SOU 1921:5

GENERALTULLSTYRELSENS UNDERDÅNIGA UTLÅTANDEN

ÖVER 1014 ÅRS TULLE(•)MMISSIONS RETÄNKANDEN. IV.

UTLÅTANDE OVER FÖRSLAGET

TILL

AVLONINGSREGLEMENTE FÖR

TJÄNSTEMAN VID TULLVERKET

■

STOCKHOLM 1920

ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Inledning

5

Förslaget till avlöningsreglemente för tjänstemän vid tullverket 9

Översikt, s. 9. Tullverkets sportelfråga, s. 10. Särskild fråga om statens

järnvägars ersättningsskyldighet för vissa övertidsförrättningar av tulltjänstemän,

s. 25. Övergång till den speciella motiveringen, s. 26. Speciell motivering,

s. 28. Tjänsteförteckningen, s. 48. Generaltullstyrelsens förslag till

tjänsteförteckning, s. 52. Motivering för förslaget till tjänsteförteckning:

manliga befattningshavare, s. 57; kvinnliga befattningshavare, s. 82. Titelfrågan,

s. 83. Övergångsbestämmelser, s. 89.

§ 24 mom. 4 tullstadgan, s. 93. Nuvarande förhållanden, s. 93. Äldre reformyrkanden,

s. 94. Generaltullstyrelsen år 1900, s. 95. 1909 års riksdag, s. 95.

1908 års tullstatskommission, s. 96. Generaltullstyrelsen år 1912, s. 99.

Kommerskollegium år 1913, s. 100. Svar på 1914 års tullkommissions frågecirkulär,

s. 101. 1914 års tullkommissions förslag: allmänna synpunkter,

s. 103; de största tullplatserna, s. 105; de medelstora tullplatserna, s. 106;

de minsta tullplatserna, s. 107; taxa, s. 108; monopolrättens omfattning,

s. 108; reservationer, s. 108. Utlåtanden av lokala tullmyndigheter: översikt,

s. 109; de största tullplatserna, s. 110; de medelstora tullplatserna,

s. 113; de minsta tullplatserna, s. 118; Stockholms frihamn, s. 120; taxan,

s. 124; monopolrättens omfattning, s. 125. Generaltullstyrelsens yttrande:

bestyrets bekostande, s. 127; bestyrets förrättande i Stockholm, Göteborg,

Malmö och Norrköping, s. 127; bestyrets förrättande å andra orter, s. 133;

bestyrets förrättande vid frihamn och frilager, s. 139; .taxor, s. 141; monopolrättens

omfattning, s. 142; författningsförslag, s. 145; speciell motivering,

s. 145.

Bilagor ............................................................................................. 149

Förslaget till förrättningstaxa för tullverket...

Förslaget i paekhuskarlsfrågan........................

91

98

Med skrivelse den 19 september 1919 till statsrådet och

chefen för finansdepartementet har 1914 års tullkommission

överlämnat sitt betänkande IV, innefattande förslag

6

FÖRSLAGET TILL AVLÖNING SREGLEMENTE M. M.

till avlöningsreglemente för tjänstemän vid tullverket samt

till förrättningstaxa för tullverket ävensom förslag i den

s. k. packhuskarlsfrågan eller frågan om ordnandet på de

särskilda tullplatserna av handräckningsbestyret vid tullbehandlingen

av varor.

Enligt bemälde departementschefs ämbetsskrivelse till

generaltullstyrelsen den 5 december 1919 har Eders Kungl.

Maj:t anbefallt styrelsen att över berörda betänkande avgiva

yttrande, varvid styrelsen skulle hava att beakta, vad

departementschefen i ämnet anfört till statsrådsprotokollet

över finansärenden för sistnämnda dag.

Av ett vid berörda ämbetsskrivelse fogat utdrag av sagda

statsrådsprotokoll inhämtas, hurusom departementschefen,

efter en kortfattad redogörelse för huvudgrunderna för förslaget

till avlöningsreglemente, anmärkt, att i det vid reglementet

fogade förslaget till tjänsteförteckning för tullver-.

ket, angivande till vilken lönegrad i avlöningsreglementets

löneplan varje särskild befattning vore att hänföra, vissa

lönegrader, nämligen i fråga om manliga tjänstemän den

första, den åttonde, den elvte och den nittonde samt i fråga

om kvinnliga tjänstemän den första ävensom de tre högsta

icke vore representerade, samt vidare anfört följande. Efter

förberedande granskning av löneplanen och tjänsteförteckningen

hade departementschefen ansett närmare övervägande

böra ske, huruvida icke en längre gående differentiering

av tjänsterna i tullverket på olika lönegrader än som av

tullkommissionen föreslagits borde genomföras, så att därigenom

tjänsteförteckningen komme att innehålla även i

förslaget uteslutna lägre lönegrader. Härjämte hade departementschefen

funnit, att åtskilliga av de i tjänsteförteckningen

upptagna befattningarna föreslagits till avlöning

enligt högre lönegrad än som med hänsyn till de

för respektive befattningars utövande erforderliga kvalifikationerna

kunde anses erforderligt. En revision av ifrågavarande

förteckning syntes departementschefen därför vara

av behovet påkallad, innan något förslag i ärendet framlades

för riksdagen. Förslag i ämnet borde i anledning

härav inhämtas från generaltullstyrelsen samt styrelsen anbefallas

att vid fullgörande av detta uppdrag eftersträva,

att i avlöningshänseende full motsvarighet vunnes mellan

INLEDNING.

7

befattningshavarna i tullverket och med dessa jämförliga

befattningshavare inom de redan lönereglerade kommun ikationsverken,

varjämte styrelsens utlåtande över det föreliggande

förslaget i dess helhet borde inhämtas. Departementschefen

hemställde sålunda, att Eders Kungl. Magt

måtte anbefalla generaltullstyrelsen att med beaktande av

vad departementschefen anfört avgiva yttrande över kommissionens

betänkande IV med förslag till avlöningsreglemente

för tjänstemän vid tullverket m. m.

I anledning av ovanberörda nådiga befallning har generaltullstyrelsen

genom cirkulär den 7 januari 1920 dels

lämnat tullmyndigheterna ävensom Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening

och svenska tullmannaförbundet1 tillfälle

att till styrelsen inkomma med yttrande över kommissionens

förslag till avlöningsreglemente för tjänstemän

vid tullverket ävensom till förrättningstaxa för tullverket,

dels anbefallt tidldirektörerna i Göteborg och Malmö, packhusinspektionerna

i Stockholm, Göteborg och Malmö efter

vederbörande packhuskarlslags hörande samt tullkamrarna

å andra orter att avgiva yttrande över kommissionens förslag

i packhuskarlsfrågan. Att lämna *någon sammanhängande

och fullständig redogörelse för vad i de med

anledning härav inkomna yttrandena anförts har generaltullstyrelsen

trott icke vara nödvändigt, men vill styrelsen,

då sådant kan anses erforderligt eller lämpligt, återgiva

vad i ett eller annat hänseende eller visst ämne kan hava

andragits eller ju-kats i dessa yttranden.

Då generaltullstyrelsen nu går att till fullgörande av

ovanberörda nådiga befallning avgiva yttrande över kommissionens

föreliggande betänkande och förslag och därvid

gör början med förslaget till avlöningsreglemente för tjänstemän

vid tullverket, anser styrelsen sig böra först omförmäla,

att styrelsen, med begagnande av styrelsen i nådiga

breven den 28 mars 1919 och den 19 december samma år

lämnade bemyndiganden, till samråd och upplysningars meddelande

förnämligast vid arbetet med inordnandet av tullverkets

befattningshavare i tjänsteförteckningen inkallat

dels fyra tulltjänstemän, dels ock med vederbörande verks

1 Tidigare benämnt Sveriges tullmannaförening.

8

FÖRSLAGET TILL AVLÖNINGSREGLEMENTE M. M.

styrelses medgivande, två tjänstemän i postverket och två

tjänstemän vid statens järnvägar. De sålunda tillkallade

tjänstemännen hava varit:

från tullverket: byråassistenten W. A. Smith, kontrollören

0. N. Åberg, uppsyningsmannen T. W. Wickberg och

vaktmästaren J. A. Reinwall;

från postverket: postmästaren V. K. A. Petrelius och

överpostiljonen J. A. Wallin; samt

från statens järnvägar: trafikinspektören N. 0. Söderberg

och första kontorsbiträdet E. G. E. Eriksson.

FÖRSLÅ!JET TILL AVLÖNINC.SRR!SLEMENTE : ÖVERSIKT.

9

Förslaget till avlöningsreglemente för tjänstemän

vid tullverket.

Vid behandlingen av kommissionens förslag till avlöningsreglemente

har generaltullstyrelsen ansett sig böra följa

den ordning, som av kommissionen iakttagits i avdelningen

»motivering till förslaget till avlöningsreglemente för

tjänstemän vid tullverket» (sid. 39—131).

I denna avdelning redogör kommissionen till en början översikt.

för det kommissionen lämnade uppdrag med avseende å

tullverkets lönereglering och omförmäler därvid, hurusom

detta uppdrag ursprungligen omfattat att efter vissa närmare

angivna grunder verkställa utredning och avgiva förslag

rörande ny lönereglering för tullverkets personal men sedermera

genom nådigt beslut den 20 augusti 1919 utsträckts

att gälla jämväl gener al tullstyrelsens personal

(sid. 40).

Sedan kommissionen därefter erinrat, hurusom kommunikationsverkens

lönekommitté avgivit dels i slutet av år

1918 särskilda yttranden och förslag rörande organisationsförhållandena

vid postverket, statens järnvägar, telegrafverket

och statens vattenfallsverk, dels ock den 20 februari

1919 betänkande angående gemensamt lönesystem samt

lönereglering för samma verk, omförmäler kommissionen,

att nämnda kommitté, efter att hava påvisat olägenheterna

hos de fyra verkens dittillsvarande lönesystem med deras

mångskiftande avlöningsformer, funnit de förefintliga slagen

av naturaförmåner och ersättningar vid sidan av den

egentliga avlöningen — såsom fri bostad med bränsle

eller ersättning därför, beklädnad eller beklädnadsersättning,

sportler och andra extra inkomster m. m. — kunna

i allmänhet borttagas och härigenom de principiella skilj

-

Tullverkets

sportelfråga

(sid. 45—53).

10 FÖRSLAGET TILL AVI.ÖNINGSREGLEMENTE.

aktigheterna mellan de olika verkens lönesystem utan olägenhet

avlägsnas samt ett gemensamt, till sin form förenklat

men i fråga om grunderna och verkningarna mera

rationellt lönesystem bliva gällande vid kommunikationsverken

(sid. 42, 43).

Efter att sedermera (sid. 43) hava återgivit de grunder

för ett dylikt gemensamt lönesystem, vilka kommittén ansåge

böra bliva gällande, erinrar kommissionen (sid. 44),

hurusom på grundvalen av kommitténs betänkande 1919

års riksdag antagit och Eders Kungl. Maj:t den 19 juni

1919 utfärdat gemensamt avlöningsreglemente för tjänstemän

vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och

statens vattenfallsverk.

Sedan kommissionen därefter (sid. 44, 45) lämnat en

kortfattad översikt över tullverkets nuvarande avlöningsbestämmelser,

anför kommissionen (sid. 45), att statsmakterna

vid prövningen av kommunikationsverkens lönefråga

varit i tillfälle att taga ställning till en mängd spörsmål,

som återkomme inom vilket verk som helst. Hit hörde

exempelvis frågor om avlöningens fördelning på olika

titlar, om förmåner vid sidan av avlöningen, såsom kostnadsfri

läkarvård, fri bostad och fri uniformsbeklädnad,

om semester och annan tjänstledighet samt avlöningsförhållandena

därunder. Den lösning av dessa frågor, som

vunnits för kommunikationsverkens del, hade kommissionen

ansett böra få gälla även i fråga om tullverket. På grund

härav liksom ock ur synpunkten att såvitt möjligt åstadkomma

formell överensstämmelse mellan de olika verkens

avlöningsreglementen hade kommissionen avfattat sitt förslag

till avlöningsreglemente för tullverket i ganska noggrann

anslutning till det för kommunikationsverken antagna.

Kommissionen hade så mycket hellre kunnat göra detta,

som den i allt väsentligt gillade de nya uppslag, som i

detta framkommit, och även till fullo uppskattade detsammas

betydande förtjänster i formellt avseende. —

Till vad kommissionen sålunda anfört får generaltullstyrelsen

härmed uttala sin anslutning i allmänhet.

Under förmälan att tullverkets sportelfråga emellertid

tarvade en särskild, mera ingående behandling, har kommissionen

gjort denna fråga till föremål för utredning och

TULI.VEUKETS HPOIlTEI.ritAdA.

11

därvid till eu början angivit de olika slag av extra inkomster,

som för närvarande tillkomme tjänstemän vid

tall verket, nämligen: l:o) ersättning enligt den s. k.

sporteltaxa^ 2:o) andra extra inkomster i tjänsten, huvudsakligen

lösen, beslagarandelar samt anmärknings-, aktoratsoch

auktionsprovision; samt 3:o) ersättning lör bestyr,

som utfördes i omedelbart sammanhang med tulltjänsten,

vartill särskilt hörde ersättning för debitering, uppbörd

och redovisning av vissa städers hamnavgifter.

Sedan kommissionen därefter omforma! t, att enligt de

direktiv, som lämnats kommissionen, densamma hade att

beträffande samtliga nyss nämnda eller därmed likartade

extra inkomster verkställa undersökning, i vilken utsträckning

de kunde avlösas i samband med den nya löneregleringen

för tullverkets personal, samt vidare återgivit ej

mindre de förslag i fråga om indragning av sportler i tullverket,

vilka framställts av 1908 års tullstatskommission,

än även de allmänna skäl, som läge till grund för den

under senare tider genom hela statsförvaltningen gående

strävan att avskaffa alla sportler, redogör kommissionen

för sin egen uppfattning i denna fråga och angiver därvid

såsom sin allmänna ståndpunkt, att ersättning, som

utginge för förrättning på tjänstgöringstid, borde indragas

till staten samt att, i fråga om ersättning för förrättning

på övertid, allt ekonomiskt mellanhavande mellan trafiken

och tjänstemännen borde helt och hållet bortfalla och

statsverket övertaga å ena sidan all rätt till allmänhetens

avgifter för övertidsexpeditioner men å andra sidan skyldighet

att hålla tjänstemännen skadeslösa för deras övertidsarbete.

Detta senare kunde ske under två former: antingen

genom utbetalning av ersättning för övertidstjänstgöring

eller därigenom, att tjänstemannen på ordinarie

arbetstid bereddes en mot övertidsarbetet svarande ledighet.

I detta ämne har endast ett fåtal yttranden avgivits;

och har i dessa å ena sidan antingen yrkats, att kommissionens

förslag rörande allmän indragning av nu utgående

ersättningsbelopp för tjänstförrättningar å övertid icke måtte

bifallas, eller åtminstone betänkligheter mot sagda förslag

framförts men å andra sidan anslutning till detsamma uttalats.

12

FÖRSLAGET TILL AVLÖNINGSREGLEMENTE.

Generaltullstyrelsen har för sin del icke något att i

huvudsak erinra mot kommissionens allmänna uttalanden

i förevarande ämne.

Kommissionen övergår härefter till en närmare granskning

av de olika slagen av extra inkomster inom tullverket

och möjligheten att avskaffa desamma samt gör därvid

början med de avgifter, vilka utgå enligt nådiga taxan

den 23 december 1910 å ersättning, som enligt särskilda

bestämmelser skall av trafikerande utgöras för vissa av

tulltjänstemän verkställda tjänstförrättningar, eller den vanligen

så kallade sporteltaxan.

I fråga om dessa avgifter enligt sporteltaxan anför kommissionen,

att de borde ingå till tullverket, vilket å sin

sida hade att bereda vederbörande tjänstemän antingen

mot övertidstjänstgöringen svarande ledighet under deras

ordinarie tjänstgöringstid eller ock övertidsersättning ävensom,

i förekommande fall, vederbörlig reseersättning. Med

utgående härifrån hade kommissionen utarbetat det i betänkandet

intagna förslaget till förrättningstaxa för tullverket,

vilket vore avsett att träda i stället för sporteltaxan.

Generaltullstyrelsen biträder, vad kommissionen sålunda

föreslagit. Beträffande de särskilda bestämmelserna i förslaget

till förrättningstaxa vill styrelsen yttra sig i annat

sammanhang. Styrelsen hemställer alltså,

att enligt ovanberörda taxa nu utgående ersättningar

till tullperson al för å övertid verkställda

tjänstförrättningar måtte varda upphävda, räknat

från och med den tidpunkt, då nytt avlöningsreglemente

för tjänstemän vid tullverket träder i

kraft; samt

att, med upphävande, från samma tidpunkt räknat,

av berörda taxa, i stället måtte utfärdas förrättningstaxa

för tullverket, upptagande de belopp,

vederbörande trafikanter skola erlägga för

olika tjänstförrättningar.

Beträffande aktoratsprovision anför kommissionen, att detta

vore en extra inkomst, som tillfölle vederbörande tullfiskal

eller person, som särskilt förordnats att utföra tullverkets

TI H.l, VERKETS SPORTEEERAdA.

1:5

talan i beslagsmål. Denna provision, vilken utginge med

12 procent av kronans andel i beslagsmålen, vore enligt

kommissionens mening opåkallad och borde utan vidai-e

avskaffas, vilket lätt kunde ske i samband med tullfiskalstjänsternas

föreslagna indragning.

Bestämmelserna om aktoratsprovision äro meddelade

genom nådiga breven av den 4 februari 1800 och den 9

0 Ö

september 1818.

I sitt över kommissionens betänkande 11:1 med förslagtill

omorganisation av generaltullstyrelsen samt tullverkets

lokalförvaltning avgivna yttrande har styrelsen på anförda

skäl hemställt, att kommissionens förslag om tullfiskalstjänsternas

indragning icke måtte bifallas. Med hänsyn

dels härtill, dels till den särställning, tullfiskalerna intaga

1 förhållande till tullverkets övriga tjänstemän, dels ock

slutligen till de allmänna skäl, som, enligt vad här nedan

kommer att framhållas, synas styrelsen tala mot indragning

av åklagare och beslagare tillkommande andelar i

böter eller beslagtagen egendom, finner styrelsen icke anledning

tillstyrka kommissionens ifrågavarande förslag utan

hemställer,

att kommissionens förslag om indragning av

aktoratsprovisionen icke måtte bifallas. I

I fråga om anmärkning sarvode anför kommissionen, att

densamma delade koinmunikationsverkens lönekommittés

uppfattning, att frågan om detta arvodes bibehållande eller

avskaffande borde lösas gemensamt för hela statsförvaltningen,

och därför föresloge, att bestämmelserna i ämnet

tills vidare finge kvarstfi oförändrade. Bestämmelser om

anmärkningsarvode äro intagna i 31 § av förslaget till

avlöningsreglemente.

Generaltullstyrelsen biträder kommissionens förslag i

förevarande ämne. Styrelsen erinrar emellertid om den av

Eders Kungl. Maj: t den 19 mars 1920 till riksdagen avlåtna

proposition (nr 364) angående upphävande av den

vissa tjänstemän vid kommunikationsverken tillkommande

rätt till anmärkningsarvode.

Rörande auktionspr ovision erinrar kommissionen, att sådan

utginge dels vid försäljning av beslagsgods och sjöfynd,

14

FÖRSLAGET TILL AVLÖNINGSREGLEMENTE.

1 vilka fall den tillfölle vederbörande tjänsteman, dels ock

vid försäljning av sjöskadat gods, då densamma tillfölle

statsverket. Kommissionen föreslår, att även förstnämnda

slag av auktionsprovision måtte ingå till statsverket.

I fråga om försäljning av varor genom tullverkets försorg

samt beträffande auktionsprovision gäller:

dels enligt § 170 tullstadgan, att varor, som genom

lagakraftvunnet utslag förklarats förverkade m. m., skola

medelst offentlig auktion av vederbörande tullförvaltning

försäljas till mestbjudandes fria disposition, dels ock enligt

åtskilliga andra paragrafer i samma stadga, att i tullverkets

vård befintliga varor skola å auktion försäljas till följd

av från varuägarens sida begången försummelse att fullgöra

någon för varje fall stadgad skyldighet, varjämte

genom ett »nådigt reskript» av den 21 april 1852 synes

vara fastslaget, att auktionsprovision vid försäljning av

beslagsgods må utgå med två procent av auktionsbeloppet,

något som sedan gammalt tillämpas även i fråga om annat

gods, vilket på grund av tullstadgans föreskrifter säljes å

auktion;

enligt 3 § i lag med vissa bestämmelser om sjöfynd den

2 april 1918 (nr 163), att sjöfynd skall i visst fäll försäljas

å offentlig auktion, samt enligt §§ 124 och 125 tullstadgan,

sådana dessa författningsrum lyda enligt nådiga

kungörelsen den 31 maj 1918 (nr 307), att provision vid

försäljning genom vederbörande tullförvaltning av sjöfynd

å auktion må beräknas med två procent å försäljningsbeloppet;

samt

enligt § 10 tulltaxeförordningen, att sjöskadat gods skall

i visst fall genom tullförvaltnings försorg försäljas å offentlig

auktion, samt enligt nådiga kungörelsen den 28 oktober

1864 (nr 67), att vid försäljning enligt tulltaxeunderrättelserna

— numera nyssnämnda paragraf i tulltaxeförordningen

— av sjöskadat gods å tullauktion auktionsprovision

skall beräknas till en procent å försäljningssumman,

och enligt nådiga brevet den 23 juli 1869, att ifrågavarande

provision skall ingå till statsverket.

Generaltullstyrelsen, som icke har något att erinra mot

kommissionens förslag om indragning av auktionsprovision

vid försäljning av beslagsgods och sjöfynd, hemställer,

TI JI.I. VEKHET» »I-OUTELKRAUA.

15

att, med upphävande av § 125 tullstadgan, bestämmelse

utlärdas, att den för närvarande till

vederbörande tull tjänstemän utgående auktionsprovision

vid försäljning enligt tullstadgan av

beslagsgods eller annat gods ävensom vid försäljning

av sjöfynd skall från och med den tidpunkt,

då nytt avlöningsreglemente för tjänstemän

vid tullverket träder i kraft, avskaffas.

Med instämmande i kommissionens förslag rörande den

s. k. slaf]avgiften hemställer styrelsen,

att Eders Kungl. Maj:t måtte förklara, att vid

försäljning av varor å auktion genom tullmyndighets

försorg slagavgift icke skall utgå, räknat

från tidpunkten för det nya avlöningsreglementets

ikraftträdande.

Vidkommande expeditionslösen anför kommissionen, att

densamma visserligen i princip vore med om att sådan

lösen inom tullverket helt och hållet avskaffades men dock

ansåge, att genomförandet av en sådan reform icke kunde

ske annorledes än i samband med en allmän, för hela

statsförvaltningen gemensam revision av expeditionslösensoch

stämpelförordningarna. Till dess en sådan revision

komme till stånd, borde expeditionslösen i nuvarande utsträckning

bibehållas.

I detta kommissionens utlåtande får styrelsen instämma

under uttalande av den förhoppning, att åtgärder i den av

kommissionen omförmälda riktning måtte snarast möjligt

bliva vidtagna, samt med erinran, att enligt styrelsens förslag

vid behandling av den utav kommissionen i betänkandet

II: 1 sid. 248 väckta frågan om obligatoriska depositionsbevis

dylika bevis skulle utfärdas utan lösen.

Slutligen anför kommissionen beträffande den s. k. kommunaluppbördsersättningen,

att kommissionen ej kunde finna

annat, än att densamma borde i sin helhet ingå till tullverket,

som avlönade de tjänstemän, vilka utförde hithörande

arbete.

I § 2 av gällande avlöningsreglemente är stadgat, att

skyldighet åligger tulltjänsteman att, efter därom i veder

-

16

FÖRSLAGET TILL AVLÖNTNGSREGLEMENTE.

börlig ordning meddelat beslut, verkställa sådan uppbörd

av till stad eller annan kommun utgående avgifter, som

finnes lämpligen kunna förenas med tjänstegöromålen i

tullverket, dock mot skälig av Kungl. Maj:t bestämd ersättning

för sådant bestyr och därmed förenat ekonomiskt

ansvar; och i nådiga kungörelsen den 2 december 1910

(nr 132), ändrad genom nådiga kungörelsen den 29 juni

1912 (nr 169), äro närmare bestämmelser givna rörande

uppbörd genom tjänstemän vid tullverket av vissa till stad

eller annan kommun utgående avgifter. Enligt dessa bestämmelser

skola av den ersättning, vederbörande stad

eller kommun har att utgiva för ifrågavarande uppbördsbestyr,

sjuttiofem procent tillfalla vederbörande tjänstemän

såsom gottgörelse för bestyret och därmed förenat ekonomiskt

ansvar samt återstående tjugufem procent tillfalla

statsverket och redovisas i behörig ordning.

Icke heller mot kommissionens förslag om indragning

till statsverket av nu ifrågavarande extra inkomst har styrelsen

något att erinra.

Ehuru i kommissionens förslag till avlöningsreglemente,

i motsats till det nu gällande, icke finnes någon uttrycklig

föreskrift om skyldighet för tulltjänstemän att verkställa

ifrågavarande uppbörd, torde dock sådan skyldighet åligga

dem på grund av den i 14 § av förslaget förekommande

bestämmelse, att tulltjänsteman skall vara underkastad den

utvidgade tjänstgöring, som kan bliva honom i behörigordning

ålagd. Någon ändring i förslaget till avlöningsreglemente

lärer sålunda icke vara påkallad; däremot måste

tydligen bestämmelserna i ovanberörda nådiga kungörelse

om tulltjänstemännens rätt till ersättning för bestyret med

uppbörden upphävas, varjämte även annan, mera formell

ändring i sagda kungörelses andra punkt lämpligen torde

böra vidtagas. En självklar följd av förändringen torde

emellertid bliva, att ansvaret gentemot vederbörande stad

eller kommun för uppbördens behöriga redovisning i första

hand kommer att vila å tullverket, under det att en

tjänsteman, som eventuellt skulle brista i redovisningen,

bliver ansvarig gentemot tullverket på samma sätt som

för bristande redovisning av annan uppbörd.

Generaltullstyrelsen hemställer alltså,

TriiLVEK KETB 8P0 UTE I.FRAG A.

17

att de i nådiga kungörelsen den 2 december

1910 förekommande bestämmelser om rätt för

tulltjänstemän, som verkställa uppbörd av till

stad eller annan kommun utgående avgifter, att

uppbära viss andel av den ersättning, staden eller

kommunen utgiver för bestyrets verkställande,

måtte upphävas, räknat från den tidpunkt, då nytt

avlöningsreglemente för tjänstemän vid tullverket

träder i kraft.

Ehuru kommissionen icke särskilt behandlat frågan om

de av 1908 års tullstatskommission omförmälda ersättningsbelopp

, vilka av postmedel utgå till vissa tulltjänstemän för

bestridande av åtskilliga med postpakettrafiken från utlandet

förenade postala göromål (se sid. 48, 49 i betänkandet), lärer det

få anses konsekvent, att även dessa ersättningsbelopp indragas

till tullverket, därest desamma anses böra fortfarande

utgå. För egen del anser styrelsen, med hänsyn till den

jämförelsevis obetydliga omfattning, vari detta arbete —

väsentligen bestående i verkställande av uppbörd — för

postverkets räkning sålunda utföres av tullpersonal, att

skälig anledning att härför uttaga ersättning av postverket

knappast föreligger. Saken torde emellertid kunna uppgöras

genom överenskommelse mellan generaltullstyrelsen

och generalpoststyrelsen i samband med de förhandlingar,

som i allt fall lära bliva erforderliga för ordnandet av

den i kommissionens betänkande II : 1 berörda frågan om

tullbehandling av paketpost.

Vad nu sagts om tulltjänstemän tillkommande ersättning

för vissa postala göromål, anser generaltullstyrelsen ock

böra gälla beträffande de ersättningsbelopp, som av statens

järnvägar utbetalas till tulltjänstemän för vissa i sammanhang

med tulltjänst verkställda liknande göromål för statens

järnvägars räkning.

Styrelsen hemställer alltså,

att de ersättningsbelopp, som av postverket

och statens järnvägar för närvarande utbetalas

till tulltjänstemän för vissa i sammanhang med

tulltjänst verkställda göromål för postverkets eller

statens järnvägars räkning, måtte, därest ersättUtlåtamle.

IV. 2

18

FÖRSLAGET TILL AVLÖNINGS REGLEMENTE.

ning för berörda göromål kommer att fortfarande

utgå, indragas till tullverket, räknat från och med

den tid, då det nja avlöningsreglementet för

tjänstemän vid tullverket träder i kraft.

Beträffande ännu ett slag av extra inkomster, som upptagits

i den å sid. 46 i betänkandet förekommande uppräkningen

av sådana inkomster, nämligen beslag ar andelar, har

kommissionen icke avgivit något särskilt yttrande. I fråga

härom får generaltullstyrelsen anföra följande.

Genom nådig remiss den 16 november 1917 anbefallde

Eders Kungl. Maj:t generaltullstyrelsen att avgiva underdånigt

utlåtande i anledning av riksdagens underdåniga

skrivelse den 11 juni samma år om indragning till statsverket

av allmän åklagare och beslagare tillkommande andelar

i böter och beslagtagen egendom. I anledning härav

anförde styrelsen i underdånig skrivelse den 1 oktober

1918, efter att hava angivit de talrika författningar, som för

tullverkets del ifrågakomme i förevarande hänseende, följande.

Frågan om indragning av de till tulltjänstemännen

utgående andelar i böter och beslagtagen egendom i enlighet

med de angivna författningarna hade redan gjorts

till föremål för prövning i annat sammanhang. Eders Kungl.

Maj:t hade nämligen uppdragit åt 1914 års tull kommission

att beträffande samtliga till tulltjänstemännen utgående

extra inkomster, sålunda däribland jämväl nu ifrågavarande

andelar, verkställa undersökning, i vilken utsträckning de

kunde avlösas i samband med ny lönereglering för tullverkets

personal. Vid sådant förhållande förutsatte styrelsen,

att något slutligt yttrande från styrelsen, som torde

få sig anbefallt att avgiva underdånigt utlåtande över

kommissionens förslag även i nu förevarande hänseende,

icke för det dåvarande vore erforderligt. —

De i ovanberörda utlåtande uppräknade, av Eders Kungl.

Maj:t utfärdade författningar äro, med undantag för en del

numera icke gällande kristidsförfattningar, följande:

tullstadgan den 1 juli 1904;

förordningen angående explosiva varor den 19 november

1897;

TULLVERKETS SPORTELTRÄDA.

19

kungörelsen angående införsel av samt handel med vissa

slag av utländskt frö den 5 februari 1909;

kungörelsen angående införsel av samt handel med utländskt

barrträdsfrö den 4 april 1910;

kungörelsen om införsel av levande duvor samt om

flygförsök med brevduvor den 3 augusti 1914;

förordningen angående kontroll å guld- och silverarbeten

den 18 oktober 1912;

förordningen angående kontroll vid utförsel av kött den

10 oktober 1913;

förordningen angående kontroll å tillverkningen av margarin

och margarinost ävensom konstister samt å handeln

därmed den 13 oktober 1905;

kungörelsen angående förbud mot utförsel till utrikes

ort av färsk sill i kärl av viss beskaffenhet den 9 december

1910;

kungörelsen angående åtgärder till förekommande av

pestens och kolerans införande i riket den 9 november 1915;

kungörelsen innefattande föreskrifter till förekommande

av smittsamma sjukdomars införande i riket från finskt

eller ryskt område den 23 februari 1915;

kungörelsen angående bestämmelser att iakttagas vid

införsel av vissa varor från främmande land eller del därav,

som förklarats smittat av smittsam mul- och klövsjuka, den

22 juni 1911;

kungörelsen angående vad iakttagas bör till förekommande

av smittsamma husdjurssjukdomars införande i riket

den 9 december 1898;

kungörelsen med vissa bestämmelser att lända till efterrättelse

vid utförande från riket av smör den 26 maj

1911; samt

förordningen angående beskattning av socker den 11

oktober 1907.

Av de i förteckningen upptagna kristidsförfattningar äro

numera endast nedanstående i gällande kraft, nämligen:

förordningen om straff för olovlig varuutförsel m. m.

den 3 mars 1916; samt

kungörelsen angående förhindrande av olovlig varuutförsel

genom besättning eller passagerare å fartyg den 3

november 1916.

20 FÖRSLAGET TILL AVLÖNINGSREGLEMENTE.

Ovanberörda författningsförteckning torde ovedersägligen

utvisa, att de statsintressen, tullverket tiar att, utöver

sin egentliga verksamhet såsom ett statens uppbördsverk,

tillvarataga, äro både många och viktiga. Övervakandet

av dessa författningars efterlevnad måste alltså anses såsom

en angelägenhet av största betydelse. På grund

härav och då å ena sidan de till tulltjänstemän utgående

andelar av böter och beslagtagen egendom lära få anses

som en välförtjänt uppmuntran i det mången gång betydande

och stundom långt ifrån angenäma arbetet med

begångna förseelsers upptäckande och ledande i bevis

samt å andra sidan ett avskaffande av rätten till sådana

andelar skulle kunna tänkas leda därhän, att intresset och

nitet i berörda hänseende bleve minskade, anser styrelsen

för sin del, att någon förändring i nu rådande förhållanden

icke bör vidtagas utan att tulltjänstemän böra få fortfarande

vara i åtnjutande av dem nu tillkommande extra

inkomster av ifrågavarande slag. —

Vid behandlingen av frågan om tulltjänstemännens extra

inkomster anför kommissionen slutligen, att, enär sportlerna

inom tullverket hade avsevärd betydelse för tjänstemännens

ekonomi, deras indragning till statsverket icke

kunde ske utan kompensation. Beträffande de två största

tjänstemannagrupperna, nämligen vaktmästarna och kammarskrivarnä,

syntes dylik kompensation böra beredas på

det sätt, att hänsyn till mistningen av sportler skulle

tagas vid ifrågavarande tjänstegraders placerande på löneskalan

och desamma av sådan anledning sättas något

högre, än som eljest skulle varit berättigat. I fråga om

övriga tjänstemannagrupper kunde däremot, då sportlerna

vore ytterst ojämnt fördelade mellan de olika befattningshavarna,

den avsedda kompensationen ej beredas annorledes

än genom särskilda personliga lönetillägg enligt förebild

från kommunikationsverken.

Efter att hava omförmält, att vid antagandet av det nya

avlöningsreglementet för kommunikationsverken det förutsatts,

att kompensation för vissa tjänstemännen tillkommande

men till statsverket indragna avgifter skulle lämnas

sålunda, att tjänsteman, vilkens sammanlagda avlöning

under år 1919 jämte sportler, de senare beräknade till

''JVLLVEUKETS SPORTEL FRÅGA.

21

högst 5,400 kronor, överstege årsavlöningen under det

första året, varunder det nya avlöningsreglementet tillämpades,

skulle erhålla personligt lönetillägg, motsvarande

nämnda skillnad, dock med iakttagande, att det sålunda

bestämda lönetillägget, vilket för övrigt borde minskas

eller upphöra i den mån avlöningen å ny stat ökades,

skulle under loppet av nio år avskrivas med en niondedel

om året, anför kommissionen, att vid tillämpning av detta

kompensationssystem på tullverkets personal borde, för

vinnande av så rättvist resultat som möjligt, till grund

för de personliga lönetilläggens uträknande läggas sportlernas

medeltal under åren 1911—1914, samt att till undvikande

av kompensationsfrågans onödiga invecklande lägsta

sportelbelopp, för vilket ersättning skulle utgå, borde

kunna bestämmas till 100 kronor. —

I en till generaltullstyrelsen inkommen skrift hava åtskilliga

vid tullkammaren i Stockholm anställda kammarskrivare

yrkat, att, därest den ersättning för uppbörden av

hamnavgifter, vilken för närvarande tillkomme dem, bleve

indragen, kompensation härför måtte beredas dem enligt

samma grunder, som kunde bliva fastställda för övriga

tjänstemän vid tullkammaren, och att därvid ersättningens

storlek under året närmast före det år, med vilket den nya

löneregleringen trädde i kraft, måtte läggas till grund för

kompensationen.

Vidare hava vid tullkammaren i Göteborg anställda kammarskrivare

i en likaledes till styrelsen inkommen skrift

hemställt, att ersättning för bestyret med uppbörd av hamnavgifter

måtte fortfarande få utgå efter samma grunder

som för närvarande men, om detta icke bifölles, att kompensation

för sagda ersättning måtte beredas dem, räknat

efter medeltalet av ersättningens belopp under de tre senaste

åren före den nya lönestatens ikraftträdande. —

I likhet med kommissionen anser generaltullstyrelsen,

att indragning av de till tulltjänstemännen nu utgående

extra inkomster icke kan ske utan att skälig kompensation

därför beredes dem. Beträffande sättet för denna kompensation

kan dock styrelsen icke till alla delar biträda kommissionens

uppfattning, först och främst beträffande vaktmästare

och kammarskrivare. Mot kommissionens ovan

-

22

FÖRSLAGET TILL AVLÖNINGSREGLEMENTE.

berörda förslag i detta hänseende synas nämligen vägande

anmärkningar med fog kunna framställas. Till en början

kan erinras, att förslaget i viss mån innebär, att dubbel

ersättning för övertidstjänstgöring skulle utgå, nämligen

dels genom den föreslagna högre ställningen i löneskalan,

dels ock därigenom, att tjänsteman även för framtiden

skulle under viss förutsättning kunna komma i åtnjutande

av ersättning för övertidstjänstgöring; vidare skulle kompensation

i form av högre ställning i löneskalan tillkomma

även tjänsteman, som konstituerats till vaktmästare eller

kammarskrivare först efter det nya avlöningsreglementets

ikraftträdande och som alltså icke dessförinnan varit i åtnjutande

av extra inkomster; och slutligen må framhållas,

att många av de nuvarande tjänstemännen av ifrågavarande

grader icke äro i tillfälle att uppbära extra inkomster

och att därför någon kompensation för indragna sådana

icke rimligtvis bör för dessa tjänstemän kunna ifrågakomma.

Styrelsen kan på grund härav icke finna annat,

än att kompensation för mistade extra inkomster bör beredas

vaktmästare och kammarskrivare på samma sätt som

övriga tjänstemän, nämligen genom personliga lönetillägg,

även om svårigheterna vid bestämmandet av kompensationen

kunna förväntas bliva betydande nog.

Den allmänt ledande grundsatsen vid bestämmandet av

kompensationen inom kommunikationsverken synes vara,

att icke någon minskning i inkomster skulle genom övergången

till den nya avlöningsstaten tillskyndas tjänstemännen;

och denna grundsats synes styrelsen ovedersägligen

riktig. Kommissionen föreslår nu, att, till vinnande

av största möjliga rättvisa, för tullverkets personal skulle

vid kompensationens bestämmande läggas till grund sportlernas

medeltal under åren 1911—1914, varjämte det lägsta

sportelbelopp, för vilket kompensation skulle utgå,

skulle bestämmas till 100 kronor. Mot den senare bestämmelsen

torde icke vara något att erinra; den förra

bestämmelsen synes däremot lätteligen kunna leda till verkningar,

som ej överensstämma med nyssnämnda allmänna

grundsats. Det låter exempelvis väl tänka sig, att en

tjänsteman, som under åren 1911—1914 innehaft en tjänst,

å vilken han icke varit i åtnjutande av sportler, efter sist

-

TULLVERKETS 8 PÖRTE LFR AG A.

23

nämnda år tillträtt belättuing, med vilken sportler till sådant

belopp varit förenade, att han, om kompensation för

dem ej beviljas honom, lider minskning i avlöning; men

sådan kompensation skulle, såvitt styrelsen kan förstå, enligt

förslaget icke tillkomma honom. Likaledes kan det

fall inträda, att en tjänsteman, på en och samma tjänst,

under åren 1911—1914 haft sportler till så avsevärt lägre

belopp än under de följande åren, att vid kompensationens

bestämmande efter den föreslagna grunden nyssnämnda

verkan även i fråga om honom uppstår. Vidare torde det

kunna hävdas, att kompensationens bestämmande efter förhållanden,

som ligga så jämförelsevis långt tillbaka i tiden,

som åren 1911—1914, över huvud taget icke är rätt lämpligt

med hänsyn till den betydande omfattning, i vilken

efter denna tid personalförflyttningar ägt rum. Även åren

1915—1919 torde, på grund av de abnorma förhållanden,

som under dem varit rådande, mindre väl lämpa sig såsom

utgångspunkt för kompensationen. Under innevarande

år och måhända ännu mera under år 1921 kunna emellertid

mera normala förhållanden förväntas inträda; och det vill ’

därför synas styrelsen lämpligast och även riktigast, att

kompensationen för tulltjänstemännen, liksom för kommunikationsverkens

tjänstemän, ställes i förhållande till de

extra inkomster, som åtnjutits under året näst före ikraftträdandet

av det nya avlöningsreglementet. Svårigheterna

vid kompensationens bestämmande skulle härigenom avsevärt

minskas; någon tvekan i berörda hänseende skulle

egentligen inträda endast då tjänstemannen icke under

hela sagda år innehaft tjänst, varmed sportler varit förenade.

Men denna svårighet föreligger tydligen även i

fråga om kommunikationsverken och torde böra för tullverkets

vidkommande lösas om möjligt efter samma linjer

som för förstnämnda verk.

De extra inkomster, för vilka kompensation torde böra

beredas tulltjänstemännen, skulle enligt generaltullstyrelsens

åsikt vara följande, nämligen:

l:o) tjänstemännen enligt ovanberörda sporteltaxa tillkommande

ersättningsbelopp, dock med undantag av resekostnadsersättning

och dagtraktamente enligt resereglementet

ävensom annan fortskaffningskostnad;

24

FÖRSLAGET TILL AVLÖNINGSREGLEMENTE.

2:6) auktionsprovision vid försäljning enligt tullstadgan

av beslagsgods eller annat gods ävensom vid försäljning

av sjöfynd;

3:o) s. k. slagavgift vid försäljning å auktion;

4:o) lösen för depositionsbevis;

5:o) ersättning för uppbörd av till stad eller annan kommun

utgående avgifter; samt

6:o) ersättning av post- eller järnvägsmedel för vissa

i sammanhang med tulltjänsten verkställda göromål för

postverkets eller statens järnvägars räkning.

Anledningen, att under l:o) här ovan från kompensation

undantagits resekostnadsersättning och dagtraktamente enligt

resereglementet ävensom annan fortskaffningskostnad,

är den, att dessa ersättningsbelopp icke utgå för själva

förrättningen såsom sådan utan på den grund, att densamma

verkställes på annan ort än den tullplats, där vederbörande

är stationerad. I vissa fall äger tjänsteman vid

förrättning utom tullplats enligt sporteltaxan åtnjuta antingen

förhöjning i dagtraktamentet (punkt 2) eller särskild

ersättning utöver dagtraktamentet (punkterna 5, 9 c och

13); för sådan förhöjning eller särskild ersättning lärer

kompensation böra utgå.

På sätt längre fram i detta utlåtande, vid behandlingen

av kommissionens förslag i packhuskarlsfrågan, närmare

omförmäles, åtnjuter en del tulltjänstemän stundom ej

obetydliga belopp såsom ersättning för varuägare lämnad

handräckning vid tullbehandling. Enligt styrelsens förslag

till bestämmelser rörande sådant handräckningsbestyr skulle

dylikt biträde av tulltjänsteman endast i undantagsfall och

på särskild order av vederbörande förman få ifrågakomma

och då utan rätt att mottaga eller fordra ersättning därför.

Enär det biträde, som i förevarande hänseende lämnas varuägare

av tulltjänstemän, grundar sig på enskilda avtal

mellan nämnda parter, kan styrelsen icke för sin del finna,

att tulltjänstemännen skulle vara berättigade till kompensation

för bortfallandet av den därav härflytande inkomsten.

Mot bestämmandet av det högsta belopp av extra inkomster,

för vilket kompensation må åtnjutas, till 5,400

kronor, eller samma siffra, som föreslagits för kommunika

-

TULLVERKETS SPORTELFRÅGA. 25

tionsverken, iivensom mot bestämmelserna om kompensationens

avskrivning har styrelsen icke något att erinra.

Bestämmelserna om kompensation för indragna extra

inkomster torde, på samma sätt som beträffande kommunikationsverken,

, böra införas i de särskilda övergångsbestämmelser,

vilka lära bliva erforderliga och, såsom av

kommissionen ifrågasatts (sid. 128 och 131), liksom för

nämnda verk kunna antagas bliva av Eders Kungl. Maj:t

utfärdade.

Generaltullstyrelsen hemställer alltså,

att i blivande övergångsbestämmelser måtte

intagas föreskrift om rätt för tulltjänstemän att

vid övergång på ny stat komma i åtnjutande av

kompensation för i sammanhang med övergången

indragna extra inkomster i enlighet med de grunder,

som här ovan av styrelsen angivits.

Därest detta styrelsens förslag skulle vinna Eders Kungl.

Maj:ts gillande, lärer det bliva nödvändigt att redan under

innevarande år vidtaga vissa åtgärder i syfte att åstadkomma

fullt tillförlitliga uppgifter på de extra inkomster

av beskaffenhet att kompensation skulle få för dem åtnjutas,

vilka under år 1921 komma att tillfalla envar tulltjänsteman.

Generaltullstyrelsen hemställer alltså,

att Eders Kungl. Maj:t under berörda förutsättning

måtte uppdraga åt generaltullstyrelsen att

vidtaga- dylika åtgärder.

A sid. 53—58 i betänkandet avhandlar kommissionen

frågan om statens järnvägars ersättningsskyldighet för vissa

av tulltjänstemän utförda övertidsförrättningar, nämligen

bevakning av från utlandet inkommande och, på grund av

den under de senaste åren anbefallda exportbesiktning, även

av från Sverige utgående gods samt tullbehandling av inoch

utgående gods. Kommissionen föreslår, att bevakningskostnaden

måtte borttagas därigenom, att från tullverkets

sida bevakning av ifrågavarande gods icke anordnas, samt

att kostnaden för tullbehandlingen måtte drabba tullverket.

Med anledning av de yttranden över detta förslag, vilka

avgivits av tullbevakningsinspektionen i Malmö samt tull

-

Särskild

fråga om statens

järnvägars

ersättningsskyldighet

för vissa

övertidsförrättningar

av

tulltjänstemän

(sid,

53—58).

26

FÖRSLAGET TILL AVLÖNINGSREGLEMENTE.

Övergång till

den speciella

motiveringen

(sid. 58).

kamrarna i Hälsingborg och Trälleborg, har styrelsen funnit

nödvändigt att inhämta järnvägsstyrelsens utlåtande i ämnet.

Sådant utlåtande har ännu icke ingått; och nödgas generaltullstyrelsen

därför anhålla att tills vidare få uppskjuta avgivande

av yttrande i detta mera fristående ämne.

Vid övergången till den speciella motiveringen för förslaget

till avlöningsreglemente anför kommissionen till en

början att, vid det förhållande, att förslaget såväl till

innehåll som till form i möjligaste mån anslöte sig till

kommunikationsverkens nya avlöningsreglemente, motiveringen

till varje särskild paragraf kunde göras tämligen

summarisk och ofta inskränkas till ett återgivande av vad

kommunikationsverkens lönekommitté i motsvarande hänseende

anfört.

Då det även enligt generaltullstyrelsens uppfattning är

angeläget, att likformighet i största möjliga mån kommer

att råda mellan kommunikationsverkens och tullverkets

avlöningsreglementen, har styrelsen i de flesta fall, även

om det skulle varit ur tullverkets synpunkt önskligt, att

för detta verks vidkommande något ändrade bestämmelser

bleve gällande, ansett sig icke böra ifrågasätta sådant utan

funnit sig böra biträda kommissionens i enlighet med

kommunikationsverkens avlöningsreglemente uppgjorda förslag.

I anslutning härtill har styrelsen ock trott det icke

vara i regel erforderligt att särskilt yttra sig om de paragrafer

i förslaget, mot vilka icke varit något att erinra

eller beträffande vilka st}Trelsen icke ansett sig äga grundad

anledning att ifrågasätta avvikelse från kommissionens

förslag.

Kommissionen erinrar vidare, att en i kommunikationsverkens

avlöningsreglemente förekommande avdelning,

nämligen den om verkens gemensamma lönenämnd, blivit

i förslaget utesluten. Lönenämnden för kommunikationsverken

har enligt därom gällande bestämmelser till uppgift

att avgiva yttranden rörande sådana allmänna föreskrifter,

som enligt reglementet skola utfärdas av Eders

Kungl. Maj:t, ävensom att i enlighet med av Eders Kungl.

Maj: t fastställd instruktion bereda andra ärenden av huvudsakligen

löneteknisk natur. Kommissionen anför nu, att

det icke syntes böra ifrågakomma att inrätta en sådan

TULLVERKETS SPORTELTRÅGA.

27

nämnd särskilt för tullverket, enär detta dels skulle innebära

för stor apparat och dels direkte motverka syftet med

kommunikationsverkens lönenämnd, vilket vore att åstadkomma

enhetlighet verken emellan. Däremot ville kommissionen

förorda, att till vinnande av sistberörda ändamål

tillfälle bereddes kommunikationsverkens lönenämnd att

yttra sig även i avlöningsfrågor från tullverket, under

vilken förutsättning borde vid utseende av ledamöter i

nämnden tagas hänsyn till densammas sålunda utvidgade

verksamhetsområde.

I två av de inkomna yttrandena har yrkats, att en särskild

lönenämnd för tullverket måtte inrättas.

För egen del biträder generaltullstyrelsen kommissionens

uppfattning, att en särskild lönenämnd för tullverket

icke bör anordnas. Då det emellertid synes lämpligt, att

vissa "tullverket rörande frågor må bliva behandlade i

samma ordning, som beträffande liknande frågor gäller för

kommunikationsverken, är även styrelsen av den åsikt,

att sådana frågor, då de angå tullverket, böra hänskjutas

till lönenämnden. Dock avviker styrelsens uppfattning i

så måtto från kommissionens, att enligt styrelsens meningen

för kommunikationsverken och tullverket gemensam lönenämnd

bör inrättas, ty med hänsyn till de i mycket säregna

och från kommunikationsverken i väsentliga avseenden

skiljaktiga förhållanden, som råda inom tullverket, lärer

det för ett sakkunnigt och förståendefullt bedömande av tullverkets

speciella krav vara angeläget, att lönenämnden

erhåller i organisatoriskt hänseende samma ställning till

tullverket som till kommunikationsverken och att redan

från början av nämndens befattningstagande med tullverkets

angelägenheter detta verk erhåller någon representant i

nämnden. För sådant ändamål och då antalet ledamöter

och suppleanter i lönenämnden synes böra vara ojämnt,

torde antalet böra ökas från sju till nio av vartdera slaget,

varjämte bestämmelserna om lönenämnden synas lämpligen

böra utbrytas ur kommunikationsverkens avlöningsreglemente

och en särskild förordning om en gemensam lönenämnd

för nämnda verk och tullverket utfärdas. Styrelsen

hemställer alltså,

28

Speciell motivering.

FÖRSLAGET TILL AVLÖNINGSREGLEMENTE.

att bestämmelser i nu angiven riktning måtte

utfärdas.

I fråga om de paragrafer i förslaget till avlöningsreglemente,

beträffande vilka något särskilt yttrande synts

generaltullstyrelsen erforderligt, får styrelsen anföra följande.

1 §•

I sitt över kommissionens förslag till omorganisation av

tullverkets kustbevakning avgivna utlåtande har generaltullstyrelsen,

som hemställt om ny utredning av denna

fråga, anfört, att styrelsen med anledning härav ansett sig

icke böra, innan sådan utredning kommit till stånd, taga

ställning till vissa av kommissionen i sammanhang med

frågan om omorganisationen av kustbevakningen framställda

förslag, däribland det om inrättande av ea kustbevakniugsinspektörsbefattning.

För den händelse eu sådan

befattning icke skulle komma till stånd, torde orden

»eller kustbevakningsinspektör» böra uteslutas ur 1 mom.

Kommissionens i betänkandet 11:1 framställda förslag:,

att två byråassistenttjänster å styrelsens taxebyrå — eller

enligt styrelsens benämning tullbehandlingsbyrå — skulle

tillsättas allenast genom förordnande på viss tid, har av

styrelsen i avgivet utlåtande tillstyrkts. De av kommissionen

i 2 mom. antydda särskilda stadganden om dessa

båda tjänster synas styrelsen böra intagas i avlöningsreglementet

och då lämpligen i en ny paragraf sist i 3

kap. av 1 avd. av reglementet. Bestämmelserna torde

böra innehålla, att tjänsterna skola tillsättas genom förordnande

på viss tid men att, trots detta, de i 3 kap. meddelade

föreskrifter skola beträffande tjänsterna och deras

innehavare lända till efterrättelse i tillämpliga delar. —

Beträffande den tid, för vilken förordnanden skulle meddelas,

torde — liksom även i fråga om förordnande för

generaltulldirektören — bestämmelser böra inflyta i instruktionen

för generaltullstyrelsen.

Vad kommissionen i 3 mom. föreslagit i fråga om sättet

för fastställandet av antalet befattningshavare av olika

kategorier, har styrelsen, på sätt framgår av styrelsens

rmderdåniga skrivelse den 7 februari 1920 i detta ämne,

KPECIEEE M()TIV ERI N(K

29

funnit sig böra biträda. I berörda skrivelse bär styrelsen

på anförda skäl hemställt, att Eders Kungl. Maj:t täcktes

meddela styrelsen, huruvida densamma kunde utgå från den

förutsättning, att tullkommissionens ifrågavarande förslag

och därmed följande förändrat sätt för fastställande av tullverkets

stater vunne Eders Kungl. Maj:ts bifall.

2 §-

Såsom förutsättning för det i 3 mom. förekommande

stadgandet om avlöningens utbetalning månadsvis i efter7

skott torde, liksom i fråga om kommunikationsverken,

böra gälla, att vid det nya avlöningsreglementets ikraftträdande

skall till tjänsteman, som dessförinnan ägt uppbära

någon del av avlöningen i förskott, på statsverkets

bekostnad utbetalas ett belopp, motsvarande vad tjänstemannen

skulle hava i den befattning, han omedelbart före

denna tidpunkt innehade, uppburit i förskott för den månad,

då det nya avlöningsreglementet träder i kraft, om

de dittill svarande avlöningsbestämmelserna då fortfarande

varit gällande.

I 2 § 4 mom. av kommunikations verkens avlöningsreglemente

är stadgat, att de förmåner av mindre värde,

vilka hittills plägat tillkomma tjänstemännen i vederbörande

verk, såsom nedsatt avgift för abonnemang å

rikstelefon, fria resor och fria varutransporter å järnväg,

fri elektrisk belysning i bostad för tjänsteman vid statens

vattenfallsverk eller annan dylik förmån, icke skola anses

såsom avlöningsförmåner och icke föranleda avdrag å avlöningen.

Detta stadgande har icke av tullkommissionen

berörts; men däremot har av några tullförvaltningar ävensom

av svenska tullmannaförbundet framhållits, att ifrågavarande

förmåner, åtminstone vissa av dem, ingalunda

kunde anses vara av obetydligt värde och att tulltjänstemännen

borde komma i åtnjutande av kompensation i en

eller annan form för desamma. I sistnämnda avseende

har ifrågasatts: att tulltjänstemän skulle äga rätt till tio

dagars årlig tjänstledighet med fastställt tjänstledighetsavdrag;

att befogenhet måtte tillerkännas generaltullstyrelsen

att medgiva tjänsteman, som i och för tjänsten vore

i behov av telefon, antingen fri sådan eller bidrag därtill;

30

FÖRSLAGET TILL AVLÖNINGSREGLEMENTE.

att det för tulltjänstemän gällande förbudet mot att idka

handel måtte upphävas; eller att vid tulltjänstemännens

placering å avlöningsskalan hänsyn måtte tagas därtill, att

några dylika förmåner icke tillkomme dem.

Åven om erkännas måste, att vissa av ifrågavarande

förmåner icke hava något synnerligen stort ekonomiskt

värde, torde det å andra sidan icke kunna bestridas, att

andra av dem, förnämligast den tjänstemännen vid statens

järnvägar tillkommande rätten till fria resor och fria varutransporter

å järnväg, äro av ett ganska stort värde. Det

torde utan överdrift kunna påstås, att genomsnittsvärdet

av denna förmån väl motsvarar, skillnaden i avlöning mellan

två varandra närliggande lägre lönegrader. Vid sådant

förhållande hade det, till utjämnande av den icke nöjaktigt

motiverade olikhet mellan befattningshavare vid statens

järnvägar och vid tullverket, som i förevarande hänseende

onekligen är för handen, enligt generaltullstyrelsens åsikt

varit önskligt, om någon motsvarighet mot dessa järnvägstjänstemännen

tillkommande förmåner kunnat beredas

tulltjänstemännen. Såsom en dylik motsvarighet vore väl

i någon mån att betrakta, om styrelsens här nedan vid

behandlingen av 25 § i förslaget gjorda hemställan om

bibehållande i viss utsträckning av rätten till fri uniformsbeklädnad

eller ersättning därför vunne bifall; men styrelsen

tillåter sig dock framhålla, att detta förslag väsentligen

föranletts av skäl av helt annan art än en åstundan att

bereda kompensation för berörda, järnvägstjänstemännen

tillkommande förmåner och i själva verket framställts mera

i tullverkets eget än i tjänstemännens intresse.

5-7 §§•

Därest kustbevakningsinspektörsbefattningen icke kommer

till stånd, torde dessa paragrafer böra undergå härav

betingad omformulering.

10 §.

Med anledning av vad kommissionen rörande 3 mom.

av denna paragraf anfört å sid. 67 av betänkandet, tillåter

styrelsen — som icke har något att erinra mot paragra

-

,SPECIEL!, MOTIVERING.

31

fens föreslagna avfattning — sig erinra, att styrelsen i sitt

över kommissionens betänkande 11:1 avgivna utlåtande

dels biträtt kommissionens förslag om de nuvarande vitsordens

bortfallande, dels ock, beträffande förslaget, att varningsstraffet

ej borde inverka på rätten till avlöningsförböjning,

anfört, att frågan härom borde tagas under

behandling vid granskningen av kommissionens förslag till

avlöningsreglemente för tjänstemän vid tullverket. Då, såsom

nyss nämnts, styrelsen biträder förslaget till formulering

av 10 §, följer härav, att styrelsen ock instämmer i

nyssberörda förslag rörande upphävande av varningsstraffets

nuvarande verkan.

ii §■

I fråga om denna paragraf har av en lokalavdelning av

svenska tullmannaförbundet anförts, att, därest densammas

ordalydelse skulle anses innebära, att endast tid, varunder

tjänstemannen effektivt tjänstgjort, finge tillgodoräknas honom,

bestämmelsen skulle komma att verka högeligen

orättvist. En tjänstemans effektiva tjänstgöring vore helt

och hållet beroende på lokala förhållanden, ja till och med

på godtycke hos vederbörande chef, men ej på tjänstemannens

duglighet och intresse för tjänsten. Föreskriften

i fråga borde därför ändras därhän, att tjänstemannen

finge tillgodoräkna sig den tid över fem år, under vilken

han efter fyllda aderton år varit antagen såsom extra ordinarie

tjänsteman i tullverket och stått till dess disposition.

Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening anför däremot,

att slutorden i paragrafen: »innehaft nämnda anställning»

borde utbytas mot orden: »effektivt tjänstgjort».

Generaltullstyrelsen, som förutsätter, att uttrycket »innehaft

nämnda anställning» bör tolkas på det sätt, föreningen

genom sitt förslag antytt — en tolkning, som, vad

tullverket beträffar, måste enligt styrelsens mening anses

självfallen — har icke något att erinra mot innehållet av

ifrågavarande paragraf och tillåter sig betona lämpligheten

och behovet av de avvikelser från motsvarande paragraf i

kommunikationsverkens avlöningsreglemente, vilka av

kommissionen föreslagits.

32

FÖRSLAGET TILL AVLÖNINGSREGLEMENTE.

12 §.

Den avvikelse från motsvarande paragraf i kommunikationsverkens

avlöningsreglemente, som av kommissionen,

enligt vad å sid. 71 och 72 av betänkandet förmäles, föreslagits

i 12 §, får styrelsen för sin del tillstyrka.

14 §.

Mot den enligt denna paragraf i förslaget tjänsteman

åliggande skyldighet att underkasta sig den förflyttning

till annan tjänstgöringsort eller till annan befattning vid

tullverket, vilken kunde bliva honom i behörig ordning

ålagd, har reservation anförts av en utav kommissionens

ledamöter, vilken yrkat, att vid avfattningen av paragrafen

hänsyn hade bort tagas till vad Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening

i denna fråga anfört. Föreningens

yrkande avser, enligt dess av kommissionen å sid. 75 i betänkandet

återgivna anförande, att garanti borde lämnas

innehavare av chefsposter vid tullverket gentemot godtycklig

förflyttning. Till denna reservation eller till föreningens

yrkande hava åtskilliga av de hörda tullmyndigheterna

anslutit sig, i allmänhet under åberopande av de

utav reservanten anförda skäl.

För sin del anser generaltullstyrelsen, att någon ändring

av ifrågavarande bestämmelse icke bör vidtagas, då densamma

otvivelaktigt måste anses vara av betydelse för det

fall, att en tjänsteman av en eller annan anledning skulle

befinnas mindre lämplig för den tjänst han innehar och

med mera fördel för verket kunna användas i annan befattning.

Genom bestämmelserna i 14 och 28 §§ synas

tjänstemännen vara tryggade mot obehöriga ekonomiska

olägenheter av eventuella förflyttningar; och genom den

klagorätt, som givetvis måste tillkomma dem, lärer tillfredsställande

skydd mot godtycklighet vid tillämpning av

bestämmelsen kunna anses vara dem berett.

Genom föreskrift i instruktionen för generaltullstyrelsen

synes böra stadgas, i vilken ordning förflyttning må kunna

åläggas tjänsteman.

Föreningen yrkar vidare, att till andra stycket av 14 §

måtte fogas ett tillägg av innebörd, att tulltjänsteman,

SPECIELL MOTIVERING.

33

som förordnas tjänstgöra i annat verk, skall äga rätt att

i vederbörlig ordning söka sig tillbaka till tullverket med

bibehållande av tjänstårsberäkning för uppflyttning till

högre lönekl ass.

Styrelsen gillar för sin del den uppfattning, som tagit

sig uttryck i detta förslag, men anser, att något uttryckligt

stadgande härom icke är behövligt, då rätten till

tjänstårsberäkning i ett eventuellt dylikt fäll synes styrelsen

följa av bestämmelserna i 10 § 3 mom. a).

15 §.

Enligt denna paragraf skulle kallortstillägg utgå med

vissa i paragrafen angivna, för sex olika kallortsklasser

bestämda belopp. Däremot skulle för samtliga å en och

samma kallort bosatta tjänstemän kallortstillägg utgå med

samma belopp, oberoende av vilken lönegrad vederbörande

tjänsteman tillhör. I avgiven reservation har nu en av

kommissionens ledamöter — under åberopande av vad reservanter

i kommunikationsverkens lönekommitté i samma

ämne anfört — yrkat, att de av kommissionen föreslagna

kallortstilläggen skulle utgå för lönegraderna 1—7 samt

att de angivna beloppen måtte höjas, för lönegraderna

8—14 med 50 procent och för lönegraderna 15 — 20 med

100 procent.

Generaltullstyrelsen kan för sin del icke undgå att finna

de reservationsvis framförda skälen för kallortstilläggens

bestämmande till olika belopp för olika lönegrader synnerligen

beaktansvärda och skulle fördenskull gärna sett,

att vid avfattningen av bestämmelserna om kallortstillägg

hänsyn tagits till dessa skäl. Då emellertid så icke skett

i fråga om kommunikationsverken, har styrelsen ansett sig

icke kunna ifrågasätta någon avvikelse för tullverkets räkning

från vad beträffande förstnämnda verk gäller, huru

önskvärd en sådan avvikelse än varit.

17 §•

Rörande tolkningen av den i 1 mom. förekommande bestämmelsen

om tjänstemans rätt att vid styrkt sjukdomsförfall

åtnjuta oavkortad avlöning under viss tid tillåter

Utlåtande. IV. 3

34

FÖRSLAGET TILL AVLÖNINGSREGLEMENTE.

styrelsen sig hänvisa till vad här nedan anföres angående

26 §.

I fråga om bestämmelserna om skada till följd av

olycksfall i tjänsten har av en tullförvaltning anförts, att

såsom »olycksfall i tjänsten» borde betraktas även olycksfall

under gång eller färd till eller från tjänstgöring eller

tjänstförrättning. Styrelsen anser sig böra tillkännagiva,

att styrelsen anser en sådan tolkning berättigad.

Kommissionens uppgift, att inom tullverket skulle hava

rått den praxis, att tjänsteman, som till förekommande

av smittfara förbjudits tjänstgöra, fått åtnjuta oavkortad

lön, är riktig endast för så vitt ordet »lön» tages i den

betydelse, det för närvarande äger, alltså den del av avlöningen,

som ej utgör tjänstgöringspenningar, men icke i

den betydelse, ordet i det nya avlöningsreglementet har,

nämligen hela avlöningen.

18 §.

I fråga om denna paragraf har av en tullförvaltning

anförts, att rätt till tjänstledighet mot avstående av allenast

det fastställda tjänstledigbetsavdraget borde för vad

ändamål som helst tillkomma tjänsteman, som åtnjutit

ledighet för styrkt sjukdom, under så lång tid som sjukledigheten

eventuellt inkräktat på den honom tillkommande

semestern. Ehuru ett sådant medgivande kunde

vara önskligt, anser styrelsen sig dock icke böra ifrågasätta

ändring i kommissionens, med kommunikationsverkens

avlöningsreglemente överensstämmande förslag till formulering

av 18 §.

20 §.

Vid behandlingen av denna paragrafs tredje moment, i

vad detsamma innefattar bestämmelser rörande vikariatsersättning

åt tjänsteman, som uppehåller ledig tjänst,

erinrar kommissionen, att enligt § 8 i gällande avlöningsreglemente

för tullverkets lokalförvaltning samt kust- och

gränsbevakning avlöning vid ledig tjänst, som i vanlig

ordning återbesättes, tillfaller tullstatens enskilda pensionsinrättning,

i den mån densamma icke erfordras för tjänstens

uppehållande under ledigheten. Med förmälan att,

SPECIEL!, MOTIVERING;

35

då någon motsvarande bestämmelse icke funnes intagen i

nu föreliggande förslag till avlöningsreglemonte, den behållna

avlöningen vid vakanta tjänster i tullverket förmodligen

komme att ingå såsom en besparing till statsverket,

har kommissionen vidare anfört, att pensionsinrättningen

vid sådant förhållande skulle mista en inkomst,

som enligt vad kommissionen inhämtat, uppgått till omkring

15,000 kronor om året, och att, då pensionsinrättningens

ekonomi delvis vore baserad på denna inkomst,

det icke borde ifrågakomma att utan kompensation indraga

densamma till statsverket. Kommissionen ville därför uttala

sig för att pensionsinrättningen i stället erhölle ett fäst

anslag av tullmedlen till lämpligt belopp.

Pensionsinrättningens inkomster av vakanta tjänster

hava under de senaste tjugu åren utgjort:

år

1900 .........

............ kronor

8,274.25

B

1901 .........

.............. B

15,286.49

))

1902 ..........

.............. B

6,392.33

»

1903 ..........

.............. B

4,464.5 6

»

1904 ..........

.............. B

4,726.21

B

1905 ..........

............. B

29,102.57

»

1906 ..........

.............. B

12,622.5 7

))

1907 ..........

............. B

19,879.62

»

1908 .......

............ B

15,592.94

»

1909 ........

.............. B

11,800.25

»

1910..........

........... B

7,220.44

»

1911..........

.............. B

14,174.52

B

1912........

.............. B

14,168.45

))

1913..........

............ B

14,045.53

B

1914.........

.............. B

15,356.24

B

1915..........

.............. B

15,330.05

B

1916..........

............. B

17,741.51

B

1917..........

.............. B

12,818.01

B

1918..........

.............. B

14,691.31

B

1919..........

............. B

8,538.96

Då det å ena sidan synes generaltullstyrelsen olämpligt,

att i nu förevarande ämne annan bestämmelse skulle gälla

beträffande tullverket än beträffande kommunikationsverken,

36

FÖRSLAGET TILL AVLÖNINGSREGLEMENTE.

men det å andra sidan icke lärer böra ifrågakomma, att

tullverkets enskilda pensionsinrättning skulle utan ersättning

gå miste om en så väsentlig inkomst, som den pensionsinrättningen''

nu åtnjuter på grund av ovan anförda

stadgande, får generaltullstyrelsen ansluta sig till kommissionens

förslag om beviljande åt pensionsinrättningen av

ett fast anslag av tullmedlen såsom kompensation för sagda

inkomst. Då densamma enligt ovanstående uppgifter utgjort

i medeltal för åren 1900—1909 kronor 12,814.18,

för åren 1910—1919 kronor 13,408.50 samt för hela perioden

1900—1919 kronor 13,111.3 4, synes anslaget lämpligen

böra bestämmas till 13,000 kronor.

Generaltullstyrelsen hemställer alltså,

att i tullverkets stater måtte upptagas ett fast

anslag av 13,000 kronor årligen, att av tullmedlen

utgå till tullstatens enskilda pensionsinrättning

såsom gottgörelse för mistade andelar av avlöning

vid vakanta tjänster.

22 §.

Mot kommissionens i denna paragraf framställda förslagrörande

tulltjänstemän tillkommande semester har en ledamot

av kommissionen avgivit reservation med yrkande,

dels att ovillkorlig rätt till semester måtte tillkomma tjänstemännen,

dels ock att semestern måtte bliva lika för alla

tjänstemän, oberoende av lönegraden, och bestämmas till

25 dagar årligen intill det år, varunder tjänstemannen fyller

40 år, och därefter till 35 dagar. Flera av de hörda tullmyndigheterna

och vissa sammanslutningar av tjänstemän

hava ock framhållit, att förmånen av semester borde mera

säkerställas än som vore förenligt med lydelsen av paragrafens

första moment. Fn lokalavdelning av Sveriges allmänna

tulltjänstemannaförening har föreslagit, att semestertiden

måtte bestämmas, för tjänstemän tillhörande 6—12

lönegraderna till respektive 25 och 35 dagar och för tjänstemän

tillhörande 13—18 lönegraderna till respektive 35 och

45 dagar, alltefter åldern.

Generaltullstyrelsen finner för sin del icke anledning

tillstyrka någon förändring i paragrafens av kommissionen

föreslagna lydelse.

SPECIELL MOT J VERIN (i.

37

23 §.

Med anledning av den i förevarande paragraf intagna

bestämmelse, att tjänsteman, åt vilken såsom bostad anvisas

lägenhet, som disponeras av tullverket, skall vara skyldig

att bebo densamma, bär från några håll erinrats, att dylikt

tvång kunde leda till stora obehag för tjänstinnehavare

och att det därför borde ligga inom generaltullstyrelsens

befogenhet att medgiva undantag från föreskriften.

Utan att vilja bestrida, att anmärkningen kan för vissa

fall vara grundad, anser generaltullstyrelsen dock, att någon

ändring i paragrafen icke är erforderlig. Den för styrelsen

ifrågasatta befogenheten synes nämligen redan med paragrafens

nuvarande lydelse tillkomma styrelsen. Därest

någon särskild olägenhet skulle åsamkas en tjänsteman

genom åläggande för honom att bebo en av tullverket

disponerad lägenhet — något som tjänstemannen lätt torde

kunna bringa till styrelsens kännedom och jämväl tillfyllestgörande

styrka — torde styrelsen kunna befria honom

från en sådan skyldighet genom att endast underlåta att

anvisa honom lägenheten. Det torde icke vara att befara,

att lägenheten icke skulle kunna Tithyras till annan person

på för tullverket lika tillfredsställande villkor.

Mot kommissionens förslag, att den för kommunikationsverken

tillsatta bostadsnämnd måtte få fungera även för

tullverket, har styrelsen icke något att erinra.

I anledning av en från representanter för den nuvarande

uppsyningsmanskåren inkommen petition, som av kommissionen

återgivits, uttalar kommissionen sig å sid. 89 för att

tullstationsföreståndare måtte på det allmännas bekostnad

hållas med expeditionslokal, i den mån särskild sådan erfordrades,

samt att statsverket jämväl måtte bekosta dylik lokals

uppvärmning och belysning ävensom de för göromålen vid

respektive tullstationer erforderliga skrivmaterialier; dock

skulle härigenom icke göras ändring i vad som för närvarande

gällde beträffande de på enskild bekostnad inrättade s. k.

tillfälliga tullstationerna, nämligen att ifrågavarande utgifter

skola bestridas av den, på vilkens begäran stationen inrättats.

I detta kommissionens uttalande instämmer styrelsen.

38

FÖRSLAGET TILL AVLÖNINGS REGLEMENTE.

Någon särskild föreskrift härom torde icke vara erforderlig,

och kostnaderna lära kunna bestridas av till styrelsens

förfogande ställda anslag.

25 §.

En av de viktigare olikheterna mellan nu gällande avlöningsreglemente

och förslaget är att, medan det förra enligt

§ 14 tillerkänner tjänsteman av lägre grad vid lokal tuliförvaltningen

samt'' kust- och gränsbevakningen rätt till

uniformspersedlar in natura eller beklädnadsersättning till

visst belopp, enligt förslagets 25 § skulle gälla, att tjänsteman,

som enligt av generaltullstyrelsen meddelade bestämmelser

är pliktig att under tjänstutövning vara iförd tjänstedräkt,

skulle kunna mot ersättning enligt grunder, vilka

bestämdes av Eders Kungl. Maj it, erhålla för ändamålet

erforderliga klädespersedlar eller materialier, varjämte vissa

persedlar, som icke vore hänförliga till vanlig beklädnad,

ävensom tjänstetecken o. d. skulle kunna till personaleu

utlämnas som lån. Kommunikationsverkens lönekommitté

har, i sammanhang med det sålunda väckta förslaget om

indragning av rätten till fri tjänstebeklädnad och denna

rätts uppgående i den egentliga avlöningen, å ena sidan

uttalat sig för en inskränkning av skyldigheten att bära

uniform under tjänstgöring, särskilt beträffande i rent kontorsarbete

sysselsatt personal, men å andra sidan framhållit,

att vissa grupper av tjänstemän hade sådan tjänstgöring,

att det läge i verkets intresse, att de därvid alltid

uppträdde i väl vårdad uniform, ävensom att vissa andra

tjänstemannagrupper hade sådant arbete, att beklädnaden

i särskilt hög grad utsattes för slitning eller för inverkan

av väder och vind. Till förman för sadana tjänstemän hai

kommittén ställt i utsikt bestämmandet av särskild, lägre

beräkningsgrund för den ersättning, de skulle hava att

utgiva för inköp från vederbörande verk av klädespersedlarna

eller materialier till desamma. Det närmare regleiandet av

detta ämne skulle ankomma på Eders Kungl. Maj:t.

Vid kommissionens nu ifrågavarande förslag har reservation

avgivits av två ledamöter av kommissionen, av vilka den

ene yrkat, att uniformsbeklädnad in natura måtte allt framgent

tillerkännas personalen av grupp II, medan däremot

SPECIEL!. MOTIVERING.

39

den andre, med instämmande i kommissionens principiella

ställning till frågan, endast yrkat, att uniformstvånget måtte

så mycket som möjligt inskränkas, icke blott för tjänstemän,

vilka sysslade med kontorsarbete och för vilka uniform icke

vore behövlig, utan ock för personal i yttre tjänst.

Från flera tullförvaltningars och personalsammanslutningars

sida bär instämts i förstberörda reservation, varvid

framhållits, bland annat, att tullverkets anseende och vikten

av att vederbörlig auktoritet bereddes dess tjänstemän

krävde, att dessa under sin beröring i tjänsten med allmänheten

vore iförda fullständig och väl vårdad uniform,

samt att förmånen av beklädnadsersättuings ingående i den

egentliga avlöningen kunde bliva av ganska illusorisk natur,

då de alltjämt stigande priserna på erforderliga materialier

vore ägnade att öka utgifterna för uniforms anskaffande

och därigenom reducera de en gång bestämda lönerna.

Beträffande den utsträckning, i vilken det för närvarande

åligger tullpersonalen att under tjänstgöring använda uniform,

får styrelsen meddela, att enligt ett av styrelsen

med stöd av nådigt bemyndigande den 30 januari 1914

utfärdat cirkulär av den 6 april samma år gäller, att tulltjänsteman,

som av tullverket erhåller uniformspersedlar eller

beklädnadsersättning, skall städse under tjänstgöring vara

iförd uniform, såvida icke under patrullering eller vid

andra dylika tillfällen det med hänsyn till tjänstgöringens

syftemål finnes otjänligt att bära uniform eller uniformsmössa,

i vilket fall vederbörande skall i stället vara försedd

med tjänstetecken, samt att annan tulltjänsteman bör vid

tullbehandling och vid all tjänstgöring utomhus vara iförd

uniform, dock att vederbörande lokala tullmyndighet må

medgiva sådan tjänsteman, innan han uppnått ordinarie

anställning, befrielse från skyldighet att bära annat synligt

tjänstetecken än uniformsmössa. Härjämte är stadgat, att

utom tjänsten icke må bäras uniformspersedel till i övrigt

civil dräkt. —

Enligt generaltullstyrelsens uppfattning är det för tullverkets

och vissa dess tjänstemäns auktoritet gentemot

allmänheten av största vikt, att vederbörandes egenskap

av tulltjänsteman angives genom uniform. Detta gäller

givetvis i främsta rummet sådana tjänstemän, till vilkas

40

FÖRSLAGET TILL AVI.ÖNINGSREGLEMENTE.

göromål hör att mottaga från utrikes ort ankommande

fartyg eller järnvägståg samt visitera last och passagerareffekter;

men även för annan personal, som sysselsättes

med bevakning av lossning eller gods, med tullbehandling,

med bevakning av kust eller riksgräns samt överhuvud

taget med yttre tjänst, lärer samma förhållande i större

eller mindre grad få anses råda. Styrelsen håller före, att

med undantag för en del funktionärer vid statens järnvägar

behovet och vikten av uniform är för ovanberörda tulltjänstemän

större än för befattningshavare i allmänhet vid

de med tullverket närmast jämförliga kommunikationsverken,

nämligen postverket och statens järnvägar. För andra

tulltjänstemän, i all synnerhet de som äro sysselsatta med

kontorsgöromål, lärer däremot uniform kunna anses obehövlig,

även då de hava beröring med alljnänheten, enär deras

egenskap av tjänstemän tillräckligt tydligt angives av deras

arbetsplats. Såsom av ovanstående redogörelse för nuvarande

förhållanden framgår, gäller icke heller uniformstvång

för sådan personal.

Då alltså enligt styrelsens mening bärandet av uniform

under tjänstgöring är nödvändigt för en stor del av tullverkets

personal och det vidare måste anses vara en angelägenhet

av vikt, att denna personal städse uppträder i väl

vårdad uniformsbeklädnad, kan styrelsen icke med tillfredsställelse

motse en bestämmelse, ägnad att i väsentlig grad

motarbeta detta. Det lärer icke kunna bestridas, att skyldigheten

för personalen att själv bekosta föreskriven uniform,

låt vara att densamma helt eller delvis tillhandahålles av

tullverket mot självkostnadspris, kan medföra, att uniformerna

komma att användas längre tid än som med hänsyn

till nyssnämnda angelägna förhållande kan vara lämpligt.

Följden härav kan lätt bliva ett allmänt nedsättande omdöme

om tullpersonalen och en såväl för överordnade som

för personalen motbjudande nödvändighet av förständiganden

eller underhandlingar i fråga om den tidrymd, under vilken

en uniform må nyttjas, innan nyanskaffning skall ske. Att

till undvikande av ovan nämnda olägenheter inskränka

uniformstvånget i sådan omfattning, som den ene av reservanterna

synes avse, är enligt styrelsens mening en utväg,

som icke bör anlitas. Det av reservanten i berörda avse

-

SPECIEL!, MOTIVERING.

41

ende åberopade föredöme från våra grannländer, eller att

uniformen skulle inskränkas till allenast huvudbonaden,

synes icke vara att efterlikna. Ett enda uniformsplagg,

buret till i övrigt civila kläder av olika snitt och färger —

allt kanske stundom illa medfaret — kan enligt styrelsens

åsikt icke anses som en lämplig utstyrsel för tjänstemän,

vilka å statens vägnar komma i intim beröring med allmänhet

både av inhemsk och särskilt av utländsk nationalitet.

Mer än i andra fall torde härvid ordspråket »som man är

klädd, blir man hädd» äga tillämplighet; och ett förklenande

omdöme av sådan anledning återfaller lätt på landet och

nationen i dess helhet. Åven för personalen själv lärer

frågan om beskaffenheten av densammas klädedräkt vara

av icke ringa betydelse. Det torde vara allmänt erkänt,

att en vårdad uniformsbeklädnad, utvisande att bäraren

tillhör en kår av statsfunktionärer, helt automatiskt föranleder

honom till större aktgivenhet på sig själv och så

att säga av honom fordrar ett högre mått av självaktning

än om det tillätes honom att i sin tjänstgöring uppträda

i nära nog vilken klädedräkt som helst. Däremot instämmer

generaltullstyrelsen fullständigt med reservanten därutinnan,

att uniformen bör vara så enkel som möjligt, ehuruväl

givetvis olika gradbeteckningar måste förefinnas.

Åven med hänsyn till vederbörande tjänstemäns ekonomi

synes bibehållande av rätten till fri beklädnad kunna på goda

grunder ifrågasättas. Den ersättning för mistning av dem

nu tillkommande sådan förmån, som skulle ligga däri, att

lönen bestämts något högre än eljest skulle varit fallet,

blir tydligen, om och i den mån priset på tillhandahållna

klädespersedlar eller materialier i följd av fallande penningvärde

ökas, av allt mindre värde. Om till undvikande

härav staten skulle hålla priset lägre än sitt självkostnadspris

och ännu mera om, såsom kommunikationsverkens

lönekommitté ifrågasatt, för vissa befattningshavare ett

särskilt lågt pris skulle gälla, skulle man, synes det styrelsen,

vara ett stycke in på vägen mot fri beklädnad.

Det synes därför vara riktigare, att steget tages fullt ut

och förmånen alltså bibehålies.

På grund av vad sålunda anförts, finner generaltullstyrelsen

sig böra ifrågasätta, huruvida icke för de tjänste

-

42

FÖRSLAGET TILL AVLÖNINGSREGLEMENTE.

män av 1—9 lönegraderna, vilka enligt av generaltullstyrelsen

meddelade bestämmelser skulle vara skyldiga att

under tjänstgöring vara iförda tjänstedräkt, den nuvarande

förmånen av rätt till fri sådan in natura eller ersättning

därför till visst belopp kunde få bibehållas. Vad beträffar

övriga tjänstemän, vilka nyssnämnda skyldighet skulle

åligga, biträder styrelsen kommissionens förslag; så ock i

fråga om tjänstemännens rätt att såsom lån erhålla vissa

persedlar, såsom pälsar, överdragsdräkter, oljekläder m. m.,

ävensom tjänstetecken och vissa tillbehör till uniform, allt

enligt närmare bestämmelser av Eders Kungl. Maj:t.

26 §.

Enligt denna paragraf skulle vård å sjukhus, sanatorium

eller annan dylik vårdanstalt icke få bestridas av tullverkets

medel under tid, då tjänstemannen åtnjuter oavkortad lön,

såframt ej sjukdomen förorsakats av skada till följd av

olycksfall i tjänsten.

Vidare skulle enligt 17 § gälla, att, därest tjänsteman

av behörigen styrkt sjukdom hindras att tjänstgöra, han

må äga åtnjuta oavkortad lön jämte, i förekommande fall,

kallortstillägg under högst så lång tid av ett och samma

kalenderår, att ledigheten för sjukdom tillika med semester

icke överstiger 45 dagar.

Beträffande dessa stadganden anför kommunikationsverkens

lönekommitté, från vilkens förslag till avlöningsreglemente

för sagda verk de äro hämtade, att sjuk tjänsteman icke

syntes, såvida ej sjukdomen förorsakats av olycksfall i

tjänsten, böra såväl åtnjuta oavkortad lön som ock på

verkets bekostnad erhålla vård å sjukhus eller annan vårdanstalt

samt att, då tjänstemannen givetvis kunde avsäga

sig vilkendera av dessa förmåner, han i varje särskilt fall

funne för sig vara av det mindre värdet, valfrihet alltså

borde tillkomma honom att antingen erhålla kostnadsfri

sjukvård eller och uppbära oavkortad lön under den tid,

då så jämlikt 17 § finge äga rum.

Generaltullstyrelsen, som förutsätter, att den sålunda angivna

tolkningen av förevarande bestämmelser må anses

riktig, har i fråga om nu förevarande paragraf i förslaget

SPECIELL MOTIVERING.

43

icke något annat att anföra, än att styrelsen biträder såväl

den av kommunikationsverkens lönekommitté uttalade uppfattning,

att till kostnad för läkarvård, som skall bestridas

av tullverket, även vore att hänföra utgift för den sjukes

forslande till och från läkare eller vårdanstalt samt för

transport av läkemedel, som även tullkommissionens framställning

om bemyndigande för styrelsen att i ömmande

fall godtgöra kostnaden för transport av sjuk familjemedlem

till läkare eller för läkares besök i hemmet.

27 §.

Den i mom. 2 av denna paragraf omförmälda ersättning

för regelbundet eller ofta återkommande resor, som innefattas

i tjänstemans vanliga tjänstutövning, synes styrelsen

böra utgå jämväl under patrullering, som utsträckes

till någon mera avsevärd tid.

33 §.

Enligt kommissionens förslag skulle ersättning för övertidsarbete

kunna tillerkännas tjänsteman, tillhörande någon

av 1—14 lönegraderna, medan enligt kommunikationsverkens

avlöningsreglemente rätten till sådan ersättning skulle vara

inskränkt till tjänstemän i 1 — 12 lönegraderna. Olikheten

sammanhänger med kommissionens förslag att placera kontrollörerna

i fjortonde lönegraden. Kontrollörerna i tullverket

borde nämligen, yttrar kommissionen, i likhet med kontrollörer

i andra verk kunna komma i åtnjutande av ersättning

för övertidsarbete.

Då enligt det förslag till tjänsteförteckning, styrelsen senare

i detta utlåtande kommer att avgiva, kontrollörerna

upptagas i trettonde lönegraden, torde härav beroende

ändring i 33 § böra vidtagas.

Vad paragrafens innehåll i övrigt beträffar, tillåter styrelsen

sig framhålla, att tjänstemännens i högre lönegrader

uteslutande från rätten till ersättning för övertidsarbete

tydligen kommer att verka därhän, att dessa tjänstemän

så mycket som möjligt söka undvika att taga befattning

med expeditioner å övertid. Vilka följder ett sådant förhållande

kan komma att medföra, är givetvis svårt att på

förhand beräkna; och styrelsen anser sig därför icke kunna

44

FÖRSLAGET TILL AVLÖNINGSREGLEMENTE.

ifrågasätta någon förändring i förevarande paragraf, ehuruväl

ett skäl finnes för avvikelse för tullverkets del från vad

som i ifrågavarande hänseende gäller för kommunikationsverken,

nämligen att övertidsarbete, framför allt sådant,

som tillhör högre tjänstemäns handläggning, inom de senare

verken äger rum huvudsakligen i verkens eget intresse

men däremot inom tullverket uteslutande tillgodoser trafikens

intresse — något som tydligast torde framgå därav,

att inom tullverket ersättning för övertidsexpeditioner fortfarande

skulle av trafiken utbetalas.

34 §.

Med anledning av kommissionens uttalande i motiveringen

till denna paragraf, att ackordsavlöning skulle visa sig lämplig

framför allt beträffande det arbete, som skulle utföras

av packhuskarlarna, vilka enligt kommissionens förslag

skulle bliva statsanställda, får styrelsen redan nu omförmäla,

att styrelsen anser sig icke kunna biträda sagda förslag.

Ehuru någon nämnvärd användning för denna avlöningsform

icke torde finnas inom tullverket, har styrelsen dock

icke något att erinra mot paragrafens bibehållande.

38 §.

Av en reservant inom kommissionen har yrkats, att i

denna paragraf skulle intagas bestämmelser om inrättande

av s. k. personalfullmäktige och arvoden till dem. Härmed

avses ett par av Eders Kungl. Maj:t inom ramen av förslag

från den lägre personalens organisation utsedda delegerade

från nämnda personal, vilka i alla frågor om tjänstetillsättningar,

nyantagning eller disciplinär bestraffning av

dylik personal skulle äga säte och stämma i styrelsen.

Generaltullstyrelsen, som erinrar om sitt tidigare avgivna

förslag om inrättande av en personalbyrå inom styrelsen

med anställande därstädes av bland annat en byråassistent,

hämtad ur den lägre personalens led, kan icke nu förorda

nyssberörda reservationsvis framförda, föga utredda förslag.

40 §.

För närvarande finnes bland tullverkets stater uppförd

en övergång savlöning sstat, bestående av tjänstinnehavare,

SPECIELL MOTIVERING.

45

som kvarstå å äldre avlöningsstat än den nu gällande. Det

sätt, på vilket i de två första styckena av 40 § de olika

kategorierna av tjänstemän karaktäriseras med hänsyn till

sättet för deras övergång på den nya staten, synes styrelsen

icke rätt väl passa in på de å övergångsavlöningsstaten

uppförda befattningshavarna. Styrelsen förutsätter emellertid,

att paragrafen icke må anses innebära hinder för sådan

befattningshavare att efter anmälan övergå på den nya

staten. —

I förslaget till omorganisation av kust- och gränsbevakningen

har kommissionen ifrågasatt, att de såsom ersättning

för hållande av jakter, båtar och cyklar till tulltjänstemän

utgående legor måtte bortfalla och statsverket övertaga

kostnaden för anskaffande och underhåll av dylik

materiell; hästar skulle däremot fortfarande såsom nu hållas

av vederbörande tjänstemän själva mot åtnjutande av lega,

som bestämdes av generaltullstyrelsen. Till kommissionens

förslag om borttagande av jakt- och båtlegor m. m. har

styrelsen av förut anförda skäl ännu icke tagit ställning.

Styrelsen har därför funnit sig böra föreslå, att i avlöningsreglementet

måtte intagas en särskild paragraf rörande styrelsens

befogenhet att utbetala sådana legor ävensom ersättning

för hållande av velocipeder; och detta så mycket hellre,

som ju även enligt kommissionens mening hästlegor fortfarande

skulle utgå. Paragrafen synes lämpligen kunna

intagas såsom en ny 36 § och torde böra hänföras till

dem, vilkas ändring tulltjänsteman jämlikt 40 § är skyldig

att underkasta sig.

Slutligen får styrelsen erinra om sitt här ovan (sid. 28)

framställda förslag om införande i avlöningsreglementet av

en ny paragraf, innefattande bestämmelser rörande de två

byråassistenttjänster å tullbehandlingsbyrån, som skulle tillsättas

allenast medelst förordnande. I sammanhang härmed

torde vara erforderligt att redan nu nämna, att enligt

det förslag till förändrade benämningar för tjänstinnehavare,

som styrelsen här nedan kommer att framlägga, titeln

»byråassistent» skulle ersättas av titeln »byråinspektör».

! anslutning till vad sålunda anförts får generaltullstyrelsen

hemställa,

46

FÖRSLAGET TILL AVLÖNINGSREGLEMENTE.

att kommissionens förslag till avlöningsreglemente

måtte antagas med här nedan angivna förändringar:

-

1 §•

1. Befattning såsom generaltulldirektör tillsättes

genom förordnande på viss tid.

2. Övriga ordinarie befattningar — med undantag

av två byråinspektörstjänster på generaltullstyrelsens

tullbehandlingsbyrå, beträffande vilka är

stadgat i 39 § här nedan — tillsättas — — —.

3. ---.

5 §•

För generaltulldirektör utgår arvode med 20,000

kronor för år räknat.

6 §•

1. Generaltulldirektör äger årligen — — —.

2. Har generaltulldirektör erhållit annan ledighet,

beror på prövning — — —.

Angående ersättning till vikarie för generaltulldirektör

ävensom till den, som förordnats att

uppehålla iedig generaltulldirektörstjänst, bestämmer

Kungl. Maj:t.

» §•

Avlider generaltulldirektör, skall till — — —.

25 §.

Uniformspersedlar in natura eller ersättning därför,

allteftersom det ena eller det andra prövas

för tullverket förmånligast, må enligt reglemente,

som av generaltullstyrelsen fastställes, tilldelas

sådan tjänsteman, tillhörande någon av 1—9 lönegraderna,

som enligt av generaltullstyrelsen meddelade

bestämmelser är pliktig att under tjänstutövning

vara iförd uniform.

SPECIEL!, MOTIVERING.

47

Äligger sådan skyldighet annan tjänsteman, må

erforderliga klädespersedlar eller för tillverkning

däraf nödiga materialier tillhandahållas honom av

tullverket mot ersättning enligt grunder, som bestämmas

av Kung]. Maj:t.

Erfordras i följd av tjänstgöringens art eller

de förhållanden, under vilka densamma måste fullgöras,

nyttjande av särskilda persedlar, vilka icke

äro att hänföra till uniform, såsom pälsar, överdragsdräkter,

oljekläder o. d., må sådana persedlar

liksom även i allmänhet tjänstetecken och tillbehör

till uniform kunna enligt av Kungl. Maj:t

utfärdade närmare bestämmelser till personalen

utlämnas såsom lån.

33 §.

För tjänstgöring utöver fastställd arbetstid må

till tjänsteman, tillhörande någon av 1—13 lönegraderna

— — —.

36 §.

Beloppet av anslag, som vid vissa tjänster erfordras

till jakt-, båt- eller hästlega eller för hållande

av velociped, bestämmes av generaltullstyrelsen

att utgå av för sådant ändamål särskilt

anvisade medel.

Anslag, som nu är sagt, utgår till den, som

förrättar tjänsten, såvida icke tjänsten bestrides

på förordnande, i vilket fall ordinarie innehavare

därav må kunna vid anslaget bibehållas, mot det

att han tillhandahåller vikarien, vad som för anslaget

skall hållas.

37 §.

Lika lydande med 36 § i förslaget.

38 §.

Lika lydande med 37 § i förslaget.

48

FÖRSLAGET TILL AVLÖNINGSREGLEMENTE.

Tjänste

förteckningen.

39 §.

De i 1 § 2 mom. omförmälda två byråinspektörstjänster

på generaltullstyrelsens tullbehandlingsbyrå

tillsättas genom förordnande på viss tid;

dock skola beträffande dessa tjänster och deras

innehavare bestämmelserna i detta kapitel i tillämpliga

delar lända till efterrättelse.

40 §.

Lika lydande med 38 § i förslaget.

41 §.

Lika lydande med 39 § i förslaget.

42 §.

Tjänsteman, som vid 1921 års — — —•

Envar annan, som, utan att tillhöra äldre lönestat,

den 1 januari 1922 innehar ordinarie befattning

vid tullverket eller som senare tillträder sådan

befattning, är pliktig att underkasta sig detta

reglementes föreskrifter och villkor samt minskning

i eller upphörande av de förmåner och ersättningar,

som omförmälas i 26—36 §§ ävensom

— — —.

Detta reglemente skall lända till efterrättelse

från och med den 1 januari 1922.

Vid bifall till detta förslag torde överskriften till 2 kap.

i 1 avd. böra något jämkas.

Såsom bilaga till avlöningsreglementet har kommissionen

fogat en »tjänsteförteckniug, angivande de skilda lönegrader

inom den under 9 § i reglementet införda löneplan, till

vilken befattningarna vid tullverket äro att hänföra.»

Innan generaltullstyrelsen går att yttra sig över denna

tjänsteförteckning, tillåter styrelsen sig — med erinran att,

såsom redan tidigare omförmälts, vid behandling av förteckningen

varit till biträde och samråd använda fyra tulltjänstemän,

varjämte för upplysningars meddelande varit

inkallade två posttjänstemän samt två tjänstemän vid statens

järnvägar — meddela, att frågan om tulltjänstemännens

T.l ÄNSTE l''(''i RTEO K NING E N.

49

placering i olika lönegrader med tagen hänsyn till de

direktiv, som i ovan omförmälda statsrådsprotokoll lämnats

styrelsen i ämnet, varit föremål för långvariga och ingående

överläggningar mellan styrelsen och de sålunda inkallade

tjänstemännen. Härvid har jämväl tillfälle beretts bemälda

tjänstemän från nyssnämnda båda kommunikationsverk att

taga i skärskådande arbetets beskaffenhet vid olika avdelningar

av härvarande tullförvaltning. Vid dessa överläggningar

hava, såsom var att vänta, olika meningar hävdats

av representanterna för kommunikationsverken och tullpersonalens

representanter. Från de senares sida har till

stöd för meningen, att tullpersonalen måtte bibehållas vid

den i förhållande till kommunikations verkens personal förmånligare

ställning i avlöningshänseende, vilken tullpersonalen

sedan gammalt innehaft, åberopats de tidigare vid

mångfaldiga tillfällen andragna och jämväl av kommissionen

å sid. 112 och 113 i dess betänkande återgivna samt i stort

sett gillade skälen. Såsom jffterligare stöd för rättmätigheten

av berörda mening har av tullpersonalens representanter

med styrka framhållits, att för vinnande av anställning

såsom extra ordinarie kammarskrivare i tullverket

städse uppställts högre fordringar än för erhållande av motsvarande

anställning inom kommunikationsverken; att, på

grund av tulltaxans långt drivna specialisering, samma förhållande

för närvarande vore än mera av nödvändigheten

påkallat och med all säkerhet även för framtiden skulle

göra sig gällande, något som tydligen ock varit kommissionens

åsikt, då densamma till och med föreslagit en viss

skärpning av fordringarna på beskaffenheten av den för

inträde i tullverket såsom extra ordinarie tjänsteman av

högre grad nödvändiga studentexamen; att den tid, som

åtgått för befordran till lägsta ordinarie tjänst av såväl

högre som lägre grad inom tullverket, alltid varit högst

avsevärt längre än den tid, som inom kommunikationsverken

erfordrats för befordran till motsvarande tjänstegrader inom

dessa verk, och att, även om extratiden inom tullverket

kunde nedbringas, det dock alltid kunde befaras, att densamma,

förnämligast av anledning, att arbetet inom tullverket

i stor utsträckning vore ett säsongarbete och därför

under olika årstider krävde olika stor personal, icke skulle

Utlåtande. IV. 4

50

FÖRSLAGET TILL AVLÖNINGSREGLEMEXTE.

tvinna nedgå till samma nivå som inom kommunikationsverken;

att jämväl i övrigt befordringsförhållandena inom

tullverket för närvarande ställde sig synnerligen ogynnsamma;

samt att det därför icke vore annat än rättvist och

billigt, att kompensation för den ogynnsammare ställning,,

vilken tullpersonalen sålunda i flera hänseenden intoge i

förhållande till kommunikationsverkens personal, bereddes

densamma genom en något högre placering på löneskalan

än den, sistnämnda personal intoge. Till närmare belysning

av vissa av de sålunda åberopade förhållandena har av

representanterna för tullpersonalen av högre grad utarbetats

en tablå, innefattande en jämförelse mellan genomsnittsinkomsten

från anställningens början under vissa tjänstår

för én tulltjänsteman, en posttjänsteman och en järnvägstjänsteman

av högre grad. Denna tablå jämte upplysningar

om de förutsättningar, under vilka den uppgjorts, har fogats

såsom bilaga vid detta utlåtande (bilaga 1).

Av representanterna för ovanberörda båda kommunikationsverk

har visserligen medgivits, att de sålunda anförda skälen

kunde berättiga tjänstinnehavare i tullverket till en något

högre placering å löneskalan än den, som fastslagits för

till tjänsteställning motsvarande tjänstinnehavare inom kommunikationsverken,

men däremot bestritts, att berörda skäl

kunde anses motivera en så avsevärt mycket högre placering

av tulltjänstemännen som den av kommissionen

ifrågasatta.

Bunden av ovan omförmälda direktiv har generaltullstyrelsen

— ehuru densamma fortfarande måste anse beskaffenheten

av och ansvaret vid det tulltjänstemännen åliggande

arbete i allmänhet och särskilt den viktigaste grenen av

detsamma, tullbehandlingsarbetet, innebära synnerligen vägande

■ skäl för bibehållande av den högre ställning i

avlöningshänseende, vilken sedan gammalt tillkommit tull*personalen

i jämförelse med personalen vid kommunikationsverken

— vid den anbefallda omarbetningen av kommissionens

förslag till tjänsteförteckning givetvis icke kunnat

åt dessa och övriga för samma uppfattning anförda, likaledes

betydelsefulla skäl tillmäta den verkan med avseende

å de särskilda tjänstegradernas placering å löneskalan, vilken

styrelsen eljest kunnat finna berättigad. Styrelsen har dock

TJÄNSTEFÖRTKCKNINfiEN.

51

ansett sig icke kunna underlåta att i någon man taga

hänsyn till ovanberörda skäl; och såsom redan antytts tror

styrelsen sig hava hos de tillkallade representanterna för

kommunikationsverken funnit en viss förståelse för denna

uppfattning, även om de icke ansett sig kunna uttala sin

anslutning i allo till det förslag, styrelsen finner sig böra

framlägga. Vad beträffar de tillkallade representanterna

för tullpersonalen, hava dessa under de omständigheter, som

förelegat, visserligen icke velat direkte motsätta sig generaltullstvrelsens

förslag men dock funnit detsamma giva anledning

till vissa uttalanden, vilka styrelsen i annat sammanhang

vill återgiva.

Då generaltullstyrelsen nu går att framlägga sitt förslag

till tjänsteförteckning för tullverket, anser styrelsen sig böra,

för underlättande av jämförelsen med kommissionens förslag

till sådan förteckning, tills vidare behålla de benämningar

å de olika tjänstegraderna, som använts av kommissionen.

Först senare kommer styrelsen att till behandling upptaga

frågan om tjänstegradernas benämningar och, sedan dessa

för styrelsens vidkommande fastställts, framlägga sitt definitiva

förslag till tjänsteförteckning. I övrigt torde nu endast

behöva anmärkas, att styrelsen — i anslutning till styrelsens

tidigare gjorda hemställanden dels i utlåtandet rörande

omorganisation av gränsbevakningen (sid. 57) om bibehållande

av gränsbevakningschefstjänsten, dels i utlåtandet

angående omorganisation av lokaltullförvaltningen om bibehållande

av tullfiskalstjänsterna(sid.217)samtom inrättande

av särskilda kassörstjänster (sid. 248) och assistenttjänster

(sid. 239) — i förslaget upptagit dessa tjänster ävensom

att styrelsen dels, i enlighet med sin i sistberörda utlåtande

(sid. 24) gjorda hemställan om avslag å kommissionens

förslag om inrättande av distriktchefsbefattningar, uteslutit

dessa befattningar ur tjänsteförteckningen, dels ock, enär

styrelsen ännu icke tagit ställning till förslaget om kustbevakningschefstjänsternas

avskaffande, ansett sig böra uppföra

även dessa tjänster i förslaget. Slutligen har styrelsen

funnit lämpligt att, i den mån anledning därtill förelegat,

vid de särskilda tjänstegraderna inom parentes angiva

motsvarande benämning å respektive tjänster i nu gällande

stat.

52

FÖRSLAGET TILL AVLÖNINGSREGLEMENTE.

Gene råhult

styrelsens

förslag till

tjänsteförtec

Isning.

General tullstyrelsens under nu angivna förhållanden uppgjorda

förslag till tjänsteförteckning för befattningshavare

vid tullverket är av följande lydelse:

A. Manliga befattningshavare.

2 lönegraden:

Kustuppsyningsman av klass 2 (kustroddare).

3 lönegraden:

Uppsyningsman av klass 2 (vaktmästare).

4 lönegraden:

Kustuppsyningsman av klass 1 (kustvakt).

5 lönegraden:

Gränsuppsyningsman (gränsridare).

Uppsyningsman av klass 1 (vaktmästare).

6 lönegraden:

Kustöveruppsyningsman av klass 2 (kustuppsyningsman).

7 lönegraden:

Assistent.

Gränsöveruppsyningsman av klass 2 (gränsuppsyningsman).

Kustöveruppsyningsman av klass 1 (kustöveruppsyningsman).

Överuppsyningsman av klass 2 (uppsyningsman).

8 lönegraden:

Gränsöveruppsyningsman av klass 1 (gränsöveruppsyningsman).

Överuppsyningsman av klass 1 (överuppsyningsman).

9 lönegraden:

Materialförvaltare.

10 lönegraden:

Kammarskrivare.

TJÄNSTE FÖRTECKNINGEN.

53

12 lönegraden:

Tull fiskal.

Tullförvaltare av klass 4.

13 lönegraden:

Aktuarie.

Kassör.

Kontrollör.

Notarie.

Registrator.

Revisor.

Tullförvaltare av klass 3.

14 lönegraden:

Förste kontrollör.

15 lönegraden:

Förste revisor.

Gränsbevakningschef.

Kamrerare.

Kustbevakningschef.

Tullförvaltare av klass 2.

Överkontrollör av klass 2.

16 lönegraden:

Byråassistent.

Chef för statistiska avdelningen.

Tullförvaltare av klass 1.

Överinspektör av klass 2 (tullförvaltare, överinspektör).

(Iverkontrollör av klass 1.

17 lönegraden:

Förste sekreterare (sekreterare).

Övertullförvaltare (tullförvaltare).

18 lönegraden:

Överinspektör av klass 1.

54

FÖRSLAGET TILL AVLÖNINGSREGLEMENTE.

Byråchef.

Tulldirektör.

20 lönegraden:

B. Kvinnliga befattningshavare.

1 lönegraden:

Kvinnligt biträde av klass 3.

2 lönegraden:

Kvinnligt biträde av klass 2.

4 lönegraden:

Kvinnligt biträde av klass 1.

För att närmare belysa innebörden av detta förslag dels

i förhållande till kommissionens förslag, dels med avseende

å dess verkan på tulltjänstemännens inkomster bar styrelsen

låtit uppgöra och fogar såsom bilagor vid detta utlåtande

två särskilda tabeller (bilagor 2 och 3). Den ena av dessa

tabeller (bilaga 2) innefattar uppgift på de inkomster, sportelinkomster

oräknade, som tulltjänstemän av olika grader

komma att, för år räknat, åtnjuta under senare hälften av

år 1920 i form av fast avlöning och ortstillägg samt, i

enlighet med beslut av 1920 års riksdag, tillfällig löneförbättring

och dyrtidstillägg. Av ortsgrupperna betecknar

A ort utan ortstillägg, B ort, där 10 procent och

C ort, där 15 procent sådant tillägg utgår. Tabellen innehåller

därjämte, i den män sådant kunnat givas, uppgift

på den lönegrad enligt kommunikationsverkens löneplan, i

vilken envar av de nuvarande befattningshavarna skulle

uppföras dels enligt kommissionens, dels enligt styrelsens

förslag till tjänsteförteckning. Den andra tabellen (bilaga 3)

utvisar de årliga inkomster, envar befattningshavare inom de

olika lönegraderna och löneklasserna skulle åtnjuta å A-ort,

D-ort och G-ort i form av lön enligt den för kommunikationsverken

fastställda löneplanen, avsedd att gälla även

för tullverket, med tillägg av det dyrtidstillägg, som enligt

T JÄN STE L''ÖKTBCKNING EN.

.1920 års riksdags beslut tillkommer befattningshavare i

kommunikationsverken. I båda tabellerna hava avlöningsbeloppen

angivits utan frånräknande av pensionsavgifter.

På sätt generaltullstyrelsen här ovan omförmält, hava de

tillkallade representanterna för tullpersonalen gjort vissa

uttalanden i anledning av styrelsens nu avgivna förslagtill

tjänsteförteckning för tullverket. Representanterna för

tjänstemän av högre grad hava sålunda anfört, att de för

sin del ansåge generaltullstyrelsens förslag innebära en

möjlig lösning allenast under förutsättning, att extra-ordinarietiden

i tullverket avsevärt nedbringades och ej komme

att överstiga fem år för tjänstemän av högre grad, att

ersättningen åt kursdeltagare ej understege vad som kunde

komma att tillerkännas dylika i kommunikationsverken, att

avlöningen till extra ordinarie tjänstemän höjdes, att den

nuvarande tjänståldern vid befordran till högre grad än

kammarskrivare åtminstone icke komme att stiga samt

slutligen att särskilda åtgärder vidtoges för beredande av

ersättning åt de tjänstemän, som måste antagas hava blivit

ekonomiskt lidande på de av kristidsförhållandena och omorganisationen

förorsakade försämrade befordringsmöjligheterna,

varmed representanterna dock icke avsåge de särskilda

bestämmelser, vilka måste tänkas i varje fall behövliga

för förmedlandet av övergången från nuvarande avlöningsstat

till den kommande.

Representanterna för tjänstemän av lägre grad hava i

samma hänseende anfört följande. Ur enbart ekonomisk

synpunkt hade representanterna funnit det av 1914 års

tullkommission framlagda löneregleringsförslaget knappast

tillfredsställande för de befattningshavare, de företrädde,

och kunde sålunda från nämnda synpunkt ej anse en nedflyttning

av befattningshavarna i lägre lönegrader än de

av kommissionen föreslagna vara med billighet och rättvisa

överensstämmande, men med hänsyn till den redan

fastställda placeringen på löneskalan av vissa befattningshavare

vid kommunikationsverken hade representanterna

vid en jämförelse funnit sig nödsakade att böja sig för

en mindre jämkning i tullkommissionens förslag. Dock

ansåge de, att generaltullstyrelsen i fråga om de lägst avlönade

befattningshavarna vid såväl kustbevakningen som

56

FÖRSLAGET TILL AVLÖHXN G SREGLEMENTE.

lokaltullförvaltningen i det föreliggande förslaget förordat

eu för långt gående deklassering genom att nedflytta kustroddarna

från den av tullkommissionen föreslagna fjärde

till andra lönegraden samt en kategori vaktmästare från

föreslagna femte till tredje lönegraden. Visserligen kunde

i fråga om kustroddarna jämförelser göras med vissa vid

statens järnvägar i andra lönegraden inrangerade befattningshavare,

men kustroddarnas såväl som tullverkets övriga

lägre befattningshavares tjänstgöring innebure dock, utöver

vad som sålunda kunde anses jämförligt, även i viss mån

ett slags polistjänst, som borde berättiga till något högre

placering på löneskalan. Även beträffande de i tredje lönegraden

föreslagna vaktmästarna hade representanterna ansett,

att man bort stanna vid en nedflyttning till fjärde lönegraden.

Ehuru göromålen enligt förslaget skulle komma

att uppdelas och endast mindre kvalificerade dylika överlämnas

åt den här åsyftade vaktmästarkategorien, komme

dock även bland dessa göromål att finnas sådana — exempelvis

invisitationer och avvisiteringar — som borde giva

stöd för en placering i fjärde lönegraden, åtminstone då

det gällde dem av ifrågavarande vaktmästare, vilka vore

placerade vid de större tullförvaltningarna, där göromålen

i allmänhet vore av skiftande art. Särskilt med tanke på

att det föreliggande förslaget för en stor del vaktmästare

av första och andra avlöningsklasserna komme att innebära

en synnerligen ringa eller måhända ingen avlöningsförbättring

— en ekonomisk underkastelse, som blott kunde

bäras upp av tillförsikten om att varje duglig befattningshavare

inom rimlig tid kunde vänta befordran till femte

lönegraden — kunde representanterna endast med stor tvekan

giva förslaget sin anslutning, och detta enbart under förutsättning,

att de nuvarande befattningshavare, som sålunda

i och med löneregleringens ikraftträdande komme i en

mindre fördelaktig ställning än verkets övriga befattningshavare,

skulle genom särskilt förmånliga övergångsbestämmelser

hållas skadeslösa. — Representanterna befarade, att

en nedflyttning på löneskalan i så vidsträckt mån, som av

generaltullstyrelsen föreslagits, kunde komma att inverka

menligt på en tillfredsställande rekrytering av personaleu,

TJÅNSTEKÖKTKCKN INGEN.

57

enär tulltjänsten dock vore av sådan natur, att för dess

utövande fordrades särskilt dugligt och pålitligt folk. —

Såsom motivering för ovanstående förslag till tjänsteförteckning

får generaltullstyrelsen i underdånighet anföra

följande.

Vad först beträffar manliga befattningshavare, skulle enligt

kommissionens förslag icke någon av dessa inom tullverket

uppföras i första lönegraden. 1 andra lönegraden skulle

uppföras packhuskarlarna, vilkas anställning i statstjänst

förordats av kommissionen. Såsom senare i detta utlåtande,

vid behandlingen av kommissionens förslag i packhuskarlsfrågan,

omförmäles, har styrelsen ansett sig icke kunna

biträda kommissionens berörda förslag; men, såsom jämväl

i sammanhang därmed framhålles, borde enligt styrelsens

mening packhuskarlarna, därest de bleve statsanställda,

hava sin plats i lägre lönegrad än någon av övriga befattningshavare

i tullverket. Med hänsyn icke minst till

det förhållande, som skulle inträda, därest kommissionens

förslag i fråga om packhuskarlarnas statsanställning bifölles,

men även av andra enligt styrelsens mening vägande skäl

har styrelsen ansett sig icke kunna ifrågasätta uppförande

av någon tjänstegrad inom tullverket i första lönegraden.

Även på de lägst avlönade av tjänstinnehavarna i tullverket,

de nuvarande kustroddarna och vaktmästarna av klass 3 —

vilka befattningshavare vore de enda, som rimligtvis kunde

förutsättas bliva uppförda i första lönegraden — måste

nämligen ställas sådana anspråk, att enligt styrelsens åsikt

en dylik placering av dem icke bör komma i fråga. Kustroddarna

— kommissionens kustuppsyningsmän — äro visserligen

tilldelade en tulljakt eller tullbåt såsom besättning

och stå alltså i regel under omedelbar tillsyn av förman;

men ofta måste en sådan kustuppsyningsmän avdelas från

jakten för övertagande av självständig bevakningstillsyn,

såsom vid strandningar, lossning av fartyg i skärgård

eller dylikt. Vid dylika tillfällen fordras av honom icke

blott särskild uppmärksamhet och vaksamhet utan även

omdömesförmåga och en viss författningskunskap, särskilt

om de viktiga bestämmelserna till förekommande av smittsamma

sjukdomars införande i riket. Tillika måste på

kustuppsyningsmannen ställas krav på förfarenhet i segling

Motivering

för förslaget

till tjänster

förteckning.

Manliga befattningshavare.

1 och 2 lönegraderna.

58

FÖRSLAGET TILL AVLÖNING »REGLEMENTE.

och roderföring in. in. samt kunskap i motorskötsel. Styrelsen

måste därför anse en kustuppsyningsman vara likställd

med maskin- och pannskötare eller rorgängare inom statens

järnvägar, vilka befattningshavare upptagits i andra lönegraden.

Vad de nuvarande vaktmästarna — av kommissionen

benämnda uppsyningsman — beträffar, är, såsom

ock kommissionen å sid. 116 av betänkandet omförmäler,

klassindelningen för närvarande betingad förnämligast av

göromålens omfattning och i viss mån även av stationeringsortens

egenskap av att i större eller mindre mån anses

hänförlig till dyrort men icke så mycket av göromålens

art. Den av kommissionen föreslagna uppdelningen av

dessa tjänstemän i två klasser grundar sig däremot huvudsakligen

på den olika beskaffenheten av göromålen, i följd

varav uppsyningsman av båda klasserna skulle komma att

i regel finnas å en och samma ort; och då jämväl enligt

styrelsens åsikt denna synpunkt bör anses såsom den avgörande

samt beskaffenheten av ifrågavarande göromål lärer

hänvisa även den lägsta klassens uppsyningsmän till högre

lönegrad än den första — varom mera i det följande —

har styrelsen icke heller kunnat ifrågasätta, att någon klass

av uppsyningsmän skulle uppföras i första lönegraden.

För närvarande finnes å kustbevakningens stat uppförd,

förutom de nyss nämnda kustroddarna, ännu en annan

grupp av befattningshavare utan särskilt befäl, nämligen

kustvakter. Medan kustroddarna, som ovan sagts, äro tilldelade

tulljakter eller tullbåtar såsom besättning, äro kustvakterna

stationerade vid posteringar till lands, stundom

bestående av två men i allmänhet av endast en kustvakt.

Det senare förhållandet har dock visat sig på flera ställen

olämpligt, varför därstädes till förstärkning inkallats en extra

ordinarie kustroddare. Enligt kommissionens förslag skulle

nu kustroddare och kustvakter, under den gemensamma

benämningen kustuppsyningsmän, sammanslås i en lönegrad,

vilken av kommissionen föreslagits till den fjärde. Vad

först beträffar sammanslagningen av ifrågavarande två

grupper av befattningshavare i en och samma lönegrad,

kan styrelsen icke biträda detta förslag. Den skillnad, som,

enligt vad ovan sagts, råder mellan kustroddarnas och kustvakternas

tjänstgöring, framför allt den mera självständiga

TJÄ.NSTE FÖRTRO 1< NI N''( i 10 N.

59

ställning, de senare intaga, måste enligt styrelsens mening

föranleda en motsvarande skillnad i avlöningshänseende.

Såsom en lägre klass och följaktligen i lägre lönegrad höra

upptagas sådana kustuppsyningsmän, som tjänstgöra såsom

besättningskarlar å tulljakter eller tullbåtar eller såsom andre

man vid posteringar till lands; till eu högre klass och högre

lönegrad återigen sådana, som å större tulljakter med mera

än två mans besättning, befälhavaren inberäknad, äro avsedda

att vid förfall för befälhavaren intaga dennes plats

eller som vid posteringar till lands antingen ensamma utgöra

posteringen eller vid två- eller flermansposteringar

utöva förmanskap över posteringens övriga personal. De

förra torde, av redan anförda skål, böra hänföras till andra

lönegraden; de senare återigen synas med hänsyn till de

högre kvalifikationer, som måste fordras av dem på grund

av deras ansvarsfullare, med befälsrätt förenade ställning,

icke skäligen kunna placeras i lägre lönegrad än den fjärde.

Såsom redan förut sagts, finner styrelsen sig böra biträda

kommissionens förslag om uppdelning av uppsyningsmännen

— de nuvarande vaktmästarna — i två klasser med hänsyn

huvudsakligen till beskaffenheten av de olika göromål, vilka

tillkomma dessa tjänstemän, i stället för den nuvarande,

på andra grunder stödda indelningen av dem. Nämnda

göromål äro huvudsakligen av följande slag:

l:o) bevakning av tjänstelokaler;

2:o) bevakning å kaj eller tullbrygga samt av fartyg eller

järnvägsvagn till förhindrande av smuggling och andra

brott mot tullförfattningarna;

3:o) bevakning av gods ombord å fartyg under resa;

4:o) bevakning under transport inom tullplats av oförtullat

utrikes gods samt restitutionsgods och därmed jämförligt

gods;

5:o) märkning av lossat gods för beredande av möjlighet

att skilja med olika lägenheter inkommet gods;

6:o) bevakning av lossat gods å annan tid än allmän tjänstgöringstid

;

7:o) bevakning av dylikt gods, erforderlig i samband med

utlämnande till varuägare av därmed sammanblandat, redan

tullbehandlat gods;

8:o) bevakning av fartyg under lossning av partigods;

lönegraden.

60

FÖRSLAGET TILL AVLÖNINGSREGLEMENTE.

9:o) bevakning under lastning av förpassningsskyldigt

eller exportkontroll underkastat partigods;

10:o) tillsyn å inrikes sjötrafiken, påteckning av årspass

och inrikes förpassningar;

ll:o) kontrollåtgärder vid inloppsstation enligt § 203

tjänstgöringsreglementet;

12:o) invisitering av fartyg eller bantåg, kommande från

utrikes ort;

13:o) avvisitering av passagerareffekter;

14:o) bevakning under omlastning av med bantåg från

utlandet inkommande gods samt kollationering till märken

och nummer av sådant gods;

15:o) bevakning under lastning av förpassningsskyldigt

eller exportkontroll underkastat styckegods;

16:o) kollationering vid uppläggning i magasin av nederlags-

och transitupplagsgods;

17:o) kollationering vid utlämning av dylikt och därmed

jämförligt gods;

18:o) bevakning under lossning av styckegods; samt

19:o) så kallad prickning av postpaket, närmast jämförlig

med de tjänståtgärder, vilka erfordas vid lossning av styckegods.

Samtliga verkställda tjänståtgärder skola för varje dag

antecknas i vaktbok.

Slutligen må erinras, att uppsyningsmän kunna användas

till tullbehandling av vissa slag av gods samt till biträden

vid tullbehandling av visst gods.

De göromål, som sålunda åligga uppsyningsmän, äro,

såsom av förestående förteckning framgår, både av många

olika slag och delvis mycket krävande och maktpåliggande.

Gränsen mellan de mindre och de mera kvalificerade göromålen

torde lämpligen kunna dragas mellan punkterna 13

och 14 i förteckningen. Framför allt är bevakningen vid

lossning av styckegods av synnerligen krävande och ansvarsfull

beskaffenhet och fordrar långvarig vana för att

kunna verkställas utan avsevärt fördröjande av lossningen

och alltför många felaktigheter vid antecknandet i »lossningskladden»

av de ofta svårlästa märkena och numren på de

olika kollina, vilka i regel uppfordras ur lastrummet flera

i en »slinga». Den till redovisningen av det lossade godset

T JÅN STF. 1-’U KTEC KN INGEN.

(»1

hörande »rullprickningen», bestående däri, att de i lossningskladden

antecknade kollina avprickas å lossrullan, kan,

då fråga är om stora laster, draga högst avsevärd tid, ända

till derå dagar, och måste ske med största noggrannhet;

en felprickning kan ej upptäckas på annat sätt än genom

ompackning av rullan från början. Vid lossningsattestens

avgivande skola tillika angivas de kolli, som fattas i lasten

eller som lossats utan att vara uppförda på lossrullan. —

Åven vissa av de under punkterna 15, 16 och 17 upptagna

göromål äro ofta av särdeles viktig och ansvarskrävande

beskaffenhet samt stundom förenade med ekonomisk risk.

Det torde ock vara i hög grad önskvärt, att för de befattningshavare,

som skola fullgöra här berörda, mera kvalificerade

åligganden, inrättas en särskild utbildningskurs.

Generaltullstyrelsen vill i detta sammanhang erinra, att ett

steg redan tagits i sådan riktning genom anordnande på

grund av Eders Kungl. Maj:ts bemyndigande av särskilda

korrespondenskurser.

De under punkterna 1—13 upptagna göromålen kunna

väl icke i vikt och ansvar anses likvärdiga med de övriga;

men vissa av de förra äro icke dess mindre av ganska krävande

beskaffenhet, ofta på grund av de förhållanden, under vilka

de till stor del måste utföras, såsom särskilt den ansträngande

och i stor utsträckning förekommande nattbevakningen.

Kontrollåtgärder vid inloppsstation kunna vara

förenade med fara vid bördande av fartyg i stormigt väder;

den vid invisitation av fartyg erforderliga undersökningen

är ofta synnerligen ansträngande och kan även vara förenad

med vissa risker. De i punkt 7 angivna göromålen

fordra mycken noggrannhet och uppmärksamhet; och slutligen

kräves för avvisitering av passagerareffekter såväl omdömesförmåga

som även ett på en gång taktfullt och bestämt

uppträdande, varjämte ej mindre någon kännedom

om tulltaxan än även någon språkkunnighet är önskvärd.

Generaltullstyrelsen anser för sin del, att de egentliga

uppsyningsmännen böra vara uppdelade i två klasser, en

lägre, klass 2, och en högre, klass 1. Uppsyningsmännen

av klass 2 skulle handhava de under punkterna 1—13 upptagna

göromål; uppsyningsmännen av klass 1 återigen de

övriga göromålen. De förra torde, då deras göromål i allt

62

FÖRSLAGET TILL AVLÖNINGSREGLEMENTE.

4 lönegraden.

5 lönegraden.

fall äro att betrakta såsom mera kvalificerade än kustuppsyningsmännens,

icke kunna sättas lägre än i tredje lönegraden;

de senare däremot böra givetvis upptagas i högre

lönegrad och, enligt styrelsens uppfattning, med hänsyn till

beskaffenheten av dem åliggande göromål icke i lägre lönegrad

än den femte.

Till stöd för placeringen av kustuppsyningsmännen av

klass 1 i fjärde lönegraden tillåter styrelsen sig åberopa

vad här ovan anförts rörande kustuppsyningsmännens uppdelning

i en lägre och en högre klass.

I femte lönegraden har styrelsen, av skäl som nyss framhållits,

uppfört uppsyningsmännen av klass 1.

Vidare hava hit hänförts gränsuppsyningsmännen, de nuvarande

gränsridärna. Skälen härför äro följande.

Den tjänstgöring, som åligger gränsuppsyningsmännen,

samt de förhållanden, under vilka densamma måste fullgöras,

äro obestridligen av eu alldeles säregen natur. Dessa

tjänstemän äro nämligen mera än andra överlämnade åt sigsjälva;

endast i enstaka undantagsfall äro de ställda under

mera omedelbar och ständig tillsyn av befäl. Följden härav

bliver, att de ofta på egen hand och utan möjlighet att

rådföra sig med förmän eller kamrater måste avgöra frågor

av stundom ganska invecklad beskaffenhet, vilka lätt uppstå

med anledning av trafiken över riksgränsen. Av en stor

del gränsuppsyningsmän måste därjämte fordras en icke så

obetydlig varukännedom; på sätt styrelsen i sitt utlåtande

över kommissionens förslag till omorganisation av gränsbevakningen

antytt, lärer i sinom tid komma att såsom

villkor för befordran till gränsuppsyningsmän uppställas

fordran på genomgående av en särskild utbildningskurs.

Anspråken på deras duglighet, pålitlighet och kunskaper

måste alltså ställas jämförelsevis högt. Det övervägande

antalet gränsuppsyningsmän äro stationerade i glest bebyggda,

stundom nära nog öde trakter; avstånden till närmaste

platser med skolor, läkare, handelsbodar m. in. äro

i allmänhet högst avsevärda. Åven bostadsförhållandena

för gränsuppsyningsmännen äro ofta synnerligen svåra;

deras bostäder måste tydligen väljas med hänsyn till vägarna

för trafiken och de områden, som skola bevakas, och

detta förhållande i sammanhang med en ofta framträdande

TJÄNSTEFÖRTECKNINOBN.

63

obenägenhet hos gränsbefolkningen att upplåta bostad åt

gränsuppsyningsmännen bär föranlett, att dessa tjänstemän,

i regel med stora ekonomiska uppoffringar, måst förskaffa

sig egna boningshus. Åven de naturförhållanden, under

vilka flertalet gränsuppsyningsmän leva, bidraga att göra

deras tjänstgöring ansträngande och krävande.

På grund av nu anförda omständigheter, vilka framhållits

i flera avgivna yttranden ävensom i särskilda till generaltullstyrelsen

inkomna framställningar från lokala sammanslutningar

av ifrågavarande tjänstemän, anser styrelsen, att

gränsuppsyningsmännen böra anses likställda med uppsyningsmän

av klass 1 och alltså hänföras till femte lönegraden.

I sjätte lönegraden hava uppförts kustöveruppsynings- « lönegraden,

männen av klass 2, de nuvarande kustuppsyningsmännen,

vilka på grund av det självständiga befäl, varmed de äro

beklädda, ansetts böra uppföras två grader högre än sina

närmaste underordnade.

Till sjunde lönegraden hava, med tillämpning av samma 7 lönegraden.

# princip, som tagit sig uttryck i kustöveruppsyningsmännens

av klass 2 upptagande i sjätte lönegraden, hänförts dels

överuppsyningsmän av klass 2, motsvarande de nuvarande

uppsyningsmännen, dels gränsöveruppsyningsmän av klass 2,

motsvarande de nuvarande gränsuppsyningsmännen. Vidare

hava i denna grad upptagits kustöveruppsyningsmän av klass

1, eller de nuvarande kustöveruppsyningsmännen, vilka,

förutom det de föra befäl å större tulljakter, tillika utöva

närmaste befälet inom vederbörande kustbevakningsdistrikt,

sålunda även över de inom distriktet placerade, i sjätte

lönegraden uppförda kustöveruppsyningsmännen av klass

2. Slutligen hava till sjunde lönegraden hänförts de av

styrelsen i utlåtandet över förslaget till omorganisation av

lokalförvaltningen ifrågasatta nya tjänsterna, assistentbefattningarna.

För de åligganden, som skulle tillkomma

innehavarna av dessa tjänster, har styrelsen redogjort i

sagda utlåtande. Styrelsen tillåter sig framhålla, att

dessa åligganden visserligen till en del komma att bestå

av sådana göromål, som nu bestridas av särskilt prövade

och dugliga vaktmästare; men huvudparten av assistenternas

åligganden bliver dock göromål, till vilkas förrättande

64

FÖRSLAGET TILL AVLÖNINGSREGLEMENTE.

8 lönegraden.

9 lönegraden.

10 och högre

lönegrader.

Allmänna

synpunkter.

för närvarande användas tjänstemän av högre grad, ordinarie

och extra ordinarie kammarskrivare. För befordran

till assistent skulle fordras genomgående av en jämförelsevis

grundlig utbildningskurs i åtskilliga ämnen. Under

sådana förhållanden skulle det enligt styrelsens mening till

och med kunnat ifrågasättas, att assistenterna skulle uppföras

i ännu högre lönegrad än den sjunde. Att likväl

så icke skett beror huvudsakligen därpå, att placering av

assistenter i högre lönegrad än överuppsyningsmän av klass

2 ansetts kunna medföra den icke önskvärda påföljd, att

dugliga och framåtsträvande uppsyningsmän av klass 1

skulle i sådan utsträckning välja den till assistentbefattningar

ledande vägen, att därigenom lätteligen brist på

lämpliga personer till överuppsyningsmän kunde uppstå, i

synnerhet som befordran till assistent kan förväntas inträda

vid lägre ålder än befordran till överuppsyningsmän. Styrelsen

har därför stannat vid att föreslå assistenternas hänförande

till sjunde lönegraden.

För upptagande av överuppsyningsmännen av klass 1 och

gränsöveruppsyningsmannen av klass 1 i åttonde lönegraden

eller en grad högre än dem närmast underordnade

tjänstemän vid tull- och gränsbevakningen torde någon

särskild motivering icke finnas erforderlig.

Materialförvaltaren har, med hänsyn till det ansvar, som

är förenat med handhavandet av ett för hela tullverket

gemensamt förråd av förbrukningsartiklar, ansetts böra bibehållas

i den lönegrad, i vilken kommissionen upptagit

honom.

Den självständighet, varmed tjänstemän i högre tjänsteställning

i allmänhet hava att förrätta sina tjänstuppgifter

i tullverket, torde få anses utgöra en egendomlighet för

detta verk. Den av generaltullstyrelsen eller av överordnade

utövade kontrollen måste, då det gäller tullbehandlingsförfarandet,

antingen bliva i stort sett rent formell

eller ock endast tillfällig, i den mån en överordnad kan

under utövande av tillsjm å ett större eller mindre antal

underordnade i detalj följa tarifferingen. Genom en formell

eftergranskning kan emellertid i regel icke konstateras, huruvida

den gjorda varubedömningen eller värdeuppskattningen

är i realiteten riktig. Tjänstemannens uppgift blir därför

T.l Ä N STE l ’Ö KTE< ’ K N IN (i EN.

()ö

i vidsträckt mån ett förtroendeuppdrag. Aven i fråga om

godkännande av skeppsdokument, nationalitets- och mätningshandlingar

liksom beträffande övriga sjöfarten rörande

åtgärder träder självständigheten och det därmed förenade

ansvaret i dagen.

Det torde härvid ej heller böra lämnas ur sikte, att det

åt tullverket anförtrodda övervakandet av såväl sjöfarten

som varuförseln avser skyddande av högst betydelsefulla

intressen såväl för staten som för den enskilde. Här må

blott erinras om tullverkets skyldighet att kontrollera eller

hindra införsel av vissa varor, såsom giftiga ämnen, otjänliga

eller okontrollerade födoämnen, jordbruks- eller trädgårdsalster,

som kunna medföra fara för motsvarande inhemska

näringar, okontrollerade eller mindervärdiga silvereller

guldartiklar m. m. dylikt samt framför allt om det

tullverket åliggande övervakandet av gällande bestämmelser

till förhindrande av smittsamma sjukdomars införande i

riket.

Den befogenhet, som måste inrymmas åt varje särskild

tjänsteman eller förvaltning, är av eu för de enskilda intressena,

såväl sjöfartens som näringslivets i övrigt, ofta djupt ingripande

art. Att detta förhållande är ägnat att försvåra

tjänstemannens avgörande och sätta hans förmåga av fasthet

och objektivitet på prov, torde vara uppenbart. Uppgiften

för tjänstemannen blir härvid så mycket mera krävande,

som han, särskilt vad gäller varubedömningen, måste röra

sig på ett vidsträckt, ur praktisk sjmpunkt sett nära nog

obegränsat område, där nya och för honom dittills icke

eller endast föga kända produkter, artiklar och varuslag

ständigt förekomma under skiftande förhållanden och taga

hans förmåga att utforska och intränga i det nya fallet fullt

i anspråk.

Denna betonat självständiga verksamhet inom ett svårbehandlat,

ömtåligt och i avseende på kunskaper särdeles

krävande område — en självständighet, som utesluter möjligheten

för den överordnade myndigheten att annat än i stora

drag genom instruktioner reglera de underordnades verksamhet

och varigenom tullverket skiljer sig från sådana

verk, där det centrala av arbetsuppgifterna kan regleras

genom överst}Trelsens eller distriktstyrelsers direkta inUtlåtande.

IV. 5

10 lönegraden.

66 FÖRSLAGET TILL AVLÖNINGSREGLEMENTE.

gripande — måste föranleda styrelsen att uppställa långt

gående krav icke endast på ifrågavarande tjänstemäns

kunskaper och skicklighet utan även, och det i ej mindre

grad, på deras personliga lämplighet och allsidiga duglighet.

Det lärer ej kunna bestridas, att effektiviteten av

tullverkets såväl gränsskyddande som näringsskyddande

och beskattande verksamhet är i vidsträckt mån avhängig

av den enskilde tulltjänstemannens personliga kvalifikationer.

Möjligheten för generaltullstyrelsen att tillföra verket

en personal, som fyller dessa anspråk, är givetvis beroende

av att tullverket kan erbjuda sådana ekonomiska villkor,

att desamma ej endast xxppväga kostnaderna för den längre

utbildningen utan också giva styrelsen tillfälle att bland

det tillräckligt förutbildade materialet utvälja endast de

krafter, som befinnas i allo härför lämpliga och dugliga.

Det är dessa allmänna grunder styrelsen funnit avgörande

för sitt förslag till tjänsteförteckning i dess helhet men

särskilt i de delar, som beröra tjänstemän i högre lönegrader.

De äro givetvis nära sammanfallande med de grunder,

som tidigare åberopats av generaltullstyrelsen och godkänts av

statsmakterna. Dock är det tydligt, att dessa synpunkter

med den modernare tullagstiftning, som under 1900-talets

första decennium börjat taga form, vunnit ökad betydelse

och delvis erhållit nya moment, så bland annat i fråga om

den statistiska varuangivningen vid såväl införsel som i all

synnerhet utförsel av varor. Styrelsen förutsätter, att med

den skedda och skeende utvecklingen av landets näringsliv,

framför allt på det industriella området, det allt framgent

och i ökad grad kommer att bliva ett behov för staten att

erhålla noggranna informationer angående landets sjöfartssamt

in- och utförselförhållanden, en kunskap, som kan

vinnas eller åtminstone bliva tillförlitlig, endast om staten

har tillgång till en på dessa vidsträckta områden fullt kompetent

personal.

Såsom i det föregående redan blivit berört, äro tjänstemännen

i tullverket, särskilt de av högre grader, hänvisade

att i vidsträckt mån på ett självständigt sätt fatta ståndpunkt

till föreliggande spörsmål. Verkets organisation och

tjänstens natur nödvändiggöra, att detta självständiga handhavande

av normerna för tullbeskattningen måste tillkomma

TJÄNBTBFÖRTBCKNINdEN.

(i 7

lika väl de lägsta av nu ifrågavarande tjänstemän, nämligen

kammarskrivarna, som de övriga. De på tulltjänstemän i

högre tjänsteställning i allmänhet ställda anspråken måste

fördenskull göras gällande redan i fråga om kammarskrivare.

Åt dessa tjänstemän anförtros sålunda i utsträckt grad

handläggande på eget ansvar av alla slags tarifferingsgöromål,

även mycket invecklade. Fullt klart och tydligt

framträder detta förhållande vid alla de tjänsteställen, där

direkt eller ständigt överinseende av överordnade icke kan

anordnas, såsom vid mindre tullavdelningar, avsides belägna

packhus, å kajer och tullbryggor, vid expeditioner

utom tullplats eller utom fastställt packhusområde etc. samt

framför allt vid alla mindre tullförvaltningar. Även i de

fall, där — såsom förhållandet är i de största tullpackhusen —

överordnade ständigt äro närvarande, är kammarskrivarens

förmåga att på ett fullt tillfredsställande, självständigt sätt

handlägga tullbehandlingsgöromålen en förutsättning ''för

att den till dessa tjänstelokaler koncentrerade starka trafiken

skall kunna avvecklas med nödig raskhet.

Den sålunda jämväl kammarskrivarna tillkommande vidsträckta

befogenheten måste helt naturligt medföra, att, i

jämförelse med förhållandena inom andra med tullverket

ofta jämförda verk, denna tjänstemannagrupp måste få en

i avlöningshänseende något starkare framskjuten ställning.

Svårigheten att anställa fullt riktiga jämförelser mellan

arbetsuppgifterna å ena sidan i tullverket och å andra sidan

i kommunikationsverken har under förhandlingarna med de

tillkallade representanterna för dessa verk tydligt framträtt

och gjort sig icke minst förnimbar i fråga om kammarskrivargruppen.

Man torde få gå mycket långt upp på

skalan inom kommunikationsverken för att finna befogenheter

i fråga om såväl handhavandet av själva normerna för intäkternas

fastställande som förhållandet till den trafikerande

allmänheten, vilka kunna anses motsvara den befogenhet,

som lagts i händerna på tullverkets lägsta tjänstemän av

ifrågavarande kategori. Å andra sidan hava dessa senare

tjänstemän icke i allmänhet någon personal sig underställd.

Befälsutövning kan således icke för kammarskrivare ifrågakomma

annat än mera undantagsvis, såsom då kammarskrivaren

är tullförvaltarens närmaste man eller har be

-

68

FÖRSLAGET TILL AVLÖNINGSREGLEMENTE.

vakningsbefäl sig uppdraget. Generaltullstyrelsen anser

dock, att den vanskliga och ömtåliga ställning, som kammarskrivaren

intager till en sina intressen starkt bevakandeallmänhet,

medför fordran på egenskaper hos honom, som

fullt motsvara dem, vilka äro nödvändiga för utövande av

befäl. Fullt medveten om vanskligheten i varje jämförelse

mellan tjänstområden, som måste förefalla nära nog inkommensurabla,

anser styrelsen sig dock våga uttala, att styrelsen

under ovanberörda överläggningar kommit till den

uppfattning, att man för att finna en i motsvarande grad

ansvarsfull och personliga kvalifikationer krävande befattning

som kammarskrivarens måste taga förste postexpeditörens

eller förste stationsskrivarens till jämförelse.

I och för sig kan således kammarskrivargruppens placering

i tionde lönegraden sägas vara fullt motiverad redan

av arten av hans tjänstuppgifter. För denna placering

tala emellertid även andra och enligt styrelsens förmenande

lika starka skäl. Den nödiga högre förbildningen, vilken

enligt tullkommissionens uppfattning — till vilken även

generaltullstyrelsen anser sig böra ansluta sig — icke bör

sättas lägre än att den motsvarar studentexamen på reala

linjen, kräver givetvis, att aspiranten nedlägger avsevärt

större kostnader på sin utbildning. Därtill kommer, att

aspirant till kammarskrivartjänst och extra ordinarie kammarskrivare

icke kunna påräkna att nå befordran till ordinarie

tjänst vid samma tidiga ålder, som fallet är vid kommunikationsverken.

Generaltullstyrelsen anser visserligen,

att de för närvarande, av såväl kristidsförhållandena som

det ännu ej avslutade omorganisationsarbetet förorsakade

befordringsförhållandena äro att betrakta såsom onormala

och måste föranleda extraordinära åtgärder för sitt uppordnande,

men styrelsen förutser, att även med långt

gående åtgärder till förbättrande av berörda förhållanden

den speciella arten av såväl trafiken som tulltjänsten måste

föranleda, att extra-ordinarietiden inom verket kommer att

bliva avsevärt längre än som åtminstone för närvarande är

fallet inom kommunikationsverken. Med hänsyn till den

allmänna mognad och speciella erfarenhet i tjänsten, som

måste krävas av den ordinarie kammarskrivaren, vågar styrelsen

framhålla det såsom knappast önskligt, att ordinarie

(i!)

T JÅNSTE FÖUTEC K NIN GEN.

anställning såsom kammarskrivare vinnes tidigare än efter

fem års tjänstgöring i verket.

Den samfällda verkan av dessa båda faktorer på tjänstemannens

ekonomiska ställning i dess helhet hava representanterna

för tullpersonalen velat påvisa i ovannämnda,

under överläggningarna till styrelsen inlämnade tablå (bilaga

1), vilken, vad beträffar kommunikationsverken, granskats av

de tillkallade representanterna för dessa verks högre personal.

Ehuru den i tablån lämnade sammanställningen av

förhållandena inom de olika verken tydligen endast kan

vara ett genomsnittligt uttryck för dessa, lärer dock ett

visst värde kunna tillerkännas densamma såsom belysande

för en jämförelse mellan verken i förevarande hänseende;

och styrelsen har därför ansett sig böra här hänvisa till

tablån. Av tablån, vid vilkens uppställande utgåtts från

kammarskrivarnas placering i tionde och kontrollörernas i

trettonde lönegraden, framgår, att även om extratiden i

tullverket nedbringas till fem år samt de extra ordinarie tjänstemännens

avlöningsförmåner höjas från nuvarande nivå till

jämställdhet med kommunikationsverkens, full likställighet

beträffande den ekonomiska ställningen icke ännu inträtt

vid utgången av det 40:e året, detta givetvis beroende

på — förutom ovan nämnda faktorer i tullverket — den

tidiga befordran till högre grad, som kan påräknas inom

ifrågavarande kommunikationsverk. Ännu vid utgången av

50:e året, avsevärd tid efter uppnådd befordran till kontrollörsgrad

i tullverket, har ställningen icke undergått någon

nämnvärd förskjutning till tulltjänstemannens fördel.

Innan styrelsen går vidare i sitt yttrande angående tjänstemännens

placering i olika lönegrader, torde styrelsen hava

att redogöra för resultatet av sin i enlighet med erhållet

direktiv företagna undersökning av möjligheterna för åvägabringandet

av en differentiering av kammarskrivargruppen.

Styrelsen har därvid måst taga i ögonsikte det av tullkommissionen

föreslagna avskiljandet av mindre krävande

göromål till tjänstemän av nuvarande lägre grad samt

liärför föreslagna åtgärder. Enligt styrelsens uppfattning

är en sådan uppdelning möjlig särskilt å de större tullförvaltningarnas

kamerala avdelningar, och styrelsen föreställer

sig, att å dessa en förhållandevis stark indragning

70

FÖRSLAGET TILL AV LÖNT NOS REGLEMENTE.

lönegraden.

lönegraden.

av kammarskrivare kan företagas, en åtgärd, som för övrigt

på grund av den inställda rekryteringen av dylik personal

och den samtidigt inträffade starka ökningen av trafiken

praktiskt taget redan i vidsträckt mån måst vidtagas.

Men även å packhusavdelningarnas tjänstområden torde

enligt styrelsens uppfattning en icke oväsentlig användning

av lägre kvalificerad arbetskraft vara möjlig, en utveckling,

som för övrigt även här av samma skäl, som nyss anförts,

måst redan nu inledas. För utförande av de sålunda avsöndrade

göromålen har styrelsen föreslagit inrättandet av

dels assistenttjänster, dels tjänster för kvinnliga befattningshavare.

En uppdelning av kammarskrivargöromålen kan

således sägas komma att bliva genomförd i och med antagandet

och utvecklandet av de grundläggande principerna

för omorganisationen. De göromål, som därefter komma

att vara föremål för handläggning av kammarskrivare, bliva

av den jämna beskaffenhet och fordrande natur, att någon

uppdelning av dessa tjänstemän på olika klasser icke kan

tänkas med fördel äga rum. En differentiering av kammarskrivargraden

på annat sätt än som nyss berörts

finner styrelsen sig således icke kunna föreslå.

Till tolfte lönegraden hava hänförts tullfiskaler och tullförvaltare

av klass 4. Frågan om tullförvaltarnas placering

i olika klasser och lönegrader har styrelsen för avsikt att

här nedan upptaga till behandling i ett sammanhang och

vill därför beträffande såväl ifrågavarande som övriga klasser

av dessa befattningshavare hänvisa till denna framställning.

Av skäl, som styrelsen anfört i sitt utlåtande över tullkommissionens

förslag till omorganisation av lokalförvaltningen,

har styrelsen funnit sig böra föreslå tullfiskalernas

bibehållande. Beträffande dessa befattningshavares placering

i denna i förhållande till deras kompetens låga lönegrad

får styrelsen framhålla, att detta skett under den förutsättningen,

att, såsom för närvarande är avsett, deras tjänstuppgifter

i tullverket ej skola bereda dem sysselsättning i

samma utsträckning, som fallet är i fråga om övriga befattningshavare.

Av de i trettonde lönegraden upptagna tjänstemän hava

tullförvaltare av klass 3 ävensom kontrollörer av tullkommissionen

föreslagits skola uppföras i fjortonde lönegraden.

TJ ÄN STE I''('') ItTEC K NIN (110 N.

71

Det liar i det föregående antytts, hurusom det för ernående

av en i förhållande till kommunikationsverkens avlöningsnivå

nöjaktig ekonomisk ställning för tullverkets

befattningshavare synes utgöra eu på grund av vissa anförda

faktorer nödvändig förutsättning, att kontrollörerna

placeras i trettonde lönegraden. Kontrollörsgraden måste

nämligen — såsom ock av tullkommissionen anmärkes —

i stort sett antagas bliva slutmålet för det stora flertalets

befordran.

Den sålunda ifrågasatta placeringen av kontrollörerna

finner styrelsen iiven vara fullt berättigad med hänsyn till

vad som måste anses vara påkallat av dessa befattningars

natur. Kontrollören i packhustjänst avses att förestå

sådana mera betydande tullpackhus eller ock packhusavdelningar,

där anställandet av än högre befattningshavare

icke föranledes av rörelsens omfattning. 1 bägge

fallen är med hans befattning befälsutövning förenad, och

såsom packhusföreståndare är han dessutom i regel tullförvaltarens

närmaste man. Aven som föreståndare för

visst antal honom underställda tullbehandlingsexpeditioner

inom de största tullpackhusen eller packhusavdelningarna

— en organisationsform, som sedan någon tid tillbaka tilllämpats

i viss utsträckning och som styrelsen finner böra

komma till ytterligare utveckling — intager kontrollören

en arbetsledande och trafikdirigerande ställning. Önskvärdheten

å ena sidan av, att trafikens fordran på rask expedition

i största möjliga grad tillgodoses — faran å andra

sidan för, att tarifferingens säkerhet äventyras genom alltför

stor skyndsamhet, gör denna kontrollörens ställning

även ömtålig och påfordrande. Samtidigt skulle det åligga

kontrollören att öva tillsyn å tullbehandlingens riktiga och

omdömesgilla handläggning samt till behandling upptaga

till honom från trafiken eller underordnade hänskjuta

tullbehandlingsfall. I och med det att assistenter med

ringare kunskapsmått tagas i användning för tullbehandling,

måste naturligen kontrollörens uppgifter j^tterligare ökas i

ansvar. Under alla omständigheter måste kontrollören

behärska tarifferingsgöromålen i sådan grad och omfattning,

att förekommande frågors både riktiga och skyndsamma

avgörande möjliggöres, en kompetens, som kan

72

FÖRSLAGET TILL AVLÖNINGSREGLEMENTE.

förvärvas endast genom mångårigt, nitiskt deltagande i

tnllbehandlingsarbetet och därmed fortlöpande intresserat

studium såväl av förekommande litteratur som av författningar,

föreskrifter och prejudikat, vilka reglera gällande

tullbehandlingspraxis.

Kontrollörer i kontorstjänst havä i regel att närmast under

tullförvaltaren förestå den kamerala avdelningen. Betälsutövning

är sålunda i allmänhet förenad även med dessa

kontrollörsbeställningar. Verkets olikartade, betydelsefulla

uppgifter medföra, att de kamerala göromålen, i och för sig

och i sin helhet tagna, ställa stora fordringar på ledarens allsidiga

skicklighet och erfarenhet. Sjöfarts-, nederlags-, transitupplags-,

frihamns-, frilagers-, restitutions-, uppbörds-, redovisnings-

m. fl. ärenden bilda var för sig betydande göromålsgrupper,

vilka korrespondera med viktiga författningar eller

lörfattningskapitel. Givetvis kan kontrollören ej heller, lika

litet som de underordnade kamerala tjänstemännen, få stå

alldeles främmande för packhusarbetet, då dessa tulltjänstens

båda huvudgrenar på mångfaldigt sätt gripa in i varandra.

Här må erinras endast om tullbehandlingsattestens formella

eller undantagsvis, där så kan låta sig göra, reella eftergranskning

å tullkontoret samt om angivningens samband med

varubeskaffenhet eller med statistiska deklarationer.

Vissa av här nämnda göromålsgrupper, t. ex. nederlagsärenden,

äro ofta av den omfattning, att de måste överlämnas

åt mer eller mindre självständigt organiserade underavdelningar.

Andra — t. ex. in- och utklareringsgöromål

— äro om ej av lika stor omfattning dock av den betydelse

exempelvis för sjöfartens vederbörliga kontrollerande,

att de böra överlåtas på särskilda expeditioner med kontrollör

såsom föreståndare. Även om denne i dylika specialfall

således utövar befäl över ett mindre antal underordnade,

ligger dock huvudvikten i hans ställning på hans förmåga

att på ett för statens rätt och intressen betryggande

sätt handlägga hithörande ärenden. Det är således även

här kvaliteten i tjänstuppgiften och icke egentligen befäls*

ställningen, som bör vara bestämmande för avlöningens

tillmätande. Ett sådant förfarande finner styrelsen emellertid

så mycket naturligare, som det å ena sidan sammanhänger

med den allmänna beskaffenheten av tullverkets.

T.IÄ N STB l’< >UTB< IKNINOEN.

7:5

åliersranden, å andra sidan är on direkt konsekvens av tullpersonalens

av högre tjänstegrader relativa fåtalighet, vilken

medför, att ärenden av sinsemellan olika natur måste i stor

utsträckning läggas i händerna på varje enskild tjänsteman.

Vad i övrigt beträlfar antalet av och den närmare lokala

placeringen av såväl kontrollörer som kammarskrivare, lärer,

i överensstämmelse med tullkommissionens förslag, dessa

angelägenheters ordnande böra uppdragas åt den ifrågasatta

tjänstgöringskommissionen.

Särskilda kassörer skulle enligt styrelsens förslag finnas

anställda på tullkontoren i Stockholm, Göteborg och Malmö

för handhavande av uppbörden. Med hänsyn till de stora

belopp, dessa tjänstemän hava att på eget ansvar uppbära

och redovisa, finner styrelsen en lägre placering än i trettonde

lönegraden icke böra förekomma. Kassörer skulle

dessutom placeras på tulldirektörsexpeditionernas kassaavdelningar,

där de på grund av de olikartade och fordrande

göromålen hava att fullgöra ett så betydande tjänstuppdrag,

att deras uppförande på ifrågavarande plats å löneskalan

måste anses vara väl motiverat.

Då placeringen av aktuarie, notarie, registrator och revisor

i trettonde lönegraden står i full överensstämmelse med

placeringen av motsvarande befattningar i kommunikationsverken

och det icke lärer kunna göras gällande, att ifrågavarande

tjänstemäns arbetsuppgifter inom tullverket skulle

vara mindre kvalificerade än inom kommunikationsverken,

torde någon närmare motivering för styrelsens förslag i

denna del ej erfordras.

Till uppförande i trettonde lönegraden föreslås slutligen

tullförvaltare av klass 3.

Förste kontrollörer äro avsedda att komma till använd- uiönegradening

dels såsom föreståndare för vissa större tullpackhus,

nämligen i Karlskrona, Kalmar, Landskrona och Halmstad,

ävensom för tullavdelningarna för ångfärjetrafik samt för

postpaket i Malmö, dels ock såsom överkontrollörens närmaste

man vid stora packhusen i Stockholm och Göteborg.

Vidare tänkas desamma utöva befäl närmast under vederbörande

chef vid de kamerala avdelningarna av tullkamrarna i

Hälsingborg och Trälleborg ävensom komma att å tullkontoren

i Stockholm och Göteborg däri biträda närmast under

74

FÖRSLAGET TILL A VLÖXINGSREGLEMENTE.

överkontrollören. Slutligen tänkas de placerade såsom föreståndare

för tulldirektörsexpeditionernas kassaavdelningar.

Med hänsyn till den fordrande naturen av dessa befattningar

torde deras uppförande i fjortonde lönegraden vara väl grundat.

Styrelsen anser det till och med kunna starkt ifrågasättas, om

ej även för tullverkets förste kontrollörer placering i femtonde

lönegraden — som i statens järnvägar härför kommit

till användning — vore att anse som mot tjänstens betydelse

bättre svarande. Förnämligast på grund av organisatoriska

hänsyn har styrelsen emellertid varit nödsakad att

avstå från ett sådant förslag.

15 lönegraden. Föreståndarna för tullpackhus av sådan betydenhet som

de i Hälsingborg, Norrköping, Trälleborg, Gävle och

Sundsvall liksom för de mera fristående tullpackhusavdelningarna

i Stockholm och Göteborg hava ansetts böra

intaga en i avlöningshänseende mot deras befogenhet och

ansvar svarande ställning och därför såsom överkontrollörer

av klass 2 upptagits i femtonde lönegraden. Av likartade

grunder har styrelsen hit hänfört överkontrollörerna vid tullkontoren

i Stockholm, Göteborg och Malmö, ävensom vid

tullbevakningsinspektionerna i samma tre städer.

Styrelsen har, såsom i dess utlåtande över tullkommissionens

omorganisationsförslag beträffande gränsbevakningen

närmare utvecklas, funnit sig böra föreslå bibehållandet

av gränsbevakningschefsbefattningen. Vidare har

styrelsen, på sätt tidigare omförmälts, ansett sig för närvarande

förhindrad att taga ståndpunkt till kommissionens

förslag om avskaffande av kustbevakningschefstjänsterna

och därför upptagit dessa tjänster i sitt förslag till tjänsteförteckning.

Därest nu ifrågavarande tjänster varda bibehållna,

lära desamma icke skäligen kunna placeras i lägre

lönegrad än den femtonde. Den nuvarande skillnaden i

avlöningshänseende mellan å ena sidan gränsbevakningschefstjänsten

och å andra sidan kustbevakningschefstjänsterna

synes styrelsen ingalunda betingad av någon motsvarande

skillnad i beskaffenheten av eller ansvaret vid

dessa tjänster; och, därest i enlighet med styrelsens förslag

gränsbevakningen i Bohuslän tillföres gränsbevakningschefens

verksamhetsområde, lärer hans likställande med

kustbevakningscheferna bliva än mera berättigat.

T.IÄNSTE l''()KT KC KN IN (. UN. 7 5

Befattningarna som förste revisor ocli kamrerare ä styrelsens

kameralbyrå, med vilka befattningar äro förenad*;

göromål av synnerlig vikt, såsom närmare framgår av

motiveringen till tullkommissionens löneregleringsförslag,

synas styrelsen närmast jämförliga med de likabenämnda

befattningarna i järnvägsstyrelsen, och har styrelsen därför

funnit sig böra föreslå deras placering i femtonde lönegraden.

I samma grad lärer även den föreslagne förste revisorn å

revisionsbyrån böra upptagas.

Tullförvaltare av klass 2 anser styrelsen böra hit hänföras.

Av styrelsens tjänstemän äro i sextonde lönegraden upp- 1

tagna chefen för statistiska avdelningen samt byråassistenterna.

Den förre skulle genom detta förslag erhålla samma

placering som den likabenämnde befattningshavaren inom

järnvägsstyrelsen. Generaltullstyrelsen anser med hänsyn

till vikten av att för denna befattning i tullverket kunna

förvärva och behålla en verkligt duglig och skicklig person

en lägre placering icke kunna ifrågakomma. Såsom skäl

härför anser styrelsen sig endast behöva erinra därom, att

det på denne tjänstemans personliga driftighet och duglighet

är i väsentlig mån beroende, huruvida de genom

tullverket insamlade statistiska primäruppgifterna skola

erhålla nödig tillförlitlighet. Omfattande detaljkunskaper i

all statistisk varuangivning — vilken som bekant är än

mera detaljerad än den taxeenliga — ävensom stor erfarenhet

i import- och exporthandelns speciella varuförsel äro

givetvis nödvändiga förutsättningar för uppdragets rätta

bestridande. Slutligen bör det icke lämnas ur sikte, att

under statistiska avdelningens chef lyder en avsevärd mängd

arbetskrafter, vilka torde i en snar framtid behöva ytterligare

förstärkas.

Byråassistenterna i tullverket intaga en helt annan ställning

än byråassistenterna inom statens järnvägar och benämningen

är ej heller betecknande för deras viktigaste

åligganden. För närvarande äro dylika befattningshavare

anställda allenast å tullbehandlings- och upplysningsbyrån

men skulle framdeles finnas även å den nya byrå för

personalärenden, som generaltullstyrelsen å annat ställe

(5 lönegraden.

76 FÖRSLAGET TILL AVLÖNINGSREGI.EMENTE.

föreslagit till inrättande. I båda fallen lärer deras uppgift

bliva i huvudsak inspekterande, för de förra inom tullbehandlingsområdet

— och detta även i viss mån i fråga

om den byråassistent, som skulle förestå tullverkets huvudlaboratorium

i Stockholm — för de senare inom andra

grenar av förvaltningen. Den dessa tjänstemän tillkommande

uppgift måste anses såsom i alla avseenden synnerligen

betydelsefull och krävande icke blott i och för sig

utan även med hänsyn till den grannlaga karaktären därav,

som tydligen förutsätter ett på samma gång taktfull och

fast uppträdande av vederbörande. På dessa befattningshavares

höga personliga kvalifikationer måste styrelsen

fästa så mycket större vikt, som ifrågavarande tjänstemän

för att väl fylla sin uppgift måste under sin reseverksamhet

förmedla och, såsom även med omorganisationen avsetts,

ytterligare utöka den betydelsefulla kontakten mellan styrelsen

och lokalförvaltningen. 1 den mån byråassistenterna

icke komma att vara upptagna av inspekterande verksamhet

vid rikets tullförvaltningar eller av det samarbete med

respektive byråer, som påkallas av denna verksamhet, skulle

de såsom byråchefernas närmaste män biträda vid förekommande

ärendens beredning, hvarjämte en byråassistent

givetvis skulle vid förefallande behov inträda såsom vikarie

för byråchef.

Vad särskilt beträffar byråassistenterna å tullbehandlingsbyrån

torde i detta sammanhang böra erinras, att de i en

vid kommissionens betänkande fogad reservation (sid. 222)

angivna, ur arbetsordningen för bemälda byrå utbrutna

åligganden långt ifrån äro att anse såsom ett uttryck för

byråassistenternas egentliga verksamhet utan endast kunna

betraktas såsom sådant mera tillfälligt arbete, varmed, enligt

vad man vid tiden före byråns tillkomst trodde sig

kunna antaga, nämnda tjänstemän skulle under eventuellt

ledig tid kunna sysselsättas. Erfarenheten gav emellertid

redan vid första stadiet av byråns verksamhet vid handen,

att de göromål av synnerligen maktpåliggande natur, som

voro avsedda att utgöra byråassistenternas egentliga åligganden

och ävenledes uppräknats i den åberopade arbetsordningen,

fullständigt tagit deras tid i anspråk, varför först

-

berörda göromål uppdragits åt andra, lägre kvalificerade

arbetskrafter.

Det ligger i sakens natur, att mycket höga fordringar

måste ställas på tullbehandlingsinspektörerna såväl beträffande

kunskapsmått. och omdöme i tullbehandlingsfrågor,

i vilka avseenden de böra vara på alla punkter fullt jämgoda

med de tjänstemän, vilkas verksamhet de skulle hava

att inspektera, som även med hänsyn till förmåga att på

lämpligt sätt fullgöra den grannlaga uppgiften.

Vad här ovan anförts beträffande byråassistenterna å tullbehandlingsbyrån

gäller även, likvisst å andra grenar inom

tullverket än tullbehandlingsområdet, om byråassistenterna

å den föreslagna nya personalbyrån, rörande vilkas ställning

och åligganden generaltullstyrelsen tillåter sig hänvisa

till sitt utlåtande över förslaget till omorganisation av

styrelsen och lokalförvaltningen (sid. 23 och 24).

Placeringen av byråassistenterna i sextonde lönegraden

torde sålunda få anses fullt befogad ej blott med hänsyn

till de höga anspråk, som måste ställas på dessa tjänstemän,

utan även ur den synpunkt, att desamma icke må

intaga en lägre plats å löneskalan än större delen av de

högre tjänstemän i chefsställning, med vilka de under sin

inspektion komma i beröring och på vilkas verksamhet i

tjänsten de alltså böra utöva ett visst inflytande. Slutligen

skulle kunna tilläggas, att den med ifrågavarande

tjänster förenade skyldigheten att vistas på resor under

stor del av året innebär en icke ringa olägenhet och uppoffring

även av ekonomisk art.

Överkontrollörer av klass 1 skulle förekomma allenast

vid tullbehandlingsinspektionerna i Stockholm, Göteborg

och Malmö, där de närmast under överinspektören skulle

utöva tillsyn över personal, tullbehandling och trafik, samt

vid tulldirektörsexpeditionerna såsom tulldirektörens närmaste

man. Den föreslagna placeringen av dessa tjänstemän

i sextonde lönegraden lärer få anses till fullo motiverad

av deras ställning såsom chefens närmaste man vid tullförvaltningsavdelningar,

vilka med hänsyn till vikten och

omfattningen av därstädes förekommande göromål torde

vara att anse såsom bland de främsta i riket. Vad särskilt

beträffar överkontrollörerna vid tullbehandlingsinspektionerna,

78

FÖRSLAGET TILL AVLÖNINGSREGLEMENTE.

kommer härtill deras förmanskap över en talrik, högt kvaliticerad

personal; för överkontrollörerna vid tulldirektörsexpeditionerna

åter kan såsom särskilt för deras hänförande

till ifrågavarande lönegrad åberopas angelägenheten av att

till vikarie för tulldirektör finnes att tillgå en tjänsteman,

som, jämte det han är förtrogen med en tulldirektörs mångskiftande

och grannlaga uppgifter, icke intager en lägre

tjänsteställning än åtminstone flertalet av de tjänstemän,

över vilka han tillfälligtvis kommer att utöva förmanskap.

Såsom chefer för tullkontoren och tullbevakningsinspektionerna

i Stockholm, Göteborg och Malmö intaga överinspektörerna

av klass 2 eu framskjuten och ansvarsfull

ställning, vilken bör äga sin motsvarighet i deras plats å

löneskalan. Styrelsen anser sig allenast behöva erinra därom,

att i och med genomförandet av omorganisationen överinspektörerna

vid tullbevakningsinspektionerna skulle, förutom

den betydelsefulla uppgiften som tullbevakningens å

dessa platser högsta ledare och chefer för en synnerligen

talrik personal, få att svara även för kontrollen i dess helhet

över sjöfarten, i det att in- och utklarering av fartyg samt

därmed i samband stående viss journalsföring framdeles skulle

komma att förläggas till sagda avdelningar. Tullkontoren, å

andra sidan, erhålla, även med beräknande av den minskning

i göromål, som skulle föranledas av klareringsgöromålens

överflyttning till tullbevakningsinspektionerna, genom indragningen

av nederlags- och uppbördskontoren en väsentlig

utvidgning av sitt hittillsvarande arbetsområde. Helt naturligt

föranledes härav ett ökat ansvar och arbete för kontorets

chefer. Ifrågavarande tjänstemän hava därför hänförts

till sextonde lönegraden.

Till uppförande i samma lönegrad föreslår styrelsen slutligen

tullförvaltare av klass 1.

I detta sammanhang vill styrelsen till behandling i dess

helhet upptaga frågan om tull förvaltarn as placering på löneskalan.

Tullkommissionen har i sitt förevarande betänkande framlagt

ett förslag till tullförvaltarnas klassindelning, vilket

förslag kommissionen emellertid själv anser icke böra betraktas

såsom slutgiltigt. Styrelsen har också funnit nödvändigt

att föranstalta om en särskild utredning av denna

TJÄN8TEFUKTIG KNINdEN.

7!)

fråga. I avvaktan på resultatet härav liar styrelsen, som

instämmer i kommissionens förslag om bestämmande av

klassernas antal till fyra, funnit sig kunna betrakta den av

kommissionen gjorda indelningen endast som en exemplifiering.

Vid eu dylik klassindelning måste av naturliga skid

hänsyn alltid tagas till omfattningen av den på varje plats

rådande rörelse. En faktor av i viss mån motsatt verkan

utgör emellertid för tullverkets vidkommande det nödvändiga

kravet på likformighet i tullbehandling. Vid även

relativt obetydliga tullplatser måste chefens tulltekniska

utbildning vara sådan, att icke olikformighet i tullbeskattningen

uppstår, enär ett sådant förhållande, som säkerligen

komme att från trafikens sida så mycket som möjligt utnyttjas,

givetvis skulle äventyra såväl statsverkets som

allmänhetens intressen.

Av denna anledning har styrelsen haft under övervägande

möjligheten av en sammanslagning av tullförvaltare

av klasserna 4 och 3 till en klass, vilken med hänsyn

ej mindre därtill, att befordran till chefsställning icke kan

tänkas ernås av andra än sådana äldre kammarskrivare,

som kunna vänta att snarligen erhålla befordran till kontrollör-,

än även till den omständigheten, att nödig tullteknisk

erfarenhet först efter mångårig tjänstgöring kan

vinnas, lärer hava bort uppföras i en lönegrad, som

åtminstone ej läge lägre än den, i vilken kontrollörer skulle

upptagas, eller den trettonde. Emellertid har styrelsen,

såsom redan antytts, under förhandenvarande omständigheter

ansett sig böra avstå från detta önskemål och förty

föreslagit, att de av tullkommissionen ifrågasatta tullförvaitarna

av klass 4 måtte bibehållas samt uppföras i tolfte

lönegraden. Av nyss anförda skäl har styrelsen vid sådant

förhållande upptagit tullförvaltarna av klass 3 i trettonde

lönegraden, eller en grad lägre än den av kommissionen

föreslagna.

Tullkommissionen har påyrkat upptagandet av såväl förste

kontrollörer som tullförvaltare av klass 2 i femtonde lönegraden.

Av förut angivet skäl har styrelsen likväl ansett

sig nödsakad att föreslå förste kontrollörerna till placering

i fjortonde graden. Denna nedflyttning anser styrelsen

80

FÖRSLAGET TILL AVLÖS ING SREGLEMENTE.

emellertid icke böra utsträckas till nämnda tullförvaltarklass.

Enligt styrelsens uppfattning måste nämligen ställningen

som tull förvaltningschef å här ifrågakommande tullplatser

anses medföra än högre anspråk på innehavaren,

i det denne ej endast bär det större ansvaret för hela förvaltningens

skötsel utan även tydligen bör behärska såväl

det kamerala som det tulltekniska arbetsfältet, en uppgift,

vars innebörd torde vara i sina huvuddrag tillfyllest antydd

genom den föregående framställningen. A en dylik förvaltningschef

vilar även uppgiften att avfatta förekommande

rapporter, utlåtanden och framställningar till styrelsen eller

andra myndigheter. Det ligger i tulltjänstens natur, att

denna sida av chefens verksamhet bliver, såsom regel taget,

starkt betonad i tullverket. Klagomål från allmänheten

över tullbehandlingsbeslut eller ansökningar om upplysning

angående viss varas rätta rubricering äro ständigt förekommande

ärenden. Brott mot tullförfattningarna, såsom

olovlig varuinförsel eller -utförsel, seglationsbrott, överträdelser

av lagen om oriktig ursprungsbeteckning samt i

allmänhet av alla författningar, som reglera varuförseln

och sjöfarten, föranleda helt naturligt ofta skriftlig handläggning

av besvärlig och fordrande art. Erinras kan även

i detta sammanhang om tullförvaltares skyldighet att i

tullmål som åklagare föra tullverkets talan, en skyldighet,

som enligt styrelsens förslag skulle bibehållas. Ärenden

av betydelsefull art äro även tullverkets lokalfrågor, vid

vilkas lösning tullförvaltningsföreståndarens förmåga att på

ett riktigt sätt hävda verkets berättigade intressen inför

kommunens myndigheter är av synnerlig vikt. Överhuvud

taget ställer för övrigt tulltjänsten sådana fordringar på

tulltjänstemännens och givetvis i främsta rummet chefens

riktiga, på en gång justa och fasta uppträdande i förhållande

till allmänheten, vars intressen, såsom ovan redan blivit

antytt, ofta på ett synnerligen kännbart sätt beröras av

åtgärderna i tjänsten, att stor vikt måste fästas vid hans

personliga lämplighet. Det är härvid uppenbarligen ej

utan sin betydelse, att denna beröring med trafiken även

har en internationell sida, såsom fallet är i fråga om utländska

fartygsbefälhavare, handelsresande av främmande

nationalitet eller den regelmässiga passagerartrafiken över

-

TJÄN8TEFÖRTECKNINGEN.

81

huvud. Slutligen har tullförvaltningsföreståndaren att vårda

sig om befattningshavarnas vederbörliga förkovran i tjänsten,

öva tillsyn över deras sätt att handlägga dem anförtrodda

ärenden samt göra sig i möjligaste mån förtrogen med deras

lämplighet eller duglighet för tjänstens olika grenar och

grader. Denna sida av tjänsten måste i tullverket på grund

av den enskilde tjänstemannens vittgående befogenhet och

svårigheten att effektivt kontrollera detaljerna i hans tjänsteverksamhet

nödvändigtvis påkalla en chefens särskilda uppmärksamhet.

Inom tullverket hava fördenskull hittills

bibehållits — och skulle enligt styrelsens mening även för

framtiden bibehållas — rätten och skyldigheten för lokalförvaltningens

chefer att avgiva skriftliga förord vid tjänstetillsättningar.

Från olika sidor påkalla således tjänstuppgifterna

tullförvaltningsföreståndarens självständiga, initiativkraftiga

och ansvarskännande ingripande i viktiga, ofta

ömtåliga och svårlösta frågor eller förhållanden. Med hänsyn

till dessa omständigheter har styrelsen icke tvekat att föreslå

tullförvaltare av klass 2 till upptagande i femtonde

lönegraden.

Styrelsen anser det på anförda grunder väl hava kunnat

sättas i fråga, huruvida ej tullförvaltare av klass 3 bort

uppföras i fjortonde lönegraden. Då styrelsen emellertid

stannat vid att föreslå deras upptagande i trettonde lönegraden,

har härtill i viss mån bidragit den omständigheten,

att det avsedda bibehållandet av tullförvaltarna av klass

2 i den av tullkommissionen föreslagna femtonde lönegraden

skulle något förbättra befordringsutsikterna för

tullförvaltare av klass 3 och sålunda i viss män kunna

motverka de mindre gynnsamma följderna av den vidtagDa

nedflyttningen. Styrelsen har för övrigt haft eu viss anledning

till sitt förslag i nu förevarande hänseende därutinnan,

att tullförvaltarnas av klass 2 placering två lönegrader

högre än tullförvaltarna av klass 3 har sin motsvarighet

i kommunikationsverkens löneplan.

Till sextonde lönegraden har styrelsen ansett tullförvaltarna

av klass 1, omfattande cheferna å rikets till rörelsen

mest betydande tullplatser,, böra hänföras. Av

dessa förvaltningar äro emellertid tre av den storlek, att

lämpligheten av de särskilda tjänstegrenarnas sammanfattUtlåtande.

IV. 6

82

FÖRSLAGET TILL AVLÖNINI^REGLEMENTE.

17 lönegraden.

18 lönegraden.

20 lönegraden.

K v i n n 1 i g a

befattningsh

a v a r e.

ning under eu enda ansvarig chef kan sättas i iråga. Styrelsen

avser härmed tull förvaltningarna i Hälsingborg, Trälleborg

och Norrköping. En uppdelning av förstnämnda förvaltning

i självständiga avdelningar har vid upprepade tillfällen

av styrelsen tagits i övervägande efter framställningar

från där placerade chefer. Oaktat styrelsen icke kunnat

undgå att finna de för uppdelningen anförda skälen väl

grundade, har styrelsen dock ansett med en dylik omorganisation

böra tills vidare få anstå. Den i påfallande grad

maktpåliggande arten av förvaltningschefens tjänstuppgifter

såväl å berörda ort som å de båda övriga har emellertid

föranlett styrelsen att föreslå, att sagda tre tullförvaltningschefer

under namn av övertullförvaltare måtte bibehållas i

den för tullförvaltare av klass 1 av tullkommissionen påyrkade

lönegraden, eller den sjuttonde, och sålunda undantagas

från den av styrelsen i övrigt föreslagna nedflyttningen

av dessa tjänstemän.

Utom nyssnämnda övertullförvaltare har styrelsen i

sjuttonde lönegraden uppfört alleuast förste sekreterarna

lios generaltullstyrelsen, vilka tjänstemän med avseende å

erforderliga kvalifikationer och beskaffenheten av dem tillkommande

göromål äro fullt jämställda med förste sekreterarna

i andra ämbetsverk.

Styrelsen anser i likhet med tullkommissionen och på

enahanda grunder, att adertonde lönegraden bör tillkomma

cheferna för tullbehandlingsinspektionerna i Stockholm, Göteborg

och Malmö.

Av lokalförvaltningens tjänstemän hava i enlighet med

kommissionens förslag och på av densamma anfört skäl till

tjugonde lönegraden hänförts tulldirektörerna i rikets tre

största städer. Placeringen torde för övrigt med hänsyn

därtill, att under tulldirektören skulle lyda ej endast viss

sektion av vederbörande tullförvaltning utan även densammas

samtliga avdelningar, få anses fullt befogad.

För byråchefernas uppförande i tjugonde lönegraden

torde någon särskild motivering icke vara erforderlig.

I fråga om de kvinnliga befattningshavarnas placering i

olika lönegrader tillåter generaltullstyrelsen sig hänvisa till

vad härom i styrelsens utlåtande över kommissionens förslag

rörande omorganisation av generaltullstyrelsen och

i)

TJÅN8TEFÖHTECKNINUEN. 83

lokaltullförvaltningen anförts och föreslagits vid behandlingen

av frågan om personalen å styrelsens byråer. 1 vad

mån kvinnliga befattningshavare av olika lönegrader böra

anställas vid lokaltullförvaltningen, lärer bliva föremål för

eu blivande tjänstgöringskommissions undersökning och

förslag.

I enlighet med vad här ovan omförmälts, övergår generaltullstyrelsen

nu till frågan om benämningarna å tjänstemän

av olika tjänstegrader.

Den i sådant avseende mest genomgripande förändring,

som av kommissionen föreslagits, är, att de nuvarande benämningarna

kustroddare och kustvakt, gränsridare samt

vaktmästare skulle ersättas med respektive benämningarna

kustuppsyningsman, gränsuppsyningsman samt uppsyningsman

av klass 2 och klass 1. Såsom en följd härav skulle

de nuvarande kustuppsyningsmännen, gränsuppsyningsmännen

och uppsyningsmännen i stället benämnas kustöveruppsyningsman,

gränsöveruppsyningsman och överuppsyningsman

av klass 2 samt de nuvarande kustöveruppsyningsmännen,

gränsöveruppsyningsmännen och överuppsyningsmännen

behålla sina nuvarande benämningar med

tillägget »av klass 1.» I övrigt innebär kommissionens

törslag i titelfrågan endast de förändringar, att benämningen

förste aktuarie såsom beteckning för föreståndaren för revisionsbyråns

statistiska avdelning skulle utbytas mot benämningen

chef för statistiska avdelningen samt att cheferna

för tullkammarkontoren — enligt styrelsens förslag tullkontoren

— i Stockholm, Göteborg och Malmö skulle benämnas

överinspektörer i stället för tullförvaltare. I fråga

om överkontrollörer, tullförvaltare och överinspektörer har

klassbeteckningen bibehållits.

Förslaget om införandet av benämningen uppsyningsman

å de lägsta tj än stegraderna inom lokalförvaltningen samt

kust- och gränsbevakningen — vilket förslag framställts

huvudsakligen för att den nuvarande titeln vaktmästare

skulle, i tullverket liksom i andra verk, kunna avskaffas —

kan styrelsen .emellertid icke helt och hållet biträda. Sagda

benämning synes styrelsen icke lämpligen böra komma till

användning vare sig för de tjänstemän vid lokalförvaltningen,

som förrätta enklare bevakningsgöromål (kommis

-

Titelfriiyan.

84

FÖRSLAGET TILL AVLÖNINGSREGLEMENTE.

sionens uppsyningsman av klass 2), eller för de lägsta befattningshavarna

vid kustbevakningen, de nuvarande kustroddarna

och kustvakterna, vilka skulle enligt kommissionens

förslag sammanföras i en tjänstegrad under benämningen

kustuppsyningsmän men enligt styrelsens förslag fortfarande

hållas åtskilda. För nyssnämnda kategori av tjänstemän vid

lokalförvaltningen föreslår generaltullstyrelsen, som jämväl

anser, att vaktmästartiteln icke bör bibehållas, benämningen

tillsyningsman; för de två lägsta graderna vid kustbevakningen,

kustroddare och kustvakt, anser styrelsen benämningarna

kustvakt och förste kustvakt lämpligen kunna komma till

användning. Benämningen uppsyningsman skulle alltså

enligt styrelsens mening förbehållas de tjänstemän vid

lokalförvaltningen, vilka hava att bestrida de viktigare av

de nuvarande vaktmästarnas göromål, ävensom de nuvarande

gränsridarna, vilkas tjänstutövning är av den beskaffenhet,

att titeln uppsyningsman synes väl berättigad.

Fn enligt generaltullstyrelsens mening vägande invändning

mot den av kommissionen föreslagna titulaturen för

tjänstemän i befälsställning inom de lägre tjänstegraderna

är den, att tjänstemän, vilka intaga en överordnad ställning

till och utöva befäl över andra tjänstemän, skulle

hava samma benämning som dessa senare, i det att den

enda skillnaden skulle vara de olika tilläggen »av klass 1»

och »av klass 2» — tillägg, vilka givetvis icke kunna

tänkas komma till användning i tjänsten eller i det dagliga

livet i allmänhet. Så skulle förhållandet bliva med kustöveruppsyningsmän,

gränsöveruppsyningsmän och överuppsvningsman

av klasserna 1 och 2. Till förekommande härav

synes vid gränsbevakningen böra införas benämningen gränsöveruppsyningsman

för de nuvarande gränsuppsyningsmännen

och benämningen gränsinspektor för gränsöveruppsyningsmannen;

vid lokalförvaltningen torde benämningarna

överuppsyningsman och tullinspektor böra träda i stället

för de nuvarande benämningarna uppsyningsman och överuppsyningsman.

Vid kustbevakningen däremot skulle, då

titeln uppsyningsman är avsedd att fortfarande användas

endast för tjänstemän i verklig befälsställning, något behov

av ändring i benämningarna kustuppsyningsmän och

kustöveruppsyningsman icke förefinnas.

T JÄN STEFÖHTECKN INGEN.

8.r,

För innehavarna av ovan omförmälda nya tjänster vid

lokalförvaltningen föreslår styrelsen bibehållandet av den

tidigare använda benämningen assistenter.

I alla de fall, då sådant lämpligen kan ske, torde framför

tjänstetiteln böra sättas ordet »tull-».

Benämningarna på ifrågavarande tjänstemän föreslås alltså

bliva följande:

vid lokalförvaltningen: tillsyningsman, tulluppsyningsman,

tullöveruppsyningsman, tullinspektor, tullassistent;

vid kustbevakningen: kustvakt, ''förste kustvakt, kustuppsyningsman,

kustöveruppsyningsman; samt

vid gränsbevakningen: gränsuppsyningsman, gränsöveruppsyningsman,

gränsinspektor. ,

Mot den av kommissionen föreslagna nya benämningen

chef för statistiska avdelningen har styrelsen icke något

att erinra, även om denna benämning icke är ägnad att

användas såsom titel.

I fråga om övriga tjänster har styrelsen, till undvikande

1 största möjliga mån av klassbeteckning, ansett följande

ändringar i kommissionens förslag böra vidtagas.

De i femtonde lönegraden upptagna överkontrollörer av

klass 2 skulle enligt kommissionens förslag finnas anställda

vid tullkontoren i Stockholm, Göteborg och Malmö, vid

tullbehandlingsinspektionerna i Stockholm och Göteborg

samt vid vissa större tullkamrar. Enligt styrelsens i utlåtandet

över förslaget till omorganisation av lokalförvaltningen

framställda förslag skulle överkontrollörer av klass

2 dessutom finnas vid tullbevakningsinspektionerna i Stockholm,

Göteborg och Malmö. Styrelsen föreslår nu, att

ifrågavarande vid nämnda tullbevakningsinspektioner anställda

tjänstemän, vilkas förnämsta uppgift torde bliva att

iitöva tillsyn över anbefallda bevakningsanordningar och

bevakningens effektiva uppehållande, måtte benämnas tullbevakningsinspektör;

för de övriga anser styrelsen titeln

tullöverkontrollör böra komma till användning.

De i sextonde lönegraden uppförda byråassistenterna torde

med hänsyn till arten av deras huvudsakliga verksamhet

böra erhålla benämningen byråinspektör.

I sistnämnda lönegrad hava vidare upptagits överkontrollörer

av klass 1, vilka skulle förekomma vid tulldirek

-

86

FÖRSLAGET TILL AVLÖNINGSREGLEMENTE.

törsexpeditionerna och tullbehandlingsinspektionerna i Stockholm,

Göteborg och Malmö. För de vid tulldirektörsexpeditionerna

anställda överkontrollörerna av klass 1 föreslås

benämningen tulldirektörsassistent; för de övriga, vilkas

verksamhet huvudsakligen bliver av inspekterande art, föreslår

styrelsen benämningen tullinspektör.

Av övriga i sextonde lönegraden uppförda tjänstemän

skulle överinspektörer av klass 2 finnas anställda såsom

chefer å tullkontoren och tullbevakningsinspektionerna i

Stockholm, Göteborg och Malmö. De förra torde kunna

benämnas tullkontorschef och de senare tullbevakningschef.

I adertonde lönegraden äro uppförda överinspektörer av

klass 1, anställda såsom chefer vid tullbehandlingsinspektionerna

i Stockholm, Göteborg och Malmö. För dessa

tjänstemän föreslås benämningen tullöverinspektör.

Det nu framlagda förslaget, som åsyftar, förutom att

såsom ovan sagts avskaffa den vilseledande klassindelningen,

även att medelst benämningen så långt som möjligt angiva

tjänstemännens ställning och placering, innebär alltså, att

vid nedannämnda avdelningar av de största lokala tullförvaltningarna

anställda högre tjänstemän skulle erhålla följande

benämningar:

vid tulldirektörsexpeditionerna: tulldirektör, tulldirektörsassistent;

vid

tullbehandlingsinspektionerna: tullöverinspektör, tullinspektör,

tullöverkontrollör;

vid tullbevakningsinspektionerna: tullbevakningschef, tullbevakningsinspektör;

samt

vid tullkontoren: tullkontorschef, tullöverkontrollör.

Vad beträffar de kvinnliga befattningshavarna torde några

särskilda tjänstetitlar på desamma icke vara erforderliga.

Med iakttagande av de utav generaltullstyrelsen sålunda

föreslagna benämningar å tjänstemännen skulle den här

ovan intagna tjänsteförteckningen erhålla följande lydelse:

A. Manliga befattningshavare.

Kustvakt.

2 lönegraden:

TJANSTB FÖRTRO KXINGION.

87

3 lönegraden:

Tillsyningsman.

4 lönegraden:

Förste kustvakt.

5 lönegraden:

Gränsuppsyningsman.

Tulluppsyningsman.

6 lönegraden:

Kustuppsyningman.

7 lönegraden:

Gränsöveruppsyningsman.

Kustöveruppsyningsman.

Tullassistent.

Tullöveruppsyningsman.

8 lönegraden:

Gränsinspektor.

Tullinspektor.

9 lönegraden:

Materialförvaltare.

10 lönegraden:

Kam in arskrivare.

12 lönegraden:

Tullfiskal.

Tullförvaltare av klass 4.

13 lönegraden:

Aktuarie.

Notarie.

Registrator.

Revisor.

Tullförvaltare av klass 3.

88

FÖRSLAGET TILL AVLÖNINGSREGLEMENTE.

Tullkassör.

Tullkontrollör.

14 lönegraden:

Förste tullkontrollör.

15 lönegraden:

Förste revisor.

Gränsbevakningschef.

Kamrerare.

Kustbevakningschef.

Tullbevakningsinspektör.

Tullförvaltare av klass 2.

''Fullo verkontrollör.

16 lönegraden:

Byråinspektör.

Chef för statistiska avdelningen.

Tullbevakningschef.

Tulldirektörsassistent.

Tullförvaltare av klass 1.

Tullinspektör.

Tullkontorschef.

17 lönegraden:

Förste sekreterare.

Overtullförvaltare.

18 lönegraden:

Tullöverinspektör.

20 lönegraden:

Byråchef.

Tulldirektör.

B. Kvinnliga befattningshavare.

1 lönegraden:

Kvinnligt biträde av klass 3.

TJÅNSTEFÖRTECKN1NGEN.

89

2 lönegraden:

Kvinnligt biträde av klass 2.

4 lönegraden:

Kvinnligt biträde av klass 1.

I titelfrågan hava de tillkallade representanterna för tulltjänstemän

av lägre grad anfört, att enligt deras åsikt det

av kommissionen i detta hänseende framställda förslag bort

utan tvekan från myndigheternas sida kunna genomföras

men att de, med hänsyn till från generaltullstyrelsen framförda

betänkligheter i ämnet, funnit sig böra såsom en

kompromiss godtaga det av styrelsen framlagda förslaget.

Enligt kommissionens förslag skulle, i likhet med vad övergångsbesom

skett vid kommunikationsverkens lönereglering, på slämmelserEders

Kungl. Maj: t ankomma att meddela erforderliga föreskrifter

rörande övergången till de nya avlöningsbestämmelserna

för tifllverket; dock påkallades beslut av riksdagen

beträffande den utbetalning av lön vid tiden för löneregleringens

ikraftträdande, som skulle ifrågakomma för förmedling

av övergången till efterskottsutbetalning av hela

lönen. I övrigt skulle övergångsbestämmelserna innehålla

dels föreskrifter beträffande de nya avlöningsbestämmelsernas

tillämpning på förutvarande tjänstemän, varvid särskilt

borde beaktas de i nu gällande avlöningsreglemente med

tillhörande övergångsbestämmelser personalen tillförsäkrade

förmåner i fråga om uppflyttning i löneklass, dels stadganden

om gottgörelse till tjänstemän för mistade sportler,

dels ock medgivande för de tjänstemän, för vilka semestertiden

enligt det nya avlöningsreglementet skulle bliva nedsatt,

att personligen bibehållas vid nuvarande semesterrätt.

Beträffande till en början föreskrifterna om utbetalning

av lön vid löneregleringens ikraftträdande har generaltullstyrelsen

här ovan, vid behandlingen av 2 § i förslaget till

avlöningsreglemente, uttalat sin uppfattning, att i fråga

härom samma bestämmelser som för hommunikationsverken

böra bliva gällande. Styrelsen hemställer alltså,

att dylika bestämmelser måtte utfärdas.

90

FÖRSLAGET TILL AVLÖNINGSREGLEMENTE.

Vidkommande de nya avlöningsbestämmelsernas tillämpning

på förutvarande tjänstemän vågar styrelsen förutsätta,

att med avgivande av förslag till föreskrifter i detta hänseende

må få delvis anstå, till dess frågan om tulltjänstemännens

placering i löneplanens olika lönegrader blivit

slutligen avgjord. Innan sådant skett, lära erforderliga

förutsättningar för uppgörande av ett sådant förslag med

tillbörligt hänsynstagande till vissa för tullverket egendomliga

förhållanden icke kunna anses förefinnas.

I fråga om ersättning för mistade extra inkomster har

styrelsen tidigare i detta utlåtande gjort hemställan.

Med anledning slutligen av kommissionens förslag om

rätt för nuvarande tjänstemän att varda bibehållna vid den

större förmån i semesterhänseende, som enligt nu gällande

avlöningsreglemente må vara dem tillerkänd, får generaltullstyrelsen

uttala sin anslutning till detta förslag.

Till sist vågar generaltullstyrelsen uttrycka sin förhoppning,

att de förmåner i ovanberörda eller andra avseenden,

som genom de för kommunikationsverken fastställda övergångsbestämmelser

kunna komma att tillförsäkras dessa

verks personal, måtte i motsvarande mån tillgodokomma

även tullverkets personal.

FÖRSLÅ*iET TILL l''ÖRKÅTTNING8TAXA.

91

Förslaget till förrättningstaxa för tullverket.

1 motiveringen till det å sid. 28—35 i betänkandet intagna

förslaget till förrättningstaxa för tullverket erinrar

kommissionen till en början (sid. 132) därom, att enligt

framställda förslag avgifterna enligt taxan skulle ingå till

tullverket, vilket hade att — i den mån tjänstgöringen icke

kunde så ordnas, att tjänsteman, som toges i anspråk på

övertid, bereddes däremot svarande ledighet på tjänstgöringstid

— till tjänstemannen utbetala övertidsersättning enligt

särskilt bestämda grunder. Vidare anför kommissionen, att

densamma sökt avpassa avgifterna så, att de skulle täcka

statsverkets självkostnader för den för förrättningen använda

personal.

Generaltullstyrelsen har i stort sett icke något att erinra

mot grunderna för den föreslagna förrättningstaxan. I likhet

med kommissionen anser styrelsen, att avgiftsbeloppen böra,

så långt ske kan, bestämmas så, att de täcka tullverkets

kostnader för den personal, som användes för i taxan avsedda

förrättningar. Dessa kostnader kunna emellertid för

närvarande icke ens tillnärmelsevis bedömas, innan dels

placeringen av tulltjänstemännen i olika lönegrader blivit

definitivt avgjord, dels ock de belopp, med vilka övertidstjänstgöring

skall tjänstemännen gottgöras, blivit bestämda.

I 7 § av taxan har kommissionen föreslagit en helt ny

beräkningsgrund för bestämmande av ersättningen för bevakning

av lossat gods enligt § 19 mom. 4 tullstadgan.

För närvarande beräknas denna ersättning till visst belopp

för man och timme. Enligt förslaget skulle däremot ersättningen

utgå med visst belopp för varje natt eller söneller

helgdag samt för kolli eller vikt av 100 kilogram.

Medgivas må, att den sålunda föreslagna beräkningsgrunden

erbjuder vissa fördelar framför den nuvarande, i det att

92

FÖRSLAGET TILL FÖRRÄTTNINGSTAXA.

denna senare medför den olägenhet, att kostnaden icke kan

av trafikanten på förhand beräknas, utan bliver känd först

sedan det kunnat uträknas, huru bevakningskostnaden skall

fördelas mellan de olika varuägare, till vilka det gods,

bevakningen avser, inkommit. Denna uträkning kan emellertid

icke verkställas, förrän allt med en och samma lägenhet

inkommet gods efter verkställd tullbehandling avhämtats,

under vissa förhållanden icke ens då, utan först

senare. Å andra sidan har det vid verkställda undersökningar

befunnits, att bevakningskostnaden i det övervägande

flertalet fall, framför allt i fråga om större partigodslaster,

skulle med användande av kommissionens beräkningsgrund

bliva högst väsentligt mera betungande för trafiken än

med nuvarande beräkningsgrund. Såsom exempel härpå

kan nämnas, att, medan för fyra olika på måfå valda, för

olika slag av gods typiska laster bevakningskostnaden

enligt gällande sporteltaxa utgjort sammanlagt respektive

kronor 411: 05, 302:60, 851:— och 369: 05, samma kostnad,

beräknad enligt förslagets 7 §, skulle hava utgjort respektive

kronor 2,076: 65, 965: 50, 17,531: 25 och 4,250: 50. Vid

sådant förhållande har styrelsen ansett nödigt att från

handelskamrarna i rikets största städer inhämta yttrande i

denna fråga.

På grund av vad sålunda anförts, får styrelsen anhålla, att

med avgivande av slutligt utlåtande över förslaget till förrättningstaxa

måtte få anstå, till dess önskvärda förutsättningar

härför äro för handen.

FÖRSLAGET I PACKHUSKARL8FRÅGAN! HISTORIK.

93

Förslaget i packhuskarlsfrågan.

Vid behandlingen av frågan om anordnandet av handräckningsbestjret

vid tullbehandling (betänkande IV: sid.

14:5 — 209) har 1914 års tullkommission till en början erinrat

dnls om innehållet i § 24 mom. 4 tullstadgan, genom vilket

författningsrum de nuvarande förhållandena vid utförandet

av berörda bestyr allmänt reglerats, dels därom, att 1908

års tullstatskommission den 18 november 1911 avgivit förslag

till nya bestämmelser i ämnet, vilket förslag jämte

däröver avgivna utlåtanden av generaltullstyrelsen och kommerskollegium

blivit enligt Eders Kungl. Maj:ts beslut den

31 december 1918 överlämnat till 1914 års tullkommission

för att tagas under övervägande vid fullgörandet av det

kommissionen lämnade uppdrag.

Åberopade § 24 mom. 4 tullstadgan innehåller följande

bestämmelser. Kostnaden för godsets framförande till tull1

behandling samt för dess uppackning och återinpackning

ävensom för erforderligt handräckningsbiträde vid

vägning skall ägaren vidkännas. Varuägare må själv utföra

eller låta genom lämpligt av honom anskaffat arbetsbiträde

ombesörja sagda bestyr, därest ej för viss ort är

annorlunda förordnat. För att få i offentlig tullbehandlingslokal

allmänneligen nyttjas såsom dylikt biträde skall

emellertid erfordras att vara godkänd av tullförvaltningen.

Kommissionen har i fortsättningen lämnat en sammanfattning

av en av 1908 års tullstatskommission år 1910

utarbetad redogörelse för, huru handräckningsbestyret vid

tullbehandling bestredes på de olika tullplatserna, och

kompletterat denna med från vederbörande tullförvaltningar

inhämtade upplysningar rörande de förändringar, som

§ 24 mom. 4

tullstadgan.

Nuvarande

förhållanden

(sid. 145—

149).

94

FÖRSLAGET I PACKHUSKARLSFRÅGAN.

Äldre reformyrkanden

(sid. 149 —

154).

inträffat, sedan nämnda redogörelse utarbetats. Härav framgår,

att nedanstående förhållanden för närvarande råda.

I Stockholm, Norrköping, Malmö och Göteborg finnas

anställda s. k. packhuskarlslag, vilka anses hava uteslutande

rätt till bestyrets ombesörjande mot ersättning enligt

fastställda taxor. Lagen bestå av ordinarie medlemmar

(»packhuskarlar»), biträdda av extra packhuskarlar (utom

i Norrköping) samt i fall av behov tillfälliga packhusarbetare

(»legkarlar»). För lagen finnas stadgar, i regel

innehållande jämväl bestämmelser om sjuk- och invaliditetsersättning

samt pensionsrätt.

I Hälsingborg, Åhus, Lund, Landskrona, Ystad och Sundsvall

förekomma särskilda dragarlag, påminnande om nyssnämnda

packhuskarlslag. Vad angår Hälsingborg, utför

dock dragarlaget arbetet i avseende å statens järnvägars

gods för därvarande järn vägsförvaltnings räkning efter

särskilt avtal med eu av järnvägsstyrelsen antagen kommissionär

på platsen.

I Trälleborg är handräckningsbestyret vid tullbehandlingen

av det med ångfärjorna inkomna godset genom tioårigt

kontrakt uppdraget åt eu på nyssberört sätt antagen

kommissionär, vilken har att tillhandahålla härför lämpligt

folk i tillräckligt antal. Beträffande annat gods förrättas

bestyret av stadsbudsföreningen på platsen eller i fråga

om postpaket — här liksom å en del andra gränsorter —

av postpersonal.

I övrigt utföres handräckningsbestyret å skilda orter:

a) av varuägarna själva, av dessas eget folk eller av

dem för tillfället anskaffat folk;

b) av tullvaktmästare;

c) av dels varuägarnas eget folk, dels tullvaktmästare;

d) av dels fast anställda dragarlag, dels varuägarnas

eget folk;

e) av järnvägspersonal;

f) av dels järnvägspersonal, dels varuägarna själva; samt

g) på sätt, som utgöra kombinationer av olika här ovan

angivna former.

Vid åtskilliga tillfällen hava på sin tid invändningar

gjorts mot de grundsatser rörande förrättandet av handräckningsbestyret

vid tullbehandling, vilka dittills tilläm

-

in,smink.

95

pats och sedermera kommit till uttryck i § 24 mom. 4

tullstadgan. Så erinrar kommissionen om, att förslag tidigare

framställts, dels att statsverket måtte övertaga kostnaden

för detta bestyr, dels att varuägare skulle i Stockholm,

Norrköping, Malmö och Göteborg befrias från skyldighet

att för bestyrets utförande anlita dåvarande packhuskarlslag,

dels att bestyret i dessa städer skulle övertagas

av i tullverkets tjänst anställd personal mot ersättning

av varuägaren, dels ock slutligen att bestyret därstädes

måtte utan särskild avgift för varuägaren verkställas

av tullpersonal. Dessa förslag hava emellertid, som antytts,

icke lett till önskat resultat.

Av yttrandena över förslagen har kommissionen funnit

ett av generaltullstyrelsen den 24 december 1900 avgivet

underdånigt utlåtande, föranlett av en av börssällskapet i

Göteborg in. fl. gjord framställning, särskilt förtjänt av

återgivande. Framställningen avsåg borttagande av monopolrätten

för packhuskarlarna och överflyttande på tullbetjäningen

av dessas arbete, vilket borde utföras kostnadsfritt

för trafiken. Generaltullstyrelsens berörda utlåtande

utmynnade däri, att eu ändring av den ordning i

fråga om handräckningsbestyrets utförande genom privilegierade

packhuskarlslag, som sedan äldre tider ägt rum

i ovan uppräknade fyra städer, icke skulle vara till gagn

vare sig för trafiken i allmänhet eller för tullverket.

Åven från riksdagens sida har, enligt vad kommissionen

påpekat, packhuskarlsfrågan varit föremål för behandling.

I en vid 1909 års riksdag inom andra kammaren väckt

motion yrkades nämligen, att riksdagen i skrivelse till

Eders Kungl. Maj:t ville hemställa om vidtagande av åtgärder

i ändamål, dels att tullverket måtte med egen personal

övertaga och utföra det arbete, som nu i en del

hamnar ålåge där befintliga packhuskarlslag, dels ock att

en för hela riket gällande taxa å avgiften för detta arbete

måtte utfärdas.

Andra kammaren beslöt i anledning härav, att riksdagen

måtte i skrivelse till Eders Kungl. Maj:t anhålla, att Eders

Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning dels angående

på vad sätt tullverket kunde med i dess tjänst anställd

personal övertaga och utföra ifrågavarande arbete dels även

Generaltullstyrelsen

år 1900

(sid. 149 —

151).

1909 års

riksdag

(sid. 151—

153).

96

FÖRSLAGET I PACKHUSKARLSFRÅGAN.

1908 års

tullst åt skommission

(sid. 154—

173).

huru detta arbete kunde utföras utan särskild kostnad för

staten samt att Eders Kungl. Maj:t ville för riksdagen framlägga

förslag till de åtgärder, som av utredningen kunde

föranledas.

Första kammaren biträdde emellertid icke andra kammarens

beslut i frågan.

Vid denna tid hade 1908 års tullstatskommission redan

fått sig ålagt att avgiva yttrande rörande organisationen

av de i vissa städer befintliga packbuskarlarna samt dessas

åliggande och befogenhet.

I sitt yttrande, dagtecknat den 18 november 1911, behandlade

tullstatskommissionen först frågan, huruvida kostnaden

för bandräckningsbestyret vid varors tullbehandling

borde fortfarande såsom dittills drabba varuägaren eller

om densamma borde övertagas av statsverket, samt därefter

frågorna, huruvida någon förändring i det sätt, varpå

sagda bestyr dåmera ombesörjdes, lämpligen borde ifrågakomma

och, om så befunnes vara fallet, vari denna förändring

borde bestå. • Av åtskilliga skäl, vilka återgivits å

sid. 154 o. f. av 1914 års tullkommissions betänkande, ansåg

tullstatskommissionen sig därvid kunna såsom sin uppfattning

uttala bland annat,

att nyssberörda kostnad (beräknad till omkring 1,400,000

kronor .för år) alltfort borde drabba varuägaren och icke

överflyttas på statsverket;

att någon genomgripande förändring i den dåvarande

organisationen i Stockholm, Malmö och Göteborg icke

lämpligen borde ifrågakomma men att vissa bestämmelser,

avsedda att närmare fastslå packhuskarlslagens befogenhet

och skyldigheter, deras organisation samt deras förhållande

till tullverket och de trafikerande vore erforderliga; samt

att anordning med för handräcknings bestyrets utförande

särskilt avsedda och därtill uteslutande berättigade arbetslag

borde på av Eders Kungl. Maj:t efter framställning

meddelat beslut kunna tillämpas jämväl å andra orter än

nyssnämnda tre städer;

att beträffande de: tullplatser, å vilka bandräckningsbestyret

icke skulle med andras uteslutande handhavas av

packhuskarls-, dragare- eller andra därmed jämförliga på

grund av Eders Kungl. Maj:ts särskilda beslut inrättade

HISTORIK.

97

arbetslag-, det dittillsvarande stadgandet om rätt för varuägaren

att själv eller genom lämpligt av honom anskaffat

arbetsbiträde utföra sagda bestyr borde bibehållas, dock

att, på sätt i § 24 mom. 4 tullstadgan redan vore föreskrivet,

rätten att allmänneligen nyttjas till sådant biträde

borde vara beroende av tullförvaltningens godkännande;

att en bestämmelse i denna riktning givetvis icke borde

ntgöi-a något hinder för kvarståendet eller vidtagandet av

en anordning, som förekomme på åtskilliga tullplatser,

nämligen att bestyret i regel ombesörjdes av »dragarlag»

eller särskilt anställda »packhuskarlar», då denna anordning

icke medförde ovillkorlig förpliktelse för varuägarna

att begagna sig av denna arbetskraft; samt

att det syntes olämpligt, att, såsom på ett mycket stort

antal tullplatser vore förhållandet, tullvaktmästarna utförde

handräckningsbestyret vid tullbehandling eller biträdde därmed

mot ersättning enligt överenskommelse eller i huvudsaklig

överensstämmelse med någon av de å de största

tullplatserna gällande taxor.

De särskilda bestämmelser, som 1908 års tullstatskommission

avsåg för reglerande av packhuskarlslagens i Stockholm,

Malmö och Göteborg befogenhet och skyldigheter m. in.,

angåvos böra uppbyggas på följande grunder. Den sagda

packhuskarlslag tillkommande uteslutande rättighet att ombesörja

handräckningsbestyret vid tullbehandling — vilket

bestyr skulle omfatta godsets införande i packhus, där

detta skulle äga rum, vidare godsets framförande till tullbehandling,

dess uppackning, återinpackning och utförande

ur packhus, ävensom erforderligt handräckningsbiträde vid

vägning — borde vara underkastad den inskränkning, att

det finge stå varuägaren fritt att vid all vägning ombord

å fartyg eller i eget magasin begagna annat arbetsfolk.

Det s. k. mottagningsarbetet — varmed avsåges godsets

mottagning vid fartygs reling eller vid järnvägsvagn, dess

uppläggande på kaj, uppsortering efter olika märken samt,

då godset icke omedelbart infördes i packhus eller skjul,

dess skyddande medelst presenningar och underlag — borde

icke anses packhuskarlslagen förbehållet; dock borde föreskrivas

skyldighet för lagen att på begäran av varuägare

verkställa sådant arbete liksom ock hemforsling av gods,

Utlåtande. IV. 7

98

FÖRSLAGET I PACKHUSKARLSFRÅGAN.

givetvis mot ersättning enligt fastställd taxa. Denna taxa

syntes böra ingå i respektive taxor å dragarpenningar,

vilka skulle på förslag av magistraten eller annan vederbörande

kommunal myndighet fastställas, taxan lör packhuskarlslaget

i Stockholm av överståthållarämbetet (dittills

av Eders Kungl. Maj:t) och de övriga taxorna såsom förut

av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande. Taxebeloppens

storlek borde i görligaste mån göras beroende även av

varornas beskaffenhet och den för tullbehandlingen erforderliga

tiden. Antalet ordinarie packhuskarlar i varje packhuskarlslag

borde på förslag av vederbörande tullmyndighet

bestämmas av generaltullstyrelsen. Packhuskarlslagen skulle

själva få antaga sina medlemmar, men för antagande såsom

ordinarie packhuskarl borde fordras godkännande av

tullmyndigheten. Skyldighet att anställa nödigt arbetsbiträde

borde åläggas packhuskarlslagen. Därest ordinarie

eller extra packhuskarl eller tillfälligt arbetsbiträde skulle

visa sig olämplig för förrättande av packhuskarlsgöromål,

borde hans användande för sådana göromål kunna av tullmyndigheten

förbjudas. Packhuskarlslagen borde förklaras

skyldiga att tillhandahålla behövliga arbetsredskap, i den

mån sådant icke skedde genom kommunens försorg, att

ombesörja renhållningen i packhuslokalerna samt att ersätta

all genom packhuskarls eller biträdes förvållande

uppkommen skada å godset. \ idare borde packhuskarlarna

och deras biträden förbjudas att begära eller mottaga s. k.

drickspenningar eller att överskrida fastställda taxor.

De bestämmelser, som erfordrades för att reglera medlemmarnas

av varje packhuskarlslag inbördes förhållanden,

förnämligast i ekonomiskt hänseende, kunde lämpligen

sammanföras i särskilda »stadgar», som borde antagas av

laget men stadfästas av vederbörande tullmyndighet, Därest

närmare föreskrifter rörande packhuskarls verksamhet i

förhållande till tullverket skulle finnas erforderliga, borde

sådana meddelas i en av tullmyndigheten utfärdad »arbetsordning».

1908 års tullstatskommission lät sina uttalanden i packliu

sk ar Isfrågan åtföljas av ett av kommissionen på grundvalen

härav upprättat »förslag till kungörelse angående

förrättandet av handräckningsbestyret vid tullbehandling».

HISTORIK.

99

Detta förslag återlinnes å sid. 171—173 av 1914 års tullkommissions

betänkande IV.

över detta författnings förslag avgav generaltullstyrelsen,

såsom tidigare omnämnts, underdånigt utlåtande den 23 mars

1912. Däri anförde styrelsen, efter att hava lämnat eu

sammanfattning av det huvudsakliga innehållet i från vederbörande

tullförvaltningar och packhuskarlslag inkomna yttranden

i ämnet (sid. 173 —179), bland annat följande.

Vad beträffade huvudgrunderna för tullstatskommissionens

förslag, hade styrelsen så mycket mindre kunnat finna

något att mot desamma erinra, som de till alla delar överensstämde

med den uppfattning, styrelsen vid flera föregående

tillfällen uttalat. Tullmyndigheternas och packhuskarlslagens

yttranden hade emellertid givit styrelsen anledning

att ifrågasätta en del mindre väsentliga ändringar

i förslagets detaljer. Sålunda hade nu föreslagits ett förtydligande

i författningen, varav framginge, att packhuskarlslagens

uteslutande rätt att ombesörja handräckningsbestyret

vid tullbehandling omfattade handräckningen icke

blott vid tullbehandling i packhus utan även vid tullbehandling

å kajer och broar. Åtskilliga invändningar mot

den föreslagna bestämmelsen, att det å ort, där packhuskarlslag

funnes, skulle stå varuägare fritt att vid vågning

ombord å fartyg eller i eget magasin använda annat arbetsmanskap

än packhuskarlslaget, hade däremot icke kunnat

föranleda styrelsen att ifrågasätta ändring i berörda, såsom

det syntes styrelsen, lämpliga bestämmelse. Packhuskarlslags

skyldighet att på varuägares begäran verkställa inottagningsarbete

och hemforsling av gods borde icke, på sätt

föreslagits, vara obligatorisk utan inträda först efter order

av vederbörande packhusinspektion, som därvid givetvis

hade att tillse, det icke lagets egentliga uppgift genom

nämnda arbete lede intrång. Med hänsyn vidare därtill,

att ett packhuskarlslag icke gärna kunde tänkas alltid

disponera över för hemforsling av gods erforderliga transportmedel,

hade det synts styrelsen böra föreskrivas, att

varuägare, som ville anlita packhuskarlslag för sådant

arbete, skulle vara skyldig att, om så erfordrades, tillhandahålla

laget lämpliga transportmedel därför. Det i

förslaget förekommande förbud för tullpersonal att fordra

Generaltullstyrelsen

år

1912

(sid. 173 —

183).

100

FÖRSLAGET I PACKHUSKARLSFRÅGAN.

Kommers•

kollegium år

1913

(sid. 183—

190).

eller mottaga ersättning för biträde med handräckning vid

tidlbehandling syntes styrelsen böra ersättas med ett stadgande,

enligt vilket tullpersonal, d. v. s. i förevarande fall

vaktmästare, som på framställning av vederbörande tullförvaltning,

kommunala myndighet eller trafikanter erhållit

generaltullstyrelsens medgivande att lämna dylikt biträde,

komme i åtnjutande av särskild ersättning för detta arbete

enligt taxa, som borde fastställas av styrelsen. Enligt

styrelsens åsikt kunde nämligen icke sådan handräckning

vid tullbehandling, som både för det dåvarande och enligt

förslaget skulle bekostas av varuägaren, anses såsom en

vaktmästare i allmänhet åliggande tjänsteplikt. Sådant biträde

borde dock tydligen icke få förekomma å orter, där

packhuskarlslag eller därmed jämförlig anordning funnes,

och å andra orter endast i den mån, personalen prövades

kunna lämna biträdet, utan att därigenom kostnad genom

ökad inkallning av extra personal tillskyndades tullverket

eller personalen åliggande tjänstegöromål åsidosattes.

De av styrelsen sålunda och i övrigt ifrågasatta jämkningarna

i 1908 års tullstatskommissions författningsförslag

utformades i ett förslag till ändrad lydelse av trenne paragrafer

i kommissionens förslag. Ändringsförslaget är intaget

å sid. 182 och 183 av förevarande betänkande.

I det underdåniga utlåtande, som kommerskollegium den

23 januari 1913 avgav över 1908 års tullstatskommissions

ovanberörda författningsförslag jämte det av generaltullstyrelsen

framlagda ändringsförslaget, lämnade kollegium

till en början en översikt av innehållet i yttranden i frågan,

vilka kollegium införskaffat från åtskilliga handelsorganisationer

i riket. Enligt denna översikt, som återgives å sid.

185 o. f. av föreliggande betänkande, hade handelsorganisationerna

i allmänhet ansett sig böra vidhålla tidigare uttalad

principiell ståndpunkt i frågan (respektive att staten

borde bära kostnaderna för handräckningsbestyrets fullgörande,

att packhuskarlslagens monopol borde överlämnas

åt av köpmännen upprättade arbetslag o. s. v.); dock hade

flera av organisationerna ansett, att det icke läte sig göra

att för det dåvarande genomdriva vare sig ett överflyttande

av kostnaderna för bestyret å staten eller ett upphävande

av de bestående packhuskarlslagens monopol.

HISTORIK.

101

1 fortsättningen yttrade kollegium för egen del bland

annat som följer. Tanken på statens övertagande av handräckningsbestyret

vid tullbehandling utan skyldighet för

trafikanterna att härför erlägga avgift måste avböjas. Icke

heller kunde yrkandet på införandet av frihet för importörerna

att vid alla tullplatser för arbetets utförande använda

eget folk tillstyrkas. Däremot syntes åtskilligt vara

att anföra till förmån för det i motion vid 1909 års riksdag

framlagda förslaget, att tullverket skulle övertaga arbetets

utförande mot avgift av trafikanterna. Kollegium

hölle det också för troligt, att en lösning av frågan i

denna riktning förr eller senare komme att visa sig nödvändig.

För det dåvarande och särskilt med hänsyn till

av kommissionen framlagda invändningar ur kostnadssynpunkt

mot detta förslag ville kollegium emellertid icke

göra detsamma till sitt, helst som någon mera bestämd

opinion till förmån därför icke syntes förefinnas inom de

i frågan närmast intresserade kretsar. Beträffande förslaget

om utsträckning av anordningen med monopolägande packhuskarlslag

tillstyrkte kollegium bifall därtill endast under

den uttryckliga förutsättning, att beslut om sådan utsträckning

komme att föregås av en synnerligen noggrann prövning

av alla på frågan inverkande omständigheter under

medverkan av intresserade handelskretsar.

Mot det av kommissionen uppgjorda förslaget till författning

i ämnet, sådant detta tedde sig efter vidtagande

av de av generaltullstyrelsen föreslagna ändringarna, hade

kollegium endast tvenne erinringar att göra. Dessa avsåge

införande av vissa kompletterande föreskrifter, varigenom

dels handelns representanter komme att beredas tillfälle att

medverka vid packhuskarlstaxornas tillkomst och bestämmande

av packhuskarlslagens medlemsantal, dels ock packhuskarlslagens

uppfattning i förstberörda ärende skulle

bliva hörd. Till avfattningen av de kompletterande bestämmelserna

framlade kollegium förslag, återgivna i nu

föreliggande betänkande å senare delen av sid. 189 och

överst å sid. 190. „ .

(jenom cirkulär till atskilbga malsmän för näringslivet års tuiikomsamt

till de båda tjänstemannasammanslutningarna inom fr^irkuiär

tullverket beredde 1914 års tullkommission på sin tid dessa (sid.

190—200).

1()2 FÖRSLAGET I PACKHUS KARLSFRÅGAN''.

tillfälle att uttala sig i packhuskarls frågan. Kommissionen

har å sid. 190 o. f. av bär ifrågavarande betänkande lämnat

ett utdrag ur de i anledning härav gjorda uttalandena.

Av berörda uttalanden går flertalet (19 av 37) i den riktning,

att det arbete, som för närvarande utfördes av packhuskarlslagen,

borde övertagas av i tullverkets tjänst anställd

personal och bekostas av staten. Fem av uttalandena innebära

ett direkt tillstyrkande av den nuvarande anordningens

med packhuskarlar bibehållande i hittillsvarande skick, vissa

av dem dock endast under den förutsättning, att packhuskarlarnas

anlitande icke längre bleve obligatoriskt. Från

några håll förordas införande av packhuskarlsinstitutionen

jämväl å vissa andra platser, som hittills saknat sådan. I

flera yttranden framhålles såsom önskemål, att packhuskaiIsfrågan

måtte å respektive orter få ordnas av importörerna

efter det lokala behovet. Tvenne handelskamrar finna lämpligast,

att köpmännen på de olika platserna tillätes själva

upprätta packhuskarlslag till allmänhetens betjänande. Ett

liknande system tillrådes av Sveriges tullmannaförening

beträffande platser, där den i Stockholm för närvarande förefintliga

anordning icke lämpligen kunde användas. Sveriges

allmänna tulltjänstemannaförening däremot uttalar sig mot

att det arbete, varpå packhuskarlslagen ägde monopol, skulle

överflyttas på av köpmännen i respektive orter för ändamålet

bildade bolag eller dylikt. Föreningen, som för

övrigt synes anse, att den nuvarande packhuskarlsinstitutionen

borde införas på alla platser, där ekonomisk grund

för densamma funnes, föreslår i sådant avseende en gruppering

av packhusen i tre klasser, nämligen: 1) sadana, där

rörelsen ägde den omfattning, att packhuskarlslag kunde

existera; 2) sådana, där detta icke vore förhållandet men

där göromålen vore av sådan mängd och beskaffenhet, att

de fordrade känt, vant och pålitligt folk att handhava

uppackningen, och där det således vore alldeles olämpligt

att härför använda varuägarnas ombud; och skulle därstädes

vaktmästarna med biträde av utav dem avlönade

medhjälpare omhänderhava uppackningen; samt 3) sådana,

där tullbehandlingsgöromålen vore så obetydliga, att de ej

förekomme i sammanhängande följd under den dagliga

expeditionstiden, vid vilket förhållande och då alltså veder

-

KOMMI8SIONENS YTTRANDE.

103

börande tjänstemän både tillfälle att noga övervaka uppoch

inpackningen, densamma kunde utan olägenhet förrättas

av varuägarnas ombud. I motsats till vad sålunda

under 2) ifrågasatts, framför Sveriges tullmannaförening

det, enligt uppgift, av den lägre tullpersonalen länge närda

önskemål, att rätten för tulltjänstemän av lägre grad att

förrätta packhuskarlsgöromål måtte borttagas, enär berörda

system syntes föi’eningen osunt och skadligt samt med

tullverket och tullpersonalens bästa oförenligt.

För egen del har kommissionen angivit sin ställning till

packhuskarlsfrågan på i huvudsak följande sätt.

Vid prövning av frågan borde huvudvikten läggas på

att handräckningsarbetet bleve, oavsett vem som skulle

betala detsamma, ordnat på ett praktiskt och för packhusgöromålens

ohämmade gång betryggande sätt. 1 den

på detta sätt uppfattade organisationsfrågan vore att taga

hänsyn dels till tullverkets, dels till den trafikerande allmänhetens,

dels till vederbörande personals intressen. Från

tullverkets synpunkt måste särskilt fordras, att ordningen i

packhusen ej äventyrades. På mindre tullplatser behövde

så ej bliva händelsen, även om varuägarens eget folk eller

av honom anskaffade biträden finge där utföra handräckningsbestyren.

På större tullplatser kunde däremot lätteligen

ett annat förhållande bliva rådande, enär därstädes

kontroll mot stölder eller annat ofog i packhusen av obehöriga

eller försök att i illojalt syfte inhämta upplysningar

om förefintligt gods icke skulle kunna ens i någon män

åvägabringas annat . än genom bekostandet av en oproportionerligt

stor bevakningsstyrka. Företrädesvis på dessa

senare platser vore det vidare för tullverket önskligt, att

den personal, som utförde handräckningsarbetet, stode under

befäl av tjänstemännen i packhuset, vilka sålunda kunde

planmässigt ordna arbetet samt utöva effektiv ledning av

detsamma. — För den trafikerande allmänheten vore det å

större som å mindre tullplatser till fördel, att vant och

pålitligt folk funnes att tillgå för bestyrets utförande.

Dock vore vederbörande trafikant själv närmast att pröva,

vad hans intresse i förevarande hänseende bjöde, varför

det finge anses önskvärt »att såvitt möjligt undvika varje

tvång att anlita den arbetskraft, som ställdes till förfogande.

1914 års tullkommissions

förslag.

Allmänna

synpunkter

(sid.

200—206).

104

FÖRSLAGET I PACK HUSKARL SFRÅGAN.

I mån som avgifter för bestyret skulle uttagas av allmänheten,

erbjöde det för denna vissa fördelar, att bestyret

utfördes genom tullverkets försorg; avgifterna kunde uttagas

efter en taxa, som vore lika överallt, avvägd efter

objektiva grunder och ej underkastad alltför täta förändringar,

varjämte garanti vunnes för avgifternas riktiga beräknande.

Huvudsynpunkten för trafiken bleve emellertid alltid den,

att allt borde göras för ernående av stabilitet i arbetsförhållandena

i packhusen. — För den personal, som avsåges

för handräckningsarbetet, vore det en trygghet att vara

anställd i statens tjänst och komma i åtnjutande av därmed

förenade förmåner, såsom pension, sjukhjälp och semester

ävensom jämn avlöning. Genom en dylik anställning bortfölle

ock ett sådant ur samhällelig synpunkt mindre tillfredsställande

förhållande som det på sina håll nu förekommande,

att de äldre (s. k. ordinarie) packhuskarlarna

tillgodogjorde sig betydande vinst på arbete, som utfördes

av de yngre (s. k. extra packhuskarlarna).

Kommissionen, som funnit rörelsens omfattning på respektive

orter nödvändiggöra skilda organisationsformer å större,

medelstora och mindre tullplatser, har — under förmenande

att generaltullstyrelsen borde efter hörande av vederbörande

handelskamrar och eventuellt andra sammanslutningar på

näringslivets område angiva vilka orter, som skulle räknas

till respektive grupper — föreslagit:

a) beträffande de största tullplatserna: att anlitandet av

packhuskarlar skulle vara obligatoriskt ; att packhuskarlarna

skulle anställas i tullverkets tjänst; och att kostnaderna för

det genom tullverkets försorg utförda handräckningsarbetet

vid tullbehandling skulle drabba trafiken i form av avgifter

enligt fastställd taxa;

b) beträffande de medelstora tullplatserna: att handräckningsarbetet

vid tullbehandling skulle fakultativt utföras

av tullverket, som härom träffade avtal med stadsbudskår

eller bärarlag på platsen; samt

c) beträffande de minsta tullplatserna: att ifrågavarande

arbete skulle fakultativt utföras av tullverket, som i så fall

läte sina uppsyningsmän (nuvarande vaktmästare) förrätta

detsamma.

Av kommissionens å sid. 203—208 av förevarande be

-

KOMMISSIONENS YTTRANDE.

105

tänkande intagna motivering för de olika anordningarna

må här lämnas nedanstående sammandrag.

Vidkommande först de största tullplatserna hade kommissionen

funnit, att tullverkets krav på ordning i packhusen

därstiides måste tillgodoses även på bekostnad av

allmänhetens intresse att vara fri från tvånget att anlita

packhuskarlar. Vid organiseringen av packhuskarlarna på

dessa platser syntes kommissionen tre möjligheter erbjuda

sig: 1) bibehållande av nuvarande skråmässiga organisa

tionsform;

2) uppdragande åt importörerna att bilda monopolbolag

för tillhandahållande av packhuskarlar; samt 3)

statsanställande av personal för ändamålet. Förstnämnda

system hade under den i ämnet förda diskussionen förordats

såsom medförande stabilitet i arbetsförhållandena

och ekonomisk fördel genom största möjliga arbetsprodukt.

Häremot vore enligt kommissionens uppfattning att invända

dels att, även om de ordinarie packhuskarlarna droge sig

för att deltaga i arbetskonflikter, de extra ingalunda visat

sig göra detta, dels att systemets ekonomiskt fördelaktiga

verkningar visserligen kunde påvisas beträffande de ordinarie,

vilka beredde sig vinst på de extras arbete, men

varken kom me de extra eller trafikanterna till godo. För

övrigt vore i och för sig knappast skäligt, att de ordinarie

packhuskarlarna åtnjöte förmåner, högst väsentligt överstigande

dem, varav kroppsarbetare i deras ställning eljest

vore delaktiga. — Det under 2) här ovan upptagna systemet

med monopolbolag hade kommissionen funnit alldeles förkastligt.

Detta system, vars ekonomiska resultat svårligen

kunde beräknas, skulle nämligen icke medföra någon stabilisering

av arbetsförhållandena och kunde därjämte hos

trafikanter utom bolaget eller med ringa andel däri väcka

måhända ej ogrundade misstankar om mannamån av bolagets

arbetare till förmån för de stora delägarna i bolaget.

Dessutom kunde det leda till, att arbetarna hellre följde

order av sina principaler, importörerna, än de rättade sig

efter vederbörande tulltjänstemäns ordningsföreskrifter. —

Systemet under 3) med statsanställning vore däremot förtjänt

av tillstyrkande, enär berörda organisationsform, efter

vad i det föregående anförts, måste ur personalens synpunkt

i allmänhet anses fördelaktig samt vara ägnad att

De »törsta

tullplatserna

(sid. 203 —

206).

106

FÖRSLAGET I PACKHUSKARLSFRÅGAN.

medföra gott samarbete med tulltjänstemännen av övriga

grader; därjämte medförde den lör trafiken deu stora och

av affärsmännen livligt uppskattade förmånen av möjligast

stabila arbetsförhållanden i packhuset. I anledning av gjorda

invändningar, att ifrågavarande organisationsform skulle

visa sig oekonomisk sålunda, att statsanställda packhuskarlar

komme att uträtta minsta möjliga arbete för sin avlöning,

ville kommissionen framhålla, dels att statsanställningen

väl icke i och för sig kunde hava ett sådant

demoraliserande inflytande, dels att en god arbetare fastmera

komme att visa intresse för att hans arbetsprodukt bleve

tillfredsställande eller i varje fall vara mån om att undgå

tadel för dess underhaltiga beskaffenhet, dels att arbetarens

intresse kunde direkte knytas till arbetsproduktionen genom

ackordsavlöning såsom i vissa fall med fördel skett vid statens

järnvägar, dels ock slutligen att tendenser till bristande

arbetsintensitet kunde motverkas genom förståndig arbetsledning,

utövad av förmän, lämpligen tagna ur packhuskarlarnas

egna led. — Packhuskarlarna skulle indelas i

samma kategorier som övriga tjänstemän: ordinarie, extra

ordinarie, aspiranter och tillfälliga biträden. Härigenom

vunnes erforderlig smidighet i organisationen ävensom en

ordnad rekrytering av packhuskarlarna och sålunda också

bättre urval. De ordinarie packhuskarlarna borde i likhet

med övriga tjänstemän inrangeras i den allmänna löneskalan.

— Skälen för, att tullverket ansåges böra för packhuskarlarnas

arbete göra sig betäckt genom avgifter av

trafiken, vore, att kostnadernas läggande på trafiken hade

hävd för sig, att affärsmännen själva ansåge en förändring

härutinnan vara av endast sekundär betydelse samt att

berörda princip gällde även i våra grannländer. Principen

syntes för övrigt böra för följdriktighetens skull tillämpas

jämväl på andra än de största tullplatserna.

De medelstora Vad härefter beträffade de medelstora tullplatserna, hade

kommissionen ej funnit anledning, varför den, som ville med

207). eget eller för tillfället anskaffat folk utföra handräckningsbestyret

därstädes, skulle förbjudas göra detta. Kommissionen

antoge emellertid, att det för många trafikanter på dessa

platser vore ett önskemål att från tullverkets sida sörjdes

för att vant och pålitligt folk funnes att tillgå för bestyrets

KOMMISSIONENS YTTKANI>E.

107

förrättande. Åtgärder i sådan riktning borde därför vidtagas.

Anställande av fast arbetspersonal kunde dock ej, såsom

oekonomiskt, ifrågakomma; förekomsten av tullbehandling på

de platser, som här åsyftades, vore nämligen i regel så ojämn,

att sålunda anställd personal tidvis ej skulle lå nöjaktig

sysselsättning, tidvis åter visa sig alldeles otillräcklig för

göromålens bestridande. I stället borde, såsom på platser

av här avsedd storlek dittills varit förhållandet, tillses, att

stadsbudskårer eller bärarlag stode till förfogande för ändamålet.

Mellan dylika kårer och tullverket (representerat

av de lokala tullmyndigheterna) syntes dock böra träffas

på lämpligt ackordsystem grundat avtal angående den ersättning,

som till vederbörande arbetslag skulle av tullverket

utbetalas för bestyrets förrättande. Tullverket borde

nämligen för likformighets skull hava att upptaga avgifterna

för arbetet. Då praktiskt taget endast privatpersoner

komme att begagna sig av sålunda tillhandahållen arbetskraft,

komme ej i stort sett den egentliga affärsvärlden

att beröras av om denna kraft mot förmodan indroges i

någon arbetskonflikt.

Beträffande slutligen de minsta tullplatserna hade kommissionen

funnit förhållandena å dessa platser delvis vara

lika dem, som rådde på de medelstora tullplatserna. Enligt

kommissionens mening vore fast anställda packhuskarlar

där ännu mera otänkbara, enär sysselsättning ej

skulle kunna beredas ens eu enda sådan. Med hänsyn

till rörelsens ytterligt begränsade omfattning kunde handräckningsarbetet

mycket väl utföras av den uppsyningsman

(nuvarande vaktmästare), som ändå för andra göromål

måste vara tillstädes i packhuset. Enär arbetet skulle

komma att av denne förrättas å tid, för vilken han åtnjöte

avlöning av tullverket, borde han ej äga rätt till särskild

gottgörelse härför; generaltullstyrelsen syntes dock böra

få i fall, då sådant ansåges påkallat, utbetala lämpliga

gratifikationer. Då enligt förslaget tullpersonalen icke skulle

åtnjuta ersättning av trafiken, bortfölle därigenom förutsättningen

för gjorda invändningar mot tufltjänstemäns

användande till packhuskarlsgöromål. —

Till sist har kommissionen (sid. 208 och 209) i korthet

uttalat sig dels om den avsedda taxan för det genom tull

-

I)e miiista

tuUpIatserna

(sid. 207—

208).

Taxa (sid.

208).

Monopolrättens

omfattning

(sid. 208

—209).

Reservationer

(sid. 219, 222,

223, 227 och

228).

108 FÖRSLAGET I PACKHFSKARLSFRÅGAN.

verket utförda handräckningsarbetet, dels om omfattningen

av det arbete, som skulle anses med monopolrätt förbehållet

de på de största tullplatserna anställda packhuskarlarna.

I förra avseendet har kommissionen ansett: 1) att taxan

borde gälla för hela riket och vare sig arbetet förrättades

av fast anställda packhuskarlar, av stadsbudskårer eller

bärarlag eller av uppsyningsmän; 2) att taxan möjligen

kunde ”upprättas efter mönster av Malmö nuvarande packhuskarlstaxa;

3) att före utfärdandet av taxan sammanslutningar

på näringslivets område borde beredas tillfälle

att yttra sig; samt 4) att taxan borde fastställas av Eders

Kungl. Magt och ingå såsom en sista paragraf i tullverkets

förrättningstaxa.

I fråga om de statsanställda packhuskarlarnas monopolrätt

har kommissionen föreslagit, att denna rätt skulle omfatta

alla varutransporter av oförtullat gods inom packhus

och fastställt packhusområde samt att från packhuskarlarnas

befattning skulle alldeles uteslutas dels mottagningsarbete,

dels ock pålastning på åkdon av redan tullbehandla! gods.

Förslaget angående transporternas handhavande har motiverats

därmed, att, om tullverket icke underlydande personal

skulle förrätta berörda arbete, detta behövde övervakas

av tullbevakningspersonal, under det att förslaget

om mottagningsarbetet och pålastningen grundats på att

packhuskarlarnas sysslande med dylikt arbete kunde innebära

ett inkräktande på andras arbetsfält, något som syntes

kunna leda till konflikter.

Två ledamöter av kommissionen hava i avgivna reservationer

uttalat avvikande meningar mot vissa delar av kommissionens

betänkande och förslag i ämnet. Den ene, som

förklarat sig endast med tvekan hava anslutit sig till kommissionens

förordande av systemet med ackordsarbete, har

på anförda skäl funnit såväl packhuskarlarnas som packhuskarlsförmännens

placeringspå löneskalan orimligt låg; dessutom

har reservanten, under angivande av vilka orter, som

enligt hans förmenande borde hänföras till den ena eller

andra gruppen tullplatser, ansett, att kommissionen ej bort

underlåta att avgiva närmare förslag angående sådan gruppering.

Den andre reservanten åter har — bland annat

med hänvisning till vad i frågan anförts av 1908 års tull

-

TIT.I,MYNDIGHETERS ITT.ÅTANDEN. 109

statskom mission (förevarande betänkande sid. 158 o. t’.),

av generaltullstyrelsen (sid. 179), av Sveriges allmänna

tulltjänstemannaförening (sid. 197) och Sveriges tullmannaförening

(sid. 199) — avstyrkt kommissionens förslag om

statsanställning av packhuskarlar å vissa platser.

Genom cirkulär den 7 januari 1920 anbefallde generaltullstyrelsen

tulldirektörerna i Göteborg och Malmö, packhusinspektionerna

i Stockholm, Göteborg och Malmö efter

vederbörande packhuskarlslags hörande samt tullkamrarna

å andra orter att avgiva yttrande över dessa kommissionens

förslag i packhuskarlsfrågan. Av innehållet i det femtiotal

utlåtanden, som i anledning härav inkommit till styrelsen,

må lämnas nedanstående översikt.

I en del av utlåtandena behandlas i detalj de framlagda

förslagen och lämnas utförlig motivering för den ståndpunkt,

vederbörande tullmyndighet funnit sig höra intaga till dessa.

I andra åter nöjer man sig med att utan angivande av

närmare skäl till- eller avstyrka förslagen antingen i deras

helhet eller till större eller mindre delar. Flera tullmyndigheter

hava så avfattat sina yttranden, att ej med full

visshet kan utläsas, huruvida myndigheten avser att uttala

sig om förslaget i allmänhet eller allenast om dess inverkan

på förhållandena å den ort, dit myndighetens verksamhet

är förlagd. Andra åter utsäga med all tydlighet, att deras

yttranden allenast hänföra sig till myndighetens stationeringsort

eller till den grupp tullplatser, till vilken orten

skulle enligt kommissionens förslag komma att höra.

Från något håll har man vid yttrandets avgivande framhållit

sin brist på erfarenhet i ämnet.

För vinnande av eu totalbild av den allmänna uppfattningen

från de lokala tullmyndigheternas sida av kommissionens

förslag har generaltullstj^relsen emellertid sökt

att inordna de sålunda gjorda principuttalandena under de

huvudgrupper, som återfinnas i kommissionens förslag (»de

största, de medelstora och de minsta tullplatserna»), därvid

styrelsen i fall, då något uttalande angivits eller kunnat

antagas möjligen åsyfta viss ort, hänfört detta uttalande

till den grupp, dit orten förmodats komma att räknas.

Resultatet härav har blivit, att kommissionens förslag beträffande

de största tullplatserna tillstyrkts av 8 och av

-

Utlåtanden

av lokala

tullmyndigheter.

Översikt.

no

FÖRSLAGET I PACKHUSKARLSFRÅGAN.

styrkts av 25 tullmyndigheter, beträffande de medelstora

tillstyrkts av 13 och avstyrkts av 27 tullmyndigheter samt

beträffande de minsta tullplatserna tillstyrkts av 11 och

avstyrkts av 19 tullmyndigheter. Vid sammanställandet av

denna översikt har bortsetts från kommissionens förslag,

att anlitandet av packhuskarlar skulle på de största tullplatserna

vara obligatoriskt samt att kostnaderna för handräckningsarbetet

vid tullbehandling borde drabba trafiken, vilka

förslag i allmänhet vunnit gillande.

De största Uttalandena till förmån för kommissionens förslag rörande

tuUpiataerna. de gtörsta tullplatserna härröra med ett undantag (tullkammaren

i Norrköping) från sådana platser, som knappast

komme att beröras av den ifrågasatta anordningen med

statsanställda packhuskarlar. Endast två av dessa uttalanden

innefatta närmare skäl för vederbörandes ståndpunkt.

1 det ena (av nyssnämnda tullkammare) framhålles, sedan

åtskilliga olägenheter med packhuskarlarnas statsanställning

påvisats, att, om statsverket ville bortse från berörda olägenheter

och ikläda sig den risk, det ansvar och de kostnader,

som onekligen vore förbundna med en sådan anordning,

tullkammaren för sin del kunde förorda denna, då därigenom

möjliggjordes en slutlig enhetlig lösning av frågan i största

möjliga utsträckning enligt av tullkammaren närmare angivna

grunder; och förordades i så fall en utsträckning av

systemets tillämpning till de flesta tullplatserna i riket,

även till sådana, där behovet av packhuskarlar icke vore

större än till och med en eller ett par man. I det andra

uttalandet (av tullkammaren i Västerås) anföres, att genom

statsanställningen den omtvistade, inom affärsvärlden med

oblida ögon sedda monopolrätt, som tillkommit packhuskarlslag,

skulle bringas ur världen, varjämte framlägges

den uppfattningen, att någon fara för att statsanställda

packhuskarlar icke skulle utföra sitt arbete till såväl den

enas som den andras belåtenhet icke med fog kunde hysas,

om blott deras avlöning ställdes så hög, att densamma

komme i jämbredd med den, som åtnjötes av andra, dem

motsvarande i det civila anställda.

De uttalanden, som gä emot kommissionens förslag beträffande

de största tullplatserna, stödja sig, där de närmare

motiverats, på huvudsakligen följande omständigheter.

TULLMYNDIGHETERS UTLÅTANDEN.

in

En omläggning av packhuskarlsväsendet kunde icke anses

vara oundgängligen påkallad, enär trafikens anmärkningar

mot det nuvarande systemet mindre gällt packhuskarlsinstitutionens

funktion, som i allmänhet ansetts tillfredsställande,

än själva sättet för handräckningsbestyrets bekostande.

Kommissionens förslag medförde dessutom stora

olägenheter. Arbetsintensiteten skulle först och främst

genom göromålens överlåtande till statsanställda i högst

betydlig mån nedbringas. Borttoges den sporre, som läge

i medvetandet om den egna fördelen av en högre arbetsprestation,

kunde icke den bästa arbetsledning, utövad av

aldrig så många förmän, ersätta vad därigenom förlorades.

En av tullmyndigheterna (tulldirektören i Göteborg) har i

detta sammanhang ansett sig böra åberopa ett av transportarbetarförbundets

förtroendeman nyligen gjort uttalande,

att med anledning av införande av ackordsavlöningssystem

för vissa transportarbetare det lyckats att under ett år

nära tredubbla arbetsintensiteten. Från flera håll har också

påvisats, att kommissionen trots underkännandet av den

på ackordsprincipen byggda hittillsvarande packhuskarlsanordningen

likväl framkastat möjligheten av att knyta

arbetarnas intresse vid arbetsprodukten genom ackordsavlöning.

Frågan vore dock, huru detta skulle låta sig

förenas med det samtidigt tillämpade månadsavlöningssystemet

och huru bedömandet av de erforderliga ackordsprisen

då skulle kunna ske vid så skiftande göromål, som

här avsåges. Förhållandena vid statens järnvägar vore

icke, enligt vad en tullmyndighet betonat, i sistberörda

avseende jämförbara, då göromålen därstädes inskränkte

sig till rena godstransporter och möjligen en i stort sett

mycket summarisk vågning. Från annat håll (packhusinspektionen

i Malmö) har anförts, att enligt från flera

järnvägsmyndigheter erhållna upplysningar annat ackordssystem

hos dessa ej förekommit, än att personal, vilken

haft sig visst lastnings- eller lossningsarbete ålagt för viss

tid av dagen, erhållit rätt till ledighet under den del av

tiden, som återstått, sedan arbetet utförts. Mera allmänt

har framhållits, att i och med arbetsintensitetens sänkande

den arbetsstyrka, som nu nöjaktigt kunde tillmötesgå

trafikens krav på snabb expedition, givetvis måste utökas.

112

FÖRSLAGET I PACKHUSKARLSFRÅGAN.

Detta medförde i sin tur stegrade utgifter för staten, särdeles

som de erforderliga tillfälliga arbetskrafterna måhända

bleve svårare att för en skälig arbetslön uppbringa, när

arbetsgivaren vore staten än när den utgjordes av packhuskarlslaget.

Härtill komme kostnaden för den räkenskapsföring,

som skulle föranledas av packhusavgifternas uppbärande

genom tullverket. Den sålunda uppkomna kostnadsökningen

måste staten, om den icke skulle förlora

på anordningen, gottgöra sig genom höjda packhustaxor,

varigenom varuägarna och i sista hand den stora

allmänheten komme att bliva lidande genom den ifrågasatta

omläggningen. — Kommissionens förväntan, att mera

stabila arbetsförhållanden skulle ernås genom den nya

organisationsformen, har av en del tullmyndigheter bemötts

med, bland annat, att statsanställning av arbetsmanskap

icke, såsom vissa vid statens järnvägar nyligen timade fall

gåve vid handen, i och för sig utgjorde något absolut

ofelbart medel mot arbetsnedläggelser. I varje fall kunde

icke, framhåller en tullmyndighet (tullkammaren i Lund) ett

överflyttande till statstjänst av packhuskarlar vid ett fåtal

tullförvaltningar anses innebära, att inom hela tullverket

handräckningsarbetet vid tullbehandling ordnats »på ett

praktiskt och för packhusgöromålens ohämmade gång betryggande

sätt». Beträffande de till avsevärt antal uppgående

tillfälliga arbetare, som på grund av trafikens

växling skulle behöva användas .och mot vilka statsverket

troligen icke vore villigt att ikläda sig några skyldigheter,

vore tydligen arbetsinställelser icke uteslutna, varigenom

den förväntade stabiliteten lätt kunde rubbas. För övrigt

vore, har en tullkammare (Trälleborgs) ansett, att befara,

det tullverket skulle genom de statsanställda packhuskarlarna

direkte indragas i pågående arbetskonflikter. — Vinsten

för personalen av statsanställning vore omtvistlig. Rätt

till pension, sjukhjälp och semester ägde den redan nu

genom sina organisationer. Att de yngre i arbetslagen

finge lägre avlöning än de äldre vore något, som förekomine

inom snart sagt varje verksamhetsområde, och innebure

ej någon uppenbar oförrätt. Av en tullkammare

(Lunds) har påvisats, att stadsbudskårer och bärarlag, vilka

enligt kommissionens förslag skulle komma att å en del

''1''tILI,

113

platser anlitas av tullverket för utförande av packhuskarlsarbete,

tillgodogjorde sig en ingalunda obetydlig vinst på

i sin tjänst använd icke ordinarie personal. En annan

tullmyndighet (packhusinspektionen i Stockholm) har antagit,

att kommissionens uttalande i denna del av ämnet finge

anses innebära huvudsakligen ett påvisande av disproportion

i lagens sammansättning, och med denna utgångspunkt

betonat, att en ändring i detta hänseende läte sig med

bibehållande av nuvarande skråsystem så mycket lättare

vidtagas, som göromålen å de större tullplatserna numera

vore jämnare fördelade över hela året än vad tidigare varit

förhållandet. Från vissa håll har upplysts, att det goda

samarbete mellan packhuskarlarna och övriga tulltjänstemän,

vilket skulle ernås genom statsanställningen, redan för närvarande

funnes. En tullmyndighet (tulldirektören i Göteborg)

har funnit sannolikt, att, om de nuvarande packhuskarlarna,

vilka vore nöjda med sin lott, bleve statsanställda,

det ej komme att dröja länge, innan t. ex. även från dem

komme att göras anspråk på befordringsmöjligheter, samt

framställer frågan, huru sådana då skulle beredas dem.

De av packhuskarlslagen avgivna yttrandena i ämnet giva

slutligen vid handen, att packhuskarlarna själva funnit sig

icke böra ansluta sig till förslaget om statsanställning. I

ett av dessa yttranden (från Göteborg) har ägnats särskild

uppmärksamhet åt kommissionens förslag till avlöning för

packhuskarlarna, vilken ansåges alldeles otillräcklig. Därvid

har påpekats, att de av vederbörande packhuskarlslag avlönade

extra packhusarbetarna för närvarande åtnjöte en

dagavlöning av tio kronor och gjorde anspråk på att få

denna höjd till femton å aderton kronor samt att lagets tillfälliga

arbetare hade en timpenning av en krona 65 öre, vilken

nu fordrades förhöjd till två kronor 10 öre. En del tullmyndigheter

uttala i korthet sin anslutning till det reservationsvis

framförda avstyrkandet av packhuskarlarnas statsanställning.

Vidkommande härefter de lokala tullmyndigheternas ut- De medelstora

talanden över kommissionens förslag rörande anordnandet tuiipiatsema.

av ifrågavarande bestyr vid de medelstora tullplatserna

utgöras de mot förslaget gynnsamt avfattade i övervägande

antalet fall av blott och bart ett tillstyrkande av detsamma.

Några tullmyndigheter hava framlagt vissa önskemål att

Utlåtande. IV. u

1X4 FÖRSLAGET I PACKHUSKARLSFRÅGAN.

iakttagas vid förslagets genomförande. Så har en tullkammare

(Uppsala), framhållit, att därvid borde utfärda»

bestämmelser om, 1) att tulltjänsteman icke finge mot ersättning

av något slag förrätta bestyr av ifrågavarande

art, 2) att för bestyrets utförande endast sådana personer

finge användas, som därtill förordnats av tullförvaltaren

på platsen, 3) att anlitandet av anställt arbetsbiträde skulle

vara obligatoriskt vid all tullbehandling i packhuslokalerna

men fakultativt vid förrättning utom desamma, 4) att, därest

stadsbudskår eller bärarlag icke funnes på platsen eller

möjligen ej ville åtaga sig bestyret, det skulle ankomma

på stadens drätselkammare eller handelsförening att för

ändamålet anskaffa arbetspersonal, som kunde godkännas,

samt 5) att den eventuella taxan för utförande av bestyret

borde sättas så hög, att tullverket ej åsamkades någon

förlust i förevarande avseende. Uttalanden i liknande riktningar

som de under 3) och 5) här ovan angivna hava

gjorts av ännu en tullkammare (Västerås), vilken dessutom

anfört, dels att medlem i den arbetskår, med vilken överenskommelse

i saken bleve träffad, borde på särskilt uppdrag

av varuemottagare kunna få åtaga sig att transportera

kolli från lossningsplats till packhus mot den taxa, som

för honom gällde vid varje annan transport, dels att, om

nyssberörda överenskommelse med arbetskår icke vore möjlig

och den utväg, att någon i stadens tjänst anställd

lämplig arbetare fullgjorde handräckningen i packhuset

under expeditionstiden, vore stängd, det icke kunde undgå»

att överlämna detta bestyr åt vederbörande uppsyningsman,

något som emellertid kunde medföra vissa olägeuheter,

dels ock slutligen, att det borde åligga handräckningsbestyrets

utövare att ombesörja renhållningen av packhuslokalerna

samt att anskaffa och underhålla för handräckningsbestyret

nödiga redskap och verktyg. I fråga

om tvenne platser (Karlskrona och Kristianstad) hava vederbörande

tullkamrar beriktiga! kommissionens förmodan,

att praktiskt taget endast privatpersoner komme att begagna

sig av den arbetskraft, som tillhandahölles genom

tullverkets försorg. Vidare har eu tullkammare (Örebro)

ifrågasatt, att uppbörden av packhusavgifterna skulle verkställas,

icke av tullverket utan av respektive arbetslag.

TULLMYNDIGHETERS UTLÅTANDEN.

115

Samma tullkammare har också, vad dess packhus vidkommer,

avstyrkt förslaget om rätt för varuägare att med

efter gottfinnande anskaffat folk utföra handräckningsbestyret

vid tullbehandling. Slutligen har en tullmyndighet

(tulldirektören i Göteborg) ansett, att, därest de kommunala

myndigheterna å någon av de medelstora tullplatserna

skulle finna det på grund av trafikförhållandena eller omständigheterna

i övrigt. fördelaktigare, att packhusarbetet

utfördes av särskilda paekhuskarlslag på samma sätt som

å de största tullplatserna, sådant medgivande borde lämnas

av Eders Kungl. Magt.

Hr de avstyrkande uttalandena över kommissionens förslag

rörande organisationen i behandlade hänseende vid

de medelstora tullplatserna må nedanstående återgivas.

Vissa tullkamrar hava ifrågasatt, att avtalen med stadsbudskårerna

eller bärarlagen hellre borde träffas av handelsmannasammanslutning

på platsen eller något stadens

organ i samråd med därvarande tullkammare. En tullkammare

(Hudiksvalls) har betonat nödvändigheten av att anordningarna

vid de olika tullplatserna bleve så likformiga

som möjligt och synes anse, att vid alla tullkamrar, där

trafiken ej vore så stor, att packhuskarlar efter mönster av

anordningarna vid rikets största tullplatser kunde anställas,

handräckningsbestyret skulle vid tullbehandling i packhus

handhavas av tullpersonalen med monopolrätt men vid

tullbehandling annorstädes utföras genom varuägarens eget

folk; och borde tullpersonalens handräckningsarbete ersättas

efter enahanda taxa, som gällde för packhuskarlarna,

men tillfalla tullverket, vilket dock efter generaltullstyrelsens

bestämmande kunde till vaktmästarna utbetala lämpligt

avvägd procent av det influtna ersättningsbeloppet.

Förslag om tullpersonals omhänderhavande av handräckningsbestyret

har framlagts av ytterligare två tullkamrar

(Karlstads, Södertälje), som emellertid hysa den uppfattningen,

att personalen borde härför uppbära ersättning av

trafiken; gillades kommissionens förslag i princip, borde

enligt den förras åsikt pensionerade statstjänare kunna vidtalas

att utföra bestyret. Av en annan tullkammare (Hälsingborgs)

har betonats, att, då enligt kommissionens yttrande

bestyret hittills plägat å medelstora tullplatser ut

-

116

FÖRSLAGET I PACKH ÖSKÄRL SFRÅGAN.

föras av stadsbud skårer eller bärarlag, som vore »i tillfälle

att allt efter växlande trafik i packhusen beordra flera eller

färre av sina medlemmar till tjänstgöring därstädes» och

som syntes »hava fullgjort sina åligganden till trafikens

synnerliga belåtenhet», det icke förefölle vara en bjudande

nödvändighet att på dessa platser belasta tullverket med

en arbets- och kostnadskrävande anordning för uppbörd

och redovisning av de inflytande packhusavgifterna; äudamålsenligare

vore, att handräckningsbestyret där utfördes

såsom hittills med rätt för enskild varuägare att med eget

folk ombesörja detsamma. Flera andra tullkamrar, vilka

synas kunna räknas till de medelstora, hava för övrigt

talat för bibehållande av hos dem sedan längre tid tillbaka

tillämpade, från kommissionens förslag mer eller

mindre avvikande system, vilka uppgivas hava fungerat

tillfredsställande. Därvid har från vissa håll erinrats om

att post- och järnvägsförvaltningarna å vederbörande orter

genom eget folk eller annorledes ombesörjde handräckningsarbetet

beträffande gods, som förvaltningarna för

varuägares räkning läte tullbehandla. En tullkammare

(Karlskrona) har förmenat, att vad som anförts mot nuvarande

ordning vid de medelstora tullplatserna sannolikt

endast haft till syfte varuägarnas befriande från kostnaden

för bestyrets fullgörande samt att, då insikt vunnits, att

detta syfte ej kunde uppnås, tullverkets trafikanter i sådana

orter säkerligen icke hyste någon önskan om reformer i

den riktning, kommissionen föresloge. Det vore också,

fortsätter tullkammaren, synnerligen egendomligt, om i

nuvarande tid, då handels- och industriidkarna målmedvetet

strävade efter att i allt större utsträckning ernå medbestämmanderätt

i frågor, som rörde näringarnas förhållande

till staten, desamma skulle finna med sin fördel förenligt

att avstå från friheten att själva i de olika orterna ordna

packhuskarlsfrågan och bestämma taxorna för arbetslagen.

Då för tullverkets vidkommande ej någon som helst olägenhet

uppstått av nu gällande ordning, kunde tullkammaren

icke finna skäl att förorda en ändring, som utan

att bereda trafiken någon verklig nytta pålade tullverket

förpliktelser. Tullkammaren har i fortsättningen fäst uppmärksamheten

därå, att stadsbudskårer och bärarlag näppe

-

T U L L M YNDICi II ETE HS UTLÅTANDEN,

117

ligen kunde undgå att indragas i på respektive platser utbrytande

arbetskonflikter inom transportarbetarfacket, under

det att arbetet i de medelstora tullpackhusen hittills kunnat

pågå oberoende av sådana konflikter. Från andra platser

(Karlstad, Oskarshamn) hava lämnats exempel på svårigheten

för eu tullkammare att träffa avtal med förefintligt

arbetslag. Dessutom har av eu del tullkamrar (Karlstads,

Nyköpings, Oskarshamns, Sundsvalls) påvisats — med utgångspunkt

från förhållandena å respektive platser, där

hanöräckningsbestyret för närvarande utföres antingen med

tillhjälp av vaktmästare eller endast av varuägarnas eget

folk eller ock uteslutande av packhuskarlslag, anställda av

köpmannaförening — att staten skulle, om bestyret övertoges

av på sätt föreslagits vidtalade arbetslag, förorsakas

rätt avsevärda kostnader. Att missämja mellan tullförvaltningen

och trafikanterna skulle föranledas av ett genomförande

av kommissionens uppslag, har av en tullkammare

(Landskrona) betonats. Av en annan (tullkammaren i Lund)

har anmärkts, att kommissionen icke uppdragit de närmare

riktlinjerna för slutandet av det föreslagna avtalet

med arbetslagen. Såvitt tullkammaren kunde finna, vore

emellertid endast tre alternativ möjliga: 1) ett avtal efter

ersättning för tullbehandlingsexpedition; 2) en överenskommelse

på basis av viss procent av de genom tullförvaltningen

uppburna avgifterna för arbetet; samt 3) en

uppgörelse med viss fixerad summa för viss bestämd tid.

Beträffande de båda första alternativen vore enligt tullkammarens

åsikt desammas antagande av ett arbetslagfullständigt

uteslutet med hänsyn dels till skyldigheten

för laget att ständigt hålla folk till verkets förfogande,

dels ock till ovissheten att i eventuellt anförtrott arbete

finna ekonomisk betäckning. För avtalets slutande stode

därför tullverket hänvisat endast till det tredje alternativet

med åtföljande risk att för arbetet ådraga sig en kostnad,

överstigande de för detsamma uppburna avgifter; därvid

kunde med lätthet uppstå det mindre tillfredsställande förhållande,

att statsverket på vissa tullplatser finge för tullbehandlingsarbetet

vidkännas omkostnader, som på andra

platser helt vilade å trafiken. Det skäl, som av kommissionen

anförts mot tillämpning å, bland andra, medelstora tullplatser

118

FÖRSLAGET I PACKHUSKARLSFRÅGAN.

De minsta

tullplatsema.

av systemet med fast antagen arbetsstyrka, nämligen att för

handräckningsarbetet anställd personal tidvis ej skulle få

nödig sysselsättning, har föranlett vissa invändningar från

en tullkammares sida (Norrköpings). Vad av kommissionen

i berörda hänseende åberopats, funne tullkammaren

vara ett förhållande, som gällde även andra tulltjänsteman,

exempelvis vaktmästare, men som icke hindrat dessas anställning

på stat. Varje arbetsgivare, vilkens arbete vore

av oregelbunden art, måste vara beredd på, att hans arbetspersonal

tidvis hade mindre arbete utan att den därför

avskedades. Funnes någorlunda sysselsättning för en man

med handräckningsarbete, borde en sådan härför anställas.

Vore han statsanställd, kunde han delvis utöva

bevakning av packhuset och för övrigt biträda vid andra

göromål, t. ex. vedhuggning. En annan tullkammare

(Trälleborgs) synes befara, att de för bestyret använda arbetslagen

skulle anse det som eu orättvisa om, såsom kunde

bliva händelsen vid genomförande av kommissionens förslag,

en del av de avgifter, som uttoges för arbetet och

uppbures av tullverket, innehölles för täckande av verkets

inkasseringskostnader. Slutligen hava åtskilliga tullmyndigheter

uttryckligen förklarat sig biträda 1908 års tullstatskommissions

i frågan framlagda förslag, sådant detta

lyder efter den av vederbörande ämbetsverk verkställda

omredigering, eller Sveriges allmänna tulltjänstemannaförenings

yttrande i ämnet.

Av de lokala tullmyndigheternas uttalanden över kommissionens

förslag till organisation av de minsta tullplatsernas

packhusarbete äro de tillstyrkande icke åtföljda av

närmare motivering, under det att beträdande de avstyrkande

sådan i flera fall förefinnes. För det huvudsakliga i sistberörda

motiv må lämnas nedanstående redogörelse.

Åtskilliga av tullmyndigheterna hava vänt sig mot kommissionens

förslag om packhusavgifternas ingående till

tullverket och därmed förbundet gratifikationssystem. Därvid

hava några uttalat sin anslutning i allmänhet till vad

av 1908 års tullstatskommission på sin tid i ämnet anfördes,

medan andra mera direkte angivit skälen för sin ståndpunkt

härutinnan. Av dessa senare har en tullkammare

(Karlskrona) anfört betänkligheter rörande lämpligheten av

TULLMYNDIGHETERS UTLÅTANDEN. 119

att tullverket åtnjöte inkomster lör av tulltjänsteman till

enskildas nytta utfört kroppsarbete. En annan tullkammare

(Karlstads) bär upprepat den av skilda myndigheter

tidigare förfäktade åsikt, att handräckningsbestyret icke

kunde anses såsom eu tullvaktmästare i allmänhet åliggande

tjänsteplikt, varför dylik förrättningsman borde för sitt

bestyr få åtnjuta ersättning direkte av varuägarna. Liknande

uppfattning har framlagts av ytterligare två tullkamrar

(Södertälje, Lysekils). Den sistnämnda har särskilt vänt

sig mot Sveriges tullmannaföreniugs påstående, att det

vore ett av den lägre tullpersonalen länge närt önskemål,

att rätten för tulltjänstemän av lägre grad att förrätta

packhuskarlsgöromål måtte borttagas. Däremot har en tullkammare

(Piteå) med hänsyn till den motvillighet, varmed

dylikt bestyr på sina håll utförts, där det ålagts tulltjänstemän

utan vidare, ansett att, därest kommissionens

förslag om arbetets utförande av tullverket genom uppsyningsman

och avgifternas ingående till tullverket bleve

godtaget, nämnda tjänstemän borde tillförsäkras lämplig

ersättning av tullverket för sitt ifrågavarande arbete. —

Mera fristående uppslag härröra från tvenne tullkamrar

(Hudiksvalls, Norrköpings). Av dessa har den förra, på

sätt redan framgått av den lämnade redogörelsen för vissa

uttalanden i ämnet beträffande de medelstora tullplatserna,

ifrågasatt föreskrifter därom, att handräckningsbestyret

skulle vid tullbehandling i packhus handhavas av tullpersonalen

med monopolrätt men vid tullbehandling annorstädes

utföras genom varuägarens eget folk. Den senare

har, såsom förut antytts, framhållit att, om systemet med

statsanställning av packhuskarlar funnes böra införas, detta

borde utsträckas att gälla så gott som samtliga tullplatser;

endast på de allra minsta tullplatserna skulle för bestyrets

utförande möjligen kunna delvis användas extra ordinarie

bevakningspersonal, som för övrigt biträdde vid bevakningsgöromålen,

varigenom dess inkallning i tjänstgöring

kunde fullt berättigas. — Eu tullkammare (Kristinehamns)

har förmält, att det onekligen vore i viss mån berättigat,

om statsverket tillgodogjorde sig ersättning för det handräckningsarbete,

som vederbörande vaktmästare (uppsyningsmän)

efter anfordran utförde åt trafikanterna, men

120

FÖRSLAGET I PACKHUSKARLSFRÅGAN.

Stockholms

frihamn.

att tullkammaren ändock ej ansåge sig kunna tillstyrka

kommissionens förslag, vilket komme att föranleda utbetalning

av gratifikationer till vid jämförelse med packhusavgiftsuppbörden

alltför stora belopp samt i många

fall förorsaka svårigheter vid beräknandet av den avgift,

som skulle till tullverket betalas för arbetet. I sistberörda

avseende har tullkammaren anfört, att varuägaren oftast,

åtminstone vid större tullbehandlingar, medtoge eget folk,

varvid vaktmästaren endast biträdde med ledningen av

arbetet; och kunde enligt tullkammarens mening icke rättvisligen

i sådana fall utkrävas ersättning för fullt utfört

arbete. Trenne tullkamrar hava uttalat sig i den riktning,

att tullpersonal ej alls borde åläggas att utföra handräckningsbestyr

vid tullbehandling; av dessa har en tullkammare

(Ronneby) såsom stöd för sin uppfattning framlagt,

att tullverket i annat fall komme att få vidkännas stora

utgifter bland annat för olycksfallsförsäkring av vederbörande

personal och för gottgörande av vid bestyrets

utförande möjligen uppstående skador, under det att en

annan tullkammare (Uddevalla) åberopat den särskilda ställning,

tulltjänstemannen måste intaga gentemot den trafikerande

allmänheten. Slutligen har en tullkammare

(Falkenbergs) anmält sin anslutning till Sveriges allmänna

tulltjänstemannaförenings i det föregående refererade utlåtande

i ämnet.

Tullförvaltningen i Stockholms frihamn har i avgivet

yttrande över kommissionens förslag i packhuskarlsfrågan

behandlat denna fråga med avseende fästat allenast å förhållandena

i nämnda frihamn. Sedan tullförvaltningen

därvid till en början erinrat om, att det handräckningsarbete,

som förekomme inom Stockholms frihamn, utgjordes

liksom vid hamnar i allmänhet huvudsakligen av

lossning och lastning av fartyg, järnvägsvagnar och fordon

samt andra godstransporter ävensom vägningar, sorterings-,

uppacknings- och ompackningsarbete med eller

utan samband med tull behandling, har tullförvaltningen

lämnat nedanstående översikt av gällande bestämmelser

rörande handräckningsarbetet inom frihamnen, vilka äro

intagna i det av Eders Kungl. Maj:t den 23 september

TULLMYNDIGHETERS UTLÅTANDEN.

121

1919 fastställda reglemente för Stockholms frihamn (Svensk

författningssamling nr 628 år 1919).

Beträffande lossning och lastning av fartyg innehölle

§ 2 av nämnda reglemente den bestämmelse, att överförandet

inom frihamnen av gods från fartyg till kaj eller

omvänt skulle, där frihamnsförvaltningen funne så utan

olägenhet kunna ske, ombesörjas av frihamnsinnehavarens

folk. Vidkommande annat handräckningsarbete inom frihamnen,

däri även inbegripet lossning och lastning av

järnvägsgods och gods, som ankomme eller avginge med

fordon, gjordes, vad rätten till dylikt arbetes utförande

anginge, i reglementet skillnad mellan handräckning inom

allmänna områden och dylikt bestyr inom till enskild upplåtna

lokaler eller andra upplagsplatser. Inom allmänna

områden vore det med vissa undantag förbehållet frihamnsinnehavaren

att låta genom eget folk utföra varje handräckning,

som kunde ifrågakomma, men inom till enskild

upplåtna lokaler eller områden ägde hyresgästen för handräckning

använda antingen frihamnsinnehavarens folk eller

sådan egen personal, som frihamnsförvaltningen prövat

kunna med hänsyn till det allmännas intressen godkännas

för utförande av dylikt arbete inom frihamnen. — Med

de undantag, som omförmäldes i det nämnda reglementet

— vilka avsåge dels till frihamnstrafik ej hänförlig förrättning

för statens räkning, dels transport med fordon

eller genom bärning över frihamnens område direkte till

eller från dess gräns, dels arbeten, som kunde erfordras

för inom frihamnen liggande fartyg och dels slutligen

sådan lossning och lastning, som enligt av järnvägen

träffat fraktavtal skulle åligga vederbörande järnvägsförvaltning

— vore utförandet av handräckningsarbetet

inom frihamnen alltså ett frihamnsinnehavarens monopol,

däri dock en viss inskränkning förefunnes beträffande dylikt

arbete inom till enskild upplåtna lokaler eller andra

upplagsplatser, varjämte enligt föreskrifterna i § 6 mom.

1 och § 9 mom. 1 av samma reglemente den frihamnsinnehavaren,

respektive hyresgästen förbehållna rätten till

handräckningsarbetet gällde endast i den mån ej annorlunda

vore eller bleve bestämt. — Det lämnade monopolet

följdes av skyldighet för frihamnsinneliavaren att

122

FÖRSLAGET I PACKHUSKARLSFRÅGAN.

tillhandagå med handräckning, som i laga ordning anmälts,

såvida icke frihamnsforvaltningen funne, att frihamnsinnehavaren

borde på grund av allmänt giltig orsak

avstå från ombesörjandet av handräckningen och därom

ofördröjligen meddelade vederbörande anmälare underrättelse.

— För handräckning, som lämnats på föranstaltande

av frihamnsinnehavaren ägde denne uppbära ersättning

efter av överståthållarämbetet fastställd taxa.

I fortsättningen av sitt yttrande har tullförvaltningen

redogjort för, huru de sålunda givna bestämmelserna kommit

till tillämpning inom frihamnen, samt därom meddelat

följande upplysningar. Den personal, vilken frihamnsinnehavaren

hittills behövt använda för utförande av handräckningsarbetet

inom frihamnen, hade enligt uppgift utgjorts

förutom av 3 förmän och 15 man, fast anställda,

även av extra arbetskrafter till ett antal vanligen växlande

mellan 20 — 50 man. Härtill komme särskilt manskap

för lossning och lastning av fartyg, enär dylikt arbete endast

undantagsvis och då allenast beträffande pråmar kunnat

utföras med den nämnda personalen. Lossning och lastning

av fartyg inom frihamnen bedreves nämligen i allmänhet

genom någon stuverifirma som mellanhand efter

överenskommelse med frihamnsforvaltningen, därvid arbetsfolket

alltså endast indirekte stode i frihamnsförvaltningens

tjänst. Detta förfarande med mellanhand vore emellertid

avsett att upphöra, så snart frihamnsforvaltningen bleve i

tillfälle att själv anställa stuveriarbetare. — Av frihamnsinnehavaren

utfördes genom eget folk även sådant handräckninsrsarbete,

som inom frihamnen förekomme i samband

med tullbehandling.

Till de sålunda anförda fakta har tullförvaltningen fogat

de här nedan återgivna uttalanden.

Ur tullsynpunkt hade förenämnda ordning för handräckningsarbetet

iuom frihamnen hittills visat sig ändamålsenlig

och icke medfört någon olägenhet. Emellertid

vore, enligt vad ovan framhållits, rätten till handräekningsarbetet

inom frihamnen förbehållet frihamnsinnehavaren,

respektive hyresgästen endast i den mån ej annorlunda

vore eller bleve bestämt. Detta förbehåll i fråga om det

lämnade arbetsmonopolet syntes hava tillkommit med hän

-

TULLMYNDIGHETERS UTLÅTANDEN. 122

syn till bland annat tveksamheten, huruvida packhuskarlsoch

vindragarlagen i Stockholm kunde anses enligt äldre

bestämmelser vara tillerkända viss arbetsrätt jämväl i frihamnen.

Vid eu lösning av packhuskarlsfrågan borde

därför, därest lösningen skulle gå i sådan riktning, att

packhuskarlslagens nuvarande monopolställning komme

att bibehållas, spörsmålet angående Stockholms packhuskarlslags

rätt till arbete i frihamnen upptagas till avgörande.

Härvid borde uttryckligen fastställas, att packhuskarlslagets

monopolrätt till handräckningsarbetet vid tullbehandling

inom Stockholm icke skulle gälla dylikt arbete

inom Stockholms frihamn. Eu sådan rätt för packhuskarlslaget

syntes nämligen föga väl kunna förenas med

den frihamnsinnehavaren tillerkända rätten till handräckning-sarbete

inom frihamnen. Gränserna för de olika mouopolen

skulle nämligen säkerligen ofta bliva svåra att

uppdraga och konflikter knappast kunna undgås, enär

verkliga eller förmenta intrång på de olika arbetsfälten

lätteligen kunde ifrågakomma. Därjämte kunde i många

fall ett fördröjande av arbetet till skada såväl för tullverket

som för trafiken bliva följden, då arbetets utförande

komme att göras beroende av arbetslag, tillhöriga

olika monopolinneliavare. För packhuskarlslaget skulle

det med all sannolikhet även uppstå stora svårigheter att

avpassa den erforderliga personalens antal efter arbetets

växlande omfattning i frihamnen, och för trafiken bleve

det otvivelaktigt både dyrbarare och mera omständligt att

hava med olika monopolinnehavare att skaffa.

Av i huvudsak samma skäl, som varit bestämmande för

tullförvaltningens uppfattning av olämpligheten därav, att

packhuskarlslag med viss monopolrätt skulle utföra arbete

i frihamnen, funne tullförvaltningen sig även böra avstyrka,

att handräckningsarbetet vid tullbehandling inom frihamnen

skulle utföras av packhuskarlar med anställning i tullverkets

tjänst, och detta så mycket mera, som enligt tullförvaltningens

förmenande statsverket härvidlag otvivelaktigt

skulle få vidkännas betydande kostnader, vilka sannolikt

icke komme att ersättas av för handräckningsarbetet inflytande

avgifter.

För vissa industriidkare, köpmän och speditörer skulle

Taxan.

124 FÖRSLAGET I PACK HUS KARI.SFrAgAN.

det, yttrar tullförvaltningen till sist, måhända vara mest

tilltalande att få utföra handräckningsarbetet vid tullbehandling

i frihamnen genom eget folk. Även detta vore

tullförvaltningen emellertid nödsakad att avstyrka. Genom

en sådan ordning skulle nämligen i frihamnen indragas

en mängd personer, åt vilka icke kunde utan särskilda

kostnader ägnas nödig tillsyn, något som vore så mycket

mera nödvändigt, som det gods, varmed dessa personer inom

frihamnen komme i beröring, icke läge under tullbevakning.

De i ämnet hörda lokala tullmyndigheternas åsikt om

kommissionens förslag rörande åstadkommande av eu för

hela riket gemensam taxa å ersättning för haudräckningsarbetet

vid tullbehandling lärer i viss mån direkte framgå

ur ovan lämnade redogörelse för den allmänna ståndpunkt,

respektive myndighet intagit till kommissionens förslag i

packhuskarlsfrågan. Emellertid må därutöver lämnas nedanstående

utdrag ur myndigheternas utlåtanden.

Flera tullmyndigheter hava funnit lämpligast, att taxa

upprättades särskilt för varje ort; vissa av dem hava dock

ansett, att taxorna borde avfattas efter ett och samma

mönster. En av tullkamrarna (Eskilstuna) har antagit, att,

om förslaget med gemensam taxa godkändes, prisförhållandena

på de största och dyraste orterna komme att läggas

till grund för taxan; det syntes då tullkammaren obilligt,

att en affärsman på en ort, där omkostnaderna för varors

transportering m. m. vore låga, skulle nödgas ersätta handräckningsbestyret

vid tullbehandling efter ett pris, som för

orten kanske vore oskäligt. Av tre tullmyndigheter (tulldirektören

i Göteborg samt tullkamrarna i Karlskrona och

Söderhamn) hava uttalats farhågor för, att den gemensamma

taxan icke skulle verka rättvist på grund av den väsentliga

olikheten i arbetsförhållandena å skilda orter, betingade

av packhusens och varuskjulens anordning, packhusområdenas

utsträckning m. fl. faktorer. Dessa omständigheter hava

jämväl berörts av en annan tullkammare (Norrköping), som

därjämte mot kommissionens ifrågavarande förslag erinrat,

att likasom levnadskostnaderna på olika orter föranlett

något olika avlöningar åt tjänstemän i samma grad, så

bleve även värdet av handräckningsarbetet något växlande

och borde därför föranleda något avvikande taxor. För

TUU.MYNmlUIETUItS UTLÅTANDEN''. 125

att behålla fördelen av gemensam taxa skulle man, yttrar

tullkammaren, kunna tänka sig dessa olikheter utjämnade

genom procentuella tillägg till en gemensam grundtaxa för

olika orter, indelade i ett mindre antal grupper, förslagsvis

tre; om grundtaxan tillämpades å de billigare orterna,

skulle för de övriga kunna bestämmas ett tillägg av tio

respektive tjugu procent. Däremot har från något håll

(tullkammaren i Hudiksvall) anförts, att arbetskostnaderna

numera i regel vore desamma i alla hamnar, varför en av

Eders Kungl. Maj:t fastställd taxa för samtliga tullplatser

vore tillrådlig; taxans giltighetstid borde emellertid begränsas,

exempelvis till tre år.

Vissa av tullmyndigheterna hava uttryckligen anmält en

från kommissioneus förslag avvikande mening i fråga om

förrättandet av packhusavgiftsuppbörden; denna uppfattning

sammanhänger emellertid vanligen med ett ogillande av kommissionens

grundprinciper beträffande packhuskarlsarbetets

ordnande på de olika platserna. I andra utlåtanden har

kommissionens förslag härutinnan mer eller mindre oförbehållsamt

biträtts, även om organisationsprinciperna icke i

huvudsak kunnat godtagas. Av dessa utlåtanden är ett

avgivet av vederbörande tullmyndighet i en stad, varest

för närvarande privilegierat packhuskarl slag finnes (Stockholm);

däri har visserligen avstyrkts den av kommissionen

ifrågasatta statsanställningen av packhuskarlar men förordats

det framlagda förslaget om debitering och uppbörd

genom tulltjänstemän — utan särskild gottgörelse — av

de packhuskarlslaget tillkommande avgifter. Ett annat utlåtande

(av tullkammaren i Eskilstuna) innefattar ganska

betydande avvikelser från kommissionens organisationsförslag

för de största och medelstora tullplatserna men sammanstämmer

beträffande ifrågavarande debitering och uppbörd

i så måtto med vad kommissionen föreslagit, att man

ifrågasatt dessa förrättningars utförande genom tullkamrarna

ehuru på liknande sätt och under enahanda villkor,

som vid en del tullplatser vore föreskrivna beträffande

uppbörd genom tulltjänsteman för kommuns räkning av

hamnavgifter.

Kommissioneus yttrande om omfattningen av det arbete,

som skulle anses med monopolrätt förbehållet de på de

Monopolrättens

omfattning.

126

FÖRSLAGET I PACKHUSKARLSFRÅGAN.

största tullplatserna anställda packhuskarlarna, har föranlett

endast ett fåtal av de lokala tullmyndigheterna till uttalanden.

Några av dem hava visserligen icke särskilt

berört den nu förevarande delen av kommissionens förslag

men kunna ändock möjligen anses hava genom ett allmänt

gynnsamt omdöme om samma förslag eller en hänvisning i

korthet till 1908 års tullstatskommissions revidefade förslag

förklarat sig omfatta kommissionens ifrågavarande yttrande

i dess helhet eller till viss del med gillande. En del

myndigheter hava ifrågasatt, om det vore möjligt eller

lämpligt att ålägga packhuskarlarna på grund av lokala

förhållanden förekommande längre transporter inom packhusområdet.

Med avseende härå har en tullkammare (Norrköpings),

som funnit det obestridligen vara till fördel för

trafiken, att godsets transport från de vanliga lossningsplatserna

till packhusen ombesörjes av packhuskarlarna,

framlagt det förslag, att detta göromål skulle åligga dem

allenast inom visst begränsat område intill packhusen. En

annan tullkammare (Hudiksvalls) åter har förmenat, att ifrågavarande

del av monopolrätten borde förklaras omfatta all sådan

transport inom packhusområdet, som avsåge gods, vilket

skulle transporteras till packhus för tullbehandling, med

undantag likväl för gods, anlänt med järnväg; och skulle

packhuskarlarna därjämte tillerkännas rätt att med vederbörande

tullmyndighets medgivande åtaga sig jämväl annat

uppdrag. Överinspektören vid packhusinspektionen i Malmö

har anfört, bland annat, att, om därvarande packhuskarlar

finge ensamrätt till all transport inom packhusområdet

av oförtullat gods, följden bleve — med häns}7n

därtill, att transporten av sådant gods från lossningsplatserna

till tullpackhusportarna för närvarande ombesörjdes

av Malmö förenade stuveribolag — dels att lagmedlemmarnas

antal måste minst fördubblas, dels att packhuskarlarna

komme att inkräkta på andras arbetsfält, något som

kommissionen förklarat sig vilja genom sitt förslag förekomma.

Från samma håll har därjämte gjorts erinran mot

förslaget rörande uteslutande från packhuskarlarnas befattning

av bestyret med pålastning på åkdon av redan tullbehandlat

gods, i den män förslaget anginge gods, som

tullbehandlats i packhus eller varuskjul; till förekommande

< iKNK It A I.TtJI.I.KTYRF.I.SEN K YTTRANDE.

127

av försening vid godsntlämningen borde i stället pålastningsarbetet

av i dylika lokaler t.ullbehandlat gods, då

sådant av varuemottagaren påfordrades, av packhuskarlarna

verkställas, dock mot därför i taxa bestämd avgift.

Generaltullstyrelsen får för egen del i detta ämne anföra

följande.

Den i § 24 mom. 4 tullstadgan för närvarande uttryckta

princip, att kostnaden för handräckningsbestyret vid tullbehandling

skall drabba varuägaren, har styrelsen i likhet

med kommissionen funnit böra alltfort tillämpas.

Däremot avvika styrelsens och kommissionens åsikter från

varandra beträffande dels anordningarna för bestyrets utförande,

dels upprättandet och fastställandet av taxor å ersättning

för bestyrets förrättande.

Vidkommande först anordningarna för bestyrets utförande

har enligt vad förut nämnts kommissionen i fråga

om de största tullplatserna, sålunda i främsta rummet de,

vid vilka bestyret för närvarande förrättas av privilegierade

packhuskarlslag, nämligen Stockholm, Göteborg, Malmö

och Norrköping, föreslagit utbytande av denna anordning

mot i statens tjänst anställda packhuskarlar. Vid framläggande

av detta förslag har kommissionen sökt gendriva

den mot en sådan omläggning vid olika tillfällen framlagda

huvudinvändning, att statsanställningen skulle komma

att medföra minskning av arbetsintensiteten och alltså

visa sig oekonomisk. Vad kommissionen därvid framhållit

har emellertid ej kunnat övertyga styrelsen om att denna

invändning icke skulle vara befogad. Erfarenheten från

skilda arbetsfält utvisar, att ett intensivt bedrivet samt

planmässigt ordnat arbete säkrast vinnes, då inkomsten av

arbetet står i förhållande till arbetsprestationen. Detta erkännes

även av kommissionen, då densamma hänvisat till

en subsidiär användning av ackordssystem för packhuskarlslagens

avlöning. Kommissionen har dock underlåtit att

närmare angiva, hur ett sådant system skulle i praktiken

utföras; och såsom redan nämnts har en reservant ställt

sig tveksam mot förslaget samt till och med ansett systemet

icke kunna tillämpas i fråga om visst på paekhuskarlslagen

ankommande arbete. I dessa betänkligheter instämmer

generaltullstyrelsen till fullo. Arbetets i hög grad skiftande

Generaltullstyrelsens

yttrande.

Bestyrets

bekostande.

Bestyrets

förrättande i

Stockholm,

Göteborg,

Malmö och

Norrköping.

128

FÖRSLAGET I PACKHCSKARLSFRÅGAN.

beskaffenhet skulle medföra de största svårigheter, om icke

helt omöjliggöra ett rättvist bestämmande av ackordsavlöningen;

och vidare torde det möta ej ringa svårighet att

avgöra, i vad mån och på vad sätt den förutsatta fasta årsavlöningen

för packhuskarlarna skulle ingå i ackordsersättningen.

Såvitt styrelsen kan finna, skulle dessutom ett system

med ackordsavlöning, som medförde den av kommissionen

åsyftade verkan att bereda packhuskarlarna högre avlöning

än som enligt deras plats i löneplanen skulle tillkomma dem,

så att säga sönderbryta den fastställda löneskalan till förmån

för allenast denna klass av löntagare, något som säkerligen

skulle hos andra dem närstående tjänstemän framkalla en

viss uppmärksamhet. Ackordsarbetet skulle säkerligen även

lägga hinder i vägen för en lämplig arbetsfördelning samt

inom packhuskarlarnas egna led giva anledning till missnöje.

Då det icke gärna är tänkbart, att arbetet vid de

stationära tullbehandlingsexpeditionerna för sorteringsgods

skulle kunna tilldelas vederbörande på ackord, skulle nämligen

de med ackordsarbetet förenade utsikterna till ökade

inkomster förbehållas det manskap, som sysselsattes med

partigodsvägningar, under det att de packhuskarlar, som

förrättade det mera kvalificerade och väl så påfrestande

arbetet vid sorteringsexpeditionerna, ställdes utanför en sådan

förmån. Kommissionens uttalande, att en tillfredsställande

arbetsintensitet skulle utan vidare frammanas av arbetarnas

ambition eller fruktan för tadel, särdeles om ur deras egna

led iitvaldes lämpliga förmän, förefaller styrelsen vila på

eu förutsättning, som gentemot erfarenhetens vittnesbörd

knappast kan tagas i beräkning vid bedömandet av de

verkningar, en så genomgripande systemförändring som

den ifrågavarande skulle medföra. — Vad kommissionen

vidare till förmån för sitt förslag yttrat om de fördelar,

statsanställning skulle bereda packhuskarlarna, lärer knappast

påkalla annat styrelsens uttalande än en hänvisning

till det förhållande, att packhuskarlslagen själva protesterat

mot en dylik omläggning av deras organisation och sålunda

svårligen kunna antagas hysa den uppfattning, att

dessa fördelar skulle för deras medlemmar vara mera värdefulla

än de motsvarande förmåner, som för närvarande äro dem

beredda genom deras medlemskap i lagen. Då kommissionen

<; i: ni: ka i .t r i. r, st v i! f, i. s ro n s yttrande.

129

i detta sammanhang förklarar det vara ur samhällelig

synpunkt mindre tillfredsställande, att de äldre packlmskarlarmi

tillgodogjorde sig, såsom nu på sina håll förekomme,

betydande vinst på arbete, som utfördes av de

yngre, kan häremot erinras att, därest en sådan företeelse

skulle framträda i den omfattning, att densamma

ovedersägligen måste karakteriseras såsom ett missförhållande,

sådant utan svårighet torde kunna rättas genom

att bestämmanderätten över förhållandet mellan antalet

ordinarie packhuskarlar och antalet extra biträden i ett

lag överlämnas åt utomstående myndighet, samt därigenom,

att föreskrifter om packhuskarlslagens organisation in. in.

meddelas. Det av kommissionen anmärkta förhållande

lärer för övrigt, enligt vad för styrelsen uppgivits, åtminstone

vad beträffar förhållandena i Stockholm, hava

blivit allt mindre framträdande i mån som de extra packhuskarlarna

tillförsäkrat sig ökad dagavlöning, vilken ökning

knappast kompenserats av de medgivna taxeförhöjningarna.

Det goda samarbete mellan packhusarbetarna

och tulltjänstemännen i övrigt, som kommissionen ställer i

utsikt såsom en följd av förändringen, är, på sätt en del

av tullmyndigheterna framhållit, i stort sett redan för

handen, varför önskvärdheten av ett sådant samarbete icke

gärna kan åberopas såsom ett särskilt skäl för en förändring

av det nuvarande systemet. — Som en särdeles anmärkningsvärd

förtjänst hos den ifrågasatta organisationen

framför den hittillsvarande har kommissionen, på sätt i det

föregående antytts, framhållit, att den nya organisationen

skulle innebära en stabilisering i möjligaste mån av arbetsförhållandena

i packhusen. Styrelsen vågar för sin

del icke med samma tillförsikt som kommissionen förvänta

detta resultat av packhuskarlarnas statsanställning. Ty

det är, såsom av flera lokala tullmyndigheter betonats, för

packhusarbetets vid tullförvaltningarna behöriga gång oundgängligen

erforderligt att i stor utsträckning använda

sådan tillfällig arbetskraft, som icke eller endast synnerligen

lösligt kan anställas i tullverkets tjänst.

Förutom nu nämnda, mera allmänna skäl mot statsanställning

av de vid de största tullplatserna erforderliga

packhuskarlarna förefinnes även en särskild omständighet,

Utlåtande. IV.

9

130

FÖRSLAGET I PACKHUSKARLSFRÅGAN.

vilken, om den också icke kan anses vara av någon större

betydelse, likväl i sin mån talar emot genomförandet av

en dylik anordning. \ id uttagandet av avgifterna för

arbetets utförande lärer hittills på begäran under hand av

varuägare understundom tagits hänsyn till sådana i ett

föreliggande fall befintliga förhållanden, som ansetts ur

billighetssynpunkt påkalla ett modererande av de i taxan

upptagna avgiftsbeloppen. Den officiella natur, en dylik

uppbörd efter packhuskarlarnas statsanställning skulle erhålla,

komme givetvis att förhindra en motsvarande underhand

sreduktion vid avgifternas bestämmande, något som

säkerligen skulle av de trafikerande förnimmas med missnöje.

Om sålunda enligt generaltullstyrelsens uppfattning starka

skäl redan ur ovannämnda synpunkter kunna anses tala mot

en förändring av packhuskarlarnas ställning i den av kommissionen

angivna riktning, komma härtill även skäl av

annan natur, som styrelsen finner vara av åtminstone för

närvarande alldeles avgörande beskaffenhet. Styrelsen syftar

härvid på svårigheten att inpassa packhuskarlarna i den

blivande löneplanen och i organisationen av tullverkets

personal överhuvud taget. I förstnämnda hänseende må

framhållas, att, medan naturen av packhuskarlarnas arbete

givetvis hänvisar dem till en lägre lönegrad än den, som

bör tillkomma även den lägsta graden av tullverkets övriga

tjänstemän, deras arbete hittills berett dem en ersättning,

som överstiger dessa tjänstemäns föreslagna avlöning. I

medvetandet härom torde man hava att söka det förnämsta

skälet till den motvilja mot den föreslagna statsanställningen,

som av packhuskarlslagen ådagalagts. Det

lärer av denna anledning kunna förväntas, att stor svårighet

skulle möta mot en tillfredsställande rekrytering av

packhuskarlslagen, därest medlemmarna bleve statsanställda

och deras avlöning följaktligen skulle understiga

deras nuvarande inkomster liksom även vad kroppsarbetare

av motsvarande slag i allmänhet åtnjuta i inkomst. I ovan

sist nämnda hänseende återigen tillåter styrelsen sig framhålla,

att, därest packhuskarlarna bleve statsanställda mot en

jämförelsevis ringa avlöning, av helt naturliga skäl anspråk

från deras sida skulle framställas på större befordringsmöjligheter

till tjänster i högre lönegrader, än de fåtaliga

(•KNEKAl/n ''UTSTYREI,SENS YTTRAN!>!•:.

131

befattningarna såsom packliuskarlsförmän kunde erbjuda,

sålunda iiven till egentliga tulltjänster. Mot sådan befordran

tala emellertid åtskilliga skäl, som icke kunna frånkännas

giltighet. Packhuskarlarnas handräckningsbestyr är

av väsentligt olika beskaffenhet, allteftersom detsamma berör

s. k. partigods eller det vid de stationära expeditionerna

förekommande sorteringsgodset. I förra fallet kan packlmskarlarnas

arbete anses mera likställt med lossningsarbetarnas,

då det nämligen inskränker sig till, förutom

avvägning av godset, förflyttning av detta på och från

vågen. Detta arbete kräver icke någon specialutbildning

och kan givetvis ej bibringa vederbörande några som helst

förutsättningar för fullgörande av egentlig tulltjänst, varför

befordran till sådan tjänst av en packhuskarl, som varit

sysselsatt endast med dylikt grövre arbete, icke i allmänhet

synes med fördel kunna ifrågakomma. Arbetet vid sorteringsexpeditionerna

åter är närmast likställt med det, som

handhaves av handelsfirmornas packmästare, och förutsätter

visserligen för ett tillfredsställande utförande en genom

övning förvärvad yrkesskicklighet men ligger alldeles vid

sidan av och kan sålunda icke heller anses såsom en lämpligförberedelse

för de tjenstegöromål, som åligga en tulltjänsteman.

Befordran av en sådan packhuskarl till en egentlig

tulltjänst skulle alltså i regel medföra den dubbla olägenheten,

att dels användning för vederbörandes speciella yrkesskicklighet

icke vidare skulle förefinnas, dels egentliga tullgöromål

skulle komma att förrättas av eu person, som

saknade erforderliga förutsättningar för desammas rätta

utförande. Det måste därför, såvitt styrelsen kan finna,

för närvarande anses såsom ur både praktisk och organisatorisk

synpunkt så gott som omöjligt eller åtminstone i

högsta grad olämpligt att söka inpassa packhuskarlarna

såsom ett led bland tullverkets tjänstemän; ty att bland dessa

hava en särskild kategori, som på förhand vore utestängd

från nära nog var je möjlighet till befordran, kan varken ur

verkets eller denna personals synpunkt vara tillfredsställande.

Såsom förutsättning för att statsanställning av packhuskarlarna

— även om de övriga skäl, som enligt vad ovan

anförts lära tala däremot, icke skulle anses utgöra hinder

för åtgärden — överhuvud taget skulle kunna ifrågasättas,

132

FÖRSLAGET I PACKHUSKARLSFRÅGAN.

måste därför enligt styrelsens mening uppställas den oeftergivliga

fordran, att en verkställd utredning givit vid handen,

att ovanberörda olägenheter och svårigheter av olika slag

kunna genom lämpliga åtgärder undanröjas. En sådan

utredning har icke av kommissionen företagits och den tid,

som stått till styrelsens disposition, har icke medgivit

styrelsen att avhjälpa bristen därpå.

Innan kommissionen bestämt sig för att framställa förslag

om statsanställning av packhuskarlarna å de största

tullplatserna, har kommissionen, enligt vad förestående

referat av dess betänkande i ämnet utvisar, haft under

övervägande, huruvida handräckningsbestyret vid packhusen

lämpligen kunde överflyttas på arbetare, anställda hos ett

av importörer på vederbörande tullplats bildat monopolbolag.

Kommissionen säger sig emellertid hava funnit

detta system alldeles förkastligt. De avgörande skälen för

denna uppfattning äro, att det ekonomiska resultatet av eu

sådan anordning icke kunde beräknas, att systemet icke

skulle medföra någon stabilisering av arbetsförhållandena,

att detsamma skulle väcka misstroende hos trafikanter, som

stode utom bolaget eller däri hade allenast en mindre del,

då det kunde befaras, att bolagets arbetare skulle i första

hand tillgodose de större delägarnas intressen, samt att

arbetarna skulle hellre följa sina principalers, importörernas,

order än tulltjänstemännens. Generaltullstyrelsen kan för

sin del icke finna dessa skäl vara av beskaffenhet att föranleda

utdömande av ifrågavarande system. Innehållet i

åtskilliga i ämnet från trafikens sida avgivna yttranden

synes giva vid handen, att systemet icke skulle av densamma

anses oantagligt utan tvärtom önskvärt; och farhågorna

för mannamån vid arbetets utförande och bristande

auktoritet från tullmyndigheternas sida gentemot bolagets

arbetare torde lätt kunna undanröjas genom utfärdande

av lämpliga bestämmelser rörande dessa myndigheters befogenhet.

Styrelsen finner för sin del ett sådant system

i en något modifierad form kunna, såsom nedan omförmäles,

med fördel komma till användande på andra tullplatser

än dem, där privilegierade packhuskarlslag av ålder

funnits. Någon särskild anledning att på sistnämnda platser

utbyta den nuvarande anordningen mot nyssberörda system

l.KNKRAI.Tir.NSTYIUCr.SENK YTTKANDH.

133

synes däremot icke föreligga, förnämligast därför, att det

icke lärer kunna ådagaläggas, att sådana av importörer

anordnade bolag skulle vara överlägsna de nuvarande packhuskarlslagen,

vilka i stort sett måste erkännas hava fungerat

på ett tillfredsställande sätt; de brister, som kunna anses

vidlåda dem, torde utan särskild svårighet kunna avhjälpas

genom en i varje fall önskvärd lagstiftning i ämnet,

vilken bland annat ställer packhuskarlslagen i ett närmare

beroende av tullmyndigheterna än som för närvarande är

uttryckligen angivet. I viss mån inverkar även på styrelsens

ställning till denna fråga, att någon fullt tillförlitlig kännedom

om den ursprungliga beskaffenheten av packhuskarlslagens

privilegier icke kunnat vinnas och att’ därför de

rättvisa grunderna för avveckling av dessa privilegier icke

kunna med erforderlig säkerhet bedömas.

På grund av det nu anförda hemställer generaltullstyrelsen,

att kommissionens förslag om anställande i tullverkets

tjänst av de vid de största tullplatserna

för utförande av liandräckningsbestyret vid varors

tullbehandling erforderliga packhuskarlarna icke

måtte bifallas; samt

att den i städerna Stockholm, Göteborg, Malmö

och Norrköping för närvarande befintliga anordningen

för detta bestyrs förrättande måtte i det

väsentliga bibehållas.

Av här ovan lämnade redogörelse för kommissionens

förslag till lösning av frågan om handräckningsbestyrets

ordnande å de medelstora och minsta tullplatserna framgår,

att å båda dessa slag av tullplatser varuägare skulle hava

rättighet att antingen utföra bestyret med eget eller för

tillfället anskaffat arbetsfolk eller ock få arbetet verkställt

genom tullverkets försorg. Detta senare skulle å de medelstora

tullplatserna ske därigenom, att tullverket skulle

träffa avtal med å platsen befintlig stadsbudskår eller bärarlag

om arbetets fullgörande mot viss ersättning, som skulle

utbetalas av tullverket; å de minsta tullplatserna skulle

arbetet förrättas av tullverkets uppsyningsmän (nuvarande

vaktmästare) utan rätt till särskild ersättning därför annat

Bestyrets

förrättande

A andra orter.

134

FÖRSLAGET I PACKHUSKARLSFRÅGAN.

iin eventuellt i form av gratifikation, då sådan ansåges

påkallad. Å båda slagen av tullplatser skulle dock vederbörande

trafikant utbetala ersättning enligt en för hela

riket gällande, av Eders Kungl. Maj:t fastställd taxa.

Vad först beträffar de medelstora tullplatserna, anför

kommissionen, att handräckningsbestyret därstädes hittills

plägat utföras av stadsbudskårer eller bärarlag, vilka syntes

hava fullgjort sina åligganden till trafikens synnerliga belåtenhet.

Anordningen borde därför bibehållas; men avtal

om den ersättning, som från tullverkets sida skulle utbetalas

till vederbörande arbetslag för arbetets förrättande,

borde, enär tullverket för vinnande av överensstämmelse

med förhållandena på de största tullplatserna borde hava

att upptaga avgifterna för arbetet, träffas mellan tullverket

och arbetslaget.

Även generaltullstyrelsen är av den mening, att det icke

bör förmenas varuägare att med eget arbetsfolk låta verkställa

ifrågavarande handräckningsbestyr, under förutsättning

att därigenom icke ordning och säkerhet i packhusen

äventyras eller tullbehandlingsarbetet fördröjes. Detta sätt

för arbetets fullgörande torde ock förekomma i ganska

betydande omfattning; men å andra sidan synes förhållandena

hava på flera tullplatser utvecklat sig i sådan

riktning, att arbetet till mycket stor del, stundom kanske

nära nog uteslutande, handhaves av eu särskild stam av

arbetare, ofta tillhörande någon stadsbudskår eller bärarlag

å orten. Härigenom har vunnits fördelen av att en varuägare,

som ej velat eller kunnat använda eget arbetsfolk,

likväl kunnat få tillgång till vid arbetet vana personer, vilka

jämväl befunnits pålitliga och redbara. Såsom även framhållits,

har jämväl tullpersonal i ganska stor utsträckning

plägat biträda med arbetet. Kommissionens förslag innebär,

vad beträffar nu ifrågavarande medelstora tullplatser,

den förändring, att arbetet icke vidare skulle fä utföras

av tullpersonal, och för övrigt endast, att avtal med stadsbudskårer

eller bärarlag om arbetets förrättande för de

varuägares räkning, vilka icke önskade använda eget arbetsfolk,

skulle träffas mellan tullverket och vederbörande korporation

i stället för, såsom för närvarande torde vara regel,

mellan denna och trafikanterna. Generaltullstyrelsen, som

GENERAL!’ULLSTYKELSEN S YTTRANDE.

135

instämmer i kommissionens åsikt, att tullpersoual icke bör

lå användas för ändamålet — utom i rena undantagsfall,

varom mera i det följande — kan emellertid för sin del

icke finna, att kommissionens förslag i övrigt skulle innebära

en sådan förbättring av nuvarande förhållanden, att

tullverket fördenskull borde åtaga sig det Titan tvivel ofta

svåra värvet att uppgöra ifrågavarande avtal. Å ena sidan

synas vissa av tullmyndigheterna lämnade upplysningar

tjuta på, att svårighet skulle möta att med befintligt arbetslag

träffa betryggande avtal mot eu ersättning, som med hänsyn

till arbetets omfattning och beskaffenhet må anses skälig;

å andra sidan torde det kunna antagas såsom säkert att,

därest tullverket skulle på föreslaget sätt svara för tillgången

på arbetsfolk, från trafikens sida skulle framkomma

ständigt stegrade anspråk på större personal för arbetets

utförande och nedsättning av avgifterna därför. Stjrrelsen

anser därför, att större fördel i flera hänseenden" skulle

stå att vinna genom ett system, som i största möjliga

grad överläte åt de trafikerande att ordna bestyrets handhavande

på ett sätt, som de med hänsyn till föreliggande

förhållanden kunde finna för sig lämpligast men som

tillika innebure tillfredsställande garanti för att såväl

tullverkets söm trafikens intressen bleve tillgodosedda.

Innebörden av ett sådant system synes styrelsen böra

vara den, att det skulle ankomma på i orten befintlig

sammanslutning av representanter för handeln att anställa

packhuskarlslag eller, där icke mera än en person vore

erforderlig, packhuskarl för bestyrets förrättande, med rätt

för sammanslutningen att antingen uppbära och behålla

de avgifter, som enligt vederbörligen fastställd taxa skulle,

utgöras av trafikanterna, mot skyldighet att avlöna laget

eller packhuskarlen eller ock låta laget eller packhuskarlen

åtnjuta sagda avgifter. Packhuskarlslag eller packhuskarl,

som sålunda anställes, torde böra erhålla samma rätt att

med andras uteslutande handhava ifrågavarande bestyr som

den, vilken tillkommer packhuskarlslagen i Stockholm, Göteborg,

Malmö och Norrköping, förnämligast för att avgifterna

må i trafikens intresse kunna hållas så låga som möjligt.

I övrigt skulle laget eller packhuskarlen i och för arbetet

lyda under vederbörande lokala tullmyndighet samt under

-

136

FÖRSLAGET I PACKHUSKARLSFRÄGAN.

kastas de bestämmelser, som i en eventuell författning

angående förrättandet av handräckningsbestyret vid tullbehandling

kunna bliva meddelade till upprätthållande av

ordning i packhusen och tryggande av tullbehandlingsarbetets

behöriga gång.

Generaltullstyrelsen vågar för sin del hysa den förhoppning,

att handelsidkarna å ifrågavarande platser i allmänhet

skola finna det vara med fördel för sig förenat att sålunda

draga försorg om handräckningsbestyrets utförande. I all

svnnerhet torde anordningen kunna förväntas bliva ägnad

att förekomma klagomål från de trafikerandes sida; och

genom särskilda bestämmelser i ovanberörda författningtorde

utan svårighet kunna sörjas för, att samma anordning

även ur tullverkets synpunkt skall komma att fungera på

ett tillfredsställande sätt. Styrelsen anser sig därför kunna

förutsätta, att anordningen skall komma till användning på

jämförelsevis många tullplatser av nu ifrågavarande slag.

Å de övriga skulle handräckningsbestyret få ombesörjas

av varuägarnas eget folk eller på annat lämpligt eller —

med undantag för bestyrets förrättande genom tallpersonal

— hittills brukligt sätt, dock likvisst under ovanberörda

förutsättning, att därigenom icke ordningen i packhusen

störes eller arbetet försenas. Skulle nämligen sådant befinnas

vara förhållandet, lärer det böra ligga inom generaltullstyrelsens

befogenhet att åstadkomma rättelse; och synes

sådant böra ske i första rummet genom anmaning till befintlig

handelskorporation att gå i författning om inrättande

av packhuskarlslag eller anställande av packhuskarl inom

viss av styrelsen förelagd tid, men, om sådan anmaning

.bleve utan avsedd påföljd, genom ett av styrelsen meddelat

förordnande om dylik åtgärds vidtagande. Packhuskarlslag

eller packhuskarl, som tillkommit på grund av sådant

förordnande av generaltullstyrelsen, torde böra i huvudsak

intaga samma ställning som de privilegierade packhuskarlslagen

i ovannämnda fj?ra städer.

Vidkommande slutligen de minsta tullplatserna anför

kommissionen, att fast anställda packhuskarlar vore därstädes

otänkbara, enär sysselsättning icke skulle kunna

beredas ens en enda sådan; att handräckningsarbetet

emellertid, just med hänsyn till rörelsens ytterligt begrän

-

WENBRALTIJLL8TYRELSEN8 YTTRANDE.

137

säde omfattning, kunde där mycket väl utföras av den

uppsyningsman (nuvarande vaktmästare), som ändå vore

tillstädes i packhuset; att, då bestyret komme att av honom

förrättas på tid, för vilken han åtnjöte avlöning av tullverket,

han icke borde äga rätt till särskild gottgörelse

därför men att generaltullstyrelsen borde kunna, då sådant

ansåges påkallat, till honom utbetala lämplig gratifikation;

samt att de invändningar, som riktats mot tulltjänstemännens

användande till packhuskarlsgöromål, egentligen

grundade sig på den förutsättning, att tjänstemännen

skulle härför åtnjuta ersättning av trafiken; då denna förutsättning

folie bort, förlorade nämnda invändningar all

giltighet.

I sitt den 23 mars 1912 avgivna utlåtande över 1908

års tullstatskommissions förslag i packhuskarlsfrågan anförde

styrelsen beträffande vaktmästares användning såsom

handräckningsbiträde vid tullbehandling, att sådant biträde

icke kunde anses såsom en vaktmästare i allmänhet åliggande

tjänsteplikt och att det därför syntes styrelsen billigt,

att lian, om han på anmodan av varuägare lämnade dylikt

biträde, också komme i åtnjutande av någon särskild ersättning

därför. Med hänsyn till den genomgripande och

på goda skäl stödda förändring i avseende å nu förekommande

extra inkomster i tullverket, som av kommissionen

föreslagits och i allt huvudsakligt tillstyrkts av styrelsen,

har styrelsen emellertid funnit sig hava anledning nu frångå

sagda uppfattning såtillvida, att styrelsen finner det icke

böra ifrågakomma, att ersättning för sådant av tulltjänstemän

lämnat biträde skulle, vid bifall till förslaget om

borttagande av extra inkomster i allmänhet, tillkomma

dem. Det av styrelsen i nyssnämnda utlåtande gjorda

uttalandet, att det icke kunde åläggas vaktmästare såsom

en tjänsteplikt att biträda med handräckningsbestyr vid

tullbehandling, torde, därest ett av kommissionen i betänkandet

II: 1 (sid. 358) framställt och av generaltullstyrelsen

biträtt förslag i fråga om allmänna grundsatser rörande

tjänstemännens användning vinner bifall, få anses icke

vidare äga ovillkorlig giltighet. Under sådana förhållanden

har styrelsen emellertid icke kunnat undgå att nu

komma till den uppfattning, att användandet av tullpersonal

138

FÖRSLAGET I PACKHUSKARLSFRÅGAN.

till handräckning vid tullbehandling bör i hög grad inskränkas.

Till en början torde det vara uppenbart, att

sådant överhuvud taget icke alls bör få förekomma å platser,

där pack huskarlslag eller packhuskarl med uteslutande rätt

till bestyrets utförande finnes. Men även å andra platser

bör tullpersonal endast i rena undantagsfall få användas

för förrättande av bestyret, såsom exempelvis för att vid

tillfällig stockning i arbetet påskynda detta, för att hjälpa

någon med arbetssättet vid tullbehandling obekant trafikant

eller dylikt. I sådana fall synes det böra ligga inom

vederbörande förmans befogenhet att till fullgörande av

handräckningsbestyr beordra ordinarie vaktmästare eller i

tjänstgöring varande extra ordinarie tjänsteman eller aspirant,

likväl endast under förutsättning att därigenom

kostnad icke tillskyndas tullverket och att verkliga tjänstegöromål

icke åsidosättas. Då, såsom nyss nämnts, ersättning

för sålunda lämnat biträde icke skulle tillkomma

vederbörande tjänsteman, synes det icke heller böra ifrågakomma,

att tullverket skulle upptaga någon avgift av

trafikant, som sålunda bleve tillfälligtvis betjänad av tullpersonal.

Av vad nu blivit sagt torde framgå, att styrelsen icke

kan biträda kommissionens förslag rörande ordnandet av

handräckningsbestyret vid de minsta tullplatserna. För

styrelsen ställer sig frågan härom lika för de medelstora och

de minsta tullplatserna: befogenhet skulle tillkomma sammanslutning

av representanter för handeln att anordna packhuskarlslag

eller anställa packhuskarl med uteslutande rätt

till bestyrets handhavande; sker ej detta, skulle varuägare

hava rätt att med eget folk låta utföra arbetet eller detta

kunna få utföras på annat lämpligt eller hittills brukligt

sätt, av tulltjänsteman dock endast i undantagsfall och på

order av förman; och slutligen skulle det ankomma på

generaltullstyrelsen att under vissa förutsättningar förordna

om inrättande av packhuskarlslag eller anställande av packhuskarl.

På de minsta tullplatserna lärer antagligen arbetet

komma att i regel utföras av trafikanterna själva

eller deras arbetsfolk, och detsamma torde sannolikt bliva

fallet även på de mindre av de medelstora platserna; vad

beträffar övriga platser, synes, såsom redan sagts, kunna

GBNEKALTIJI.I.STYRELSENS YTTRANDE.

13!)

förväntas, att åtminstone på flertalet av dem packhuskarlslag

kommer att inrättas eller packhuskarl anställas.

I det föregående liar redan framhållits, att packhuskarlslag

bör, oavsett det sätt, på vilket detsamma tillkommit,

ställas under närmare beroende av vederbörande lokala

tullmyndighet än som för närvarande är förhållandet med

de befintliga lagen. Detsamma bör givetvis gälla även

beträffande packhuskarl, som anställts å plats, där ej ett

av flera personer bestående lag är erforderligt. Syftemålet

med en sådan föreskrift är tydligen att, i såväl trafikens

som tullverkets intresse, bereda trygghet för arbetets behöriga

gång samt ttpprätthålla ordning och säkerhet i

packhusen. I samma syfte torde även stadganden böra

meddelas dels om påföljd — lämpligen förbud mot vederbörandes

användning såsom packhuskarl — för sådan

funktionär, därest han skulle överträda de för honom i

hans egenskap av packhuskarl gällande bestämmelser eller

icke ställa sig till efterrättelse vederbörande tullmyndighets

föreskrifter angående tjänstgöringen eller eljest befinnas

olämplig för förrättande av göromålen, dels ock om befogenhet

för någon myndighet, lämpligen generaltullstyrelsen,

att efter vederbörande intresserades hörande bestämma

antalet ordinarie packhuskarlar i varje packhuskarlslag.

Slutligen torde möjlighet böra beredas tullmyndigheten

att i fall av behov framtvinga förstärkning av fast anställd

eller av varuägare tillhandahållen arbetskraft.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts hemställer

generaltullstyrelsen,

att kommissionens förslag beträffande ordnandet

å de medelstora och de minsta tullplatserna av

handräckningsbestyret vid varors tullbehandling

icke måtte bifallas; samt

att i sådant avseende bestämmelser i den av

generaltullstyrelsen här ovan angivna riktning

måtte utfärdas.

På sätt framgår av det här ovan om förmälda yttrande

i packhuskarlsfrågan, vilket avgivits av tullförvaltningen i

Stockholms frihamn, innehåller reglementet för nämnda

frihamn särskilda bestämmelser om förrättandet av hand

-

Bestyrets

förrättande

vid frihamn

och frilager.

140

FÖRSLAGET I PACKHUSKARLSFRÅGAN.

räckningsbestyret inom frihamnen. Nämnda reglemente

lärer vara avsett att bliva vägledande icke blott vid

upprättande av reglementena för blivande övriga frihamnar

i riket utan även vid avfattande av reglementena för tillämnade

frilager. I det förslag till reglemente för Göteborgs

frilager, vilket med skrivelse den 19 april 1920 av

stadsfullmäktige i Göteborg överlämnats till generaltullstyrelsen

för fastställelse, hava också införts bestämmelser

i förevarande ämne, likalydande i tillämpliga delar med

nyssberörda reglemente för Stockholms frihamn.

Den omständigheten, att under den hittillsvarande tilllämpningen

av reglementet för Stockholms frihamn något

klagomål mot formerna för omhänderhavandet av handräckningsarbetet

inom denna hamn icke, såvitt generaltullstyrelsen

har sig bekant, försports, giver styrelsen anledning

antaga, att dessa former äro ur allmänhetens synpunkt

lämpliga. På grund härav och då, efter vad tullförvaltningen

i Stockholms frihamn vitsordar, den inom frihamnen gällande

ordningen i förevarande hänseende jämväl ur tullsynpunkt

visat sig ändamålsenlig och icke medfört någon

olägenhet, finner styrelsen ej anledning här ifrågasätta någon

förändring i ena eller andra riktningen av principerna

för förrättandet av omförmälda handräckningsbestyr vid

tullbehandling inom frihamnar. Vad sålunda prövats fördelaktigt

för frihamn sförhållanden torde även komma att

befinnas lämpligt för den med frihamnarna närbesläktade

frilagersinstitutionen.

Eu fråga, åt vilken i detta sammanhang torde böra

ägnas någon uppmärksamhet, huru packhuskarlarnas anställning

än må bliva ordnad, är den, huruvida de privilegier,

som i vissa städer förekommande packhuskarlslag

av ålder åtnjutit, kunna anses innebära, att monopolrätt

skulle tillkomma packhuskarlslagen jämväl beträffande utförandet

av handräckningsarbetet vid förtullning från frihamn

eller frilager inom dessa institutioners områden.

För sin del anser styrelsen, förnämligast av det skäl att

berörda institutioner införts i vårt lands tullagstiftning

först långt efter det sagda privilegier tillkommit, något

hinder icke föreligga att, i sammanhang med utfärdandet

av allmänna bestämmelser om handräckningsbestyrets full

-

GEXERAI/niLESTYRELSENS YTTRANDE. 141

görande, från monopolrätten undantaga dylikt bestyr vid

nämnda förtullningsarbete.

Styrelsen hemställer således,

att vid utfärdande av bestämmelser angående

förrättandet å de olika tullplatserna av handräckningsarbetet

vid tullbehandling från tillämpningen

av dessa bestämmelser måtte undantagas dylikt

arbete vid frihamn eller frilager därstädes.

Enligt kommissionens förslag skulle av Eders Kungl.

Maj:t efter hörande av sammanslutningar på näringslivets

område fastställas en för hela riket avsedd taxa å avgifter

för utfört handräckningsarbete vid tullbehandling. En sådan

allmänt giltig taxa anser generaltullstyrelsen emellertid

icke lämplig, vare sig packhusarbetet skulle utföras genom

tullverkets eller annans försorg. Det torde nämligen kunna

befaras, att taxan, som enligt kommissionens mening skulle

vara ägnad att förebygga ett gynnande i omförmälda hänseende

av en ort på en annans bekostnad, i stället komme

att bringa den ena orten i ett orättvist läge vid jämförelse

med den andra på grund av olika höga allmänna arbetsoch

levnadskostnader å de båda orterna, uppläggnings- och

tullbehandlingslokalernas mer och mindre arbetskrävande

beskaffenhet, packhusområdenas olika omfattning och belägenhet

m. m. Det av en tullmyndighet framkastade förslag

angående en gemensam grundtaxa med procentuella

tillägg för orter med högre allmänna arbetskostnader bleve

således icke heller tillfyllest för åvägabringande av full

rättvisa härutinnan. Sådan synes styrelsen kunna efnås

endast genom bibehållande av hittills tillämpade system

med lokala taxor, likväl omlagt sålunda, att den slutliga

prövningen och fastställandet av dessa taxor uppdrages åt

en och samma centrala myndighet, förslagsvis kommerskollegium,

som därvid borde hava att samråda med generaltullstyrelsen.

Ålades vidare den prövande myndigheten

att före sitt beslut i ämnet bereda de intresserade parterna

tillfälle att däri yttra sig och komme tillika, såsom

torde kunna förutsättas, samma myndighet att vid slutredigeringen

av taxorna — vartill myndigheten borde

infordra förslag från magistraten eller annan kommunal

O O

Taxor.

142

FÖRSLAGET I PACKHUSKARLSFRÅGAN.

Monopolrättens

omfattning.

myndighet å respektive orter — förläna desamma i möjligaste

mån likformig uppställning, vore, såvitt styrelsen

kan finna, samtliga de förmåner, som kommissionen åsyftat

med sitt ifrågavarande'' förslag, på ett mera betryggande

sätt vunna.

Dessa taxor torde till trafikens gagn böra i viss utsträckning

innehålla bestämmelser jämväl om avgifter för av

packhuskarlar på begäran av trafikerande utfört, icke

monopoliserat arbete.

På grund av vad här ovan anförts, hemställer styrelsen,

att kommissionens förslag om fastställande genom

Eders Kungl. Maj:t av en för hela riket avsedd

taxa å ersättning för genom tullverket utfört handräckningsarbete

vid tullbehandling icke måtte bifallas;

samt

att bestämmelser måtte av Eders Kungl. Maj: t

utfärdas därom, att taxa å ersättning för av

packhuskarlslag eller packhuskarl utfört arbete

av omförmält slag skall för varje vederbörlig ort

fastställas av kommerskollegium efter samråd med

generaltullstyrelsen.

Med avseende å frågan om vilka packhusarbetare, som

borde åtnjuta monopol å utförande av handräckningsbestyret

vid tullbehandling, skiljer sig, efter vad förut nämnts,

generaltullstyrelsens uppfattning såtillvida från kommissionens,

att, medan kommissionen ansett monopolrätt böra

tillerkännas allenast de på de största tullplatserna anställda

packhuskarlarna, styrelsen finner denna rätt böra lämnas

åt på vilken som helst ort officiellt anställd sådant arbetspersonal.

Ej heller rörande frågan om vilket arbete, som borde

vara inbegripet under monopolrätten, äro kommissionen

och generaltullstyrelsen fullt eniga. Kommissionens förslag,

att alla varutransporter av oförtullat gods inom packhus

och fastställt packhusområde skulle anses såsom sådant

arbete, sammanhör med förslaget om packhuskarlarnas statsanställda

och uppgives vara tillkommet för att inbespara

tullbevakningspersonal vid transporterna. Åven om styrelsen

hade kunnat biträda kommissionens åsikt i fråga om stats

-

tiENEUALTIJI.L8TYKRI.SRNS

143

anställningen, skulle styrelsen ändock icke funnit möjligt

att tillråda berörda utsträckning av monopolrätten, i vad

den avser transporter utom packhus. Ty först och främst

skulle med den affattning, som förslaget erhållit, varuägare

kunna, beträffande gods, som i oförtullat skick sändes

exempelvis från packhus till järnvägsstation eller tullager

utom packhusområdet, tvingas till omlastning av godset å

annat åkdon vid områdets gräns, därifrån tullbevakning

lör övrigt måste medfölja; är fråga om försändning under

annan tullkontroll enligt frihamns- eller frilagersförfattningarna,

blir kommissionens motiv tydligen utan all bärighet.

Att dylika omlastningar med därav härflytande kostnader

och besvärligheter för varuägarna skulle ofta förekomma,

är högst sannolikt med avseende bland annat därå, att,

om packhuskarlarna statsanställts, det vore i den övriga

tulltrafikens och tullverkets intresse, att de icke Unge

sysselsättas med en förrättning i större utsträckning än

stadgat blivit. Vidare skulle kommissionens förslag uppenbarligen

medföra ett inkräktande från packhuskarlarnas

sida på andras arbetsfält, något som kommissionen eljest

anser böra undvikas. Slutligen vore att befara, det packhuskarlarna

genom denna gren av monopolrätten skulle

vid uppstående arbetskonflikter inom åkeri- och transportarbetarfacken

utsättas för alltför starka påfrestningar att

inställa arbetet, vilket kunde hava till följd, att även tullbehandlingsarbetets

behöriga gång skulle i betänklig grad

äventyras. Vid det förhållande, att styrelsen förklarat sig

icke kunna dela kommissionens åsikt, att packhuskarlar

borde statsanställas, därå förevarande förslag är helt grundat,

kan styrelsen än mindre finna anledning tillst}7rka samma

förslag, i den mån det avser utvidgning av monopolrättens

nuvarande omfattning. Att transporter inom packhus av

oförtullat gods böra vara förbehållna packhuskarlarna, överensstämmer

med vad redan för närvarande gäller. — Kommissionen

har vidare föreslagit, att från packhuskarlarnas

befattning skulle vara alldeles uteslutet s. k. mottagningsarbete,

d. v. s. godsets mottagning vid fartygs reling eller

vid järnvägsvagn, dess uppläggande å kaj, uppsortering

efter olika märken samt, då godset icke omedelbart införes

i packhus eller skjul, dess skyddande medelst presenningar

144

FÖRSLAGET I PACKHUSKARLSFRÅGAN.

och underlag-. Förslaget synes vara tillkommet för att i

sin mån förebygga konflikter med arbetare, som eljest i

allmänhet sysselsätta sig med liknande arbete. Såsom av

förut lämnad redogörelse för packhuskarlsfrågans tidigare

behandling framgår, har av såväl 1908 års tullstatskommission

som kommerskollegium och generaltullstyrelsen på

sin tid den åsikt uttalats, att ifrågavarande arbete visserligen

icke skulle vara förbehållet packhuskarlslagen men

att utförandet av detsamma på begäran av varuägare skulle

åligga lagen, en skyldighet som enligt styrelsens meningdock

endast skulle inträda efter order av vederbörande tullmyndighet,

vilken hade att tillse, det icke packhuskarlarnas

egentliga uppgift lede intrång genom omförmälda arbete.

Syftet med bestämmelsen om skyldighet för packhuskarlslag

att efter dylik order utföra mottagningsarbete har uppenbarligen

varit att vid fall av arbetsnedläggelse bland de

arbetare, som i allmänhet förrättade sådant arbete, förhjälpa

de trafikerande till att få sitt gods om händer. Hur behjärtansvärt

ur trafikens synpunkt ett sadant syfte än må

vara, kan styrelsen likväl numera icke undgå att ställa sig

tveksam om lämpligheten av att i lagstiftningen införa eu

bestämmelse i nyss angiven riktning. Vid tillämpning av

densamma skulle nämligen dels befälspersonal inom tullverket

komma att direkte inblandas i utom tullverket radande

arbetskonflikter på grund av den bestämmanderätt

över packhuskarlarnas skyldighet i förevarande avseende,

som tillagts nämnda personal, dels även tullverket på

andra sätt kunna bliva indraget i dylika konflikter. Styrelsen

finner sig därför icke böra vidhålla sin tidigare åsikt,

att det borde åligga packhuskarlslag att under vissa omständigheter

befatta sig med mottagningsarbete; men därmed

är dock icke sagt, att styrelsen anser ett förbud mot

utförande av detta arbete böra förefinnas. Tillfällen kunna

nämligen tänkas inträffa, då samtliga parter — lossningsarbetare,

packhuskarlar, varuägare och tullverket — vore

ense om lämpligheten av att packhuskarlarna verkställde

mottagningsarbete; och vid sådant förhållande vore det

tydligen till det allmännas skada, om ett dylikt förbud

förefunnes. Kommissionens förslag, i vad det avser

fastställande av sådant förbud, kan styrelsen följaktligen

FÖRFATTNINUBFÖRSI.Ad. 145

icke Inträda. — Ej lieller kan styrelsen, av liknande

skäl, dela kommissionens åsikt, att ett motsvarande förbud

borde förekomma beträffande pålastning på åkdon

av redan tullbeliandlat gods. Olämpligheten av ett sådant

förbud är så mycket mera iögonenfallande, som de moderna

packhusen oftast äro så inrättade, att det tullbehandlade

godset kan från utlämningsstället föras direkte på det

transportmateriell, med vilket godset skall bortforslas från

packhuset. Emellertid anser styrelsen på i huvudsak enahanda

grunder, som nyss åberopats i fråga om mottagningsarbetet,

att pålastningsarbetet bör förklaras icke vara

ett göromål, som är uteslutande förbehållet packhuskarlarna.

Med hänsyn till vad sålunda anförts, hemställer styrelsen,

att kommissionens förslag om särskilda föreskrifter

därom, att packhuskarlarnas monopolrätt

skall omfatta jämväl alla utom packhus försiggående

varutransporter av oförtullat gods inom

fastställt packhusområde samt att från deras befattning

skall vara alldeles uteslutet dels mottagningsarbete,

dels ock pålastning på åkdon av redan

tullbehandla! gods, icke måtte bifallas; samt

att bestämmelser måtte utfärdas därom, att

mottagningsarbete ävensom pålastning å åkdon

av redan tullbehandlat gods icke utgör sådant

arbete, som är packhuskarlslag eller packhuskarl

förbehållet.

De bestämmelser, som generaltullstyrelsen här ovan ifrågasatt,

synas styrelsen lämpligen böra tillika med en del

allmänna föreskrifter rörande packhusarbetarnas förhållande

till tullverket och allmänheten sammanföras till en av Eders

Kungl. Maj:t utfärdad kungörelse angående förrättandet av

liandräckningsbestyret vid tullbehandling. Förslag till en

sådan författning har av styrelsen utarbetats och härvid

fogats såsom bilaga 4 (sid. 156 o. f.). Tillika får styrelsen

framhålla, att utfärdande av en dylik kungörelse påkallar

ändring av § 24 mom. 4 i gällande tullstadga.

Förslaget till kungörelse rörande handräckningsbestyrets

förrättande är delvis byggt på grundvalen av 1908 års^tullstatskommissions

på sin tid av kommerskollegium och

Utlåtande. IV. iO

Författnings

förslag.

Speciell

motivering.

146

FÖRSLAGET I PACKHUSKARLSFRÅGAN.

generaltullstyrelsen reviderade författningsförslag i ämnet.

För de mera betydande avvikelser från detta senare förslag,

vilka förekomma utöver dem, som föranletts av de här

ovan framlagda grundprinciper, må lämnas följande motivering.

Det tidigare författningsförslaget innehöll ett stadgande

därom, att packhuskarlslagens monopol icke skulle utgöra

hinder för varuägare att vid all vågning ombord å fartyg

eller i eget magasin begagna annat arbetsmanskap. Detta

undantag från lagens monopolrätt har i § 2 mom. 1 av

förevarande författningsförslag utsträckts till att omfatta

icke blott vågning utan även varje annan tullbehandling

å nämnda ställen. Förändringen har vidtagits för konsekvensens

skull; det har nämligen synts oegentligt, om det

arbete med godset, som skulle påkallas för utrönande av

tullavgifter för detsamma, kunde få verkställas genom varuägarens

försorg, därest varan enligt tulltaxan skulle tullbehandlas

efter vikt, men vara förbehållet packhuskarlslagen,

om tullbehandlingen skulle ske efter andra grunder. — I

mom. 2 av ifrågavarande paragraf har införts en bestämmelse

om rätt för järnvägs- eller postförvaltning att låta

ombesörja sådant handräckningsbiträde med av densamma

omhändertaget gods, som ur statsverkets synpunkt lämpligen

bör av förvaltningen förrättas. Det har nämligen ansetts

lämpligt att uttryckligen tillerkänna ifrågavarande förvaltningar

rätt att låta utföra bestyret beträffande gods, vars

tullbehandling med tillämpning av föreskrifterna i § 43

tullstadgan och därtill sig anslutande författningar eller

§§ 2 och 3 i kungörelsen den 17 juli 1912 angående behandling

av paketpost från utlandet må ombesörjas av förvaltningarna

för varuägarnas räkning. Föreskriften utgör

ett lagfästande av nu gängse praxis.

Senare delen av § 3 mom. 2 i förslaget, vilken saknar

motsvarighet i tidigare förslag, innehåller stadgande till

förhindrande av stockning i trafiken genom någon varuägares

underlåtenhet att ställa tillräckligt arbetsmanskap

till förfogande. 1 momentet omförmäld tullbehandling i

varuägares frånvaro förekommer för närvarande endast

såsom undantag, exempelvis enligt § 24 mom. 1 sista stycket

tullstadgan, men skulle enligt ett av kommissionen i be

-

147

IÖH 1''ATTNIM ISFOltSLAIi.

tänkandet II: 1 sid. 196 väckt och av styrelsen biträtt förslag

kunna äga rum i vidsträcktare omfattning.

Hänvisningen i § 4 av föreliggande förslag åsyftar för § 4.

närvarande §§ 6—i) i kungörelsen den 23 september 1919

angående reglemente för Stockholms frihamn samt torde

komma att avse §§ 2—4 i det reglemente för Göteborgs

frilager, vartill förslag blivit av stadsfullmäktige i Göteborg

med skrivelse den 19 april 1920 för fastställelse överlämnat

till generaltullstyrelsen.

För tydligare utmärkande av att packhuskarlslag eller 8 5- packhuskarl har att med avseende å sättet för och ordningen

vid handräckningsbestyrets utövande i första hand ställa

sig till efterrättelse de förhållningsorder, som vederbörande

tullmyndighet med stöd av gällande stadganden må utfärda,

har ett i tidigare författningsförslag mera undanskjutet stadgande

om packhuskarlslagens subordinationsförhållande till

tullmyndigheten upptagits såsom ett särskilt författningsrum,

§ 5.

1 slutet av första stycket i § 6 mom. 1 har efter före- 8 6-

bild av sista punkten i § 7 av förberörda reglemente för

Stockholms frihamn införts en föreskrift därom, att ändring

i kungjord taxa å ersättning för utfört handräckningsbestyr

icke må träda i kraft tidigare än en månad efter kungörandet.

Anledningen därtill har varit densamma, som lärer

hava på sin tid föranlett intagandet av motsvarande bestämmelse

i reglementet för Stockholms frihamn, nämligen

att för köpmännen möjliggöra säkrare kalkyler över transportkostnaderna

för införskrivna varor.

Enligt ett i sista stycket av § 11 föreslaget stadgande § n.

skulle packhuskarlslag eller packhuskarl komma att efter

generaltullstyrelsens beslutande åtnjuta skälig ersättning av

tullverket för den renhållning av packhuslokalerna, som

enligt vederbörande tullmyndighets bestämmande ombesörjts

av packhuskarlslaget eller packhuskarlen. Hittills lärer sådant

arbete hava betraktats såsom ett bestyr, som ålegat packhuskarlarna

utan särskild ersättning; och torde således gottgörelse

för arbetet hava ansetts vara inbegripen i de avgifter

för packhusarbete, som de trafikerande hade att

erlägga. Det lärer emellertid kunna ifrågasättas, huruvida

trafiken sålunda bör vidkännas kostnaderna för ett arbete

148

FÖRSLAGET I PACKHCSKARLSFRAGAN.

§ 12.

Ikraftträ

dandet.

av ifrågavarande beskaffenhet. Mera egentligt synes vara,

att staten här liksom i övriga lokaler, vilka av allmänheten

trafikeras, bekostar erforderlig renhållning.

De i § 12 mom. 1 omnämnda stadgar äro avsedda att

innefatta bestämmelser om packhuskarlarnas förhållande

inbördes samt till den, av vilken de blivit anställda, särskilt

om deras avlöning, sjukersättning, pensionsrätt o. d.

Den i mom. 2 av samma paragraf åsyftade arbetsordning

åter synes böra inrymma sådana närmare föreskrifter

rörande packhuskarlarnas verksamhet i förhållande till tullverket,

vilka må visa sig behövliga, såsom packhuskarlarnas

fördelning på de olika tullbehandlingsexpeditionerna, förläggningen

av rasttider och annat liknande.

Här ifrågavarande kungörelse lärer knappast kunna utan

olägenhet träda i kraft tidigare än tre månader efter den,

då densamma utkommit från trycket.

Stockholm den 14 juni 1920.

Underdånigst

H. THEMPTANDER.

E. BEYER,

föredragande.

JOHN EWERLOF.

TURE ALSEN.

ERNST SCHONAICH.

A. R:son von Hedenberg.

BILAGOR

151

Bilaga I.

(Sid 50).

Tablå,

innefattande en jämförelse mellan de respektive inkomster,

som från tiden för realskolexamens avläggande (vid fyllda 17

år), intill dess ungefärlig ekonomisk likställighet uppnåtts,

kunna beräknas successivt tillfalla tre jämnåriga personer

(A, B och C/D), av vilka en ägnar sig åt tullverket efter intill

studentexamen fortsatt skolgång, en åt postverket och en åt

statens järnvägar (se vidare nedanstående anvisningar).

Levnads-

året

Tullverket

Postverket

Statens järnvägar

(trafikavdelningen)

Tjänst-

året

Inkomst

i kronor

Tjänst-

året

Inkomst

i kronor

Tjänst-

året

Inkomst

kronor

A

i

B 6

c 8

D 8

I

n

i

18. e

2 •_

2-

7 1 000

9 1 000

9 1 000

19:e

—

—

—

7 608

—

9 945

9 945

20:e

—

—

_

__

7 2 070

—

9 2 160

9 2 160

21:a

—

—

2 675

l:a

7 2 390

l:a

9 2 448

9 2 418

22:a

l:a

3 2 010

2 2 390

2:a

7 2 400

2:a

9 2 460 !

9 2 460

23:e

2:a

3 2 190

3 2 460

3:e

2 400

3:e

2 460

2 460

24: e

3:e

2 190

2 460

4:e

3 3 450

4:e

8 3 450

8 3 450

25: e

4:e

* 2 525

4 2 825

5:e

3 450

r,:e

3 450

3 450

26: e

5-e

2 555

2 825

6:e

3 450

6:e

3 450

3 450

27:e

6:e

2 555

1 3 960

7:e

3 660

7:e

3 660

3 660

28:e

7:e

6 2 890

4 260

8e

3 660

8:e

3 660

3 660

29: e

S:e

2 920

4 260

9:e

3 660

9:e

3 660

3 660

30:i*

9:e

2 920

4 260

10e

3 960

10:e

3 960

3 960

31 :a

10 :e

2 920

•4 560

11:6

3 960

11 :e

3 960

3 960

32:a

11:6

1 4 560

4 560

12:e

3 960

12.6

3 960

3 960

33:e

12:e

4 560

4 560

13: e

4 260

13:6

. 4 260

4 260

34: e

13:e

4 860

4 860

14:e

4 260

14:e

4 260

4 260

35:e

14:e

4 860

4 860

15:e

4 260

lille

4 260

4 260

36:e

15:e

4 860

4 860

16 :e

4 560

16 :e

4 560

4 560

37:e

16:e

5 160

5 160

17:e

6 4 860

17:6

8 4 860

8 4 860

38:e

17 :e

5 160

5 160

18:e

4 860

18:e

4 860

4 860

39:0

18-e

5 160

5 160

19e

5 160

19:e

5 160

5 160

40:e

19 e

5 160

5160

20:e

5160

20:e

5 160 |

5 160

18:e—10:e

70 015

79 2751

—

81 458 i

—

82 063

82 063

41:a

20:e

5 160

5 160

21:a

5160

21: a

5 160

5 160

42: a

21:a

5 160

5 160,

22:a

5 160

22: a

5 160 j

5 160

43:e

22: a

5 160

5 160

23:e

5 160

23:e

5 160 :

5 160

44:e

23:e

5 160

5 160

24:e

5 160

24:e

5 160 !

5 160

45:e

24:6

5 160

5 160

25:e

5 160

25:e

10 5 520 1

5 160

46: e

2ö:e

1 5 880

1 5 880

26:e

17 5 880

26:e

5 520

5 160 |

152

Levnads-

året

Tullverket

Postverket

Statens järnvägar

(trafikavdelningen)

Tjänst-

året

Inkomst

i kronor

Tjänst-

året

Inkomst

i kronor

Tjänst-

året

Inkomst

i kronor

A

i

B 4 5 6 7

c8

11 8

I

ii

47:e

26:e

5 880

5 880

27 :e

5 880

27:e

5 520

5 160

48:e

27.e

5 880

5 880

. 28:e

5 880

28:e

5 520

11 5 880

49: e

2S:e

0 300

6 300

29:e

5 880

29:e

5 520

5 880

50:e

29. e

6 300

6 300

30:e

5 880

30:e

10 5 880

5 880

18:e—50:e

—

126 055

135 315

_

136 658

| —

CO

X

X

ce

135 823

51: a

30:e

6 300

6 300

31a

5 880

31:a

5 880

6 300

52: a

31a

6 300

6 300

32 a

5 880

32 a

5 880

6 300

53: e

32:a

6 300

6 300

33:e

''5 880

33:e

5 880

6 300

18:e—53:e

—

144 955

154 215

1 -

154 298

1 -

153 823

154 723

1 A antages bliva ordinarie kammarskrivare efter i fallet I 10 tjänstår (= nuvarande

förhållanden) och i fallet II 5 tjänstår (= antagna framtida förhållanden) samt kontrollör

i båda fallen efter 24 år (se vidare sista stycket av nedanstående anvisningar).

3 Från den tidpunkt, då post- eller järnvägsaspiranten avlägger realskolexamen (vid

fyllda 17 år) antages tiden för tullaspiranten, intill dess han vunnit anställning som

extra ordinarie kammarskrivare, förflyta på följande sätt och med följande inkomster:

Levnads-

året

18:e

Skolgång.

19:e

I):o .

20:e

I):o

21:a

2 1/a mån.

4

v* -»

I

5 »

1 mån

22:a j

i ii »

Inkomst i

kronor

provtjänstgöring ...........

ledighet före kursen ____

teoretisk kurs: fallet I.

» II

teoretisk kurs: fallet I.

» II

(= kommunikationsverken)

(= s. J.)..................

extra ordinarie kammarskrivare: fallet 1 ........

» Il (= S. J.)|

3 Fallet I: 6 kr. per dag; fallet II: 205 kr. per mån. (— S. J.)

675

135

2 010

2 255

4 Fallet I: 6 kr. per dag första man., därefter 7 kr.; fallet II: ökning med 365 kr.

per år.

5 Fallet I: 7 kr. per dag första män., därefter 8 kr.

6 B antages bliva ordinarie postcxpeditör vid fyllda 23 år efter 3 års tjänstgöring

såsom extra, förste postexpeditör efter ytterligare 13 års tjänstgöring (= 16 tjänstår)

samt postkontrollör eller postmästare av klass 3 efter 25 tjänstår.

7 Tiden från realskolexamens avläggande (vid fyllda 17 år) till anställningen som

extra ordinarie tjänsteman förutsattes förflyta på följande sätt och med följande .inkomster:

-

15:3

Levnads-

Inkomst i

året

kronor

18:e

Sysselsättning inom eller utom verket (se nedan)..................

1 000

1

2 */2 mån.

ledighet före intagandet till provtjänstgöring.........

—

19:e l

5 »

provtjänstgöring...........................................

1

4 «/» »

teoretisk kurs .................... *..........

90-a ^

v» *

ledighet före praktiska kursen...........

—

6 i

11 Va »

praktisk kurs................................................

2 070

of.a ''

slutexamen..................................................

90

_l.a (

ii v» »

extra ordinarie postexpeditör ...........................

2 300

8 € och

D antagas bliva ordinarie stationsskrivare vid fyllda 23 år efter

3 års tjänst-

göring såsom extra samt förste stationsskrivare efter ytterligare 13 års tjänstgöring

(= 16 tjänstår).

a Tiden från realskolexamens avläggande (vid fyllda 17 år) till anställningen som

extra ordinarie tjänsteman förutsättes förflyta på följande sätt och med följande inkomster: I

Levnads

året

-

18:e

19:e

20:e

21:a

Sysselsättning inom eller utom verket (se nedan)............

2 mån. ledighet före antagande till provtjänstgöring...

3 » provtjänstgöring.......................................

2 » telegrafkurs ..........................................

5 :> teoretisk kurs.................................1........

12 » praktisk kurs.........................................

*/» » slutexamen.............................................

11 Vs » extra stationsskrivare ..............................

I Inkomster i

kronor

1 000

945

2 160

90

2 358

10 C antages hliva befordrad till stationsinspektor av klass 4 efter 24 tjänstår och

till stationsinspektor av klass 3 efter 29 tjänstår.

11 D antages hliva befordrad till expeditions/öreståndare efter 27 tjänstår.

Anvisningar.

Förestående tablå har upprättats för belysande av den inverkan på tulltjänstemannens

av högre grad ekonomiska ställning, som vid jämförelse med förhållandena

i postverket och vid statens järnvägar utövas dels av de högre kompetensfordringarna

i tullverket och den därav föranledda längre skolgången, dels av

den längre extratiden därstädes; och hava därvid nedanstående efter de olika

verkens tjänsteförhållanden uppställda förutsättningar förelegat:

Tiden för antagandet till extra ordinarie tjänsteman i tullverket har satts

till uppnådda 21 år, vilket närmast motsvarar medeltalet för åren 1915—1917,

de tre sista år, under vilka nyantagning skett. —- Anställningen som extra ordinarie

tjänsteman i de båda övriga verken har antagits ske vid fyllda 20 år,

vilket enligt inhämtade uppgifter torde närmast motsvara genomsnittliga förhållandet

för närvarande för här ifrågavarande kategori, vilken ej passerar

grupp II (lägre befattningshavare).

Avläggandet av realskolexamen har antagits försiggå vid uppnådda 17 år.

Då inträde i respektive elevkurser i allmänhet sker först vid fyllda 18 år, ett

förhållande, som starkast framträder vid statens järnvägar, där större avseende

fästes vid kroppskonstitutionen, har det förutsatts, att det mellan dessa tid

-

154

punkter liggande året (det 18:e) ägnas åt annan avlönad sysselsättning, vare sig

i eller utom verket för vilken ersättning beräknats till i runt tal 1 000 kronor. —

Emellertid torde i detta sammanhang böra anmärkas, att ett icke ringa antal

postelever vinner inträde i vederbörande kurs ej blott under det 18:e utan även

under det 17:e året (i sista kursen respektive 13 och 10 stycken); i dylikt fall

måste givetvis den intjänade summan ökas ej oväsentligt.

Såsom tjänståldern vid befordran har ansetts kunna upptagas genomsnittet

av tjänståldern vid förekomna befordringar under åren 1916—1919. På grund

av rådande relationer mellan antalet tjänster av här berörda grader, å ena sidan,

och antalet tjänster av än högre grader, å andra sidan, kan antagas, att den

förutsatta uppnådda befordran utgör slutbefordran beträffande samtliga verk.

Inkomsterna för ordinarie tjänstemän äro beräknade, för korum unikationsverken

enligt från och med den 1 juli 1920 gällande avlöningsreglemente och för

tullverket enligt generaltullstyrelsens nu framlagda förslag till avlöningsreglemente,

i båda fallen för billigaste ort och med undantagande av dyrtidsstillägg. —

För extra ordinarie tjänstemän äro inkomsterna beräknade enligt för närvarande

gällande grunder; för tullverket har i fallet II dock antagits viss höjning av nu

utgående arvoden till likhet med kommunikationsverken.

Bilaga 2.

(Sid. 54).

Tabell,

innefattande dels uppgift på de inkomster, befattningshavare

av olika grader inom tullverket komma att, för år räknat,

åtnjuta under senare hälften av år 1920 i form av fast avlöning

och ortstillägg samt, i enlighet med beslut av 1920

års riksdag, tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg, dels

ock uppgift på de lönegrader, däri befattningshavare skulle

uppföras enligt 1914 års tullkommissions respektive generaltullstyrelsens

förslag till tjänsteförteckning.

0 r

t s g r u p p 1

Lönegrad

År

A

8

C

enligt

kommis-

sionens

förslag

enligt

general - tullsty- relsens

förslag

A. Manliga befattningshavare.

Vaktmästare hos generaltull-1

styrelsen och dess uvdel-J

9

—

_

3 742

4 306

!•

3

3 892

4 541

Kustroddare .....................1

Vaktmästare av klass 3....../

9

3 554

4 118

3 780

4 400

4

5, 6

2

3, 5

Kustvakt...........................|

9

3 789

4 353

4 033

4 654

4 156

4 804

!4

4

Förste vaktmästare hos gene-t

raltullstyrelsen ...............1

9

—

—

4 306

4 870

}’

7

Gränsridare........................1

Vaktmästare av klass 2 ......)

9

4 259

4 823

4 541

5 161

4 682

5 331

5

5, 6

5

3, 5

Kustuppsyningsman ............J

9

4 588

5 152

4 898

5 519

5 053

5 702

6

Vaktmästare av klass 1......J

9

4 823

5 387

5 152

5 772

5 316

5 965

j 5, 6

3, 5

Uppsyningsman av klass 3... J

9

4 823

5 669

5 152

6 083

5 316

6 289

!7

7

Uppsyningsman av klass 2...|

9

5 152

5 998

5 509

6 440

5 668

6 661

) 7

7

Uppsyningsman av klass l...|

Gränsuppsyningsman .........I

9

5 481

6 327

5 866

6 797

6 059

7 032

!’

7

1 A betecknar ort utan ortstillägg, B ort, där 10 procent och C ort, där 15 procent

sådant tillägg utgår.

156

Kustöveruppsyningsman

Overuppsyningsman av

Overuppsyningsman av klass 1)

Gränsöveruppsyningsman .../

Tullinspektor ....................j

Kammarskrivare ................J

Tullfiskal...........................|

Tullförvaltare av klass 5 ...J

Registrator........................''

Notarie..............................

Revisor och bokhållare ......

Revisor.............................

Aktuarie ...........................

Andre byråassistent............

klass 2|

Tullförvaltare av klass 4.....

Kontrollör .......................

Gränsbevakningschef ........

Tullförvaltare av klass 3... .

Förste kontrollör ..............

Överkontrollör av klass 2 .

/

l

Sekreterare .......

Kamrerare .......

Förste revisor____

Förste auktuarie

Byråassistent____

Kustbevakningschef ............

Överinspektör av klass 3 ...

Tullförvaltare av klass 2......

Överinspektör av klass 2 ...»

Tullförvaltare av klass 1......

Överkontrollör av klass 1 ...Jj

Överinspektör av klass 1 ...||

Ortsgrupp

Löne

grad

År

A

B

enligt

enligt

general-

tullsty-

förslag

relsens

förslag

5 622

6 017

6 214

\ 9

/ 9

9

6 468

6 947

7 187

—

6 045

6 477

6 694

1 9

/ 9

8

9

7 173

7 718

7 991

—

6 656

7 145

7 389

8

9

8 348

8 912

9 194

) 9

—

6 656

7 145

7 389

i

9

8 912

9 476

9 758

_

7 032

7 558

7 822

}“

10

9

9 288

9 852

10134

_

7 502

8 066

8 348

i

12

9

9 758

10 322

10 604

/ ~

_

8160

8 724

9 006

\

9

10 416

10 980

11 262

/

_

_

9 946

13

13

15

12 766

9 617

10 181

10463

i

9

11873

12 437

12 719

)

- .

9 993

10 557

10 839

\u

13

9

12 249

12 813

13 095

_

11 215

11 779

12 061

—

15

9

13 471

14 035

14 317

15

14

—

12 202

12 766

13 048

)18

15

9

14 458

15 022

15 304

17

17

15

—

—

—

13 518

1 16

|

15

10

—

—

15 398

16

1

16

12 578

13 142

13 424

17

15

16

9

14 834

15 398

15 680

14 176

14 740

15 022

17

16

9

16 432

16 996

17 278

17

16

—

16 150

16 714

16 996

} 18

18

9

18 406

18 970

19 252

Ortsgrupp

Lön e

grad

År

A

Il

C

enligt

kommis-

sionens

förslag

enligt

general-

tullsty-

relsen

förslag

''

17 842

j 20

20

y ..........................1

5

—

—

18 970

24 234

B. Kvinnliga befattningshavare.

Kvinnliga skrivbiträden .....1

Kvinnliga biträden av första^

graden ...........................)

15

—

—

3 742

4 870

1 2

1

1

Kvinnliga biträden av andra!

graden ...........................i

15

—

. —

4 494

5 622

!3

2

Anm. Med hänsyn därtill, att definitivt förslag till tullkamrarnas gruppering icke

nu kan framläggas, hava vid jämförelsen mellan de lönegrader, i vilka tjänstemännen

skulle uppföras enligt kommissionens och generaltullstyrelsens förslag, tullförvaltarna

icke kunnat medtagas. Styrelsen erinrar dock, att tullförvaltarna skulle uppföras:

enligt kommissionens förslag:

klass 4 i 12 lönegraden

* 3 i 14

n 2 i 15

> 1>11

enligt generaltullstyrelsens förslag:

klass 4 i 12 lönegraden

ti 3 i 13

n 2 i 15

„ 1 i 16 „ samt

övertullförvaltare i 17 lönegraden.

158

Bilaga 3.

(Sid 54.)

Tabell,

utvisande de årliga inkomster, befattningshavare i tullverket

inom de särskilda lönegraderna och löneklasserna skulle åtnjuta

å olika orter i form av lön enligt den för kommunikationsverken

fastställda löneplanen med tillägg av det dyrtidstillägg,

som enligt 1920 års riksdags beslut tillkommer

befattningshavare i kommunikationsverken.

Lönegrad

1 Löne- klass

Ortsgrupp

A P G

A. Manliga befattningshavare.

kronor

kronor

kronor

1

3 972

4 423

4 875

2

4173

4 654

5 135

l:a lönegraden..............................

3

4 373

4 885

5 396

4

4 574

5 115

5 657

5

4 774 |

5 346

5 918

2

4 173

4 tf54

5 135

3

4 373

4 885

5-396

2:a lönegraden..............................t

4

4 574 j

5 115

5 657

5

4 774

5 346

5 918

1

tf

4 975

5 577

6178

1

3

4 373

4 885

5 396

4

4 574

5 115

5 657

3:e lönegraden..............................

5

4 774

5 346

5 918

|

tf

4 975

5 577

6 178

1

7

5 226

5 858

6 489

4

4 574 i

5 115

5 657

5

4 774

5 346

5 918 1

4:e lönegraden..............................

3

4 975

5 577

6 178

7

5 226 ''

5 858

6 489

8

5 476

6 138

6 800 |

tf

4 975

5 577

6 178

7

5 226

5 858

6 489

5:e lönegraden..............................

8

5 476

6138

6 800

9

5 777

6 469

7 161

10

6 078

6 800

7 522

! 8

5 476

6 138

6 800

i 9

5 777

6 469

7 161

6:e lönegraden..............................

10

6 078

6 800

7 522

11

6 429 |

7 181

7 934

12

6 780

7 562

8 345

(

10

6 078

6 800

7 522

11

6 429 |

7 181

7 934

7:e lönegraden..............................J

12 !

6 780

7 562

8 345

13

7 282

8 094

8 906

1

14

7 783 i

8 656

9 528

159

t

Lönegrad

1 Löne-

Ortsgrupp

...

klass

A

1)

G

1

kronor

kronor

kronor

11

6 429

7 181

7 934

12

6 780

7 562

8 345

8:e lönegraden ...........................

13

7 282

8 094

8 906

14

7 783

8 656

9 528

15

8 285

9 217

10150

12

6 780

7 562

8 345

13

7 282

8 094

8 906

14

7 783

8 656

9 528

15

8 285

9 217

10 150