Kontrollera mot PDF

SMÅ!,. O. BLEKINGE HANDELSKAMMARE.

155

tullförvaltning, där allmänheten synes vara till för tullförvaltningens

skull och icke tvärtom, skulle en sådan praxis underlätta trafiken.

Härjämte uttalas önskvärdheten därav, att centralmyndigheternas

beslut i tullärenden lämnas kostnadsfritt.

S. Frågan om eventuell utvidgning av den genom styrelsens tuUbehandlingsbyrå

utövade upplysningsverksamheten.

Tullbehandlings- och upplysningsbyråns upplysningsverksamhet

synes vara tillfredsställande, dock är även i detta hänseende snabbare

expedition av nöden.

4. Frågan om vinnande av största möjliga likformighet i tullbehand ting

Allmänt klagas över olikformighet i tullbehandlingen å de särskilda

tullplatserna. Större likformighet skulle - kunna uppnås, om

tulltjänstemännen i än högre grad än nu bereddes tillfälle till studier

i varukännedom. För sådant ändamål måste typsamlingar anskaffas

i större utsträckning än nu sker, och tullbehandlingsbyrån synes böra

i samråd med importörer och industriidkare låta utarbeta typsamlingar

för varje varuslag särskilt, så långt specialiserat som möjligt; dessa

samlingar böra därefter varje år revideras av sakkunnige.

S. Frågan om tulltjänstemännens av högre grad utbildning, särskilt i

tulltekniskt hänseende.

De tjänstemän av högre grad, som hava direkt befattning med

varornas tullbehandling, böra lämnas tillfälle att genomgå särskilda

kurser i varukännedom.

8. Frågan om möjlig indragning av tjänster vid lokalförvaltningen

samt kust- och gränsbevakningen.

I detta hänseende har handelskammaren att, för vidare befordran

till kungl. generaltullstyrelsen, överlämna vidfogade till handelskammaren

ställda skrivelse från ett stort antal affärsfirmor i Oskarshamn

(Bil. A.); och får handelskammaren meddela, att missnöje med tullförvaltningens

skötsel i Oskarshamn mycket ofta kommit till handelskammarens

kännedom, och att, då sådant icke försports från någon

annan av de åtta större tullplatser, som ligga inom distriktet, skäl

för klagomålen från Oskarshamn synas föreligga. Det vore därför

synnerligen önskvärt, att vederbörande ville söka på lämpligt sätt ingripa

till förändring av uppenbart orimligt handhavande av vissa

tullärenden å nämnda plats.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

SVAR PA FRAGECIRKTJLÄR.

10. Lokalfrågor; och i sammanhang därmed frågan om förkortning

av den hd, som gods må hötes fritt kvarligga i packhus.

Från flera håll inom distriktet har framhållits, att den nu för

resp. tullkammare av tullstyrelsen bestämda allmänna expeditionstiden

visat sig för knapp. Man är ense därom, att under tid, då seglation

vid tullplats pågår, expeditionstiden icke utan skada för näringarna

kan sättas kortare än åtta timmar, nämligen 9 f. m.—5 e. m. Endast

ett exempel: under viss tid av året öppnas tullkammaren kl. 10 f. m.

och stänges kl. 3 e. m. Om under denna tid eu turbåt inkommer

från utrikes ort med icke illpliktigt styckegods en lördagseftermiddag

efter kl. 3, så mottages icke inlaga på tullen förrän kl. 10 f. m. nästföljande

måndag, och kan mottagaren, praktiskt taget, sålunda ej

förfoga över gcfdset under denna tid, men är ändock skyldig att, om

lossning sker mellan kl. 3 och 6 e. m., betala tullbevakning och skydda

godset till måndag kl. 10 f. m. (Lossas godset efter 6 e. m., ansvara

i regel respektive ångbåtsbolag för kostnader och skada.) Yilka konsekvenser

dylikt kan medföra för godsemottagaren torde kunna förstås,

i synnerhet om godset hastigt behöver expedieras av ett eller

annat skäl eller om detta gods ej ens har bevakningskostnadsvärde.

Ett kolli t. ex., som lossas strax före kl. 6 e. m. lördag afton, är

värt 5 kronor. Detta drager i bevakningskostnad från lördag afton

till måndag morgon 18 kr. 50 öre, och då är tiden räknad allenast

från 5 å 6 e. m. å lördagen till kl. 7 måndagsmorgon. Genom längre

expeditionstid skulle dylika fall minskas i antal.

En framställning om allmänt införande av expeditionstid 9 f. m.

5 e. m. och likformigt användande därav över hela riket synes

handelskammaren i högsta grad befogad, i synnerhet om det för näringarnas

utövare och säkerligen även för större antalet tulltjänstemän

förhatliga sportelväsendet skall bestå. Expeditionstidens utsträckning

till 8 timmar kan med användande av lämplig arbetsfördelning mycket

väl utan förstärkning av personalen genomföras, och denna personal

skulle icke heller överansträngas härigenom. En jämförelse mellan

post-, telegraf- och järnvägsförvaltningarna bekräftar en sådan uppfattning.

Handelskammaren vill ock nämna, att från vissa tullkammardistrikt

den mening med bestämdhet framförts, att, därest sportelväsendet,

där sådant kan ske, borttoges, större delen av de tjänster,

allmänheten behövde begära av tullförvaltningarna, kunde och i verkligheten

också skulle medhinnas å en sådan expeditionstid, samt att

i följd härav expeditionsarbete å övertid skulle förekomma i mycket

få fall.

Beträffande frågan om tiden (8 dagar) för angivningsinlagas inlämnande

och förslaget om förkortande av den tid (20 dagar), under

vilken gods må bötesfritt kvarligga i packhus, hyser handelskammaren

den uppfattning dels att, med hänsyn till ofta förekommande försening

av konossement å transitogods, angivningstiden bör förlängas till tio

dagar, dels ock att det vore absolut förkastligt att förkorta tiden för

godsets bötesfria kvarliggande i packhus, vilket skulle bereda importörerna

stora olägenheter.

s. 157 Kontrollera mot PDF

SMAL. O. BLEKINGE HANDELSKAMMARE. 157

Sådana fall inträffa ofta, att godsemottagaren i fråga om vara,

som skall förtullas, icke lyckats få rättsförhållandet fullt klart med

den utländske säljaren eller avlastaren, och att de underhandlingar,

som i anledning härav måste föras, icke kunna avslutas inom 20 dagar.

För sådan händelse kan godsemottagaren lida rättsförlust, om han

skall nödgas inom 20 dagar förtulla varan eller erlägga nederlagseller

transitoupplagsavgift för densamma. Den åsikt har uttalats, att

den inskränkning från 30 till 20 dagar, som år 1904 gjorts, skulle

varit motiverad av utrymmesskäl, och att packhusen vid tullkamrarna

i allmänhet vore för små för att tillåta, att tullpliktigt gods kvarlåge

i 30 dagar. Ett dylikt skäl är efter handelskammarens förmenande

icke tillfyllest för att motivera sagda minskning av respittid, så snart

affärsmannen med minsta berättigande påfordrar 30 dagars respittid

såsom nödvändig för att i varje fall utan risk kunna få klart för sig,

om han vill förtulla vara eller låta återutföra densamma. Äro packhusen

för små, så böra vederbörande byggnadsskyldige utvidga desamma,

om sådant erfordras för att kunna tillerkänna affärsmännen

30 dagars respittid.

11. Pachhuskarlsfrågan.

Det anses allmänt, att frihet, såsom hittills, bör finnas för trafikanterna

att ordna denna angelägenhet efter resp. orters behov.

12. Sportelfrågan.

Beträffande denna fråga anhåller handelskammaren att få ingiva

en särskild skrift.

14. Frågan om modernare arbetsmetoder.

Handelskammaren hyser den mening, att bevakningsförman borde

äga rätt att, utan resp. tullförvaltares hörande, utplacera vaktmästare.

15. Frågan om pantvärdets bestämmande vid beviljandet av nederlags
Tcredit.

En för affärsmännen synnerligen viktig sak är, att i nederlagsmagasin

icke, till säkerhet för oguldna tullavgifter och böter, kvarhålles

större kvantitet varor än som med nödvändighet behöves, och

att icke alltför stora anspråk ställas å beskaffenheten av den säkerhet,

som må lämnas. Enligt tjänstgöringsreglementet är tullförvaltare

personligen ansvarig därför, att å nederlag kvarliggande gods räcker

att tillfullo gälda å godset vilande oguldna avgifter och böter. Härav

har blivit en följd, att tullförvaltaren, som helt naturligt vill tillse,

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

SVAR PA FRÅGECIRKULÄR.

att lian alltid, även i vidrigaste fall, skyddar sig själv, vanligen kvarhåller

gods till så oproportionerligt högt värde, att den förmån, som

§ 75 tullstadgan avser att giva affärsmannen, icke får åtnjutas, och

att det stundom för affärsmannen blir förmånligare att genast erlägga

tullaAgiften än att vara bunden i fråga om disposition av godset.

Icke heller finnes någon möjlighet för ägaren av nederlagsgods att

erhålla rättelse i en av tullförvaltaren företagen värderingsåtgärd.

För denne gäller det ett civilrättsligt ansvar i förhållande till staten;

han är och måste vara allena bestämmande i fråga om värderingen.

En sådan anordning, som ställer ägaren av godset nära nog rättslös,

kan icke från allmän synpunkt vara lämplig. Den risk, man pålagt

tjänstemannen, utkräver han av affärsmannen.

Handelskammaren vill nu framställa det önskemål, att, såsom

korrektiv mot godtycklig värdering från tullförvaltares sida av nederlagsgods,

i tullstadgan stadgas, att särskilda bestämmelser skola meddelas

av tullstyrelsen och kommerskollegium till ledning vid värdering

av nederlagsgods. Dessa bestämmelser kunde innehålla t. ex., att

nederlagskrediten skulle stå i visst förhållande till varans å faktura

deklarerade värde, med vederbörlig hänsyn tagen till prisfluktuationer.

Det skulle också kunna tänkas, att nämnda två myndigheter kvartalsvis

bestämde pantvärdena för det vanligen förekommande nederlagsgodset.

Härigenom skulle likformighet kunna uppnås på de särskilda

tullplatser, där högst olika värderings- och belåningsgrunder för närvarande,

till skada för handeln, användas.

Emellertid kan med ett lagbud i nämnda riktning icke sammanställas

den grundsats, att tullförvaltaren personligen är statsverket

ansvarig för utbekommande t av avgifter och böter, som vila å nederlagsgods.

Tullförvaltaren bör icke vara staten ansvarig för sagda avgifter

och böter i annat fall, än då Han visas hava vårdslöst förfarit;

vid värdering av nederlagsgods bör han handla såsom statsfunktionär

— icke såsom enskild man, personligen ansvarig för brist, som kan

uppkomma i följd av prisfall i vara och dylikt. Den risk, staten skulle

härigenom löpa, är icke större än i fråga om annan skatt; och bör,

utan svårighet och av samma skäl som för annan kronoutskyld, i 17

kap. handelsbalken kunna stadgas förmånsrätt i konkurs för oguldna

nederlagsavgifter. Att statsverket tillförer sig pant- och förmånsrätt

för böter, synes icke vara berättigat i detta fall mera än i fråga om

andra slags böter.

16. Frågor rörande tullverkets befattning med s. k. tullrestitutionsgods.

Handelskammaren vill här uttala önskvärdheten av snabbare redovisning

av restitutionsavgifter, enär tullstyrelsen för närvarande ofta

dröjer med utbetalningen så länge, att påminnelser måste göras för

att utfå beloppen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

SMAL. O. BLEKINGE HANDELSKAMMARE.

loP

17. Andra förekommande frågor.

Efter handelskammarens mening bör på förekommen anledning å

lämpligt ställe i § 31 tullstadgan inrymmas en bestämmelse därom,

att vederbörande tjänsteman skall vid tullbehandling av vara utan

dröjsmål och utan avgift tillhandahålla varuemottagaren specificerad

räkning över den tull, som erlagts. En dylik bestämmelse återfinnes

visserligen i nu gällande tjänstgöringsreglemente, men ett så viktigt

stadgande bör inflyta jämväl i tullstadgan, som är avsedd att angiva,

vad allmänheten har rätt att fordra av tulltjänstemännen.

Härtill fogas det önskemål, att vid § 75 tullstadgan meddelas

föreskrift, att räkning rörande ^illpliktigt nederlagsgods skall tydligt

angiva tullavgiftens förfallodag. I övrigt åberopas och fullföljas de

framställningar, som av handelskammaren hos Konungen gjorts enligt

i bestyrkt avskrift närslutna skrivelse den 5 december 1910 (Bil. B.).

Jönköping den 20 mars 1915.

På Smålands och Blekinge handelskammares vägnar:

WILH. GÖRANSSON.

G. Hägerström.

Bil. A.

Till Smålands och Blekinge handelskammare, Jönköping.

Undertecknade köpmän och speditörer i Oskarshamn anhålla härmed

genom handelskammaren få påpeka en del missförhållanden vid

härvarande tullkammare samt anhålla om handelskammarens benägna

medverkan att hos vederbörande söka utverka ändringar till det

bättre i nuvarande svårartade förhållanden och bedja få framställa

följande ändringar och önskemål:

§ 1. Nödvändigheten av ökad personal vid härvarande tullkammare.

Samme person, som sköter varors tullbehandling, sköter

även ofta visitationer å fartyg och måste man ibland vänta flera

timmar på tullbehandling.

§ 2. Tullförvaltaren i Oskarshamn bör åläggas att anställa minst

6 stycken extra vaktmästare, detta så mycket hellre som ju dessa ej

åtnjuta någon avlöning annat än vid tjänstgöringstillfällen.

§ 3. Under tiden %—Vio borde tullkammaren här vara öppen

från kl. 9 f. m. till kl. 5 e. m.

§ 4. Bevakning under helgdagar och nattetid, som här sker av

mycket tungt gods (krangods) på fartygets däck, onödigt, t. ex. stora

maskiner, propellrar, ankare o. d. Den tjänsteman, som förrättar invisitation,

bör få bedöma dylika fall.

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

SVAR PÅ FRÅGECIRKTTLÄR.

- § 5. Att vid lossning av hela laster fotogen från tankångare vid

härvarande cisterner den tulltjänsteman, som förrättar invisitationen,

även skall äga rätt medgiva lossnings påbörjande.

§ 6. Bevakningsförman bör äga rätt att utan tullförvaltarens

hörande utplacera vaktmästare.

Oskarshamn den 15 februari 1915.

Aktiebolaget J. Bruun

C. W. BOHMAN.

g:m ALEX. BOHMAN,

p. pa. C. W. BOHMAN.

S. W. BOHMAN.

Skånska petroleum aktiebolagets

depot

AXEL J. ANDRÉ.

Aktiebolaget A. Petersson & C:o

AXEL J. ANDRÉ.

Aktiebolaget Eric Hagström

ERIC HAGSTRÖM.

Oskarshamns kolimport

aktiebolag

E. BERGGREN.

Aktiebolaget förenade svenska

tobaksfabriker

Snusfabriken i Oskarshamn.

E. BERGGREN.

GUSTAF LEVIN.

Aktiebolaget Ideströms eftr.

JOH. RUHLING.

Aktiebolaget Rosenfors bruk

& nya valskvarnar

grin JOH. RUHLING.

Bil. B.

Till Konungen.

Sedan Smålands och Blekinge handelskammare erhållit kännedom

om det av kung! generaltullstyrelsen till Eders Kung!. Maj:t med

underdåniga skrivelser den 28 oktober 1910 avlämnade förslag till

ändringar i gällande tullstadga, så får handelskammaren härigenom i

anledning av förslaget i underdånighet anföra följande:

Handelskammaren finner, att kung! generaltullstyrelsen beträffande

viss del tagit hänsyn till vad handelskammaren i skrivelser

den 29 april och den 23 maj 1908 i ämnet erinrat, men att handelskammarens

framställningar i andra hänseenden icke föranlett förslag

i önskad riktning, varom alltså icke för närvarande är något att säga.

Nu bar handelskammaren emellertid att från sina medlemmar

frambära några nya synpunkter, under förhoppning att Eders Kung!

Maj:t skall finna dem beaktansvärda.

1. Det gäller, bland annat, §11 mom. 1 tullstadgan. Där stadgas,

att fartyg icke utan tillstånd av tullbetjäning må lägga till vid land, utom

när full dager är.

opaginerad Kontrollera mot PDF

SMAL. O. liLKKINUK HANDELSKAMMARN. llil

Så länge det icke fanns någon skyldighet för tulltjänstemännen

att lämna sina tjänster å övertid, kunde den tullbetjäningen sålunda

lämnade makten vara motiverad, men då enligt 1910 års riksdags

beslut såsom villkor för den nya regleringen av tullstatens löner

blivit upptaget, att tjänsteinnehavare skall vara pliktig, då ej särskilda

hinder möta, att å övertid mot särskild ersättning utföra tjänsteåtgärder,

som kunna påfordras, så finnes icke något skäl att bibehålla

stadgandet, sådant det nu återfinnes.

Givetvis måste såsom förutsättning för angörande av kaj under

nu avsedda förhållanden uppställas, att visitation omedelbart begäres

eller att bevakning åsättes fartyget. Såsom stadgandet nu tillämpas,

tillätes man icke angöra kaj utan måste stanna å redden, även om

man begärt visitation eller bevakning av fartyget och manskap för

ändamålet finnes att tillgå. En omarbetning av stadgandet i anslutning

till de ändrade förhållandena synes nödig.

Då icke särskilda hinder möta, är man berättigad att erhålla

visitation eller bevakning. Något sådant som att ett fartyg skall

under alla förhållanden tvingas att nattetid kvarbliva å redden, trots

att befälhavaren begärt företagandet av de åtgärder, som äro stadgade

till tullverkets skydd, och icke några särskilda hinder mött för

lämnande av handräckningen, bör hädanefter icke få förekomma.

Paragrafen synes därför böra omarbetas därhän, att befälhavaren

skall vara berättigad, även efter mörkrets inbrott, att, sedan han med

ångvisslan tillkännagivit fartygets ankomst, lägga till vid kaj, så snart

han begärt och erhållit ^visitation eller bevakning av fartyget.

2. I § 19 mom. 2 föreskrives, att, om erforderlig bevakningspersonal

finnes att tillgå, tullförvaltning äger medgiva lossning å annan

tid än allmänna tjänstgöringstiden. Åt samma skäl, som här ovan

sagts, bör ordet »äge» utbytas mot skall.

Det har emellertid icke undgått handelskammaren, att i slutet av

kungl. generaltullstyrelsens förslag till taxa å ersättning, som enligt

särskilda bestämmelser skall utgå för vissa av tull tjänstemän verkställda

tjänsteförrättningar, finnes infört ett stadgande därom, att vad

gällande tullstadga innehåller stridande mot i taxan meddelade bestämmelser

upphäves. Bestämmelse rörande vad handelskammaren

här ovan anmärkt synes dock böra stå i tullstadgan.

3. Ett känt förhållande, med Aulket sjöfolket icke är belåtet, är

det, att från utrikes ort ankommande fartyg måste inklarera vid

varje inländsk tullplats, där lossning sker. Kåkar fartyget så ut, att det

måste begära klarering å övertid å flera tullplatser, så uppstår en

väsentlig kostnad, som för tullverkets säkerhet måste anses onödig.

Det synes kunna vara tillräckligt, att, sedan fartyg vid första tullplatsen

inklarerat och märkrullan där kontrollerats, vid senare anlöpt

tullplats icke erfordras inklarering utan endast anmälan om den

skedda inklareringen.

4. Vidare har blivit anmärkt det oegentliga och för varutrafiken

högst skadliga förhållande, att, om tullmyndigheterna och trafikantenköpmannen

kommit i tvist angående tullbehandlingen av en vara,

det nu icke tillätes att, i avbidan på tA''istens avgörande, disponera varan

här i landet.

11

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

Varuägaren har i regel köpt varan för omedelbar försäljning, och

det finnes ju också varor, som icke tåla längre tids förvaring utan

särskild behandling, som icke kan eller får företagas i tullverkets

lokal. Nog är det rätt egendomligt, att varuägaren, som ju enligt

§ 26 mom. 2 äger, om han så önskar, reexportera varan i oförtullat

skick, icke skall äga förfoga över varan, sedan prov därav lämnats,

där sådant kan ske, samt varuägaren deponerat det tullbelopp, som

enligt tullförvaltningens taxering skulle utgå. Kan prov icke tagas

av varan, borde varan ändock få disponeras, så snart tillfyllestgörande,

av fackman uppgjord beskrivning avlämnats och deposition av tullbeloppet

skett; och varuägaren bör i båda fallen äga rätt att, om

ändring i taxeringen sker till hans favör, återfå skillnadsbeloppet.

Då tullstadgan saknar föreskrift uti dessa hänseenden samt olägenhet

därav förekommit, anhåller handelskammaren alltså att till

nämnda lagbud må göras ett tillägg i nu avsedd riktning.

5. Till sist erinras, att, därest Eders Kungl. Maj:t skulle fästa

nådigt avseende vid vissa av handelskammaren uti yttrande till kungl.

kommerskollegium samtidigt härmed gjorda erinringar mot ovanberörda

taxeförslag, sådant eventuellt skulle föranleda motsvarande ändringar

i § 19 mom. 3 och 4, § 32 mom. 3, §§ 86 och 109.

Jönköping den 5 december 1910.

Underdånigst

På Smålands och Blekinge handelskammares vägnar:

ERNST L. HARTMANN.

G. Hägerström.

12. Tilläggsskrivelse från Smålands och Blekinge

handelskammare.

Till 1914 års tullkommission. Skeppsbron 38, Stockholm St.

Det har synts Smålands och Blekinge handelskammare lämpligt

att vid avgivande av begärt yttrande i anledning av det av tullkommissionen

överlämnade frågeformuläret behandla sportelfrågan särskilt

för sig. Skälet härtill är det, att denna fråga är mera betydelsefull

än man vanligen tror, mindre från utgiftssynpunkt men mera med

hänsyn till tullverkets organisation.

Vid statens övriga affärsdrivande verk: järnvägarna, postverket,

telegrafverket har för länge sedan genomförts det avlöningssystem,

som måste erkännas vara det enda riktiga, nämligen att staten själv

avlönar sin tjänsteman utom i de fall, då med tjänsteförrättning är

förenad resa utanför bostadsplatsen, för vilket fall den, som begärt

förrättningen, gäldar ersättning enligt resereglementet. Allt övrigt

opaginerad Kontrollera mot PDF

SMAL. O. BLEKINGE HANUEL8KAMMAKK. 1 ()3

arbete, vartill tjänstemannen har befogenhet, och som ålägges honom

att i statens intresse utföra, skall betalas av staten, oavsett å vilken

tid av dygnet arbetet utföres. Den arbetsbörda, som åligger järnvägs-,

post- och telegraftjänsteman, är mycket stor, och dessa trafikverk äro

i gång såväl natt som dag. Viss tjänstetid är i regel tillmätt varje

tjänstemän även här, men arbetet är fördelat i arbetslag, som avlösa

varandra.

Den meningen har många förespråkare, att sådant läte sig genomföras

även vid tullverket utan olägenhet och utan väsenligt utökande

av tjänstemännens antal. Å flertalet tullplatser hava de tillstädesvarande

tjänstemännen icke tillräckligt att göra å tjänstgöringstiden.

Arbetsfördelning skulle törhända för tjänstemännen själva vara välkommen,

åtminstone för dem, som hellre skulle se, att de hade en

fast, något förhöjd lön av staten än att vara beroende av sportler.

En invändning därom, att arbetsfördelning, omfattande hela dygnet,

icke skulle låta sig genomföras vid tullverket, torde lätteligen

kunna gendrivas. Invändningen därom, att sådant bleve för kostsamt,

likaså.

Följande grunder böra efter handelskammarens förmenande gälla

i fråga om sporteltaxan.

Sportler böra utgå endast:

1) enligt resereglementet, för Anlket fall sportlerna tillfalla tjänstemannen,

och

2) för förrättning, som företages på särskild begäran av trafikant

och huvudsakligen i dennes intresse, därvid sportlerna tillfalla statsverket.

Detta bör gälla vare sig arbetet utförts å övertid eller under allmän

expeditionstid resp. allmän tjänstgöringstid.

Exempel: Särskild ersättning bör utgå för sådan å övertid verkställd

förrättning, som, ehuru den kunnat utföras å allmän expeditionstid

resp. allmän tjänstgöringstid, dock av trafikant begärts till

utförande å övertid. Ett annat exempel: bevakning i nederlagsmagasin

av gods, som därvid bearbetas, bör särskilt ersättas, även om bevakningen

äger rum under tjänstgöringstid.

Med tillämpning av förenämnda grunder å nu gällande sporteltaxa

skulle vinnas följande resultat.

1. Invisitation vid tullplats å övertid skulle betalas endast för

det fall, att trafikant särskilt begärt verkställande å övertid av förrättning,

som kunnat företagas under allmän tjänstgöringstid.

2. Invisitation utom tullplats skulle alltid betalas, enär sådan

förrättning sker huvudsakligen till förmån för trafikant, och enär han

i regel är skyldig att ingå till tullplats.

3 och 4. Bevakning av fartyg och gods under lastning eller

lossning vid tullplats skulle gottgöras endast för det fall, som under

1. här ovan sagts.

5. För bevakning av fartyg och gods utom tullplats skulle ersättning

icke utgå annorledes än enligt resereglementet, enär bevakningen

sker i statens intresse samt lastningen eller lossningen ju

måste företagas, där varan finnes eller skall avlämnas, även om

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

SVAR PÅ FRÅGECIRKTTLÄR.

detta icke sker å tullplats. Förrättningen företages icke huvudsakligen

i trafikantens intresse.

6. Bevakning av fartyg och gods under resa skulle ersättas enligt

resereglementet.

7. För bevakning av gods, lossat vid tullplats å övertid, intilldess

det kan intagas i packhus eller inom packhusområde, skulle icke

utgå någon ersättning, enär bevakningen under den tiden med hänsyn

till tullintäkternas utfående sker uteslutande i statens intresse.

8. Kostnad för bevakning av nederlags- eller transitoupplagsgods

under annan tid eller för andra fall än i §§ 87 och 110 sägs skulle

gäldas, enär bevakningen då sker huvudsakligen i trafikantens intresse.

Samma skulle vara förhållandet med restitutionsgods.

9 och 10. Kostnad för bevakning av gods under omlastning å

järnväg eller av gods, ankommet med järnväg, vare sig omlastningen är

förenad med transport eller ej, skulle icke utgå, utom för det fall att

omlastningen sker utom tullplats, därvid resereglementet skulle tilllämpas.

11, 12 och 13. I fråga om tullbehandling skulle gälla regeln

under 1. här ovan, resp. allmän expeditionstid. För tullbehandling

utom tullplats skulle dock alltid gäldas ersättning enligt resereglementet.

14. Underrättelse, som här avses, sker huvudsakligen i trafikantens

intresse, och ersättning härför skulle alltså utgå.

15 och 16. I fråga om klarering och »annan åtgärd» skulle

gälla regeln vid 1. här ovan, resp. allmän expeditionstid.

Jönköping den 24 april 1915.

För Smålands och Blekinge handelskammare:

WILH. GÖRANSSON.

G. Hägerström.

1 3. Skrivelse från Stockholms handelskammare.

Till 1914 års tullkommission.

I en till Stockholms handelskammare inkommen skrivelse har Ni

anhållit, att handelskammaren med stöd av de erfarenheter, som de

av handelskammaren representerade näringsidkarne förvärvat under

sin beröring med tullverket, måtte till Eder inkomma med yttrande

angående befintliga brister i tullverkets organisation ävensom giva

Eder tillkänna de önskemål, som från handelns, industriens, sjöfartens

och jordbrukets sida kunna göra sig gällande i avseende å verkets

tillämnade organisation.

Med anledning därav får handelskammaren anföra följande, därvid

handelskammaren upptager till behandling envar av de i Eder

skrivelve särskilt angivna frågor.

opaginerad Kontrollera mot PDF

STOCKHOLMS II ANDELÄRA MM ARE.

lif)

1. Frågan om förhållandet i allmänhet mellan kung/, generaltullstyrelsen

och den trafikerande allmänheten, särskilt i vad denna heröres

av sättet för ärendenas handläggning inom styrelsen.

Såsom en allmän anmärkning emot arbetssättet inom kungl. generaltullstyrelsen

torde gälla, att handläggningen av förekommande

ärenden i allmänhet är alltför långsam. Uppenbart torde vara, att

detta för den trafikerande allmänheten medför avsevärda olägenheter,

och att härutinnan en genomgripande förändring måste ske.

Såsom exempel kan nämnas ett ärende, däri Kungl. Maj:t anbefallt

generaltullstyrelsen att avgiva utlåtande över en ansökan om rätt

att under viss tid mot tullrestitution återutföra ett uppgivet varuslag,

och i vilket ärende generaltullstyrelsens utlåtande, ehuru ärendet

måste anses vara av brådskande natur, expedierades först efter nio

månader och sedan omkring en tredjedel av den i ansökningen avsedda

tiden förlupit.

Detta exempel ger otvetydigt vid handen, att större snabbhet i

generaltullstyrelsens arbetssätt måste införas. Detta gäller icke blott

handläggningen av ärendena inom styrelsen såsom sådan, utan även

styrelsens övervakande av underordnade tullmyndigheters befattning

med ärendena. Nu rådande förhållanden kunna lätt leda till att handeln

med till riket infört gods bliver lidande, och detta icke blott

den inre handeln utan även och till och med i högre grad handeln

på utlandet.

Ett tillgodogörande såväl inom generaltullstyrelsen som inom tullverket

i övrigt av alla moderna arbetsmetoder skulle i nu förevarande

avseende vara till största gagn. Vidare böra sådana åtgärder vidtagas,

att genom lämplig diarieföring eller registrering bättre överskådlighet

vinnes över de till styrelsens handläggning förekommande ärenden,

på det att bättre kontroll må ernås, att ärendenas behandling

fortgår utan avbrott och med nödig snabbhet.

Handelskammaren vill icke underlåta att vidgå, att generaltullstyrelsens

arbetsbörda är högst betydande. Den skulle dock väsentligt

minskas, om den ändamålsenliga förändringen vidtoges, att beslutanderätten

i vissa smärre ärenden, t. ex. sådana ärenden, som

avses i § 9 mom. 1 i tulltaxeförordningen, samt ansökningar om rätt

att få stämpla för reexport avsedda varuprover, överflyttades från

generaltullstyrelsen till vederbörande tulldirektör eller tullförvaltningsföreståndare.

I detta sammanhang vill handelskammaren framhålla önskvärdheten

av att, sedan generaltullstyrelsen fattat beslut i fråga om en gjord

ansökning, en särskild skrivelse med uppgift, huruvida ansökningen blivit

bifallen eller ej, utan avgift tillställes sökanden, och att sålunda det

nuvarande tillvägagångssättet, då styrelsens beslut allenast blir för

sökanden företett för delgivning, icke måtte bibehållas. Skulle sökanden

därjämte önska erhålla skriftligen avfattad motivering för styrelsens

beslut, borde möjlighet härtill även beredas honom mot erläggande

av skälig avgift.

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR

2. Frågan om lekmannarepresentation inom styrelsen (tullfullmäktige).

Handelskammaren ställer sig avvisande emot ett varaktigt anlitande

av lekmannakrafter inom generaltullstyrelsen. Handelskammaren

finner det visserligen önskvärt och till och med erforderligt, att

under den första tiden efter det generaltullstyrelsen blivit omorganiserad

lekmannaintresset bleve inom styrelsen representerat av tre personer,

vilka såsom ledamöter skulle deltaga i styrelsens arbete samt lämna

de råd och upplysningar, som kunde erfordras, och i övrigt vara behjälpliga

vid den nya organisationens genomförande. Men sedan visshet

vunnits, att det omorganiserade tullverket fungerade i avsedd

riktning, och i varje fall sedan tre år förflutit efter den nya organisationens

ikraftträdande, borde lekmannarepresentationen inom styrelsen

upphöra.

I detta sammanhang vill handelskammaren framhålla såsom synnerligen

önskvärt, att avlöningsförmånerna för generaltullstyrelsens

chef förbättras och bestämmas till ungefär samma belopp som t. ex.

avlöningarna för cheferna för järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen.

Först därigenom beredes möjlighet att i förekommande fall för

nämnda ämbete kunna erhålla den därtill bäst kvalificerade jiersonen.

3. Frågan om eventuell utvidgning av den genom styrelsens tullbe
handlingsbyrå

utövade upplysningsverksamheten.

De år 1907 utfärdade bestämmelserna angående rätt att hos generaltullstyrelsen

å dess tullbehandlings- och upplysningsbyrå erhålla

bindande skriftlig upplysning rörande tullbehandlingen av varor, avsedda

att till riket införas, mottogos givetvis av den trafikerande allmänheten

med stor tillfredsställelse. Under den tid, nämnda byrå

varit i verksamhet, har likväl erfarenheten givit vid handen, att åtskilliga

förändringar och förbättringar i nämnda byrås arbetssätt äro

av nöden.

I främsta rummet står kravet därpå, att de upplysningar, som

meddelas, i allmänhet borde lämnas utan avgift. Härvid måste dock

undantag göras för sådana upplysningar, som grunda sig på verkställda

kemiska analyser eller andra utlåtanden, vilka förorsakat tullverket

särskilda kostnader. Handelskammaren har sig likväl bekant, att de

kemiska undersökningar, vilka verkställas av de utav styrelsen anlitade

kemiska experterna, visat sig draga avsevärt högre kostnader än motsvarande

undersökningar, utförda av handelskemister. I detta sammanhang

vill handelskammaren även framhålla det oegentliga uti att

till och med de genom tullverkets försorg verkställda kemiska undersökningarna

av en och samma vara kunna på olika orter inom landet

betinga högst väsentligt olika kostnader. En begränsning av kostnaderna

för dylika undersökningar måste därför anses vara av nöden. I

sådant avseende vill handelskammaren ifrågasätta, huruvida icke lämp
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

STOCKHOLMS HANDELS K AM MAKE.

1(>7

ligen inom generaltullstyrelsen borde inrättas ett för styrelsens eget

och övriga i huvudstaden förefintliga tullmyndigheters behov avsett

kemiskt laboratorium. Enligt vad handelskammaren inhämtat, lära

redan finnas två mindre laboratorier vid packhusinspektionen i Stockhelm,

och torde dessa möjligen kunna sammanslås och utvidgas i erforderlig

utsträckning. Å detta utvidgade laboratorium borde åtminstone

flertalet kemiska undersökningar kunna utföras. Handelskammaren

förbiser nämligen icke, att i vissa mera invecklade fall utlåtanden

från kemiska specialister kunna behöva inhämtas. Kostnaderna

för de kemiska undersökningarna lära med en dylik anordning

kunna begränssas till självkostnaden. Möjligen skulle de vid det ifrågasatta

laboratoriet anställda experterna även kunna åläggas att tjänstgöra

såsom lärare vid tullverkets undervisningsanstalt.

4. Frågan om rinnande av största möjliga likformighet i tullbehandling.

Likformigheten i tullbehandling har i viss mån befrämjats genom

inrättandet av generaltullstyrelsens tullbehandlings- och upplysningsbyrå

samt genom utgivandet av en officiell tullhandbok eller varuförteckning

till tulltaxan. Det oaktat förekomma likväl alltfort skiljaktigheter

vid tullbehandlingen av ett och samma varuslag å olika

orter, ja till och med vid olika tullexpeditioner å samma ort.

Handelskammaren finner det därför vara av stor vikt, att en särskild

inspektionsavdelning inrättas, ställd under ledning av generaltullstyrelsens

tullbehandlings- och upplysningsbyrå, vilken avdelning

skulle hava till uppgift att uppehålla sambandet med de lokala tullmyndigheterna

och att så effektivt som möjligt vaka över enhetligheten

vid tullbehandlingen. Å avdelningen skulle vara anställda erforderligt

antal inspektörer. Tullpackhusavdelningarna i Stockholm,

Göteborg och Malmö borde underkastas ständig inspektion, varemot

tullförvaltningarna i Hälsingborg, Norrköping, Gävle, Sundsvall och

Halmstad borde inspekteras minst en gång i månaden och övriga tullplatser,

varest tullbehandling äger rum, minst en gång var tredje

månad.

Lämpligen torde även böra åläggas de lokala tullmyndigheterna

att till inspektionsavdelningen inlämna redogörelser för tullbehandlingen

av sådana varuslag, vilka icke finnas särkilt angivna i varuförteckningen

eller om vilkas rubricering i tulltaxan tvekan varit

rådande.

5. Frågan om tulltjänstemännens av högre grad utbildning, särskilt

i tulltekniskt hänseende.

Även om kompetensen hos tulltjänstemännen av högre grad numera,

särskilt efter inrättandet av obligatoriska undervisningskurser

för dem, som önska bliva antagna till e. o. tjänstemän vid lokaltull
-

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

SVAR PA FRAGECIRKULÄR.

förvaltningarna, blivit större, nödgas handelskammaren likväl såsom

sin mening uttala, att tulltjänstemannen ofta visa sig icke äga den

allsidiga utbildning, som vore önskvärd. Handelskammaren avser härmed

icke att uttrycka någon önskan om specialisering av tjänstemännens

kompetensområden. I motsats därtill anser handelskammaren

det önskvärt, att kompetensen hlir så allsidig som möjligt. Handelskammaren

vill i detta sammanhang erinra om att arbetet med stor

fördel vid flera tullplatser är så ordnat, att en eller flere tjänstemän

ombesörja tullbehandlingen av allt med samma ångare från utrikes

ort anlänt gods.

För att kompetensen hos tjänstemännen skall i allmänhet bliva

i sådan grad utvecklad, torde den tulltekniska undervisningen böra

omläggas i mera praktisk riktning.

Likaså torde vid befordringar såväl den tekniska kompetensen som

skicklighet i förefallande expeditionsgöromål böra äga avgörande betydelse

framför åldersmeriter.

6. Frågan om tulltjänstemannens av lägre grad kompetens och

utbildning.

Handelskammaren anser sig böra framhålla, att det understundom,

då det kan ske under överinseende av en tjänsteman av högre

grad, kan vara lämpligt, att tjänstemän av lägre grad få sig anförtrodda

enklare tullbehandlingsgöromål, t. ex. spannmålsvägningar

och i allmänhet sådana förrättningar, där viktkontrollen utgör den

huvudsakliga delen av arbetet.

7. Frågan om användning av kvinnlig arbetskraft

för kontorsgöromål.

Inom generaltullstyrelsen borde kvinnlig arbetskraft kunna komma

till användning för statistiskt arbete och skrivgöromål samt i allmänhet

för därmed jämförligt arbete, som utföres i andra lokaler än

dem, i vilka den trafikerande allmänheten emottages.

8. Frågan om möjlig indragning av tjänster vid lokalförvaltningen

samt kust- och gränsbevakningen.

Handelskammaren saknar nödig erfarenhet för att yttra sig angående

detta spörsmål. Emellertid förutsätter handelskammaren, att,

om någon reduktion av tullverkets personal av statsekonomiska skäl

kan prövas önskvärd, den dock icke får ske inom områden, där den

kan vara ägnad att, till förfång för trafikanterna, åstadkomma ett

fördröjande av expeditionen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

STOCKHOLMS HANDELSKAMMARE.

I Ii!)

!). Frågan om lämpligheten ar tullförvaltning ar nas i rikets tre största

städer nuvarande organisation på flera avdelningar utan

genomfört gemensamt chefskap.

Handelskammaren har redan framhållit de svårigheter, vilka sedan

länge yppat sig för den trafikerande allmänheten att få tullärenden

snabbt och likformigt avgjorda. Vad särskilt Stockholm angår torde

detta i viss mån vara föranlett därav, att de många i huvudstaden

förefintliga avdelningarna av tullverket sakna en lokal sammanhållande

kraft.

Enligt handelskammarens mening skulle inrättandet av en befattning

såsom chef för samtliga lokaltullförvaltningarna i Stockholm i

detta avseende vara synnerligen önskvärd. Denne befattningshavare

borde lämpligen benämnas tulldirektör.

Handelskammaren vill härutinnan erinra, att 1908 års tullkommission

i sitt den 1 september 1909 avgivna betänkande angående

tullverkets stater, sid. 102—104, ävenledes föreslagit, att en tulldirektör

skulle förordnas för Stockholm. Enligt nämnda kommissions förslag

skulle tulldirektören bland annat övervaka, dels att bland de

i huvudstaden anställda kammarskrivare och vaktmästare en nödvändig

cirkulation iakttoges i dessa befattningshavares tjänstgöring å olika

avdelningar, och dels framför allt att samarbetet mellan de lokala

tullförvaltningsavdelningarna ägde rum på lämpligaste och för allmänheten

mest betryggande sätt.

Dessa skäl, vilka dock icke övertygade statsmakterna om erforderligheten

av en tulldirektör i Stockholm, synas handelskammaren

alltjämt kvarstå. Tulldirektören torde ävenledes kunna lämnas befogenhet

att avgöra vissa förekommande smärre ärenden, vilka nu med

stor tidsutdräkt måste behandlas av generaltullstyrelsen, t. ex. ärenden

angående förändring av tullangivningsinlagor, försäljning av gods

i vissa fall å tullauktion, tillstånd att stämpla för export avsedda

varuprover m. m.

10. Lokalfrågor; och i sammanhang därmed frågan om förkortning

av den tid, som gods må hötesfritt kvarligga i packhus.

Bland den i Stockholm trafikerande allmänheten är den meningen

allmänt gängse, att de för tullavdelningarna i huvudstaden

upplåtna lokalerna äro otillräckliga, och är det att hoppas, att en förbättring

i detta sammanhang måtte snarast möjligt vidtagas.

I detta sammanhang vill handelskammaren även framhålla det alltjämt

förefintliga behovet, att tullexpeditionerna i huvudstaden hållas

öppna från kl. 9 f. m. till 5 e. m. under hela året, och att icke någon

inskränkning i expeditionstiden till kl. 4 e. m. under viss del av

vintern äger rum. Handelskammaren har redan förut flera gånger

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

SVAR Pxl FRxV GECIRKULÄR.

uttryckt liknande önskemål, senast i skrivelse den 19 mars 1912 till

kungl. generaltullstyrelsen, däri handelskammaren i denna fråga, bland

annat, anförde följande:

»Ju mera kommunikationsväsendet utvecklas, desto större blir

också trafiken vintertiden och desto mindre anledning finnes det att

under några månader inskränka möjligheterna för en tillfredsställande

tullexpedition. Under de sistförflutna månaderna hava flera trafikanter

haft stora olägenheter av att expeditionstiden slutat kl. 4, i all

synnerhet som man vid tullverket ansett sig böra tillämpa den vid

inga andra expeditionsverk praktiserade metoden att efter stängningstiden

vägra expediering av dem, som före stängningstidens inträde

lyckats inkomma på lokalen. Inför handelskammaren hava anförts

flera exempel på att personer, som efter lång väntan fått sina varor

tullbehandlade i packhuset och före stängningstiden inkommit på tullkammaren,

icke vid tullkammaren eller uppbördskontoret blivit expedierade,

om stängningstiden inträtt, medan de väntat på expedition.

Det är ju uppenbart, att en dags dröjsmål med varans avhämtande

kan bliva ytterst besvärande, då det kan försvåra varans försäljande

och medföra skada synnerligast för mera ömtåliga varor.

Då det måhända är svårt att vid tullverket med dess många

olika avdelningar och i varandra löpande expeditioner giva en full

tillämpning åt den enligt handelskammarens uppfattning riktiga principen,

att vederbörligen påbörjad expedition bör under dagens lopp få

avslutas, så synes det vara så mycket viktigare, att expeditionstiden

utsträckes så länge, att olägenheter sådana som de antydda i möjligaste

mån undvikas. Handelskammaren anser det därför vara synnerligen

viktigt för trafiken, att expeditionstiden även under vintertiden

utsträckes till kl. 5.»

Vad handelskammaren sålunda yttrat äger alltjämt sin fulla giltighet,

och vill handelskammaren särskilt understryka, att det för alla

expeditioner — med undantag av förtullningsexpeditioner — borde

utfärdas bestämmelser därom, att samtliga personer, vilka vid expeditionstidens

slut fått tillträde till expeditionslokal, böra bliva expedierade,

samt att under hela expeditionstiden, med ett undantag, vartill

handelskammaren i det följande får tillfälle att återkomma,

samtliga till en expedition hörande befattningshavare böra finnas

tillstädes.

De av handelskammaren uttryckta önskemålen, att expeditionslokalerna

i Stockholm måtte hållas öppna under hela året från kl. 9

f. m. till kl. 5 e. m., gälla tullverkets alla expeditioner i huvudstaden.

I fråga om packhusen torde dock en utsträckning i tiden vara erforderlig,

varom handelskammaren får tillfälle att senare i annat sammanhang

närmare yttra sig. Under denna dagliga arbetstid måste

emellertid tillfälle beredas personalen att intaga ett förmiddagsmål,

och synes det handelskammaren lämpligast, att detta sker under en

gemensam lunchtid, t. ex. mellan kl. 12 och kl. 1, under vilken tid

expeditionen kunde hållas stängd eller tjänstepersonalen åtminstone

inskränkas till nödig telefonpåpassning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

STOCKHOLMS HANDELHKAMMAKK.

I 7 1

Handelskammaren förutsätter, att införandet av en gemensam

lunchtid icke kan med ens genomföras för all personal i Stockholm,

men vore det önskvärt, att det dock skedde så långt som möjligt.

I fråga om den personal, som är sysselsatt med s. k. utevägningar,

är det av största vikt att få den gemensamma lunchtiden först genomförd,

i det att det nuvarande systemet, då olika befattningshavare

begagna sig av skilda tider för intagandet av sina måltider, särskilt

i fråga om sistnämnda personal medför synnerligen stora olägenheter

för trafikanterna. För kassaexpeditionerna kan gemensam lunchtid

icke ifrågakomma, förrän dylikt uppehåll i expeditionen blivit stadgad

för samtliga expeditionerna inom tullverket. Handelskammaren vill i

fråga om kassaexpeditionerna till och med framhålla, att alla dylika

expeditioner böra, tills den av handelskammaren föreslagna reformen

må hava blivit genomförd, hållas öppna utan avbrott.

Handelskammaren vill vidare erinra om det olämpliga sättet för

tullräkningars utlämnande. Detta sker för närvarande på så sätt,

att de placeras efter bokstavsordning i för allmänheten tillgängliga

öppna fack. Att detta kan föranleda svåra misstag och lämna tillfälle

till obehörigt inblickande i tullräkningarnas uppgifter, torde vara uppenbart.

Handelskammaren vill därför ifrågasätta, huruvida icke åt en

särskild person eller expedition borde uppdragas att till trafikanterna

eller deras ombud på anfordran överlämna tullräkningarna.

I nära sammanhang med frågan om utrymmet i tullokalerna står

även frågan om längden av den tid, varunder gods kan få fritt kvarligga

i packhus. Handelskammaren får i detta ämne erinra om följande

av handelskammaren i underdånig skrivelse den 20 maj 1913 gjorda

uttalande:

»Enligt tullstadgan § 31 skall varuägaren inom 20 dagar efter

varans inläggande från packhuset avhämta till honom ankommet gods

med risk att eljes få bota för varje dag, som godset kvarligger, */5

procent av tullavgiften eller, om godset är tullfritt, Vio procent av

dess gångbara värde. Först efter fyrtio dagar skola tullmyndigheterna

försälja godset.

Handelskammaren har under förlidet år, i samband med frågan

om beredande av bättre utrymme vid kajerna, inför kungl. generaltullstyrelsen

framhållit önskvärdheten av att denna respittid inskränkes.

Med den långa fritiden och det alltför ringa bötesbeloppet blir följden

den, att många importörer helt enkelt använda packhuset eller kajen

såsom upplagsplats, från vilken varorna först efter försäljningen direkt

utforslas till kunderna. Det har anförts exempel på att firmor härstädes

låtit gods kvarligga i flera månader, och har detta varit möjligt

därför att formaliteterna för tullauktionens utlysande tagit så

lång tid. Att detta är ett missförhållande, som bör stävjas, ligger i

öppen dag, då det icke endast innebär ett missbruk av den medgivna

rätten utan också måste betraktas såsom ett illojalt förfarande, i

samma mån det är till förfång för andra trafikanter.

Det synes handelskammaren, som om fritiden för avhämtande

av gods ur packhuset bör inskränkas till 10 dagar, och att böter

omedelbart efter denna tid måtte utkrävas efter en progressiv skala.

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

SVAR PÅ FR AGE CIRKULÄR.

Böterna för godsets kvarliggande böra icke beräknas efter tnllbeloppet

utan efter varans vikt eller utrymme, medan däremot böter för underlåten

inbetalning av tullavgift fortfarande böra utgå med en viss procent

av tullbeloppet. De förra böra tillfalla kommunen, som tillhandahåller

lokalerna, de senare däremot statsverket.»

. Den i sistnämnda skrivelse uttalade meningen omfattas av handelskammaren

fortfarande i fråga om gods, angivet till förtullning

eller till nederlag. För transitogods torde tiden dock böra bestämmas

till femton dagar.

11. PaekhusJcarhfrågan.

I denna fråga har handelskammaren icke funnit anledning att

frångå sin redan förut vid flera tillfällen uttalade mening, att det arbete,

för vilket dragarpenningarna utgöra ersättning, borde utan särskild

kostnad för trafikanterna utgöras av tullverket.

Denna uppfattning har mötts av invändningar, bland annat från

1908 års tullkommission, som i sitt den 18 november 1911 avgivna

betänkande och förslag angående förrättandet av handräckningsbestyret

vid tullbehandling uttalat såsom sin åsikt, att de ifrågavarande

göromålen varken borde bekostas av statsverket eller lämpligen kunde

för Stockholms vidkommande utföras av enskild arbetspersonal.

I sitt den 11 juni 1912 över berörda betänkande till kungl. kommerskollegium

avgivna yttrande förklarade sig handelskammaren tillsvidare

avstå från att påyrka någon förändring i avvaktan på att frågan

finge sin lösning i en för handelskåren mera tilltalande riktning,

dock allenast under den uttryckliga förutsättningen, att avgifterna

bleve bestämda efter mera rationella grunder än dittills, och att han

delskammaren finge tillfälle att medverka vid dessa avgifters fastställande.

Numera har handelskammaren också, på anmodan av statsrådet

och chefen för kungl. finansdepartementet, lämnat sin medverkan i fråga

om fastställande av ny taxa å dragarpenningar i Stockholm. Detta

innebär emellertid icke något avsteg från handelskammarens förutnämnda

ståndpunkt, att personalen för utförandet av handräckningsbestyret

vid tullbehandling snarast möjligt bör bliva statsanställd.

12. Sportel/rågan.

Handelskammaren har redan förut i skrivelse den 6 december

1910 till kungl. kommerskollegium i anledning av ett av kungl. generaltullstyrelsen

avgivet förslag till s. k. sporteltaxa nttalat den uppfattningen,

att hela det nuvarande sportelsystemet borde undergå en

mycket ingripande reformering. Då nämligen tullavgifternas utkrävande

vore ett statsintresse, syntes staten ensam och icke trafikanterna

böra vidkännas kostnaderna för avgifternas upptagande. Staten borde

i alla händelser själv bära utgifterna för de anordningar, som på
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

STOCKHOLMS HANllULKKAMMARK.

17:5

kallades av trafikens normala omfattning och ordinarie behov. Enligt

denna mening skulle alltså trafikanterna icke göras ansvariga för andra

kostnader än för sådana förrättningar, som för dem innebure en

särskild förmån i förhållande till andra trafikanter, eller som i varje

fall föranledde extra ordinära åtgärder från vederbörande tullmyndighets

sida.

Denna mening omfattas alltfort av handelskammaren. Tillämpningen

av den nuvarande sporteltaxan leder ej sällan till att trafikanter

få erlägga särskild ersättning utan att hava gjort anspråk på

någon som helst förmån framför andra. Ofta kan trafikanten själv

på intet sätt inverka på frågan om förrättning skall särskilt betalas

eller ej. Avgörande härvidlag bliva ej sällan sådana helt tillfälliga

förhållanden som trafikens omfattning för dagen, trafikanternas inbördes

tur vid expeditionen och dylikt. Att ett sådant sakernas tillstånd

måste synas trafikanterna orimligt och framkalla missnöje, är

icke ägnat att förvåna.

En ej ringa del av sportlerna är föranledd av den omständigheten,

att den tid, varunder lossning av gods i hamnarna vanligen äger rum,

icke sammanfaller med den tid, då packhusen hållas öppna. Packhusen

öppnas icke förrän kl. 9 f. m. och skola i allmänhet stängas

kl. 5 e. m. Lossningsarbetet börjar tidigare och slutar senare på

dagen. För att det lossade godset skall kunna få införas i packhusen

under den del av lossningstiden, då packhusen i regeln icke äro öppna,

får varuägaren erlägga särskild ersättning till den personal, som å

övertiden håller packhuset öppet.

Att detta förhållande icke bör få fortfara, är uppenbart, och torde

därför bestämmelser böra utfärdas därom, att tullpliktigt gods skall i

packhus emottagas under den ordinarie lossningstiden i hamnen utan

någon extra kostnad för trafikanterna.

13. Frågor om bevakningskostnader och avstängda bevakningsområden.

I de under denna punkt omförmälda frågor har handelskammaren

redan i skrivelse den 20 maj 1913 gjort en underdånig framställning.

Därvid anförde handelskammaren, bland annat, följande:

»Tullstadgan § 19, jämförd med § 16, föreskriver, att fartyg kan

lossas å den allmänna tjänstgöringstiden kl. 7 f. m. till kl. 6 e. m.,

och att under samma tid packhus skall vara tillgängligt för varors

mottagande. Erfordras utöver tjänstgöringstiden särskild bevakning

å lossat gods, intill detsamma kan vara infört i packhus eller annat

därmed jämställt område, äger för sådan bevakning anställd tullbetjänt

att åtnjuta ersättning enligt fastställd taxa, och skall dylik ersättning

betalas av den, som påkallat lossningen, eller av godsets

ägare.

Detta stadgande tillämpas i Stockholm så, att varuägaren eller

den, som påkallat lossningen, får betala bevakning under tiden från

kl. 6 e. m. till kl. 7 påföljande morgon icke blott för det gods, som

ligger å kaj, utan även för det gods, som är inlagt i de s. k. skjulen

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

SVAR PA FRAGECIRKULÄR.

vid Skeppsbron, vilka äro försedda med kronans lås. Bevakningen

av ett fartygs last anses börja vid den tid, då fartyget är slutlossat.

Ersättningen utgår numera med 50 öre per timme till varje tullbetjänt

och utdebiteras genom vaktmästarna själva med attest av kontrollör.

Enligt härstädes tillämpad praxis uppdelas kostnaderna proportionellt

på alla dem, som emottaga varor från en och samma båt, och penningbeloppet

fördelas sedermera mellan samtliga de vid bevakning använda

ordinarie eller extra ordinarie vaktmästarna. Det är sålunda en i system

satt extra debitering, som faller på alla de varor, som icke kunna

rymmas i packhus. Då enligt tullstadgan endast en del styckegods

— särskilt manufakturvaror och korta varor — anses vara av natur

att kräva införande i packhus, medan övriga varor endast kunna intagas

i män av utrymme, måste avsevärda varupartier ligga utanför.

Kostnaderna för den extra bevakningen stiga också till ansenliga summor

och uppgingo år 1911 för Stockholms vidkommande till omkring

60,000 kronor, av vilken summa omkring 1,200 kronor tillföllo statsverket.

Enligt handelskammarens bestämda uppfattning kan det icke vara

rättvist, att varuemottagaren på detta sätt skall betala bevakningskostnaderna

under en del av dygnet. Såsom handelskammaren år

1910 anfört i sitt utlåtande över kungl. generaltullstyrelsens förslag

till s. k. sporteltaxa, håller handelskammaren före, att, då tullavgifternas

utkrävande är ett statsintresse, staten ensam och icke trafikanterna

böra vidkännas kostnaderna för avgifternas uppbärande. Om

trafikanterna skola göras ansvariga för vissa kostnader, bör det endast

vara för sådana förrättningar, som för dem innebära en särskild förmån

i förhållande till andra trafikanter, men däremot icke för sådant

arbete, som betingas av allmänna trafik- och utrymmesförhållanden,

då nämligen varuägarne icke kunna göras ansvariga för att godsmängden

icke hinner undanskaffas eller att packhusen icke rymma

varorna. Den beskattning, som detta system i realiteten innebär, är

så mycket mera olämplig, som den faller synnerligen godtyckligt och

fördelas ojämt på olika varor och olika platser.

Om också vissa svårigheter äro förbundna med att få ändring i

ett förhållande, som har hävden för sig, anser handelskammaren likväl

icke, att dessa svårigheter böra stå hindrande i vägen för en reformering.

I reservation till det betänkande, som för några år sedan

inom kungl. generaltullstyrelsen utarbetades med framläggande av

förslag till sporteltaxa, hänvisades på flera utvägar för att råda bot

på ifrågavarande missförhållande. Beklagligtvis vunno icke de av reservanterna

framhållna synpunkterna beaktande vid författningarnas

utfärdande — lika litet som tillmötesgående visades mot de av kungl.

kommerskollegium och rikets handelskamrar i dessa hänseenden framhållna

önskemål -— men i alla händelser synes den nämnda reservationen

bära vittne om att svårigheterna icke äro omöjliga att övervinna.

I full övertygelse om att en reform verkligen låter sig genomföras

vill handelskammaren därför giva en antydan om de medel, som enligt

handelskammarens uppfattning synas ägnade att snabbast och

mest effektivt avhjälpa berörda missförhållanden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

STOCKHOLM K II A N DE DS K A MM Alt K.

1 Tf»

Vall som närmast ligger till hanils för Stockholms vidkommande,

är helt naturligt ett önskemål om utvidgande av packhuslokalerna.

Då emellertid handelskammaren har sig bekant, att hamnstyrelsen

inför stadens myndigheter framlagt förslag härutinnan, saknar handelskammaren

anledning att för närvarande påkalla Eders Kungl. Maj:ts

uppmärksamhet på denna fråga.

Av större betydelse synes det handelskammaren vara att få en

ändring i de uppställda fordringarna på de lokaler, inom vilka varorna

skola förvaras för att undgå extra bevakningskostnader. Enligt tullstadgan

§ 19 likställes numera med packhus sådant ''område, som

upplåtits till tullverkets uteslutande disposition och av tullförvaltningen

på stället, i enlighet med därom av generaltullstyrelsen lämnade föreskrifter,

prövats vara av beskaffenhet att kunna i avseende å trygghet

för däri infört gods likställas med packhus’. Redan vid denna

bestämmelses tillkomst framhöll handelskammaren, att med en sådan

restriktion den avsedda lindringen endast skulle bliva illusorisk.

Denna farhåga har också besannats, då nämligen bestämmelsen tillämpats

så, att icke ens de med tullverkets lås försedda s. k. skjulen

kunnat likställas med packhus, utan uppbäres, såsom ovan antytts,

ersättning även för bevakning av det i detta skjul förvarade godset.

I detta sammanhang kan handelskammaren icke underlåta att upprepa

vad handelskammaren redan vid föregående behandling av denna fråga

påpekat, nämligen att det synes egendomligt, att varuskjulen vid

Skeppsbron med hänsyn till bevakning räknas lika med öppen kajplats

men vid debitering av s. k. dragarpenningar räknas som packhus.

Enligt handelskammarens uppfattning är det en orimlig fordran,

att tullbehandlingslokalerna för att bliva av tullverket godkända skola

vara av eldfast material — en fordran, som torde vara utan motsvarighet

i annat land. Handelskammaren vill därför främst av allt på•

yrka, att tullskjulen bliva i bevakningshänseende likställda med packhus.

Men handelskammaren vill gå ännu ett steg längre, då handelskammaren,

i likhet med reservanterna vid det ovannämnda betänkandet

angående sporteltaxan, håller före, att även ett visst inhägnat hamneller

kajområde bör i bevakningshänseende kunna likställas med

packhus. Genom en föreskrift i sådan riktning skulle de på varuägarna

fallande bevakningskostnaderna till väsentlig del kunna undvikas,

då tullverket skulle komma att ombesörja bevakningen av allt

gods, som ligger inom packhus, skjul eller ett av vederbörande kommun

inhägnat område.

Vid sidan om en sådan reform, som synes handelskammaren vara

den grundläggande och för den förevarande frågans reglering mest

betydelsefulla, böra också i andra hänseenden förändringar vidtagas

i nu gällande författningar eller praxis.

Sålunda kan det ifrågasättas, om det icke vore lämpligt att, såsom

likaledes de ovannämnda reservanterna föreslogo, medgiva kostnadsfri

bevakning intill 48 timmar efter fartygets slutlossning.

Vidare är det av vikt, att tullverket i stället för varuemottagaren

ålägges tillse, att gods blir infört i packhus i mån av utrymme. För

närvarande påvilar nämligen denna skyldighet varuemottagaren, men

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

SVAR PA FR ÅGE CIRKULÄR.

naturligare och mera praktiskt är, att den myndighet, som ansvarar

för godset, också övervakar, att detta på lämpligaste sätt förvaras, medan

det befinner sig under tullverkets vård.

Det är också nödvändigt, att varuemottagaren befrias från bevakningskostnaderna

i de fall, då godset ej kan tullbehandlas på

grund av bristande packhuspersonal. Förut har det praktiserats, att

varuägaren i dylika fall fått ett intyg om orsaken till uppskovet med

tullbehandlingen och sedermera med företeende av detta undsluppit

bevakningskostnaderna, men på senare tid lär man hava vägrat att

lämna dylika intyg, med den påföljd, att bevakningskostnaderna sedermera

debiterats på vanligt sätt.»

Handelskammarens berörda framställning har ännu icke lett till

några åtgärder från statsmakternas sida i den av handelskammaren

antydda riktningen, och äger vad handelskammaren anfört i sin underdåniga

skrivelse alltjämt sitt berättigande.

Handelskammaren vill än ytterligare framhäva olämpligheten i

vissa fall av tullmyndigheternas tillvägagångssätt att utsätta särskild

bevakningspersonal för det från varje fartyg lossade godset. Ofta,

då flera fartyg ligga vid kaj invid varandra, kan det nämligen inträffa,

att de från fartygen lossade godsmängderna tillsammantagna

äro av så ringa kvantitet, att en och samma person lätteligen ensam

kan utöva bevakningstjänsten. Detta skulle ävenledes i sin mån bidraga

att minska bevakningskostnaderna.

Likaså vill handelskammaren såsom sin mening framhålla, att

för bevakning, som äger rum å allmän tjänstgöringstid, särskild ersättning

icke bör utgå. Enligt punkten 8 i sporteltaxan för tullverket

skall ersättning för bevakning för närvarande utgå »för hel eller påbörjad

timme samt för varje man av bevakningen med 25 öre, då

förrättningen äger rum å allmän tjänstgöringstid, och med 50 öre,

då den äger rum å övertid». Bestämmelsen om ersättning för bevakning

under allmän tjänstgöringstid torde sålunda böra bortfalla.

14. Frågan om modernare arbetsmetoder.

Såsom handelskammaren redan anfört, böra modernare arbetsmetoder

införas inom tullverket för att befordra snabbheten av ärendenas

behandling. Tekniska hjälpmedel såsom skriv-, räkne- och dupliceringsmaskiner

böra härvid komma till ökad användning.

Det flerfaldiga gånger framkomna önskemålet, att i tullräkningarna

måtte införas specificerade uppgifter å godsets beskaffenhet och vikt,

bör därvid snarast möjligt förverkligas, och torde detta lättast kunna

äga rum, om packhusattesterna, vilka ju måste upptaga det till tullbehandling

angivna godsets vikt och den tulltaxerubrik, efter vilken

tullbehandlingen skall ske, genom självkopiering utskreves i två exemplar,

av vilka duplettexemplaret, försett med vederbörliga uträkningar,

kunde tjäna såsom tullräkning.

Handelskammaren vill vidare erinra om ett opraktiskt tillvägagångssätt,

som förekommer i Stockholm, nämligen att vid tullbehand
-

s. 177 Kontrollera mot PDF

STOCKHOLMS HANDEL SKÄMMA KK.

177

lingen av ett och samma varuparti olika delar av tullbehandlingsgöromålen

försiggå på i lokalt avseende vitt skilda avdelningar. Vid

tullbehandling av nederlagsgods nödgas trafikanten sålunda efter för

tullningen i packhuset besöka nederlagskontoret, tullkammaren och

uppbördskontoret samt slutligen ånyo nederlagskontoret. Härutinnan

måste en förändring ske, så att åtminstone uträkning av tullavgiften

och betalning av densamma må kunna ske i samma lokal.

För närvarande är provvägning av gods medgiven allenast i vissa,

av Kungl. Maj:t generellt bestämda fall. Detta har emellertid visat

sig vara mindre praktiskt. För vissa torkade frukter är sålunda provvägning

medgiven men icke för s. k. blandad frukt, även om de enskilda

frukter, vilka ingå i den blandade frukten, äro av sådan beskaffenhet,

att de, införda oblandade, skulle kunna få provvägas.

Vid tullbehandling av s. k. tvättvål bruttoväges likaledes hela

partiet, varefter en låda störtas för beräknande av taran och nettovikten.

Detta sista tillvägagångssätt kan dock aldrig bliva fullt tillförlitligt,

då ju emballagen kunna vara av olika tyngd, under det att

genom provvägning större förutsättning förefinnes för uppnående av

•en riktig nettovikt.

Lämpligast torde vara, att rätten att bestämma, huruvida i det

■enskilda fallet provvägning finge äga rum, överlämnades till vederbörande

tullavdeiningschef. Såsom en allmän regel borde gälla, att

provvägning alltid skulle få äga rum, då varuägaren genom faktura

styrkte, att vederbörande varuparti utgjordes av likformiga enheter

med samma nettovikt och hänförliga till samma tulltaxerubrik. Nu

stadgade allmänna villkor för att provvägning skall få ske torde dock

fortfarande böra gälla.

Handelskammaren vill därjämte framhålla önskvärdheten av eu

förändring av det nu tillämpade sättet för förvaring av haverigods.

Dylikt gods får nämligen icke förvaras i samma lokal som annat tullgods.

Handelskammaren har emellertid icke kunnat finna några vägande

skäl för bibehållandet av nämnda tillvägagångssätt, helst som

möjlighet lätt torde förefinnas att avskilja haverigodset från annat i

samma lokal under tullverkets lås förvarat gods på sådant sätt, att

fara för sammanblandning icke må förekomma.

Nu gällande bestämmelser angående bevakning av till riket infört

gods hava mången gång i sin tillämpning visat sig vara alltför

stränga och kunna leda till onödigt betungande konsekvenser för trafikanterna.

Så torde t. ex. bevakning av sådant gods, som icke kan

utan särskilda anordningar borttagas, utan risk kunna efterlåtas.

Onskligt vore därför, att åt bestämmelserna om bevakning gåves sådan

avfattning, att tullpersonalen erhölle nödig frihet att i förekommande

fall ordna trafiken på mest rationella sätt, dock så att statens säkerhet

icke även tjäras.

15. Frågan om pantvärdets bestämmande vid beviljande av neder
lagskredit.

Det nuvarande tillvägagångssättet vid bestämmandet av värdet å

sådant nederlagsgods, som ligger såsom säkerhet för rättigheten att

12

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

SVAR PÅ FRÅGECIRKTJLÄR.

åtnjuta anstånd med betalning av tull å dylikt gods, bär understundom

framkallat missnöje bland trafikanterna, enär nämnda värde ofta

blivit godtyckligt bestämt. Detta är till stor del beroende därav, att

tulltjänstemännen för att skydda sig själva från eventuellt ansvar,,

åsätta panten alltför lågt värde. En förändring härutinnan vore därför

av behovet påkallad.

Sedan genom införandet av obligatorisk värdedeklaration vid tullbehandling

ett tillförlitligt värde å det införda godset erhållits, borde

vid bestämmandet av godsets pantvärde erforderlig hänsyn tagas till

det deklarerade värdet, samtidigt med att flera artiklar än för närvarande

bleve godkända såsom pant. Därjämte borde den risk, som

kan ifrågakomma genom eventuell förändring av godsets värde, överflyttas

från vederbörande tullpersonal till staten, varvid dock erforderliga

bestämmelser borde meddelas, för att staten icke må ikläda sig

alltför stor risk i berörda avseende.

16. Frågor rörande tullverkets befattning meds. k. tullrestitutionsgods.

Handelskammaren vill ytterligare, under hänvisning till vad handelskammaren

redan anfört, framhäva nödvändigheten av att ärenden

angående tillstånd att mot restitution av erlagd tullavgift återutföra

till riket importerat gods från tullverkets sida bliva handlagda med

största möjliga snabbhet.

17. Andra förekommande frågor.

Inom generaltullstyrelsen torde, i likhet med vad i de flesta

andra ämbetsverk redan är fallet, böra anställas en kommissionär.

En dylik åtgärd skulle förvisso av den trafikerande allmänheten hälsas

med största tillfredsställelse och skulle helt säkert även visa sig

vara till stort gagn för tullpersonalen i orterna.

Handelskammaren vill även framhålla behovet av förändring i

bestämmelserna om restitution av för högt erlagd tull. Dylik restitution

kan medges på ansökan av vederbörande varuägare antingen

omedelbart eller efter erhållen del av de anmärkningar, vilka kunna

hava framställts av generaltullstyrelsens revisionsbyrå vid granskning

av tullverkets månatliga redogörelsehandlingar. Dylik ansökan skall

göras inom viss föreskriven tid. De anmärkningar, vilka av revisionsbyrån

framställas, komma emellertid för närvarande till allmänhetens

kännedom alltför sent, för att ansökan om restitution skall

kunna göras, innan preskriptionstiden förflutit. Enligt vad handelskammaren

inhämtat, är detta förorsakat därav, att nämnda redogörelsehandlingar

först överlämnas till den statistiska avdelningen inom

generaltullstyrelsen och därefter, sedan viss bearbetning blivit därstädes

verkställd, till revisionsbyrån. Detta förfarande lär försena igångsättandet

av revisionsarbetet omkring sex månader.

Handelskammaren anser det vara av största vikt, att härutinnan

vidtages en förändring, på det att de möjligheter till restitution, vilka

opaginerad Kontrollera mot PDF

STOCKHOLMS HANDELS KAMMAKE.

1 79

revisionsbyråns anmärkningar äro avsedda att bereda, verkligen må

kunna utnyttjas.

I fråga om behandlingen av dylika restitutionsärenden gäller vad

handelskammaren redan flera gånger härovan framhållit, att större

skyndsamhet är av nöden. För detta ändamåls vinnande borde befogenhet

lämnas till cheferna för vederbörande tullavdelningar att avgöra

sådana ärenden.

Handelskammaren vill slutligen ifrågasätta, huruvida icke tulltjänstemännen

lämpligen borde åläggas tystnadsplikt beträffande de

av den trafikerande allmänhetens affärsförhållanden, i vilka de under

sin tjänstgöring få inblick.

Stockholm den 9 mars 1915.

För Stockholms handelskammare:

O. A. SÖDERBERG.

H. Rosman.

14. Västergötlands och norra Hallands handelskammare

har förklarat sig förhindrad avgiva svar på frågecirkuläret.

15. Skrivelse från Östergötlands och Södermanlands industrioch

handelskammare.

Till 1914 års tnllkommission, Stockholm.

Med anledning av 1914 års tullkommissions cirkulär, daterat den

19 sistlidne november, får handelskammaren äran tillkännagiva några

önskemål, som enligt dess förmenande böra beaktas vid tullverkets

tillämnade omorganisation.

1. Frågan om förhållandet i allmänhet mellan generaltullstyrelsen

och den trafikerande allmänheten, särskilt i vad denna heröres av sättet

för ärendenas handläggning inom styrelsen.

Bland trafikanterna synes den åsikten vara allmänt rådande, att

ärendenas handläggning i generaltullstyrelsen bör ske snabbare. Vid

brevförfrågan erhålles svar vanligen efter en eller annan vecka, vilket

naturligtvis förorsakar svårigheter i många fall. Särskilt då olika

meningar uppstått mellan trafikant och vederbörande tulltjänsteman

rörande tulltaxans tillämpning vid förtullning av redan inkomna varor,

är det av stor vikt att fortast möjligt få besked om hur varan

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

SVAK PÅ FKÅGECIBKtTLÄK.

skall tullbehandlas. För att erhålla snabbare expedition tvingas affärsmännen

att göra telegrafiska förfrågningar, vilket naturligtvis orsakar

onödiga utgifter.

Önskvärt vore dessutom, om en del smärre ärenden, som restitutioner

av erlagda tullmedel ävensom en del andra frågor av mindre

betydelse, finge avgöras av vederbörande tullförvaltare.

Härigenom vunnes å ena sidan, att generaltullstyrelsen bleve befriad

från en del av sin arbetsbörda och kunde använda den inbesparade

tiden åt skyndsammare handläggning av frågor av större betydenhet,

samtidigt som å andra sidan de smärre ärendena kunde

snabbare expedieras.

2. Frågan om lekmannarepresentation inom styrelsen (tullfullmäktige).

Fn lekmannarepresentation inom tullen (tullfullmäktige), motsvarande

t. ex. järnvägsrådet hos järnvägsstyrelsen, torde utan tvivel

kunna bliva till fördel, under förutsättning att utväljandet av dessa

personer sker genom lämpliga organ, så att vederbörlig hänsyn tages

till att den verkliga sakkunskapen blir representerad, då en sådan

representation givetvis bör ha en mera praktisk sjal på exportörers

och importörers behov.

3. Frågan om eventuell utvidgning av den genom styrelsens tullbehandlingsbyrå

utövade upplysningsverksamheten.

Den för några år sedan genom riksdagsbeslut organiserade tulltekniska

byrån fyller delvis ett behov, men är dock densammas tillvaro

endast obetydligt känd av trafikanterna i landsorten, varför kännedom

om dess existens på lämpligt sätt bör spridas. Tyvärr äro

också avgifterna för densammas anlitande ganska höga (kr. 4: — protokollslösen

för upplysning av enklare beskaffenhet), vartill ofta kommer

sakkunnigs ersättning för kemisk analys eller utlåtande, vilken

kan uppgå ända till kr. 25: — för varje särskilt fall.

Avgiften för analysen eller sakkunnighetsutlåtandet går visserligen

icke till tullverket, varför densamma från tullverkets sida icke

kan minskas, men då en sänkning av denna avgift vore synnerligen

önskvärd, skulle det måhända vara lämpligt, om den tulltekniska byrån

kunde göra en överenskommelse med de kemister och andra sakkunniga,

som oftast anlitas, att följa en viss bestämd taxa, naturligtvis

understigande de nuvarande höga avgifterna. En utveckling av den

tulltekniska byråns verksamhet i syfte att själv kunna i största möjliga

utsträckning verkställa analyser o. dyl. vore naturligtvis önskvärd.

Beträffande protokollslösen anser handelskammaren, att tullverket

liksom statens övriga verk, såsom järnväg, post, telegraf och telefon,

bör tillhandagå allmänheten med upplysningar utan annan ersättning

än för de direkta kostnader, som tullverket självt åsamkas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

1 K 1

ÖSTER». O. SÖDERM. HANDELSKAMMARE.

4. Frågan om rinnande av .största möjliga likformighet i tullbehandlingen.

En oegentlighet, som med vår invecklade tulltaxa naturligtvis är

svår att undvika, är de olikheter i tullbehandlingen av samma vara,

som mången gång förekommer å olika platser, beroende på olika tolkning

av gällande bestämmelser. Att framdraga exempel härpå är

emellertid svårt, då importörerna anse dylikt som affärshemligheter,

vilka kunna utnyttjas i konkurrenssyfte. Förbättringar ha åstadkommits

under de senare åren, men det är önskvärt, att arbetet fortfarande

inriktas på att åstadkomma största möjliga likhet i detta avseende.

5. Frågan om tulltjänstemännens av högre grad utbildning, särskilt

i lulltekniskt hänseende.

Utvecklingen av handel och industri går ständigt framåt, nya

ämnen påträffas, nya produkter framställas, nya metoder ersätta de

gamla. Det är för den skull givet, att tjänstemän, vilka för fullgörandet

av sina åligganden måste äga en viss kännedom om handeln

och dess produkter, aldrig få stanna i sin utbildning, utan tillfälle

måste givas dem att ständigt följa med utvecklingen och taga del av

betingelserna för de nya framstegen.

6. Frågan om tulltjänstemännens av lägre grad kompetens och utbildning.

Det vore synnerligen förmånligt, om tjänstemän av lägre grad

erhölle sådan utbildning, att lossning och lastning av tullfritt gods

av vanligt förekommande slag finge ske efter deras bestämmande å

tider, då tullkammarens expedition ej är öppen.

Dessutom vore det synnerligen önskvärt, om tjänstemän av lägre

grad, tjänstgörande vid förtullningsplatser, varest tullkammare icke

finnes, erhölle sådan utbildning, att de kunde anses kompetenta att

förrätta smärre tullbehandlingar, som ej fordra särskilt stor varukännedom,

och att ej som nu en tjänsteman från tullkammaren skall behöva

tillkallas för tullbehandlingsärenden, vilka i sig själva äro enkla

och självklara samt endast taga föga tid i anspråk. I detta fall åtgår

ofta en hel dag eller mera för vederbörande tjänsteman, varunder

åtskilligt annat viktigare arbete kunnat av honom utföras. Därtill

kommer, att, för den händelse tullbehandlingen av en eller annan anledning

måste försiggå utom packhusområdet, det kan ställa sig alldeles

orimligt dyrt (dagtraktamente etc. för tulltjänstemannen) i förhållande

till tullbehandlingsärendets vikt och godsets värde. Den tidsbesparing

och de kostnader, som genom reformer å detta område skulle

vinnas, bliva sannolikt ganska avsevärda,

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

SVAR PÅ FRÅGECIRKTTLÄK.

10. Lokalfrågor; och i sammanhang därmed frågan om förkortning

av den tid, som gods må bötesfritt kvarligga i packhus.

Vad expeditiontiden beträffar, må framhållas önskvärdheten av

att densammas längd blir lika året om, och att den för övrigt, liksom

vid statens affärsdrivande verk, beräknas mera med hänsyn till allmänhetens

krav. Det måste uppenbart vålla olägenheter, att under

en del av årets månader, särskilt under december, expeditionstiden

förkortas.

I fråga om den tid, då godset må bötesfritt kvarligga i packhus,

anser handelskammaren, att någon inskränkning ej bör äga rum, då

de 20 dagar, som nu stipuleras som maximum, ofta äro nödvändiga,

för att få en föreliggande differens ordnad. Om också olägenheter

beträffande utrymmet någon gång skulle uppstå, torde det dock vara

sannolikt, att ännu större olägenheter skulle uppkomma, om fristen

inskränktes.

11. Lackhuskarlsfrågan.

Beträffande ersättning till packhuskarlarna för deras arbete varierar

densamma naturligtvis beroende på de lokala förhållandena uti

de särskilda hamnarna, men, åtminstone vad Norrköping angår, har

den under de senaste åren betydligt utvidgade trafiken samt anskaffandet

av moderna lossningsanordningar verkat därhän, att den gamla

på mindre trafik baserade dragarpenningtaxan nödvändigt behöver en

omarbetning och nedsättning i avgifterna.

Hela institutionen utgör för övrigt en tunga för trafikanterna,

och önskvärt vore, om åtminstone vid massgods eller gods, som behandlas

utanför packhuset, handräckningsarbete kunde få utföras med eget

folk. Om detta ej låter sig göra, så bör vid fastställande av taxan

för det ifrågavarande arbetets utförande största hänsyn tagas till varuemottagarens

krav på skälig beräkningsgrund.

12. Sportel frågan.

Yad sportelfrågan beträffar, önskar handelskammaren uttrycka

som sin bestämda mening, att allt vad sportler heter bör avskaffas.

Den nuvarande ordinarie expeditionstiden bör utsträckas, liksom

den lägre tullpersonalens tjänstgöringstid bör ställas mera i överensstämmelse

med i hamnen gällande arbetstid. Fartyg böra beredas tillfälle

att utan s. k. klarering på övertid få in- och utklareringar verkställda

under denna tid, och för den tid, som rimligtvis bör komma

under det gamla begreppet övertid, kan ersättning utgå enligt en fastställd

taxa, som debiteras och uppbäres av tullverket på enahanda

sätt som övriga tulluppbörder och utbetalas till tjänstemännen i samband

med ordinarie avlöningsförmåner. Genom en sådan anordning

skulle trafikanterna, särskilt redare och mäklare, ej göras så beroende

av tjänstemännen, som nu är fallet.

s. 183 Kontrollera mot PDF

ÖSTERG. O. SÖDERM. HANDELSKAMMARE.

183

13. Frågan om bevakningskostnader och avstängda bevaknings
områden.

Önskvärt vore, om en tillfredsställande avstängning av packhusområdena

antingen helt eller delvis kunde anordnas, varigenom bevakningskostnaderna

bortfalla eller betydligt minskas.

14. Frågan om modernare arbetsmetoder.

En genomgripande reformering av tullverkets arbetsmetoder torde

i ett och annat avseende vara önskvärd i avsikt att uppdriva arbetsintensiteten

samt spara på mänsklig arbetskraft. Skriv-, räkne- och duplicering»

in ask iller böra av tullverket anskaffas. Belysningen av packhus

bör anordnas så, att arbetet bör kunna fortgå även efter mörkrets

inbrott.

Handelskammaren önskar i detta sammanhang påpeka en liten

detalj, som, ehuru icke av genomgripande betydelse, dock skulle betydligt

underlätta importörernas arbete med kalkylering av sorteringsgods,

utan att tullverkets arbete avsevärt ökades. Vid tullbehandling av

sorteringsgods tillgår i regel så, att efter sorteringen väges och uppsäges

varje artikel, varvid vederbörande tulltjänsteman gör motsvarande

anteckningar, vilka sedermera avskrivas av importören. Detta

dubbla arbete skulle med samma effekt kunna utföras endast av den

tulltjänsteman, som gjort sorteringarna, på så sätt, att specifikationen

genom kopiering med blåpapper utföres i dubbla exemplar, varav gods■emottagaren

erhåller kopian. Denna kunde samtidigt utgöra tullverkets

specificerade räkning å tullbeloppen och övriga kostnader, som

belasta godset, och samtidigt utgöra kvitto på betalning. Arbetet

med utskrivande av särskild räkning skulle bortfalla vid ifrågavarande

reform, som otvivelaktigt skulle bereda både importörer och tulltjänstemän

många lättnader.

15. Frågan om pantvärdets bestämmande vid beviljandet av neder -

lagskredit.

En reform i detta avseende torde vara synnerligen önskvärd.

Sedan värdedeklaration å alla importerade varor föreskrivits, bör pantvärdet

vid beviljande av nederlagskredit kunna bestämmas med ledning

av deklarationen i angivningsinlagan. Om man därvid beräknar

pantvärdet till 50 % av deklarationsvärdet, torde det i regel vara fullt

betryggande för tullverket, i synnerhet om föreskrift även utfärdas,

att betryggande brandförsäkringshandling även skall av varuägaren

deponeras hos tullverket.

Norrköping den 22 januari 1915.

IVAR SWARTLING.

Ordförande.

Sten Winström.

Sekreterare.

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

SVAK PÅ PBÅGBCIBKULÄK.

16. Skrivelse frän Yästernorrlands och Jämtlands läns

handelskammare.

Till 1914 års tullkommission.

Sedan 1914 års tullkommission i rundskrivelse den 19 november

1914 anhållit, att handelskammaren med stöd av de erfarenheter, som

de av oss representerade näringsidkarna förvärvat under sin beröring

med tullverket, ville till tullkommissionen inkomma med yttrande

dels angående befintliga brister i tullverkets nuvarande organisation,

dels ock angående de önskemål, som från handelns, industriens och

sjöfartens sida gorå sig gällande i avseende å verkets tillämnade omorganisation,

får handelskammaren härmed avgiva sitt yttrande, därvid

de av tullkommissionen uppställda frågorna besvarats i enlighet,

med det särskilda frågeformuläret. Frågorna 6, 9, 12 och 14 har

handelskammaren av ena eller andra anledningen icke funnit skäl upptaga

till besvarande.

1. Frågan om förhållandet i allmänhet mellan generaltullstyrelsen

och den trafikerande allmänheten, särskilt i vad denna heröres

av sättet för ärendenas handläggning inom styrelsen.

Handelskammaren anser sig höra påpeka, att behandlingen av

frågor, som hänskjutas till generaltullstyrelsen, går väl långsamt,

varför det vid en tillämnad omorganisation är av nöden att vidtaga

sådana åtgärder, att snabbare utredning och besked erhålles särskilt

i till generaltullstyrelsen hänskjutna tvistefrågor mellan varuägare

och de lokala tullmyndigheterna, Sådana fall kunna nämligen förekomma,

att skillnaden mellan ifrågavarande tvistiga tullsatser är så

stor, att den omöjliggör varans import, då nämligen importörerna ej

vilja utsätta sig för risken att sälja varan, innan de erhållit del av

generaltullstyrelsens beslut i frågan om tullen.

2. Frågan om lekmannar ^presentation inom styrelsen

(tullfullmäktige).

Lekmannarepresentation inom generaltullstyrelsen torde, enligt

handelskammarens mening, bliva enbart till fördel såväl för tullverket,

som för allmänheten. Dylika lekmannarepresentanter finnas redan

inom andra verkstyrelser och hava där befunnits vara till gagn, varför

införandet av likartad representation inom generaltullstyrelsen är

att rekommendera.

s. 185 Kontrollera mot PDF

VÄKTEKNOKRI,. O. JÄMTE. LÄNS HANDELSKAMMARE.

185

3. Frågan om eventuell utvidgning av den genom styrelsens tullbehandlingsbyrå

utövade upplysningsverksamheten.

Denna tullbehandlingsbyrå bör organiseras så, att den motsvarar

alla på densamma ställda rimliga anspråk, och så, att den arbetar på

snabbaste och bästa sätt till verklig nytta för affärsvärlden.

4. Frågan om vinnande av största möjliga likformighet

i tullbehandlingen.

En väg för ernående av detta önskemål, som handelskammaren

vill påpeka, vore, att tjänstemännen i upplysningsbyrån sättas i tillfälle

oftare än nu är fallet besöka de olika tullkamrarna.

5. Frågan om tulltjänstemännens av högre grad utbildning,

särskilt i tulltekniskt hänseende.

Det vore önskvärt, att de tilltänkta kurserna för tulltjänstemän

av högre grad sättas i gång snarast möjligt, att de göras så effektiva,

som omständigheterna medgiva, och att så många tulltjänstemän som

möjligt sättas i tillfälle deltaga redan i de första kurserna.

6. Frågan om tulltjänstemännens av lägre grad kompetens

och utbildning.

7. Frågan om användning av kvinnlig arbetskraft för

kontorsgöromål.

Då kvinnlig arbetskraft, även kvalificerad sådan, numera som

bekant funnit användning inom flertalet statens verk och där vunnit

allmänt erkännande, anser handelskammaren alla skäl föreligga, att

även inom tullverket kvinnlig arbetskraft anställes, där så kan befinnas

lämpligt.

8. Frågan om möjlig indragning av tjänster vid lokaljörvaltningen

samt kust- och gränsbevakningen.

Den kustbevakning, som f. n. finnes anordnad vid handelskammaredistriktets

kuststäder, anser handelskammaren obehövlig, enär de

därmed förenade kostnaderna icke motsvara det med bevakningen

avsedda ändamålet. Däremot vill handelskammaren påpeka lämplig
-

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

STAB PA FBÅGECIRKULÄB.

heten och behovet av att en sjögående motorbåt ställes till resp. tullkamrars

i kuststäderna förfogande, vilken kunde användas vid periodvis

återkommande inspektionsresor. Även skulle genom att eu dylik

båt funnes till förfogande snabbare expedition i många fall vinnas.

•9. Frågan om lämpligheten av tullförvaltningarnas i rikets tre största

städer nuvarande organisation på flera avdelningar utan

genomfört gemensamt chefskap.

10. Lokalfrågor; och i sammanhang därmed frågan om förkortning

av den tid, som gods må hötesfritt kvarligga i packhus.

Handelskammaren anser, att frågan om den tid, gods må bötesfritt

kvarligga i packhus, utan olägenhet kan lösas olika vid olika

-tullkamrar, beroende på de lokala förhållandena, dock så att varuägare

i de kommuner, som hålla tillräckliga lokaler, böra få åtnjuta

minst 20 dagars tullfrist.

11. Packhuskarlsfrågan.

Angående denna fråga finner handelskammaren rätt och billighet

fordra, att det arbete, som f. n. verkställes av de vid tullpackhusen

över stat anställda packhuskarlarna, måtte övertagas av vid tullverket

å stat anställd personal, eller med andra ord att packhuskarlarna

anställas i tullverkets tjänst till en början såsom extra ordinaire

tjänstemän av lägre grad med utsikt att avancera till ordinarie.

De till de nuvarande paekhuskarlarna utgående s. k. packhuskarlsavgifterna

skulle naturligtvis i och med denna omorganisation helt och

hållet avskaffas, vilket är ett länge känt och flera gånger förut framhållet

önskemål, som vi härmed velat ytterligare understryka.

12. Sportelfrågan.

13. Frågor om hevakningskostnader och avstängda hevaknings
områden.

Angående frågan om hevakningskostnader vill handelskammaren

framhålla lämpligheten av att bevakningspengar beräknas först 48

timmar efter fartygs eller järnvägsvagns slutlossning.

s. 187 Kontrollera mot PDF

VÄSTERNORRL. O. JÄMTI,. LÄNK HANDELSKAMMARE. 187

14. Frågan om modernare arbetsmetoder.

15. Frågan om pantvärdets bestämmande vid beviljandet

av nederlagslcredit.

Rörande denna fråga vill handelskammaren uttala sin fulla anslutning

till föreningen Sveriges kolonialvaruengrossisters skrivelse den

15 september 1910 till Konungen angående förändring av nu gällande

bestämmelser om nederlagskrediten, varav ett ex. i särtryck bilägges.

(Bil. I.)

16. Frågor rörande tullverkets befattning med s. k. tull
restitutionsgods.

Handelskammaren vill, särskilt vad vårt handelskammaredistrikt beträffar,

till kommissionens prövning framhålla frågan om tullrestitution

å jute-emballage och de nu gällande bestämmelserna om fortsatt

tullbevakning för detta jute-emballagets skull. Handelskammaren till

låter sig härutinnan hänvisa till bil. avskrift av svenska cellulosaföreningens

skrivelse den 20 maj 1910 till Konungen. De i denna

angivna synpunkterna och den hemställan, vari densamma utmynnar,

finner handelskammaren allt fortfarande vara av aktuell betydelse,

och får handelskammaren sålunda uttala sin fulla anslutning till

densamma, (Bil. II).

17. Andra förekommande frågor.

En fråga, som alltjämt väntar sin lösning, ehuruväl det är oss

bekant, att framställning därom tidigare gjorts från köpmannahåll,

vilken dock icke vunnit beaktande, är, att godsemottagare skulle beredas

möjlighet att få se på och undersöka varan, innan den är angivcn

till tullbehandling och dokumenten presenterade. Ett dylikt

medgivande skulle innebära ett vapen mot mindre lojala godsavsändare

och lägga band på en del utländska exportörers eventuella lust

att sända varor av annan kvalité än de beordrade.

En annan fråga, som handelskammaren anser påkalla tullkommissionens

uppmärksamhet, är, att för tullauktion å beslagtaget gods

sådana bestämmelser utfärdas, att varorna försäljas i de originallådor

eller originalkollin, vari de äro förpackade, så att ingen detaljförsäljning

äger rum till förfång för detaljhandeln å platsen.

Sundsvall den 12 januari 1915.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare:

GUSTAF KNAUST.

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

Bil. I.

Till Konungen.

I nu gällande tullstadga finnes i § 62 mom. 1 och § 75 mom. 1

införda följande stadganden:

§ 62 mom. 1. »I stad, varest tullkammare under tullförvaltares

överinseende finnes inrättad, vare ägare av från utrikes ort infört,

tullpliktigt gods berättigad att emot särskild avgift till kronan sådant

gods med nedan stadgade undantag, efter verkställd undersökning,

under eget och tullverkets lås upplägga utan att för detsamma betala

tull, innan det till inhemsk förbrukning uttages; kunnande godset

jämväl, utan att tull därför erlägges, till utrikes ort utföras. Sådan

magasinering benämnes nederlag.»

§ 75 mom. 1. »Då nederlags varor angivas till förtullning, vare,

evad de äro av samma eller olika slag och antingen de inkommit med

samma eller särskilda lägenheter, ägaren berättigad till anstånd med

tullavgiftens erläggande: i nittio dagar, om tullbeloppet för det på

samma inlaga upptagna gods uppgår till femhundra kronor eller därutöver,

i trettio dagar för tullbelopp från och med ett hundra till

fem hundra kronor samt i åtta dagar, allt räknat från angivningsdagen,

om tullbeloppet understiger ett hundra kronor, dock med villkor att

ägaren antingen har å nederlaget kvarliggande varor, som av tullförvaltningen

prövas utgöra full säkerhet för oguldna och ytterligare å

det kvarliggande godset belöpande avgifter ävensom för böter, vartill

han genom dröjsmål med betalningen av dessa avgifter kan göra sig

förfallen, eller ock ställer säkerhet så, som i § 29 förmäles. Undergår

säkerhet, som nu är sagd, efter varans utlämnande märkbar försämring,

åligge varuägaren att inom tid, som av tullförvaltningen

honom förelägges, ställa erforderlig ny eller förstärkt säkerhet, vid

äventyr att tullavgiften eljest anses genast till betalning förfallen.

Nederlagsgods, vilket, enligt vad ovan sägs, utgör säkerhet för

avgifter, som belöpa å annat från nederlag uttaget gods, må icke av

ägaren disponeras, innan dessa avgifter behörigen gnidits eller annan

tillräcklig säkerhet för dem blivit ställd.»

Enligt dessa stadganden är således varuägarens rättighet att åtnjuta

anstånd med erläggande av tullavgift för från nederlag uttaget

gods beroende på om han å sitt nederlag har kvarliggande varor i

sådan mängd, att de fylla villkoren i § 75 mom. 1.

Dessa bestämmelser infördes för att i form av kredit giva varuemottagare

vissa lättnader vid import av tullpliktigt gods.

Med avseende å de följder, desamma kunna hava, får föreningen

Sveriges kolonialvaruengrossister, bestående av engrosfirmor från

landets skilda delar, härmed i underdånighet framlägga några synpunkter.

opaginerad Kontrollera mot PDF

VÄ8TERN0RRL. O. JÄMTI,. LÄNS HANDELSKAMMARE. 18!)

Därest icke tullavgifter för å nederlag inlagt gods erläggas inom

don i § Hd tullstadgan föreskrivna tid, bliver godset på sätt i nämnda

paragraf stadgas å offentlig auktion genom tullverkets försorg försålt.

Om den genom försäljningen influtna summan icke förslår till

betäckande av de icke erlagda tullavgifterna för nederlagsgodset, är

vederbörande tullförvaltningschef personligen ansvarig för den förlust,

staten sålunda kan få vidkännas. Det är därför helt naturligt, att dessa

tjänstemän vid värdesättningen av det å nederlag inlagda godset måste

för att skydda sig själva gå efter en sjmnerligen låg beräkningsgrund,

ja, det kan till och med inträffa, att de förklara varorna i förevarande

avseende vara utan värde.

Den lättnad, lagstiftaren avsett att giva varuemottagare, kan

under sådana förhållanden mången gång bliva försvinnande liten, ja

till och med ingen, och många varuemottagare, som icke disponera

över större, rörligt kapital, kan ofta komma i sådana svårigheter, som

ifrågavarande bestämmelser varit ämnade att förebygga.

Det nu åsyftade missförhållandet har sin egentliga grund i den

oriktiga förutsättningen, att eu tulltjänsteman skall kunna äga tillräckligt

ingående varukännedom och erfarenhet på de olika handelsområdena

för att kunna rätt bedöma,

varor av vitt skilda slag, som inläggas å nederlag, så att, å ena sidan,

•den säkerhet, staten bär för sin fordran, icke blir för liten, men ock

att, å andra sidan — något som ävenledes skulle kunna bliva en följd

av de nuvarande bestämmelserna —, varuemottagaren, som vet, att

hans å nederlag liggande varor utgöra tillräcklig säkerhet för statens

fordran, icke på grund därav, att vederbörande tulltjänsteman åsatt

godset för lågt värde, helt oförmodat blir vägrad att uttaga något

gods från sitt nederlag, innan han erlagt fordrade tullavgifter eller

ställt viss ytterligare säkerhet, något som t. ex. vid en brådskande

expedition efter bankernas stängningstid för dagen kan omöjliggöra en

leverans.

En ännu djupare grund till missförhållandet ligger därjämte däri,

att, såsom förut nämnts, tulltjänsteman, när staten icke ur det av

honom värderade nederlagsgodset kan erhålla betalning för sin fordran,

ådrager sig personlig ansvarighet, något som icke borde åläggas honom,

■då han, så gott i hans förmåga står, följer givna föreskrifter.

Föreningen har haft denna fråga under behandling och därvid

beslutit i huvudsakliga delar biträda ett av Stockholms handelskammare

den 30 april 1908 på grundvalen av framställning från Stockholms

kaffeimportförening till delegationen för utarbetande av förslag

till nytt tjänstgöringsreglemente för tullverket gjort uttalande i ämnet.

I nämnda uttalande har framhållits, att nu förevarande förhållande

skulle, till förebyggande av förut berörda följder, kunna ordnas

på följande sätt.

Sedan numera i de förnämsta handelsstäderna i landet inrättats

handelskamrar, utses inom dessa två ledamöter i varje fack, vilka äro

skyldiga att beroende av respektive varors prisfluktuationer på viss

föreskriven tid till sitt distrikts nederlagskontor lämna uppgift å priset

å varje vara. Detta pris med här nedan omnämnda avdrag lägges

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

av vederbörande tjänsteman till grund för beräkningen av värdet å

kvarliggande nederlagsgods, och samtidigt befrias tjänstemännen från

varje personligt ansvar för eventuellt uppkommande förlust.

De pris, som av de utsedda värderingsmännen bestämmas, böra

hänföra sig till den lägsta kvaliteten inom varje av de olika grupper,

vari numera på grund av generaltullstyrelsens rundskrivelse den 20''

december 1906 rörande statistisk varuförteckning likartade varor äro

uppdelade. Vid bestämmandet av värdet å de olika varuslagen böra

värderingsmännen, utöver tullavgifterna, beräkna en viss marginal för

att täcka värdeförminskning genom möjlig prisnedgång. Härjämteböra

vederbörande tulltjänstemän vid uppskattningen av å nederlag

inlagt gods äga att göra avdrag för eventuella böter och auktionskostnader.

Då det vidare är nödvändigt, å ena sidan, att varuvärdena ejj

bliva för låga, och, å andra sidan, att de äro så tillförlitliga som

möjligt, böra de fastställda priserna i synnerhet för varuslag, som ärO''

underkastade mera avsevärda förändringar, korrigeras inom lämpliga

tidsperioder. För varje fack bör därför bestämmas de tider, då en

dylik priskorrigering skall avlämnas till vederbörande nederlagskontor.

Till undvikande av möjliga förluster synes ock kunna ifrågasättas,

att vid försäljning av nederlagsgods för bristande betalning av tull

skulle så tillgå, att konflskationskontoret Ange sig ålagt att vid auktionen

bevaka godset till det åsätta värdet. Skulle detta ej uppnåsvid

auktionen, utbjudes godset vid ånyo utlyst auktion. Om ej heller

då det bestämda priset erhålles, utbjudes godset genom offentlig kungörelse

till försäljning efter ingivande av skriftliga anbud, varvid åt

generaltullstyrelsen bör överlämnas att pröva och antaga de inkomna

anbuden. Tiden mellan varje auktion ävensom den tid, inom vilken

de skriftliga anbuden skola inlämnas, bör bestämmas för varje gång

av generaltullstyrelsen.

På detta eller liknande sätt skulle dels staten beredas full säkerhet

för sin fordran, dels vederbörande tulltjänstemän befrias från

personligt ersättningsansvar och dels varuemottagare verkligen inom

sålunda dragna gränser erhålla den kredit, ovannämnda bestämmelser

varit avsedda att medgiva honom.

Förutnämnda av Stockholms handelskammare den 30 april 1908- gjorda uttalande har, enligt vad som framgår av det av delegationen

den 12 januari 1909 till generaltullstyrelsen avgivna betänkandet, icke

av delegationen upptagits till behandling. Delegationen framhåller,

att av de frågor, som på grund av särskilda till delegationen från

skilda korporationer gjorda hemställanden och uttalanden blivit densamma

förelagda, frågan om ändrad grund för nederlagskreditens bestämmande

vore »den viktigaste», men yttrar därefter följande:

»Huru angeläget det än synes även delegationen, att åtgärder

snarast vidtagas för nederlagskreditens bestämmande efter grunder,

som med bibehållen trygghet för tullverket och dess vederbörande tjänstemän

tillförsäkra trafiken i största möjliga utsträckning med nederlagskrediten

åsyftade förmåner, är denna fråga, som för sin lösning.

s. 191 Kontrollera mot PDF

VÄSTEENOKEL. O. JÄMTL.

191

LÄNS HANDELSKAMMARE.

fordrar eu mångsidig utredning, av allt för stor räckvidd för att lämpligen

kunna i detta sammanhang prövas.»

På grund härav och då förevarande fråga är av en för handeln

synnerligen betydelsefull natur, får föreningen Sveriges kolonialvaruengrossister,

under instämmande i förutnämnda av Stockholms handelskammare

gjorda uttalande och för ändamål att frågan måtte snarast

möjligt komma under allsidig utredning, i underdånighet hemställa:
att

Eders Kung!. Maj:t måtte föranstalta, att de nu

gällande bestämmelserna angående nederlagskredit bliva förändrade

därhän, att de följder, vilka lätteligen på grund

av deras nuvarande innehåll kunna uppstå, bliva förekomna.

Stockholm den 15 sept. 1910.

Underdånigst

För föreningen Sveriges kolonialvaruengrossister:

GUSTAF KNAUST.

Ordförande.

Bil. II.

Till Konungen.

Enligt gällande förordningar måste ett fartyg, som i en hamn

intagit last, varå tullrestitution för jute-emballaget erhållits, vid fortsatt

lastning i andra hamnar i riket bekosta ytterligare tullbevakning

just på den grund, att ett parti gods finnes ombord, för vilket avsändaren

erhållit tullrestitution å jute-emballaget. Då det numera högst

sällan inträffar, att ett fartyg kan få full last i en hamn, så förekomma

dessa kostnader så gott som vid varje resa och uppgå för hela seglationen

till rätt avsevärda belopp. Med nuvarande låga frakter anse

rederierna med rätta, att dylika kostnader icke böra drabba dem utan

avsändaren, som därför bör söka få till stånd en ändring i dessa förhållanden.

Med anledning härav hade svenska cellulosaföreningen för kungl..

generaltullstyrelsen framhållit, att ifrågavarande fortsatta tullbevakning

av fartyg, som i en hamn intagit last, för vilken tullrestitution

å jute-emballaget erhållits, icke vore av behovet påkallad, och samtidigt

gjort framställning om att kungl. generaltullstyrelsen ville upphäva

ifrågavarande förordning om fortsatt tullbevakning, för så vitt

det gällde fartyg, som innehade last, varå tullrestitution för jute-emballage

erhållits. Emellertid har kungl. generaltullstyrelsen ej ansett

sig böra bifalla den gjorda framställningen, såsom framgår av medföljande

protokollsutdrag.

s. 192 Kontrollera mot PDF

192 SVAR PÅ PRÅGECIRKULÄR.

Denna vår förenings anhållan grundar sig på det förhållandet,

att något svek ligt förfarande mot tullverket från fartygets sida med

avseende på jute-emballaget torde vara alldeles uteslutet. Tullrestitutionen

för jute-emhallaget belöper sig nämligen till ett så obetydligt

belopp som endast c:a 50 högst 70 öre per ton cellulosa om i medeltal

8 balar, och det torde för den skull vara klart och tydligt, att

svek mot tullen genom t. ex. jute-emballagets borttagande från balarna

eller partiets lossande i annan svensk hamn för utfåendet av

ny tullrestitution o. d. skulle ställa sig fyrfaldiga gånger dyrare än

vad den lilla tullrestitutionen belöper sig till.

Det ligger i sakens natur och torde nog ej heller av kungl. tullverket

bestridas, att det bästa och säkraste skyddet mot allt tullsvek

är just det förhållandet, att omkostnaderna för ett eventuellt svekligt

förfarande ställa sig fyrfaldiga gånger dyrare, än vad man eventuellt

skulle kunna vinna genom det svekliga förfarandet. Den mest om

sorgsfulla tullbevakning blir aldrig så effektiv som just detta förhållande.

Konkurrensen på världsmarknaden är mycket stor och skarp och

även en i sig själv obetydlig extra utgift kan bliva betungande nog

för de svenska fabrikanterna under nuvarande tryckta konjunkturer.

Det ingår ju numera i de europeiska ländernas politik att på

allt sätt söka gynna och underlätta exporten av sina industrialster,

och det är av vikt för vår cellulosa- och trämasseindustri, som ännu

är jämförelsevis ung, att den ej belastas med onödiga utgifter.

Svenska cellulosaföreningen ber därför få överklaga detta generaltullstyrelsens

beslut och med stöd av det ovan anförda i underdånighet

hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte förordna om sådana

ändringar i bestämmelsen om fortsatt tullbevakning, att fartyg, som

innehava last, varå tullrestitution å jute-emballaget erhållits, måtte

bliva befriade från vidare tullbevakning för detta jute-emballagets

skull vid fortsatt lastning i andra hamnar.

Stockholm den 20 maj 1910.

Underdånigst

För svenska cellulosaföreningen:

W. THAM

v. ordförande.

17. Sveriges industriförbund

har förklarat sig förhindrat avgiva svar på frågecirkuläret.

s. 193 Kontrollera mot PDF

SVENSKA BRYGGARE FÖRENINGEN.

193

18. Skrivelse frän svenska bryggareföreningen.

Till 1914 års tullkommission.

Med föranledande av Eder cirkulärskrivelse av den 19 sistlidne

november anmodade vi den 1 påföljande december samtliga skattepliktiga

bryggerier i Sverige att till oss inkomma med upplysningar

angående de brister i tullverkets nuvarande organisation, som kommit

till deras kännedom, ävensom om de önskemål, som från bryggeriindustriens

sida gjorde sig gällande i avseende å verkets tillämnade

•omorganisation.

På denna rundfråga, som utgick till 187 bryggerier, hava till dato

•endast fyra svarsskrivelser inkommit. Härav lärer framgå, att omfrågade

angelägenhet för Sveriges skattepliktiga bryggeriindustri icke

är av synnerligt intresse.

Utom malt använda bryggerierna som råämnen humle och sockerkulör.

Maltet är under normala förhållanden svensk vara; undantag

bildar endast det för portertillverkningen avsedda maltet, som delvis

importeras, beroende därpå, att den speciella art av mältning och rostning,

som här erfordras, icke kan verkställas vid landets egna mälterier.

Även sockerkulören härstammar huvudsakligen från Sverige,

medan däremot nästan all vid bryggerierna förbrukad humle är utländsk

vara. Vid de skattepliktiga bryggerierna användes årligen c:a

400,000 kg. humle.

Det är egentligen vid tullbehandling av denna vara, som bryggerierna

komma i beröring med tullverket. Förtullningen anses vara

omständlig och tidsödande, men några förslag till densammas förenkling

kunna icke av oss framläggas.

Importen av hryggerimaskiner och bryggeriutensilier såsom bryggarharz,

oljor m. m. förmedlas huvudsakligen av grosshandlare och

agenter.

Ett av hryggeriägaren John L. Skantze i Falkenberg i ärendet

avgivet yttrande med 2 bilagor bifogas.

Stockholm den 15 maj 1915.

Svenska hryggareföreningen.

HUGO REHNBERG.

Till svenska bryggareföreningens verkställande utskott, Stockholm.

I anledning av tullkommissionens skrivelse av den 19/u i år

bedja vi få meddela, att vi ej ha några särskilda önskemål vad bryggeriindustrien

angår, men med den erfarenhet, som undertecknad har

från andra områden, skulle jag vilja framhålla några önskemål i anledning

av de uppställda frågorna:

13

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

SVAR PÅ FRÅGECIRKTTLiR.

1. Som typiskt för generaltullstyrelsens förhållande till allmänheten

bilägges*) en avskrift av skrivelse från härvarande hamnstyrelse

och det svar, som erhölls från tullstyrelsen genom härvarande tullförvaltare.

Man tycker, att en styrelse bör ha skyldighet att svara

direkt på inkomna skrivelser.

2. Lekmannarepresentation är nödvändig, ty nu finnes nog ej

någon möjlighet att få rättat missförhållanden.

7. Kvinnlig arbetskraft bör här vara lämplig. Åtminstone på

de mindre platserna är arbetet minimalt och arbetskraften alldeles

för riklig.

12. Sportler böra helst försvinna.

17. En viktig sak för samhällena är, att det ej ställes allt för

stora krav på tullokalerna. Bland en del tjänstemän har den åsikten

gjort sig gällande, att tullokalernas storlek och dyrhet skola stå i

proportion till tulluppbörden på de olika platserna. Enligt denna

princip skulle ju samhällen, som ha stor spannmålsimport, men litet

med gods, som går igenom den egentliga tullkammaren, ha stora lokaler

och där det är mycket gods, som drager kanske små tullavgifter,

ha små trånga lokaler. Detta är ju tydligen en felaktig princip,

och veta vi ej, om den delas av generaltullstyrelsen, men påstås det,

att detta skulle vara fallet. Lokalerna böra väl göras lämpliga för

det gods, som skall tullbehandlas i lokalerna, och ej efter uppbörd för

gods, som ej kommer igenom dessa.

Falkenberg den 31 december 1914.

JOHN L. SKANTZE.

19. Skrivelse från svenska trävaru-exportföreningen.

1914 års tullkommission, Stockholm.

Med anledning av Eder cirkulärskrivelse av den 19 november

1914 hava vi, enär största erfarenheten i tullfrågor torde finnas hos

våra distriktsstyrelser och det ansetts vara av vikt att få fram olika

orters synpunkter och önskemål, anmodat distriktsstyrelserna att avgiva

yttrande i ämnet.

Sådant yttrande har inkommit allenast från Överbottens trävaruexportförening

samt Gävle, Söderhamns och Hudiksvalls trävaruexportförening,

vilka yttranden vi härmed få äran överlämna.

Stockholm den 3 februari 1915.

Med högaktning

Svenska trävaru-exportföreningen.

CARL BERG.

_ H. A. Askergren.

*) Dessa bilagor här ej avtryckta.

s. 195 Kontrollera mot PDF

SVENSKA. TRÄVARU-EXPORTFÖRENINGEN.

195

Bil. I.

Av Överbottens trävaruexportförening överlämnade

yttranden.

Bergbohm, Svanberg & C:os ef tv. skriva:

Neder Kalix den 17 dec. 1914.

Till besvarande av »Tullkommissionens» frågeformulär, som åtföljde

Edert ärade av 10 d:s, bedja vi få nämna att-detsamma ej föranleder

något yttrande från vår sida, i vad angår de formulerade

frågorna. Då det emellertid lämnats oss tillfälle yttra oss även uti

»andra förekommande frågor» under punkt 17, tillåta vi oss vördsamt

fästa vederbörandes uppmärksamhet vid nu rådande tunga, obekväma

och tidsödande in- och utklareringssätt för fartyg vid sågverk, där ej

tullstation finnes, och hemställa, huruvida kommissionen benäget ville

taga under prövning, om ej invisitation och utklarering kunde verkställas

av den tullvaktmästare, som ju alltid finnes å platsen, då det

ju egentligen gäller mottagande och överlämnande av handlingar och

dokument, som tullkammaren gör i ordning. I praktiken torde för

övrigt detta sätt ej vara alldeles ovanligt.

Fortuna sågverk, Neder Kalix, skriva:

Ängön pr Båtskärsnäs den 15 dec. 1914.

Till svar å Edert cirkulär av 11 d:s, få vi meddela, att vi icke

finna någon föranledning till att besvara omhandlade frågor.

Kalix trävaruaktiebolags sågverksförvaltning vid Båtskärsnäs skriver:

Båtskärsnäs den 20 dec. 1914.

Vi hava emottagit Eder skrivelse av 18 d:s jämte bilagor, varav

vi tagit del.

Frågolistan: Av de uppräknade punkterna hava vi erfarenhet,

praktisk sådan, endast vad beträffar 8 och 13.

8. Indragning av kustbevakning bör kunna äga rum, vad sågverken

beträffa. De trälastande fartygen föra ombord endast den proviant,

som åtgår för fartygets eget behov, finnes mera än vad som

anses oundgängligt under fartygets uppehåll, kan ju sådant förseglas

av vederbörande tullstationstjänsteman vid fartygets ankomst. Kontroll

av undermåligt virke kan faktiskt icke förrättas av tulltjänsteman,

sedan varan är förädlad. Avverkningarna kontrolleras av jägeribetjäningen,

som ock vid sågarna konstaterar befintlighet eller obefintlighet

av undermåligt oförädlat timmer.

Tullens kontroll, vad undermåliga trävaror beträffar, är av noll

och intet värde.

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

SVAR PÅ FRÅGECIEKULlK.

13. Bevaknings kostnader vid trälastning böra avskaffas, enär de

ej fylla det avsedda ändamålet. Vartill skall bevakning tjäna av en

redan kontrollerad vara? Fall kan inträffa, då endast en liten seglare

finnes i hamnen om 50—60 stds lastningskapacitet, denna har då

till resp. tullvaktmästare ensam betala bevakningskostnaden, som i

vanliga fall uppgår till 30—40 kronor för en bevakning, som icke ägt

rum, enär resp. tullvaktmästare ej med bästa vilja kan kontrollera

huru många kubikmeter eller standards, som fartyget inlastat, ej ens

stycketal.

Baltiska trävaruaktiebolagets sågverksförvaltning vid Karlsborgs sågverk

i Neder Kalix skriver:

Vånafjärden den 24 december 1914.

Med anledning av Edert v. av 18 dennes få meddela, att de av

tullkommissionen framställda frågor i anledning av tullverkets omorganisation

icke beröra våra förhållanden i den mån, att desamma

föranleda något svar eller yttrande från vår sida.

Till handelns och sjöfartsnäringens gagn och befrämjande

skulle vi däremot vilja framhålla såsom önskemål, att från utrikes

ort inkommande illpliktigt gods även finge tullbehandlas vid tullstation

med så pass livlig trafik som vid den härvarande.

Som fallet nu är, skall godset först lossas i hamn, där tullkammare

finnes, för att efter undergången tullbehandling åter lastas och

vidare befordras till emottagaren, vilket förfarande vållar tidspillan

och onödiga, varan fördyrande kostnader för emottagaren.

Det skulle möjligen kunna ifrågasättas, huruvida det icke vore

lämpligt, att Neder Kalix tullstation med sin livliga trafik (6 skeppningsplatser)

bleve omlagd till tullinspektion.

För eventuell ändring vilja vi även påpeka följande absurda bestämmelser

i Kungl. Maj:ts nådiga förordning och kungörelse av den

28 november 1913, vari det heter under § 8, »om föreskriven värdeuppgift

saknas i den inlaga, rörande till utförsel avsett gods, som skall

avlämnas till tullförvaltningen, inlagan väl skall emottagas, men åligger

det avlastaren att inom åtta dagar efter avlämnandet utbyta densamma

mot behörig exportinlaga».

Såsom fallet är med åtskilliga sågverk i Norrland med huvudkontor

i Stockholm, framkommer det exakta värdet å lasten först sedan

fakturan uträknats och avräknats därstädes, och det är självfallet

omöjligt att inom den i förordningen knappt tillmätta tiden medhinna

föreskrivet utbyte.

Man skulle ju kunna förse dylika inlagor med in blanco underskrift,

för att vid behov användas, men genom ett dylikt förfarande

bortfaller ju den säkerhet, förordningen velat giva detta dokument.

I § 37 heter det vidare »avlastares angivningsinlaga, vilken även

i de fall, då avlastaren för varans utskeppning använt ombud, skall vara

undertecknad av avlastaren etc.».

Denna bestämmelse är det helt enkelt omöjligt att följa, om exempelvis

avlastaren är boende i Stockholm och utskeppar sin tillverk
-

s. 197 Kontrollera mot PDF

SVENSKA TKÄVAKU-EXPORTFÖKENINGEN.

197

ning från sågverk, beläget på annan plats i landet. Sågverksförvaltningen

blir då avlastarens ombud och skulle sålunda enligt förordningen

icke vara kompetent utfärda angivningsinlaga. Denna kan

icke utskrivas, förr än lasten är intagen, och ingen kan väl fordra, att

fartyget skall uppehållas, tills inlagan erhållit vederbörande avlastares

underskrift.

Töre aktiebolags sågverks förvaltning vid Törefors sågverk i Töre

socken skriver:

Töre den 24 dec. 1914.

Hava emottagit ärade skrivelsen av 18 d:s jämte avskrift av tullkommissionens

skrivelse av 19 no v. till svenska trä varu-exportf öreningen.

Med anledning av skrivelsen i fråga bedja vi få framställa följande

önskemål.

För det timmer, Töre aktiebolag hämtar till Törefors sågverk från

Luleå, Råne och Vitå älvar, måste bolaget hålla bevakning vid respektive

älvmynningar under flottläggningen samt hava förpassning därför

att dessa ej ligga inom samma tullkammardistrikt som Törefors

sågverk. Däremot är bolaget ej skyldigt hålla bevakning eller hava

förpassning för det timmer, som tages till samma sågverk från de vattendrag,

som ligga inom samma tullkammardistrikt som sågverket

eller Haparanda tullkammardistrikt.

Som bekant stå avverkningarna i båda fallen under jägeristatens

kontroll och borde därför, så vitt vi kunna förstå, detta bevaknings-

och förpassningstvång utan olägenhet för staten men till stor

nytta för såväl oss som andra bolag kunna borttagas.

Vi hoppas därföre, att vid omorganisationen denna fråga måtte

komma under behandling.

Förvaltningarna för Ytterstfors trävaruaktiebolag och Munksunds

sågverks aktiebolag skriva:

Byske den 22 dec. 1914.

Erkännande Edert ärade av 11 dennes jämte bilaga få vi till svar

därå meddela, att de uti tullkommissionens frågeformulär upptagna

punkterna från vår sida icke föranleda något besvarande eller yttrande.

Bil. II.

Gävle, Söderhamns och Hudiksvalls trävaruexportförening.

Med anledning av 1914 års tullkommissions skrivelse av den 19

sistlidne november få vi, efter att därav hava tagit behörig del, an.

föra följande:

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

Rörande en del i ovannämnda skrivelse vidfogade frågeformulär

upptagna spörsmål sakna vi såsom trafikanter all erfarenhet och följaktligen

även både möjlighet och befogenhet att yttra oss.

Med avseende å övriga frågor tillåta vi oss emellertid till beaktande

framlägga de önskemål, som från handelns, industriens och sjöfartens

sida kunna anses eftersträvansvärda och utan alltför stora

svårigheter möjliga att genomföra, nämligen

1. »Fråga om förhållandet i allmänhet mellan generaltullstyrelsen och

den trafikerande allmänheten, särskilt i vad denna beröres av sättet

för ärendenas handläggning inom styrelsen.»

Föreslås tillsättandet av en kommissionär, i likhet med hos ett

flertal andra av statens verk, för mottagande av och ingivning till

generaltullstyrelsen av framställningar från trafikanterna samt för

expediering till dem av styrelsens med anledning därav fattade resolutioner

m. m.

3. »Frågan om eventuell utvidgning av den genom styrelsens tullbe
handlingsbyrå

utövade upplysningsverksamheten.»

En snabbare upplysning torde vara erforderlig, då i annat fall

varorna bliva för länge upplagda och ej kunna disponeras av mottagarne.

4. »Frågan om största möjliga likformighet i tullbehandling.»

För denna sak är upprättande av ett nytt och i möjligaste mån

fullständigt varulexikon otvivelaktigt nödvändigt.

6. »Frågan om tulltjänstemännens av lägre grad kompetens och

utbildning.»

Större kompetens och något ökad befogenhet att handlägga vissa

saker torde få anses önskvärd, särskilt i distrikt, varest tullkammaren

såsom t. ex. här i Söderhamn är belägen på rätt långt avstånd från själva

hamnen eller från de platser, där från utlandet inkommande fartyg

lossa och till utlandet destinerade fartyg lasta. Härom vidare under

10 och 14.

10. »Lokalfrågor», och

14. »Frågan om modernare arbetsmetoder»,

vilka lämpligen kunna beröras i ett sammanhang.

opaginerad Kontrollera mot PDF

SVENSKA TRÄ VARU-EXFORTFÖRENINGEN.

15)9

Frågorna 10 och 14.

Under den del av året, då sjöfarten är i full gång, hålles tullkammaren

här — och förmodligen är detsamma förhållandet i övriga

norrländska kuststäder — öppen för allmänheten från kl. 10 f. m.

till kl. 5 e. m. Det är emellertid uppenbart, att stora olägenheter och

avsevärd tidspillan samt därmed följande förlust drabbar både lastemottagare

och lastavsändare som ock respektive rederier, så länge ej

en ändring till det bättre härvidlag kan genomföras.

Ett djupt känt önskemål är därföre, om sådana arrangement kunde

vidtagas:

att inkommande ångare och segelfartyg finge bryta last och påbörja

lossning kl. 6 f. m., då arbetstiden här i distriktet i allmänhet

börjar, samt

att lastande fartyg finge bliva utklarerade utan några slags övertidsutgifter,

när inlastningen hinner fullbordas innan den ordinarie

arbetstidens slut för dagen, kl. 7—8 e. m., alltefter årstiden.

Ett tillmötesgående i förra fallet skulle måhända kunna ordnas

på så sätt, att tulltjänsteman av lägre grad ägde tillräcklig kompetens

att själv bedöma varje särskilt fall och befogenhet att medgiva tillstånd

till brytande av last och lossningens påbörjande, då arbetet för

dagen begynner, samt detsamma under hans kontroll finge fortsätta

utan avbrott, tilldess att efter tullkammarens öppnande en tjänsteman

av högre grad, om så ansåges nödvändigt, kunde infinna sig å lossningsplatsen.

Särskilt där det gäller inkommande laster av stenkol, kalksten

eller andra varor, ej drabbade av importtull, borde ett dylikt tillvägagångssätt

kunna tillåtas och ej medföra några som helst olägenheter

för tullverket.

16. »Frågor rörande tullverkets befattning med s. Ic. tullrestitutions
gods.

»

Då det nu för tiden i allt större utsträckning förekommer, att

ångare befraktas för lastning å ett flertal platser, ofta inom olika tullkammardistrikt,

medför detta givetvis, att blott smärre kvantiteter varor

intagas å de olika ställena. Om så ett parti s. k. tullrestitutionsgods,

exempelvis i emballage av utländsk juteväv, för vilken importtull

erlagts, blivit inlastat å ett ställe, måste enligt nu gällande bestämmelser

tullbevakning ombord anordnas å varje hamn, ångaren

sedan anlöper, och vidmakthållas under den tid, lastning där pågår

eller ångaren där kvarligger, då i annat fall tullrestitution ej beviljas.

Att rederierna ej äro villiga eller kunna förmås att bära för

dylik bevakning uppstående kostnader, är ju självklart, och skulle en

sådan fordran framställas, komme de helt enkelt att vägra att inlasta

godset samt vid blivande befraktningar fritaga sig från skyldigheten

att lasta s. k. dråbacksgods.

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

SVAR PÅ FRÅGECIRKTTLlR.

Kostnaderna för bevakning, framför allt då ångare efteråt hava,

att anlöpa ett flertal hamnar, ställa sig också så stora, att avsändarne

av tullrestitutionsgodset nu, då det gäller mindre partier, måste avstå

från att begära restitution, då detta för dem skulle medföra en ren

förlust.

Man torde dock kunna med visshet påstå, att det ej skulle vare

sig ifrågakomma eller på grund av det därmed förenade besväret och

arbetet fresta någon till att ilandföra s. k. dråbacksgods, som förut

under tullens kontroll blivit i fartyg ilastat, och att betryggande säkerhet

mot missbruk skulle av tullverket erhållas på så sätt, att resp.

kaptener finge i varje anlöpande svensk hamn avlämna under edlig

förpliktelse underskrivet intyg till därvarande tullkammare om att

tidigare inlastat tullrestitutionsgods fortfarande funnes ombord — vartill

tryckta blanketter enligt av tullstyrelsen uppgjort formulär lämpligast

torde användas.

Söderhamn i januari 1915.

Gävle, Söderhamns och Hudiksvalls trävaruexportförening.

Y. THAM j:r.

20. Skrivelse från järnkontoret.

Till 1914 års tullkommission.

I anledning av Eder cirkulärskrivelse den 19 november 1914 hava

fullmäktige i järnkontoret anmodat förre överingenjören, doktor J. A.

Brinell, direktören Olof Hjorth samt överingenjörerna Gust. Jansson

och Axel Wahlberg att i egenskap av särskilda delegerade avgiva förslag

till besvarande av de vid Eder berörda skrivelse fogade frågorna.

• Till fullgörande av sitt uppdrag hava nämnda delegerade ingivit

ett den 20 nästlidne januari dagtecknat yttrande.

Härefter har ärendet varit föremål för behandling vid styrelsens

sammanträde in pleno denna dag. Styrelsen, som finner sig kunna i

de flesta fall ansluta sig till vad järnkontorets delegerade i sitt utlåtande

anfört, får, med överlämnande av avskrift därav, härmed göra

följande erinringar.

Med avseende å punkten 1 har inom styrelsen framhållits önskvärdheten

av att fordran på företeende av originalfaktura vid förtullningen

kunde i särskilda fall eftergivas och varor således utbekommas,

utan att faktura företes, mot det att för tullverket tillfredsställande

säkerhet avlämnas.

Beträffande frågan om lekmannarepresentation inom kungl. generaltullstyrelsen

har järnkontorets styrelse en från delegerade avvikande

uppfattning. Styrelsen föreställer sig nämligen, att berörda lekmannarepresentation

icke skulle avse att få den speciella sakkunskapen i

s. 201 Kontrollera mot PDF

JÄRNKONTORET.

201

tullfrågor ytterligare företrädd, utan fasthellre att bereda kungl. generaltullstyrelsen

tillfälle att i vissa viktigare ärenden samråda med

framstående representanter för insikt i allmänna handels-, transportoch

förtullningsfrågor. Under sådan förutsättning synes det järnkontorets

styrelse, som om en lekmannarepresentation med anförda

uppgift skulle inom kungl. generaltullstyrelsen kunna hava i huvudsak

enahanda berättigande som inom kungl. järnvägs- och telegrafstyrelserna.

Med avseende på vinnande av största möjliga likformighet i tullbehandlingen

har inom styrelsen påpekats behovet av att i viktigare

fall direktiv från kungl. generaltullstyrelsen kunde i förväg lämnas

till ledning för de underordnade tullmyndigheterna till undvikande

av beslag och därmed förenade tidsödande rättegångar. Järnkontorets

styrelse tilltror sig icke att närmare bedöma, huruvida och i vilken

omfattning sådant låter sig göra, men har velat bringa det angivna

önskemålet på detta sätt till Eder kännedom.

Slutligen har järnkontorets styrelse i fråga om delegerades uttalande

under punkten o velat anföra, att det synes styrelsen, som

om delegerade sträckt sina önskemål i fråga om anordnande av varumuseer

i landsorten något långt, och styrelsen föreställer sig, att det

till en början vore tillräckligt, om sådana museer kunde anordnas i

de mest betydande importhamnarna.

Stockholm den 20 februari 1915.

På fullmäktiges i järnkontoret vägnar:

EMIL KINANDER.

Axel Koraen.

Till herrar fullmäktige i järnkontoret.

Sedan 1914 års tullkommission i en cirkulärskrivelse av den 19

november 1914 anhållit om järnkontorets yttrande beträffande 16 däri

närmare angivna spörsmål rörande tullverkets organisation, och sedan

herrar fullmäktige den 18 december anmodat oss undertecknade att

uppgöra ett förslag till desammas besvarande, få vi härmed vördsammast

anföra följande.

Till en början önska vi framhålla, att flera av de framställda

frågorna beröra tullverkets inre organisation, över vilken, enligt vårt

förmenande, järnkontoret saknar anledning att uttala sig. Ett par

andra frågor hava uteslutande intresse för importörer, men då dessa

för våra järnverk och gruvor icke torde vara av större betydelse, hava

vi icke ansett tillräckliga skäl föreligga att i detta sammanhang beröra

desamma.

De frågor, vilka vi med anledning härav i det följande icke komma

att ingå på, äro i cirkulärskrivelsen angivna under n:is 6, 7, 8, 9

10, 11, 13, 14 och 15.

Återstå sålunda till besvarande följande frågor:

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

SVAR PÅ EEÅGECIRKULÄR.

1. Tråg an om förhållandet i allmänhet mellan generaltullstyrelsen och

den trafikerande allmänheten, särskilt i vad denna berörcs av sättet

för ärendenas handläggning inom styrelsen.

Det torde hava legat i sakens natur, att tullverket under gångna

tider mer eller mindre fattat sin uppgift såsom rent fiskalisk. Men

med den omläggning, som hela vår handel och industri i nyare tider

undergått, hava förhållandena så väsentligt förändrats, att den rent

fiskaliska sidan av verksamheten numera icke bör vara av samma

dominerande betydelse.

Med anledning härav är att hoppas, att generaltullstyrelsen alltmer

skall fatta sin uppgift så, att den visserligen fortfarande har det

rent statsekonomiska såsom huvudintresse, men att detta förhållande

icke bör förhindra verket från att samtidigt, inom de gränser, som

bestämmas av gällande lagar och författningar, genom största möjliga

tillmötesgående och omtanke vara handel och näringar till stöd och

hjälp. Endast härigenom kan tullverket helt fylla sin uppgift.

Ett närmare ingående på hur detta tillmötesgående bör äga rum

torde så mycket mindre här behöva beröras, som verket under senare

tider på många områden visat en alltmer omfattande förståelse just

i angiven riktning, ej minst därigenom, att man numera i regel får

såväl tullbehandlings- som andra förekommande ärenden handlagda

med all den skyndsamhet, man rimligtvis kan begära, en omständighet,

som för den tullverket trafikerande allmänheten är av synnerlig betydelse.

Självfallet torde vara, att tullverket* i den mån detsamma ledes

av personer med verkligt administrativ förmåga samt med förståelse

för handelns och industriens betydelse för vårt lands bestånd och utveckling,

allt bättre skall kunna fylla denna sin uppgift.

2. Frågan om lekmannarepresentation inom styrelsen (tullfullmäktige).

Det är oss väl bekant, att den nuvarande tendensen går i den

riktningen, att de statens verk, vilka direkt kommunicera med vårt

lands handel och näringar, skola inom sin högsta ledning hava lekmannaelementet

representerat, vare sig i form av ledamotskap inom

själva styrelsen eller inom en vidare krets, som då erhållit namn av

fullmäktige eller råd.

Tvivelsutan bör detta även i många fall vara till nytta, men vi

ställa oss tveksamma, huruvida detta även skulle bliva händelsen

inom tullverket. Skälet härtill är icke, att generaltullstyrelsen ej har

behov av sakkunskap, som tilläventyrs ej är representerad inom själva

styrelsen. Yi tro tvärtom, att detta ganska ofta måste vara fallet.

Men vid dylika tillfällen kan styrelsen alltid direkt hänvända sig till

de sammanslutningar eller institutioner, vilka numera finnas, representerande

så gott som all handel, industri och näring inom vårt land.

s. 203 Kontrollera mot PDF

JÄRNKONTORET.

203

Det torde vidare vara uppenbart, att, även om lekmannaelementet

vore tillfinnandes inom styrelsen, detta endast kan representera en

ringa del av den sakkunskap, varav styrelsen har behov. Styrelsen

måste sålunda med all säkerhet även under sådant förhållande ofta

vända sig till utomstående för vissa upplysningars eller utredningars

erhållande, och med anledning härav torde gagnet av lekmannaelementets

införande i verkligheten bliva minimalt.

Enligt vårt förmenande kan det understundom t. o. in. tänkas

bliva till skada, ty de lekmannarepresentanter, som eventuellt finnas

inom styrelsen eller inom en nybildad fullmäktigeinstitution, representera

dock ytterst vissa privatintressen, under det styrelsen vid

hänvändelse till exempelvis våra handelskammare, Sveriges industriförbund,

svenska pappersbruksföreningen, järnverksföreningen eller

järnkontoret städse kan räkna på att få objektiva uppljrsningar eller

utredningar, vid vilka det enskilda intresset icke kunnat utöva något

avsevärdare inflytande.

I detta sammanhang önska vi även framhålla, att den eventuella

lekmannarepresentationen inom styrelsen eller inom eu fullmäktigeinstitution

med all säkerhet icke skulle påskynda ärendenas behandling

utan snarare tvärtom. Detta bl. a. därför, att vi knappast tro

det möjligt att erhålla lekmannaelementet inom själva styrelsen, vilken,

enligt vad vi erfarit, sammanträder snart sagt dagligen, utan torde

för ändamålet en fullmäktigeinstitution behöva ordnas. Men herrar

fullmäktige kunna näppeligen sammankallas alltför ofta.

Slutligen bör ej förglömmas, att en var, som eventuellt är missnöjd

med ett styrelsens beslut, har klagorätt, samt att Kungl. Maj:t

i dylika fall städse plägar infordra yttrande i ärendet från det håll,

där den allsidigaste sakkunskapen är att förvänta.

Med anledning av det anförda hemställa vi, att herrar fullmäktige

för sin del ville avråda lekmannarepresentationens införande i

vare sig själva generaltullstyrelsen eller vid sidan av densamma eventuellt

tänkt fullmäktigeinstitution.

3. Frågan om eventuell utvidgning av den genom styrelsens tullbehandlingsbyrå

utövade upplysningsverksamheten.

Ifrågavarande tullbehandlingsbyrå, vars arbetssätt och verksamhetsområde

blivit av riksdagen närmare fastställt, har visat sig vara

av synnerligt gagn. Avgiften för en bindande upplysnings erhållande

är 4 kronor, vartill i vissa fall kommer kostnaden för eventuellt erforderliga

analysers utförande. Underhandsupplysningar lämnas därjämte

kostnadsfritt såväl muntligen som per telefon.

Försåvitt vi kunnat utröna, fungerar detta till allmän belåtenhet,

och det enda önskemål, vi anse oss böra uttala, är, att byrån bleve

satt i tillfälle tillhandahålla allmänheten med en tryckt taxa, omfattande

vanligen förekommande analyser och undersökningar, ävensom

att denna taxas tariffer sättas möjligast lågt.

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

SVAR PÅ FRÅGECIRKTJLÄR.

Enligt vad vi erfarit, har från flera håll önskemål uttalats, att

tullbehandlingsbyrån borde tillhandahålla bindande upplysningar avgiftsfritt.

Vi tro emellertid icke detta vore lämpligt, enär denna förmån

med all säkerhet komme att missbrukas. Den nu gällande avgiften

av 4 kronor finna vi väl avvägd.

För dylika undersökningars ävensom för inom verket förekommande

analysers utförande har styrelsen uti packhuset i Stockholm

anordnat ett mindre laboratorium, varjämte ytterligare ett laboratorium

inrättats i Stadsgården, vid vilket tulltjänsteman få genomgå vissa

utbildningskurser. Då emellertid tullverket icke för de löpande analysernas

verkställande har någon speciellt utbildad kemist anställd,

torde böra uttalas det önskemål, att detta med snaraste måtte ske.

I de fall, där vare sig undersökningar inkomma, för vilka denne saknar

nödig kompetens, eller där denne på grund av hopade göromål ej

omedelbart hinner utföra desamma, böra undersökningarna överlämnas

till statens egen materialprovningsanstalt (f. n. vid tekniska högskolan)

och icke, såsom f. n. ofta lär ske, till vare sig privata laboratorier

eller enskilda personer.

4. Frågan om vinnande av största möjliga likformighet i tullbehand
ling.

5. Frågan om tulltjänstemännens av högre grad utbildning, särskilt i

tulltekniskt hänseende.

Enär dessa båda frågor stå i intimt samband med varandra,

torde desamma lämpligen kunna besvaras i ett sammanhang.

Likformighet i tullbehandlingen torde vara tullverkets viktigaste

uppgift, men även den, som är svårast att lösa.

Enligt vad vi erfarit, genomgå de tulltjänstemän av högre grad,

vilka handlägga själva förtullningen, en utbildningskurs i varukännedom

samt vissa enkla analytiska bestämningar vid det ovan omnämnda

laboratoriet i Stockholm.

Tvivelsutan äro dessa kurser av största betydelse, och vi föreställa

oss, att dylika även borde anordnas för äldre tulltjänstemän.

Enligt vad vi vidare inhämtat, förekommer även varje år, att

någon av byråassistenterna vid tullbehandlingsbyrån i Stockholm utsändes

på inspektionsresa i landsorten dels för att kontrollera tullbehandlingen

på olika platser, dels för att samtidigt lämna upplysningar

över förekommande, kinkigare tullbehandlingar. Härvid medföres

även belysande varuprover, och man kan i viss mån betrakta

denna anordning såsom en ambulerande undervisningskurs.

Vi hålla före, att dessa kurser äro av alldeles särskild betydelse

för likformighets uppnående vid tullbehandling på skilda orter, och

vi tillåta oss uttala det önskemålet, att tullverket blir satt i tillfälle

anställa flera sådana personer, som ägna större delen av sin tid uteslutande

åt denna undervisningsgren.

s. 205 Kontrollera mot PDF

.JÄRN KONT OBET.

205

Därjämte vilja vi uttala det önskemål, att exempelvis samma

tullbehandlingsbyrå erhölle ett stående uppdrag att distribuera typiska

varuprov till samtliga tullkammare i riket, och detta i sådan omfattning,

att man slutligen överallt förfogar över ett något så när fullständigt

varu museum.

Vid förekommande tvistigare tullbehandlingar och framförallt,

då sådana lett till klagomål i högsta instans, bör, där så lämpligen

kan ske, från byrån utsändas varuprov till alla tullkammare, där liknande

tullbehandling är att vänta.

Vi inse tillfullo, att detta vårt förslag innebär en avsevärt ökad

arbetsbörda för tullverket, särskilt under de närmaste åren, men vi

hava dock ej tvekat framlägga detsamma, enär vi äro övertygade

därom, att den så utomordentligt viktiga likformigheten i tullbehandling

endast på denna väg står att vinna.

12. Sportelfrågan.

Vi anse det vara av stor betydelse för såväl handeln som industrien

att i brådskande fall kunna förtulla gods samt in- och utklarera

fartyg även på de tider, som ligga utanför tullverkets ordinarie

tjänstgöringstid. Härvid hava respektive tjänstemän rätt att tillgodoräkna

sig vissa sportler, varför desamma även böra bibehållas.

Huruvida dessa sportiers storlek eller sättet för deras beräknande

bör underkastas en revision, äro frågor, över vilka järnkontoret knappast

har anledning yttra sig.

I detta sammanhang önska vi uttala det önskemålet, att de områden

eller lokaler vid respektive tullstationer, där tullgods förvaras

utan bevakningsavgift, må utvidgas därhän, att bevakningsavgifterna

för framtiden bliva mindre betungande, än nu är fallet. Enligt vårt

förmenande bör detta, åtminstone på en del platser, utan större kostnader

för tullverket kunna ordnas.

16. Frågor rörande tidt ver hets befattning med s. Jc. tullrestitutionsgods.

Frågan om tullrestitutions lämplighet eller olämplighet bör bedömas

från två skilda synpunkter, nämligen dels med hänsyn till den

fördel, som genom restitutionens beviljande kan komma viss industri

till del, dels med hänsyn till den eventuella skada, som samtidigt

kan drabba annan förutvarande industri inom landet.

Beträffande denna senare fråga, så kan givetvis ingen som helst

skada drabba annan svensk industri, ifall den vara, som tullrestitutionen

skulle omfatta, överhuvud taget ej tillverkas inom landet.

Lika uppenbart torde vara, att annan svensk industri blir oberörd

av en tullrestitution å en viss artikel, som visserligen tillverkas inom

landet men till så höga priser, att en exportindustri, baserad på densamma,

är utesluten. Om i sådant fall, genom tullrestitution, en ex
-

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

portindustri kan komma till stånd, är detta till uteslutande fördel

för landet i sin helhet.

Om däremot tullrestitution medgåves å vara, som redan förut

tillverkas inom landet, och detta till priser, vilka eventuellt möjliggöra

en på densamma baserad exportindustri, då blir tullrestitutionens

inverkan till gagn eller skada för landet i sin helhet tvivelaktig, och

måste en ingående undersökning verkställas för varje särskilt fall,

innan full klarhet därutinnan kan vinnas. Ofta nog torde visserligen

den fabrikant, som för en viss vara kommit i åtnjutande av tullrestitution,

därav hava större eller mindre ekonomisk fördel, men samtidigt

har en annan svensk tillverkare gått miste om motsvarande

beställning med ty åtföljande förtjänst, vartill kommer, att vår handelsbalans

undergått en — låt vara obetydlig — men dock ogynnsam

förskjutning.

Av det anförda torde framgå, att avgörandet av tullrestitutions

beviljande i vissa fall är mycket enkelt, i andra åter synnerligen

krävande, och kan understundom erfordra omfattande utredningar.

Vi anse lämpligt, att generaltullstyrelsen själv direkt handlägger

alla de restitutionsärenden, vilka omfatta varor, som icke tillverkas

inom landet, men att sagda styrelse, så snart det är fråga om varor,

som tillverkats inom landet, bör åläggas att före ärendets avgörande infordra

uttalande i frågan från den eller de sammanslutningar eller

institutioner, vars intressen beröras av densamma. Och detta, vare

sig ärendet inkommit direkt till styrelsen eller i form av nådig

remiss från Kungl. Maj:t.

Endast på detta sätt torde trygghet kunna vinnas med avseende

därpå, att tullrestitutionsärenden skola få en allsidig behandling från

handelspolitisk och industriell synpunkt.

I samband med denna fråga tillåta vi oss fästa uppmärksamheten

därpa, att de kontrollbestämmelser, som f. n. måste följas för erhållande

av restitution å återexporterad importvara, i vissa fall medföra

så betungande utgifter, att vår industri ej kan begagna sig av

den med restitutionen följande ekonomiska fördelen.

Vi tro oss bäst kunna belysa detta med ett exempel. Vid Munkfors

bruk användes importerat, särskilt impregnerat papper till emballering

av vissa kallvalsade varor: Ifrågavarande emballagepapper

tillverkas icke inom landet, och detsamma användes uteslutande för

emballering av exportgods.

Här föreligger alltså ett tullrestitutionsfall av enklaste slag, men

i trots härav har tullrestitution icke kunnat beviljas och detta av

den anledningen, att erforderlig kontroll ej enligt nu gällande bestämmelser

kan ordnas. Å ena sidan är det nämligen otänkbart, att bruket

i detta fall skulle kunna hålla en tullverkets kontrollant vid Munkfors,

å andra sidan är det icke möjligt för tullverket att å den plats,

varifrån varan utskeppas, kontrollera kvantiteten sålunda reexporterat

emballagepapper, enär varan ytterst är omgiven av juteväv.

Enär med säkerhet liknande fall ofta nog kunna förekomma, och

frågan sålunda är av verklig betydelse, hemställa vi, att 1914 års

tullkommission ville taga under omprövning, huruvida icke nu gällande

s. 207 Kontrollera mot PDF

JÄRNKONTOBET.

207

kontrollbestämmelser i så måtto kunde modifieras, att i vissa fall på

heder och samvete av trovärdiga personer avgivna intyg kunde ersätta

den nu erforderliga kontrollen.

Stockholm den 20 januari 1915.

J. A. BRINELL.

OLOF HJORTH. GEST. JANSSON. AXEL WAHLBERG.

21. Skrivelse från Sveriges elektriska industriförening.

Till 1914 års tullkommission, Stockholm.

Med anledning av Eder cirkulärskrivelse av den 19 november

1914 med anhållan om att vi skulle inkomma med yttrande angående

tullverkets tillämnade omorganisation få vi, efter svars erhållande

från flertalet av våra medlemmar och med uteslutande av däri talrikt

anförda exempel och motiveringar, härmed äran avlämna följande

utlåtande.

1. Frågan om förhållandet i allmänhet mellan generaltullstyrelsen

och den trafikerande allmänheten, särskilt i vad denna her öres av

sättet för ärendenas handläggning inom styrelsen.

Förenkling beträffande handläggningen av de ärenden, som remitteras

till generaltullstyrelsen, exempelvis överklagandet av underordnade

myndigheters beslut och diverse ansökningar, såsom förtullningen

av reparerat gods, som återinföres, m. fl., anses vara i hög grad

önskvärd.

En del ärenden torde utan olägenhet kunna hänskjutas till en

högsta lokalmyndighet, under vilken den förtullande tjänstemannen

sorterar. Dessa lokal-(eventuellt distrikts-)myndigheter skulle sålunda

äga beslutanderätt som lägre instans i klagomål.

2. Frågan om lekmannareyresentation inom styrelsen

(tullfullmäktige).

Lekmannarepresentation inom styrelsen anses önskvärd. Dessa

tullfullmäktige skulle nämligen bilda en icke oväsentlig motvikt mot

övriga styrelsemedlemmar, vilka exempelvis i överklagningsärenden

så gott som undantagslöst rätta sina beslut efter underordnade lokalmyndigheters

yttranden. En lämplig sammansättning av tullfullmäktige

torde bl. a. medföra den fördelen, att vårt tullväsende skulle

lättare följa med tidens utveckling och anpassas efter handelns och

industriens växlande krav.

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

Tullfullmäktige skulle även kunna tjänstgöra som opartiska sakkunnige

i sådana fall, där nu exempelvis packhusinspektionen ensidigt

tillkallar sakkunnig utan vetorätt för importören.

Uteslutet bör ej heller vara tullfullmäktiges rätt att inför riksdagen

framlägga allmänhetens önskemål beträffande eventuella ändringar

av tullsatser o. d.

3. Frågan om eventuell utvidgning av den genom styrelsens tullbehandlingsbyrå

utövade upplysningsverksamheten.

Den nuvarande tullupplysningsbyrån bör hava filialer i Göteborg

och Malmö, vilka filialer skulle intimt samarbeta med huvudkontoret

i Stockholm, varigenom till ömsesidigt bästa en enhetligare och mer

likformig behandling än hittills skulle erhållas. Alternativt kan

även tänkas, att skolade och erfarna inspektörer sändas från plats till

plats och på varje ställe stanna tillräckligt länge för korrigering av

eventuella missgrepp.

Lämpligt vore också, att nämnda byrås rundskrivelser ävensom

styrelsens beslut om tullbehandlingsärenden gjordes tillgängliga för

allmänheten, exempelvis genom abonnemang.

4. Frågan om vinnande av största möjliga likformighet

i tullbehandling.

De i punkt 1 och 3 omnämnda förslagen om lokalmyndigheter

och filialer för tullupplysningsbyrån torde bidraga till vinnandet av

större likformighet i tullbehandlingen.

5. Frågan om tulltjänstemännens av högre grad utbildning,

särskilt i tulltekniskt hänseende.

Högre tjänstemän böra helst vara teoretiskt utbildade och praktiskt

erfarna fackmän, var och en på sitt speciella område. En okunnig

tjänsteman skulle alltför lätt kunna bliva förd bakom ljuset, varav

mindre nogräknade konkurrenter i en bransch möjligen skulle kunna

begagna sig och ojämnhet i övrigt uppkomma i tullbehandlingen.

Allmänt införande av dylika fackmän torde emellertid medföra alltför

höga omkostnader, och får man väl tillsvidare nöja sig med den fordran,

att den högre tjänstemannen bör vara en allmänt bildad person

med gott omdöme och förmåga att lätt kunna sätta sig in i olika

fall. En realstudent torde nog anses vara en god grundval för vidare

praktisk utbildning, varvid dock ej bör åsidosättas, att en tjänstemans

praktiska utbildning och läggning i många fall kan väga mera än ett

vackert studentbetyg.

Praktiken i tullokalerna borde kompletteras med flitigare besök

på verkstäder, fabriker och större lager.

s. 209 Kontrollera mot PDF

SVERIGES ELEKTRISKA INDUSTRIFÖRENING. 209

Den tekniska kurs, som f. n. ingår uti tjänstemännens utbildning,

är ofullständig.

I detta sammanhang torde även framhållas, att fördelningen av

arbetet mellan högre och lägre tjänstemän bör bättre organiseras, så

att t. ex. en högre tjänsteman icke, såsom nu ofta är fallet, behöver

sysselsätta sig med en del rent mekaniska, underordnade göromål.

ti. Frågan om tulltjänstemännens av lägre grad kompetens

och utbildning.

Nuvarande kompetens och utbildning hos tjänstemän av lägre

grad torde vara tillfyllest.

7. Frågan om användning av kvinnlig arbetskraft för

kontors gör omål.

Vi sakna anledning besvara denna fråga.

8. Frågan om möjlig indragning av tjänster vid lokalförvaltningen

samt kust- och gränsbevakningen.

Även denna fråga berör ej elektriska industriföreningen.

9. Frågan om lämpligheten av tullförvaltningarnas i rikets tre största

städer nuvarande organisation på flera avdelningar utan

genomfört gemensamt chefskap.

Med hänsyn till att en stor del ärenden kunna avgöras av den i

punkt 1 föreslagna lokalmyndigheten torde för vinnandet av större

enhetlighet de olika avdelningarna i rikets tre största städer kunna

sammanfattas under gemensamt chefskap.

10. Lokalfrågor; och i sammanhang därmed frågan om förkortning

av den tid, som gods må bötesfritt kvarligga i packhus.

Tullokalerna jämte därtill hörande områden anses allmänt vara

otillräckliga. Innan utvidgning därav hinner genomföras, torde nu

föreliggande brist på utrymme i viss mån kunna avhjälpas genom

införandet av en väl organiserad »snabb-expedition».

I detta sammanhang kunna vi icke underlåta framhålla, att packhus

(exempelvis de i Göteborg befintliga) böra vara skyddade mot

översvämningar vid högvatten.

Beträffande den tid, som gods bötesfritt må kvarligga i packhus,

torde ej någon förkortning böra vidtagas, enär den härför föreskrivna

14

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

SVAR PÅ FRÅGECIRKITLÄR.

tiden, 20 dagar, mången gång väl behöves för att ofta långväga

ifrån hinna införskaffa de separatfakturor, extra intyg o. d., som tullmyndigheterna

vid den nuvarande omständliga tullbehandlingen kräva.

Å andra sidan torde ej heller kunna förnekas, att nyssnämnda frist

mången gång missbrukas till förfång för de importörer, som önska

snabb expedition, men dylikt missbruk torde ju genom lämplig bestämmelse

kunna stävjas.

Uppstå stridigheter vid förtullningen mellan importörer och vederbörande

tulltjänsteman, och godset av denna anledning måste kvarligga

längre tid än 20 dygn, tills frågan blivit avgjord i högre instans,

bör importören, om han befunnits hava rätt, befrias från böter.

11. Packhuskarlsfrågan.

Packhuskarlsinstitutionen är ett föråldrat skråsystem, som bör

avskaffas och ersättas med en särskild inom tullverket hörande kår.

Denna bör utan ersättning från enskilda förrätta alla behövliga arbeten

i och för avvisitering och tullbehandling inom tullpackhuset.

Större tillgång på arbetskraft än vad nu är fallet anses härvidlag

erforderlig.

12. Sporteljrågan.

Alla sportler, som hittills utgått till tjänstemän av såväl högre

som lägre grad, och vilka gäldas av varuägaren, böra avskaffas.

Sportler för eventuellt förekommande övertidsarbete torde däremot

möjligen kunna införas efter rimlig taxa.

Sett från ren moralisk synpunkt äro sportlerna förkastliga, då genom

desamma det alltid ligger en viss frestelse för en eller annan

tjänsteman att rätta sitt uppförande gent emot den trafikerande allmänheten

i proportion till huru var och en gynnar tjänstemannen

med extra inkomster. Även må anföras, att tjänsteman kan tillåta

sig begå en del saker, som han borde inse ligga utanför det berättigade,

men vartill han frestas genom sportlerna,

13. Frågan om bevakning skostnader och avstängda bevaknings
områden.

Bevakningskostnaderna böra i regel gäldas av tullverket.

14. Frågan om modernare arbetsmetoder.

Utom vad här ovan framhållits i flera punkter angående önskvärdheten

av en fullt tidsenlig nyorganisation av tullverkets såväl

yttre som inre förvaltningar, böra inom packhusen jämte därtill hörande

områden införas moderna lyft- och transportanordningar, vilket

skulle i hög grad befrämja en snabbare expedition.

s. 211 Kontrollera mot PDF

SVERIGES ELEKTRISKA INDUSTRI FÖRE NI NO.

211

1d. Frågan om pantvärdets bestämmande vid beviljandet

av nedertagskredit.

I saknad av erfarenhet kunna vi ej yttra oss i denna angelägenhet.

16. Frågor rörande tidt verkets befattning med s. k. tullrestitutionsgods.

Aven i denna fråga sakna vi anledning avgiva utlåtande.

17. Andra önskemal.

I övrigt tillåta vi oss framhålla det oegentliga uti att importör,

på grund av bristande utrymme i resp. tullokaler, får vidkännas en

del extra utgifter för vagnshyra, transporter och bevakning.

Ett allmännare införande av specialexpeditioner vid förtullningen

av resp. varor är naturligtvis ett önskemål, men härvidlag bör icke

så sträng formalism vara rådande, att, när en expedition, under vilken

en varas tullbehandling skall försiggå, är alltför strängt upptagen,

hinder läggas i vägen för varans behandling och, där så utan olägenhet

kan ske, av en närstående vid tillfället icke upptagen expedition.

Stockholm den 24 april 1915.

Sveriges elektriska industriförening:

J. S. EDSTRÖM.

22. Skrivelse från Sveriges allmänna exportförening.

Stockholm den 6 februari 1915.

Till 1914 års tullkommission.

Med anledning av 1914 års tullkommissions skrivelse till exportföreningen

med anhållan om yttrande över en del frågor rörande

ändringar i tullverkets organisation har föreningen tillställt sina medlemmar

cirkulärskrivelser med frågeformulär, och hava därpå ingått

bilagda sva ^skrivelser.*)

För den svenska exporthandeln ligger, vad de svenska tullförhållandena

beträffar, det största intresset uti att tullmyndigheterna på

alla sätt underlätta särskilt tullrestitutioner å råvaror och halvfabri
-

*) Av föreningsmedlemmarnas svarsskrivelser avtryckas endast de, som

innefatta realbehandling av ämnet.

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

SVAR PÅ FRÅGECIRKtJLÄR.

kat, som icke med fördel kunna erhållas i Sverige. Exportföreningen

får i detta hänseende hänvisa till sina föregående uttalanden i sina

skrivelser till tullkommissionen den 16 september 1908 samt till kungl.

kommerskollegium den 30 augusti 1912.

Å styrelsens för Sveriges allmänna exportförening vägnar:

H. L. T. LAGERCRANTZ.

John Hammar.

a. Svenska tapetfabrikanternas förening.

Sveriges allmänna exportförening Stockholm.

Vid svenska tapetfabrikanternas förenings allmänna möte innevarande

dag förelädes Eder cirkulärskrivelse angående framställning

från 1914 års tullkommission med anhållan om yttrande över de

särskilda frågor, som tullkommissionen i ett skrivelsen bifogat formulär

uppställt.

Då ärendet togs under behandling, beslöt föreningen att ingå i

svaromål å följande framställda spörsmål:

Punkt 2. Tull fullmäktige: På grund av den fortgående utveck
lingen

av Sveriges industri och dess behov av ifrån utlandet importerade

rudimaterier och halvfabrikat ävensom på grund av behövliga

förenklingar i reexport etc. finnes ett önskemål, att praktiska insikter

vid tullförfattningars och taxas tillämpningar må göra sig gällande,

samt att sålunda allmängiltiga skäl må vinna gehör inför den byråkratiska

tolkning, som bliver oavvislig, så snart endast den rena tjänstemannatekniken

skall vinna tillämpning. På dessa grunder finnes

ett nästan oavvisligt önskemål med avseende på inrättande av lekmannarepresentation

inom generaltullstyrelsen. Så snart en sådan

representation blivit medgiven, bör det uppdragas åt olika yrkesgrupper,

särskilt inom den exporterande industrien, att föreslå representanter.

Punkt 4. Likformighet i tullbehandling: Ehuru under de senare

åren det kan anses, att detta mål blivit långt bättre tillgodosett

än tillförne, finnas ännu stora olägenheter med avseende på olikformig

tullbehandling att övervinna, i det att i flere fall varor underkastas

behandling efter olika tullrubriker vid olika Sveriges tullkamrar,

ibland annat när det gäller kemikalier, då varuägarens tullangivning

och varuavsändarens fakturarubriker icke kunna underkastas

kritiskt bedömande på grund av bristande sakkunskap hos tulltjänstemännen.

Rättvisan kräver full likställighet för alla importörer, och

det förutsättes, att tulltjänstemän, som utöva avgörande inflytande på

tullbehandlingen, böra äga en förskola mer grundlig än som för närvarande

är fallet.

Det är sålunda ett önskemål, som i detta sammanhang uttalas,

s. 213 Kontrollera mot PDF

213

SVERIGES ALLMÄNNA EXPORTFÖRENING.

att tulltjänstemannen erhålla eu högre grad av utbildning i tulltekniskt

hänseende än vad som hittills kunnat komma dem till del.

Punkt 11. Packhuskar Inf råt/au: Under eu följd av år har vid

olika tillfällen klagomål framkommit däröver, att kung], tullverket ej

själv bestrider samtliga kostnader för utrönande av det tullbelopp, den

trafikerande allmänheten har att betala. Ehuru man bör skänka all

respekt åt de erinringar, som från kungl. tullstyrelsens sida i följd

härav framkommit, kan det ej bestridas, att det föreligger grundade

skäl för att allmänheten skall vara befriad från detta tillägg och att

sålunda, då tullverket själv avlönar sina granskande, skrivande och

bevakande tjänstemän, tullverket må avlöna även de för undersökningen

nödvändiga grovarbetarne, d. v. s. packhuskarlarne, vilka utföra

sitt arbete uteslutande till gagn för det arbete med avseende på tullskattens

uttagande, som är överlämnat åt kungl. tullverket.

Punkt 13. Bevakningskoslnader de.: Den ständiga utvecklingen

av Sveriges handel med utlandet har påkallat nödvändigheten av mera

praktiska packhus- och hamnanordningar. I ett avseende äro vi i

vårt land i jämförelse med utlandet betydligt efterblivna. Vi hava

ännu icke erhållit avstängda tullområden. Detta är dock särskilt för

de större städerna ett oavvisligt behov till trygghet såväl för varuägares

tillhörigheter som tullverkets kontroll. Ehuru vi icke äro främmande

för att kostnaderna för sådana anordningar äro de resp. kommunernas

ensak, bör dock önskemålet genom tullkommissionen uttalas,

i synnerhet som genom en sådan anordning bör följa en avsevärd

lättnad i bevakningskostnader för den trafikerande allmänheten.

Sådana kostnader böra nämligen helt bortfalla å varors förvarande

inom avstängt område.

Tullverket är icke endast ett skatteuppbördsverk utan även en

institution för att fullgöra statens beslutade bevakning över den svenska

industrien genom skyddstullars tillämpning. Det skydd, som vår

industri härigenom äger, bör icke underskattas av tull tjänstemännen,

från vilkas sida det skulle vara önskligt att finna en bättre förståelse

härav, samt att denna förståelse kunde finna uttryck i ett stundom

önskat humanare bemötande av den trafikerande allmänheten

och ett undvikande av tidsutdräkt och trakasserier, då sådana torde

kunna undvikas genom rådgörande med mera kunnige förmän.

Slutligen anser sig svenska tapetfabrikanternas förening böra vördsamt

framställa följande till beaktande:

Det finnes grundad anledning antaga, att efter det pågående krigets

upphörande revision av mellan olika länder gällande handelstraktater

skall komma till stånd. Ehuru de förmåner och de tullsatser,

som vid traktatsunderhandlingar bestämmas, tillkomma på grund

av utredningar från av regering och riksdag tillsatta särskilda kom

mitterade, föreligga dock detaljer, som antagligtvis ligga under bedömande

av 1914 års tullkommission. Sådana detaljer utgöras av de

speciella definitioner och övriga bestämmelser, som i tekniskt hänseende

förutsättas hos en vara, fabrikat eller halvfabrikat, för att densamma

skall komma i åtnjutande av traktatsbestämda tullsatser.

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

SVÅR PÅ FRÅGECIRKULAR.

Dessa i traktaternas bilagor, till tjänstemännens vägledning ingående

beskrivningar hava vida större betydelse än vad man hittills

velat tillmäta desamma. Såsom ett exempel kunna vi anföra, att den

till svenska tulltjänstemännens gagn uppgjorda beskrivningen å olika

klasser av tapeter, som importeras från Tyskland, mer hållit sig till

säregna märken efter fabrikationen än till den effekt, som åstadkommits.

Sedan de tyska tapetfabrikanterna blivit underkunniga härom,

hava de förstått att undvika sådana särmärken och därigenom vunnit

den orättvisa förmånen att till svenska industriens skada erhålla

dyrbara tapeter vid importen till Sverige förtullade efter den lägre

tullsatsen i stället för att drabbas av den högre tullsats, som vid

traktatens upprättande varit avsedd till den svenska industriens skydd.

Liknande fall lära förekomma även på andra områden.

Svenska tapetfabrikanternas förening uttalar sålunda ett önskemål,

att vid blivande förarbeten till stundande traktatsrevisioner sakkunniga

må sättas i tillfälle att avgiva icke allenast förslag till tullsats

utan ock, såsom här berörts, förslag till definiering av de tekniska

detaljbestämmelser, som skola uppställas för vägledning av de

blivande tullsatsernas tillämpning.

Vördsamt anhålles, att Sveriges allmänna exportförening behagade

meddela denna vår skrivelse till 1914 års tullkommission.

Stockholm den 19 december 1914.

För svenska tapetfabrikanternas förening dess styrelse:

JOHN DONDORFF.

Rudolf Beil. Henrik Axelson.

b. Aktiebolaget Joh. Thermaenius & son.

Hallsberg den 21/12 1914.

Sveriges allmänna exportförening, Stockholm.

Besvarande Edert cirkulär av den 19 dennes få meddela, att vi

sällan hava direkt med kungl. generaltullstyrelsen att skaffa, vadan

vi ha ringa eller ingen förutsättning att kunna besvara de framställda

frågorna. Vi våga likväl uttala den åsikten, att verket med iakttagande

av statens välförstådda intressen bör skötas på ett modernt,

affärsmässigt sätt, och att allmänhetens anspråk på att bli snabbt expedierad

tillgodoses genom att utnyttja personalen såväl av hög som

låg grad bättre än som nu torde vara fallet.

Högaktningsfullt

Aktiebolaget Joh. Thermaenius & son.

FREDRIK THERM.ENIUS.

opaginerad Kontrollera mot PDF

SVERIGES ALLMÄNNA EXPORTFÖRENING.

IMF)

c. Aktiebolaget svenska kullagerfabriken.

Göteborg den 21 dec. 1914.

Sveriges allmänna exportförening, Stockholm.

Som svar på Eder skrivelse av den 17 d:s rörande omorganisation

av tullverket, bedja vi få framhålla, att, så långt vår erfarenhet

räcker, vi ingenting haft att klaga över behandlingen från tullverkets

sida. Vi hava därför ingenting särskilt att anföra rörande de uppställda

frågorna, men bedja vi endast få för vår del tillstyrka införandet

av tullfullmäktigeinstitution, som i 2:dra frågan är omnämnd.

Vi tro nämligen, att eu dylik institution skalle bidraga till att

inom verket ingjuta en mera praktisk, modern anda, vilket skulle

vara till stor nytta för industrien.

Högaktningsfullt

Aktiebolaget svenska kullagerfabriken.

B. O. EKMAN.

d. Malmö handsk- & glacéläderfabriksaktiebolag.

Malmö den 31 december 1914.

Sveriges allmänna exportförening, Vasagatan 6, Stockholm.

Med anledning av ärade rundskrivelsen av den 17 ds. få vi härmed

avgiva följande svar å däri uppställda frågor:

1. Önskvärt vore, att ärenden av brådskande natur, t. ex. då

det gäller lätt fördärvliga varor, som kvarligga i tullpackhuset i avvaktan

å generaltullstyrelsens resolution på inlämnat klagomål, eller

då det är fråga om tullgods för industriella ändamål, varför ett brådskande

behov föreligger, handlades med större skyndsamhet.

2. Representationen av lekmän inom generaltullstyrelsen synes

vara att förorda för tillvaratagandet av varuägarnes berättigade intressen.

3. Ett lämpligt offentliggörande av styrelsens under årets lopp

avgivna utlåtanden torde ligga i allmänhetens intresse så tillvida, att

dylika utlåtanden i de flesta fall torde kunna hänföras till förtullningsfrågor

av tvistig natur.

4. Största möjliga likformighet i tullbehandlingen torde kunna

åstadkommas framför allt genom utsträckt delgivning av styrelsens

utslag och prejudikat till tulltjänstemännen.

5. — — —-----------------

6. — — —-----------------

7. — — — — ---------------

8. — — —-----------------

9. — — —-------------------

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

10. En förkortning av den tid, som gods må bötesfritt kvarligga

i packhus, synes ej vara att förorda, då varuägarna härigenom tydligen

skulle förorsakas vissa svårigheter. Förtullningen måste t. ex.

ofta uppskjutas i väntan på avsändarens faktura o. dyl. handlingar,

resp. kemiska undersökningar, styrelsens utlåtande i tvistefrågor o. s. v.

11. —-------------------

12. —-------------------

13. Bevakningskostnader borde ej debiteras för sådant gods, som

omnämnes i mom. 10.

14. —-----------—------

15. ------------------

16. —--------—---------

17. ---------------------

Högaktningsfullt

för Malmö handsk- och glacéläderfabriks a.-b.:

HANS MÖLLER.

e. Johannedals trävaruaktiebolag.

Sveriges allmänna exportförening, Stockholm.

Med anledning frågecirkulär av 17 ds. med anhållan om yttrande

i vissa tullfrågor få vi anföra följande.

2) Att affärs- och exportfackkunskapen bleve representerade i generaltullstyrelsen,

vore givetvis en stor fördel.

11 & 12) Packhuskarls- och sportelavgifter borde borttagas och

ifrågavarande tjänstemän till fullo avlönas av staten.

13) Vid transport av timmer från ett distrikt till ett annat förekommer

i Norr- och Västerbotten tullbevakning vid flottläggningsplatsen,

vilket borde kunna undvikas, så mycket mera som denna åtgärd icke

kan vara av annan nytta än att bidraga till bevakningspersonalens

uppehälle. Någon effektiv tillsyn kan därmed ej vinnas, då vakten

i regel har att närvara vid 2 eller 3 ofta rätt långt från varandra

liggande platser. Skulle å andra sidan en vakt på varje plats utställas,

bleve detta en alltför dryg kostnad för den enskilde, i synnerhet

då den drabbade mindre partier, spridda över en hel sommar.

Vad därmed avses borde kunna vinnas på ett mera praktiskt och för

industrien billigare sätt.

Rörande övriga punkter i frågeformuläret sakna vi erfarenhet att

yttra oss.

Sundsvall den 23 december 1914.

Högaktningsfullt

för Johannedåls trävaruaktiebolag:

GUSTAF JOHANSON.

s. 217 Kontrollera mot PDF

SVERIGES ALLMÄNNA EXPORTFÖRENING.

217

f. Aktiebolaget de Lavals ångturbin.

Sveriges allmänna exportförening, Stockholm.

Yi hava mottagit Eder skrivelse av den 17 ds. med begäran att

yttra oss över de särskilda frågor, som 1914 års tullkommission i bilagt

frågeformulär uppställt.

Vi bedja härmed få avgiva yttrande rörande punkterna 13, 16 &

17 enligt nedanstående:

13. Den bevakningsavgift, som drabbar den importör, som har

oturen att få sitt gods liggande utanför tullhus, måste anses såsom

synnerligen orättvis. Tullverket bör disponera över tillräckligt utrymme

för gods i tullhus eller inhägnade områden.

16. Vid reexport vore önskligt, att det vore tillfyllest, att, sedan

vederbörande tulltjänstemän plomberat godset, detsamma ej behövde

stå under uppsikt under transporten från Järla till ångare i Stockholm,

helst som vaktmästare ej får medfölja godståget och bevakningen

sålunda blott blir formell. Exporthandlingarna, underskrivna av exportören,

borde vara tillfyllest. Vid import av elektriska maskiner,

som efter verkställd montering och provning med våra ångturbiner

och pumpar skulle reexporteras, har det varit av olägenhet för oss,

att dylika maskiner ej fått disponeras, förrän generaltullstyrelsen yttrat

sig, vilket i allmänhet tagit några dagar, under vilken tid maskinerna

fått stå ute och varit utsatta för fuktighet. Önskligt vore, att dylika

ömtåliga maskiner Ange omedelbart disponeras.

17. Om ej dragarepengarna, som man måste anse som en extra

beskattning, betalas av tullverket, borde det ingå i tullpackhuskarlarnes

åligganden att taga reda på godset i lokalerna åt importören.

Rörande övriga punkter hava vi icke haft anledning att göra

något uttalande.

Stockholm 1 den 30 december 1914.

Högaktningsfullt

Aktiebolaget de Lavals ångturbin.

GEST. EDQUIST.

Eric Forssberg

enl. fullmakt.

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

SVAR PÅ FRÄGECIRKULÄR

g. Aktiebolaget Tornborg & Lundberghs eftr.

Sveriges allmänna exportförening, Stockholm.

Emottaga Eder v. skrivelse av den 17 ds. och få vi angående

punkt 3 meddela, att beträffande upplysningsverksamheten från styrelsens

tullbehandlingsbyrå så lämnar denna mycket övrigt att önska.

I regel veta tjänstemännen knappast mera än en vanlig tryckt tulltaxa

har att säga. I kinkigare fall hänvisas vi i regel till överinspektören

för tullpackhuset, vilken visat sig ytterligt tjänstvillig och

tillmötesgående.

Rörande punkt nr 4 så är även av största vikt, att största möjliga

likformighet i tullhehandlingen uppnås, då nuvarande förhållanden

lämna mycket övrigt att önska. Huru frågan om största möjliga

likformighet skall ordnas, kunna vi icke yttra oss om.

Vi teckna,

Stockholm 1 den 18 december 1914.

Högaktningsfullt

Aktiebolaget Tornborg & Lundberghs efterträdare.

W. HESSELMAN.

h. Katrinefors aktiebolag.

Sveriges allmänna exportförening, Stockholm.

Tullkommissionen.

Med anledning av ärade cirkuläret av den 17 dennes få vi svara,

att vi ha mycket obetydlig direkt kontakt med tullverket, då vi köpa

våra flesta förbruksartiklar såsom metallduk, filtar, färger, kemikalier

etc. genom agenter eller importfirmor, som själva klara godset

genom tullen. För de få artiklar, som vi möjligen köpa direkt utifrån,

ombesörjes förtullningen av vår speditör i Göteborg.

På den första frågan kunna vi emellertid svara, att generaltullstyrelsens

handläggning av ärenden i allmänhet äro mycket otillfredsställande.

De enklaste saker, t. ex. restitution av tull, som tjänsteman

påfört orätt till följd av det påtagligaste misstag, kunna draga flera

månader eller kvartal, och den enligt vanligt sunt förnuft billigaste

begäran mötes oftast med avslag. Generaltullstyrelsen synes vara

stelnad i byråkratism och fattar som sin uppgift att lägga hinder i

vägen för den samfärdsel, på vilken den existerar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lekmannarepresentation i styrelsen enligt den andra frågan synes

därför vara synnerligen av behovet påkallad.

Tnllkommissionen sänder oss även cirkuläret direkt, och vi svara

detsamma som ovan.

Mariestad den 29 december 1914.

Högaktningsfullt

Katrinefors aktiebolag.

CLAES SANDELS.

i. Erik Svalting, Eskilstuna.

Sveriges allmänna exportförening, Stockholm.

Sett Edert cirkulär av 17 ds. angående en del frågor i och för

tullkommissionen, ville för min del se, att s. k. sportelavgift till vaktmästaren

för öppnande av lådor, vägande av godset etc., som synes

urarta till ett slags mut- eller avlöningssystem, alldeles bortfölle, och

torde väl personalen ha så bra betalt, att t. ex. särskilda tryckta

anslag inom tullen med rätt för personalen till sportler bortfölle.

Eskilstuna den 28 december 1914.

Högaktningsfullt

ERIK SVÄLLING.

j. Höganäs-Billesholms aktiebolag.

Sveriges allmänna exportförening, Stockholm.

Tullstyrelsens omorganisation.

Med anledning av Eder cirkulärskrivelse av den 17 dennes få vi

härigenom meddela, att vi visserligen icke särdeles ofta haft att göra

med k. generaltullstyrelsen vid skötandet av vårt bolags affärer men

dock tillräckligt mycket för att kunna uttala önskemål, som därvid

framkommit. Följande Edert frågeformulär skola vi beröra några av

de till besvarande angivna punkterna.

1. Det måste anses som i hög grad önskligt, att den allmänhet,

som har att i olika ärenden vända sig till tullstyrelsen, må kunna

erhålla svar från denna styrelse i samma ordning, som från övriga

statens verk. Så som förhållandena nu äro, får man till svar från

tullstyrelsen på en gjord framställning icke ett brev, adresserat till

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

SVAR PA FRÅGECIRKITLÄR.

sin firma direkt, utan genom förmedling av närmaste tullkammare ett

med lösen belagt protokollsutdrag, som innehåller svaret. Icke heller

alltid erhålles svar denna närmaste väg. Det har nämligen hänt oss,

att vi på en ansökan, som avsåg fråga om viss import över Göteborg,

icke som vi väntat erhöllo svar genom förmedling av tullkammaren

härstädes, utan — efter påminnelse —- genom tullstyrelsens registrator

fingo det beskedet, att ärendet avgjorts viss angiven dag, samt

»att utdrag ur protokoll, innefattande styrelsens beslut i saken, finnes

att hos packhusinspektionen i Göteborg utfå mot en avgift för stämpel

av 4 kronor». Hade vi icke gjort påminnelse, är det tvivelaktigt,

om något svar överhuvud i tid kunnat nå oss för den åtgärd, varom

vi ansökt.

Då en firma gör en framställning till ett ämbetsverk, borde,

synes det oss, svaret kunna erhållas direkt och utan särskild kostnad.

2. Vi hava icke anledning uttala oss om behovet av särskild

lekmannarepresentation inom tullstyrelsen men förmoda, att fullmäktigeinstitutionen

skulle vara av samma värde där som exempelvis

inom järnvägs- och telegrafstyrelserna. — Däremot bedja vi få uttala

önskvärdheten av att de olika tullkamrarna skulle kunna beredas

tillgång till biträde av sakkunniga för bedömandet av tvistiga tullbehandlingsspörsmål,

ungefär på samma sätt, som domstolarna äga

tillkalla handelskunniga bisittare vid fällande av utslag i mål, som

kräva annan insikt än den rent juridiska. Genom en dylik anordning

skulle säkerligen lättnad i många fall beredas både tullens egna

funktionärer och allmänheten.

3. Genom en sådan anordning som den ovan föreslagna skulle

efter vårt förmenande en utvidgning av den genom tullstyrelsens tullbehandlingsbyrå

utövade upplysningsverksamheten kunna undgås samt

den omgång och tidsförlust, som nödvändigtvis måste härflyta av en

hänvändelse till upplysningsbyrån, åtminstone i många fall undvikas.

10. 14. Under dessa punkter tillåta vi oss allenast framhålla

behovet av att åtgärder vidtagas för vinnande av snabbare tullbehandling

av inkommande varor. Den allmänna klagan, som förspörjes

över huru länge man måste vänta i tullen, innan man kan få sina

ärenden där uträttade, borde väl långt före detta föranlett rättelse,

om allenast god vilja hade visats från deras sida, som skola leda

arbetet.

17. Bland frågor, som icke särskilt nämnts i formuläret, men

som synas behöva komma under behandling, vilja vi påpeka ändrad

form för erhållande av restitution av tullmedel. Så vitt oss är

bekant, kan återbetalning av erlagda tullmedel icke vinnas, med mindre

tillstånd lämnats till tullbeloppets deposition vid varans införsel.

Har dylikt medgivande icke sökts och tullbeloppet i vanlig ordning

erlagts, så torde återbetalning aldrig kunnat erhållas, även om varan

utföres och full bevisning presteras, att den införda och utförda varan

äro identiska.

Det torde vara nog anföra ett exempel ur vår egen erfarenhet.

Vi hava vid några tillfällen intagit maskiner från utlandet, vilka tullbehandlats

i vanlig ordning och för vilka tull alltså betalats utan

s. 221 Kontrollera mot PDF

221

SVERIGE» ALLMÄNNA EXPORTFÖRENING.

förbehåll. Vid användning har det senare visat sig, att maskinen

icke fyllt sitt ändamål eller varit behäftad med fabrikationsfel —

bäggedera förhållanden, som ej kunnat iakttagas vid införseln. Då

på grund härav maskinen icke godkänts utan måst returneras till

fabrikanten, har det icke varit möjligt återfå det erlagda tullbeloppet,

och detta oaktat till fullo styrkts, att det just varit för denna maskin,

som tull betalats.

Att en ändring i ett dylikt för vanlig rättsuppfattning fullkomligt

ofattbart förhållande borde kunna vinnas utan större svårighet,

synes oss självklart.

Rörande övriga i formuläret vidrörda frågor hava vi icke anledning

att för närvarande yttra oss.

Hälsingborg den 22 december 1914.

Högaktningsfullt

Höganäs-Billesholms aktiebolag.

F. DAUMANN.

k. Aktiebolaget Göteborgs ris- & valskvarn.

Sveriges allmänna exportförening, Stockholm.

Med anledning av Edert cirkulär av den 17 december förra året

bedja vi härmed få göra några erinringar.

1. Mot generaltullstyrelsen ha vi att anmärka, att ärendenas

handläggande i styrelsen tager allt för lång tid.

2. Det vore synnerligen önskvärt, om inom styrelsen funnes en

lekmannarepresentant.

7. Då vi själva endast ha en god erfarenhet av kvinnlig arbetskraft,

kunna vi tillråda sådan i tullverket.

9. I enlighet med vår erfarenhet vore det lämpligast att vid

tullförvaltningen i rikets tre största städer anställa en tulldirektör,

icke blott till titeln utan även till befogenheten; särskilt i dessa

vanskliga tider hade en tulldirektör med samma makt och myndighet,

som tidigare var förhållandet, varit av största nytta för den trafikerande

allmänheten; en verklig chef för hela tullförvaltningen på en

så stor plats som Göteborg är av största vikt.

11. Packhuskarlsfrågan bör reformeras i sådan riktning, att vid

import av icke tullpliktig vara i emballage denna ej belägges med eu

för importören synnerligen kännbar utgift.

Vi vilja här anföra ett exempel:

Vid import av havre från utomeuropeiska länder, vilken vara är

tullfri, och som ofta är emballerad i säckar, ålägges importören att betala

i packhusavgift 2 öre per säck. Packhuskarlens åliggande utgör

att tillse, att emballaget endast innehåller havre, men, som detta av

helt naturliga skäl är synnerligen lättvindigt, brukar packhuskarlen

i fråga på en hel last endast provsticka ett tiotal säckar. Då ett dy
-

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

SVAR PÅ FRAGECIRKULÄR.

likt arbete kan med för tullverket lika stor säkerhet överlämnas till

en tullvaktmästare med dagslön, likaväl som att åt tullvaktmästaren

i allmänhet uppdrages att bevaka, en för tullverket lika viktig funktion,

kan en sådan man av ovanstående skäl till fullo ersätta packhuskarlen.

Om detta bleve fallet, skalle en importör dagligen bespara en

utgift lika med differensen mellan dagtraktamentet för en tullvaktmästare

kr. 3: 75 och låt oss säga 400 tons lika med 5,000 säckar å 2 öre

per säck lika med 100 kronor. Således en onödig utgift för importören

av kronor 96: 25.

Överhuvud taget finna vi hela packhuskarlsinstitutionen synnerligen

föråldrad i sådant hänseende, att packhuspengar debiteras tullpliktig

vara. Lika litet som trafikanterna debiteras avgifter för tullverkets

tjänstemän i övrigt, lika litet böra trafikanterna debiteras för

utgifter till den kategorien av tjänstemän, som går under namn av

packhuskarlar.

Generellt vilja vi uttala vår åsikt, att tullverket bör bättre än

hittills anpassa sig efter de förhållanden, varunder industrien och

affärsvärlden arbetar, så att tullverket i dess arbete kan anlägga en

mera praktisk syn på tingen och ett större tillmötesgående mot trafikanten,

än vad nu är fallet.

Göteborg den 8 januari 1915.

Med utmärkt högaktning

Aktiebolaget Göteborgs ris- & valskvarn.

O. GYLLENHAMMAR.

23. Skrivelse från Sveriges allmänna handelsförening.

Till 1914 års tullkommission.

Med anledning av tullkommissionens skrivelse av den 19 november

1914 med begäran om påpekande av befintliga brister i tullverkets

nuvarande organisation ävensom tillkännagivande av önskemål

från näringsidkarnes sida i avseende å verkets tillämnade omorganisation,

får Sveriges allmänna handelsförenings förvaltningsutskott,

efter inhämtande av yttranden i ärendet från föreningens ombud och

samarbetande handelskorporationer m. fl., härmed anföra följande.

1. Frågan om förhållandet i allmänhet mellan generaltullstyrelsen

och den trafikerande allmänheten, särskilt i vad denna berÖres av

sättet för ärendenas handläggning inom styrelsen.

För den trafikerande allmänheten är det givetvis av största vikt,

att tullärendena behandlas med all den skyndsamhet, som är möjligt.

Under de senare åren synes detta allmänhetens intresse hava blivit

s. 223 Kontrollera mot PDF

223

SVERIGES ALLMÄN N A HANDELSFÖRENING.

bättre tillgodosett än tillförene, men torde det låta sig göra att genom

införandet av lämpliga reformer (se under följande punkter) och eventuellt

ökning av arbetskrafterna i vissa fall åstadkomma ett hastigare

avgörande.

Vad den sakliga behandlingen av ärendena angår, bör i tveksamma

fall uppställas såsom norm att söka utleta den mening, lagstiftaren

kan antagas hava haft rörande tullstadgandenas innebörd. Allmänheten

har för närvarande den uppfattning, att härvid icke fästes

tillbörligt avseende.

2. Frågan om lekmannarepresentation inom styrelsen (tullfullmäktige).

Önskvärdheten av en dylik representation, i likhet med järnvägsoch

telegraffullmäktige, vitsordas allmänt av köpmännen. Till tullfullmäktige

torde böra utses importörer eller i varje fall näringsidkare,

som under längre tid sysslat med importaffärer och som besitta

sådan varukännedom, att de äga kompetens för bedömandet i tvivelaktiga

fall av en varas rätta rubricering enligt tulltaxan.

3. Frågan om eventuell utvidgning av den genom styrelsens tullbehandlingsbyrå

utövade upplysningsverksamheten.

Den möjlighet, som beretts den trafikerande allmänheten att genom

hänvändelse till styrelsens tullbehandlingsbyrå erhålla upplysningar

i frågor om förtullningar, har givetvis bland köpmännen hälsats

med tillfredsställelse. Emellertid torde erhållandet av dessa upplysningar

icke böra föranleda särskilda utgifter för trafikanterna utan

lämnas kostnadsfritt. Vad särskilt beträffar de kemiska analyser, som

ibland äro erforderliga för svars avgivande, har i åtskilliga fall anmärkts,

att kostnaderna i anledning härav bliva oskäligt stora, och

är det synnerligen önskligt, att desamma i möjligaste mån nedbringas.

För sådant ändamål torde böra tagas under övervägande, huruvida

det vore ändamålsenligt att utvidga det kemiska laboratorium,

som redan finnes i packhusinspektionen i Stockholm, till en centralanstalt

för verkställande av kemiska analyser med rätt för tullkamrarna

i riket att vid behov använda sig därav. Största möjliga vikt

bör därvid läggas vid en skyndsam behandling av insända prov.

4. Frågan om vinnande av största möjliga likformighet i tull
behandling.

I detta synnerligen viktiga hänseende råda nu betydligt bättre

förhållanden än tidigare, men torde dock ej så sällan förekomma, att

samma varuslag blir föremål för olika tullbehandling icke blott vid

skilda utan även vid samma tullkammare. För åstadkommande av

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

SVAR PÅ FRAGECIRKULÄR.

största möjliga likformighet böra framför allt i tvivelaktiga fall särskilt

noggranna och tydliga instruktioner meddelas vederbörande tjänstemän,

varjämte det torde vara ändamålsenligt, att genom generaltullstyrelsens

försorg samtliga tullkamrar erhölle till dagligt bruk

tulltaxor, i vilka genom interfoliering eller annorledes vid resp. rubriker

anmärktes motiverade resolutioner eller utlåtanden av styrelsen i

tulltariff-frågor.

5. Frågan om tulltjänstemannens av högre grad utbildning, särskilt

i tullteJcnisJct hänseende.

För den trafikerande allmänheten förefaller det, som om fortfarande,

oaktat de förändringar till det bättre, som åstadkommits genom

den i Stockholm inrättade undervisningsanstalten för tulltjänstemännen,

dessa ofta sakna nödiga insikter i tulltekniskt hänseende. Att, såsom

ibland sker, för inhämtande av upplysningar tillkalla utomstående sakkunniga

personer medför ofta stora olägenheter för trafikanterna genom

tidsförlust o. dyl. Svårigheten att träffa ett rätt avgörande i

fråga om de tusentals olika slagen av varor i deras olika sammansättningar

är för övrigt ofta så stor, att endast genom en längre tids

praktisk tjänstgöring nödiga kvalifikationer hos tjänstemännen torde

kunna påräknas. Det synes därför, som om mången gång den tid,

som erfordras, innan vederbörande tjänsteman äger rätt att självständigt

verkställa förtullning, är alltför knappt tillmätt.

Vid befordringar bör avseende fästas vid graden av utbildning i

tulltekniskt hänseende och antalet tjänsteår icke vara ensamt avgörande.

6. Frågan om tulltjänstemäns av lägre grad kompetens och

utbildning.

Beträffande denna fråga framhålles allmänt, att stora fördelar

såväl för tullverket som allmänheten stå att vinna genom överlåtande

åt tulltjänstemännen av lägre grad att utföra arbeten av enklare

slag. Dessa tjänstemän böra för sådant ändamål erhålla härför nödig

utbildning.

7. Frågan om användning av kvinnlig arbetskraft för kontors
göromål.

Inom generaltullstyrelsen och vid större tullkamrar torde kvinnor

med fördel kunna användas för utförande av skrivgöromål och

vid utarbetande av statistik m. m.

8. Frågan om möjlig indragning av tjänster vid lokalförvaltningen

samt kust- och gränsbevakningen.

Då olika meningar i ovannämnda frågor gjort sig gällande bland

de till förvaltningsutskottet inkomna svaren och utskottet sålunda

s. 225 Kontrollera mot PDF

225

SVERIGES ALLMÄNNA HANDELSFÖRENING.

icke kunnat bilda sig något bestämt omdöme i denna del, avstår utskottet

från att avgiva yttrande däri.

9. Frågan om lämpligheten av tullförvaltningarnas i rikets tre största\

städer nuvarande organisation på flera avdelningar utan genomfört

gemensamt chefskap.

Vad särskilt beträffar förhållandena i Stockholm medför den brist

på centralisering, som utmärker den nuvarande organisationen, allvarliga

olägenheter för den trafikerande allmänheten, och synes det

vara absolut nödvändigt, att ett intimare samarbete åstadkommes mellan

de olika lokalförvaltningarna, helst under gemensamt chefskap.

10. Lokalfrågor; och i sammanhang därmed frågan om förkortning

av den tid, som gods må bötesfritt kvarligga i packhus.

Såsom i hög grad otidsenligt och opraktiskt betecknas allmänt

det nu tillämpade förfarandet med tidigare stängning av tullokalerna

under de delar av året, då arbetet ofta är mest brådskande, exempelvis

i december månad. De skäl, som en gång föranlett stängning

till följd av mörkrets inbrott, nämligen faran att använda artificiell

belysning, kunna icke längre sägas föreligga. Arbetet bör året runt

kunna pågå till kl. 5 e. m., med eventuell utsträckning till kl. 6

e. in., då göromålen så påfordra.

I detta sammanhang förtjänar påpekas ett missförhållande, varöver

allmänt klagas, nämligen att expeditionen delvis inställes under

de senare timmarna av arbetstiden till följd därav, att en del tjänstemän

avlägsna sig för intagande av middagsmåltid. Även om arbetstiden

utsträckes något, synes det ej vara obilligt begärt, att tjänstemännens

middagsmål förlägges efter stängningstiden, eller att i varje

fall kompetent avlösning finnes för dem, som eventuellt avlägsna sig

tidigare. En lokal, där tjänstemännen kunna intaga medhavd eller

avhämtad lunch, torde nog bidraga till tidsbesparing och vara i överensstämmelse

med nutidens begrepp.

Från norrlandshåll har påpekats nödvändigheten av att åtminstone

vid varje norrländsk tullkammare finnes ett varmt lagerrum, då

varor, som ej tåla kyla, genom nuvarande anordningar lätt bliva skadade

eller fördärvade.

Ytterligare förkortning av den tid, som gods må bötesfritt kvarligga

i packhus, anses icke böra ske. Till stöd härför framhålles, att

de skäl, som föranleda godsets kvarliggande, i de flesta fall äro av

den beskaffenhet, att varuemottagaren ej är herre över desamma. Med

de större utrymmen, som erbjudas i nuvarande mera moderna packhus,

synas ej heller några allvarligare olägenheter i stort sett förorsakas

genom nu gällande bestämmelser.

I denna fråga föreligger bilagda reservation av ledamoten i förvaltningsutskottet

direktör J. W. Broman.

15

opaginerad Kontrollera mot PDF

22(5

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

11. PachhusJcarhfrågan.

I förevarande sak vidhåller handelsföreningen alltjämt sin upprepade

gånger uttalade åsikt, att varuemottagare bör befrias från alla

extra utgifter i och för varors tullbehandling å vanlig expeditionstid

och särskilt från s. k. dragarpenningar till de å vissa platser anställda

packhuskarlar.

12. Sportelfrågan.

Det principiellt riktiga tord,e vara, att tjänstemännen av staten

erhålla lön för allt sitt arbete, och att sportelväsendet sålunda försvinner.

Särskilt för den reguljära kusttrafiken äro nuvarande förhållanden

synnerligen betungande.

I allmänhet öppnas packhusen först ett par timmar efter det tullvaktmästarnas

tjänstgöring börjat. Härav blir en följd, att lossning

från ångare med utrikes last får börja exempelvis kl. 7 f. m., under

det att godset icke får tagas in i packhuset förrän kl. 9 f. m., med

mindre särskild ersättning av trafikanten lämnas till en vaktmästare

för öppnande av packhuset och godsets mottagande samt till överuppsyningsmannen

för meddelande av tillstånd till packhusets öppnande.

Enahanda förhållanden upprepas vid packhusets stängning, som sker

tidigare än den ordinarie arbetstidens slut.

Ändring i ovanstående bör ske genom meddelande av föreskrift,

att tullpliktigt gods skall emottagas i packhuset från ordinarie lossningstids

början kl. 7 f. m. till kl. 6 e. m., utan några som helst

extra kostnader för trafikanterna.

Kostnaderna för tullvaktmästares tjänstgöring på övertid ställa

sig hos oss avsevärt dyrare än exempelvis i Danmark.

För allt arbete på övertid i Köpenhamn har den tjänsteman, som

inkallas, att uppbära arvode för minst 2 timmar och efter en beräkning

av 66 2/:, öre i timmen. Vill man lossa från två luckor, erfordras

två assistenter vid båten, en kontrollör och en assistent i tullpackhuset,

alltså sammanlagt fyra tjänstemän, och utgör kostnaden för 2

timmar kr. 5: 33. Efter dessa båda första timmars tjänstgöring betalas

endast timme för timme.

Här i Sverige skulle kostnaderna för en ångare om högst 500

registerton för lossning från två luckor för tiden exempelvis kl. 6—8

f. m. ställa sig sålunda:

Direkt från T. ex. via

utrikes ort. Malmö.

In visitation ......................................................... kr. 7: 50 kr. 1: —

Bevakning, tre man kl. 6—7.............................. »3: — »3: —

Eklärering ........................................................ » 6;-— » 6: —

Överuppsyningsmannen för packhusets öppning » 3: — » 3: —

En vaktmästare i packhuset kl. 6—7 ............... » 1:— » 1: —

Kronor 20: 50 14: —

opaginerad Kontrollera mot PDF

2:17

SVERIGES ALLMÄNNA HANDELSFÖRENING.

Skall lossning ske tidigare än kl. 6 f. m., ökas kostnaderna ytterligare

med 50 %.

Från Karlstad har uttryckts särskild önskan angående borttagande

av extra avgift för arbete å övertid, om anmälan därom inkommit

minst två timmar före kontorstidens slut, ävensom att den extra avgift

av 35 öre pr kolli, som nu upptages, då transitogods extra forslas

till tullen, bör bortfalla.

13. Frågor om bevakningskostnader och avstängda bevaknings
områden.

Bevakning av lossat gods, intill dess detsamma kan varda i packhus

infört, ävensom av gods, som lossats under annan tid än ordinarie

tjänstgöringstid, bör vara avgiftsfri för varuägaren eller den,

som påkallat lossning på övertid, intill 48 timmar efter fartygets slutlossning.

Tydligt är, att, om exempelvis Stockholms stad vill bekosta en

dyrbar avstängning av Stadsgårdsområdet, detta skulle i avsevärd

grad minska kostnaderna för bevakning, och bör denna minskning

komma den trafikerande allmänheten till godo.

14. Frågan om modernare arbetsmetoder.

Alldeles nödvändigt synes vara, att tullverket tillgodogör sig den

moderna teknikens hjälpmedel för det inre arbetet. Skriv-, räkne- och

dupliceringsmaskiner böra komma till betydligt ökad användning till

arbetets underlättande och därigenom tidsbesparing.

Ett önskemål för den trafikerande allmänheten, nämligen erhållande

av specificerade tullräkningar, torde kunna tillgodoses därigenom,

att samtidigt som packhusattesterna, vilka måste vara specificerade i

avseende å vikt och rubriknummer, toges en avskrift därav genom

självkopiering, vilken efter komplettering med vederbörliga uträkningar

finge utgöra tullräkning.

15. Frågan om pantvärdets bestämmande vid beviljandet av

nederlag skr edit.

Särskilda bestämmelser böra meddelas till ledning vid värdering

av nederlagsgods, och bör något ansvar för utfåendet av tullkrediten

ej åvila den enskilde tjänstemannen utan staten själv övertaga den

härmed förenade risken.

16. Frågor rörande tullverkets befattning med s. k. tullrestitutions
gods.

Rörande restitutionsärendena, d. v. s. ansökningar om återbekommande

av införseltullen för reexporterad vara, som förädlats av ut
-

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

ländska rudimaterier, har handelsföreningen i november 1912 i skrivelse

till Kungl. Maj:t framhållit önskvärdheten av ett skyndsammare

avgörande av dessa ärenden. Då någon åtgärd i anledning härav

veterligen ej vidtagits, hemställer föreningen om beaktande av ovan

angivna önskemål.

17. Andra förekommande frågor.

I ovanberörda skrivelse till Kungl. Maj:t har handelsföreningen

även hemställt om anställande av en kommissionär hos generalltullstyrelsen.

Oaktat de av styrelsen mot förslaget gjorda invändningar

anser sig handelsföreningen böra vidhålla detsamma, då de skäl, som

däremot anförts, icke synas övertygande.

Vidare har påpekats en del brister i nu rådande förhållanden

med avseende å återbetalning av för högt beräknad tull. Under det

att felande tullbelopp alltid utkräves, då den oriktiga debiteringen

uppmärksammats, beror det uteslutande på vederbörande tjänstemäns

göda vilja, huruvida godsemottagaren, om han ej själv uppmärksammat

förhållandet, erhåller kännedom om för hög debitering. I sistnämnda

fall finnes dessutom i motsats till i det förstnämnda viss

preskriptionstid stadgad. Om efter av varuemottagaren gjord ansökan

om restitution felaktig tullbehandling befinnes föreligga, återställes

beloppet icke omedelbart till klaganden utan först efter ytterligare

behandling av ärendet, som vanligen tager lång tid i anspråk.

Den omständliga proceduren för återbekommande av för högt

beräknad tull har även medfört tillämpande av ett föga tilltalande

system för avhjälpande av dylika felaktigheter, då de av vederbörande

tjänsteman upptäckas omedelbart efter det förtullningen verkställts.

Att fel från tulltjänstemannens sida kunna förekomma är en både

naturlig och fullt ursäktlig sak, som ej i och för sig bör i befordringshänseende

tillräknas den felande. Rättelse bör kunna ske utan

större omständigheter och framför allt utan praktiserande av ett mycket

olämpligt förfarande.

För att tullverket i likhet med statens övriga affärsdrivande verk

skall kunna på ett fullt rationellt sätt tillgodose de anspråk, som med

fog kunna framställas av alla parter, synes det handelsföreningen slutligen

vara av största vikt, att löneförmånerna för dess chef sättas så

höga, att utsikt finnes att till denna krävande befattning i konkurrens

med enskild företagsamhet erhålla den därtill bäst kvalificerade.

Liknande synpunkter böra alltså här göra sig gällande, som i fråga om

exempelvis järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen.

Avskrift av ett till handelsföreningen inkommet yttrande från

handelsföreningen i Norrköping bifogas.

Stockholm den 22 januari 1915.

Sveriges allmänna handelsförenings förvaltningsutskott:

VIKTOR RAMSTEDT.

L. Killander.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bil. I.

Vid besvarandet av diverse frågor, framställda av 1914 års tullkommission,

har Sveriges allm. handelsförenings förvaltningsutskotts

flertal, beträffande frågan n:o 10 ang. förkortning av den tid, som

gods må bötesfritt kvarligga i tullpackhus, framhållit, att förkortning

av sagda tid icke vore önskvärd. Undertecknad är emellertid av annan

mening och får mot förvaltningsutskottets ifrågavarande beslut

avgiva följande

Reservation.

Jämlikt nu gällande tullstadga § 31 får godset ligga i tullpackhus

20 dagar fritt och därefter ytterligare 20 dagar mot den ringa

avgiften av 7ä-dels % av tullbeloppet pr dag, vilken avgift dock icke

får uttagas för mer än 20 dagar, vadan godset efter 40 dagar får

utan vidare kostnad kvarligga, tills det å tullauktion försäljes. Följden

av dessa bestämmelser är, att många importörer använda tullpackhusen

som upplagsplatser och hindra på så sätt gods, som ankommer,

att få plats i packhusen.

För ett rationellt utnyttjande av packhusen och hamnanordningarna

är en snabb varuomsättning nödvändig. Gods, som inkommer,

bör fortast möjligt tullbehandlas och bortföras, så att plats för nytt

inkommande gods kan beredas. Ett sådant rationellt utnyttjande av

packhusen kan icke ske med mindre än att den avgiftsfria respittiden

inskränkes, och anser jag en inskränkning till 10 dagar för gods, angivet

till förtullning eller nederlag, och till 15 dagar för transitogods

önskvärd.

Stockholm den 19 januari 1915.

J. W. BROMAN.

Bil. II.

Till Sveriges allmänna handelsförening.

Sedan Ni begärt handelsföreningens i Norrköping yttrande i anledning

av den förestående reformen inom tullverket, har handelsföreningen

vid allmänt sammanträde den 18 december 1914 beslutat i

ärendet avgiva följande yttrande:

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

1. Frågan om förhållandet i allmänhet mellan generaltullstyrelsen

och åen trafikerande allmänheten, särskilt i vad denna heröres av

sättet för ärendenas handläggning inom styrelsen.

Beträffande denna punkt kan i synnerhet framhållas önskvärdheten

av att den trafikerande allmänheten vid förfrågningar pr post

hos generaltullstyrelsen erhåller omgående svar, och ej som nn ofta

är fallet erhåller svaret efter en eller annan vecka. I alla sådana

ärenden, där svar är nödvändigt i en nära framtid, måste nu förfrågan

göras pr telegraf, vilket orsakar trafikanterna onödiga kostnader.

Särskilt när olika meningar uppstå mellan trafikant och vederbörande

tulltjänsteman rörande tulltaxans tillämpning vid förtullning

av redan inkomna varor, är det av stor vikt att fortast möjligt få

besked om huru varan skall tullbehandlas.

2. Frågan om lekmannarepresentation inom styrelsen (tullfullmäktige).

Denna fråga om behövligheten härav kan besvaras med ett obetingat

ja. Fackmän från den trafikerande allmänheten, bildande en

motsvarighet till järnvägsrådet hos järnvägsstyrelsen, torde kunna uträtta

mycket till fromma för ett mera praktiskt tullbehandlingsarbete.

3. Frågan om eventuell utvidgning av den genom styrelsens tullbe
handlingsbyrå

utövade upplysningsverksamheten.

Den för några år sedan genom riksdagsbeslut organiserade tulltekniska

byrån fyllde endast delvis ett länge känt behov av upplysning

i tullfrågor. Dels får denna byrå endast anlitas av importörerna

själva och emot en kostnad av 4 kr. för varje upplysning av enklare

beskaffenhet, vartill kommer ersättning för kemisk analys, där sådan

behöves, med ända till kr. 25: — för varje gång, dels ock äga ej

landsortens tullkamrar rätt att där begära upplysningar. Kostnaderna

för sådana upplysningar borde bäras av tullverket och ej läggas på

trafiken. En utvidgning av den tulltekniska byrån och ett förbilligande

av dess kostnadspris i syfte att allmännare anlitas torde nog

vara önskvärt. Dessutom är t. o. m. tillvaron av denna byrå endast

obetydligt känd av trafikanterna i landsorten, och bör kännedom härom

på lämpligt sätt spridas.

4. Frågan om vinnande av största möjliga likformighet i tullbe
handling.

Denna fråga anse vi vara av särdeles viktig natur. Stora olikheter

i tullbehandling av samma vara förekommer ofta å olika plåt
-

s. 231 Kontrollera mot PDF

SVERIGES ALLMÄNNA HANDELSFÖRENING.

231

ser, troligen beroende på ofullständiga instruktioner från generaltullstyrelsens

sida, vilka instruktioner kunna tolkas olika på olika platser.

Att här framdraga bevis- och exempel härpå är naturligtvis svårt,

då importörer anse dylikt vara en affärshemlighet, vilken utnyttjas i

konkurrenssyfte. Tullbeskattningen bör emellertid vara lika för alla,

och en reform i detta hänseende är av nöden.

5. Frågan om tull tjänstemännens av högre grad utbildning, särskilt

i tulltekniskt hänseende.

Den reseinspektion, som styrelsen senare infört och som vid olika

tullkamrar i riket hållit föredrag i tulltekniska ärenden, samt de utbildningskurser,

som styrelsen i syfte av högre utbildning åt särskilt

landsortens tjänstemän infört, böra utvidgas och befrämjas.

6. Frågan om tull tjänstemännens av lägre grad kompetens och utbildning.

Beträffande denna fråga måste det anses såsom synnerligen önskvärt,

att tulltjänstemans av lägre grad utbildning och kompetens ökades

i den grad, att lossning och lastning av tullfritt gods av vanlig

förekommande art finge efter deras bestämmande ske å tider, då tullkammarens

expedition ej är öppen. Den tidsbesparing för trafikanterna

och särskilt för rederinäringen, som härigenom skulle främjas, är

avsevärd och bör på allt sätt understödjas.

T. Frågan om användning av kvinnlig arbetskraft för kontorsgöro
mål.

Renskrivnings-, kopierings- och dupliceringsarbeten, som nu i stor

utsträckning verkställas av tjänstemän av högre grad, torde utan olägenhet

kunna utföras av kvinnlig arbetskraft eller tjänstemän av lägre

grad. Vi äro härmed inne på frågan om statens slöseri med överkvalificerad

arbetskraft, och denna fråga är ju redan föremål för uppmärksamhet

från regeringens sida.

8. Frågan om möjlig indragning av tjänster vid lokalförvaltningen

samt kust- och gränsbevakningen.

Berör ej handelsföreningens i Norrköping intressen.

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

SVAR PÅ PRÅGECIRKULÄR.

9. Frågan om lämpligheten av tullförvaltningarnas i rikets tre största

städer nuvarande organisation på flera avdelningar utan genomfört

gemensamt chefskap.

Berör ej Norrköpings intressen.

10. Lokalfrågor; och i sammanhang därmed frågan om förkortning

av den tid, som gods må bötesfritt kvarligga i packhus.

I fråga om härvarande tullkammares expeditionstid kan som ett

synnerligt önskemål framhållas, att expeditionstiden blir lika året om.

Att som nu sker indraga expeditionstiden under en del av årets månader

och särskilt i december med den åtminstone under första hälften

rådande brådska måste anses vålla olägenheter, som böra avhjälpas.

Dessutom hava klagomål anförts över att vid härvarande tullkammare

expeditionen delvis inställes under de tre sista arbetstimmarna

av dagen.

I fråga om den tid, då gods må bötesfritt kvarligga i packhus,

kunna vi ej förorda någon inskränkning därav, utan äro de 20 dagar,

som nu stipuleras som maximum, ofta nödvändiga för att hinna

få en differens med utländsk avlastare ordnad. Det har ej heller till

vår kännedom kommit, att några olägenheter av denna föreskrift uppstått

för tullverket.

Sedan stadens redan planerade nya tullpackhus med dess emot

de gamla mångfaldigt förstorade utrymmen tagits i bruk, torde än

mindre någon förkortning av den tid, som »gods må bötesfritt kvarligga

i packhus», vara av behovet påkallad.

11. Packhuskarlsfrågan.

I denna fråga har handels- och sjöfartsnämnden i Norrköping

redan år 1912 blivit satt i tillfälle att till Kung!. Maj:ts och rikets

kommerskollegium avgiva yttrande angående förrättande av handräckningsbestyret

vid tullbehandling. Kommitterade hava ej heller

nu anledning att ställa sig på annan ståndpunkt. Ersättningen åt

packhuskarlarna för deras arbete är omöjligt att rättvisligen avpassa

efter en generell, vid alla tullkamrar passande taxa, tv de lokala

förhållandena äro sa olika uti de särskilda hamnarna, beroende på

packhusens närbelägenhet till hamnkaj och mer eller mindre moderna

lossningsanordningar m. m., varigenom kostnaden för packhusarbetet

betydligt varierar. Den i Norrköping de senaste tiotal åren oerhört

utvidgade importen har också verkat därhän, att den gamla, på mindre

trafik baserade dragarpenningstaxan nödvändigt behöver en omarbetning

och nedsättning i avgifterna.

Hela institutionen utgör för övrigt en tunga för trafiken, som bör

minskas i den mån sådant låter sig göra, och trafikanten lämnas öp
-

s. 233 Kontrollera mot PDF

233

SVERIGES ALLMÄNNA HANDELSFÖRENING.

pet att i vidsträcktaste män ombesörja ifrågavarande arbeten. Detta

möter ej någon svårighet här i Norrköping, varest det nu planerade

packhuset skall inrättas på ett för packhusgöromålen arbetsbesparande

sätt, för vars utförande ett priviligierat packhuskarlslag är obehövligt.

12. Sportel frågan.

Hela systemet med sportler anse vi vara föråldrat och borde utdömas.

Tjänsteman har ju lön för sitt arbete av staten, och trafiken

bör ej betungas med extra omkostnader.

13. Frågor om bev åkning skostnader och avstängda bevakningsom
röiden.

Denna fråga bör utredas i samband med det praktiska användandet

av nya packhuset i Norrköping. Säkerligen kan en tillfredsställande

avstängning av bevakningsområdet utanför packhuset anordnas,

varigenom bevakningskostnader bortfalla.

14. Frågan om modernare arbetsmetoder.

Väl intet av statens verk använder sig av så uråldriga arbetsmetoder

som tullverket. En genomgripande reformering härav anse

vi alldeles nödvändig, om verket skall fungera till allmänhetens belåtenhet.

Anordningar för arbetsintensitetens uppdrivande och inbesparande

av den mänskliga arbetskraften såsom skrivmaskiner, räknemaskiner

och dupliceringsmaskiner böra anskaffas. Belysning av packhusen

bör anordnas, så att arbetet må kunna pågå även efter mörkrets

inbrott.

15. Frågan om pantvärdets bestämmande vid beviljandet av neder
lagskredit.

En reform härvid anse vi alldeles nödvändig. Sedan nu värdedeklaration

å alla importvaror föreskrivits uti angivningsinlagan, torde

pantvärdet vid beviljande av nederlagskredit kunna bestämmas

efter denna deklaration. Att därvid beräkna pantvärdet till 50 % av

deklarationsvärdet torde vara fullt betryggande för tullverket, i synnerhet

om föreskrifter därtill utfärdas om att betryggande brandförsäkringshandling

även skall av varuägaren deponeras i tullverket.

16. Frågor rörande tullverkets befattning med s. k. tullrestitutions
gods.

Denna fråga är av stor betydelse för vår export av helfärdiga

industrialster. Förordningarna på detta område äro bristfälliga, och

s. 234 Kontrollera mot PDF

234

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

en reformering clärav samt modernisering till likhet med kringliggande

länder är nödvändig.

Norrköping den 21 december 1914.

A handelsföreningens i Norrköping vägnar:

E. F. APPELTOFFT.

Carl H. Pripp.

24. Sveriges minuthandlares riksförbund

har lämnat frågecirkuläret obesvarat.

25. Skrivelse från Göteborgs minuthandelsförening.

Till 1914 års tullkommission, Stockholm.

Med anledning av cirkulärskrivelsen av den 19 sistlidne november

få vi härjämte lämna svar på en del av de framställda frågorna.

3. Frågan 3 besvaras med ja.

4. Vad frågan 4 beträffar bedja vi få anföra, att det är av största

vikt, att likformighet i tullbehandlingen kommer till stånd, vilket

krav obetingat bör ställas på det ämbetsverk, som verkställer taxeringen,

enligt vilken denna pålaga av trafikanten uttages.

Under nuvarande förhållanden sker härutinnan mycken orättvisa,

i det att vid olika tullkamrar och till och med vid samma tullkammares

olika förtullningsexpeditioner en och samma vara hänföres till

olika rubriker, och blir tullavgiften härigenom högre för den ene än

för den andre. I konkurrenshänseende emellan affärsmän utnyttjas

denna skillnad ofta till skada för den, som måst erlägga den högre

tullen, och som härigenom kan bliva hindrad i utövandet av sitt lagliga

näringsfång. Det har inträffat, att uppsvensk firma sålunda importerat

varor över skånsk hamn och sålt dem fritt förtullade till

pris, som angivit, att tullen där beräknats mycket lägre än som skulle

varit fallet vid annan tullkammare. Dylikt missförhållande är ej

ägnat att stärka affärsmoralen.

Då förtullning skall verkställas, får man ofta vänta i timmar eller

till och med i dagar för att komma i tur vid vederbörande expedition.

De mindre importörerna, vilka väl utgöra flertalet av trafikanterna,

kunna sällan för det härigenom tidsödande förtullningsarbetet

avvara andra än yngre och i branschen mindre erfarne personer, vilka

på grund av oförstånd ej veta att tillvarataga de intressen, som de

företräda, eller om vilkas avvikande meningsyttringar vederbörande

tjänsteman ej tager notis.

opaginerad Kontrollera mot PDF

23f>

GÖTEBORGS MINUTH ANDELSFÖRENING.

De felaktigheter, som sålunda uppstå, bliva kända först, då tullen

är erlagd och varan blivit utlämnad till ägaren, varför denne, inseende

svårigheten i att sedan vinna rättelse, låter saken bero. Påpekar

man, att vid annat tillfälle tullen för samma vara beräknats annorlunda,

kanske får man till svar: man bör klaga över förtullningen.

De större importörerna, vilka hava i sin bransch fullt kunniga

och i tullgöromålen erfarne förtullare, förstå vid meningsskiljaktigheter

framlägga giltiga skäl eller vidtaga för rättelse erforderliga åtgärder,

beröras i mindre grad av ovan påpekade olägenheter.

5. I frågan n:o 5 gjorda framställan om tulltjänstemäns av

högre grad utbildning i tulltekniskt avseende anse vi vara ett av

medlen till avlägsnande av ovan berörda missförhållande.

Därjämte bör för samma ändamåls vinnande, och vilket torde

avses i frågan n:o 3, styrelsens upplysningsverksamhet utvidgas på

så sätt, att det på tullkamrarna nu befintliga, för tjänstemännen avsedda

tullexikon omredigeras till större lättfattlighet och genom uppdelning

av till varje bransch hörande varugrupper i särskilt band, så

att t. ex. matvarubranschen, textilbranschen, järn- och maskinbranschen

samt kemikaliebranschen kunde erhålla vardera sitt band tillgängligt

för allmänheten. Uppdelningen torde lämpligast ske med

tillhjälp av handelssakkunniga inom resp. fack.

6. Bland lättnader för trafikanter, som kunna utan större kostnad

för tullverket åvägabringas, anses i frågan 6 omnämnda större

utbildning och kompetens av lägre tulltjänstemän, så att vid tillfällen

av större brådska flera vågar kunde vid varje tullexpedition stå under

överinseende av kammarskrivaren med en underordnad tjänsteman

vid varje våg.

13. Att bevakningskostnaderna minskas och borttagas i låsta

skjul samt att bevakningskostnaden för första natten bortfaller.

14. Till lättnad för trafikanter böra tullräkningarna vara specificerade,

då bättre kontroll härigenom vinnes dels vid varornas prisberäkning

och dels över den person, som för varuägarens räkning

verkställer förtullningen.

17. Det skulle mycket vinnas på en återgång till värdefull på

en mängd artiklar, vilka förut beräknats efter värde. Den numera

införda vikttullen är vid förtullning tidsödande och mindre rättvis,

i det att många artiklar, vilka förut drogo 10 % på värdet, nu endast

draga 1 å 2 %, under det att en del mindervärdiga men tunga artiklar

kunna draga upp till 50 %, vadan tullen för dessa verkar prohibitiv.

18. En annan olägenhet, som bör undanrödjas, är svårigheten

att få bestämt svar på vad en vara enligt förevisat prov vid import

kan beräknas kosta i tull. Under nuvarande förhållanden måste man

för svar härpå hänvända sig till generaltullstyrelsen och erlägga en

avgift av 4 kronor. Detta förorsakar en tidsförlust, som stundom kan

orsaka, att t. ex. ett leveransanbud ej kan inlämnas i rätt tid eller

att en utländsk offert ej kan inom stipulerad tid besvaras och sålunda

en planerad affär omintetgöras. Därför bör tullmyndigheten på

s. 236 Kontrollera mot PDF

236

SVAR PA FRÅGECIRKULÄR.

åtminstone varje större tullkammare få befogenhet att definitivt besvara

sådan förfrågan, utan annan kostnad för den frågande än porto

och frakt för provet. Som det nu är kan man, om frågan ej tarvar

avgörande i förtid, gratis få överklaga gjord tullbehandling och sålunda

få frågan avgjord utan någon som helst kostnad.

19. Att expeditionstiden utsträckes, i synnerhet under höstmånaderna,

samt att expeditionen oavbrutet under hela året pågår fr. kl.

9 f. m. till kl. 5 e. m.

20. Att varuimportör beviljas rättighet granska ankommen vara,

innan inlaga inlämnas.

21. Att varuemottagare hålles skadeslös för den skada, som kan

drabba hans vara efter ankomsten hit från utlandet, innan han äger

dispositionsrätt över densamma.

Göteborg den 15 jan. 1915.

Göteborgs minuthandelsförening:

Rob. Lindstrand. C. M. Block.

Enl. uppdrag.

26. Skrivelse från Hälsingborgs köpmannaförening.

Till 1914 års tullkommission, Stockholm.

Sedan köpmannaföreningen uti skrivelse den 19 nästlidne november

anmodats att fästa kommissionens uppmärksamhet å befintliga

brister i tullverkets nuvarande organisation, ävensom att giva kommissionen

tillkänna de önskemål, som från de av föreningen representerade

näringsidkarnas sida göra sig gällande i avseende å verkets

tillämnade omorganisering, så får köpmannaföreningen i anledning

härav anföra, att av de utav kommissionen särskilt angivna frågorna,

rörande vilka yttrande vore önskvärt, de med n:r 3, 6, 8, 9, 11, 12

och 15 betecknade frågorna icke föranleda något uttalande från föreningens

sida, varemot föreningen i övrigt får avgiva följande yttrande:

Rörande ärendenas behandling inom generaltullstyrelsen är synnerligen

önskvärt, att ärendena vinna den möjligast skyndsamma

handläggning, och torde för ändamålet en tillökning i tullbehandlingsbyråns

personal eventuellt vara erforderlig.

I fråga om lämpligheten av lekmannarepresentation inom generaltullstyrelsen,

anser köpmannaföreningen, därest representationen

kommer att utgöras av tullfullmäktige, vilka — i analogi med järnvägsfullmäktige

inom kungl. järnvägsstyrelsen — skola sammanträda

allenast vid enstaka tillfällen för att yttra sig över särskilda, till dem

hänskjuta^ frågor, att därigenom är ringa eller intet att vinna.

Skulle däremot lekmän komma att deltaga i behandlingen av och besluten

uti ärendena i allmänhet inom styrelsen såsom ordinarie med
-

s. 237 Kontrollera mot PDF

237

HÄLSINGBORGS KÖPM ANN A FÖRENING.

lemmar av densamma, torde detta få anses som en ej obetydlig fördel

för allmänheten.

Frågan om vinnande av största möjliga likformighet i tullbehandlingen

torde på det närmaste sammanhänga med de högre tulltjänstemännens

tulltekniska insikter, vadan, därest den nuvarande utbildningen

i tulltekniskt hänseende är bristfällig, bot bör rådas härför.

Att för kontorsgöromål använda kvinnlig arbetskraft finner föreningen

icke lämpligt.

Beträffande expeditionslokalernas anordnande får föreningen framhålla

önskvärdheten av ett sammanförande, så långt möjligt är, av

de lokaler, där godset angives till förtullning, tull behandlingen äger

rum och tullavgiften erlägges. Den tid, under vilken gods får bötesfritt

kvarligga i packhus, torde icke utan avsevärda olägenheter för

allmänheten kunna förkortas. Vad angår påföljden för underlåtenhet

att inom vederbörlig tid avlämna angivningsinlaga, skulle till och med

kunna ifrågasättas, att denna borde lindras, enär varuägarens underlåtenhet

att angiva godset ofta icke är självförvållad, samt påföljden

står i missförhållande till påföljden för underlätet erläggande av tullavgiften

och underlätet avhämtande av gods. Däremot torde icke

någon berättigad anmärkning kunna framställas mot att påföljden för

dessa båda senare slag av underlåtenhet skärptes, till och med ganska

kännbart.

I fråga om bevakningskostnader anser föreningen, att alla dylika

böra borttagas beträffande gods, som finnes upplagt inom tullbevakningsområdet.

Ehuru den under 14 upptagna frågan närmast torde avse tullverkets

arbetsmetoder vid själva tullbehandlingen, finner föreningen

sig dock här böra framhålla, att det för minskande av personal inom

verket och därigenom jämväl av omkostnaderna för detsamma är

önskvärt, att t. ex. skrivmaskiner, kopieringsanordningar m. fl. moderna

kontorsutensilier komma till användning inom verket.

Avgörandet av frågor rörande tullrestitution enligt 8 § 1 mom.

av kungl. tulltaxeförordningen torde för undvikande av tidspillan

lämpligen böra från generaltullstyrelsen till vederbörande tullförvaltningar

överflyttas.

Slutligen vill föreningen föreslå sådan ändring i 24 § 1 mom.

sista punkten uti gällande tullstadga, att jämväl å andra orter, än

där särskild packhusförvaltning finnes, tullbehandling må äga rum i

den ordning, varuägare anmäla sig till expedition.

Hälsingborg den 31 december 1914.

För Hälsingborgs köpmannaförening:

MALTE SOMMELIUS.

Hugo Sandell.

s. 238 Kontrollera mot PDF

238

SVAR PÅ FRÅGECIIRKULÄR.

27. Skrivelse från Landskrona handelsförening.

Till 1914 års tnllkommission, Stockholm.

Landskrona handelsförening vill med anledning av Eder i cirkulärskrivelsen

av den 19 november 1914 (till föreningen ingången i

juni 1915) i anslutning till däri framställda frågor avgiva följande

yttrande:

1. Ett allmänt önskemål är ett snabbare avgörande av de ärenden,

som hänskjutas till generaltullstyrelsen, samt att en till kungl.

st. ställd ansökan bleve utan extra kostnad av kungl. st. skriftligen

besvarad.

2. För ärendenas allsidiga behandling vore det säkerligen fördelaktigt,

om styrelsen kompletterades med några i tullangelägenheter

förfarne köpmän.

3. Angående tullupplysningsbyråns verksamhet vore önskvärt, att

avgifterna bestämdes i överensstämmelse med allmänna handelskemisters

priser.

4. Föreningen anser det vara en av kungl. st:s uppgifter att

tillse, det tullbehandlingen av samma varuslag blir lika inom hela

landet, och att kungl. st. med skärpa beivrar och klargör alla kända

fall med olika tullbehandling.

6. Önskvärt, att, när yngre tjänsteman nått nödig erfarenhet

och säkerhet, åt sådan kunde uppdragas enklare tullärendens behandling.

7. Kvinnlig arbetskraft torde vara olämplig, utom möjligen för

enklare kontorsgöromål.

8. Föreningen förmenar, att en del högre tjänster vid gräns- och

tullbevakningen lämpligen kunna indragas och deras uppgift överföras

på resp. lokalförvaltningar.

10. Förhållandena inom härvarande tullområde synas f. n.

lämpliga.

11. Föreningen har ingen anledning att däröver avgiva yttrande,

enär vi lyckligtvis sakna denna egendomliga institution.

12. Då allt sportelväsen, principiellt sett, är förkastligt, bör det

inskränkas i högsta möjliga grad.

13. Föreningen anser, att bevakningsavgift bör erläggas först

för tid 48 timmar efter slutlossning, dock aldrig inom tullkammarområdet.

14. Föreningen förnyar framställningen om att tullräkningar

noggrant specificeras, vilket, om moderna kontorsmetoder användas,

utan större svårighet torde kunna åstadkommas.

16. Reglering av tullrestitutionsbelopp fördröjes allt för ofta,

längre än som kan synas nödigt. Om beloppen äro större förorsakar

s. 239 Kontrollera mot PDF

LANDSKRONA HANDELSFÖRENING.

239

dröjsmålet därtill onödiga ränteförluster, varför föreningen vill fästa

uppmärksamheten på behovet av en ändring härutinnan.

17. Slutligen vill föreningen uttala sin förhoppning om att det

allmänt och ofta framställda önskemålet om varumottagarens rätt att

före förtullning undersöka varan nu måtte bifallas.

Landskrona den 15 juni 1915.

Landskrona handelsförening:

A. J. PETERSSON.

Frans Eländer.

28. Skrivelse från Stockholms köpmansklubb.

Till 1914 års tullkommission, Stockholm.

Stockholms köpmansklubbs nämnd, som mottagit Eder skrivelse

av den 19 sistlidne november med anhållan, att klubben ville yttra

sig över vissa i Eder skrivelse omnämnda frågor, tillsatte med anledning

härav en kommitté. Sedan denna slutfört sitt uppdrag och avgivit

yttrande, har jag härmed äran att å klubbens vägnar överlämna

detsamma,

Stockholm den 26 april 1915.

E. ÖHMAN.

Stockholms köpmansklubbs sekreterare.

Till Stockholms köpmansklubbs nämnd.

Den av nämnden den 1 december 1914 tillsatta kommittén, bestående

av herrar J. W. Broman, Hans Fr. Hansen, Karl Hildebrand,

Carl Höglund och Ernst G. Svanström, bland vilka undertecknad

Broman blivit utsedd till ordförande, med uppdrag att avgiva yttrande

till 1914 års tullkommission, får härmed äran efter fullgjort

uppdrag överlämna förslag till yttrande.

Stockholm den 6 april 1915.

A kommitténs vägnar:

J. W. BROMAN.

C. O. Lcmdegren.

s. 240 Kontrollera mot PDF

240

SVAR PÅ FRÄGECIRKULÄR.

1. Frågan om förhållandet i allmänhet mellan generaltullstyrelsen

och den trafikerande allmänheten, särskilt i vad denna beröres

av sättet för. ärendenas handläggning inom styrelsen.

Vid reglerandet av förhållandet mellan allmänheten och generaltullstyrelsen

kräver särskilt den affärsidkande skyndsamt avgörande

av de ärenden, som underställas styrelsen, minsta möjliga formalism

vid ärendenas behandling och därjämte minsta möjliga kostnader.

Trafikanterna hava i allmänhet den föreställningen, att tullärenden

ej behandlas så snabbt, som möjligt och önskligt vore, och att formalistiska

synpunkter få göra sig för mycket gällande. Nu rådande

stora svårigheter för affärslivet ha ytterligare visat vikten av att tullverket

fungerar med snabbhet och precision samt utan den formalism,

som i åtskilliga fall kommit till synes.

En av orsakerna till den anmärkta långsamheten i tullbehandlingen

är de underordnade tullmyndigheternas ringa självständighet,

varigenom generaltullstyrelsens arbetsbörda onödigtvis ökas med en

del obetydliga ärenden.

Vid fattande av beslut över gjord ansökan vore det önskligt,

att sökanden tillställdes skriftlig uppgift, om densamma bifallits eller

ej, varjämte fatalietid, där sådan förekommer, tydligt bör angivas i

styrelsens utlåtande.

Vid fall av klagomål över oriktig tullbehandling bör klaganden

äga rätt att bli hörd samt att inkomma med erinringar.

2. Frågan om lekmannarepresentation inom styrelsen

(tullfullmäktige).

Det är av stor vikt för ett gott samarbete mellan tullverket och

den trafikerande allmänheten, att den senare vid vissa frågors behandling

må bli representerad i styrelsen. Detta samarbete kan tänkas

ordnat på flera sätt. Antingen genom en permanent lekmannarepresentation

inom styrelsen eller ock genom utseende av särskilda sakkunniga,

vilka skulle träda i funktion i vissa fall och därvid hava

rätt att deltaga i besluten.

Klubben anser sistnämnda alternativ fördelaktigast och föreslår,

att ett antal sakkunniga på handelns olika områden tillsättas av Kungl.

Maj:t efter förslag av handelskamrarna. Styrelsen skulle vara skyldig

att vid utgivande av författningar berörande allmänheten höra de

sakkunniga, varjämte dessa på trafikants begäran skulle av styrelsen

tillkallas vid vissa ärendens avgörande. Dessa sakkunniga skulle på

bättre sätt än en permanent institution tillgodose den trafikerande

allmänhetens intressen, enär desamma skulle stå i bättre kontakt med

affärslivet och dess krav på tullverkets anpassning efter dess behov.

s. 241 Kontrollera mot PDF

STOCKHOLMS KOPMANSKLUltB.

241

3. Frågan om eventuell utvidgning av den genom styrelsens tullbehandlingsbyrå

utövade upplysningsverksamheten.

År 1907 utfärdades bestämmelser angående rätt att å tullverkets

tullbehandlings- och upplysningsbyrå erhålla bindande upplysningar

rörande tullbehandling av varor, avsedda för import. Tillkomsten av

denna förordning mottogs med tillfredsställelse. Emellertid hava anmärkningar

riktats mot det långsamma besvarandet av ingångna förfrågningar.

Ett önskemål är även, att begärda upplysningar måtte

lämnas avgiftsfritt utom i det fall, att tullverket ådragits särskilda

utgifter för desammas meddelande, i vilket fall de böra lämnas så

billigt som möjligt. De genom tullverket utförda kemiska analyserna

hava stundom visat sig dyrare än om eu handelskemist hade anlitats.

För att råda bot härpå kunde ifrågasättas att utvidga tullverkets

•egna laboratorier.

4. Frågan om vinnande av största möjliga likformighet

i tullbehandling.

Ofta inträffar vid tullbehandling av en viss vara, att denna behandlas

olika på olika platser, ibland vid olika tullexpeditioner på

•■samma ort. I vissa fall kan detta bero på att varuförteckningen till

tulltaxan är ofullständig, men huvudorsaken torde vara att söka i

bristande inspektion av de olika tullplatserna. En särskild inspektion

borde därför inrättas för att söka åstadkomma enhetlighet vid tullbehandlingen.

De lokala tullmyndigheterna skulle även åläggas att till inspektionen

inkomma med särskild redogörelse över tullbehandlingen av de

varuslag, vilka ej finnas angivna i varuförteckningen eller angående

vilkas rubricering i tulltaxan olika meningar kunna råda.

5. Frågan om tulltjänstemännens av högre grad utbildning,

särskilt i tidltekniskt hänseende.

Tulltjänstemannens av högre grad kompetens bör vara så omfattande

som möjligt. För den praktiska utbildningen är det av stor

vikt, att tjänstemännen få alternera vid de olika avdelningarna. Vid

befordran bör främst tagas hänsyn till rutin och teknisk kompetens

och i andra rummet till antalet tjänsteår.

6. Frågan om tulltjänstemännens av lägre grad kompetens

och utbildning.

Användandet av överkvalificerad arbetskraft bör i möjligaste måtto

undvikas. Enklare tullbehandlingsgöromål böra med fördel kunna

16

s. 242 Kontrollera mot PDF

242

SVAR PÅ FRÅGECIRKTJLÄR.

utföras av personal av lägre grad. I synnerhet är det av vikt, att

tjänstemän av lägre grad, tjänstgörande vid förtullningsplatser, där

ej tullkammare finnes, erhålla en sådan utbildning, att de kunde utföra

enklare tullbehandlingar. Som förhållandena nu äro, tillkalla»

en högre tjänsteman från närmaste tullkammare även för den enklaste

tullbehandling, vilket förfaringssätt endast förorsakar tidspillan jämte

onödiga kostnader för varuemottagaren.

7. -----—--------------

8. Frågan om möjlig indragning av tjänster vid lokalförvaltningen

samt kust- och gränsbevakningen.

Vid övervägande av denna fråga bör först fastställas, att vid åtskilliga

tillfällen brist på tjänstemän är rådande, så att t. ex. båtar

nödgats avgå utan att kunna mottaga anmäld last och järnvägsvagnar

av samma orsak ej kunnat bli lastade, samtidigt som slöseri med

arbetskraft kunnat konstateras på andra håll.

9. Frågän om lämpligheten av tullförvaltningarnas i rikets tre största

städer nuvarande organisation på flera avdelningar

utan genomfört gemensamt chefskap.

Köpmansklubben anser det vara synnerligen lämpligt, att i de tre

största städerna de lokala avdelningarna av tullförvaltningen sammanföras

under gemensamt chefskap. I synnerhet gäller detta om huvudstaden

och Göteborg. Chefen, med titel t. ex. tulldirektör, bör hava

samma befogenhet, som tillkom tulldirektören i Göteborg före senaste

omregleringen, och kunde lämpligen utses bland avdelningscheferna,

vadan ingen ny befattning behövde ifrågakomma. Han skulle hava

rättighet att självständigt avgöra smärre ärenden, vilka nu hänskjutas

till styrelsens avgörande, övervaka, att nödig cirkulation bland tjänstemännen

å de olika avdelningarna ägde rum, samt i övrigt befrämja

samarbetet mellan avdelningarna.

I samband härmed vill klubben framhålla önskvärdheten av att

för vinnande av större snabbhet och reda i tullbehandlingsärendenas

handläggning desamma avgöras så vitt möjligt på en expedition och

ej, som nu ofta är fallet, trafikanten skickas från den ena till den andra.

10. Lokalfrågor; och i sammanhang därmed frågan om förkortning

av den tid, som gods må bötesfritt kvarligga i packhus.

Nuvarande bestämmelser om den tid, gods bötesfritt må kvarligga

i packhus, synas ej vara ägnade att befordra ett rationellt utnyttjande

av packhus och hamnanordningar. Principen härvidlag bör

opaginerad Kontrollera mot PDF

STOCKHOLMS KÖPMANSKLUBB.

24:)

vara den, att möjligast snabba varuomsättning eftersträvas. Detta

motverkas av de nuvarande bestämmelserna, enligt vilka gods får fritt

ligga i tullpackhus under 20 dagar och därefter ytterligare 20 dagar

mot den obetydliga dagavgiften av Yj-dels % av tullbeloppet å tullpliktigt

gods och ''/,,,-dels % av värdet å tullfritt gods. Denna avgift

får ej uttagas för mera än 20 dagar. Efter förloppet av 40 dagar

kunna alltså tullpackhusens dyrbara utrymmen användas som importörernas

privata upplagsplatser, tills godset å tullauktion försäljes.

Den avgiftsfria tidsfristen torde lämpligen kunna förkortas, förslagsvis

till 10 dagar för gods, angivet till förtullning eller nederlag, och till

15 dagar för transitogods.

11. Packhuskarhfräf/an.

De flesta köpmän torde vara eniga om den åsikten, att det arbete,

för vilket de s. k. dragarpengarna utgöra ersättning, och vilket å

vissa platser utföres av särskilt privilegierat folk, bör bekostas av tullverket

och ej som nu av den trafikerande allmänheten, en åsikt, som

många gånger med styrka framhållits av skilda handelskorporationer.

Särskilt äro kostnaderna för tullbehandling å de platser, där privilegierade

packhuskarlar finnas, betydligt högre än där varuägaren får

betjäna sig av eget folk. Denna ökade kostnad drabbar i synnerhet

grövre gods, som väges å kaj, och saknar ej betydelse ur konkurrenssynpunkt.

12. Sportelfrågan.

För allt det arbete och de anordningar, som betingas av tulltrafikens

omfattning, borde staten ensam bära kostnaderna med undantag

för de anordningar, som bereda en trafikant särskilda förmåner

eller föranleda extra åtgärder från tullmyndighets sida. Nuvarande

sporteltaxa av 1910 beredde vissa lättnader i hithörande förhållanden

men innehöll dessutom en bestämmelse, som medgiver tull tjänstemännen

rätt att ingå ackord med trafikerande rörande dem tillkommande

ersättning. Denna sistnämnda bestämmelse har gjort lättnaderna

i sporteltaxan illusoriska, då den trafikerande ofta måste

underkasta sig ackordet för att ej bliva fördröjd. Detta gäller i synnerhet

ångare i trafik mellan Sverige och angränsande länder. Ackordsbestämmelsen

borde därför modifieras därhän, att ackordet ej bleve

väsentligt dyrare än enligt sporteltaxans bestämmelser. Ett annat

önskemål är, att tullpliktigt gods bör mottagas i packhus under den

ordinarie lossningstiden i hamn utan extra kostnader. Under nuvavarande

förhållanden öppnas packhusen först kl. 9 f. m. och stängas

senast kl. 5 e. m., då däremot i regel lossningsarbetet börjar tidigare

och slutar senare, vilket för varuägaren orsakar extra kostnader till

ersättning åt den tullpersonal, som å övertiden håller packhuset Öppet.

s. 244 Kontrollera mot PDF

244

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

13. Frågor om bevåkningskostnader och avstängda bevaknings
områden.

Bevakning av lossat gods, tills detsamma kan införas i tullpackhus

eller därmed jämnställd lokal, förorsakar ofta den trafikerande

allmänheten onödiga kostnader, dels genom styrelsens stora krav på

med packhus jämnställt område, dels genom opraktiska anordningar

vid bevakningen. Då huvudsakligen styckegods införes i tullpackhusen,

under det att andra varor endast i mån av utrymme dit införas,

komma ofta stora partier att ligga utanför, vilket orsakar stora

kostnader.

Icke blott det gods, som kvarligger å kaj, utan även det, som

intages i de s. k. varuskjulen vid Skeppsbron i Stockholm, vilka dock

äro försedda med kronans lås, draga sådan extra bevakningskostnad.

I bevakningshänseende likställas alltså dessa skjul med öppen kajplats

men räknas vid debitering av dragarpengar som packhus. Det

är orimligt, att den trafikerande allmänheten skall betala extra avgifter

av den orsak, att styrelsen ställer för stora krav på de lokaler,

som skola kunna godkännas som packhus. Om man jämför styrelsens

anspråk på betryggande förvaringsställe för gods med t. ex. statens

järnvägars, finner man, att järnvägen ofta nöjer sig med magasin av

den enklaste beskaffenhet till förvaring av såväl transito- som nederlagsgods.

Förklaringen kanske ligger däri, att staten själv får bekosta

järnvägarnas magasin, under det att tullverkets bekostas av kommunen

eller av enskilda trafikanter.

Ett missförhållande, som bör påpekas, är slöseriet med bevakningsmanskap,

då det gäller gods, som utlossats från bredvid varandra liggande

ångare. Även om denna bevakning mycket väl skulle kunna

bestridas av en enda vaktmästare, placeras enligt rådande kutym en

dylik vid från varje särskild båt lossat gods.

Bestämmelsen om ersättning för bevakning under ordinarie tjänstgöringstid

bör utgå. I de fall, då begärd tullbehandling ej kan företagas

i brist på tullpersonal, bör varuägaren befrias från erläggande

av bevakningskostnader.

14. Frågan om modernare arbetsmetoder.

Kravet på införande av modernare arbetsmetoder har under senare

tider alltmer gjort sig gällande. Användande av tidsbesparande tekniska

hjälpmedel är numera inom varje affärsgren en given sak.

Tullbehandlingen bör förenklas, så att ej som nu densamma för

varor, tillhörande samma sändning, försiggår på ett flertal olika avdelningar.

Enligt nu gällande bestämmelser är provvägning av gods tillåten

i vissa av Kungl. Maj:t bestämda fall. Denna provvägning må få

äga rum, då varuemottagaren kan styrka, att ett visst varuparti utgöres

av likformiga enheter med samma netto vikt och fallande under

s. 245 Kontrollera mot PDF

STOCKHOLMS KÖPMAN8KLUBB. 245

samma rubrik i tulltaxan. Rätten att bestämma, huruvida provvägning

må få äga rum, bör överlämnas till vederbörande tullavdelningschef.

Kravet å specificerade tullräkningar har länge gjort sig gällande.

Desamma böra ej förvaras i öppna fack, tillgängliga för vem som

helst, såsom nu är fallet, då de lätt kunna komma i obehöriga

händer och ofta återläggas i orätta fack, vilket i och för sig kan

åstadkomma skada, vilken kan bli ännu större, om kravet på räkningarnas

specificering genomföres. Räkningarna böra utlämnas från

expeditionen eller tillställas trafikant per post.

Enligt nu gällande bestämmelser får haveri- och transitogods ej

förvaras i samma tullverkets magasin som nederlagsgods, emedan

haverigods sorterar under tullbevakningsinspektionen och nederlagsoch

transitogods under nederlagskontoret. Häruti bör ändring ske.

Likaså bör transitogods få inläggas i varje av tullverket godkänt

nederlagsmagasin.

Anslag, upptagande anvisningar över av tullverket föreskrivna

formaliteter jämte hänvisningar till olika avdelningar, böra till den

trafikerande allmänhetens tjänst uppsättas i tullverkets samtliga lokaler.

Större affärsföretag hava numera en avdelning med uteslutande

uppgift att med uppmärksamhet följa den rent tekniska sidan av arbetet,

att föreslå förbättringar i organisationen av arbets- och tidsbesparande

art etc. En dylik avdelning inom tullverket skulle säkerligen

bliva till gagn såväl för detta som allmänheten.

15. Frågan om pantvärdets bestämmande vid beviljandet

av nederlagskredit.

Vid bestämmandet av nederlagskredit å gods, som ligger som

säkerhet för anstånd med tullavgifters erläggande, har den hittillsvarande

principen att sätta värdet mycket lågt sin grund i den risk,

tjänstemännen kunna anses löpa, vilken risk bör överflyttas från tullpersonalen

till staten. Antalet artiklar, vilka kunna ifrågakomma

som säkerhet vid beviljandet av denna kredit, bör ökas. Vid bestämmandet

av varuvärdet hava respektive tullmyndigheter säker vägledning

i den obligatoriska värdedeklarationen, varjämte de kunna erhålla

sakkunniga uppgifter genom handelskamrarna, varigenom pantvärdena

kunna sättas högre än nu är fallet.

16. Frågor rörande tullverkets befattning med s. k. tullrestitutionsgods.

Ett önskemål härvidlag är större snabbhet vid tullrestitutionsärendens

behandling, och bör förfarandet vid reexport av postpaket

som restitutionsgods förenklas.

s. 246 Kontrollera mot PDF

246

SVAR PÅ PRÅGECIEKULÄR.

17. Andra förekommande frågor.

Varuägare bör tillåtas borttaga alla märken såsom firma- och

varumärken å transitoexportgods med undantag av igenkänningsmärke,

som upptages i konossement och rulla.

Till grund för handelsstatistiken ligga som bekant tullhandlingarna.

Primäruppgifterna insamlas från tullkamrarna och bearbetas

av tullstyrelsens statistiska avdelning för att därefter tillställas kommerskollegium

för slutlig bearbetning. Statistikens utarbetande inom

tullverket medför emellertid stora olägenheter för revisionsarbetet

därstädes. Räkenskaperna insändas för revision men överlämnas,

innan densamma ägt rum, till statistisk bearbetning. Härigenom fördröjes

revisionen högst väsentligt, ibland upp till ett hälft år, vilket

förhållande kan vålla stora olägenheter för såväl affärsmän som tullverket.

Eu snabb revision av tullkamrarnas räkenskaper är av den

största vikt och bör äga rum omedelbart efter räkenskapernas insändande

till styrelsen.

Tjänstemän av alla grader böra åläggas absolut tystnadsplikt

rörande allt, som kan komma till deras kännedom under den trafikerande

allmänhetens beröring med tullverket.

Det är av högsta rikt, att vid tillsättande av chefer för tullverkets

olika avdelningar det strängaste urval sker, att praktiska meriter och

organisationsförmåga tillmätas avgörande betydelse, samt att löneförhållandena

för tullverkets chef högst väsentligt förbättrats.

Det råder numera inom affärslivets alla områden en tävlan att

tillförsäkra sig organisatoriska förmågor, och de löneförmåner, som

erbjudas, överstiga i allmänhet de, som staten anser sig kunna erbjuda.

I fråga om ett för näringslivet så viktigt verk som tullverket borde

dess chef i lönehänseende åtminstone vara jämnställd med cheferna

för statens järnvägar och vattenfallsstyrelsen.

29. Skrivelse från Örebro allmänna minuthandelsförening.

Till 1914 års tullkommission.

Då det genom cirkulär framställts önskan, det Örebro allmänna

minuthandelsförening måtte yttra sig över frågor rörande vissa förhållanden

i tullverkets organisation, vill föreningen härmed avgiva

följande:

Frågan 2.

Rörande lekmannarepresentation inom generaltullstyrelsen bör vara

lämpligt, att vid förekommande behov generaltullstyrelsen må äga att

tillkalla dylik.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Frågan 10.

Körande den tid, gods må bötesfritt kvarligga å packhus, synes

oss önskligt, det nu gällande bestämmelser bibehållas.

Dessutom tillåta vi oss framhålla önskvärdheten av att tullexpedition

måtte hållas öppen längre tid pr dag än hittills.

Angående övriga i cirkuläret framställda spörsmål tilltror föreningen

sig icke att yttra sig över desamma.

Örebro den 12 maj 1915.

Vördsamt

för Örebro allmänna minuthandelsförening:

J. G. FUNCK.

Wictor Blomberg.

SO. Skrivelse från föreningen Sveriges kolonial var uengrossister.

Till 1914 års tullkommission.

I skrivelse den 19 november 1914 har Ni anhållit, att föreningen

Sveriges kolonialvaruengrossister, med stöd av de erfarenheter, som

de av föreningen representerade näringsidkarne förvärvat under sin

beröring med tullverket, måtte till Eder inkomma med yttrande angående

befintliga brister i tullverkets organisation ävensom giva Eder

tillkänna de önskemål, som från föreningens sida kunde göra sig

gällande i avseende å verkets tillämnade organisation.

Med anledning härav får föreningen, i anslutning till de av Eder

särskilt uppgivna frågorna, anföra följande.

1. Frågan om förhållandet i allmänhet mellan generaltullstyrelsen och

den trafikerande allmänheten, särskilt i vad denna heröres av sättet

för ärendenas handläggning inom styrelsen.

Föreningen vill härutinnan såsom ett generellt önskemål uttala,

att ärendenas behandling måste ske med större snabbhet, än för närvarande

äger rum. Eventuellt skulle detta kunna vinnas, om generaltullstyrelsens

arbetsbörda minskades så till vida, att vissa enklare ärenden

finge avgöras av de närmast under styrelsen stående lokala tullmyndigheterna.

Tillika har föreningen ansett sig böra ifrågasätta, huruvida icke

skriftligt svar å en hos generaltullstyrelsen gjord ansökan kunde tillställas

sökanden utan avgift, varigenom det nu tillämpade systemet,

att styrelsens beslut allenast företes för delgivning, skulle upphöra.

s. 248 Kontrollera mot PDF

248

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

2. Frågan om lekmannarepresmtation inom styrelsen (tullfullmäktige).

Föreningen anser det helt visst vara fördelaktigt, att lekmannaintresset

bleve representerat inom generaltullstyrelsen. Lekmännens

antal borde uppgå till 3.

3. Frågan om eventuell utvidgning av den genom styrelsens tullbehandlingsbyrå

utövade upplysningsverksamheten.

Föreningen har ej funnit anledning att hemställa om någon utvidgning

av tullbehandlingsbyråns verksamhet.

Beträffande byråns nuvarande verksamhet vill föreningen emellertid

framhålla önskvärdheten av att de meddelade upplysningarna måtte

i skriftlig form lämnas utan avgift. Detta torde dock naturligen ej

kunna låta sig göra i fråga om kemiska analyser av t. ex. sirap, vilka

ju förorsaka tullverket särskilda kostnader. För att kostnaderna för

dylika undersökningar måtte kunna i största möjliga mån begränsas,

vill föreningen dock ifrågasätta, huruvida icke generaltullstyrelsen

kunde i större utsträckning medgiva, att undersökningarna verkställdes

på kemisk-tekniska anstalter, eller ock att inom generaltullstyrelsen

inrättades ett särskilt laboratorium, varest undersökningarna kundeutföras

efter en särskilt fastställd taxa, vilkens prisbestämmelser icke

borde vara högre än de pris, som i allmänhet tillämpas av de kemisktekniska

anstalterna och handelskemisterna.

4. Frågan om vinnande av största möjliga likformighet i tullbehandling.

Föreningen vill framhålla, att det förekommit, att tullbehandlingen

av ett och samma varuslag visat olika resultat å olika tullplatser.

Att härutinnan en ändring måste ske, är otvetydigt, även om föreningen

icke ser sig i stånd att föreslå en lämplig utväg. Dessa förhållanden

skulle emellertid lätt kunna föranleda, att importen av ett.

varuslag alltid skedde över en viss, för importören mera fördelaktig;

tullplats.

5. Frågan om tulltjänstemännens av högre grad utbildning, särskilt i

tulltekniskt hänseende.

I fråga om tull behandling av kolonialvaror torde någon ökad kompetens

hos tulltjänstemännen av högre grad icke vara erforderlig, enär

dessa varuslag äro lätt igenkännliga. För sirap hava ju dessutom

numera utarbetats särskilda undersökningsbestämmelser.

opaginerad Kontrollera mot PDF

FÖRENINGEN 8V. KOLONI A 1j VA RUEN GROSS ISTER.

24!)

6. Frågan om tulltjänstemannens av lägre grad kompetens och ut•

bildning.

I vissa fall torde möjligen enklare tullbehandlingsgöromål kunna

överlämnas åt tulltjänsteman av lägre grad, men böra deras arbete

dock under sådana förhållanden utföras under överinseende av någon

tjänsteman av högre grad.

Önskvärt vore, att tulltjänstemän av lägre grad medgåves rätt att

åtminstone vid dylika förrättningar mottaga uppdrag såsom auktoriserade

vägare och mätare.

7. Frågan om användning av kvinnlig arbetskraft Jör kontorsgöromål.

Åtminstone inom generaltullstyrelsen synes kvinnlig arbetskraft

böra kunna komma till utsträckt användning.

8. Frågan om möjlig indragning av tjänster vid lokalförvaltningen

samt kust- och gränsbevakningen.

Föreningen anser indragning av tjänster vid lokalförvaltningen

icke böra äga rum, enär trafikanternas rätt att erhålla snabb expedition

därigenom lätt skulle kunna äventyras.

Däremot saknar föreningen erfarenhet för att bedöma, huruvida

någon indragning av tjänster inom kust- och gränsbevakningen skulle

kunna äga rum.

9. Frågan om lämpligheten av tullförvaltning ar nas i rikets tre största

städer nuvarande organisation på flera avdelningar utan genomfört

gemensamt chefskap.

Denna fråga faller utanför föreningens bedömande.

10. Lokalfrågor; och i sammanhang därmed frågan om förkortning

av den tid, som gods må bötesfritt kvarligga i packhus.

Tullokalerna böra hållas öppna under så stor del av dagen, att

trafiken må utan onödigt avbrott kunna äga rum, dock ej så länge,

att tulltjänstemännen åläggas mer än normalt dagsarbete.

Föreningen anser, att icke någon förändring bör äga rum i den

tid, som gods må bötesfritt kvarligga i packhus. Beträffande grunden

för beräkning av böter för godsets kvarliggande vill föreningen ifrågasätta,

huruvida icke en ändring kunde ske så tillvida, att böterna beräknades

efter godsets vikt eller utrymme och icke, såsom för när
-

s. 250 Kontrollera mot PDF

250

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄK.

varande är fallet, efter tullbeloppet. Dylika böter synas även böra

tillfalla de kommuner, vilka ställa vederbörande tullokaler till tullverkets

disposition. I grunden för beräkning av böter för underlåten

inbetalning av tullavgift samt sättet för dylika böters fördelning torde

däremot icke någon ändring vara erforderlig.

Vidare borde enligt föreningens mening tullräkningar genom tullverkets

försorg tillställas vederbörande varuägare i god tid före den

tid, då räkning förfaller till betalning.

11. Packhuskarls frågan.

I detta ämne åberopar föreningen sin skrivelse den 15 september

1910 till kungl. generaltullstyrelsen. (Bil. A.)

12. Sportel frågan.

Enligt föreningens mening böra sportlerna inskränkas till allenast

sådana fall, då trafikanter betinga sig några särskilda förmåner framför

andra trafikanter. Ej heller bör särskild avgift debiteras för rätten

att efterse och vårda nederlagsgods eller att av dylikt gods taga prov.

13. Frågor om bevakning skostnader och avstängda bevakningsområden.

Föreningen får såsom sin uppfattning framhålla, att bevakningsavgifter

böra utgå först för tid efter 48 timmar från slutlossandet av

fartyg eller järnvägsvagn.

I detta sammanhang vill föreningen framhålla det olämpliga i

det nu ofta tillämpade tillvägagångssättet att debitera bevakningsavgift

för särskild bevakningspersonal för varje fartyg i sådana fall, då

fartygen ligga invid varandra och det från de olika fartygen lossade

godset är av så ringa kvantitet, att bevakningen lätteligen kunnat

ombestyras av gemensam bevakningspersonal.

Under allmän tjänstgöringstid böra i varje fall ingå som helst

bevakningsavgifter förekomma.

14. Frågan om modernare arbetsmetoder.

Föreningen vill särskilt framhålla önskvärdheten av att rätten

att provväga gods måtte utsträckas att omfatta flera varuslag än för

närvarande är fallet, särskilt s. k. blandad frukt och tvål. Enligt

föreningens mening borde provvägning alltid få äga rum, då vederbörande

tullpersonal genom godsets avsynande vunnit visshet, att

godset inkommit i likformiga enheter.

Vidare vill föreningen erinra om det flerfaldiga gånger framkomna

önskemålet, att i tullräkningarna måtte införas specificerade uppgifter

s. 251 Kontrollera mot PDF

FÖRENINGEN SV. KOLONI ALVARUENGROSSIHTER. 251

å de varuslag, tullräkningarna avse. Såsom förhållandena för närvarande

äro, kan ofta inträffa, att tullräkningar å vitt skilda varuslag

äro varandra fullkomligt lika i fråga om varuslagens beteckning,

vilket vanligen sker endast genom ordet >kolli». I allmänna handeln

utlämnas icke en räkning utan att i densamma i och för identifiering

återgives förutom slutsumman jämväl enheten, varefter pris beräknas,

samt priset. Ännu mera nödvändigt torde vara, att i en tullräkning,

som i sig kan innefatta så många vitt skilda varuslag, även enheten,

varefter tull beräknas, och tullsatsen stå utsatta, och ej, såsom under

nuvarande förhållanden är fallet, endast en klumpsumma.

Med de maskinella hjälpmedel, som numera kunna stå till buds

vid expeditionerna, bör det givas utsikt, att detta önskemål må bliva

uppfyllt.

15. Frågan om pantvärdets bestämmande vid beviljandet av nederlags
kredit.

Föreningen vill i detta ämne åberopa sin skrivelse den 15 september

1910 till Konungen angående förändring av gällande bestämmelser

om nederlagskrediten. (Bil. B.) *)

Sedan numera den obligatoriska värdedeklarationen tillkommit,

bör bestämmandet av pantvärdet å gods även kunna ske i anslutning

till det sålunda deklarerade värdet.

I varje fall bör tullpersonalen befrias från det ansvar, i vilket

nämnda personal anses stå, därest staten icke kan ur det värderade

nederlagsgodset erhålla betalning för sin fordran.

16. Frågor rörande tullverkets befattning med s. k. tidlrestitutionsgods.

I fråga om tullverkets befattning med ärenden angående tullrestitutionsgods

gäller vad föreningen redan förut framhållit, nämligen att

större snabbhet är av nöden.

17. Andra förekommande frågor.

Föreningen har ansett sig höra hemställa, att tulltjänstemännen

måtte åläggas att iakttaga tystnadsplikt beträffande sådana den trafikerande

allmänheten berörande affärsförhållanden, i vilka de erhålla

inblick, ävensom att iakttaga största varsamhet i fråga om sådana

handlingar, som beröra den enskildes förhållanden till tullverket, så

att dessa icke bliva obehörigen uppenbarade.

Vidare har föreningen ansett sig böra ifrågasätta, huruvida icke

inom generaltullstyrelsen lämpligen kunde inrättas en kommissionärsbefattning.

Därigenom skulle den trafikerande allmänhetens intresse

att erhålla upplysningar om ansöknings- m. fl. ärendens behandling

på bästa sätt bliva tillgodosett.

*) Denna skrivelse finns avtryckt här ovan, sid. 188.

s. 252 Kontrollera mot PDF

252

SVAR PÅ FRÅGECIRKTJLÄR.

Enligt §§ 63 och 85 i tullstadgan må icke på nederlag upplagt

gods ompackas. Detta har ofta visat sig medföra stora olägenheter

därigenom, att varupartier måst från nederlag uttagas till större kvantitet

än förhållandena för tillfället egentligen betingat.

Särskilt i fråga om export av mindre kvantiteter än hel godsenhet

är saknaden av möjlighet att i nederlag ompacka gods kännbar.

Föreningen vill såsom ett exempel anföra kardemumma, som inkommer

i stora lådor. Dessa stora importenheter omöjliggöra under nuvarande

förhållanden ofta för de svenska engros-köpmännen försäljningar till

utländska köpare, och utländska konkurrentfirmor lämnas till följd

därav tillfälle att utvidga sina affärsförbindelser på de svenska firmornas

bekostnad. Önskvärt vore därför, att ompackning av gods å nederlag

från större till mindre kolli finge, där så lämpligen kunde sker

äga rum efter av vederbörande tullkammare lämnat medgivande. För

att importörerna må äga kännedom om de varuslag, i fråga om vilka

ompackning skulle kunna medgivas, borde på lämpligt sätt offentliggöras

en förteckning å dylika varuslag Någon risk från statens sida

lär föreningens förevarande förslag icke kunna medföra, då ju naturligtvis

skyldigheten att erlägga tullavgift för hela den vid tullbehandlingen

utrönta varumängden alltjämt skulle kvarstå och kunde genom

lämpliga kontrollföreskrifter ytterligare skärpas.

De i § 71 i tullstadgan förekommande bestämmelserna om befrielse

från skyldighet att erlägga tull för nederlagsgods, borde enligt

föreningens mening utsträckas att omfatta jämväl de fall, då gods

utan ägarens eller annans förvållande förskämts eller blivit föremål

för åverkan av råttor eller på liknande sätt förstörts.

Ett uppfyllande av det alltjämt kvarstående önskemålet om rätt

för varuägare att undersöka varan, innan den angivits till förtullning

och dokumenten företetts, skulle av trafikerande allmänheten hälsas

med tillfredsställelse. Detta skulle nämligen innebära det effektivaste

medlet mot de stundom förekommande försöken från utländska leverantörers

sida att leverera varor av annan kvalitet än den, varom

uppgörelse skett.

Slutligen vill föreningen framhålla såsom ett önskemål, att avlöningsförmånerna

för generaltullstyrelsens chef måtte förbättras.

Nämnda ämbete är ur synpunkten av statsverkets inkomster ett av

de viktigaste, och böra därför de med detsamma förenade avlöningsförmånerna

vara sådana, att ekonomiska hinder icke måtte förefinnas

att till ämbetets innehavare erhålla den vid förekommande tillfällen

bäst kvalificerade personen.

Stockholm den 10 april 1915.

RUDOLF FRIES.

Y. ordf.

s. 253 Kontrollera mot PDF

FÖRENINGEN SV. KOLON IA L VARUENGROS8ISTER.

253

Bil. A.

Föreningen Sveriges kolonialvaruengrossisters skrivelse den

15 september 1910 till Konungen angående förändring av nu

gällande bestämmelser om packhuskarlsinstitutionen.

Till Konungen.

Med anledning av de otillfredsställande förhållanden, som på

grund av de nuvarande bestämmelserna angående den s. k. packhuskarlsinstitutionen

gälla på vissa orter för emottagare av tullpliktigt

gods, får föreningen Sveriges kolonialvaruengrossister härmed i under

dånighet framföra några önskemål.

I, bland andra, städerna Stockholm, Göteborg, Malmö och Norr

köping äro enligt nu gällande bestämmelser varuemottagare skyldiga

att vid tullbehandling av gods, som undersökes i packhus, å kaj eller

i varuskjul, anlita biträde av de vid vederbörande tullpackhus anställda

packhuskarlarna, till vilka enligt fastställda taxor utbetalas

ersättning för deras arbete med varors transporterande från kaj till

packhus samt godsets öppnande, avvägning, inpackning, där sådant

kan komma i fråga, samt återutförande utom packhusporten eller läggande

åsido, när vågning eller undersökning sker å kaj eller vid godsemottagares

magasin. Tullbehandling av gods kan icke äga rum utan biträde

av förutom packhuskarlar jämväl tulltjänstemän, och de båda

kategoriernas arbete är för tullbehandlingen lika nödvändig. Tjänstemännen

äro av staten avlönade, men packhuskarlarna, som utföra ett

arbete till statens tjänst, erhålla för detta arbete ersättning icke av

staten, som drager nyttan av arbetet, utan av varuemottagaren, och

detta efter en skäligen föråldrad och opraktisk beräkningsgrund. Förutom

den fastställda tullsatsen vidkännes varuemottagaren sålunda

•en extra kostnad, som mången gång icke står i någon proportion till

det arbete, för vilket den utgör ersättning, och som, därest varuemottagaren

ägde rätt att själv låta utföra nämnda arbete, skulle i de

flesta fall kunna avsevärt nedbringas.

Det lämpligaste sättet för ernående av förbättrade förhållanden i

detta avseende vore med säkerhet, att packhuskarlarnas dragarpenningar

helt och hållet avskaffades, och att det arbete, som för närvarande

verkställes av de över stat anställda packhuskarlarna, övertoges av

vid tullverket å stat anställd personal.

Men om detta icke skulle låta sig göra, får föreningen anföra

några synpunkter, som utvisa, att, för att de nu gällande bestämmelserna

angående ersättning för av packhuskarlar utfört arbete skola

åtminstone vara rättvisa, en förändring av desamma i varje fall är

av behovet påkallad.

Den avgift, som enligt nu gällande bestämmelser erlägges för

packhuskarlarnas biträde vid tullbehandling av gods, beräknas efter

varje kollis bruttovikt. På olika platser gälla härjämte skilda bestämmelser

om avgiftens höjande eller sänkande, beroende på i förra

s. 254 Kontrollera mot PDF

254

SVAR PÅ FRÅGECIRKULAR.

fallet, om uppackning och inpackning är erforderlig, och i det senare,

om tullbehandlingen sker å öppen kaj. Vid tullbehandling å kaj

lämnas sålunda t. ex. i Stockholm avdrag med en tredjedel av den i

gällande taxa bestämda avgiften.

De varor, som av föreningens medlemmar importeras, äro i regel

sådana, att någon uppackning icke ifrågakommer. De inkomma vanligen

i stora partier och i lätthanterliga packningar med likartat

innehåll. För tullbehandling av t. ex. 100 balar kaffe, vilket kräver

en tid av omkring 45 minuter, om ett packhuskarlslag om 4 man

därvid biträder, erlägges sålunda, då bruttovikten per bal beräknas

till i regel 60 kg., i dragarpenningar en avgift, varierande uti förutnämnda

städer mellan 17 och 12 kronor. För tullbehandling av 100

fat sirap, vilket arbete med samma arbetsstyrka kräver ungefär en

timme, utgå avgifterna med belopp, växlande mellan 52 och 30 kronor.

Av dessa uppgifter framgår, att dragarpenningarna utgå efter vitt.

skilda beräkningsgrunder på olika platser.

Men härtill kommer, att å en och samma ort dragarpenningarna

för olika varuslag beräknas efter grunder, som icke stå i något rimligt

förhållande till det utförda arbetet och den därtill använda tiden.

Till jämförelse med de ovan lämnade uppgifterna för kaffe och sirap

kan nämnas bland andra manufakturvaror och korta varor eller s. k.

uppackningsgods, för vilka dragarpenningarna utgå efter samma grund

som kolonialvaror. Ofta händer, att i ett och samma kolli äro sammanförda

sådana varor av många olika slag. Ett sådant kolli, vars

vikt är exempelvis 100 kg., skall öppnas och uppackas, de olika varuslagen

skola sorteras och tullbehandlas var för sig, varefter kollit

åter skall inpackas, och för detta ofta mycket tidsödande arbete utgives

av varuemottagaren en avgift, varierande å olika orter mellan 60

och 36 öre. På en tid av ungefär en timme torde ett packhuskarlslag

icke kunna medhinna tullbehandling av så många kolli dylikt gods,

och ersättningen för deras arbete kan under nämnda tid knappast

uppgå till mer än en obetydlighet. Ersättningen utgör i alla händelser

en alltför ringa gottgörelse för det verkställda arbetet.

I de sålunda anförda exemplen angående tullbehandling av kafle,

sirap samt manufaktur- och s. k. korta varor utgå dragarpenningarna

med belopp, som icke kunna anses stå i rimligt förhållande till det

utförda arbetet, i de båda förstnämnda exemplen för höga och i det

sistnämnda för lågt.

Det synes föreningen vara en orättvisa, att för kolonialvaror,

vilka inkomma i stora partier och en mångfald kolli, och vilkas tullbehandling

kräver en jämförelsevis ringa tid, skall i dragarpenningar

erläggas en i förhållande till den för arbetet använda tiden betydlig

avgift, under det att å en stor del andra varuslag, särskilt manufaktur-

och s. k. korta varor, som måste uppackas, avgiften blir mycket

ringa. Orsaken härtill ligger i det olämpliga förhållandet, att såsom

beräkningsgrund för avgiftens storlek lägges kollits vikt oberoende

av varuslag.

Föreningen vill icke underlåta att framhålla, att de här anförda

synpunkterna redan förut varit föremål för behandling, enär general
-

s. 255 Kontrollera mot PDF

FÖRENINGEN SV. KOLONI A I.VARUENGROSSI STEK.

255

tullstyrelsen den 15 mars 1907 fått sig anbefallt att verkställa utred"

ning, huruvida icke nu gällande föreskrifter angående skyldighet för

varuemottagare å vissa tullplatser att vid förtullning av varor anlita

biträde av s. k. packhuskarlar böra ersättas av bestämmelser vare sig

i syfte att varuägarne medgivas rätt att själva i större eller mindre

mån ombesörja det arbete vid tullbehandlingen, som för närvarande

utföres av packhuskarlarna, eller därom, att samma arbete övertages

av tullverkets personal och i sammanhang därmed föreskrift meddelas,

att de nu till packhuskarlarna utgående dragarpenningarna skola ingå

till statsverket.

På grund av vad sålunda blivit anfört får föreningen därför i

underdånighet hemställa:

1) att de till de vid tullpackhusen över stat anställda

packhuskarlarna utgående s. k. dragarpenningarna måtto

helt och hållet avskaffas, och att det arbete, som för närvarande

verkställes av packhuskarlarna, måtte övertagas av

vid tullverket å stat anställd personal;

2) att, därest en sådan förändring icke skulle kunna

genomföras, de nu gällande bestämmelserna angående ersättning

åt packhuskarlarna för deras biträde vid tullbehandling

efter tidens och billighetens fordringar i så måtto

förändras, att denna ersättning beräknas icke efter varje

kollis bruttovikt utan efter de olika varornas beskaffenhet

och den för tullbehandlingen erforderliga tiden, samt

3) att sålunda omarbetade bestämmelser angående ersättning

åt packhuskarlar för deras biträde vid tullbehandling

måtte sammanfattas i en för hela landet gällande, enhetlig

taxa att tillämpas såväl å de orter, där packhuskarlsinstitution

redan finnes, som där en sådan kan komma att

inrättas, dock med de undantagsbestämmelser, som till följd

av särskilda förhållanden på någon ort möjligen kunna

anses vara nödvändiga.

Stockholm den 15 sept. 1910.

Underdånigst

För föreningen Sveriges kolonialvaruengrossister:

GUSTAF KNAUST.

Ordförande.

s. 256 Kontrollera mot PDF

256

STAB PÅ FRAGECIRKULÄB.

31. Skrivelse från Sveriges allmänna vin- och spirituosa
handlareförening.

Till 1914 års tullkommission.

I anledning av kommissionens cirkulärskrivelse av den 19 november

1914 får styrelsen för Sveriges allmänna vin-och spirituosahandlcire.- förening härigenom framställa nedanstående önskemål med avseende

på vissa av de i cirkuläret berörda frågor.

Fråga 2. Införande av lekmannarepresentation inom generaltullstyrelsen

torde utan tvivel vara ägnat att göra förvaltningen mindre

byråkratisk och formalistisk, och kan därför anses vara värt att

förorda.

Fråga 4. Att genomförande av större likformighet i tullbehandling

är av behovet påkallat, har styrelsen redan vid ett föregående

tillfälle haft anledning påpeka. Genom skrivelse till kungl. generaltullstyrelsen

den 2 april 1914 framhölls sålunda, att vid olika tullkamrar

olika praxis gjorde sig gällande med avseende på beräkning

av innehållet i en helbutelj whisky, då det på några ställen beräknades

till 70 centiliter, på andra till 75 centiliter. Helt naturligt måste

detta verka förryckande vid konkurrensen, i all synnerhet som firmorna

i landet sinsemellan överenskommit om gemensamma priser. Med hänvisning

till denna sin föregående framställning har styrelsen all anledning

ytterligare understryka behovet av att större likformighet genomföres.

Fråga 9. Om tullförvaltningarna i vissa städer ordnas på avdelningar,

är det önskvärt, att dessa avdelningar ställas under en gemensam

chef.

Fråga 13. Åtminstone i de större städerna böra avstängda bevakningsområden

finnas i tillräcklig utsträckning. All tullbevakning,

som förekommer inom sådant område, bör bekostas av staten.

Fråga 15. Helt andra värden, mera motsvarande varans verkliga

värde, böra åsättas de lager, som ligga som säkerhet för beviljad

kredit. Därvid kunna fakturans värdeuppgifter lämpligen läggas till

grund och värdet upptagas till ungefär hälften av fakturavärdet. Om

staten övertager den risk, som eventuellt kan uppstå, torde man nog

kunna påräkna en mera rättvis värdesättning. Sålänge risken vilar

på tjänstemännen, ligger det i deras intresse att sätta värdet så lågt,

att det många gånger ej ens tillnärmelsevis motsvarar det verkliga.

Fråga 16. För att restitution skall erhållas för råvaror, vilka

använts vid tillverkning av punsch för export, är det för närvarande

föreskrivet, att punschen skall vara exporterad inom ett år, räknat

från den dag, då råvarorna förtullats. Enligt styrelsens uppfattning

bör. denna tid väsentligt utsträckas. Då tillverkningen i regel icke

kan äga rum förrän några veckor efter råvarans ankomst, och då

s. 257 Kontrollera mot PDF

SY. ALLM. VIN- O. 8PIRITUOSAH A NDL ARFFÖRENING. 257

punschen för mognad behöver lagras omkring 6 månader, återstår

för varans försäljning och export endast en tid av omkring 5 */2 månader,

vilket är en alldeles för kort tid för en rationell avsättning.

Följden blir, att den för utlandet beräknade punsch, som ej får avsättning

under året, måste på vinst och förlust exporteras till någon

utländsk hamn för att ligga till disposition.

En utsträckning av exportfristen till exempelvis tre år kan icke

för tullverket bliva besvärande, då ränta åtnjutes för de erlagda tullmedlen.

Däremot skulle genom ett sådant tillmötesgående en avsevärd

lättnad beredas den inhemska industrien.

Fråga 17. Den taraprocent, som nu tillämpas för arrak och

whisky på fat, bör fastställas till ett högre belopp, som mera motsvarar

verkligheten, så att importörerna icke skola behöva omstörta

fatens innehåll för att få den verkliga nettovikten utrönt.

Stockholm den 12 februari 1915.

Å styrelsens vägnar:

OTTO PLATIN.

32. Skrivelse från Stockholms trävaruhandelsförening.

Till 1914 års tullkommission.

Sedan Eder cirkulärskrivelse av den 19 november 1914 behandlats

inom vår förening, få vi, med stöd av den förda diskussionen,

härmed avgiva följande svarsutlåtanden.

Frågan No. 1: Om förhållandet i allmänhet mellan kung), ge
neraltullstyrelsen

och den trafikerande allmänheten, särskilt i vad

denna beröres av sättet för ärendenas handläggning inom styrelsen.

Svar: Intet yttrande.

Frågan No. 2: Om lekmannarepresentation inom styrelsen (tull
fullmäktige).

Svar: Förordas att en eller derå, med tullförhållandena förtrogna

affärsmän, fullt utbildade i köpmansyrket, insättas såsom tullfullmäktige.

Frågan No. 3: Om eventuell utvidgning av den genom styrel
sens

tullbehandlingsbyrå utövade upplysningsverksamheten.

Svar: Intet yttrande.

Frågan No. 4: Om vinnande av största möjliga likformighet i

tullbehandling.

Svar: Detta är ett oeftergivligt villkor, så att ej en vara bliver

tullbehandlad efter olika taxerubriker på olika platser eller vid olika

tillfällen.

17

s. 258 Kontrollera mot PDF

258

SVAR PÅ FRAGECIRKULÄR.

Frågan No. 5: Om tulltjänstemannens av högre grad utbildning,

särskilt i tulltekniskt hänseende.

Svar: Föreningan anser detta särdeles önskvärt, så att even
tuella

olika uppfattningar emellan trafikanter och tulltjänstemän i tulltekniska

frågor må lättare och säkrare kunna avgöras.

Frågan No. 6: Om tulltjänstemännens av lägre grad kompetens

och utbildning.

Svar: Intet yttrande.

Frågan No. 7: Om användning av kvinnlig arbetskraft för kon
torsgöromål.

Svar: Intet yttrande.

Frågan No. 8: Om möjlig indragning av tjänster vid lokalför
valtningen

samt kust- och gränsbevakningen.

Svar: I lokalförvaltningen i Stockholm är oftast otillräcklig per
sonal.

Kust- och gränsbevakningarna känna vi ej till.

Frågan No. 9: Om lämpligheten av tullförvaltningarnas i rikets

tre största städer nuvarande organisation på flera avdelningar utan

genomfört gemensamt chefskap.

Svar: I Stockholm bör en tulldirektörsbefattning inrättas och

tillsättas, i likhet med vad som finnes i Göteborg.

Frågan No. 10: Lokalfrågor; och i sammanhang därmed frågan

om förkortning av den tid, som gods må bötesfritt kvarligga i packhus.

Svar: Tullokalerna ligga för mycket spridda i Stockholm. Dessa

böra om möjligt vara mera koncentrerade i centrum av staden. De

nuvarande tullokalerna äro absolut otillräckliga i utrymme, så att nu

en stor del tullgods måste ligga ute på kaj, vilken kajplats bör vara

avsedd endast för tullfritt gods.

Förkortning av tiden för gods bötesfria kvarliggande i packhus

bör ej ske förr än tillräcklig personal för snabbare förtullning finnes.

Frågan No. 11: Packhuskarlsfrågan.

Svar: Dragarepengar, som nu upptagas från den förtullande all
mänheten,

bör ovillkorligen, såsom en gammalmodig praxis, borttagas

och tullpackhuskarlarne, liksom all annan tullverkets personal, avlönas

av tullverket.

Frågan No. 12: Sportelfrågan.

Svar: Om sportelfrågan avser belöning till tulltjänsteman, som

upptäcker och beivrar smuggling m. m., anses det nödvändigt, att anmälaren

väl gottgöres eller belönas för detta, ty i annat fall försvagas

lätt intresset för att skydda staten.

Frågan No. 13: Om bevakningskostnader och avstängda bevak
nmgsområden.

s. 259 Kontrollera mot PDF

STOCKHOLMS TRÄ VARUH ANDELSFÖRENING.

259

Svar: Önskvärt vore, om lossningsplatserna för allt tullgods kunde

inhägnas och bevakningskostnader ej debiteras, om varan bevisligen

är angiven till förtullning eller fri disposition i rätt tid, men ej kunnat

behandlas av tullverkets tjänstemän, tillfölje av att varan ej är åtkomlig

eller tjänsteman ej varit tillgänglig.

Bevakningspenningar böra beräknas först efter 48 vardagstimmar

efter fartygets lossning, om varan då är åtkomlig för förtullning.

Frågan No. 14: Om modernare arbetsmetoder.

Svar: Då nästan allt arbete vid förtullningar och dylikt visat

sig för trafikanterna mycket tidsödande, och nuvarande arbetsmetoder

äro baserade på arbetets storlek i tullverket sedan långt svunna tider,

så måste ovillkorligen arbetsmetoderna nu omställas på nuvarande

trafik- och arbetsförhållanden.

Frågan No. 15: Om pantvärdets bestämmande vid beviljande

av nederlagskredit.

Svar: Intet yttrande.

Frågan No. 16: Börande tullverkets befattning med s. k. tullrestitutionsgods.

Svar: Intet yttrande.

Frågan No. 17: Andra förekommande frågor.

Svar:

A: angående lossningsplatser:

Kungl. generaltullstyrelsens kungörelse av den 21 oktober 1901

innehåller bland annat: »Tullbevakningen äger bestämma den eller

de platser å kajen i närheten av fartygs landningsplats, där de ur

fartyget lossade varorna skola uppläggas.»

Detta stadgande torde emellertid alltför litet beaktas i praktiken.

Aven en direkt framställning till tullbevakningspersonalen att anvisa

lossningsplats brukar sällan lämna resultat, utan kommer avgörandet

därutinnan att bliva stuveriförmännens, vilka naturligen placera varorna,

där det lättast kan ske, med ringa hänsyn till vad som för

ifrågavarande varuslag kan anses lämpligast.

Därtill kommer, att under sådana förhållanden trävaror av samma

märke oftast bliva upplagda på flera olika platser, oaktat det funnits

möjlighet att placera dem i en högre stapel, vilket orsakar icke blott

svårigheter vid lastning, särskilt å järnvägsvagn, utan även ökade

hyror för flera presenningar m. m.

B: angående lossningen:

Flerstädes i utlandet har genomförts den lossningsmetod med avseende

å trävaror, att vid partiets läggande i stapel, bräderna eller

s. 260 Kontrollera mot PDF

260

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

planken vid stapelns ena ända läggas så jämnt, att styckeantalet med

lätthet kan räknas. Om kungl. generaltullstyrelsen kunde ålägga

stuverifirmorna att använda denna lossningsmetod, bleve därigenom

respektive varuemottagare i tillfälle att i tid kontrollera partierna,

varigenom möjligen befintliga differenser i antalet även i tid kunde

reklameras hos bevakningshavande tulltjänstemannen. Under nuvarande

förhållanden är detta i flesta fall omöjligt eller förenat med

mycket dyrbara arbetskostnader och stor tidspillan. Varuemottagaren

skall ju avlämna kvitterad inlaga, att han fått fullt antal, innan han

rör varan, och om, då sista lasset hämtas, bliver upptäckt, att det

fattas i antalet, så kan därefter naturligen ingen rättelse fås.

Tullbevakningen å sin sida kan vid utlossningen lätt få det rätta

styckeantalet, även om differens föreligger, enär bräder eller plankor,

som under transporten och vid omlastningar i utländska hamnar

spruckit sönder, räknas för två i stället för ett stycke, ett mycket

ursäktligt misstag, som genom en annan lossningsmetod skulle kunna

förhindras.

C: angående märkens åtskiljande vid upplossning-.

Vid trävarors upplossning förekommer ofta, att olika märken

sammanslås i samma stapel, vilket tillskyndar emottagarne avsevärda

besvär och kostnader. Vi anhålla därför, att kungl. generaltullstyrelsen

ville strängeligen tillhålla tullpersonalen att noga tillse, det varje

olika märke lägges i sin stapel.

D: angående olovligt begagnande av de på kajen liggande trävarorna:

Det är en inrotad praxis att från de på kajerna liggande träpartierna

»låna» diverse plankor och bräder att användas som pålägg

på presenningar, underlag etc. Förfarandet synes ske utan tullvaktmästarnes

protest. Enär emellertid dessa »lånta» plankor eller bräder

oftast icke bliva återburna, måste vi naturligen, då tillfälle gives oss,

protestera mot att ett dylikt handlingssätt får övergå till vedertagen

praxis, och vi äro övertygade om att genom ett ingripande från kungl.

generaltullstyrelsens sida detta missförhållande försvinner.

Stockholm den 31 december 1914.

För Stockholms trävaruhandelsförenings styrelse:

WILH. BLOMBERG.

Ordförande.

Mauritz Björklund.

Sekreterare.

s. 261 Kontrollera mot PDF

SVERIGES ALLMÄNNA SJÖ FARTS FÖRE NING.

261

33. Sveriges allmänna sjöfartsförening

har lämnat frågecirkuläret obesvarat.

34. Skrivelse frän Sveriges redareförening.

Till 1914 års tullkommission.

I anledning av Edert cirkulär av den 19 november 1914 får Sveriges

redareförening meddela, att föreningen icke anser sig hava anledning

att ingå på flera av de för tullverkets omorganisation betydelsefulla,

i cirkuläret omförmälda frågorna än nedannämnda, beträffande

vilka föreningen anhåller få yttra följande:

1. Frågan om förhållandet i allmänhet mellan generaltullstyrelsen

och den trafikerande allmänheten, särskilt i vad denna beröres av

sättet för ärendenas handläggning inom styrelsen.

Beträffande denna fråga inskränker sig föreningen till att framhålla

nödvändigheten för sjöfarten att snabbt och utan omgång erhålla

avgörande i sådana ärenden, som inverka på fartygens dirigerande,

då det väl finnes få områden, där tidsförlust spelar så stor

ekonomisk roll som inom sjöfarten. Det vore önskligt, om denna synpunkt

vunne nödigt beaktande vid fastställande av regler för generaltullstyrelsens

behandling av inkommande ansökningsärenden, vilka

direkt eller indirekt kunna beröra expedierandet av ett fartyg.

2. Frågan om lekmannarepresentation inom styrelsen (tullfullmäk
tige).

För sjöfarten skulle det utan tvivel vara till gagn, om någon med

dess krav förtrogen, i praktiska sjöfartsangelägenheter beprövad man

hade säte och stämma i styrelsen. Föreningen är böjd att tro, att

ett sådant lekmannaelement, som framför allt behj ärtar det praktiska

livets synpunkter, i generaltullstyrelsen är väl så mycket av behovet

påkallat som i de övriga statens verk, där detsamma redan förut tilllämpats.

Givetvis borde därvidlag icke endast sjöfarten utan även

landets handel och industri vara representerade.

s. 262 Kontrollera mot PDF

262

STAB PÅ FRÅGECIRKTTLÄB.

6. Frågan om tulltjänstemännens av lägre grad kompetens och utbildning.

I de fall, då fartyg från utrikes ort ankommer till annan tullplats

än stapelstad samt enligt föreskriften i 14 § tullstadgan tjänsteman

från tullkammaren i distriktet sändes till platsen i och för tullbehandlingen,

vållas härigenom både tidspillan och kostnader, och

det synes därför böra undersökas, huruvida icke de uppsyningsman,

som äro stationerade på dessa tullplatser, kunde erhålla sådan utbildning,

att tillsättandet därstädes av högre tjänstemän i allmänhet

kunde undvikas.

8. Frågan om möjlig indragning av tjänster vid lokalförvaltningen

samt kust- och gränsbevakningen.

Både i Stockholm och Göteborg samt för övrigt även på andra

platser har brist på tullvaktmästare gjort sig gällande, och det synes

därför, som om man snarare borde påyrka en ökning i antalet tjänstemän

än ifrågasätta några indragningar.

9. Frågan om lämpligheten av tullförvaltning ar nas i rikets tre största

städer nuvarande organisation på flere avdelningar utan genomfört

gemensamt chefskap.

Enligt föreningens mening är det en förutsättning för att tullförvaltningar

av den omfattning, som här är i fråga, skola kunna på

det bästa sätt fylla sina uppgifter, att desamma ytterst ledas av en

person, och tillika att denne innehar den ställning och den befogenhet,

som höra tillkomma en chef. Han bör därför icke tillika vara

chef för någon av verkets särskilda avdelningar.

12. Sportelfrågan.

’ Enligt 16 § tullstadgan äger fartyg utan kostnad erhålla invisitation

när som helst å söckendag under den allmänna tjänstgöringstiden

(kl. 7 f. m.—6 e. m.) men å andra tider endast mot gottgörelse

till förrättningsmännen enligt fastställd taxa eller särskild av tullförvaltningen

godkänd överenskommelse för hela seglationstiden. Undantag

har endast gjorts för ångfärja, inrättad endast för järnvägstrafik

och resandes fortskaffande; sådan skall avgiftsfritt inklareras vilken

tid på dygnet som helst, även sön- och helgdagar.

Den förmån, som sålunda medgivits ångfärja, anser föreningen

böra med lika fog tillkomma passagerareångfartyg samt ångfartyg för

kombinerad passagerare- och godsbefordran, om fartyget gör regelbundna,

på förhand tillkännagivna turer på utlandet.

s. 263 Kontrollera mot PDF

STOCKHOLMS REDERI FÖRENING.

263

En lastångare kan välja tiden för invisitation och, om han ankommer

under övertid, vänta tills den ordinarie allmänna tjänstgöringstiden

inträder och sålunda slippa ifrån de extra avgifterna. Men

sådant är icke möjligt för passagerareångare i regelbunden trafik, utan

de måste för att kunna hålla sina turer begära invisitation, vilken

tid på dygnet de än komma. Då detta sker för att kunna uppfylla

de särskilda och för rederierna i allmänhet ganska betungande krav,

som personbefordringen uppställer, och då därtill kommer, att dessa

fartyg ofta, såsom postförande, göra det allmänna ytterligare en särskild

och värdefull tjänst, som mer än eljest ålägger fartyget den

största möjliga punktlighet i ankomst- och avgångstider, synes det

hårt, att fartygen skola drabbas av ifrågavarande, ingalunda obetydliga

extra-utgifter.

Föreningen hemställer därför, att passagerareångfartyg samt kombinerat

passagerare- och lastångfartyg i sådan fart, som ovan nämnts,

må i förevarande hänseende likställas med ångfärja.

13. Frågor om hav åkning slcostnader och avstängda bevalcningsområden.

Enligt 19 § 4 mom. tullstadgan är varuägare pliktig att utgiva

särskild ersättning för den bevakning av lossat gods, som utöver den

vanliga tjänstgöringstiden erfordras, till dess godset kan varda infört

i packhus. Denna kostnad drabbar varuägaren särdeles betungande,

och den kännes desto mera obillig, som det i allmänhet icke står i

trafikantens förmåga att undgå densamma. För det första är det ju

på större tullplatser icke tänkbart, att allt gods skall kunna införas i

packhus. Det är i själva verket en mycket ringa del därav, som

kommer dit. Men vidare är med avseende å det gods, som upplägges

på öppna kajer eller i varuskjul och som alltså måste ställas under

ständig tullbevakning, tills det blivit förtullat, att bemärka, att

det ingalunda låter sig utan vidare göra att få godset förtullat, så

snart det kommit i land, och innan det förtullats, kan ju icke mottagaren

låta bortföra detsamma. Dröjsmålet med förtullningen beror

därpå, att det ej är tillåtet att förtulla ett varuparti delvis i den mån

godset utlossas, utan först, sedan partiet i dess helhet lossats, blir det

förtullat. Då nu detta, på grund av dels partiets storlek, dels sammanblandningen

i lasten av gods, tillhörande olika mottagare, kan

draga ut över flera dagar, står godsemottagaren fullkomligt maktlös

och kan med bästa vilja i världen icke få godset undan och slippa

ifrån bevakningskostnader. Med hänsyn härtill synes man böra bereda

trafikanterna en lämplig respit-tid uti ifrågavarande avseende, och

får föreningen i sådant syfte föreslå, att bevakningen sker utan avgift,

intill dess 48 timmar förflutit från det fartyget blivit slutlossat.

En annan hithörande fråga, som torde böra tagas under allvarligt

övervägande, är den, huruvida icke väsentliga lättnader skulle kunna

beredas med avseende på bevakningen av nederlags- och transitoävensom

restitutionsgods. Härutinnan gällande bestämmelser synas

vara mera rigorösa än av förhållandena egentligen påkallas, och de

kostnader, som för dylik bevakning drabba fartygen, äro synnerligen

s. 264 Kontrollera mot PDF

264

SVAR PÅ FRÅGECIRKTTLÄR.

avsevärda. De överstiga mången gång betydligt frakten för den vara,

som skall bevakas. Erinras må ock, att avgiften — om sådan verkligen

är behövlig — väl egentligen borde drabba varuägaren. Det

torde därför böra tagas under omprövning, huruvida icke tillräcklig

trygghet för att varutransporten verkställes i behörig ordning och

utan underslev kan vinnas på annat och enklare sätt än att tulltjänstemän

medfölja fartyget.

16. Frågor rörande tullverkets befattning med s. Tc. tullrestitutions
gods.

Till gynnande av det inhemska skeppsbyggeriet har enligt 12 §r

i tulltaxeförordningen medgivits tullrestitution i stor utsträckning för

materialier, som användas till här i landet byggda eller reparerade

fartyg. Skeppsvarv och mekaniska verkstäder kunna ock enligt samma

paragraf mot ställande av säkerhet erhålla anstånd med erläggande

av tullavgiften, tills det visar sig, om sådan bör betalas eller ej.

Om nu ett skeppsvarv inför t. ex. ett parti plåt och ställer säkerhet

för tullen samt därefter använder en del av partiet till ett fartygsbygge

men återstoden till annat ändamål, så har varvet att erlägga

tull för berörda återstod. Vid avgörandet av hur stor kvantitet,

som åtgått till fartygsbygget, lämnas enligt mom. c i förenämnda paragraf

vitsord åt en under edlig förpliktelse av varvsägaren avgiven

och av två biträden, som tagit befattning med arbetet, bestyrkt uppgift.

Men i fråga om vikten av hela det införda partiet gäller endast

tullverkets egen, vid införseln verkställda vägning.

Denna vägning drager emellertid en ganska dryg kostnad, som

det vore en avsevärd fördel för ifrågavarande industri att kunna

undgå. Man synes också med fog kunna ifrågasätta, huruvida icke

denna ytterligare lindring skulle kunna beviljas. Då tullverket i fråga

om den ojämförligt viktigaste uppgiften, nämligen på den varukvantitet,

som använts till fartygsbygget, förlitar sig på sådant intyg, som

ovan nämnts, synes det väl kunna gå för sig att i fråga om totalkvantiteten

åtnöjas med behörigen styrkt faktura eller annat tillförlitligt

intyg från avsändningsorten. Föreningen tillåter sig därför

förorda en lagändring, gående ut därpå, att i gällande tulltaxa måtte

införas bestämmelse därom, att vid införseln av sådana för nybyggnad,

förbyggnad eller reparation av fartyg, skeppsdocka, dockport,

ponton eller slip avsedda materialier och skeppsförnödenheter, för

vilka restitution av eller befrielse från tull är medgiven, skall, där

tullsatsen är bestämd att utgå efter vikt, till grund för förtullningen

läggas importörens av faktura, konossement eller annan därmed jämförlig

handling bestyrkta uppgift å det införda godsets vikt.

17. Andra förekommande frågor.

Även redareföreningen ansluter sig till den redan sedan lång tid

tillbaka bland den trafikerande allmänheten uttalade fordran på en

s. 265 Kontrollera mot PDF

SVERIGES REDAREFÖRENING.

265

utsträckning av den s. k. allmänna expeditionstiden, i vilket avseende

man åtminstone på de större tullplatserna allraminst synes kunna begära

en oavbruten expedition från kl. 9 f. m. till kl. 5 e. m.

Gällande bestämmelser om årspass och dess påtecknande vålla

stor olägenhet för bogserångare, som anlöpa platser utom det tullkammaredistrikt,

där de äro hemmahörande. Det vill synas, som

skulle man kunna medgiva bogserångare fullständig befrielse från

skyldigheten att uppvisa årspass.

Göteborg den 30 april 1915.

För Sveriges redareförening:

JUSTUS A. WALLER,

D. Nordborg.

35. Skrivelse från Stockholms rederiförening.

Till 1914 års tullkommission, Skeppsbron 38, Stockholm.

Till besvarande av det frågeformulär, som tullkommissionen tillställt

Stockholms rederiförening, får föreningen anföra:

2. Frågan om lekmannarepresentation inom styrelsen (tullftdlmäk
tige).

Helt säkert skulle det bliva till nytta och gagn för såväl tullverket

som för trafikanter, om i styrelsen funnes representanter för handel,

industri och sjöfart, vilka vid behandling av förekommande frågor

kunde lämna styrelsen stöd och råd av praktisk erfarenhet inom

sina resp. områden.

Ett i dessa dagar i Göteborg inträffat fall med rederi a.-b. Nordstjernans

ångare Axel Johnson visar med all tydlighet nödvändigheten

av att sakkunskap i sjöfartsfrågor bliver representerad inom styrelsen.

Fallet framgår närmare av bilagda P. M. från rederibolaget.

6. Frågan om tulltjänstemännens av lägre grad kompetens och utbildning.

Det vore högst önskvärt, att tjänstemän av lägre grad, tjänstgörande

vid förtullningsplatser, varest tullkammare icke är belägen, erhölle

sådan utbildning, att dessa kunde förrätta smärre tullbehandlingar,

som ej fordra så synnerligen stor varukännedom, och ej att som

s. 266 Kontrollera mot PDF

266

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

nu en tjänsteman från närmaste tullkammare skall behöva tillkallas

för tullbehandlingsärenden, vilka i sig själva äro enkla och självklara

samt taga för lång tid i anspråk.

I detta fall åtgår för vederbörande tjänsteman oftast en hel dag,

som borde kunnat användas bättre, varjämte trafikanters kostnad för

dagtraktamente, resekostnad etc. ofta icke stå i rimligt förhållande

till ärendets vikt och godsets värde.

8. Frågan om möjlig indragning av tjänster vid lokalförvaltningen

samt kust- och gränsbevakningen.

Indragning av tjänster bör ske med största försiktighet och så

att expeditionen och trafiken ej bliva på något sätt lidande.

I Stockholm och även på andra platser har brist på tullvaktmästare

varit rådande, så att fartyg fått avgå utan att kunna medtaga

anmäld last, och järnvägsvagnar, som framkommit, hava icke

kunnat lastas av brist på bevakningsvaktmästare.

9. Frågan om lämpligheten av tullförvaltningarnas i rikets tre största

städer nuvarande organisation på flera avdelningar utan genomfört

gemensamt chefskap.

En gemensam chef för lokaltullförvaltningen är högeligen önskvärd

och bör han hava samma makt och myndighet, som tillkom tulldirektören

i Göteborg före senaste omregleringen.

Denne, som lämpligen kan kallas tulldirektör, borde äga rätt att

avgöra en del förekommande smärre ärenden, som nu betunga styrelsen,

bl. a. t. ex. beviljande av restitution av för högt erlagda tullmedel

(felräkningar).

Härtill behövdes icke någon ny tjänst utan kunde utses en av

avdelningscheferna, som därtill vore lämplig.

10. Lokalfrågor; och i sammanhang därmed frågan om förkortning

av den tid, som gods må bötesfritt kvarligga i packhus.

Följden av att gods får i packhusen kvarligga utan avgift i 20

dagar och mot en ringa avgift i ytterligare 20 dagar är, att packhusen

användas som upplagsplatser och hindrar ankommande gods där

få plats.

För ett rationellt utnyttjande av packhusen och hamnanordningarna

är en snabb varuomsättning nödvändig.

Gods, som inkommer, bör fortast möjligt tullbehandlas och bortföras,

så att plats för nytt inkommande gods kan beredas. Ett sådant

rationellt utnyttjande av packhusen kan icke ske med mindre än att

den avgiftsfria respittiden inskränkes, och anser föreningen, att en

s. 267 Kontrollera mot PDF

STOCKHOLMS REDERI FÖRENING. 267

frist av 10 dagar för gods, angivet till förtullning elle» nederlag, och

av 15 dagar för transitogods fullt tillräcklig. Efter denna tid bör

avgift upptagas, icke som böter, beräknade efter tullbeloppet, utan som

magasinshyra i förhållande till det utrymme, godset upptager. Denna

avgift bör utgå efter en stigande skala samt tillfalla staden, som tillhandahåller

lokalerna. Böter för underlåten inbetalning av tullavgift

bör däremot beräknas efter tullbeloppet och som förut tillfalla

tullverket.

11. Packhuslcarhfrågan.

Denna fråga berör i ringa grad föreningens medlemmar, men då

föreningen anser, att alla avgifter för tullens beräkning och uppbörd

böra bekostas av tullverket, böra kostnaderna för vågning, uppackning

etc. icke drabba varuägaren utan betalas av staten.

12. Sportelfrågan.

All expedition å tjänstetid inom tullområde bör vara fri från

extra kostnader. Bestämmelsen i sporteltaxan punkt 8 a ang. viss

ersättning för bevakning av nederlags- och transitogods under allmän

tjänstgöringstid, bör således utgå.

Angående de i sporteltaxan medgivna överenskommelserna (ackorden)

bör bestämmas, att de icke få överstiga taxans bestämmelser och

att de skola stå i rimlig proportion till samma.

Packhusen böra utan kostnad för trafikanter hållas öppna på

samma tider som den allmänna tjänstgöringstiden, så att gods kan

under den ordinarie bevakningstiden där inläggas.

Bevakning av lossat gods, intill detsamma kan varda i packhus

infört, ävensom gods, som lossats under annan tid än allmän tjänstgöringstid,

bör vara avgiftsfri för varuägaren eller den, som påkallat

lossning på övertid, intill 48 timmar efter fartygets slutlossning.

I fråga om avgiftsfri bevakning intill viss tid för lossat gods,

som ej varder i packhus infört, så torde måhända vår framställning

härom vid första påseende förefalla orimlig och föranleda frångående

av gamla principer av vittgående betydelse. Men vid närmare begrundande

av de skäl, som vi härför skola tillåta oss anföra, våga

vi hysa den förhoppning, att, när högst ändrade tidsförhållanden även

inom trafikens område påkalla en reformering av de gamla principer,

som efter förr i tiden rådande förhållanden voro grundläggande för

vissa förordningar, man skall lika villigt och framsynt vidtaga lämpliga

ändringar i tullverkets urgamla stadganden, som till allmän båtnad

och tillfredsställelse visat sig på senare tider kunnat ske inom

andra statens verk.

Bestämmelsen i tullstadgan, att bevakning av lossat gods, som

ligger på kaj eller i varuskjul, skall betalas av trafikerande, är, såsom

framgår av ifrågavarande paragraf av följande lydelse: »erfordras

utöver tjänstgöringstiden bevakning av lossat gods, intill det
-

s. 268 Kontrollera mot PDF

268

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

samma kan varda infört i packhus, äge ock för sådan bevakning

anställd tullbetjänt åtnjuta ersättning enligt fastställd taxa», grundad

på den uppfattning, att allt gods skall kunna införas i packhus. Så

var nog både brukligt och möjligt i forna dagar med de ringa godskvantiteter,

som då infördes, och någon svårighet för respektive tullplatser

att under dylika förhållanden tillhandahålla välbelägna och

tillräckligt rymliga packhus för sagda ändamål torde icke hava förefunnits.

Men huru annorlunda äro icke förhållandena i våra dagar.

En var, som äger kännedom om storleken och beskaffenheten av den

varuimport, som numera försiggår på landets större hamnplatser, å

vilka bevakningskostnaderna äro ständigt återkommande och för de

trafikerande betungande, inser nog genast, huru otänkbart det är för

de trafikerande att med iakttagande av tullstadgans hänvisning i

nämnda avseende kunna fullgöra densamma sålunda, att därigenom

berörda bevakningskostnad undvikes. Ty härvidlag utgöra icke blott

de dryga transport- och arbetskostnaderna för varornas inläggande i

packhus ett absolut hinder, utan även torde det på de större tullplatserna

i riket icke ligga inom rimlighetens eller möjlighetens gräns

att erhålla välbelägna och tillräckligt rymliga packhus för sagda ändamål.

Vidare få vi framhålla, att styckegodstrafiken, som är den varutrafik,

vilken speciellt drabbas av denna bevakningskostnad, i allmänhet

försiggår i sådan sammanblandning av olika partier och till sådan

myckenhet, att även den godsägare, som är beredd och åstundar att

genast tullbehandla sitt gods, icke kan få det avgjort, för så vitt icke

hela hans parti genom någon lycklig tillfällighet blivit i så god tid

utlossat, att tullbehandling kan äga rum omedelbart efter utlossning

under expeditionstid. Härvid är att märka, att tullbehandling i regel

icke får ske, förrän hela partiet är utlossat, vartill i flesta fall åtgå

flera dagar, under vilken tid varuägaren således ådrager sig kostnad

för tullbevakning på övertid. Av det sagda torde sålunda framgå, att

det som regel icke är möjligt för trafikant att förekomma kostnad av

tullbevakning å gods på övertid.

En olägenhet beträffande kostnad för tullbevakning på övertid

för lossat gods är, att trafikanten sällan erhåller kännedom om storleken

av denna kostnad, förrän flera veckor efter det han disponerat

över varan, varigenom han förhindras att medräkna denna kostnad i

sina kalkyler.

Särskilt förorsakar detta en mängd svårigheter och obehag för

speditörer, som hava att exakt uppgiva och eftertaga kostnaderna för

omhänderhaft gods.

Passagerareångare eller kombinerad passagerare- och lastångare,

som gör regelbundna turer, bör i likhet med vad som är stadgat för

ångfärja, inrättad endast för järnvägstrafik och resandes fortskaffande,

avgiftsfritt invisiteras å vilken tid av dygnet som helst, även sönoch

helgdagar; samt ävenledes erhålla avgiftsfri bevakning vid tullplats

under lossning på övertid eller eljest, då sådan förrättning enligt

tullstadgan skall gottgöras.

s. 269 Kontrollera mot PDF

STOCKHOLMS REDERI FÖRENING. 269

Beträffande ifrågavarande ångare torde de skäl, som sannolikt

legat till grund för nämnda förmån åt ångfärja, nämligen snabb expedition

av styckegods och mindre partigods samt underlättande för

passagerare att snarast kunna fortsätta resan vidare från sjöplats

eller medgivas tillträde till land omedelbart efter ankomst, vara fullt

tillämpliga även för de slags ångare, som vi avse. Dylika ångare hava

i många fall kontrakt med staten angående förande av post och måste

för att kunna fullgöra sina förpliktelser begära invisitation, när helst

de under dygnet ankomma, och kunna icke låta därmed anstå till

nästföljande allmänna tjänstgöringstid, såsom förhållandet är med

lastångare. Någon ökad olägenhet för statsverket eller tullpersonalen

i detta avseende torde knappast behöva uppstå, då å samtliga större

hamnplatser den erforderliga personalen i regel tinnes att tillgå hela

dygnet.

Till vad vi i denna sak anfört få vi även foga den upplysningen,

att i England erhålla alla fartyg avgiftsfri invisitation under hela

dygnet, även å sön- och helgdagar.

13. Frågor om bevahiingskostnader och avstängda hevaJcningsområden.

I fråga om bevakning, lastning och lossning av nederlags- och

transitogods böra betydliga lättnader kunna genomföras vid transport

inrikes orter emellan. Skepparen resp. rederiet är ju gent emot ägaren

ansvarig för detta som för annat gods, och borde detta ansvar även

kunna gälla gent emot tullverket.

För transport av dylikt gods uppgå många gånger bevakningskostnaderna

till mer än frakten, och fartygen skulle i dessa fall ej

medtaga dylikt gods, om det ej vore för att göra fraktkunder, som

även hava annat gods, en tjänst.

I likhet med vad som lär äga rum vid järnvägarna borde de

rederier, som underhålla reguljära förbindelser mellan inrikes orter, få

transportera transito- och nederlagsgods utan särskilda bevakningskostnader

mot det att rederierna iklädde sig samma förbindelse som

järnvägarna.

Att som nu i de flesta fall sker fartygen påföras bevakningskostnader

för lossat nederlags- och transitogods, är alldeles oriktigt. Kostnaden,

för såvitt ersättning därför skall utgå, bör i likhet med vad

som sker med från utlandet inkommet gods betalas av varuägaren.

Den genom kungörelsen av den 28/n 1913 förändrade lydelsen av tullstadgans

§ 110 är i de flesta fall orsak till detta missförhållande.

En lämplig revision av hithörande författningar är synnerligen av

behovet påkallad, så att det icke skall vara behövligt att, som nyligen

hänt, skicka en tullvaktmästare med fartyg från Stockholm till

Kalmar för bevakning av 85 säckar tomma trådrullar, lastade på däck,

och som kostade rederiet 131 kronor, en bevakning, som var fullkomligt

meningslös. Samtidigt saknades tullvaktmästare för att bevaka

godset i hamnen på sätt under frågan 8 anförts.

Beträffande inhägnat område har vid flera olika tillfällen och

s. 270 Kontrollera mot PDF

270

SVAR PÅ FRÅGECIEKULÄR.

från olika håll framhållits önskvärdheten av att tullområdet i Stadsgården

inhägnades till fördel för såväl tullbevakning som för allmän

ordning. De fordringar på säkerhetsåtgärder, vederbörande tullmyndigheter

uppställt för den ifrågasatta inhägnaden, äro emellertid så

stora, att högst avsevärda kostnader skulle uppstå.

Stockholms hamnstyrelse, som många gånger haft denna fråga

under omprövning, ingick under förra året till kungl. generaltullstyrelsen

med förfrågan om vilka lättnader i tullbevakningshänseende

kunde medgivas trafikanter, i händelse staden skulle bekosta en så

dyrbar anordning som den ifrågasatta inhägnaden.

De villkor, som kungl. generaltullstyrelsen framställde, såsom att

fartygen icke inom området Ange lossa inrikes gods, att lastning av

gods icke heller Ange äga rum, samt att hela området skulle ställas

till tullverkets uteslutande disposition, gjorde, att hamnstyrelsen f. n.

lät frågan om inhägnaden förfalla. Kungl. generaltullstyrelsen hänvisade

till tullstadgans föreskrift, att område, varom här är fråga,

skall upplåtas till tullverkets uteslutande disposition och i fråga om

trygghet för där infört gods likställas med packhus.

Ehuru en väl behövlig moderation i fordringar på säkerhet ägt

rum vid byggandet av de nya skjulen i Stadsgården, så är i allmänhet

tullverkets fordran på säkerhet ang. tullokaler högst överdriven.

Jämför man dessa fordringar med vad som fordras hos andra statens

verk, t. ex. järnvägen, skall man Anna, att det senare nöjer sig med

magasin av allra enklaste beskaffenhet, och där förvaras både transitooch

nederlagsgods mellan transporterna. Tullverket fordrar däremot

för byggnader och nu i fråga om inhägnad de mest minutiösa säkerhetsåtgärder.

Staten har ju samma ansvar för godset, antingen det

är järnvägen eller tullverket, som närmast har hand om detsamma.

Skillnaden torde kanske ligga däri, att järnvägen själv får bekosta

sina byggnader, under det att tullverkets bekostas av kommunerna,

eller enskilda, då det är fråga om nederlagsgods.

Det har uppgivits, att ett av skälen, varför tullverket ej inom det

inhägnade området skulle kunna medgiva beAntligheten av inrikes

gods, vore, att, för den händelse varuägaren på annan än föreskriven

tjänstetid skulle vilja uttaga sådant gods, tullbevakningen ej skulle

äga rätt att få ersättning för övertidsarbetet.

Onskligt vore, att tullförfattningarna ändrades så, att de motsvara

nutidens krav på tidsenlig expedition.

Det torde sättas utom allt tvivel, att inhägnat tullområde är

lättare att bevaka än öppet, och att denna lättnad bör komma traAken

tillgodo i form av lägre bevakningskostnader.

En oegentlighet vid beräkning av bevakningsavgifterna är, att bevakning

utsättes (påföres) särskilt för från varje fartyg lossat gods,

även om detta ligger invid eller t. o. m. tillsammans med gods från

annat fartyg.

Tullbevakningen borde vara skyldig delgiva vederbörande mäklare

eller rederi, så snart gods beAnnes kvarligga någon längre tid.

Så debiterades i januari månad i år för ett fat tullfri jordfärg,

värt 30 kr., som blivit lossat i november månad föregående år och

s. 271 Kontrollera mot PDF

STOCKHOLMS REDERI FÖRENT NO.

271

blivit ensamt kvarliggande av fartygets last, en bevakningskostnad av

kr. 196: 07, d. v. s. som om en vaktmästare uteslutande bevakat detta

fat alla nätter och söndagar under nämnda tid. Då ägaren nekade

betala denna summa, nedprutades den utan vidare till kr. 25: —.

17. Andra förekommande frågor.

Beträffande haverigods så har flera gånger inträffat, att det varit

svårt att få lämpliga lokaler för detsamma, då de av tullverket godkända

nederlagsmagasinen icke få användas för ifrågavarande gods,

med mindre än att allt nederlagsgods först bortföres. Nederlagsgods

får enligt nu gällande författningar ej ligga i samma magasin som

annat gods.

Att förtullat eller annat fritt gods ej bör läggas i samma magasin

som nederlagsgods, är ju riktigt, men nog borde haverigods och t. o. m.

transitogods kunna få läggas under samma tullverkets lås som nederlagsgods.

I Stockholm står visserligen haverigods under tullbevakningsinspektionen

och nederlags- och transitogods under nederlagskontoret,

men de borde väl i alla fall kunna samsas under samma tak.

Då tillförseln av transitoupplagsgods är mycket ojämn, har det

ofta inträffat, att de av staden upplåtna transitomagasinen dels icke

äro tillräckliga, dels ofta olämpliga för vissa slags gods.

Önskligt vore därför, att författningarna härom ändrades så, att

transitogods Ange inläggas i av tullverket godkända nederlagsmagasin;

i så fall skulle även författningarna ändras i överensstämmelse

härmed.

Slutligen får Stockholms rederiförening instämma i ett av Stockholms

transport- och bogserings a.-b. till kommissionen inlämnat förslag

ang. befrielse för bogserångare att uppvisa årspass för påteckning,

med det tillägg, som framförts av Söderhamns transport a.-b.

Stockholm den 20 mars 1915.

Stockholms rederiförening.

HJALMAR BLOMBERG.

J. W. Broman.

Bilaga.

P. M.

Den 14 mars 1915 anlände ångaren Axel Johnson till Göteborg

för lossning av bl. a. 11,000 balar kaffe. Någon kajplats fanns icke

och skulle icke kunna erhållas på flera dagar, vartill kom, att de magasiner,

i vilka dylik last skulle kunna inläggas, redan voro upptagna.

På den grund återstod ingenting annat än att låta båten ligga och

s. 272 Kontrollera mot PDF

272

SVAR PÅ PRÅGECIRKULÄR.

vänta eller ock att betrakta särskilt tonnage för varans lossning och

Handterande. Vi beslöto oss för att gå till kostnaden att befrakta

kanalbåtar för emottagandet av kaffelasten och för dess transporterande

till kajplats, som dessa kanalbåtar skulle kunna erhålla, där

vattendjupet var för litet för oceanångare, men där dessa kanalbåtar

kunna lossa till magasiner, där rum för kaffet kunde beredas.

Dagen före ångarens ankomst till Göteborg satte vi oss genom

vår linjes agenter därstädes i förbindelse med tullbevakningsinspektionen

i Göteborg, men förklarade inspektören därstädes, att han icke

kunde tillåta kaffets upplossning i kanalbåtarna, såvida vi icke deponerade

tullbelopp och hamnavgifter för varan. Som skäl åberopade han,

att han icke kunde medgiva varans deponering, förrän tullbeloppet

var inbetalt, och vidare anförde han, att han stod i personligt ansvar

för tullbeloppet och därför måste skydda sig på angivna sätt. För att

söka få saken ordnad utan tidsförlust sände vi till tullbevakningsinspektionen

ett telegram, i vilket vi iklädde oss garanti för tullbeloppet

i fråga, men denna vår telegrafiska garanti godtogs icke, utan fordrades

kontant deposition. Vi vände oss då till generaltullstyrelsen och

erhöllo då av kanslibyråchefen Delphin det besked, att generaltullstyrelsen

kunde icke göra något åt saken, utan rederiet fick gå den

vanliga besvärsvägen. Därmed voro alla möjligheter stängda att få saken

ordnad på förhand. Vi skaffade oss nu genom våra agenter i Göteborg

bevis om att tullinspektionen därstädes vägrat lossning i kanalbåtarna

och inlämnade klockan 11 på måndag morgon den 15 till generaltullstyrelsen

en inlaga, i vilken vi påpekade, att vi icke hade något med

tullens inbetalande att skaffa, utan här gällde en vidare-transport av

varan, som nödvändiggjorts av att vi, då Göteborgs hamn var blockerad,

måste avbryta resan å strömmen och befrakta kanalbåtar för lastens

överförande till kajen. Generaltullstyrelsen ställde sig emellertid fullkomligt

oförstående för hela frågan och förklarade, att de icke kunde

annat än att tillskriva tullbevakningsinspektoren i Göteborg och infordra

skriftlig förklaring.

Då vi icke kunde nöja oss med att båten på detta sätt uppehölls,

uppsökte vi finansministern, som lovade oss att undersöka frågan.

På morgonen den 16 dennes erhölls från finansministern det svar,

att generaltullstyrelsen skulle åter behandla frågan. Generaltullstyrelsen

synes emellertid icke hava kunnat finna någon lösning på frågan,

varför finansministern föredrog densamma i konseljen, och beslöts

därvid, att vi skulle medgivas att lossa kaffet i kanalbåtarna

utan att behöva ansvara för tullbeloppet.

Emellertid förlorade ångaren Axel Johnson på detta sätt omkring

två dagar, och syntes skulden härtill uteslutande vara att tillskriva

generaltullstyrelsens och tullbevakningsinspektionens i Göteborg bristande

insikter i sjöfartsfrågor och vad förevarande sak innebar. Här

avsågs ju endast en vidare-transport av varan och, då vi hade rekvirerat

tullvaktmästare i och för omlastningen i fråga, finnes ju icke

något det minsta skäl för tullmyndigheterna att göra svårigheter.

Det är ju självklart, att rederibolagen, som utföra transporterna, icke

hava något som helst att skaffa med erläggandet av tullumgälderna

s. 273 Kontrollera mot PDF

STOCKHOLMS REDERI FÖRENING.

273

å varorna och följaktligen ej heller hava någon skyldighet att garantera

inbetalandet av tullbeloppet. Här är ju icke frågan om att dis

ponera varan utan endast transportera den, ej heller är det frågan

om att lägga varan på nederlag, så att magasinsfrågan behöver diskuteras,

det är endast frågan om varans transport, och då det visat sig

medföra betydande förluster och risker för rederierna, att antingen

icke tillräckligt klara och tydliga bestämmelser finnas, eller ock att

generaltullstyrelsen och övriga tullmyndigheter förfoga över otillräckliga

insikter och förmåga att bedöma frågor av denna art, är det

nödvändigt, att åtgärder, ägnade att omöjliggöra dylika för sjöfartsnäringen

riskabla och förlustbringande händelser, vidtagas.

Stockholm den 16 mars 1915.

Rederiaktiebolaget Nordstjernan.

36. Skrivelse från Sveriges fartygsbefälsförening.

Till 1914 års tullkommission.

Det frågeformulär, vilket tullkommissionen i sistlidne november

månad tillställde Sveriges fartygsbefälsförening med anmodan om besvarande

av däri framställda frågor före årets utgång, kom föreningen

till hända vid en tidpunkt, då andra hopade ärenden togo hela föreningens

uppmärksamhet och alla dess arbetskrafter i anspråk. Centralstyrelsen,

åt vilken föreningens särskilda kretsar uppdragit besvarandet

av de framställda frågorna,'' har av denna anledning först

nu funnit ledighet att upptaga detta ärende till behandling men tror

sig, i betraktande av det omfattande arbete, kommissionen har sig

förelagt, likväl kunna hysa den förhoppning, att det uttalande i saken,

den härmed har äran överlämna, icke skall komma för sent för att

vinna det beaktande, varav det kan anses vara förtjänt.

Punkt 1.

Vid de tillfällen, då den trafikerande allmänheten har att direkt

hänvända sig till generaltullstyrelsen, torde det i flertalet fall gälla

framställningar om rättelse av förment oriktig behandling från underordnad

förvaltnings eller tjänstemans sida samt om sådana undantag

från eller lättnader i tillämpningen av gällande föreskrifter, vilka på

grund av särskilda omständigheter anses kunna av styrelsen beviljas.

Många av dessa fall äro helt visst av så pass underordnad betydelse,

att de icke skulle behöva dragas under den högsta tullmyndighetens

behandling utan kunna direkt avgöras av mellanhand, som därtill

förlänades befogenhet. Ställer man nu frågan i denna punkt tillsammans

med den i punkt 9 framställda, så erbjuder sig osökt en

18

s. 274 Kontrollera mot PDF

274

SVAR PÅ F R Ä G E CIR K IT L ÄR.

utväg att å ena sidan lätta generaltullstyrelsens i övrigt antagligen

fullt tillräckliga arbetsbörda, å andra sidan bereda möjlighet för allmänheten

att få ärenden av ovan antydda art direkt och med mindre

tidsutdräkt avgjorda genom tillsättande av gemensamma chefer för

de olika avdelningarna i vardera av de tre största städerna i riket

med befogenhet att inom vissa gränser i sådana saker lämna resolution,

vilkens befogenhet ju kunde utsträckas även till vid andra tullplatser

inom visst område förekommande ärenden av samma slag.

Vid befordran till dessa mera framskjutna platser borde ju kunna

förutsättas den störa rutin och omdömets mogenhet, som uppgiften

kräver.

Punkt 2.

För sjöfartens män kan intet tvivel råda om lämpligheten, ja,

nödvändigheten av lekmannaelement inom generaltullstyrelsen. Den

ständiga tillgången till en sakkunskap om praktiska och även en del

rent tekniska förhållanden, som ju knappast kan på tjänstemannabanan

förvärvas, skulle säkerligen i fråga om formerna för den direkta samfärdseln

mellan tullverket och sjöfarten kunna verka till stor lättnad

och tidsbesparing för den sistnämnda utan att menligt inverka på

effektiviteten av de kontroller, som äro oeftergivliga. Kan hos samma

person med denna sakkunskap förenas kännedom i största möjliga

utsträckning om lokala hamnförhållanden, vilket kanske låter sig göra,

skulle gagnet av detta lekmannaelement bliva ännu större.

Liknande är utan tvivel förhållandet i fråga om importhandeln,

vars representation inom tullstyrelsen på sitt område skulle medföra

obestridliga fördelar så väl för det allmänna som för näringen. En

representant för de råämnesimporterande industrierna torde även

kunna ifrågasättas, ehuruväl dessas mångsidighet synes lägga hinder

i vägen för en enhetlig representation, vartill kommer, att dessa industriers

intressen i allt huvudsakligast sammanfalla med importhandelns

i allmänhet.

För sin del vill befälsföreningen livligt förorda insättandet i generaltullstyrelsen

av tvenne lekmannafullmäktige, en för sjöfart och en

för handel, vilka lämpligen torde böra på förslag av korporationer eller

sammanslutningar inom respektive näringar tillsättas av Kungl. Maj:t.

Såsom redan benämningen fullmäktige innebär, böra de vid avgörandet

av inom styrelsen förekommande ärenden äga samma befogenhet

som övriga medlemmar av styrelsen.

Punkterna 3 och 4.

Dessa frågor falla utom det område, på vilket föreningen anser

sig kunna göra något uttalande.

s. 275 Kontrollera mot PDF

SVERIGES FART VG8BE FALS FÖREN ING.

275

Punkt 5.

Frågan gäller visserligen tjänstemännens utbildning särskilt i tulltekniskt

hänseende men torde dock lämna rum för några erinringar i

fråga om tulltjänstemännens utbildning i allmänhet till kompetens

att på bästa sätt främja den institutions intressen, vilken de företräda,

således även deras förhållande till den trafikerande allmänheten.

Denna sida av saken ligger nära tillhands att beakta för fartygsbefälet,

i synnerhet å passagerarbåtar, som har tillfälle att självt iakttaga

denna samfärdsel och i första hand får höra trafikanternas omdömen

därom. Må det villigt medgivas, att de tjänstemän, som ha

att behandla passageraregods, stå i en kinkig mellanhand mellan å

ena sidan gällande bestämmelser, å andra sidan billighetshänsyn för

att icke säga rent av sunt förstånd. Mycket beror härvidlag på omdöme,

som kan genom utbildning skärpas, vilket därför synes i största

möjliga utsträckning böra ske; mycket beror också på instruktioner

under hand, vilkas art utgör ett kriterium på den instruktionsgivandes

omdöme och utbildning. Hos en stor del av allmänheten

finnes en djupt rotad föreställning, att överträdelse av tullförordningarna

icke är jämförlig med åsidosättande av andra lagar, att däri

icke ligger något etiskt undermåligt. Denna föreställning näres och

vidmakthålles genom trångsynt och hårdhänt bokstavstolkning i de

många fall, där gällande föreskrift kommer i kollision med den doktrinära

satsen om vars och ens rätt att för eget bruk skaffa sig en vara, där

den kan fås bäst och billigast. Däremot är en vidsynt och billig

tolkning i fall, där varje spekulationssyfte är uteslutet, i hög grad

ägnad att motverka detta oriktiga åskådningssätt. De fall, i vilka

förargelsen över förment kitslig behandling av passageraregods av

eljest rättänkande personer i god samhällsställning och ekonomiskt

väl situerade skapat uppsåtliga smugglare, kunna räknas i hundratal.

Det är frestande att anföra exempel, och tillgången på sådana är

över måttan riklig. Att en liten burk tillagad löjrom, erhållen som

present och med ett handelsvärde av högst ett par kronor, rubriceras som

kaviar och påföres en tullavgift av 8 kronor, är ett. Följden blev

insmugglandet vid ett annat tillfälle av flera kilo verklig kaviar. Ett

annat är, att en gammal tavelram, söndersprucken och omöjlig att

reparera, medtagen endast för att under resan skydda en dyrbar

pastellmålning och med den svenska tillverkarens stämpel ännu

kvarsittande på baksidan, åsättes ett värde, bevisligen högre än inköpspriset,

och en tullavgift av 15 procent därav. Den gången blev

följden, att tullen för en mycket dyrbar silverrävskappa kallblodigt

»inbesparades». Säkert är, att de belopp, som undandragas staten

genom, om vi så må uttrycka oss, repressaliesmuggling, mångdubbelt

överstiga dem, som vinnas genom bokstavstolkning och omdömeslös

tillämpning av gällande föreskrifter i fall, sådana som de ovan anförda,

vilka mer än något annat bidraga att hålla vid liv den inte

alldeles oskadliga uppfattningen, att »det är ingen skam att lura tullen».

Här anförda förhållanden synas oss icke böra lämnas ur räkningen

vid behandling av frågan om tulltjänstemännens utbildning.

s. 276 Kontrollera mot PDF

276

SVAR PÅ FRÅGECIRKPLÄR.

Punkterna 6. 7. 8-

Giva icke anledning till något föreningens uttalande.

Punkt 9.

Se ovan under punkt 1.

Punkt 10.

Om andra lokaler än de för upplag och förvaring av gods avsedda

saknar föreningen anledning yttra sig. Beträffande upplagslokalerna,

öppna eller slutna, bör ur sjöfartens synpunkt på dem ställas

tvenne huvudanspråk, som böra tillgodogöras så långt de kunna förenas,

nämligen att de skola vara lätt åtkomliga för lossning och lastning

men på samma gång så inrättade, att bevakningskostnaderna

bliva de minsta möjliga. Ur sjöfartens synpunkt är vidare av intresse,

att tiden för kostnadsfritt användande av kajer och varuskjul

såsom upplagsplats för varor begränsas till den minsta möjliga,

som kan stå tillsammans med varuägarens berättigade anspråk på att

kunna billigast ordna vidaretransporten. Den nu medgivna tiden av

20 dagar fritt i tullens lokaler synes åtminstone ej böra utsträckas.

Yad beträffar upplag å öppen kaj, måste även beaktas hamnens berättigade

anspråk på vederlag, då sådant utrymme utöver viss tid

tages i ansråk. Med nuvarande transportmöjligheter torde tiden för

kostnadsfritt upplag å kaj kunna utan olägenhet begränsas till några

dagar efter slutad lossning. Här stå i viss mån emot varandra å ena

sidan köpmannaintresset, å andra sidan sjöfartens och hamntrafikens,

och att rätt väga dem mot varandra blir vid en omorganisation en

uppgift av icke ringa vikt.

Punkt 11.

Packhuskarlarua böra bibehållas men deras användande av trafikanterna

icke göras obligatoriskt. För ett mycket stort antal mindre

importörer skulle deras indragande vålla stor olägenhet. Däremot

bör det stå den, som kan disponera eget folk, fritt att så göra utan att

erlägga dragarpengar. Det måste alltid verka obilligt och irriterande

att bliva debiterad för en handräckning, varav man icke behövt begagna

sig.

Punkt 12.

Sportelformen för avlöning av tjänstemän, statens så väl som

kommunernas, har av en mycket enhällig allmän opinion sedan länge

s. 277 Kontrollera mot PDF

SVERIGES FARTYGSBEFÄL8FÖRENING.

277

varit utdömd, och eu strävan har gjort sig gällande att, så långt ske

kan, ersätta den genom fasta avlöningar. Vad tullverket beträffar,

torde detta ej kunna helt genomföras, då ju särskilt sjöfarten har behov

av att anlita dess tjänstemän å andra tider än de ordinarie

tjänstetiderna, och vissa arbeten, såsom bevakningstjänst m. m., icke

kunna begränsas till viss en gång för alla bestämd tjänstetid. Men

så långt torde man kunna komma, att ersättning för allt arbete, som

utföres under ordinarie tjänstetid, ingår i den fasta avlöningen och

för övertidsarbete fastställas så noggrant och detaljerat avfattade

taxor, att de icke kunna godtyckligt tillämpas. Ty över en viss

godtycklighet i fråga om ersättningen för övertidsarbete klagas nu

rätt allmänt från trafikanternas, icke minst från sjöfartens sida, och

det lider intet tvivel, att denna klagan i många fall är väl befogad.

Våra tullmäns integritet står judess bättre över allt tvivel, men denna

ovärderliga egenskap bör icke sättas på spel genom oklara eller otillräckliga

föreskrifter, vilka i förening med i allmänhet knappa fasta

avlöningar lämna rum för frestelse.

Punkt 13.

Att i fråga om bevakningskostnaderna, särskilt dem, som drabba

fartygen, allt icke är väl beställt som det nu är, därom torde inom

sjöfartskretsar icke mer än en mening råda, men ämnet är allt för

omfattande för att här kunna annat än ytligt vidröras. Det är ju i

regeln för tullverket både bekvämare och säkrare att utkräva bevakningskostnaderna

av fartyget än av avsändare eller emottagare, men om en

sådan princip av bekvämlighetsskäl tillämpas, torde sjöfarten hava berättigade

anspråk på att denna tillämpning göres billig och framför

allt likformig. Vi hänvisa till vad ovan anförts under punkt 12.

I detta sammanhang kan föreningen icke underlåta att fästa kommissionens

särskilda uppmärksamhet på ett visst slag av bevakningskostnader,

som för våra kustfarare äro särskilt besvärande. Vid den

s. k. dimensionslagens ikraftträdande uppdrogs åt tullverket utövandet

av en viss kontroll över dess efterlevnad, vilket bland annat hade till

följd, att laster av så kallat avfallsvirke, även vid skeppning mellan

svenska hamnar, ställdes under tullbevakning i avsikt att kontrollera

förekomsten av avfall efter undermåligt virke. Denna kontroll måste

ju betecknas såsom i det närmaste illusorisk, då man icke gärna hos

en tulltjänsteman kan påräkna de tekniska förutsättningar, som fordras

för att till exempel i fråga om försågad vara avgöra, huruvida

den tagits ur undermålig stock eller ur toppstock av fullmåligt träd.

Men för kustfarten på Norrland hade åtgärden den betänkliga följden,

att de förut vanliga och välbehövliga fyllnadslasterna av avfallsvirke

knappast kunde lämna någon profit. Från ångfartygsbefälhavaresällskapet

i Stockholm gjordes för åtskilliga år sedan till generaltullstyrelsen

en framställning om upphävande av bevakningstvånget. I fyra

år vandrade denna skrivelse fram och tillbaka mellan tullstyrelsen,

finansdepartementet och domänstyrelsen samt slutligen till skogsvårds
-

s. 278 Kontrollera mot PDF

278

STAB PÅ FBÅGECIEKULÄE.

kommittén, där man för ett par tre år sedan ännu icke var i stånd

att närmelsevis angiva någon tidpunkt för dess slutliga avgörande.

Om dess vidare öden har sig föreningen intet bekant. Men det är

kanske icke förmätet att hoppas, det även denna till synes mycket

svåravgjorda fråga i samband med en omorganisation av tullverket

skall finna sin slutliga lösning.

Avstängda tullområden kunna ur sjöfartens synpunkt förordas

under två förutsättningar, nämligen att de äro så belägna, att de icke

vålla binder för hamntrafiken, samt att bevakningskostnaden för där

upplagt gods bestrides av tullverket.

Punkt 14.

För den, som haft att göra med tullmyndigheter i främmande

länder, måste svaret på denna fråga bliva ett obetingat och kraftigt

tillstyrkande av genomgripande reformer i arbetsmetoderna. Det finnes

icke ett land, åtminstone västerut från oss, som icke i fråga om bekvämlighet

och tidsbesparing för trafikanter i samfärdsel med tullverket

står långt framför oss. För ett skyddsvänligt land som vårt

torde särskilt Nordamerikas förenta stater i fråga om arbetsmetoder

kunna lämna värdefull ledning.

Punkt 15.

Föreningen saknar förutsättningar för att i denna fråga göra något

uttalande.

Punkt 16.

En väldig ökning av transitotrafiken över Sverige synes efter det

pågående världskrigets avslutande med säkerhet vara att vänta, och

då gällande tullbestämmelser rörande transitogods äro snarare ägnade

att verka hämmande än främjande för denna trafik, icke minst sjöledes,

synes en allmän revision av dessa bestämmelser oberoende av

tullverkets omorganisation i övrigt knappast kunna längre uppskjutas.

Vid sådant förhållande saknar föreningen anledning att här ingå i detaljer

rörande de önskemål, som på detta område från sjöfartens sida böra

framställas.

Själva arten av tullverkets uppgift nödvändiggör stränga och detaljerade

kontroller, vilka äro ägnade att verka som tvång på de näringar

och individer, vilka därför äro föremål. Det är därför av vikt

att utöver dessa nödvändiga inskränkningar samfärdseln med tullverket

så långt ske kan för trafikanterna underlättas och befrias från

omgång och tidsutdräkt. Sveriges fartygsbefälsförening vill uttala sin

s. 279 Kontrollera mot PDF

SVERIGES FARTYGSBEFiLSFÖRENING.

279

förhoppning, att denna synpunkt måtte bliva den bestämmande för

den riktning, i vilken den förestående omorganisationen av tullverket

kommer att ske.

Stockholm den 10 februari 1915.

För Sveriges fartygsbefälsförening:

G. H. HOLMSTRÖM.

37. Skrivelse från ängfartygsbefälhavaresällskapet.

Till 1914 års tullkommission, Skeppsbron 38, Stockholm.

För besvarande av det frågeformulär, som tullkommissionen

tillställt ångfartygsbefälhavaresällskapet i Stockholm, tillsattes vid

sällskapets första sammanträde för arbetsåret, den 18 december 1914,

en kommitté, bestående av tre personer med särskild erfarenhet på

flera av de områden, vilka i frågeformuläret beröras, nämligen herrar

hamnkapten H. Jacobson, sjökapten A. Thunell och kontorschefen

Jacques Svensson. Sedan kommitterade den 16 dennes inkommit

med sitt yttrande, har detta å sammanträde den 22 dennes blivit

i sällskapet punktvis föredraget och godkänt med det tillägg, att

sällskapet anser i sådana fall, på vilka exempel anföras vid besvarandet

av punkt 16 i frågeformuläret, bevakningskostnaderna böra gäldas av

exportören och icke såsom hittills av fartyget.

Med detta tillägg accepterade sällskapet kommitterades yttrande

såsom sitt eget, och får sällskapets styrelse härmed till tullkommissionen

överlämna detsamma jämte bilagor.

Stockholm den 25 januari 1915.

För ångfartygsbefälhavaresällskapet:

B. v. SYDOW.

Fr. Lund.

Undertecknade, kommitterades betänkande angående >1914 års

tullkommissions» frågeformulär till förslag för kungl. tullverkets omorganisation.

Frågan n:r 1.

I denna fråga anse vi oss ej böra göra något uttalande.

s. 280 Kontrollera mot PDF

280

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

Frågan n:r 2.

Det torde vara obestridligt, att, om en så för samfärdseln viktig

fråga som tullverkets organisation skall bliva i minsta mån betungande

för handel och samfärdsel mellan olika länder, böra endast sådana

förordningar utfärdas, som äro nödiga, på det att staten skall kunna

på ett tryggande sätt utfå det staten tillkommer, men denna uppbörd

bör vara ordnad på sådant sätt, att intet tungt otidsenligt maskineri

införes. Även om uti en styrelse sitta i övrigt aldrig så dugande

män, kunna de ej alltid se lika vidsynt som den, vilken dagligen är

beroende av de gällande förordningarna. Han kan bäst se, var ändringar

och förbättringar kunna genomföras, utan att statens intresse

tar men av sådan anordning. Bliva nu sådana praktiskt erfarna män

insatta i tullstyrelsen, kunna de framhålla sina önskemål, vilka därefter

bliva väl övervägda, och undvikes därigenom, att förordningar

utfärdas, vilka sedan visa sig vara otidsenliga. Minst två lekmän

böra enligt vårt förmenande insättas i styrelsen, och bör av dessa en

representera händeln och den andra sjöfarten. De böra insättas av

handelskamrar och redareföreningar i riket.

Frågorna n:r 3—8.

I dessa frågor anse vi oss ej böra yttra oss, då de i allmänhet

synas beröra tullverkets organisation.

Frågan n:r 9.

I tvistiga frågor mellan trafikanter och tullförvaltare eller överinspektörer

kan ju den, som anser sig vara orätt bemött, hänvända

sig till generaltullstyrelsen med klagomål, men mången gång är stridigheten

av en sådan natur, att frågan ofördröjligen bör lösas, vilket

ej kan ske så hastigt som önskligt, då generaltullstyrelsen ej alltid

är till hands och i stånd att genast slita tvisten. Fanns nu i chefsställning

en myndighet mellan tullstyrelsen och övriga avdelningschefer,

blev härigenom med all säkerhet en stor börda avlyftad från

själva styrelsen, och samtidigt vunnos för trafiken därigenom stora

fördelar. Fullt arbete torde nog kunna beredas även för honom, då

han ej allenast bör hava sitt område inom den störse staden utan

bör vara chef för visst distrikt av landet med dess smärre tullstationer.

Frågan n:r 10.

I denna fråga göra sig två stridiga intressen gällande, nämligen

handelns och hamntrafikens. För handeln och tränsitohandeln i allmänhet

är det ju till stor fördel, om köpmannen kan få använda

s. 281 Kontrollera mot PDF

ÅNGFARTYOISBEFÄLHAVARESÄLLSKArET. 281

stadens tullhus och kajer så länge som möjligt såsom upplagsplats

för sina varor, men å andra sidan är det ett behov för sjöfarten och

importen i allmänhet, att varuombyte får ske å därför tillgängliga

platser så ofta som möjligt. Den långa frist av 20 dagar, varunder

gods kan få ligga i tullpackhus, synes vara rundligt tilltagen med nutida

kommunikationsmöjligheter. Under alla omständigheter bör den

tid, då godset ligger belagt med böter, begränsas samt staden hava

rätt att debitera dagavgift för sådant gods, som ligger å kaj eller i

varaskjul längre tid än sex dagar, varunder godset kvarligger från

lossningen. Se i övrigt bil. 3 med J. Svenssons uttalande i frågan.

Frågan n:r 11.

I denna fråga anse vi befintligheten av packhuskarlar vara till

fördel för trafiken, men bör deras befogenhet begränsas så tillvida,

att, om en trafikant önskar att själv med eget folk avhämta förtullade

varor, han må vara berättigad härtill utan att erlägga dragarpengar.

Frågan n:r 12.

Av en härvarande ångbåtsagenturfirma hava vi i frågan emottagit

närslutna utlåtande. (Se bil. 1.)

Av detta yttrande framgår tydligt, att omskrivna sporteltaxa

tillämpas på ett synnerligen godtyckligt sätt, samt att sådana bestämmelser

böra uppställas, att tjänstemannen visserligen blir betald för

sitt övertidsarbete men ej kan tillämpa taxan godtyckligt. Om väntningsersättningen

t. ex. uppdelas uti en grundavgift och därefter viss

avgift för var väntad övertidstimme eller halvtimme, blev godtycklighet

ej längre möjlig.

I övriga förhållanden, som berörts i ovannämnda skrivelse, synas

även här reformer böra genomföras, vilka, utan att statens intressen

därigenom bliva tillbakasätta, kunna medföra betydande lättnader för

samfärdseln.

Frågan n:r 13.

Denna fråga synes vara behandlad i omskrivna yttrande till frågan

n:r 12, men därtill synes böra tilläggas, att den bevakning, som är

behövlig inom av tullverket godkänt instängt tullområde, bör bekostas

av staten.

Frågorna n:r 14 och 15.

Dessa frågor beröra sådana förhållanden, varom vi ej kunna yttra oss.

Frågan n:r 16.

Här gör sig behovet av betydande lättnader gällande, vilket torde

bäst bevisas av en av trovärdig exportfirma inlämnad skrivelse (se bil.

2), vilken talar sitt tydliga språk. Skall landet kunna utveckla sin

transitohandel, måste sådana tullförordningar uppställas, som underlätta

sådan handel men ej omöjliggöra densamma.

s. 282 Kontrollera mot PDF

282

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

Utom det här relaterade fallet, där dryga kostnader drabbade

fartyget för godsets bevakning, inträffa ofta liknande fall med övrigt

transitogods och vid återutförsel ur landet av sådant gods, för vilket

restitution å tullmedlen begäres. Såsom exempel anföres juteväv,

använt såsom emballage kring pappersmassa. Detta emballage, vilket

efter söndertagning är så gott som värdelöst, blir bevakat av tulltjänsteman

i de hamnar, fartyget besöker för merlastning, ända tills

fartyget avgår från riket, och detta även om balarna äro överlastade

av annat gods. Här synes oss, att, sedan befälhavaren genom teckning

av konossement å balarna förbundit sig att utföra dem till utländsk

hamn, det borde vara uog med att tulltjänstemannen i utskeppningshamnen

styrker, att ett visst parti juteväv utförts med balarna.

Många andra liknande exempel kunna anföras, men detta enda

torde vara nog att bevisa, hur otidsenligt och fördyrande för vår handel

och sjöfart nu gällande förordningar verka.

Frågan n:r 17.

Vi bedja här få påpeka ett förhållande, som mången gång ådragit

sådana fartyg, vilka, inkommande från utländsk hamn, därefter besöka

flera av våra kuststäder med utländsk last inne. Från det att fartyget

inkommit i första svenska hamn, till dess utrikes importgods blir utlossat,

skall fartygets luckor vid resa från hamn till hamn vara förseglade.

Då fartyget lossar en del av lasten i de första hamnarna,

är det ej alltid sagt, att annat gods erhålles att fylla luckorna i lastrummet

med, och då resan är brådskande, hinner man ej alltid att

stuva om lasten betryggande för alla väder. Uppstår nu storm och

hög sjö, slingrar fartyget, och lasten slås sönder, utan att möjlighet

finnes att tillse lasten, då luckorna äro förseglade. Visserligen får

befälhavaren bryta förseglingen men gör det endast i största nödfall,

då sådan åtgärd medför sjöförklaring med förklaringar i oändlighet

till tullverket, innan han befrias från sitt tvungna lagbrott. Emellertid

tyckas redan nu en del förstående tulltjänstemän i de större hamnarna

inse, hur otidsenligt förseglingstvånget är, och låta fartygen gå utan

försegling, åtminstone då lasten är av sådan natur, att statens intresse

ej riskeras. Då så kan ske, måste hela förordningen bort såsom

onödig och alltför betungande för sjöfarten.

I övrigt anse vi, att i flesta fall luckförsegling bör avskaffas

och sådan endast ske med plomber.

Stockholm den 16 jan. 1915.

H. JACOBSON.

A. THUNELL.

JAC. SVENSSON.

opaginerad Kontrollera mot PDF

ANGFABTYGSBEFÄEHAVARESÄELBKAPET.

28a

Bil. 1.

Sportelfrågan.

Den sporteltaxa, som av Kungl. Maj:t antogs den 23 december

1910 att träda i kraft den 1 januari 1911, upphävande den tidigare

gällande taxan av den 1 juli 1904, medgiver — mycket tack vare att

i den kommitté, som hade att utarbeta densamma, insattes representanter

för handeln och sjöfarten, vilka på ett förtjänstfullt sätt bevakat

dessa, näringars intressen — välbehövliga och icke obetydliga lättnader

i de utgifter, som av trafikerande skola utgöras för vissa av

tulltjänsteman verkställda förrättningar.

Om denna taxa i praktiken också skulle bliva utan undantag

tillämpad,^ så vore det, åtminstone från sjöfartens synpunkt sett, icke

fog för några vidare allvarliga anmärkningar mot densamma, så länge

man måste utgå från att den trafikerande och icke staten skall vidkännas

dessa kostnader, ty den synes på ett rättvist sätt vilja tillerkänna

tulltjänsteman en skälig ersättning för den övertidstjänstgöring,

som oftast måste av honom begäras, på det att fartygs inoch

utklarering, lossning och lastning icke må bliva längre fördröit än

nödigt är.

I sporteltaxa^ allmänna bestämmelser, mom. 3, har dock tillkommit

en olycklig bestämmelse, som medgiver tjänstinnehavare rätt

att beträffande dem tillkommande ersättning träffa överenskommelse

med trafikerande.

Detta har tyvärr utnyttjats pa ett sätt, som — åtminstone vad

Stockholm vidkommer — har tagit allt för stora proportioner, ja i

många fall till den grad, att taxa och förordning skjutits så åt sidan,

att dess tillvaro endast finnes på papperet men i praktiken helt

nonchaleras.

Sålunda förelädes befälhavare å i inrikes trafik gående ångare

och resp. mäklare för den utrikes trafiken omedelbart efter den nya

taxans ikraftträdande att oförändrat förnya gamla överenskommelser

utan hänsyn till de lättnader, som den nya taxan i många fall medgivit.

Resp. befälhavare eller mäklare besöktes för detta ändamål av en

eller flera delegerade, vilka föreläde dem sådant kontrakt för godkännande.

Befälhavarne på de inrikes linjerna gingo i allmänhet in på de

föreslagna ackorden, många i tro, att desamma skulle ställa sig förmånligare

för deras rederier, andra i tro, att ett annorlunda förfarande

endast skulle ställa dem i trakasserier med resp. tulltjänsteman.

Flere hava dock helt och hållet vägrat att underskriva de förelagda överenskommelserna.

Agenturerna för de långgående ångbåtslinjerna hava också i allmänhet

underskrivit de dem förelagda kontrakten. Det betyder ju

s. 284 Kontrollera mot PDF

284

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

givetvis icke så mycket för ångare på dessa trader att betala nagra

kronor mera. Det drabbar icke fartyget så svårt, då detta först och

främst genom sina längre resor ej så ofta behöver vidkännas utgiften,

och, när den uttages, blir den alltid av mindre betydelse i förhållande

till dessa fartygs större inseglade frakter.

Annorlunda blir förhållandet för ångare, som gå i reguljär passagerar-

och godstrafik till och från till Sverige gränsande länder.

Denna trafik har, som väl bekant, mer och mer utvecklats, och

resp. fartyg gå med minsta möjliga uppehåll i sina sluthamnar fram

och tillbaka hela året om, upprätthållande turer, som under normala

förhållanden, t. ex. med Finland och Ryssland, under säsongen uppgått

ända till 14 tur- och returresor och mera i veckan.

Här bliva tullutgifterna för fartygen en avsevärd faktor att räkna

med, och dessa linjers agenturer hava också vid upprepade tillfällen

måst nedpruta och i vissa fall helt avslå de framställda ackordsanbuden.

De framlagda ackorden kan man också i de flesta fall tryggt säga

vara så tilltagna, att de giva resp. tjänstinnehavare i tullverket en

betydligt större inkomst än om taxan skulle tillämpas utan särskild

uppgörelse.

Vid en på sin tid av en härvarande mäkl arfirma utförd kalkvatten

för vissa ångbåtslinjer, vad desamma erlagt enligt ackord och

vad som skulle utgått, om taxa tillämpats, visade sig, att det förra

med 100 % och mera överstege taxan. Detta var på en tid, då den

äldre högre taxan var gällande, och man får icke betvivla, att förhållandet

för närvarande ställer sig ännu ofördelaktigare vid en liknande

jämförelse.

Man kan härtill anmärka, att gör icke under sådana förhållanden

några särskilda överenskommelser, men man kan ju icke tvingas därtill,

utan betala rätt och slätt efter taxan. Detta är riktigt med modifikation.

Det är en nödvändighet för fartygens agenter att stå på god fot

med tulltjänstemännen. Dessa hava ju givetvis i sina händer vid

många tillfällen, på grund av formaliteter, som kanske icke alltid

iakttagits eller kanske förbisetts, möjlighet att göra svårigheter för

mäklaren vid hans expedition av fartygen, formaliteter, som tulltjänstemannen

många gånger under andra förhållanden, utan att överskrida

sin tjänstemannabefogenhet med litet god vilja lätt kunnat

undanrödja.

Detta senare borde ju strängeligen tillhöra varje tjänstemans

plikt.

Det ligger dock nära till hands att antaga, att det alltid skall

vara ett kärkommet tillfälle att handla annorlunda mot det rederi och/

eller den mäklare, som icke velat gå med på en dem förelagd ackords

uppgörelse. Mäklaren skaöar sig således endast ett ökat besvär genom

att icke ingå på de ackordförslag, som resp. tjänstemannakorporationer

förelägga. I sista hand blir det ju också icke denne utan resp. rederi,

som får vidkännas kostnaden, och då han kanske också därmed förskafiar

sig en ynnest, går han in på honom förelagd uppgörelse.

s. 285 Kontrollera mot PDF

ÅNGFARTYGSBEFÄEHAVARESlLLSKAPET. 285

tör att sjöfarten således icke skall behöva betungas av större

utgifter till tullverket än nödigt är och för att förebygga varje missbruk

av taxans bestämmelser bör det därför framställas som ett

oeftergivligt villkor, helst att förenämnda mom. 3 i sporteltaxans allmänna

bestämmelser helt bortfölle och i stället särskilt nnderströkes,

att . tjänstinnehavare i tullverket icke skulle hava rättighet att med

trafikant träffa särskild överenskommelse, utan all ersättning för vissa

verkställda tjänstförrättningar endast finge utgå i den ordning, gällande

sporteltaxa i övrigt angiver, och, om icke en sådan ändring i

den av Kungl. Maj:t sanktionerade sporteltaxan utan vidare skulle

låta sig göra, dock sådant hinder lades, att eventuella överenskommelser

icke komme att stå i orimlig proportion till taxan.

Ett sådant hinder kunde sålunda lämpligast åstadkommas genom

en kungl. generaltullstyrelsens skrivelse till densamma underlydande

förvaltningar, att förslag till särskild uppgörelse med trafikanter icke

finge varken direkt eller indirekt utgå från resp. tjänstinnehavare eller

korporationer, utan Ange sådan begäran endast framställas av den

trafikerande, om han det önskade, och borde då en beräknad genomsnittskostnad

enligt taxan på basis av tidigare erfarenheter läggas till

grand för ackordets storlek.

För att med exempel visa en del olika fall av överenskommelser

och det behandlingssätt, som i andra fall från tullpersonalens sida

förekommit, då icke särskild överenskommelse träffats, tillätes härmed

anföras, först då beträffande den inrikes trafiken:

Befälhavare på en del av våra kust- och kanalångare samt sådana,

som trafikera våra insjöar, hava bland annat i Sfockholm träffat överenskommelse

med resp. tullbevakning angående bevakning vid lossning

och lastning av det transito- och nederlagsgods, som de medföra i

sina fartyg. I sådana fall tillgår det vid lossning så, att fartyget

omedelbart vid sin framkomst till Stockholm kan börja därmed, oberoende

vilken tid pa dygnet det är, om det är helgdag eller söndag,

eller om tullbevakning omedelbart finnes tillstädes eller icke.

Tullbevakningen emottager huru det faller sig, kanske omedelbart,

kanske först sedan den allmänna tjänstgöringstiden inträtt, det av

fartyget eventuellt medförda transito- och /eller nederlagsgodset. Tills

denna emottagning skett, ligger godset kvar på kajen eller i fartyget

på befälhavarens risk och ansvar, och det är väl ingen, som betvivlar,

att icke också denne skulle känna sig och också bliva ersättningsskyldig,

både om godset skulle förkomma eller annat underslev med

detsamma skulle visa sig hava blivit begånget, som gjort intrång på

tullverkets rätt och säkerhet i detsamma.

Vid lastning under samma förhållanden avlämnas godset antingen

direkt ombord eller vanligast a kaj vid fartygets lastningsplats. Styrmannen

kvitterar den av tullvaktmästaren medförda tullinlagan å godset,

och befälhavarens ansvar för detsamma begynner omedelbart.

Sammalunda går det också till vid emottagning av allt annat

gods, som icke är tullgods, och ingen befälhavare skall säkerligen

hava ens en tanke på att försöka undandraga sig det ansvar, han

iklätt sig, om godset på kajen skulle bortkomma, innan det i fartyget

s. 286 Kontrollera mot PDF

286

SVAR PÅ FRÅGECIRKtTLÄE.

intagits, eller efter lossning försvinna, innan emottagaren kvitterat

samma.

Vid fall däremot, då icke något ackord träffats, sker lossning av

transito- och nederlagsgods på ett annorlunda sätt. Om fartyget medför,

vilket också är vanligast, endast ett eller annat kolli sådant gods,

får’ det icke börja med någon som helst lossning, icke ens av det

medförda icke tullpliktiga godset, förrän tullbevakning kommit tillstädes,

ja fartyget kan till och med enligt tullstadgans par. 56 mom.

3 förvägras att lägga till vid land utan tillstånd av tullbetjäningen,

en förordning, som, om den i praktiken skulle tillämpas, verkligen får

anses utan motsvarande nytta, endast till ett allvarligt hinder för den

regelbundna inrikes sjöfarten.

Vid lastning av transito- och nederlagsgods i inrikes trafik tillgår

det, då ackord träffats, som ovan nämnts. Har däremot icke någon

särskild överenskommelse träffats, har åtminstone till och med utgången

av år 1913 godset bevakats, ända tills det i fartyget intagits, och

ersättning har därför uttagits av fartyget enligt taxan.

Man gör sig därvidlag oreflekterat den frågan, varför kan tullgods

i ena fallet vid lossning få kvarligga på kaj under befälhavarens

ansvar, och varför tillstädjes fartyget i ena fallet att utan vidare

företaga lossning, och vid lastning, varför kan fartyg i ena fallet få

hava tullgods på kaj utan tullbevakning, men på befälhavarens räkning

och risk, då i andra fall, d. v. s. då ej särskild uppgörelse träffats,

lossning förvägras, innan tullbevakning kommit ombord, och till

och''med tillägg i land kan förbjudas utan tullbevaknings tillstånd samt

vid lastning, åtminstone till och med utgången av år 1913, bevakning

utkrävts av fartyget, ända tills godset blivit i detsamma intaget.

Är tullverkets rätt skyddad med de åtgärder, som i bevakningshänseende

företagas, då ackord därför träffats, bör den väl vara lika

skyddad med enahanda förfarande, då ej särskild överenskommelse

träffats?

För att utröna, i vad mån det ena eller andra sättet praktiserades

vid lastning och lossning av inrikes transito- och nederlagsgods, utsände

en härvarande ångbåtsagenturfirma till en del befälhavare ett

särskilt frågeformulär till besvarande. De svar, som på sin tid ingingo,

bifogas härjämte i avskrifter*) och tala nog för sig själva.

Samma firma ingick också redan den 22 april 1911 med en skrivelse

till kungl. generaltullstyrelsen, vilken också i avskrift *) härjämte

närslutes, med en anhållan om lättnader vid tullbevakning av avgående

transito- och nederlagsgods.

Genom kungl. maj:ts nådiga kungörelse om ändrad lydelse av

vissa paragrafer i tullstadgan den 1 juli 1904, given den 28 november

1913 att träda i kraft den 1 jan. 1914, har — förmodligen som ett

svar på förenämnda skrivelse — sådant tillägg företagits i bland andra

paragraferna 83 och 107 tullstadgan, att transito- och nederlagsgods

icke blott under sjöväga transport mellan inrikes orter, utan även

medan godset eljest befinner sig i befälhavarens vård, denne med

*) Här ej avtryckta.

opaginerad Kontrollera mot PDF

ANGFARTYGSBEFÄLIIAVARESÄLL8KAPET.

2H7

sill egendom samt därnäst rederiet med fartyg och frakt är för detsamma

ansvarigt, tills det i destinationsorten till tnllbevakningen överlämnas.

En direkt följd härav bliver ju, att den förut praktiserade bevakningen

vid lastningen bör upphöra, då godset till fartyget avlämnats

vare sig detsamma genast eller först senare i fartyget intages.

Någon ändrad uppfattning beträffande lossningen av sådant gods

därhän, att detsamma på enahanda sätt som vid lastning skulle vara

under befälhavares och rederis ansvar, tills det av tullbevakning emottages

vare sig det kvarligger i fartyget eller blivit på kaj upplossat,

ar dock icke försports. Någon lättnad i förenämnda ackorder med

hänsyn till den lättnad i bevakningsåtgärder, som den ändrade lydelsen

av torenamnda paragrafer medgiva, har heller icke vidtagits, utan de

av fartygen tidigare träffade överenskommelserna hava oförändrade

förnyats under 1914, och då finnes det bland dessa fartyg de, som i

regel aldrig hitföra tullgods och således icke skulle behöva vidkännas

någon tullbevakningskostnad, om de skulle betala efter taxa utan särskild

överenskommelse. Resp. befälhavare äro säkerligen okunnig

°™ „ en ändrade tullstadgan, och ackorden antagas därför av dem

Oförändrade, ett av de många belysande exemplen, som finnas på

oefterratthgheterna i denna ackordsjakt, som ovillkorligen måste stävjas

för att icke antaga proportioner, mindre förenliga med tullverkets

och dess tjänstemäns värdighet.

Som ytterligare belysning av här framlagda tullbevakningsåtgärder

kan som exempel framhållas: en ångare, gående i reguljär trafik

pa svenska kusten, hitkom från Göteborg och mellanliggande svenska

kusthamnar lastad med ett parti tobak, transito från Göteborg, och

i ovngt inrikes styckegods. Fartyget anlände på eftermiddagen och

började att lossa sitt icke tullpliktiga gods vid Skeppsbron. Tullbevakmngsförmannen

varskoddes, att tobaken, det enda tullpliktiga gods,

fartyget medförde, och vilket utgjordes av fat, vägande mellan 900

och 1,000 kg. stycket, skulle lossas först följande dag vid Stockholms

magasin i Stadsgården.

Det oaktat sattes tullbevakning att bevaka fartygets lossning av

förenämnda styckegods, vilken lossning avslutades på natten, och vanlig

timpenning för den tjänstgörande vaktmästaren utkrävdes av fartyget.

1 ett annat fall hitkom en ångare, innehavande inrikes last till

Stockholm och Gävle och till den senare hamnen även en del transitolast.

I detta fall fick fartyget utan bevakning lossa i Stockholm,

ehuru tullbevakmngsförmannen hade vetskap om att fartyget innehade

transitolast. Styrmannen hade nämligen av misstag till bevaknings
förmannen

upplämnat de av honom innehavda för Gävle bestämda

inlagorna.

Så beträffande utrikestrafiken. Den nya taxan reducerade i synnerhet

den tjänstinnehavare tillkommande ersättning för klarering av

fartyg på övertid. Här i Stockholm framlades därför av tullbevakmngsinspektionens

tjänstemän ackordsförslag, som knappast något avveko

från de äldre överenskommelserna under eller den betalning,

som utgjordes, då den äldre taxan tillämpades. Det begärdes således

s. 288 Kontrollera mot PDF

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÅR.

288

kr. 6 för inspektionens åtgärder för fartyg under 500 och kr. 10 för

fartyg över detta tontal, då expeditionen skedde på övertid. Tullkammarens

ersättning kom alltid därtill, då även dess expedition påfordrades

på övertid. För den långväga godstrafiken antogs förslaget.

För den reguljära kombinerade passagerar- och godstrafiken på närmare

farvatten kunde dock förslaget icke accepteras såsom allt för

kostsamt för fartygen. En åtstramning i tidigare praktiserat satt vid

klarering samt en godtycklig tolkning av taxan blev en direkt följd

^^Tidigare hade det alltid varit bruk vid klarering av fartyg på

övertid, att, sedan begäran därom på ordinarie tjänstgöringstid framställts,

det biträde, som skulle utföra klareringen från mäklarens sida,

kom överens med den tjänstförrättande tjänstemannen, att han eller

denne vid ett senare klockslag meddelade eller hörde efter, när den

exakta tiden för klarering kunde fastställas. Man kan ju lätt förstå,

att det icke alltid är så lätt för vederbörande styrman eller

stuvare att något så när exakt kunna bestämma, när lastningen kan

anses avslutad, då kanske vid tullexpeditionens stängning det ännu

kan vara stora godskvantiteter ointagna i fartyget.

Detta nekas emellertid nu. Man måste innan tjänstgöringstidens

utgång på tullbevakningsexpeditionen exakt angiva den tid, då klarering

önskades utförd. Tjänstemannen infann sig på det utsatta klockslaget

på expeditionsrummet, och om då icke bevakningsförmannens

rapport låg på tjänstebordet, debiterades för en, två, tre ända till fyra

klareringar, beroende på hans eget godtycke, för samma klarerings

utförande.

En del avskrifter av sådana räkningar bifogas.*)

Då ett sådant förfarande, som ju givetvis kunde taga huru stora

proportioner som helst, icke kunde få fortfara, framställdes klagomål

däröver hos chefen för tullbevakningsinspektionen. Överinspektören

medgav visserligen, att detta förfarande icke var i rätt överensstämmande

med taxa och förordning, men kunde på samma gång icke

bestrida, att tjänstemannen icke hade haft ett visst fog för sina åtgöranden,

och han rådde att träffa en överenskommelse för framtiden,

vartill firman således rent av tvingades för att icke stå alldeles rättslös

gent emot en godtycklig debitering. Möjlighet att klaga hos styrelsen

fanns ju alltid, men man drager sig ju alltid för ett sådant

tillvägagångssätt, då det, som här, rent av kunde karaktäriseras som

tjänstefel. Det överenskoms således, att den tjänstförrättande tjänstemannen

skulle åtnjuta en ersättning av kr. 1 för varje påbörjad halvtimme,

han väntade på rapporten.

Beträffande själva tillämpningen av sporteltaxan så vore det även

önskligt, att bestämda instruktioner infördes, huru den i tvetydiga

fall borde tolkas, så att tjänstinnehavaren icke, då kanske oklarhet

härutinnan i ett eller annat fall kan bliva rådande, tolkar och debiterar

till sin egen förmån.

!) Här ej avtryckta.

s. 289 Kontrollera mot PDF

A NO K A RTYG8BEFÄ LHA VARE8ÄLL8KA TKT. 289

Kungl. generaltullstyrelsen har också vid tidigare tillfälle haft

anledning till tulltjänsteman meddela »en allvarlig erinran ej mindre

därom, att ersättning för tulltjänstemans åtgärd i tjänsten icke må

påföras trafikant, med mindre författningarna sådant otvetydigt med

giva». (Befälhavaren å danska ångf. Guldborgs klagomål hos styrelsen

beträffande en honom d. H/,j 1 f)(>4 av t. f. uppsyningsmannen i Husum

påförd räkning. Notiser från tullverket n:o 7 1905.)

Kungl. generaltullstyrelsen har även i skrivelse av den 24 sept.

190(1 framhållit, att »expedition, för vilken särskild ersättning utgår,

må ej under någon omständighet få karaktären att vara trafikant

påtvingad», och i en annan skrivelse av den 19 augusti 1909, att

»ingen tjänståtgärd må erhålla ens skenet av att vara tillkommen i

syfte att bereda tjänsteman i tullverket inkomst på trafikens bekostnad»,

instruktioner, som passa mindre väl ihop med förut relaterade

förhållanden.

Det vore därför av behovet påkallat, att generaltullstyrelsen icke

blott utfärdade bestämmelser och förhållningsorder, när så är behövligt,

utan även ginge i författning tillse, att givna föreskrifter efterföljdes.

Detta skulle giva trafikanten ett ökat förtroende för ämbetsverket

och spara honom många klagomål och skriverier.

Till vad förut framhållits kunna säkerligen läggas åtskilliga flera

fall. Ett par ytterligare beträffande klareringen på tullkammaren i

Stockholm kan kanske vara lämpligt anföra.

Det har vid upprepade tillfällen hänt, att, ehuru utklarering av

fartyg i god tid före tjänstetidens utgång begärts (t. o. m. 2 timmar

före) och vederbörliga handlingar även samtidigt blivit avlämnade,

expeditionen icke blivit fullgjord förrän kort efter expeditionstidens

slut, och övertidsersättning har då uttagits. Den tjänstförrättande

tjänstemannen bär säkerligen vid sådana fall haft flera fartyg att

samtidigt klarera och bär väl med sannolikhet även expedierat dem

i den ordning, de blivit till honom för klarering anmälda. Det bör

väl i alla fall förutsättas, om det är rätt att utkräva övertidsersättning,

då denna blir utan trafikantens förskyllan åsamkad, en sak,

som sporteltaxan bör närmare precisera.

Ett annat fall är vid samtidig in- och utklarering av fartyg på

sön- och helgdag. Vid den reguljära passagerartrafiken på Finland

har det vid upprepade tillfällen förekommit, att fartygen inkommit

utan gods, och att de samma dag åter avgått tomma. Det bör ju

under sådana förhållanden vara ett lätt och sammanhängande arbete,

som tjänstemannen på tullkammaren har att utföra vid här nämnd

klarering. Icke desto mindre uttages därför särskilt för in- och särskilt

för utklarering med kr. 9 för varje, och då det särskilt under

denna höst förekommit ända till tre båtar på en gång i Sveabolagets

Finlandstrafik, som sålunda samtidigt blivit in- och utklarerade, har

det givit tjänstemannen eu liten nätt sportel på kr. 54 för en kort

stunds enkelt arbete, vilket väl knappast får anses tillbörligt.

Tullbevakningsinspektionens tjänstemän hava samtidigt uttagit

för inklarering enligt ackord, så det är A''äl också tvivel underkastat,

19

s. 290 Kontrollera mot PDF

290

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

om tullkammarens tjänsteman, åtminstone för den inkommande resan,

varit berättigad att för sin del uttaga full ersättning enligt sporteltaxa^

mom. 15 b.

Stockholm den 28 december 1914.

G. SÖDERLUND.

Tjänsteman i akt.-bol. Nyman & Schultz.

Promemoria.

Bil. 2.

Till belysande av hur fartygen betungas med höga tullbevakningskostnader

utan att detta kan anses av nöden för tillgodoseende av

statens rätt och intressen har man fäst vår uppmärksamhet på följande

färska exempel.

Ångaren Magne avgick härifrån den 19 november till London

via Kalmar, medförande 85 säckar tomma trådrullar, som måst lastas

på däck. Till trots av varans jämförelsevis ringa värde och den omständigheten,

att godsets beskaffenhet ej bör ha frestat någon till

olovligt tillgrepp, dekreterade tullbevakningsinspektionen i Stockholm,

att en tullvaktmästare skulle medfölja fartyget till Kalmar. Detta

kostade fartyget 131 kronor.

Det torde icke kunna förnekas, att denna avgift, som uppgick

till 75 procent av hela frakten till England, var fullkomligt meningslös,

dels emedan fartygets befälhavare genom tecknande av konossement

trätt i ansvar för varan, dels också med hänsyn till dennas

beskaffenhet.

Då för övrigt sådant sker under en tid, då det offentligen klagas

över bristen på tullvaktmästare, en brist så kännbar, att trafikanternas

klagomål måste anses hava det största berättigande, förtjänar saken

framhållas och beaktas, så att liknande fall ej må behöva upprepas.

Reexportfrågan och därmed sammanhängande bevakningskostnader

har blivit omsorgsfullt belyst i en skrivelse, som på sin tid ingivits

till Konungen och nu väntar på sitt avgörande. 1 denna skrivelse

framhålla ett större antal av landets exportfirmor, vilka begagna sig

av restitutionsrätt för utländska, inom landet bearbetade varor, hurusom

staten, då tull en gång blivit erlagd för råvaran, ej löper någon

risk för den händelse något av varan skulle förkomma, och hurusom

därför endast själva identifieringen av den reexporterade varan bör

vara av intresse ur statens synpunkt. Att under sådana förhållanden

behandla varorna, som om staten ej fått sin tribut, måste anses

olämpligt och menligt för såväl sjöfarten som industrien.

Särskilt betungande visar sig denna bevakning för ångare, som

lasta trämassa, emballerad med juteväv, för vilken tullen skall restitueras.

Då trämassan inlastats under tullverkets kontroll och befälhavaren

lämnat kvitto, borde givetvis ingen vidare bevakning från

tullverkets sida vara behövlig.

opaginerad Kontrollera mot PDF

ÅNUF ARTYU8BEFÄLHA VARE8ÄLL8KAPET. 29 1

En avsevärd lättnad i dessa synnerligen betungande bevakningskostnader

vore säkerligen möjlig att åvägabringa utan något intrång

på statens rättigheter och intressen, om tullstadgan bragtes mera i

överensstämmelse med sjölagens föreskrifter i vad som rör fartygsbefälhavares

ansvar, vilka böra innebära tillfredsställande garantier

för fartyg och frakt. Enligt vårt förmenande borde fartygsbefälhavare

ej blott äga rättighet utan också vara skyldig tillkalla tullbevakning,

endast då han anser sådan erforderlig för bestridande av det ansvar,

lagen lägger på honom. Vi anse för övrigt, att de brister, som bringa

sjöfartens och tullens intressen i konflikt, i stort sett mest hava sin

rot i det gamla nedärvda misstroendet från den senares sida, en känsla,

som numera ej torde äga något berättigande.

Bil. 3.

Beträffande punkt 10 ber jag få göra följande reservation eller

uttalande.

Expeditionsfristen för transitogods var enligt tidigare gällande

tullstadga 30 dagar, och anser jag de nu stadgade 20 dagarna vara

minimum och en återgång till 30 dagar synnerligen önskvärd. Motivet

till den på sin tid företagna inskränkningen i nämnda frist var

som ovan anförts det, att kajerna eljest belamras med gods till hinder

för sjöfarten, och inser jag till fullo, att kajer och varuskjul ej böra

på så sätt av trafikanter få avgiftsfritt utnyttjas till skada för den

allmänna trafiken.

Jag anser därför, att transitoavgiften bör erläggas först 30 dagar

efter godsets ankomst, men att staden bör äga rätt att genom hamnuppbördskontoret

utdebitera platshyra för allt såväl transito- som

nederlags- och förtullningsgods, sedan 10 dagar förflutit efter lossningen,

samt att denna avgift bör utgå efter det utrymme, varan tager.

En reform i denna riktning borde utan svårighet kunna genomföras,

så att ändring vinnes i de nu rådande, abderitiska förhållandena.

Som det nu är, debiteras magasinshyran av tullkammaren,

evad godset intagits i varuskjul eller ej, och är avgiften densamma,

om exempelvis 1,000 kg. upptaga en kvarts kvadratmeter eller 10

kvadratmeter, såsom skillnaden i skrymme kan vara mellan sådana

artiklar som t. ex. tunga metallvaror och glödlampor. Sedan avgiften

nu debiterats efter tjugonde dagen, får godset ligga i tre månader

för samma betalning. Om det däremot stadgades, att avgiften måste

förnyas oftare, exempelvis var tionde dag som ovan föreslagits, skulle

ett sådant system otvivelaktigt föranleda trafikanterna att mera påskynda

godsets avhämtning.

Då denna fråga behandlas, skulle jag emellertid vilja föreslå, att

samma grunder, som tillämpas i med svenska hamnar konkurrerande

utländska hamnstäder, t. ex. Köpenhamn, även bleve gällande här,

ty därest vi betungas med strängare bestämmelser och kännbarare

pålagor än våra grannar, måste detta inverka skadligt särskilt på den

svenska transitohandeln och sjöfarten.

JAC. SVENSSON.

s. 292 Kontrollera mot PDF

292

SVAR PÅ PKÅGECIRKTJLÄR.

38. Skrivelse från svensk skeppsrederiförening för segelfartyg.

Till 1914 års tullkommission.

Svensk skeppsrederiförening för segelfartyg, som av kommissionen

satts i tillfälle att tillkännagiva sina önskemål angående tullverkets

omorganisation, anhåller härmed vördsamt få för kommissionen framlägga

sina synpunkter. På grund av mellankommande hinder har

föreningen ej inom den av kommissionen för yttrandes insändande

utsatta tiden kunnat inhämta sina medlemmars uppfattning i de olika

frågorna, men uttrycker förhoppningen, att denna, då den nu föreligger,

icke skall komma för sent för att kunna behandlas av kommissionen.

1. Frågan om förhållandet i allmänhet mellan generaltullstyrelsen och

den trafikerande allmänheten, särskilt i vad denna beröres av sättet

för ärendenas handläggning inom styrelsen.

Tullstyrelsens tid hör icke upptagas med avgörandet av alla möjliga

småfrågor, ty härpå måste de viktiga ärendena även med den

allra bästa vilja från styrelsens sida på längden bliva lidande. Beslutanderätten

i de förra bör överlämnas till resp. lokaltullförvaltningar.

Ur trafikens synpunkt är detta högeligen att förorda, tv därigenom

kan mycken tidsutdräkt med ty åtföljande obehag av alla slag undvikas,

Fruktan för att en dylik decentralisation skulle kunna få för den

trafikerande allmänheten menliga följder på grund av tillämpande av

olika principer vid olika tullförvaltningar torde vara helt och hållet

obefogad, praktiskt sett. Några principfrågor i vanlig mening komma

nämligen icke att på detta sätt avgöras av lokalförvaltningarna. Det

blir i regeln endast konkreta fall, i vilka vanligt sunt förnuft utan

vidare fäller det enda möjliga utslaget. Dessutom måste givetvis

klagorätt hos tullstyrelsen förbehållas trafiken.

2. Frågan om lekmannar representation inom styrelsen {tullfullmäktige).

Det skall villigt och tacksamt erkännas, att generaltullstyrelsen

på senare tiden i rätt stor utsträckning bortlagt den gamla, rent byråkratiska

synen på sin uppgift med ty åtföljande för den trafikerande

allmänheten, handel, industri och sjöfart dyrbar och besvärlig samt

s. 293 Kontrollera mot PDF

SV. 8KEPPSREDER1 FÖRENING FÖR SEGELFARTYG. 293

mången gång rent olidlig tidsutdräkt och omgång samt oförståelse

för eller negligerande av det praktiska livets behov och rättmätiga

krav.

God vilja och förmåga att sätta sig in i dessa och låta dem

komma till sin rätt har man vid nog så många tillfällen kunnat förmärka,

och de för trafiken förmånliga följderna härav hava icke uteblivit.

Men härmed är icke allt vunnet. Ofta nog föreligga inför styrelsen

frågor av för handel, industri och sjöfart djupt ingripande betydelse,

vilka icke kunna snabbt och lyckligt lösas annat än med anlitande

av den verkliga merkantila, industriella o. s. v. fackkunskapen.

Denna kunskap kan visserligen vid behov tagas så att säga utifrån,

men odisputabelt är det ur alla synpunkter sett ofantligt mycket

bättre, att densamma, på förhand organiserad, utan tidsutdräkt står

till styrelsens förfogande.

Vi tillåta oss därför på det livligaste förorda tillsättandet vid

generaltullstyrelsens sida av en lekmannarepresentation, rådgivande

eller delaktig i besluten och bestående av representanter för handel,

industri och sjöfart.

I detta sammanhang anse vi oss böra beröra en fråga, som, vanligtvis

förbisedd, de facto dock är av ganska eller mycket stor betydelse,

frågan om tullstyrelsens rekrytering.

Styrelsen bör eller rent ut sagt måste för att den och därmed

tullverket i dess helhet skall kunna fungera på ett sätt, som trafiken

har rätt att fordra, i största möjliga omfattning rekryteras inom verket,

av personer, som därstädes passerat graderna och sålunda äga

grundlig kännedom om det invecklade maskineriets detaljer samt av

egen surt förvärvad erfarenhet veta, huru detsamma skall fås att

fungera med minsta möjliga friktion.

Att särskild hänsyn tages till juridiska examina och meriter vid

tillsättandet av andra poster inom styrelsen än kanslibyråchefens och

sekreterarens, anse vi därför varken lyckligt eller lämpligt.

Erfarenheterna från skilda områden av den svenska statsförvaltningen,

bl. a. beträffande juridikens supremati, böra icke jäva varken

denna vår åsikt eller vårt påstående här ovan.

Här är dessutom att märka, att medvetandet om att den unge

e. o. kammarskrivaren en gång kunde komma att sitta såsom chef

för icke blott tullbehandlings- utan även revisions- och kameralbyrån

skulle komma att verka i utomordentligt hög grad uppryckande

på tjänstemannakåren av högre grad i dess helhet.

Självfallet vore det synnerligen önskvärt, att styrelsens tjänstemän

tid efter annan sattes i tillfälle att deltaga i arbetet vid lokalförvaltningarna.

Detta skulle ju lämpligen kunna ske genom semesterförordnande,

tillfälligt tjänstebyte eller attackering.

I fråga om tjänstebyte torde det böra påpekas, att lokalförvaltningarnas

män givetvis skulle ha stor nytta av att då och då få en

inblick i styrelsens arbete, på samma gång som styrelsens ovan berörda

rekrytering skulle i hög grad underlättas genom personlig kännedom

om aspiranternas kvalifikationer.

s. 294 Kontrollera mot PDF

294

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

Yad här föreslås är intet nytt utan blott ett upptagande under

något olika former av den synnerligen förmånlig befunna cirkulationen

mellan generalstaben och arméns truppförband.

4. Frågan om vinnande av största möjliga likformighet i tullbehandling.

Likformighet i tullbehandlingen vid de olika förvaltningarna, som

f. n. nog lämnar ett och annat övrigt att önska, är givetvis en synnerligen

önskvärd och viktig sak för näringslivet.

De sedan några år anordnade utbildningskurserna för blivande

tulltjänstemän, i vilka dessa bibringas kunskap om tullbehandlingsprinciper

ävensom grundläggande varukännedom, äro ju endels ett

steg mot vinnandet av sådan likformighet. Ett annat är utsändandet

av rundskrivelser angående hos tullstyrelsen eller Kungl. Maj:t avgjorda

tullbehandlingsfrågor. Men dessa steg måste, om målet skall

kunna nås, följas av flera, inrättandet av tullbehandlingskurser även

för äldre tjänstemän och tillsättandet av resande tullbehandlingsinspektörer.

5. Frågan om tulltjänstemäns av högre grad utbildning, särskilt i

tulltekniskt hänseende.

De i svaret vid punkt 4 omnämnda kurserna för äldre tjänstemän

måste anses vara absolut nödvändiga för personalens av högre

grad utbildning i tulltekniskt hänseende. Och för att dessa kurser

fullt skola kunna fylla sitt ändamål, bör tillfälle beredas tjänstemännen

att deltaga i desamma inte bara en utan flera gånger. Detta på

grund av teknikens oerhört snabba utveckling inom alla industriens

grenar och den massa av nya, skiftande och till sin verkliga beskaffenhet

ofta nog synnerligen svårbestämbara fabrikat, som snart

sagt dagligen komma i marknaden och därmed under tullmännens

ögon och bedömande.

Vidare är det högeligen önskvärt, att vid de större lokalförvaltningarna,

där tjänsten måste uppdelas i olika grenar, cirkulation

mellan dessa äger rum i största möjliga utsträckning, så att praktiskt

taget alla tjänstemän få åtminstone hjälplig varukännedom och kännedom

om en tullkammares skötsel samt de, som bäst passa för tullbehandlingsarbetet,

få tillfälle att företrädesvis ägna sig däråt.

På tal om tullmännens utbildning och därmed sammanhängande

kompetens förtjänar påpekas, att det vore både lämpligt och nyttigt, att

dessa, som ju hava så mycket att göra med näringslivet, också sattes

i tillfälle att förvärva någon kunskap om handelns, industriens och

sjöfartens levnadsvillkor och arbetsmetoder. Obekantskapen med dessa

har föranlett många både överträdelse- och underlåtenhetssynder från

tullmännens sida till både obehag och men för trafiken.

s. 295 Kontrollera mot PDF

295

8V. SKEPPSREDEKI FÖRENING FÖR SEGELFARTYG.

tf. Frågan om tull tjänstemäns av lägre grad kompetens och utbildning.

Det vore synnerligen önskvärt, att vid tjänstemännens av lägre

grad utbildning lades mera vikt än nu. Denna utbildning kunde

bäst ske genom anordnandet av kurser vid lämpliga tullkamrar,

därvid icke blott skulle meddelas författningskunskap utan även särskild

omsorg ägnas åt uppövandet av deltagarnas omdömesförmåga

och förmåga att handla på eget ansvar.

För närvarande är även inom förmansgraderna icke så sällan både

den ena och den andra till finnandes i otillräcklig grad, ett förhållande,

som vi dock ingalunda lägga kåren till last.

På den grund, som vid besagda kurser lagts, bör sedan genom

resp. lokalchefers försorg byggas vidare.

Om betydelsen av att inom tullverket äga en tjänstemannakår

av lägre grad, som har både teoretiska kunskaper och praktisk omdömesförmåga,

lära meningarna inom trafiken icke vara delade.

7. Frågan om användning av kvinnlig arbetskraft för kontorsgör orna!.

För närvarande användas i stor utsträckning yngre tjänstemän av

högre grad till utskrivande av skrivelser, kopior och avskrifter, prickning,

förande av förteckningar och andra rent mekaniska kontorsgöromål,

vilka icke kräva någon som helst särskild utbildning eller kompetens

utan blott ordningssinne, läslig handstil och kunskap om de fyra

enkla räknesätten.

Detta är ett flagrant fall av användande av överkvalificerad alltför

dyrbar arbetskraft, en farlig historia för ett verk, som tid efter

annan måste komma med stundom ganska dryga anslagskrav.

Här är därför anlitande av den mindre kvalificerade billigare

kvinnliga arbetskraften starkt att förorda.

Detta utnyttjande av personalens av högre grad arbete har för

övrigt en sida eller rättare avigsida, som icke får förbises. Det ger

anledning till antagandet av en mängd e. o. tjänstemän, som måste

vänta oskäligt länge på befordran till ordinarie, och för vilka utsikterna

till ytterligare befordran te sig synnerligen mörka. Att ett dylikt

förhållande måste verka i hög grad deprimerande på intresse,

arbetslust och arbetskraft, torde vara allom klart.

Dessa stärkas och främjas heller ingalunda under de år, den unge

tjänstemannen efter genomgången utbildningskurs måste gå som skrivbiträde

utan användning för sina kunskaper och icke så sällan praktiskt

taget utan möjlighet att förkovra dem.

8. Frågan om möjlig indragning av tjänster vid lokalförvaltningen

samt kust- och gränsbevakningen.

Någon indragning av tjänster av vare sig högre eller lägre grad

vid lokalförvaltningarna torde med hänsyn till arbetets behöriga fortgång

icke vara tillrådlig.

s. 296 Kontrollera mot PDF

296

SVAR PÅ FR A GECIRKULÄR.

Däremot hålla vi före, att med införandet av moderna arbetsmetoder

någon ökning under närmaste tiden av antalet förstagradstjänster

av högre grad, kammarskrivartjänsterna, icke torde bliva

behövlig.

Vad beträffar kontrollörstjänsterna få vi såsom vår bestämda

åsikt framhålla, att en ökning av dessas antal är önskvärd. Detta i

trafikens välförstådda intresse. Ty därigenom ökas befordringsmöjligheterna,

och med ökade sådana inom ett verk följer förmånen av

bättre rekrytering, livligare intresse för tjänsten samt skarpare tävlan

personalen emellan. Och ur intresset och konkurrens utkristalliseras

en arbetsprestation, som står i direkt och fullständig proportion till

möjligheterna i fråga. Ju bättre de senare, desto bättre den förra,

men ock, ju sämre de senare, desto sämre den förra.

Vad vi här ovan sagt är ett faktum, som icke rubbas varken av

talet om plikt och tjänstemannaansvar eller av bestämmelserna i något

tjänstgöringsreglemente.

Det har också i allt större utsträckning beaktats av privata arbetsgivare,

som förstå sin sak och inse betydelsen av besjälat arbete,

och det synes vara på tiden, att även staten såsom arbetsgivare fullt

beaktar detsamma,

Följderna av ett motsatt förhållande har under gångna tider

kommit till synes på ett sätt, som trafiken sannerligen icke haft anledning

att rosa.

I fråga om vaktmästar- och uppsyningsmansgraderna förorda vi en

undersökning av tjänstgöringsförhållandena inom desamma. Skulle

det därvid, som vi ha anledning antaga, visa sig, att vaktmästarnas

och uppsyningsmännens tjänstgöring pr dygn på sina håll är orimligt

lång, böra nya tjänster inrättas till sådant antal, att tjänstgöringstiden

blir normal, ty varken staten eller trafiken är väl betjänad med

en tröttkörd bevakningspersonal.

En ökning av uppsyningsmanstjänsternas antal är för övrigt önskvärd

av samma orsak, som ovan anförts i fråga om kontrollörstjänsterna.

Vi tillåta oss här ytterligare motivera vårt yrkande på en förbättrad

ställning för tullmännen genom att understryka det vanligen

förbisedda men dock enligt vårt förmenande ofrånkomliga faktum,

att ett förstklassigt arbete av personalen är en nödvändig förutsättning

för att tullverket skall kunna fullt ut fylla sin egenartade och

viktiga uppgift. A ena sidan den okugglige, obeveklige skatteindrivarens,

å den andra den förstående och humane trafikförmedlarens. I

fråga om kustbevakningen fordra vi en undersökning angående dess

lämpliga placering ur bevaknings- och trafiksynpunkt. För närvarande

torde placeringen icke vara den bästa, exempelvis med för mycket folk

i sydöstra Skåne och för litet i Göteborgs norra skärgård.

Tullstationernas läge ur trafiksynpunkt bör även enligt vårt förmenande

undersökas.

Skulle någon av eller båda dessa frågor upptagas av kommittén,

anhålla vi att bliva underrättade därom, samt att tillfälle måtte be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

SV. 8KEPPSREDERI FÖRENING FÖR SEGELFARTYG. 21)7

redas oss att få i detalj framlägga segelfartens synpunkter och önskemål

i ena eller andra eller båda fallen.

9. Vrågan om lämpligheten av tull förvaltningarnas i rikets tre största

städer nuvarande organisation på derå avdelningar utan genomfört

gemensamt chefskap.

Med hänvisning till vad vid punkt 1 sagts få vi på det livligaste

förorda bibehållandet eller tillsättandet i Göteborg, Malmö och Stockholm

av tulldirektörer såsom en synnerligen lämplig instans mellan

generaltullstyrelsen och lokalförvaltningsavdelningarna på de stora

platserna, där meningsskiljaktigheter med trafikanterna enligt sakens

natur oftast måste förekomma.

10. Lokalfrågor; och i sammanhang därmed frågan om förkortning

av den tid, som gods må hötesfritt kvarligga i packhus.

Tullverkets lokaler för förvaring av gods böra vara så inrättade,

att de tillstädja snabbaste möjliga lastning och lossning samt kräva

minsta möjliga bevakningspersonal. De övriga så, att de möjliggöra

en snabb expedition och dessutom i görligaste män bereda de däri

tjänstgörande tillbörlig bekvämlighet och trevnad. Denna senare fordran

motiveras av det faktum, som väl icke lärer kunna varken bortresoneras

eller ändras, att i dylika lokaler går arbetet — till den trafikerande

allmänhetens fromma — fortare och bättre än i lokaler, om vilka

motsatsen med fog kan sägas.

12. Sportelfrågan.

Sportelsystemet inom tullverket kan icke gärna avskaffas, om man

icke skall ställa rent orimliga fordringar på verkets personal.

Ty ett slopande av systemet i fråga betyder bl. a., att denna personal

skall vara tillreds att när som helst under nattens lopp verkställa

in- och utklarering, invisitera fartyg och å dem företaga nödiga

kontroll- och bevakningsåtgärder samt efter dagens icke så sällan

ganska ansträngande tjänstgöring under natten bestrida erforderlig

bevakning å fartyg och gods. Allt utan ersättning. Ty staten lärer

icke kunna förmås att i något av dessa fall betala tullmännens arbete.

Den nu gällande sporteltaxan kan i stort sett icke rättvisligen

sägas vara betungande för sjöfarten.

För den mindre segel- och motorfarten bör dock stadgas billigare

visitations- och klareringsavgifter, varjämte tiden för kostnadsfri visitation,

klarering och bevakning lämpligen kan utsträckas. Den sistnämnda

bör under alla förhållanden omfatta den ordinarie arbetstiden

i resp. hamnar.

s. 298 Kontrollera mot PDF

298

SVAK PÅ FRÅGECIRKTJLÄK.

Vidare böra sportelbestämmelserna göras så klara och utförliga,

att en likformig tillämpning av dem i möjligaste män tryggas.

Denna tillämpning lämnar för närvarande en hel del övrigt att önska.

13. Frågor om bevakningskostnader och avstängda bevakningsområden.

Det är en gammal god regel, att rederiet betalar för fartyget och

köpmannen för lasten. Tillämpad på bevakningskostnaderna betyder

den, att ersättningen för bevakning av lasten vid dess intagande eller

utlossning betalas av avlastare eller mottagare.

Det har sagts, att det skulle vålla tullmyndigheterna en massa

extra besvär att uttaga ifrågavarande bevakningskostnader av köpmannen,

men erfarenheten har visat, att så ingalunda behöver vara

fallet. Särskilt om saken tages praktiskt.

Vi få därför på det livligaste förorda, att kostnaderna för bevakning,

som vid lastning och lossning åsättes fartyg och under pågående

lastning och lossning vara, som skall inlastas i eller lossats

ur fartyget, d. v. s. bevakning, anordnad för lastens skull, direkt debiteras

avlastare eller mottagare.

För närvarande håller sig ju tullverket för samtliga bevakningskostnader

i regeln till befälhavaren, vilket oftast eller åtminstone ofta har till

följd, att rederiet får betala dem båda i första och i sista hand. Detta

är både orättvist och betungande för sjöfarten.

Synnerligen betungande äro de bevakningskostnader, som blivit

en följd av den norrländska dimensionslagen. På dessa tillåta vi oss

särskilt fästa kommitterades uppmärksamhet.

Avstängda bevakningsområden kunna ur sjöfartens synpunkt förordas

under förutsättning av att de icke hindra hamntrafiken.

14. Frågan om modernare arbetsmetoder.

För närvarande hushållar man i tullverket knappast med vare sig

tid eller arbetskraft. Vi få därför tillstyrka en grundlig reformering

av de nuvarande arbetsmetoderna och införandet av fullt moderna,

d. v. s. i möjligaste mån tids- och arbetsbesparande sådana.

Så t. ex. bör blåkopiering användas vid utskrivning av packhusattesterna;

därigenom reduceras arbetet med dem till hälften, och å

dem skrivas endast varans huvudbenämning och statistiska nummer

t. ex. »snickararbeten 258 B, bomullsvävnad 514, tågvirke 440 och

koppartråd 915» i stället för som nu resp. »snickararb. esn. ej bel. m.

massa av furu ej snid. mål.; bomsvävn. esn. likart. 100—250 gr. und.

60 tr. enfärg.; tågvirke av veget. spånämne, ej bomb, und. 5 mm.

17—35 gr. tvåtråd, obl. ofärg.; och koppartråd överdr. m. a. esn.

isolermassa i fören. in. spånämne arm. m. minst 7 järntr. av öv. 1,5

mm. trådtjl».

Framhållas bör visserligen, att de flesta rubriker äro kortare än

ovanstående, men i genomsnitt göras de, mycket lågt räknat, fyra

s. 299 Kontrollera mot PDF

HV. SKEPPS REDERI FÖ RENING FÖR SEGELFARTYG. 299

gänger så långa som behövligt är. Och deras antal pr år måste betecknas

med ett sjusiffrigt tal, vars första siffra förvisso icke är en

otta. Vad det vid sådant förhållande betyder att med anlitande av

ovanstående metoder reducera arbetet med dem till en åttondedel, är

ju icke svårt att inse.

Väl att märka är, att denna reducering kan ske, utan att statsverkets

rätt och säkerhet därigenom i minsta mån riskeras.

Vidare bör maskinskrivning införas vid lokalförvaltningarna, med

undantag av de minsta. För närvarande skrivas alla skrivelser, avskrifter

och kopior för hand.

Över huvud taget bör den grundsatsen strängt genomföras, att

icke ett ord, icke en siffra skrives och intet arbete utföres utöver

vad som nödvändigt är för säkerställandet av statsverkets rätt och

tillgodoseendet av trafikens rättmätiga krav.

17. Andra förekommande frågor.

Tullstadgan § 5, mom. 2.

Begreppet tullplats bör utvidgas till att omfatta alla platser, där

bevakning finnes under befäl av kustuppsyningsman eller tjänsteman

av lika eller högre grad.

Härigenom skulle i många fall väsentliga lättnader beredas sjöfarten,

utan att statsverkets säkerhet i ringaste mån riskerades.

Av samma skäl bör i § 6 uppankrings- och ilandgångsrätt medgivas

å platser, där kustvakt utövar bevakning, och i § 14 vederbörande

tullförvaltning berättigas att medgiva lättnader i paragrafens bestämmelser.

Skulle dessa våra yrkanden vinna kommitténs beaktande, anhålla

vi att få i detalj återkomma till dem.

Göteborg den 12 maj 1915.

För svensk skeppsrederiförening för segelfartyg:

A. SVENSON.

Fritz Schéel.

39. Skrivelse från Stockholms speditörsförening.

Till 1914 års tnllkommission.

Den nyligen bildade Stockholms speditörsförening anhåller härmed

få avgiva yttrande med anledning av de uti kommissionens cirkulärskrivelse

av den 19 november 1914 angivna frågor rörande önskemål

i avseende å tullverkets tillämnade omorganisation.

s. 300 Kontrollera mot PDF

300

SVAR PA PBÅGECIRKULÄR.

Föreningen vill därvid förutskicka, att föreningen i det stora hela

fullständigt ansluter sig till de synpunkter och önskemål, som angivas

i Stockholms handelskammares yttrande i ärendet. Endast där föreningen

hyser en från Stockholms handelskammares ståndpunkt skiljaktig

uppfattning, finnes detta här nedan anmärkt.

2. Frågan om lekmannarepresentation inom styrelsen (tullfullmäktige).

Enligt föreningens åsikt förefinnes stort behov av en dylik representation

inom styrelsen av med praktiska värv förtrogna, män, i likhet

med järnvägs- och telegraffullmäktige. Vid val av fullmäktige

bör tillses, att handelns, industriens och sjöfartens intressen bliva

företrädda genom verkligt sakkunniga personer.

4. Frågan om vinnande av största möjliga likformighet i

tullbehandling.

Föreningen instämmer i de av Stockholms handelskammare gjorda

uttalanden i denna punkt men önskar tillika giva uttryck för erkännande

av de stora framsteg, som redan gjorts i ifrågavarande hänseende.

5. Frågan om tulltjänstemännens av högre grad utbildning, särskilt

i tulltekniskt hänseende.

Föreningen delar de av handelskammaren framhållna synpunkter

i denna fråga utom vad beträffar lämpligheten av arbetets ordnande

så, att en eller flera tjänstemän ombesörja tullbehandlingen av allt

med samma ångare från utrikes ort anlänt gods.

På förekommen anledning anser sig föreningen även böra betona

vikten av att vid upplysningars inhämtande hos konkurrenter till en

importör nödig försiktighet och diskretion av vederbörande tulltjänste.

män iakttages.

6. Frågan om tulltjänstemännens av lägre grad kompetens och

utbildning.

Med instämmande i handelskammarens uttalande angående lämpligheten

i vissa fall, att tjänstemän av lägre grad få sig anförtrodda

enklare tullbehandlingsgöromål, vill föreningen påpeka, att dessa tjänstemän

böra erhålla för sådant ändamål nödig utbildning.

7. Frågan om användning av kvinnlig arbetskraft för kontorsgöromål.

Föreningen kan ej inse hinder möta mot användande av kvinnlig

s. 301 Kontrollera mot PDF

STOCKHOLMS SFKDITÖRSFÖRENING. 301

arbetskraft i tullverket, särskilt i styrelsen, i överensstämmelse med

andra statens verk.

10. Lokalfrågor; och i sammanhang därmed frågan om förkortning

av den tid, sant gods må hötesfritt kvarligga i packhus.

Föreningen instämmer i vad under denna punkt anförts i handelskammarens

yttrande utom beträffande inskränkning i nu gällande

tid av 20 dagar, varunder gods må bötesfritt kvarligga i packhus.

De missbruk, som med bibehållande av nuvarande bestämmelser

kunna uppstå, torde enligt föreningens åsikt bäst avhjälpas därigenom,

att resp. kommuner fastställa lämpliga progressiva avgifter för begagnande

av packhus och upplag på kajer, att utgå efter viss lämplig

tid. Som ovan sagts, bör förkortning ej ske av den för närvarande

fastställda tiden av 20 dagar, varunder gods får hötesfritt kvarligga i

packhus.

IT. Andra förekommande frågor.

Föreningen, som tillfullo instämmer i de av handelskammaren

under denna punkt uttalade önskemål, vill beträffande ett nyligen inträffat

fall, som inneburit en svår kränkning av den materiella rättvisan,

hänvisa till bifogade skrivelse från firman Nordström & Thulin.

Föreningen instämmer slutligen i den skrivelse, som av åtskilliga

speditionsfirmor i Stockholm avlåtits till kommissionen rörande tullbehandling

i varuägarens eller hans ombuds frånvaro.

Stockholm i mars 1915.

Stockholms speditörsförening.

AD. MOBERG.

L. Killander.

Bilaga.

Grosshandlaren herr E. A. Moberg, Stockholm.

På Eder begäran får jag härmed delgiva Eder följande fakta:

Ångaren »Gunnar» inlastade på sin tid i Antwerpen en styckegodslast,

bland annat ett parti fasonjärn och järnrör, vilka voro destinerade

till Stockholm. På sin väg dit, varunder ångaren hade att

lossa gods jämväl i andra hamnar, grundstötte ångaren å Falsterbo rev,

varest densamma vattenfylldes och lasten, jämväl ifrågavarande järnvaror,

skadades.

Emellertid bärgades fartyget och dess skadade last in till Malmö,

där fartyg och last efter verkställd laglig besiktning åtskildes och

s. 302 Kontrollera mot PDF

302

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

ångaren intogs i docka för reparation. Jämlikt besiktningsmännens

förordnande och med stöd 116 § tullstadgan och 41 & 47 §§ sjölagen

ägde omedelbar försäljning av vissa lätt förstörbara varor, såsom frukt

och dylikt, rum, varemot annat gods, däribland ifrågavarande järnvaror,

vidarebefordrades till destinationsorten Stockholm.

Denna vidarebefordran skedde, då fullbordandet av »Gunnars»

reparation skulle draga långt ut på tiden, med särskild, av rederiet

bekostad ångbåtslägenhet och helt och hållet för att tjäna resp. lastägares

intresse.

I Malmö undergick godset ingen annan behandling än att det

besiktigades för utrönande av huruvida det utan fara för ytterligare

försämring kunde befordras vidare samt angavs till omedelbar transitoförsändning

jämlikt 112 § tullstadgan; däremot angavs detsamma

icke till förtullning.

Efter framkomsten till Stockholm gjordes framställning om tilllämpning

av 10 § tulltaxeförordningen för erhållande av nedsättning

i tullavgifter, vilket packhusinspektionen fann lagligen grundat och

förordnade vederbörlig tulltjänsteman att övervaka besiktning och

värdering av godset, men när alla dessa lagliga formaliteter fullgjorts

och ansökan gjordes till konfiskationskontoret, företrätt av herr C. W.

Hallström, för verkställande av auktionen, nekade denne att taga befattning

därmed under påstående, att dylik framställning skulle gjorts

i Malmö, när icke »Gunnar» fullbordat sin resa hit, och vid hänvändelse

till generaltullstyrelsen anslöt sig denna till herr Hallströms

mening.

Det orimliga inträffade nu, att den omständighet, att godset hitbefordrats

med eu tidigare lägenhet än om det skulle kvarlegat i

Malmö under avvaktan på »Gunnars» reparations fullbordande, skulle

beröva vederbörande lastägare rättigheten att åtnjuta lagstadgad tullnedsättning,

och konsekvensen skulle bliva, att, om vid ett annat tillfälle

ett havererat fartyg införes till en obetydlig liten ort på kusten

och är oförmöget att fortsätta resan, lasten ovillkorligen måste därstädes

försäljas till stor förlust för vederbörande lastägare och assuradörer

och icke minst för tullverket självt, då tullbeloppet i dylikt fall

utgår efter varans betingade pris.

Vi voro sålunda i det sakläget, att vi måste välja mellan att

med erläggande av full tull förfoga över godset i ändamål att undvika

magasins- och bevakningskostnader under den tid, ärendet komme att

bero på Kungl. Maj:ts prövning, eller att betala sistnämnda kostnader

och låta varorna under tiden förbliva i tullverkets vård för att ej

giva anledning till den utgången, att myndigheterna kunde finna oss

hava genom förfogande över varorna förlorat vår rätt till tullnedsättning.

Då nedsättningen, kronor 683:45, icke komme att uppgå till

magasinerings- och bevakningskostnaderna, av vilka de förstnämnda

enbart uppgingo till mer än 1,000 kronor, försatte oss generaltullstyrelsen

uti ett tvångsläge, vari vi naturligtvis valde den billigaste

utvägen.

Utgången av våra besvär inför Kungl. Maj:t blev ock, att Kungl.

Maj:t gav oss i sak rätt och generaltullstyrelsen och herr Hallström

s. 303 Kontrollera mot PDF

STOCKHOLMS STEDITÖRS FÖRENING. 303

orätt. Intet hinder fanns för åtnjutande av tullnedsättning efter den

i Stockholm gjorda framställningen. Men som vi dåmera förfogat över

godset, kunde vi ej komma i åtnjutande av tullnedsättningen.

Vi hade alltså teoretiskt rätt, men praktiskt rätt kunde vi aldrig

få. Ty förfogade vi ej över godset, kostade det oss något över 1,000

kronor, och förfogade vi över godset, kostade det oss tullrestitutionen

cirka 700 kronor.

Ett dylikt resultat är i sanning upprörande. I själva verket kan

det omöjligt vara rättvisans sista ord i frågan, utan måste lagen hava

ett medel att även i detta fall skapa en överensstämmelse mellan den

teoretiska och praktiska rätten. Förutseende den möjlighet, som nu

blivit verklighet, hemställde vi i vår besvärsskrift till Kungl. Maj:t,

att, om våra besvär på grund av vårt förfogande över varorna ej skulle

bifallas, oss måtte anvisas den utväg, vi hade att vinna vår skada åter,

antingen vi borde åvägabringa aktion mot vederbörande tjänsteman

eller inleda rättegång mot kronan.

Såsom en sista åtgärd drogo vi därför saken inför justitieombudsmannen

men tyvärr med negativt resultat, och förklarade han sig

ingenting kunna åtgöra densamma.

Stockholm den 6 mars 1915.

Högaktningsfullt

P. ZETTERLUND.

40. Skrivelse från Södermanlands läns hushållningssällskap.

Till 1914 års tullkommission, Skeppsbron 38, Stockholm.

Södermanlands läns hushållningssällskap har äran härmed avgiva

begärt yttrande rörande av tullkommissionen uppsatta frågor, dock

endast beträffande dem, där någon erfarenhet härstädes föreligger.

1. Handläggningen av ärendena inom kungl. generaltullstyrelsen

synes i allmänhet gå långsamt, varför det vore önskligt, att lokalförvaltningarna

Ange utsträckt handlingsfrihet vid avgörande av mindre

viktiga och rent lokala frågor.

2. Högst sannolikt är, att en lekmannarepresentation inom generaltullstyrelsen

(genom tullfullmäktige) skulle bli till stort gagn.

4. Det är högeligen önskvärt, att största möjliga likformighet vid

tullbehandling av olika slag av varor kommer till stånd.

s. 304 Kontrollera mot PDF

304

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

17. Det vore en avsevärd förbättring, att sportelväsendet i sin

helhet avskaffas, och att tjänstgöringstiden i vad beträffar allmänhetens

betjäning utsträckes till likhet med statens övriga verk.

Nyköping den 30 december 1914.

För Södermanlands läns hushållningssällskap:

L. REUTERSKIÖLD.

K. A. Högström.

41. Skrivelse från Värmlands läns hushållningssällskap.

Till 1914 års tullkommission.

Med anledning av den av kommissionen till hushållningssällskapet

avlåtna skrivelsen av den 19 november 1914 får hushållningssällskapet

på det bestämdaste framhålla nödvändigheten av att inom

styrelsen (tullfullmäktige) beredes plats för en i praktiska och ekonomiska

jordbruksfrågor fullt erfaren lantbrukare, då det synes sällskapet

vara av största vikt, att jordbrukets intressen icke vid de mångfaldiga

tillfällen, då de mer eller mindre intimt beröras under tullverkets

omfattande verksamhet, måtte komma att åsidosättas.

Vad beträffar kommissionens övriga framställningar anser sig

sällskapet icke besitta nödig erfarenhet för att däröver kunna göra

några uttalanden.

Karlstad den 26 februari 1915.

Värmlands läns kungl. hushållningssällskap.

GERD. DYRSSEN.

Ordförande.

Axel Låftman.

42. Skrivelse från Gävleborgs läns hushållningssällskap.

1914 års tullkommission.

Sedan 1914 års tullkommission, som fått i uppdrag att utarbeta

förslag till tullverkets omorganisation, i skrivelse den 19 sistlidne no
-

s. 305 Kontrollera mot PDF

0ÄVLEH0BG8 LÄNS HUSHÅLLNINGSSÄLLSKAP. 305

vember anhållit, att förvaltningsutskottet ville avgiva yttrande angående

den nuvarande organisationen av tullverket och de önskemål,

som med avseende å en tillämnad omorganisation av detsamma kunde

göra sig gällande, får förvaltningsutskottet angående vissa i kommissionens

skrivelse upptagna frågor göra följande uttalande:

1) Tullkamrarna böra hava större befogenhet än hitintills, så att

en del tullärenden, som nu måste avgöras av generaltullstyrelsen, kunde

behandlas av resp. tullkammare.

2) En lekmannarepresentation inom styrelsen torde i många

avseenden vara önskvärd.

3) ----------------------.

4) - .

5) Det skulle otvivelaktigt vara till stor nytta, om tulltjänstemännen

hade bättre varukännedom än som nu vanligen är fallet.

6) --------------------.

7) Kvinnlig arbetskraft torde i många fall med fördel kunna

användas, då denna ju som regel är billigare.

8) --------------------.

9)--------------------.

10) Nuvarande respittid torde böra kvarstå oförändrad.

11) Packhuskarlsfrågan är ganska viktig, och den obetydliga lilla

avgift, som allmänheten möjligen därigenom skulle komma att vidkännas,

uppväges ju därav, att kunniga karlar funnos tillgängliga, som

togo hand om mottagarnas tullinlagor. Nu inlämnas tullinlagorna i

regel av stadsbud, som merendels äro ovana och okunniga, varigenom

ärendets behandling väsentligt fördröjes.

12) Sportelfrågan torde väl närmast beröra tulltjänstemännens

och tull vaktmästarnas övertidsarbete. Numera utgår denna avgift

ungefär med kronor 1: 50 per timme till tjänsteman och 75 öre å

1: — krona till vaktmästare. Dessa avgifter hava tidigare varit betydligt

högre men kunna i sin nuvarande storlek få anses fullt befogade.

13) Avstängda bevakningsområden skulle nog vara idealiskt men

torde praktiskt taget vara outförbart.

14) Modernare anordningar vid de resp. tullkamrarna skulle

givetvis vara mycket önskvärda. T. ex. då en person skall tullbe
handla

en vara, så skola inlagorna inlämnas på ett ställe, tullbehandlas

på ett annat, och, om varan belägges med tull, avgiften betalas på

■ännu en annan plats. Som regel äro dessa platser för det första belägna

i olika rum och för det andra i olika våningar. Det skulle vara

fördelaktigt, om de omnämnda momenten av tullförfarandet kunde

försiggå i ett och samma rum.

15) Då nederlagskredit på tullen beviljas, sker detta genom bank
garanti,

vilket är rätt dyrbart, eller också värdesätter tullkammaren

den upplagda varan och lämnar på så sätt den avsedda krediten.

Det är just det senare fallet, som noga bör utredas, och torde lämpligast

ske enligt följande linjer: Då en köpman t. ex. önskar lägga

500 balar kaffe på nederlag, så torde först originalfakturan uppvisas,

därefter provtages kaffet, som snarast möjligt undersökes av en tillsatt

nämnd av sakkunniga, som lämna ett utlåtande över kaffets kva
20
-

s. 306 Kontrollera mot PDF

306

SVAR PÅ FRAGECIRKULÄR.

lité och meddelar, huruvida densamma överensstämmer med angivna

fakturapriset. Skulle så vara förhållandet, torde lämpligen kaffets

värde beräknas efter 75 % av fakturans värde. Om t. ex. för närvarande

ett kg. kaffe kostar köpmannen 1: 25, så sättes kaffets värde

här i Gävle till blott 40 öre per kg., vilket ju är för litet. Flera

andra fel vidlåda systemet såsom bland annat, att de olika tullkamrarna

i landet icke utgå efter samma princip och priser. Likaså är

det ju högst olämpligt, att det är vederbörande tullförvaltare, som

personligen står ansvarig för uppkommande tullkrediter. Då värdet

av varan överstiger 100 kr., lämnas 3 månaders tullkredit, och då

gäller det för tullförvaltaren att icke utlämna och tullbehandla mera

av den inlagda varan än att så mycket kvarligger, att det täcker tullavgiften

för hela partiet.

16)--------------------.

Gävle den 15 februari 1915.

På Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskotts vägnar:

HUGO HAMILTON.

Agathon Westman.

43. Skrivelse från Västernorrlands läns hushållningssällskap.

Till kungl. tullkommissionen.

På grund av oss lämnat bemyndigande få vi härmed i anledning

av de olika spörsmål, kommissionen uppställt uti sin skrivelse till

Västernorrlands läns hushållningssällskap av den 19 sistlidne november,

å dess förvaltningsutskotts vägnar vördsamt göra följande erinringar.

I fråga om ärendenas behandling inom tullstyrelsen synes önskvärt,

om tillkallade sakkunniges yttranden intagas i de tvistiga ärendenas

handlingar, så att dessa yttranden jämväl vid klagomål må

bliva föremål för högre instans’ beaktande.

Det framhållna kravet på lekmannainflytande inom tullfullmäktige

synes oss vara så beaktansvärt, att vi tillstyrka detsamma.

Någon förkortning av den nu bestämda tid, som gods får bötesfritt

kvarligga i packhus, synes oss så mycket mindre böra komma i

fråga som, åtminstone vad Västernorrlands läns tullstationer angå,

tillräckliga utrymmen finnas.

De städer, som ej ordnat tillräckligt utrymme till möjliggörande

av godsets kvarliggande den nu gällande korta tiden, böra ordna

denna angelägenhet, så att berörda bötesfria liggetid överallt kan tilllämpas.

Beträffande nuvarande sporteltillämpning, som vi anse såväl human

som lämplig, ha vi intet att erinra.

s. 307 Kontrollera mot PDF

VÄSTERNORRL. LÄNS HUSHÅLLNINGSSÄLLSKAP. 307

Likaså anse vi, att de tillämpade bevakningskostnader, som nu

bruka utgå, äro lämpliga, men böra å andra sidan ej heller höjas.

Till förekommande av undervärdering eller godtycklig värdering

av kvarliggande gods vid beviljad nederlagskredit anse vi enhetliga,

över hela landet tillämpade grunder för värderingen böra tillämpas.

Vi anse vidare en återgång till pristull (värdetull) i stället för

nu tillämpad vikttull å maskiner vara högeligen önskvärd, emedan

de flesta tullstationer sakna medel att kunna kontrollera vikten, då

det gäller gods av hög vikt.

I övrigt sakna vi anledning att i vidare mån än genom ovanstående

uttalade önskemål yttra oss i detta ärende.

Härnösand den 22 december 1914.

Å Västernorrlands läns kungl. hushållningssällskaps förvaltningsutskotts

vägnar:

H. RAMSTRÖM. J. O. HÖGBERG. VICTOR KARLSON.

44. Övriga hushållningssällskap

hava ej ingått i realbehandling av frågecirkuläret.

45. Svenska lantmännens riksförbund

har lämnat frågecirkuläret obesvarat.

46. Skrivelse från handels- och sjöfartsnämnden i

Nyköping.

Till 1914 års tullkommission, Stockholm.

Med anledning av Edert cirkulär av den 14 nov. 1914 har handels-

och sjöfartsnämnden i Nyköping härmed äran framhålla några

önskemål vid tullverkets blivande omorganisation.

Frågan om eventuell utvidgning av den genom generaltullstyrelsens

tullbéhandling sbyrå utövade upplysningsverksamheten.

Tillvaron av denna byrå torde bland trafikanterna i landsorten

vara föga känd. De, som emellertid begagnat sig av densamma, hava

s. 308 Kontrollera mot PDF

308

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

funnit, att avgifterna för erhållande av upplysningar ställa sig alltför

höga. Ett önskemål vore därför, om dessa avgifter kunde nedbringas

och beträffande protokollslösen helt borttagas.

Frågan om vinnande av största möjliga likformighet i ttdlbehandling.

Detta är ju i konkurrenshänseende en ganska viktig fråga. Förbättringar

hava under de senaste åren vidtagits i syftemål att åstadkomma

största möjliga likformighet i tullbehandlingen, och önskvärt

vore, att upplysningsbyråns verksamhet fortfarande inriktas på ytterligare

förbättringar i detta avseende.

Lokalfrågor; och i sammanhang därmed frågan om förkortning av

den tid, som gods må bötesfritt kvarligga i packhus.

I fråga om den tid, då gods må bötesfritt kvarligga i packhus,

torde någon inskränkning i de nu tillåtna 20 dagarna icke äga rum.

Sportelfrågan.

Den lägre tullpersonalens tjänstgöringstid bör ställas mera i överensstämmelse

med i hamnen gällande arbetstid. Fartyg böra beredas

tillfälle att utan s. k. klarering på övertid få in- och utklareringar

verkställda under denna tid. För den tid, som rimligtvis bör komma

under det gamla begreppet övertid, kan ersättning utgå enligt en fastställd

taxa, som debiteras och uppbäres av tullverket på enahanda

sätt som övriga tulluppbörder.

Frågan om pantvärdets bestämmande vid beviljandet av nederlagskredit.

En reform i detta avseende torde vara synnerligen önskvärd. Om

pantvärdet bestämdes till 50 % av deklarationsvärdet i angivningsinlagan

och dessutom brandförsäkringshandling deponeras av varuägaren,

torde detta vara fullt betryggande för tullverket.

Nyköping den 25 maj 1915.

A handels- och sjöfartsnämndens vägnar:

CARL CULLBERG.

s. 309 Kontrollera mot PDF

309

HANDELS- O. 8JÖFART8N ÄMNDEN I OSKARSHAMN.

47. Protokollsutdrag från handels- och sjöfartsnämnden i

Oskarshamn.

Utdrag ur protokoll, hållet vid sammanträde

i handels- och sjöfartsnämnden i Oskarshamn den 19

december 1914.

§ 2.

Som svar å till handels- och sjöfartsnämnden kommen remiss från

1914 års tullkommission rörande tullverkets omorganisation beslöt

nämnden att å de framställda frågorna avgiva följande svar:

Fråga 1. Frågan om förhållandet i allmänhet mellan generaltullstyrelsen

och den trafikerande allmänheten, särskilt i vad denna beröres

av sättet för ärendenas handläggning inom styrelsen.

Svar 1. Generaltullstyrelsen bör direkt och snarast möjligt svara

på ingångna anmärkningar och framställningar.

Fråga 2. Frågan om lekmannarepresentation inom styrelsen (tullfullmäktige).

Svar 2. Minst hälften av styrelsen borde utgöras av praktiserande

köpmän inom olika branscher, eventuellt med ökning av antalet

ledamöter.

Fråga 3. Frågan om eventuell utvidgning av den genom styrelsens

tullbehandlingsbyrå utövade upplysningsverksamheten.

Svar 3. Sammanfaller med frågan 5.

Fråga 4. Frågan om vinnande av största möjliga likformighet i

tullbehandling.

Svar 4. Genomförande av likformighet vid förtullning på de

olika tullkamrarna måste vara ett absolut villkor, enär under nuvarande

förhållanden högst olika taxor tillämpas.

Fråga 5. Frågan om tull tjänstemännens av högre grad utbildning,

särskilt i tulltekniskt hänseende.

Svar 5. De tjänstemän av högre grad, som hava direkt befattning

med varornas tullbehandling, böra vara särskilt utbildade varukännare.

Fråga 6.--------— —------.

Svar 6. —-----------— — — ---.

s. 310 Kontrollera mot PDF

310

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

Fråga 7. Frågan om användning av kvinnlig arbetskraft för

tullverkets kontorsgöromål.

Svar 7. Olämpligt att använda kvinnlig arbetskraft för tullverkets

kontorsgöromål.

Fråga 8. Frågan om möjlig indragning av tjänster vid lokalförvaltningen

samt kust- och gränsbevakningen.

Svar 8. I Oskarshamn behöves ökad personal, samma person

som sköter varornas tullbehandling sköter även ofta visitation av fartyg.

Ibland måste man vänta flera timmar på tullbehandling. Tullförvaltaren

i Oskarshamn bör åläggas att anställa minst 6 st. extra

vaktmästare, så mycket hellre som dessa ej hava någon avlöning annat

än vid tjänstgöringstillfällen.

Fråga 9. —---------------

Svar 9.----— —-----------

Fråga 10. —------— — — —-----

Svar 10. — — — — — ----—-------

Fråga 11.-----—----------.

Svar 11. — —--------—-----__

Fråga 12. Sportelfrågan.

Svar 12. Uttrycktes önskan, att sportlerna skulle i görligaste

mån bortfalla särskilt för mindre partier.

Fråga 13. Frågor om bevakningskostnader och avstängda bevakningsområden.

Svar 13. Sådant medgivande finnes förut.

Fråga 14.----------—.-----_

Svar 14. — —-----------—---

Fråga 15. Frågan om pantvärdets bestämmande vid beviljandet

av nederlagskredit.

Svar 15. Vid tvist emellan tullförvaltningen och varuägaren angående

pants värde bör frågan avgöras av den av magistraten enligt

§ 332 tillsatta besiktningsnämnden.

Fråga 16. Frågor rörande tullverkets befattning med s. k. tullrestitutionsgods.

Svar 16. Vid tullrestitutionsgods bör den vikt, som angives i

inkommande faktura, av tullverket tagas för gott. Säljare, köpare och

befraktare hava ju alla intresse av att riktiga siffran angives.

Fråga 17. Andra förekommande frågor.

Svar 17. Under tiden %-Vio behöver tullkammaren i Oskarshamn

vara öppen från kl. 9 till 5. Tnllgods måste angivas inom 8

s. 311 Kontrollera mot PDF

HANDELS- O. SJÖFARTSNÄMNDEN I OSKARSHAMN.

311

dagar och får kvarligga inalles 20 dagar utan böter, denna tid bör

ej förkortas, angivningstiden borde förlängas till 10 dagar, då konossement

på transitgods ofta bliva försenade. Bevakningsförman bör äga

rätt att utan tullförvaltarens hörande utplacera vaktmästare.

§ 3.

Att justera dagens protokoll utsågos hrr Gust. L. Wijkström och

Joh. Ruhling.

Som ovan

MAUR1TZ LINDER.

Justerat:

Gust. L. Wijkström. Joll. Ruhling.

Rätt utdraget intygar:

Mauritz Linder.

48 Skrivelse från handels och sjöfartsnämnden i

Karlskrona.

Till 1914 års tullkommission.

Med anledning av Edert cirkulär av den 19 sistlidne november

får handels- och sjöfartsnämnden rörande följande däri upptagna frågor

härmed anföra:

1:) Angående sättet för ärendenas handläggning inom generaltullstyrelsen

har nämnden intet att erinra men anser, att en hel del

ärenden av mindre betydelse, vilka nu författningsenligt måste hänskjutas

till nämnda styrelse, där de på grund av sin natur avgöras

tämligen schablonmässigt, böra kunna utan risk för det allmännas

rätt och säkerhet handläggas av tullkamrarna, eventuellt med skyldighet

för dessa att i de särskilda fallen omedelbart avgiva rapport till

styrelsen. Härigenom vunnes för de trafikerande en värdefull tidsbesparing.

En revision i nu angivet syfte av bestämmelserna rörande

de i tullstadgans sista paragraf omförmälda undantagsfall torde därför

vara önskvärd. Likaledes torde den rätt, som i senare tid medgivits

tullkamrarna att handlägga frågor om tullfrihet för återinförda

svenska varor, även kunna utsträckas till medgivande av tullindring

för svenska eller förut införtullade varor, som för reparation blivit

sända till utlandet.

2:) En lekmannarepresentation inom styrelsen för ett verk, som

uteslutande har förvaltande uppgifter och ej driver affärer, torde

knappast vara av behovet påkallad eller motsvara de därmed förenade

kostnaderna. Visserligen äro mycket ofta speciella fackkunskaper er
-

s. 312 Kontrollera mot PDF

312

SVAR PÅ PRÅGECIRKTJLÄR.

forderliga för avgörande av frullbehandlingsärenden, men dessa ärenden

äro också av så mångskiftande art, att de nödvändiga fackinsikterna

näppeligen kunna förenas inom en till tullstyrelsens biträde

förordnad representation av ett begränsat antal industriidkare och

köpmän; vårföre nämnden anser, att dylika ärenden lämpligast beredas

och avgöras på sätt nu sker eller därigenom, att de av styrelsen

vid behov remitteras till i varje särskilt fall sakkunniga för upplysningars

vinnande.

10:) Nämnden anser, att förkortning av den tid, under vilken

gods må bötesfritt kvarligga i tullpackhus, skulle medföra avsevärda

olägenheter för importörerna. Bland annat må framhållas, att nu

stadgade tid är mycket knapp, när vid förtullningar efter värde den

inkomna fakturan ej är tillräckligt specificerad utan måste återsändas

till säljaren för ändring. Även förekommer ofta, att vid felsändningar,

missuppfattning av ordres etc. köparen måste hava tid till korrespondens

med avsändaren, innan han bestämmer sig för att mottaga varan.

Icke minst äro dessa förhållanden att beakta vid de synnerligen

ofta förekommande fall, då varan spedieras och förtullas å annan

tullplats än den, där köparen är bosatt.

Skulle å en eller annan ort packhusutrymmet med nu gällande

tid för varors kvarliggande visa sig otillräckligt, bör det tydligen

åligga vederbörande att låta utvidga sina packhuslokaler.

11:) Nämnden håller för lämpligast, att, som hittills skett, importörerna

äga frihet ordna denna fråga efter respektive orters behov.

15:) Pantvärdena för vanligaste nederlagsartiklarna torde i tvistiga

fall lämpligen kunna avgöras av skiljenämnd, sammansatt av representanter

för tullverket samt sakkunnige affärsmän, de senare utsedda

av handelskammare. Bestämmelserna om pants realisation borde i så

fall ändras för att förebygga försäljning till underpris.

17:) Nämnden får framhålla önskvärdheten därav, att vid deponering

av tullbelopp vederbörande importör befrias från erläggande

av stämpelavgift och lösen för depositionsbeviset (vilket ju i allt har

karaktären av ett vanligt tullkvitto), detta så mycket mera, som vanligaste

anledningen till att dylik deponering verkställes är den, att

importören önskar från tullpackhus utbekomma gods, å vilket på

grund av tullformaliteter beträffande fakturor m. m. den slutliga tullattesteringen

måste någon tid uppskjutas.

Karlskrona den 20 januari 1915.

På handels- och sjöfartsnämndens vägnar:

AUG. V. MÅNSSON.

49. Skrivelse från handels- och sjöfartsnämnden i Ronneby.

Till 1914 års tullkommission.

Med anledning av kommissionens cirkulär av den 19 sistlidne

november får handels- och sjöfartsnämnden rörande följande däri

upptagna frågor härmed anföra:

s. 313 Kontrollera mot PDF

HANDELS- O. SJÖFARTSNÄMNDEN I RONNEBY. 313

l:o) Beträffande den under detta moment upptagna frågan får

nämnden framhålla, att en hel del ärenden av mindre betydelse, vilka

enligt nu gällande författningar måste hänskjutas till generaltullstyrelsen,

böra utan risk för den trafikerande allmänheten kunna handläggas

av vederbörande tullkammare, varigenom tidsbesparing vunnes.

Likaledes torde tullkammarens rätt att handlägga frågor om tullfrihet

för återinförda svenska varor kunna utsträckas därhän, att tullkammaren

lämnades rätt att medgiva tullindring för svenska eller förut

införtullade varor, som för reparation blivit sända till utlandet.

2:o) Därest generaltullstyrelsen vid behandling av vissa frågor,

som kräva särskilda fackinsikter, skulle behöva inhämta upplysningar

från sakkunniga, torde detta lätteligen kunna ske genom ärendenas

remitterande till dylika personer, utan att en lekmannarepresentation

inrättas.

6:o) Vidkommande tulltjänstemäns av lägre grad kompetens och

utbildning torde de nuvarande fordringarna vara för höga; och skulle

för antagande av dylika tjänstemän vara tillräckligt fordra avlagd

realskoleexamen.

7 ro) Nämnden anser lämpligt, att vid tullverket anställdes kvinnliga

biträden för rena kontorsgöromål.

10:o) Enär nu stadgade tid, inom vilken gods må bötesfritt

kvarligga i tullpackhus, under vissa förhållanden är mycket knappt

tilltagen, skulle en inskränkning av denna tid för importörerna medföra

stora olägenheter. Bl. a. må här framhållas, att vid felsändningar

köparen måste hava tid till att meddela sig med avsändaren,

innan han beslutar sig för att mottaga godset, samt att gods ofta

spedieras och förtullas å annan plats än den, där köparen är bosatt.

ll:o) Importörernas rätt att ordna denna fråga efter respektive

orters behov bör bibehållas.

15:o) Värdet å gods, upplagt å nederlag och för vilket tullkredit

skall lämnas, torde i tvivelaktiga fall lämpligen kunna beräknas

av skiljemän, i vilket fall bestämmelserna om pants realisation för

att förebygga försäljning till underpris torde ändras.

17:o) Som det vid deponering av tullbelopp utfärdade depositionsbevis

har karaktären av ett vanligt tullkvitto, vore önskligt, att

importörerna befriades från erläggande av stämpel och lösen för detta

bevis.

Ronneby den 14 juni 1915.

På handels- och sjöfartsnämndens vägnar:

ALBERT BERGMAN.

s. 314 Kontrollera mot PDF

314

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

50. Skrivelse från handels- och sjöfartsnämnden i Ystad.

Till 1914 års tullkommission.

Med anledning av erhållen cirkulärskrivelse av den 19 sistlidne

november, varigenom för näringslivets olika grenar representativa

sammanslutningar satts i tillfälle att fästa kommissionens uppmärksamhet

å befintliga brister i tullverkets nuvarande organisation ävensom

att giva kommissionen tillkänna de önskemål, som från handelns,

industriens, sjöfartens och jordbrukets sida göra sig gällande i avseende

å verkets tillämnade omorganisation, får handels- och sjöfartsnämnden

i Ystad härigenom äran anföra följande, därvid nämnden

använt samma nummerbeteckning som i cirkulärskrivelsen beträffande

de särskilda frågorna.

1. Enligt § 10 i instruktionen för generaltullstyrelsen äro till

tullbehandlings- och upplysningsärenden hänförliga ärenden, som angå

tvister mellan godsägare och tullmyndighet angående varors tullbehandling.

I sammanhang härmed står bestämmelsen i tullstadgan

§ 26, att, då tullförvaltningsföreståndare och varuägare äro av olika

mening om den tullbestämmelse, som bör tillämpas å angiven vara,

frågan därom skall genom tullförvaltningens försorg hänskjutas till

generaltullstyrelsens prövning. Då det visat sig, att avgörandet i

dylika frågor stundom dragit långt ut på tiden, vilket givetvis lätt

kan vålla vederbörande trafikant obehag och skada, anser nämnden

skyndsammare behandling av ärenden av nu ifrågavarande slag böra

uppställas som önskemål.

2. Till 7 § i instruktionen för generaltullstyrelsen torde lämpligen

böra göras ett tillägg av innehåll, att styrelsen äger att för

andra än tekniska ändamål anlita biträde av sakkunniga inom handeln,

industrien och sjöfarten, samt att förslag å sådana sakkunniga årligen

bör uppgöras av handels- och sjöfartsnämnden i Stockholm, utan att

generaltullstyrelsen bör vara bunden vid förslaget.

3. Upplysningsverksamheten torde böra utvidgas, förslagsvis genom

utgivande av periodiska »Meddelanden från tullverket», innehållande

generaltullstyrelsens beslut i besvärs- och tullbehandlingsfrågor ävensom

yttranden i anledning av förfrågningar om vissa varuslags tullbehandling.

4. Största möjliga likformighet i tullbehandling får anses högeligen

önskvärd och torde kunna vinnas dels genom den i nästföregående

punkt omförmälda upplysningsverksamhet, dels ock därigenom,

att tullkamrarna förses med provkollektioner.

5. För tulltjänstemännens av högre grad utbildning i tulltekniskt

hänseende torde deltagande i tullbehandling vara av största betydelse.

Det synes därför nämnden vara ett önskemål, att de ifrågavarande

s. 315 Kontrollera mot PDF

HANDELS- O. SJÖFABTSNÄMNDEN I YSTAD. 315

tjänstemännen få efter genomgången och godkänd tullteknisk kurs

turvis deltaga i sådan behandling.

6. Enligt nämndens förmenande skulle det vara synnerligen

lämpligt, om tulltjänsterna av lägre grad kunde i så stor utsträckning

som möjligt besättas med personer, vilka innehaft anställning som

underofficerare. Den utbildning, dessa personer erhållit, torde göra

dem synnerligen väl lämpade för dylika befattningar. Härtill kommer

— något som visserligen för tullverket saknar betydelse men

såsom från allmän statssynpunkt gagneligt icke torde böra lämnas ur

räkningen — att svårigheten att erhålla lämpliga underofficerare därigenom

till en del skulle undanröjas.

Dessutom torde det kunna sättas i fråga, huruvida icke fordran

på avlagd realskoleexamen borde uppställas som kompetensfordran för

erhållande av viktigare tulltjänst av lägre grad.

7. Kvinnlig arbetskraft för kontorsgöromål torde lämpligen kunna

ifrågakomma vid de större tullkamrarna men däremot icke vid de

mindre, varest kammarskrivarna jämväl deltaga i tullbehandlingen av

varor i packhus och å kajer.

8. Vid kustbevakningen synas de dyra kustjaktspatrullerna kunna

utbytas mot landposteringar utom å skärgårdskuster, där sjöpostering

fortfarande torde vara erforderlig.

12. Vid härvarande tullkammare förvägras fartyg, som efter utlossningen

av lasten avgå tomma härifrån till utrikes ort via svensk

hamn, att utklarera, förrän kölvisitation ägt rum. Ändring härutinnan

torde böra ske sålunda, att fartyget må kunna utklarera när som helst

men tullpasset utlämnas av den tjänsteman, som verkställer kölvisitationen,

sedan vid densamma konstaterats, att intet är att anmärka.

I en mängd fall har inträffat, att fartyg blivit loss kl. 3,30 e. m.

men kölvisitation antingen icke hunnit utföras den dagen eller fördröjts

till efter kl. 4 e. m. och således måst äga rum å övertid.

Lossning av transito- eller nederlagsgods, huru obetydligt som

helst, mellan kl. 4 e. m. och 9 f. m. medför sportelavgifter till tullkammaren

och uppsyningsmännen m. fl. Detta förhållande anser

nämnden böra ändras, helst i regel inga journaliserings- eller andra

åtgärder vidtagas förrän å ordinarie tid.

13. Bevakningskostnad bör icke utgå för bevakning av gods,

som lossas efter kl. 4 e. m., till ordinarie tnllkammartid påföljande

dag.

Ystad den 23 december 1914.

På handels- och sjöfartsnämndens vägnar:

A. G. LINDGREN.

Hj. Hoflund.

s. 316 Kontrollera mot PDF

316

SVÅR PÅ FRÅGECIRKTXLÄR.

51. Skrivelse från handels- och sjöfartsnämnden i Malmö.

Till 1914 års tullkommission, Skeppsbron 38, Stockholm St.

Sedan kommissionen anmodat handels- och sjöfartsnämnden att

inkomma med yttrande i avseende på möjligen befintliga brister i

tullverkets nuvarande organisation ävensom att giva kommissionen

tillkänna de önskemål, som kunna göra sig gällande beträffande verkets

tillämnade omorganisation, och kommissionen för den skull upp

ställt ett antal frågor, som företrädesvis skulle av nämnden behandlas,

får handels- och sjöfartsnämnden, med tillkännagivande, att siffrorna

i yttrandet hänvisa till motsvarande siffror i frågeformuläret, anföra

följande:

l:o) Beträffande sättet för ärendenas handläggning inom styrelsen

vill nämnden gärna medgiva, att en förändring till det bättre under

senare åren ägt rum, men nämnden kan icke underlåta att framhålla

önskvärdheten av en ännu snabbare och gent emot den trafikerande

allmänheten hänsynsfullare expedition av förekommande ärenden.

Från flera håll anmärkes, att vid klagomål tullkamrarnas åsikt

om en varas hänförande till en viss tariff vanligen blir gällande.

Hänsyn till vad som kan vara nyttigt för landets industri och köpenskap

får vika för en ofta framkonstruerad anpassning till en viss tariff

eller varubestämning.

Oftast får tullnären rätt, ehuru fackkunskapen har en annan

mening. Det synes sålunda, som om importörerna äro till för tullen

och ej tvärtom. Kunde en generalorder i reglerande anda utfärdas

till alla tullämbetsmän, skulle måhända de unge tjänstemännen få

en annan uppfattning om sin ställning och generaltullstyrelsen få

tillfälle bli den medlande part, som till det allmännas bästa står lika

mycket på allmänhetens som på sina tjänstemäns sida.

2:o) Representationen av lekmän inom generaltullstyrelsen synes

vara att på det livligaste förorda för tillvaratagandet av varuägarnes

berättigade intressen.

Härvid måste man dock utgå ifrån att till fullmäktige utses personer,

vilka äro praktiskt utövande köpmän, fullt förtrogne med tulloch

importförhållanden.

Under inga omständigheter böra sålunda teoretiska meriter vara

allena bestämmande vid tillsättandet av dylika förtroendeposter.

Onskligt vore, att minst tre dylika sakkunnige fullmäktige ägde säte

och stämma inom styrelsen.

3:o) Den nuvarande tulltekniska byrån är värd allt erkännande,

men till följd av landets utsträckning äro de två byråassistenter eller

experter, som nu finnas, otillräckliga, och det vore därför förmånligt,

om experternas antal ökades så, att, för att ännu större fördelar skulle

kunna uppnås, en vid byrån utbildad tjänsteman kunde, åtminstone

vid de mera betydande tullkamrarna, få tjänstgöra och tillhandagå

ej blott en tullkammares egna tjänstemän utan även allmänheten,

s. 317 Kontrollera mot PDF

HANDELS- O. SJÖ FARTSNÄMNDEN I MALMÖ. 317

d. v. s. importörerna. En sådan tjänsteman skulle äga befogenhet

att under tjänstemannaansvar kunna avgöra en hänskjuten fråga och

skulle hans dom åtminstone i enklare fall bli avgörande. Importören

skulle dock hava högre instans i klagoväg.

4:o) Känd sak är, att samma vara vid olika tullkamrar hänföres

till olika rubriker och därför drar olika tullsatser. Även förekommer

det, att samme tjänsteman på olika tider hänfört en vara

till skilda rubriker, liksom ock att vid samma kammare en tjänsteman

vid samtida import bedömt precis enahanda vara olika, varav

följt, att två i samma bransch arbetande köpmän kunnat kalkylera

samma vara till vitt skilda salupris.

För att hindra dylikt, som ju inom handelsvärlden åstadkommer

en stor osäkerhet och till och med gör tullbehandling av vissa varor

till ett rent lotterispel, borde framför allt likformighet i en varas tullbehandling

vara en bjudande nödvändighet.

Försök ha gjorts vid en eller flera tullkamrar att få fastslaget

en viss rubrik för förevisat prov å vara, avsedd att senare i större

mängd importeras. Ingen ville emellertid garantera, att vid den avsedda

större importen samma rubrik, som för provet fastställts, skulle

komma att tillämpas, varför ingen import kom till stånd, ehuru varan

behövdes och ej kunde tillverkas i Sverige.

Det synes därför högst nödvändigt, att, efter ett av generaltullstyrelsen

fattat beslut om en varas rätta tullbehandling, detta genast

tillställes samtliga de rikets tullkamrar, där import av varan torde

kunna äga rum. Ävenså borde alla de resolutioner, som av tulltekniska

byrån på förfrågningar meddelas, delgivas tullkamrarna,

Dessa beslut och utlåtanden böra så mångfaldigas, att de lätteligen

kunna bifogas de interfolierade tulltaxor, som finnas å tullens

ämbetsrum. Den officiella tulltaxan, försedd med samtliga under ett

år avgivna direktiv, bör årligen omtryckas och till moderat pris tillhandahållas

allmänheten.

På annat sätt synes icke någon enhetlig, för staten och den enskilde

lika betryggande tullbehandling kunna vinnas.

5:o) I vår rastlösa tid, då intet blir stillastående, torde det icke

vara nog, att en tulltjänsteman av högre grad nöjer sig med de erfarenheter,

han under sin stundom monotona tjänstgöring vid en

eller flera tullkamrar vunnit. Hans högre rang och avlöning böra

ej endast bero på en längre tids tjänstgöring utan fastmera på de

kunskaper i tulltekniskt avseende, han lyckats förvärva sig, ty, därest

han i denna riktning avsevärt skulle visa sig underlägsen, synes det

som om hans chefsställning bleve allt annat än den borde vara. För

befordran till högre grad torde därför i första rummet hänsyn tagas

till den sökandes tulltekniska kunskaper.

Dessutom vore det kanske förmånligt, att en konferens mellan

särskilt de större tullkamrarnas chefer årligen anordnades. Vid denna

konferens vore det lämpligt, att ej blott ämbetsfrågor av mera intim

natur än även från regeringens och kommerskollegii sida lämnade

direktiv eller från annat håll uttalade önskemål dryftades, allt till

fromma för stat och näringar.

s. 318 Kontrollera mot PDF

318

SVAR PÅ FRÅGECIRKULlR.

6:o) Nyantagne tjänstemän höra ej genast släppas ut på egen

hand, utan först en tid följa någon i tjänsten äldre person. Ömkligt

vore också, att, då vana med tullbehandling å en plats blivit

uppnådd, förflyttning ej strax må äga rum.

7:o) Ehuru denna punkt egentligen ligger utanför nämndens

område, vill nämnden dock såsom sin mening uttala, att något direkt

hinder ej torde möta för användning av kvinnlig arbetskraft för lättare

kontorsgöromål.

8:o) På grund av den alltjämt växande trafiken bör ej någon

indragning av tjänster vid lokalförvaltningen förekomma, då det ofta

vid tullbehandlingar klagas över brist på folk. Vid särskilt brådskande

tillfällen skulle tjänstemän, som sysselsättas med kontorsgöromål,

kunna beordras att biträda vid förtullningar o. s. v.

Kustbevakningen, särskilt vad Skåne med sin öppna kust beträffar,

torde ej vara av sådant gagn, att den ej kan indragas åtminstone

vid Sundet, där hamnarna ligga så nära varandra.

9:o) Nämnden vill icke bestrida lämpligheten av tullförvaltningarnas

i rikets tre största städer organisation på flera avdelningar men

anser ett genomfört gemensamt chefskap såsom ett oeftergivligt villkor

för att det hela skall fungera tillfredsställande.

10:o) Ehuru från allmänhetens sida klagomål ofta framställts

över otillfredsställande utrymmesförhållanden i härvarande tullpackhus

och det icke kan förnekas, att frågan om uppförandet av ett nytt

tullhus icke kan undanskjutas utan måste i en sannolikt ej avlägsen

framtid komma under omprövning, håller dock nämnden före, med

tagen hänsyn bland annat till nu påbörjade arbeten för industrihamn,

och då frihamnsfrågan ännu är olöst, att tiden icke nu är lämplig

att framkomma med något förslag till lokalfrågans lösning.

På grund av det begränsade packhusutrymmet vore det önskligt,

att förkortning av den tid, som gods må bötesfritt kvarligga i packhus,

kunde införas, åtminstone beträffande partivaror, men för närvarande

torde det dock ej vara skäl att vidtaga någon ändring i

nuvarande förhållanden.

ll:o) I Malmö har packhuskarlsfrågan, d. v. s. sättet för avlönandet

av packhuskarlarna, under en följd av år varit föremål för

vidlyftiga förhandlingar. Icke mindre än två kommittéer hava sökt

lösa frågan, men, sedan den första fullt köpmannamässigt påvisat,

att vissa varor ej tåla någon höjning i omkostnaderna, samt packhuskarlarna,

utan att gå med på någon överenskommelse, velat höjning

å alla varuslag, har den andra kommittén hunnit därhän, att en kompromiss

kommit till stånd, dock endast försöksvis, och något resultat

föreligger ej ännu.

Emellertid bör enligt nämndens åsigt hela denna fråga lösas på

så sätt, att packhuskarlarna anställas i statens tjänst med ansvar och

med avlöning direkt från staten.

Ej nog med att packhuskarlarna med nu rådande system vid

någon förseelse i utövandet av sin tjänst av en importör endast kunna

ställas till vidräkning inför skiljedomstol, utan de intaga inom

tullkammaren en ställning, mot vilken tjänstemännen ofta så att säga

s. 319 Kontrollera mot PDF

HANDELS- O. SJÖ FARTSNÄMNDEN I MALMÖ. 319

stå maktlösa, för såvitt icke en tullkammarehef redan från början

satt sig i respekt. Den nästan godtyckliga beskattning av den importerande

allmänheten, som i de flesta fall här ägde rum, innan försökstariffen

kom till stånd, hotar ständigt att återkomma, naturligtvis

i försvårad grad. Jämför man packhuskarlarnas arbete med andra

kroppsarbetares, måste man förvånas över att ett så ringa ansträngande

göra betalas så högt, som här är fallet.

Det torde ej heller vara staten värdigt att för erhållande av tullinkomsterna

ålägga importörerna denna extra pålaga.

Nämnden är alltså av den mening, att det vore i sin ordning,

att staten själv övertoge avlöningen av packhuskarlarna, liksom varje

annan institution, statens eller den enskildes, själv får avlöna de biträden,

som äro nödvändiga för dess drift.

13:o) Bevakning bör ej debiteras för gods, förrän 24 timmar

efter det fartyget utlossats, och ej heller påföras transitogods i hela

vagnslaster, förrän 24 timmar efter vagnens ankomst till tullplatsen,

d. v. s. samma förfaringssätt, som järnvägarna använda vid upptagande

av vagnhyra.

Transitovagnar skulle för övrigt hava företrädesrätt till tullbehandling,

ty, såsom det nu är, kan bevakningsavgift ej undgås på en

enda vagn.

För undvikandet av en stundom rätt kännbar vakthållning, som

debiteras pr kolli, vore det önskvärt, om något bevakningsområde

kunde avstängas för sådant gods, för vilket plats ej finnes i packhus.

14:o) Redan vid besvarandet av några föregående frågor har

berörts punkt 14, nämligen om modernare arbetsmetoder inom tullverket.

Det, som därvid icke omnämnts, torde främst röra tiden,

under vilken tullbehandling nu kan ske.

Här i Malmö hålles tullexpeditionen öppen nov.—dec.—jan. och

febr. kl. 9 f. m.—4 e. m., mars—okt. kl. 9 f. m.—5 e. m. Under

åtminstone tre av vintermånaderna hitlända en stor del varor, som

omedelbart skola användas. Att med den korta arbetstiden expedieringen

hämmas till nackdel för importören är en naturlig följd. Det

vore därför till stor båtnad för handelslivet, om expeditionstiden hela

året runt utsträcktes till kl. 5 e. m. Invändningen, att dagern under

höst- och vintermånaderna ej skulle tillåta detta, bortfaller numera,

då elektriskt ljus, sålunda ej som i forna dagar eldfarligt gasljus,

användes.

I sådana fall, där man skulle önska att få prover till påseende

för att efter dessa göra beställningar, skulle köpenskapen vinna en

ovärderlig fördel däri, att man i särskilt därför avsedd lokal kunde

under tullens kontroll få granska dessa prover, vilka därpå finge returneras.

I övrigt torde under denna punkt kunna nämnas ett par önskemål,

som för åtminstone en del importörer äro eftersträvade. Ett av

dessa gäller beslagen, vilka ju alla ske efter samma schema, men som

dock i flera fall torde vara att särskilja. En från avsändarens sida,

måhända endast till rättelse för hans arbetspersonal eller expedition

å emballaget gjord anteckning rörande en varas beskaffenhet, antal,

s. 320 Kontrollera mot PDF

320

STAB PÅ FBÅGECIBKTTLÄE.

sammansättning e. d. tages av en tulltjänsteman som anledning till

ett beslag, och detta ehuru en dylik anteckning ju ej bör vara bestämmande

för tullens tjänstemän, som ha i sin hand att undersöka,

räkna och kontrollera det importerade. Omförmälta anteckningar,

vilka å exportorten kunna vara fullt berättigade, tagas här som ett

försök att vilseleda tullen, ehuru meningen aldrig varit denna, och

man lägger beslag på en vara, som tulltjänstemannen endast behöver

helt flyktigt undersöka för att veta, under vilken rubrik den hör och

vad tull den bör åsättas. Ett dylikt tillvägagångssätt hör helt visst

icke hemma under moderna arbetsmetoder.

Något annat eftersträvansvärt är, att varje tullräkning åtföljes av

specifikation å varurubrikerna och deras tullbelopp, m. a. o. en avskrift

av den s. k. attesten. Synnerligast sedan den nya tulltaxan

kommit till stånd, torde för envar importör en sådan specifikation

vara nödvändig och arbetet med utskrivandet av dylika ej såsom

hittills åläggas hans biträden. Bland den mångfald av dupliceringsmetoder,

som nu finnas att tillgå, borde tullen kunna utvälja en, som

passar för dess system, och därmed utan att på något sätt öka personalens

arbete bereda importören denna lättnad.

Slutligen vill nämnden, vilken, såsom redan förut sagts, finner

förslaget om tillsättande av tullfullmäktige inom styrelsen särdeles tilltalande,

framhålla, att dylika tullfullmäktige även kunna anses önskvärda

inom åtminstone de större tullkamrarna. Icke blott för importörerna

utan även för tullens tjänstemän skulle ett samarbete med

praktiska och ojäviga köpmän kunna vara till fördel och förhindra

en mängd hänvändelser till högre tullmyndigheter, något varigenom

i synnerhet generaltullstyrelsens arbetsbörda lättades.

I särskild bilaga lämnas en del belysande exempel.

Malmö den 29 januari 1915.

På handels- och sjöfartsnämndens vägnar:

HUGO LINDGREN.

• E. Eckerström.

Bilaga till handels- och sjöfartsnämndens i Malmö skrivelse den

29 januari 1915 till 1914 års tullkommission.

l:o) En firma, som till Malmö importerat svart bandjärn från

Tyskland sedan många år tillbaka, och som alltid fått varan tullbehandlad

efter tariffen för varm valsat järn, nödgades eller ålades nyligen

att för en inkommen sändning betala tull för kallvalsat järn,

vilken är dubbelt så hög. Efter hänvändelse till generaltullstyrelsen

blev det för högt betalta beloppet genast restituerat, men det visar

dock vilket osäkerhetstillstånd, som är rådande.

2:o) Den 23 december anlände hit till Malmö ett parti amerikanskt

s. 321 Kontrollera mot PDF

HANDELS- O. SJÖFARTHN ÄMNDEN I MALMÖ. 321

vetemjöl, som på grund av julbrådska och helgdagar ej kunde tullbehandlas

förrän efter julhelgen. Den 28 tillkännagavs i tidningarna,

att mjöltullen skulle suspenderas från och med den 29 samma månad.

Den 30 dec. angavs partiet till »fri disposition» och besked erhölls,

att saken var klar. När samma dag varan skulle avhämtas, lämnades

emellertid helt enkelt den upplysningen, att det var fel, och att tullfrihet

icke kunde beviljas på grund av att den var inkommen i riket,

innan suspensionen trädde i kraft. Hade däremot varan blivit anmäld

till »nederlag» och på sådant inlagd samt dagen efter uttagen

igen, hade den gått tullfri. Sådan formalism måste ju varje praktisk

människa reagera emot.

3:o) En köpman i Malmö erhöll en sändning på stick- eller vävmaskiner

förfärdigade huvudbonader, närmast liknande mössor, avsedda

för friluftssport. Vid stadens tullkammare togs varan efter rubriken

»hattar, monterade», mest därför att å en mindre del en prydnad,

bestående av eu garnslinga, fästs å ena sidan. Importören, inseende

det något absurda häri, helst varans tull betydligt översteg dess inköpspris,

lät reexportera varan till Köpenhamn, varifrån den utfördes

till en annan närbelägen svensk hamn. Här förtullades varan efter

vad den verkligen var, nämligen »strumpstolsarbeten, andra slag»,

och härigenom nedsattes tullen å det inkomna partiet med icke mindre

än 119 kr.

4:o) Till tullkammaren härstädes inkom en dag några av dessa

dockor utan huvud och med svarvad trefot för uppställningen, vilka

i manufaktur- och herrbeklädnadsaffärer användas för att utställa

dam- eller herrbeklädnad. En av de yngre tulltjänstemännen rubricerade

dessa mannekänger som »kläder, andra slag», och trots importörens

protester häremot måste tvisten föras vidare, enär en så uppenbar

vantolkning av varans beskaffenhet på något sätt borde motverkas.

Importören var, då för honom skillnaden i tull ej spelade någon roll,

ej livad för vidare bråk, men en köpmannasammanslutning i Göteborg,

som fått reda på fallet, ansåg, att någon gräns borde finnas för

godtycket, klagade hos G. T. och fick naturligtvis varan återförd till

sin naturliga tullsats eller 15 procent av värdet.

5:o) Vid tullkammaren i Malmö, där direktör finnes, har det nyligen

hänt, att hos hamndirektionen förändringar i tullokalerna begärts,

utan att denne direktör därom hörts eller han underskrivit en

av tvenne underordnade till nämnda direktion ställd ansökan om dessa

relativt kostsamma förändringar.

6:o) Hos ett större antal firmor i utlandet är det kutym, att

från expeditionslokalen upp till högre belägna lagerlokaler sändes ett

papper stort nog att tjäna som betäckning över eu s. k. rysk förpackning,

d. v. s. en av lättaste pergamentspapper och några tunna träribbor

byggd »ask». På detta papper antecknas, oftast med blåpenna,

21

s. 322 Kontrollera mot PDF

322

SVAR PÅ FRAGECIRKULÄR.

dels avnämarens kontonummer, dels vad som enligt orderböckerna

skall sändas kunden.

Denna anteckning kommer alltså att exempelvis se ut ungefär

sålunda:

Kom. 106. 12 seidene Krawatten dess. 1784

24 halbseidene » » »

18 baumwollene » » 517 a

Härmed menas för lagerföreståndaren, att av dessin 1784 1 duss.

kravatter, som förutom sin av siden bestående framsida, även baksidan

skall vara av vanligtvis vitt siden, skall packas tillsammans

med 24 alldeles likadana, men vilkas baksida består av halvsiden

eller bomull, jämte 18 st. rena bomullskravatter av en annan snitt

och typ. På expeditionslokalen blir ovanstående på papperet skrivna

rekvisition kontrollerad, den s. k. asken med sitt innehåll nedsatt i

den för export avsedda större trälådan, och så hitländer varan jämte

annat från samma firma rekvirerat i detta skick.

Vid förtullningen kan eu pojke blåsa bort det ovan omnämnda

papperet, som fortfarande ligger över »asken», delvis som skydd, delvis

som rättelse för importören. Icke desto mindre tagas dessa anteckningar

som ett försök att vilseleda tullen, och vi känna ett fall,

där exportören genom ett beslag, gjort på nämnd grund, förlorade

varor till nära 900 marks värde.

52. Skrivelse från handels- och sjöfartsnämnden i

Hälsingborg.

Till 1914 års tullkommission, Stockholm.

Begagnande den i Eder skrivelse den 19 sistlidne november givna

uppmaningen, får handels- och sjöfartsnämnden härmed avgiva yttrande

rörande önskemål, som från handelns, industriens och sjöfartens

sida enligt nämndens erfarenheter göra sig gällande i avseende å tullverkets

tillämnade omorganisation.

Beträffande punkt 2 anser nämnden önskvärt, att praktiska och

dugliga män från olika delar av landet lämnas tillfälle att bli hörda

eller representerade inom tullverkets styrelse.

Punkt 11.

Packhuskarlsfrågan är i Hälsingborg efter nämndens erfarenhet

löst på ett synnerligen praktiskt och av alla, såväl affärsmän som

mera tillfälliga tulltrafikanter, erkänt sätt.

Det finnes ett packhuskarlslag, kallat »Dragarelaget», med stad
-

s. 323 Kontrollera mot PDF

HANDELS- O. SJÖF ARTSNÄMNDEN I HÄLSINGBORO. 323

gar, vars ursprung räcka mycket långt tillbaka i tiden, och som med

hänsyn till föreskrifter om sammanhållning, disciplin, ordning, punktlighet

och redbarhet icke lämna något övrigt att önska. Dock har

detta dragarelag, ständigt aktpågivande, följt med tiden i avseende å

arbetsmetoder och anpassning efter nyare fordringar. Laget håller

vid tullbehandlingen en jämn arbetsstyrka av 14 man och 10 å 15

hästfordon ävensom lastautomobiler. Så snart mera arbetskraft eller

flera fordon erfordras för en snabb expedition, anskaffas detta av

laget, som har en mängd utvalt folk till sin disposition, och affärsmannen

behöver aldrig vänta på sitt gods. Aldrig hör man missnöje

från trafikanternas sida med behandling eller priser. Om dessa senare

träffas med de större affärsmännen överenskommelse, som kan omfatta:

mottagande av godset vid fartygets reling, transport till packhusen,

avlastning, inbärning och biträde vid tullbehandlingen, utbärning

och lassning på egna eller mottagarens åkdon — eller ock utbärning

på kajen för att sedan pålassas — hemforsling eller medföljande

och uppläggning på köpmannens magasin. Även kan ju överenskommelsen

omfatta endast vissa av dessa arbeten. För mindre

trafikanter eller mera tillfälliga sådana följes en viss, mycket moderat

taxa. Gods, som genom lagets förvållande skadas, ersättes. Laget

ikläder sig även gentemot tullverket ansvar för sig självt och för det

arbetsfolk, som användes. Villighet, månhet och snabbhet i expedition

äro utmärkande egenskaper för laget.

Det torde vara svårt att föreställa sig, huru ämbetsmannamässigt

anställda packhuskarlär med noga reglerad tjänstetid och föga intresse

att tillgodose trafikantens önskningar skulle kunna uthärda en

jämförelse med ett sådant, mera privat packhuskarlslag, vare sig i

förhållande till tullverkets eller trafikens berättigade fordringar. Och

huru annorlunda skulle ej kostnaderna ställa sig?

Punkt 12.

Om ej sportler helt kunna undgås — vilket dock synes önskvärt

— skulle de dock kunna för handeln och sjöfarten bliva vida mindre

betungande, om tullkammartiden, i likhet med vad som förekommer

i vissa andra länder, i avsevärd mån utsträcktes.

Så lär t. ex. i England förhållandet vara, att denna tid — i allt

fall för klarering och dylika ärenden — räknas från klockan 6 på

morgonen till klockan 6 på aftonen. Här klagas mycket över de

svårigheter, som ofta möta för att få klarering verkställd under tullkammartid,

varigenom in- och utklarering väsentligen både försenas

och fördyras. Man vill ock gärna sätta uppskovet i förbindelse med

sportelsystemet.

Punkt 13.

Ur kommersiell synpunkt torde det vara fördelaktigt, att packhusområdet

lämpligen utsträckes, och att detta område hålles avstängt,

s. 324 Kontrollera mot PDF

324 SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

så att dyra och onödiga bevaknings kostnader undvikas. För att sådan

avstängning skall bliva verkställd, torde i hamnar med något så när

betydande import endast erfordras tillmötesgående från tullkammarens

sida i avseende å motsvarande lindring i bevakningskostnader.

Körande övriga frågor vill nämnden uttala önskvärdheten av:

att tullkammare får vidgad befogenhet att omedelbart

avgöra en del ärenden av mindre vikt, vilka nu ovillkorligen

måste hänskjutas till generaltullstyrelsen, och vars behandling

på sådant sätt vållar tidsutdräkt och förlust för

varuemottagaren;

att överensstämmelse i varornas behandlingssätt hos

olika tullkamrar måtte åstadkommas;

att den inskränkning i tullkammarens tjänstgöringstid,

- som nu i regel vidtages under vintermånaderna, ej må

vidare äga rum; synnerligen som trafiken, särskilt under

november och december men även efter nyår, är mycket

livlig, och emedan, åtminstone där tillräcklig belysning

finnes, intet skäl för dylik inskränkning torde kunna förebringas;

samt

att såväl själva tullbehandlingen i packhuset ordnas

på ett praktiskt sätt, så att den företages så vitt möjligt

i en följd och fram- och återtransporter undvikas, som ock

att tullräkningar utskrivas och tullavgifter erläggas utan

onödiga försummelser och omgångar.

Beträffande sådana förhållanden, som särskilt liär synas påkalla

uppmärksamhet, tillåter nämnden sig framhålla,

att för fartyg, som anlöpa redden i och för komplettering

av proviant och förnödenheter, för kolning, på- och

avmönstring av besättning eller eljes för kommunikation

med land utan att intaga verklig last, lättnader j nu gällande

förordningar i avseende å bevakningskostnader o. d.

borde beredas, och vidare

att med nuvarande exportförbud etc. fartygens expedition

bör ordnas på ett snabbare och bekvämare sätt, än som

nu är fallet. För närvarande kan t. ex. proviant, förnödenheter

o. d. icke utlämnas till fartyg, som anlöper härvarande

redd, med mindre kaptenen personligen hän vänder sig till

tullkammaren. Detta stadgande medför oftare för fartyget

en högst avsevärd tidsförlust, och det vill synas, som om

rederiet självt eller behörigen befullmäktigat ombud skulle

kunna begära dylika förnödenheters ombordtagning,

att skeppsförnödenheter, fartygsinventarier, resgods o. d.

böra kunna från redden ilandföras, utan att fartyget därför

behöver inklarera. Nu lär stadgandet i regel kringgås

på det sätt, att dessa persedlar från redden införas till

Helsingör, varifrån de med nästa färja utan vidare gå till

Hälsingborg, samt

s. 325 Kontrollera mot PDF

HANDELS- O. SJÖFARTSN ÄMNDEN I HÄLSINGBORG. 325

att närbelägenheten till och konkurrensen med danska

hamnar vid Sundet borde i allmänhet framkalla från de

svenska myndigheternas sida en strävan att underlätta trafiken

på svenska hamnar och redder ävensom att ställa

kostnaderna härvid så låga som någonsin möjligt.

Hälsingborg den 27 januari 1915.

Handels- och sjöfartsnämnden.

OSCAR TRAPP.

53. Protokollsutdrag från handels- och sjöfartsnämnden i

Halmstad.

Utdrag av protokollet, hållet vid handelsoch

sjöfartsnämndens i Halmstad sammanträde

den 12 december 1914.

§ 2.

Uti skrivelse den 19 november 1914 hade 1914 års tullkommission

anmält, att densamma vid fullgörande av sitt uppdrag att utarbeta

förslag till tullverkets omorganisation funnit för kommissionen

såsom en viktig angelägenhet, att för näringslivets olika grenar representativa

sammanslutningar sattes i tillfälle att fästa kommissionens

uppmärksamhet å befintliga brister i tullverkets nuvarande organisation

ävensom att giva kommissionen tillkänna de önskemål, som

från handelns, industriens, sjöfartens och jordbrukets sida kunde göra

sig gällande i avseende å verkets tillämnade omorganisation.

Med anledning härav hade tullkommissionen anhållit, att nämnden

ville yttra sig i frågan, och hade kommissionen å skrivelsens

baksida uppräknat ett antal med nr 1 till 17 betecknade frågor, som

företrädesvis kunde tänkas komma under behandling i nämndens

yttrande, med särskilt tillkännagivande dock att det givetvis stode

nämnden fritt ej mindre att framhålla andra frågor såsom värda beaktande

än även att av de uppräknade spörsmålen förbigå sådana,

som icke gåvo anledning till något särskilt uttalande från nämndens

sida.

Efter tagen kännedom om vad sålunda förekommit beslöt nämnden,

som icke ansåg sig, utöver de av kommissionen framlagda frågor,

äga några andra frågor att framställa av sådant värde, att de särskilt

borde beaktas, att å här nedan nämnda frågor meddela följande

svar, nämligen:

1. Frågan om förhållandet i allmänhet mellan generaltullstyrelsen

och den trafikerande allmänheten, särskilt i vad denna beröres

av sättet för ärendenas handläggning inom styrelsen; samt

s. 326 Kontrollera mot PDF

326

SVAR PÅ FRÄGECIRKULÄR.

2. Frågan om lekmannarepresentation inom styrelsen (tullfullmäktige).

Svar: Det synes nämnden uppenbart, att behandlingen av tull
ärenden,

i vad de beröra industri- och sjöfartsfrågor, skulle betydligt

underlättas, om på desa områden kunnige personer Ange plats i styrelsen

såsom fullmäktige.

7. Frågan om användning av kvinnlig arbetskraft för kontorsgöromålen.

Svar: Vid de större tullkamrarna, där sådant arbete, som läm
par

sig för kvinnor, ständigt finnes, anser nämnden, att kvinnlig arbetskraft

bör användas.

På mindre platser, varest den manliga personalen mycket väl

hinner med att på mellantiderna ombesörja de inre kontorsgöromålen,

torde kvinnlig arbetskraft vara obehövlig.

8. Frågan om möjlig indragning av tjänster vid lokalförvaltningen

samt kust- och gränsbevakningen.

Svar: Enligt nämndens uppfattning borde kustbevakningsperso
nalen

mera än som nu sker kunna användas av tullkamrarna för

bevakning inom hamnområdena.

9. Frågan om lämpligheten av tullförvaltningarnas i rikets tre

största städer nuvarande organisation på flera avdelningar utan genomfört

gemensamt chefskap.

Svar: Den nuvarande organisationen i rikets större städer utan

gemensamt chefskap anser nämnden olämplig samt tidsödande, varför

ett gemensamt chefskap av nämnden förordas.

10. Lokalfrågor; och i sammanhang därmed frågan om förkortning

av den tid, som gods må bötesfritt kvarligga i packhus.

Svar: Då, vad särskilt härvarande tullkammare beträffar, till
räckligt

utrymme finnes, anser nämnden, att den tid, som gods får

kvarligga i packhus bötesfritt, icke bör förkortas.

11. • Packhuskarlsfrågan.

Svar: Nämnden anser, åtminstone vad de mindre tullkamrarna

angår, fördelaktigast för allmänheten, att, såsom nu är förhållandet,

särskilda packhuskarlar icke finnas anställda.

12. Sportelfrågan.

Svar: Då ersättning för övertidsarbete understundom uppgår

till högst avsevärda belopp, vore det önskvärt, om någon ändring kunde

ske exempelvis genom ordinarie arbetstidens förlängning.

Vad beträffar de med numren 3, 4, 5, 6, 13, 14, 15, 16 och 17

betecknade frågor, ansåg nämnden, att desamma icke gåvo anledning

till något särskilt uttalande från nämndens sida.

Underrättelse om vad sålunda förekommit skulle behörigen delgivas

1914 års tullkommission.

Som ovan.

In fidem

FR. de BRONIKOWSKY.

s. 327 Kontrollera mot PDF

GÖTEBORG.

327

HANDELS- O. SJÖFART8N ÄMNDEN I

54. Skrivelse från handels- och sjöfartsnämnden i Göteborg.

Till 1914 års tullkommission.

I anledning av kommissionens cirkulärskrivelse den 19 november

1914 får handels- och sjöfartsnämnden avgiva följande yttrande.

1. Frågan om förhållandet i allmänhet median generaltullstyrelsen

och den trafikerande allmänheten, särskilt i rad denna beröres av sättet

för ärendenas handläggning inom styrelsen.

Ett synnerligen viktigt önskemål i avseende å förhållandet mellan

generaltullstyrelsen och den trafikerande allmänheten är, att styrelsens

beslut i besvärs- och ansökningsärenden meddelas och bringas till

vederbörandes kännedom med största möjliga skyndsamhet. Genom

dröjsmål härutinnan vållas mycket ofta för trafikanten stora kostnader

och annan olägenhet. Det inses väl, att avgörandet i många fall

icke kan komma så snabbt som önskligt vore, och det är på intet vis

avsikten att framställa någon anmärkning mot det sätt, varpå ifrågavarande

ärenden hittills i allmänhet blivit av styrelsen behandlade.

Handels- och sjöfartsnämnden har endast velat fästa uppmärksamheten

på nödvändigheten av att vid den förestående omorganisationen

sådana åtgärder och anordningar vidtagas, som lämna trygghet

för ärendenas. snabba avgörande och beslutens ofördröjliga expedierande.

I samband härmed tillåter sig nämnden framhålla, hurusom skyndsamhet

i ärendenas avgörande även kan vinnas på det sätt, att bestämmanderätten

överflyttas från generaltullstyrelsen till de lokala

tullmyndigheterna. Säkerligen givas åtskilliga fall, där detta skulle

kunna ske utan äventyrande av statsverkets fiskaliska intressen och

likformigheten i ärendenas behandling.

Särskilt gäller detta i fråga om medgivande av tullfrihet under

viss kortare tid enligt 8 § tulltaxeförordningen och särskilda författningar.

I en del hithörande fall är redan nu prövningen anförtrodd

åt de lokala tullmyndigheterna, men det synes som om detta lämpligen

skulle kunna ske i betydligt större utsträckning. Såsom ett önskemål

får nämnden därför framhålla, att i de fall, då tullpliktiga varor i

riket införas i avsikt att efter någon tid åter utföras och med hänsyn

härtill tullfrihet kan få åtnjutas, den prövning, som författningsenligt

skall förekomma, må i största möjliga utsträckning uppdragas

åt den lokala tullförvaltningen.

2. Frågan om lekmannar representation inom styrelsen (tullfullmäktige).

Då det bör kunna bliva till stort gagn, om män med praktisk

erfarenhet och förtrogenhet med affärslivets krav få tillfälle att såsom

s. 328 Kontrollera mot PDF

328

SVAR PÅ FRÅGECIRKULAR.

ledamöter deltaga i generaltullstyrelsens förhandlingar och beslut, får

handels- och sjöfartsnämnden för sin del förorda en sådan lekmannarepresentation

i huvudsaklig överensstämmelse med den fullmäktigeinstitution,

som redan finnes prövad vid ett par av statens verk; och

bör därvid tillses, att både handel, industri och sjöfart bliva behörigen

representerade.

3. Frågan om eventuell utvidgning av den genom styrelsens tullbehandlingsbyrå

utövade upplysningsverksamheten.

Upplysning, huru gällande tulltaxa och taratariff skola tillämpas,

meddelas av generaltullstyrelsens tullbehandlings- och upplysningsbyrå.

Givet är, att i de fall, då det icke är underkastat tvivel, huru

en vara skall tullbehandlas, besked härom i allmänhet kan erhållas

av de lokala tullmyndigheterna. Men någon föreskrift om skyldighet för

dem att meddela dylika upplysningar torde icke förefinnas; och i allt

fall äro icke uppgifter, som sålunda lämnas, bindande för statsverket,

vilket däremot de, som meddelas av generaltullstyrelsen, äro. I synnerhet

på en plats med så stor rörelse som Göteborg, synes det med

fog kunna ifrågasättas, att upplysningsverksamheten på ett eller annat

sätt utvidgas så, att bindande upplysningar kunde erhållas på platsen.

Åtminstone torde det kunna medgivas, att begäran om upplysning

jämte de uppgifter och prov, som i varje fall äro behövliga, får

inlämnas till den lokala myndigheten. På de instruktioner, som av

generaltullstyrelsen utfärdas, och som kunna tänkas vara mera vittgående

på orter, där högre kvalificerade tjänstemän finnas anställda,

må bero, huruvida den lokala myndigheten kan lämna den begärda

upplysningen. I annat fall bör denna myndighet vara skyldig att

översända framställningen till generaltullstyrelsen ovannämnda byrå.

4. Frågan om vinnande av största möjliga likformighet i tull
behandling.

För vinnande av större likformighet i tullbehandlingen torde det

vara lämpligt, att den för tjänstemännen på de olika tullplatserna

avsedda upplysningsverksamhet, som utövas genom av generaltullstyrelsen

utsända tullbehandlingsexperter, ytterligare utvidgas. Denna

verksamhet är nxr anförtrodd åt två vid generaltullstyrelsens tullbehandlingsbyrå

anställda byråassistenter. Men deras tid medgiver dem

icke att företaga resor i så stor utsträckning som önskligt vore. Det

synes för detta ändamål böra anställas ett större antal personer, som

ofta besöka de olika platserna.

Säkerligen skulle det ock för ifrågavarande ändamål vara till

stort gagn, om något kunde åtgöras för åstadkommande av mera samarbete

och utbytande av vunna erfarenheter emellan de olika tullförvaltningarna

och emellan de enskilda tjänstemännen på de olika tull
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

HANDELS- O. SJÖFA RTSNÄMNDEN I GÖTEBORG. 32!)

platserna. 1 sådant avseende torde, bland annat, kunna ifrågasättas,

huruvida icke en friare tillgång till telegraf och telefon skulle medföra

fördelar, som väl uppvägde den verkliga kostnaden för anlitande

av dessa statsverkets egna kommunikationsmedel.

1 detta sammanhang bör ock fästas uppmärksamheten vid den

stora betydelse för tulltjänstemannens utbildning, som ombyte av

tjänstgöringsplats innebär. Det vore önskligt, att bestämmelser kunde

träffas om någon tids obligatorisk tjänstgöring i Stockholm eller Göteborg

eller på annan större tullplats för alla tjänstemän av högre

grad, men att det dessutom kunde ordnas så, att även i övrigt förflyttningar

från en plats till en annan i landsorten ägde rum i större

utsträckning än som nu sker.

8. Frågan om möjlig indragning av tjänster vid lokalförvaltningen

samt kust- och gränsbevakningen.

Vad denna fråga beträffar, får handels- och sjöfartsnämnden såsom

sin uppfattning uttala, att det för Göteborgs vidkommande är så

långt ifrån att någon indragning av tjänster alls kan ifrågasättas, att

tvärt om en icke obetydlig ökning av tullpersonalen, såväl högre som

lägre, härstädes måste anses vara av behovet påkallad. Det råder nämligen

sedan lång tid tillbaka — ingalunda endast under nuvarande

osedvanligt stora trafik — inom affärskretsar en allmän klagan över

brist på kunniga och erfarna tjänstemän; och gäller detta såväl tullkammare

och packhus som bevakningspersonalen. Särskilt har det

visat sig stor olägenhet därav att, såsom en följd av berörda brist,

lastning och lossning nattetid försvårats.

9. Frågan om lämpligheten av tidiför vältning ar nas i rikets tre

största städer nuvarande organisation på flera avdelningar

utan genomfört gemensamt chefskap.

Vad Göteborg beträffar, anser handels- och sjöfartsnämnden den

nuvarande organisationen av tullförvaltningen på flera avdelningar

utan genomfört gemensamt chefskap vara otillfredsställande. Nämnden

uttalar såsom sin bestämda övertygelse, att för tullverket i Göteborg

behövs en gemensam chef, och att — med hänsyn till verkets stora,

alltjämt ökade omfattning och nödvändigheten av att dess chef erhåller

en fullt obunden överblick över samtliga avdelningar — denne

icke tillika bör vara chef för någon av nämnda avdelningar.

Det bör ock bemärkas, att, om tulldirektören erhåller en sådan

självständig ställning, det torde bliva lättare.och lämpligare att, på

sätt ovan förordats, på honom överflytta avgörandet av en del ärenden,

som nu höra under generaltullstyrelsens omedelbara handläggning.

s. 330 Kontrollera mot PDF

330

SVAR PA FRAGECIRKULAR.

10. Lokalfrågor; och i sammanhang därmed frågan om förkortning

av den tid, som gods må bötesfritt kvarligga i packhus.

Då det möjligen kan ifrågasättas, att den skyldighet att hålla

lokaler för tullverket, som, i allt fall här i Göteborg, åligger kommunen,

skulle avlösas, får nämnden för sin del avstyrka en sådan förändring,

vilken säkerligen icke skulle vara fördelaktig för den trafikerande

allmänheten. Det har icke visat sig medföra svårighet under

nu rådande ordning att av staden erhålla de lokaler, som erfordrats;

och därför anser nämnden, att man icke bör göra någon rubbning i

denna ordning.

Någon förkortning av den tid av 20 dagar, under vilken gods får

bötesfritt kvarligga i packhus, torde ej böra ifrågasättas. Denna tid

är i många fall väl behövlig, för att varuägaren skall medhinna de

åtgärder, som måste föregå den slutliga tullbehandlingen. Särskilt

har det för de fall, då tullen utgår efter godsets värde, visat sig uppstå

mycken tidsförlust för anskaffande av sådan faktura, som kunnat

av tullverket godkännas. I själva verket inträffar det icke sällan, att

tullbehandlingen icke medhinnes på de 20 dagarna. Det måste därför

uppställas såsom ett önskemål, att en återgång till tidigare gällande

bestämmelser äger rum, så att tiden utsträckes till 30 dagar.

11. Packhuskarlsfrågan.

Handräckningsarbetet vid varors tullbehandling i härvarande tullpackhus

ombesörjes sedan gammalt av de s. k. packhuskarlarna. Det

torde icke vara nödigt att här lämna någon mera ingående utredning

beträffande de skäl, som tala för och emot bibehållandet av packhuskarlsinstitutionen;

utan anhåller nämnden att i denna på senare tid

rätt mycket omstridda fråga allenast få göra det uttalandet, att enligt

nämndens uppfattning handräckningsbestyret vid förtullning bör handhavas

av tullverket utan kostnad för trafikanterna. Därest detta icke

skulle låta sig gorå utan packhuskarlsinstitutionen komma att bibehållas,

synes i allt fall erfarenheten tala för nödvändigheten av att

såväl vid fastställandet av taxan å avgifter som vid bestämmandet

av packhuskarlarnas antal de trafikerande erhålla ett verkligt inflytande.

Detta kunde måhända ske därigenom, att handelskammaren

erhölle officiellt uppdrag att därmed medverka.

13. Frågor om bevakning skostnader och avstängda bevaknings
områden.

För bevakning utom tjänstgöringstiden av utlossat gods, som icke

blivit tullbehandlat eller infört i tullpackhus, erlägges avgift, som i

allmänhet drabbar varuägaren. Här i Göteborg äro förhållandena

sådana, att endast en ringa bråkdel av härstädes lossat gods kan intagas

i tullpackhuset. Då vidare ett hit infört varuparti icke kan

s. 331 Kontrollera mot PDF

HANDELS- O. SJÖEAKTSNÄMNDEN X GÖTEBORG. 331

tullbehandla®, förrän detsamma blivit i sin helhet utlossat, men det

mycket ofta inträffar, att hela partiet icke lossas under loppet av en

och samma dag utan en del därav ilandföres den ena dagen och återstoden

först under en eller flera påföljande dagar, blir följden den,

att varuägarna i mycket stor utsträckning nödgas utgiva ersättning

för bevakning på övertid, ehuru det stått utom deras förmåga att

tidigare få godset vare sig infört i packhus eller tullbehandla!. Häri

synes ligga en obillighet mot varuägaren. För att godsemottagarna

må erhålla skälig tid att meclhinna tullhehandlingen av ankommande

gods, hemställes därför, att avgift, som nu är nämnd, icke må debiteras

varuägare förrän viss tid efter det fartyget slutlossats.

14. Frågan om modernare arbetsmetoder.

Enligt 185 § tullstadgan fastställes den s. k. allmänna expeditionstiden

för tullförvaltningarna av generaltullstyrelsen. Expeditionstiden

här i Göteborg varierar på de olika avdelningarna och under

olika årstider mellan 9—4 och 9—5. Sedan lång tid tillbaka råder

härstädes ett allmänt och såsom det synes mycket befogat krav på

expeditionstidens utsträckning. Därvid är dock att märka, att en av

de största olägenheterna, som medföljer den nuvarande ordningen,

är den, att ovannämnda expeditionstid icke på alla avdelningar är

effektiv. Expeditionen på kaj och i varuskjul inställes nämligen för

kortare eller längre tid, då vederbörande tulltjänsteman bereder sig

middagsrast. Att tjänstemännen behöva en sådan fristund, må nu

visserligen icke bestridas. Men trafikanterna synas hava en ovillkorlig

rätt att fordra, att under tiden annan sättes i stället, så att avbrott

i arbetet icke äger rum. Detsamma gäller ock, då arbetet inställes,

under det tjänstemannen på sitt kontor utskriver packhusattest

eller andra handlingar. Bortsett från dessa avbrott lärer man

dessutom kunna begära, att expeditionstiden för samtliga avdelningar

även vintertid utsträckes åtminstone till kl. 5 e. m. Egentligen vore

det nog önskvärt, att tiden ytterligare något förlängdes, men med

hänsyn till det arbete, som återstår för tjänstemännen efter tullkontorets

stängning, bör man måhända åtnöjas med tiden 9—5.

Handels- och sjöfartsnämnden uttalar sig sålunda för att expeditionstiden

åtminstone i Göteborg och på övriga större tullplatser bestämmes

för hela året till kl. 9 f. m.—5 e. m. utan avbrott; och torde

stadgande härom, vad beträffar dessa större tullplatser, där kortare tid

under inga omständigheter bör förekomma, lämpligen kunna införas i

tullstadgan.

Då tullverket debiterar böter, emedan tullräkning icke blivit betald

i rätt tid, inträffar det ofta, att räkningen ännu icke kommit

vederbörande tillhanda, när böterna påföras. Nu kan det visserligen

finnas fog för den uppfattning, som från tullverkets sida torde göras

gällande, att trafikanten själv får se till, att han får sin räkning;

men förbiseenden härvidlag inträffa så lätt i större affärer, att det

skulle vara önskligt, om tullkommissionen ville taga under övervä
-

s. 332 Kontrollera mot PDF

332

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

gande, huruvida t. ex. någon anordning med räkningarnas avsändande

med posten, om de icke avhämtas inom viss tid, lämpligen kan låta

sig genomföra. Av större betydelse må ju dock icke denna fråga

anses vara. Ett viktigare önskemål är, att räkningarna avlämnas specificerade

och icke, såsom nu är händelsen, endast upptaga en slutsumma,

som trafikanten endast med ett tidsödande och för honom

naturligtvis ganska mödosamt arbete kan uppdela i de särskilda belopp

och avgifter av olika slag, varav den består. Hos tullmyndigheten

finnes ju alltid specifikationen; och i de allra flesta fall torde

saken kunna lösas på det enkla sättet, att en handling, som i allt fall

skall utskrivas, t. ex. packhusattesten, skrives i två exemplar, varav

det ena bifogas räkningen.

I gällande författningar till förekommande av spridandet av smittosamma

sjukdomar bland människor och djur finnes föreskrivet, att

vissa varor vid import skola vara försedda med intyg av svensk konsul

i utskeppningsorten. Erfarenheten har visat, att dessa intyg —

vilken orsaken än må vara — ofta äro oriktigt avfattade, så att det

inträffar, att varan får följa med fartyget på ett par resor fram och

tillbaka, innan riktigt intyg slutligen anskaffas och varan får tagas i

land. Det är vanskligt att yttra sig om på vilket sätt missförhållanden

av denna art lämpligast kunna avhjälpas; men möjligen kunde

något vinnas genom ett mera direkt samarbete mellan tullmyndigheterna

och vederbörande konsuler.

Såsom ett allmänt önskemål i fråga om moderna arbetsmetoder

kan framhållas ett vidsträcktare användande av blanketter, som tillhandahållas

allmänheten. Liksom sådana t. ex. i posten finnas till

hands för alla förekommande fall, borde även tullverket inrätta sig

på motsvarande sätt, allrahelst de inlagor, som fordras av trafikanten,

stundom äro av den invecklade natur, att man knappast kan begära,

att de skola bliva riktigt uppsatta, om man icke har en formulärblankett

att ifylla.

15. Frågan om pantvärdets bestämmande vid beviljandet av

nederlagsTcredit.

Det synes både olämpligt och, åtminstone i vissa fall, även

obilligt, att den enskilde tulltjänstemannen, som värderar å nederlag

kvarliggande gods, vilket skall utgöra säkerhet för den på gods, som

uttagits från nederlaget, belöpande tullavgift, med vars erläggande

anstånd beviljats, skall stå i ansvar för att denna värdering är riktig,

så att inneliggande varor alltjämt utgöra full säkerhet för den

beviljade krediten. Med hänsyn härtill vore det därför särdeles ömkligt,

om vissa allmänna regler för värdets bestämmande kunde i lag

stadgas, så att statsverket, under förutsättning att dessa regler blivit

följda, kunde själv övertaga risken. Möjligen kunde man i sådant

avseende tänka sig, att på lämpligt sätt uppgjorda taxor skulle lända

till efterrättelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

HANDELS- O. SJÖFABTSNÄMNDEN I GÖTEBORG. 33.3

16. Frågor rörande tullverket* befattning med s. k. tullrestitutionsgods.

Fördelarna av tullrestitution reduceras betydligt av de kostnader,

som äro en följd av det omständliga kontrollsystem, som härvidlag är

föreskrivet. Det synes därför önskligt, att för utförsel av gods av

ifrågavarande slag stadgas enklare kontrollformer; och torde därvid

varuägarens på tro och heder avgivna försäkran i stor utsträckning

kunna tagas för god.

En speciell fråga på detta område upptogs i en motion, som vid

1906 års riksdag väcktes i andra kammaren av skeppsredaren, numera

statsrådet Dan. Broström, och då denna fråga för skeppsbyggerinäringen

är av stor betydelse, tillåter sig handels- och sjöfartsnämnden att

under hänvisning till den utredning, som motionen innehåller, till

kommissionens omprövning upptaga det yrkande, varpå motionen gick

ut, nämligen att i gällande tulltaxa måtte införas bestämmelse därom,

att vid införseln av sådana för nybyggnad, förbyggnad eller reparation

av fartyg, skeppsdocka, dockport, ponton eller slip avsedda materialier

och skeppsförnödenheter, för vilka restitution av eller befrielse

från tull är medgiven, skall, där tullsatsen är bestämd att utgå

efter vikt, till grund för förtullningen läggas importörens av faktura,

konossement eller annan därmed jämförlig handling bestyrkta uppgift

å det införda godsets vikt.

17. Andra förekommande frågor.

Enligt 22 § tullstadgan är tiden, inom vilken från utrikes ort

ankommet gods skall angivas hos tullförvaltningen, bestämd till åtta

dagar. Bland trafikanterna här i staden har gjort sig gällande en

allmän önskan, att angivningstiden måtte utsträckas till tio dagar.

Den i 75 § 1 mom. tullstadgan bestämda tid, under vilken anstånd

åtnjutes med erläggande av tullavgift för nederlagsgods, synes,

vad beträffar lägre tullbelopp, vara väl knappt tilltagen. En fördel vore

ock, om denna tid icke räknades i dagar utan efter kalendermånad.

Handels- och sjöf artsnämnden hemställer därför, att anstånd med tullavgiftens

erläggande må få åtnjutas i tre månader, om tullavgiften

uppgår till 100 kronor eller därutöver, och i en månad, om tullavgiften

är lägre.

Ett spörsmål, vars nöjaktiga besvarande måhända möter vissa

svårigheter, är det, som rör tulltjänstemännens tystnadsplikt. I synnerhet

som detta spörsmål sammanhänger med frågan, i vad mån innehållet

i till tullverket inlämnade handlingar bör hållas hemligt eller

icke, skall handels- och sjöfartsnämnden icke härvidlag göra något

bestämt yrkande utan endast hemställa, att frågan om den tystnadsplikt,

som lämpligen kan åläggas tulltjänstemännen, göres till föremål

för noggrant övervägande.

Göteborg den 14 april 1915.

På handels- och sjöf artsnämndens vägnar:

JUSTUS A. WALLER,

E. TF. Molin.

s. 334 Kontrollera mot PDF

334

SVAR PA FRAGECIEKULÄR.

55. Protokollsutdrag från handels- och sjöfartsnämnden i

Hudiksvall.

Utdrag av protokoll, hållet vid handels- och

sjöfartsnämndens i Hudiksvall sammanträde den

11 december 1914.

§ io.

I skrivelse den 19 november innevarande år hade 1914 års tullkommission

anhållit, att nämnden ville med stöd av de erfarenheter,

som kunde hava vunnits, giva kommissionen tillkänna de önskemål,

som från handelns, industriens, sjöfartens och jordbrukets sida göra

sig gällande i avseende å tullverkets tillämnade omorganisation; och

beslöt nämnden att i anslutning till de av kommissionen särskilt framställda

frågor, som borde komma till behandling, anföra följande:

Beträffande frågan om lekmannarepresentation inom styrelsen,

ansåge nämnden sådan — genom tullfullmäktige — synnerligen önskvärd,

då handel och industri därigenom lättare bleve i tillfälle att få

sina berättigade önskemål framhållna.

Vidkommande upplysningsarbetet från styrelsens tullbehandlingsbyrå

ville nämnden framhålla, att den nu ställde sig allt för dyrbar.

Synnerligen önskvärt vore även, om tullprejudikat och andra tullbehandlingsfrågor

genom prejudikatsamling, för allmänheten tillgängliga

cirkulär genom tullkamrarna eller på annat dylikt sätt gjordes mera

tillgängliga för allmänheten.

Tulltjänstemännens av lägre grad kompetens och utbildning ansåge

nämnden böra förbättras.

Den nuvarande kustbevakningen vore för dyrbar och i förhållande

till kostnaderna för densamma allt för ineffektiv. Nämnden ville ifrågasätta,

huruvida icke gränsbevakningen vid kusterna kunde bestridas

genom flottan i samband med bemanning av signalstationerna. Tullkamrarna

skulle därigenom komma i bättre förbindelse med bevakningen,

och denna skulle säkerligen för tullverket bliva billigare.

Tullkommissionen hade ifrågasatt en förkortning av den tid, som

gods Ange bötesfritt kvarligga i packhus, men ville nämnden häremot

framhålla, att enligt nämndens åsikt tiden redan nu vore för knappt

tillmätt. I regel vöre det svårt att hinna meddela sig med utländsk

avsändare, för den händelse varans emottagande förvägrades. Nämnden

hölle jämväl före, att angivningsböterna borde betydligt reduceras.

Packhuskarlar funne nämnden härstädes fullständigt onödiga, och

skulle de endast hava den effekt att fördyra tullbehandlingen.

I sportelfrågan ville nämnden framhålla önskvärdheten av att

tulltjänstemännens löneförhållanden ordnades så, att de ej hade något

ekonomiskt intresse av övertidstjänstgöring, speciellt då det gäller

varor, lossade och upplagda inom bevakningsområde.

s. 335 Kontrollera mot PDF

335

HANDELS- O. 8JÖFAKT8NÄMNDKN I HUDIKSVALL.

I detta sammanhang ville nämnden jämväl framhålla önskvärdheten

av att fartygs tullpapper utställdes omedelbart vid inlämnandet

av stadgade inlagor. Skulle någon kontroll undantagsvis behöva

ifrågakomma, kunde denna ske genom tullbevakningen.

Packhuset i Hudiksvall vore allt för litet, åtminstone så länge

varuskjul saknades.

Vidkommande pantvärdets bestämmande vid beviljandet av nederlagskredit

ville nämnden framhålla, att pantvärdet nu i allmänhet

sättes allt för lågt. Detta stode nog i samband med att ansvar vilade

å tullförvaltaren, vilket medförde en överdriven försiktighet från hans

sida till skada för handel och industri. Därför syntes det nämnden

lämpligast, att ansvaret överflyttades å tullverket enbart, samt att

pantvärdet bestämdes antingen till vissa procent av fakturavärdet eller

också med vissa terminers mellanrum fastställdes av generaltullstyrelsen

eller tullfullmäktige.

I övrigt funne nämnden icke något att uti ifrågavarande ärende

andraga.

Denna § förklarades genast justerad.

Vid protokollet:

HADAR RISSLER.

Ratt utdraget, betygar:

J. V. Arndt.

56. Skrivelse från handels- och sjöfartsnämnden i Luleå.

Till 1914 års tullkommission, Skeppsbron 38, Stockholm St.

Med anledning Eder skrivelse av den 19 november 1914 med

anhållan, att handels- och sjöfartsnämnden villé till Eder inkomma

med yttrande över vissa i Eder skrivelse uppställda frågor värda beaktande

vid förslag till tullverkets omorganisation.

Vid efterkommandet av denna Eder framställning har nämnden

funnit sig sakna anledning avgiva yttrande i flera än här nedan nämnda

punkter.

7. Att kvinnor med fördel kunna användas för tjänstgöring i

tullverket lika såväl som i de flesta andra statens verk, torde väl

knappast kunna bestridas. Då frågan avser uteslutande kontorsgöromål,

synes kvinnlig arbetskraft böra komma till användning företrädesvis

vid tullkamrarna samt nederlags- och uppbördskontoren i

Stockholm, Göteborg och Malmö ävensom å en eller annan av de

övriga större tullkamrarna.

8. Beträffande frågan om möjlig indragning av tjänster vid lokalförvaltningen

samt kust- och gränsbevakningen beder nämnden få

s. 336 Kontrollera mot PDF

336

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

anföra, att vad lokalförvaltningen härstädes angår, består dess personal

av en tullförvaltare, en kammarskrivare, en uppsyningsman och

åtta vaktmästare, och torde med den avsevärda trafik, som särskilt

under seglationen här förekommer, någon minskning av denna personal

icke kunna ske. Vad kustbevakningen angår, måste frågan om

indragning av tjänster vid densamma härstädes ställas i samband

med omreglering av kustbevakningens patrulleringsområden för hela

riket. Vid senaste regleringen för några år sedan av tullverkets stater,

därvid beslut fattades om användning av motorbåtar i kustbevakningens

tjänst, gjordes visserligen en del därav betingade indragningar

av tjänster, men torde det kunna ifrågasättas, om ej patrulleringsområdena

skulle kunna göras ännu större, än som då skedde, varigenom

ett större antal indragningar skulle kunna ske. Sådan utsträckning

av patrulleringsdistrikten borde avse kuststräckor, å vilka

icke någon särdeles livlig trafik förekommer, och vilka kuststräckor

icke angränsa till främmande land. Ehuru det icke kan anses rådligt

att • lämna en kuststräcka helt och hållet utan bevakning, torde dock

avseende jämväl böra fästas vid det ringa antal förseelser och förbrytelser

mot tullförfattningarna, som de senaste decennierna förekommit

och upptäckts genom kustbevakningens ingripande.

Rörande gränsbevakningen utgöres densamma vid gränsen mot

Finland av, utom befäl, 90 stycken gränsridare med en årlig avlöning,

utan ålderstillägg, av 1,500 kronor vardera eller tillsammans 135,000

kronor, under det att hela tulluppbörden för Haparanda stad under

år 1913 belöpte sig till endast 103,937 kronor. Det synes därav kunna

ifrågasättas, om ej någon indragning av nämnda personal, sedan det

yrkesmässiga smuggleriet vid denna gräns numera i högst avsevärd

utsträckning hejdats, skulle kunna ske.

9. I rikets tre största städer är lokaltullförvaltningen sedan äldre

tider för handläggning av mer eller mindre olikartade göromål uppdelad

i vissa avdelningar, vardera med sin chef. Dessa avdelningar

benämnas: tullkammare, uppbördskontor, nederlagskontor, konfiskationskontor

och kassakontor, packhusinspektion och tullbevakningsinspektion.

1 Malmö äro dock uppbördskontoret, konfiskations- och

kassörskontoret sammanslagna till en avdelning. Att packhusinspektionerna

liksom tullbevakningsinspektionerna höra på grund av sina

väsentligt olikartade göromål såväl sinsemellan som med de övriga

avdelningarna fortfarande utgöra särskilda avdelningar, något som

även i utlandet lärer vara fallet, synes äga fullt berättigande, men

däremot synes intet finnas, som talar emot att icke de övriga avdelningarna

kunde och borde sammanslås till en avdelning under en

gemensam chef. Utom det att förvaltningen för staten bleve billigare

genom en chef i stället för respektive fyra och tre, komme också en

väsentlig kostnad att kunna inbesparas genom förenklingar i räkenskapsväg

och därmed förenade arbeten.

15. Det torde icke kunna bestridas, att nuvarande föreskrifter

om pantvärdets fixerande för nederlagsgods lämna allt för stort ut
-

s. 337 Kontrollera mot PDF

HANDELS- O. SJÖ FARTSNÄMNDEN I LULEÅ.

337

rymme åt godtycket, därigenom att pantvärdet är lämnat att helt avgöras

av tullkamrarna och nederlagskontoren, vilka också inför tullstyrelsen

äro pekuniärt ansvariga för den lämnade krediten. Såväl

till handelns lättnad som för att åstadkomma likformighet rörande

pantvärdets bestämmande synes det vara av vikt, att Kungl. Maj:t

eller tullstyrelsen, efter hörande av delegerade från någon eller några

-av rikets handelskamrar eller andra sakkunniga, fastställer vissa generella

värden över å nederlag vanligast förekommande varor.

17. Kreditupplag.

En viktig lättnad för handeln, som man får hoppas det ej alltför

länge skall dröja med att få införd även i vårt land, är tvivelsutan

s. k. kreditupplag. Detta slags upplag, som egentligen är endast en

förenkling och modernisering av vårt i mångt och mycket föråldrade

nederlag, erbjuder såväl för staten som för trafiken i handel och varuomsättning

avsevärda fördelar genom ringare utgifter och förenklad

kontroll. Varor, som angivas till kreditupplag, tu 11 behandlas i vanlig

ordning och bokföras, men varuägaren äger rätt genast omhändertaga

utan att då erlägga de å det sålunda uttagna godset löpande tullavgifter.

Vid varje kvartals början föranstaltas av tullverket inventering

av till sådant upplag angivna varor, och är varuägaren skyldig

-att därefter genast inbetala tullavgifter för under nästförflutna kvartal

disponerade varor av dylikt slag.

Det förhållandet, att handeln i våra grannländer sedan många år

njutit stora fördelar av kreditupplag, utan att staten där genom den

varuägaren medgivna dispositionsrätten till varorna lidit några nämnbara

förluster, borde, synes det nämnden, utgöra full och tillräcklig

-anledning för statsmakterna att snarast få genomförd en för handeln

inom landet betydande lättnad. De lättnader, som hitintills genomförts

till handelns fromma i vad det avser tullverkets befattning därmed,

hava i huvudsak avsett transitohandeln, som ju framdeles bör

kunna bliva av stor betydelse för landet men ännu intager en ganska

.anspråkslös ställning.

TidlverJcets åliggande enligt Norrbottenslagen.

Genom för detta län gällande s. k. Norrbottenslagen åligger jämlikt

§ 25 tullstadgan fartygsbefälhavare (eventuellt avlastare), som vill

i fartyg inlasta varor av vilken beskaffenhet som helst till utrikes ort,

-att gälda kostnad för bevakning under lastning å övertid eller å annat

ställe än tullplats. Dessa bestämmelser hava verkat i hög grad betungande

för exporten i Norrbottens län på grund därav, att genom

den korta seglationstiden härstädes lastningen i regel måste bedrivas

även nattetid, d. v. s. på övertid. Att, så länge omnämnda dimensionslag

i sin nuvarande formulering äger bestånd, därvid kontrollen

■över att icke vederbörligen utstämplat virke må skeppas kommit att

22

s. 338 Kontrollera mot PDF

338

SVAR PÅ FRÅGECIRKULÄR.

vila på tullverket, något suspenderande av föreskrivna bevakningar

och kontroller av runt och hugget virke av furu och gran icke kan

förekomma, synes vara självklart, men däremot synes billigheten tala

för att alla andra varor, däri inbegripna sågade och hyvlade trävaror

— å vilka varor någon kontrollering, huruvida de äro framställda av

behörigen utstämplade träd, är omöjlig att verkställa — torde bevakningen

och kontrollen kunna ersättas med ett av avlastaren under

edlig förpliktelse eller på heder och tro å angivningsinlagan till export

avgivet intyg, att icke andra varor äro inlastade av honom i

fartyget i fråga än de å samma inlaga upptagna, samt särskilt beträffande

sågade trävaror av furu eller gran, att desamma äro framställda

av vederbörligen utstämplat virke. Ehuru sådant intyg avgivits,

bör dock rättighet förbehållas för tullförvaltningen att beträffande

dylikt exportgods göra de undersökningar, vartill omständigheterna

kunna föranleda, och bör straffpåföljd stadgas, om oriktiga uppgifter

å inlagan eller intyget lämnas.

Även för statsverket skulle, om detta förslag komme att vinna

bifall, icke oväsentliga besparingar kunna uppstå därigenom, att den

på tullverkets bekostnad inom hamnområde och på ordinarie tjänstgöringstid

anordnade kontrollen skulle för förut nämnda varor genom

intygen komma att bortfalla,

Luleå den 2 februari 1915.

Handels- och sjöfartsnämnden.

A. J. WESTERBERG.

57. Skrivelse frän Stockholms stads hamnstyrelse.

Till 1914 års tullkommission.

Sedan åt Eder uppdragits att utarbeta förslag till omorganisation

av tullverket, har Ni uti en till hamnstyrelsen avlåten skrivelse av

den 19 november 1914 anhållit, att hamnstyrelsen med stöd av de

erfarenheter, som förvärvats under beröringen med tullverket, måtte

till Eder inkomma med yttrande angående förefintliga brister i tullverkets

nuvarande organisation ävensom giva Eder tillkänna de önskemål,

som kunde göra sig gällande i avseende å verkets tillämnade

omorganisation.

Med anledning härav får hamnstyrelsen, som av de i Eder skrivelse

särskilt angivna spörsmål funnit endast nedan angivna föranleda,

till yttrande från styrelsens sida, beträffande eu var av dessa frågor

anföra följande:

9. Frågan om lämpligheten av tullförvaltningarnas i rikets tre

största städer nuvarande organisation på flera avdelningar

utan genomfört gemensamt chefskap.

Erfarenheten påvisar önskvärdheten av att den kommunala institution,

som har hamn- och tullärenden sig anförtrodda, endast har

s. 339 Kontrollera mot PDF

STOCKHOLMS STÄDS HAMNSTYRELSE.

339

eu enda viss tullmyndighet att vända sig till. Det inträffar nämligen

ofta här i Stockholm, att olika synpunkter gorå sig gällande hos olika

tullavdelningar, särskilt de två, som alltid stå i förbindelse med sjöfarten,

nämligen packhusinspektionen och tullbeväkningsinspektionen.

Sammanförandet av de olika lokala tullmyndigheterna här i staden

under gemensamt chefskap skulle därför säkerligen medföra stora

fördelar.

10. Lokalfrågor; och i sammanhang därmed frågan om förkortning

av den tid, som gods må hötesfritt kvarligga i packhus.

De bestämmelser, som reglera Stockholms stads skyldighet beträffande

nybyggnad och underhåll av de för tullverket erforderliga

byggnader i huvudstaden, äro i hög grad föråldrade, och det är därför

svårt att rätt tolka och tillämpa samma bestämmelser. Yad särskilt

angår stadens skyldighet att anskaffa inventarier till tullokalerna,

finnas därom icke några tydliga stadganden, och det möter därför ofta

stora svårigheter att avgöra, i vad män staden kan anses skyldig att

tillmötesgå de ofta nog långt gående krav, som av de lokala tullförvaltningarnas

chefer framställas. Fullständiga och tydliga stadgande!!

böra därför åstadkommas beträffande de lokaler, staden är skyldig

tillhandahålla, samt huru dessa böra vara beskaffade för att lämpa sig

efter nutida krav, angående lokalernas utrustande med inventarier,

värme, lyse och vatten, ävensom i fråga om underhåll, renhållning

m. m. av samma lokaler. Väl hava mellan staden och tullverket i

särskilda fall träffats överenskommelser rörande vissa av dessa frågor,

såsom angående bestridandet av kostnaderna för värme, lyse och vatten,

men någon generell överenskommelse finnes icke.

I sammanhang med denna fråga står frågan om längden av den

tid, varunder gods kan få fritt kvarligga i packhus.

Den i tullstadgan i sådant hänseende medgivna tid av tjugu

dagar är alltför lång, och den påföljd, som drabbar ägare av i pack1

hus efter nämnda tid kvarliggande gods, så låg, att densamma icke

verkar avskräckande för en importör, som kan finna med sin fördel förenligt

att låta godset kvarligga.

Med hänsyn till dessa förhållanden krävas bestämmelser för packhuslokalers

och varuskjuls utnyttjande, så avpassade, att de bliva i

minsta mån betungande för handel och sjöfart, på samma gång tiden

för varors kvarliggande i dylika lokaler måste begränsas till det minsta

möjliga, för att stockning i trafiken ej må uppstå; och det synes

även skäligt, att staden tillerkännes rätt att inom vissa gränser vara

medbestämmande beträffande tiden för gods kvarliggande i packhus

och storleken av de avgifter, som påläggas dylikt gods och vilka böra

tillfalla staden.

Den tid, under vilken gods må utan påföljd kvarligga i packhus,

torde utan olägenheter kunna förkortas till hälften av den nuvarande

eller tio dagar, och böra å därefter kvarliggande gods läggas avgifter,

som lämpligen må ökas, ju längre tid godset kvarligger.

s. 340 Kontrollera mot PDF

340

SVAR PÅ PRÅGECIRKULÄR.

11. PacJchusIcarlsfrågan.

Ehuru det torde vara obestridligt, att befintligheten av packhuskarlar

i många fall är till stor fördel för trafikanterna och till säkerhet

för tullverket, medför dock packhuskarlarnas nuvarande ställning

till tullmyndigheterna en del olägenheter för såväl kommunen som

allmänheten. I den mån denna institution bör bibehållas, synes dess

personal böra lyda under tullverket.

Enligt praxis hava packhuskarlarna hållits med lokaler och inventarier

på kommunens bekostnad, och påfordras ännu detta av tullmyndigheterna,

med vilken rätt är icke klart. En utredning i denna

fråga är sålunda erforderlig.

13. Frågor om bevakningskostnader och avstängda ber åkning s
områden.

De i gällande författningar förefintliga bestämmelser angående

huru tull- och packhus skola vara beskaffade, för att däri inlagda

varor ej skola påläggas bevakningskostnader, äro påtagligen föråldrade

och därigenom onödigt betungande, varför genomgripande förändringar

härutinnan höra åstadkommas.

Slutligen vill hamnstyrelsen erinra om sin till Eder den 30 november

1914 avlåtna skrivelse i de under punkterna 10 och 13 här

ovan berörda spörsmål.

Stockholm den 10 maj 1915.

För Stockholms stads hamnstyrelse:

OTTO M. HÖGLUND.

Edv. Ploman.

58. Skrivelse frän skeppsredaren Sigurd Hedberg i Malmö.

Till herr ordföranden i 1914 års tullkommission generaldirektören

m. m. H. Herr F. W. H. Pegelow, Stockholm. 1 2

1. Med anledning av Eder skrivelse av den 13 ds med uppmaning

att besvara de i formuläret framställda frågorna får jag som

min åsikt framhålla, att den första torde giva anledning till en närmare

utredning, om icke åtskilliga av de ärenden, som nu handläggas

av kungl. generaltullstyrelsen, till trafikens fromma kunde överflyttas

till lokalförvaltningarna, enär på grund av den förlust, ett uppskov

med ärendenas handläggning ofta förorsakar den trafikerande allmänheten,

ärendenas behandling av tullmyndigheterna tydligen bör ske

med all den skyndsamhet, som är förenlig med en grundlig utredning

av desamma;

2. den andra frågan till det uttalandet, att en lekmannarepre«entation

är obehövlig, enär det förvisso icke möter någon som helst

svårighet att från lekmannahåll erhålla alla erforderliga upplysningar.

s. 341 Kontrollera mot PDF

8. HEDBERG.

341

3—5. Frågorna 3—5 beröra helt nya verksamhetsområden inom

tullorganisationen, och torde, enligt vad jag kunnat inhämta, skälig

anledning till missnöje med det sätt, varpå tullbehandlings- och

upplysningsbyrån hittills fyllt sin förvisso svåra uppgift, ej föreligga.

G. Vad frågan 6 beträffar, anser jag, att man, med hänsyn till

avlöningsförhållandena, rimligtvis icke kan begära högre kompetens

av tulltjänstemännen av lägre grad än den, som för närvarande är

fastställd, men med avseende på utbildningen av dessa tjänstemän

torde med fog böra påyrkas, att de i likhet med tjänstemän av högre

grad icke skulle få antagas till extra ordinarie i tullverket, förrän de

förut genom någon tids praktisk tjänstgöring vid tullbevakningen

visat sig pålitliga och användbara till de många olikartade göromål,

tullbevakningen har att handlägga, och även inhämtat nödiga insikter

i de tullförfattningar, som angå bevakningstjänsten; att denna kompetens

och den utbildning, de erhålla i bevakningstjänsten, ej räcka

till för att förrätta tjänstemäns av högre grad sysslor, torde vara en

självklar sak.

7. Då kvinnor i allmänhet äro mera nervösa än män, anser jag

dem ej vara lika lämpliga som männen, åtminstone ej vid de större

tullförvaltningarna, där oftast ett forcerat och nervöst arbete förekommer.

8. Indragning av ordinarie tjänster vid lokaltullförvaltningen

torde ej kunna göras, då ju redan ett större antal extra ordinarie

tjänstemän av högre och lägre grad där ständigt äro sysselsatta; då

kustbevakningen numera efter tillkomsten av motorbåtar torde böra

vara mera effektiv än förr, anser jag en närmare utredning av hithörande

frågor nödvändig, för att kustbevakningen må motsvara berättigade

krav.

9. Att föreståndarne för de olika tullförvaltuingsavdelningarna i

rikets 3 största - städer hava en något så när självständig ställning

vid utövandet av sin tjänst, som de väl själva bäst känna, torde

uteslutande vara till nytta såväl för den trafikerande allmänheten som

för göromålens behöriga skötande, och kan jag därför icke tillstyrka

en förändring i tullförvaltningarnas i rikets 3 största städer nuvarande

organisation på flera avdelningar utan genomfört gemensamt

chefskap.

10. Den tid av 20 dagar, som gods må bötesfritt kvarligga i

packhus, torde utan men för trafiken ytterligare kunna inskränkas

till 14 dagar för de större tullförvaltningarna och 10 dagar för de

mindre, och torde motiveringen i § 31 till underdånigt förslag till tullstadga,

avgivet av kungl. generaltullstyrelsen den 29 mars 1900, innehålla

fullgoda skäl även för sistnämnda inskränkningar.

11. För min del anser jag, att statsverket borde betala packhuskarlarna.

Skulle det emellertid efter noggrann utredning visa sig ej

kunna genomföras, anser jag, att packhuskarlarnas taxa borde revideras,

så att avgifterna komma att stå i rimligt förhållande till arbetet.

12. Då sportelfrågan erhållit sin sista lösning så sent som den

23 dec. 1910 och ingenting nytt av beskaffenhet att kunna på frågan

inverka därefter inträffat, anser jag mig ej kunna yttra mig om huru
-

s. 342 Kontrollera mot PDF

342

SVAR PÅ FRÅGECIRKTJLÄR.

vida något nytt, för sjöfarten bättre system skulle kunna ernås.

Då dessutom inom så gott som alla enskilda verksamhetsområden en

viss tid av dygnet är fastställd som normalarbetsdag, utöver vilken

varje arbete måste ersättas med avsevärt högre belopp än å den ordinarie

arbetstiden, torde det icke innebära någon orimlighet, att även

för tullverkets tjänstemän av högre och lägre grad, som hava skyldighet

att å vilken tid av dygnet som helst stå den trafikerande allmänheten

till tjänst, äro fastställda för de förra allmänna expeditionstiden

och för de senare allmänna tjänstgöringstiden, utöver vilka tider särskild

gottgörelse erlägges av den, som påkallar arbete å övertid, och

icke av statsverkets för allmänna ändamål avsedda medel.

13. Frågan om godsbevakningskostnad åt tullpersonalen på övertid,

vilken äger ett så intimt sammanhang med frågorna 10 och 12,

anser jag icke heller böra föranleda förändring i nu bestående ordning

men måste på det bestämdaste opponera mig mot att godsbevakningskostnad,

av vad namn den vara må, skall utgå till statsverket

å allmänna tjänstgöringstiden från 7 f. m. till 6 e. m., en inkomst

för statsverket, som väcker stort och allmänt missnöje, och

vars redovisning och indrivning på vissa håll förorsakar statsverket

vida större utgifter än det debiterade beloppet för nämnda bevakning.

Vad avstängda bevakningsområden beträffar, äro kaj- och hamnplatserna

härstädes av deri beskaffenhet, att de icke utan stort men

för trafiken kunna så avstängas, att de göra bevakning av tullpersonalen

överflödig.

14. Frågan om modernare arbetsmetoder sammanhänger så nära

med frågan om tidsenliga tullokaler, att, så länge Malmö stad icke

anskaffat tillräckliga sådana, den för trafiken härstädes tidsödande

och besvärliga expeditionen av godset ej kan förbättras.

Malmö den 27 januari 1915.

SIGURD HEDBERG.

III. Redogörelse för personalförhållandena inom

vissa främmande staters tullverk.

(Utarbetad av 1912 års s. k. överkvalifikationssakkunniga.)

Bayern.

Tjänstemännen vid det bayerska tull- och inre-beskattningsväsendet

äro delade i fyra kategorier:

1. Tjänstemän, som avlagt examen för den högre justitie- och

förvaltningstjänsten med huvudbetyget I eller II.

2. Tjänstemän, som innehava mogenhetsbetyg från 9-klassig

högre elementarskola och därefter besökt tekniska högskolan i Miinchen

under två terminer efter en för tulltjänsten särskilt föreskriven läroplan

samt därifrån erhållit godkända betyg. Dessa personer anställas

i tull- och skatteförvaltningen som extra ordinarie tjänstemän och

s. 343 Kontrollera mot PDF

BAYERN.

343

liava att efter 2 I/2 års praktisk tjänstgöring avlägga en fackexamen.

Tjänstemän av denna kategori hava ej antagits under de senare åren

(f. o. in. 1909).

3. Tjänstemän, som genom bevistande av en bayersk mellanskola

förvärvat rätt till ettårig värnplikt (kunskapsmåttet motsvarar närmast

svensk realskolexamen). Dessa anställas först som vaktmästare vid

gränsbevakningen (Grenzaufseher) och skola efter 5-årig tjänstetid

avlägga en särskild fackexamen.

4. Tjänstemän, som före sin antagning till vaktmästare vid

gränsbevakningen blott äga folkskolebildning och genomgått en undervisningskurs

på 4 veckor vid gränsbevakningsskolan.

Tjänstemän av den första kategorien bekläda posterna som chefer

för huvudtullkamrar och i mindre omfattning såsom gradpasserare

platser såsom föreståndare vid mindre förvaltningar.

Tjänstemän av den andra kategorien innehava en del av chefsplatserna

vid huvudtullkamrarna. Dessutom användas de som sidoordnade

tjänstemän vid huvudtullkamrarna och som föreståndare för

viktigare tullplatser av underordnad grad vid gränsen och i inlandet

samt som ledande tjänstemän i gränsbevaknings- och inre-beskattningstjänsten.

Flertalet av dessa tjänstemän har sig anförtrott tullbehandlingsbestyret

i egenskap av förste expedierande tjänstemän vid

<le högre och lägre lokalförvaltningarna.

De sedan år 1906 utbildade, för den ordinära tull- och skattetjänsten

bestämda tjänstemännen av den tredje kategorien skola

huvudsakligen övertaga de mindre viktiga tjänsteåligganden, som hittills

bestritts av tjänstemän, tillhörande den andra kategorien.

Tjänstemän av den fjärde kategorien hava närmast att förrätta

gränsbevakningstjänst och att biträda vid tullbehandlingen. De dugligare

bland dem bliva efter längre bevakningstjänstgöring och efter

avläggande av en särskild prövning (huvudsakligen i skattebestämmelser)

befordrade att självständigt sköta underordnade tjänster vid

stationer. Bland dem rekryteras också kansli- och registraturtjänstemännen.

En omläggning av rekryterings- och befordringsförhållandena är

ifrågasatt och skulle avse att minska antalet av tjänstemän med högre

utbildning — särskilt den andra kategorien — och ersätta dem med

tjänstemän av tredje och fjärde kategorierna.

Danmark.

För att bliva antagen som »toldmedhjselper» fordras en skolan

derbyggnad närmast motsvarande vår realskolexamen. Vidare är

föreskriven en fackexamen, som dessa tjänstemän måste undergå,

innan de efter en omkring 8-årig utbildningstid och efter fyllda 25

år utnämnas till »toldassistenter», från vilken klass de högre tjänsterna

{toldkontrolor, toldforvalter, toldinspektor och toldkasserer) rekryteras.

Tullassistenterna användas såväl till egentlig tullkammartjänst

som till bevakning och tariffering av varor.

s. 344 Kontrollera mot PDF

344

FRÄMMANDE STATERS TTTLEPERSONAL.

Vid antagande av »toldrorsbetjente», tullverkets lägsta avlöningsklass,

föredrager den danska tullstyrelsen sjömän med styrmansexamen

eller underofficerare från liären eller flottan. Dessa tjänstemän, för

vilka det numera finnes en befordringsgrad, »overtoldrorsbetjente»,.

användas vid bevakningstjänsten, till lättare klareringar o. d. men

sällan vid den egentliga varutullbehandlingen och kunna endast i sällsynta

fall erhålla tjänst som toldassistenter.

Man har på senare tiden börjat ägna uppmärksamhet åt lämpligheten

av att i större utsträckning använda rorsbetjente till bevakningsgöromål,

därvid även kustbevakningen, och att förbehålla toldassistenterna

det kvalificerade arbetet, nämligen tarifferingen.

Det må anmärkas, att vid kustbevakningen i stor utsträckning

användas utom de egentliga avlöningsklasserna stående »honorarlonnede»

tulltillsyningsmän, oftast fiskare, vilka sålunda sköta sitt privata yrkevid

sidan av statstjänsten.

England.

I England råder en bestämd skillnad mellan bevakningstjänst

(waterguard service) å ena sidan samt egentlig tulltjänst (landing and

warehouse service) och accistjänst å andra sidan.

A. Vid bevakningen finnas följande tjänsteinnehavare:

2 superintendents of waterguard, list class,

8 » » » , 2:nd » ,

42 chief preventive officers,

521 preventive officers,

1,005 preventive men.

För att bliva antagen till bevakningsvaktmästare (preventive man)

fordras tullstyrelsens medgivande att få undergå en särskild examen.

Vanligt är, att tullstyrelsen till denna prövning kallar ynglingar, vilka,

förut såsom springgossar o. d. varit tillfälligt anställda i tullens tjänst.

Åldersgränserna äro 17—20 år, och en noggrann läkarbesiktning;

är föreskriven. Den nämnda kunskapsprövningen omfattar:

engelska språkets läsning och rättskrivning,

läsning av brev i olika handstilar,

räkning,

geografi.

Likaså får den sökande visa, att han kan sköta en roddbåt.

Befordran från preventive man till preventive officer är beroende

på en prövning i ämnen, som tillhöra tjänsten. Till denna prövning

kallas bevakningspersonalen efter ålder.

Intet hinder möter för en person, som inskrivits såsom preventive

man, att nå de högsta posterna inom bevakningstjänsten.

Anmärkas bör, att i England tjänsteinnehavare av lägsta grad

erhålla distinktionstecken efter femte, nionde, trettonde, sjuttonde,,

tjuguförsta och tjugufemte året; och med varje »stjärna» följer en

s. 345 Kontrollera mot PDF

ENGLAND.

345

löneförhöjning av 1 shilling i veckan. Personer i tullbevakningstjänst

bruka i England i regel ej kommenderas till tjänstgöring på den plats,

där de äro födda.

B. Lokaltullförvaltningen förfogar över följande tjänstemän:

8 collectors,

44 inspectors and collectors, Pst class,

100 » » » , 2:nd » ,

1 inspector (preventive staff),

725 surveyors,

5,550 officers.

För att bliva antagen till »officer» fordras att vara inom åldern

19—21 år och att hava avlagt en särskild examen inför Civil Service

Co mmission. De ämnen, som denna prövning kan omfatta, äro:

1. skrivning,

2. engelska,

3. aritmetik,

4. naturkunskap,

5. franska,

6. tyska,

7. latin,

8. matematik,

9. bokhålleri och stenograf!,

10. historia och geografi.

Av dessa äro 1—4 obligatoriska, under det att den sökande frivilligt

kan anmäla sig till prövning i högst två av de under 5—10

upptagna ämnena.

Enligt erhållna upplysningar lärer i praktiken konkurrensen vara

mycket stor och de tävlandes kvalifikationer jämförelsevis synnerligen

höga. Examen, som är både muntlig och skriftlig, brukar pågå i tre

dagar och är förenad med en kostnad av 2 £.

För att bliva befordrad till surveyor fordras ånyo en examen,

som uteslutande omfattar till tjänsten hörande författningar o. d.

Finland.

Personalen vid den finska tullförvaltningen är delad i:

1. tjänstemän, nämligen:

tullinspektörer, tullförvaltare, kontrollörer, packhusinspektörer,

tullkassörer, tullexpeditörer, överuppsyningsmän, tull- och gränsfiskaler

samt kontorsskrivare;

2. betjänte, vilken beteckning omfattar:

uppsyningsman, äldre och yngre vaktmästare samt extra vaktmästare.

Sedan år 1894 fordras minst lägre juridisk förvaltningsexamen

s. 346 Kontrollera mot PDF

346

FRÄMMANDE STATERS TULLPERSONAL.

för tjänstemän vid tullverket likasom vid alla andra finska administrativa

verk. Någon särskild bildningsgrad för betjänte finnes ej

fastställd, men har fordran varit folkskolebildning samt liksom för

tjänstemännen förmåga att behärska landets båda språk, svenska och

finska. På en del platser har ytterligare fordran på rysk språkkunskap

tillkommit.

Enligt de upplysningar, som benäget meddelats av packhusinspektor

Ossian Häggman i Hälsingfors, har under de senaste tjugo åren endast

ett fall förekommit, då tullbetjänt genom kejserlig nåd erhållit dispens

för inträde å tjänstemannabanan.

Herr H. yttrar i en skrivelse till en av kommissionens ledamöter

den åsikten, att frågan rörande överkvalificerad arbetskraft vore på

ett jämförelsevis lyckligt sätt löst i det finska tullverket, nämligen

genom den stora utsträckning, kvinnoarbetet därstädes fått.

Ur skrivelsen torde få anföras följande:

»Hösten 1912 voro cirka 120 kvinnor anställda vid finska tullverket,

fördelade på olika orter, där de tjänstgjorde sålunda:

i Hälsingfors: å tullstyrelsen och dess olika avdelningar (revisionskontoret,

statistiska kontoret o. s. v.) 46. Angående alla

de e. o. kammarskrivare, som vid denna tidpunkt tjänstgjorde

å tullkamrarna, se nedan.

Å tullkammaren: 28 (av dessa 3 renskri verskor, antagna

endast för den livligaste seglationstiden, och 8 e. o. kammarskrivare

med tillfälliga förordnanden såsom extra kassörer

eller kontorsskrivare *);

i Abo: 10 (därav en extra kassör);

i Viborg: 11 (en extra kassör, 3 e. o. kammarskrivare med tillfälliga

förordnanden);

i Uleåborg: 3 (en extra kassör);

i Vasa: 2;

i Björneborg: 2;

i Hangö: 2;

i St. Petersburg: 2 (en e. o. kammarskrivare).

Dessutom vid 19 mindre tullkamrar såsom extra kassörer en

vid varje.

De e. o. kammarskrivarne, till vilka endast ''examinerade’ antagas,

hava under den tid, de på grund av tullstyrelsens förordnande tjänstgöra

vid någon tullkammare, vanligen 200 mark månatligen. Under

mellantiderna, då de praktisera vid tullstyrelsen eller tullkammaren i

huvudstaden, uppbära de ett arvode av 100 mark i månaden. Såsom

kammarskrivare och kontorsskrivare har deras arbete bestått främst i

bokföring, kontrollräkning, debitering, journalisering och renskrivning.

Fartygsklarering ha de icke utfört, och icke heller ha de använts i

packhuset annat än till ''avprickning'' av märkrullor. Ungefär samma

arbete utföres av renskriverskorna vid tullkamrarna.

*) Alla de * examinerade» kvinnorna hava lägre förvaltningsexamen förutom

en, som absolverat högre förvaltningsexamen.

s. 347 Kontrollera mot PDF

FINLAND.

347

De vid tullstyrelsen anställda ''oexaminerade’ kvinnliga biträdenas*)

arvode är från 100 till 175 mark i månaden. Extra kassörer uppbära

vid tullkamrarna från 100 till 150 mark; i Hälsingfors 250 mark och

i Åbo, Kotka och Ulcåborg 200 mark i månaden.

Tullkamrarnas oexaminerade biträden likasom renskriverskorna få

i allmänhet mellan 100 ocli 150 mark i månaden.»

Slutligen anföres följande yttrande av Hälsingfors tullkammare

den 15 januari 1912 med anledning av en ansökan från ett kvinnligt

biträde om ordinarie befattning (dispensansökan):

»Lönerna vid tullverket äro överhuvud bestämda under den förutsättning,

att en man med familj bör kunna efter sitt stånd komma

tillrätta. Om en enskild kvinna komme att av staten uppbära en

lön, som är ämnad att uppehålla en hel familj, erhölle hon härigenom

uppenbarligen en fördel, som ej var förutsedd i tiden vid lönernas

utmätning. Då nu en gång för kvinnor vid universitetet medgives

tillfälle att avlägga tjänsteexamen, torde nödvändigheten fordra, att

dt dessa inom det allmänna tjänsteområdet skapas sådana särskilda

befattningar, som äro för kvinnor lämpade, och varest de kunna erhålla

sådana inkomster, som främst stå i överensstämmelse med hela

samfundets fördelar. Enligt tullkammarens åsikt vore det därför skäl

att genom en särskild författning uttryckligen en gång för alla fastställa,

till vilka tjänster kvinnor kunde få tillträde, och huru stor

d.el av den för männen avsedda lönen skulle tillkomma tjänsteinnehavaren,

om, denna vore kvinna.»

»Kassörs-, revisors-, registrators- och kammarskrivartjänster vid

tullstyrelsen lämpa sig väl för kvinnor. För kontorsskrivare finnas

dock göromål, om vilka man kunde ifrågasätta, huruvida en kvinna

kan göra dem med samma auktoritet som eu man. Tullkammaren

har, vad beträffar fartygs klareringar, ansett det vara olämpligt att

anförtro dem åt kvinnor, då vid dylika förrättningar, som ofta ske

på tjänstefri tid och under nätterna, den tjänstgörande tullnären icke

har sitt chefskap att lita till, och då mellan fartygsbefälhavaren och

tjänstemannen eller mellan befälhavaren och avlastaren kunna uppstå

meningskiljaktigheter, vilkas snabba utredning fordrar manlig beslutsamhet

och bestämdhet. Klareringsgöromålen äro därför alltid vid

Hälsingfors tullkammare anförtrodda åt manliga kontorsskrivare. Men

då kontorsskrivarne ha många andra göromål, vilka mycket väl lämpa

sig för kvinnor, skulle det ej medföra någon olägenhet för större tullkamrar,

där flera kontorsskrivare finnas, om någon av dem vore kvinna».

Frankrike.

Beträffande personalförhållandena vid den franska tullförvaltningen

torde få anföras följande utdrag ur en av finske tullöverkontrollören

Seb. Colliander år 1913 från trycket utgiven reseberättelse.

*) För de oexaminerade är icke någon bestämd bildningsgrad fastställd, dock

liava alla »fruntimmersskolebildning». Ett stort antal äro studentskor, vilka under

fritid studera och efter avlagt lärdomsprov vinna inträde bland de examinerade.

s. 348 Kontrollera mot PDF

348

FRÄMMANDE STATERS TTTDLPER SONAD.

Lokalförvaltningen.

Frankrike är indelat i 23 lokaltullförvaltningar, vilka förvaltas

av direktörer.

Personalen vid lokalförvaltningarna utgöres för övrigt dels av

civila tjänstemän (omkring 2,000 personer), dels av en på militäriskt

vis organiserad personal av officerare, underbefäl och manskap — les

brigades de douane — omkring 20,000 personer.

Jämlikt författningen av den 28 juli 1911 innefatta tjänsterna

vid lokalförvaltningen trenne personalstater eller kadrar, nämligen:

1. kadern av högre tjänstemän (cadre supérieur);

2. hnvudkadern (cadre principal), omfattande utom civila tjänste
män

även kaptener och löjtnanter;

3. kadern av lägre tjänstemän (cadre secondaire), bestående av

civila tjänstemän samt underbefäl och manskap vid tullbrigaderna.

En var av dessa kadrar omfattar flera särskilda tjänstegrader,

vilka indelas i ett större eller mindre antal avlöningsklasser. Till

kadern av högre tjänstemän hänföras sålunda direktörer av 3 avlöningsklasser,

överinspektörer av två, inspektörer av två och överuppbördsmän

av tre klasser. Till huvudkadern hänföras överkontrollörer

av 2 klasser, kontrollörer och packhusinspektörer av 4, uppbördsman

av 7 och biträdande kontrollörer av 3 klasser, kaptener av

3 och löjtnanter av 3 klasser samt till sekundära kadern bokförare

av särskilda klasser samt underordnade uppbördsman ävensom underbefäl

och manskap av särskilda grader och klasser, däribland även

matroser med nödigt marinunderbefäl för tjänstgöring till sjöss och

för fartygsvisitationer.

Tjänstemännen inom »cadre supérieur», förutom direktörerna,

vilka liksom generaldirektören och administratörerna utses av statens

överhuvud, utnämnas av finansministern. Utnämningarna av tjänstemän

inom »cadre principal» och »secondaire» ankomma på generaldirektören,

som likväl åt direktörerna överlämnat utnämningen av underbefäl

vid brigaderna. Rekryteringen av personalen sker på följande

sätt.

1. Kadern av högre tjänstemän.

Direktörerna utväljas bland överinspektörer av l:a och 2:a klassen,

som tjänat minst två år i senaste klass, och överinspektörerna

bland inspektörerna av l:a klassen, som tjänat minst ett år i denna

klass. Utnämningen till inspektörsbefattningar är beroende på en

tävlingsexamen, för vilken fordringarna enligt ett av finansministern

fastställt program (tullstyrelsens cirkulär nr 3,800 den 25 maj 1908)

äro av uteslutande finansrättslig natur.

s. 349 Kontrollera mot PDF

FRANKRIKE.

349

2. Huvudkadern.

Ingen utom verket stående kan vinna inträde vid huvudkadern

såsom tjänsteman vid någon tullkammare i annan egenskap än såsom

biträdande kontrollör, d. v. s. till högsta graden i nämnda kader.

Aspiranter böra innehava eu ålder av 18 till 25 år, vara studenter

eller ock hava avslutat kurs vid handelshögskolan i Paris eller

annat högre handelsläroverk, som för ändamålet godkänts, samt prestera

läkarintyg över duglighet till militärtjänst eller över fullgjord

sådan, och heror antagandet i tjänst på utgången av en tävlingsexamen

enligt ett av finansministern den 23 maj 1908 fastställt program,

vilket utom statsförfattnings-, förvaltnings- och processrätt, nationalekonomi,

finansrätt och ekonomisk rättshistoria upptager rätt vidlyftiga

fordringar i teknologi ävensom i handelsgeografi. De, som blivit

godkända, antagas till extra tjänstemän, men kunna icke bliva

ordinarie, såvida de icke godkänts i en speciell examen i tulltariffen

och tulltjänsten rörande författningar, vars program fastställts av generaldirektören

den 25 maj 1908, och vilken examen icke får avläggas

förrän efter minst ett års tjänst som extra. Examen kan förnyas tre

gånger i händelse av misslyckande, men kandidat, som icke tredje

gången blivit godkänd, entledigas från sin befattning.

Utnämningen till packhusinspektörstjänster beror av årligen anställda

tävlingsexamina, i vilka endast tjänstemän av huvudkadern

på framställning av sitt chefskap och med generaldirektörens godkännande

kunna taga del. Programmet för dessa examina bär fastställts

av generaldirektören den 23 maj 1908 och upptager fordringar

på en noggrann kännedom av tulltariffen ävensom av varuangivningen,

tullbehandlingen och tullavgifternas likvidering rörande författningar. 3

3. Kadern av lägre tjänstemän.

De civila tjänsterna inom sekundära kadern äro förbehållna dels

f. d. underofficerare, som tjänat minst 10 år vid militären, varav 4 i

egenskap av underofficerare, dels korpraler (brigadiers) vid tullverkets

brigader.

Samtliga tjänster som soldat (préposé) vid tullbrigaderna, motsvarande

våra tullvaktmästare, äro förbehållna personer, som tjänat minst

fyra år vid militären, d. v. s. personer, som, sedan de fullgjort sin 2- åriga värnplikt, yttermera minst 2 år kvarstått i militärtjänst. De

anmäla hos sitt militärbefäl sin önskan att inträda i tullverkets tjänst

samt bliva, försåvitt de under sin tjänstetid vid militären ådagalagt

gott uppförande, och därest de vid av en militärkommission (Commission

de classement) föranstaltad examen visat sig äga erforderliga

kunskaper i läsning, skrivning och räkning, av nämnda kommission

anmälda till intagning i tullverkets tjänst. Tullmyndigheterna äga

icke någon bestämmanderätt över vilka av dessa kandidater, som

skola antagas i tjänst vid tullverket.

s. 350 Kontrollera mot PDF

350

FRÄMMANDE STATERS TTTLLPERSONAL.

För den händelse att icke ett tillräckligt antal personer, som tjänat

4 år vid militären, skulle anmält sig, kunna även personer, som

endast fullgjort sin värnplikt vid militären, bliva mottagna under

villkor: 1) att de icke ännu fyllt 25 år, 2) att de hava en längd av

minst 1,6 2 m. (för matroser 1,5 6 in,), samt 3) att icke mer än ett år

förgått, sedan de lämnat armén.

Graden av äldre underofficer (brigadier), motsvarande uppsyningsmanstjänsten

hos oss, kan erhållas endast på grund av en särskild

examen.

Enligt ett av generaldirektören den 25 maj 1908 fastställt program

bestå proven i:

1. ett rättskrivningsprov, varvid skiljetecken dikteras och texten

tvenne gånger uppläses;

2. ett skönskrivningsprov;

3. räkning (de fyra enkla räknesätten, metersystemet och enkel

regula de tri);

4. uppsättandet av ett tjänstebrev eller en rapport;

5. lösning av frågor rörande den praktiska tjänstgöringen;

6. uppsättandet av protokoll rörande något i praktiken vanligen

förekommande fall av brott mot tullförfattningarna;

7. lösning av frågor hörande till militärförfattningarna.

Denna examen får avläggas endast av yngre underofficerare (sousbrigadiers),

vilka före den 1 januari det år, varunder examen skall

avläggas, icke ännu fyllt 40 år och åtminstone 12 månader innehaft

yngre-underofficersgrad, samt vilkas kandidatur blivit godkänd, d. v. s.

vilka prövats innehava för utövande av befäl nödiga egenskaper och

i sådant avseende upptagits i en särskild förteckning (tableau de classement).

Nämnda förteckning uppgöres årligen av en genom ett dekret

av den 2 februari 1907 inrättad kommission (commission regional de

classement), och tages härvid hänsyn till aspiranternas uppförande,

hållning, lämplighet att föra befäl, yrkesskicklighet och praktiska duglighet.

Man har härmed velat förhindra, att personer, som innehava

erforderliga kunskaper men sakna för utövande av befäl nödvändiga

moraliska kvalifikationer, skola kunna bliva kallade att deltaga i

examen.

Yngre-underofficerstjänsterna kompletteras likaledes endast med

manskap, som med framgång genomgått en särskild examen enligt av

generaldirektören fastställt program.

I Frankrike existera icke några skolor varken för utbildning av

tjänstemän eller för underbefäl och manskap vid tullverket. I stället

hava fransmännen, såsom av ovanstående framgått, sökt ernå garanti

för personalens tidsenliga utbildning genom ett omfattande examenssystem.

Kust- och gränsbevakningen.

Bevakningen av såväl landgränserna som kusterna handhaves uteslutande

av de på militäriskt vis organiserade tullbevakningstrupperna

(les brigades de douane). Dessa, som uppsattes den 1 maj 1791 för

s. 351 Kontrollera mot PDF

FRANKRIKE.

351

att ersätta flen civila bevakningspersonalen, bestå av s. k. brigader

till fots av olika numerär, kommenderade envar av eu »brigadier».

Dessa brigader förenas under befäl av en löjtnant till större avdelningar

(lieutenances), vilken ytterligare förenas till truppenheter av

c:a 200 man (capitaineries) under befäl av en kapten. Tullbevakningstrupperna

räknas till territorialarmén och mobiliseras i krigstid, varvid

av desamma formeras kompanier och bataljoner, som ställas till

krigsministerns disposition.

Hamburg.

Enligt en förordning av den 11 maj 1888 tillkommer i Hamburg

ledningen av tulltjänsten såväl som tillämpningen av rikslagstiftningen

angående tullar och inre avgifter en särskild generaltullstyrelse. Såväl

presidenten som bisittarna i denna institution äro juridiskt utbildade

tjänstemän, vilka innehava kompetens att bekläda högre förvaltningsposter

eller domareämbete.

Av tjänstemännen vid lokaltullförvaltningarna fordras icke någon

akademisk utbildning. Närmare bestämmelser angående deras anställning

och utbildning innehållas i en förordning angående utbildningen

och antagandet av supernumerarer (e. o. kammarskrivare),

Militäranwärter (f. d. underofficerare med rätt till civilanställning) och

andra personer inom tullförvaltningen, daterad den 7 september 1888.

Enligt dessa bestämmelser finnas huvudsakligen två i fråga om inträdesvillkor,

utbildning och befordringsutsikter skilda banor inom

tulltjänsten, nämligen som e. o. kammarskrivare (snpernumerar) eller

som vaktmästare (Zollaufseher). De senare äro till stor del s. k.

Militäranwärter, som förvärvat sig rätt till anställning i civiltjänsten,

men andra lämpliga personer kunna även antagas. Av dessa bestämmelser

beröras icke kammarvaktmästarne (Zollamts- och Bureaudiener)

och ej heller de på tullfartygen (tullkryssare, tullbarkasser, jollar) anställda

sjömän, maskinister och eldare.

A. Supernumerarer (e. o. kammarskrivare).

Till supernumerarer antagas blott sådana personer, som hava åtnjutit

en högre skolutbildning — i regel minst berättigade till uppflyttning

i högsta klassen av ett 9-klassigt läroverk (d. v. s. »genomgått

tredje ringen»). De måste i allmänhet hava fullgjort sin ettåriga

värnplikt (Militärpflicht als Einjähriger-Freiwilliger). Undantag kunna

dock medgivas. De måste först genomgå en treårig förberedande

tjänstgöring, som, därest så erfordras, kan förlängas men också inskränkas.

Under denna förberedande tjänstgöring erhålla de genom

sysselsättning vid olika avdelningar tillfälle att i tur och ordning

lära känna tull- och beskattuingsförvaltningens samtliga grenar. Därjämte

utbildas de teoretiskt genom flera kurser vid undervisningsanstalten

för tulltjänstemän. Sådana supernumerarer, vilkas förhållande

s. 352 Kontrollera mot PDF

352

FRÄMMANDE STATERS TULEPERSONAL.

inom eller utom tjänsten under den förberedande utbildningstiden icke

är tillfredsställande, eller av vilka något gagn för verket ej kan förväntas,

kunna när som helst avskedas.

Efter slutet av den förberedande tjänstgöringstiden underkastas

supernumerarerna den första examen för att visa, att de äga skicklighet

att sköta befattningen som Sekretär (kammarskrivare).

Efter avlagd examen bliva supernumerarerna fast anställda som

praktikanter (ungefär »biträdande kammarskrivare»). Såsom sådana

hava de samma avlöning som vaktmästare (Aufseher) men användas

ej blott som sådana utan allt efter behov till tjänstgöring, som eljest

brukar bestridas av uppsyningsman (Assistenten) eller kammarskrivare

(Sekretäre). Efter treårig tjänstetid som praktikant befordras tjänstemannen

i regel till Sekretär.

De åligganden, som tilldelas en Sekretär, äro av ganska olika art.

De flesta av dessa tjänstemän användas inom tullbehandlingstjänsten.

Samtliga tullbehandlingar vid importplatserna och på tullagren utföras

i regel av två tjänstemän, en Sekretär eller Assistent (d. v. s. kammarskrivare

eller uppsyningsman) och en Aufseher (vaktmästare). Därtill

komma mångahanda expeditions- och kontrolleringsgöromål för uppbörden

av konsumtions- och stämpelavgifter samt för gränsbevakningstjänsten.

De konsumtionsskatter, som uppbäras av tullförvaltningen,

äro tobaks-, cigarrett-, socker-, salt-, brännvins-, ättiksyre-, Öl-, musserande

vin-, belysningsmedels- och tändmedelsskatterna. Av stämpelskatter

förekomma, vad Hamburg beträffar, endast spelkort- och växelstämpelskatt.

Sekretärerna användas vidare till att föra tullböcker av alla

slag, till att avfatta utlåtanden, som granskas och avgivas av högre

tjänstemän, till att bearbeta handlingar i rättsmål rörande tull och

inre beskattning, att sköta tullkassor eller att biträda högre uppbördstjänstemän,

att utföra statistiskt arbete, att handhava förrådet av

trycksaker, blanketter, stämpelpapper, skriv- och kontorsmaterialier,

till registrering o. s. v.

Den vidare befordran av en såsom supernumerar utbildad tjänsteman

är beroende av en ny examen samt av den duglighet, han ådagalagt

under loppet av tjänstetiden.

Avläggandet av denna andra examen är villkor för befordran till

kontrollör, vilken befordran först sker på prov och, om den utfaller

fördelaktigt, slutgiltigt. Dessa tjänstemän höra dock ej till de högre

tjänstemännen (Oberbeamte), utan deras tjänstgöring liknar mera sekretärernas.

Dock användas de företrädesvis vid de svårare tullbehandlingsexpeditionerna

i packhusen och å tullkammaravdelningarna

till att behandla viktigare ärenden. Vid förvaltningsavdelningarna

användas de också i regel som vikarier för de högre tjänstemännen.

Bland antalet av kontrollörer utväljas överkontrollörerna, med vilka

rangen av högre tjänstemän börjar. Vid befordran är icke tjänsteåldern

i första hand avgörande, utan urvalet sker efter graden av

dirglighet.

Overkontrollörerna, vilkas utnämning likaledes först sker på prov,

äro merendels anställda som föreståndare för tullbehandlingen vid

sådana tullförvaltningar, som förestås av Oberrevisoren (motsvarar

s. 353 Kontrollera mot PDF

HAMBURG.

353

ungefär tullförvaltare av andra klass och överkontrollör). Åt några

av denna klass har också uppdragits överinseendet över tullavdelningar

med mindre rörelse. Andra äro anställda vid nederlagskontoren, å

vilka journaler föras över de privatlager och kontilager, som äro beviljade

omkring 500 firmor i Hamburg, och från vilka tullfunktionärer

utskickas för att verkställa tullbehandling i magasinerna. Några, i

regel yngre, överkontrollörer sköta gränsbevakningen, och tjänstemän

av denna grad äro även sysselsatta inom den inre beskattningstjänsten

samt vid generaltullstyrelsen, på senare stället med granskning av

tulljournaler och verifikationer, vidare vid statistiska byrån såsom

föreståndare för vissa avdelningar samt slutligen vid tullverkets

huvudkassa.

För överkontrollörerna finnes utsikt att bliva befordrade till överrevisorer.

Även här är icke tjänsteåldern utan den visade dugligheten

i första hand avgörande. Någon provtjänstgöring förekommer ej beträffande

dessa tjänster. Överrevisorerna äro dels föreståndare för de

mera betydande packhusen, dels anställda vid huvudtullkamrarna.

Den äldste överrevisorn är vid behov i överinspektörens ställe, en är

chef för tullstatistiska byrån och några äro sysselsatta med revisionsarbete

hos generaltullstyrelsen.

Överrevisorerna kunna vidare befordras till överinspektörer. Dessa

sistnämnda äro chefer för de sju huvudtullkamrarna, en förestår tullverkets

undervisningsanstalt och en är chef för gränsbevakningen.

Från överrevisorer befordras också Oberrechnungsinspektor och

Oberrechnungsrevisor (ungefär kamrer) hos tullstyrelsen samt rendant

och kontrollör vid huvudkassan.

B. Militär emu) ärter.

Personer, som äro i besittning av ett »civilförsörjningsbevis», äro

inom vissa gränser berättigade till anställning som tullvaktmästare

(Zollaufseher), om de kunna förete bevis, att de äro utan kroppsfel

och att de äga god folkskolebildning. De måste tjäna en provtid av

högst ett år och kunna, om de visat sig olämpliga, avskedas efter fyra

veckors uppsägning. I regel användas de först vid gränsbevakningstjänsten,

som i Hamburgs frihamn sker antingen till sjöss på tullångare

eller till lands som posterings- eller patrulleringstjänst.

Efter flerårig gränsbevakningstjänst förflyttas vaktmästaren till

en annan tjänst, vanligen till en tullbehandlingsexpedition för att där

arbeta såsom andre tullbehandlande tjänsteman tillsammans med en

Sekretär (kammarskrivare), Assistent (uppsyningsman) eller kontrollör.

Inom andra grenar av tjänsten användas vaktmästare blott i ringa

omfattning och vanligen först efter att längre tid hava varit sysselsatt

inom tullbehandlingstjänsten. Sådana göromål, som överlämnas

åt Aufseher, äro:

journalsföring vid packhus- och nederlagsavdelningar,

inre-beskattningstjänst under ledning av överkontrollör,

statistiska göromål,

23

s. 354 Kontrollera mot PDF

354

FRÄMMANDE STATERS TULLPERSONAL.

registrering,

renskrivning o. d.

Sedan en vaktmästare varit i förvaltningens tjänst under minst

3 år, äger han rätt att anmäla sig till examen för erhållande av anställning

som uppsyningsman (Zollassistent).

Vaktmästare, som avlagt denna examen, befordras, om någon anmärkning

mot hans uppförande ej finnes, till uppsyningsman, så snart

tillfälle gives. Dessa tjänstemäns göromål likna kammarskrivarens,

dock överlämnas i regel åt dem enklare saker.

Uppsyningsmännen (Assistenten) kunna även få tillträde till den

för supernumerarer (e. o. kammarskrivare) föreskrivna första (Sekretär-)

examen. Sedan de avlagt denna examen, öppnar sig för dem samma

bana som för supernumerarerna. De kunna befordras till sekretärer,

kontrollörer (efter att hava bestått en ny prövning) och slutligen även

till högre tjänstemän. Blott ett ringa antal särskilt begåvade f. d.

vaktmästare rycker upp i grad av Oberbeamte (d. v. s. överkontrollör,

överrevisor och överinspektör).

Norge.

I Norge hava hittills icke förekommit några bestämmelser angående

den utbildning, som kräves av de olika tullfunktionärérna. Av

de upplysningar, som erhållits, synes framgå, att befordringspraxis

varit ganska växlande. Emellertid arbetar för närvarande en departemental

kommitté, vilken förväntas bliva färdig under loppet av år

1913, på en utredning rörande bl. a. tullpersonalens utbildning, med

hänsyn såväl till det allmänna måttet av skolkunskaper som till den

fackutbildning, som är av behovet för tjänsteinnehavare i olika grader.

Preussen.

Den preussiska lokal tullförvaltningen, som det åligger ej blott att

uppbära tullavgifter och att bevaka gränserna utan även att uppbära

de riket eller förbundsstaten tillkommande indirekta skatterna, sysselsätter

följande antal och grader av tjänstemän:

1) 145 Oberinspektoren (= tullförvaltare, överinspektör),

2) 296 Oberrevisoren (= tullförvaltare, överkontrollör),

3) 1,062 Oberkontrolleure (= kontrollörer),

4) 1,400 Zollsekretäre (= kammarskrivare),

5) 386 Oberzolleinnehmer (ungefär = tullinspektor),

6) 1,730 Zollassistenten (= uppsyningsman),

7) 473 Zolleinnehmer (ungefär = stationsföreståndare),

8) 7,046 Zollaufseher (— vaktmästare).

Utom dessa tjänstemän äro vid kustbevakningstjänsten anställda

18 maskinister, 22 skeppare, 19 eldare, 90 matroser och 47 roddare,

s. 355 Kontrollera mot PDF

PREUSSEN.

355

vilka dock icke användas för egentlig tulltjiinst utan blott till att

skota olika slag av tullfarkoster, och torde sålunda någon närmare

redogörelse för deras arbete ej erfordras. Likaledes kunna de vid

lokaltullförvaltningarna anställda kammarvaktmästarne lämnas ur räkningen,

enär de användas endast till uträttande av ärenden o. dyl.

samt till försegling, plombering o. s. v.

Beträffande de olika tjänstemannaklassernas åligganden kan följande

anföras.

1) Överinspektörerna äro föreståndare för huvudtullkamrarna.

De ordna och övervaka hela tull- och inrikes-skattetjänsten inom distriktet

och äro förmän för samtliga tjänstemän vid huvudtullkammaren

och i distriktet.

överrevisorerna äro anställda huvudsakligen för att närmast

biträda överinspektörerna vid huvudtullkamrarna. Några av dem (69

stycken) äro anställda som chefer vid viktigare underlydande förvaltningar.

3) Kontrollörerna leda och övervaka gränsbevaknings- och inrikes-skattetjänsten

inom de kontrolldistrikt, i vilka huvudtullkammardistrikten

äro uppdelade. De deltaga även själva i gränsbevakningen

och i övervakandet av de fabriker, som stå under uppsikt. Vissa

kontrollörer (ungefär 230 st.) hava till uppgift att vid viktigare importplatser

utöva ledningen över tullbehandlingstjänsten eller förestå

en tullavdelning, slutligen äro några (omkring 140 st.) anställda för

att vid huvudtullkamrarna biträda överinspektörerna med att sköta

där förekommande kontorsgöromål.

Till 4) och 6) Sekreterare och assistenter äro anställda antingen

vid huvudtullkamrarna eller vid underlydande tullförvaltningen sås°om

tjänstemän för kontors-, uppbörds- eller tullbehandlingsgöromål.

Till 5) och 7) Oberzolleinnehmer och Zolleinnehmer äro föreståndare

för tullstationer (Zollämter), nämligen Oberzolleinnehmer för

stationer av lista klass, försåvitt dessa ej på grund av sin särskilt

stora betydelse förestås av överrevisorer eller kontrollörer, Zolleinnehmer

för stationer av 2:dra klass. De äro såsom sådana huvudsakligen

sysselsatta med kontors- och uppbördstjänst men verkställa även den

vid tullstationen förekommande tullbehandlingen.

8) Vaktmästarne äro huvudsakligen upptagna av den lokala

gränsbevaknings- och inrikes-beskattningstjänsten i kontrollörsdistrikten.

En del av dem äro även sysselsatta vid tullförvaltningar av

annan art (Hauptzollämter och Zollämter) med kontors-, uppbörds- och

tullbehandlingstjänst.

Anmärkas bör, att tullbehandlingen av varor i regel skall utföras

av tva tjänstemän gemensamt. Förste tullbehandlingstjänstemän äro

i regel Sekretär, Oberzolleinnehmer eller Zolleinnehmer, andre tullbehandlingstjänstemännen

äro vanligen Aufseher. Zollassistenten (uppsyningsmän)

användas antingen som andre tullbehandlingstjänstemän

eller som förste tullbehandlingstjänstemän jämte Aufseher.

Beträffande utbildningsgraden av de i det föregående under 1 — 8

nämnda tjänstemännen bör skiljas mellan sådana tjänstemän, som

anställts såsom supernumerarer och s. k. Militäranwärter. Andra

s. 356 Kontrollera mot PDF

356 FRÄMMANDE STATETS TULLPERSONAL.

personer användas ej vid lokalförvaltningen, med undantag av att för

närvarande 15 överinspektorstjänster under någon kortare tid för

tjänstinnehavarnas praktiska utbildning äro besatta med Regierungsassessoren,

d. v. s. tjänstemän, som avlagt föreskriven examen för den

högre justitie- och förvaltningstjänsten.

Angående de tjänstemän, som fast anställts från att förut hava

varit supernumerarer eller Militäranwärter, gäller följande.

a) För att antagas såsom Zollsupernumerar fordras flyttningsbetyg

till högsta klassen av ett nioklassigt allmänt läroverk (Gymnasium,

Oberrealschule e. d.). En mycket stor del av supernumerarerna

har dock mogenhetsexamen från sådant läroverk. Supernumerarerna

hava att utan ersättning genomgå en treårig aspiranttjänstgöring,

under vilken de planmässigt utbildas i förvaltningens alla grenar.

Efter aspiranttidens slut skola de avlägga en examen, och utnämnas,

därest de blivit godkända, till Zollpraktikanten. Dessa tullpraktikanter

äro e. o. tjänstemän och användas till fullständigande av utbildningen

först till vaktmästartjänst, i regel 4 månader vid gränsbevakningen,

3 månader till tullbehandlingstjänst vid en gränstullkammare,

4 månader i den inre beskattningstjänsten och 4 månader i tullbehandlingstjänsten

vid någon inlandstullkammare. Sedermera användas

de efter behov även till kontors- och kassa tjänstgöring. Deras anställning

på ordinarie stat äger rum först efter en sammanlagd tjänstgöringstid

av 4 till 5 år såsom Sekretär eller Obereinnehmer. Sedan

en person innehaft tjänst som Sekretär under minst två år, kan han

därest han i allmänhet befunnits lämplig, anmäla sig till kontrollörsexamen.

De tjänstemän, som avlagt denna examen, befordras vid

inträdande ledighet, för närvarande efter en sammanlagd tjänstetid

av ungefär 10 år, till kontrollör och har då i regel att först tjänstgöra

vid gränsbevakning. Efter några år transporteras han till uppsiktstjänst

vid den inre beskattningen och efter ytterligare några år,

allt efter sin olika lämplighet, till packhus- eller tullkammartjänstgöring.

Den vidare befordran till överrevisor eller överinspektör är beroende

på förhållandet i tjänsten. Någon särskild examen fordras

icke härför.

b) Tulltjänstemän, som erhållit berättigande till anställning på

grund av militärtjänst (Militäranwärter), anställas utan undantag såsom

Zollaufseher vid gränsbevakningen. De måste vid en genomgående

prövning visa, att de äga tydlig och driven handstil, säkerhet i

rättskrivning och i de vanliga räknesätten, däri inbegripet decimalbråk

och regula de tri, samt tillräcklig färdighet att uttrycka sig i

skrift. Särskilt skickliga kandidater kunna underkastas en mera ingående

prövning, för att vederbörande myndighet skall kunna bedöma,

om de berättiga till den förväntan, att de framdeles komma att lämpa

sig för tjänster såsom Sekretär eller Oberzolleinnehmer. Personer av

sistnämnda kategori, vilka godkänts i denna strängare prövning, förflyttas

för att vidare utbildas tidigare från gränstjänstgöringen.

Någon fackutbildning före anställningen som Zollaufseher erfordras

icke. De antagas först på prov under sex månader; visa de sig

då icke lämpliga, bliva de efter denna tid entledigade.

s. 357 Kontrollera mot PDF

PREUSSEN.

357

Efter tjänstgöringen vid gränsbevakningen, som i fråga om tiden

är olika inom olika gränsprovinser, och som allt efter inträffande ledighet

växlar för de personer, som genomgått den strängare examen,

från 1 till 3 år och för de övriga från 4 till 7 år, transporteras dessa

Zollaufseher till den s. k. inre tjänsten, d. v. s. beskattningsväsendet,

packhustjänstgöring e. d. Zollaufseher i den inre tjänsten stå i fråga

om avlöning och rang på samma nivå som motsvarande befattningsinnehavare

vid gränsbevakningen, men tjänsten i inlandet anses i allmänhet

vara mindre betungande än den vid gränsen. Transporten

är sålunda icke beroende på några särskilda kompetensfordringar.

De vid gränsbevakningen eller i den inre tjänsten anställda Aufseher

erhålla i huvudsak sin nödiga utbildning av sina förmän och

äldre kamrater. Alla förmän, särskilt överinspektörerna, äro skyldiga

att ägna sin särskilda uppmärksamhet åt tjänstemännens utbildning.

Dessutom har införts särskild fackundervisning för Aufseher, i det att

kontrollören inom distriktet åtminstone var fjortonde dag meddelar

undervisning i enlighet med en av honom uppgjord och av överinspektören

gillad plan. Undervisningen omfattar visserligen företrädesvis

de föreskrifter och de inrättningar, som närmast komma i betraktande

vid denna tjänstgöring, men skall utsträckas till att omfatta

även andra grenar av tjänsten, på det att tjänstemännen därigenom

skola erhålla en förberedande utbildning för andra, även högre anställningar.

Till befordringsplatserna vid lokalförvaltningen (Zollassistent,

Zolleinnehmer, Zollsekretär och Oberzolleinnehmer) befordras endast

sådana Aufseher, som genom en särskild prövning ådagalagt sin lämplighet

härför. Dock kunna särskilt kvalificerade Aufseher omedelbart

rycka upp till Sekretär eller Oberzolleinnehmer. Till examen för dessa

»Stellen des mittleren Dienstes» erhålla Aufseher tillträde, först sedan

de fått nödig utbildning även inom den inre tjänsten. Omedelbar

transport från gränsbevakningen förekommer ej.

De tjänstemän, som börjat såsom Militäranwärter, äro icke heller

utestängda från att befordras till de högre posterna, såsom kontrollörer,

överrevisorer och överinspektörer, förutsatt att de avlägga den föreskrivna

kontrollörsexamen. Härför gälla samma fordringar som för

de tjänstemän, vilka vunnit anställning som supernumerarer. Emellertid

förekommer det på grund av de höga fordringar, som nu uppställas

vid denna examen, endast mycket sällan, att en förutvarande Militäranwärter

befordras till kontrollör.

Enligt nu gällande föreskrifter måste samtliga aufsehertjänster

(7,046 st.) besättas med Militäranwärter. Av tjänsterna såsom Assistent,

Zolleinnehmer och Oberzolleinnehmer äro sammanlagt tre fjärdedelar

förbehållna åt förutvarande Militäranwärter, under det att en

fjärdedel skulle kunna besättas med supernumerarer. Förhållandena

hava emellertid utvecklats så, att för närvarande samtliga 2,203 assistent-

och einnehmerplatser äro besatta med f. d. Militäranwärter, samt

att av 386 oberzolleinnehmerplatser 366 innehavas av f. d. Militäranwärter

och endast 20 av förutvarande supernumerarer.

Av sekretärtjänsterna är enligt reglementet en tredjedel förbe
-

s. 358 Kontrollera mot PDF

358

FRÄMMANDE STATEES TUXLPEESONAL.

hållen f. d. Militäranwärter, nämligen så att var tredje lediga tjänst

av detta slag besättes med en sådan. För närvarande äro av de 1,400

sekretärtjänsterna 865 besatta med f. d. Militäranwärter och 535 med

supernumerarer.

Bland de 1,062 kontrollörerna finnas för närvarande blott 9 Militäranwärter,

av de 296 överrevisorerna är ingen ur denna klass, och

bland de 145 överinspektörerna befinner sig 1 f. d. Militäranwärter.

Schweiz.

A. Gränsbevakningen är ordnad på militäriskt vis med följande

tjänster:

gränsbevakningschefer (kaptener),

löjtnanter,

underlöjtnanter,

adjutant-underofficerare,

fältväblar,

sergeanter,

korpraler,

konstaplar (Gefreite),

gränsvakter.

Gränsvakterna anställas först som rekryter och erhålla, då de

utom sin vanliga tjänst samtidigt bestrida förordnande som stationsföreståndare,

ett särskilt arvode. Övergång från gränsvakt- till vaktmästar-

(Aufseher-) tjänst förekommer.

B. Lokaltullförvaltningens personal delas i:

I. tjänstemän (Beamte):

tullförvaltare,

kassörer,

kontrollörer,

kontrollbiträden,

kassabiträden,

tullbiträden av lista klass,

tullbiträden av 2:dra klass,

II. betjänte (Angestellte):

vaktmästare (Zollaufseher);

till betjänte höra även stationsföreståndare (Zollbeziiger),

kopister, kammarvaktmästare o. d.

Tullbiträden av 2:dra klass skola utom god frejd och frihet från

kroppsliga fel äga kännedom om minst två i landet talade språk.

Deras mått av allmänbildning prövas vid en examen, som bl. a. omfattar

:

1. språk,

2. aritmetik,

3. geografi,

4. fäderneslandets historia.

s. 359 Kontrollera mot PDF

SCHWEIZ.

359

Kandidaterna få ej hava överskridit 30 år (dock medgives undantag

för personer, som varit inskrivna som tullbetjänte) och böra, om

de äro värnpliktsskyldiga, hava genomgått minst rekrytskolan. Företräde

äga personer, som genomgått högre mellanskola (gymnasium,

handelsskola, industriskola etc.) Fast anställning vinnes först efter

någon tids provtjänstgöring.

Befordran till tullbiträde av l:sta klass kan erhållas efter 6-årig

tjänstetid (4-årig för personer med akademisk examen eller betyg från

polyteknikum) samt efter avläggande av en ny examen.

Sistnämnda examen omfattar kännedom om det schweiziska tullväsendet

samt om andra författningar, som förekomma i tjänsten.

Bland ämnena må nämnas:

lagstiftning,

tullförvaltningens organisation,

handelsfördrag,

tariff- och varukännedom,

handelsstatistik,

avfattande av tjänsteskrivelser.

Examen, som anordnas av tullstyrelsen, är både muntlig och

skriftlig och förefaller, att döma av de tryckta bestämmelserna, vara

ganska rigorös. Först efter att hava avlagt denna prövning kan tjänstemannen

befordras till de högre graderna.

För att antagas till Zollaufseher (vaktmästare) fordras god frejd,

frihet från kroppsliga fel, skicklighet i läsning, skrivning och räkning.

Språkkunskaper anses önskvärda och språkkunniga personer äga företräde.

Anställningen sker först på prov. Efter avläggande av examen

kan, såsom nämnts, en person, vilken antagits såsom tullbetjänt, vinna

vidare befordran.

Österrike.

Den egentliga tulltjänsten vid tullplatserna, bestående i varutariffering

samt uppbörds- och debiteringsgöromål, bestrides av tulltjänstemän,

vilkas utbildning omfattar avgångsexamen från elementarskola,

motsvarande svenskt allmänt läroverk, tullkurs och tullexamen.

Till övervakande av packhus och varupartier samt till själva uppvägningen

(angivande av brutto- och nettovikter) användas tullvakter.

Tullvakterna tillhöra en särskild kår, »die Finanzwache», som har

till uppgift att bevaka gränsen, uppbära inre skatter och monopolavgifter.

Kåren rekryteras med f. d. underofficerare, som utbildas under

själva tjänstgöringen och genom kurser. De högre tjänstemännen

(Finanzwachbeamte i motsats till Mannschaft) rekryteras med särskilt

kvalificerade personer bland manskapet, vilka hava avlagt den föreskrivna

prövningen för tjänstemannaanställning.

s. 360 Kontrollera mot PDF

360

TULLVERKETS ELEVKURS.

IV- Uttalanden rörande tullverkets elevkurs.

1. Skrivelse från chefen för generaltullstyrelsen tullbehandlings-

och upplysningsbyrå.

Till 1914 års tullkommission.

I anledning av till undertecknad gjord framställning, att jag ville

från de personer, som senast bestritt lärarbefattning vid tullverkets

elevkurs, inhämta skriftliga yttranden, huruvida det timtal, som tillmätts

ett vart av de i kursen ingående läroämnena, kunde böra undergå

ökning eller minskning och i sammanhang härmed, huruvida den för

kursen i dess helhet anslagna tiden kunde förkortas eller tarva utökning,

ävensom att jag ville delgiva kommissionen min egen åsikt i

denna angelägenhet, får jag med överlämnande av respektive lärares

utlåtanden för egen del äran anföra följande.

Enligt den för generaltullstyrelsen gällande instruktion tillkommer

det styrelsen att årligen, där så anses nödigt, anordna en elevkurs

för sådana personer, som önska vinna kompetens för att bliva antagna

till e. o. kammarskrivare vid tullverkets lokalförvaltning, och erfordras,

förutom genom nådiga kungörelserna den 12 maj 1865 och den 25

oktober 1906 stadgade kompetensvillkor, att hava med godkända vitsord

genomgått en elevkurs. Kursen innefattar en tid av sammanlagt

högst 10 månader och utgöres dels av en praktisk avdelning — provtjänstgöring

vid en medelstor tullförvaltning —, dels av en avgiftsfri

undervisningskurs i Stockholm. Kursen står under ledning av chefen

för styrelsens tullbehandlings- och upplysningsbyrå, som har att för

kursen uppgöra fullständig undervisningsplan, vilken skall av styrelsen

godkännas.

Tiden för kurserna har ansetts lämpligen böra anpassas så, att

den praktiska delen tager sin början den 1 augusti och varar intill

slutet av november månad, varefter den teoretiska undervisningen

omedelbart tager sin början och fortgår med några dagars uppehåll

vid jul och påsk med fem timmars lektionstid om dagen till någon

av de första dagarna av juni, då examen äger rum inför av styrelsen

utsedda censorer.

Den praktiska kursen avser i främsta rummet att pröva elevens

lämplighet för tulltjänsten, att lära känna, huruvida hans hälsotillstånd

medgiver de ansträngningar, som ofta äro förenade med tulltjänsten,

samt huruvida han äger det ordningssinne och den ansvarskänsla och

iakttager det uppförande, som gör det önskligt att han fästes vid

tullverket. Valet av en medelstor tullförvaltning har gjorts i syfte

att låta eleven på ett ställe få en överblick över och kännedom om

s. 361 Kontrollera mot PDF

TULLIiEHANDLINGSBYRACHEFEN.

361

en tnllförvaltnings olika grenar. Under sin tjänstgöring må han under

överinseende deltaga i alla vid förvaltningen förekommande göromål,

och äger han därvid av förvaltningens tjänstemän erhålla råd och

upplysningar i allt, vad tjänsten angår.

Enligt för den teoretiska undervisningen uppgjord plan omfattar

undervisningen, förutom de rent tulltekniska ämnena varukännedom

och tulltaxans tillämpning samt författningskunskap, även kemi samt

levande språk. Till de tulltekniska ämnena ansluter sig kemien på

det närmaste, och lärer det för en tulltjänsteman vara oundgängligen

nödvändigt att äga goda insikter i detta ämne. Genom undervisning

i levande språk har man velat bibringa eleverna, utöver vad de förut

inhämtat, så pass stor färdighet i åtminstone två främmande språks

talande, att de utan större svårighet skulle kunna meddela sig med

en främling, vilket ofta förekommer under tulltjänstens utövning,

varjämte undervisningen särskilt inriktats på handelskorrespondens

och de fackliga termer och uttryck, som förekomma i fakturor och

frakthandlingar m. m. Tyska och engelska hava ansetts böra äga

företräde framför franska, och sker undervisningen, som meddelas av

infödda lärare, på lärarens eget tungomål.

Ansökningarna till de kurser, som hittills ägt rum, hava varit

synnerligen talrika. Under det antalet elever av flera skäl ansetts

böra begränsas till 25, har antalet inträdessökande hittills för varje

kurs uppgått till mer än fyra gånger det antal, som kunnat antagas.

Studentexamen har avlagts av de flesta sökande, och givet är, att, då

summan av betygsenheterna i de särskilda läroämnena i den avlagda

examen rättvisligen varit bestämmande för ordningsföljden aspiran - terna emellan, tullverket fått till elever mottaga ynglingar med i allmänhet

mycket vackra avgångsbetyg.

Givetvis måste undervisningen i varukännedom och tulltaxans

tillämpning taga brorslotten av undervisningen, 12 timmar av veckans

30. Ämnenas stora omfattning och undervisningens beskaffenhet ^med

minutiösa och kritiska undersökningar, förevisning av prov, mikroskopering

m. m. kräver en ansenlig tid. En fullständig och noggrann

behandling av tulltaxans avdelningar har endast varit möjlig därigenom,

att prövningen av elevernas kunskaper, de s. k. tentamina, förlagts

till andra tider än de ordinarie lektionstimmarna. De för författningskunskap

och kemi anslagna lärotimmarna, 5 för det förra ämnet

och 8 för det senare, synas visserligen icke vara alltför rikligt tillmätta,

men om, vad det förra ämnet beträffar, undervisningen i tullförfattningar

inskränkes till att omfatta det viktigaste i tjänstgöringsreglemente

och tullstadga, vilket utan olägenhet torde låta sig göra,

lärer tid finnas övrig för till ämnet hörande undervisning i räkenskapsoch

journalsföring, uppsättning av tjänsteskrivelser m. m. och, vad

kemien angår, torde, sedan numera ett tidsenligt laboratorium i undervisningsanstalten

blivit inrett, undervisningen, som bestrides av två

lärare —- den ene med tullteknisk utbildning — icke behöva utsträckas.

Med de fem undervisningstimmarna i tyska och engelska torde man

hava ernått, vad som enligt undervisningsplanen åsyftats.

Med ikraftträdandet av den nu gällande tulltaxan med dess, för

s. 362 Kontrollera mot PDF

362

TULLVERKETS ELEVKURS.

tillgodoseendet av statens och den inhemska industriens intressen, i

mångt och mycket starka specialisering, ställas för visso stora fordringar

på tulltjänstemannens utbildning, och det vore enligt min övertygelse

icke välbetänkt att förkorta en undervisningstid, som, enligt vad erfarenheten

under nu fullbordade fyra kurser givit vid handen, måste

val tillvaratagas, för att lärarna skola hinna genomgå vad som för

kursen i de olika läroämnena är oundgängligen nödvändigt. Men å

andra sidan kan jag av nedan angivna skäl ej förorda en utökning

av densamma. Att utsträcka lärotiden utöver sex månader lärer ej

lämpligen kunna ske utan att kursen uppdelas i två terminer, varigenom

dess avslutning sålunda komme att väsentligen fördröjas.

De olägenheter, som härigenom uppkomme, och de kostnader, som

bleve en följd dels genom ökat anslag för kursen, dels ock genom de

utgifter, som komme att tillskyndas mången obemedlad elev genom

ytterligare resor från och till huvudstaden och längre uppehåll därstädes,

skulle enligt mitt förmenande säkerligen uppväga de fördelar,

som genom en förlängning stode att vinna. Bemärkas bör även, att

verkets rekrytering med unga skolade tjänstemän icke utan tvingande

omständigheter framskjutes.

Mitt omdöme om de hittills fullbordade kurserna kan sammanfattas

så, att de på ett fullt tillfredsställande sätt motsvarat de förväntningar,

man hyst, och från censorernas sida har resultatet ansetts

som gott.

Stockholm den 4 januari 1916.

EM. RUUS.

Byråchef.

Bil. I.

Till chefen för kung! generaltullstyrelsens tullbehandlings- och upp
lysningsbyrå.

Med anledning av Eder skrivelse av den 16 innevarande månad,

beträffande av 1914 års tullkommission från lärarna vid tullverkets

elevkurs genom Eder infordrade yttranden, huruvida det timantal,

som tillmätts ett vart av de i kursen ingående läroämnena, kan böra

undergå ökning eller minskning och i sammanhang härmed, huruvida

den för kursen i dess helhet anslagna tiden må kunna förkortas eller

tarva utökning, får undertecknad, som senast bestritt lärarbefattningen

uti de tulltekniska läroämnena vid den teoretiska avdelningen av

nämnda elevkurs, vördsamt meddela de erfarenheter, jag i förberörda

hänseende gjort, vad beträffar de nämnda läroämnena.

Den tid, som enligt timplanen är anslagen för den tulltekniska

ämnesgruppen, omfattande varukännedom, tulltaxa jämte taxans tillämpning,

förevisning av varuprover och tullbehandlingsövningar, utgöres

av 12 timmar i veckan. Den för kursen i dess helhet anslagna

tiden är 6 månader. Härifrån avgå emellertid för jul- och påskferier

s. 363 Kontrollera mot PDF

TULLBEHANDLINGSBYB ACHEFEN.

363

sammanlagt 20 dagar, varigenom endast omkring 5 i/i månader återstå

för den egentliga undervisningen.

Endast genom ett ytterst noggrant tillvaratagande av den tillmätta

tiden och utelämnande vid undervisningen av mindre viktiga

detaljer har det varit möjligt medhinna det väsentliga av de vittomfattande

läroämnena jämte en kortfattad repetition. Alla tentamina

i ämnesgruppen hava ägt rum utom timplanen.

På grund av det ovan sagda får jag som min åsikt uttala, att,

för så vitt det med undervisningen i de tulltekniska läroämnena

åsyftade ändamålet att meddela eleverna teoretisk kompetens jämte,

så långt det sig göra låter, förfarenhet i tullbehandling skall vinnas,

det timantal, som tillmätts läroämnena, icke bör undergå någon minskning

samt i sammanhang härmed den för kursen i dess helhet anslagna

tiden, vad denna ämnesgrupp beträffar, icke bör förkortas.

Så vitt jag har mig bekant, synas lokaltullförvaltningarna vara

väl nöjda med de extra ordinarie kammarskrivare, som efter genomgången

elevkurs placerats till tjänstgöring hos dem. Elevkursen torde

alltså, så långt erfarenheten hittills givit vid handen, rätt väl hava

tillgodosett behovet av en första utbildning och även lagt en god

grund för de unga tulltjänstemännens fortsatta praktiska utbildning

och för vidare studier.

Enär sålunda de hittills vunna resultaten giva en antydan om

att tiden för den teoretiska avdelningen av elevkursen synes vara

väl avvägd, torde någon ökning av det timantal, som tillmätts de

tulltekniska läroämnena, och i sammanhang härmed någon utökning

av den för kursen i dess helhet anslagna tiden, vad denna ämnesgrupp

beträffar, icke för närvarande enligt min mening erfordras.

Stockholm den 25 november 1915.

FREDR. SCHYLANDER.

Kontrollör.

Bil. II.

Till föreståndaren för tullverkets elevkurs herr byråchefen m. m.

P. J. E. Ruus.

I skrivelse den 10 november 1915 har 1914 års tullkommission

hos herr byråchefen såsom föreståndare för tullverkets elevkurs anhållit

om bland annat inhämtande från de personer, vilka senast bestritt

lärarbefattning vid sagda kurs, av skriftliga yttranden, huruvida

det timantal, som tillmätts ett vart av de i kursen ingående

läroämnena, kunde böra undergå ökning eller minskning och i sammanhang

härmed, huruvida den för kursen i dess helhet anslagna

tiden skulle kunna förkortas eller tarva utökning. I anledning av

denna anhållan har undertecknad, såsom lärare i författningskunskap

(jämte journals- och räkenskapsföring samt uppsättande av tjänsteskrivelser)

vid den under år 1915 avslutade tullelevkursen, den 16

dennes blivit anmodad till herr byråchefen inkomma med yttrande

s. 364 Kontrollera mot PDF

364

TULLVERKETS ELEVKUES.

med hänsyn till de erfarenheter, jag i förberörda hänseende gjort

vad beträffade det ämne, i vilket jag sålunda meddelat undervisning.

Till fullgörande härav får jag vördsamt anföra följande.

Omfattningen av min undervisning har alltsedan kursernas tillkomst

varit i huvudsak den här nedan angivna.

Den egentliga tullförfattningskunskapen har bibringats kurseleverna

genom meddelande av översikter ävensom verkställande i icke

obetydlig mån och med stöd av tillgängliga prejudikat eller annorledes

vunna upplysningar av närmare granskningar beträffande så gott som

samtliga de författningar, vilkas tillämpning ankommer på tullpersonalen.

Sålunda hava mer eller mindre detaljerat genomgåtts tullverkets

huvudförfattningar, d. v. s. bland andra tullstadgan, tjänstgöringsreglementet

för tullverket, avlöningsreglementet för tjänstemän vid

tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning, instruktionen

för generaltullstyrelsen (de delar, som äro av direkt intresse

för tullstatens personal), förordningen angående åstadkommande av

statistiska uppgifter rörande utrikes handeln, kungörelsen angående behandling

av paketpost från utlandet, förordningen angående tullrestitution

i vissa fall vid återutförsel av utländsk vara, förordningen angående

lotsverket (de delar, som angå fyr- och båkavgifts upptagande),

lagen innefattande vissa bestämmelser om sjöfynd, lagen angående

civila tjänstinnehavares rätt till pension, reglementet för pensioneringen

å allmänna medel av tulltjänstemans i fattigdom efterlämnade

änkor och barn, reglementet för tullstatens enskilda pensionsinrättning,

taxan å ersättning, som enligt särskilda bestämmelser skall av

trafikerande utgöras för vissa av tull tjänstemän verkställda tjänstförrättningar,

tulltaxeförordningen (de delar, som ej direkt falla inom

området för föreläsningarna i varukännedom) samt bestämmelserna

rörande uniform ävensom beklädnadsreglemente för viss personal vid

tullverket. I anslutning till redogörelsen för dessa författningar har

lämnats upplysning om de viktigaste delarna av en mångfald andra

föreskrifter, om vilkas förekomst en tulltjänsteman av högre grad ansetts

oundgängligen böra äga kännedom. Till dessa föreskrifter må

räknas stadganden, som avse förekommande av smittsamma sjukdomars

införande i riket, förbud mot eller särskild kontroll vid införsel

eller utförsel av åtskilliga varor, konossements och skeppsmätningshandlingars

allmänna avfattning m. fl. Samtidigt med genomgåendet

av ovannämnda bestämmelser hava tillfällen beretts vederbörande att

under ledning avfatta inlagor, attester, pass o. d. Ytterligare hava

funnits böra givas mera kortfattade redogörelser dels över föreskrifter

rörande hos oss medgivna men ännu ej anlitade tnllager o. d. ävensom

ett och annat i våra grannländer infört, för vårt land främmande

tullupplag, dels ock över uppkomsten av vårt tullverk och av en del

mera betydande föreskrifter, som angå detsamma.

Vidkommande undervisningen i journals- och räkenskapsföring

hava kurseleverna lämnats sådan huvudsakligen genom föranstaltade

bokföringar å lärorummet. Dessa hava merendels så lagts, att de

kommit att avse en fingerad medelstor tullförvaltnings redogörelse.

Vad angår handledningen vid uppsättandet av tjänsteskrivelser,

opaginerad Kontrollera mot PDF

TULLBEH A NDLINGSB YR ACHEFEN.

:;5)).r)

har denna meddelats dels i samband med diktamen av utlåtanden

o. d., dels genom korrigering av elevernas efter mera allmänna anvisningar

utförda uppsatser, innefattande redogörelser för författningarnas

tillämpning i närmare angivna fall.

Slutligen hava anordnats tentamina i de olika grenarna av ämnet

såväl å skilda tider under loppet av kursen som vid dess slut.

För ovanstående undervisning hava under senare åren fått disponeras

5 timmar i veckan, motsvarande inalles omkring 120 timmar.

Den sålunda anslagna tiden har emellertid visat sig knappt tillmätt,

tydligare för varje år, allteftersom antalet för tullpersonalen betydelsefulla

författningar vuxit. Denna bristande tillgång på tid har

nödvändiggjort bland annat, dels att åtskilliga detaljer av ämnet,

vilka förvisso jämväl kunnat varda den blivande tulltjänstemannen

till gagn, måst vid undervisningen förbigås, dels att elevens hemarbete

åtminstone understundom blivit alltför betungande, dels ock att

den slutliga muntliga tentamen ävensom delvis en å läro rummet anordnad

provskrivning måst förläggas till sådan del av dagen, som

eljest skolat få av eleverna disponeras efter gottflnnande.

Att med bibehållande av nuvarande timantal för ifrågavarande

undervisning undanrödja de båda sistnämnda olägenheterna hade genom

en inskränkning i antalet vid undervisningen genomgångna författningsrum

givetvis kunnat lyckas, så mycket lättare som en specifik

undervisningsplan aldrig blivit officiellt fastställd. Dä sådan

inskränkning likväl icke vidtagits, har grunden härför varit den, att

berörda antal redan förut så snävt begränsats, att varje ytterligare

avknappning i detsamma skulle enligt min efter noggrant övervägande

vunna uppfattning kunnat få en å den blivande tulltjänstemannens

till och med tidigaste tjänstgöring menlig inverkan.

Under förutsättning att den av mig hittills använda undervisningsplanen

prövas böra alltfort tills vidare följas, giver en approximativ

beräkning av den tillökning i undervisningstid, som beträffande

förevarande läroämnen må anses oundgängligen nödvändig för undvikande

av en forcerad undervisning, till resultat en erforderlig

höjning av 30 å 40 timmar för kurs. Ehuru jag av lättförklarliga

skäl icke kunnat erhålla någon mera ingående kunskap om omfattningen

av och elevernas mottaglighet för övriga vid ifrågavarande

elevkurs förekommande läroämnen, vill jag likväl icke underlåta att

på grund av den allmänna kännedom, jag vunnit i dessa hänseenden,

uttala den förmodan, att nyssnämnda tillökning ingalunda bör ske på

bekostnad av något bland sagda övriga ämnen tillmätt timantal. Visar

sig denna förmodan riktig, återstår, då en utsträckning av nuvarande

dagliga föreläsningstid av 5 timmar näppeligen kan anses med billighet

överensstämmande, allenast den utväg till vinnande av förenämnda

tillskott till den för författningskunskapen anslagna tid, att kursterminen

förlänges.

För jämförelses skull tillåter jag mig slutligen meddela några

uppgifter angående en i Danmark anordnad kurs, vilken föregår »Fageksamen

for (kvindelige og mandlige) Toldmedhj aelpere». I den senast

avslutade kursen, som räckte i 12 veckor, deltogo 20 elever. För

s. 366 Kontrollera mot PDF

366

TULLVERKETS ELEVKURS.

föreläsningarna i vart och ett av huvudämnena, »Toldforvaltningens

Ordning», »Toldvaesenets Kasse- og Regnskabsvassen» samt »Tariffen»

hade därvid disponerats 80—90 timmar, medan för undervisningen i övriga

vid kursen förekommande ämnen, nämligen »Toldvaesenets Organisation»,

»Toldvaesenets Kontrol med indenlandska Produktioner», »Toldvaesenets

Hverv udenfor Beskatningen» samt tyska och engelska språken

utnyttjats respektive 40, 25, 25, 30 och 30 timmar. För de ämnen,

som vid denna jämförelsevis korta kurs torde motsvarat författningskunskapen

vid våra tullelevkurser, hade sålunda inalles ej mindre

än 250 å 270 timmar stått till förfogande.

Stockholm den 27 november 1915.

Vördsamt

TUWE JANSSON.

Bil. III.

Herr byråchefen m. m. P. J. E. Ruus, kungl. generaltullstyrelsens

tullbehandlings- och upplysningsbyrå.

Som svar på herr byråchefens skrivelse med anledning av 1914

års tullkommissions förfrågan angående elevkursens timplan få härmed

undertecknade lärare i kemi, under förutsättning att ej av kommissionen

sådana förändringar i verkets organisation vidtagas, att betingelserna

för kursen väsentligt ändras, vördsamt föreslå, att den kemiundervisningen

till förman för undervisningen i författningskunskap

frantagna en timma i veckan åter måtte komma kemiundervisningen

tillgodo. Detta skulle möjligen kunna ordnas på så sätt, att de

två dagar, denna undervisning pågår, frukostrasten minskas från två

timmar till en och en halv timme.

Genom denna återgång till det ursprungliga timantalet skulle

vinnas den fördelen, att en del enklare syntesarbeten, som före avkortningen

av arbetstiden kunde utföras, men sedan ej medhunnits,

åter kunde upptagas. Även skulle de organiska laborationerna, särskilt

de i fetternas kemi, som nu bedrivas i en mycket liten skala,

kunna utvidgas något till stor fördel för denna gren av kemien, som

visat sig vara en av de viktigaste på ett tull-laboratorium.

Stockholm den 15 december 1915.

G. STARCK. G. RENGMAN.

Fil. doktor. Kammarskrivare.

Herr byråchef.

Bil. IV.

Till svar på den i Eder skrivelse av den 16 ds. omnämnda frågan,

huruvida det timantal, som tillmätts ett vart av de i kursen ingående

läroämnena, kan böra undergå ökning eller minskning, ber jag, vad

det av mig företrädda läroämne beträffar, få anföra följande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

TULLBEH ANDLINGKBY RA CHEFEN.

307

Av de.BO disponibla undervisningstimmar har använts:

c:a 25 för talövningar rörande ämnen av mera allmän natur, som

kunna förekomma i en tulltjänstemans praktik;

c:a 25 för översättning och muntlig diskussion (på tyska) av valda

svenska tullförfattningar;

c:a 6 för övningar i dechiffrering av med tysk handstil skrivna

dokument;

c:a 3 för skriftliga klausurarbeten.

Det har visat sig, att det vid denna fördelning av tiden är möjligt,

att någorlunda bibringa kursdeltagarna en kunskap om de viktigare

fackuttryck på tullområdet, så att de torde vara i stånd att

vid de vanligare tilldragelser inom tullpraktiken göra sig förstådda

på tyska samt även någorlunda riktigt återgiva innehållet i de för

utlänningar huvudsakligen ifrågakommande svenska tullföreskrifter.

Det för praktiskt-språkliga övningar rätt stora antalet deltagare

medför, att den enskilde deltagaren måste förbliva passiv under den

största delen av undervisningen. Säkerligen skulle ett betydligt större

utbyte ur undervisningen för den enskilde deltagaren kunna vinnas,

om undervisningen, åtminstone för de rent praktiska talövningar,

kunde ordnas på så sätt, att endast resp. 12 och 13 deltoge i varje lektion.

Undertecknad kan naturligtvis, i brist på kännedom om tullpraktiken,

icke bedöma, huruvida ett mera grundligt behärskande av tyska

språket är av sådan vikt för den praktiska tulltjänstemannen, att ett

mot tudelningen av de praktiska talövningar svarande ökande av hela

för undervisningen i tyska anslagna timantalet kunde motiveras.

Djursholm den 24 november 1915.

Vördsammast

ERNST A. MEYER.

Dr. phih

Bil. V.

Byråchefen herr Em. Ruus.

I anledning av förfrågningarna angående undervisningen vid tullverkets

elevkurs har jag äran meddela följande. Det faller naturligtvis

alldeles på tullverkets lott att bestämma, vilken proportion av det

högst begränsat timantal kan lämpligast ägnas språkundervisningen.

Vad beträffar engelska har erfarenheten dock visat mig, att man behöver

minst de 60 timmar, som hittills tillmätts detta språk, om man

vill försöka förena några som helst uttals- och samtalsövningar —

vilka de flesta elever ovillkorligen behöva — med den lika nödvändiga

undervisningen i de facktermerna, som förekomma i de delar av »tullförfattningar»,

vilka enligt instruktionen användas vid språkundervisningen.

Mycket av den nu till språkundervisningen anslagna tiden kunde

besparas och bättre användas annars, om tullverket behagade låta

utgiva en mindre tullordbok, som skulle angiva, med uttalsbeteckning

— helst i tyska, engelska, franska, ryska i parallellspalter — de oftast

s. 368 Kontrollera mot PDF

368

TULLVERKETS ELEVKURS.

förekommande facktermerna. Denna kunde inledas med ett på svenska

avfattat kort överblick över svenska tullväsendet — t. ex. byråassistenten

Wetterlunds uppsats över ämnet i Sveriges land och folk.

En sådan broschyr torde även bli av allmän nytta som uppslagsbok

för alla tulltjänstemän här i riket.

Stockholm den 24 nov. 1915.

Högaktningsfullt

C. S. FEARENSIDE.

2. Skrivelse från överinspektören vid packhusinspektionen i

Stockholm.

Till 1914 års tullkommission.

Anmodad att med ledning av gjorda iakttagelser i avseende å

de hittills utexaminerade tullelevernas tjänstgöring göra ett uttalande,

huruvida elevkursen motsvarat sitt ändamål, eller om densamma kan

behöva att i ett eller annat hänseende reformeras, får jag härmed

äran anföra följande.

Vid utarbetandet av plan för den inom tullverket anordnade elevkursen

hade generaltullstyrelsen förmånen att kunna tillgodogöra sig

de erfarenheter, som av svenska tulltjänstemän gjorts under deltagandet

i en utbildningskurs vid motsvarande tyska undervisningsanstalt.

Såvitt jag kunnat finna, har detta varit till synnerligen stor fördel, i

det man med stöd av den sålunda vunna praktiska erfarenheten varit

i tillfälle att från den tyska förebilden hämta, vad som visat sig

efterföljansvärt, men däremot slå in på annan väg, i den mån exemplet

ej manat till efterföljd.

Den nuvarande elevkursen omfattar, som bekant, dels fyra månaders

praktisk kurs, dels sex månaders teoretisk kurs i nu nämnd

ordningsföljd.

Att den praktiska kursen föregår den teoretiska, anser jag för

min del riktigt, enär eleverna, för tillgodogörandet av den teoretiska

undervisningen, behöva en inblick i göromålens gång. Därjämte bör

även vid en provtjänstgöring kunna bedömas, huruvida den praktiska

läggningen hos adepterna och deras egenskaper i övrigt äro sådana,

att de kunna anses lämpade för tulltjänsten. I motsatt fall böra de

ju på så tidigt stadium som möjligt tillrådas att välja annan levnadsbana.

Resultatet av den praktiska kursen är givetvis i väsentlig mån

beroende av huru eleverna bliva omhändertagna vid de olika tullförvaltningarna,

och hade jag under min tid såsom lärare vid den teoretiska

kursen tillfälle att i detta hänseende anställa jämförelser.

Det är påtagligen av stor vikt, att den praktiska kursen utnyttjas på

bästa möjliga sätt, och synes de ungas handledning böra anförtros

åt därför särskilt lämpade tjänstemän.

s. 369 Kontrollera mot PDF

ÖVEEINHP. VID PACKHU8IN8P. I STOCKHOLM. 369

Vad angår den tid, under vilken kursen bör pågå, kan densamma

av naturliga skäl ej utsträckas allt för långt utan måste begränsas

till det minsta möjliga för bibringandet av de erforderliga insikterna,

och har jag funnit, att den för närvarande tillmätta tiden fyller måttet

härför, om också i ett eller annat avseende en utsträckning kunde

vara önsklig.

Resultatet av undervisningen är, helt naturligt, i hög grad beroende

av elevernas förmåga att tillgodogöra sig densamma. Hittills

har tillströmningen av sökande varit så stor, att man kunnat göra

urvalet bland sådana, som, vad betygen beträffar — den enda förefintliga

utgångspunkten för bedömandet — bort äga goda förutsättningar

i detta avseende. Vad angår kemi och språk, kunde säkerligen

större homogenitet vara önskvärd men torde knappast kunna vinnas

utöver vad som kan ernås genom en anmaning till förkovran under

den praktiska kursen för dem bland de antagna, som av betyg och

andra omständigheter att döma synas vara i behov därav.

Beträffande särskilt kemiundervisningen skulle kunna ifrågasättas,

huruvida icke en sådan förändring vore lämplig, att man inriktade

sig på en grundligare utbildning för dem, som visade sig äga större

förutsättningar därför, under det att man för de övriga inskränkte

sig till att bibringa dem de för varje tulltjänsteman nödiga insikterna,

såväl teoretiskt som med avseende å enklare undersökningar.

Då endast några få års erfarenhet föreligger för bedömandet, huruvida

elevkursen motsvarat sitt ändamål, bör tagas i betraktande, att

de under den gångna tiden år från år gjorda iakttagelserna för framtiden

komma att utnyttjas, och att resultatet sålunda kan förväntas

bliva fördelaktigare i mån av ökad erfarenhet.

Vid sammanträffande med tulltjänstemän i mera. ledande ställning

från olika delar av landet liksom ock genom att anställa förfrågningar

bland de utexaminerade eleverna angående deras erfarenheter

vid den praktiska omsättningen av det inhämtade har jag såväl

i egenskap av lärare som med hänsyn till den kontakt, jag sedermera

stått med undervisningsanstalten under de gångna åren, sökt bilda

mig en föreställning om det vunna resultatet. Ehuru jag väl inser,

att på ifrågavarande område endast det bästa är gott nog, har jag,

om också vissa detaljer skulle vinna på en omläggning, dock icke

kunnat finna, att anledning föreligger att här beträda reformvägen.

Det har därför icke kunnat undgå att väcka min förvåning, att

från visst håll framställts den anmärkningen, att »den tulltekniska

undervisningen torde böra omläggas i mera praktisk riktning».

Då emellertid före avgivandet av denna förklaring undervisningsanstaltens

verksamhet icke tillvunnit sig närmare uppmärksamhet från

detta håll, nödgas jag förutsätta, att uttalandet föranletts av anmärkningar

från person, vars opartiskhet och förmåga att bedöma förhållandena

bör tagas under prövning.

Stockholm den 6 december 1915.

TURE ALSÉN.

24

s. 370 Kontrollera mot PDF

370

TULLVERKETS ELEVKURS.

3. Skrivelse från överinspektören vid packhusinspektionen i

Göteborg.

Till herr ordföranden i 1914 års tullkommission.

Till svar å kommissionens anhållan den 10 dennes om mitt uttalande,

huruvida med ledning av gjorda iakttagelser i avseende å de

hittills utexaminerade tullelevernas tjänstgöring elevkursen motsvarat

sitt ändamål, eller om densamma kunde behöva i ett eller annat avseende

reformeras, får jag härmed äran meddela, att, försåvitt sådant

kunnat bedömas av den tjänstgöring, som vid härvarande packhusavdelningar

fullgjorts av det relativt färre antalet här anställda utexaminerade

sådana elever, sagda kurs synes på ett förtjänstfullt sätt

hava löst sin uppgift, vadan anledning saknas att föreslå någon ändring

i sagda utbildningsanstalt för tullverkets tjänstemän.

Göteborg den 30 november 1915.

J. H. LINDQUIST.

4. Skrivelse från överinspektören vid packhusinspektionen i

Malmö.

Till 1914 års tullkommission.

Såsom min mening rörande den i Eder skrivelse den 10 dennes

omfrågade tullelevkursen får jag härmed vördsamt uttala, att kursen,

att döma av de Malmö tullförvaltning tilldelade utexaminerade eleverna,

hittills visat sig tillföra verket väl skolade och för tullarbetet

särdeles användbara unga män. Utbildningen har visat sig jämn och

tillräcklig för nybörjare, och synes kursen enligt mitt förmenande

icke tarva någon reformering.

Samtidigt tillåter jag mig dock påpeka, att en rekrytering för

hela tullverket av endast 25 tjänstemän av högre grad för år synes

mig allt för knapp.

Malmö i packhusinspektionen den 20 november 1915.

H. LÖNEGREN.

s. 371 Kontrollera mot PDF

.JUSTITIEOMBUDSMANNEN.

371

V. Handlingar rörande tullbehandlingsattesternas

offentlighet.

1. Framställning av justitieombudsmannen.

Till Konungen.

I en den 24 januari 1914 till justitieombudsmannen ingiven skrift

har dåvarande kammarskrivaren vid tullförvaltningen i Stockholm,

numera revisorn i generaltullstyrelsen Anton Hjerner anfört klagomål

däröver att, sedan han den 10 berörda januari under åberopande av

2 § 4 mom. tryckfrihetsförordningen hos tullkammaren i Stockholm

anhållit att få del av de hos tullkammaren sistnämnda dag befintliga

tullbehandlingsattester för att därur göra de utdrag, som han kunde

finna lämpligt, tullkammaren förklarat, att på grund av 11 stycket

uti det av Hjerner åberopade momentet av 2 § tryckfrihetsförordningen

Hjerners ifrågakomna anhållan icke kunde av tullkammaren bifallas.

I sin klagoskrift anförde Hjerner bland annat följande.

Tullkammarens vägran att låta Hjerner utbekomma tullbehandlingsattesterna

innebure, att de allt dittills som offentliga handlingar

kända attesterna skulle vara undandragna publiciteten. Den åberopade

lagen hade emellertid ej, såvitt Hjerner kunnat utforska, undergått

någon förändring eller erhållit något komplement i den riktningen,

att tullbehandlingen och dess resultat undandragits offentligheten, så

att det, som år 1913 var offentlig handling, med år 1914 blivit hemlig

sådan. Bestämmelsen, att för officiell statistik lämnade uppgifter, som

avsåge namngivna personer, bolag etc., ej finge utlämnas förrän fem

år från uppgiftens datum förflutit, syntes näppeligen kunna tillämpas

på nu ifrågavarande handlingar, då tullbehandlingsattesten icke vore

någon av enskild person lämnad uppgift för officiell statistik utan,

såsom av dess namn framginge, en genom statens försorg utarbetad

uppgift över huru för däri namngiven person dennes utländska vara

blivit underkastad tullbeskattning vid införsel till riket. Tullbehandlingsattesten

tjänade således i främsta rummet ett beskattningsändamål

och vore ett bestyrkande av de resultat, vartill de statens representanter,

som fått sig ålagt att debitera, uppbära och redovisa tullbevillDingen,

kommit, då de sökte att hänföra en till tullbeskattning

anmäld vara till dess position i gällande tulltaxa. Enskild man hade

härvid i tullbehandlingsattestens tillkomst ingen annan medverkan än

att en hans ägodel, som vore föremål för tullbeskattning, i och för

denna klassificerades och bestämdes till stycketal, vikt, rymd eller

s. 372 Kontrollera mot PDF

372

TULLBEHANDLINGS ATTESTERNAS OFFENTLIGHET.

till värde. Men de genom tullpersonalen sålunda utrönta uppgifterna

för tullbeskattningen tjänade även ett annat, mindre väsentligt ändamål,

nämligen att utgöra handelsstatistikens primärmaterial. Emellertid

vore dessa uppgifter icke tillräckliga för de anspråk, som ställdes på

handelsstatistiken, varför vid angivningen till förtullning infordrades

vissa för statistiskt ändamål uteslutande avsedda uppgifter. Genom

förordningen den 28 november 1913 angående åstadkommande av

vissa statistiska uppgifter rörande utrikeshandeln och kungörelsen

samma dag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i tullstadgan hade

sålunda föreskrivits, att den i §§ 22 och 23 av tullstadgan omförmälda

angivningsinlaga även skulle inrymma för statistiskt ändamål

avsedda uppgifter rörande varas inköpsland och för vissa varor även

rörande värdet. Angivningsinlagan jämte motsvarande tullbehandlingsattest

insändes sedermera till tullstyrelsens statistiska avdelning,

där de gjordes till föremål för sådan bearbetning, som tjänade handelsstatistikens

syften. På sätt av en klagoskriften bilagd, av t. f.

byråchefen B. Silfverhielm utfärdad promemoria framginge, skulle för

statistiskt ändamål avsett varuvärde antecknas å tullbehandlingsattesten,

där även, enligt § 54 av tjänstgöringsreglementet för tullverket, uppgiften

om inköpslandet skulle intagas. Däri kunde tyckas ligga angivet,

att dessa uppgifter icke vore av den art, att 2 § 4 mom. 11

stycket tryckfrihetsförordningen kunde tillämpas på dem, eftersom de,

ehuru de icke tjänade något som helst tullbehandlingssyfte, skulle

upptagas på tullbehandlingsattesten. Hävdade man åter uppfattningen,

att de icke folie under offentlighetsprincipen, borde det väl hava varit

vederbörande angeläget att föreskriva deras icke- upptagande å attesten,

vars karaktär av offentlig handling icke tillförene varit bestridd. Att

åter överföra dessa för statistiskt ändamål å angivningsinlagan lämnade

uppgifter till attesten för att sedan på denna icke tillämpa, offentlighetsprincipen

syntes vara betänkligt. En dylik tillämpning av en

på den administrativa lagstiftningens väg tillkommen förordning måste

uppfattas som ett förgripande på den konstitutionella lagstiftningens

område och kunde i sin konsekvens medföra de mest överraskande

resultat.

Hjerner ställde sig tveksam angående lagligheten av tullkammarens

beslut, desto mera som han muntligen framhållit, att han icke hade

behov av de för statistiskt ändamål lämnade uppgifterna. Han påkallade

därför justitieombudsmannens uppmärksamhet härå, under anhållan

att justitieombudsmannen måtte pröva alla omständigheter,

som framhållits i saken, för att därefter, om Hjerners hemställan befunnes

välgrundad, vidtaga de åtgärder, som erfordrades, för att de

omstridda handlingarna bleve återvunna till offentligheten.

Ovannämnda promemoria, vilken jämte en avskrift av Hjerners ansökan

till tullkammaren och tullkammarens beslut fogats vid klagoskriften,

innefattade föreskrifter, som borde iakttagas, intill dess generaltullstyrelsen

hunnit meddela närmare bestämmelser med anledning av förordningen

den 28 november 1913 angående åstadkommande av vissa statistiska

uppgifter rörande utrikeshandeln samt kungörelsen samma dag om

ändrad lydelse av vissa paragrafer i tullstadgan. Promemorian innehåller

opaginerad Kontrollera mot PDF

JUSTITIEOMBUDSMANNEN.

37:$

bland annat följande föreskrifter nämligen, att, om för statistiskt ändamål

avsett varuvärde uppgives och styrkes vid tullbehandlingen, detsamma

skall antecknas å tullbehandlingsattesten; att, om för statistiskt

ändamål avsett värde icke finnes angivet å inlagan och icke

heller styrkes vid tullbehandlingen, varuägaren skall avfordras förbindelse

enligt fastställt formulär att inom 8 dagar eller den längre

tid, tullförvaltningen kan finna skäligt bestämma, till tullkammaren

ingiva skriftlig uppgift å värdet enligt fastställt formulär; att den

särskilt lämnade värdeuppgiften eller — i de fall tiden för värdeuppgifts

lämnande förflutit, utan att sådan lämnats •— den skriftliga förbindelsen,

försedd med tullkammarens påskrift om underlåtenheten

att infria densamma, skall bifogas den angivningsinlaga, vartill den

hör; samt att, om tiden för avlämnande av särskild värdeuppgift icke

utgått, då redogörelsehandlingarna enligt § 164 i tjänstgöringsreglementet

skola insändas till generaltullstyrelsens revisionsbyrå, förbindelsen

skall kvarbliva hos tullkammaren för utbyte mot värdeuppgift, och

att, om värdeuppgift inom föreskriven tid lämnas, denna, men i annat

fall förbindelsen, av tullkammaren försedd med påskrift om underlåtenheten

att infria densamma, skall omedelbart efter den i förbindelsen

föreskrivna tidens utgång särskilt insändas till revisionsbyrån.

Uti infordrat yttrande över klagoskriften hava tullkammarens

föreståndare, tullförvaltaren C. F. Carlson och överkontrollören C. E.

Harling huvudsakligen anfört följande. De tullbehandlingsattester, av

vilka Hjerner begärt att få taga del, innehöllo delvis uppgifter, som

av namngivna enskilda personer och bolag lämnats uteslutande för

statistiskt ändamål. Vid prövningen av Hjerners begäran stodo Carlson

och Harling inför den situationen att antingen bifalla densamma

och därmed utsätta sig för den i 2 § 4 mom. 11 stycket tryckfrihetsförordningen

givna straffpåföljd för obehörigt yppande av statistiska

uppgifter eller ock avslå framställningen. De valde den senare utvägen,

enär de ansågo sig äga stöd för avslag i nyssnämnda 4 moments

första stycke, som medgåve rätt att vägra en var att å

expeditionslokal verkställa eller låta verkställa avskrifter av handlingar,

därest betydande hinder förelåge. Det hinder, som i förevarande fall

förelåg, var den omständigheten, att tullbehandlingsattesterna dels

innehölle uteslutande för statistiskt ändamål lämnade uppgifter, dels

ock vore var för sig förenade med en angivningsinlaga, som innehölle

statistiska uppgifter. Vid tullbehandling tillginge så, att varuägaren

till tullkammaren ingåve angivningsinlaga i 2 exemplar, vilken inlaga

i regel skulle innehålla för statistiskt ändamål avsedd uppgift å varans

värde, där sådan uppgift vore föreskriven; att, sedan tullkammaren

försett båda exemplaren med vissa föreskrivna anteckningar, det ena

exemplaret återlämnades till varuägaren, medan det andra kvarstannade

hos tullkammaren; att varuägaren därefter inställde sig i packhuset,

som i Stockholm vore skilt från tullkammaren, samt ingåve det återbekomna

exemplaret av inlagan; att tjänstemannen i packhuset å en

tullbehandlingsattest efter undersökning av varan antecknade såväl

s. 374 Kontrollera mot PDF

374

TULLBEHANDLINGS ATTESTERNAS OFFENTLIGHET.

resultatet av denna undersökning som ock de uppgifter för statistiskt

ändamål, vilka varuägaren i vissa fall vore berättigad lämna; att

denna attest sedermera ingåves till tullkammaren, där tullavgiften

uträknades; samt att attesten därefter hopfästes med den hos tullkammaren

förvarade angivningsinlagan. Då av bestämmelserna i §§ 70

och 80 av tjänstgöringsreglementet för tullverket framginge, att varje

inlaga skulle fogas till den inlagan avseende tullbehandlingsattesten,

samt mängden av de attester, som dagligen inlämnades å tullkammaren

i Stockholm — dagligen cirka 600 — nödvändiggjorde, att

attester och inlagor dagligen sorterades, vore det i praktiken omöjligt

att för uppfyllande av en sådan begäran, som Hjerner framställt,

skilja inlagorna från attesterna, utan måste bifall till en dylik begäran

medföra, att både inlagor och attester utlämnades till avskrift. Vad

anginge Hjerners anmärkning, att han år 1913 och därförut fått

taga del av tullbehandlingsattesterna, förbisåge Hjerner, att med år

1914 i attesterna och de därvid fogade angivningsinlagorna inkommit

för statistiskt ändamål avsedda värdeuppgifter. Visserligen hade

attesterna. även därförut innehållit för statistiskt ändamål avsedda

värdeuppgifter, och måhända hade Carlson och Harling varit skyldiga

att redan förut tillse, att sagda uppgifter icke vore tillgängliga för

offentligheten, men de hade ansett sig böra avvakta införandet i

handlingarna av de uppgifter, för vilkas skyddande bestämmelsen i

11 stycket av 2 § 4 mom. tryckfrihetsförordningen tillkommit, innan

de tillämpade denna bestämmelse. Tullbehandlingsattester och angivningsinlagor

bleve naturligtvis icke helt och hållet hemliga handlingar

därigenom, att statistiska uppgifter upptoges å desamma. Det

vore endast de i sagda handlingar förekommande statistiska uppgifterna,

som vore undandragna offentligheten. Övriga i handlingarna

förekommande uppgifter vore givetvis fortfarande tillgängliga för

offentligheten. Vore det praktiskt möjligt att med bevarande av föreskriven

sekretess åt de statistiska uppgifterna utlämna attesterna och

inlagorna till avskrift i de delar, som icke uteslutande avsåge statistiken,

skulle Carlson och Harling icke nekat bifall till Hjerners begäran.

Och att icke hela handlingen vore genom närvaron å densamma av

statistiska uppgifter undandragen offentligheten, framginge därav, att

en var givetvis ägde bekomma avskrift av attester i de delar, som

icke anginge statistiken.

Generaltullstyrelsen, som på begäran av justitieombudsmannen avgivit

utlåtande i ärendet, har däri anfört, hurusom styrelsen i likhet

med Carlson och Harling ansåge, att det av redovisningen samt den

inom styrelsen försiggående statistiska bearbetningen av angivningsinlagorna

och tullbehandlingsattesterna med nödvändighet betingade

förhållande, att angivningsinlaga sammanfogades med därtill hörande

attest, måste, även om de i angivningsinlagorna förekommande hemliga

statistiska uppgifterna icke infördes i attesterna, göra det praktiskt

omöjligt att medgiva utlämnande av attesterna till avskrift eller

för verkställande av utdrag. Den omständighet, att även attesterna

på grund av den utav Hjerner omförmälda promemoria kommit att

s. 375 Kontrollera mot PDF

JUSTITIEOMBUDSMANNEN.

375

från och med ingången av år 1914 innehålla jämväl vissa för statistiskt

ändamål avgivna värdeuppgifter, som skulle hållas hemliga, syntes

därför icke vara av någon avgörande betydelse. Nu omförmälda förhållanden

måste, såvitt styrelsen kunde finna, beträffande inlagor och

attester anses utgöra sådant i tryckfrihetsförordningen omförmält

betydande hinder, som kunde föranleda, att handlingar icke utlämnades

till avskrivning. Däremot vore det klart, att var och en, således

även Hjerner, vore berättigad att mot vederbörlig lösen utbekomma

avskrifter av inlagor och attester i de delar, som icke skulle hemlighållas.

Den uppfattning, Hjerner syntes vilja göra gällande, eller att

tullbehandlingsattesterna undandragits offentligheten, torde därför få

anses felaktig.

Till bemötande av innehållet i Carlsons och Harlings yttrande har

Hjerner uti angivna påminnelser dels framhållit, att han icke haft för

avsikt att på något sätt utnyttja eller offentliggöra för statistiskt ändamål

lämnade uppgifter utan endast velat taga del av de genom tullverkets

försorg vid tullbehandlingen utrönta, å tullbehandlingsattesten

befintliga resultaten, dels i övrigt anmärkt bland annat, att det påtagligen

ej inginge i tullkammarens uppfattning, att vissa villkor kunde

föreskrivas för ett utlämnande av attesterna. Därigenom hade vid

Stockholms tullkammare, i motsats till vid landsortens, den situation

uppstått, att affärsvärlden icke kunnat utfå införseluppgifter för Stockholm

såsom förut. Sveriges industriförbund hade också med anledning

därav, att de importuppgifter, som vore behövliga för Sveriges

industri, förvägrats vederbörande, sett sig nödsakat att till tullstyrelsen

rikta en hemställan i sådant syfte, som framginge av en vid påminnelserna

fogad bilaga. Den uppkomna situationen hade sin orsak

dels däruti, att Carlson och Harling syntes hava förbisett, att lämnade

statistiska uppgifter kunde villkorligen utlämnas, dels att dylika

uppgifter sammanförts med förvaltningsuppgifter. För statistiskt ändamål

lämnade uppgifter kunde nämligen utlämnas blott de icke offentliggjordes

till sina enheter samt den eller de, som bearbetade materialet,

icke begagnade detta i obehöriga syften. Den, som bröte emot

förbehåll, varunder utlämnande skett, vore underkastad samma böter

som den, vilken obehörigen utlämnade uppgiften. Hjerner skulle sålunda

drabbas av omförmälda straffpåföljd, därest han funnes bryta

mot tullkammarens förbehåll vid delfåendet av de för officiell statistik

lämnade uppgifterna, och hade tullkammaren därför så mycket hellre,

om den velat visa tillmötesgående, kunnat tillhandahålla Hjerner

attesterna under erforderlig trygghet att ej själv löpa någon risk.

Medförde en förordning skyldighet för tullverket att mottaga vissa

uppgifter, som ansåges böra skyddas mot offentligheten, borde väl

dessa uppgifter icke få med tullverkets redogörelsehandlingar så sammanblandas,

att en grundlagsenlig rätt därigenom sattes ur verket.

Ty att den anvisade vägen med avskrifter mot lösen, praktiskt sett,

vore liktydig med ett absolut förbud, kunde väl näppeligen gendrivas,

då man besinnade, att för varje allsidig efterforskning, vare sig det

gällde varors rätta tullbeskattning eller deras kvantitativa införsel, det

s. 376 Kontrollera mot PDF

376

TULLBEHANDLINGS ATTESTERNAS OFFENTLIGHET.

vore alldeles nödvändigt att äga tillgång till samtliga attester och

således avskrifter av alla dessa måste lösas. För att räkna med tullkammarens

siffror — 600 attester per dag — bleve kostnaden vid

tullkammaren i Stockholm 900 kronor dagligen eller cirka 270,000

kronor årligen. I sådant fall kunde knappast sägas, att attesterna

tillhörde offentligheten. Vad beträffade de betydande hinder, som

uppgivits ligga däri, att inlagan sammanfogats med attesten och denna

senare, utom sina huvudsakliga uppgifter för förvaltningsändamål,

även upptoge de statistiska uppgifterna, vore det tydligt, att, så snart

ett förbehåll kunde träffas i fråga om attesternas uppgifter, detta även

i tillämpliga delar gällde inlagans, och det bleve således av underordnad

betydelse, om inlaga och attest vore sammanfogade eller ej.

Vidare vore att märka, att förenandet av de bägge handlingarna icke,

såsom tullkammaren syntes vilja göra gällande, hade något stöd i de

åberopade §§ 70 och 80 av tjänstgöringsreglementet, utan berodde

anordningen snarare på gammal sedvänja, mot vilken vederbörande

icke kommit sig för att bryta i och med de inträffade nya förhållandena.

Enligt § 70 gällde blott, att inlaga och attest, som avsåge

samma gods, skulle erhålla samma ordningsnummer, varjämte detta

nummer skulle utsättas i journalen. Och § 80 stadgade, att inlagor

och attester skulle såsom verifikationer till inkommande journalen

biläggas denna i vederbörlig nummer- och ordningsföljd. Därmed

bleve det möjligt att särskilja dessa handlingar och sålunda hålla

inlagan med dess hemliga uppgifter skild från attesten. Skulle åter

ett sådant förenande vara så absolut nödvändigt, som man nu ville

förmena, . vore det ju påfallande egendomligt, att tjänstgöringsreglementet

ej kommit att inrymma en direkt föreskrift om det sätt (med

en knappnål), varpå dessa handlingar hopfogades, innan de tillsammans

inbundna översändes till tullstyrelsen. Att en dylik anordning

icke vore av någon betydelse för dessa handlingars granskning eller

statistiska bearbetning, framginge därav, att § 70 föreskreve samma

ordningsnummer för attesten som för däremot svarande inlaga. Men

även andra sätt öppnade möjligheter att till och med utan förbehåll

eller avgifter bevara tullbeskattningens resultat åt offentligheten. Jämlikt

§ 180 och § 54 punkt 5 i tjänstgöringsreglementet skulle i Stockholm

i förra fallet tullkammaren, i det senare packhusinspektionen

föra s. k. kopiejournal, resp. s. k. packhusjournal, vari attestens innehåll

skulle specifikt antecknas. Läte man nu — i likhet med uppgiften

om inköpslandet — icke de lämnade statistiska värdeuppgifterna

inflyta i dessa kopior, så kunde ju, utan att det kunde bliva tal om

något äventyrande av sekretessen för den lämnade statistiska värdeuppgiften,

vem som helst få del av de å attesten befintliga, genom

tullverkets försorg utrönta resultaten. Kopiejournalens uppgift läge

dock uppenbarligen inom tullbeskattningens och ej inom statistikens

område. Att denna väg ej hörde till de obeträdbara, visade det utlåtande,

som tullkammaren och packhusinspektionen i Stockholm avgivit

med anledning av Sveriges industriförbunds ovan omnämnda

klagoskrift. De åtgärder, som vederbörande föresloge i sistberörda

utlåtande, borde, enligt Hjerners förmenande, hava vidtagits redan i

opaginerad Kontrollera mot PDF

JUSTITIEOMBUDSMANNEN.

37 7

och med utfärdandet av förut omförmälda promemoria. Framhållas

kunde, att § 257 i tjänstgöringsreglementet gåve tullstyrelsen rätten

att fastställa formulär för erforderliga blanketter, och såsom framgång6

av sagda promemoria hade vederbörande föredragande, jämlikt

§ 9 av instruktionen för generaltullstyrelsen, vidtagit vissa åtgärder

för den praktiska tillämpningen av förordningen om värdedeklaration

för statistiskt ändamål. För sådana fall, då värdeuppgift insändes

separat till tullstyrelsen, enär inlaga, attest och förbindelse redan

tidigare inlevererats, hade man själv funnit en utväg att tillgodogöra

sig de lämnade statistiska uppgifterna utan att desamma blivit upptagna

å attesten. Hindren för att åt offentligheten i dess vidsträcktaste

mening bevara attestens uppgifter vore således ej så betydande,

att de icke kunde övervinnas. Då det gällde att upprätthålla en i

grundlag föreskriven rätt, kunde man bliva nödgad taga till extra

ordinära åtgärder.

Det har sagts, att de statistiska värdeuppgifterna med nödvändighet

måste erhålla sin plats i angivningsinlagan och ofta i tullbehandlingsattesten,

samt att följderna av de statistiska uppgifternas,

närmast värdeuppgiftens, offentliggörande skulle komma att skada,

ja, att verka ruinerande, men på vad sätt, därom förmäldes intet.

Hjerner hade redan påvisat, att den ifrågavarande anordningen ej

vore nödvändig i vad attesten anginge, och att någon den allra ringaste

skada skulle följa av inköpslandets offentliggörande, kunde nog icke

påvisas, alldenstund uppgift därom under snart tio år enligt § 23 i

tullstadgan deklarerats på inlagan, utan att några menliga följder

veterligen uppstått. Därav följde, att ett betydande antal attester

säkerligen mer än 50 procent, då skyldigheten att deklarera det

statistiska värdet icke vore allmän utan omfattade cirka 1,330 av den

statistiska varuförteckningens 2,560 rubriker — skulle, utan att någon

skada därigenom uppstode, kunna liksom förr tillhöra offentligheten.

»De betydande hindren» vore strax avsevärt reducerade. Återstode

så uppgiften om inköpspriset. I gällande tulltaxa funnes föreskrift,

att tullen i visst fall skulle utgå efter varans värde, och detta torde

gälla ett hundratal taxerubriker. De värden, som varuägaren således

maste uppgiva för tullbeskattningen, tillhörde tydligen offentligheten,

men härav hade icke försports någon skada eller några ruinerande

verkningar för de köpmän, som handlade med sådana varor, ehuru

dessa värden kontrollerades på öret, medan de värden, som för statistiskt

ändamål lämnades på inlagan, icke vore underkastade kontroll

i fråga om riktigheten. Snarare kunde påvisas fall, där värdetullens

utbytande mot vikttull framkallat uttalanden för en återgång

till det förra systemet såsom beträffande maskingods. När vidare

uPPgiften om inköpspriset å en vara icke åtföljdes av varans kvalitetsbeteckning,

vilken kunde vara nog så skiftande, samt den, som toge

del av ett uppgivet inköpspris, icke hade tillgång till varan för en

okulär undersökning, så torde det nog vara varje objektiv bedömare

uppenbart, att talet om ruinerande skador innebure en icke så liten

överdrift. Olägenheter kunde kanske i en del fall uppstå därav, att

värdeuppgiften tillhörde offentligheten, men det ginge väl an att låta

s. 378 Kontrollera mot PDF

378

TULLBEHANDLINGS ATTESTERA AS OFFENTLIGHET.

varje deklarationspliktig själv avgöra detta. Intet hindrade ju att

föreskriva och träffa anordning för att varje importör, som önskade

bevara en för statistiskt ändamål lämnad värdeuppgift mot offentliggörande,

hade att å blankett av fastställt formulär avlämna sådan

uppgift för att biläggas inlagan.

På grund av vad Hjerner sålunda och i övrigt anfört hemställde

han, att justitieombudsmannen måtte förklara, att han ägt laga befogenhet

att få del av tullbehandlingsattesterna och att tullkammaren

således saknat skäl för sin vägran, samt efter sakens beskaffenhet

vidtaga de åtgärder, som vore erforderliga, så att den i tryckfrihetsförordningen

uttalade, hittills tillämpade principen komme att upprätthållas

i samma utsträckning som förut.

Vid påminnelserna hade Hjerner fogat:

l:o) meddelande från Sveriges industriförbund, n:r 32, innehållande

bland annat en utav förbundet till generaltullstyrelsen den 10 februari

1914 avlåten skrivelse med hemställan, att, enär såväl näringslivets

krav på offentlighet i fråga om tullverkets handlingar som tryckfrihetsförordningens

föreskrift om hemlighållande av för statistiskt

ändamål lämnade uppgifter kunde tillgodoses genom införandet av

bestämmelser i tullverkets tjänstgöringsreglemente, som förhindrade

sammanförandet av för statistiskt ändamål lämnade uppgifter med

andra uppgifter, tullstyrelsen behagade vidtaga sådan åtgärd, att inga

andra uppgifter än de, som upptagits uteslutande för statistiskt ändamål,

komme att undanhållas offentligheten;

och 2:o) avskrift av ett av tullkammaren och packhusinspektionen

i Stockholm den 20 mars 1914 avgivet utlåtande över Sveriges industriförbunds

förenämnda framställning. I detta utlåtande framhålles,

hurusom bland uppgifter, som måste betecknas såsom avsedda uteslutande

för officiell statistik, i främsta rummet vore att nämna dels

sådana uppgifter om varas värde, som det enligt förordningen den

28 november 1913 angående åstadkommande av vissa statistiska uppgifter

rörande utrikeshandeln ålåge varuägare att avgiva, dels ock

uppgift angående inköps- eller avsändningsland. Såsom en uppgift,

lämnad uteslutande för officiell statistik, torde möjligen även böra

anses den i överensstämmelse med den statistiska varuförteckningen

verkställda uppdelningen av tulltaxans rubriker, i den mån den icke

anslöte sig till rubrikernas avfattning, vare sig en sådan uppdelning

vore baserad på varuägarens uppgift eller endast utgjorde resultatet

av en vid tullbehandlingen vidtagen undersökning. Dessa uppgifter

inflöte såväl — jämlikt § 54 punkt 5 av tjänstgöringsreglementet —

å tullbehandlingsattesterna och i packhusjournalerna eller kopiorna av

attesterna som ock i tullkammarens kopiejournaler. Betydelsen för

den enskilde av att sådana uppgifter skyddades för offentliggörande

läge för öppen dag och hade vid olika tillfällen med vederbörlig skärpa

framhållits av lagstiftarna. Efterkommandet av tryckfrihetsförordningens

föreskrifter i detta avseende genom en vägran att utlämna

sådana handlingar, vari statistiska uppgifter inginge, kunde emellertid

icke anses liktydigt med ett hemlighållande av dessa handlingar, enär

opaginerad Kontrollera mot PDF

.HI 8 TI TIK O MBUDSMA N N K N .

37!)

givetvis vem som helst ägde ur desamma erhålla uppgifter, som icke

hade med det statistiska syftet: att skaffa. Påtagligen vore dock detta

icke tillfyllest för upprättande av sådana framställningar till belysande

av import och export, som kunde vara av intresse för den inhemska

industrien och handeln. Tullkammaren och packhusinspektionen anslöte

sig därför till ett framkommet förslag, att de uteslutande för

statistiskt ändamål avsedda uppgifterna intoges allenast i attesterna

och angivningsinlagorna men däremot icke i packhusjournalerna eller

i de kopior av attesterna, som skulle kvarstanna hos tullförvaltningarna,

eller i kopiejournalerna. Denna utväg syntes ägnad att i stort sett

tillfredsställa det önskemål, som kommit till uttryck i industriförbundets

skrivelse, utan att hemlighållandet av för offentligheten icke

avsedda uppgifter äventyrades. Intet hinder syntes möta för förslagets

praktiska genomförande, ehuruväl därför förutsattes viss ändring av

§ 54 i tjänstgöringsreglementet.

Hjerner har därefter ingivit avskrift av en ytterligare skrivelse från

industriförbundet till tullstyrelsen. Häri anmärkes till en början, hurusom

avsikten med förbundets föregående framställning varit, att svårigheter

icke skulle beredas näringslivet att erhålla för detsamma ofta betydelsefulla

förhandsupplysningar. Det vore uppenbart, att vissa uppgifter

saknade allt värde, därest de icke kunde erhållas, förrän de

utkomme i de officiella berättelserna, varjämte de uppgifter, som

publicerades i »Kommersiella Meddelanden», icke omfattade tillräckligt

antal rubriker eller vore specificerade efter inköpsländer. Man hade

därför hittills kunnat vända sig till tullverket för erhållande av särskilt

utarbetade statistiska upplysningar, omfattande bland annat

varuslag i enlighet med den statistiska varuförteckningen, kvantitetsuppgifter,

inköpsland m. m., allt uppgifter, vilka man, utan att det

ansetts strida mot tryckfrihetsförordningens bestämmelser, kunnat

erhålla genom att taga del av tullverkets handlingar, vilken åtgärd i

regel av praktiska skäl utförts genom tulltjänstemän. De åtgärder,

som i tullkammarens och packhusinspektionens utlåtande förordats,

syntes vara ett steg i riktning mot bevarandet av möjligheten att

vinna tillgång till erforderliga uppgifter, som icke vore av natur, att

de på grund av tryckfrihetsförordningens stadganden icke finge utlämnas.

Däremot kunde samma åtgärder icke sägas vara sådana, att

det önskemål, som industriförbundet i sin skrivelse åsyftat, därigenom

vore vunnet. Vad anginge frågan, om uppgifterna angående inköpsland

och uppdelningen efter varuförteckningen vore att hänföra till

sådana uppgifter, som lämnats uteslutande för officiell statistik, hyste

förbundet icke någon tvekan. Varken nyssnämnda uppdelning eller

uppgifterna om inkopslandet vore sådana uppgifter, som lagstiftaren

avsett att skydda mot utlämnande, och bestyrktes detta även av den

omständigheten, att de under en följd av år varit allmänt tillgängliga,

utan att veterligen något obehag därav försports eller någon funnit

anledning att åberopa tryckfrihetsförordningen som skydd mot deras

utlämnande. Beträffande särskilt uppdelningen i rubriker efter varuförteckningen

vore det statistiska rubriksnumret icke för officiell stati
-

s. 380 Kontrollera mot PDF

380

TULLBEHANDLIN GSATTESTERNAS OFFENTLIGHET.

stik lämnad uppgift. Med detta uttryck måste förstås och hade hittills

alltid förståtts av den uppgiftspliktige lämnad uppgift. Förbundet

hemställde, att ur packhus journaler och tullkamrarnas kopieattester

(respektive kopiejournaler) måtte utelämnas de för statistiskt ändamål

lämnade värdeuppgifterna, men att däremot hädanefter som hittills

sagda handlingar måtte upptaga den statistiska varuförteckningens

underrubriker.

Med skrivelse den 2 september 1914 överlämnade därefter justitieombudsmannen

samtliga då inkomna handlingar i ärendet till

generaltullstyrelsen med anhållan, att styrelsen måtte lämna tullförvaltaren

Carlson och överkontrollören Harling tillfälle att med anledning

av vad Hjerner i sina påminnelser an dragit avgiva förnyat yttrande

i ärendet samt därvid särskilt utreda, av vad anledning tullkammaren

i Stockholm icke ansett sig kunna under sådana förbehåll,

varom stadgades i 2 § 4 mom. 11 stycket tryckfrihetsförordningen,

tillhandahålla Hjerner ifrågakomna handlingar. Justitieombudsmannen

hemställde tillika, att styrelsen ville meddela upplysning, huruvida

Hjerners uppgift, att praxis hos tullkammaren i Stockholm i förevarande

hänseende vore en annan än vid landsortens tullkamrar, vore riktig,

och huruvida i sådan händelse någon olägenhet försports med anledning

av den friare lagtillämpning, som sålunda skulle hava gjort sig

gällande i landsorten, varjämte justitieombudsmannen anhöll, att,

därest styrelsen meddelat beslut i anledning av Sveriges industriförbunds

ifrågakomna skrivelse av den 10 februari 1914, styrelsen ville

om samma beslut meddela justitieombudsmannen underrättelse.

Generaltullstyrelsen har med anledning härav överlämnat förnyat

yttrande från tullförvaltaren Carlson och överkontrollören Harling;

och hava dessa häri anfört, att de trott det nyss omförmälda stadgandet

i tryckfrihetsförordningen böra tolkas så, att statistiska uppgifter

i regel vore undandragna offentligheten under fem år, men att

undantagsvis ett tidigare utlämnande Unge ske, nämligen såvida med

hänsyn bland annat till det ändamål, för vilket de statistiska uppgifterna

erfordrades, . och omständigheterna i övrigt trygghet kunde

antagas vara för handen, att utlämnandet icke komme att missbrukas

till skada för den, som avgivit uppgiften. Därest vederbörande myndighet

funne undantaget kunna tillämpas, hade, enligt Carlsons och

Harlings tolkning, myndigheten berättigats göra de förbehåll, som

kunde prövas erforderliga. Det ändamål, för vilket Hjerner påyrkat

utlämnande till honom av de attester, som funnos hos tullkammaren

den 10 januari 1914, hade han i sin skrivelse av samma dag angivit

sålunda, att han ur sagda handlingar ville göra de utdrag, han

kunde anse lämpligt. Därigenom måste han, enligt Carlsons och

Harlings förmenande, anses hava åt sig själv förbehållit rätten att

bestämma det ändamål, vartill han skulle använda de i attesterna

innehållna statistiska uppgifterna. Då Hjerner angivit ändamålet i

sådana allmänna ordalag, hade Carlson och Harling funnit, att trygghet

icke vore förhanden, att icke de statistiska uppgifterna kunde komma

opaginerad Kontrollera mot PDF

JUSTITIEOMBUDSMANNEN.

•5 Hl

att missbrukas till skada för dem, som avgivit uppgifterna, och då

sålunda förutsättningen för undantagets tillämpning icke förelegat,

hade Carlson och Harling ansett sig icke heller hava anledning att

göra sådana förbehåll, som vederbörande myndighet vore berättigad

föreskriva, därest undantaget tillämpades. De hade sålunda icke förbisett,

att lämnade statistiska uppgifter kunde utlämnas villkorligt,

utan allenast funnit, att så icke kunde ske i förevarande fall. Beträffande

Hjerners påstående, att de statistiska uppgifternas offentliggörande

icke skulle vara i vidare mån till skada för dem, som avgivit

uPPgifternai så framginge av Stockholms handelskammares yttrande i

anledning av förslaget till ny tryckfrihetsordning, att sådan skada

uppstått och kunde uppstå därigenom att statistiska uppgifter, avseende

namngivna personer eller firmor, bragtes till offentligheten. I

detta sammanhang ville Carlson och Harling också framhålla, att, om

en importör begärde få taga del av en eller flera attester under uppgift,

att ändamålet vore att erhålla upplysning om tulltaxerubrik, förtullningsvärde

och andra uppgifter, som icke vore undandragna offentligheten,

samt trygghet för de i attesten förekommande statistiska

uPPgifterna kunde anses föreligga, Carlson och Harling säkerligen icke

skulle vägra importören del av de begärda attesterna.

Vad anginge frågan om inlagornas sammanfogande med attesterna,

måste en var med tullarbetet något så när förfaren person inse, huru

absolut nödvändigt det vore, att inlagorna fogades vid vederbörliga

attester. Ett annat förfaringssätt skulle nämligen leda till fullständig

oreda. Då § 70 i tjänstgöringsreglementet föreskreve, att attest och

motsvarande inlaga skulle hava samma ordningsnummer, hade där

givits ett uttryck för den åsikten, att dessa handlingar hörde ihop

och borde betraktas som eu enhet. Ett ordentligt revisionsarbete

och statistisk behandling av en attest kunde icke ske, utan att inlagan

samtidigt granskades och bearbetades. Och ett samtidigt sådant

arbete kunde icke ske med mindre inlaga och attest vore sammanbundna.

Det av Carlson och Harling åberopade yttrandet över förslaget

till ny tryckfrihetsordning var i utdrag fogat vid deras senast anförda

skrift samt innehöll, bland annat, att den omständigheten, att tullverkets

handlingar kunde vara vägledande för affärslivet, i stället för

att motivera bibehållande av offentligheten, just utgjorde skälet för

deras hemlighållande, då nämligen ett införskaffande av upplysningar

på denna väg icke kunde anses ägnat att befordra ett sunt affärsliv.

Ansåge sig verkligen den svenska industrien behöva anlita ett dylikt

medel för att lära känna avnämarnas förhållande till den utländska

marknaden, så torde nog en sådan fördel uppvägas därav, att möjligheten

till inträngande i den enskildes affärsangelägenheter samtidigt

stode den utländske konkurrenten till buds. Varken för industrien

eller för handeln kunde fördelarna av tullhandlingarnas obegränsade

offentlighet uppväga de olägenheter, som därmed vore förbundna.

Med förmälan att generaltullstyrelsen från samtliga •tullkamrar i

riket infordrat yttrande, dels huruvida från trafikanters eller eventuellt

tulltjänstemäns sida hos vederbörande tullkammare gjorts sådan fram
-

s. 382 Kontrollera mot PDF

382

T TILLBE HANDLINGS ATTESTERNAS OFFENTLIGHET.

ställning som Hjerners ifrågakomna framställning till tullkammaren i

Stockholm, dels ock, därest så varit förhållandet, huruvida framställningen

bifallits av tullkammaren eller icke, samt, i förra fallet, huruvida

därvid gjorts förbehåll, varom i 2 § 4 mom. 11 stycket tryckfrihetsförordningen

förmäldes, samt huruvida någon olägenhet av det

sålunda lämnade tillståndet försports, har styrelsen vidare till justistieombudsmannen

inkommit med dylikt yttrande från 55 tullkamrar.

Av dessa upplysa 26, att ingen framställning i det nämnda hänseendet

förekommit, varvid dock i några fall angives, att svaret avser

allenast sista året eller de senaste åren. En tullkammare har tillämpat

författningen angående statistiska uppgifter på samma sätt som tullkammaren

i Stockholm och meddelar, att klagomål däröver icke försports,

men att däremot två gånger inträffat, att trafikant klagat över

att tullattester varit för lätt tillgängliga för obehörig person. En

annan tullkammare omnämner, att trafikanter vid några tillfällen

begärt få taga del av tullbehandlingsattester, men att tillstånd därtill

vägrats, alldenstund ett utlämnande av attesterna skulle kunna föranleda

missbruk. I några tullkamrar har det tillåtits trafikanter att

taga del av tullbehandlingsattester, som angått av dem själva importerat

gods. Att tulltjänstemän — utom i tjänsten — tagit del av

tullbehandlingsattester för att sedan i en eller annan form meddela

utomstående vissa uppgifter, har förekommit i över 20 tullkamrar.

Härvid har än varit fråga om att tillhandahålla ortstidningar eller

främmande konsulat på platsen uppgifter om importen, än att utgiva

importlistor, än att lämna uppgift om importen av allenast viss vara,

och meddelas beträffande ett fall av sistnämnda beskaffenhet, att,

sedan en importör begärt uppgift om ej mindre den sammanlagda

vikt av visst varuslag, som under året införts, än även huru mycket

därav belöpt på varje särskild importör, den begärda uppgiften väl

lämnats men först efter det alla importörer inom branschen på förfrågan

förklarat sig icke hava något att däremot invända. I ytterligare

några fall har det förekommit, att utomstående fått taga del

av ifrågavarande handlingar. I tre av dessa fall har det gällt erhållande

av uppgifter för hamnuppbörden, på en plats har under år

1914 en trafikant fått taga del av kopierade tullbehandlingsattester

för år 1913 för utrönande av importen av viss vara. Endast från en

tullkammare, där trafikanter synas hava fått taga del av tullbehandlingsattester,

föreligger ej särskild uppgift om de omständigheter, under

vilka detta förekommit, men det uppgives, att framställning i sådant

syfte endast någon enstaka gång gjorts av trafikanter. Då tillstånd

lämnats vare sig tulltjänstemän eller utomstående att taga del av

tullbehandlingsattester, synes i regel förbehåll hava gjorts i syfte att

förebygga missbruk. Samtliga tullkamrar, där sådant tillstånd givits

eller där tulltjänstemän utan särskilt medgivande tillhandahållit vissa

uppgifter, vitsorda, att härigenom icke uppkommit någon olägenhet.

Vid överlämnandet av det infordrade yttrandet från tullförvaltaren

Carlson och överkontrollören Harling samt av tullkamrarnas yttranden

meddelade generaltullstyrelsen tillika, att styrelsen i avvaktan på ut
-

s. 383 Kontrollera mot PDF

.11: HT ITI KOM Ii ItDKJI A X N K N .

383

gången av nu förevarande ärende ännu icke fattat beslut i anledning

av Sveriges industriförbunds skrivelse av den 10 februari 1914.

Hjerner har därefter inkommit med ytterligare påminnelser. 1

dessa har han anmärkt, att tullkammaren såsom skäl för sin vägran

att tillhandahålla honom tullbehandlingsattesterna anfört i beslutet

över hans framställning, att statistiska uppgifter ej kunde utlämnas,

samt i sitt första yttrande i ärendet, att sådana betydande hinder

förelåge, att ett utlämnande ej kunde ske, och i det sista yttrandet,

att trygghet icke varit för handen, att icke de statistiska uppgifterna

kunde komma att missbrukas. För visso hade det varit tullkammaren

väl bekant, för vilket ändamål Hjerner önskat fä del av attesterna.

Tullkammaren hade haft kunskap därom i ett tiotal år, och Hjerner

hade dagarna före den 10 januari 1914 muntligen för tullförvaltaren

Carlson framhållit, att han icke hade behov av de för statistiskt

ändamål lämnade uppgifterna, en försäkran, varav tullkammaren ytterligare

fått del vid remissen av Hjerners första skrift i detta ärende.

Dessutom hade Hjerner med sin anhållan av den 10 januari stått som

lånsökande och tullkammaren som långivare, och som bekant vore

det långivaren, som uppställde villkoren, och ej tvärtom.

Hjerner hade allt ifrån början omfattat åsikten, att tullkammaren

förfarit olagligt, och häri hade Hjerner styrkts av de från rikets tullkamrar

infordrade förklaringarna. Han hade dock antagit, att tullkammarens

handlingssätt berott på ett förbiseende. Men då tullkammaren

nu bestrede, att något förbiseende från dess sida förelåge,

ifrågasatte Hjerner, om ej tullkammaren härutinnan gent emot honom

handlat uppsåtligen. I sitt sista yttrande i ärendet konstaterade tullkammaren,

att det vore praktiskt möjligt att utlämna tullbehandlingsattesterna.

Detta oaktat ville tullkammaren ännu icke utlämna dem

till Hjerner. Därigenom att han ej erhållit det medgivande, som han

lojalt ansett sig böra inhämta för att utarbeta sammanställningar

över importen till Stockholm, vilka intet hade att skaffa med de

lämnade statistiska uppgifterna, hade Hjerner i likhet med mer än

ett tiotal andra tjänstemän vid tullförvaltningen i Stockholm lidit

ekonomisk skada. Dennas storlek vore åter beroende på tidpunkten

för erhållandet av det sökta medgivandet och av det intresse, som

dessa förhandsupplysningar då kunnat hava för handeln och industrien.

Förhandsupplysningar om en införd vara hade sitt främsta intresse

däruti, att de kunde tillhandahållas betydligt tidigare än den officiella

statistiken. För en förfluten tid kunde de således ej nu hava samma

värde eller betinga samma ersättning. Tjänstemän vid tullförvaltningen

i Stockholm, vilka i likhet med Hjerner i större eller mindre

grad frånhänts en inkomst, kunde säkerligen ej påräkna att återtaga

denna inkomst genom ett nu eventuellt tillkommet medgivande och

detta så mycket mindre, som tjänstemän å tullstyrelsens statistiska

avdelning varit oförhindrade lämna sådana förhandsupplysningar över

det utländska handelsutbytet. Härigenom hade uppenbarligen tjänstemännen

vid tullförvaltningen lidit skada, medan de andra gynnats.

Det kunde dessutom ej vara lämpligt, att de, som hade behov av

s. 384 Kontrollera mot PDF

384

TULLBEHANDLINGS ATTESTERNAS OFFENTLIGHET.

dessa förhandsupplysningar, tvingades att vara hänvisade till en eller

några få tjänstemän och dessas prissättningar härav. Ägde ej alla

tjänstemän inom verket rätt att mottaga eller utföra sådana uppdrag,

kunde ju prisen därpå oskäligen uppskruvas.

Ifrån att icke hava velat giva vare sig tull tjänstemän eller importörer

del av attesterna annat än mot lösen och stämpel, funne

tullkammaren i Stockholm numera, att till och med importörer i vissa

fall kunde få taga del av attesterna med deras för två skilda ändamål

sammanblandade uppgifter. Tullkamrarna i landsorten åter hade

nästan undantagslöst intagit en motsatt ståndpunkt och förvägrat

importörer denna rätt men däremot tillåtit tulltjänstemän lämna

vissa tillåtna utdrag ur handlingarna. Denna senare uppfattning syntes

hava mycket större skäl för sig, ty det stode ju ej i mänsklig makt

att rannsaka hjärtan och njurar och veta, huru en affärsman komme

att begagna sig av en sekret uppgift rörande handeln. En tulltjänsteman

däremot vore av sin tjänsteplikt förhindrad missbruka den sekreta

uppgiften i annans intresse, och, då han enligt § 3 i förordningen

angående utvidgad näringsfrihet icke finge idka handelsrörelse, kunde

det ej heller ske i eget intresse. Tullkammaren hävdade vidare, huru

nödvändigt det vore, att inlagor och attester sammanfogades med

varandra, och huru varje med tullarbetet något så när förtrogen person

och samtliga andra med granskningsarbete förtrogna tulltjänstemän

insåge den absoluta nödvändigheten av en sådan anordning. Tjänstgöringsreglementet

gåve emellertid icke tullkammaren stöd för dess

påståenden. Den nuvarande anordningen vore träffad mer till tjänstemännens

bekvämlighet och granskningsarbetets snabba slutförande

än såsom en absolut nödvändighet. Ohållbarheten i talet om betydande

hinder framginge av de tullräkenskapshandlingar, som berörts

i ärendet, och av vilka ett exemplar bifogades av Hjerner. Härvid

funnes, huru en av konung och riksdag given medborgerlig rättighet

kringskures därigenom, att för statistiskt ändamål lämnade sekreta

uppgifter sammanfördes med förvaltningsuppgifter.

När statsmakterna efter mycken tvekan beslöte sig för en inskränkning

i en allmän medborgerlig rättighet, och när de, för att göra verkningarna

härav så lindriga som möjligt, anvisade utväg åt den, som

drabbades härav, att fortfarande kunna få i och för sig berättigade

upplysningar genom fullt opartiska personer, nämligen statens tjänstemän,

kunde det ej tillkomma en ämbetsmyndighet att utan laga skäl

göra inskränkningar utöver dem, som tillkommit i grundlagsenlig

ordning.

Som stöd för den proposition till 1908 års riksdag, vilken föranledde

upptagandet i tryckfrihetsförordningen av förbud mot offentliggörandet

av vissa för officiell statistik lämnade uppgifter, åberopas i

det vid propositionen fogade utdrag av statsrådsprotokollet en framställning

av 1905 års statistiska kommitté. I denna framställning

erinras om det av samhällsutvecklingen betingade behovet för statsmakterna

av tillförlitliga upplysningar om ekonomiska och sociala

förhållanden av olika slag, vilket behov åter lett till en betj-dande

s. 385 Kontrollera mot PDF

JUSTITIEOMBUDSMANNEN.

385

utvidgning av enskildas deklarationsplikt. Kommittén framhåller vidare,

hurusom de upplysningar av ofta mycket intim art, som måste avgivas

av vederbörande själva, aldrig kunde väntas bliva så fullständiga

som önskligt vore eller ens fullt sanningsenliga, därest de ej

vore skyddade mot offentliggörande. Eftersom de statistiska ämbetsverken

offentliggjorde resultaten av sina undersökningar, skulle en

ändring, varigenom skydd i sagda hänseende bereddes dylika uppgifter,

långt ifrån att minska det kunskapsmaterial, som ställdes till

den stora allmänhetens förfogande, alltså tvärtom medföra, att ett

större och pålitligare material bragtes till allmänhetens kännedom.

Givet vore emellertid, att det undantag från tryckfrihetsförordningens

allmänna princip, som enligt kommitténs mening måste införas,

borde göras så begränsat som lämpligen kunde ske. Det skydd,

som ett av kommittén uppgjort förslag till ändring av 2 § 4 mom.

tryckfrihetsförordningen skulle bereda, omfattade endast sådana uppgifter,

som lämnades för statistiskt ändamål, medan uppgifter för

förvaltningsändamål, även om de gjordes till föremål för statistisk

bearbetning, skulle behålla sin ställning såsom allmänt tillgängliga.

Emellertid måste bestämmelsen om hemlighållandet begränsas i flera

hänseenden. Först erfordrades en tidsbegränsning, i vilket hänseende

kommittén ansåg en begränsning till fem år från uppgiftens datum

vara tillfyllestgörande. Men det vore ej heller lämpligt, om alla utom

vederbörande statistiska ämbetsverks tjänstemän skulle vara utestängda

från tillträde till uppgifterna under en hel femårsperiod. Förbudet

borde ej gälla alla personer utan undantag. För grundliga ekonomiska

och sociala studier, vare sig de skedde i direkt praktiskt syfte eller

för rent vetenskapliga ändamål, vore det ofta nödvändigt att gå längre

än till de klumpsiffror, som den publicerade statistiken meddelade.

Kommittén hade funnit sig böra stanna vid det förslag, att alla för

officiell statistik lämnade uppgifter skulle vara konfidentiella under

den nämnda tidrymden, ^sä vitt deras utlämnande kunde lända till

skada för den, som uppgiften avsåge, men också endast i detta fall.

Avgörandet av frågan, när detta förhållande inträdde, torde åter böra

förläggas hos vederbörande ämbetsverk. Var och en, som vore missnöjd

med avgörandet, hade då givetvis rätt att göra anmälan hos vederbörlig

myndighet lika väl i det fall, att ett ämbetsverk utlämnat uppgifter,

som bort hemlighållas, som i det fall, att tillgång vägrats till

uppgifter, som bort vara tillgängliga. Om uppgifterna icke skulle komma

att undandragas forskningen, måste det i vad fall som helst tillkomma

vederbörande ämbetsverk att avgöra, huruvida den person, som begärde

del av uppgifter, önskade dem för berättigade syften. Av kommitténs

förslag följde, att det avgörande för frågan om offentlighet

eller icke bleve ej själva uppgifternas karaktär utan den verkan, som

kunde antagas följa av uppgifternas utlämnande. Den myndighet,

som hade att bestämma i saken, vore då oförhindrad att under nödig

kontroll utlämna vissa uppgifter till personer, som gjort sig kända

eller kunde legitimera sig såsom opartiska forskare, men neka att

lämna samma uppgifter i fall, då ingen säkerhet mot missbruk förefunnes.

Hemlighållandet begränsades slutligen ytterligare därigenom,

25

s. 386 Kontrollera mot PDF

386 T TILLBE HANDLINGS ATTESTERNAS OFFENTLIGHET.

att genom det föreslagna tillägget icke hela innehållet av en handling

behövde undandragas offentligheten utan endast sådana uppgifter

i handlingarna, som ej lämpade sig för utlämnande. Därigenom möjliggjordes,

att transumt kunde lämnas av handlingar, som icke Ange

göras tillgängliga i sin helhet.

Vid föredragningen i statsrådet av kommitténs omförmälda framställning

yttrade föredragande departementschefen, att han på de av

kommittén anförda skäl funne ett tillägg till tryckfrihetsförordningen

i den av kommittén angivna riktning vara av behovet påkallat. Efter

vad departementschefen inhämtat skulle kommitténs dåmera slutbehandlade

förslag rörande handelsstatistiken innehålla, bland annat, att

det sätt, som dittills använts för beräknande av exportens och importens

värde, nämligen med s. k. enhetsvärden, skulle upphöra att tillämpas.

I stället skulle exportören och importören åläggas att deklarera värdet

av varje varukvantitet, som ut- eller infördes. Tydligen vore emellertid

denna anordning genomförbar endast såvitt värdedeklarationerna bleve

skyddade mot obehörigt offentliggörande, då givetvis det pris, som en

viss vara betingade, kunde för den enskilde exportören eller importören

utgöra en viktig affärshemlighet. Därest den föreslagna ändringen i

tryckfrihetsförordningen icke skulle vinna bifall, syntes sålunda kommitténs

förslag till ordnande av handelsstatistiken icke kunna genomföras.

Kungl. Maj:ts förslag till ändrad lydelse av 2 § 4 mom. tryckfrihetsförordningen,

vilket endast med några smärre jämkningar av

övervägande formell natur överensstämde med det av kommittén avgivna,

undergick i sin ordning vid propositionens behandling i konstitutionsutskottet

vissa jämkningar bland annat i syfte att det av ordalagen

skulle framgå, att den myndighet, på vilken det ankomme att

pröva framställning om handlings utlämnande, ägde vid utlämnandet

uppställa förbehåll. Utskottets förslag antogs av riksdagen och promulgerades

sedermera såsom grundlag.

Det stycke i 2 § 4 mom. tryckfrihetsförordningen, för vars tillkomst

sålunda redogjorts, innehåller vissa bestämmelser av beskaffenhet

att hänföra sig till de myndigheter eller tjänstemän, vilka hava att

taga befattning med sådana för officiell statistik lämnade uppgifter,

som skola vara undandragna offentligheten, nämligen bestämmelserna

om utlämnande av dylik uppgift förrän fem år från uppgiftens datum

förflutit, om uppställande av förbehåll vid sådant utlämnande och om

ansvar för obehörigt utlämnande av uppgift. Däremot beröres varken

i sagda lagrum eller i förarbetena till detsamma frågan, i vilken utsträckning

tjänstemän hos ämbetsverk, som har att mottaga uppgifter

av ifrågavarande slag, äga rätt att taga del av uppgifterna. Denna

fråga, vilken givetvis kan uppkastas endast beträffande tjänstemän,

som icke hava att verkställa den statistiska bearbetningen av uppgifterna,

har en särskild betydelse för det fall, att uppgifterna före

sagda bearbetning måste passera flera händer, såsom åtminstone i

regel torde vara händelsen med de uppgifter, som för statistiskt ändamål

lämnas i sammanhang med tullbehandlingen. Tullkammarens

i Stockholm ståndpunkt till denna fråga synes vara den, att en tull
-

s. 387 Kontrollera mot PDF

JUSTITIEOMBUDSMANNEN.

387

tjänsteman, vilken mottagit dylika uppgifter men efter att hava ägnat

uppgifterna den behandling, som på honom ankommer, överlämnat

dem till annan tjänsteman, sedermera icke har bättre rätt än utomstående

att taga del av samma uppgifter. Vore tryckfrihetsförordningens

förbud mot uppgifternas utlämnande ovillkorligt, skulle väl ur rent

teoretisk synpunkt knappast något vara att erinra mot en sådan uppfattning,

även om man icke kunde undgå att finna det tämligen ändamålslöst,

att uppgifterna undanhölles personer, som förut haft icke

blott tillfälle utan även skyldighet att taga del av dem. Frågan

ställer sig helt annorlunda vid det förhållande, att det ifrågavarande

lagrummet medgiver ett tidigare utlämnande under förutsättning, att

med hänsyn till uppgifts natur eller det ändamål, för vilket den

åstundas, och omständigheterna i övrigt trygghet kan antagas vara för

handen, att utlämnandet icke kommer att missbrukas till skada för

den, som avgivit uppgiften eller eljest däri avses. Då härtill kommer,

att vid medgivandet av förtida utlämnande av konfidentiellt lämnad

uppgift tillika kunna göras de förbehåll, som må prövas erforderliga,

samt ett brytande mot sålunda gjort förbehåll är belagt med straff,

vill det synas, som borde en myndighet i regel medgiva underlydande

tjänstemän att taga del av sådana för officiell statistik lämnade

uppgifter, som eljest icke få utlämnas. Beträffande de framställningar

i antydda syfte, som kunna göras av tjänstemän vid lokal

tullförvaltning, torde så mycket mindre anledning till avslag föreligga,

•, som dylika tjänstemän — utom det att de som oftast haft att i och

för tjänsten taga befattning med en större eller mindre del av de hos

förvaltningen förvarade uppgifterna — därjämte, på sätt Hjerner i

ärendet påpekat, icke kunna utnyttja dem i eget intresse.

Av de till sin avfattning något skiftande skäl, som tullförvaltaren

Carlson och överkontrollören Harling anfört för sitt avslag å Hjerners

i ärendet ifrågakomna ansökan, framgår, att de fäst huvudsakligt av*

seende vid den omständigheten, att Hjerner, då han begärde del av

de hos tullkammaren den 10 januari 1914 befintliga tullbehandlingsattesterna,

förmält sig vilja ur attesterna göra de utdrag, han kunde

finna lämpligt. Enligt vad Hjerner i ärendet härstädes uppgivit samt

Carlson och Harling lämnat obestritt, hade emellertid Hjerner tillika

muntligen förklarat, att han icke hade behov av de för statistiskt

ändamål lämnade uppgifterna. Om Carlson och Harling icke, med

hänsyn till vad Hjerner i nämnda hänseende förklarat och vad de

för övrigt måste antagas hava haft sig bekant rörande ändamålet med

Hjerners framställning, funnit tillräckliga garantier mot missbruk föreligga,

hade de rimligtvis bort bifalla hans framställning med det uttryckliga

förbehåll i fråga om de statistiska uppgifterna, som de funnit

erforderligt, Hjerner därefter obetaget att avgöra, huruvida han borde

begagna sig av ett på sådant sätt begränsat medgivande eller icke.

För ett rent avslag å Hjerners ansökan kan avfattningen av densamma

icke skäligen anses i och för sig utgöra tillräcklig grund.

Av vad Hjerner i ärendet anfört framgår, att ett tillstånd att

taga del av de tullbehandlingsattester, som den 10 januari 1914 funnos

förvarade hos tullkammaren i Stockholm, icke numera har något egent
-

s. 388 Kontrollera mot PDF

388

T ULLBE HANDLINGS ATTESTERNAS OFFENTLIGHET.

ligt värde för Hjerner. Vidare och då utredningen i ärendet givit

vid handen, att vid ett stort antal tullkamrar i landsorten tulltjänstemän

fått taga del av tullbehandlingsattester för att publicera vissa

sammanställningar av deras innehåll utan att någon olägenhet därav

försports, torde det kunna förväntas, att den vid tullkammaren i

Stockholm uti ifrågavarande avseende förut tillämpade praxis varder

ändrad, så att enahanda rätt jämväl därstädes kommer tulltjänstemännen

till del. Vid dessa förhållanden har jag, ehuru sistnämnda

tullkammare enligt min mening icke anfört giltiga skäl för sitt avslag

å Hjerners förevarande framställning, dock icke ansett mig böra mot

tullkammarens föreståndare vidtaga någon åtgärd.

Frågan om tullbehandlingsattesters offentlighet berör emellertid

intressen av sådan vikt, att den torde förtjäna en lösning av allmängiltig

innebörd. Såväl Hjerners inlagor i ärendet som de utav honom

åberopade framställningar från Sveriges industriförbund utmärka, att

det är av stor betydelse, att statistiska förhandsupplysningar om vid

tullbehandling framkomna resultat kunna tillhandahållas näringslivets

målsmän. För erhållande av sådana upplysningar har det varit en

bekväm väg att anlita tjänstemän vid de lokala tullförvaltningarna,

men givetvis kunna även utom tullverket stående personer göra anspråk

på att för inhämtande av upplysningar i nämnda eller annat

hänseende få del av tullbehandlingsattester. I sistberörda fall —

liksom även i händelse den omständigheten, att för statistiskt ändamål

lämnade uppgifter sammanförts med uppgifter, som angå tullbehandlingen,

skulle anses utgöra hinder för tullbehandlingsattesternas

utlämnande till tulltjänstemän — uppkommer spörsmålet, huruvida

de nuvarande anordningarna för insamlande av statistiska uppgifter

vid tullbehandlingen stå i full överensstämmelse med grunderna i

tryckfrihetsförordningen angående allmänna handlingars offentlighet.

Det skydd mot offentliggörande, som i tryckfrihetsförordningen

beretts uppgifter, lämnade för officiell statistik, avser enligt vad förordningen

den 28 november 1913 angående åstadkommande av vissa

statistiska uppgifter rörande utrikes handeln och kungörelsen samma

dag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i tullstadgan utvisa uppgifter

om värde och inköps-(avsändnings-)land, men torde endast gälla,

såvitt dessa uppgifter meddelats uteslutande för statistiskt ändamål,

och sålunda icke uppgifter, som i dessa hänseenden lämnats för tullbehandling.

Uppgift om inköps-(avsändnings-)land skall lämnas i angivningsinlagan,

och synes såsom det normala gälla, att uppgift om

värde likaledes meddelas i angivningsinlagan, men i fall, då för statistiskt

ändamål avsedd värdeuppgift styrkes vid tullbehandlingen,

antecknas värdet å tullbehandlingsattesten, där även anteckning om

inköpsland skall införas. Det förhållande, att tullbehandlingsattesten

sålunda kommer att innehålla för statistiskt ändamål lämnade uppgifter,

samt att attesten av praktiska skäl anses böra sammanfogas

med angivningsinlagan, som innehåller statistiska uppgifter, har av

tullkammaren i Stockholm anförts såsom ett så betydande hinder mot

attesternas utlämnande, att tullkammaren ägde vägra en var att å

expeditionslokalen avskriva eller låta avskriva desamma. Generaltull
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

JUSTITIEOMBUDSMANNEN.

38‘J

styrelsen har väl ansett den omständigheten, att även tullbehandlingsattesterna

kommit att innehålla vissa uppgifter, vilka skola hållas

hemliga, icke vara av någon avgörande betydelse men däremot funnit

angivningsinlagans sammanförande med därtill hörande attest, vilket

sammanförande enligt styrelsens yttrande är med nödvändighet betingat

av redovisningen samt den inom styrelsen försiggående officiella

statistiska bearbetningen av inlagor och attester, göra det praktiskt

omöjligt att medgiva utlämnande av tullbehandlingsattesterna till avskrift

eller för verkställande av utdrag.

Vad angår tryckfrihetsförordningens föreskrift, att var och en

skall äga fri tillgång att i alla arkiv få på stället avskriva eller avskriva

låta alla slags handlingar i vad ämne som helst eller, om därvid

betydande hinder äro, utbekomma dem i bevittnad avskrift mot vederbörlig

lösen, lärer det få antagas, att den stadgade inskränkningen i

rätten att taga del av allmänna handlingar varit avsedd att gälla

allenast i händelse hinder möter att låta avskrivandet äga rum i

vederbörande arkivlokal. Stadgandet synes dock kunna tillämpas även

för sådana fall, då handling, av vilken en var äger taga del, är

oskiljaktigt förenad med handling av hemlig beskaffenhet eller då

samma handling innehåller såväl offentliga som hemliga uppgifter.

Kesultatet av ett dylikt sammanförande måste givetvis bliva det, att

uppgifter, som till sin natur äro offentliga, komma att undandragas

offentligheten.

Ett sammanförande av uppgifter, av vilka somliga böra vara tillgängliga

för vem som helst, andra däremot måste hållas hemliga, kan

understundom vara så gott som nödvändigt. Med hänsyn till tryckfrihetsförordningens

bestämmelser om allmänhetens rätt att taga del

av handlingar hos ämbetsverk och myndigheter är emellertid uppenbart,

att ett sådant sammanförande icke bör äga rum utan tvingande

skäl. Huru i detta avseende förhåller sig med å ena sidan de förvaltningsuppgifter,

som tullbehandlingsattesterna innehålla, samt å

den andra de uppgifter för officiell statistik, som lämnas i samband

med tullbehandlingen, därom synes med fog kunna göras gällande en

annan mening än den, som kommit till uttryck i generaltullstyrelsens

nyss anförda yttrande. Till undanröjande av de olägenheter, som äro

förbundna med det nu tillämpade systemet, har föreslagits, att de

uteslutande för statistiskt ändamål avsedda uppgifterna skulle intagas

allenast i angivningsinlagor och attester men däremot icke i packhusjournalerna

eller i de kopior av attesterna, som skola kvarstanna hos

tullförvaltningarna, eller i kopiejournalerna. Av utredningen i ärendet

framgår ej, huruvida uppgifterna rörande tullbehandlingen skulle bliva

tillgängliga för allmänheten lika tidigt, om de skulle hämtas från

journaler och kopior, som om de finge hämtas omedelbart från tullbehandlingsattesterna.

Hjerner har i ärendet föreslagit en annan utväg,

nämligen att de för statistiskt ändamål avsedda uppgifterna skulle

lämnas å särskild blankett och sålunda icke inflyta i vare sig angivningsinlaga

eller tullbehandlingsattest. Därest en sådan anordning

är genomförbar — och härvid torde böra komma i betraktande, att

den särskilda uppgiften väl icke skulle behöva sammanfogas med

s. 390 Kontrollera mot PDF

390

TULLBEHANDLINGS ATTESTERNAS OFFENTLIGHET.

angivningsinlagan och attesten förrän vid den statistiska bearbetningen

hos generaltullstyrelsen — synes den äga avgjort företräde framför

den först anförda, då den nämligen skulle göra det möjligt att låta

själva originaluppgifterna komma under allmänhetens ögon. Även

andra utvägar kunna måhända ifrågakomma, men i varje händelse

torde det vara angeläget, att sådan anstalt träffas, att icke allmänheten

beträffande tullbehandlingsattesternas innehåll berövas sin grundlagsenliga

rätt att taga del av offentliga handlingar.

Enligt § 22 av den för riksdagens justitieombudsman gällande

instruktion åligger det justitieombudsmannen att med synnerlig uppmärksamhet

och nit iakttaga vad till skyddande av tryckfriheten

stadgats. I anledning härav samt med stöd av § 19 i samma instruktion

har jag ansett mig böra för Eders Kungl. Maj:t framlägga ovanberörda

förhållanden till den uppmärksamhet, Eders Kungl. Maj:t må

finna saken förtjäna.

Underdånigst

AXEL ÖSTERGREN.

St. Centerwall.

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen den 30 mars 1915.

2. Utlåtande av generaltullstyrelsen.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 30 mars 1915 har Eders Kungl. Maj:t

anbefallt generaltullstyrelsen att avgiva underdånigt utlåtande över

en samma dag från riksdagens justitieombudsman inkommen underdånig

skrivelse angående åtgärder i syfte att icke tullbehandlingsattest

förlorade sin egenskap av offentlig handling genom anbringande därå

eller därvid av uppgifter, avsedda för officiell statistik.

I nämnda skrivelse redogöres utförligt för ett hos justitieombudsmannen

handlagt ärende i anledning av kammar skri varen, nuvarande

t. f. revisorn å extra stat K. E. A. Hjerners klagan däröver, att föreståndarne

för tullkammaren i Stockholm, tullförvaltaren C. F. Carlson

och överkontrollören C. E. Harling, under åberopande av 11 stycket

i 2 § 4 mom. tryckfrihetsförordningen förklarat sig icke kunna bifalla

Hjerners den 10 januari 1914 framställda anhållan att få del

av de hos tullkammaren sistnämnda dag befintliga tullbehandlingsattester

för att därur göra de utdrag, som han kunde finna lämpligt.

Av utredningen i nämnda ärende framgår, att tullkammarens

bemälda föreståndare till stöd för sin överklagade åtgärd anfört, bland

annat, att hindret för handlingarnas utlämnande varit den omständigheten,

att tullbehandlingsattesterna dels innehölle uteslutande för

statistiskt ändamål lämnade uppgifter, dels ock vore var för sig före
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

GENERALTULLSTYRELSEN.

HD]

nade med en angivningsinlaga, som innehölle statistiska uppgifter,

vilka uppgifter enligt åberopade författningsrum icke finge utlämnas.

Häremot hade Hjerner i avgivna påminnelser anfört, att syftet med

hans hos tullkammaren gjorda anhållan hade varit att med ledning

av tullhandlingsattesterna till handelns och industriens tjänst utarbeta

sammanställningar över importen till Stockholm, vilka intet hade att

skaffa med de lämnade statistiska uppgifterna.

För egen del har justitieombudsmannen i anledning av Hjerners

klagan anfört bland annat följande:

»Av vad Hjerner i ärendet anfört framgår, att ett tillstånd att

taga del av de tullbehandlingsattester, som den 10 januari 1914

funnos förvarade hos tullkammaren i Stockholm, icke numera har

något egentligt värde för Hjerner. Vidare och då utredningen i ärendet

givit vid handen, att vid ett stort antal tullkamrar i landsorten tulltjänstemän

fått taga del av tullbehandlingsattester för att publicera

vissa sammanställningar av deras innehåll, utan att någon olägenhet

därav försports, torde det kunna förväntas, att den vid tullkammaren

i Stockholm uti ifrågavarande avseende förut tillämpade praxis varder

ändrad, så att enahanda rätt jämväl därstädes kommer tulltjänstemännen

till del. Vid dessa förhållanden har jag, ehuru sistnämnda

tullkammare enligt min mening icke anfört giltiga skäl för sitt avslag

å Hjerners förevarande framställning, dock icke ansett mig böra mot

tullkammarens föreståndare vidtaga någon åtgärd».

Under anförande vidare, att frågan om tullbehandlingsattesters

offentlighet dock berörde intressen av sådan vikt, att den syntes

förtjäna en lösning av allmängiltig innebörd, har justitieombudsmannen,

med relaterande av vad i detta hänseende i ärendet framkommit,

samt under hänvisning till de framställda olika förslagen

till undanröjande av de i ärendet anmärkta olägenheterna av nuvarande

anordningar för insamlande vid tullbehandlingen av statistiska

uppgifter, yttrat, att det torde vara angeläget, att sådan anstalt

träffades, att icke allmänheten beträffande tullbehandlingsattesternas

innehåll berövades sin grundlagsenliga rätt att taga del av offentliga

handlingar. De i skrivelsen berörda förhållanden hade justitieombudsmannen

ansett sig böra för Eders Kungl. Maj:t framlägga till den

uppmärksamhet, Eders Kungl. Maj:t kunde finna saken förtjäna.

Sedan generaltullstyrelsen i anledning av ovannämnda nådiga

remiss, med överlämnande till tullkammaren och packhusinspektionen

i Stockholm av ej mindre den remitterade skrivelsen än även en i

densamma omförmäld, till styrelsen den 11 februari 1914 inkommen

skrift i ämnet från Sveriges industriförbund jämte därtill hörande

yttranden och tillägg, från nyssbemälda tullförvaltningsavdelningar

infordrat gemensamt yttrande och förslag i föreliggande fråga, får

styrelsen till åtlydnad av den nådiga befallningen i underdånighet

anföra följande.

Enär de önskemål, som uttalats i Sveriges industriförbunds nyssnämnda

skrift, äro av enahanda innebörd som justitieombudsmannens

ifrågavarande framställning, lära dessa ärenden böra samtidigt behandlas,

i anledning varav styrelsen funnit sig böra, med remissaktens

s. 392 Kontrollera mot PDF

392 TULL BEHANDLINGS ATTESTERNAS OFFENTLIGHET.

återställande, till Eders Kungl. Maj:t överlämna nämnda skrift jämte

därvid fogade handlingar.

Tullkammaren och packhusinspektionen i Stockholm hava i sitt

nyssberörda yttrande närmare ingått på granskningen av de två i

justitieombudsmannens skrivelse särskilt omförmälda förslagen till de

anmärkta olägenheternas avhjälpande, det ena avgivet av dåvarande

aktuarien, numera förste aktuarien och föreståndaren för revisionsbyråns

statistiska avdelning L. Torstenson och det andra framställt

av Hjerner. Av dessa förslag hava nämnda tullförval tningsavdelningar

förklarat Hjerners förslag vara praktiskt sett outförbart, medan

de däremot ansett, att Torstensons förslag, närmare utvecklat i hans

yttrande angående industriförbundets omförmälda skrift, kunde praktiskt

genomföras. Avdelningarna hava emellertid av angivna skäl

förklarat sig anse det intresse, för vilket industriförbundet gjort sig

till tolk, vara bäst tillgodosett vid numera tillämpad praxis, då tillträde

lämnades till ifrågavarande handlingar under garantier, som av

vederbörande avdelningschefer med hänsyn till de statistiska uppgifternas

sekretess och lämnade föreskrifter ansåges betryggande; och

hava avdelningarna, som förklarat sig icke kunna utöver förberörda

förslag giva anvisning på något lyckligt sätt för frågans lösning, hemställt,

att det nu tillämpade förfaringssättet måtte bibehållas oförändrat.

Såsom komplettering till avdelningarnas nyssnämnda uppgifter

rörande nu tillämpade praxis anser styrelsen sig böra meddela, att

styrelsen genom rundskrivelse den 11 mars 1916, varav ett exemplar

härhos bifogas, till vederbörande tullförvaltningars kännedom meddelat

vissa av justitiekanslern till styrelsen gjorda uttalanden i fråga

om skyldigheten för tullverkets ämbets- och tjänstemän att enligt

tryckfrihetsförordningen tillhandahålla allmänheten tullverkets journaler

och andra hos tullförvaltningarna förvarade handlingar.

Då enligt generaltullstyrelsens åsikt allmänhetens rätt att erhålla

tillgång till uppgifter ur tullverkets handlingar genom den nu tilllämpade

praxis blivit så tillgodosedd, att allmänheten icke torde vållas

någon större olägenhet i anmärkta hänseendet, kan styrelsen för

sin del icke finna några ytterligare åtgärder i det av justitieombudsmannen

uttalade syfte vara nödvändiga.

För den händelse emellertid Eders Kungl. Maj:t skulle finna sådana

åtgärder i detta syfte böra vidtagas, får styrelsen rörande denna

fråga vidare anföra följande.

Av den i nu ifrågavarande två ärenden förebragta utredning

framgår, att Hjerners ändringsförslag, vilket av justitieombudsmannen

funnits äga avgjort företräde framför Torstensons förslag, av såväl

Torstenson som tullkammaren och packhusinspektionen i Stockholm

förklarats praktiskt sett outförbart. A andra sidan har däremot från

industriförbundet anmärkningar riktats emot det av Torstenson framställda

förslaget. På detta förslag torde emellertid, då något annat

tillfredsställande förslag icke kunnat framläggas, en eventuell ändring

av ifrågavarande bestämmelser böra grundas. Styrelsen anser sig

emellertid ej lämpligen böra utarbeta något förslag i denna riktning,

s. 393 Kontrollera mot PDF

GENERALTULLSTYRELSEN.

393

enär 1914 års tullkommission, enligt vad styrelsen har sig bekant, till

behandling upptagit frågan rörande omläggning av tullverkets journalsooh

räkenskapsföring och ett sådant förslag ju tydligen måste anpassas

efter de bestämmelser, som i dessa ämnen kunna varda beslutade.

I anledning härav får styrelsen i underdånighet hemställa, att,

därest Eders Kungl. Maj:t skulle finna justitieombudsmannens framställning

om åtgärder i de av honom berörda frågor böra bifallas,

handlingarna måtte överlämnas till nämnda kommission med uppdrag

att i sammanhang med dess förslag rörande tullverkets journals- och

räkenskapsföring utarbeta förslag till bestämmelser även i dessa frågor.

Stockholm den 20 december 1916.

Underdånigst

STAFFAN CEDERSCHIÖLD.

E. Beyer. John Ewerlöf,

föredragande.

H. Eneman. S. Th. Ahrenberg.

Arvid Nyström.

VI. Handlingar rörande förtullningen av

paketpost.

1. Promemoria av generalpostdirektören.

V. P. M.

Rörande behandling av paketpost från utlandet gälla för närvarande

följande regler.

a) Taket till inrikes ort utan tullkammare.

Är paket adresserat till ort utan tullkammare eller till stad, vars

tullkammare är belägen utanför staden, skall detsamma tullbehandlas

å gränsorten. För detta ändamål skall godset av utväxlingspostanstalten

å gränsorten hos tullförvaltningen å orten angivas till tullbehandling.

Godset skall därvid vara uppfört å en i två exemplar upprättad

förteckning (s. k. tullangivningsinlaga), upptagande varje särskilt

pakets inlämningsnummer och adressat. Sålunda angivet gods

s. 394 Kontrollera mot PDF

394 FÖRTULLA INGEN AV PAKETPOST.

tullbehandlas i närvaro av posttjänsteman, och tullbehandlingen försiggår

således, änskönt varuägaren icke är tillstädes.

Det ena exemplaret av ovannämnda förteckning återställes av

tullkammaren till postverket, försett med kvitto samt uppgift för varje

paket om de tullavgifter, som av tullverket åsatts paketet. Paketen

förses med tullkammarens sigill och bliva för vidare befordran till

adressaten överlämnade till postverket mot kvitto (s. k. tullkvitto),

som jämväl innefattar erkännande av postverkets betalningsskyldighet

för de påförda avgifterna.

Vid utväxlingspostanstalten skall föras tulljournal över debiterade

tullavgifter (jämte event. dragarepenningar) för paket, som förtullats

genom utväxlingspostanstaltens försorg. Beträffande dylika paket utskriver

därjämte utväxlingspostanstalten en till sig ställd tullpostanvisning

å samma belopp, som antecknats i tulljournalen. Denna tullpostanvisning

bifogas adresskortet.

Såväl paket som tillhörande handlingar expedieras därefter av

utväxlingspostanstalten till adressorten.

Vid paketets ankomst utfärdar adresspostanstaiten avi rörande

paketet, med angivande å avien av, förutom eventuella postavgifter,

belöpande tullavgifter. Avien tillhandahålles adressaten i samma ordning

som vanlig brevpostförsändelse. Adressaten äger därefter att å

adresspostanstaiten låta avhämta paketet mot erläggande av de å

avien angivna tullavgifterna (jämte event. post- och postförskottsavgifter).

De influtna tullavgifterna redovisas av postkontoret i tullpostanvisningsjournal;

tullpostan visningen expedieras till utväxlingspostanstalten,

som härigenom kan kontrollera, att alla tullavgifter, som

debiterats vid utväxlingspostanstalten, behörigen inflyta. I detta avseende

sker också kontroll mellan utväxlingspostanstalten och tullkammaren

å gränsorten. De vid samtliga utväxlingspostanstalter debiterade

tullavgifterna redovisas, på grundval av uppgifter från sagda

postanstalter, av generalpoststyrelsen månadsvis till generaltullstyrelsen.

Beträffande paket från utlandet, som är adresserat till ort utan

tullkammare, gäller sålunda, att postverket i stället för varuägaren

angiver paketet till tullbehandling, att tullbehandlingen sker å gränsorten,

genom förmedling av utväxlingspostanstalten, att paketet vid

framkomsten till adressorten tillhandahålles adressaten mot tullavgifternas

erläggande i samma ordning som annan paketförsändelse, samt

att postverket därefter redovisar de inkasserade tullavgifterna till

tullverket.

b) Paket till inrikes ort med tullkammare.

Paket, adresserat till ort med tullkammare, tullbehandlas däremot

icke å gränsorten utan vidaresändes under postverkets kontroll utan

tullförpassning eller tullförsegling direkt till adressorten. Därvid

skall paketet av utväxlingspostanstalten å gränsorten vara uppfört å

förteckning, s. k. tullreversal i två exemplar. Vid framkomsten till

opaginerad Kontrollera mot PDF

GE NER AD POSTDI R E KTOR10 N .

:i<ir>

adressorten överlämnas paketet jämte bägge exemplaren av tullreversalet

av postkontoret till tullkammaren. Det ena exemplaret återställes

av tullkammaren, åtecknat kvitto över godsets mottagande,

samt återsändes av postkontoret till utväxlingspostanstalten.

Rörande paket av nu ifrågavarande slag utfärdar adresspostanstalten

avi, som tillhandahålles adressaten i samma ordning som vanlig

postförsändelse.

Adressaten har därefter att å postkontoret mot kvitto samt erläggande

av eventuella postavgifter eller postförskottsbelopp erhålla bevis

från postverket, att från dess sida hinder icke möter mot godsets utlämnande.

Med företeende av detta bevis har adressaten vidare att å tullkammaren

angiva godset till tullbehandling. Förtullningen äger därefter rum

i närvaro av varuägaren eller ombud för denne. Sedan tullbehandlingen

verkställts, äger adressaten att utfå paketet mot erläggande av

de påförda tullavgifterna.

Antalet paket från utlandet per år till orter med tullkammare

— beräknat på grundval av en nyligen upptagen statistik — framgår

närmare av bifogade tabell.

Såsom framgår av nämnda tabell, är antalet paket till Stockholm,

Göteborg och Malmö mångdubbelt större än till rikets övriga städer

eller orter med tullkammare. Då det på grund härav i första hand

torde vara av vikt, att tullbehandlingen av postpaketen i dessa tre

städer är ordnad på ett för trafikanterna tillfredsställande sätt, skall

i det följande lämnas en kortare redogörelse för tillvägagångssättet i

Stockholm och Göteborg vid behandling av paket från utlandet. (I

Göteborg äro förhållandena likartade med dem i Stockholm).

I Stockholm sker tullbehandlingen av postpaket från utlandet i en

av Stockholms stad för ändamålet uppförd byggnad vid Kungsgatan.

Därvid tillgår på följande sätt.

Adresskorten sorteras vid ankomsten i bokstavsordning samt uppföras,

i och för paketens överlämnande till tullverket, å s. k. manifest.

Sedan manifesten upprättats, utskrivas avier rörande paketen, vilket

sker med ledning av adresskorten. Dessa göromål utföras av posttjänstemän

och försiggå i postexpeditionen, vilken är belägen i vindsvåningen.

Sedan manifesten färdigskrivits, överlämnas de till den i källaren

belägna avdelningen för själva paketens förvaring (paketen transporteras

nämligen från postvagnarna direkt till källarlokalen). I denna avdelning

tjänstgöra för närvarande dels postvaktmästare, dels tullvaktmästare

och dels packhuskarlar.

Här komma nu de färdigskrivna manifesten till användning i

paketens överlämnande till tullverket. Detta tillgår sålunda, att postvaktmästare

från själva paketen avläsa dessas adress och övriga förekommande

uppgifter, under det att ett antal tullvaktmästare avpricka

paketen å manifesten. De sålunda avprickade och samtidigt till tullvaktmästarna

överlämnade paketen sorteras av packhuskarlar i bokstavsordning

efter adressatens namn uti särskilda i källaren uppställda fack.

Sedan manifesten slutprickats, d. v. s. samtliga paket överlämnats

till tullverket, kvitteras manifesten av tullvaktmästarna och uppsändas

s. 396 Kontrollera mot PDF

396 FÖRTULLNINGEN AV PAKETPOST.

till postavdelningen, som ombesörjer, att de redan i förväg utskrivna

avierna omedelbart bliva utsända till adressaterna genom brevbärare.

Adresskorten överlämnas däremot till tullavdelningen, där desamma

av tullvaktmästare sorteras på samma sätt som paketen i källaren

för att jämte tulldeklarationer användas vid tullbebandlingen.

Adressaten har därefter att med företeende av den bekomna avien,

kvitterad, i tullavdelningen angiva paketet till förtullning.

I tullavdelningen äro anordnade dels ett s. k. avikontor, där avierna

avlämnas och förekommande postavgifter betalas, dels 10 stycken

expeditioner för tullbehandlingen, dels ett kassakontor, där kammarskrivare

mottaga och redovisa tullavgifterna, dels slutligen en utlämningsexpedition,

där paketen av tullvaktmästare utlämnas till adressaterna.

Gången vid tullbehandlingen är följande:

Avien inlämnas av adressaten å avikontoret. Med rörpost från

avipostkontoret föres avien ned till källaren, där tullvaktmästaren

låter en packhuskarl framtaga paketet ur facket. Paketet uppsändes

därefter jämte tillhörande avi, adresskort och tulldeklarationer i hiss

till tullbehandlingsavdelningen.

Där uppropas adressatens namn. Är han närvarande, lämnas

paketen till den expedition, som för tillfället lämpligast kan verkställa

tullbehandlingen. Har adressaten avlägsnat sig, läggas avi och paket

å särskild plats, varefter adressaten sedermera har att hos avikontoret

meddela, att han nu önskar paketets förtullning. Vill adressaten åter,

att paketet skall tullbehandlas utan hans närvaro, meddelar han detta

vid aviens överlämnande till avikontoret, där tulltjänstemannen gör

anteckning härom å avien.

Sedan varan tullbehandlats, antecknas å aviens baksida tullavgift,

varuslag, netto vikt m. m., varefter avien å remledning föres in till

kassakontoret i ett angränsande rum, där adressaten också har att

inställa ^ sig för att betala tullavgifterna samt erhålla en utlämningspollett

å godset. Med denna pollett i hand har adressaten att å godsutlämningsexpeditionen,

vilken är belägen i ett tredje rum, avhämta

paketet.

De olika åtgärder, som erfordras för att en korrespondent skall

komma i besittning av ett tullpaket, äro således:

1) den kvitterade avien avlämnas å avikontoret, där eventuella

postavgifter erläggas,

2) efter paketets upphämtande ur källaren tullbehandlas varan i

samma rum,

3) tullavgifterna likvideras i kassakontoret i ett annat rum,

4) paketet avhämtas i godsutlämningen i ett tredje rum.

I Malmö sker tullbehandlingen av samtliga till Malmö adresserade

paket i tullpackhuset, beläget omkring 200 meter från posthuset.

Övriga till Malmö ingående paket, som skola tullbehandlas därstädes,

emedan de äro adresserade till ort utan tullkammare, behandlas däremot

i en särskild lokal inom själva posthuset.

Tullhehandlingen av dessa sistnämnda paket samt desammas

vidareexpedition till adressorten sker i samma ordning, som, enligt

s. 397 Kontrollera mot PDF

GENERALPOSTDIREKTÖREN. 397

vad i det föregående sagts, gäller beträffande tullbehandling vid utväxlingspostanstalt

i allmänhet av paket, adresserade till orter utan

tullkammare.

Beträffande till Malmö ställda paket — paket, som skola tullbehandlas

i tullpackhuset — utskrivas först å postkontoret med ledning

av adresskorten avier rörande paketen, vilka avier därefter omedelbart

utsändas till adressaterna genom brevbärare. Adresskorten förvaras

för att finnas till hands, när adressaterna infinna sig.

Paketen uppföras å manifest och transporteras med åkdon från

postkontoret till tullpackhuset samt överlämnas till tullverket. Paketen

inprickas i tullen av tullvaktmästare med biträde av packhuskarlar,

vilka sortera paketen i särskilda fack. Över paketens mottagande

lämnar tullverket erkännande å ett exemplar av manifestet, som därefter

återställes till postkontoret.

Då adressaten till ett paket från utlandet därefter skall låta tullbehandla

detsamma, tillgår på följande sätt.

1) Adressaten inställer sig först å postkontoret med den av honom

kvitterade avien och erlägger å paketet eventuellt vilande postavgifter

samt bekommer vederbörlig handling för paketets utbekommande från

tullverket,

2) begiver sig därefter till tullpackhuset och avlämnar i den s. k.

prickningsexpeditionen (bottenvåningen) avien för avprickning,

3) avlämnar den avprickade avien till annan tjänsteman i samma

rum (vid en av tullbehandlingsexpeditionerna), där efter paketets

undersökning attest beträffande innehållet erhålles,

4) uppvisar denna attest för avprickning å prickningsexpeditionen

d. v. s. samma ställe som omförmäles under 2) (om paketet är tullfritt

erhålles det omedelbart), eljest

5) överlämnar attesten å själva tullkammaren, en trappa upp, för

debitering av tullavgifterna,

6) överlämnar, sedan debiteringen skett, attesten till räkningsexpeditionen

i samma rum, där räkning å tullavgifterna utfärdas,

7) överlämnar räkningen till kassaexpedienten i ett annat rum i

samma våning, erlägger avgifterna samt erhåller räkningen kvitterad,

8) uppvisar den kvitterade räkningen för annotering å annat

ställe i samma rum,

9) uppvisar räkningen för ytterligare annotering i bottenvåningen

(samma rum som omförmälts under 2) och 3) samt

10) uppvisar slutligen räkningen för en tullvaktmästare i samma

rum, som utlämnar paketet.

Att nu gällande regler för tullbehandling av postpaket från utlandet

icke äro tillfredsställande för allmänheten, torde med tydlighet

hava framgått av den lämnade redogörelsen. Särskilt framträder detta

förhållande vid en jämförelse med reglerna för utbekommande av inrikes

postpaket. Är fråga om ett inrikes paket, har adressaten endast att

å postkontoret låta avhämta paketet, sedan han erhållit avi rörande

detsamma; vanliga paket intill 1 kg. bliva till och med utburna genom

brevbärare, och i Stockholm hemforslas även tyngre paket mot viss

s. 398 Kontrollera mot PDF

398 FÖKTULLKTNGEN AV PAKETPOST.

avgift. Beträffande tuilpaket till orter utan tullkammare, vilka tullbehandlats

å gränsorten genom postverkets förmedling, gäller, enligt

vad i det föregående sagts, för adressaten samma enkla förfarande

som i fråga om inrikes paket: adressaten har även i detta fall endast

att avhämta paketet å postanstalten.

Olägenheterna göra sig emellertid gällande beträffande den stora

huvudmassan av paket, d. v. s. paket, som äro adresserade till orter

med tullkammare och alltså enligt ovan angivna regler skola efter

framkomsten tullbehandlas genom adressatens egen försorg. Enligt

den nyligen verkställda statistiken utgöres 93 % av hela antalet tullpaket

av paket till orter med tullkammare, och av de till orter med

tullkammare adresserade paketen äro 75 % avsedda för rikets tre

största städer: Stockholm, Göteborg och Malmö.

Beträffande paket av nu ifrågavarande slag har adressaten att

först infinna sig å postkontoret för att inbetala postavgifterna samt

att därifrån begiva sig till tullkammaren för att få paketet tullbehandlat

(i Stockholm sker dock post- och tullbehandlingen i samma

byggnad). Redan att nödgas besöka tvenne å skilda ställen inom

samhället belägna statsinstitutioner för att utfå paketet är givetvis

förenat med besvär och omgång, helst som avståndet mellan postkontor

och tullkammare i regel är ganska stort: 1/2 å 1 km. (Uppgift

rörande avstånden mellan postkontor och tullkammare å de olika

orterna bifogas.)

Största olägenheten för adressaten torde emellertid ligga uti den

tidsutdräkt, varmed själva tullbehandlingen i allmänhet är förenad.

Detta förhållande torde hava blivit särskilt belyst av den redogörelse

för tullbehandlingsförfarandet i Malmö, som i det föregående lämnats.

Visserligen är tullbehandlingsproceduren ioke fullt så omständlig i

Stockholm och Göteborg som i Malmö, men även i de två förstnämnda

städerna är dock omgången för adressaten betydande. Beträffande

övriga orter föreligga icke här några uppgifter i dessa avseende.

Är fråga om större parti gods, såsom fartygs- eller järnvägsgods,

eller, i fråga om postpaket, ett större antal paket till samma adressat,

såsom ofta torde vara fallet beträffande affärsmän, synes vederbörande

adressat icke med fog kunna göra anmärkning mot att nödgas uppoffra

en del tid för varans utfående, så mycket mindre som adressaten

i dylika fall i regel har biträden (springpojkar o. d.), vilka utföra

detta arbete, men när det gäller enstaka postpaket (om ett eller ett

par kilograms vikt) till privatpersoner, vilka i regel själva måste avhämta

paketen, synes det med skäl kunna begäras, att staten ordnar

förfarandet på ett för allmänheten bekvämare sätt än vad för närvarande

varit fallet.

Detta synes kunna ske på följande sätt.

Postpaket från utlandet, adresserade till orter, där tullkammare

finnes, tullbehandlas å adressorten genom förmedling av postverket

liksom redan sker å gränsort beträffande paket till orter utan tullkammare.

Postverket bör sålunda angiva paketet till tullbehandling,

utlämna detsamma till adressaten, vid utlämnandet upptaga tullavgifterna

samt slutligen redovisa dessa till tullverket. Tullverkets be
-

s. 399 Kontrollera mot PDF

OENERALPOSTD1REKTÖREN. 399

svar med postpaketen skulle inskränka sig därtill, att tulltjänstemän

å vederbörande postanstalt förtullade godset. Enligt eu sådan anordning

har adressaten endast att efter erhällen avi från postverket

rörande paketets ankomst låta avhämta detsamma å postkontoret, där

det redan vid ankomsten tullbehandlats; eventuellt anordnas hemforsling

av paketen genom postverkets försorg i större städer.

Tullbehandlingen bör lämpligast försiggå i postverkets eller av

resp. städer åt postverket upplåtna lokaler. Därigenom slipper man

från det tidsödande arbetet med paketens transporterande och överlämnande

från postverket till tullverket. Paketen böra följaktligen

såväl under som efter tullbehandlingen förbliva i postverkets vård, till

dess de utlämnas till adressaterna. Denna princip, att postverket

sålunda bibehåller rådighet över paketen intill utlämnandet, överensstämmer

också därmed, att postverket gent emot avsändare och vederbörande

främmande postförvaltning ansvarar för paketen. I de fall,

då paketet icke utlöses utan antingen skall återsändas till avsändaren

eller eftersändas till annan ort, måste ju i alla händelser detta ske

genom postverkets försorg. Av tullverket bör således icke ifrågasättas

annan medverkan än själva bestämmandet av tullavgifterna (tarifferingen).

Enligt den nu föreslagna anordningen skulle sålunda förtullningen

försiggå, utan att adressaten vore närvarande. Huvudskälet för adressatens

närvaro vid förtullning är, att tulltjänstemännen och varuägaren

kunna vara av olika mening om den tullbestämmelse, som bör tillämpas

på varan i fråga. I dylikt fall skall, enligt nu gällande regler, frågan

hänskjutas till generaltullstyrelsens prövning.

Emellertid gäller redan nu enligt tullstadgan, att även redan verkställd

tullbehandling må, efter besvär av vederbörande varuägare,

prövas av generaltullstyrelsen, så vida prov, vars identitet med den

tullbehandlade varan bestyrkes av vederbörande tullförvaltning, tillhandahålles

styrelsen.

Då adressaten sålunda äger klagorätt i vanlig ordning gent emot

den verkställda förtullningen, synes ur synpunkten av adressatens

intresse av riktig tullbehandling några betänkligheter icke böra hysas

mot att postverket i stället för adressaten sköter om förtullningen.

Några olägenheter härav hava icke heller försports beträffande till

orter utan tullkammare adresserade paket, som redan nu tullbehandlas

i denna ordning.

Emellertid torde varuägarna icke böra helt och hållet betagas

rättigheten att själva få angiva sina paket till tullbehandling. I

Stockholm förekommer nämligen i icke ringa utsträckning, att större

firmor anlita sakkunniga ombud att angiva paketen och närvara vid

förtullningen; och troligt är, att en del av de firmor, som inrättat

sig på detta sätt, helst vilja fortsätta därmed. Frågan synes lämpligen

kunna ordnas på samma sätt som skett i Tyskland eller sålunda,

att varuägare tillerkännes rätt att, efter därom hos postverket en gång

för alla gjord skriftlig anmälan, få själv föranstalta om att till honom

adresserade paket bliva angivna till tullbehandling. Paket till personer,

som icke gjort dylik anmälan, anmälas till förtullning av post
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

4 00 FÖRTULLNINGEN AV PAKETPOST.

verket. Under det att en del firmor, särskilt sådana, som anlita ombud

för förtullningen, torde komma att begagna sig av rättigheten att

själva angiva sina paket, torde däremot privatpersoner, som själva

avhämta sina paket, samt sådana firmor, som för paketens tullbehandling

anlita okvalificerade biträden, springpojkar och dylikt, vilka icke

äro kompetenta att bedöma varan, komma att låta postverket sköta

om förtullningen.

I Stockholm bör behandlingen av tullpaketen även efter en omläggning

av nu antytt slag fortfarande såsom hittills lämpligen försiggå

i den av staden för ändamålet uppförda byggnaden vid Kungsgatan,

vilken således torde överlämnas till postverkets disposition. I

Göteborg torde lokal kunna anvisas i det blivande nya posthuset.

Vad Malmö beträffar, vore utan tvivel lämpligast, om tullbehandlingen

av samtliga paket från utlandet — således även de till Malmö adresserade

— kunde ske i postverkets lokaler; detta har ock tidigare föreslagits

av tulldirektören i Malmö, som även ansett det självfallet, att

staden i dylikt fall skulle erlägga hyra till postverket. Därest i samband

med den omläggning av tullbehandlingen av postpaket, som nu

föreslagits, även kan komma att anordnas hemforsling av paketen till

adressaterna genom postverkets försorg, synes det icke heller uteslutet,

att tullbehandlingen av paketen i Malmö skulle kunna inrymmas i

posthuset.

Några tullvaktmästare eller packhuskarlar skulle framdeles icke

behöva anlitas vid tullbehandlingen; i stället skulle postvaktmästare

biträda vid förtullningen. På grund därav skulle icke heller några

dragarpenningar utgå. Dessa utgöra i Stockholm 13 öre, i Göteborg

18 öre och i Malmö 15 öre per paket. Däremot kan ifrågasättas, om

icke postverket för besväret med paketens angivande till tullbehandling,

deras öppnande och tillslutande o. s. v. borde äga uppbära en

särskild avgift av adressaterna. Sådan avgift utgår bland annat i

Tyskland, i Danmark och Norge. Avgift av nu ifrågavarande slag

bör i så fall utgå icke endast i Stockholm, Göteborg och Malmö utan

i alla de fall, då postverket ombesörjer förtullningen.

Vad beträffar andra orter med tullkammare än Stockholm, Göteborg

och Malmö, är det visserligen sant, att antalet tullpaket till

dylika orter är jämförelsevis ganska ringa: 10 å 20 paket i genomsnitt

per dag. Med hänsyn särskilt till de ofta betydande avstånden

emellan postkontoret och tullkammaren å resp. orter torde emellertid

även för adressaterna å dessa orter tullbehandlingen vara förenad

med ganska mycket besvär och tidspillan. Det synes därför önskvärt,

att även beträffande dessa orter en omläggning kunde ske, varigenom

också skulle vinnas enhetlig behandling av tullpaketen inom hela

riket. Beträffande dessa orter i landsorten med tullkammare skulle

frågan kunna ordnas på följande sätt. Efter den utländska paketpostens

ankomst infinner sig vederbörande tulltjänsteman å postkontoret

och verkställer där tullbehandling av paketen, och adressaten

har endast att efter erhållen avi rörande paketet låta avhämta detsamma

å postkontoret. Adressaten besparas således besväret att från

postkontoret begiva sig till tullkammaren och där avvakta paketets

s. 401 Kontrollera mot PDF

GENER ALPO STDI REKTOREN.

401

förtullning. Person, som, enligt till postverket gjord anmälan, själv

skall angiva sina paket till förtullning, har att för detta ändamål infinna

sig å postkontoret under den tid av dagen, då tulltjänstemannen

befinner sig därstädes i och för tullbehandling av ankommande paket.

Denna expeditionstid — 1 å 2 timmar — bör vara fix samt meddelad

för de personer, varom här är fråga.

Emellertid kan också ifrågasättas, om icke paket till nu ifrågavarande

orter lämpligen borde kunna tullbehandlas å gränsorten, liksom

sker med paket till orter utan tullkammare. För en dylik anordning

— vilken ur postal synpunkt vore den enklaste — talar jämväl

det ringa antalet förekommande paket till sagda orter. Mot anordningen

kan möjligen göras den invändningen, att adressaterna icke

skulle hava tillfälle att — oaktat tullkammare funnes å orten —

själva få angiva sina paket till förtullning. Då emellertid dylik möjlighet

icke förefinnes för adressater å orter utan tullkammare samt

adressaten alltid skulle äga rätt att anföra klagomål över förtullningen,

synes invändningen icke höra tillmätas avgörande betydelse.

Stockholm den 24 oktober 1917.

JULIUS JUHLIN.

26

s. 402 Kontrollera mot PDF

402

FÖETTJLLNINGEN AV PAKETPOST.

Bil. I.

Paket från utlandet.

Postanstalter å ort

med tullkammare.

Antal paket

Postanstalter å ort

med tullkammare.

Antal paket

pr dag

pr år

pr dag

pr år

Borås..................

19,8

7,227,0

Nyköping............

2,0

717,8

Charlottenberg......

0,1

36,5

Oskarshamn.........

1,6

571,8

Eskilstuna............

4,9

1,776,3

Piteå ..................

0,3

109,5

Falkenberg .........

0,7

243,3

Riksgränsen .........

—

—

Falun ..............

4,5

1,654,7

0,4

133 g

Gävle..................

21,2

7,750,1

Skellefteå............

0,5

170,3

Göteborg ............

285,5

104,194,8

Stockholm 1 ■) ...

1,061.3

460,359,8

Halmstad............

7,4

2,713,2

Storlien...............

—

—

Haparanda .........

9,1

3,333,7

Strömstad ____

0 4

133 a

Hudiksvall .........

1,8

669.2

3 893 a

Hälsingborg.........

33,7

12,312,6

Söderhamn .........

0,8

279,8

Härnösand .........

4,8

1,752,0

Södertälje............

3,3

1,192,3

Jönköping............

12,0

4,367,8

Sölvesborg ...:.....

0,9

316,3

Kalmar...............

6,9

2,506,3

Trälleborg............

3,7

1,350,5

Karlshamn .........

2,8

1,009,8

Uddevalla............

3,1

1,131,5

Karlskrona .........

7,5

2,725,3

Umeå..................

1,1

389,3

Karlstad ............

11,1

4,063,6

Uppsala...............

14,5

5,292,5

Landskrona .........

4,9

1,776,3

Vadstena ............

0,3

109,5

Lidköping............

2,3

827,3

Varberg...............

1,2

450,2

Linköping............

13,0

4.745,0

Visby..................

0,7

255,5

Luleå..................

3,3

1,192,3

Västervik............

1,2

450,2

Lund..................

14,4

5,243,8

Västerås ............

6,9

2,530,7

Lysekil ...............

0,8

304,2

Ystad...

1 910 2

Malmö 1 ............

145,2

53,009,9

Åbus..................

0,3

12,2

Marstrand .........

0,1

24,3

Örebro ...............

21,5

7,859,6

Mon ..................

0,03

12,2

Örnsköldsvik .

1,4

498 8

Norrköping 1 ......

31,7

11,582,6

Östersund...........

5,7

2,080,5

1,998,0

729,258,0

*) Reexportpaket ej inräknade; antalet dylika paket uppgår för närvarande till bortåt

1,000 om dagen.

s. 403 Kontrollera mot PDF

GENER AEPOSTDI REKTOREN.

403

Bil. II.

Avståndet mellan postkontor och tullkammare å orter med

tullkammare.

Borås ..................

800 meter

Nyköpiner ____

Charlottenberg ......

350

»

Oskarshamn .

....... 330

»

Eskilstuna ............

1,295

„

Piteå ..........

400

j.

Falkenberg............

270

»

Konneby......

4,000

»

Falun ..................

900

»

Simrishamn .

....... 260

))

Gävle ..................

850

»

Skellefteå ....

....... 350

M

Göteborg...............

50

)>

Stockholm .. .

....... (samma byggnad)

Halmstad ............

500

»

Strömstad ....

Haparanda............

245

»

Suddsvall ....

....... 400

))

Hälsingborg .........

350

»

Söderhamn....

....... 1,100

))

Härnösand............

300

»

Södertälje ....

....... 250

»

Jönköping ............

450

»

Sölvesborg ....

....... 230

»

Kalmar ...............

650

»

Trälleborg ....

....... 100

»

Karlsbamn...........

550

»

Uddevalla. .

400

Karlskrona............

690

„

Umeå ..........

....... 375

»

Karlstad...............

600

Uppsala .......

....... 450

» *

Kristianstad .........

995

»

Vadstena.......

....... 50

„

Kristinehamn.........

700

»

Varberg .......

....... 575

))

Landskrona............

500

»

Visby ..........

....... 240

»

Lidköping ............

350

»

Västervik ....

....... 550

»

Linköping ............

700

»

Västerås.......

....... 900

»

Luleå ..................

150

»

Ystad ..........

....... 320

»)

Lund ..................

500

»

Åhus .........

....... 700

))

Lysekil ...............

350

»

Örebro .........

....... 660

»

Malmö..................

200

n

Örnsköldsvik .

....... 500

»

Marstrand ............

40

»

Östersund .. ..

....... 670

»

Norrköping............

1,035

»

s. 404 Kontrollera mot PDF

404

FÖRTULLA INGEN AV PAKETPOST.

2. Yttrande av överinspektören vid packhusinspektionen

i Stockholm.

Till 1914 års tullkommission.

Anmodad att yttra mig angående av herr generalpostdirektören

framställt förslag till förändring i tillvägagångssättet vid tullbehandlingen

av från utlandet med paketpost ankommet gods får undertecknad

anföra följande.

Förslaget avser, att tullexpedieringen i regel skulle komma att

försiggå, utan att adressaten vore närvarande. Härför skulle erfordras

sådan omläggning, att tullbehandlingen förrättades i postverkets eller

åt postverket upplåtna lokaler i stället för i tullokalerna, ävensom att

allt arbete med godsets mottagning, handräckning vid tullbehandlingen

och utlämning till adressaten, eventuellt spediering och hemforsling,

skulle förrättas av postverkets personal, och att fördenskull av tullverket

icke skulle ifrågasättas annan medverkan än själva bestämmandet

av tullavgiften (tarifferingen).

Såsom motiv för en dylik omläggning framhålles, att nu gällande

regler för tullbehandlingen icke äro för allmänheten tillfredsställande.

I detta hänseende göres jämförelse med reglerna för utbekommande

av inrikes postpaket, i fråga om vilka adressaten endast har att å

postkontoret låta avhämta paketet, sedan han erhållit avi om dess

ankomst, ävensom att vanliga inrikes paket med en vikt intill 1 kilogram

tillställas adressaten genom brevbärare, samt slutligen att i

Stockholm jämväl tyngre paket hemforslas mot viss avgift.

Vid en sådan jämförelse framträder emellertid just den väsentliga

skillnaden mellan inrikespaket och utrikespaket. Till bestyret med

godsets utlämnande till adressaten kommer nämligen, vad utrikespaket

beträffar, den till sin art från all trafikbehandling skiljaktiga, mera

vidlyftiga tullbehandlingsproceduren. Skillnaden mellan de olika slagen

av försändelser är sålunda den, att, medan i fråga om inrikespaket

endast avsändaren och adressaten äro intresserade parter, i fråga

om utrikespaket ett tredje intresse tillkommer, nämligen tullbeskattningen,

som icke blott för staten utan även för adressaten har en

principal betydelse av helt annan innebörd än ansvaret för transporten

samt medför tillämpning av en mängd bestämmelser av helt andra

slag än de, som komma i fråga för postverkets vidkommande.

Den trafikerande allmänhetens intresse av tullbeskattningen är så

väsentligt, att endast beträffande en ringa del av trafiken detta intresse

torde kunna anses betyda mindre än det besvär, som tullbehandlingsbestyret

med nödvändighet måste medföra, och dess omvårdnad

synes icke utan stort men kunna inpassas inom ramen av herr

generalpostdirektörens förslag. Givetvis äro emellertid eventuellt möjliga

förenklingar och förbättringar i hittills praktiserat förfarande

önskvärda.

s. 405 Kontrollera mot PDF

ÖVERIN8P. VID PACKHU81NSP. I STOCKHOLM. 405

I Stockholm tillämpas redan nu ett system, innebärande i huvudsak

den lättnad för allmänheten, som herr generalpostdirektörens förslag

avser. Trafikant, som ej önskar närvara vid tullbehandlingen,

anmäler vid inlämnandet av postavien (vilket kan ske per post) sitt

önskemål i sådant hänseende. Ett tecken åsättes avien, som då blir

föremål för behandling i den tur, i vilken den inkommit, och trafikanten

har sedermera endast att vid för honom lägligt tillfälle erlägga

belöpande tull och avhämta paketet, vilket allt försiggår i en och

samma lokal. Detta system torde med fördel kunna utvecklas, och

detta utan kränkning av den adressaten en gång för alla tillerkända

rätten att närvara vid tullbehandlingen, vilken rätt det endast bör

ankomma på honom själv att avhända sig. Däremot möter givetvis

intet hinder för att postverket på varuägarens begäran spedierar

godset och ombesörjer hemtransport. Detta kan väl tänkas leda till

fördel för den privata adressaten, vilken icke äger tillgång till sådan

budsändning och transportmöjlighet, som utan direkt kostnad står

adressaten-affärsmannen tillbuds.

Endast mycket tungt vägande skäl synas under sådana förhållanden

böra föranleda, att tullverket, vad beträffar gods, som inkommer

med paketpost, frånträder det omedelbara handhavande och den

direkta förvaltning, som karaktärisera tullverkets ställning till varuinförseln

över huvud taget.

Såsom särskilt besvärande olägenhet har framhållits tidsutdräkten

vid det nuvarande förfarandet, varmed tydligen avses den tid, varunder

ombudet kan få invänta sin tur för expedition. Denna väntetid

har huvudsakligen berott på utrymmesbrist i lokalerna,

Ett genomförande av förslaget skulle visserligen till skenet medföra

tidsvinst. Trafikanten bleve nämligen underrättad om paketets

ankomst först sedan det blivit tullbehandlat och klart att avhämta.

1 vilken ordning tullbehandlingsarbetet än försigginge, komme minst

2 å 3 dagar, ja, vid stark godstillströmning ännu längre tid att åtgå

från paketets ankomst till dess tullbehandling. Härvid bleve behandlingen

av mera brådskande försändelser fördröjd under behandlingen

av mindre brådskande och trafikanten berövad tillfälle att

genom påpasslig angivning av sina försändelser omedelbart efter mottagandet

av avien förskaffa sig den förtursrätt för expedition av en

för honom angelägen vara, som honom författningsenligt tillkommer.

Utan kännedom om paketets ankomst är han berövad varje möjlighet

till initiativ i ovanberörda hänseende. Vad detta kan betyda i brådskande

fall, därom har man helt visst inom affärsvärlden rik erfarenhet.

I detta sammanhang torde böra erinras om den förestående omoch

tillbyggnaden av tullhuset för postpaket, vilken kommer att medföra

så högst väsentligt ökad expeditionskapacitet, att väntetid i blott

ringa mån bör ifrågakomma.

Författningsenligt har en importör följande möjligheter att disponera

med paketpost inkommet gods, nämligen: direkt utförtullning,

tullbehandling med anmälan till reexport enligt tullstadgans § 27

moment 2, uppläggning å nederlag eller å transitupplag, utförsel oförtullat

ur riket eller vidareförsändning till annan inrikes ort.

s. 406 Kontrollera mot PDF

406 FÖRTULLA INGEN AV PAKETPOST.

Jämlikt tullstadgan äger varuägaren därjämte att utan avgift låta

tullbehandlat ävensom till förtullning angivet gods kvarligga i tullverkets

vård under en tid av 20 dagar samt mot särskild avgift

(böter) under ytterligare 20 dagar, en rätt, som i ej ringa utsträckning

tagits i bruk.

Här torde vidare böra erinras om den olägenhet, systemet komme

att medföra för tullrestitutionsförfarandet jämlikt nådiga förordningen

av den 13 december 1912 med hänsyn till omöjligheten att efterleva

de genom sagda förordning meddelade kontrollföreskrifterna.

Men framför allt måste betonas, att förslagets genomförande

komme att rubba hela den bärande princip i det svenska tullbehandlingsförfarandet,

som medgiver varuägaren att själv öva ingående

kontroll över tullbeskattningen.

För behandling av klagomål på grund av olika uppfattning mellan

varuägaren och tullmyndigheten rörande en inkommen varas rätta rubricering

erfordras, att den tullbehandlade varan kan identifieras.

Beträffande flertalet av de varuslag, som ifrågakomma till införsel med

paketpost, kan detta icke ske på annat sätt än genom jämförelse med

prov, som uttagas vid tullbehandlingstillfället. Därest anledning ej

förelegat att uttaga sådant prov — enär varuägaren ej varit representerad

vid tullbehandlings förrättningen — och den överklagade varan

sålunda icke kan identifieras, komme varuägaren i ett tillstånd av

fullkomlig rättslöshet.

I förslaget framhålles, att redan nu, enligt tullstadgan, verkställd

tullbehandling må, efter besvär av vederbörande varuägare, prövas av

generaltullstyrelsen, såvida prov, vars identitet med den tullbehandlade

varan blivit styrkt av vederbörande tullförvaltning, tillhandahålles

styrelsen, och att fördenskull ur synpunkten av adressatens intresse

av riktig tullbehandling några betänkligheter icke böra hysas mot att

postverket i stället för adressaten ombesörjer förtullningen. Denna

slutsats lärer emellertid äga giltighet endast under den otänkbara förutsättningen,

att vid tullbehandlingstillfällena prov uttages av snart

sagt varje tullbehandlat varuslag till förvaring hos tullförvaltningen

i och för identifiering vid eventuellt följande klagomål.

Genom muntliga upplysningar av varuägaren eller hans ombud

angående en varas art och beskaffenhet kan vederbörande tjänsteman

också ofta erhålla den ledning, förutan vilken en riktig attestering av

varan kan äventyras.

Det bör sålunda ankomma uteslutande på varuägaren själv att

träffa sådan disposition, varigenom tullbehandlingsförrättningen må

kunna äga ram utan hans närvaro. Och detta blir givetvis endast

fallet, då ingen tvekan beträffande rubriceringen kan ifrågakomma.

Den varuägaren författningsenligt tillkommande rätten att på

samma sätt förfoga över postpaketgods som över med bantåg och med

fartyg inkommet gods utgör sålunda i och för sig hinder för en sådan

ändring i fråga om sättet för expedieringen, som med förslaget avses.

Man lärer ju näppeligen kunna antaga, att de egentliga importörerna

vilja frånhända sig denna rätt — t. ex. att enligt tullstadgans § 27

moment 2 återutföra varan »på grund av dess skadade eller under
-

s. 407 Kontrollera mot PDF

ÖVERINBF. VID PACKHUSINSP. I STOCKHOLM. 407

haltiga beskaffenhet eller därför, att varuägaren eljest icke åtnöjes med

varan» —, av vilken rätt trafikanten icke kan komma i åtnjutande,

sedan tullavgiften inbetalts, än mindre sedan godset uttagits ur tullverkets

vård.

Det summariska förfarandet med expedieringen, som förslaget

innebär vad beträffar Stockholm, Göteborg och Malmö, lämpar sig icke

för tullgodset med de många olika kombinationer, som kunna tänkas

ifrågakomma med avseende å dess disposition; och att man beträffande

till riket med bantåg eller med paketpost inkommande gods, adresserat

till orter, vilka sakna tullförvaltning, nödgas redan nu praktisera

en sådan metod, utgör ju intet skäl att utsträcka systemet till orter,

där tullförvaltning finnes inrättad. Tillkomsten i städerna av tullkammare

har också betingats ej minst av köpmännens önskemål att

själva kunna kontrollera tullbeskattningen.

För såväl trafikanterna som för tullverket och för postverket bleve

en övergång till tullbehandling utan varuägarens närvaro förenad med

besvär och omgång i helt nya former. Så t. ex. komme tullbehandlingen

av varor, vilkas tullbeskattning är grundad på värdet, mången

gång att föregås av tidsödande korrespondens för infordrande av fakturor

eller andra handlingar, varigenom godsets överlämnande till

adressaten försenades.

Yad angår arbetet med godsets överlämning till tullverket vid

posternas ankomst, är att märka, att samtidigt kollina kontrolleras i

avseende å adresser och nummer samt sorteras. Efter en eller annan

princip måste posterna givetvis under alla förhållanden kontrolleras

och sorteras, och detta bestyr kan knappast tänkas utfört på ett enklare

och mera betryggande och framför allt billigare sätt, än såsom

härmed för närvarande tillgår i Stockholm. Paketet framlämnas av

en postvaktmästare, som uppläser dess adress och inlämningsnummer

och samtidigt överlämnar detsamma till en tullvaktmästare. Denne

överlämnar i sin tur paketet, efter besiktning med hänsyn till dess

yttre beskaffenhet samt eventuellt gjord anmärkning om skada m. m.,

till en tullpackhuskarl, som efter adressen inlägger paketet i ett bokstavsfack.

Med detta mottagnings- och sorteringsarbete sysselsättas

under normala förhållanden två (någon gång tre) postvaktmästare, åtta

packhuskarlar samt tre tullvaktmästare. Packhuskarlarna åligger jämväl

att sedermera framtaga och till tullbehandlingsexpeditionen uppsända-

de till tullbehandling i tur varande paketen. Ersättning för

detta arbete inbegripes i den avgift, som erlägges för det av själva

tullbehandlingsförrättningen påkallade handräckningsarbetet, de s. k.

dragarpengarna, som till storleken bestämts genom av Kungl. Maj:t

fastställd taxa och för närvarande utgå med 16 öre per paket.

Vid själva tullbehandlingen biträda ytterligare 20 å 22 packhuskarlar.

Denna packhuskarlsinstitution har vid åtskilliga tillfällen

varit föremål för ändringsförslag, men har hittills intet förslag framkommit,

som varit ägnat att bättre tillgodose de olika intressena. Och

det torde kunna ifrågasättas, huruvida det system, som man från postverkets

sida tänkt sig för lösningen av denna fråga, skulle medföra

någon förbättring. För varuägarna inträdde den förändring, att dra
-

s. 408 Kontrollera mot PDF

408 FÖRTULLNINGEN AV PAKETPOST.

garpengarna bortfölle, medan däremot postverket skulle äga att för

sitt besvär uppbära eu särskild avgift av adressaterna. Någon siffra

för denna avgift har ej nämnts, men det torde kunna antagas, att

en ändring i den åsyftade riktningen icke komme att för köpmännen

ställa sig ekonomiskt förmånligare. Och det är å andra sidan ovisst,

huruvida under numera rådande arbetsförhållanden ett statens verk

skulle kunna komma att draga vinst av ifrågavarande trafik.

De vid Stockholms tullpackhus anställda packhuskarlarna äro av

Kungl. Maj:t sedan gammalt tillerkända ensamrätt till allt arbetsbiträde

vid transport och tullbehandling inom tullokalerna, ett privilegium,

som icke synes böra fråntagas dem utan klart påvisbar anledning.

Vad särskilt Stockholm (samt Göteborg och Malmö) beträffar, borde

emellertid, enligt förslaget, varuägarna icke helt och hållet betagas

rätten att själva få angiva sina paket till tullbehandling, utan ägde desamma

efter därom hos postverket en gång för alla gjord skriftlig

anmälan själva föranstalta om paketens angivning till tullbehandling

(varmed väl även skulle följa rätt för varuägarna att själva ombesörja

övriga med tullbehandlingen förenade göromål ävensom att avhämta

paketen).

Förslaget uppdelar importörerna i Stockholm i tre huvudgrupper:

1) Större firmor, som anlita sakkunniga ombud att angiva paketen

och närvara vid förtullningen. Detta förekomme i icke ringa utsträckning,

och det vore troligt, att en del av de firmor, som inriktat sig

på detta tillvägagångssätt, helst vilja fortsätta därmed.

2) Sådana firmor, som för paketens tullbehandling anlita okvalificerade

biträden, springpojkar och dylikt, vilka icke äro kompetenta

att bedöma varan.

3) Privatpersoner, som själva avhämta sina paket.

Grupperna 2 och 3 anses komma att låta postverket sköta om

förtullningen.

De verkliga importörerna begagna sig i regel av lämplig person i

firmans tjänst såsom ombud (endast i mycket få undantagsfall anlitas

speditörer). Samtliga dessa firmornas egna ombud äro givetvis sakkunniga,

om även i högre eller mindre grad, på det speciella område,

som ombudets firma företräder. En springpojke, som upprepade gånger

haft i uppdrag att för sin principals räkning förtulla en viss vara,

erhåller sakkunskap, även han, i fråga om just den varan, åtminstone

så tillvida, att han vet, vilken tullsats varan bör draga. Att på förhand

beräkna, i vilken mån affärsmännen kunde finna med sin fördel

förenligt att avstå från användandet av ombud, låter sig väl knappast

göra. Med stöd av på flerårig verksamhet vid postpaketavdelningen

grundad uppfattning och i betraktande av köpmännens intresse i detta

hänseende skulle undertecknad för sin de! vilja förmoda, att detta

antal bleve relativt ringa. För frågans bedömande kan likväl givetvis

endast från affärsvärldens egna representationer tillförlitlig ledning

vinnas. Äger emellertid denna uppfattning grund, komme huvudsakligen

endast en del privatpersoner (dock troligen långt ifrån alla) att

begagna sig av den ifrågasatta anordningen, och huvudmotivet för

omläggningen har följaktligen också bortfallit.

s. 409 Kontrollera mot PDF

ÖVEltlNSP. VID PA CKHUSINBP. I STOCKHOLM. 409

Det har utrönts, att under en normal månad (mars 1914) antalet

paket till privatpersoner icke uppnått 10 procent av hela paketantalet.

Såsom ovan framhållits, synes emellertid intet hinder möta för

att postverket ombesörjer angivning, förtullning och hemtransport av

postpaket för de trafikanter, som sådant önska, och det i Stockholm

redan praktiserade förfaringssättet med tullbehandling utan varuägarens

närvaro kunde härvid tjäna såsom utgångspunkt och utbyggas till ett

system.

De nu använda aviblanketterna torde höra erhålla sådan form, att

trafikanten kan medelst en enkel anteckning å postavien framställa

önskan om godsets spediering. (Trafikantens framställning skulle sålunda

icke avse rätt att själv få ombesörja tullbehandlingen, ty denna

rätt tiar han och bör han icke berövas.)

A avien kunde exempelvis anbringas på lätt i ögonen fallande

sätt följande texter, nämligen »Alt. 1. Förtullas, utlöses och hemsändes

genom postverkets försorg», »Alt. 2. Förtulla''S utan min (vår) närvaro»

och »Alt. 3. Enbart angivning till förtullning.» Härvid anvisas till en

not av ungefärligen följande innehåll:

»Därest adressaten önskar, att godset förtullas, utlöses och hemsändes

genom postverkets försorg, anbringas vid Alt. 1 vederbörandes signatur,

varvid Alt. 2 och Alt. 3 överstrykas.

Önskar adressaten enbart godsets förtullning, anbringas signatur

vid Alt. 2, varvid Alt. 1 och Alt. 3 överstrykas.

För enbart angivning till förtullning signeras Alt. 3 och överstrykas

Alt. 1 och Alt. 2.

Avien kvitteras och överlämnas eller översändes (vilket kan ske

1 brev) vid Alt. 1 till postavdelningen ............................och vid Alt.

2 och Alt. 3 till tullavdelningen för postpaket.»

Genom ett dylikt system, som givetvis kan tänkas efter behov

förenklat eller utvecklat, torde, åtminstone vad beträffar Stockholm,

det avsedda syftet vinnas utan tillskapande av nya och större olägenheter

för olika parter.

Ej heller beträffande paket, adresserade till andra orter än Stockholm,

Göteborg och Malmö, bör av förut anförda skäl tullbehandling

å gränsorten ifrågakomma.

Men även det alternativt föreslagna förfarandet, att vederbörande

tulltjänsteman skulle efter den utländska paketpostens ankomst infinna

sig å postkontoret för att verkställa tullbehandling, komme att förorsaka

onödiga olägenheter. Vid tullplatserna i landsorten finnas i

allmänhet anställda blott ett par eller tre tjänstemän — vid några

platser endast en (föreståndaren) — med befogenhet att verkställa

sådan förrättning, varom här är fråga. Det behöver då ej sägas, i

vilken mån tulltjänstgöringen komme att lida av en anordning, som

nödvändiggjorde en tulltjänstemans bortvaro (i vissa fall den ende

tulltjänstemannens) från tullkammaren för att på det ofta långt från

tullkammaren belägna postkontoret verkställa tullbehandling av kanske

ett enda postpaket samt eventuellt dessförinnan invänta adressaten

eller dennes ombud, som framställt önskan att få närvara. Det hör

också till vanligheten, att en köpman har att samtidigt ombesörja

s. 410 Kontrollera mot PDF

410

FORTtTI/LNINGEN AV PAKETPOST.

tullbehandling av gods, inkommet såväl med fartyg och bantåg som

med paketpost. Han bleve helt visst icke nöjd med ett system, som

hindrade honom att få ombesörja förtullningen av en bantågslåda och

ett postpaket på samma plats.

Sedan postavien utsänts, bör följaktligen varuägaren, såsom tillgår

i Stockholm, endast hava att hänvända sig till tullen, där jämväl

försändelsen eventuellt åvilande postavgifter erläggas.

Stockholm den 13 april 1918.

N. M. NORDSTRÖM.

Överinspektör vid packhusinspektionen.

VII. Uttalande rörande de för äldre tulltjänstemän

av högre och lägre grad anordnade kurser.

Till 1914 års tullkommission.

Efter samråd med de personer, vilka tjänstgjort såsom lärare vid

de utbildningskurser för tjänstemän av högre och lägre grad, som

anordnats under innevarande år, får jag härmed äran meddela min

uppfattning i de frågor angående berörda kurser, som av kommissionen

framställts till besvarande.

1. »Om den för lmrserna tillmätta tiden visat sig tillräcklig.»

För tjänstemän av högre grad pågick under år 1917 en utbildningskurs,

som omfattade 30 arbetsdagar. Erfarenheten gav emellertid

vid handen, att tiden, även om den utnyttjades tämligen intensivt

— i genomsnitt förekommo 6,6 arbetstimmar per dag — var väl

knappt tilltagen, särskilt gällde detta de kemiska undersökningarna

och föreläsningarna i varukännedom. Med anledning härav anslogos

till motsvarande kurs innevarande år 39 arbetsdagar, varunder arbetstiden,

med hänsyn till förekommande anmärkningar, att kursdeltagarna

vid en allt för stark forcering av arbetet ej förmådde fullt

tillgodogöra sig undervisningen, nedsattes till i genomsnitt 6 arbetstimmar

per dag. Det sålunda erhållna tillskottet i undervisningstimmar

har emellertid visat sig icke vara tillfyllest. Även med bästa

möjliga tillvaratagande av tiden och iakttagandet av koncentrering i

arbetet på det mera väsentliga förordas från respektive lärares sida

en ytterligare utökning av kurserna med en vecka. Efter de överläggningar,

som jag såväl tidigare som med anledning av kommissionens

skrivelse haft med respektive lärare, har jag kommit till den

s. 411 Kontrollera mot PDF

TULLBEHANDLING8BYRÅCHEFEN. 411

uppfattningen, att för ernående av ett tillfredsställande resultat av

kursen, densamma bör omfatta en tid av omkring två månader.

För tjänstemän av lägre grad har under innevarande år en första

utbildningskurs i sitt slag pågått under tiden 4 februari—16 mars,

omfattande sålunda 36 arbetsdagar med en daglig arbetstid av i genomsnitt

41/2 timme per dag med undantag för ett mindre antal

kursdeltagare, som tillgodogjorde sig undervisningen såväl i engelska

som tyska språket. Endast ett språk var nämligen obligatoriskt.

Anledningen, att antalet dagliga undervisningstimmar här sattes något

lägre än för tjänstemän av högre grad, var, bland annat, att särskilt

språkundervisningen men även undervisningen i författningskunskap

och bokföring ansågs kräva mera hemarbete, än som fordrades av

deltagarna i förutnämnda kurs, om man på en jämförelsevis kort tid

skulle kunna vinna ett tillfredsställande resultat.

Vad språkundervisningen beträffar, kan man med hänsyn till den

jämförelsevis korta tid, till vilken en utbildningskurs måste begränsas,

och särskilt i fråga om dem, som förut saknat all språkkunskap, ej

ställa allt för stora förväntningar på vederbörandes förmåga att efter

genomgången kurs förstå och tala ett främmande språk. Aven om

man emellertid, såsom nu skett, inriktar undervisningen på att få

fram ett hjälpligt uttal, att bibringa någon vana att uppfatta, vad

som talas, samt göra sig förstådd på det främmande språket, att få

in ett visst, efter tulltjänsten avpassat ordförråd samt i övrigt åstadkomma

en underbyggnad, med stöd varav sedermera genom självstudium

den intresserade kan ytterligare utbilda sig, har dock den

för första kursen anslagna tiden visat sig väl knapp. Samma erfarenhet

har gjorts i fråga om undervisningen i författningskunskap, varunder

jag inbegriper den bokföring, som förekommer exempelvis å en

tullstation eller tullinspektion, samt skrivövningar för avgivande av

yttrande i frågor, som kunna falla under vederbörandes prövning.

En tid av två månader skulle, synes det, även i fråga om kursen för

tjänstemän av lägre grad motsvara behovet.

2. »Huruvida för kurserna uppgjorda undervisning splaner befunnits

tillfredsställande.»

Beträffande undervisningsplanen har varken från lärares eller

kursdeltagares sida någon ändring ifrågasatts. Såvitt jag kunnat

finna, har också den ursprungligen uppgjorda planen varit tillfredsställande,

vilket givetvis icke utesluter, att mindre jämkningar i framtiden

kunna visa sig av omständigheterna påkallade. I detta sammanhang

anser jag mig böra meddela, att Sveriges tullmannaförenings

centralstyrelse i en framställning om kursers anordnande hos generaltullstyrelsen

hemställt, att undervisning måtte meddelas även i »svenska

språket (huvudsakligast rätt- och uppsatsskrivning) och matematik

(repetition av folkskolans kurs)», vilka önskemål styrelsen emellertid,

utöver ovannämnda skrivövningar, med hänsyn till nödig tidsbegräns
-

s. 412 Kontrollera mot PDF

412 KURSER FÖR ÄLDRE TULLTJÄNSTEMAN.

ning och den bildning, som de blivande kursdeltagarna kunde förutsättas

äga, hittills icke ansett sig böra bifalla.

3. »Huruvida skäl anses föreligga, att för framtiden bibehålla den

hittills tillämpade praxis, att vid kurser av ifrågavarande slag

någon betygsättning ej äger rum.»

I denna fråga äro meningarna något delade, i det att en lärare

och en av byråassistenterna förorda betygsättning, under det de övriga

anse, att hittills tillämpad praxis är att föredraga.

För egen del ansluter jag mig till sistnämnda uppfattning. Fördelen

med betygsättningen skulle väl företrädesvis ligga däri, att

densamma utgjorde en sporre för kursdeltagarna till bemödanden att

på bästa sätt tillgodogöra sig undervisningen, framtvingade en omsorgsfull

prövning av kursdeltagarnas kunskaper och omdömesförmåga

och utgjorde en officiell värdemätare härav. Emellertid torde man

väl, åtminstone så länge deltagandet i kurserna är frivilligt, kunna

räkna med att en stimulering av intresset ej är behövlig. Skulle

emellertid anledning föreligga för antagandet, att uppfattningen på

något håll gjorde sig gällande om deltagandet i utbildningskurserna

såsom något i och för sig meriterande för vidare befordran, ger sig

säkerligen en sådan missuppfattning på ett eller annat sätt tillkänna,

så att läraren finner anledning på lämpligt sätt undanrödja densamma.

Lägges undervisningen på ett praktiskt sätt, bör läraren komma i

sådan kontakt med sitt auditorium, att han får klarhet i vad var och

en går för. Även chefen för tullbehandlingsbyrån bör såsom kursernas

ledare kunna bilda sig en uppfattning i berörda avseende.

Införes betygsättning, befarar jag, att det goda samförstånd

mellan lärare och kursdeltagare, som hittills varit rådande, och vilket

utgör en väsenlig förutsättning för ett gott arbetsresultat, kommer

att ofördelaktigt påverkas härav, samt att en och annan av fruktan

för att blotta sina svagheter avhåller sig från att göra förfrågningar

i punkter, som kunna för honom vara oklara. Tvistigheter om betygens

mer eller mindre berättigande torde ej heller kunna undvikas.

Slutligen kommer säkerligen en tjänsteman, som i den teoretiska

prövningen erhållit högre betyg, anse sig berättigad till företräde vid

tjänstetillsättningar framför medsökande med lägre vitsord men som

på grund av större praktisk duglighet kunna vara bättre skickade

för tjänsten.

Hittills vunnen erfarenhet synes mig icke giva anledning till frångående

av nuvarande praxis, att vid utbildningskurserna betygsättning

icke äger rum.

Stockholm, i kung! generaltullstyrelsens tullbehandlings- och upplysningsbyrå,

den 24 juli 1918.

TURE ALSÉN.

s. 413 Kontrollera mot PDF

GENERALTULLSTYRELSEN.

413

Vill. Utlåtande av generaltullstyrelsen i fråga

om nederlagskrediten.

Till Konungen.

I en till generaltullstyrelsen den 19 nästlidne december ingiven

skrift, däröver härvarande nederlagskontors yttrande sedermera av

styrelsen infordrats, hava aktiebolaget Otto Dahlström & c:o m. fl.

importrörelse härstädes idkande handelsfirmor av förekommen anledning

påkallat styrelsens medverkan för åvägabringande av viss förändring

i avseende å tillämpningen av § 89 i gällande tullstadga;

och ehuru i sammanhang därmed framhållits, att mera omfattande

ändringsförslag i ämnet vore att förvänta, har styrelsen, då den förändrade

anordning, varom sökandena gjort framställning, förutsätter

ändringar i gällande tullstadga, och då icke heller det förslag till ny

tullstadga, som av styrelsen med underdånig skrivelse den 29 mars

1900 till Eders Kungl. Maj:ts nådiga prövning överlämnats, innehåller

bestämmelser, vilka möjliggöra en sådan anordning, som den sökandena

avsett, samt antagligt torde vara, att berörda författningsförslag

inom den närmaste framtiden av Eders Kungl. Maj:t till slutlig behandling

företages, ansett sig böra, med överlämnande av handlingarna

i ärendet, redan nu hänskjuta den sålunda väckta frågan till Eders

Kungl. Maj:ts nådiga bedömande.

Av nederlagskontorets i ärendet avgivna utlåtande inhämtas, bland

annat, att kontorets föreståndare — vilka, såsom ett vid utlåtandet

fogat auktionsprotokoll av den 18 november 1902 lärer avse att visa,

vid beviljande av tullkredit jämlikt § 89 tullstadgan mot säkerhet i

ett å nederlag härstädes upplagt parti vin beräknat varans värde

avsevärt högre än det pris, som varan vid den i och för det utestående

tullbeloppets indrivning av härvarande konfiskationskontor nyligen

förrättade auktion betingade — under senaste tiden tillämpat

väsentligt andra grunder än förut i fråga om beviljande av tullkredit

mot pant av nederlagsgods; att, då bemälde föreståndare beslutit sig

för ändringar i förut rörande nederlagsgods vedertagna kreditbruk, de

ansett sig hava att välja mellan två möjliga tillvägagångssätt, nämligen

antingen att från alla nederlagshavare utan undantag infordra, såsom

säkerhet för ifrågakommande kredit, sådana obligationer eller andra

värdehandlingar, som i § 28 tullstadgan avses, och sålunda avskaffa

alla pantvärden eller ock att »med bibehållande av pantvärdena för

några färre kurantare varuartiklar fortfarande bevilja anstånd åt en del

handelsfirmor»; att de emellertid ansett det förra alternativet allt för

våldsamt och därför valt det senare, varvid, på sätt i utlåtandet närmare

utvecklas, ett flertal varuslag, med avseende å faran för förskämning

vid längre tids magasinering, ansetts icke kunna tillerkännas något

pantvärde samt värdet av andra ansetts särdeles osäkert i betraktande

av storleken av den tull, de vore underkastade, och möjligheten att vid

s. 414 Kontrollera mot PDF

414

NEDERLAGSKREDITEN.

tvångsförsäljning blott ett färre antal spekulanter tillstädeskomme, men

däremot artiklarna kaffe, socker, fläsk och sirap samt omalen räg och

vete funnits kunna bibehållas »vid något reducerade pantvärden», samt

att vid uppskattning av dylik pant jämväl tagits i betraktande förutom

storleken av vederbörande varuägares på nederlaget liggande lager,

jämfört med hans skuld till tullverket, den omständigheten, att, om en

större affär komme på obestånd, fordringsägarna vanligen vore angelägna

att i lugn avveckla densamma hellre än att driva den till cession;

och hava kontorets föreståndare,. på grund av vad sålunda och i övrigt

av dem anförts, såsom sin åsikt framhållit, att den enda lösning av

förevarande fråga, vilken fullt tillgodosåge tullverkets säkerhet, vore

fullständigt avskaffande av tullkredit mot pant av varor.

Med föranledande av de förändringar i fråga om värdesättning

av nederlagsgods såsom pant för tullkredit, vilka sålunda av härvarande

nederlagskontor under senaste tiden genomförts, hava sökandena

uti deras i ärendet ingivna skrift — efter att hava framhållit

hurusom, enligt deras förmenande, den i tullstadgans § 89 medgivna

tullkredit vid förtullning från nederlag vore att anse såsom en förutsättning

för nederlagshavarens betungande med utgörande av nederlagsavgift

enligt § 80 av samma stadga, samt tillika hurusom ändrade

bestämmelser för tullkreditens åtnjutande under ett löpande arbetsår

bleve till stort förfång för den legitima handeln och finge anses såsom

ett förminskande eller nära nog upphävande av medgivanden, som

enligt tullstadgans förenämnda § 89 funnes nederlagshavare tillförsäkrade

— anhållit, att generaltullstyrelsen måtte, »förslagsvis genom

från magistraten begärda sakkunniga, låta bedöma de värden, som

böra åsättas sådana varor, vilka ligga såsom säkerhet för skuld å

tullumgälder för från nederlag förtullat gods», varförutom och jämte

det sökandena såsom sin mening uttalat, att en dylik taxering lämpligast

torde kunna företagas i början av varje månad samt verkställas

på sådant sätt, att beräknade värdeförminskningar funnes genom

en lägre taxering tryggade, de vidare anfört, dels att, då det personliga

ansvar, som vid för hög taxering nu kunde drabba vederbörande

tjänstemän å nederlagsexpeditionerna inom riket, knappast torde vara

tidsenligt, föga ägnat som det vore att skydda trafikanter för godtyckliga

tolkningar, det syntes, som om en ändring av tullstadgans

bestämmelser i berörda avseende vore av nöden, varför ock sökandena

hoppades, att en i sådant syfte i behörig ordning ingiven framställning

måtte vinna beaktande, dels ock att en utredning möjligen komme

att giva vid handen, att dylik ändring måste åtföljas av mera vittgående

lagändringar, vilka i ty fall borde vidtagas till den legitima

handelns skydd, varemellertid, då framställning i sådant avseende

vore att förvänta, sökandenas begäran avsåge endast »ovan angivna

beräkningsmetod under den tidsperiod, som föreligger, innan bättre och

ordnade förhållanden i berörda hänseende kunna ernås».

Då generaltullstyrelsen härmed går att redogöra för sin uppfattning

av föreliggande frågas innebörd samt huruvida densamma må

anses påkalla någon särskild åtgärd, tillåter sig styrelsen till en början

fästa uppmärksamheten å en felaktighet, som vidlåder sökandenas

s. 415 Kontrollera mot PDF

GENERA LTULLST YRE LS E N.

415

utgångspunkt. Det enligt gällande tullstadga under vissa villkor medgivna

anstånd med erläggande av belöpande tullavgift för gods, som

från nederlag till förtullning uttages, är nämligen ingalunda något

för nederlagsinstitutionen väsentligt, och lika litet kan en sådan kredit

anses betingad av nederlagshavarens skyldighet att utgöra nederlagsavgift.

Det ännu, likasom tillförene, för nederlaget väsentliga

angives i tullstadgans § 76, som medger ägare av från utrikes ort

infört tullpliktigt gods att, emot särskild avgift till kronan, sådant

gods efter verkställd undersökning under eget och tullverkets lås

upplägga utan att för detsamma betala tull, innan det till inhemsk

förbrukning uttages, ävensom att godset till utrikes ort åter utföra.

I de under 1800-talets förra hälft utfärdade nederlagsförordningar

gällde ock — till en början undantagslöst — såsom regel, att kredit

för tullen å uttaget nederlagsgods ej beviljades. Så var förhållandet

ännu enligt 1843 års nederlagsförordning, vars § 21 stadgade, att

varor, som av nederlag förtullades, i allmänhet ej finge utlämnas,

innan tullavgifterna blivit behörigen erlagda. Redan förut hade emellertid

(enligt nådiga brev den 2 april 1828, den 18 oktober 1837 och

den 9 februari 1838) i viss mån undantag från denna regel medgivits

för nederlagshavare i Stockholm och Göteborg; och genom särskilt

nådigt brev den 15 maj 1843 —• vilken dag den nya nederlagsförordningen

utfärdades — blev, i ändamål av nyssberörda undantags

bibehållande, medgivet för ägare av fullhåra varor, liggande på nederlag

i Stockholm och Göteborg, att, när de därom i vederbörlig ordning

sig anmälde, utan frisedel disponera sådant gods till bestämda

minimikvantiteter, under villkor, bland andra, att samma godsägare

på nederlaget hade tullbart gods av samma eller andra slag, som i

värde uppgick till minst enahanda belopp med det disponerade, samt

att berörda kvarliggande gods skulle tjäna till pant för tull och andra

avgifter av vad som uttagits.

Det sålunda lämnade undantagsmedgivandet utsträcktes år 1857

att gälla jämväl för Landskrona; och vad beträffar anståndstiden,

som till en början var endast åtta dagar, utgjorde denna från och

med år 1851 trettio dagar.

Under förarbetena till 1860 års tullstadga hade av särskilda

kommitterade föreslagits, att, då godsägare på en gång inbekomme

och till nederlag angåve vissa bestämda myckenheter av kassaartiklarna

brännvin, kaffe, garn, hudar, socker, te och vin, till och med

hälften av dessa kvantiteter skulle få genast efter varuundersökningen

till godsägarens fria disposition utlämnas samt anstånd med erläggande

av tullavgiften för det disponerade godset åtnjutas under högst

tre månader på villkor, bland andra, att ny uttagning ej medgåves,

förr än tullavgifterna för nästföregående uttagning blivit behörigen

erlagda.

Sedan rikets ständer i underdånig skrivelse den 2 december

1857 förklarat sig i allmänhet biträda de grunder, som av bemälde

kommitterade föreslagits i avseende å, bland annat, anstånd med erläggande

av tullavgifterna för vissa artiklar samt villkoren för tillgodonjutande

av sådant anstånd, fann sig emellertid generaltullsty
-

s. 416 Kontrollera mot PDF

416

NEDERLAGSKREDITEN.

relsen i underdånigt förslag till tullstadga, avgivet den 5 maj 1858,

böra erinra, att sagda villkor skulle i flera fall väsentligen förringa

den fördel, man velat bereda importörer av ifrågavarande artiklar. I

många fall skulle de nämligen få betala tullen före anståndstidens

slut och innan de fått betalning för de på kredit sålda varorna; vårföre

ock styrelsen föreslog viss ändrad lydelse av ifrågavarande förbehåll,

och i enlighet därmed blevo ock bestämmelserna avfattade i

1860 års tullstadga, enligt vars §§ 96 och 104 — den sistnämnda

sådan den år 1869 förändrades -— gällde:

dels att, då godsägare på en gång inbekomme och på nederlag

angåve av nedannämnda varuslag följande minimikvantiteter, nämligen,

i skålpund räknat, arrak, konjak eller rom 10,000 — kaffe 20,000

— bomullsgarn 10,000 — ullgarn 5,000 — hudar och skinn 10,000

— socker 20,000 — te 2,000 — tobaksblad och stjälk 15,000 samt

vin på fastager 12,000, till och med hälften av dessa kvantiteter

Ange, på godsägarens i angivningsinlagan därom gjorda anhållan,

genast efter varuundersökningen till hans fria disposition utlämnas,

varförutom, då även efter sålunda skedd uttagning den å nederlag

kvarliggande kvantiteten av berörda varuslag överstege eller uppginge

till förenämnda minimikvantiteter, fortsatt uttagning av högst hälften

vore medgiven;

varvid skulle iakttagas, bland annat, att anstånd med tullavgifterna

för vad sålunda utlämnats beviljades på högst tre månader

från angivningsdagen; att då av det upplagda varupartiet å nederlag

ej kvarlåge större kvantum än som motsvarade vad redan befunnes

utan tullikvid disponerat, uttagning av nytt varukvantum ej medgåves,

förr än tullavgifterna för därförinnan skedd uttagning vore behörigen

erlagda; samt att de kvarliggande varukvantiteterna av vederbörande

tullförvaltning prövades utgöra full säkerhet för umgälderna

till kronan å så väl det uttagna som det kvarliggande varupartiet;

varande i annat fall tullförvaltningen berättigad att avfordra varuägaren

antaglig säkerhet för vad vid varupantens försäljning kunde

däri brista;

dels ock att nederlagsgods, som ej utgjorde pant för vad redan

uttaget vore, Ange, efter ingiven förtullningsinlaga, av godsägare utbekommas

med tillgodonjutande av anstånd med tullavgiften i trettio

dagar, såvida tullbeloppet uppginge till 100 riksdaler eller mera, och

eljest i åtta dagar, med villkor, att för samme godsägare å nederlaget

kvarlåge gods av lika eller annat slag, som utgjorde full säkerhet för

tullen å såväl det till uttagning angivna som det kvarliggande godset

jämte de böter, vartill godsägaren kunde göra sig förfallen.

Dessa bestämmelser ■— vilka hade till övervägande syftemål att

bereda den större handeln samt i viss mån även förädlingen av utländska

råvaror och halvfabrikat tillfälle att utan den ytterligare förlagskostnad,

som i förväg erlagda tullavgifter skulle medföra, ordna

sin verksamhet, men vid vilka man ock strängt fasthållit den synpunkt,

att kronans rätt och bästa icke finge äventyras — torde hava

varit efter dåtida förhållanden väl avpassade. Genom att den längre

krediten var inskränkt till ett mindre antal artiklar, samt ännu mera

s. 417 Kontrollera mot PDF

G ENE RALTULLSTY REFBEN.

417

därigenom, ;itt, sä snart fråga var om denna längre kredit, det å

nederlaget kvarliggande godset Ilek gälla såsom säkerhet för det uttagna,

endast försåvitt det inkommit med samma lägenhet och var

av samma slag som detta senare, var jämväl kronans risk väsent

ligen reducerad.

I deri män rörelsen utvecklades, ansågs emellertid inom handelsvärlden

behov av friare dispositionsrätt över nederlagsgods vara för

handen; och detta behov har 1877 års ännu gällande tullstadga sökt

att med bibehållen säkerhet för kronans rätt i möjligaste mån tillgodose.

För sådant ändamål fick skillnaden mellan de förenämnda

kassaartiklarna, å ena, samt andra slag av nederlagsgods, å den andra

sidan, förfalla, vilken förändring —- såsom generaltullstyrelsen vid

avgivande av förslaget till 1877 års tullstadga anförde — syntes så

mycket lämpligare, som den i § 96 av 1860 års tullstadga införda

varuförteckningen var både ofullständig och till beloppen ojämn. 1

sammanhang därmed, att sålunda allt nederlagsgods likställdes i avseende

å rätten till tullkredit vid uttagningar, gjordes kredittidens

längd beroende allenast av storleken av den för det uttagna varupartiet

belöpande tull, så att krediten omfattar nittio dagar, om tullen

uppgår till 500 kronor eller därutöver, trettio dagar vid tullbelopp

från och med 100 till 500 kronor samt åtta dagar, därest tullbeloppet

understiger 100 kronor. Såsom villkor för krediten stadgades nu, att

godsägaren skulle hava å nederlaget kvarliggande varor, som av tullförvaltningen

prövades utgöra full säkerhet för oguldna och ytterligare

å det kvarliggande godset belöpande avgifter ävensom för böter, vartill

han genom dröjsmål med betalningen av dessa avgifter kunde

göra sig förfallen, eller ock ställde säkerhet så, som i fråga om tullkredit

vid direkt förtullning blivit stadgat. Även i fråga om den

längre krediten kunde således det såsom pant kvarliggande godset

vara av annat slag än det uttagna, likasom ock frågan, med vilken

lägenhet godset inkommit, icke vidare hade någon betydelse.

Av vad nu anförts torde framgå, att tullkrediten icke är något

för nederlagsinrättningen särskilt utmärkande eller därmed nödvändigt

sammanhängande. Också förekommer anstånd med tullavgiftens

erläggande lika väl vid direkta förtullningar och vid förtullningar

från transitupplag som vid nederlagsförtullningar. Den längre kredit,

som kan erhållas vid nederlagsförtullning, och möjligheten, att därvid

annan säkerhet icke behöver ställas än det kvarliggande nederlagsgodset,

giver emellertid åt nederlagskrediten en särskild prägel och

gör nederlagsinstitutionen i viss mån ägnad att ersätta det i våra

grannländer Norge och Danmark förekommande kreditupplaget. Anmärkningar

av delvis enahanda innebörd, som under senare tider riktats

mot det norska kreditupplaget, skulle visserligen kunna göras

mot den långa nederlagskrediten, som väl icke kan fritagas från att

i sin mån bidraga till den hos oss ofta överklagade olägenheten av

konsumtionskreditens alltför stora anlitande; och särskilt torde det

kunna ifrågasättas, om icke den utveckling, kommunikationsanstalter

och bankväsende vunnit under de senaste årtiondena, kunde göra behovet

av så lång tullkredit som förut i någon mån mindre kännbart.

27

s. 418 Kontrollera mot PDF

418

NEDEELAG8KEEDITEN.

Styrelsen har dock icke ansett sig böra föreslå någon inskränkning

däri, då nederlagshavare här i landet sedan lång tid tillbaka vant sig

vid att räkna med nu ifrågavarande förmån. Skyldigheten att erlägga

nederlagsavgift kan däremot ingalunda med fog åberopas såsom

stöd för nederlagskrediten. Denna avgift, vilken numera påföres endast

vid godsets uppläggning på nederlag, medan den däremot fordom,

då dylik kredit icke ifrågakom, skulle utgöras ej blott vid godsets

in- och utförsel utan ock, i form av förnyad nederlagsrekognition,

jämväl under lagringen, lärer nämligen böra betraktas såsom en gottgörelse

för statsverkets direkta utgifter i och för nederlagsinrättningen.

För nederlagshavare torde densamma icke heller utgöra någon avsevärd

börda, obetydlig som den är, ity att den, därest, såsom visserligen

händer, godset får å nederlaget kvarbliva under hela den i sådant

avseende medgivna tid, kan nedgå ända till 1/i procent av tullbeloppet,

för år räknat.

Om ock, med avseende å vad nyss anförts, skäl icke må anses

förefinnas för inskränkning i längden av hittills medgiven nederlagskredit,

skulle man dock tilläventyrs kunna känna sig frestad att mot

nu gällande bestämmelser i ämnet göra den erinran, att de icke tillräckligt

fasthålla vid syftet att genom nederlagsinstitutionen tillgodose

den större handeln. Också har särskilt under senare tider jämväl

den mindre omfattande handeln i allt större utsträckning begagnat

sig av nederlagsrätten och därmed följande förmåner. I och för sig

är måhända härvid icke mycket att anmärka, ehuruväl förhållandet

tillskyndar statsverket väsentligt ökade utgifter för tullbevakning.

Men en bestämd olägenhet ligger däri, att nederlagsinrättningen rörande

bestämmelser, vilka tillkommit med huvudsaklig hänsyn till den

större handeln, icke lika lätt låta sig i allmänhet anpassas till de

mindre företagen. Detta gäller åtminstone om krediten för belöpande

tull vid uttagningar från nederlagen och den därför erforderliga säkerhet.

Särskilt lära här i huvudstaden svårigheter hava mött i fråga

om åtskilliga nederlagshavare, vilkas å nederlaget liggande lager, ofta

av skäligen underhaltig kvalitet, icke lätteligen kunnat till värdet beräknas,

även där de, såsom icke alltid varit fallet, ägnat detsamma

erforderlig omvårdnad, och beträffande vilkas ordentlighet eller förmåga

i fråga om fullgörandet av åtagna förbindelser grundad anledning

till tvivel förefunnits.

Givet är, att, då fråga är om dylika nederlagshavare — beträffande

vilka, i händelse av obestånd, man icke heller kan påräkna

affärens avveckling utan konkurs — synnerlig varsamhet måste iakttagas

vid beviljande av tullkredit mot pant av inneliggande varulager.

Då emellertid även sådana nederlagshavare anse sig berättigade

till enahanda kreditvillkor som envar annan, vilken har gods å nederlag,

föranledes lätteligen vederbörande tullförvaltning att, för upprätthållande

av en dylik, i förhållandenas egen natur icke grundad likställighet

i trafikanternas behandling, jämväl emot de affärsföretag,

beträffande vilka ovan berörda omständigheter icke äro för handen,

förfara med en onödig och av lagstiftaren förmodligen icke avsedd

stränghet. I detta hänseende synes emellertid härvarande nederlags
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

GENERALTULLSTYRELSEN.

4 1 It

kontor gått vida utanför vad som kunnat motiveras av tillbörlig försiktighet,

likasom kontoret ock synts styrelsen hava uti sitt i ärendet

avgivna utlåtande givit uttryck åt en i väsentliga delar oriktig uppfattning

beträffande innebörden av de bestämmelser, vilkas tillämpning

ifrågakommit.

Vederbörlig försiktighet må visserligen mera undantagsvis kunna

bjuda en nederlagsförvaltning att icke alls såsom pant godkänna visst

nederlagsgods, nämligen då detsamma är utsatt för hastigare förskämning

eller då dess allmänna marknadsvärde icke erbjuder sannolikhet

för att det vid realisation skall kunna betinga högre pris, än

som tages i anspråk för den å detsamma belöpande tullavgift; men

därifrån är dock steget långt till den ståndpunkt, kontoret ansett sig

böra och kunna intaga, då kontoret, enligt vad i dess avgivna utlåtande

förekommer, numera såsom pant godkänner endast sex särskilda

varuslag. För ett sådant förfarande — därvid även artiklar

uteslutits, vilka enligt äldre nederlagsstadganden ansågos företrädesvis

lämpliga att tjäna såsom pant, och vilka ännu borde kunna anses icke

vara för sådant ändamål alldeles otjänliga — lärer näppeligen stöd

kunna hämtas i rättigheten och skyldigheten enligt § 89 tullstadgan

att pröva den erbjudna säkerheten för ifrågasatt nederlagskredit.

Avsikten med den förändring, som ifrågavarande föreskrift undergick

enligt 1877 års tullstadga, var nämligen att bereda ökad möjlighet

för användning av nederlagsgods såsom pant för uttagningar från

nederlaget men ingalunda att göra någon inskränkning uti den möjlighet,

som i detta hänseende förut fanns; och den omständighet, att

därstädes numera talas om nederlagsgods i allmänhet såsom möjlig

pant, lärer icke få anses vara utan betydelse.

Om sålunda ifrågavarande stadgandes nuvarande avfattning må

anses innebära, att i regel inneliggande nederlagsgods av felfri beskaffenhet

skall kunna i mån av sitt ägande värde tjäna såsom pant

för obetald tull, som belöper å en från nederlag redan uttagen varupost,

torde det emellertid ligga i sakens natur, att berörda värde

därvid icke må beräknas högre, än att för kronans fordran full säkerhet

finnes. Också få, enligt tullstadgans § 89 de å nederlaget kvarliggande

varorna utgöra pant för tullkredit endast med villkor, att de

»prövas utgöra full säkerhet för oguldna och ytterligare å det kvarliggande

godset belöpande avgifter ävensom för böter, vartill godsägaren

genom dröjsmål med betalningen kan göra sig förfallen».

Vid beviljande av kredit, varom nu är fråga, böra följaktligen tillämpas

likartade grunder i avseende å godkännande av ifrågaställd säkerhet

som de, vilka göras gällande vid kredit i allmänhet. Den omständighet,

att det är staten, som här är fordringsägare, kan ock så mycket

mindre påkalla lindrigare villkor i avseende å säkerheten, än den

enskilde kreditgivaren beviljar, som staten icke i likhet med denne

betingar sig någon gottgörelse för den lämnade krediten.

Härav lärer följa till en början, att det är varans antagliga realisationsvärde

på den plats, varest densamma är upplagd, som måste

bliva huvudsakligast bestämmande för dess pantvärde. I detta hänseende

inverka givetvis flera faktorer. Exempelvis kan en vara, som

s. 420 Kontrollera mot PDF

420

NEDERLAGS KREDITEN.

i förhållande till sitt värde drager hög frakt, icke anses vara värd

lika mycket i den hamnstad, där densamma inom landet först upplossas,

som, efter en längre befordran med järnväg, å plats inne i

landet. Likaledes kan en för vidare fabriksmässig bearbetning avsedd

vara, t. ex. råtobak, icke anses äga samma värde på plats, där annan

fabrik för varans förädling icke finnes än den, för vars räkning varan

är å nederlag upplagd, som där, varest flera dylika fabriker finnas

på platsen eller i närheten och följaktligen vid eventuell försäljning

spekulanter äro att påräkna o. s. v. Ännu mera än dylika omständigheter

är dock naturligtvis varans kvalitet bestämmande för realisationsvärdet.

Med avseende härå behöver väl endast erinras därom,

att i fråga om en mängd varor priset för de bättre kvaliteterna

är mångdubbelt högre än för de ordinära, under det att de ringare

kvaliteterna mången gång knappast kunna anses äga något bestämt

realisationsvärde.

Uppenbart torde vara, att till nu berörda och likartade förhållanden

hänsyn måste tagas vid bedömande av varupantens värde.

Detta bör alltså beräknas på grund av förhållandena på platsen samt

med fästat avseende, så vitt möjligt, å varans individualitet och icke

allenast i överensstämmelse med varuslagets vanliga eller genomsnittsvärde.

Men vid sådant förhållande bör det ock vara tydligt, att,

lika litet som samma värde alltid kan åsättas en och samma vara på

olika nederlagsplatser, lika litet kan man — om ock endast på varje

plats för sig — på förhand bestämma sådana särskilda pantvärden

för ett och samma varuslag som de av sökandena ifrågasatta. Dylika

värden skulle i varje fall icke kunna bliva annat än minimivärden;

och säkerligen skulle vid sådant förhållande de nederlagshavare, vilka

föra i marknaden endast bättre eller åtminstone till kvaliteten mera

konstanta varor, bliva försatta i en sämre ställning än nu, då varans

värde i varje föreliggande fall kan komma under bedömande. Härtill

kommer ock slutligen, att i fråga om många varuslag icke allenast

kvaliteten utan jämväl det för varan i allmänhet gällande pris lärer

kunna antagas växla vida mera, än vad, över huvud taget, fallet

torde vara med de artiklar, vilka finnas upptagna å nn vid sökandenas

framställning fogad skriftlig förteckning, och till vilka sökandena

synas närmast hava tagit hänsyn vid formulerande av sitt nu ifrågavarande

önskningsmål. De hinder, som, enligt vad nu anförts, förefinnas

för framställande på förhand av officiella, för tullförvaltningen

i varje förekommande fall bindande pantvärden å nederlagsgods,

utesluta dock naturligtvis icke, att tullförvaltningarna var för sig till

egen ledning uppgöra förteckning å pantvärden, vilka anses böra i

vanliga fall komma till användning. Tvärtom torde ett sådant förfaringssätt

i allmänhet vara det enda praktiskt möjliga.

Det är emellertid icke allenast pantens värde vid tiden för kreditens

beviljande, som förtjänar beaktande vid prövningen, huruvida

den erbjudna säkerheten kan anses nöjaktig. Aven varor, vilka icke

äro så lätt underkastade förskämning, att de kunna anses i allmänhet

otjänliga till pant, kunna vid bristande eftersyn och omvårdnad å

nederlaget minskas eller eljest så förlora i värde, att kronans fordran

s. 421 Kontrollera mot PDF

GENERA I.TUI,ESTYREESKN.

421

därigenom äventyras. Med avseende härå och då nederlagsförvaltningen

icke själv kan ägna panten oavlåtlig tillsyn, ligger det i sakens

natur, att vid värdesättningen avseende måste fästas även därå,

huruvida nederlagshavaren är känd för större eller mindre ordentlighet

i vården av sitt å nederlag upplagda gods eller sina affärsangelägenheter

i övrigt. Slutligen torde det väl icke heller kunna undvikas,

att nederlagsförvaltningen tager hänsyn till huruvida mindre trygghet

för infriande av kredittagarens skuld förefinnes till följd därav, att

antingen .denne gjort sig känd för bristande förmåga i fråga om fullgörandet

av ingångna förbindelser eller ock att hos förvaltningen

erforderlig kännedom om hans förmåga i sådant hänseende saknas.

Helt naturligt är,, om särskild varsamhet iakttages med avseende å

eu sådan nederlagshavare. I detta hänseende lärer väl lika litet som

eljest staten kunna förfara annorlunda än den enskilde kreditgivaren,

om ock, då lagstiftningen medgiver nederlagshavaren rätt till tullkredit

mot pant i nederlagsgods, nyssberörda varsamhet icke får göra sig

gällande därhän, att godset av ifrågavarande anledning frånkännes

allt värde.

Nu anförda omständigheter torde göra det påtagligt, att prövning

av värdet å sådan för nederlagskredit ställd säkerhet, som utgöres

av kvarliggande nederlagsgods, fortfarande måste, såsom hittills varit

fallet, ombesörjas av tullverkets representant på platsen. Att härvid

ett ganska vidsträckt utrymme lämnas åt dennes subjektiva uppfattning,

lärer, även om i viss mån olägenheter kunna följa därav, dock

icke kunna undvikas, då något närmare reglementerande i frågan

tydligen icke är möjligt, sedan kredits medgivande mot pant i varor

gjorts så omfattande, som numera är förhållandet. Ifrågasättas kunde

måhända, huruvida icke detta medgivande går längre, än som är förenligt

med kronans säkerhet, samt huruvida ej möjligen om också

icke — på sätt nederlagskontoret förordat — fullständigt upphävande

av rätten till kredit mot pant av varor så dock någon inskränkning

i denna rätt kunde anses påkallad. Man skulle till stöd för en sådan

åtgärd kunna åberopa den tyska lagstiftningen, som i detta hänseende

är strängare än tullstadgan, då densamma såsom säkerhet för tullkredit

i s. k. kreditkonto fordrar i regel värdehandlingar och endast

mera såsom undantag medgiver godkännande av handfången pant i

varor eller ock borgen av tredje man, förstärkt medelst säkra inteckningar

eller handpant. Emellertid har ifrågavarande rätt hos oss bestått

så länge och torde för mången nederlagshavare, vars rörelse är

av fullt sund beskaffenhet ehuru icke grundad på större rörelsekapital,

fylla ett så pass avsevärt behov, att densamma icke synes böra utan

tvingande skäl inskränkas; och dylika skäl lära hittills icke kunna

påvisas. Tullförvaltningarnas prövning av erbjuden pant lärer få

anses hittills hava försiggått med fullt tillfredsställande beaktande av

kronans säkerhet och detta även för mera sällsynta eventualiteter.

Åtminstone synes den omständighet, att icke ens vid så omfattande

eldsvådor som de, vilka den 25 juni 1888 övergingo Sundsvall och

Umeå, lika litet som eljest någon förlust för kronan i följd av lämnad

nederlagskredit ifrågakommit, med skäl kunna sägas innebära, att de

nu gällande bestämmelserna i detta hänseende bestått provet.

s. 422 Kontrollera mot PDF

422

NEDERLAGSKEEDITEN.

Med avseende å de förhållanden, vilka, enligt vad ovan anförts,

föranlett sökandenas framställning, synes man emellertid nu vilja

gorå gällande, att samma bestämmelser däremot medföra avsevärda

olägenheter för trafiken genom för låg värdesättning av nederlagsgods,

avsett att utgöra pant för tullavgift, och särskilt anses i sådant hänseende

tullförvaltningarnas ansvar för pantens tillräcklighet vara till

men för nederlagshavarne.

Härvid må dock först och främst, med hänvisning till här ovan

framhållna grunder för pantvärdet, erinras, att detta icke sällan måste

sättas vida under det pris, vartill ägaren är beredd att avyttra varan.

Tillika bör besinnas, att tullförvaltningen mera sällan är i stånd att

så noga, som en exakt värdesättning skulle kräva, bedöma varans

kvalitet, samt att den i varje fall vanligen icke är i tillfälle att övervaka,

i vad mån vid ständiga upplägg och uttagningar av samma

varuslag värdet av det inneliggande godset, för så vitt på kvaliteten

beror, ökas eller minskas, vilka omständigheter även bidraga till

svårigheten att kunna taga så stor hänsyn till den individuella varans

gängse pris, som kredittagaren kan anse önskvärt. Tullförvaltningarnas

värdesättningar torde i allt fall icke mera allmänt hava lämnat rum

för befogade anmärkningar. De ytterst sällsynta och endast med

långa tiders mellanrum förekommande fall, däri klagan i sådant avseende

hos generaltullstyrelsen förts, giva åtminstone grundad anledning

antaga, att så icke varit förhållandet. Till stöd för ett sådant

antagande må även den omständighet kunna åberopas, att icke vare

sig under förarbetena till ovan omförmälda förslag till ny tullstadga

eller i något hos generaltullstyrelsen efter berörda tid till behandling

förekommande ärende från affärsvärldens representanter förr än nu

förekommit något uttalande, att nuvarande bestämmelser i ämnet eller

deras tillämpning gåve anledning till anmärkning.

Möjligt är väl däremot, att tullförvaltningarnas befriande från

dem enligt tullstadgans § 89 nu åliggande omedelbara ansvar i fråga

om huruvida godkänd pant i varor utgör full säkerhet för kronans

fordran skulle kunna medföra en gynnsammare ställning för kredittagarna.

Den omständighet, att i händelse av sådan förändring den

förlust, vilken i följd av brist i pants beräknade värde vid dess realiserande

kunde komma att tillskyndas kronan, icke komme att drabba

vederbörande tullförvaltningsföreståndare med mindre än att han eller

de efter åtal för tjänstefel ådömdes ersättningsskyldighet, skulle måhända

kunna giva anledning till större tillmötesgående mot kredittagarnes

önskningar i fråga om värdesättningen än för närvarande,

då en eventuell förlust hotar att i första hand drabba vederbörande

föreståndare själva. En dylik ändring i ett sedan äldre tid bestående

förhållande skulle emellertid avsevärt öka kronans risk; och

då ett eventuellt förslag om inrymmande av tyst förmånsrätt i nederlagshavarens

lösa egendom till säkerhet för kronans fordran — en

åtgärd, varigenom berörda risk skulle kunna tänkas i någon mån

minskad — torde möta alltför stora betänkligheter, kan styrelsen för

sin del icke tillstyrka någon förändring i fråga om tullförvaltningarnas

ansvar i förevarande hänseende. Detta ansvar synes icke heller hit
-

s. 423 Kontrollera mot PDF

GENERALTULLSTYRELSEN.

423

tills hava varit förenat med några större olägenheter för vederbörande

tjänstemän, om än obestridligt är, att detsamma ställer stora krav

såväl på deras urskilning och omdömesförmåga som på övervakande

från deras sida av pantens fortfarande tillräcklighet. För övrigt

vågar styrelsen förutsätta, att tullförvaltningens skyldighet att pröva,

huruvida det kvarliggande godset utgör full säkerhet för krediten,

icke behöver utgöra hinder för att åt tullförvaltningsföreståndare,

vilken visas hava såväl i avseende å pantens uppskattning som i

fråga om dess efterseende på nederlaget ävensom bevakande av kronans

rätt vid försäljningen iakttagit all den aktsamhet och omsorg, man

skäligen kan fordra, ersättning för förlust, som vid pantens realiserande

kan trots all försiktighet hava uppstått, må kunna av allmänna

medel beredas.

Av vad sålunda anförts framgår, att generaltullstyrelsen finner

de nuvarande, icke synnerligen gamla bestämmelserna i ämnet, rätt

tillämpade, bereda trafiken allt det tillmötesgående från tullverkets

sida, som utan åsidosättande av kronans säkerhet kan medgivas; och

får fördenskull styrelsen — som till framtida efterrättelse erinrat

härvarande nederlagskontor, att vid tillämpning av § 89 i gällande

tullstadga det åligger kontoret dels att icke vägra att såsom säkerhet

för tullkredit, varom nu är fråga, godkänna nederlagsgods, med mindre

än att varan skäligen kan anses i sådant hänseende otjänlig, såsom

då densamma är utsatt för hastigare förskämning eller då dess allmänna

marknadsvärde icke erbjuder sannolikhet för att den vid realisation

skall kunna betinga högre pris, än som tages i anspråk för den å

varan själv belöpande tullavgift, dels ock att icke beräkna varans

pantvärde lägre, än som kan erfordras till beredande av trygghet

för utbekommande av kronans fordran, vid bedömande varav avseende

borde fästas icke allenast å varans mängd och felfria beskaffenhet

utan även, i den mån sådant läte sig göra, å dess kvalitet

och andra på realisationsvärdet inverkande omständigheter — såsom

sin åsikt i underdånighet framhålla, att vad i detta ärende förekommit

icke bör föranleda ändring i det förslag till ny tullstadga, som för

närvarande är på Eders Kungl. Maj:ts nådiga prövning beroende.

Stockholm den 10 januari 1903.

Underdånigst

STAFFAN CEDERSCHIÖLD.

Axel Eklund. Alexis Hammarström. A. F. Ekholm.

föredragande.

G. Nordquist.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.