Sök i Ratio Lex

FRÅGAN OM ORDNANDE AV DE UNDER KAMMARKOLLEGIUM LYDANDE ARKIVENS STÄLLNINGINOM DET OFFENTLIGA ARKIVVÄSENDET

168 sidor, varav 159 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 159 av 168 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SOU 1921:6, band 3, FRÅGAN OM ORDNANDE AV DE UNDER KAMMARKOLLEGIUM LYDANDE ARKIVENS STÄLLNINGINOM DET OFFENTLIGA ARKIVVÄSENDET

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

BETÄNKANDE

RÖRANDE

FRÅGAN OM ORDNANDE AV DE UNDER KAMMARKOLLEGIUM

LYDANDE ARKIVENS STÄLLNING

INOM DET OFFENTLIGA ARKIVVÄSENDET

AVGIVET DEN 10 JUNI 1919

AV

TILLKALLADE SAKKUNNIGA

STOCKHOLM 1919

KCNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNEB

opaginerad Kontrollera mot PDF

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Skrivelse till statsrådet och chefen för kung! ecklesiastikdepartementet ... . . 1

Förslag till

ändringar i riksarkivets instruktion.................... 3

ändringar i kammarkollegiets instruktion................ 6

Motivering.

De under kammarkollegiet lydande arkivens omfattning och tillstånd..... 9

Tidigare förslag till förbättrad arkivvård................. 19

De sakkunnigas förslag......................... 36

Särskilt yttrande av f. d. justitierådet Sjögren................. 53

Särskilt yttrande av kammarråden Dufwa och frih. von Otter ......... 62

Bilagor.

I. Anteckningar rörande kammararkivets historia och nuvarande innehåll:

1. översikt av dess utveckling intill 1820-talet............104

2. Det kung! beslutet 1822 om kammararkivets ordnande och förtecknande

och dess bristande verkställighet.................111

3. Sandbergska samlingen.....................122

4. Leveranser och avsöndringar från kammararkivet..........126

5. Samlingar splittrade mellan kammararkivet och andra arkiv......130

6. översikt över kammararkivets nuvarande bestånd.

I. Innehåll.........................135

H. Behovet av konservering av kammararkivalierna . •........146

II. Riksarkivarien E. Hildebrands skrivelse den 17 nov. 1909 angående det offentliga

arkivväsendet och kammararkivet...............154

opaginerad Kontrollera mot PDF

herr statsrådet och chefen för kungl. ecklesiastikdepartementet.

På grund av nådigt bemyndigande av den 5 december 1916 tillkallade

chefen för ecklesiastikdepartementet den 17 februari 1917 såsom

sakkunniga dåvarande justitierådet K. J. W. Sjögren, riksarkivarien S.

Clason, riksbibliotekarien I. G. A. Collijn, kammarrådet A. W. Dufwa och

dåvarande professorn N. Edén för att inom ecklesiastikdepartementet och

1—191386

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

finansdepartementet biträda med beredande av frågan om ordnande av de

under kammarkollegium lydande ^arkivens ställning inom det offentliga

arkivväsendet jämte därmed sammanhängande förhållanden, varjämte åt

undertecknad Sjögren uppdrogs att såsom ordförande leda de sakkunnigas

förhandlingar.

På förekommen anledning tillkallade jämlikt berörda nådiga bemyndigande

chefen för ecklesiastikdepartementet den 16 juni 1917 såsom

ytterligare sakkunnig för omförmälda ändamål kammarrådet friherre C. F.

von Otter. Sedan professorn N. Edén blivit utnämnd till statsminister

och av denna anledning avsagt sig berörda sakkunniguppdrag, beslöt departementschefen

den 30 oktober 1917 att i hans ställe tillkalla professorn

K. G. Westman.

Jämlikt nådigt bemyndigande av den 23 april 1917 utsågs till sekreterare

hos de sakkunniga andre arkivarien i riksarkivet Elak Naumann.

Vid utarbetande av de sakkunnigas förslag har hänsyn tagits till

riksarkivariens till dem överlämnade skrivelse av den 17 november 1909

angående det offentliga arkivväsendet och kammararkivet samt kammarkollegiets

i skrivelse av den 20 april 1917 i anledning därav avgivna

yttrande.

Sedan det åt de sakkunniga anförtrodda uppdraget slutförts, få de

sakkunniga härmed vördsamt överlämna följande av motivering åtföljda

förslag till ändring i riksarkivets och kammarkollegiets instruktioner.

Undertecknade Sjögren, Dufwa och von Otter åberopa särskilt avgivna

yttranden.

De till de sakkunniga överlämnade handlingarna återställas härmed.

Stockholm den 10 juni 1919.

K. J. W. SJÖGREN.

Sam. Clason. Isak Coulijn. A. W. Dufwa.

Casten von Otter. K. G. Westman.

Erik Naumann.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Förslag

till

ändringar i riksarkivets instruktion.

§ 3.

Riksarkivets ämbets- och tjänstemän äro: riksarkivarien, förste arkivarier,

andre arkivarier och registrator, därav en förste och en andre

arkivarie med tjänstgöringsskyldighet vid i § 30 omförmäld arkivvård. Å

riksarkivets stat äro dessutom uppförda kvinnliga skrivbiträden, vaktmästare

och eldare. Därjämte må vid riksarkivet i mån av behov anställas extra

ordinarie tjänstemän och andra biträden.

Efter § 29 inskjutes en ny avdelning:

Riksarkivet såsom vårdare av kammarkollegiets arkiv.

§ 30.

Riksarkivet tillhör att ombesörja den arkivtekniska vården av kammarkollegiets

arkiv. Denna vård oinhänderhaves av en förste arkivarie

såsom föreståndare och en andre arkivarie med erforderligt biträde av

övriga tjänstemän, skrivbiträden och vaktmästare. Rörande dessa arkivs

vård och användning samt handläggning av dithörande ärenden gäller för

så vitt ej annorlunda är stadgat, vad som är föreskrivet om riksarkivet

såsom arkivdepå; och äger därvid föreståndaren samma rättigheter och

skyldigheter som sektionschef i riksarkivet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

§ 31.

Den av riksarkivet utövade vården av kammarkollegiets arkiv omfattar

dels de handlingar, som tillhöra kammarkollegiets första arkivkontor

(kammararkivet), dels de till kammarkollegiets övriga kontor hörande

handlingar, som äro äldre än femtio år, för så vitt kammarkollegium ej

undantager handlingar av sistnämnda slag på grund av deras behövlighet

för handläggande av löpande ärenden eller för beredande av enhetlighet

med avseende å vården av viss serie eller av i visst rum förvarade handlingar,

dels övriga handlingar, som kammarkollegiet finner skäligt underställa

denna vård. Kronans äganderättshandlingar och handlingarna rörande

rikets regalier och dyrbarheter skola förbliva under kammarkollegiets

vård.

§ 32.

Gemensamt med kammarkollegium skola handläggas ärenden, som

uppkomma vid den av riksarkivet utövade vården av kammarkollegiets

arkiv och röra nya eller förändrade lokaler för dessa arkiv, fastställande

av planer för arkivaliernas ordnande efter nya grunder, överflyttning av

arkivalier från kammarkollegiet till andra arkiv eller utgallring av arkivalier.

Uppstå i fall då ärende till slutligt avgörande företages olika

meningar, skall, om någon av de i sammanträdet deltagande det yrkar,

ärendet överlämnas till Kungl. Maj:t i dess ecklesiastikdepartement för

avgörande.

§ 33.

För forskningar och upplysningars erhållande skall kammararkivet

hållas öppet alla helgfria dagar från kl. 10 f. m. till 4 e. m. Det

må dock kunna helt eller delvis stängas för allmänheten en eller två

dagar vår och höst, om större rengöringar därtill föranleda. I de övriga

kontoren skola arkivalier hållas för allmänheten tillgängliga å de tider, då

dessa kontor enligt kammarkollegiets instruktion hållas öppna för allmänheten.

De vid vården av kammarkollegiets arkiv anställda skola låta sig

angeläget vara att för kollegiets ämbets- och tjänstemän underlätta deras^

arbete inom arkiven genom att i största möjliga utsträckning meddela

anvisningar rörande arkivens innehåll och bereda hjälp vid handlingars

framtagande.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kammarkollegiets ämbets- och tjänsteman äga obehindrad tillgång

till arkivens samlingar. Lånas arkivhandling från förvaringslokal, skall

skriftligt erkännande därom lämnas.

§ 34.

E. o. tjänstemän i kammarkollegium äga att för sin utbildning

biträda vid vården av kollegiets arkiv och därvid erhålla nödig handledning.

Förutvarande §§ 30—39 i riksarkivets instruktion behållas såsom

§§ 35-44.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Förslag

till

ändringar i kammarkollegiets instruktion.

§ 5.

Kollegiet åligger ock:

l:o) att på plats som av Kungl. Maj:t godkånnes under fyra olika

lås förvara och vårda rikets regalier och dyrbarheter i enlighet med däröver

uppgjorda förteckningar;

2:o) att förvara förteckningar över den staten tillhöriga i kungl.

slotten och hovstallet befintliga lösa egendom, vilka skola till kollegiet insändas;
3:o)

att förvara åtkomsthandlingarna till de för statsverkets räkning

inlösta frälseräntor ''om till den under kollegiets vård ställda fasta egendom,

som blivit för statsverkets räkning förvärvad, ävensom till annan

staten eller allmän inrättning tillhörig sådan egendom, i den mån åtkomsthandlingarna

till denna egendom redan blivit eller på grund av särskilt

meddelade föreskrifter varder till kollegiet öveidämnade; samt

4:o) att, på sätt särskilt är stadgat, samverka med riksarkivet i fråga

om vården av kollegiets arkiv.

§ 11.

I plenum skola handläggas ärenden, som angå:

l:o) utfärdande, förklaring, ändring eller upphävande av författningar;

2:o) allmänna föreskrifter, som det tillkommer kollegiet att utfärda;

3:o) rikets regalier och dyrbarheter;

4:o) den i § 7 omförmälda arbetsberättelse;

5:o) verkets egna angelägenheter, såsom frågor om tjänstetillsättning,

tjänstledighet, ordnande av semester, förordnanden och avsked, i den mån

dessa ärenden tillkomma kollegiet; antagande av extra ordinarie tjänstemän,

skrivbiträden och vaktmästare; tjänstebetyg; tjänstemäns, skrivbiträ
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

dens och vaktmästares fel och försummelser i tjänsten; fördelning av göromålen

mellan kollegiets ledamöter; arkivaries anställning såsom föreståndare

för utredningsarbetet vid arkivkontor; anställning såsom notarie eller

registrator av de första lönegraden tillhörande tjänstemännen; indelning

till tjänstgöring av amanuenser och övriga extra ordinarie tjänstemän;

arbetsordning för ämbetsverket; samt verkets ekonomi.

§ 21-

Arkivarierna tillhör:

att på grund av de i arkivkontoi’en befintliga och övriga kollegiet

tillhörande eller eljest för dem tillgängliga handlingar verkställa undersökningar

och avgiva yttranden i mål och ärenden, som av kollegiet eller,

jämligt § 18, någon dess ledamot för sådant ändamål till dem remitteras;

att en var övervaka, att till tjänstgöring under honom indelad tjänsteman

noggrant fullgör sina skyldigheter;

att en var, så vitt honom angår, föra diarium över kollegiets och

dess ledamöters till honom avlåtna remisser samt före den första mars

varje år till kollegiet avgiva arbetsredogörelse för det senast förflutna

året; samt

att förvara och efter förteckning i god ordning hålla koncepten till

av honom förrättade undersökningar och avgivna yttranden.

Särskilt tillkommer det én av arkivarierna, vilken tillika förestår

utredningsarbetet i första arkivkontoret (kammararkivet):

att, i den mån hans övriga tjänstgöromål sådant medgiva, på enskilda

personers begäran verkställa undersökningar ur de i kontoret befintliga

jordeböcker och övriga handlingar, vilka undersökningar jämväl skola

i arkivariens diarium upptagas; samt att innehava nyckeln till ett av de

lås, varunder rikets regalier och dyrbarheter förvaras; ävensom

en av arkivarierna, vilken förestår utredningsarbetet i andra arkivkontoret

(förutvarande aktuariekontontoret):

att mottaga de handlingar, som kollegiet lämnar i hans förvar, och

efter register och förteckningar hålla dem i god ordning;

att granska jordeboksförändringsextrakt och till kollegiets åtgärd ananmäla

de anmärkningar, som därvid uppkomma, ävensom anmäla, om

jordeboksförändringsextrakt, samt, efter särskilt erhållen föreskrift, om annan

handling icke varder av vederbörande ämbetsmyndighet inom föreskriven

tid insänd till kollegiet;

att, i den mån hans övriga tjänstgöromål sådant medgiva, på enskilda

personers begäran verkställa undersökningar ur de under hans vård

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

ställda jordeböcker och övriga handlingar; skolande jämväl dessa undersökningar

upptages i arkivariens diarium;

att inom medlet av mars månad varje år för det sistförflutna året

till kollegiet avlämna de uppgifter, vilka det enligt § 7 mom. 2:o) åligger

kollegiet att meddela; samt

att enligt meddelade föreskrifter i jordeböckerna verkställa behöriga

anteckningar.

§ 23.

Registratorn åligger:

att efter stadgat formulär föra och med register förse kollegiets diarium,

ävensom vid varje års början i årets diarium införa alla då oavgjorda

mål och ärenden samt under årets lopp däri anteckna de i redan diarieförda

mål och ärenden inkommande handlingar;

att emottaga de till kollegiet inkommande handlingar, öppna ankommande

brev, på begäran meddela parter och andra vederbörande upplysningar

om målens gång samt diariebevis och avskrifter av de av honom

förvarade handlingar;

att förvara och vårda de till kollegiet ankommande kungl. brev

ävensom kollegiets protokoll och koncept samt de övriga handlingar, vilka

för sådant ändamål till honom överlämnas, ävensom upprätta register över

de kungl. breven och föra förteckning över samtliga av honom förvarade

handlingar;

att efter stadgat formulär föra matrikel över kollegiets ordinarie och

extra ordinarie tjänstemän, biträden och vaktmästare;

att på behöriga tider upprätta rekvisition å kollegiets avlöningsmedel

samt, sedan de efter kollegiets bemyndigande av honom uppburits,

utdela och redovisa desamma;

att ombesörja verkställigheten av kollegiets beslut angående dess

ekonomiska angelägenheter och redogöra för expensmedlen; samt

att meddela de uppgifter, som skola av kollegiet lämnas till ledning

vid skattskyldiges taxering.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Motivering.

De under kammarkollegiet lydande arkivens omfattning och

tillstånd.

Vid undersökningen av frågan om ordnande av de under kammarkollegiet

lydande arkivens ställning inom det offentliga arkivväsendet hava

de sakkunniga till en början ansett nödigt att i korthet redogöra för dessa

arkivs nuvarande tillstånd.

Vad först beträffar deras antal och allmänna omfattning, så äro enligt

nuvarande organisation av kammarkollegium dess arkivalier fördelade

på fyra kontor: första arkivkontoret (kammararkivet), andra arkivkontoret

(f. d. aktuariekontoret), registratorskontoret och advokatfiskalskontoret.

Av dessa är första arkivkontoret eller kammararkivet, såsom det hette

intill en instruktionsförändring 1914 och under vilken benämning det alltjämt

torde vara mest bekant, det mest omfattande. Dess serier, som för sin

huvudbeståndsdel, den svenska lokalförvaltningens räkenskapsserier, sträcka

sig tillbaka ända till 1500-talets förra del, äro tillika de äldsta och jämväl ur

allmänt historisk synpunkt mest värdefulla. Detta av flera grunder, bland

vilka här må erinras om två. Dels är vårt svenska bestånd av arkivalier

med så hög ålder som 1500-talet relativt knapphändigt. Vid slottsbranden

1697 gingo nämligen omkring två tredjedelar av riksarkivets dittillsvarande

samlingar förlorade, varemot kammarkollegiets sluppo undan tämligen

oskadade, och vad som nu finnes i behåll av kammarens äldre serier representerar

i följd därav en mycket avsevärd del av arkivkällorna till vår

äldre historia. Dels är detta kammararkivets äldre material av en mera

mångsidig beskaffenhet än vad den utomstående torde föreställa sig. Genom

att 1500-talets och det begynnande 1600-talets »kammare» eller »räkningekammare»

under sig hade grenar av den inre förvaltningen, vilka sedermera

omhändertagits av andra myndigheter — av bergskollegium, kommerskollegium,

statskontoret, kammarrätten, myntet, styrelserna för tull
2—191386
-

Allmän karakteristik:

Kammararkivet.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

väsendet, för skogsväsendet o. s. v. — innehålla nämligen kammarens

handlingar från denna tid materialet för Sveriges inre historia på långt

flera och mångsidigare områden, än som för närvarande beröras av kammarkollegiets

ämbetsverksamhet. Med allt fog kan därför sägas, att den,

som beträffande nämnda tidevarv önskar studera Sveriges inre historia i

fråga om skatteväsen, finanser, folkmängd, ekonomi, hembygdskunskap,

jordbrukets och andra näringars samt de sociala förhållandenas utveckling,

har att till väsentlig del söka sitt material i kammararkivet. Om betydelsen

åter av att forskninger på detta område i möjligaste mån underlättas

genom att det därför väsentliga materialet på bästa sätt bevaras och

ordnas, torde de sakkunniga icke behöva yttra sig.

Ifrågavarande material i kammararkivet kan för 1500- och 1600- talet i stort sett sammanfattas under två huvudgrupper. Till den ena hör

kammarens och kammarkollegiets ämbetsarkiv i egentlig mening, d. v. s.

de serier, som uppstått vid den centrala finansförvaltningen under nu berörda

tid: kammarens protokoll, koncept, registratur över utgående skrivelser,

kopieböcker, ingående handlingar samt vid den centrala förvaltningen

uppkomna räkenskapsserier. Till den andra gruppen höra de stora

serierna av lokalräkenskaper, de lokala förvaltningsområdenas räkenskaper,

vilka årligen inlevererades till kammaren för att där granskas och sedan

fingo stanna kvar i kammarens arkiv. Att i båda grupperna handlingarna

avse en finansförvaltning av synnerligen omfattande och mångsidig art

framgår av vad ovan anförts.

Med 1600-talets slut och lo700-talets början undergå kammararkivserierna

en avsevärd förändring. A ena sidan organiseras statskontoret och

kammarrätten såsom självständiga ämbetsverk, och därjämte blir skilsmässan

mellan kammaren och kommerskollegium — vilka under tiden 1680—1710

varit sammanslagna — definitiv. Dithörande ärendens centrala handläggning

sker i följd därav icke längre i kammaren utan i de nämnda ämbetsverken,

och arkivalier från denna handläggning tillhöra alltså från denna

tid de ifrågavarande verkens arkiv, vilka„ till sina äldre delar som bekant

numera äro förenade med riksarkivet. A andra sidan förvaras i stort sett

icke heller de handlingar, som tillkommit vid den kollegiala handläggningen

av de ärenden, som fortfarande bibehöllos hos kammarkollegium, i

kammararkivet utan hos kammarkollegiets övriga kontor, och även denna

beståndsdel av kammararkivets äldre serier upphör därför i huvudsak vid

nu nämnda tidsgräns. Huvudbeståndsdelen i kammararkivet från denna

tid och intill våra dagar blir i följd därav i långt mer övervägande grad

än tidigare de av kammarrätten reviderade räkenskaperna, vilka efter fullbordad

granskning överlämnats till kammararkivet. Under 1800-talets se
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

nare årtionden har det emellertid blivit vanligt, att vissa av dessa räkenskaper,

nämligen de från centrala verk, återställas till dessa verk, och kammararkivets

nuvarande accessioner bestå därför företrädesvis av reviderade

länsräkenskaper.

Vid sidan av ovan berörda huvudbeståndsdelar i kammararkivet

förekomma jämväl åtskilliga andra grupper. Så hava reduktionsmyndigheternas

arkiv kommit att stanna i kammararkivet och i anslutning därtill

arkiven från de avräknings- och byteskontor i kammarkollegium, vilka

efter reduktions- och likvidationskommissionernas upplösning övertogo

deras funktioner. Vidare kunna nämnas åtskilliga enskilda personers arkiv,

vilka i samband med reduktions- och likvidationsåtgärder indragits

till reduktionsmyndigheter. Från den tid, då kammarkollegium ägde ett

tull- och licentkontor för dithörande ärenden, finnas arkivalier från detta

kontor o. s. v.

Redan av vad ovan anförts framgår vad som utgör huvudinnehållet

i arkiven hos kammarkollegiets tre övriga kontor: det är de arkivalier,

som från och med de senare åren av 1600-talet tillkommit och alltjämt

tillkomma vid handläggningen hos kammarkollegium av sådana ärenden,

som, efter utbrytningarna av andra ämbetsverk, fortfarande bibehållits hos

kammarkollegium. Någon gemensam, för alla serier giltig tidsgräns mellan

kammararkivets bestånd av dylika handlingar (i allmänhet de äldre arkivalierna)

och de övriga kontorens (de yngre) finnes emellertid icke. Kammarkollegiets

protokoll finnas sålunda i kammararkivet till och med 1699

men huvudserien av registratur endast till och med 1679 och en särskild

serie av sådana till och med 1683, kungl. brev och diarier likaledes till

och med 1679, inkomna skrivelser i s. k. brevböcker till och med 1703

o. s. v. Fortsättningen av dessa serier finnas i kammarkollegiets övriga

kontor, där deras begynnelseår alltså vidtaga vid samma växlande tidpunkter,

som deras förvaring i kammararkivet upphör. Kammarkollegiets arkiv

som central förvaltningsmyndighet förvaras sålunda allt ifrån slutet av

1600-talet i huvudsak icke i kammararkivet utan i de tre nämnda kontoren.

Men även från tidigare år än 1680 förekomma här och var i samtliga

dessa kontor handlingar, likasom ock vissa av kollegiets arkivalier från

senare datum kunna förvaras i kammararkivet. Särskilt är detta fallet

med handlingar från vissa upplösta kontor, medan åter handlingarna från

andra sådana hava splittrats. Ett rationellt ordnande av de nu ifrågavarande

arkiven kräver i följd härav på vissa punkter en samtidig behandling

av såväl kammararkivet som de tre kontorens arkiv med möjlighet till

överflyttningar dem emellan.

Allmän karakteristik:

De övriga

arkiven.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Arkiv
lokalerna.

Inom samtliga de tre kontoren förekommer accession genom sådana

handlingar, som årligen tillkomma under utövningen av kammarkollegiets

verksamhet.

I lokalt• hänseende förefinnes en bestämd åtskillnad mellan å ena

sidan kammararkivet, å andra sidan de tre övriga kontoren. De sistnämnda

hava sina lokaler i den byggnad, Birger Jarls torg 16, där kammarkollegiet

har sina huvudsakliga ämbetslokaler, och deras arkivalier äro till

största delen förvarade i själva ämbetsrummen samt dessutom i ett par

korridorer och på vinden. Kammararkivet åter har sin huvudlokal i en

annan byggnad, Birger Jarls torg 13, skild från den förra genom nedfarten

till Riddarholmshamnen. Men därutöver har det på grund av bristande

utrymme låtit under de senare åren placera en betydande del arkivalier,

förnämligast länsräkenskaper från 1800-talet, i gamla riksbankshuset vid

Järntorget (Osterlånggatan 53), och disponerar dessutom sedan gammalt

ett par källarrum, det s. k. »tornet», under ett av tornen till Birger Jarls

torg 16, detta dock utan någon förbindelse inomhus med kollegiets i samma

byggnad befintliga ämbetslokaler.1

Ehuru det icke ingår i de sakkunnigas uppdrag att föreslå några

förändringar med avseende på de lokaler, i vilka kammarkollegiets olika

arkiv äro inrymda, torde dock några ord om dessas beskaffenhet vara på sin

plats. Vad då först angår kammararkivets huvudlokal, så består denna av,

förutom fyra mindre expeditions- och ämbetsrum jämte ett rum för bokbindare,

tre stora i våningar över varandra belägna magasinslokaler jämte

ett vid den mellersta våningen liggande mindre rum. Sedan 1913 i dessa

magasinslokaler införts värmeledning är den nästan permanenta fukt, som

tidigare utgjorde en så farlig fiende för därvarande arkivalier, i stort sett

försvunnen. Avsevärda brister återstå dock. Den myckna träinredningen

kan ej anses överensstämmande med eldsäkerhetens krav. Det hopträngda förvaringssättet

är ej heller tillfredsställande, framför allt ej det alltför knappa

avståndet mellan hyllbrädena å de två nedre bottnarna. Detta vållar nämligen,

att arkivaliebanden och buntarna ej kunna stå såsom böcker på en

bokhylla med ryggen utåt, utan måste placeras med denna uppåt. Bladens

av bandet oskyddade framkant står alltså nedåt, ofta af volymens tyngd

pressad mot hyllbrädet och vid ut- och inskjutande slitande mot detsamma,

och bandet själv löper fara att sprängas i ryggen.

1 Tillträdet till tornrummen och banklokalerna erhålles genom kammararkivets expedition,

och forskningar i därvarande arkivalier kan endast ske genom handlingarnas upphämtande

till kammararkivet.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

För kammararkivets till gamla riksbankshuset flyttade arkivalier hava

efter hand grovt tillberedda trähyllor uppsatts i ett flertal rum; i några

saknas dock sådana, och arkivalierna ligga därför ännu på golven. Lokalerna

äro oeldade och sakna annan belysning än dagsljuset, som emellertid

i ett flertal rum i sig själv är otillräckligt och därtill på grund av

hyllornas placering i många fall lämnar dessas innehåll i mörker; någon

dämning kan ej ifrågakomma, och över huvud måste det anses synnerligen

olämpligt att använda en å ena sidan så eldfarlig, å andra sidan ur ekonomisk

synpunkt så välbelägen byggnad till förvaringslokal för arkivalier.

Kammararkivets två rum i det s. k. tornet äro likaledes oeldade,

utan varje artificiell belysning, dammiga och ej alldeles fuktfria. De

gränsa omedelbart, skilda blott genom trädörrar, till vedkällare, i vilka

fotogenlampa synes användas för belysningsändamål.

De lokaler, där f. d. aktuarie, registrators- och advokatfiskalskontorets

arkivalier äro inrymda, äro med ved eldade ämbetslokaler utan särskilda

brandsäkerhetsåtgärder.1 Ur eldsäkerbetssynpunkt äro de alltså

föga tillfredsställande såsom arkivlokaler, över huvud kunna mot förvaringen

av så omfattande samlingar som de ifrågavarande i rum, som på

samma gång äro ämbetslokaler för löpande förvaltning och främst inredda

för detta ändamål, göras befogade anmärkningar. Hyllornas stora höjd

försvårar därjämte åtkomsten av handlingarna. Andamålsenligare vore

givetvis, om åtminstone för vissa delar av beståndet funnes, i anslutning

till ämbetslokalerna, en för arkivalieförvaring särskilt anordnad arkivlokal.

Med arkivaliernas ständigt fortgående tillväxt lärer väl ock med tiden

någon sådan anordning få vidtagas, såvida ej äldre delar av samlingarna

avskiljas och införlivas med kammararkivet.

Oberoende av lokalerna förete emellertid kammarkollegiets arkiv betydande

brister.

I första arkivkontoret (kammararkivet) äro dessa brister störst och

framträda där i avseende å både arkivaliernas bevarande och deras ordnande.

1 förra hänseendet hava såväl genomgångna eldsolyckor som den

tidigare fukten medfört svåra skador. Brandskadade volymer äro ej sällsynta;

ofta äro därvid både band och bindning bortbrända, så att det i

ett omslag lagda innehållet består av lösa, utefter alla kanter brandskadade

blad, från vilka vid varje begagnande smärre stycken hota att falla

bort. I andra fall har fukten härjat och kvarlämnat ett fortskridande

Arkivens

behov av

förbättrad

vård.

1 För vissa av advokatfiskalskontorets handlingar, däribland kronans äganderättshandlingar,

finnes emellertid brandfritt valv inrättat. Å andra sidan förvaras vissa arkivalier

å vinden, som i olika avseenden är för ändamålet föga lämplig.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

mer ellre mindre långt gånget bortrnultnande, som medför att vid användningen

likaledes stycken falla bort i bladens kanter eller vid rötställen

i deras mitt. Båda delarna kräva såväl vaksamt aktgivande som

varsamt ingripande, och det sista får i vissa fall ej dröja för länge, om

ej skadorna skola bliva än mera omfattande och oersättliga förluster uppstå

i detta för Sveriges inre historia enastående dyrbara arkivmaterial.

Konservering och bindning ha under de senare åren också börjat verkställas.

Men för densamma saknas ännu den noggranna planläggning, som

först väljer ut det mest skadade materialet, och som tillser, att vad som

bindes, bindes enhetligt. Och, vad som icke är mindre väsentligt, för eu

verkligt rationell konservering saknas ock den översiktliga och ingående

kännedom av arkivets samlingar, som ensamt kan garantera, att, när ett

aktstycke bindes, det nya bandet kommer att i riktig ordning omfatta allt,

som bör tillhöra det. Sådana förhållandena för närvarande äro, kan man

nämligen vänta, att i ännu blott grovordnade eller oordnade delar av arkivet

aktstycken påträffas, som komplettera vad som tinnes i de mera ordnade

serierna, och vilkas återförande till sin rätta plats är av nöden, om

bindningsarbetet skall kunna med full säkerhet fullföljas.

Detta leder in på frågan om nuvarande ordning inom arkivet.

Häruti förefinnas avsevärda brister. Såsom av bifogade historik framgår,

började redan under 1700-talets senare del ordningen i vissa delar av

kammararkivets samlingar starkt rubbas. Eldsvådorna 1802 och 1807 förökade

bristerna. Det ständigt svällande arkivmaterialet gjorde även sitt

till. Instruktionerna för kammarkollegiet hava visserligen sedan gammalt

innnehållit bestämmelser, som ålagt vårdarna av dess handlingar att förvara

och efter register och förteckningar i god ordning hålla arkivalierna.

Men dessa arkivvårdare hava samtidigt haft andra löpande ämbetsgöroinål

att sköta, exempelvis att på kollegiets eller någon dess ledamots befallning

verkställa undersökningar och avgiva yttranden, och sådana ämbetsgöromål

hava otta tagit så mycken tid i anspråk, att den egentliga vården

av arkivalierna samt deras ordnande och förtecknande fått stå tillbaka.

De arbeten i sistnämnda riktning, som understundom företagits, hava ofta

stannat vid ofullbordade ansatser och på grund av bristande insikter om

de riktiga principerna för dylika arbeten ej sällan utfallit mindre lyckligt.

Otillfredsställande utryinmesförhållanden hava jämväl inverkat. Då nya

årgångar av löpande handlingar tillkommit, då omorganisationer inom

verket föranlett lokalförändringar, eller då vid successionen av äinbetsoch

tjänstemän efterträdarna önskat andra lokala anordningar än föregångarna,

hava handlingar omflyttats, sammanträngts eller undanflyttats till

»vinden», till »tornet», till korridorer o. d. Dessa undanflyttningar hava i

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

första hand drabbat antingen äldre handlingar eller sådana, som, oberoende

av sitt värde för historisk forskning, ansetts för kammarkollegiets egen

löpande verksamhet vid tidpunkten för flyttandet hava ringa eller ingen

betydelse. Handlingarna hava därvid till och med kunnat förses med beteckningarna

»umbärliga handlingar», »odugliga handlingar», »handlingar

utan värde» eller dylikt, och en följande generation av tjänstemän har då

snart förlorat varje närmare kännedom om deras innehåll samt varit ur

stånd att vare sig använda dem vid egna utredningar, vägleda andra rörande

deras betydelse eller ordna och förteckna dem. Med de förändringar

statslivet undergår och de skiftande problem, som det därvid efter tidernas

växlingar får anledning att taga befattning med, inträffar det emellertid

lätt, att frågor, som för en viss tids ämbetsförvaltning varit av mindre

eller ingen betydelse, i en annan tid få ny vikt; och under sådana förhållanden

kunna handlingar, som en generation ansett som »umbärliga»,

för eu annan bliva av stort intresse.

Härtill kommer, att under så gott som hela 1800-talet utsöndringar

och överflyttningar av vissa arkivaliegrupper ägt rum till andra arkiv såsom

riksarkivet, krigsarkivet, flottans arkiv m. fl., men på grund av samlingarnas

oordnade beskaffenhet utan någon garanti för att allt till en viss

grupp hörande blivit överflyttat. Ett avsevärt antal samlingar är i följd

härav än i dag splittrat mellan nu nämnda arkiv och kammararkivet och

kan på intetdera stället tillfredsställande ordnas utan ingående kännedom

om huru den osplittrade samlingen tett sig och utan att möjligheter yppas för

sammanförande av dess spillror.

Detta förutsätter emellertid först och främst åvägabringande av en

allmän översikt över arkivets innehåll. För närvarande finnes ingen

sådan, frånsett ett utkast därtill, som av de sakkunniges sekreterare

utarbetats. Den kan icke heller finnas, då arkivet alltjämt innesluter åtskilliga

hundratal konvolut eller volymer av oordnade eller endast grovordnade

handlingar. Alldeles utan kännedom om dessas innehåll är man

visserligen icke, i det att de under de ordningsarbeten, som 1897 igångsattes

och under ett årtionde därefter fortgingo, försetts med provisoriska omslag

och titelrubriker. Då emellertid de sistnämnda äro av så allmän

natur som exempelvis kammarens koncept, kammarhandlingar, handlingar

angående kammararkivet, angående årliga räntan, angående hovet, angående

slott och gårdar, angående tionden, angående hären, angående flottan,

angående kammarrevisionen, angående reduktionen eller angående olika

reduktionsmyndigheter, angående magasin o. s. v. och detta utan något

angivande av den tid, handlingarna avse, är detta självfallet icke tillräckligt

för kännedomen om deras innehåll eller betydelse. Det enda man om

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

dem med visshet vet är, att de, ordnade, skulle fylla luckor i de viktiga

serier, med vilka de efter sitt ursprung borde höra och föras samman,

men från vilka de nu, oordnade, förvaras skilda. Men detta innebär å

andra sidan jämväl, att den forskare i sistnämnda serier, som nu genomgår

deras hittillsvarande bestånd — han må bedriva forskningen för statens

räkning eller på enskilt initiativ — däri endast påträffar vissa av de

aktstycken, som röra hans efterforskade ämne, medan andra, ännu okända,

dölja sig i de oordnade buntarna. Både ur statens, ur rättsförhållandenas

och ur enskildes synpunkt är det redan på denna grund av synnerlig vikt,

att ett tillfredsställande ordnande och förtecknande samt en nöjaktig vård

av nu ifrågavarande samlingar omedelbart kommer till stånd.

I samband med omhändertagandet av dessa oordnade handlingar

kräves ock eu revidering av arkivets övriga samlingar och, i ett flertal

fall, uppläggande av nya förteckningar. Revideringen av samlingarna påkallas

icke blott av behovet att inordna de oordnade handlingarna i äldre

serier utan ock av nödvändigheten att jämväl i vissa fall upptaga till behandling

frågan om dessas omordnande. Vid det ovan omnämnda ordnandearbetet

från 1897 och åren därefter tillämpades nämligen i åtskilliga

fall mindre lyckliga principer för handlingars fördelning på serier eller

deras närmare uppdelning inom desamma. Sammanhörande aktstycken hava

splittrats, stundom till och med genom lösbrytande av aktstycken ur den

volym, de sedan gammalt och med rätta tillhörde; och de indelningsgrunder,

efter vilka de därefter fördelats, äro ofta otidsenliga.

Samtidigt råder brist på moderna förteckningar. Då den nya stadgan

angående vissa offentliga arkiv den 31 december 1900 utfärdades, vilken

föreskrev förtecknande efter vissa normer av under densamma hörande

arkiv, blev nämligen bl. a. kammararkivet undantaget från dess tillämpning

och har i följd därav ej underkastats det planmässiga förtecknande,

som eljest då blev genomfört i ett flertal centrala verks arkiv. För de

stora och betydelsefulla serierna av s. k. landskapshandlingar, d. v. s. i

huvudsak de lokala förvaltningsräkenskaperna under 1500- och början av

1600-talet, finnas alltjämt blott register, som ursprungligen tillkommit

under 1600-talets förra del och sedermera avskrivits; och ehuru dessa i

vissa fall nödtorftigt kompletterats, kan i dem ej alltid med visshet urskiljas,

vad av nämnda serier nu finnes eller icke finnes i behåll. För

senare tillkomna grupper av länsräkenskaper äro vissa anteckningar gjorda

i samma register, ehuru endast till och med 1878. Över åtskilliga av de

samlingar, som vid sidan av länsräkenskaperna tillhöra kammararkivet,

finnas däremot inga eller endast föråldrade register — så är t. ex. förhållandet

med vissa delar av reduktionsarkiven, räntekammarhandlingarna,

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

större delen av livgedingshandlingarna in. fl.1 Jämväl av de nyare förteckningar,

som vid ordningsarbetet 1897 uppgjordes över vissa då upplagda

serier, behöva åtskilliga, likasom själva serierna, revideras och fullständigas.

I olikhet mot kammararkivet äro kammarkollegiets övriga kontor

underkastade arkivstadgan av år 1900, och i följd därav blevo under de

närmaste åren förteckningar enligt denna stadga upplagda över därvarande

samlingar. Allt, som numera där förvaras, ingår emellertid icke i dessa

förteckningar, i det att under ordnandearbetet i kammararkivet från detsamma

till kollegiet upplämnats en icke obetydlig mängd handlingar, som

befunnits tillhöra de i kollegiets kontor förvarade serierna, men ännu icke

blivit i dem inordnade eller förtecknade.

Trots de förteckningar, som finnas, kräves även inom dessa avdelningar

av kammarkollegiets arkiv ett betydande arbete, innan tillståndet

blir tillfredsställande. Detta beror bland annat därpå, att även dithörande

handlingars tidigare ordnande eller fördelande på serier icke skett efter

något planmässigt och konsekvent genomfört system. Till kollegiet hörande

äldre kontor, som upplösts eller ombildats, hava exempelvis behandlats

växlande, i det att deras handlingar än sammanhållits, än splittrats. Men

även inom de olika kontor, vilkas handlingar man sökt sammanhålla, är

dessas uppdelning på serier icke planmässig. De inkomna handlingarna

äro exempelvis inom de förutvarande provinskontorens arkiv fördelade icke

blott på s. k. årshandlingar — d. v. s. kronologiskt efter år ordnade,

inkomna handlingar — utan ock på särskilda, vid sidan av årshandlingarna

upplagda serier, och dessa äro i sin tur uppdelade på olika grupper,

såsom dels vissa ämnesserier, dels s. k. nummerserier eller s. k. bokstavsserier

o. s. v., d. v. s. serier av buntar, betecknade med nummer eller

bokstäver. De sistnämnda hava synbarligen uppkommit på sådant sätt,

att vid ett visst ärendes behandling handlingar uttagits ur serien av årshandlingar

för att bilda en akt, vilken sedermera kunnat utökas med nya

handlingar. Att på dylikt sätt dossierbildningar uppstå i förvaltande verk

är, som bekant, icke ovanligt och är icke i och för sig något hinder för

eu rationell arkivvård. Men vad som här icke är tillfredsställande är,

att tillräcklig vägledning icke förefinnes, som upplyser, varför vissa handlingar

uttagits att bilda särskilda grupper, att dossi^rbildningen i flera fall

1 Kammarkollegiet framhöll ock i en nedan omnämnd skrivelse den 22 januari

1897, att vid sidan av arkivets helt och hållet oordnade handlingar även dess övriga handlingar

måste av olika grunder till större delen ordnas om eller åtminstone ånyo underkastas

registrering, då av de register, vilka förefunnes, flertalet såsom tillkomna före början av

1800-talet ej numera kunde sägas vara tillfredsställande.

3—191366

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

skett planlöst, i det att akter av alldeles samma slag kunna återfinnas på

vitt skilda håll, att säkerhet icke finnes för att alla akter av ett visst slag

uttagits ur årshandlingarna och förts till den dossier eller den grupp, vars

titel utmärker den såsom behandlande ett visst ämne, att i kontorens

diarier eller remissböcker icke alltid anteckningar finnas om de uttagna

handlingarna, samt att den befintliga förteckningen ofta icke med noggrannhet

eller exakthet lämnar uppgift om dossierbuntarnas innehåll.

För belysning av nu nämnda förhållanden kan jämväl hänvisas till

kammarkollegiets skrivelse den 1 december 1911 angående anslag för ordnande

av vissa handlingar i kollegiets aktuariekontor (skrivelsen tryckt i

Kung]. Maj:ts proposition nr 153 till 1912 års riksdag). Däri anfördes

bland annat följande:

»Vid forskningar i de till kammarkollegii aktuariekontor hörande oinbundna

handlingar hade det redan länge visat sig, att vissa delar av dessa

under tidernas lopp bragts i mindre god ordning, i det att akter ofta icke

återfunnes å de platser eller i de buntar, där de enligt remissböcker, listor

och register borde anträffas. Det vore således mången gång förenat med

stort besvär och understundom omöjligt att inom rimlig tid återfinna

handlingar, som behövdes för målens utredning eller av vilka avskrifter

erfordrades för andra ämbetsverks eller enskilda personers räkning.

Anmärkta förhållanden vore huvudsakligen att tillskriva det i äldre tid

och särskilt under arbetet med de nya jordeböckernas uppläggning florerande

bruket att vid memorial och promemorier över verkställda utredningar

bilägga ur sina respektive buntar utplockade äldre akter, i vilka

det föreliggande ämnet berördes, därvid ofta uraktlåtits att å vederbörliga

ställen anteckna akternas nya plats.»

Därefter uppräknades sammanlagt 1,368 buntar, omfattande tiden

1698—1879, vilka frågan gällde, bland dem cirka 325, tillhörande s. k.

nummerserier. Arbetet med dessa samlingars bringande i ordnat skick

beräknades taga omkring fem år. Det har för närvarande pågått i sex

år och därvid för vissa samlingar förts fram till slutet av 1760-talet;

nummerserien är emellertid ännu icke av detsamma berörd och även i

vissa övriga serier återstår icke så litet. Även inom de nu berörda kontoren

har sålunda en rationell arkivvård betydande uppgifter att lösa, för

att deras innehåll skall kunna fullt utnyttjas för kollegiets egna utredningar

eller för utomstående forskare.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Tidigare förslag till förbättrad arkivvård.

Behovet av förbättrad vård för kammarkollegiets arkiv är självfallet

icke nytt, utan har vid många föregående tillfällen givit upphov till reformförslag.

Sålunda fann sig Kungl. Maj:t redan 1822, vid ''utnämningen av eu

arkivföreståndare för kammararkivet, föranlåten att förordna, att den nyutnämnde

skulle »sedan alla i arkivet varande jordeböcker och handlingar

blivit granskade och i ordning bragte, däröver författa ett noggrannt och

fullständigt register». Det fullständiga ordnande och förtecknande av

arkivet, som sålunda föreskrivits, blev emellertid, såsom närmare framgår

av bifogade historik över vissa skeden av kammararkivets historia, aldrig

verkställt. Arkivföreståndaren fann det icke kunna ske utan åsidosättande

av andra göromål, och kollegiet dispenserade honom då därifrån mot det

att vissa kompletteringar skulle verkställas i några äldre register över en

del av arkivets mera ordnade samlingar. För omhändertagande av de

mest oordnade, vilka kollegiet till en början förklarat värdelösa, blev däremot

en tjänsteman i riksarkivet anlitad och vissa partier av dem i samband

härmed överflyttade till riksarkivet. På detta sätt räddades ifrån ifrågasatt

förstörelse bland annat grundstommen till den viktiga De la Gardieska

samlingen i riksarkivet ävensom åtskilliga i kameralt hänseende synnerligen

viktiga räkenskaper.

Kungl.

Maj.ts be

fållning

1822 om

kammararkivets

ordnande.

O

Årtiondena närmast omkring 1800-talets mitt kännetecknas, vad Överflyttarkivvården

i kammararkivet beträffar, närmast av en mängd avsöndrinerar nir}9nr tUl

därifrån, främst till riksarkivet, krigsarkivet och flottans arkiv men även Sandbergskä

till vissa andra. Då därvid i intet fall kännedomen om arkivets innehåll, samlin9ensåsom

redan ovan erinrats, medgav en avsöndring av allt till en viss serie

hörande material, blev följden, att dessa serier blevo och alltjämt äro

splittrade mellan kammararkivet och de arkiv, till vilka avsöndringen

skedde. Ett särskilt minne från dessa årtionden äger arkivet dessutom i

de s. k. Sandbergska samlingarna. Dessa utgöras av dels anteckningar

och avskrifter i kamerala och historiska frågor, dels bland dem inströdda

ur arkivet hämtade originalhandlingar, som under loppet av flera decennier

mot särskild ersättning av statsmedel — sammanlagt 13,625 kronor

— hopbragtes av arkivinspektorn Sandberg för att slutligen åren 1867

och 1891 inbindas i sammanlagt 147 band. Redan den ordning, som följts

vid de skilda beståndsdelarnas sammanförande, är i hög grad otillfredsställande,

och bristen har än mer förstorats genom sammanbindande, på

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

sätt som skett, om varandra av åldriga originaldokumenter och moderna

på lösa lappar gjorda anteckningar eller avskrifter. Härom närmare se

bifogade historik.

Löneregle- Mot 1800-talets slut framträdde emellertid åter starka strävanden

mitterades bringa till stånd bättre arkivvård i kammararkivet. I det betänkande

förslag 1875. angående lönereglering för bland annat kammarkollegium, som den 9 juni

1875 avgavs av den år 1873 förordnade löneregleringskommittén, bland

vars medlemmar funnos så erfarna och sakkunniga ämbetsmän på området

som de dåvarande presidenterna i kammarrätten och i statskontoret,

förordades sålunda kammararkivets överflyttande till och förening med

riksarkivet. Såsom skäl härför anfördes bland annat följande:

»De i historiskt hänseende synnerligen viktiga handlingar, som finnas

i kammararkivet samlade, hava föranlett, att detta arkiv, i jämbredd

med det stigande intresset för historiska forskningar, allt mera anlitats i

vetenskapliga ändamål och för enskild upplysning, varemot de officiella

och skriftliga förhandlingarna mellan kollegium och arkivet minskats till

den grad, att t. ex. år 1874 arkivkontoret avlät till kollegium endast två

memorial och av de mål, som kollegium det året avgjorde, blott fyra undergått

förberedande behandling i arkivkontoret. Det har nämligen funnits

enklast och för ärendenas behandling mest ändamålsenligt, att kollegii

ämhets- oeh tjänstemän, vid förefallande behov av upplysningar från arkivet,

själva begiva sig dit och omedelbart ur dess handlingar, efter anvisning

av kontorets tjänstemän, hämta nödig kännedom om äldre kamerala

förhållanden. Sålunda har arkivkontoret i väsentlig mån förlorat sin

huvudsakliga egenskap av ett särskilt för underlättande av kollegii ämbetsverksamhet

avsett kontor. Och då det i allmänhet är fördelaktigt, att

offentliga samlingar av likartad beskaffenhet, så vitt möjligt, förenas till

ett helt, har det synts kommittén ändamålsenligt, om kammararkivet, vars

nuvarande förvaringsrum dessutom till en del äro föga lämpliga för handlingarnas

behöriga vård, bleve överflyttat till och förenat med riksarkivet;

detta så mycket hellre som den vanliga tjänstgöringen inom kammarkollegium

icke är ägnad att utbilda de särskilda egenskaper, som böra

finnas hos en arkivtjänsteman, varför det skulle kunna medföra svårighet för

kollegium att, vid yppad kamrerareledighet i arkivkontoret, inom ämbetsverket

finna lämplig person för platsens återbesättande. Någon nämnvärd

svårighet synes icke böra genom eu sådan överflyttning uppstå för kollegii

tjänstemän att göra erforderliga undersökningar, enär redan nu kammararkivet

är beläget utanför kollegii ämbetslokal och det härförinnan

ofta inträffat, att upplysningar måst inhämtas i riksarkivet.»

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kammarkollegium motsatte sig emellertid förslaget under anförande

huvudsakligen, att för de undersökningar, dess tjänstemän, behövde vidtaga,

jordeböcker och de egentliga kronoräkenskaperna måste vara på samma

ställe att tillgå; och att om kronoräkenskaperna, som dittills från kammarrätten

succesive överlämnats till kammararkivet, komme att kvarstanna

hos kammarrätten, under det att åter kammararkivets väsentliga innehåll

bleve överflyttat till riksarkivet, varemot vissa äldre jordeböcker och handlingar

funnes i kollegiets provinskontor, där de voro i dagligt bruk, kammararkivet

skulle bliva så söndrat, att undersökningarna skulle försvåras

eller nästan omöjliggöras.1 Kammarkollegiets motstånd förhindrade emellertid

den gången förslagets genomförande.

Nya strävanden för förbättrad vård av kammararkivet framträdde

därefter från mitten av 1890-talet. Hos historiskt intresserade hade under

detta decennium ett starkt intresse börjat framträda för forskning rörande

vår inre historia och i samband därmed för en bättre vård av kammararkivets

för denna forskning så ytterst viktiga handlingar. Ett utslag

härav torde varit de åtgärder för lagning av skadade handlingar, som

under 1895 började vidtagas, och för vilka från och med 1896 särskild

arbetskraft regelbundet anlitats. Omsider togs 1897 av den bekante

hembygdsforskaren och riksdagsmannen Johan Johansson i Noraskog ett

initiativ till särskilda åtgärder från statens sida för kammararkivets

ordnande. Sedan på hans föranstaltande först kammarkollegiet den 22

januari 1897 begärt ett tillfälligt anslag av 1,500 kronor för att sätta

i verket ett ordnande av i arkivet befintliga oordnade handlingar,

1 Invändningen vilar uppenbarligen på dels ett missförstånd av 1875 års förslag,

dels ett bortseende från de faktiska lokalförhållandena. Då 1875 års förslag förordade

kammararkivets förening med riksarkivet, har det tydligen icke blott avsett dess dåvarande

innehåll utan ock de accessioner, det årligen plägade erhålla just i de av kammarrätten reviderade

räkenskaperna, och någon splittring på olika håll av de nytillkommande bland

dessa och de i kammararkivet redan förvarade har givetvis icke avsetts. Men därtill befann

sig kammararkivet då som nu i en annan byggnad än kammarkollegiets ämbetslokaler

och provinskontoret; mellan dessa och kammararkivet voro alltså vissa handlingar redan

fördelade, och om därvid kammararkivets samlingar, d. v. s. det huvudsakliga förrådet av

jordeböcker och kronoräkenskaper, förlagts såsom dittills i kammarrättens hus eller flyttats

till riksarkivets, måste detta ur synpunkten av deras sammanhållande »på ett ställe» vara

likgiltigt. Däremot har avböjandet av 1875 års föreningsförslag faktiskt lett till en ännu större

lokalsplittring än den redan befintliga, eftersom numera kammarkollegium nödgas förvara

sina arkiv icke blott på två ställen såsom 1875 — dels i de egna ämbetslokalema, dels i

kammararkivet (kammarrättens hus) — utan därutöver ävenså på ett tredje — gamla norra

riksbankshuset vid Järntorget.

Motionen

1897 om

kammararkivets

ordnande.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Ordnande
arbetets
fortgång.

motionerade hr Johansson under påpekande av önskvärdheten att arbetet

påskyndades, med instämmande av andra historici, den 29 januari s. å.,

om ett anslag för ändamålet av 15,000 kronor att utgå med 5,000 kronor

om året under tre år. Förslaget blev i riksdagen understött av en rad

forskare, av vilka några ur egen erfarenhet kunde framdraga belysande

exempel på det ytterst trängande behovet av bättre vård åt kammararkivet,

och resultatet blev, att riksdagen dels för ändamålet beviljade ett

belopp av 5,000 kronor för 1898, dels begärde fullständig utredning och

förslag i frågan till påföljande riksdag. Vid denna framlades och bifölls

ock ett förslag att för nu ifrågavarande ordnandearbete skulle beviljas

under de tre åren 1899—1901 ytterligare 5,000 kronor om året eller sammanlagt

15,000 kronor. Behovet av båttre vård blev på hösten 1897 jämväl

understruket av statsrevisorerna, vilka i sin revisionsberättelse betecknade

arkivet såsom under eu längre tid vanvårdat och starkt framhöllo nödvändigheten

av att det erhöll bättre lokaler och bringades ur sitt oordnade

skick.

Det 1897 igångsatta ordnandearbetet kom emellertid tyvärr icke att

fylla de förhoppningar, som framkallat detsamma. Det har visserligen

medfört ett uppröjningsarbete bland mer eller mindre oordnade arkivalier,

vilka därpå till största delen fördelats på serier och bragts i viss Ordning

samt försetts med nya omslag. Men någon tillfredsställande ordning har

det icke medfört. Härtill medverkade flera omständigheter. Kammararkivarien

och arkivets egen övriga personal blevo enligt arkivariens redogögörelse

den 19 september 1900 för vad dittills åtgjorts så strängt tagna

i anspråk för andra tjänsteåligganden, att de »ytterst sällan kunde ägna

någon tid åt ordningsarbetet». Den närmaste organisationen av detsamma

blev däremot sådan, att inga mera erfarna arkivmän kunde reflektera därpå.

I stället anslogos de därtill knutna mera tillfälliga befattningarna

lediga till ansökan och kommo att besättas med sökande, av vilka ingen

vid tillträdet ägde någon längre arkivvana. Icke heller blev någon verklig

plan i detta ords egentliga bemärkelse utarbetad. Det, utkast till en

sådan, som förelåg och som själv betonade sin provisoriska karaktär, uppdrog

endast vissa mycket allmänt hållna huvudregler, och frågan om huru

dessa borde tillämpas i de enskilda fallen gjordes icke till föremål för

någon utredning. Det ingående studium av kammarförvaltningens tidigare

organisation och verksamhet, som ensamt kunnat vägleda i fråga om de

olika arkivaliernas uppkomst och betydelse, och som bort föregå varje

uppgörande av definitiva planer för ordnandet, blev aldrig från början

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

verkställt.1 Detaljplaner för ordnande av särskilda samlingar blevo överhuvud

endast undantagsvis skriftligt fixerade, och enhetliga indelningsgrunder

för materialets fördelning på serier eller inom desamma hava

ofta saknats. Ordnandearbetet blev därför länge tämligen planlöst och i

väsentlig grad beroende på den arkivaliska erfarenhet, de vid detsamma

sysselsatte efterhand kommo att förvärva. I följd härav kommo endast i

vissa fall rationella principer att bliva tillämpade; särskilt blev emellertid

detta fallet under arbetets allra sista tid — varom mera nedan — i det

att man då för vissa grupper av handlingar sökte ansluta indelningen i

serier och dessas närmare ordnande till kammarförvaltningens tidigare

organisation. Vid andra serier har däremot icke något motsvarande ägt

rum, och i vissa fall blevo till och med, i uppenbar strid mot rationella

arkivprinciper, ur fogdars sammanbundna årsräkenskaper vissa lägg lösbrutr.

a för att, ehuru utan full konsekvens, bilda nya serier.

Arbetet hade från början beräknats kunna slutföras under de fyra

åren 1898—1901. Beräkningen visade sig emellertid slå fel. Därvid inverkade,

jämte nyss berörda omständigheter, även att antalet oordnade

handlingar visade sig vara större än man från början antagit. I följd

härav föreslog Kungl. Maj:t, på kammarkollegiets hemställan, i statsverkspropositionen

till 1901 års riksdag, att för arbetets fortsättande under

ytterligare fyra år, 1902—1905, under vilken tid det nu beräknades kunna

slutföras, skulle anslås 24,000 kronor att utgå med 6,000 kronor om året.

Propositionen gav anledning till den motion i andra kammaren av

J. Centerwall (nr 85), som blev uppslaget till den följande utvecklingen bättradarav

riksarkivet såsom depå för centrala ämbetsverks äldre handlingar. Motionen

utvecklade, med utgångspunkt från kammararkivfrågan, hurusom verkens

det första villkoret för ett arkivs ändamålsenliga bestånd vore garantien arkiv.

1 I en bemärkt artikel om kammararkivet i Historisk tidskrift sommaren 1897 hade

sedermera riksarkivarien Hildebrand just berört arkivets utomordentliga betydelse för Sveriges

inre historia, det oordnade skick, i vilket det befann sig, och de brister, som vidlådit ett

sådant tidigare ordnandearbete därstädes, som tillvägabringandet av de Sandbergska samlingarna,

vilkas metod, tillämpad på originalhandlingar, förklarades stå »i opposition till varje

rationell plan för ett offentligt arkivs ordnande». Han hade erinrat, hurusom »för så vitt

det är fråga om staten, urkunder och aktstycken sluta sig till statskroppens olika organ

såsom de i skrift bevarade yttringarna av dessas verksamhet», varför »arkivordnaren måste,

såvitt möjligt, söka för sig uppställa ett schema för denna organiska verksamhet, växlande

efter olika tider, och efter detsamma söka ordna handlingarna». Han hade därför varnat för

ett ordnande efter godtyckligt valda innehållsrubriker och framhållit, att, när en sådan metod

tidigare tillämpats, eftervärlden fått lösa upp och fördela dylika samlingar, samt påpekat,

huru maktpåliggande arbetet med ordnandet av sådana samlingar som kammararkivets vore.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Ordnandearbetets

ytterligare,

fortsättning.

för oavbruten, sakkunnig värd, och framhöll, hurusom denna garanti endast

kunde vinnas, om arkiven direkt underkastades landets allmänna arkivstyrelse.

Saken betonades närmare med hänsyn till kammararkivet, icke

minst med anledning av där pågående arkivordnande. Motionen slöt med

två yrkanden. Det ena åsyftade dels en undersökning genom arkivaliskt

fackbildade personer av de centrala verkens arkiv dels därtill anknutna

åtgärder i syfte att åt riksarkivet såsom central överstyrelse uppdraga

högsta vården om rikets offentliga arkiv; det andra förordade, att såsom

villkor lör fortsatt anslag till kammararkivets ordnande skulle ställas, att

arbetet verkställdes efter sådan plan, att nödig enhetlighet vunnes mellan

riksarkivets och kammararkivets samlingar.

Motionens huvudyrkande, som av statsutskott och riksdag biträddes,

ledde till den bekanta riksdagsskrivelse av den 29 maj 1901, genom vilken

riksdagen hemställde dels att Kungl. Maj:t ville föranstalta om sakkunnig

undersökning av de centrala ämbetsverkens arkiv i syfte att få en utred”

ning såväl rörande beskaffenheten, omfånget och förvaringssättet av deras

arkivalier som ock angående möjligheten och lämpligheten av att förena

de äldre delarna av dessa arkiv med riksarkivet under gemensam styrelse,

dels att, ifall en dylik förening skulle befinnas möjlig och önskvärd, Kungl.

Maj:t ville vidtaga de åtgärder, som voro ägnade att förbereda och främja

densamma. I fråga om kammararkivets ordnande stannade riksdagen vid

att framhålla önskvärdheten, att det måtte tillses, om ej en närmare samverkan

kunde astadkommas mellan kammararkivet och riksarkivet vid ordnande

av likartade samlingar, men ansåg sig ej böra uppställa detta önskemål

såsom villkor för anslagets utgående. För ordnandearbetet beviljades

alltså för åren 1902 1905 ytterligare 20,000 kronor, och arbetet fortsattes

under dessa år på samma sätt som förut.

Den samverkan mellan riks- och kammararkivet vid ordnande av

likartade samlingar, vars önskvärdhet riksdagen betonat, kom nämligen

lika litet nu som tidigare till stånd. Fn framställning från riksarkivets

sida i syfte att åvägabringa en sådan besvarades 1902 av kammararkivet

avböjande. Man ansåg sig hava börjat arbetet i enlighet med normer,

efter vilka likartade samlingar i riksarkivet voro ordnade, erkände visserligen,

att numera ett annat system där tillämpades, men förmenade att,

ehuru detta var »teoretiskt bättre och i allmänhet använt inom arkiven

i Europas kulturländer», det dock icke erbjöde samma fördelar för kammararkivet

som det därstädes använda, och förklarade, att genom ett ombyte

de nedlagda kostnaderna skulle vara förspillda och arbetet icke kunna

under det närmaste decenniet fullbordas. Förslag från riksarkivets sida

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

att inom kammararkivet skulle tillämpas de av Ivungl. Maj:t den 22 maj

1903 stadfästa allmänna grunderna för ordnande och förtecknande av vissa

offentliga arkiv, strandade likaledes på motstånd från kammarkollegium.

Även de 1901 för åren 1902—1905 givna anslagen visade sig emellertid

med tiden otillräckliga för arbetets fullbordande, och kammarkollegium

ingav år 1904 framställning om ytterligare anslag. Såsom motiv

anfördes huvudsakligen dels att det vid uppläggandet av en ny serie befunnits

oundgängligt att däruti intaga vissa delar av arkivets sedan äldre

tider förtecknade handlingar, vadan materialet ånyo ökats, dels att även

arkivets övriga under 1600- och 1700-talen ordnade och förtecknade handlingar

ånyo borde genomgås och förtecknas. Därjämte påpekades, att de

vid arbetet anställda biträdena icke varit för detsamma påräkneliga i den

omfattning, som förväntats, i det att de för bestridande av andra ekonomiskt

fördelaktigare befattningar upprepade gånger utverkat sig ledigheter,

varvid arbetet måst uppehållas av tillfälliga vikarier. Kollegium, som nu

beräknade, att arbetet borde kunna vara i huvudsak avslutat med utgången

av 1907, därest samma anslag som dittills, 5,000 kronor, finge utgå under

1906 och 1907, hemställde i följd därav om beviljande för ändamålet av

10,000 kronor, vilket ock av riksdagen bifölls. Åven detta tillskott var

ej tillfylles, utan arbetet var vid 1907 års utgång alltjämt ofullbordat.

Kammararkivarien beräknade nu, att 250 buntar återstodo oordnade, och

på kammarkollegiets framställning beviljades då av Kungl. Maj:t för år

1908 såsom extra anslag 1,000 kronor och för år 1909 ytterligare 1,200

kronor för arbetets fortsättande. Detta synes hava varit sista gången särskilt

anslag beviljades för ändamålet.

Om arbetets fortgång under denna sista tid föreligger en av den

med detsamma dåmera sysselsatte den 21 maj 1908 till kollegiet ingiven

framställning. Därav framgår, att under nämnda tid denne — som tilllika

numera var amanuens i riksarkivet — företog sig att vid ordnandet

av en viss serie undersöka, huruvida icke dithörande handlingar — i stället

för att, såsom dittills under arbetet plägat ske, fördelas i ämnesgrupper

efter innehållet — kunde ordnas efter de kollegiets olika kontor, som de

visade sig förut hava tillhört. Sedan detta, efter en undersökning angående

kontorens antal, personal och tidigare arbetsformer, visat sig utan

större svårighet kunna ske, hade därpå först denna serie och sedan även

vissa andra ännu oordnade ämnesgrupper blivit ordnade efter samma grunder.

I avseende på nämnda serier hade alltså en systemförändring i ordnandet

ägt rum och rationella principer för detsamma omsider blivit använda.

Kollegiet, som tidigare bestämt motsatt sig riksarkivets yrkanden

4—191366

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

i denna riktning, fann nu genom beslut den 30 december 1910 för gott

att vid nämnda åtgärder låta bero.

Det framgår av ovanstående, att för nu ifrågavarande ordnandearbete

under åren 1897—1909 av statsmedel såsom extra anslag beviljats sammanlagt

53,700 kronor. Att arbetet icke därmed är fullbordat, att tvärtom

åtskilliga partier ännu återstå oordnade eller endast grovordnade, att även

det mera ordnade behöver i viktiga delar revideras, och att nya förteckningar

i stor utsträckning åro av nöden, har likaledes ovan anmärkts.

1901 års Under tiden har som bekant 1901 års skrivelse på andra områden

skrivelsTomav det offentliga arkivväsendet, för så vitt det avsett de centrala ämbetsövriaa

cert- verkens äldre arkiv, lett till mycket betydelsefulla resultat. Den av riksbetsverks

dagen begärda undersökningen av de nämnda arkiven blev uppdragen åt

arkiv. riksarkivet och under åren 1901—1903 verkställd samt gav därpå upphov

till det närmare omhändertagande av dessa arkiv, som utmärkte det följande

årtiondet. En översikt av undersökningens resultat publicerades 1903 i

Meddelanden från svenska riksarkivet (Ny Följd I: 6) och bringade för

första gången till offentlig kännedom huvuddragen av dessa arkivs innehåll.

I sammanhang med dess avslutande ingick riksarkivarien till Kungl.

Maj:t med ett antal för arkivväsendets utveckling viktiga skrivelser, däribland

även en skrivelse den 19 mars 1903 om upprättandet av en med

riksarkivet förenad administrativ arkivdepå. Allmänna grunder för ordnande

och förtecknande av offentliga arkiv blevo av riksarkivarien utarbetade

och av Kungl. Maj:t 1903 stadfästa; och i enlighet med dessa grunder

verkställdes under de närmaste åren ordnande och förtecknande av ett

flertal bland de centrala verkens arkiv, ofta under medverkan av tjänstemän

från riksarkivet. Några bland de mest omfattande och betydelsefulla,

såsom Svea hovrätts, kommerskollegiums, bergskollegiums, statskontorets,

amiralitetskollegiets (flottans) och riksgäldskontorets, blevo efter hand till

sina äldre delar förenade med riksarkivet och hava där på ett vida bättre

sätt än tidigare kunnat komma forskningen till hand. Över organisationen

och verksamhetsformerna hos kommerskollegium och åtskilliga därmed förbundna

institutioner för handelns och näringarnas främjande har sålunda

av riksarkivet utarbetats och i Meddelanden från svenska riksarkivet (N. F.

2: 4, 1—3) offentliggjorts en omfattande historisk redogörelse med åtföljande

personal- och arkivförteckningar, vilken för all forskning rörande

hithörande frågor erbjuder ingående vägledning. Jämväl över bergskollegium

och bergslagsstaterna är av riksarkivet i dess Meddelanden publicerad

en likartad ingående redogörelse med personal- och arkivförteckningar. För

vissa av Svea hovrätts viktigaste serier pågår som bekant likaledes i riks
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

arkivet, med särskilt anslag av statsmedel, upprättandet av ett ingående

sakregister, varav både rättshistorisk forskning och lagstiftningsarbete vänta

sig stora fördelar. Även från andra ämbetsverks arkiv än de nu nämnda

hava vissa äldre partier överflyttats till riksarkivet och där omhändertagits.

För det närmare handhavandet av dessa ämbetsverks arkiv inrättades 1908

riksarkivets fjärde sektion.

Kammararkivet, vars behov av förbättrad vård närmast framkallade Kammarden

motion, som låg till grund för 1901 års riksdagsskrivelse, har däremot låuZdetill

av kammarkollegium alltjämt hållits utanför de åtgärder, som av skrivelsen riksarkwet

blevo en följd. Upprepade gånger hava av riksarkivarien förslag fram- er

ställts angående kammararkivets anslutning i den ena eller andra formen

till den administrativa arkivdepån, utan att dock på grund av motstånd

från kammarkollegiets sida hava lett till resultat. Riksarkivariens ståndpunkt

har varit den, att kammararkivet på grund av å ena sidan de där

förvarade arkivaliernas enastående vikt, å andra sidan det otillfredsställande

tillstånd, vari de befunnit sig, vore i trängande behov av oavbruten

sakkunnig vård, att vidare det bästa medlet för en sådan vård och tillika

det enda, som kunde garantera dess oavlåtliga fortvaro, vore arkivets anslutning

till riksarkivet, och att slutligen den förbättrade vård av kammararkivet,

som en sådan anslutning koriime att medföra, skulle, på samma

gång den vore ett nödvändigt villkor för forskning i viktiga delar av

vår inre historia, långt ifrån att försvåra tvärtom främja och befordra

kammarkollegiets egna utredningsarbeten. Kammarkollegium har åter velat

o-öra gällande, att dess utredningsverksamhet skulle kräva kammararkivets

fortfarande bibehållande under kollegiets egen vård.

Av de olika uppslag, som under denna långa meningsstrid varit å »överensbane,

torde här endast ett par behöva närmare beröras. 1907 syntes det kommAsen*

som om en fråga rörande kammararkivets lokal skulle föranleda en överenskommelse.

Nämnda lokal hade länge visat sig både överfylld och bristfällig,

och en upptäckt 1907, att arkivalierna höllo på att förstöras av

skadegörande insekter, gjorde saken aktuell. Frågan hänsköts till kammarkollegium

och riksarkivet gemensamt, vilka därpå i gemensamt utlåtande

den 27 juni 1907 förordade en uppdelning av kammararkivets serier i två

grupper, av vilka den mindre delen, omkring 3,400 meter, skulle kvarst&nna

under kollegiets egen vård och tillsvidare förvaras i kammararkivets

dittillsvarande lokaler, nödtorftigt reparerade, medan den större delen,

omkring 6,300 meter, jämte blivande accessioner skulle överlämnas till

riksarkivets vård och ingå i en med riksarkivet förenad administrativ arkiv
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

depå. Såsom den »i allo mest tillfredsställande lösningen» av lokalfrågan

föreslogo de båda verken vidare, att åtgärder snarast möjligt måtte vidtagas

för uppförande på riksgäldskontorets förutvarande tomt av en nybyggnad

för ej mindre de båda nyssnämnda grupperna av kammararkivalierna

än även den administrativa arkivdepåns övriga behov. Skulle åter

denna nybyggnad icke under de närmaste åren kunna komma till stånd,

föreslogs en på- och tillbyggnad av riksarkivets gamla hus för inrymmande

därstädes av de till överflyttning till riksarkivet föreslagna kammararkivalierna.

Detta förslags realiserande skulle sålunda enligt båda alternativen

hava till riksarkivet överlämnat den större delen av kammararkivet. Enligt

sitt första och såsom mest tillfredsställande betecknade alternativ skulle

det därjämte hava medfört, att hela kammararkivet lokalt anslutits till den

av de övriga ämbetsverksarkiven bestående administrativa arkivdepån i en

nybyggnad för den senare, som skulle stått i omedelbart samband med

riksarkivets lokaler, något, som skulle i högsta grad underlättat samtidigt

forskande i bådaderas samlingar, gemensamt ordnande av likartade beståndsdelar

och gemensam vård. Enligt båda alternativen skulle därjämte

gjorts obehövligt det användande av norra riksbankshuset för arkivaliers

förvaring, som sedermera i växande omfattning måst tillgripas trots denna

byggnads olämplighet för ändamålet.

Riksdagen Följande år, 1908, var frågan om kammararkivet, i samband med

kammarkollegiets löneregleringsfråga, även föremål för behandling i riksdagen.

I sitt betänkande av 1903 hade löneregleringskommittén erinrat om

det förslag, som av 1874 års löneregleringskommitté framställts om kammararkivets

överflyttande till riksarkivet, men ansåg sig icke böra ingå på

denna fråga, då den redan från annat håll bragts under utredning. Därest

arkivvården fortfarande komme att tillhöra kammarkollegium, ansågo emellertid

kommitterade, att i åtskilliga avseenden lämpligare bestämmelser

borde kunna träffas än de nuvarande. Bestämmelsen i § 21 i kollegiets

instruktion, enligt vilken det ålåg arkivarien att förvara och efter register

i god ordning hålla alla äldre jordeböcker och handlingar, som i kammararkivet

funnes eller dit bleve överlämnade, ansågo kommitterade hava avsett,

att kollegiets arkivalier i egentlig mening skulle vårdas i kammararkivet,

och att alltså tid efter annan borde till detsamma överflyttas handlingar,

som nått den ålder, att de voro att betrakta som arkivalier. Kommitterade

påpekade, att uteblivandet av ett sådant särskiljande mellan

arkivalier och yngre handlingar hade medfört, att både i registrators- och

aktuariekontoret kvarstode en stor myckenhet äldre handlingar, och de uttalade

såsom sin uppfattning, att bland dessa i kollegiets egen lokal för
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

varade äldre handlingar även förekomme en stor del sådana, som ej voro

av nöden för kollegium att oftare begagna. Kommitterade förordade därför,

att en gräns uppdroges mellan å ena sidan arkivalier och å andra sidan

kollegiets övriga handlingar, och att vården av de förra komme att odelad

tillhöra kammararkivet. En dylik anordning skulle enligt kommitterades

mening bereda möjlighet att de krafter, som nu på skilda håll för arkivaliernas

vård förbrukades, kunde bättre tillvaratagas för densamma. Kommitterade

ifrågasatte jämväl, huruvida alla i kammararkivet förvarade serier

verkligen vore av betydelse för kollegiets ämbetsverksamhet eller i övrigt

av beskaffenhet att böra förvaras i ett sådant centralarkiv som kammararkivet.

Särskilt berördes i detta sammanhang de av kammarrätten granskade

räkenskaperna, rörande vilkas lämpligaste förvaringsplats en utredning

ju förr dess hellre borde komma till stånd. Behovet av ökade arbetskrafter

i kammararkivet vitsordades av kommitterade, i all synnerhet

om dit skulle föras äldre arkivalier från kollegiets kontor, och kommitterade

förordade i följd därav aktuariebefattningens ombildning till en andre

arkivariebefattning. I sitt utlåtande den 29 april 1904 över löneregleringskommitténs

förslag förklarade sig kollegium dela kommitterades uppfattningom

behovet av förstärkning av arbetskrafterna i kammararkivet, men ville,

då fråga uppstått ej blott om förändrad lokal för arkivet utan ock om

överflyttande till riksarkivet av vården därav och dessa spörsmål ej ännu

vunnit sin lösning, ej framställa något förslag i ämnet. Icke heller ingick

kollegium på de av kommitterade framställda spörsmål om ny fördelning

av arkivalierna mellan kammararkivet och övriga kontor eller om avskiljande

av vissa handlingar från kammararkivet. Aktuariebefattningens ombildande

till en andre arkivariebefattning ansåg sig kollegiet icke kunna

förorda., både emedan kammararkivet inrymdes i en helt annan lokal än

kollegium och emedan kollegiets ledamöter dagligen behövde tillgång till

de under aktuariens vård stående handlingar; dennes tjänsteåtgärder påkallades

alltså ofta för kollegiets räkning och det skulle därför vara olämpligt,

om han någon längre tid på dagen skulle vistas utom sitt kontor.

I den kungl. propositionen om lönereglering för kammararkivet vid

1908 års riksdag (nr 101) framhölls beträffande kammararkivet, huru fråga

väckts om att kammararkivet skulle i eu eller annan form sammanslås

med riksarkivet och ställas under dess vård och överinseende. Denna fråga,

som emellertid visat sig vara förenad med vissa svårigheter, bland annat

av den anledning, att kammarkollegium ansett sig för sin ämbetsverksamhet

behöva ständig tillgång till åtminstone vissa delar av kammararkivet,

sammanhängde ock i viss mån med frågan om möjligheten att bereda en

bättre lokal för kammararkivet och de delar av detsamma, som skulle

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

eventuellt överflyttas till riksarkivet; och då sistberörda fråga var föremål

för utredning, ansåg Kungl. Maj:t frågan om ny ordinarie tjänsteman i

kammararkivet böra anstå, till dess frågan om detta arkivs ställning till

riksarkivet hunnit avgöras.

Den sistnämnda frågan upptogs omedelbart vid riksdagen i motioner

i båda kamrarna, i första kammaren väckt av nuvarande riksarkivarien

med instämmande av hrr H. Blomberg, P. Fahlbeck, J. F. Nyström och G.

Björlin, i andra kammaren av hrr J. Centerwall och K. Beckman. Motionerna,

som lämnade en ingående redogörelse för kammararkivet och den

bristande vård det erhållit under 1800-talet samt utförligt framförde skälen

för dess förening med riksarkivet, utmynnade i yrkandet, att riksdagen

skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t täcktes

låta utarbeta och för riksdagen snarast möjligt framlägga förslag om en

sådan förening, varjämte tre andra yrkanden, åsyftande att underlätta en

blivande förening, framställdes i samband med löneregleringen, bland annat

om sättet för kammararkivariens avlöning under övergångstiden. Motionerna

framkallade åtskilliga uttalanden i huvudstadspressen till förmån för

desamma, och då från kammarkollegiets sida en ledamot, den dåvarande

inspektorn för arkivet, gjorde ett inlägg i frågan, framhöll han, att i lokalfrågan

»numera mellan kollegium och riksarkivet sådan överenskommelse

träffats», att kammararkivet på ovan angivet sätt skulle delas mellan kollegiet

och riksarkivet. Han tilläde vidare, »att kollegium såväl för egen

del som med hänsyn till den historiska forskningen icke har något att

erinra mot utan tvärtom anser önskligt, om kammararkivet kunde ei''hålla

sin lokal i samband med riksarkivets, och möter givetvis ej hinder att

lokalfrågan ordnas så, att, om i en längre eller kortare framtid med ändrade

kamerala förhållanden kammararkivet ej skulle få samma betydelse för kollegium

som nu, förening mellan riks- och kammararkiven kan åstadkommas

utan särskilda föranstaltningar». Samma uttalande om kammarkollegiets

önskan, att kammararkivet skulle erhålla sin lokal i samband med riksarkivets,

och om utsikten till en framtida förening mellan båda förekom

jämväl i en från samma håll till statsutskottet avlämnad P. M., vilken

tillika bland annat innehöll, att inspektorn för arkivet hyste grundad förhoppning,

att sedan efter den träffade överenskommelsen ett gott samarbete

mellan riksarkivet och kammarkollegium syntes hava kommit till stånd,

kollegium och riksarkivarien ej skulle underlåta att tillse, att de handlingar,

som skulle kvarstanna hos kollegium, skulle få en rationell arkivvård.

skottets I sitt utlåtande över löneregleringsfrågan och motionen förklarade

låtande 190S. sig statsutskottet instämma »till alla delar i motionärernas yttrande i fråga

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

om det otillfredsställande skick, vari kammararkivet och dess lokaler befinna

sig, och beträffande önskvärdheten av, att arkivet må till sä stor del

som möjligt snarligen beredas förvar ä riksarkivet, helst en sådan förflyttning

med hänsyn till kammararkivets nuvarande belägenhet icke synes

medföra ökat besvär för1 kammarkollegiets tjänstemän vid forskning i detsamma».

Frågan om en sådan förflyttning vore emellertid enligt utskottets

mening i främsta rummet beroende på frågan om utvidgning av riksarkivets

lokaler, och emotsåge utskottet, att denna fråga med det första

måtte vinna sin lösning. Däremot syntes motionärernas förslag angående

kammararkivar iens avlöning icke hava något inflytande på frågan om riksarkivets

övertagande av vården om kammararkivet, enär denne tjänsteman

enligt de föreslagna villkoren för löneregleringen vore pliktig att med bibehållande

av sin tjänstegrad och avlöning tjänstgöra i annat verk, till

vilket görotnålen kunde överlämnas. Under åberopande av de underhandlingar,

som pågingo mellan vederbörande ämbetsverk beträffande de arkivalier,

som borde flyttas till riksarkivet, och dem, som skulle bibehållas

under kollegiets vård, ansåg sig vidare utskottet sakna anledning att förorda

motionärernas förslag om avlåtande av en skrivelse i ämnet till Kungl.

Maj:t. Men utskottet ville framhålla, ''»att även de sistnämnda arkivaliernas

skötsel i rent arkivtekniskt hänseende bör ske efter inhämtande av riksarkivariens

yttrande, så att misstag framdeles må kunna undvikas».

De riktlinjer, som 1907 i den s. k. överenskommelsen mellan riksarkivet

och kammarkollegium uppdragits för förhållandet mellan riksarkivet

och kammararkivet och som gingo ut på kammararkivaliernas fördelning

mellan båda och huvuddelens överlämnande åt riksarkivet, dettas utvidgning

för nyssnämnda arkivaliers mottagande, helst genom nybyggnad,

i annat fall genom tillbyggnad, ävensom omedelbar samverkan mellan kollegium

och riksarkivarien för åvägabringande av rationell arkivvård av de

hos kollegium kvarblivande arkivalierna, hade alltså 1908 ytterligare understrukits

av statsutskottet. Utskottet hade därvid på grund av kammararkivets

otillfredsställande skick enhälligt betonat, att arkivet till så stor

del som möjligt snarligen borde beredas förvar å riksarkivet, att med

hänsyn därtill frågan om dettas lokalutvidgning ined det första borde vinna

sin lösning, och att de hos kollegium kvarblivande arkivaliernas skötsel

för undvikande av misstag borde i arkivtekniskt hänseende ske efter riksarkivariens

hörande. Icke dess mindre blevo dessa riktlinjer icke realiserade.

Sedan kammararkivets lokaler blivit nödtorftigt reparerade, förklarade

man sig nämligen 1909 från kollegiets sida icke längre vara intresserad

för någon nybyggnad, och den träffade överenskommelsen var sålunda

skjuten å sido. Detta föranledde då riksarkivarien att å sin sida den 17

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

RiksarJciva

rien 1909.

Kammar
kolleqiet
1916.

november 1909 i skrivelse till Kungl. Maj:t återupptaga hela frågan om

kammararkivets ställning till det offentliga arkivväsendet.

Riksarkivarien återupptog därvid programmet om kammararkivets

överflyttning till den med riksarkivet förenade administrativa arkivdepån

och hemställde, att åtgärder snarast möjligt måtte vidtagas därför. Fördelarna

av en dylik anordning ur arkivordnandets och forskningens synpunkt

framlades ånyo, och kammarkollegiets invändningar mot förslaget

granskades närmare. Då skrivelsen tillika innehåller en redogörelse för

den arkivväsendets utveckling sedan 1901, vartill uppslaget särskilt var

kammararkivets behov av förbättrad vård, och vars fullföljande för närvarande

främst av allt kräver, att detta behov fylles, bifogas den här såsom bilaga.

Skrivelsen blev av Kungl. Maj:t den 17 december 1909 remitterad till

kammarkollegium men föranledde från kollegium svar först den 20 april

1917, varvid kammarkollegium, under hänvisning till sitt nedannämnda

förslag av den 6 oktober 1916, inskränkte sig till att erinra om den utredning

av frågan, som överlämnats åt oss att såsom sakkunniga verkställa.

Detta kollegiets svar har överlämnats till de sakkunniga för att tagas i

övervägande vid fullgörande av deras uppdrag. Aven andra framställningar

från riksarkivariens sida under de senare åren hava betonat nödvändigheten

att bringa kammararkivfrågan till lösning.

Från kammarkollegiets sida föreligger bland annat ovan omförmälda

framställning den 1 december 1911 angående anslag för ordnande av vissa

oordnade handlingar i aktuariekontoret. Om detta arbetes utsträckning

utöver den först beräknade tiden och det myckna, som ännu återstår, är

redan ovan talat.

Vad kammararkivets lokalfråga angår, har under samma tid åtskilliga

förbättringar vidtagits genom anordnande 1910 av innanfönster och

1913 av värmeledning. A andra sidan hava de såsom arkivlokal olämpliga

utrymmena i gamla norra riksbankshuset i allt större utsträckning

måst tagas i anspråk för kammararkivet.

Slutligen bör här även omnämnas kammarkollegiets förslag den 6 oktober

1916 om förstärkning av arbetskrafterna i kammarkollegium, i vad det

angår handhavandet av dess arkivalier. Beträffande andra arkivkontoret (f. d.

aktuariekontoret) föreslås däri, att en eljest till indragning föreslagen notariebefattning,

vars innehavare tjänstgjort såsom utredningsnotarie med skyldighet

tillika att med upplysningar tillhandagå den allmänhet, som besöker andra

arkivkontoret, skulle bibehållas, för att därvarande arkivarie måtte kunna

ostört ägna sig åt besvarandet av remisser och i så stor utsträckning som

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

möjligt undslippa det tidsödande arbetet att tillhandagå allmänheten med

lämnande av upplysningar och framtagande av handlingar. Vad åter kammararkivet

angår, har kollegium framhållit att därvarande arkivarie i hög

grad får sin tid kringskuren av såväl de anspråk, som ställas på honom av

forskare, som vården om kammararkivet. För den jämna fortgången av

kollegiets arbete skulle det däremot vara synnerligen önskvärt, om nämnde

arkivarie tinge i väsentligt större omfattning ägna sig åt utredningsarbete.

Kollegiet föreslår därför inrättandet av ännu en arkivariebefattning, »vars

innehavare skulle hava till åliggande dels att ombesörja den arkivtekniska

vården om ej blott kammararkivet utan även övriga till kollegium hörande

arkivalier, dels ock att inom kammararkivet tillhandagå allmänheten med

upplysningar och arkivaliers framtagande». Den nye arkivariens verksamhet

skulle i fråga om arkivvården således omfatta ej allenast kammararkivet

utan även de övriga kontorens samlingar. Kollegiets förslag synes, enligt

det kungl. brevet om de sakkunnigas tillkallande, jämte tidigare framställningar

av riksarkivarien och kammarkollegium, hava varit den närmaste

anledningen till de sakkunnigas tillkallande.1

Under de senare åren hava emellertid också av personer utanför

kammarkollegium åtskilliga undersökningar utförts, som äro ägnade att

belysa kammararkivets innehåll och förbereda det arkivmässiga omhändertagandet

och ordnandet av dess samlingar. Sålunda offentliggjorde amanuensen

vid landsarkivet i Uppsala J. Sandström 1910 i Meddelanden från

Svenska Riksarkivet en uppsats »Studier rörande Dalarnes administrativa

indelning 1539—I65(h>, som för det område, undersökningen omfattar, ger

ett gott uppslag för dithörande handlingars rationella ordnande. Några

år senare, 1914, publicerade förste arkivarien i riksarkivet J. A. Almquist

en uppsats över »Fögderiindelningen i Sverige 1540—1628 och kammararkivets

landskap shandling ar, en orientering och ett förslags, vari yrkande

1 Kammarkollegiets här berörda förslag om förstärkning av arbetskrafterna i kollegium

har numera av Kungl. Maj:t förelagts 1919 års riksdag och av densamma godkänts.

Därvid har emellertid Kungl. Maj:t ur förslaget frånskiljt det väsentliga av vad som rörde

arkivvården och riksdagen, på grund av motion i första kammaren nr 158 (av S. Clason),

ställt på framtiden ytterligare en punkt rörande densamma. Att förslaget av de sakkunnigas

majoritet här och i det följande genomgående betecknas såsom ett förslag har sin

förklaring dels i det förhållandet att de sakkunnigas betänkande, vad majoriteten angår,

förelegat färdigt redan vid början av år 1919, således före omorganisationsfrågans framläggande

för riksdagen, dels däri att det i fråga varande förslaget, vad arkivvården angår,

fortfarande icke kommit över förslagets stadium. Yad reservanterna från kammarkollegium

yttrat angående detta förslags innebörd har icke varit majoriteten tillgängligt vid utarbetande

av dess betänkande.

Undenökningar

rörande

kammararkivet.

5—191366

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Samman
fattning.

framställdes om uppgörande av en på fögderiindelningen grundad plan

för ordnande av dessa landskapshandlingar och genom en specialundersökning

från Uppland påvisades, hurudan fögderiindelningen där varit ordnad

under ifrågavarande tidsskede. Med uppslag från nämnda uppsats begärde

därpå riksarkivarien och erhöll den 21 januari 1916 Kungl. Maj:ts

medgivande att låta utarbeta och i Meddelanden från Svenska Riksarkivet

utgiva en för ordnande av den äldre svenska lokalförvaltningens kamerala

handlingar nödvändig utredning av den svenska fogdeförvaltningen under''

nyare tid fram till 1630. Utredningen, som därefter verkställts av dr

Almquist med biträde av andre arkivarien i riksarkivet E. H. Malmsten,

har numera börjat publiceras i det omfattande arbetet »Den civila lokalförvaltningen

i Sverige 1523—1630», varav första delen samt ett häfte av

den andra utkommit. Med detta arbetes fullbordande kommer äntligen

en fast grund att vara lagd för planmässigt ordnande och konservering

av ifrågavarande utomordentligt viktiga handlingar, men därmed framstår

det också såsom så mycket oeftergivligare, att detta ordnande- och konserveringsarbetes

utförande jämväl kommer att ske under oavbruten sakkunnig

ledning.

Slutligen har 1914 numera riksbibliotekarien I. Collijn offentliggjort

sin »Redogörelse för på uppdrag av Kungl. Maj:t i kammararkivet och riksarkivet

verkställd undersökning angående äldre arkivalieomslag», varigenom

eu närmare systematisk kännedom erhållits om beskaffenheten och värdet

av de gamla pergamentsomslag, i vilka fogderäkenskaperna från den äldre

Vasatiden äro klädda, och vilka, som bekant, utgöra ovärderliga rester av

vår medeltida bokskatt. I kammararkivet uppgå de härvid undersökta

bladen till över 25,000, i riksarkivet, dit vissa räkenskapsserier levererats

från kammararkivet, till något över 3,200. Även för tillvaratagandet av

detta dyrbara, i många fall ytterst sällsynta material, är en arkivtekniskt

utbildad, planmässig vård av kammararkivet en nödvändig förutsättning.

Sammanfattas förestående redogörelse, bliva resultaten följande. Frågan

om ett bättre tillvaratagande av kammararkivet är snart sekelgammal,

och förslag om bristernas avhjälpande hava upprepade gånger varit å bane.

Betydande anslag av statsmedel hava ock vid olika tillfällen beviljats, och

riksdagen har mer än en gång kraftigt understrukit kravet på förbättrad

vård åt detta oersättliga och ur olika synpunkter ytterst betydelsefulla

material. Icke dess mindre kvarstå alltjämt betydande brister, vilka äro

av den beskaffenhet, att deras skyndsamma avhjälpande är av nöden, om

handlingarna skola kunna på planmässigt sätt konserveras och i hela sin

omfattning komma forsknings- och utredningsarbeten till godo. Impulser

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

till förbättrad arkivvård hava vid olika tillfällen kommit från historiskt

och arkivaliskt intresserade kretsar men hava icke lett till något tillfredsställande

resultat, i det att de hos kammararkivförvaltningen icke mötts

av det sakkunniga, oavlåtligt verksamma omhändertagande, som ensamt

kunnat garantera deras framgång. De yrkanden och förslag rörande arkivvården

i kammararkivet, som centralmyndigheten för rikets arkivväsen

upprepade gånger framställt, hava fastmera av kammararkivförvaltningen

— i olikhet mot vad förhållandet varit i fråga om andra centrala ämbetsverk

— vid flera tillfällen blivit avvisade eller undanskjutna, och någon

samverkan på området har icke kunnat komma till stånd. Både arkivets

lokalförhållanden och dess ordnandefråga befinna sig i följd härav i vida

sämre skick, än som eljest skulle varit fallet. Omsider har emellertid

kammararkivförvaltningen själv funnit anledning frånträda vissa av de

grundsatser, som den tidigare förfäktat såsom stöd för sitt motstånd mot de

från arkivhåll framhållna reformyrkandena. Så har blivit förhållandet i

fråga om grunderna för kammararkivets ordnande, i det att kammarkollegium

1910 fann sig föranlåtet att godkänna de förändrade ordnandeprinciper,

som dåmera beträffande vissa serier börjat användas; det tidigare

kravet, att kammararkivet skulle ordnas efter andra grundsatser än de

eljest i arkivväsendet gällande, har sålunda uppgivits. Så är även fallet

i fråga om arkivets vård, i det att kollegiet 1910 byggt sitt omorganisationsförslag

på den dittills av kollegiet alltjämt bestridda men från arkivhåll

alltid hävdade principen, att inom kollegiets verksamhetsområde utredningsverksamhet

är ett, arkivvård ett annat, och att båda måste överlämnas

åt skilda befattningshavare, om de skola kunna skötas tillfredsställande.

De från arkivhåll framburna grundsatserna i fråga om såväl sättet

för ordnandet som villkoren för vården hava sålunda befunnits vara de på

området ensamt bärkraftiga. Yad som nu är av nöden är under sådana

förhållanden framför allt, att eu organisation skapas så beskaffad, att de

oersättliga arkivalier, det här gäller, för all framtid bliva omhändertagna

av en oavbrutet verksam, ingående och sakkunnig vård, i vars ledning

arkivvårdssynpunkter äro tillförsäkrade det» bestämmande inflytandet.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

De sakkunnigas förslag.

Vid fullgörandet av det uppdrag de sakkunniga erhållit att biträda

vid beredandet av frågan om ordnande av de under kammarkollegiet lydande

arkivens ställning inom det offentliga arkivväsendet, hava de sakkunniga

utgått därifrån, att detta uppdrag åsyftar verkställandet av en

undersökning av de åtgärder, som äro erforderliga för att i arkivaliskt

hänseende bereda åt ifrågavarande arkiv bästa möjliga vård i olika avseenden,

under iakttagande därav, att de reformer på arkivvårdens område,

som befinnas erforderliga eller önskvärda, bliva på sådant sätt planlagda

och genomförda, att de icke verka hinderligt för arkivaliernas utnyttjande

av förvaltningen.

De brister, som för närvarande föreligga i fråga om de nu förevarande

arkivens vård, hava, såsom av det föregående framgår, i huvudsak

varit beroende därpå, att nödiga förutsättningar för en tillfredsställande

arkivvård icke förefunriits hos det förvaltningsorgan, som hittills haft sig

denna vård anförti’odd. Orsakerna härtill hava varit flera. Dels har man

saknat tid och krafter. Löpande förvaltningsgöromål hava uti ifrågavarande

verk, liksom i så många andra, så tagit både tid och krafter i anspråk,

att tillräckligt icke blivit över för arkivvården, och vad som då vid

ett tillfälle eftersatts har sedermera ej kunnat återhämtas utan bristerna

hava kumulerats. Dels har man saknat nödig erfarenhet på området.

Arkivvård och arkivordnande hava, likasom andra kulturtekniska spörsmål,

alltmer blivit specialområden, inom vilka nödig insikt och erfarenhet endast

förvärvas genom ingående specialutbildning; och sådan utbildning har

givetvis ej kunnat krävas av kammarkollegiets personal. I dessa förhållanden

kan givetvis ej heller för framtiden påräknas någon bestående ändring,

därest ej de nämnda orsakerna undanröjas och arkivvården ordnas

på annat sätt än hittills.

De förbättringar av arkivvården, som efter vad det föregående givit

vid handen ej längre kunna undanskjutas, synas böra vidtagas i två hänseenden.

Dels bör det kravet tillgodoses att tillräckliga, arkivtekniskt väl

utbildade arbetskrafter ställas till förfogande för att omhändertaga den

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

dagliga arkivvården, ostörda av sådana löpande förvaltningsåtgärder som

verkställandet av utredningar i ärenden, vilka skola föredragas i kammarkollegium.

Dels, och detta är lika viktigt, bör även själva ledningen av

denna vård läggas i händerna på den arkivmässigt skolade sakkunskapen,

så att förutsättningar vinnas för att de avgöranden, som måste träffas på

området, ske med tillbörligt iakttagande av de grundsatser, som befunnits

giltiga inom arkivvården, och med tillgodogörande av den erfarenhet, som

vunnits inom densamma.

Den enklaste och ur flera synpunkter mest rationella lösningen av Olika vägar

problemet kunde då synas vara, att riksarkivet i dess egenskap av central ^Töiww?”*

arkivdepå övertoge de äldre delarna av kammarkollegiets arkiv, liksom

(iet på grund av 1901 års riksdagsskrivelse hittills i olika former övertagit

flera andra ämbetsverks äldre arkiv. För både arkivvården och forskningen

har detta, såsom förut framhållits, visat sig vara till synnerligt-gagn.

I fråga om kammararkivet, d. v. s. den större och ur vissa synpunkter

viktigaste delen av kammarkollegiets arkiv, har ju också vid olika tillfällen

förslag varit å bane om dess förening med riksarkivet; 1873 års stora

löneregleringskommitté föreslog, som förut omtalats, en sådan anordning;

1901 års riksdagsskrivelse om undersökning om de centrala ämbetsverkens

arkiv i syfte att få till stånd en utredning såväl rörande deras beskaffenhet,

omfång och vård som angående möjligheten och lämpligheten att förena

deras äldre delar med riksarkivet under gemensam styrelse föranleddes

av en motion, som särskilt hade tagit sikte på kammararkivet, och statsutskottet

1908 uttalade sig enhälligt för såväl att kammararkivet måtte

till så stor del som möjligt beredas förvar å riksarkivet som att skötseln

av där återstående arkivalier i rent arkivtekniskt hänseende borde ske

efter inhämtande av riksarkivfiriens yttrande, så att misstag framdeles

måtte undvikas. För kammararkivets fullständiga förening med riksarkivet

skulle jämväl kunna anföras synpunkter likartade med dem, som föranlett

centralisering och sammanförande av andra äldre förvaltningsarkiv med

riksarkivet. En sådan förening skulle också utan tvivel verka befruktande

på och i hög grad underlätta den ingående forskning rörande Sveriges

inre historia, som ensam förmår lägga deri bredare grund för skildringen

av vårt folks liv och utveckling i gångna tider, vilken alltjämt till stor

del saknas. Med avseende å vissa serier skulle den därjämte endast innebära,

att i riksarkivet sammanfördes samlingar, av vilka riksarkivet redan

nu äger viktiga beståndsdelar, medan åter vad som av dessa serier ännu

förvaras i kammararkivet numera för dess ämbetsförvaltning torde vara av

ganska ringa vikt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

88

Ifrågasatt

överflyttning

av kärnmararkivalierna

till

riksarkivet.

Andra utvägar.

Emellertid äro i här föreliggande fråga vissa särskilda omständigheter

att taga i betraktande. Det gäller sålunda att iakttaga, att kammarkollegiums

behov för sina utredningar av lätt tillgång till åtminstone

vissa delar även av sina äldre arkiv i erforderlig omfattning tillgodoses.

Det vore emellertid härvid givetvis eu missuppfattning att antaga, att kammarkollegiets

utredningar grunda sig enbart på dessa äldre arkivalier. J

många fall räcka utan tvivel de yngre serierna, i andra åter kan man

ingalunda stanna vid kammarkollegiets egna arkiv utan måste gå till även

andra samlingar, såsom t. ex. riksarkivet, vilket i stor utsträckning anlitas.

En förening med riksarkivet av de äldre arkivalier, som tillhöra

kammarkollegiet, skulle alltså ur denna synpunkt endast innebära, att

riksarkivets anlitande för nämnda utredningar utsträcktes. Det kan icke

heller bestridas, att det även. ur utredningssynpunkter kunde vara till

gagn, om på ett håll, i riksarkivet, funnes sammanfört det väsentligaste

av allt behövligt material. Sådana som förhållandena för närvarande äro,

föreligger härutinnan eu splittring med därav följande nödvändighet att

mången gång för samma forskningsuppgift besöka två arkiv: kammarkollegiets

för att studera målets utredning och handläggning av kammarkollegiet,

riksarkivets för att studera dess ytterligare behandling hos Kungl.

Maj:t eller hos andra ^myndigheter än hos kammarkollegiet, av vilka det

ävenledes handlagts. A andra sidan måste jämväl beaktas, att det för det

utredande verket givetvis är av betydelse att bevara det lokala samband

med de oftare anlitade delarna av det primära utredningsmaterialet, som

för närvarande består. Hänsyn härtill talar tydligen emot en överflyttning

till riksarkivet av sådana grupper av kammarkollegiets arkivalier, som förvaras

i omedelbar anslutning till kollegiets ämbetslokaler och i större utsträckning

anlitas vid utredningarna. Samma skäl synes däremot icke

kunna sägas gälla med avseende å de gfupper, vilka redan nu förvaras

skilda från kammarkollegiets ämbetslokaler. För deras överflyttning till

riksarkivet möter tydligen icke hinder ur den praktiskt administrativa synpunkt,

som i det föregående angivits. En omständighet av annan art utesluter

emellertid för de sakkunniga möjligheten att nu föreslå en överflyttning

av nu ifrågavarande arkivalier till riksarkivet. Det bristande utrymmet

inom detsamma gör nämligen för närvarande en sådan åtgärd outförbar.

Nu nämnda omständigheter, som alltså ansetts förtjäna avseende vid

övervägande av frågan om arkivaliernas överflyttning till riksarkivet, kunna

däremot icke med verkligt fog anföras mot frågans lösning på den väg,

att riksarkivet övertager den arkivaliska vården av dem i deras nuvarande

lokaler. En dylik anordning skulle utan tvivel kunna verkställas på sådant

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

sätt, att den vida mera främjade än hindrade kammarkollegiets utredningsarbete.

Den skulle alltså erbjuda den fördelen, att den gåve åt den arkivaliska

sakkunskapen och arkivvården, d. v. s. riksarkivet, vad arkivvården

tillhör, och åt utredningsverksamheten vad för densamma är av betydelse.

Innan de sakkunniga övergå till en utredning rörande den anordning, Nödiga arsom

sålunda angivits, synes det vara lämpligt att till belysande av de ''flU-arkivföreträden,

den må kunna anses erbjuda, först framlägga en undersökning vårdan.

av möjligheten att ordna arkivvården under förutsättning, att ledningen

av densamma utövades under samverkan mellan kammarkollegiet och riksarkivet.

Av de olika förslag, som från denna utgångspunkt kunna framställas,

skola här de omnämnas, som i främsta rummet kunna vara att beakta.

Gemensamt för dem har varit, att för vården av kammarkollegiets

arkiv skulle anställas arkivtekniskt väl utbildade arbetskrafter, vilka, fria

från utredningsverksamheten, skulle odelat kunna ägna sig åt vården av

arkivalierna, deras ordnande och förtecknande samt deras tillgängliggörande

för forskning i förvaltningens och vetenskapens intresse. Däremot hava

förslagen skilt sig i fråga om det sätt, varpå ledningen av denna arkivvård

jämte det därmed följande ansvaret skulle anordnas.

För vården av arkivalierna disponerar kammarkollegiet för närvarande

på ordinarie stat åtskilliga tjänstemän. Till dem höra sålunda arkivarien

i första arkivkontoret, arkivarien i andra arkivkontoret, i viss mån

registratorn, varförutom arkivvård torde ingå även i andra tjänstemäns

åligganden. A andra sidan äro emellertid dessa för närvarande ej uteslutande

upptagna av arkivvården, utan hava att dela sin tid mellan sådan vård

och utredningsarbeten — ett förhållande, som, i den mån utredningsarbetena

trätt i förgrunden, medfört den egentliga arkivvårdens undanskjutande.

Nu har kammarkollegium i sitt ovan berörda organisationsförslag

den 6 oktober 1916 i syfte att bättre tillgodose arkivvården föreslagit inrättandet

av en ny arkivarietjänst med åliggande »dels att ombesörja den

arkivtekniska vården om ej blott kammararkivet utan även övriga till kollegium

hörande arkivalier dels ock att inom kammararkivet tillhandagå

allmänheten med upplysningar och arkivaliers framtagande». För betjänande

av forskare, som besöka det s. k. andra arkivkontoret, har kollegium

därjämte föreslagit bibehållandet av en utredningsnotarie, vilken

eljest skolat indragas men vilken skulle bibehållas för att i nämnda kontor

dels fullgöra de eu utredningsnotarie tillkommande skyldigheterna att

biträda vid undersökningar och utredningar o. d., dels utföra »det tidsödande

arbetet att tillhandagå allmänheten med lämnande av upplysningar

och framtagande av handlingar m. in.»

C O

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kammarkollegiet har alltså ansett den arkivaliska vården i kammararkivet

och de övriga kontoren så krävande, att enbart en ordinarie arbetskraft

icke är tillräcklig att tillgodose densamma. Till eu sådan uppfattning

ansluta sig även de sakkunniga. Under hänvisning till den utredning,

som i det föregående lämnats rörande de ifrågavarande arkivens

storlek, betydelse och behov av arkivvård, vilja de sakkunniga till stöd för

denna sin mening ytterligare framhålla följande. Redan uppgiften att

handhava vården av två så betydande arkivaliesamlingar som de ifrågavarande

— kammararkivets och de övriga kontorens — och att ombesörja

de omfattande och maktpåliggande arbeten med ordnande, förtecknande

och konservering, som där förestå, kräver, allra hälst då samlingarna icke

befinna sig i samma byggnad, uppenbarligen mer än en arbetskraft.

Därtill kommer jämväl uppgiften att tillhandagå forskare med upplysningar

ur dessa samlingar. Sistnämnda uppgift kommer självfallet, såsom

även kammarkollegium uttalat, icke att kunna begränsas endast till kammararkivet,

i det att den, som för de övriga kontoren skulle hava den

arkivaliska vården samt ordnande och förteckningsarbetena sig anförtrodda,

icke kan undandraga sig att gå forskare och andra tillhanda med anvisningar

rörande samlingarnas innehåll. De arbetsuppgifter, som möta, äro

i själva verket så stora, att de sammanlagda kräva, att två ordinarie arbetskrafter

anställas för deras tillgodoseende, för så vitt man vill undvika,

att viktiga delar av desamma undanskjutas och åsidosättas. Av dessa skäl

kunna de sakkunniga icke ansluta sig till kammarkollegiets förslag, att

den ena av de arkivvårdande tjänstemännen skulle tilldelas skyldighet att

även deltaga i det administrativa utredningsarbetet. De sakkunniga hava

alltså kommit till den övertygelsen, att för arkivvården, utom e. o. tjänstemän

och biträden, krävas två ordinarie arbetskrafter. Vilken tjänstegrad

dessa tjänstemän böra intaga kan anses vara i någon mån beroende

av det sätt, varpå högsta ledningen av arkivvården jämte det därmed förenade

ansvaret skall utövas.

Arkivvår- I sistberörda fråga hava de sakkunnige övervägt olika förslag. Så

demledmng. ]iar undersökts lämpligheten av att för ledningen av arkivvården antingen

satt gemen- använda formen av gemensamma sammanträden av riksarkivet och kainmarsam

ledning, kollegium eller för ändamålet tillskapa en av lika många delegerade från

båda verken sammansatt nämnd.

Med avseende å dessa styrelseformer är emellertid att märka, att

vid meningsskiljaktighet utslagsrösten med tillämpning av nuvarande föreskrifter

om gemensamma sammanträden mellan ämbetsverk alltid skulle

komma att tillfalla en representant för kammarkollegiet såsom det äldre

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

ämbetsverket, en anordning, som svårligen kan anses tillfredsställande, då

de handlagda ärendena uteslutande skulle vara arkivvårdsärenden. Aven

om denna regel skulle ändras på det sätt, att utslagsröst vid gemensamma

sammanträden tilldelas den till utnämningstiden äldste chefen eller ledamoten,

skulle ej häller detta medföra säkerhet för att under alla förhållanden

den arkivaliska sakkunskapen erhölle det inflytande, som bör tillkomma

densamma vid avgörandet av arkivfrågor. Vidare kan mot dessa

former anmärkas, att de visserligen kunna vara lämpliga och ändamålsenliga

för särskilda viktigare frågor, men skulle bliva väl tungrodda för

alla de löpande ärenden, som komma att underställas ledningen, och för

den skull endast i brist av något bättre böra komma till användning.

Ett annat förslag att lösa frågan, som jämväl av de sakkunnige över- B. Ifrågavägts,

vore, att ledningen av arkivvården skulle utövas av kammarkollegium av^riksmed

adjunktion av riksarkivarien i viktigare frågor. Inom kollegium skulle arkivarie i

därvid den blivande arkivvårdaren vara föredragande i dylika ärenden och kollegiet.

i anslutning härtill erhålla en ställning, motsvarande vare sig ledamotsgrad

eller föredragande byrådirektörsgrad. Mot realiserandet av ett sådant

förslag talar emellertid först och främst, att enligt detsamma beslutanderätten

i viktigare arkivvårdande ärenden skall tillkomma fem eller, om kammarrådens

antal ökas till fem, sex ledamöter från kammarkollegium, som

icke kunna förutsättas äga arkivteknisk sakkunskap, jämte blott två arkivmän,

en sammansättning, som ur arkivvårdsintressenas synpunkt måste

anses bereda dessa en allt för svag ställning. Vid försök att närmare utforma

denna anordning har det dessutom icke visat sig möjligt att på ett

tillfredsställande sätt uppdraga gränsen mellan de viktigare arkivvårdande

ärenden, vid vilka riksarkivarien skulle adjungeras, och de övriga, vid vilka

hans adjunktion icke skulle vara erforderlig. I detta sammanhang hava de

sakkunniga ock uppmärksammat de vanskligheter, som föreligga för en

icke arkivtekniskt utbildad myndighet att bedöma huruvida ett beslut i

en detaljfråga rörande arkivaliers vård, ordnande, katalogisering eller konservering

är av prejudicerande betydelse och genom sina följder av större

räckvidd. Att åter tillgripa den utvägen att adjungera riksarkivarien i

samtliga arkivfrågor kan icke tillrådas, då detta skulle bliva allt för betungande

för såväl kammarkollegiet som för honom.

De svårigheter, som sålunda möta vid försöken att ordna vården av

här ifrågavarande arkivalier under anordnande av samverkan mellan kammarkollegiet

och riksarkivet hava de sakkunniga ansett vara av den betydelse,

att de icke kunnat förorda en anordning av sådan beskaffenhet.

6—191388

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

C.. Saktom- De sakkunniga hava under sådana omständigheter kommit till det

dag:*Riks- de anseU sig höra tillstyrka den förut antydda lösning, som inne
arkivet

över-bbT, att arkivvården över de äldre till kammarkollegiet hörande arkivalierna

‘av^arkiva-1 me(å bibehållande av de nuvarande arkivlokalerna överlämnas åt den högsta

Hemåt deras ledningen för arkivväsendet inom riket, riksarkivet. De tjänstemän, som

nUlokaler.& behövas för denna arkivvård, skulle alltså uppföras på riksarkivets stat och

denna vård utövas genom riksarkivet i enlighet med för arkivvården i riksarkivet

gällande föreskrifter. Anordningen skulle både från arkivvårdens

och forskningens synpunkter erbjuda synnerliga fördelar.

Först och främst komme all den erfarenhet om arkivvård, som förefinnes

eller efter hand förvärvas inom riksarkivet och av dess tjänstemän,

omedelbart vården av kammarkollegiets arkiv tillgodo. De erfarenheter

rörande nya metoder för arkivaliers arkivtekniska behandling, vård och

konservering o. d., som utvecklingen medför, skulle vidare utan någon

omgång kunna tillämpas i kammararkivvården. Kostnaderna för nyanskaffningar

skulle även kunna nedbringas. Så kunde exempelvis anskaffande

av omslag, lagningar, bindning o. d. handhavas mera ekonomiskt, enär

större inköp alltid bliva fördelaktigare än smärre, varjämte anskaffandet

eller förnyandet av bokbinderiutensilier för två verkstäder under olika

ledning undvekes, varigenom givetvis större planmässighet ernåddes och

besparingar kunde vinnas. Anordningen skulle slutligen för det viktiga

ordnandet av kammararkivets samlingar bliva till synnerlig fördel.

Den särskilda utbildning och mångsidiga sakkunskap, som på arkivordnandets

område förefinnes inom riksarkivet, och som icke blott förvärvats

beträffande dess egna samlingar, utan ock vid det ordnande av centrala

verks och andra myndigheters äldre arkiv, som under de senare åren

anförtrotts åt detsamma, skulle härigenom lättast komma kammararkivet

tillgodo. Under de allra sista åren hava vidare, såsom ovan erinrats, av

tjänstemän inom riksarkivet företagits grundläggande arbeten för planläggning

av ett ordnande just av äldre kamerala handlingar. Därtill kommer

ytterligare, att, såsom jämväl ovan framhållits, under tidigare skeden en

mängd smärre specialsamlingar splittrats mellan riksarkivet och kammararkivet

på sådant sätt, att ett ändamålsenligt ordnande av dem praktiskt

icke kan verkställas av andra personer än dem, som äro förtrogna med

dithörande arkivaliebestånd i riksarkivet; anordningen skulle möjliggöra att

i speciella fall dylika personer kunde erhålla i uppdrag att samtidigt omhändertaga

tillrättaläggandet av spillrorna å båda hållen.

Ur forskningens synpunkt skulle anordningen medföra, att i en och

samma institution, riksarkivet, förvärvades den fullständigaste kännedom

om våra båda förnämsta centrala arkiv, något som för vägledning både av

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

enskilda forskare och av med utredningsarbeten sysselsatta skulle vara till

svnnerligt gagn. Det skulle bliva möjligt att på forskares spörsmål, välde

handlingar föreligga, som bäst belysa deras forskningsföremål, giva de

säkraste anvisningar i stället för att såsom nu understundom det svaret

måste givas, alt riksarkivet innehåller en del av materialet, medan åter i

kammararkivet eu annan del föreligger, men ännu otillgänglig och oordnad.

De påtagliga fördelar, som nu ifrågavarande anordning skulle medföra

ur både arkivvårdens, arkivordnandets, arkivforskningarnas och utredningsarbetenas

synpunkt, kunna enligt de sakkunnigas övertygelse vinnas

utan att något hinder skulle läggas i vägen för kammarkollegiets utredningsarbeten.

Vad först angår den del av kammarkollegiets arkiv, som är i mest

trängande behov av den förbättrade arkivvården, nämligen kammararkivet, på kammarsynes

riktigheten härav kunna visas vara oomtvistlig. Kammararkivet har, arkivet.

såsom ovan erinrats, sina huvudsakliga lokaler, däribland sina expeditionsoch

forskarrum, i andra byggnader än kammarkollegiets övriga ämbetslokaler.

Att under sådana förhållanden inga svårigheter för kammarkollegiets

administrativa verksamhet skulle uppstå därigenom, att riksarkivet

övertoge vården av dessa arkivalier, torde med tydlighet framgå av en

redogörelse för de metoder, vilka kammarkollegiet är hänvisat att använda,

när det. för sina utredningar behöver begagna ifrågavarande material, och

för den inverkan, som härvid skulle utövas av den föreslagna anordningen.

Kammarkollegium har för att tillgodogöra sig källorna i kammararkivet

att anlita endera av följande tre utvägar.

Den första utvägen är, att kammarkollegium remitterar ärendet till

arkivarien i första arkivkontoret för erhållande av utredning. Enligt nu

gällande instruktion är denne, såsom förut omtalats, skyldig att förutom

utförandet av dylika uppdrag även omhänderhava arkivvården. Från kollegiets

sida har emellertid framhållits såsom ett önskemål, att cn särskild

tjänsteman skulle anställas för arkivvården, så att den med utredningar

sysselsatta arkivarien skulle befrias från denna vård och få till uteslutande

uppgift att verkställa administrativa utredningar. Så har kollegiet i sitt

organisationsförslag den 6 oktober 1916 betonat, att det »för den jämna

fortgången av kollega arbete» vore synnerligen önskvärt, att nämnda arkivarie

kunde i väsentligt högre grad än nu vore möjligt ägna sig åt utredningsarbetet.

Detta kollegiets önskemål skulle vid den här föreslagna

anordningen bliva förverkligat. Anordningen skulle alltså i detta avseende

medföra en direkt fördel för utredningsarbetena. Självfallet skulle denne

utredningsarkivarie i kammararkivet behålla eget tjänsterum.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kammarkollegiets andra utväg att erhålla upplysningar ur materialet

i kammararkivet är att låta sina ämbets- och tjänstemän göra forskningsbesök

därstädes. Denna utväg skulle fortfarande utan någon inskränkning

stå kollegiet till buds. ''fy såsom någon inskränkning kan ej betraktas,

att här bör iakttagas den vid all arkiv- och biblioteksförvaltning gällande

regeln, att om arkivalier lånas ur en förvaringslokal, erkännande därom

skall k vari äggas på hyllan. Riktigt tillämpad är denna regel ett nödvändigt

villkor för bevarande av ordning i ett arkiv. Den är också därigenom

till gagn för allt forsknings- och utredningsarbete, att den möjliggör

för arkivpersonalen att vid en efterfrågan av volym eller band, som borttagits

från dess plats, utan svårighet uppspåra densamma och meddela

annan forskare eller tjänsteman anvisning var den för tillfallet är att söka.

Att den för närvarande icke tillämpas i kammararkivet har däremot visat

sig vara till väsentlig nackdel för forskningsarbeten därstädes.

Det ligger jämväl i sakens natur, att den förbättrade arkivvård, som

genom den nu föreslagna anordningen skulle komma kammararkivet till

del, och det återupptagna rationella ordnings- och förteckningsarbete, som

därav skulle medföras och påskyndas, i hög grad skulle underlätta för

besökande även från kammarkollegium att med framgång forska i dess

samlingar. Den vidgade kännedom om likartade samlingar i riks- och

kammararkiven, som anordningen också skulle medföra, skulle likaledes

lända utredningsforskaren till synnerligt gagn.

Kammarkollegiets tredje utväg att använda kammararkivet är lån ur

detsamma. Dessa skulle obehindrat äga rum på samma sätt som hittills.

1 detta sammanhang kan emellertid förtjäna att anmärkas, att dessa lån i

själva verket äro relativt fåtaliga.

I motionen nr 59 i Första kammaren vid 1908 års riksdag föreligger

en statistik angående deras antal under tidsskedet 1898—1907, vilket

utvisar, att dessa lån under perioden växlade mellan lägst 25 och högst

75 per år och utgjorde sammanlagt 439 eller i medeltal 44 per år, medan

samtidigt under perioden 1900—1907 lånen från riksarkivet till kammarkollegium

voro per år lägst 78 och högst 192 samt i medeltal 121 per år.

En undersökning av motsvarande förhållanden under tidsskedet 1908—

1917 lämnar till resultat, att lånen från kammararkivet till kammarkollegium

under dessa år växlade mellan lägst 40 och högst 160 (antalet volymer

lägst 85 och högst 406) samt i medeltal voro 80 för år (antalet

volymer i medeltal 209). Sammanställes härmed, att under samma år

lånen från riksarkivet till kammarkollegium voro lägst 89 och högst 607

med ett årligt medeltal av 300, framgår, att vad lånen angår riksarkivets

samlingar i själva verket anlitas i högre grad av kammarkollegium än

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

kollegiets egna samlingar i kammararkivet, ett förhållande, som också är värt

en viss uppmärksamhet för bedömande av nu föreliggande fråga. Det synes

under sådana förhållanden vara tydligt, att kammarkollegiets användning av

kammararkivet icke på något sätt skulle försvåras men väl i olika avseenden

främjas, om arkivvården i kammararkivet med dithörande ordnande och förtecknande

övertoges av den centrala myndigheten för arkivväsendet i riket.

Vad åter angår kollegiets övriga kontor, så blir där ett åtskiljande Förslagets

av arkivvården från övriga ämbetsgöromål icke under nuvarande förhållan- ^frTfc^om

den lika enkelt som i kammararkivet. Detta beror därpå, att någon Övriga arkiavskild

arkivlokal icke tinnes, utan arkivalierna äro placerade, utom i vnller
korridorer

och på vinden, i själva ämbetslokalerna. I samma lokaler

komma alltså att vistas dels vissa tjänstemän, sysselsatta med löpande

ämbetsgöromål, dels för arkivvården avsedd personal, och då även de förra

komma att använda arkivalierna, kan en viss friktion tänkas inträffa.

Emellertid har kammarkollegium självt i sitt ovanberörda förslag den 6

oktober 1916 förordat, att den arkivtekniska vården även av dessa arki vaner

skulle utövas av eu för ändamålet särskilt anställd person, och har

alltså ansett en arbetsfördelning genomförbar. Tanken på en åtskillnad

mellan dem, som svara för arkivvården, och andra, som använda arkivet,

har även genomgått alla de förslag, de sakkunniga prövat i fråga om åtgärder

för förbättrad arkivvård i nu nämnda lokaler. Den saknar icke

heller analogier på andra håll. Ämbetsverk och institutioner med betydande

specialbibliotek hava ofta egna bibliotekarier för biblioteksvården,

men icke dess mindre en utsträckt frihet för sina tjänstemän att använda

biblioteket. I riksarkivet stå olika sektioner under speciell vård av särskilda

tjänstemän, vilket icke hindrar hela arkivpersonalen att röra sig

fritt inom arkivet. Även i kammarkollegium vilar för övrigt redan under

nuvarande organisation ansvaret i nu ifrågavarande kontor för handlingarnas

vård, ordnande och förtecknande på vissa särskilda tjänstemän —

företrädesvis arkivarien i andra arkivkontoret (förutvarande aktuarien) och

registratorn — låt vara att dessa därjämte hava även andra ämbetsgöromål

— medan kollegiets övriga befattningshavare äga en vidsträckt befogenhet

att använda arkivalierna. Det förevarande förslaget skulle tydligen

medföra den fördelen, att arkivvårdaren skulle äga särskild utbildning för

sina arkivvårdande åligganden och vara fri från andra ämbetsgöromål,

medan däremot kollegiets övriga tjänstemän skulle i huvudsak fritagas

från arkivvårdsgöromålen. De sakkunniga anse, att även i dessa lokaler

en anordning sådan, som av dem förordas, icke skulle medföra några oöverkomliga

svårigheter. Visserligen skulle vården av arkivalierna utövas av

Ö o O

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

tjänstemän tillhörande ett annat ämbetsverk än kammarkollegium, men då

det sistnämndas tjänstemän vid sitt användande av arkivalierna ej skulle

vara bundna av annan i samband härmed meddelad föreskrift än att, om

handling lånas från förvaringslokal, skriftligt erkännande därom skall lämnas,

synas anledningar till slitningar ej kunna förekomma. Ej heller synes

i detta fall — lika litet som i fråga om kammararkivet — betänkligheter

rörande ansvaret för arkivalierna böra uppstå med anledning därav, att

tjänstemän tillhörande olika ämbetsverk äga fri tillgång till desamma, då

ju samtliga tjänstemän handla under ämbetsmannaansvar. Att emellertid

den här föreslagna anordningen skulle kunna ännu enklare genomföras

därest, såsom stundom lärer varit ifrågasatt, kollegietjänstemännens arbetsrum

skulle bliva befriade från de äldre arkivalierna och dessa sammanföras

i någon gemensam arkivlokal i samma hus, säger sig självt. Med

arkivaliernas ständigt svällande omfattning måste för övrigt lokalfrågan

inom eu ej alltför avlägsen framtid tränga sig fram till lösning.

Handlingar Den här föreslagna arkivvården bör emellertid tydligen icke utsträckas

undantagna ... „ j o

från ridsår- till att omfatta samtliga till nu ijfrånvarande kontor hörande handlingar.

kirets vård. Akter i löpande ärenden kunna givetvis icke, så länge de äro föremål för

handläggning av respektive tjänstemän, överlämnas till omhändertagande

av den särskilda arkivvårdaren, och denne kan å andra sidan icke heller

lämpligen betungas med ansvaret för desamma, medan de äro föremål för

nämnda löpande handläggning. Denna handläggning kan emellertid för

olika ärenden kräva olika tid. I vissa fall.är den snart avslutad, i andra

kan den taga åratal. Det kan också tänkas, att kollegiet önskar undantaga

jämväl andra till dessa kontor hörande handlingar från arkivvårdarens förvaltning,

emedan de äro behövliga såsom erbjudande en ofta anlitad vägledning

vid handläggning av löpande ärenden. Den gräns, som sålunda

bör dragas, kan bliva olika för olika serier. Enligt de sakkunnigas mening

bör det emellertid här överlåtas åt kollegiet att självt draga gränsen. De

sakkunniga hava i sitt förslag uttryckt detta så, att visserligen en tidsgräns

utsatts, avpassad så, att arkivalier av högre ålder än densamma skulle i

regel underställas arkivvården, men att dels denna gräns lagts åtskilligt

tillbaka i tiden, eller femtio år, så att kollegiet för en avsevärd tidsrymd

skulle förutsättas behålla arkivalierna i dessa konto]- under sin egen vård,

dels därjämte föreskrivits, att kollegium skulle äga befogenhet att från den

föreslagna av riksarkivet utövade arkivvården undantaga även äldre handlingar,

därest detta ansåges behövligt för behandling av löpande ärenden.

Därjämte hava de sakkunniga beaktat, att det möjligen kan visa sig önskvärt

att undvika, att alltför detaljerade föreskrifter behöva givas om fördelningen

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

av vården av viss serie eller av i visst rum förvarade handlingar, och med

anledning härav föreslagit, att kammarkollegium må äga att till förebyggande

härav undantaga handlingar, av nu ifrågavarande slag från riksarkivets

vård även för beredande av enhetlighet med o avseende å vården av viss

serie eller i visst ruin förvarade handlingar. A andra sidan hava de sakkunniga

förutsatt den möjligheten, att i vissa fall handlingar, som äi’o

yngre än femtio år, av kammarkollegiet skulle anses vara av mindre betydelse

för dess löpande arbete, och att kollegiet skulle kunna önska överlämna

dem till den särskilda arkivvårdarens skötsel. En bestämmelse har

därför inryckts, som ger kollegiet tillfälle att företaga en sådan åtgärd.

De sakkunniga vilja slutligen framhålla, att den befogenhet att träffa avgöranden

rörande fördelningen av arkivvården inom nu ifrågavarande kontor,

som enligt deras förslag skulle tillkomma kammarkollegium, skulle vara

av fortvarande natur och att kollegiet alltså skulle hava i sin makt att i

detta avseende vidtaga de ändringar, som det kunde anse påkallade av

nytillkommande förhållanden.

Skulle det kunna göras antagligt, att den här föreslagna anordningen

av vården av de äldre arkivalier, som bevaras i kollegiets nu ifrågavarande

kontor, skulle kunna verka störande för kollegiets ämbetsförvaltning —

något som de sakkunniga anse uteslutet — skulle för övrigt den utvägen

kunna väljas, att man för närvarande läte arkivvården genom riksarkivet

omfatta endast kammararkivet med nuvarande innehåll och blivande accessioner

men lämnade övriga delar av kollegiets arkiv utanför densamma

såsom uteslutande föremål för kollegiets egen vård. En sådan utväg innebure

i allt fall, att ur allmänt historisk synpunkt ytterst viktiga arkivalier,

vilka tillika äro i det mest trängande behov av sakkunnig vård genom

riksarkivet, bleve föremål för densamma. De sakkunniga äro emellertid

övertygade att, långt ifrån att en sådan utväg skulle finnas nödig, tvärtom

den nya anordningen skulle efter någon tids prövning visa sig så fördelaktig

för kammarkollegiets egen utredningsverksamhet, att femtioårsgränsen

icke komme att av kollegiet upprätthållas, utan ett ytterligare överlämnande

av handlingar till den nya arkivvården ganska snart komme att äga rum.

Ehuru enligt de sakkunnigas övertygelse de bestämmelser, som så- Kammar

lunda förordats, äro ägnade att undanröja varje anledning till farhåga, att ^flytande på

den nya arkivvårdens införande skulle kunna på något sätt verka hinder- arkivi-åufcn.

ligt för kollegiets utredningsarbeten, hava de sakkunniga föreslagit ytterligare

bestämmelser, ägnade att verka i samma riktning.

Under tidigare handläggning av frågan om kammararkivets ställning

O PC1 o

har understundom från kammarkollegiets sida framskymtat den tanken, att

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

arkivalier rörande kammarförvaltningen bort ordnas efter andra grunder

än de eljest i arkivvärlden tillämpade, och att i följd härav införandet av

en arkivtekniskt bättre ordning av kammarkollegiets arkivalier skulle kunna

tänkas inverka störande på kammarkollegiets arbeten. Förutsättningen för

denna uppfattning skulle alltså vara, att man tidigare i kollegiet av lämplighetshänsyn

vid vissa arkivaliers ordnande använt system, som från arkivteknisk

synpunkt vore mindre tillfredsställande, och att en nydaning på

området skulle medföra olägenheter för kammarkollegiets arbeten. De

sakkunniga äro övertygade, att denna farhåga är fullständigt ogrundad.

Enligt de allmänna grunder för ordnande av vissa offentliga arkiv, som

äro av Kungl. Maj:t fastställda den 22 maj 1903 och som bland annat

gälla för arkiven i kammarkollegiets olika kontor utom kammararkivet,

tillhör det just de moderna arkivprinciperna, att en myndighets arkiv, när

det är ordnat, »bör så nära som möjligt rätta sig efter och återgiva myndighetens

verksamhet». Vid ordnandet bör därför, framhålles det, i allmänhet

»följas den praxis, som hos myndigheten utbildat sig», för så vitt

den kan anses på goda skäl grundad; ordnaren bör »rätta sig efter varje

myndighets särskilda art och funktioner»; och om i arkivet finnes »s. k.

dossierer, det vill säga samlingar av handlingar rörande samma ämne, vilka

under förvaltningens gång bildats, böra de i allmänhet icke upplösas, i

synnerhet om hänvisningar till dem finnas i diarierna». Skulle av någon

anledning en upplösning befinnas lämplig, böra »noggranna anteckningar

om fördelningen göras», och om handlingar med lika mycket fog kunna föras

till flera serier, böra hänvisningsblad anbringas i de serier, till vilka handlingarna

jämväl höra men icke föras. Beträffande arkivordnande har det

svenska riksarkivet under detta århundrade just betraktat som en av sina

främsta uppgifter att verka för utvecklandet och genomförandet av nyssnämnda

grunder. Kammarkollegiet bör sålunda vara fullt försäkrat, att ett

ordnandearbete, som utfördes under ledning av riksarkivet, skulle taga all

tillbörlig hänsyn till just kammarkollegiets art och funktioner, till den

praxis, som där utbildat sig, till de ämnesdossierer, som där uppstått, och

till behovet vid nyordnande att genom noggranna hänvisningar sörja för

handlingarnas säkra återfinnande.

För att härutinnan giva kammarkollegiet eu särskild garanti hava

emellertid de sakkunniga föreslagit, att gemensamt med kammarkollegium skulle

handläggas frågor, som uppkomma vid den av riksarkivet utövade vården av

kammarkollegiets arkiv och röra fastställande av planer för arkivaliernas ordnande

efter nya grunder. Vid sådan handläggning bör det icke bliva någon

svårighet för någotdera av ämbetsverken, att, för den händelse i ett dylikt

ärende mot förmodan skilda synpunkter dem emellan skulle framträda, få

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

sin uppfattning kraftigt företrädd. Skulle därvid enighet ej kunna vinnas,

anse de sakkunniga det lämpligt, att. frågan hänskjutes till Kungl. Maj:t.

Med liknande garantier hava de sakkunniga även ansett sig böra

omgärda frågor om nya eller förändrade lokaler för kammarkollegiets arkiv,

om överflyttning av arkivalier från kammarkollegiets arkiv till andra arkiv

samt om utgallring av sådana arkivalier. Bestämmelserna torde icke behöva

någon annan kommentar än ett framhållande därav, att de i dessa

hänseenden medföra trygghet för kammarkollegiet, att det genom den föreslagna

arkivvården ej skall röna någon menlig inverkan vid sin utredningsverksamhet.

De sakkunniga hava därutöver jämväl tillfogat ett positivt stadgande

med erinran om de arkivvårdande tjänstemännens skyldighet att framför

allt för kammarkollegiets befattningshavare underlätta deras arbete inom

arkivet genom att i största möjliga utsträckning meddela anvisningar rörande

arkivets innehåll och bereda hjälp vid handlingars framtagande.

För tydlighetens skull har även införts ett omnämnande därav, att

kammarkollegiets ämbets- och tjänstemän äga obehindrad tillgång till arkivets

samlingar med skyldighet att iakttaga endast den ordningsföreskriften,

att, om handling lånas från förvaringslokal, skriftligt erkännande därom

skall lämnas. Att en sådan föreskrift är nödvändig vid en ordnad arkivförvaltning

har förut framhållits.

Det ligger för öppen dag, att den förbättrade arkivvården, sammanställd

med nyss anförda bestämmelser om dess förpliktelser gent emot

kammarkollegiets befattningshavare, skulle i hög grad föröka dessas möjligheter

att på ett fruktbärande sätt tillgodogöra sig arkivens innehåll för

sina utredningsarbeten. Kollegiets ämbets- och tjänstemän skulle genom

sin obehindrade tillgång till de för varje år allt bättre ordnade, förtecknade

och vårdade samlingarna äga tillfälle att om desamma skaffa sig långt

säkrare kännedom än vad nu i deras delvis oordnade skick är fallet. För

den händelse emellertid kollegiet skulle anse önskligt, att dess yngre tjänstemän

skulle genom direkt tjänstgöring vid arkivvården ytterligare förkovra

sin utbildning, hava de sakkunniga tillfogat en föreskrift om att tillfälle

härtill skulle stå öppet.

Redan förut hava de sakkunniga anfört, att för vinnande av en till- Arbetsfredsställande

vård av kammarkollegiets arkiv måste förutsättas, att tvenne arkivvården

ordinarie tjänstemän därför anställas. Enligt sakkunnigas förslag skulle

dessa båda tjänstemän uppföras å riksarkivets stat. Då det givetvis måste

anses önskvärt, att deras tjänstgöring stadigvarande fästes vid kammarkollegiets

arkiv, hava de sakkunniga ansett lämpligt, att vid tjänsternas

7—191366

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

ledigförklarande angives, att med dem är förenad tjänstgöringsskyldighet

av här angiven art. Att den ena a» dessa tjänster icke bör vara högre

än en forsta grads tjänst, är utan vidare tydligt. Om den grad, vari den

andra tjänsten, som skulle innehavas av arkivföreståndaren, bör uppföras,

kan däremot uppstå tvekan. Uppenbart är, att de åligganden, som skulle

tillkomma den person, som finge till uppgift att omhändertaga så omfattande,

betydelsefulla och i flera hänseenden arbetskrävande arkiv som kammararkivet

och vissa delar av kollegiets övriga arkiv, ställa stora fordringar

på tjänstens innehavare. Av honom måste krävas en betydande förmåga

att utreda och behärska gångna tiders organisationsförhållanden, särskilt

på de statsfinansiella och ekonomiska områdena, vilket förutsätter

stor vana vid historiska undersökningar, samt i lika mån grundlig arkivteknisk

utbildning, framstående arbetsiver och skicklighet att såväl i första

hand uppgöra planer för arkivarbetenas utförande som medverka vid de

fastställda planernas genomförande, därvid utövande ledningen av underordnade

tjänstemän. Det kan därför med skäl sättas i fråga, om icke

arkivföreståndaren borde tillerkännas en tjänstegrad, motsvarande byråchefs

eller kansliråds. Då de sakkunniga icke dess mindre stanna inför att för

honom föreslå en ställning motsvarande sektionschefernas i riksarkivet eller

i andra lönegraden, beror detta enbart därpå, att riksarkivet, förutom riksarkivarien,

icke för närvarande äger högre befattningshavare, och att frågan

om upprättande av en högre tjänstegrad på arkivbanan synes böra tagas

under omprövning även från andra synpunkter än dem, vilka det ingår i

de sakkunnigas uppdrag att undersöka.

Av övriga befattningshavare i kammarkollegiet tjänstgöra ständigt i

kammararkivet ett kvinnligt skrivbiträde av högre grad, en amanuens samt

en ordinarie och en extra ordinarie vaktmästare. Av dessa äro det kvinnliga

skrivbiträdet och den ordinarie vaktmästaren uppförda på stat; de

andra avlönas genom anslaget till vikariatsersättning m. m. Samtliga dessa

äro i kammararkivet behövliga för arkivvården. Då denna enligt de sakkunnigas

förslag skall övertagas av riksarkivet, synas också anslagen för

nu nämnda befattningshavare böra överflyttas från kammarkollegiets stat

till riksarkivets. Denna överflyttning skulle sålunda innebära, att från den

förra staten till den senare överflyttades dels anslagen för ett skrivbiträde

av högre grad och för en vaktmästare, dels av vikariatsanslaget så mycket,

som åtgår för avlöning av en amanuens och av en extra vaktmästare.

Det torde ej behöva erinras, att även efter överflyttningen till riksarkivets

stat dessa befattningshavare, likasom övriga vid kammararkivet anställda,

enligt de sakkunnigas förslag fortfarande äro pliktiga att gå kollegiets

ämbets- och tjänstemän tillhanda vid deras arbeten i arkivet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Öl

Vad slutligen angår de ändringar förevarande förslag påkalla i de Förslagets

för ämbetsverken gällande instruktionerna, är det av dess innebörd en formning.

naturlig följd, att de väsentliga bestämmelserna komma att införas uti

instruktionen för riksarkivet, eftersom den huvudsakliga vården av kammarkollegiets

arkiv skall överlämnas till riksarkivet. De förändringar, som

nämnda instruktion behöver undergå, bliva emellertid jämförelsevis få,

enär dess allmänna föreskrifter om arkivvård komma att bliva tillämpliga

även på vården av kammarkollegiets arkiv.

I § 3, som uppräknar riksarkivets befattningshavare, synes på ovan

(sid. 49) anförda grunder böra insättas en föreskrift, att en av riksarkivets

förste arkivarier och en av dess andre arkivarier skola hava tjänstgöringsskyldighet

vid vården av kammarkollegiets arkiv. De närmare bestämmelser,

som i övrigt äro erforderliga rörande denna arkivvårds utövning av

riksarkivet, anse de sakkunniga lämpligen kunna införas såsom en särskild

avdelning i riksarkivets instruktion, vilken skulle följa efter de båda förutvarande

»Riksarkivet såsom centralmyndighet för det offentliga arkivväsendet»

(§§ 5—9) och »Riksarkivet såsom arkivdepå» (§§ 10—29) och

under rubriken »Riksarkivet såsom vårdare av kammarkollegiets arkiv»

omfatta fem nya paragrafer, §§ 30—34. Beträffande innehållet i de särskilda

av dessa paragrafer torde intet behöva läggas till vad ovan redan är

anfört.

Efter denna nya avdelning skulle oförändrade men med förändrad

paragrafnumrering, såsom §§ 35—44, bibehållas återstående paragrafer i

riksarkivets instruktion.

Uti kammarkollegiets instruktion bliva ännu färre förändringar nödiga.

I § 5 föreslå de sakkunniga ett nytt moment av innehåll, att kammarkollegium

åligger att på sätt särskilt är stadgat samverka med riksarkivet

i fråga om vården av kollegiets arkiv.

Uti § 11, som såsom pleniärende upptager bland annat »arkivaries

anställning såsom föreståndare för arkivkontor», bör denna bestämmelse

omformuleras därhän, att den gäller »arkivaries anställning såsom föreståndare

för utredningsarbetet vid arkivkontor», enär framdeles arkivvården vid

respektive arkivkontor skall bliva i första arkivkontoret fullständigt och i

andra arkivkontoret företrädesvis överlämnad till riksarkivet. I enlighet

härmed krävas ock vissa jämkningar i § 21 beträffande däri omnämnda

arkivarie^ vid första arkivkontoret (kammararkivet) och andra arkivkontoret

(förutvarande aktuariekontoret) tjänsteåligganden. Beträffande den

förre bör nuvarande föreskrift om hans skyldighet att utöva arkivvården

i kammararkivet utgå; och beträffande den senare bör motsvarande föreskrift

så omformuleras, att den honom åliggande arkivvården begränsas att

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Samman
fattning.

omfatta de handlingar, som av kollegiet överlämnas i hans vård, alltså icke

såsom hittills kontorets samtliga handlingar. En liknande förändring är

jämväl nödig i § 23 beträffande registrator^ vård av till registratorskontoret

hörande handlingar.

Sammanfattas de sakkunniges förslag, är dess huvudsakliga innebörd

alltså:

1) att vården av kammararkivet i dess nuvarande lokal övertages av

riksarkivet;

2) att jämväl vården av till kammarkollegiets övriga kontor hörande

äldre arkivalier övertages av riksarkivet;

3) att för tillgodoseende av denna arkivvård på riksarkivets stat upptagas

en tjänsteman i andra lönegraden benämnd förste arkivarie och en

tjänsteman i första lönegraden benämnd andre arkivarie, varjämte från

kammarkollegiets stat till riksarkivets överflyttas dels anslagen till avlöning

av ett skrivbiträde av högre grad och av eu ordinarie vaktmästare, dels av

vikariatsanslaget så mycket som åtgår till avlöning av en Amanuens och

en extra vaktmästare;

4) att gränsen mellan de i mom. 2 ovan upptagna arkivalier, vilkas

vård skall omhändertagas av riksarkivet, och dem, som fortfarande skola

vårdas av kammarkollegium, under vissa förutsättningar bestämmes av

kammarkollegium;

5) att vid den av riksarkivet utövade vården av kammarkollegiets

arkiv ärenden, som röra nya eller förändrade lokaler för dessa arkiv, fastställande

av planer för arkivaliernas ordnande efter nya grunder, överflyttning

av arkivalier från kammarkollegiet till andra arkiv eller utgallring

av arkivalier, skola under vissa närmare angivna former handläggas gemensamt

av riksarkivet och kammarkollegium; samt

6) att för kollegiets ämbets- och tjänstemän arbetet i de förutnämnda

under riksarkivets vård stående arkiven skall på allt sätt underlättas, i

vilket syfte det förutsättes, att särskilt tjänsterum i kammararkivet anordnas

för en av kollegiets utredningsarkivarier, och de vid arkivvården

anställda åläggas att i största möjliga utsträckning bereda kollegiets ämbetsoch

tjänstemän erforderligt biträde.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Särskilt yttrande av f. d. justitierådet Sjögren.

Med de sakkunniges flertal instämmer jag i huvudsakliga delar, så

vitt angår kammararkivet eller det s. k. första arkivkontoret. Hit höra de

arkivalier, som förvaras dels i huvudlokalen, Birger Jarls torg 13, dels i

gamla riksbankshuset vid Järntorget samt i några källarrum, tillhörande

huset Birger Jarls torg 16. Beträffande kammararkivet i nu angivna

omfattning anser jag det förslag, vid vilket de sakkunniges flertal stannat,

väl tillgodose alla berättigade intressen. Däremot finner jag allt för stora

stora svårigheter möta att för närvarande vidtaga en anordning, som förlägger

även de i kammarkollegiets egna ämbetslokaler förvarade arkivalierna

under riksarkivets omedelbara vård. Att låta ämbets- och tjänstemän,

som tillhöra skilda ämbetsverk och sålunda lyda under olika chefer, dela

ämbetsrum med varandra i den utsträckning, som av berörda anordning

skulle bliva en följd, torde vara förenat med betydande praktiska olägenheter.

Dessa av lokala förhållanden beroende olägenheter få enligt min

mening i detta fall en avgörande vikt på grund av den säregna betydelse,

som tillkommer sistnämnda arkivalier med hänsyn till kammarkollegiets

ämbetsverksamhet. Dessa arkivalier kunna med avseende å ämbetsgöromålen

i kollegiet i viss mån jämföras med de special- och handbibliotek, som äro

förenade med vissa andra offentliga institutioner, såsom högsta domstolen,

justitiedepartementets lagavdelning, lagberedningen o. s. v. Dylika bibliotek

förvaltas av tjänstemän, som stå under ledning av vederbörande institutioner

själva. Lika litet som det kan eller bör ifrågasättas, att dessa

biblioteks förvaltning skall förläggas till kungl. biblioteket, lika litet synas

ifrågavarande delar av kammarkollegiets arkiv böra förläggas under riksarkivets

omedelbara vård. Detta bör desto mindre ifrågakomma, som dessa

arkivalier utgöra icke blott viktiga hjälpmedel för kammarkollegiets ämbetsverksamhet

utan i huvudsakliga delar ämbetsverkets egentliga arbetsmaterial.

Att helt och hållet fråntaga ämbetsverket ledningen av detta arbetsmaterials

arkivtekniska vård synes mig icke vara av omständigheterna påkallat.

I allt fall vore detta en åtgärd, som ej kan rättfärdigas av de

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

brister, som hittills vidlått vården av kollegiets arkivalier. Den strid, som

sedan lång tid tillbaka förts mellan kammarkollegiet och riksarkivet angående

vården av dessa arkivalier, bör visserligen nu bringas till slut, men

icke på sådant sätt, att kammarkollegiets i viss mån berättigade intressen

skjutas åt sidan till förmån för riksarkivets. Naturligtvis måste dock,

därest en viss del av arkivet förbliver under kollegiets ledning, tillräckliga

garantier lämnas för en tillfredsställande vård av arkivalierna. För detta

ändamål bör icke allenast i kammarkollegium en särskild tjänsteman anställas

med uteslutande uppgift att handhava denna vård, utan ock åt

riksarkivarien beredas tillfälle att inom kammarkollegiet deltaga i handläggningen

av viktigare arkivfrågor. Tillika måste i kammararkivet ett

särskilt tjänsterum beredas åt en av kammarkollegiets arkivarier, som där

har att för kollegiets räkning verkställa utredningar. Nödigt utrymme

härför finnes i kammararkivets nuvarande lokal.

Då här ifrågasatta anordning är byggd på nuvarande lokala förhållanden,

vari någon väsentlig ändring för närvarande icke kan ske, är det

utan gagn att mot anordningen framföra den invändning, att jämväl

kammararkivet, om ock i mindre grad, är kollegiets arbetsmaterial, och

därför med lika skäl borde under kollegiets förvaltning bibehållas. De

lokala förhållandena medföra, att kammararkivet icke för närvarande har

den mot handbiblioteket svarande karaktär, som tillkommer kammarkollegiets

övriga arkiv. Det kan icke heller eljest med skäl påstås, att kammarkollegiets

intressen i kammararkivet skulle trädas för nära genom den anordning,

som här föreslagits. A ena sidan hava under årens lopp de arkivalier,

som av flertalet av kollegiets ämbets- och tjänstemän måste oftare

användas, samlats i kollegiets egna ämbetslokaler. Så vitt dessa samlingar

skulle behöva kompletteras ur kammararkivet, kan detta ske genom överflyttning

av arkivalier i den ordning, som nedan föreslagits. Ä andra

sidan skall kollegiet hädanefter likasom hittills hava en särskild tjänsteman

med tjänsterum i kammararkivet, i följd varav kollegiets förbindelse med

kammararkivet, så vitt utredningsarbetet angår, blir av samma art som

för närvarande. I de fall, där kollegiets övriga ämbets- och tjänstemän

behöva tillgång till kammararkivet, skall sådan tillgång stå dem öppen i

alldeles samma utsträckning som för närvarande.

Enligt nu ifrågasatta anordning skulle kammararkivet bliva ett självständigt

arkiv, skilt såväl från kammarkollegiets övriga arkiv som från

riksarkivet. Härav följer, att frågor om arkivaliers överflyttning till annat

arkiv eller om utgallring måste i detta fall likasom eljest ankomma på

Kungl. Maj:ts prövning. Detsamma skulle naturligtvis gälla även om motsvarande

ändringar i beståndet av kammarkollegiets återstående arkiv. En

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

förberedande behandling av frågor om dylika ändringar, vare sig de avse

överflyttning från ett arkiv till annat eller utgallring, skulle tillkomma

vederbörande ämbetsverk. I sådana frågor kunde lämpligen en samverkan

mellan ämbetsverken anordnas. Då frågan gäller överflyttning eller utgallring

från kammararkivet, kan denna samverkan äga rum vid gemensamma

sammanträden mellan kammarkollegium och riksarkivet i enlighet

med därom i allmänhet gällande regler, dock att, även om väckt förslag

av flertalet ogillats, det borde stå en var av dem, som deltagit i sammanträdet,

öppet att bringa frågan inför Kungl. Maj:ts prövning. Denna modifikation

betingas av den formella övervikt, som vid dessa sammanträden

tillfaller kammarkollegium. Vid frågor om överflyttning eller utgallring

från kammarkollegiets arkiv kan samverkan ske genom riksarkivariens adjunktion

i kammarkollegiet. Den formella övervikt, som härvid tillfaller

kammarkollegiet, synes vara berättigad med hänsyn till den särskilda vikt,

som kammarkollegiets arkiv, enligt vad ovan angivits, äger för kollegiets

ämbetsverksamhet.

Vården av kammararkivet bör handhavas av en förste arkivarie med

biträde av en amanuens, ett kvinnligt skrivbiträde av högre grad samt en

ordinarie och en extra ordinarie vaktmästare. Av dem är endast förste

arkivarietjänsten en ny befattning; de övriga befattningarna böra från

kammarkollegiets stat överflyttas till riksarkivets på sätt de sakkunniges

flertal föreslagit. De befattningshavare, som tjänstgöra i kammararkivet,

böra förpliktas att särskilt tillhandagå kammarkollegiets ärnbets- och tjänstemän.

Den till kammarkollegiets tjänstemän hörande arkivarie, som för

utredningars verkställande har sin tjänstgöringsskyldighet förlagd till kammararkivet,

kan sålunda av arkivets befattningshavare städse påkalla nödigt

tjänstebiträde.

För vården av kammarkollegiets arkiv bör hos kollegiet anställas en

första gradens tjänsteman med titel andre arkivarie för arkivvården. I

olikhet med övriga första gradens tjänstemän bör andre arkivariens fullmakt

icke avse tjänst i allmänhet inom graden, utan allenast den arkivaliska

befattningen. Om hans kompetens böra gälla samma regler som för

ordinarie tjänst i riksarkivet. Erforderligt biträde synes andre arkivarien

kunna påräkna av kammarkollegiets e. o. tjänstemän, kvinnliga skrivbiträden

och vaktmästare. Därest behov yppas av en särskild amanuens för

arkivvården, bör för sådan anställning fordras samma kompetens som för

inträde i riksarkivet. Andre arkivariens tjänstgöringsskyldighet torde i

kammarkollegiets instruktion böra utförligt angivas. Därjämte erfordras i

samma instruktion ett särskilt stadgande om de till arkivvården hörande

ärenden, vid vilkas handläggning riksarkivarien bör adjungeras.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Med stöd av vad sålunda anförts finner jag, att såväl riksarkivets

som kammarkollegiets intressen bliva, i den mån detta för närvarande är

möjligt, jämförelsevis bäst tillgodosedda, därest de under kammarkollegiet

hörande arkivens ställning inom det offentliga arkivväsendet så ordnas,

att kammararkivet överflyttas på riksarkivets stat och dess förvaltning

övertages av riksarkivet;

att de i kammarkollegiets egentliga ämbetslokaler förvarade arkivalierna

bibehållas under kollegiets förvaltning;

att för vården av kammararkivet å riksarkivets stat upptages en

tjänsteman i andra lönegraden under benämningen förste arkivarie, varjämte

från kammarkollegiets stat till riksarkivets överflyttas dels anslagen

till avlöning till ett kvinnligt skrivbiträde av högre grad och en ordinarie

vaktmästare, dels av vikariatsanslaget så mycket som åtgår till avlöning

av en amanuens och en extra vaktmästare;

att för vården av kammarkollegiets arkiv å dess stat upptages en

tjänsteman i första lönegraden under benämningen andre arkivarie för

arkivvården;

att föreskrifter lämnas om handläggning av frågor rörande utgallring

och överflyttning av arkivalier, tillhörande ifrågavarande arkiv;

att riksarkivarien adjungeras i kammarkollegium vid handläggningen

av viktigare ärenden, såsom angående tillsättning av andre arkivarie för

arkivvården, angående grunderna för arkivaliernas vård m. m.;

att i kammararkivet beredes ett särskilt tjänsterum åt en av kammarkollegiets

arkivarier, som har att för kollegiet anställa utredningar i kammararkivet;
samt

att kammararkivets tjänstemän förpliktas att tillhandagå kollegiets

ämbets- och tjänstemän, särskilt nyss omförmälda arkivarie, med anvisningar

rörande arkivets innehåll.

För genomförande av dessa grundsatser synas följande förslag till

ändringar i ämbetsverkens instruktioner kunna komma under övervägande:

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Förslag till ändringar i instruktionen för riksarkivet.

§ 3.

Riksarkivets ämbets- och tjänstemän äro: riksarkivarien, förste arkivarier,

av vilka en med tjänstgöringsskyldighet vid den i 30 § pmförmälda

vården av kammararkivet, andre arkivarier och registrator. A riksarkivets

stat äro dessutom uppförda kvinnliga skrivbiträden, vaktmästare

och eldare. Därjämte må vid riksarkivet i mån av behov anställas extra

ordinarie tjänstemän och andra biträden.

§ 13 (tillägg).

Riksarkivarien åligger ock att i kammarkollegium deltaga i handläggningen

av vissa frågor rörande vården av kollegiets arkiv, på sätt

stadgas i instruktionen för kollegiet.

O O

Efter § 29 inskjutes en ny avdelning:

Kammararkivets vård.

§ 30.

Riksarkivet tillhör att ombesörja den arkivtekniska vården av de

handlingar, som tillhöra kammararkivet (kammarkollegiets första arkivkontor).

Denna vård omhänderhaves av en förste arkivarie med erforderligt

biträde av extra ordinarie tjänstemän, skrivbiträden och vaktmästare.

Rörande detta arkivs vård och användning samt om handläggning av dithörande

ärenden gälla, där ej annorlunda är stadgat, föreskrifterna för

riksarkivet såsom arkivdepå; och äger därvid förste arkivarien samma

rättigheter och skyldigheter som sektionschef i riksarkivet.

8 —191366

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

§ 31.

Gemensamt med ''kammarkollegium skola handläggas frågor om överflyttning

av arkivalier från kammararkivet till andra arkiv eller om utgallring

av handlingar från kammararkivet. Varder förslag om överflyttning

eller utgallring icke godkänt vid den gemensamma handläggningen,

skall ändock frågan, om så yrkas av någon, som deltagit i handläggningen,

underställas Kungl. Maj:ts prövning.

§ 32.

För forskningars och upplysningars erhållande skall kammararkivet

hållas öppet alla helgfria dagar kl. 10 f. m.—4 e. in. Det må dock

kunna helt eller delvis stängas för allmänheten en eller två dagar vår och

höst, om större rengöringar därtill föranleda.

De vid vården av kammararkivet anställda tjänstemän skola låta

sig angeläget vara att i största möjliga utsträckning tillhandagå kammarkollegiets

ämbets- och tjänstemän med anvisningar rörande arkivets innehåll;

och äga kollegiets ämbets- och tjänstemän obehindrad tillgång till

arkivets samlingar. De vid arkivet tjänstgörande vaktmästare skola ock

tillhandagå kollegiets ämbets- och tjänstemän, då sådant påkallas.

§ 33.

E. o. tjänstemän i kammarkollegium äga att för sin utbildning biträda

vid vården av kammararkivet och därvid erhålla nödig handledning.

Tjänstetillsättning, tjänstledighet m. m.

§§ 34—43 = förutv. §§ 30—39.

Förslag till ändringar i instruktionen för kammarkollegium.

§ 9.

l:o) Hos kollegiet äro anställda följande tjänstemän: — — i första

lönegraden — — — — — en registrator och en andre arkivarie för

arkivvården.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Advokatfiskal!! — — — — Kungl. Maj:t. Övriga tjänstemän —

— — — inom graden, dock att fullmakt för andre arkivarien för arkivvården

skall avse allenast denna tjänst. Till andre arkivarie för arkivvården

må endast den befordras, som fullgjort de för vinnande av inträde

i riksarkivet stadgade kompetensvillkor och genom tjänstgöring i riksarkivet

eller i landsarkiv förvärvat nöjaktig arkivteknisk förfarenhet.

2:o) Kollegiet äger — — — — kompetensvillkor samt, där fråga

är om tjänstgöring endast vid arkivvården, jämväl sökande, som fullgjort

de för vinnande av inträde i riksarkivet stadgade kompetensvillkor. Kollegiet

äger ock att, i den mån sådant för — —--vaktmästare. För

anställning såsom amanuens vid arkivvården kräves samma kompetens som

för inträde i riksarkivet.

Till biträde av högre---— handstilar.

§ 11-

I plenum skola handläggas ärenden, som angå:

l:o)—3:o), 4:o) = nuvarande 5:o).

5:o) (jfr 6:o) verkets egna angelägenheter, såsom frågor om--

--— — — — arkivaries anställning såsom föreståndare för utredningsarbetet

i arkivkontor; arkivvården; anställning såsom notarie — —

— — verkets ekonomi.

Vid handläggning av frågor rörande arkivvården äger riksarkivarien

säte och stämma i kollegiet, då frågorna angå:

a) tillsättning av andre arkivarietjänst samt antagande av amanuens

för arkivvården;

b) tjänstledighet och förordnande å nämnda befattningar;

c) fastställande av planer för arkivaliers ordnande och förtecknande;

d) överflyttning av arkivalier till andra arkiv och utgallring av

arkivalier;

e) fastställande av ordningsföreskrifter för arkivaliernas begagnande

av allmänheten.

§ 21.

Arkivarierna tillhör:

att på grund av —--— remitteras;

att — — — — skyldigheter;

att — — — — förflutna året; samt

att förvara och efter förteckning i god ordning hålla koncepten till

av honom förrättade undersökningar och avgivna yttranden.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Särskilt tillkommer det en av arkivarierna, vilken tillika förestår

utredningsarbetet i första arkivkontoret (kammararkivet):

att, i den mån hans övriga tj änstegöromål sådant medgiva, — —

— — dyrbarheter förvaras; ävensom

en av arkivarierna, vilken förestår utredningsarbetet i andra arkivkontoret

(förutvarande aktuariekontoret):

att mottaga de handlingar, som kollegiet lämnar i hans förvar, och

efter register och förteckningar hålla dem i god ordning;

att granska — — — — till kollegiet;

att i den mån — — — — diarium;

att inom medlet av mars — — — — att meddela; samt

att enligt — — — — anteckningar.

O O

§ 23.

Registrator! åligger:

att efter stadgat —--— handlingar;

att emottaga de till kollegiet —---samt diariebevis och av
skrifter

av de av honom förvarade handlingar;

att förvara och vårda de till kollegiet ankommande kungl. brev ävensom

kollegiets protokoll samt de övriga handlingar, vilka för sådant ändamål

till honom överlämnas, ävensom upprätta register över de kungl. breven

och föra förteckning över samtliga av honom förvarade handlingar;

att efter — — — — vaktmästare;

att på behöriga tider — — — — desamma;

att ombesörja verkställigheten av — — — — expensmedlen; samt

att meddela — — — — taxering.

Efter § 23 insättes en ny §:

§ 24.

Andre arkivarien, som har att handhava den arkivtekniska vården av

kollegiets arkiv, åligger:

att uppgöra förslag till planer för arkivaliernas ordnande och förtecknande

samt efter fastställda planer verkställa erforderliga ordningsoch

förteckningsarbeten;

att på begäran tillhandagå myndigheter och forskare med anvisningar

rörande arkivets handlingar, som kunna tjäna till upplysning med

avseende på särskilda forskningsföremål eller förvaltningsärenden, om vilka

kännedom sökes;

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

att på begäran meddela avskrifter av de under hans vård varande

handlingar, emottaga inkommande leveranser från andra arkiv samt tillse,

att dessa leveranser överensstämma med åtföljande förteckningar;

att vid arkivet föra följande böcker:

a) liggare över enskilda forskare jämte kort uppgift över av dem begagnade

arkivalier;

b) in- och utlåningsböcker.

§ 25 (jfr nuv. § 24).

Arkivarie----behövlig; dock vare andre arkivarie för arkiv
vården

ej skyldig att inom kollegiet tjänstgöra å annan befattning än den,

varå han erhållit fullmakt.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

i

Särskilt yttrande av kammarråden Dufwa och frih. yon Otter.

Behovet av förbättrad vård åt det oersättliga och ur olika synpunkter

ytterst betydelsefulla arkivmaterial, som finnes samlat i de under kammarkollegiet

lydande arkiven, kan av oss, som biträtt kollegiets för tillgodoseende

av sagda behov den 6 oktober 1916 gjorda framställning,

givetvis vitsordas. De nuvarande bristernas avhjälpande snarast möjligt

framstår för oss såsom ofrånkomligt. 1 detta avseende föreligger således

icke någon meningsskiljaktighet mellan oss och majoriteten.

Lika med majoriteten anse vi nödvändigt att tillräckliga, arkivtekniskt

väl utbildade arbetskrafter ställas till förfogande för att omhändertaga

arkivvården, ostörda av sådana löpande förvaltnings åtgärder, som icke

äro att hänföra till sagda vård. Vi hålla ock före att den arkivmässigt

skolade sakkunskapen bör tillförsäkras erforderligt inflytande vid träffandet

av de avgöranden, som för denna vård påkallas.

I avseende å frågan huru dessa önskemål skola vinnas kunna vi

däremot icke dela majoritetens mening; och hava vi jämväl funnit anledning

att i vissa andra avseenden reservera oss mot de av majoriteten gjorda

uttalandena.

Redan i avseende å det föreliggande uppdragets syfte skiljer sig vår

uppfattning i väsentlig mån från majoritetens.

Majoriteten har (sid. 36) angivit syftet vara verkställandet av en

undersökning av de åtgärder, som äro erforderliga för att i arkjvaliskt

hänseende bereda åt ifrågavarande arkiv bästa möjliga vård i olika avseenden,

under iakttagande därav, att de reformer på arkivvårdens område,

som befinnas erforderliga eller önskvärda, bliva på sådant sätt planlagda

och genomförda, att de icke verka hinderligt för arkivaliernas utnyttjande

av förvaltningen.

Den uppfattning, som fått uttryck genom detta uttalande, synes oss

illa överensstämma med innehållet i det nådiga brev, varigenom de sak
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

kunnigas tillkallande beslöts. Där angives nämligen den fråga, med vilkens

beredande de sakkunniga skulle biträda, vara frågan om ordnande av de

under kammarkollegium lydande arkivens ställning inom det offentliga

arkivväsendet jämte därmed sammanhängande förhållanden.

Åt spörsmålet om de ifrågavarande arkivens ställning inom det

offentliga arkivväsendet har majoriteten ägnat föga uppmärksamhet. Påtagligen

har majoriteten ansett denna ställning på förhand given och betraktat

de under kollegiet lydande arkiven såsom en från ämbetsverket utsöndrad

friställd produkt, som det nu gällde för den arkivvårdande myndigheten

att taga hand om.

I följd härav har ock åt den genom majoritetens försorg verkställda

utredningen givits en riktning, som vi för vår del ej kunna godkänna.

Det föreliggande uppdragets syfte bör efter vår uppfattning angivas

vara att dels utreda, huruvida de arkivalier, som finnas förvarade i kammararkivet

och kollegiets övriga kontor, numera kunna anses behövliga för

kollegiets ämbetsverksamhet, samt, därest så befinnes vara förhållandet,

huruvida dessa arkivalier fortfarande böra vara med kollegiet förenade

eller om de kunna och böra därifrån avskiljas, dels ock undersöka vilka

åtgärder äro erforderliga för att, allt efter det resultat förenämnda utredning

lämnar, åt arkivalierna bereda den bästa möjliga vård med iakttagande

därav att den organisation av arkivvården, som må befinnas erforderlig,

blir på sådant sätt planlagd och genomförd, att den icke i någon mån

verkar hinderligt för arkivaliernas utnyttjande av förvaltningen.

Visar det sig att arkivalierna fortfarande äro för kollegiets ämbetsverksamhet

behövliga, böra de, för så vitt kollegiet anser sig icke kunna utan

olägenhet undvara den omedelbara tillgången till dem, givetvis bibehållas

förenade med kollegiet; och reformerna böra i sådant fall inriktas på att

ställa till kollegiets förfogande tillräckliga och kvalificerade arbetskrafter

för utövande av vården om arkivalierna och att jämväl i övrigt sätta kollegiet

i stånd att fullgöra denna vård.

Av den nu verkställda utredningen framgår, att de kollegiet tillhörande

arkivalierna till väsentligaste delar härröra från kollegiets ämbetsverksamhet

i äldre och nyare tider. Undantag förekomma visserligen, men

dessa äro icke av den betydelse att de öva någon inverkan på det allmänna

omdömet. Väl är det sant att kollegiets ämbetsuppgifter under tidernas

lopp undergått betydande förändringar och att i följd därav serierna arkivalier

icke sällan innefatta jämväl handlingar avseende ärenden, som

numera falla under andra ämbetsverks handläggning — en hel del serier

har också tid efter annan avskilts från kollegiet och överlämnats till andra

ämbetsverk eller arkiv — men i stort sett gäller om kollegiets arkivalier,

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

även om dessa hänföra sig till sålunda utsöndrade verksamhetsområden,

att de allt fortfarande äro av den största betydelse för kollegiets ämbetsverksamhet.

Kollegiet intar i så måtto en särställning inom förvaltningen att

det är det enda ämbetsverk, som bland sina huvudsakliga uppgifter har

verkställandet av administrativa utredningai''. 1 sådant avseende torde kollegiet,

åtminstone vad de centrala verken angår, framför andra representera

sakkunskapen särskilt på det kamerala området. Denna sakkunskaps

obehindrade utnyttjande är av avgörande betydelse i eu mångfald olika

frågor, som beröra såväl statens och andra allmänna intressen som enskild

rätt av ofta stor ekonomisk räckvidd, såsom jord- och vattenfrågor m. m.

Det måste därför uppenbarligen för kollegiet långt mer än för andra

ämbetsverk vara ett oundgängligt behov att äga omedelbar tillgång till det

omfattande utredningsmaterial på sagda område, som finnes samlat i de

arkivalier som uppstått under kammarens och kammarkollegiets under

århundraden fortgående verksamhet. I sakens natur ligger givetvis att

detta utredningsmaterial bör sammanhållas och vara ordnat på ett sätt,

som mest effektivt och med minsta tidsutdräkt befrämjar kollegiets arbete.

Vid nu angivna förhållanden och då kollegiet vid upprepade tillfällen

under senare tid, då fråga varit om kammararkivets förenande med riksarkivet,

kraftigt framhållit de stora olägenheter, som skulle för kollegiet

uppstå om någon väsentligare del av kollegiets arkiv skulle från ämbetsverket

avskiljas, lärer det framstå såsom ett befogat krav från kollegiets

sida ej mindre att de under kollegiet lydande arkiven fortfarande bibehållas

förenade med kollegiet än även att detta sker under sådana former att

ämbetsverkets arbete icke förryckes. Så viktig arkivvården i sig själv än är,

måste beaktas, att arkivvården ej är ändamål utan medel. Arkivvården

måste därför underordnas det ändamål, arkivalierna skola tjäna.

Att det från den historiska forskningens likasom från enskilda forskares

synpunkt kunde vara önskvärt att förena kollegiets arkivalier med

riksarkivets är väl förståeligt, men denna omständighet kan ingalunda tillerkännas

avgörande betydelse gentemot kollegiets befogade anspråk. En

motsvarande centralisering på andra forskningsområden, exempelvis inom

biblioteks- eller museiväsendet, skulle naturligen också ur synpunkten av

forskares bekvämlighet vara önskvärd men har icke blivit ifrågasatt och

skulle helt visst icke heller utan stora olägenheter kunna låta sig genomföras.

Visserligen hava särskilt i äldre tider förefunnits brister i avseende

å vården om kollegiets arkivalier, men detta förhållande är ingalunda något

för kollegiet enastående utan torde ha sin motsvarighet hos flertalet centräla

ämbetsverk, och att icke ens riksarkivet härutinnan utgör något

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

undantag lärer icke kunna bestridas. De påpekade bristerna hava för

kollegiets vidkommande varit beroende dels därpå att de tjänstemän, som

haft arkivaliernas vård sig anförtrodd, i främsta rummet varit avsedda för

förvaltningsändamål och således ej haft specialutbildning för arkivvården

och ej heller kunnat ägna nödig tid åt denna och dels därpå att de för

arkivaliernas förvarande upplåtna lokalerna varit för ändamålet olämpliga

eller otillräckliga.

I överensstämmelse med vad vi nyss framhållit bör man sålunda

för lösande av den föreliggande arkivfrågan inrikta strävandena på att dels

tillgodose kollegiet med erforderligt och fullt kompetent biträde av arkivtekniskt

skolade arbetskrafter dels ock åstadkomma nöjaktiga förhållanden

med avseende å arkivlokalernas beskaffenhet och utrymme.

Vad angår det förra målet har de sakkunnigas majoritet allt för litet

beaktat den här ovan framhållna synpunkten beträffande arkivaliernas intima

samhörighet med kollegiets ämbetsverksamhet. Den har utgått ifrån att

huvudvikten skulle vara att tillgodose de arkivtekniska och de vetenskapliga

intressena.

Majoriteten kan sägas ha uppställt den föreliggande frågan sålunda:

på vad sätt skola kollegiets och den övriga förvaltningens intressen kunna

tillgodoses, då arkivvården ordnas efter som ur arkivteknisk synpunkt anses

mest rationellt?

Frågan bör däremot — sedan man funnit att det viktiga arbetsmaterial,

som ligger i kollegiets arkiv, icke lämpligen bör avskiljas från

kollegiet — rätteligen hava följande innehåll: på vad sätt skola en rationell

arkivvårds intressen kunna bäst tillgodoses, då arkivet fortfarande

bibehålies förenat med kollegiet?

Intet har förekommit, som givit berättigande åt den mening, som i

riksarkivets omedelbara ledning av kollegiets arkivvård ser den enda förutsättningen

för att åt kollegiets arkivalier bereda en fullt tillfredsställande vård.

Majoriteten har gjort sig mycken möda med att söka utreda och

belysa de missgrepp, som under gångna århundraden förekommit i avseende

å vården av kollegiets arkivalier.1 För tavlans fullständigande hade

naturligtvis varit på sin plats att majoriteten å ena sidan icke uppehållit

sig uteslutande vid de av majoriteten funna skuggsidorna utan även berört

åtskilligt, som dock, trots bristen på arbetskrafter, åstadkommits för arkivvårdens

förbättrande, samt å andra sidan låtit skuggorna även i riksarkivets

egen verksamhet komma till synes.

1 Man har gått så långt att såsom bevis på bristande vård erinra om de eldsolyckor, som

övergått arkiven (sid. 13), och om de överflyttningar, som ägt rum exempelvis till riksarkivet

(sid. 15).

9—191368

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Att av den omständigheten att iner eller mindre anmärkningsvärda

missgrepp i avseende å vården av kollegiets arkivalier må hava förekommit

under tider, då denna vård handhafts av icke arkivskolade, huvudsakligen

av utredningsgöromål upptagna tjänstemän, draga den av majoriteten förfäktade

slutsatsen att vården icke kan bliva god så länge den bibehålies

under kollegiets ledning, även om kollegiet får till sin disposition arkivskolade

tjänstemän, är uppenbarligen orimligt.

En icke minst ur praktisk administrativ synpunkt betydande olägenhet

av majoritetens förslag ligger däri att arkivvårdens skiljande från kollegiet

och hänläggande under riksarkivet och dess tjänstemän med tilllämpande

av de bestämmelser, som gälla för riksarkivet som arkivdepå,

uppenbarligen skulle medföra att kollegiets ledamöter och tjänstemän bleve

alltmera främmande för sina egna arkivs innehåll och, på sätt även i majoritetens

förslag till ändringar i riksarkivets instruktion, § 33, andra stycket,

antydes, nödgades för sina forskningar i kollegiets arkivalier söka biträde

av riksarkivets tjänstemän. Då nämnda förhållande givetvis skulle i hög

grad inverka menligt på arbetets jämna och snabba gång, skulle det tvivelsutan

snart nog leda till uppkomsten av ett behov av ökning i kollegiets

tjänstepersonal, helst personalens antal enligt det av kollegiet uppgjorda

och av riksdagen nyligen antagna nya organisationsförslaget beräknats just

med hänsyn därtill att tjänstemännen äro och bliva väl hemmastadda i det

vidlyftiga arbetsmaterialets hanterande.

Då vi sålunda på grund av vår under mer än tjugufem års arbete

i kammarkollegiet vunna erfarenhet äro livligt övertygade om nödvändigheten

för kollegiet att fortfarande ha omedelbar tillgång till huvudparten

av dess arkivalier och jämväl handhava ledningen av arkivaliernas vård

med biträde av arkivtekniskt sakkunniga arbetskrafter, kunna vi icke annat

än på det allvarligaste avråda från genomförandet av majoritetens förslag

vare sig i dettas helhet eller — såsom de sakkunnigas ordförande i sin

reservation förordat — begränsat allenast till kammararkivet.

I anslutning härtill anse vi undersökningen hava bort i sin fortgång

åsyfta att utreda vilka arbetskrafter böra ställas till kollegiets förfogande

för vården av dess arkivalier och huru ledningen av denna vård lämpligast

bör organiseras.

Innan vi ingå på det innehåll, de sakkunnigas yttrande i denna del

borde efter vår mening haft, tillåta vi oss att i vissa avseenden, däri särskilt

yttrande, utöver vad av oss i det föregående anförts, synts oss påkallat,

göra några ytterligare erinringar med anledning av det av majoriteten

framlagda förslaget (sid. 36 o. f.)

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Låter man i likhet med majoriteten huvudsakligen den historiska

synpunkten vara avgörande för kraven på erfarenhet inom arkivvårdsområdet,

torde påståendet om bristande erfarenhet på området hos kollegiet

icke kunna anses alldeles obefogat, men kollegiets arkiv får på grund av

sin fortfarande betydelse för förvaltningen icke betraktas såsom ett företrädesvis

historiskt arkiv utan i främsta rummet såsom ett förvaltningsarkiv.

Härav följer att vid ordnandet av vården om kollegiets arkiv bör

iakttagas att, förutom den rent arkivtekniska skötseln av arkivalierna, i

främsta rummet tillgodoses förr ältning sintressena d. v. s. att nöjaktig säkerhet

vinnes för att arkivet hålles i den ordning, som bäst befrämjar möjligheten

för kollegiet att fylla sin uppgift inom förvaltningen, och först

i andra rummet de historiska intressena, huru viktiga dessa än i sig själva äro.

För en tillfredsställande ledning av vården om kollegiets arkiv måste

alltså främst tagas hänsyn till att det ledande organet äger nöjaktig erfarenhet

ur förvaltningssynpunkten, och sådan lärer icke kunna frånkännas

kollegiet. Däremot kan naturligt nog icke hos riksarkivet förutsättas den

kompetens att bedöma förvaltningsakternas betydelse, som enbart kan förelinnas

hos dem, som ha att svara för de olika grenarna av förvaltningen.

De brister, som med mer eller mindre rätt kunna tillvitas kollegiet

ur synpunkten av de historiska intressenas krav, bliva till fullo avhjälpta

om, såsom kollegiet i sin framställning av år 1916 äskat, erforderligt biträde

av på arkivområdet speciellt utbildade arbetskrafter ställes till kollegiets

förfogande. ,

Givetvis är av vikt, att de avgöranden, som måste träffas på området,

ske med tillbörligt iakttagande av de grundsatser, som befunnits giltiga

inom arkivvården, men av minst lika vikt är att dessa avgöranden träffas

på sådant sätt att samlingarnas huvuduppgift, nämligen att tjäna kollegiet

till material för dess arbete, ej förryckes eller äventyras. Betryggande

garanti härför kan endast vinnas genom bibehållande hos kollegiet av arkivvårdens

ledning utan annan inskränkning än som för tillmötesgående av

de från riksarkivets sida framställda kraven här nedan av oss föreslås i

bestämmelser om riksarkivariens adjunktion i kollegiet vid handläggning

av vissa ärenden.

Såsom ovan anförts skulle en överflyttning till riksarkivet av de äldre

delarna av kollegiets arkiv bliva till synnerlig olägenhet för kollegiet.1 Om

en förening med riksarkivet av äldre arkivalier från åtskilliga andra ämbetsverk

kunnat ske utan olägenhet för dessa verk, kan detta icke åberopas

1 överenskommelsen 1907 mellan kammarkollegium och riksarkivet om överflyttning av

handlingar från kammararkivet till riksarkivet avsåg icke de äldre delarna av kammararkivet

utan förnämligast den stora massan länsräkenskaper för tiden efter 1809.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

som stöd för en liknande åtgärd i avseende å kollegiets arkiv, då kollegiet,

såsom ovan framhållits, onekligen inom förvaltningen intager en särställning

såsom ett huvudsakligen utredande verk, och det för en var, som äger

erfarenhet i fråga om utredningsarbete, måste stå klart vilken oerhörd betydelse

för arbetets skyndsamma utförande den omedelbara kontakten med

arbetsmaterialet äger.

Majoritetens uttalande (sid, 38) att kollegiet behöver lätt tillgång

till »åtminstone vissa delar» av sina äldre arkiv och dess förslag (sid. 46)

om uppställande av en 50-års gräns för arkivaliers bibehållande under

kollegiets vård kunna icke förstås annat än som uttryck för att majoriteten

befinner sig i villfarelse om vad kollegiets huvudsakliga verksamhet innebär,

särskilt då det gäller kamerala frågor.

Vid kamerala undersökningar äro de sista 50 årens handlingar sällan

av största betydelsen, utan ligger i regel huvudvikten vid att hava lätt

och obehindrad tillgång till åtskilliga serier av äldre handlingar, såsom

jordeböcker (årliga räntan), landsboksräkenskaper, konceptjordeböcker, ränteförvandlingsuträkningar,

reduktionshandlingar in. m. och, vad särskilt de

sydligare landskapen angår, jordrevningshandlingarna.

Den av majoriteten (sid 38) framkastade tanken att i riksarkivet

sammanföra det väsentligaste av allt behövligt utredningsmaterial låter sig

ej genomföra, då för kollegiets utredningar ofta krävas forskningar, förutom

i kollegiets arkiv och riksarkivet, jämväl i andra arkiv både inom

och utom huvudstaden. Emellertid bör med anledning av majoritetens

uttalande om nödvändigheten att för samma forskningsuppgift besöka dels

kammarkollegiet för att studera målets utredning och handläggning av

kollegiet och dels riksarkivet för att studera dess ytterligare handläggning hos

Kungl. Maj:t eller hos andra myndigheter än kollegiet, erinras, att sådant

åtminstone vad kollegiets befattningshavare vidkommer hör till sällsyntheterna.

Om ett måls vidare handläggning hos Kungl. Maj:t eller annan

myndighet än kollegiet vinnes i allmänhet nöjaktiga upplysningar ur kollegiets

egna samlingar av kungl. brev och departementsskrivelser. I de

fall, då kompletterande upplysningar erfordras ur riksarkivets samlingar, sker

sådant lämpligast genom inlåning till kollegiet av akten till det i målet

utfärdade kungl. brevet, respektive departeinentsskrivelsen. Aven om det

skulle ifrågakomma att för en forskningsuppgift nödgas anlita två arkiv

torde detta icke kunna anses mer oegentligt än att man för sådant ändamål

nödgas anlita t. ex. två bibliotek; ett eventuellt yrkande av kungl.

biblioteket att inom dess murar få sammanföra alla där felande andra

offentliga bibliotek tillhörande tryckalster skulle helt visst obetingat

avvisas.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Den omständigheten att kammararkivet är inrymt i annat hus än

kollegiets övriga ämbetslokaler lärer icke kunna åberopas som skäl för detta

arkivs eller dess vårds överflyttning till riksarkivet. En sådan förändring

skulle nämligen ingalunda minska utan tvärtom i hög grad öka den olägenhet

för kollegiets arbete, som alltid gjort sig kännbar till följd av det bristande

lokala sambandet. Kollegiets strävan måste givetvis gå i motsatt

riktning, nämligen att en gång få sin lokalfråga så ordnad, att samtliga dess

arkiv kunna beredas utrymme i den byggnad, där kollegiet har sin huvudsakliga

verksamhet.

Majoritetens tal (sid. 41) om vanskligheterna för »en icke arkivtekniskt

utbildad myndighet» att bedöma huruvida ett beslut i en detaljfråga

rörande arkivaliers vård etc. vore av prejudicerande betydelse och genom sina

följder av större räckvidd, synes oss alltför mycket skjuta över målet.

Att frågor handläggas av myndigheter eller domstolar utan att dessa besitta

en i varje detalj ingående sakkunskap är ju en ganska vanlig företeelse,

och det är just för sådana fall man låter sakkunniginstitutet komma till

användning. Redan det förhållandet att kollegiet, på sätt det självt yrkat,

tillföres sakkunnigt biträde för arkivvården måste utgöra en fullt tillräcklig

borgen för att de avgöranden, som kollegiet med anlitande av detta sakkunniga

biträde kommer att träffa, kunna och böra giva ett tillfredsställande

resultat. Skulle icke förty i ett eller annat fall avgörandets riktighet

skäligen kunna dragas i tvivelsmål, står det givetvis vederbörande öppet

att genom besvär underställa beslutet Kungl. Majrts prövning.

I anledning av vad majoriteten (sid. 42) anfört om de »synnerliga

fördelar», som den av majoriteten föreslagna anordningen av arkivvården

skulle erbjuda, tillåta vi oss påpeka, vad som för övrigt ligger i sakens

natur, att de tjänstemän, som enligt vårt förslag komme att anställas för

vården om kollegiets arkiv, givetvis skola icke blott — såsom uttryckligen

säges — vid tillträdet av sina befattningar äga fullt nöjaktig erfarenhet

om arkivvård utan även alltjämt med uppmärksamhet följa utvecklingen

på arkivvårdsområdet och sålunda låta sig angeläget vara att vid fullgörandet

av sitt uppdrag tillämpa de erfarenheter rörande nya metoder för

arkivaliers arkivtekniska behandling, vård och konservering m. m., som

utvecklingen medför. Vad beträffar talet om fördelen av billigare kostnader

för nyanskaffningar in. in. kan naturligen denna fördel, om den

överhuvud taget kan bliva så vidare avsevärd, lika väl vinnas genom

etablerande av samverkan härutinnan mellan kollegiet och riksarkivet.

Den föreslagna anordningen är slutligen ingalunda behövlig för fullföljden

av ordningsarbetet med kammararkivets samlingar. Detta övergående ordriingsarbete

bör, såsom vi i det följande föreslå, lämpligast tillgodoses ge
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

nom provisoriska åtgärder. Och så snart ordningsarbetet slutförts har,

oberoende av vein som har vården om kammararkivet, förutsättningen för

ett svar av det å sid. 43 angivna innehållet förfallit.

Till stöd för uttalandet om kammararkivets förment ringa betydelse

för kollegiet har (sid. 44) åberopats, att kollegiets lån därifrån under åren

1898—1917 varit relativt fåtalisra. Förklaringsgrunden därtill är enkel. De

för kollegiet behövliga upplysningar ur kammararkivets handlingar inhämtas,

förutom, där så anses lämpligt, genom remisser till kontoret, i mycket stor

utsträckning genom personliga besök. Att kollegiets lån från riksarkivet

under tidsskedet 1908—1917 varit jämförelsevis talrika beror till stor del

på det mera tillfälliga förhållandet, att kollegiet haft att handlägga de

nya löneregleringarna för rikets prästerskap och att härför synnerligen ofta

erfordrats tillgång till akterna till de gamla efter hand utlöpande löneregleringarna.

I motsats till vad majoriteten antagit (sid. 45) hålla vi före, att det

skulle visa sig omöjligt att anordna arkivvården på sätt majoriteten föreslagit,

utan att anledningar till slitningar skulle kunna förekomma. Vad

majoriteten till bestyrkande av sin uppfattning härutinnan anfört lärer

sakna all betydelse för det föreliggande fallet. Ty ett är att en myndighet

— såsom förhållandet är i de fall till vilka majoriteten hänvisat —

för arkiv- eller biblioteksvård har egen, under myndigheten lydande tjänsteman,

och ett annat att arkivvården, såsom av majoriteten nu föreslagits,

övertages av annat verks tjänstemän och således omhänderhaves av personer,

som icke subordinera under myndigheten i fråga. Något exempel på

en- anordning av sistberörda slag har majoriteten ej åberopat, och lär

något sådant ej heller kunna uppvisas inom den svenska statsförvaltningen.

Det torde ej förvåna att man från kollegiets sida med stark misstro blickar

hän mot ett sambruk av den av majoriteten förordade beskaffenheten,

där kollegiets befattningshavare skulle till ständig samvaro i sina tjänsterum

hava främmande tjänstemän, av vilka kollegiets befattningshavare

skulle vara beroende i fråga om utnyttjandet av sitt dagliga arbetsmaterial.

Och det synes oss därjämte innebära ett överraskande anspråk på självuppgivelse

hos kollegiet, då man fordrar att kollegiet skulle till en främmande

myndighet överlåta bestämmanderätten över detta arbetsmaterial,

av vilket kollegiets verksamhet är helt beroende.

Det vill för övrigt synas som om majoriteten icke satt sig in i kollegiets

förslag av den 6 oktober 1916, då den till stöd för sitt eget förslags

påstådda företräde kunnat göra följande uttalande (sid. 45): »Det

förevarande förslaget skulle tydligen medföra den fördelen, att arkivvårdaren

skulle äga särskild utbildning för sina arkivvårdande åligganden och

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

vara fri från andra ämbetsgöromål, medan däremot kollegiets övriga tjänstemän

skulle i huvudsak fritagas från arkivvårdsgöromålen». — Detta är

ju nätt upp alldeles detsamma, som kollegiets förslag avser.

Såsom motivering till sitt i ämnet avgivna förslag har majoriteten

framlagt två redogörelser, avseende den ena de under kollegiet lydande arkivens

omfattning och tillstånd (sid. 9) och den andra tidigare förslag till

förbättrad arkivvård (sid. 19).

På grund av dessa redogörelsers ändamål att tjäna majoriteten såsom

motiv för dess förslag rörande organisationen av kollegiets arkivvård ha

redogörelserna icke, såsom varit önskvärt, hållits strängt objektiva utan ha

inriktats på att — utan att erkänna några förtjänster i avseende å den av

kollegiet utövade arkivvården — uppsöka och beskriva de felgrepp, som

enligt majoritetens mening under århundradenas lopp gjort sig gällande i

avseende å denna vård, och därigenom förskaffa majoriteten underlag för

sin uppfattning om kollegiets förmenta oduglighet såsom arkivvårdare icke

blott under gångna tider, då ämbetsverket saknat arkivmässigt utbildat biträde,

utan även för framtiden, om det också erhölle sådant biträde. Ett

genomläsande av redogörelserna efterlämnar intrycket av att arkivalierna

befinna sig i ett genomgående kaotiskt tillstånd. Ett väsentligt olika intryck

erhåller emellertid den, som avlägger ett personligt besök i arkivlokalerna,

såsom vi varit i tillfälle att erfara, då av skilda anledningar olika vederbörande

haft anledning att på platsen bilda sig ett omdöme om arkivens

tillstånd och behov.

Vad som än må vara att från vår sida säga om ifrågavarande redogörelser,

äga de åtminstone den förtjänsten, att de giva det kraftigaste

stöd åt den även av kollegiet i skrivelsen den 6 oktober 1916 uttalade uppfattningen

om behovet av en särskild för arkivvården avsedd tjänsteman.

Ehuru omförmälda redogörelser, såsom av det anförda framgår, innehålla

åtskilligt, som ej kan av oss godtagas, har det synts oss obehövligt

att beröra annat än vissa stycken därur. Härvid finna vi oss föranlåtna

att gå in även på vissa delar av framställningen, som efter vår uppfattning

icke äro av relevant betydelse för den föreliggande frågans bedömande

men vid vilka majoriteten synbarligen lagt ganska stor vikt. Vi syfta

härvid bl. a. på majoritetens utläggning om det 1897 påbörjade ordningsarbetet.

På grund av den polemiska läggning, majoritetens behandling av

denna fråga erhållit, ha vi tyvärr ej kunnat undgå att åt vårt yttrande härutinnan

giva ett innehåll, som måhända kommer att även det uppfattas såsom

polemiskt. Att vi i detta sammanhang framdragit ett par exempel på att

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

man i senare tid även inom riksarkivet ordnat arkivalier efter principer,

som nu underkännas, har skett i nödvärnssyfte. Behovet av detta argument

å vår sida beklagas desto mer, som vi inom de sakkunniga sökt

göra gällande, att för den föreliggande frågans avgörande vore av betydelse

— väl det nuvarande tillståndet i avseende å arkivalievården inom

kollegiet — men ingalunda de försyndelser, som man med utgångspunkt

från de nu gällande arkivvårdsprinciperna anser hava under gångna tider

ägt rum.

Vad då angår nu ifrågavarande av majoriteten framlagda redogörelser,

finna vi oss först och främst böra framhålla, att det efter vår mening är

en missuppfattning av majoriteten att, så som skett, i begreppet särskilja

det s. k. kammararkivet från kollegiets övriga arkiv. Kammararkivet kan

och bör ingalunda betraktas som ett avgränsat arkiv, d. v. s. som något

från kollegiets övriga arkiv skilt, från kollegiet utsöndrat och särställt,

utan är en integrerande del av kollegiets arkivaliebestånd, fastän det till

följd av lokalförhållandena kommit att få ett slags avgränsning.

Den uppdragna skillnaden mellan kammarens och kammarkollegiets

ämbetsarkiv i egentlig mening och andra i kammararkivet befintliga handlingar

är missvisande. Av lokalräkenskaperna inkommo t. ex. jordebokshandlingarna

icke endast för granskning utan för att även vara underlag

för kammarens eller kollegiets ämbetsverksamhet i övrigt. Att, på sätt

som skett, vilja avgränsa de lokala förvaltningsområdenas räkenskaper från

1500- och 1600-talet från kammarens egentliga ämbetsarkiv synes också

strida mot den nuvarande riksarkivariens närmaste företrädares uppfattning

härutinnan, i det att denne, enligt en 1910—11 års arkivsakkunnige

tillhandahållen redogörelse för arkivförhållandena, betecknat åtminstone

»de s. k. landskapens handlingar eller fogderäkenskaperna» såsom »en viktig

del av kammarens äldre arkivalier».

1 fråga om de förändringar kammararkivserierna undergått vid 1600- talets slut och 1700-talets början säges, å sid. 10, att huvudbeståndsdelen i

kammararkivet från denna tid och till våra dagar blir »i långt mer övervägande

grad än tidigare de av kammarrätten reviderade räkenskaperna,

vilka efter fullbordad granskning överlämnats till kammararkivet.»

Härvid är att märka, att räkenskapernas granskning icke uteslutande

tillkom kammarrätten eller, såsom denna benämndes ända till slutet av

1700-talet, kammarrevisionen utan ännu långt in i senare tid i visst avseende

handhades av kammarkollegiet, som ock övervakade räkenskapernas

avgivande inom behörig tid. Sålunda skulle samtliga behörigen avslutade

svenska förvaltningsräkenskaper — med undantag möjligen av vissa amira
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

litetsräkenskaper — insändas till kammarkollegium för granskning och förvar.

Kollegiets granskning avsåg riktigheten av in- och utgående balans

(den s. k. proberingen) samt räkenskapens form. Kammarrätten, som skulle

verkställa detalj revisionen, bekom sedermera räkenskaperna mot vanligt lånekvitto.

Detta förhållande gällde i huvudsak intill utgången av år 1825,

då kammarkollegiets avräkningskontor indrogs (kungl. skrivelsen den 14

december 1825, tillägg till S. F. S. 1825, s. 84). De till kollegiet dittills

ingående räkenskaper, vilka tillhört avräkningskontorets handläggning,

(expensmedelsräkningar, arméns räkenskaper o. s. v.) insändes efter denna

tid direkt till kammarrätten, som efter verkställd revision överlämnade dem

till kollegiet för förvar. De under provinskontoren lydande räkenskaperna

fortforo att behandlas på förut nämnt sätt till dess genom kungl.

kungörelsen den 10 april 1828 angående gränserna mellan kammarkollegii,

statskontorets och kammarrättens befattningar med uppbörds- och

räkenskapsverket samt de jämkningar i dessa verks instruktioner, som därav

bliva en följd (S. F. S. 1828 s. 1665), förordnades, att med undantag

av jordeböckerna alla kronans räkenskaper, vare sig landsböcker eller

andra redogörelser för medel anslagna till civila eller militära föremål,

skulle årligen till kammarrätten inlämnas inom den för varje räkenskaps

avgivande stadgade tid, däröver kammarrätten hade att vaka.

De till kammarkollegiet insända räkenskaperna synas i icke mindre

grad utgöra delar av kollegiets arkiv än övriga till kollegiet insända handlingar.

Följaktligen torde samtliga till kammaren eller kammarkollegiet

författningsenligt eller på grund av särskilda föreskrifter insända eller

infordrade räkenskaper vara att anse såsom delar av kammarkollegiets

arkiv (kammararkivet).

Då vid reduktions- och likvidationskommissionernas upplösning slutförandet

av deras återstående åtgärder överlämnades till kammarkollegiet,

följer därav, att deras äldre handlingar blevo en integrerande del av kollegiets

arkiv.

Någon en gång för alla giltig tidsgräns mellan kammararkivets och

de övriga kontorens handlingar kan ej lämpligen uppställas, utan bör fördelningen

mellan kammararkivet, å ena, och de övriga tre kontoren, å

andra sidan, kunna rättas efter behovet för utredningsarbetet; det är ej

blott »här och var», handlingar före år 1680 äro kvar i nämnda tre kontor,

utan är så förhållandet med åtskilliga betydande serier, jordrevningshandlingar,

jordeböcker etc.

Vad angår uttalandena om kammararkivets olika lokaler, — huvudlokalerna

i huset n:r 13 vid Birgerjarlstorg, tornrummen i n:r 16 Birgerjarlstorg

och i gamla riksbankhuset — samt om konserverandet av dess

10—191366

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

fukt- och brandskadade handlingar (sid. 12 o. 13) överensstämma dessa i

huvudsak med de anmärkningar, soin härutinnan framställdes av 1918 års

statsrevisorer; och torde det tillåtas oss att här åberopa kollegiets i anledning

därav den 18 januari 1919 avgivna utlåtande av följande lydelse:

»Med anledning av revisorernas påpekande dels i fråga om arkivkontorets

huvudlokal i huset med adressnummer 13 vid Birgerjarlstorg, att densamma,

som bland annat inrymmer jordeböcker och andra handlingar av största vikt för

svenska folkets inre historia allt ifrån 1500-talet, syntes med sin myckna träinredning

icke besitta den brandsäkerhet, som borde tillkomma förvaringsrum för

handlingar av så oersättlig beskaffenhet, samt dels beträffande arkivkontorets förvaringslokal

i två »källarrum» i tornet till huset med adressnummer 16 vid Birgerjarlstorg,

att denna lokal, belägen omedelbart intill vedkällare, icke kunde,

bland annat ur eldsläckningssynpunkt, anses tillfredsställande, har kollegium

påkallat lokalernas besiktning av Stockholms stads brandchef, vilkens däröver

avgivna yttrande härjämte bifogas i bestyrkt avskrift.

Därav framgår att brandchefen — med uttalande att huvudlokalen på

grund av vissa av honom nr brandsäkerhetens synpunkt påpekade förhållanden

torde i sitt nuvarande skick utan tvekan kunna betecknas som mindre lämplig som

arkivlokal — för att i görligaste mån förminska eldfaran och spridningen av en

utbruten eldsvåda föreslagit vidtagande av vissa närmare angivna åtgärder i avseende

å denna lokals inredning. Med avseende å lokalen i tornet, vilken såsom belägen

ganska högt över gatulinjen väl näppeligen torde kunna betecknas som källarrum

— den var för övrigt för några år sedan ifrågasatt att tagas i anspråk till tjänsterum

— har brandchefen föreslagit, att, enär densamma är belägen invid en (av

kammarrätten disponerad) vedkällare, varest arbete synes försiggå vid belysning

av fotogenlampor, dess dörr måtte enligt anvisning försättas i brandhärdigt skick

och nyssberörda vedkällare förses med elektrisk belysning.

Med hänsyn till vad brandchefen sålunda anfört har kollegium nu beslutit

föranstalta om närmare utredning angående lämpligaste sättet och kostnaderna

för verkställandet av de av honom föreslagna säkerhetsåtgärderna; och har kollegium

för avsikt att, så snart sådan utredning föreligger, hos Eders Kungl. Maj:t

göra den framställning i ämnet, som befinnes av omständigheterna påkallad.

I detta sammanhang torde vara lämpligt erinra därom, att den nuvarande

riksarkivariens företrädare, E. Hildebrand, på sin tid, med stöd av innehållet i

en av en tjänsteman i riksarkivet avgiven promemoria rörande en av denne på

uppdrag av Hildebrand företagen inspektion av ifrågavarande huvudlokal, i skrivelse

till dåvarande chefen för finansdepartementet framställde åtskilliga anmärkningar

med avseende å lokalens lämplighet för sitt ändamål samt förklarade sig

Eå grund därav och i övrigt andragna skäl böra — såsom ock sedermera skedde —

os Eders Kungl. Maj:t gorå framställning om vidtagande av åtgärder för att på

riksgäldskontorets forna tomt få till stånd en tillbyggnad till riksarkivet, avsedd

bland annat för nya lokaler åt kammararkivet. I häröver den 20 april 1917 avgivet

yttrande erinrade kollegium bland annat om de högst betydande förbättringar,

lokalen under senare år undergått samt uttalade beträffande lokalens beskaffenhet,

att, »om än lokalen givetvis icke uppfyller de anspråk, som böra ställas

j)å en modern arkivlokal, densamma likväl numera befinner sig i så väsentligt

förbättrat skick, att uppförandet av en ny byggnad för kammararkivets räkning

opaginerad Kontrollera mot PDF

näppeligen kan anses som en nödvändig statsutgift». Överintendentsämbetet, som

därefter hördes, anförde i skrivelse den 15 maj 1917, att ämbetet funne sig

kunna och böra till fullo instämma i vad kammarkollegium sålunda yttrat, varutöver

ämbetet icke hade något att för egen del tillägga.

Riksdagens revisorer ha vidare anmärkt, att hyllinredningen i de båda

nedre bottnarne inom huvudlokolen vore olämplig, i det att avstånden mellan

hyllfacken vore så ringa, att arkivalierna måste förvaras stående med ryggen upp,

vilket vore skadligt för handlingarna bland annat genom deras nötning vid bandens

utdragande och inskjutande.

Enahanda anmärkning framställdes även av Hildebrand uti hans ovanberörda

skrivelse till chefen för finansdepartementet. I anledning därav yttrade

kollegium den 20 april 1917 följande: »De flesta hyllorna å mellersta och nedre

bottnarna äro fortfarande inrättade för liggande volymer, vilka sedan gammalt

varit placerade med ryggen upp, en anordning, som i riksarkivariens skrivelse

betecknas som ''mycket olycklig’. Att denna anordning är mindre tillfredsställande

torde icke kunna bestridas, då arkivalierna härigenom, i händelse av oaktsamt

hanterande vid nedtagande och uppsättning, i tidernas längd utsättas för nötning,

men, såvitt erfarenheten hittills givit vid handen, har någon skada i sådant hänseende

icke i nämnvärd mån förekommit. Ehuru sålunda riksarkivariens uttalande

härom torde kunna anses betydligt överdrivet, är kollegium med honom ense därom,

att en ändring härutinnan är önskvärd; och har kollegium redan länge varit

betänkt på att gå i författning om en sådan förändring av hyllfacken jämväl på

dessa bottnar, att de anpassas vare sig för upprättstående volymer eller för volymer

liggande på sidan. Vidare åtgärder för ett sådant arbetes bringande till

verkställighet ha dock till en början måst undanskjutas för den vida angelägnare

frågan om värmeledningens införande och efter den frågans lösning ansetts böra

med hänsyn till den i senare tid inträdda nödvändigheten att iakttaga största

möjliga sparsamhet tillsvidare anstå».

Kollegium åberopar nu detta sitt yttrande med tillägg, att kollegium icke

skall underlåta att, så snart väsentligt förbättrade ekonomiska förhållanden inträtt,

vidtaga erforderliga åtgärder för åvägabringande av den ifrågasatta förändringen

med hyllinredningen.

I underdånig skrivelse den 5 oktober 1916 har kollegium gjort framställning

bland annat om ämbetsverkets omorganisation och därvid föreslagit uppförande

på kollega stat av en i erforderliga hänseenden fullt kvalificerad tjänsteman

för kandhavande av den arkivtekniska vården om ej blott första arkivkontorets

utan även de till övriga under kollegium lydande kontor hörande arkivalier.

Därest kollega berörda förslag vinner statsmakternas godkännande, lärer

bliva nöjaktigt tillgodosett, vad revisorerna påpekat i fråga om såväl ordnande

och förtecknande av den i första arkivkontoret befintliga, kvantitativt mindre

betydande, rest av ännu oordnade handlingar som ock konserverandet av fukt- och

brandskadade handlingar. Vad särskilt det senare beträffar tillåter kollegium sig

fästa uppmärksamheten på, att sedan många år i första arkivkontoret pågår lagningsarbete

å fukt- och brandskadade handlingar, vilket arbete numera bedrives

av ej mindre än tre därför utbildade bokbinderskor, samt att dessa under vederbörande

arkivaries överinseende alltsedan början av år 1917 handledas av en på området

synnerligen framstående fackman, bokbindaren Arvid Hedberg. Konserverings
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

arbetet torde följaktligen kunna sägas redan nu vara ordnat på ett ganska tillfredsställande

sätt.

Vidkommande slutligen revisorernas uttalande om första arkivkontorets förvaringslokaler

i det norra av riksbankens förutvarande hus vid Järntorget instämmer

kollegium till fullo däri, att dessa lokaler, av vilka dock åtminstone de mot

Skeppsbron vettande rummen näppeligen kunna betecknas som mörka, i sitt nuvarande

skick äro föga tillfredsställande som arkivlokaler. Det är också allenast den

omständigheten att den stora massan av där förvarade handlingar, länsräkenskaper

för tiden Idol—1908, i stort sett näppeligen kan anses vara av oersättlig

beskaffenhet, helst stora delar av dessa räkenskaper i dublettexemplar förefinnas

i landsarkiven eller hos länsstyrelserna och dessutom en ganska långt gående

utgallring bland dem kan vidtagas, som föranlett kollegium att åtminstone ännu

låta bero vid hittills gjorda försök att vinna förbättring i dessa handlingars förvaringssätt.

Kollegium ställer sig ingalunda avvisande mot den tanken att åtminstone

högst betydande delar av där förvarade räkenskaper kunna beredas förvaringsplats

i någon depå med mindre centralt läge i huvudstaden eller utanför densamma,

men då härför torde krävas byggnadsföretag av nog så kostsam beskaffenhet, synes

det för dessa kostnaders hållande inom måttliga gränser vara nödvändigt att före

denna frågas avgörande bringa till lösning den av 1910 års arkivssakkunniga

framförda, kollegium veterligen ännu ej slutbehandlade frågan om utgallring av

vissa delar av bland andra länsräkenskaperna. Till belysande av vilken avsevärd

besparing i utrymmesbehovet, som genom en dylik utgallring står att vinna, torde

det vara nog att här anföra en enda uppgift från de undersökningar, som lågo

till grund för omförmälda arkivsakkunnigas förslag: Malmöhus läns räkenskaper

för år 1905 upptaga ett hyllutrymme av Il s meter, utgallras kunna verifikationer

till ett omfång av 7 meter, erforderligt hyllutrymme efter gallringen alltså

4 s meter eller en besparing i hyllutrymme av icke mindre än 60 procent. Vilken

avgörande betydelse gallringsfrågans lösning av de sakkunniga tillmättes framgår

också därav, att åtminstone majoriteten av dem — däribland undertecknad

Dufwa — obetingat fann sig böra i avbidan därpå undanskjuta de från riksarkivets

sida då framförda nybyggnadskrav.

Huruvida det norra gamla riksbankshuset lämpligen bör, emot vad 1909

års statsrevisorer och 1910 års riksdag ifrågasatt, användas på annat sätt än för

nu ifrågavarande ändamål, lärer det icke tillkomma kollegium att yttra sig om.»

Härutöver kan tilläggas att byggnadsstyrelsen numera (mars 1919)

till kollegiet inkommit med kostnadsförslag för genomförandet av de av

Stockholms stads brandchef föreslagna anordningar för befrämjande av

brandsäkerheten inom kammararkivets lokaler i husen n:r 13 och 16 vid

Birgerjarlstorg; och har styrelsen därvid förmält sig icke ha något att i

huvudsak erinra mot berörda anordningar.

Skildringen av »Arkivens behov av förbättrad vård» är i vissa delar

icke så litet överdriven, och särskilt då det gällt att framhäva »avsevärda

brister i nuvarande ordning inom arkivet» har man medtagit uppgifter,

som vid närmare granskning befinnas ohållbara.

t

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Detta gäller exempelvis den å sid. 14 omtalade undanflyttningen av

handlingar, vilken i ganska ringa utsträckning befunnits nödig på grund

av utrymmesskäl. Dessa liksom tilläventyrs andra mindre fördelaktiga

lokalförhållanden torde emellertid bliva avhjälpta, därest det av kollegiets

beslutade nya organisation uppkomna behovet av utökat lokalutrymme

varder, såsom är att förvänta, vederbörligen tillgodosett. Då man säger

(sid. 17) att, sedan kollegiets kontor (utom kammararkivet) blivit underkastade

arkivstadgan av år 1900, förteckningar enligt denna stadga i följd

därav blevo upplagda över därvarande samlingar, bör emellertid observeras,

att även före den tiden funnos fullt nöjaktiga förteckningar över berörda

kontors samlingar, ehuru dessa äldre förteckningar såsom icke uppställda

på sätt den nya arkivstadgan föreskriver måst omarbetas och i vissa delar

föras fram till år 1902.

Det kan icke heller undgå att väcka en viss förundran att man ansett

sig böra omnämna t. ex. att buntar av handlingar i forna tider kunnat

förses med påskrifterna »umbärliga handlingar», »odugliga handlingar»,

"handlingar utan värde» (sid. 15) samt att man av den omständigheten

att dylika anteckningar blivit å buntarna anbragta dragit den slutsatsen,

att »en följande generation av tjänstemän varit ur stånd att ordna och

förteckna dem».1)

De framställda anmärkningarna mot det 1897 igångsatta ordningsarbetet

i kammararkivet (sid. 21 o. f.) grunda sig nog ofta på, att den ej

kameralt erfarne arkivmannen har svårt att sätta sig in i den ordning, som

för utredningsarbetet är fördelaktigast.

De handlingar, som under ordningsarbetet i kammararkivet blivit

såsom tillhörande serier i kollegiets övriga kontor upplämnade till kollegiet

och ännu vänta på inordnande eller förtecknande, äro icke av så överväldigande

mängd att för arbetet därmed kan erfordras någon avsevärt lång

tid; de omfatta, vad advokatfiskalskontoret beträffar, 139 buntar och förandra

arkivkontorets vidkommande 116 buntar, krävande en hyllängd av respektive

14,25 och 11,90 meter eller tillhopa 255 buntar och 26,15 meter

hell ängd.

Åtskilligt har ordats om det mindre lämpliga system, efter vilket

de i kollegiets arkiv befintliga ämnesserierna skulla blivit upplagda. Man

har visserligen icke gått så långt att helt utdöma denna sedan gammalt

existerande och även i senare tid bedrivna dossierbildning, men icke ringa

möda har nedlagts på att försöka få den att framstå såsom något mera

enastående exempel på planlösa eller inkonsekventa åtgärder. Det amnärkes

'') Från äldre tid härstammande buntar med angivna påskrifter lära ha funnits i

kammararkivet men ingått i ordningsarbetet på 1890-tälet.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

sålunda till en början att tillräcklig vägledning icke förefunnes till upplysning,

varför vissa handlingar uttagits att bilda särskilda grupper. Häremot

torde endast behöva erinras att detta för den erfarne kameralisten

i regel torde vara fullt klart. Att akter av alldeles samma slag kunna

återfinnas på vitt skilda håll är en anmärkning, vars giltighet givetvis är

beroende på vad man förstår med »akter av alldeles samma slag». Meningarna

härom kunna helt visst mellan historikerna och förvaltningstjänstemännen

i åtskilliga fall ej oväsentligt divergera. Vad kollegiets dossierer

beträffar, har man vid bildningen av dem nog i regel sökt iakttaga att

akter, som ur förvaltningssynpunkt äro av samma slag, kommit att ingå

i samma dossier, men även om dossierbildningen i ett eller annat fall skett

mindre lämpligt, vore det dock med hänsyn till utredningsarbetet mindre

lyckligt, om sådana dossierer skulle i onödan brytas. Att alla akter av

ett visst slag uttagas och föras till den dossier, vars titel utmärker dem

såsom behandlande ett visst ämne, är väl ur arkivvårdssynpunkt önskligt,

men säkerhet för att så verkligen skett lärer knappast kunna förefinnas i

något förvaltningsarkiv av större omfattning, och ur utredningssvnpunkt

är så icke heller behövligt, då huvudvikten givetvis ligger därpå att akter,

som verkligen innehålla upplysningar om de för en viss frågas bedömande

relevanta fakta, samlas i dossiern, medan det däremot ur angivna synpunkt

är tämligen likgiltigt varest sådana ofta inkommande akter, som icke kunna

tjäna sagda ändamål, bliva placerade. Att i kontorens diarier eller remissböcker

icke alltid finnas anteckningar om de uttagna handlingarna torde

vara ett förhållande, som återfinnes i varje större förvaltningsarkiv, där

särskilda arbetskrafter för arkivvården icke stått till förfogande. Den brist,

som för kollegiets vidkommande härutinnan förefunnits, är ett av de skäl

som föranlett kollegiets framställning om anställande hos kollegiet av en

särskild arkivvårdare, och blir det självfallet också en av dennes uppgifter

att komplettera befintliga förteckningars uppgifter om dossierbuntarnas

innehåll, i den mån sådant skäligen kan anses behövligt.

Majoritetens kritik över dossierbildningen i kollegiets arkiv liksom

ock över ordningsarbetet i kammararkivet torde böra åtskilligt mildras, när

man betraktar följande samlingar i riksarkivet:

»Acta ecclesiastica» — »Bibliografica» — »Biografica» — »Bomärken»

— »Bondeförtryck» — »Bondeoroligheter» — »Brännvin» — »Ceremonialia»

— »Dueller» — »Fiske» — »Handel och sjöfart» — »Industri»

— »Jordbruket och dess binäringar» — »Juridica» — »Kommunikationer»

— »Lotteri» — »Medicinalväsen» — »Passväsendet» — »Rangordningar»

— »Skön konst och teater» — »Stipendier» — »Städers

acta» — »Svenska uppbringningar (Kaperier)» — »Tjänstefolk och

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

legohjon» — »Trolldomsväsendet» — »Varuvärden» — »Överflödsför
ordningar»

m. m.

Dessa efter innehållet sammanförda serier i riksarkivet torde sammanlagt

uppgå till nämare ett par hundra meter hyllängd.1)

Det anmärkningsvärda är att åtskilliga av riksarkivets ovannämnda

samlingar till väsentliga delar bildats av förutvarande ursprungsserier, såsom

de synnerligen viktiga serierna revisionsakter (justitiehandlingar) 1700

—1789 och suppliker till Kungl. Maj:t, vilka serier till obotlig skada för

forskningen slaktats för att sedan aldrig kunna fullt återställas.

Behandlingen av omförmälda justitierevisionsakter kan också åberopas

såsom ett belysande exempel på fall, då vid omordnandet efter de för tillfället

i riksarkivet rådande arkivprinciper sagda omordnande ej skett på det

för administrationen lämpligaste sätt. Härmed förhåller sig nämligen så, att,

sedan jämlikt de genom nådiga brevet den 5 juni 1885 i huvudsak efter

riksarkivets förslag bestämda allmänna grunder utgallring ifrågakommit av

sådana justitierevisionens handlingar för sagda tidsskede, som prövades vara

utan värde såväl för regeringsärendenas och rättsskipningens behöriga

hand havande som för den historiska forskningen, ett synnerligen stort

antal av de till berörda serie hörande för den administrativa forskningen

ofta viktiga handlingar, som förr varit ordnade i årsföljd, blivit, där de ej

förstörts, inordnade efter ämnet på vitt skilda håll2), varigenom efter vad

erfarenheten ådagalagt dessa handlingar, där de ännu äro i behåll, ofta blivit

synnerligen svåra att uppsöka.

Ett annat exempel på för administrationen olämpligt omordnande

i riksarkivet är serien »regala pastorat» bland acta ecclesiastica, vilken serie

för kollegiet såväl som för Kungl. Maj:t ännu har synnerlig vikt. Från

denna, helt säkert tidigt, om ej från början, såsom ett helt sammanhållna

serie har nämligen med tillämpning av ursprungsprincipen avskilts flertalet

av myndigheternas skrivelser o. d. och lagts var på sina håll, varvid väl

t. ex. de tabeller som åtföljt dem fått ligga kvar men oftast utan att

åtminstone å dem gjorts en anteckning om de skrivelser, med vilka de insänts.

Xu omförmälda (och flera andra här förbigångna) exempel på ur

administrativ synpunkt olämpligt omordnande i riksarkivet vinna emellertid

sin naturliga förklaring däri, att man ej med skäl kan fordra av en

arkivman, huru väl hemmastadd han än är på arkivteknikens och historiens

*) Enligt uppgift äro desamma numera under omordnande.

2) t. ex. i följande särskilda samlingar: »Academica» — »Balansmål» — »Befordringsvägen

— »Bondeförtryck» — »Bondeoroligheter» — »Brännvin» — »Dueller» — »Ecclesiastica»

— »Fideikommiss» — »Högmålsbrott» — »Kulturhistoria» — »Skogsväsen» —

»Skolväsen» — »Tryckfrihet» — »Ämbetsmäns förseelser» — »Överflöd och yppighet» etc.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

område, att han, om han ej haft för ändamålet lämplig och tillräcklig

administrativ tjänstgöring, skall kunna med lika trygghet" för administrationen

som den arkivman, vilken genom sådan tjänstgöring skolats i dylika

saker, ordna för administrationen ännu viktiga handlingar på för denna

lämpligaste sätt eller vid varje tidpunkt bedöma den betydelse en handling

eller serie ännu kan hava för administrationen.

Ett förfarande sådant som det beträffande justitierevisionsakterna

ovan anmärkta har icke förekommit vid ordningsarbetet i kammararkivet.

De jämförelsevis fåtaliga innehålisserier, som där finnas, ha till väsentligaste

delar bildats av fullkomligt i oordning varande handlingar, vilkas

ursprungssammanhang varit ytterst svårt och ofta omöjligt att rekonstruera.

I sammanhang med redogörelsen för det år 1875 av dåvarande löneregleringskommitté

framlagda men av kammarkollegium avstyrkta förslaget

om kammararkivets förenande med riksarkivet har majoriteten (sid. 21)

förmenat, att kollegiets invändning mot förslagen vilade på ett missförstånd

av detsamma. Missförståndet torde emellertid stanna på majoritetens sida,

i det att kollegiet uppenbarligen icke betraktade saken ur lokalsynpunkt,

såsom majoriteten nu gjort, utan med utgångspunkt från det faktiska förhållandet

att kammararkivet är en tillhörighet till kollegiet, fäste sig vid

den söndring av arkivet, som ur förvaltningssynpunkt skulle uppkomma

genom förslagets realiserande.

Beträffande det 1897 igångsatta ordningsarbetet i kammararkivet

har (sid. 22) såsom totalomdöme av majoriteten uttalats, att det visserligen

medfört ett uppröjningsarbete bland mer eller mindre oordnade arkivalier,

vilka därpå till största delen fördelats på serier och bragts i viss

ordning samt försetts med nya omslag, men att det icke medfört någon

tillfredsställande ordning. Till stöd härför ha såsom huvudanmärkningar

angivits, att man brustit i arbetets planläggning, att endast i vissa fall

rationella principer blivit tillämpade, (något som dock blivit fallet under

arbetets allra sista tid), att samverkan mellan kammar- och riksarkivet vid

ordnandet av likartade serier ej ägt rum, samt att de vid arbetet knutna

mera tillfälliga befattningarna besatts med sökande, av vilka ingen vid

tillträdet ägt någon längre arkivvana.

Vad då först angår arbetets planläggning och de principer, efter

vilka detsamma utförts, torde det för en var i förhållandena initierad vara

fullt . klart att det icke redan från begynnelsen kunde upprättas någon i

detalj utformad plan för ordnandet av ifrågavarande handlingar. Det

gällde givetvis först att vinna närmare kännedom om det omfattande full
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

komligt kaotiska materialets olika beståndsdelar, och härför fordrades till

eu början att få detta material sorterat i huvudgrupper efter lämpligt

enligt gällande arkivprinciper antagligt system. Först sedan detta s. k.

grovordnande skett, kunde man gripa sig an med handlingarnas fördelande

i serier efter mera detaljerade planer. Den ursprungliga planen för det

huvudsakliga ordnandet eller handlingars sammanförande i vissa huvudgrupper

uppgjordes av den i februari 1897 för ett år tillförordnade biträdande

arkivarien i kammararkivet, dåvarande amanuensen därstädes och

e. o. amanuensen i riksarkivet numera arkivarien A. E. Afzelius. Denna

plan, som delgavs kollegiet uti ett av Afzelius i september 1897 till kollegiet

avlåtet tjänstememorial, innehöll bland annat en redogörelse för de

olika huvudgrupper, i vilka handlingarna under skilda tidsskeden läto sig

sammanföras, och fastslog såsom huvudregel för ordningsarbetet att handlingarnas

sammanförande i serier borde så vitt möjligt ske i enlighet

med de normer, varefter riksarkivets likartade samlingar vid denna tidpunkt

voro ordnande d. v. s. i de flesta fall efter innehållet. I överensstämmelse

härmed uppgjordes också inom kammararkivet en översikt av

de särskilda huvudgrupper, som vid de huvudsakligen av spridda blad

bestående materialets sammanförande i huvudgrupper efter innehållet kunde

uppkomma. Denna översikt underställdes dåvarande riksarkivarien Odhners

granskning och först sedan densamma blivit av honom godkänd fullföljdes

med ledning därav arbetet med de oordnade handlingarnas sammanförande

i huvudgrupper. Detta arbete avslutades i november 1899, varefter vidtog

huvudgruppernas fördelande i serier och slutliga ordnande.

Aven om det för detta efterföljande arbete med ordnandet av de

särskilda serierna icke ansågs behövligt att för varje serie skriftligen fixera

en detaljplan blev detta dock i åtskilliga fall iakttaget, och föregingos

dessa detaljarbeten i regel av noggrannt övervägande av lämpligaste sättet

för utförandet ofta efter överläggning med arkivets dåvarande inspektor

kammarrådet, numera regeringsrådet G. Thulin.

Det vill dock synas som om i själva riksarkivet först i senare tid

och ej heller där för varje fall tillämpats att detaljplaner för ordningsarbeten

blivit skriftligen fixerade. Så torde åtminstone framgå av följande

uti ett underdånigt utlåtande den 16 februari 1903 av den dåvarande

riksarkivarien gjorda uttalande: »Här vill jag för övrigt endast i under
dånighet

erinra om vad jag i min årsberättelse för 1902 redan anfört,

nämligen att för det mindre antal serier i riksarkivet,''där sådant behövdes,

skriftligt motiverade planer till ordnande numera uppgöras för att sederinera

efter diskussion på arkivariesammanträden av mig fastställas».1

1 Kursiveringarna gjorda av reservanterna.

11—191366

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Något livligare intresse för de vid ordningsarbetet i kammararkivet

tillämpade planer synes åtminstone på den tiden icke ha lagts i dagen

från riksarkivets sida. I ett av kammarkollegium den 30 maj 1902 avgivet

utlåtande angående möjligheten av eu närmare samverkan mellan

kammararkivet och riksarkivet vid ordnandet av likartade samlingar åberopar

sålunda kollegiet — efter omnämnande bland annat att den dåvarande

riksarkivarien i ett föregående, rörande samma ämne till Kungl. Maj:t

avgivet yttrande förklarat att han icke hade sig bekant, vilken plan som

följdes vid kammararkivets ordnande — följande uttalande av kamrnarararkivarien:

»Vad slutligen beträffar den plan, som vid ordningsarbetet

inom kammararkivet följdes, så finnes densamma närmare angiven uti ett

antal under senare år till kungl. kammarkollegium från arkivet avgivna

memorial med bilagor, och får jag med anledning av riksarkivariens uttalande

att han icke äger närmare kännedom om sagda plan meddela, att

vördsamma uppmaningar att under hand därom taga kännedom icke

saknats».

Sedan, såsom ovan anförts, ordningsarbetet i kammararkivet påbörjats

och några år bedrivits i enlighet med de normer, efter vilka likartade

samlingar i riksarkivet voro ordnade, började under loppet av år 1900 den

s. k. proveniens- eller ursprungsprincipen att inom riksarkivet arbeta sig

fram vid utförandet av ordningsarbete av ifrågavarande slag. Den lägger

första och största vikten vid en handlings härkomst, när det gäller dess

inordnande. Det är på denna princip, som de av riksarkivarien Hildebrand

framlagda och genom nådiga kungörelsen den 22 maj 1903 fastställda

allmänna grunderna för ordnande och förtecknande av vissa offentliga

arkiv stödja sig.

Uti en vid 1901 års riksdag väckt motion föreslogs, att det då begärda

anslaget till fortsatt ordnande och registrerande av kammararkivets

handlingar skulle beviljas endast med det villkor, att arbetet skulle verkställas

efter sådan plan, att nödig enhetlighet kunde vinnas mellan riksoch

kammararkivens samlingar. Med anledning härav framhöll riksdagen

i skrivelse den 29 maj 1901 angående reglering av utgifterna under riksstatens

sjunde huvudtitel visserligen önskvärdheten av, att det måtte tillses,

om ej en närmare samverkan kunde åstadkommas mellan kammararkivet

och riksarkivet vid ordnandet av likartade samlingar, så att en gemensam

plan därvid måtte följas, men då vissa svårigheter i sådant avseende

kunde tänkas uppstå, vilkas betydelse riksdagen ej tilltrodde sig

att bedöma, höll riksdagen före, att sagda önskemåls uppnående icke borde

uppställas såsom villkor för det då beviljade anslagets utgående, helst i

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

sådant fall måhända ordningsarbetets oavbrutna fortgång inom kammararkivet

skulle kunna äventyras.

Kammarkollegium, som av Kung! Maj:t hördes i anledning av riksdagens

berörda uttalande, förklarade i utlåtande den 30 maj 1902 sio-anse

det vara av största vikt att de olika arkiven i vårt land ordnades under

iakttagande av samma principer, såvitt sådant kunnat ske utan rubbning

i varje arkivs särskilda huvuduppgift, varvid riksarkivet naturligen borde

utgöra det centrum, kring vilket de övriga arkiven grupperade sig, men påpekade

tillika, att detta med nödvändighet förutsatte, att över riksarkivet

funnes lätt tillgängliga helst åtminstone i deras huvuddrag i tryck offentliggjorda

förteckningar samt att dessa upprättats efter en av Kungl. Maj:t

fastställd plan, så att denna plan ej såsom dittills kunde komma att utan

Kungl. Maj:ts beslut i mera betydlig grad växla allt efter den tillfälliga

innehavaren av riksarkivarieplatsen. Under förutsättning att föreskrift

meddelades därom att över riksarkivets samlingar skulle upprättas förteckningar

efter planer, fastställda av Kungl. Maj:t, hade kollegiet ej något

emot, att den undantagsställning, kammararkivet då efter arkivstadgan mtoge,

på det sätt förändrades, att jämväl över samma arkiv skulle,° i den

mån ordningsarbetet fortskrede, upprättas och till riksarkivet insändas förteckningar

efter av kollegiet efter riksarkivariens hörande fastställd plan,

varigenom den av riksdagen ifrågasatta samverkan mellan riksarkivet och

kammararkivet vid ordnande av likartade samlingar finge anses trygo-ad,

och hade kollegiet ej heller något emot att, där jämnlöpande serier av

handlingar med likartat innehåll förekomme i riks- och kammararkiven,

överflyttningar mellan dylika serier finge äga rum, därest överenskommelse

därutinnan kunde träffas mellan kammarkollegium och riksarkivet.

Kollegiet ställde sig alltså ingalunda avvisande till förslaget om

samverkan mellan kammar- och riksarkiven vid ordnandet av likartade

samlingar. Att en dylik samverkan icke utan stora svårigheter kunde

åstadkommas under dåvarande förhållanden, då ännu saknades en systematisk

översikt över riksarkivets samlingar, torde vara uppenbart. En

sådan översikt föreligger väl numera, men var, såsom framgår av ett riksarkivariens

underdåniga utlåtande den 28 oktober 1902, ännu då under

utarbetande.

Den av kollegiet föreslagna anordningen för en samverkan mellan

de båda arkiven kom, sedan riksarkivarien motsatt sig den därför av kollegiet

angivna förutsättningen, icke till stånd.

Emellertid började man, såvitt det var möjligt, redan under loppet

av år 1903 inom kammararkivet att vid ordnandet av därefter nyupplagda

serier följa de grunder, som innefattas i ovanberörda kungörelsen den°22

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

maj 1903, ehuru kammararkivet var från tillämpningen av dessa grunder

undantaget. Härvid är dock att märka, att det material, som varit föremål

för ordningsarbetet, till stor del bestått av lösa blad, enstaka räkenskaper

och spridda handlingar av skiftande art, vilkas härkomst i många

fall icke stod att utröna och vilka därför lämpligen endast kunde ordnas

efter innehållet.

Att en fullt genomförd tillämpning på ordningsarbetet i kammararkivet

av ovanberörda allmänna grunder för ordnande och förtecknande av

vissa offentliga arkiv icke kunde vara lämplig, torde få anses bekräftat

genom Kungl. Maj:ts beslut i följande ärende.

I en underdånig skrivelse den 9 februari 1904 hemställde riksarkivarien,

att Kungl. Maj:t täcktes föreskriva, att sagda genom meranämnda

kungörelsen den 22 maj 1903 fastställda allmänna grunder skulle i tilllämpliga

delar gälla även för kammararkivet.

Kammarkollegium erinrade i häröver den 3 mars 1905 avgivet underdånigt

utlåtande till en början om den 1897 uppgjorda planen för

kammararkivets ordnande och att i enlighet därmed de ända från äldre

tider i depå liggande lösa akterna och handlingarna fördelats i större

huvudgrupper för att inom var av dessa ordnas i serier och registreras.

Därvid hade man — fortsätter kollegiet — sökt sluta sig till arkivets gamla

i någorlunda hjälplig ordning varande serier. Man hade med ett sådant

förfarande trott sig icke blott kunna i kammararkivet erhålla ett för utredande

verk och myndigheter på bästa sätt ordnat material, arkivets första

och främsta uppgift, utan även tillgodose de fordringar, som från forsknings-

och arkivteknisk synpunkt rimligen kunde ställas på kammararkivet.

En konsekvent tillämpning av de genom kungörelsen den 22 maj 1903

fastställda allmänna grunderna skulle, enligt kollegiets mening, medföra

en principiell omkastning i det pågående och dåmera mot slutet sig närmande

ordningsarbetet i kammararkivet. Olämpligheten av eu sådan principförändring

mitt i ett arbete syntes kollegium kunna anses självklar, och

torde det såsom en given följd härav vid utfärdandet av den nådiga kungörelsen,

närmast avsedd för de centrala ämbetsverken, ha befunnits nödvändigt

att låta kammararkivet med dess pågående ordningsarbete stå utanför.

Den då föreliggande frågan om utsträckande av den nådiga kungörelsens

giltighet även till kammararkivet borde enligt kollegiets mening i

varje fall icke kunna avse ett retroaktivt tillämpande på redan avslutade,

ordnade serier. Ett sådant förfarande, som ju skulle föranleda omordnande

av dessa serier, syntes kollegiet desto mindre kunna ifrågasättas, som

därför skulle erfordras medel och arbetskrafter, vilka icke vore för kollegiet

tillgängliga. Ehuru sålunda, enligt vad kollegiet vidare anförde, en

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

konsekvent tillämpning av ifrågavarande allmänna grunder å kammararkivet

av lämplighetshänsyn icke kunnat äga rum, hade dock samma grunder

icke vid ordningsarbetets fortgång lämnats obeaktade. Grunderna

följdes nämligen dåmera i den mån sådant kunde ske utan rubbning av

kontinuiteten i ordningsarbetet. Men då i huvudsak samma skäl, som

föranlett kammararkivets undantagande från tillämpligheten av nådiga kungörelsen

den 22 maj 1903, fortfarande förefunnes, och i allt fall den av

riksarkivarien väckta frågan om kammararkivets förhållande till riksarkivet

då ännu vore på Kungl. Maj:ts prövning beroende, funne kollegiet sig

böra i underdånighet hemställa, att riksarkivariens underdåniga framställning

icke för det dåvarande måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare

åtgärd.

Kungl. Maj:ts beslut meddelades den 17 november 1905 och utföll

i enlighet med kollegiets hemställan.

Vad härefter angår majoritetens erinran, att de vid ordningsarbetet

i kammararkivet anställda tjänstemännen icke vid tillträdet ägt någon längre

arkivvana, varmed förmodligen avses, att de icke någon längre tid dessförinnan

tjänstgjort i riksarkivet, lärer denna omständighet icke utgöra

något bevis för, att dessa tjänstemän icke varit för uppdraget fullt kompetenta.

I betraktande av vilka personer, som, förutom arkivarien Afzelius,

huvudsakligen lagt hand vid arbetet, nämligen fil. doktorn, numera

riksdagsbibliotekarien V. Gödel (Vs 1898—sl/3 1906), fil. doktorn H. Rosman

(Vs 1898—31/i 1905), amanuensen, sedermera notarien hos kammarkollegium,

G. Hedin (V3 1898-—31/12 1900 jämte spridda förordnanden 1901

—1904) och e. o. tjänstemannen hos kammarkollegium, numera andre arkivarien

i riksarkivet, E. H. Malmsten (1901—17/5 1910 jämte smärre förordnanden

under åren 1898—1900) torde det arbete, som nedlagts på

ordnandet av kammararkivalierna — även om olika meningar råda om

planläggningen av detsamma — med fullt fog kunna betecknas såsom

mycket gott.1

De partier av kammararkivets handlingar, som ännu återstå oordnade

eller endast grovordnade, åro jämförelsevis mindre betydande såsom framgår

av följande av vederbörande arkivarie i sådant avseende lämnade

uppgift.

1 Märkas bör, att Rosman redan 1897 börjat tjänstgöra som e. o. amanuens i riksarkivet

och fortfor därmed hela den tid, han biträdde i kammararkivet, samt att Malmsten

1903 tillträdde sådan amanuensbefattning. Förbigås bör ej heller, att den för ordningsarbetets

igångställande för ett år, från febr. 1897 inrättade biträdande arkivariebefattningen i

kammararkivet under 5 Y2 månader uppehölls av numera riksarkivarien Samuel Clason.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

\

Hyllängd

i meter.

»I. Uti liuvudlokalen.

A) Handlingar som undergått förberedande behandling.

1) Kammarens och kungl. kammarkollegii handlingar . . 16,io

2) Kammararkivets handlingar............3,so

3) Gärder och hjälper............ 1,30

4) Kvarntulls- och boskapslängder..........11,40

5) Myntväsen....................4,90

6) Adeln och dess gods...............0,60

7) Slott och gårdar.................0,6o

8) Juridica......... 0,2o

9) Hären.....................5,80

10) Flottan............. 2,40

11) Förslag på årliga räntan.............0,70

12) Tionde.....................0,4o

13) Räntekammaren.................2,35

14) Östersjöprovinserna................0,io

15) Reduktionsväsendet................32,40

16) Tobakskompaniet.................12,10

17) Hjälmare och Trollhare kanaler och slussverk .... 1,75

18) Ivrigsräkenskaper.................0,35

19) Proviant- och magasinsräkenskaper.........1,10

20) Räkenskaper rörande kungl. Djurgården.......0,90

21) Räkenskaper rörande teatrar............0,5o

22) Räkenskaper rörande kung], jaktvarfvet.......0,io

23) Räkenskaper rörande salpetersjuderierna.......0,io 99,95

B) Oordnade handlingar.

Huvudsakligen kammarhandlingar och handlingar rörande reduktionsväsendet

................. 156,80

II. I tornrummen.

1) Kammarens och kammarkollegii handlingar.....19,70

2) Handlingar rörande håren.............25,00

3) Reduktionshandlingar...............23,60

4) Tullhandlingar..................11,so 80.10

Summa hyllängd 3 3 6,85»

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Huruvida utöver det sålunda återstående ordningsarbetet något arbete

skall nedläggas på det redan ordnade materialets reviderande beror givetvis

på i vad mån det system, efter vilket ordningsarbetet skett, skall i

avseende å de redan ordnade handlingarna bestå eller — såsom majoriteten

synes hålla före — ersättas med annat. Kommer det — vilket vi

anse fördelaktigast — att i huvudsak bestå, äro naturligen några »nya

fölteckningar i stor utsträckning» icke av nöden, dä nämligen i sådant

fall de i samband med ordningsarbetet upprättade förteckningarna fortfarande

tjäna sitt ändamål.

%

Beträffande den av kammarkollegium och riksarkivet i gemensamt

utlåtande den 27 juni 1907 förordade uppdelningen av kammararkivets

serier mellan kammararkivet och riksarkivet äger det väl sin riktighet att,

såsom å sid. 27 sägs, »den mindre delen», omkring 3,400 meter, skulle

kvarstanna under kollegiets vård och att »den större delen», omkring 6,300

meter, skulle överlämnas till riksarkivet för att ingå i en med riksarkivet

förenad administrativ arkivdepå, men är det däremot alldeles missvisande,

då längre fram (sid. 31) denna överenskommelse anges ha gått ut på en

sådan fördelning mellan kammar- och riksarkivet att »huvuddelen» skulle

överlämnas åt det senare. Överenskommelsen innebar tvärtom ett alldeles

motsatt förhållande, i det att kammararkivets värdefullaste handlingar,

nämligen de s. k. landskapens handlingar eller fogderäkenskaperna (årliga

räntan) 1539—1634, jordeböcker, länsräkenskaper t. o. in. år 1809, reduktionshandlingar

och övriga med jordeboksväsendet sammanhängande serier,

således, om än kvantitativt den mindre, just själva huvudbeståndsdelen av

kammararkivet, skulle kvarstanna under kollegiets vård, medan den stora

massan, men den minst värdefulla delen eller länsräkenskaperna efter 1809

om ej mindre än 5,600 meter jämte några för kollegiet mindre viktiga

serier skulle övergå till den administrativa arkivdepån i riksarkivet. Just

den omständigheten att själva huvudbeståndsdelen av kammararkivet skulle

kvarstanna hos kollegiet lärer också efteråt ha väckt opposition inom riksarkivet

och varit en av de mest bidragande orsakerna till att riksarkivet

sedermera frånträdde överenskommelsen.

Förutsättningen för denna överenskommelse var lokalfrågans lösning

enligt ettdera av tvänne då uppställda alternativ. Härom innehåller ovanberörda

gemensamma utlåtande av den 27 juni 1907 i huvudsak följande.

Efter en redogörelse för de till kammararkivet hörande handlingarnas

omfång och det för de närmaste tjugufem åren för kammararkivet behövliga

hvllutrymmet gjordes till en början av kollegiet och riksarkivet följande

gemensamma uttalande. Med hänsyn till kammararkivets nuvarande upp
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

gift att i främsta rummet vara en källa för kammarkollegiets utredningar

vore givetvis den mest tillfredsställande lösningen för kammararkivet,

om en ny lokal, med eller utan samband med en nybyggnad föi en administrativ

arkivdepå, kunde beredas för nämnda arkiv i dess helhet, då dess

handlingar med få undantag vore av den art, att de enligt gällande grunder

för arkivaliers ordnande syntes böra såsom ett helt sammanhållas] Då

någon staten tillhörig för ändamålet lämpligt inredd och belägen fastighet

ej torde vara att tillgå, måste alltså, därest kammararkivet skulle kunna

såsom en helhet sammanhållas utan rubbning av dess ställning till kammarkollegium,

en nybyggnad för detta arkiv uppföras. Det vore naturligen

av vikt, att en sådan nybyggnad finge sin plats i närheten av såväl

kammarkollegium som riksarkivet, och torde därför den lämpligaste platsen

för nybyggnaden vara den tomt, som upptoges av riksgäldskontorets

gamla hus.

Därefter omnämndes att med anledning av väckt fråga om upprättande

av en med riksarkivet förenad administrativ arkivdepå överintendentsämbetet

på Kungl. Maj:ts befallning uppgjort ritningar och kostnadsförslag

till en ny med riksarkivet förenad arkivbyggnad på riksgäldskontorets tomt

å Riddarholmen in. m., men att sagda ämbete, då svårigheter mött att riva

riksgäldskontorets hus, i det att lokalerna behövde tagas i anspråk för

andra statsinstitutioner, ansett arkivfrågan lämpligen böra till en början

lösas medelst på- och tillbyggnad av riksarkivets gamla hus enligt, därför

uppgjort förslag.

Frän riksarkivets sida erinrades härpå att riksarkivarien, som i ett

utlåtande den 10 februari 1906 ansett sig kunna biträda överintendentsämbetets

berörda förslag att äska nödigt anslag till på- och tillbyggnad av

riksarkivets gamla hus, därmed avsett att jämväl bereda utrymme för en

stor del av kammararkivets samlingar och därvid tillika förutsatt att kammararkivet

skulle få gemensam expeditionslokal och gemensam forskarsal

med riksarkivet och att således kammararkivet skulle komma under riksarkivets

ledning såsom en del av den administrativa arkivdepån. Då kammarkollegium

emellertid i detta hänseende intagit och fortfarande intoge

en motsatt ståndpunkt, i det att kollegium ansåge det för sin ämbetsverksamhet

ovillkorligen nödvändigt, att kammararkivets nuvarande ställning

till kollegium bibehölles oförändrad, förklarade riksarkivet sig vilja — då

kammararkivet med dess nuvarande omfång icke kunde beredas plats i en

eventuell på- och tillbyggnad av riksarkivets gamla hus, och enligt riksarkivets

åsikt en del av kammararkivets handlingar icke torde vara för

kollegiets ämbetsverksamhet oundgängligen behövliga — för sin del föreslå

en delning av kammararkivet sålunda, att handlingarna av sist berörda

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

slag komme att placeras i på- och tillbyggnaden och ingå i administrativa

arkivdepån, under det att övriga serier handlingar, vilka kollegium ansåge

för sin ämbetsverksamhet oundgängliga och förty icke lämpligen borde

undandragas kollegiets omedelbara inseende, bleve åt kammararkivet bibehållna;

i vilket fall väl vore lämpligt att det sålunda begränsade kammararkivet

tillsvidare förbleve i gamla lokalen, under förutsättning dock att densamma

iordningställdes på sätt närmare angavs. En delning av kammararkivet,

på sätt ovan framkastats, syntes riksarkivet böra äga rum även för det fall

att en nybyggnad å riksgäldskontorets förra tomt komme till stånd och

hela det nuvarande kammararkivet däri inrymdes.

Från kollegiets sida anfördes att, ehuru de till kammararkivet hörande

handlingarna vore av den art, att de såvitt möjligt borde såsom ett

helt sammanhållas, kollegium icke ville bestrida att, om man såge på handlingarnas

betydelse för kollegiets ämbetsverksamhet, vissa grupper av dessa

handlingar vore mindre oundgängliga för kollegiet än de övriga och förty

kunde utan svårare olägenhet förvaras i annan lokal än de senare, allenast

denna vore närbelägen och för forskning lätt tillgänglig. Om alltså påoch

tillbyggnad av riksarkivets gamla hus komme till stånd, vore enligt

kollegiets mening lämpligt att därstädes inrymdes de mindre oundgängliga

handlingarna, såsom ovan nämnts 6,300 meter, och ville kollegium ej motsätta

sig att dessa handlingar inginge i en med riksarkivet förenad administrativ

arkivdepå, under förbehåll av obehindrat tillträde och nödig arbetslokal

för kollegiets personal. I sådant fall skulle givetvis den årliga

accessionen av i kammarrätten granskade länsräkenskaper jämväl gå till

berörda arkivdepå och således kammararkivet bliva för framtiden begränsat

till att omfatta de för kollegiet viktigaste handlingarna eller ovan omförmälda

grupper om tillhopa 3,400 meter.

I anslutning härtill hemställde kammarkollegium och riksarkivet såsom

den i allo mest tillfredsställande lösningen, att åtgärder snarast måtte vidtagas

för uppförande å riksgäldskontorets förutvarande tomt av en nybyggnad,

inrymmande lokaler ej mindre för kammararkivet med dess föreslagna

begränsade omfång än även för de till avskiljande från kammararkivet och

förenande med den administrativa arkivdepån ifrågasatta handlingar och i

övrigt för samma arkivdepås blivande behov. Skulle åter en nybyggnad,

inrymmande lokaler för kammararkivet, icke under de närmaste åren kunna

komma till stånd, föreslogo kollegium och riksarkivet en på- och tillbyggnad

av riksarkivets gamla hus för inrymmande därstädes av de till överflyttning

från kammararkivet till den administrativa arkivdepån ifrågasatta

handlingarna ävensom iståndsättande av kammararkivets nuvarande lokal

enligt därför uppgjort förslag.

12—191366

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Enligt berörda överenskommelse skulle alltså kammarakivet med dess

föreslagna begränsade omfång i båda fallen — vare sig det bibebölles i

den nuvarande huvudlokalen eller inrymdes i en nybyggnad på riksgäldskontorets

förutvarande tomt — fortfarande stå under kammarkollegiets

omedelbara ledning och vård. Överenskommelsen innebar sålunda icke,

såsom de sakkunniges majoritet (sid. 28) uppgivit, att den till uppförande

på riksgäldskontorets förutvarande tomt ifrågasatta nybyggnaden skulle

disponeras »för ej mindre de båda nyssnämnda grupperna av kammararkivalierna1)

än även den administrativa arkivdepåns övriga behov», enär

ju detta senare, tvärt emot vad kollegiet uttryckligen förutsatt och även

från riksarkivets sida accepterats, skulle hava inneburit att jämväl det begränsade

kammararkivet skulle ingått i den med riksarkivet förenade arkivdepån

och kollegiet alltså berövats allt inflytande på ledningen av detsamma.

Det synes också ha varit planer i den riktningen, som sedermera

föranledde riksarkivet att frångå överenskommelsen. Att denna ej blev

realiserad berodde nämligen icke i första hand på kollegiet utan därpå, att

själva grundvalen för överenskommelsen — att kammararkivet skulle i

den tillämnade nybyggnaden intaga en av riksarkivet oberoende ställning —

sedermera (i nov. 1909) av riksarkivet frånträddes, i det att den dåvarande

riksarkivarien vid en överläggning inför vederbörande departementschefer

rörande arkivlokalfrågans lösning tvärt emot den med kollegiet träffade

överenskommelsen ifrågasatte såsom en lämplig anordning vid kammararkivets

inrymmande i nybyggnaden, att detta skulle erhålla gemensam

expeditionslokal och gemensam forskarsal med riksarkivet, en anordning,

som av riksarkivarien tidigare (i ovanberörda lind. skrivelsen den 10 febr.

1906) angivits medföra, att kammai''arkivet komme under riksarkivets ledning

såsom en del av den administrativa arkivdepån. Då överenskommelsen

sålunda i själva huvudsaken frånträddes av riksarkivet, gav detta den vid

överläggningen närvarande representanten för kammarkollegium anledning

förklara, att kollegiet med hänsyn till att kammararkivets lokal dåmera

undergått en genomgripande reparation icke hade samma intresse för nyby

ggnadsf rågan som förut, och att kollegiet, under förutsättning att kammararkivets

förvaringslokal jämväl komme att förses med innanfönster och

värmeledning, näppeligen kunde anse uppförandet av en ny byggnad för

kammararkivets räkning som en nödvändig statsutgift. Då förslaget om

nybyggnad av denna anledning föll, visades från riksarkivets sida intet

*) Med den ena gruppen åsyftas här det begränsade kammararkivet omkring 3 400

meter, med den andra den till förening med riksarkivets administrativa arkivdepå föreslagna

delen, omkring 6 300 meter, jämte blivande aeeessioner av räkenskaper.

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

intresse för överenskommelsens realiserande enligt det andra alternativet,

utan fick även det förfalla.

Vad slutligen beträffar majoritetens sammanfattning av dess redogörelse

(sid. 34 och 35) gäller om denna, i överensstämmelse med vad

ovan påpekats i avseende å åtskilliga av redogörelsens detaljer, att den

lämnar en skev bild av det nuvarande tillståndet, liksom den däri koncentrerade

kritiken är allt för starkt färglagd. Förvisso är frågan om ett

bättre tillvaratagande av kammararkivet gammal, den är icke bara »snart

sekelgammal» såsom majoriteten säger, utan åtminstone, såvitt angår kollegiets

strävanden i det syftet, mycket mer än sekelgammal. Vi hänvisa i

sådant avseende till majoritetens egen historik (Bilagan: »Anteckningar

rörande kammararkivets historia och nuvarande innehåll. 1. Översikt av

dess utveckling intill 1820-talet»). Där skildras (sid. 107—109) upprepade

ansträngningar från kollegiets sida för ernående av bättre lokaler och bättre

vård för arkivets samlingar så tidigt som åren 1769—1772. Redan då

svnas svårigheterna att vinna det åsyftade resultatet ha varit oöverstigliga.

Och visst är att stora motigheter förekommit vid de förnyade åtgöranden

i enahanda syfte, som sedermera under tidernas lopp av kollegiet vidtagits.

Om vi härvid stanna vid den tidrymd, som faller inom den nuvarande generationens

erfarenhet eller de senaste fyrtio åren, så kunna såsom exempel

på dylika fruktlösa ansträngningar från kollegiets sida anföras bl. a. dess

förslag: 1883 om utredning för tillgodoseende av kammararkivets lokalbehov

genom den då arbetande kommittén för avgivande av utredning och förslag

till lämpliga byggnadsplatser för nytt riksdags- och nytt riksbankhus

m. in., 1892 om upplåtande för kammararkivets räkning av en staten tillhörig

byggnad i kvarteret Krabaten, samt 1898 om inköp för kammararkivets

räkning av Strömsborg1). Sedan dessa förslag och det ovan omförmälda

försöket 1907 att bereda kammararkivet nya lokaler i en nybyggnad

på riksgäldskontorets förutvarande tomt strandat, återstod för kollegiet

ej annan utväg än att tills vidare koncentrera sina ansträngningar på

huvudlokalens försättande i nöjaktigt skick, vilket, sedan den förut omtalade

reparationen utförts, efter upprepade framställningar av kollegiet

äntligen förverkligades genom anordnande 1910 av innanfönster och 1913

av värmeledning, och har kollegiet numera besluta framställning även om

avhjälpande av de brister, som ansetts vidlåda lokalen ur brandsäkerhetens

synpunkt.

*) Helt visst hade detta förslag medfört en för statsverket synnerlig fördelaktig

lösning av lokalfrågan, om man tar i betraktande att hela Strömsborg med den därå nu

befintliga byggnaden, visserligen ännu ej inredd, erbjöds staten till inköp för en summa

av 430 000 kronor.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Då helt naturligt ett bättre tillvaratagande av kammararkivet i första

hand krävde anstalter för beredande av tillfredsställande förvaringslokaler

åtminstone åt arkivets oersättliga och mera värdefulla delar, och man med

erfarenheten om alla svårigheter, som ställt sig i vägen för uppnående av

ett tillfredsställande resultat, icke kunde förvänta att på en gång få alla

behov tillgodosedda, har kollegiet under alla dessa strävanden för lokalfrågans

ordnande måst låta frågan om stadigvarande förstärkning av arbetskrafterna

för den arkivtekniska vården av arkivalierna tills vidare anstå

och emellertid nöja sig med att få de mest trängande behoven i sistnämnda

avseende tillgodosedda medelst tillfälliga arbetskrafter, såsom ock skett

genom de upprepade framställningarna om anslag till ordningsarbetet såväl

i första som i andra arkivkontoret. I och med det att det sedan länge

kännbara behovet av en partiell omorganisation av ämbetsverket tvingade

sig fram till en definitiv lösning, fann kollegiet med hänsyn till det vunna

resultatet av strävandena i lokalfrågan tiden inne också för en definitiv

lösning av frågan om bättre arkivteknisk vård av arkivalierna. Då kollegiet

på grund härav 1916 framförde sitt omorganisationsförslag och därvid

ifråga om arkivvården byggde detta på den principen att denna vård

måste överlämnas åt särskild befattningshavare, om den skulle kunna skötas

tillfredsställande, innebar detta icke någon principförändring hos kollegiet

utan stod i full överensstämmelse med vad kollegiet sedan långliga tider

av egen erfarenhet till fullo insett. Majoritetens påstående (sid. 35) att

kollegiet intill 1916 års omorganisationsförslag alltjämt bestritt denna

princip måste därför av oss betecknas såsom oriktigt. Impulser till förbättrad

arkivvård ha sålunda visst icke, såsom majoriteten söker göra

troligt, kommit allenast från »historiskt och arkivaliskt intresserade kretsar».

De impulser till förbättringar på arkivvårdsoinrådet, som kommit från kollegiet,

hade nog blivit ännu talrikare och kraftigare, om icke erfarenheten

lärt kollegiet, att dess impulser i sådant syfte städse av riksarkivet möttes

med anspråk på kammararkivets avskiljande från kollegiet. Om de impulser

i merberörda hänseende, som emellertid från ömse håll framträtt,

icke ännu lett till något tillfredsställande resultat, är detta icke att tillskriva

de omständigheter majoriteten föreburit utan fastmera det förhållandet

att de ståndpunkter, som från de båda hållen (kammarkollegiets

och riksarkivets) intagits, äro oförenliga. Denna oförenlighet är beroende

på att man från riksarkivets sida icke velat inse vad för kollegiet, med

hänsyn till dess särställning såsom ett huvudsakligen utredande verk,

framstått och måste framstå såsom självklart, nämligen att kollegiet icke

utan att tillspillogiva sin förmåga att på ett effektivt sätt fullgöra sin uppgift

inom förvaltningen kan avhända sig den omedelbara tillgången till sitt i

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

sina särskilda arkiv förvarade arbetsmaterial och förty ej heller kan avstå

ifrån det bestämmande inflytandet över vården om samma material, härvid

givetvis ej uteslutet utan tvärtom synnerligen önskvärt att kollegiet

vid utövandet av denna bestämmanderätt må i erforderlig utsträckning

tillgodogöra sig riksarkivets sakkunskap på området.

Då vi nu övergå till frågan om vilka arbetskrafter böra ställas till

kollegiets förfogande för vården av dess arkivalier, framställer sig först

spörsmålet i vad mån de särskilda kontorens arkiv kunna giva dylika

arbetskrafter sysselsättning av stadigvarande beskaffenhet.

Första arkivkontoret eller kammararkivet erbjuder givetvis ett så

betydande arbetsfält på arkivområdet, att ensamt med hänsyn härtill inrättandet

av en särskilt för den arkivtekniska vården avsedd befattning är

av behovet påkallad. Denna vår uppfattning gäller oavsett att kammararkivet

bör — såsom vi hålla före — i huvudsaklig överensstämmelse

med 1907 års överenskommelse till omfattningen begränsas och sålunda

för framtiden utgöra ett avslutat arkiv. I sådant hänseende anse vi lämpligt

icke blott att den kollegiet genom kungl. brevet den 23 januari 1899

tills vidare medgivna befrielsen från skyldigheten att till förvar i kammararkivet

från kammarrätten emottaga de där granskade kronoräkenskaperna

för länen och Stockholms stad, vilken befrielse till följd av förhållandenas

makt icke kunnat upprätthållas, varder beståndande, utan även att från

kammararkivet avskiljas där befintliga länsräkenskaper alltifrån den tid,

då kollegiets befattning med deras granskning upphörde, d. v. s. från och

med det ovan anförda kungl. kungörelsen den 10 april 1828 trädde i

tillämpning eller med ingången av år 1829, detta avskiljande möjligen av

lämplighetshänsyn framflyttat till 1831, från och med vilket år de till

kammararkivet överlämnade länsräkenskaperna, med undantag av några få

årgångar från senare tid, förvaras i gamla norra riksbankhuset. En sådan

åtgärd skulle medföra att kammararkivets arkivaliebestånd minskades med

cirka 4 500 meter hyllängd.

Förutom berörda avskiljande, för vars verkställande några särskilda

arbetskrafter uppenbarligen icke behöva tillföras kollegiet, framstår såsom

önskvärt ett sådant av helt annan art, nämligen den utskiftning av

arkivalier mellan kammararkivet och vissa andra arkiv, förnämligast riksarkikvet,

som enligt vad majoriteten, sid. 15 och 42, antytt påkallas därav

att åtskilliga specialsamlingar splittrats mellan kammararkivet och dessa

andra arkiv.

Ett förslag till huvudgrunder för en sådan utskiftning av arkivalier

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

mellan kammararkivet och riksarkivet blev på sin tid (i mars 1911) av

den dåvarande riksarkivarien genom reservanten Dufwa delgivet kollegiet

och var också föremål för överläggning i kollegiet, som ingalunda ställde

sig avvisande mot grundtanken i detsamma utan lät meddela riksarkivarien

sin beredvillighet till gemensamma förhandlingar om förslagets förverkligande.

Av för kollegiet okänd anledning blev saken emellertid icke

från riksarkivets sida fullföljd.

Enligt berörda förslag skulle man för att få den ifrågasatta utskiftningen

av handlingar mellan kammararkivet och riksarkivet till stånd och

i samband därmed jämväl få kammararkivets ordnande slutfört efter arkivtekniska

grunder söka utverka anslag till en extra andre arkivarie på

riksarkivets stat. Denne, som borde känna till både riksarkivets och kammararkivets

samlingar, skulle under riksarkivariens ledning utföra arbetet.

De av honom uppgjorda planerna till kammararkivets slutliga ordnande

och förslagen till utskiftning skulle givetvis godkännas icke blott av riksarkivarien

utan även av kammarkollegium.

En anordning i huvudsaklig överensstämmelse med vad sålunda föreslagits

synes oss ganska lämplig icke minst ur organisatorisk synpunkt,

enär man härigenom undveke att för ett arbete av mera övergående art

tillskapa en ordinarie tjänst. Beträffande den tid, för vilken anslag till

en extra arkivariebefattning skulle bliva erforderligt, är det givetvis synnerligen

vanskligt att med bestämdhet yttra sig innan nödiga planer för

arbetet blivit upprättade och vederbörligen godkända. I frågans nuvarande

läge anse vi oss därför böra stanna vid att föreslå äskande av ett

extra anslag tills vidare för en tid av fem år för anställande på extra stat

i riksarkivet av eu andre arkivarie med uppgift att helt ägna sig åt nyssberörda

uppdrag. Om så sker kan uppenbarligen det arbete, som ur arkivvårdssynpunkt

ytterligare erfordras i kammararkivet, icke fullständigt

taga en ordinarie tjänstemans arbetskrafter i anspråk, utan bör denne få

tid att ägna sig även åt vården om kollegiets övriga arkivalier.

Av kollegiets övriga kontor är det huvudsakligen endast andra arkivkontoret,

omfattande jämväl de gamla provinskontorens och dessas fortsättning

det gamla aktuariekontorets handlingar, som i avsevärd grad kräver

stadigvarande arbete för arkivvård. Denna handhaves för närvarande

av arkivarien i kontoret med biträde av en första gradens tjänsteman, den

s. k. utredningsnotarien, och ett kvinnligt extra biträde i andra biträdesgraden,

vilket sistnämnda är uteslutande sysselsatt med ordnande och registrerande

av skatteköps- och andra handlingar, för vilket arbete särskilt

anslag av riksdagen under en följd av år beviljats. De sakkunniges majoritet

synes ha tänkt sig att den föreslagna andre arkivarien på riksarkivets

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

stat skulle kunna helt och hållet övertaga de uppdrag, som för närvarande

åligga omförmälde utredningsnotarie, vilken enligt kammarkollegiets

i denna del av Kungl. Maj:t gillade förslag till omorganisation av ämbetsverket

skulle bibehållas, och har majoriteten därvid förmenat, att sagda

notaries huvuduppgift skulle vara att tillhandagå allmänheten med lämnande

av upplysningar och framtagande av handlingar.

Denna uppfattning om utredningsnotariens huvuduppgift är emellertid

ingalunda riktig.

Såsom redan benämningen angiver ingår bland utredningsnotariens

skyldigheter även den att verkställa utredningar, och åligger honom i sådant

avseende att biträda arkivarie!! i andra arkivkontoret med utredningar

av enklare beskaffenhet. Detta åliggande bör desto hellre bibehållas för

ifrågavarande notarie som det icke kan vara lämpligt att lägga dylika ofta

förekommande smärre utredningar på arkivarien, vars högre kvalificerade

arbetskraft måste i den allra största utsträckning anlitas för de svåra och

vidlyftiga utredningar, som alltjämnt i stort antal tillhöra kontoret.

Uppenbart torde vara att detta utredningsnotarien åliggande, nog så

viktiga arbete kräver en på det kamerala området förfaren tjänsteman och

sålunda icke kan anförtros åt en allenast för det arkivtekniska området

särskilt utbildad person.

Utredningsnotariens övriga åligganden äro enligt den av kollegiet

fastställda indelningen av arbetet i andra arkivkontoret följande:

1. skyldighet att tillhandagå forskare, vare sig statens tjänstemän

eller enskilda personer;

2. mottagande av koncept och akter till kollegiets beslut och utslag

samt akternas kvitterande i kollegiets protokoll och desammas jämte konceptens

överlämnande till vederbörande för delgivning, anteckning och registrering;
3.

kvitterande av sådana kungl. brev och departementsskrivelser,

som jämlikt kollegiets beslut skola delgivas arkivkontoret; samt

4. in- och utlåning av handlingar.

Den under 1 omförmälda skyldigheten att tillhandagå forskare, icke

blott allmänheten utan även och icke minst viktigt statens tjänstemän, består

— frånsett det rent mekaniska arbetet med handlingars framtagande

— huvudsakligen i meddelandet av upplysningar i de mångskiftande frågor,

som falla inom kollegiets både äldre och nuvarande ämbetsförvaltning.

Vad särskilt denna arkivkontorets uppgift beträffar må erinras att

i detta kontor förvaras och föras samtliga för riket nu gällande jordeböcker,

likasom där finnas de viktigare bland de äldre. Ett stort antal

besökande å kontoret, däribland icke minst fastighetsägare på landet, in
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

finna sig där för att förskaffa sig utredningar och upplysningar på grundval

av där befintliga jordeböcker. För nöjaktigt tillhandagående av den

allmänhet, som för sådana eller andra ärenden besöka kontoret, kräves givetvis

en ingående kännedom såväl om jordeboksväsendet och övriga rent

kamerala förhållanden som ock om de olika grenarna av kollegiets verksamhetsområde.

De i punkterna 2 och 3 angivna åliggandena bestå i sådana expeditionsgöromål,

som hänga intimt samman med handläggningen av kollegiets löpande

ärenden, och äro följaktligen av den art att de böra ombesörjas av

en på kollegiets stat uppförd kameral tjänsteman. Såväl dessa göromål

som den i punkt 4 omförmälda in- och utlåningen av handlingar kunna

icke lämpligen förläggas till allenast viss del av den dagliga arbetstiden

utan måste utföras när helst sådant påkallas.

Av det anförda torde framgå såväl att den ifrågavarande notariens

arbetsuppgifter äro av den beskaffenhet att han icke lämpligen kan ersättas

av en för arkivvården anställd arkivtekniskt utbildad tjänsteman som

ock att, därest detta icke förty skulle ske, den arkivvårdande tjänstemannen

skulle få sin arbetstid så splittrad av andra utom hans fack liggande

göromål, att den tid som bleve honom övrig till fullgörande av hans nog

så krävande huvuduppgift, den arkivtekniska vården av kollegiets arkiv,

skulle bliva allt för knapp.

Om ifrågakomna notariebefattning, såsom vi anse oundgängligen

nödvändigt, kommer att bibehållas, vinnes alltså även den stora fördelen

med hänsyn till arkivvården att de därför avsedda arbetskrafterna kunna

i långt större utsträckning än majoriteten tänkt sig användas för det rena

arkivvård sarbetet.

Av vad sålunda anförts i fråga om andra arkivkontoret torde framgå,

att det där erforderliga stadigvarande arbetet för arkivvården ej är av

sådan omfattning att det kan anses kräva en särskild ordinarie tjänsteman

utan bör kunna handhavas av den nye befattningshavare på kollegiets

stat,. som enligt vad vi ovan uttalat skulle få sig anförtrodd den arkivtekniska

vården om kammararkivet, härvid givetvis underförstått att sagde

nye befattningshavare skall vid fullgörandet av sitt uppdrag åtnjuta hjälp

av honom underlydande biträden på sätt nedan angives.

Vad beträffar kollegiets övriga kontor, nämligen advokatsfiskals- och

registratorskontoren, äro några särskilda arbetskrafter av stadigvarande

art icke behövliga för den fortlöpande vården av dithörande arkivalier.

Med undantag av ovan omförmälda under ordningsarbetet i kammararkivet

hopsamlade handlingar om tillhopa 139 buntar, krävande en hyllängd

av 14,25 meter, vilka ännu vänta på inordnande i advokatfiskalskontorets

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

arkiv, är detta kontors arkiv i övrigt fullständigt ordnat och förtecknat.

Här kan visserligen ifrågakomma en revidering av kontorets äldre årshandlingar,

vilka fram till 1790-talet äro ordnade efter ett annat system än

de yngre årshandlingarna, men över dessa äldre handlingar finnas fullt

användbara register, vadan berörda revideringsarbete varken kan anses

särskilt brådskande ej heller kan bliva av svårare eller mera tidsödande

beskaffenhet. Uen uppgift, som här förestår en blivande arkivarie för

arkivvården är följaktligen av helt övergående beskaffenhet.

Registratorskontorets arkiv består så gott som i sin helhet av bundna

volymer, innehållande protokoll, registratur, kungl. brev och departementsskrivelser,

diarier, register o. d.; endast ett försvinnande fåtal smärre serier,

såsom skattebrevkoncept, befordringsakter och den forna rekognitionsskogsdivisionens

handlingar, äro oinbundna. Hela kontorets arkiv är

behörigen ordnat och förtecknat. På grund häx-av och med hänsyn till

samlingarnas art är för detta kontors vidkommande intet som helst behov

av särskilda arkivtekniskt utbildade arbetskrafter för handen.

Om de av oss nu framhållna synpunkter varda beaktade, kan enligt

vår mening för vinnande av en tillfredsställande vård om kollegiets arkivalier

icke erfordras att därför inrättas mer än en ordinarie tjänst,

vilken, på sätt även kollegiet föreslagit, bör uppföras i andra lönegraden.

Den nya befattningshavai-ens ställning till kollegiet angives efter vårt förslag

bäst sålunda, att han skulle vara kollegiets sakkunnige biträde i alla

frågor, som röra den arkivtekniska vården om aiddvalieima. För att kollegiet

skulle kunna i största utsträckning tillgodogöra sig hans sakkunskap

på området hava vi tänkt oss, att han skulle erforderligen bereda och inför

kollegiet föredraga alla sådana fi-ågor. Hans ställning till de särskilda

kontorens arkiv skulle bliva i viss mån olika i fråga om första axårivkontoret

än i fråga om de övriga kontoren. I första arkivkontoret skulle

tillkomma honom såväl den arkivtekniska som den fiskaliska vården om

arkivalierna. Han skulle sålunda övertaga den nuvarande kammarkivariens

funktioner i avseende å denna vård och i samband därmed förestå expeditionen

i sagda kontor, varvid dock skulle göras det oväsentliga undantaget,

att sistnämnde arkivarie, som alltså finge till huvuduppgift att förestå

utredningsarbetet i första arkivkontoret, fortfarande skulle föi*vara och

efter förteckning i god ordning hålla koncepten till av honom förrättade

undersökningar och avgivna yttranden jämte däröver förda diarier. I

kollegiets övriga kontor skulle såsom hittills respektive kontoi’sföreståndare

utöva den fiskaliska vården om arkivalierna och jämväl den löpande arkivtekniska

vården d. v. s. tillse att de årliga accessionerna bliva på vederbörligt

sätt behandlade vare sig genom bindning eller ihopbuntning. Den

13—191366

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

nya arkivtjänstemannen eller arkivarien för arkivvården skulle i avseende

å dessa kontor hava en allmän uppsikt över dithörande arkivaliers skick i

arkivtekniskt hänseende och förty vara skyldig att, när ur arkivteknisk

synpunkt förekomme skälig anledning att ingripa i vården, därom hos

kollegiet göra anmälan och framställa förslag till erforderliga åtgärder.

Att den ifrågasatta nye arkivarien för arkivvården icke ensam kan

fullgöra allt arbete, som för sagda vård påkallas utan härför blir i behov

av biträde, hava vi, såsom ovan antyts, förutsatt. Med hänsyn till den

honom efter vårt förslag åliggande föredragningsskyldigheten och de funktioner

i avseende å kollegiets övriga arkiv, som skulle tillkomma honom,

måste givetvis finnas någon, som vid de tillfällen, då han sålunda är

hindrad närvara i kontoret, ombesörjer expeditionen därstädes. Vidare

erfordras helt naturligt arbetshjälp för arkivvården i allmänhet. Dessa

behov synas oss kräva anställande av tvänne amanuenser, placerade en i

första och en i andra arkivkontoret, samt åtminstone ett kvinnligt biträde

i andra biträdesgraden, vilka arbetskrafter dock icke, såsom majoriteten

tänkt sig, kunna till en del beredas genom överförande till arkivvården av

den nuvarande amanuensen och det nuvarande kvinnliga biträdet i första

arkivkontoret, utan måste till avlöning åt dem beräknas motsvarande höjning

i kollegiets stat. Sistnämnda amanuens och kvinnliga biträde behöva

nämligen fortfarande tagas i anspråk för utredningsarbetet i kontoret och

alltså förbehållas till biträden åt den arkivarie, som skulle komma att

förestå sagda arbete. Emellertid torde kunna påräknas att detta kvinnliga

biträde ej ständigt måste uteslutande användas vid utredningsarbetet utan

kunde åtminstone tidtals i avsevärd mån utnyttjas för arkivvårdsarbetet. I

I överensstämmelse med vad ovan av oss anförts finna vi alltså att

statens och andra befogade allmänna intressen varda bäst tillgodosedda,

därest den till de sakkunnigas beredning hänskjuta frågan om ordnande

av de under kommarkollegium lydande arkivens ställning inom det offentliga

arkivväsendet jämte därmed sammanhängande förhållanden löses på i

huvudsak följande sätt.

1. Såväl kammararkivet som kammarkollegiets övriga arkiv bibehållas

under kollegiets omedelbara vård.

2. Kollegiet befrias definitivt från skyldighet att vidare till förvar

i kammararkivet från kammarrätten emottaga de där granskade kronoräkenskaperna

för Stockholms stad och länen, de s. k. länsräkenskaperna.

Från kammararkivet avskiljas dylika räkenskaper för senare år än 1830.

3. För verkställande av en utskiftning mellan, å ena sidan, kammararkivet

samt, å den andra, riksarkivet och eventuellt andra statens

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

arkiv av arkivalier tillhörande mellan dessa arkiv splittrade likartade serier

ävensom för slutförande i samband därmed av ännu återstående ordningsarbete

i kammarakivet utverkas anslag tillsvidare för eu tid av fem

år för anställande för sagda ändamål av en extra andre arkivarie i riksarkivet.

4. För vården av kammarkollegiets arkiv upptagas på kollegiets

stat dels en tjänsteman i andra lönegraden med benämningen arkivarie

för arkivvården, dels ett kvinnligt biträde i andra biträdesgraden, dels

oek en förhöjning i »anslaget till vikariatsersättning, arvoden åt amanuenser

och flitpenningar» med belopp motsvarande vad som erfordras till bestridande

av arvoden åt två amanuenser samt vikariatsersättning in. fl. av

personalökningen föranledda kostnader.

5. Riksarkivarien skall vara skyldig att i kammarkollegium deltaga

i handläggningen av viktigare frågor rörande vården av kollegiets arkiv.

För genomförande av den föreliggande frågans lösning i enlighet

med dessa huvudgrunder anse vi,

att kammarkollegium, kammarrätten och riksarkivet böra få sig anbefallt

att gemensamt till Kungl. Maj:t avgiva förslag till lämpligaste

sättet för ordnande av de i kammarrätten granskade senare än år 1830

avgivna länsräkenskapernas framtida förvar och vård under förutsättning

att kammarkollegiets befattning med denna vård upphör,

att kammarkollegium och riksarkivet böra få sig anbefallt att gemensamt

till Kungl. Maj:t avgiva förslag till de huvudgrunder, efter vilka

ovan omförmälda utskiftning av arkivalier emellan kammararkivet, å ena

samt riksarkivet och eventuellt även andra arkiv, å andra sidan, skall

verkställas, samt

att kammarkollegiets och riksarkivets instruktioner böra ändras i

överensstämmelse med efterföljande förslag.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

A.

Förslag
till
ändringar

i instruktionen för kammarkollegium.

§ 9.

l:o) Hos kollegiet äro anställda följande tjänstemän: i andra lönegraden

en advokatfiskal och fyra arkivarie^ av vilka senare en för arkivvården,

samt — — — registrator.

Advokatfiskal — — — — — — inom graden.

Till arkivarie för arkivvården må endast den befordras, som fullgjort

de för vinnande av inträde i riksarkivet stadgade kompetensvillkor och genom

tjänstgöring i riksarkivet eller i landsarkiv förvärvat nöjaktig arkivteknisk

förfarenhet.

2:o) Kollegiet äger----— — kompetensvillkor samt, där

fråga är om tjänstgöring endast vid den arkivtekniska vården av kollegiets

arkiv, jämväl sökande, som fullgjort de för vinnande av inträde i riksarkivet

stadgade kompetensvillkor. Kollegiet äger ock att, i den mån sådant

för —--—--vaktmästare.

För anställning såsom amanuens vid den arkivtekniska värden av

kollegiets arkiv kräves samma kompetens som för inträde i riksarkivet, kollegiet

dock obetaget att för en tid av högst tre månader till vikarie å sådan

amanuensbefattning förordna jämväl annan extra ordinarie tjänsteman.

Till biträde av högre — — — — — handstilar.

§ 10.

1 ro) De kollegiet tillhörande--— — — — ordinarie ledamot.

Vid handläggningen av frågor, som omförmälas i § 11, andra stycket,

äger riksarkivarien säte och stämma i kollegiet.

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

§ 11.

I plenum skola handläggas ärenden, som angå:

l:o) utfärdande-----------författningar;

2:o) allmänna — — — — — — — — — — utfärda;

3:o) rikets-----------dyrbarheter;

4:o) = 5:o);

5:o) (se 6:o) verkets egna angelägenheter — — — kollegiets leda
-

möter; arkivaries anställning i arkivkontor; arkivvården; anställning såsom

notarie — — — — — verkets ekonomi.

De frågor, vid vilkas handläggning riksarkivarien äger säte och

stämma i kollegiet, är o:

a) upprättande av underdånigt förslag till återbesättande av arkivarietjänsten

för arkivvården samt antagande av amanuens för sagda vård;

b) beviljande av tjänstledighet och meddelande av förordnande å

nämnda befattningar;

c) fastställande av planer för arkivaliernas ordnande efter nya grunder;

d) utgallring av handlingar;

e) fastställande av arbetsordning för ämbetsverket, såvitt den rör arkivarien

för arkivvården;

f) fastställande av ordningsföreskrifter för arkivaliernas begagnande

av allmänheten och

g) andra frågor rörande arkivvården, vilka generaldirektören finner

skäl göra till föremål för sådan handläggning.

§ 21.

l:o) Arkivarierna tillhör:

att en var övervaka, att till tjänstgöring under honom indelad tjänsteman

noggrant fullgör sina skyldigheter; samt

att en var, så vitt honom angår, föra diarium över av honom handlagda

ärenden samt före den 1 mars varje år till kollegiet avgiva arbetsredogörelse

för det senast förflutna året.

2:o) Särskilt åligger det arkivarien för arkivvården:

att behörigen utreda och i kollegiet föredraga ärenden, som röra den

arkivtekniska, värden av kollegiets arkiv;

att uppgöra förslag till planer för arkivaHers ordnande, förtecknande

och konserverande samt efter fastställda planer med biträde av därför avsedd

personal verkställa erforderliga ordnings-, förtecknings- och konserveringsarbeten;
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

att med i mom. 3:o) angivna undantag utöva vården om de till första

arkivkontoret (kammararkivet) hörande arkivalier;

att ombesörja expeditionen i sagda kontor och förty tillhandagå myndigheter

och forskare med anvisningar rörande kontorets handlingar, som kunna

tjäna till upplysning med avseende på särskilda forskning sföremål eller förvaltningsärenden,

om vilka kännedom sökes; på begäran meddela avskrifter

av kontorets handlingar; mottaga till kontoret inkommande leveranser samt

tillse, att dessa överensstämma med åtföljande förteckningar;

att i första arkivkontoret föra följande böcker:

a) liggare över enskilda forskare jämte kort uppgift över av dem begagnade

arkivalier;

b) in- och utlåning sb ö eker;

3:o) Övriga arkivarier åligger, förutom vad i mom. l:o) sägs,

a) en var av dem:

att på grund av de i arkivkontoren befintliga och övriga kollegiet

tillhörande eller eljest för dera tillgängliga handlingar verkställa undersökningar

och avgiva yttranden i mål och ärenden, som av kollegiet eller,

jämlikt § 18, någon dess ledamot för sådant ändamål till dem remitteras;

b) en av dem, tillika föreståndare för utredningsarbetet i första arkivkontoret

(kammararkivet):

att förvara och efter förteckning i god, ordning hålla koncepten till

av honom förrättade undersökningar och avgivna yttranden jämte däröver

förda diarier;

att, i den mån hans övriga tjänstegöromål sådant medgiva, på enskilda

personers begäran verkställa undersökningar ur de i kontoret befintliga

jordeböcker och övriga handlingar, vilka undersökningar jämväl

skola i hans diarium upptagas; samt att innehava nyckeln till ett av de

lås, varunder riksregalier och dyrbarheter förvaras; ävensom

c) en av dem tillika föreståndare för andra arkivkontoret (förutvarande

aktuariekontoret):

att förvara de i kontoret befintliga — —---i god ordning;

C3 O O ''

att granska jordeboksförändringsextrakt — — — — insänd till

kollegiet;

att, i den män hans övriga — — — — — i arkivarie^ diarium;

att inom medlet av-------att meddela; samt

att enligt — — — — — — — anteckningar.

§ 24.

Arkivarie —---—---— — behövlig.

Vad sålunda föreskrivits gäller icke arkivarien och arkivariebefattningen

för arkivvården.

%

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

B.

Förslag

till

ändring i instruktionen för riksarkivet.

§ 13.

Riksarkivarien såsom chef för riksarkivet åligger:

a) --------------------

b) _-------------------

c) —-------------------

d) ---------------------

e) ------------------—

f) -------------------

g) —-------------------

h) --------------------

i)-------------------

k)-----------------— -

Riksarkivarien åligger och att i kammarkollegium deltaga i handläggningen

av vissa frågor rörande vården av kollegiets arkiv, på sätt stadgas

i instruktionen för kollegiet.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Bilagor.

I.

Anteckningar rörande kammararkivets historia och nuvarande innehåll.1

1. Översikt av dess utveckling intill 1820-talet.

Redan i vårt äldsta kända förslag till kammarordning från år 1541 finnas

bestämmelser angående vikten av att förvara vissa kronans kamerala handlingar.

Såsom närmare utbildad institution kan emellertid kammararkivet sägas framträda

under den organisationsperiod inom hela centralförvaltningen, som präglade Gustav

Adolfs tid. I 1618 års kammarordning § 3 omtalades vid redogörelsen för kollegiet

och dess lokal även ett rum, dit räkenskaper och andra handlingar årligen

skulle inbäras och .där förvaras. En »liberis tilsiare» fanns från 1619, 1639 till

och med tvenne. .Ämbetets förste kända innehavare var Bengt Ingolfsson, som

1618 eller 1619 började sitt omfattande ordningsarbete.

I de olika kammarordningarna och instruktionerna för kammarkollegium

finnas några principiella bestämmelser om kammararkivet. I 1655 års kammarordning

§ 29 uppdrogs ^ åt riksskattmästaren och vid hans frånvaro presidenten

och kammarråd att tillhålla arkivinspektorn, att »cronones handlingar uti cammar

archivo skola i gott skick och ordentlighet redigeras», på det att man »därav må

kunna hava när så behöves all god nöjaktig underrättelse». I 1694 års förordning

om sysslornas fördelning i kammarkollegium uppdrogs åt det tredje kammarrådet

att utöva uppsikt över kammararkivet. Han skulle årligen tillse, att inventarier

och register höllos i god »riktighet», och att kvittensböcker funnos, där

alla lån kvitterades. Lånen skulle i slutet av varje år återkrävas. Saknades då

någon volym, skulle det anmälas i kollegium, för att efterforskning på kontoren

skulle kunna anställas. Bestämmelsen avsåg tydligen endast utlåning från arkivet

till kollegiets övriga kontor. I 1723 års instruktion erhöll kammarrådet vid

finska kontoret uppsikten över kammararkivet. Han skulle tillhålla inspektorn i

arkivet att halla alla böcker och handlingar i god och riktig ordning och att

över dem hålla riktiga register vid makt. Över de undersökningar och relationer,

som arkivet förrättade, skulle relations- och undersökningsböcker föras. Dessa

bestämmelser inflöto även i 1734 års instruktion. I 1838 års instruktion gjordes

en skillnad mellan de olika arkiven, dels provinskontorens arkiv och dels arkiv
-

1 Dessa anteckningar äro utarbetade av riksarkivarien Clason och de sakkunniges sekreterare

andre arkivarien Naumann.

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

kontorets. De förras uppgift bestod (§ 25) i att förvara alla senare tiders jordeböcker

och handlingar, jordeboksförändringsextrakt, jordrannsakningsprotokoll,

arrendekontrakt, husesyns- och besiktningsinstrument jämte övriga handlingar om

den under kollegiets förvaltning ställda fasta egendomen. Som arkivkontorets

uppgift angavs (§ 26) att förvara och i god ordning hålla alla äldre jordeböcker

och handlingar, som där redan funnos eller kunde dit framdeles överlämnas.

Samma bestämmelser gällde även om kontorets koncept till utlåtanden. På grund

av remisser eller enskildas ansökningar ägde kontoret att verkställa utredningar.

Om förhållandena i kammararkivet vid Bengt Ingolfssons tillträde av sin

verksamhet lämnar han i en odaterad supplik, troligen från år 1638, några upplysningar.

Han framhåller där, huru han »upprättat» arkivet, »det före mig aldrig

var utan ett förvirrat verk, där det ena bladet näppeligen det andra följde, uti

en hop uti ett mörkt valv, gamla och nya handlingar tillsammankastade liksom

hö uti en lada. utan någon ordning på landskapen eller årtalen». Bengt Ingolfsson

och hans medarbetare ha synbarligen under första decenniet av sin verksamhet

åstadkommit ordning, åtminstone av landskapshandlingarna. Huruvida denna

ordning, som i detalj kan studeras i de äldre förteckningarna över dessa serier,

går tillbaka på den ordning, som direkt framsprungit ur leveranserna, eller ej,

torde ännu vara svårt att avgöra. Över serierna av landskapshandlingar upprättades

förteckningar, vilka ännu finnas i behåll och tydligen ursprungligen

uppgjordes i början av 1600-talet, men sedermera fortsatts och avskrivits, så att

samma förteckning föreligger i flere olika exemplar. På grund av de äldre registrens

slitning framstod behovet av en ny utskrift. Én dylik ombesörjdes

1795. Dessa förteckningar upplades efter nio landskapsgrupper, nämligen 1) Uppland,

2) Södermanland med Närke och Värmland från 1632, 3) Västmanland och

Dalarna. 4) Östergötland, 5) Västergötland (förteckningen omfattar även Värmland

t. o. m. 1631 och Dalsland, från 1645 Halland, frän 1646 Gottland, från 1658

Skåne och Blekinge, från 1659 Bohuslän), 6) Småland med Öland, 7) Norrland

(omfattar även Österbotten t. o. m. 1759 samt t. o. m. 1687 även Aland), 8) Finland,

9) Livland med Ingermanland och Estland. Utom dessa landskapsvis uppgjorda

förteckningar finnes ett generalregister med nummer 20, uppgjort 1628 av

dåvarande kammarskrivaren Ludvig Fritz. Detta kan betraktas som en sammanfattning

av registren för de olika landskapen. I likhet med dessa har det sedan

successivt fortsatts. Registren upptaga de olika räkenskaperna årsvis. Till landskapshandlingarna

fördes ej blott räkenskaper från härads-, gårds- och fiskefogdar

m. fl. utan även landbofogdarnas för arv och egna godsen räkenskaper ävensom

räkenskaper för bergverk, städer, hospital och kyrkor. Även furstendömenas räkenskaper

upptogos. Även sedan länsräkenskaperna samlats i jordeböcker, landsböcker,

verifikationsböcker, fördes fortfarande till landskapsserien olika slag av

lokala räkenskaper, t. ex. Stockholms slottsbyggnads räkenskaper, skolräkenskaper,

universitetens räkenskaper, tobakskompaniets räkenskaper. Fritz’ generalregister

upptager utom registren över landskapshandlingarna även en förteckning över

några andra serier, såsom räkenskaper för den av kronan drivna handeln 1558—

1609 och för lilla tullen 1626—1632, accislängder för Stockholm 1625—1628 samt

räkenskaper över Älvsborgs lösen 1614—1622.

I samband med det ordnings- och förteckningsarbete, som uppläggandet

av förteckningarna över landskapshandlingarna betecknade, uppgjordes även ett

14—191366.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

annat generalregister, »Rich. Cammar Archivij Register öfwer Åhtschillige

Gamble Handlinger», med numret 16. Detta register, vars stil visar tidigare

1600-tals stil, omfattar en rad olika serier av räkenskaper, som icke ingingo i

landskapshandlingarna, fram till och med 1637. Man torde därför kunna anse det

uppgjort i slutet av 1630-talet. Det omfattar serier sådana som räntekammarräkningar

(1528—1637), varuhusräkenskaper (1539—1637), tullräkenskaper (1534—

1637), skeppsgårdsräkenskaper (1541—1624) m. it. serier, i allmänhet med goda

förteckningar över de i varje serie ingående handlingarna. En fortsättning på

detta generalregister utgör ett dylikt utan titel, som haft nummer 11 och som ursprungligen

uppgjordes på 1660-talet men sedan fortsatts till 1730-talet. Det omfattar

åtskilliga serier såsom hovstatsböcker, klädkammarräkningar, mynträkenskaper,

Stockholms provianträkenskaper, militieböcker, krigskollegiets kassaräkenskaper,

artilleriräkenskaper, amiralitetets och amiralitetskollegiets räkenskaper,

tull- och licenträkenskaper, räkenskaper från Pommern, Preussen, Bremen, livgedingshandlingar

m. m.

De nu omnämnda förteckningarna och de trenne generalregistren giva en

i stort sett klar överblick av ordningen i kammararkivet under 1600-talets förra

hälft. De serier, som generalregistret nr 16 upptager, synas i huvudsak vara naturliga,

även om de ej utesluta varandra.

Ett spörsmål, som naturligen framställer sig, är huruvida landskapshandlingarna

och de övriga i generalregistren förtecknade serierna utgjorde hela kammararkivet

under mitten av 1600-talet. Härom är svårt att med full säkerhet

uttala sig, men möjlighet finnes, att de kunna ha gjort det. Landskapshandlingarna

i vidsträcktaste mening utgjorde tydligen kammararkivets stora huvudmassa.

Vid sidan om dem funnos ett antal serier, upptagna i generalregistren.

Övriga serier, som funnos i kammaren, såsom t. ex. protokoll, registratur, inkomna

skrivelser, rikshuvudböcker, ha sannolikt förvarats på kontoren. I 1618

års kammarordning omnämnas följande räkenskaper: fogderäkenskaper, tullräkenskaper,

krigskommissariernas räkenskaper, artilleriräkenskaper ävensom räkenskaper

för hovet, flottan, universitetet, skolor, domkyrkor, hospital, myntet, bergsbruken,

varuhusen och räkenskaper för fästnings- och andra byggnader. Av

dessa ingingo, utom fogderäkenskaperna, ett flertal såsom skol-, universitets-,

kyrko-, hospital- och bruksräkenskaper i landskapshandlingarna. Tullräkenskaperna,

liksom de för hovet, hären, flottan och varuhusen avgivna, bildade särskilda

serier och äro såsom sådana upptagna i de senare generalregistren.

Inventeringar synas stundom ha ägt rum. Enligt uppgift i registren över

landskapshandlingarna förekom en sådan 1669 och omfattade troligen serien av

landskapshandlingar eller åtminstone större delen av densamma. Dylika inventeringar

i kammarkollegiets kontor synas i äldre tider hava hållits vid tjänsteombyten.

Vid ett kontors indragning eller sammansmältning med ett annat inventerades

även handlingarna.

Kammararkivet hade i likhet med kammarkollegium sin lokal på slottet.

Slottsbranden 1697 medförde, liksom för riksarkivet, förluster. Utan undersökningar

kunna dessa ej närmare beräknas. Någon utredning av frågan föreligger ej.

Enligt S. Bergh, Svenska riksarkivet 1618—1837, s. 311, sluppo dock kammarkollegium

m. fl. ämbetsverk undan tämligen oskadade. Deras arkiv överfördes

från slottet till Storkyrkan. Emellertid råkade arkivalierna vid denna hastiga

överflyttning undan elden i oreda. Kammarkollegium begärde i skrivelse av den

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

12 maj 1697 till Kungl. Maj:t anslag till årets slut till en skrivare och en kammardräng,

som skulle biträda arkivinspektorn i ordningsarbetet. I skrivelsen

förklarades, att arkivets »handlingar äro igenom den olyckeliga vådelden råkade

uti en sådan oreda och confusion, att det vill falla inspektören med den honom bestådde

skrivaren och tvenne kammardrängar ogörligt att bringa desamma i behörigt

skick och ordning inom så kort tid, som Eders Kungl. Maj:ts tjänst och intresse

fordrar i anseende till den underrättelse, som kollegierna och kommissionerna

där utur dageligen behöva». Kollegiets begäran bifölls av Kungl. Maj:t

den 7 juni s. å. Från Storkyrkan blevo handlingarna sedermera förda till översta

våningen i amiralitetskollegiets hus på Skeppsholmen, där de förvarades till 1749,

då de återflyttades till slottet.

Om förlusterna vid branden tinnes i det äldre registret över Norrlands

landskapshandlingar en förteckning på »de Norrlands böcker, som efter den högst

beklageliga slottsbranden ej äro igenfunne», liksom de, som blivit så »illa medfärne,

att man av dem ingen nödvändig underrättelse hava kan». Förteckningen omfattar

en de! landsböcker från 1660-talet till mitten av 1680-talet. Några av de

i denna förteckning såsom förlorade upptagna volymerna återfunnos emellertid

sedan, varom anmärkning gjorts i registret.

De lokaler, som arkivet erhållit och till vilka, utom lokalarna på Skeppsholmen,

även sjrnas ha hört vissa utrymmen i Oxenstiernska. huset, voro knappast

synnerligen lämpliga. Rummen på Skeppsholmen synas ha blivit överfyllda.

Kammarkollegium resolverade den 31 oktober 1740, att »många akter av mindre

värde, att de till ingen underrättelse varken nu eller i framtiden finnas nödige»,

skulle för anskaffande av utrymme flyttas ut i förstugan utanför arkivlokalen.

Rummen i Oxenstiernska huset, belägna i dettas tredje våning, voro dels mörka,

dels ledo de av takdropp. I slottet erhöll arkivet lokaler i källarvalven vid Logården,

vilka synas ha börjat användas under 1740-talet. Dit fördes i augusti

1746 tull- och licenthandlingar ävensom de från aktuariekontoret levererade serierna

av kungliga brev, registratur, diarier och inkomna skrivelser för perioden

1640—1672. Dessutom innehade arkivet lokaler i valven under kungshuset, dit

kammarkollegium 1755 inflyttade. Rörande lokalerna i slottet och kungshuset föreligga

underrättelser från 1769, som ådagalägga deras synnerliga olämplighet som

arkivlokaler. I kollegiets riksdagsrelation framhölls den skada av mögel och

fuktighet, som vore att befara för kammararkivet i lokalen å slottet. Okat utrymme

vore även av nöden. Frågan behandlades vid riksdagen av kammar-ekonomi-

och kommersdeputationen och dess utskott. I ett av dessa utskott, kammarutskottet,

föredrogs den 26 oktober 1769 ett av prosten Lindbloin ingivet memorial,

vari han på de skäl, som angivits av kollegium i dess relation, framhöll

nödvändigheten av nödigt utrymme för arkivet, där »handlingarna skola av fuktighet

fördärvas och betjäningen lida skada till hälsan». Utskottet beslöt infordra

utlåtande av kollegium, huru bristerna med minsta kostnad skulle kunna avhjälpas.

En syn av deputerade från kammar- och räkenskapsutskotten samt ledamöter

av kollegium skulle äga rum. Synen ägde rum den 20 november. Lokalerna

i valven under kungshuset bestodo av flera olika källare och rum, samtliga

mer eller mindre olämpliga. Frälseundersökningskontoret disponerade ett litet,

kallt och fuktigt rum, varest inga tjänstemän kunde ha något »arbetsställe». Arkivtjänstemännens

tjänstelokal, tvenne välvda rum, »voro ävenledes av fuktighet så

besvärade», att handlingarna voro »största äventyr av förmultning underkastade».

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kammarrådet Rothlieb intygade lokalens hälsovådlighet, av tjänstemännen hade

»efter få års förlopp med döden avlidit den ene efter den andre». Av arkivlokalerna

voro tvenne välvda rum »någorlunda brukbara och ljusa», men »mycket fuktiga»

och »handlingarna av fuktighet så förtärda, att en del då redan var bortskämt

och de övriga snart måste undergå samma öde, såvida icke annat ställe inrättas

till deras förvarande.» Vidare framhölls olämpligheten av dåvarande fönsteranordningar.

Dessutom fanns ännu ett valv, »av fuktighet så uppfyllt, att det alldeles

icke kunde eller borde tjäna till räkenskapers och handlingars förvarande», handlingarna

voro »av fukt så förmultnade, att föga underrättelse och säkerhet av dem

står att erhålla». Av tvenne källarlokaler angives den ena, där enligt arkivinspektorn

funnos kistor med tullsedlar, »mörk, så att ingenting syntes», den andra full

med lösa papper, »helt mörk och så ohygglig, att den mer liknade ett arrestrum».

Arkivets lokaler i slottet bestodo av ett valv under östra sidan av slottet och ett

stort rum i södra flygeln vid samma sida. Den förstnämnda lokalen var »långt mer

än det andra rummet (!) besvärad av mögel», banden alldeles förstörda, »vad som

var skrivet stod. till en del icke att läsa», »väggarna voro mer än till ett fingers

tjocklek med mögel betäckta och icke var någon luft på denne källaren, att vädret

kunde spela in och förorsaka någon torkning». Råttor hade skadat banden på en

hel del volymer. Valvet ansågs av deputerade icke vara tjänligt till »dokumenters

förvarande». Rummet i södra flygeln ansågs såsom »det förnämste» av lokalerna.

Hyllorna där voro fulla, plats saknades för accessioner. Under detsamma var

slottets iskällare, från vilken under varma somrar mycken fukt uppsteg. På

grund härav ansågo deputerade, att olägenheterna måste avhjälpas. Ett av kammarråden

och arki vin spektorn begagnade tillfället att framhålla behovet av ökad

personal. Denna utgjordes sedan 1690-talet av inspektorn och tvenne kammarskrivare.

Arkivet hade så ökats, att det vore »dubbelt så vidlyftigt» som under

angivna tid. Personalen kunde ej medhinna att bestrida remisserna, långt mindre

att registrera de gamla handlingar, »som ifrån flere tider tillbaka blivit liggande

utan ordning och dock bort vara registrerade». Kammarrådet och inspektorn yrkade

på inrättandet av en ny tjänst, en registrator, som förnämligast skulle hava

att sysselsätta sig med handlingarnas registrerande.

Utskotten enade sig vid sammanträde den 30 november 1769 om, att arkivlokalerna

voro alldeles odugliga, och att ett nytt hus borde inköpas, vartill medel

borde anskaffas genom lotteri. Ärendet upptogs av sekreta utskottet, som inhämtade

yttrande av överintendenten Adelcrantz. Denne vitsordade fukten i lokalerna

ä slottet och förklarade, att den ej kunde avhjälpas utan insättande av

fönster. Den lämpligaste vägen vore, enligt Adelcrantz’ mening, inköpet av något

hus på Riddarhoimen, såsom »det Strömiska»1. Sekreta utskottet framhöll i

skrivelse av den 29 januari 1770 till Kungl. Maj:t angelägenheten av, att dessa

»handlingar till allmän och enskild upplysning nu och ''framdeles varda ifrån förmultnande

och undergång förvarade». Däremot överlämnade utskottet till Kungl.

Maj:t att avgöra, huru detta mål med minsta kostnad skulle kunna vinnas. Rådet

beslöt den 5 april inhämta yttrande av överintendenten och kammarkollegium.

Överintendenten vitsordade efter besiktning tillsammans med kammarkollegiets

tjänstemän av lokalerna i kungshuset deras olämplighet och uttalade sig ånyo

för inköp av förenämnda fastighet. Kammarkollegiets majoritet åter förklarade,

1 Beläget, där för närvarande Generalstaben har sin lokal.

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

att ett inköp av nämnda hus vore för dyrbart; ett mindre hus kunde vara tillräckligt

för de »angelägnaste handlingarnas förvarande, i synnerhet enär en

stor del, som äro mindre angelägne eller aldrig nyttjas, bleve å sitt gamla ställe

kvarlämnade».

Denna utväg tilltalade ej kammarrådet Silfverstolpe, som hade överinseende

över kammararkivet. I en reservation hänvisade han till att kollegiet redan förut

tvenne gånger hemställt till Kungl. Maj:t om inköp av hus till kammararkivet.

»Och ehuru månge till förvarande onyttige handlingar kunde utgallras och alldeles

ifrån archivo skiljas», vore detta arbete nästan omöjligt i de nuvarande lokalerna.

De »oskiljaktiga handlingar» jämte årligen tillkommande accessioner fordrade

ett »ganska rymligit hus».

Rådet infordrade den 3 september 1771 kammarkollegiets uttalande om såväl

priset för inlösen av det Strömska huset som kostnaden för reparation och

påbyggnad av kungshusets flygel. Något avgörande träffades dock ej nu i frågan,

varför kammarkollegium i sin berättelse till 1771 års riksdag återupptog ärendet.

Frågan dryftades i kammar-, ekonomi- och räkenskapsdeputationerna, föranledde

en ny syn samt uttalanden om lokalernas dåliga skick ävensom om handlingarnas

oersättlighet. Någon verklig åtgärd till anskaffande av nya lokaler vidtogs

dock ej. Kollegiets förnyade försök att i skrivelse till Kungl. Maj:t den 5 november''

1772 åter bringa frågan på tal synes ej ha lett till någon egentlig åtgärd.

Betydande arkivaliska förluster medförde 1802 och 1807 års eldsvådor. Vid

den förra blev kungshuset, där kammarkollegium hade sina ämbetslokaler, betydligt

skadat. Av de olika kontorens handlingar blev särskilt det tredje eller

finska kontorets hårt åtgångna. Kammarkollegium förklarade sig i skrivelse av

den 17 november 1802 till Kungl. Maj:t ej kunna uppgiva, vad som förlorats i

»den delen av Kammar Archivet, dit elden sig även inträngt», liksom beträffande

aktuariekontoret eller andra kontor, vars handlingar måst flyttas. Beträffande

flera av kontoren såsom första och andra provinskontoren, bytes-, reduktions-,

tull- och licentkontoren samt charta sigillata-kontoret uppgavs emellertid att

deras akter vore i behåll. Efter branden erhöllo flera av kontoren tillfälliga lokaler

å olika håll. Kammararkivet behölls 1802 på sin gamla plats, valven i

kungshuset. I sin nuvarande lokal inflyttade kammararkivet under hösten 1806.

Eldsvådan 1807, som uteslutande drabbade kammararkivet, medförde förluster ej

minst bland landskapshandiingarna. Någon i detalj gående utredning rörande

omfattningen av de förluster, som kammararkivet gjorde vare sig genom 1802

eller 1807" års brand, synes emellertid ej hava ägt rum.

I analogi med förhållandena i kansliet synes man i fråga om kammarkollegium

till en början hava tänkt sig, att de olika kontoren ej under lång tid

skulle behålla sina akter utan snarast avlämna dem till arkivet. I ett reglemente

av den 5 september 1687 för svenska kontoret stadgades, att endast de tvenne

sista årens handlingar skulle förvaras i kontoren, tidigare handlingar i arkivet.

Principen synes ha fasthållits av kollegium även senare. 1 realiteten torde den

dock ej hava följts, vilket tydligt framgår av uppgifter från olika tider om leveranser

från kontoren till arkivet. Numera förvaras, som bekant, även i andra

kontor än kammararkivet handlingar ända från 1600-talet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

För handlingarnas utlånande fastställdes redan 1687 noggranna regler av

kollegium. I protokollsextrakt av den 4 oktober 1687 stadgades, att handlingarna

endast finge begagnas av den, som utkvitterat dem och ej av honom lämnas vidare.

Lån fingo alltså endast ske direkt från respektive kontoren eller arkivet.

Bestämmelsens syfte angavs vara att hindra »det myckna och långa omlöpandet

efter böckerna», som vore hinderlig! för tjänsten. Regis trätorn i arkivet skulle

varje vecka göra ett överslag på de böcker, som utkvitterats eller inkommit.

I 1694 års förordning om sysslornas fördelning i kammarkollegium uppdrogs åt

tredje kammarrådet bland annat att övervaka, att i arkivet funnos kvittensböcker,

där lånen kvitterades. Dessa skulle i slutet av varje år återfordras. Saknades

någon volym, skulle detta anmälas för kollegium, så att det kunde beordra undersökning

på de olika kontoren.

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

2. Det Kungl. beslutet 1822 om kammararkivets ordnande och förtecknande och

dess bristande verkställighet.

Kammararkivets historia företer flera exempel, hurusom för åstadkommande

av förbättrad vård av dess samlingar ansatser tagits av historiskt eller arkivaliskt

intresserade kretsar utanför arkivet, ansatser, som emellertid kommit, att stranda

i följd av'' bristande förutsättningar hos dess vårdare att medverka till deras rationella

genomförande. Ett typiskt exempel härpå möter redan på 1820-talet.

Tilldragelsen bör så mycket ''hellre här relateras, som den även innebär förklaringen

till en ännu förefintlig splittring på olika håll av viktiga arkivsamlingar.

Under senare delen av 1700-talet hade, såsom vi nyss sett, kammarkollegium

för förvaring av en del handlingar disponerat bland annat ett valv i Kungl.

slottet vid Logården. Lokalen hade av olika anledningar visat sig synnerligen

olämplig. Ökad trängsel hade omsider även föranlett, att handlingarna delvis ej

fått plats på hyllor, utan blivit uppstaplade »uti en stor hög». Emellertid blev

lokalen 1820 uppsagd av riksmarskalksämbetet, och kammararkivet, som några år

tidigare såsom ny lokal erhållit den nuvarande huvudlokalen, fick dit från Kungl.

slottet överflytta de i slottsvalvet förvarade handlingarna. Dessa befunnos då »ej

i hyllorna uppställda i någon ordning, utan med varandra sammanblandade»; på

grund av bristande utrymme, kyla och mörker kunde de ej heller närmare

granskas, men en stor mängd i valvet befintliga lösa papper synas, som

det hette, »ej tjäna till någon nytta eller böra bibehållas». I kammararkivet

synas de ocli, enligt vad ett par år senare upplystes, hava blivit »utkastade på

golven .

De kommo där att spela en viss roll i samband med en 1822 skeende tillsättning

av platsen såsom kammararkivarie eller, såsom det då hette, inspector

archivi. Den historiska forskningens blickar hade nämligen redan nu börjat fästas

vid kammararkivet, och bland de sökande befann sig i följd därav, jämte ett

antal kameralister och andra tjänstemän, även en förtjänt och intresserad historiker,

professor J. G. Liljegren, tidigare akademiadjunkt i Lund och under en följd

av år verksam vid historiska och antikvariska forskningar, numera tjänsteman

vid Kungl. biblioteket och hos Kungl. samfundet för utgivande av handskrifter

till Skandinaviens historia, sedermera först riksantikvarie och sedan riksarkivarie

och, som bekant, den förste utgivaren av vår viktiga urkundspublikation

Svenskt Diplomatarium. Bland hans arbetsområden under den närmast föregående

tiden hade också legat forskningar i kammararkivet och vissa kamerala undersökningar.

Kammarkollegiets majoritet ansåg honom emellertid icke äga nödig

insikt i rikets kameralverk och uteslöt honom från förslaget; och då en minoritet

i kollegium ville tillerkänna honom ett rum på detta, enär han pa grund

av sina vidsträckta insikter i rikets antikviteter och sin förmåga och oförtrutna

håg för forskningar i gamla handlingar måste anses innehava nödig kunskap att

ur arkivets handlingar meddela erforderliga upplysningar, samt emedan han sär
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

skilt måste bliva för arkivet mycket nyttig, särskilt i avseende på en mängd ogranskade

och oinbundna handlingar, som förut förvarats i Kungl. slottet och som

förmodades kunna lämna nyttiga upplysningar i historien, om de av en man med

därtill erforderliga insikter bleve granskade och ordnade, svarade kollegiets

målsman inom majoriteten med eu förklaring, att dessa handlingar icke borde

»utgöra något huvudsakligt föremål vid detta tillfälle, särdeles som dessa papper,

efter vad avlidne arkivinspektoren Salenius i livstiden redan anmält och kammarrådet

hade sig bekant, redan voro genom förmultning till en del skadade och svårligen

stodo att i någon ordning bringas,,. Vad tidigare brister i arkivvården

bragt i skada, ansågs alltså icke mer behöva omhändertagas och granskas utan

kunna lämnas till fortsatt förstöring.

Lyckligtvis hade Kungl. Maj:t icke samma uppfattning i frågan. Vid

Konungens rädsbord satt nämligen såsom statsminister för utrikes ärenden en

man, som sedan länge visat sig såsom en varm vän av vetenskaperna, icke minst

de historiska, och på olika områden gjort desamma stora tjänster, Lars von Engeström.

Han ingrep till statsrådsprotokollet med ett längre anförande, i vilket

han kraftigt betonade, hurusom arkivinspektorn hade till åliggande att hålla arkivet

i god ordning och däröver upprätta noggranna register, och huru detta förutsatte

sådana historiska kunskaper, som Liljegren ägde och uti vilka han vore

vida överlägsen. Mot statsrådets övriga ledamöter ville han emellertid icke urgera

Liljegrens utnämning, men önskade sitt yttrande till protokollet för att avleda

från sig tanken att hava »bidragit till okunnighetens seger över kunskaperna

och arbetsflitem, och föreslog därjämte, att den nye arkivinspektorn skulle få befallning

att »iordningsätta de verkliga skatter, tjänande till upplysning i svenska

historien, som äro på vägen att igenom vårdslösande förstöras». Med bifall härtill

förordnade också Kungl. Maj:t, att den nyntnämnde skulle, »sedan alla i arkivet

varande jordeböcker, räkenskaper och handlingar blivit granskade och i ordning

bragte, däröver författa ett noggrant och fullständigt register», och skulle kollegium

föreskriva honom, »huru mycket som årligen vid detta arbete borde tillgöras

samt över verkställigheten därav hålla behörig hand».

Därest denna kungl. befallning — om dels ordnande av samtliga i kammararkivet

befintliga arkivalier, dels uppgörande över dem av fullständigt register

— i verkligheten blivit efterlevd, hade man sålunda, tack vare von Engeströms

ingripande, redan under 1820-talet fått till stånd det genomförda ordnande

och förtecknande av kammararkivet, som ännu, till nackdel för både förvaltning

och forskning, i avsevärd utsträckning saknas. Den nye arkivinspektorn, som

befallts utföra arbetet, och kammarkollegium som ålagts att vaka över dess behöriga

verkställande, gingo emellertid härvid till väga på sådant sätt, att den kungliga

föreskriften i stort sett faktiskt efterhand blev utan verkställighet.

Till en början sökte emellertid kollegiet till en del upprätthålla den. Efter

arkivinspektorns utnämning hölls en besiktning i kammararkivet, på grund varav

kollegiet beslöt, att vissa åtgärder skulle utföras. Delvis bei''örde de rent lokala

förflyttningar i arkivet, som här kunna förbigås; delvis också ordnande och registrerande.

Där mötte olika huvudgrupper av handlingar. A ena sidan hade man arkivets

bestånd av protokoll och koncept, jordeböcker och lanträkenskaper m. m.

Beträffande dessa föreskrev kollegium vid detta tillfälle ett ganska noggrant

registrerande och förtecknande, som bland annat skulle omfatta vad av jordeböc
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

s?m ^störts vid eldsvådorna 1802 och 1807. Å andra sidan förefunnos de

l(>-0 från slottet till arkivet flyttade handlingarna. Dels hörde dit en mängd

pommerska, wismarska och artilleriräkningar m. m., som syntes vara från 1600- talet och som upptogo en del hyllor i nedersta våningen utan att någon ordning

ull Vit iakttagen eller någon förteckning därå upprättad; kollegium ansåg, i motsats

till aikivinspektorn, dem böra i arkivet kvarstanna och »där i den ordning; bringas

att yart slag blir för sig avskiljt, varefter förteckning därå upprättas och register

aven däröver författas, så fort angelägnare arbete det kan medgiva» Dels

hane från slottet samtidigt till arkivet förts »80 tunnsäckar lösa papper» och blivit

»lagda pa golvet i nedersta våningen, varifrån ungefär hälften sistförlidna

vmter upptagits och lagts i konvoluter av karduspapper»; kollegium beslöt, att

pa lika satt skulle förfaras med det övriga av dessa papper och därefter hela

samlingen sammanhallas pa ett ställe, »tills tiden kan medgiva, att den närmare

genomgås och i ordning bringas». I stort sett upprätthöll sålunda kollegiet ännu

ioreskritten, att det oordnade borde ordnas och att register skulle upprättas.

Våffla månader senare, den 25 november 1822, inkom kammararkivinspektorn

emellertid med redogörelse för vad dittills åtgjorts. I fråga om den anbefallda

detaljregistrenngen av protokollsband och dylika handlingar opponerade han

-ig eftertryckligt; ^den skulle fordra mera arbete och mera tid, än arkivets personal

skulle kunna åstadkomma med beräknande av vanlig ålder och åsidosättande

av andra angelägnare göromål. Det vore, ansåg han, alldeles omöjligt att ålägga

nuvarande arkivpersonal att i dessa hänseenden fullborda, vad han ansåg tidigare

generationer hava försummat. Vad särskilt angick förtecknandet över vid eldsvådorna

förstörda jordeböcker framhöll han, att han på grund av »ofullständio-- heten av kontorets gamla register» icke ens vore i tillfälle att känna, om alfa

jordebocker, som nu saknades i arkivet, verkligen funnits där före eldsvådorna.

De hade dessutom vid flyttningar »kunnat förläggas och med andra handlino''ar

bortblandas»; efter de 20 ar, som förflutit sedan den första eldsvådan, funSes

numera ingen kvar av arkivpersonalen, som kunde upplysa om förhållandet, och

nan hemställde därför om förändring av kollegiets föreskrift därhän, att »register

eller förteckning, sa fort tiden kan medgiva, länsvis upprättas på alla nu befintliga

jordeböcker». Inträffande lanträkenskaperna åter lovade han, att »nya registret

skall bliva upprättat så skyndsamt som årstiderna och andra mera angelägna

göromål det medgiva». ° °

Vad därnäst angick de 1820 från slottet flyttade handlingarna, så hade han

under sommaren och hösten hållit på att sortera däri ingående (bundna) böcker.

De hade befunnits utgöra 10,640 band räkenskaper och fördelats på 35 grupper

(rrupperna uppräknas och representera dels Sveriges olika utländska provinser

finland, olika grenar av statsförvaltningen i det svenska moderlandet, vissa städer,

kollegier och andra institutioner m. m.; något mer än en grovsortering tyckes

dock icke förekommit, och det stora flertalet av grupperna sakna t. o. m. angrvande

av begynnelse- och slutår. Såsom totalomdöme om samtliga grupper uttalade

han därefter, att deras förvarande icke synes tillhöra kammararkivet, dit

de icke heller förr än ar 1820 blivit flyttade» och hemställde därför om deras

transporterande »till något för dem lämpligare ställe». Någon närmare granskning

av dem både han väl icke medhunnit men trodde sig dock kunna med någorlunda

visshet bestämma, att vissa av serierna — räkenskaper från Pommern

och andra Sveriges utländska provinser, från Finland, tullräkenskaper, »diverse

15—191366

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

svenska räkenskaper» m. fl. — »sakna allt intresse och hunna i anseende till innehållet

icke numera komma i fråga-», att förvaring av andra serier — militära

räkenskaper — ofelbart tillhörde krigskollegium, och att alla de Övriga — hovoch

slottsräkenskaper, räkenskaper för vissa ämbetsverk och städer m. m. — borde

»emottagas på sådana ställen, dit de verkeligen höra». I kammararkivet borde

nämligen blott tvärstanna kronans jordeböcker, lanträkenskaper och sådana räkningar

som rörde kronans intrader, fortfore man att, såsom under de sista aren

skett ''där intränga handlingar och böcker av alla slag, skulle utrymmet bliva

otillräckligt. Arkivinspektorn tilläde vidare, att inom åtskilliga av serierna en

del av handlingarna saknade både band och titel samt till en del voro söndrig^

och defekta, varför, även om de skulle tvärstanna i arkivet,det bleve »en omöjlighet

att däröver upprätta förteckning eller register även med åsidosättande av

angelägnare göromål». „ 0 , on ,

Till 1820 års accession från slottsvalvet hörde emellertid också de 80 tunnsäckarna

med lösa papper, vilka då blivit »utkastade på golvet i bottenrummet».

Arkivinspektorn hade nu låtit sammanlägga dem i 481 konvolut, »varav 180 bestå

av gamla brev och de övriga 301 av andra dokumenter, till större eller mindre

del skadade av ålder och fukt». Vid sammanläggningen hade han halt tillfälle

att övertyga sig, »att dessa papper alldeles icke tillhöra kammararkivet;, dit de

också för icke länge sedan blivit flyttade; han hemställde därför om åtgärder att

»befria arkivet från dessa papper»», som där blott minskade utrymmet. Men därjämte

funnos kvarliggande på golvet av nedersta våningen — där enligt en samtida

besiktning »alla golvbräderna voro upprötta och en del av golvet nedsjunket

nära en halv aln» — »omkring 10 tunnesäckar av dylika papper, men till den

grad förmultnat, att de icke kunnat läggas i konvoluter»; yarlöre »deras bortförande

är nödigt», och anhöll han alltså om kollegiets föreskrift därom.

Slutligen omnämndes även, att han på bottenrummets golv bland de lösa

papperna anträffat »en mängd smärre böcker i pergamentsband jämte några konvoluter»,

vilka tycktes innehålla »åtskilliga slotts- och militärräkningar från 1500- talet, varav ingen upplysning kan väntas» och vilkas »förvarande i arkivet kungl.

kollegium alltså ej lärer finna nödigt», de hade ju först 1820 kommit dit. Däremot

hade han där också funnit flera band av kollegiets registratur från 1600-talet

ävensom åtskilliga indelningsverk och rullor m. m., vilka uppflyttats och ingingo

i de i kontorslokalerna numera uppställde serierna. Likaledes hade ett 60-tal

konceptskattebrev från 1700-talet tillvaratagits. _

Huvudsumman av arkivinspektorns framställning var sålunda, att detaljregister

till protokollen o. d. omöjligt kunde upprättas, att även i övrigt det

föreskrivna förtecknandet i allmänhet icke kunde utföras på grund av angelägnare

göromål, men att också huvudmassan av de oordnade handlingarna saknade

allt intresse åtminstone för kammararkivet, som därför från dem borde ^befnas..

Kammarkollegiet var emellertid icke genast benäget att i allo ga arkivinspektorn

till mötes. Vid behandlingen av hans framställning den 20 december

1822 framhöll det, att dess förordnande, om detaljregistreringen av protokollen

grundat sig på Kungl. Maj:ts befallning vid utnämningen om upprättande av ett

noggrant och fullständigt register. »Detta måste således ske etter hand, sa fort

medhinnas kan», och kollegium ansåg fortfarande, att detta först och främst borde

iakttagas med de i kontorslokalerna förvarade handlingarna »såsom troligen de

angelägnaste och mest tillitade». I fråga om jordeböckerna frånträdde kollegiet

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

sin fordran på förteckning över de genom eldsvådorna förstörda och biföll arkivinspektorns

förslag, att en sådan blott skulle upprättas länsvis över alla nu

befintliga. Vid löftet om succesivt upprättande av register över lanträkenskaperna

lät det ock bero, »övertygat att löftet icke förglömmes».

\ ad åter angick frågan om de från slottsvalvet 1820 komna räkenskaperna

och lösa . handlingarna, fann kollegiet nödigt rätta arkivinspektorns uppfattning,

att de ej. tillhörde kammararkivet. Kollegiet framhöll, att ehuru de först 1820

riyttats till arkivets nuvarande lokaler, de dock även förut tillhört arkivet och

varit förvarade i dess lokaler under slottet. Med några få undantag voro de

ock alla att anse såsom redogörelser för kronans medel, de där bort till kollegium

ingå. En stor del av grupperna borde därför i arkivet kvarstanna; om de

Övriga borde först närmare utrönas, av vilka år och vilken beskaffenhet de voro.

Vad särskilt beträffade de numera till större delen i konvolut lagda lösa handlingarna,

från vilka arkivinspektorn ville befrias, ansåg kollegiet nödigt få veta,

om de däri omförmälta breven vore kungabrev eller andra brev, vad de och de

övriga dokumenten egentligen angingo, av vilken ålder de voro, samt vilka förslag

arkivinspektorn hade att uppgiva till arkivets befrielse från desamma. De ännu

på golvet kvarliggande 10 säckarna papper borde av någon kollegiets ledamot

besiktigas och under tiden arkivinspektorn göra sig underrättad vid bankens pappersbruk,

huruvida man där plägade uppköpa dylikt gammalt papper. Beträffande

särskilt räkenskaperna frän 1500-talet ur vilka arkivinspektorn ansett ingen upplysning

kunna väntas och vilkas förvarande han därför ansett onödigt, kunde kollegiet

ej något bestämma utan en närmare beskrivning över dem, »helst så gamla

handlingar ofta äro ett gott fynd och ej utan noga granskning böra från ett

arkiv utdömas».

Kollegiet hade sålunda vid detta tillfälle i stort sett vidhållit, att det i

det kungl. brevet kammararkivet ålagda ordnings- och registreringsarbetet skulle

fortgå. Ett par månader senare ändrade man sig emellertid. Arkivinspektorns

ifrågavarande memorial upptogs nämligen till ny behandling, ehuru kollegium

redan en gång däröver fattat beslut; det hette att »några betänkligheter därvid

förekommit, som ansetts fordra ny prövning». Det gällde först den registrering

av protokollsbanden m. m., som man den 20 december ansett enligt kungabrevet

böra ske, så fort medhinnas kunde, men vilken arkivinspektorn ansett för tidsödande.

Efter någon diskussion anmälde nämligen denne nu, att i arkivet funnes

ett av en hans företrädare, Salenius, upprättat »s. k. generalregister över handlingarna»,

som till äventyrs kunde uppfylla avsikten med nu ifrågavarande registrering.

Arbetet framtogs och besågs samt befanns kunna »tjäna till formulär

för ett generalregister över arkivets handlingar», varför kollegiet nu, med ändring

av sitt förra beslut, föreskrev, att ett nytt dylikt register skulle upprättas i likhet

med det gamla men framfört till närvarande tid och med uteslutande av

numera i arkivet ej befintliga handlingar. De särskilda förteckningar över jordeböcker

och lanträkeuskaperna, som förut påbjudits, behövde under sådana förhållanden

ej upprättas. Vad åter angick de från slottet flyttade handlingarna, så

tog man likaledes sitt tidigare beslut under revision. Av de bundna räkenskaperna

fann man de första serierna — dem, som rörde utländska provinser m. m.

~ visserligen numera ej vara nödiga för kollegiets förvaltning men »dock icke

därför böra förstöras», utan da av dem åtskilliga historiska upplysningar kunde

vara att hämta och de i följd därav syntes höra till riksarkivet, beslöt man att

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

hemställa till Kungi. Maj:t om deras överlämnande dit. Beträffande åter de

övriga grupperna räkenskaper beslöt man undersöka, om icke för vissa serier

utrymme skulle kunna erhållas i lokaler under det s. k. kungshuset, och om icke

andra skulle kunna återgå till vederbörande ämbetsverk.

Fjorton dagar senare, den 28 februari, var saken åter före hos kollegium.

Något återlämnande till ämbetsverken av räkenskaper utöver vad dittills skett

ansåg man sig efter inhämtade upplysningar icke böra ifrågasätta. Däremot

hade i kungshuset vissa nya utrymmen befunnits vara möjliga att erhålla, bLand

annat ett större rum under''södra tornet, vilket av arkivinspektorn förklarats vara

stort, rymligt och torrt), — det sedermera beryktade s. k. tornet — och skulle i

dessa utrymmen, en del av räkenskapsserierna inhysas, sedan hyllor blivit uppsafta;

arkivinspektorn hade ansett tillräckligt att belägga stengolvet med bräder.

Beträffande åter de lösa papperna —såväl de i konvolut numera hoplagda som de

ännu löst befintliga — beslöt man hemställa hos Kungl. Maj:t, om icke någon av

tjänstemännen i riksarkivet kunde få i uppdrag att tillika med arkivinspektorn

genomgå dem och tillse, om däri funnes några handlingar, som förtjänade att

bibehållas och förvaras. .

Med efterföljden av det kungl. brevets föreskrift, att alla i arkivet b o tint

liga handlingar skulle bliva granskade och i ordning bragte, hade det sålunda

o-ått därhän, att man, vad angick huvudmassan av de oordnade handlingarna —

de 1820 från slottsvalvet ditflyttade — nöjde sig med en ytterligt summarisk

o-ruppindelning av de bundna volymerna och önskade överflytta granskningen

och ordnandet av de lösa papperna på en annan myndighet, riksarkivet. Vad åter

ano-år det föreskrivna upprättandet av ett noggrant och fullständigt register over

alla samlingarna, så hade man efterhand stannat vid att låta ett äldre generalregister,

orn vars beskaffenhet intet är bekant, tjäna som formulär för ett nyare,

som arkivinspektorn fått befallning att upprätta. r

Även detta arbete befanns emellertid snart av honom för tidsödande. 1

slutet av året ingav han nämligen ett memorial, däri han — som i februari företett

det äldre s. k. generalregistret såsom till äventyrs ändamålsenligt — nu meddelade

att i arkivet »förut finnes 7 register, som, enär de kollationeras och anmärkes

väd som felas, vilket redan då skett för Upplands och Södermanlands län,

så synes som dessa 7 register äro tillräckliga, enär de kompletteras med jordeböckerna

och lanträkenskaperna, som hädanefter till arkivet inkomma, da därigenom

besparas en betydlig kostnad, och skulle i kontoret omöjligen kunna medhinnas

att upprätta ett enda register över allt vad som finnes i arkivet utan att

åsidosätta andra angelägna göromål». Memorialet föredrogs den^ 17 december i

kollegiet, som nu på grund av arkivinspektorns anmälan om svårigheterna att

upprätta det nya registret fann skäligt »tillåta, att åtgärden till ett sadant nytt

generalregisters författande för det närvarande må inställas», under villkor att de

förutvarande sju registren kollationerades och kompletterades.

De ifrågavarande sju registren äro för kännare av kammararkivet ingen

obekant sak. De äro helt enkelt samma sju landskapsvis förda register over

de s. k. landskapshandlingarna, som, ursprungligen upplagda i början av 1600- talet och sedermera avskrivna på 1790-talet, ännu, nödtorftigt rättade vad de

äldre åren angå och efter hand kompletterade till frampå 1870-talet, utgöra den

enda befintliga och något så när användbara klaven till denna del av kammar
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

arkivet, d. v. s. till de s. k. landskapskandlir gärna.1 Att de för denna de],

d. v. s. jordeböcker och lanträkenskaper jämte vissa andra räkenskaper, kunde

utgöra en slags, låt vara ofullkomlig, grundstomme för ett »noggrant och fullständigt

register», kan också medgivas. Men vad arkivinspektorn underlät att

meddela kollegiet och vad för dettas ledamöter synes hava varit obekant var, att

dessa register endast omfattade en del av kammararkivets handlingar, vid vars

sida därjämte funnos andra mycket betydande delar, saknande både förteckningar

och i många fall varje ordning. Det är av det Kungl. brevets tillkomst 1822

i samband med utnämningsfrågan fullt tydligt, att det var just med hänsyn till

dessa oordnade och oförtecknade delar föreskriften lämnats om att alla i arkivet

varande handlingar skulle granskas, ordnas och förses med noggrant och fullständigt

register. Nu, innan ännu två år förgått, hade kollegiet av den arkivinspektor,

vars utnämning det genomdrivit, förmåtts att dispensera från det Kungl.

brevet därhän, att förtecknandet inskränkts till en komplettering av några äldre

register över blott en del av arkivet, den dittills bäst ordnade och förtecknade.

Beträffande åter det samtidigt föreskrivna omhändertagandet och nyordnandet

av de oordnade, från slottsvalvet komna handlingarna — vilka vid utnämningen

kollegiet ansett icke böra tagas i betraktande, emedan de redan voro till

en del förmultnade och svårligen stodo att bringa i någon ordning — hade kollegiet,

såsom vi erinra oss, beslutat söka få dithörande åtgärder överflyttade på

riksarkivet. Kollegiets hemställan härom remitterades av Kungl. Maj:t till kanslistyrelsen,

under vilken riksarkivet lydde och av vilken dess föreståndare, riksarkivsekreteraren.

var ledamot, men mottogs där icke med någon tillfredsställelse.

Vad lokaler beträffar var riksarkivet nämligen då mycket illa lottat, vida sämre än

kammararkivet. Dess enda reservutrymme var i själva verket det fuktiga och

mörka valv under slottet, som 1820 kammarkollegium lämnat, men som sedan

upplåtits åt riksarkivet, ehuru detta på grund av dess olämplighet icke ännu

vågade begagna det. Kanslistyrelsen förklarade också, vad beträffar den föreslagna

ditflyttningen av vissa räkenskapsserier, att riksarkivets förvaringsrum

voro så uppfyllda, att utrymme för dess ordinarie accessioner hotade att tryta

och att det i följd härav omöjligen kunde emottaga kammarkollegiets och anära

ämbetsverks akter. Vad åter angick kammarkollegiums hemställan om »främmande

biträde för urskiljande av de historiska akter från de egentliga kammerala-,

så framhölls, att då ordnandet av riksarkivets egna handlingar och

övriga dagligen förekommande göromål tillräckligt upptogo dess tjänstemäns tid,

dessa icke skäligen kunde åläggas skyldigheten att fullgöra de förrättningar, som

tillhörde andra verks betjäning i och för deras tjänstebefattning, varför kanslistyrelsen

även i denna del avstyrkte bifall till kammarkollegiets hemställan. Det

kan förtjäna nämnas, att Liljegren under året utnämnts till aktuarie i riksarkivet,

och det är ju möjligt, att någon obenägenhet hos honom att i kammararkivet

övertaga göromål, för vilka kammarkollegium nyligen förklarat honom obehövlig,

men som av Kungl. Maj:t ålagts hans lyckligare medtävlare, bidragit till det

något snäva svaret från kanslistyrelsen. Då emellertid kammarkollegium även

föreslagit, att efter frånskiljande av de akter, som borde bibehållas, de övriga

måtte förstöras, så framhöll kanslistyrelsen vikten av att i sådant fall åt någon

--......... i

I

1 Ursprungligen voro dessa register, såsom ovan sid. 105 synes, nio; här äro av arkivinspektorn

registren lör Finland och för Östersjöprovinserna frånräknade.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

därtill kompetent ledamot av kammarkollegium uppdroges att se till, att icke vid

ett sådant urskiljande handlingar, som kunde äga någon historisk märkvärdighet

eller eljest vara av vikt och böra bibehållas, måtte gå förlorad.

Kungi. Maj:t var emellertid ej benägen att överlåta den ifrågavarande

granskningen av handlingarna åt enbart kammarkollegiets tjänstemän. I stället

bestämdes den 23 maj att amanuensen vid Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien

(Liljegren) samt i övrigt tjänstemännen vid riksarkivet, såvitt deras

göromål sådant medgåve och på de tider, då de icke därav voro hindrade, skulle

biträda kammararkivinspektorn med denna granskning, och skulle därvid vad av

ifrågavarande papper icke förtjänade att bibehållas genast förstöras, men det

övriga i ordning bringas för att förvaras på det ställe, Kungl. Maj:t efter av kollegium

gjord anmälan om handlingarnas beskaffenhet skulle bestämma. Det blev

således, trots allt som passerat, företrädesvis Liljegren som befanns lämpligast att

omhändertaga de ifrågavarande handlingarna.

Liljegren grep sig genast an med arbetet och kunde ett hälft år senare,

den 20 november 1823, avlämna en berättelse om vad dittills åtgjorts. Den bär

sitt särskilda intresse därför att den ger vid handen, vad som bland annat ingått

i den stora samling lösa handlingar, som kammarkollegiet 1822 vid tillsättningsfrågans

behandling funnit så ovidkommande.

Efter mottagandet av den kungl. befallningen anmälde sig Liljegren genast

att å bestämda timmar, som jämlikt det kungl. brevet icke voro upptagna av

hans övriga ämbetsgöromål, företaga den anbefallda granskningen. Kammararkivinspektorn

förklarade emellertid, att eftersom Liljegren och riksarkivets tjänstemän

anbefallts att honom »biträda», så tillkom det honom och ej dem att bestämma

tiden, och då kammarkollegiets arbetsordning bestämde den tid, utöver vilken

kammararkivet ej behövde hållas öppet eller dess betjäning vore förbunden till

något arbete därstädes, så hade vederbörande att inställa sig i arkivet å denna

tid. Då dessa timmar emellertid sammanföllo med riksarkivets arbetstid, krävdes

det riksarkivsekreterarens ingripande hos kammarkollegiets president, innan arbetet

kunde börja.

Vid inträdet i arkivet anvisades åt Liljegren och hans medhjälpare ett rum

och deras pensum av en vaktmästare. Arkivinspektorn, som de skulle biträda

och som alltså »inom sitt eget arkiv själv borde företaga huvudsakliga göromålen»,

var under hela tiden icke närvarande, lämnade dem utan alla underrättelser och

utan all annan handräckning än att en vaktmästare befallts vissa tider öppna

och stänga deras arbetslokal. Arbetet gav emellertid följande resultat.

De lösa papper, som ansetts så förmultnade, att de ej kunnat läggas i

konvolut — de 10 tunnesäckarne — voro förlagda i hög under en trappuppgång

i ett torn i gamla kungshuset — de hade alltså av arkivinspektorn vid något

tillfälle överförts dit från kammararkivets bottenvåning — och bestodo av mer

eller mindre multnade, avbrända eller sönderrivna böcker, brev och handlingar

samt permar av förstörda böcker. Vid genomletandet av denna hög uppsamlades

en mängd ännu brukbara dokument, som enligt vidlagd förteckning innehöllo

»flera i kameralväg ganska märkvärdiga orginalurkunder». Det övriga bestod av

styckade dokument, vilka, om de än i arkivet såsom ofullständiga ansågos av intet

värde, dock för samlare kunde vara dyrbara på grund av en eller annan

märklig saks omförmälande, betydande personers egen handteckning o. s. v., varför

Liljegren ville föreslå, att om de ej för arkivets räkning kunde ordnas, de

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

måtte få hållas enskilda samlare tillhanda, innan de så plötsligt lämnades till

förmultning, förbränning eller annan förstöring.

Av synnerligt intresse är givetvis att taga kännedom om nyssnämnda förteckning

å de av kammararkivarien upprepade gånger förkastade handlingarna.

Där fanns mycket av betydande värde; förteckningar från 1500- och 1600-talen å

Kungl. Maj:ts arv- och egnagods, längder på sölvskatten 1571 från åtskilliga

områden — som bekant en del av det material, på vilket Hans Forssell byggt

märkliga undersökningar över Sveriges inre tillstånd i olika hänseenden 1571 —,

uppbördslängder från olika trakter av riket ända från 1500-talets mitt, ett betydande

antal boskaps- och mantalslängder alltifrån 1620-talet och senare år (några

av de senare även tidigare) — ett synnerligen viktigt material för den svenska

landsbygdens jordbruks-, folkmängds- och förmögenhetsförhållanden —, mantalslängder

även från städer, längder över kyrkotionde, stater av olika slag, ett par

jordeböcker, konceptböcker, en mängd handlingar av olika slag från livgedingets

förvaltning, handlingar rörande indelningsverket och hären m. m. — alltså handlingar

av alldeles samma beskaffenhet och värde som kammararkivets övriga

handlingar.

Under sådana förhållanden kunde man vänta, att likartade rön skulle göras

med den övriga samlingen av lösa handlingar, de i 481 konvolut omsider samlade.

Så blev också i ännu högre grad fallet, ehuru kammarkollegiets majoritet, såsom

vi erinra oss, vid utnämningen förklarat sig förvissad om, att dessa papper till

en del voro förmultnade och svårligen kunde bringas i någon ordning, och ehuru

arkivinspektorn, när han sammanlagt dem i konvolut, sagt sig hava kunnat

övertyga sig, att de alldeles icke tillhörde kammararkivet. Liljegren åter hade,

då hans berättelse avgavs, hunnit genomgå 116 av konvoluten, vilka provisoriskt

ordnats i 161 nya, och hade därvid gjort följande erfarenheter. Handlingarna

voro så till vida lösa, att de till största delen ej voro inbundna, ehuru även sådana

funnos bland dem, utan bestodo de, såsom vanligtvis handlingar i arkiv, av

samlade brev och akter, som förut varit ordnade men kommit i oordning. Sammanläggningen

i konvolut hade icke inneburit något ordnande, utan syntes hava

gjorts i hast av någon, som ej bättre förstått handlingarnas och papperens innehåll

och värde. Sammanhörande handlingar hade nämligen ofta lagts åtskilda i

olika buntar. Med ett förtecknande ägde alltså sammanläggningen ej minsta

sammanhang. Vad åter handlingarnas innehåll angick, rörde huvudmassan kameralverket.

Av ministeriella och chifferbrev samt rent historiska handlingar

eller sådana, som tillhörde riksarkivet, hade dittills kunnat samlas 3 konvolut.

Det övriga utgjordes däremot av bland annat register över kammararkivet och

dess handlingar; jordeböcker, däribland över arv- och egna gods; undervisning

över årliga räntan; sölvskatte-, boskaps- och kvarntulls- samt andra mantals-,

skatt- och uppbördslängder — alltså ytterligare bidrag till dessa viktiga samlingar

—; originala kungabrev; landsböcker; allehanda räkningar och förteckningar;

brev, memorialer och suppliker till riksskattmästaren och koncepter till

svar m. m.; livgedings- och exekutionsakter o. d. I ett par åtföljande översikter

gav Liljegren närmare detaljer till denna uppräkning; man finner däri, jämte

specificerade årtals- och områdesuppgifter för en stor del av de olika grupperna

även andra serier upptagna, vilka det skulle föra för långt att här återgiva.

Äldsta akt med tidsuppgift synes vara räkenskaper av så hög ålder som 1543

och 1544; största mängden av handlingarna tillhörde emellertid 1600-talet. Bland

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

konungars originalbrev omnämnas särskilt sådana från Gustav Yasa, Erik XIV,

Johan III, Gustav II Adolf, Carl X Gustav in. in. En ganska betydande del av

samlingen omfattade brev till och från Magnus Gabriel De la Gardie. Liljegren

har emellertid misstagit sig, då han rubricerade dem såsom brev till och från

riksskattmästaren, ty de tillhöra ej blott De la Gardies korta riksskattmästartid,

utan hela perioden från och med 1646 till och med 1684.

I fortsättningen av sin berättelse gjorde Liljegren därpå en rätt utförlig

kritisk granskning över den bristande överensstämmelsen mellan å ena sidan de

genomgångna konvolutens verkliga innehåll, å den andra vad kammarkollegium

eller dess arkivvårdare därom uttalat. Likaså påpekade han, huru litet vad som

beträffande dem åtgjorts från kollegiets sida motsvarande föreskrifterna i det

kungl. brevet av 1822 om samlingarnas iordningbringande och förtecknande. Han

framhöll, att arbetet härmed både författningsenligt och enligt nämnda kungabrev

ålåge kammararkivets egen personal, och förklarade sig, innan detta iordningbringande

försiggått, icke under den tid, han ägde ledig" från andra ämbetsgöromål,

kunna »förestå den delen av kammararkivinspektorns tjänstebefattning».

Däremot vore han gärna villig att såväl biträda vid arbetet därmed som, sedan

det verkställts, deltaga i granskning av vad bland ifrågavarande handlingar

borde tillkomma riksarkivet.

_ Kanslistyrelsen, som av Liljegrens berättelse fann ådagalagt, att flera av

handlingarna och tilläventyrs en större mängd bland dem ägde sådant värde särskilt

i kameralt hänseende, att de borde bibehållas, hemställde, att det definitiva

beslutet härom måtte anstå, till dess hela samlingen hunnit genomgås. Arbetet

måste emellertid anstå under den mörkare årstiden; emellertid hemställde kanslistyrelsen,

att arkivinspektorn måtte tillhållas för detsamma lämpa sig efter den

tid, då Liljegren, som av sin tjänstebefattning vore upptagen om förmiddagarna,

hade tillfälle att obehindrat biträda honom, samt med beredvillighet och nit understödja

arbetet. Kungl. Maj:t beslöt nu, att kanslistyrelsen och kammarkollegium

skulle gemensamt efter A7ederbörandes hörande bestämma om arbetets återupptagande

och om lämpliga arbetstider, och omsider blevo ett par förmiddagstimmar

två gånger i veckan under sommaren utsatta för arbetet. Efter allt att

döma fick emellertid Liljegren fortfarande förrätta det ensam. Året därpå, 182.5,

bestämdes, att han för dess fortsättande skulle få hämta några volymer i sänder

över till riksarkivet, där arbetet sedermera fortgick utan att dock vid Liljegrens

död hava hunnit definitivt avslutas. Liljegren synes emellertid under fortgången

av sitt arbete särskilt kommit att sysselsätta sig med arkivalierna från Magnus

Gabriel De la Gardies verksamhet; och det var tack vare hans ingripande som

icke blott de ovan omförmälda rent kamerala handlingarna räddades, utan även

sistnämnda ur politiska, personhistoriska och kulturhistoriska synpunkter synnerligen

viktiga samling blivit bevarad och gjord tillgänglig för forskningen.

Härvid är emellertid ännu en omständighet att beakta. På grund av det

oordnade skick, vari både De la Gardieska handlingarna och andra till nu ifrågavarande

stora samling lösa handlingar hörande arkivalier befunno sig, var det

vid handlingarnas successiva överflyttning till riksarkivet icke möjligt att vinna

garantier för, att alla till samma serie hörande handlingar blevo överflyttade.

Somligt har stannat kvar. Såväl De la Gardie-samlingen som åtskilliga andra

äro i följd därav alltjämt splittrade mellan riksarkivet och kammararkivet. Handlingar,

som befinna sig i riksarkivet, hava sin naturliga komplettering i hand
-

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

lingar i kammararkivet, vilka därstädes kunna vara ordnade efter helt andra

normer och i andra serier än på förstnämnda stället, ja, i vissa fall ännu äro

oordnade. Huru hinderligt detta måste vara både för forskningar och förvaltningsundersökningar

säger sig självt. Endast ett sammanförande av varje serie

på ett och samma håll kan här göra tillfyllest. I vissa fall skulle detta sammanförande

betyda ytterligare överflyttningar till riksarkivet, i andra fall måhända

återflyttningar till kammararkivet; i båda fallen måste emellertid granskningen

verkställas av någon person, som har tillfälle att skaffa sig en närmare

överblick över det hela, och som därjämte är förtrogen såväl med tidsenliga principer

för arkivordnande som med riksarkivets samlingar.

16—191,166.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

3. Sandbergska samlingen.

Det dominerande namnet i kammararkivet under mitten av 1800-talet är

Carl Sandbergs, vilken från 1839 till 1876 såsom kamrerare i arkivkontoret var

arkivets föreståndare.

Sandberg ägde ett starkt forskarintresse, vilket följde honom hela hans liv

och bland annat föranledde honom att flitigt genomgå arkivkällor och historisk

litteratur, som stodo honom till buds, och ur dem samla anteckningar och avskrifter

rörande förnämligast Sveriges kamerala och finansiella förhållanden. Anteckningarna

och avskrifterna gjordes på lösa lappar av växlande storlek och

uppgingo efter hand till ett mycket betydande antal. Samtidigt förvärvade Sandberg

en ingående kännedom om finans- och ekonomihistoriska frågor och ställde

beredvilligt detta sitt vetande liksom sin samling till tjänst för forskare på området,

vare sig mera vetenskapliga eller sådana, som i praktiska syften anlitade

kammararkivet. Så uppkom tanken, att staten pa något sätt skulle visa samlaren

sitt erkännande, och vid 1856—58 års riksdag väcktes motion, att staten skulle

dels för 5,000 rdr inlösa dittills gjorda samlingar, för a.tt de ej måtte förskingras

eller komma i enskild ägo, dels att anvisa ett årligt arvode för deras fortsättande

under närmaste statsregleringsperiod. Riksdagen, som behjärtade ändamålet, ansåg

sig emellertid icke kunna bedöma, om hela det föreslagna beloppet skulle vara

erforderligt, och stannade därför vid att dels ställa till Kungl. Maj:ts disposition

5,000 rdr för att, om så prövades ändamålsenligt, i mån av behov användas till

samlingarnas inlösen, dels ock anvisa 500 rdr årligen under påföljande statsregleringsperiod

att, på sätt Kungl. Makt fann lämpligt, tilldelas Sandberg för att han

fortfarande skulle bidraga till samlingarnas ökande samt, under behörig kontroll,

vårda'' och ordna dem. Efter åtskillig ytterligare utredning av frågan, och sedan

Sandberg framställt förslag till uppgörelse, samt även 1859—60 års riksdag beviljat

anslag för arbetets fortsättande, beslöts omsider den 26 oktober 1860, att de dittills

gjorda samlingarna skulle inlösas för 5,000 rdr, mot villkor att Sandberg

upprättade vissa förteckningar rörande desamma, att de efter skedd inlösen skulle

på hans bekostnad inbindas, och att sakregister därpå skulle upprättas till varje

band. För samlingarnas vård och tillökning under 1860 skulle Sandberg vidare

erhålla 500 rdr och dessutom samma belopp årligen under de tre följande åren,

därest han vid varje års slut nöjaktigt redovisade, vad han under året gjort för

deras förökande och fortsatta förtecknande, nven vid 1862—63 års riksdag beviljades

därpå, ehuru efter tvekan från statsutskottets sida, nytt anslag för arbetets

fortsättande under närmaste treårsperiod.

Samlingarnas inlösen kom emellertid att anstå till 1866, enär Sandberg

först då fann tillfälle att avsluta de honom föreskrivna förteckningarna. I stället

hade han under mellantiden fortsatt att komplettera samlingarna med nya accessioner,

ehuru utan att till kammarkollegiet avlämna den föreskrivna, årliga redogörelsen

däröver. Vad som överlämnades till inlösen 1866, blev i följd härav icke

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

blott den intill 1860 tillhopabragta samlingen utan ock kompletteringarna därav

intill 1866, och på grund härav blev därför också utbetalat icke blott de 1860 anvisade

5,500 rdr, utan ock, på särskild framställning av Sandberg och enligt

kungl. brev den 1 juni 1866, ytterligare 2,500 rdr — 500 rdr årligen för fem år

— som han ansågs hava intjänat genom nämnda kompletteringsarbeten. Samlingen

försågs därpå med sakregister till varje volym, och blev 1867 inbunden i 57 band.

Emellertid beviljades fortfarande av riksdagarna anslag för samlingarnas

förökande, och Sandberg fortsatte ock till sin död 1879 arbetet därmed. Något

anslag kom honom personligen dock icke till del, ty sedan kammarkollegium 1867

icke funnit de för 1866 avlämnade tilläggen nöjaktigt förtecknade och alltså villkoret

för det årets tilläggsanslag icke fullgjort, synes Sandberg upphört att inlämna

årsredovisningar. Efter hans död inkom emellertid hans änka med en

framställning, i vilken hon redogjorde för huru arbetet fortgått därhän, att den

nya samlingen uppgick till i det närmaste samma omfång som den gamla. Hon

hemställde på denna grund, att de under de gångna åren anvisade men ej utbetalade

beloppen skulle få användas till den nya samlingens inlösen, sedan erforderlig

summa avdragits för registrering av densamma, och denna hemställan blev

av Kungl. Maj:t den 20 juni 1879 på sådant sätt bifallen, att 5,625 kronor anvisades

till samlingens inlösen och 1,000 kronor ställdes till kammarkollegiets

disposition för dess ordnande och förtecknande.

Sistnämnda arbete fortgick därpå under åren 1879—91, varpå den nya

samlingen blev inbunden i 90 band. Ordnandet hade skett, efter mönster av den

äldre samlingen, i ett slags ämnesgrupper, vilka i den äldre äro signerade A—Ö,

i den nva AA—ÖÖ.

Även det på dessa samlingar nedlagda arbete hör i vissa hänseenden till

dem, som ådagalägga bristande insikt hos kammarkollegiets arkivvårdare att på

ett från arkivteknisk synpunkt tillfredsställande sätt ordna och omhändertaga

arkivaliska samlingar. Mot själva besluten att inlösa Sandbergs samlingar av

anteckningar och avskrifter av historiskt innehåll och att genom anslag understödja

deras fullföljande är givetvis intet att invända, betecknande torde dock

vara, att de första impulserna kommo från utomstående forskare. Men vad som

är anmärkningsvärt är, att kammarkollegiet, som hade Kungl. Maj:ts särskilda

uppdrag att behörigen kontrollera det hela, varken vid samlingarnas inlösen, ordnande,

förtecknande eller inbindning effektivt sörjde för, att från Sandbergs »anteckningar

och avskrifter» — vilka enligt de i riksdagen framburna förslagen inlösandet

skulle gälla — frånskildes de originalhandlingar från olika århundraden,

allt från 1500-talet, vilka i stort antal då ingingo och ännu ingå här och var i

samlingen. Sandberg har vid ett tillfälle 1860 uppgivit, att till samlingen bland

annat hörde en mängd »genom köp eller byte» från flera olika håll av honom

anskaffade »originalhandlingar och avskrifter»; och i den mån dessa originalhandlingar

av honom förvärvats genom köp eller byte, kunde deras inlösen vara

väl motiverad. Emellertid äro ifrågavarande originalhandlingar i regel uppenbarligen

alldeles ensartade med kammararkivets övriga dåvarande bestånd, och

det kan i många fall med bestämdhet konstateras, att de tillhört desamma. Statens

inlösen av sådana handlingar betyder, att kammarkollegiet låtit staten inlösa

sina egna i kammararkivet förvarade handlingar, en åtgärd som måste anses

oförenlig med varje rationell arkivvård. Men samma omdöme gäller också om den

vid samlingarnas ordnande och inbindning i synnerligen stor omfattning till
-

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

lämpade metoden att låta inordna och inbinda ifrågavarande originalhandlingar

inströdda här och var bland blad och lappar av moderna anteckningar eller avskrifter,

verkställda av Sandberg eller hans medhjälpare, en metod, som med råtta

förklarats stå i »opposition till varje rationell plan för ett arkivs ordnande». Förhållandet

är sä mycket egendomligare som 1879, om icke förr, uppmärksamheten

tydligen varit fäst på saken, i det att kammararkivet vid sin plan för den då

tillkomna samlingens ordnande uppgav, att däri »inmängda dels provinskontoren

tillhöriga akter dels arkivets egna brev och dokumenter, tagna ur fogderäkningar,

landsboksräkenskaper, bytes- och ersättningsakter m. m. och av beskaffenhet att

kunna igenkännas samt sålunda på sina rätta ställen återföras, blivit utgallrade».

Är denna arkivets uppgift riktig, har det sålunda varit ur stånd att igenkänna

akter och dokument, vilkas rätta ursprung för varje arkivforskare är uppenbarlig;

och arkivet har därtill även under de 12 år — 1879—91 — under vilka ordningsarbetet

pågick, enligt kammarkollegiets särskilda förständigande »under kamrerarens

i arkivkontoret ledning och uppsikt», icke fått blicken öppen för det oegentliga

i att på detta sätt om vartannat sammanordna och inbinda gamla originaldokument

med moderna anteckningslappar. Ty sådan samlingen nu föreligger,

finnes det säkerligen få serier av kammararkivets äldre beståndsdelar, ur vilka

icke aktstycken plockats för att bindas in mitt bland de större eller smärre

Sandbergska anteckningsbladen. Till och med arkivets äldsta och ur vissa synpunkter

dyrbaraste samling, de s. k. »landskapens handlingar» från 1500-talet —

jordeböckerna och fogderäkenskaperna — ha fått släppa till beståndsdelar. Mitt

bland moderna avskrifter kan man finna instucket ett stycke av någon jordebok

från Gustav Vasas eller hans söners tid, en redovisning över årliga räntan, en

fullständig fogderäkenskap med pergamentsomslag och titel eller dylikt, och detta

utan att någon anteckning därom gjorts i förteckningarna över de ordnade serier,

ur vilka dessa handlingar synbarligen tagits. På liknande sätt i andra fall.

Kammararkivet äger såsom särskilda serier reduktionsmyndigheternas arkiv; det

hindrar icke, att originalskrivelser till dessa myndigheter finnas inströdda bland

de Sandbergska avskrifterna. I kammarkollegiets arkiv finnas naturligtvis serier

av skrivelser till kammarkollegium; icke dess mindre äro åtskilliga sådana inbundna

i de Sandbergska samlingarna. Att Magnus Gabriel De la Gardies arkiv

på sin tid tillhört kammararkivet, har ovan anmärkts; en hel del skrivelser till

honom finnas emellertid här och var inhäftade i Sandbergs samlingar och det

under de mest oväntade rubriker. Vem kan t. ex. ana, att under den allmänna

rubriken »handlingar om flottan» finnas inbundna några chiffrerade originalbrev

från Karl X Gustav till De la Gardie 1657, vilka i den mån de äro dechiffrerade,

endast i mycket ringa grad röra flottan, men däremot helt andra viktiga politiska

ting? Kammararkivet har särskilda serier av kyrko- och skolräkenskaper; det

hindrar icke, att enstaka viktiga beståndsdelar av dessa inbundits i Sandbergska

samlingarna. Kammararkivet hade, då Sandberg började sina samlingar, eu

myckenhet räkenskaper och handlingar rörande den svenska krigsförvaltningen

under 1500- och 1600-talen. En del överlätos under 1850-talet och senare till

dels krigskollegiets arkiv, dels flottans arkiv; andra finnas ännu kvar, oordnade;

men åter andra hava instuckits i de Sandbergska banden. Så förhåller sig band

efter band, serie efter serie, och detta i regel utan att det 1879—91 uppgjorda

registret till den Sandbergska samlingen på något sätt omnämner, vad som är

originalhandlingar eller vad som är moderna anteckningar. I jämnbredd därmed

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

är det av mindre betydelse, att bland det, som kammarkollegiet 1879 lät inlösa

och sedermera 1891 inbinda, även befinna sig åtskilliga hundratal av lappar, som

var för sig icke innehålla annat än exempelvis en latinsk fras med eller utan

översättning, sålunda t. ex. på särskilda lappar: »ne autor ultra crepidam» med

översättning, »mulier taceat in ecclesia», »Deus ex machina» o. s. v., småplock ur

tidningar, moderna anekdoter, ströverser o. d. utan minsta historiska betydelse.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

4. Leveranser och avsöndringar från kammararkivet.

Till det nuvarande tillståndet i kammararkivet ock den bristande enhetlighet,

som råder i fråga om vissa dess samlingar, har jämväl bidragit det sätt,

varpå under 1800-talet åtskilliga avsöndringar från detsamma ägt rum. Ett gemensamt

kännetecken för dessa har nämligen, såsom redan förut antytts, varit,

att de icke kunnat verkställas med full konsekvens, utan att på samma gång

som vissa slags handlingar avsöndrats, andra likartade stannat kvar, så att samma

serie eller serier blivit splittrade på olika arkiv. Även i övrigt har vid dessa

avsöndringar understundom framträtt förhållanden, som burit vittne om en mindre

lycklig ^uppfattning hos kammararkivets vårdare om arkivaliers betydelse och vård.

År 1850 uppstod fråga om att utrymma ett av arkivet disponerat rum på

nedre botten i det s. k. kungshuset på Riddarholmen — alltså det hus, i vilket

kammarkollegium har sina lokaler, och arkivkamreraren fick därvid i uppdrag

att lämna uppgift om därvarande handlingar. Detta skedde i ett memorial den

6 juni 1850, däri Sandberg först meddelade, att i samlingen ingingo:

l:o) Hovräkenskaper av flera slag, avgivna på 1600-talet och under första

hälften av 1700-talet;

2:o) Regementsräkningar för såväl Sverige som Finland samt Militie

huvudböcker, alla från 1600-talet;

8:o) Amiralitetsräkningar för samma tid som Hovräkningarna;

samt vidare bland annat en del Pommerska, Wismarska och Bremen—

Yerdiska räkenskaper från 1600—1800-talet;

ävensom jordeböcker och lanträkenskaper för Ingermanland och Livland

samt Ösel från 1600-talet.

Därpå fortsattes med följande för arkivvårdarens dåtida uppfattning angående

arkivaliernas betydelse belysande förklaring;

»Att vad beträffar hovräkenskaperna, såsom alla av den ålder, att någon

upplysning därav numera ej är att hämta, desammas bibehållande är utan allt

ändamål; utvisande Kgl. Collegii Protokoll för den 24 Nov. 1802 att dylika handlingar

ansetts böra överlämnas till Kungl. Krigs-Collegium för att användas till

patroner vid regementerne; men som nu ifrågavarande räkenskaper, vilka uti över

100 års tid varit förvarade i ej fuktfria valv och alltså till nämnda ändamål ej

användbara; så lärer annan anstalt för desammas förstörande Itömma att vidtagas»

(kursiveringarna gjorda här).

Militieräbenskaperna åter nöjde han sig med att, då de ej voro för kammarkollegiet

behövliga, söka få överlämnade till krigskollegium och förvaltningen

av sjöärendena; och vad angick de räkenskaper, som kommit från orter, vilka

fordom tillhört Sverige, hemställde han att de, som rörde Ingermanland m. fl.

numera ryska länder, måtte få överlämnas till ryska legationen, medan däremot

i fråga om de övriga den preussiske ministern borde tillfrågas, huruvida de skulle

emottagas. Handlingarna voro emellertid till betydlig del sammanblandade och

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

utan kronologisk ordning, vadan deras sorterande krävde mycken tid, vilken arkivets

personal ej kunde uppoffra.

Till all lycka hade kammarkollegium en sundare uppfattning än sin arkivvårdare

om värdet av räkenskaper från 1600-talet. I sin skrivelse till Kungl.

Maj:t den 13 juni samma år omnämnde det icke ens förstörelseprojektet utan

inskränkte sig att förklara, att samtliga de av arkivinspektorn uppräknade grupperna

voro och länge varit fullkomligt obehövliga för handläggningen av kollegium

tillhörande ärenden och därför icke längre syntes böra av kollegium förvaras.

Det hemställde i stället, om icke de olika grupperna av inhemska räkenskaper ■—

hovräkenskaperna inberäknade — måtte få överlämnas åt respektive förvaltningar,

som då omhänderhade motsvarande ärenden, och om icke de utländska räkenskaperna

finge återställas till de främmande länderna, »i den händelse sådant, efter

framställning därom i ministeriel! väg, önskas». Kollegiet instämde däremot i

Sandbergs yttrande, att handlingarna voro så oordnade, att arkivet icke kunde

verkställa deras ordnande före avlevereringen, vadan detta borde åt annan person

uppdragas.

Kungl. Maj:t ansåg emellertid icke lämpligt att svenska staten skulle på

detta sätt, vad anginge handlingar rörande forna svenska provinser, ifrågaställa

deras avlämnande till främmande regeringar, från vilka någon begäran därom

icke blivit väckt, utan bestämde, att dessa handlingar skulle kvarstanna i arkivet.

Däremot gjorde sig departementschefen genom från arkivkamreraren infordrad

uppgift underrättad, att i kammararkivet förefunnos även andra äldre krigsräkensKaper

än de i memorialet uppgivna; och då handlingar av dylik art för

senare tider blivit överlämnade till krigskollegium för att förvaras i därtill inredd

lokal vid Marieberg, som enligt inbämtad uppgift hade utrymme äveu för

de nu ifrågavarande handlingarna, beslöt Kungl. Maj:t, att samtliga i kammarkollegiets

arkiv förvarade krigsredogörelser och andra till krigsförvaltningen hörande

räkenskaper och handlingar skulle avlämnas till krigskollegiet för att förvaras

i arkivet på Marieberg. Yore förvaltningen för sjöärendena i tillfälle att

mottaga och bereda utrymme för i arkivet förvarade räkenskaper för flottan, borde

vidare sådana dit avlämnas. För arbetets utförande bemyndigades kollegium att

anlita särskild arbetskraft.

Arbetet kom att omfatta icke blott kammararkivet utan även andra arkivlokaler

hos kollegiet och blev, på grund av arkivpersonalens bristande tid för

dess utförande, anförtrott åt en utomstående person, en kanslist hos förvaltningen

för sjöärendena. Handlingarna befunnos vara i den största oordning och sammanblandade

med en mängd andra räkenskaper; trängseln, mörkret och andra brister

i lokalen försvårade därjämte arbetet, så att det först 1854 var avslutat. Redan

1850 kunde emellertid till krigskollegiets arkiv å Marieberg avlämnas 3,131 volymer,

huvudsakligen handlingar från 1600- och 1700-talet, och till förvaltningen

av sjöärendena 777 volymer från samma århundraden. Slutleveransen 1854 omfattade

ytterligare till krigsarkivet 6,122 volymer, bland vilka denna gång även

1500—1800-talen voro representerade, och till flottans arkiv 142 volymer, handlingar

från 1600—1800-talet. Även handlingar av icke militär natur förekommo

emellertid i leveranserna, och om båda dessa avsöndringar gäller, att på grund

av den bristande ordningen i kammararkivet och den bristande kännedomen om

dess hela innehåll icke på långt när alla där förvarade handlingar av nu ifrågavarande

beskaffenhet kommo med vid överlämnandet. Senare kompletteringar

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

hava ock förekommit. Genom kungl. brev den 19 september 1879 bestämdes sålunda,

att till krigsarkivet skulle överlämnas 107 volymer krigshistoriska handlingar,

vilka voro obehövliga för kammarkollegiets förvaltning. Samtidigt gav

Kungl. Maj:t kammararkivet ett generellt bemyndigande att till krigsarkivet

överlämna alla handlingar, »som voro för kammararkivets göromål obehövliga

men vilka tjäna till belysning av fäderneslandets krigshistoria och militära inrättningar».

1 Till flottans arkiv blevo åter 1882 och 1884 överlämnade de viktiga

serierna av s. k. skeppsgårdshandlingar 1542—1637, vilka sedermera utgjorde

huvudkällan för A. Zetterstens bekanta arbete Svenska flottans historia 1522—1634

och numera med amiralitetskollegiets arkiv överlämnats till riksarkivet. Emellertid

föreligga bland kammararkivets blott grovordnade handlingar alltjämt icke

så litet rörande militära förhållanden.

Efter slottsarkivets inrättande ägde till detsamma dera avsöndringar rum

från kammararkivet. Ett kungl. brev av den 9 september 1892 bemyndigade sålunda

kammarkollegium att till slottsarkivet överlämna alla i kammararkivet förvarade

handlingar, som rörde de kungliga hoven och slotten och vilka icke voro

för kollegium behövliga eller eljest syntes böra framgent förvaras i kammararkivet.

På grund av särskilda kollegiets beslut 1892 och 1893 överlämnades därpå olika

serier handlingar och räkenskaper från 1500—1800-talen till slottsarkivet, sammanlagt

något över 5,100 band och häften. 1 dessa serier ingingo de hovräkenskaper,

som 1850 av Sandberg varit förordade till förstöring, men vilka efter sitt

omhändertagande visat sig vara viktiga källor till såväl vår äldre centralförvaltningshistoria

som vår konsthistoria.

Även till riksarkivet hava åtskilliga leveranser förekommit. Ovan har berörts

det överflyttande av handlingar, som ägde rum under Liljegrens arbete med

ordnande av de 1820 till kammararkivet från slottsvalvet flyttade lösa handlingarna.

Även efter Liljegrens död synes arbetet härmed hava fortsatts i riksarkivet,

och 1858 skedde i anslutning härtill en betydande leverans av hithörande

handlingar. En avsevärd de! utgjordes av handlingar från Magnus Gabriel De

la Gardies arkiv, men även andra enskilda arkiv voro representerade, spsom riksamiralen

Carl Carlsson Gyllenhielms, riksdrotset Per Brahes, riksråden Åke Totts,

Clas Totts, Sten Bielkes och Bengt Horns, räntmästaren Börje Cronbergs, familjen

Momma-Keenstiernas m. fl. Likaledes ingingo i leveransen en del handlingar och

räkenskaper av växlande ursprung, men i huvudsak finansiellt och kameralt innehåll,

vilkas slutgiltiga ordnande förutsätter samtidig handläggning av motsvarande

rester i kammararkivet. Till dem hörde bland annat ett avsevärt antal

buntar handlingar från drottning Hedvig Eleonoras livgedingsförvaltning.

Under senare delen av 1870-talet framträdde, såsom flera gånger tidigare,

i kammararkivet lokala svårigheter på grund av bristande utrymme genom de

ständiga accessionerna av de i kammarrätten reviderade räkenskaperna. Olika

förslag om lokalutvidgningar och om avsöndringar voro å bane, bland annat om

överflyttande till riksarkivet av vissa serier. Ett antal handlingar rörande Östersjöprovinserna

överlämnades oek 1880, så ock en serie av reduktions- och likvidationshandlingar

(den sista emellertid 1909 återgången till kammararkivet). Frågan

vilade därefter i åtskilliga år för att till förnyad behandling upptagas 1891.

Efter åtskilligt meningsutbyte mellan riksarkivet och kammararkivet angående

1 Eu leverans ägde rum 1899 omfattande räkenskaper från 1600—1700-talen.

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

vad som till det förra borde överflyttas, bestämdes genom kungl. brev den 9 september

1892, att överflyttning till riksarkivet för införlivande med dess samlingar

skulle ske från kammararkivet av bland annat vissa serier handlingar rörande

rikets forna transbaltiska provinser och St. Barthélémy, enskilda personers handlingar

1(500—1725, varuhusräkenskaper från Vasakonungarnas tid samt upphandlingsdeputationens

och kontributionsränteriets handlingar 1712—1718 in. m. Med

stöd av detta kungl. brev hava därefter under åren 1893—1911 leveranser av dithörande

handlingar ägt rum, utan att dock allt till de nämnda serierna hörande

ännu överlämnats till riksarkivet. På grund av en framställning från riksarkivarien

1904 hava vidare 1907 till 1909 leveranser ägt ruin till riksarkivet av ett

antal kommittéers och kommissioners arkiv för att förenas med därvarande samlingar

av dylika arkiv. En del av de kommerskollegiets äldre arkivalier, som

förvarades i kammararkivet, har jämväl 1909 överflyttats till riksarkivet, som

1907 såsom deposition från kommerskollegiet både erhållit dess äldre arkiv.

Under 1860-talet möter slutligen ännu en rätt avsevärd leverans av handlingar

frän kammararkivet, nämligen till finska statsarkivet. Vid förarbetena

för 1850—1854 års leveranser till de militära myndigheterna blevo i kammararkivet

även åtskilliga andra serier förtecknade, bland annat en del handlingar och

räkenskaper rörande företrädesvis Sveriges forna Östersjöprovinser (Estland, Livland

och Ingermanland). Vid ett besök i Stockholm 1863 kom en finsk forskare,

docenten Waaranen, att få kännedom om dessa och uppsatte då en förteckning,

benämnd »förteckning på handlingar och räkenskaper rörande Finland, vilka akter

vederbörande förklarat sig villiga att till Finland utlämna ifrån Kongl. Kammararkivet

i Stockholms. Vilka de vederbörande varit, som utlovat utlämnandet,

upplyses icke. Förteckningen omfattade 208 volymer, av vilka omkring tre fjärdedelar

icke rörde Finland utan Östersjöprovinserna. Emellertid ingav Waaranen

sin förteckning till vederbörande finska myndigheter med begäran om deras medverkan

för utbekommande från Sverige av ifrågavarande »handlingar och räkensKaper

rörande Finland, vilka vederbörande skola förklarat sig villiga att från

sagda arkiv (= kammararkivet) utgiva», och sedan framställning på diplomatisk väg

inkommit till svenska regeringen samt av kammarkollegium i huvudsak tillstyrkts,

enär arkivalierna med ett enda undantag »ensamt angå icke blott Finland, utan

ock andra ryska riket tillhörande länder», beslöts den 4 oktober 1864 deras utlämnande.

1 Då i kammararkivet de å förteckningen upptagna arkivalierna skulle

framletas påträffades emellertid ytterligare en grupp sådana, och Waaranen, som

såsom finskt ombud hade att mottaga leveransen, skyndade då att den 1 oktober

ingiva framställning att även utfå dessa, vilket den 21 oktober jämväl beviljades.

Handlingarna, som denna gång synas uteslutande hava rört Finland, torde ha

uppgått till omkring ett nittiotal volymer. Vid ett senare tillfälle skänktes, på

begäran av finska statsarkivets föreståndare, av Sandberg, till detsamma en samling

markegångstaxor för Finland från tiden före 1808.

Det kan slutligen erinras, att även i enskilda samlingar utom de offentliga arkiven

understundom påträffas handlingar med tydlig proveniens från kammararkivets

samlingar. När och huru dessa kommit att avsöndras från arkivet, är för närvarande

icke bekant. Vissa anledningar tala för att det skett under början av 1800-talet.

1 Undantaget, riksrådet Erik Flemings jordebok över hans gods i såväl Finland som Sverige,

utlämnades även, enär huvudparten gällde finska gods, sedan kammararkivet gått i författning om, att

en avskrift av dess svenska partier verkställts för att bevaras i arkivet.

17—191366 _________________

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

5. Samlingar splittrade mellan kammararkivet och andra arkiv.

Ovan bär flerstädes erinrats om huru bristande kännedom om kammararkivets

innehåll medfört, att vid leveranser från detsamma samlingar blivit

splittrade mellan kammararkivet och andra arkiv. En dylik splittring bar ägt

rum såväl beträffande serier, som framgått ur kammarens eller kammarkollegiets

egen verksamhet, som i fråga om arkiv, vilka ursprungligen tillhört andra myndigheter

eller enskilda personer men av olika anledningar blivit förenade med

kammararkivet. Några exempel från de olika grupperna skola här lämnas, företrädesvis

ifråga om splittring mellan riksarkivet och kammararkivet.

Livgedings- Till de arkiv, som i hög grad äro splittrade mellan riks- och kammar
arkiven.

arkiven ävensom på olika serier och lokaler inom det senare, höra livgedingsarhiven.

Då ett livgeding å den drottnings vägnar, vilken hade att disponera däröver,

styrdes av hennes ståthållare eller guvernör såsom ett självständigt förvaltningsområde,

kunna livgedingsarkiven för sina områden sägas motsvara en länsstyrelses

arkiv för ett visst län. Att känna dem och hava dem ordnade är sålunda

av synnerligen vikt för den landsdels historia, det gäller.

Handlingar från drottning Maria Eleonoras livgeding blevo i maj 1650

inlämnade till kammararkivet. När de stora serierna från drottning Hedvig Eleonoras

livgeding överlämnades till kammararkivet, är åter för närvarande ej utrönt.

Från Gripsholm ägde emellertid i oktober 1749 en dylik leverans rum till kammararkivet.

Dessa handlingar blevo därefter på grund av ett kammarkollegiets beslut

den 3 juni 1771 överlämnade till riksarkivet. Samlingen synes förnämligast hava

bestått av förvaltningens på Gripsholm arkiv. En avsevärd accession till livgedingshandlingarna

erhöll riksarkivet därefter genom den leverans, som, såsom

ovan berörts, ägde rum 1853 av handlingar från kammararkivet, vilka av Lilje

gren börjat ordnas. Den omfattade, vad Hedvig Eleonoras livgeding angår, handlingar

från hela livgedingstiden 1660—1718, men därjämte även några handlingar

rörande pfalzgreve (Jarl Gustavs tid. Även senare hava livgedingsarkiven i riksarkivet

erhållit smärre tillskott från såväl kammararkivet som krigsarkivet.

Betydande delar av livgedingsarkiven finnas emellertid förfarande såväl i

kammararkivet som hos kammarkollegiets övriga kontor. En serie, omfattande

skrivelser till generalguvernörerna över Hedvig Eleonoras livgeding G. Soop och

C. Gyllenstierna från Kungl. Maj:t, rådet och rikskollegier under tiden 1667—1713

finnes sålunda bland kammararkivets förtecknade serier. Livgedingshandlingar

påträffas emellertid även i andra serier. Så t. ex. finnas i kammararkivets serier

av kungl. brev ett flertal skrivelser från olika kungliga personer till generalguvernören

över livgedinget och till andra myndigheter inom detsamma. Livgedingsakter

av olika slag förekomma även i betydande antal bland de oordnade handlingarna

å nedre botten i kammararkivet. En, efter vad det synes, betydelsefull

del av generalguvernörens över livgedinget arkiv, omfattande ett femtiotal volymer,

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

innehållande såväl skrivelser som protokoll från taxering, »skattning» i enlighet

med 1712 års kontributionsförordnings bestämmelser, förvaras slutligen å kammarkollegiets

vind.

Bland kammararkivets handlingar förvarades även delar av kommerskolle- Kommersgiets

äldre arkiv. Förklaringsgrunden härtill torde vara, att kommerskollegium kollegiets

under åren 1680—1710 var förenat med kammarkollegium och att, när denna för- arkiv.

ening verkställdes, arkivalier från kommerskollegiets förvaltning före 1680 överflyttades

till kammarkollegium för att där sedan kvarbliva, även då ämbetsverken

1710 åter skildes. Huvudmassan av kommerskollegiets arkiv har emellertid helt

naturligt samlats hos kollegiet självt, där det förblev, till dess 1907 dess äldre

beståndsdelar ända in till senare delen av 1800-talet deponerades i riksarkivet.

Med anledning härav överlämnades 1909 till riksarkivet även från kammararkivet

vissa delar av kommerskollegiets där förvarade äldre arkivalier. Åtskilliga partier

förvaras emellertid fortfarande i kammararkivet. I dess serie »Handel och

sjöfart» finnas sålunda akter från kommerskollegiums ämbetsförvaltning, både före

och efter 1680, bland annat koncept till av kommerskollegium utfärdade skrivelser.

Såväl dylika koncept som till kommerskollegiet inkomna handlingar finnas jämväl

bland de oordnade handlingarna i det s. k. tornet.

I enlighet med det kungl. brevet den 9 september 1892 skulle till riks- Kontribuarkivet

överlämnas kontributionsränteriernas och upphandlingsdeputationens arkiv, tionsränteriEn

leverans av dithörande handlingar ägde ock rum 1895, och en accession har «}-was och

jämväl sedan ägt rum, varförutom riksarkivet från såväl krigsarkivet som flottans . upphandarkiv

fått mottaga vissa tillskott till samlingen. Fortfarande finnas dock vissa tionens

beståndsdelar av ifrågavarande myndigheters arkiv i kammararkivet. Bland dess handlingar.

serie av kungl. brev finnas sålunda dylika brev till nämnda myndigheter, och i

serien »Bergsbruk» finnas handlingar, "ingivna till kontributionsränteriet. Bland

de endast grovordnade handlingarna i bottenvåningen och i »tornet» finnas vidare

koncept frän upphandlingsdeputationen och till densamma inkomna skrivelser,

liksom även räkenskaper, som inkommit till det senare kontributionsränteriet.

Sedan gammalt har föreskrift förefunnits därom, att till riksarkivet skulle Kommitsioinlämnas

akter, tillkomna vid på officiellt uppdrag företagna ämbetshandlingar. ners och

I våra dagar har bestämmelsen härom återupplivats genom dels instruktion för kommittéers

riksarkivet dels, senast, kung! kungörelsen den 29 sept. 1916. Riksarkivet har arkivockså

sedan gammalt haft i sitt förvar kommitté- och kommissionshandlingar ända

från 1600-talet. Emellertid hava även i kammararkivet förvarats åtskilliga

kommittéers och kommissioners handlingar. I enlighet med en skrivelse från

finansdepartementet den 29 november 1906 överlämnades till riksarkivet ett betydande

antal sådana handlingar och räkenskaper från kommittéer allt från

senare delen av 1600-talet intill våra dagar. Åtskilliga kommissioners arkiv förvaras

emellertid fortfarande i arkiven under kammarkollegiet. Andra kommissioners

arkiv äro splittrade mellan riks- och kammararkiven. Av förmyndarräfstkommissionerna

från Karl XI:s tid finnas i kammararkivet exempelvis stora kommissionens

protokoll och domar, under det att andra delar av dess arkiv finnas i

riksarkivet. Av de stora skogskommissionerna från Karl XI:s tid äro arkiven

från flere delade mellan riksarkivet och kammararkivet. En och samma kommis
-

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Familj earkiv.

Kompaniers

arkiv.

Varuhus
räkenskaper.

Förläning sm.

fl. register.

sions arkivalier kunna til] och med vara splittrade mellan dels riksarkivet dels

kammararkivet dels något kontor i kammarkollegiet.

Huru Magnus Gabriel De la Gardies arkiv 1823 av Liljegren tillvaratogs

bland kammararkivets oordnade handlingar och efterhand delvis överflyttades till

riksarkivet är förut berört; så ock den accession det erhöll 1853. I enlighet med

det kungl. brev den 9 september 1892, som föreskrev överlämnande till riksarkivet

av enskilda personers handlingar 1600—1725, blev 1893 en ytterligare betydande

del av arkivet överflyttad, och även 1907 tillkommo ett antal buntar. I kammararkivet

förvaras emellertid alltjämt, numera i serien »Adeln och dess gods» ett

avsevärt antal volymer ur De la Gardieska arkivet, och även annorstädes i kammararkivet

finnas beståndsdelar av detsamma.

Liknande är förhållandet med åtskilliga andra av de enskilda personers

arkiv, som enligt nämnda kungl. brev skolat överlämnas till riksarkivet. Avsevärda

partier hava överflyttats, men åtskilliga finnas kvar. Så är t. ex. förhållandet

med delar av Per "Brahes, Carl Carlsson Gyllenhielms, Clas Totts, Robert

Lichtons, Börje Grönbergs, köpmannen Johan Uthoffs m. fl. arkiv.

De stora privilegierade kompaniernas arkiv äro delvis splittrade mellan

riks- och kammararkiven. Av tobakskompaniernas akter finnas en del i riksarkivet,

andra delar i kammararkivet, där de dels ingå i serien »Handel och sjöfart», dels

finnas bland de endast grovordnade handlingarna å nedersta botten.

Det amerikanska kompaniets handlingar från 1600-talets mitt äro likaledes

splittrade mellan riks- och kammararkiven. I det senare bilda de en särskild

liten serie »Nya Sverige».

I enlighet med 1892 års kungl. brev överlämnades 1893 till riksarkivet

. från kammararkivet s. k. varuhusräkenskaper från 1500-talet och t. o. m 1624.

Varuhusen voro, som bekant, under den nämnda perioden de insamlingsmagasin

på olika ställen i riket, dit kronans naturauppbörd i allehanda varor ingingo, och

varifrån de sedan dels distribuerades för förvaltningens behov, dels på olika sätt

avyttrades.

Varuhusräkenskapernas direkta fortsättning, magasinsräkenskaperna, finnas

däremot kvar i kammararkivet; räkenskaperna för magasin å Stockholms slott

finnas sålunda numera förvarade i det norra riksbankshuset. I den till riksarkivet

överlämnade serien av varuhusräkenskaper ingingo dock ej samtliga de räkenskaper,

som tidigare enligt äldre register över kammarkivet tillhört denna serie.

Det torde för närvarande ej ställa sig lätt att avgöra, om alla dessa numera finnas

i behåll, och var de i sådant fäll förvaras. Troligen hava vissa sådana kommit

att med klädkammar- och andra dylika räkenskaper överlämnas till slottsarkivet.

Andra åter finnas kvar i kammararkivet i olika serier.

Från 1500-talet och början av 1600-talet föreligga, såsom varje forskare i

dessa tiders inre historia känner, åtskilliga olika slag av sammanfattande register,

vilka äro av synnerligt värde för en mängd spörsmål av intresse för rikets förvaltning,

dess tillgångar, dess personalhistoria, dess krigsväsen o. s. v. Flere av

dessa registerserier äro splittrade mellan riks- och kammararkiven.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Av förläning sregister tinnes sålunda i kammararkivet en serie för perioden

1546—1(525, i riksarkivet åter dels dylika för finländska områden, dels åtskilliga

andra för tiden före 1611. Av s. k. beställning sregister, d. v. s. register över

tjänstemän, anställda under vissa villkor, förvaras huvudserien, avseende tiden

1562—1598, 1(512, i kammararkivet, men åtskilliga för 1560- till 1580-talet därjämte

i riksarkivet. Med löningsregister är förhållandet enahanda; de finnas dels i riksarkivet

dels i kammararkivet. S. k. Idag omålsr eg ister förvaras på båda hållen,

och även av mantalsregister, vilka huvudsakligen förvaras i kammararkivet, finnas

några i riksarkivet. Liknande är förhållandet med serien rusttjänstlängder: kammararkivet

förvarar en serie, för perioden 1562—1719, men riksarkivet därjämte

åtskilliga för 1500-talet och det begynnande 1600-talet.

Rasmus Ludvigssons värdefulla register rörande kronans och adelns gods äro

fördelade på riks- och kammararkiven. Även registren rörande de gods, som

Erik XlY:s nämnd tilldömde adeln och vilka komplettera varandra, finnas dels i

riksarkivet, dels i kammararkivet.

Jordeböckerna och räkenskaperna rörande Vasahusets gods, de s. k. arvoch

egnagodsen, förvaras i huvudsak i kammararkivet, numera såsom en särskild

serie, utbruten ur landskapshandlingarna. I riksarkivet finnes i serien av kungl.

arkiv emellertid också jordeböcker, arvskiften och andra handlingar rörande

Vasagodsen.

Aven åtskilliga andra kamerala och finansiella serier äro splittrade mellan

riks- och kammararkiven, så att vad som finnes på det ena hållet, kompletteras

av vad som finnes på det andra. Endast en intim kännedom av båda arkiven

kan i detta hänseende åvägabringa en fullständig överblick av dessa förhållanden

och möjliggöra ett rationellt ordnande av hithörande handlingar. Att detta åter

i vissa fall förutsätter sammanförande från båda hållen av de fragment, som nu

föreligga splittrade, ligger i sakens natur. Lika självklart är, att samlingarna

endast genom ett sådant sammanförande och ordnande kunna göras verkligt fruktbärande

för såväl kamerala utredningar som den historiska forskningen.

En likartad splittring föreligger jämväl mellan kammararkivet och andra

arkiv än riksarkivet. Ovan har sålunda erinrats om de leveranser från kammararkivet

till krigsarkivet och flottans arkiv, som vid olika tillfällen ägt rum men

som icke kommit att omfatta alla där förvarade militära handlingar.

I andra fall föreligger en dylik splittring av sammanhörande handlingar mellan

kammarkollegiets arkiv och landsarkiven. 1898 anmodade nämligen kammarkollegiet

Kungl. Maj:ts befallningshavande i olika län att till kammarkollegium insända

vissa handlingar och protokoll rörande kvarnrannsakningar, kvarnskattläggningar

m. m. I anledning härav insändes ock från länsstyrelserna dylika handlingar

till kammarkollegium. När sedermera länsstyrelsernas äldre arkiv enligt

gällande landsarkivförfattningar överlämnades till landsarkiven, inträffade vid

olika tillfällen, att i dessa länsstyrelsearkiv påträffades handlingar av alldeles

samma slag som de till kammarkollegium insända. Let har till och med kunnat

inträffa, att delar av samma akt kunna finnas splittrade på båda hållen. Att

detta lägger hinder i vägen för handlingars utnyttjande av forskning och förvaltning,

ligger för öppen dag. Det är i följd därav ock en huvudprincip i det

moderna arkivväsendet, att arkivs integritet, så vitt möjligt, böra bevaras, och

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

»

att serier, vilka bevisligen tillhört en viss förvaltningsgren, böra sammanhållas

såsom en enhet.

Slutligen bör i detta sammanhang jämväl erinras, att i vissa fall fördelningsgränsen

är svävande mellan kammararkivet och kammarkollegiets övriga

arkivkontor.

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

6. Översikt över kammararkivets nuvarande bestånd.

I. Innehåll.

Kammararkivet omfattar utom institutionens eget förvaltningsarkiv i främsta

rummet dels kammarens ock kammarkollegiets ämbetsarkiv till omkring 1700,

däri inbegripna de under denna period till den centrala räkenskapsre visionen för

granskning överlämnade lokala räkenskapsserierna, dels sådana räkenskapsserier,

huvudsakligast länsräkenskaper, för tiden även efter 1700 till våra dagar. I kammararkivet

förvaras emellertid därjämte även dels vissa serier av kammarkollegiets

och dess kontors samlingar jämväl för tiden efter 1700, dels åtskilliga andra

myndigheters arkiv, vilka vid olika tillfällen hamnat i kammararkivet.

A. Arkiv härstammande från kammaren eller kammarkollegiet. a. Arkiv

härstam
Kammararkivets

förvaltningsarkiv utgöres av arkivets koncept till skrivelser mande från

och utredningar från 1635 till våra dagar samt av förteckningar och register, kammaren

Hit torde även kunna räknas det åtminstone från 1723 under arkivkontoret, _ tidigare

under reduktionsdeputerade, stående frälseundersökningskontorets handlingar

(omfattande tiden 1693—1740).

Kammarens, räknekammarens eller, såsom den från 1650-talets början benämnes,

kammarkollegiets ämbetsarkiv omfattar detta ämbetsverks handlingar från

och med dess organisationsperiod under Gustav Vasas regering. Under 1500- och

det begynnande 1600-talet var emellertid denna kammarens verksamhet vida mer

omfattande än den senare blev. Kammaren var nämligen ursprungligen rikets

enda finansiella ämbetsverk, ur vilket så småningom framväxte ett flertal andra

centrala ämbetsverk med näringspolitiska och ekonomiska uppgifter, såsom bergskollegium,

kommerskollegium, statskontoret, kammarrätten, generaltulldirektionen

m. fl. Intill dessa institutioners framträdande såsom självständiga ämbetsverk,

ingå alltså handlingarna rörande dithörande ärendens centrala handläggning i

kammarens arkiv. Av dessa myndigheter förenades emellertid kommerskollegium

under perioden 1680—1710 åter med kammarkollegium, vadan vissa av kommerskollegiets

handlingar för denna period finnes i kammararkivet, liksom även vissa

delar av dess serier före 1680.

I kammararkivet förvaras, såsom redan nämnts, av kammarens och kammarkollegiets

egentliga ämbetsarkiv flertalat serier endast till slutet av 1600-talet

(omkring 1680, resp. 1700). Kammarkollegiets motsvarande serier från 1680, resp.

1700, förvaras däremot huvudsakligen i kammarkollegiets övriga ämbetslokaler

(Birgerjarlstorg 16), fördelade på dess registrators-, aktuarie- och advokatfiskal skontor.

Någon klar gräns mellan kammmararkivets serier och dessa senare arkiv
-

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Protokoll.

Registratur.

Diarier.

Inkomna

skrivelser

intill 1703.

serier finnes ej. Den kronologiska gräns, som för närvarande föreligger, är dragen

olika för olika serier.

Kammarens protokoll finnas i kammararkivet för tiden 1635—1699. Serien

innehåller även till en början protokoll rörande regeringens och rådets förhandlingar

i kammaren. Dylika protokoll ha delvis tryckts i svenska riksrådets protokoll

(se härom och om protokollen i övrigt Clason, Till reduktionens förhistoria, Bil.,

sid. 56). Därjämte förvaras där protokoll i reduktions- och likvidationsmål 1717—

1723, 1748—1751, 1771—1780 samt protokoll i bytesmål, munderade protokoll

1748—1782, konceptprotokoll 1753—1823.

Av kammarens registratur förvaras i kammararkivet dels för tiden 1612—

1679 den allmänna huvudserien dels vissa nedan omnämnda specialserier. Huvudserien

innehåller även till en början brev, som utgått, icke från kammaren, utan

från regeringen, i kammarärenden. (Se Clason a. a. 56.) Skrivelser till Kungl.

Maj:t finnas från 1665 i särskilda registraturband, vilka i kammararkivet förvaras

till och med 1683. Ett särskilt registratur utgöra kontraktsböckerna för åren

1617—1722, vilka bl. a. innehålla kontrakt om arrenden av kronoinkomster, kvarnar

och fisken. I kammararkivet finnes även ett registratur angående förpantningar

1700—1713 ävensom registratur i reduktionsärenden 1717—1723.

Kammarens (kammarkollegiets) diarier förvaras i kammararkivet till och

med 1679, och dess koncept till och med 1830.

Till kammaren inkomna skrivelser föreligga för tiden intill 1703 i följande

serier:

A. Kungl. brev, bunden serie 1630—1679, dessutom buntar av lösa brev

allt ifrån 1520-talet. I denna senare grupp hava samlats såväl originalbrev som

kopieböcker och avskrifter. Till serien hava även förts skrivelser från furstliga

personer, prinsar och prinsessor ävensom från utländska furstliga personer. Över

serien finnes en översiktlig förteckning. Kopieböcker eller avskrifter förekomma

t. ex. för Gustav Vasa, Erik XIV, Johan III, Sigismund, Karl IX, Gustav II

Adolf, Karl XI och Karl XII. Bland drottningarna äro t. ex. Margareta Leijonhuvud,

Katarina Stenbock, Katarina Jagellonika, Gunilla Bjelke och Kristina d. ä.

representerade. Bland prinsars och prinsessors brev finnas skrivelser från bl. a.

Erik XIV, Johan III, Karl IX såsom hertigar, hertigarna Magnus och Johan av

Östergötland, pfalzgrevarna Johan Kasimir och Karl Gustav, prinsessorna Cecilia,

Sofia, Elisabet, Anna, Katarina, Maria Elisabet, Maria Eufrosyne m. fl.

Till serien hava förts kungl. brev, som påträffats på skilda håll i arkivet.

En stor del av däri befintliga originalbrev från 1500-talet från såväl kungliga

som furstliga personer torde ursprungligen utgjort bilagor till landskapshandlingarna.

Åtskilliga av breven äro icke skrivelser till kammaren utan till myndigheter

eller personer, vilkas arkiv på ett eller annat sätt förenats med kammararkivet,

och med vilkas arkiv de rätteligen bort sammanhållas. Från Karl X

Gustav förekomma t. ex. skrivelser till regeringsrådet Rehnskiöld i Pommern,

till kommissarien V. Möller i Hamburg, räntmästaren B. Cronberg, till olika

officerare, till ståthållaren D. Uttermark i livgedinget m. m. Erån Karl XI finnas

brev till guvernörer, till statskontoret, till kommissioner m. m. Från Karl XII finnas

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

brev till upphandlingsdeputationen, kontributionsränteriet, guvernören i livgedinget

o. s. v. Från Hedvig Eleonora finnes ett betydande antal brev till guvernören

m. fl. tjänstemän i livgedinget. Även samlingen av utländska furstliga

personers brev innehåller brev till enskilda personer, så t. ex. brev till Åke Tott

från Kristian IV, till Johan Banér från Ludvig av Anhalt 1632, till stormästaren

i Livland från Fredrik II av Danmark 1561 o. s. v. I serien finnes även

en skrivelse från Ludvig XIV till Karl Gustav 1660.

B. Övriga inkomna skrivelser.

För tiden 1621—1703 äro dessa inbundna i s. k. brevböcker, vilka i regel

föreligga flera för varje år. Inom varje årsserie äro breven ordnade efter avsändarna,

dels efter ämbetsmyndigheter, dels efter orter, först i regel de inländska

länen, därpå utrikes orter. För tiden före 1621 äro till kammaren inkomna skrivelser,

i den mån sådana finnas i behåll, splittrade på olika serier. Emellertid ingå

dylika skrivelser även i åtskilliga av nedan berörda ämnesserier.

För en översikt över övriga i kammararkivet förvarade, från kammaren eller

kammarkollegiet härstammande serier saknas någon på dem alla tillämplig gemensam

indelningsgrund, enär någon sådan icke förelegat vid själva seriebildandet.

Ett sammanförande av dem i störte grupper med besläktat innehåll låter sig därför

här endast i vissa fall göra.

Det arkivaliska material, som de innehålla, är av tämligen mångskiftande

beskaffenhet. Huvudmassan består av räkenskaper, dels sådana, som äro uppgjorda

i kammaren vid dess egen finansförvaltning, dels sådana, som uppgjorts i

orterna vid därvarande förvaltningar och sedermera inlämnats till kammaren

— eller i en senare tid till kammarrätten — för att där revideras. Vid sidan av

dessa räkenskaper förekommer emellertid annat arkivmaterial, såsom handlingar

rörande behandlingen i kammaren eller kammarkollegiet av där handlagda förvaltningsärenden,

koncept rörande olika frågor, akter tillkomna under dessas

behandling o. s. v. I några fall finnas tämligen fullständiga serier från vissa av

kollegiets kontor; i andra fall mera splittrade handlingar. Vid den uppdelning

av materialet på de olika serier, som för närvarande föreligga i arkivet, hava i

vissa fall räkenskaper och handlingar av annan art förts tillsammans i en och

samma serie. Andra av serierna äro mera uteslutande räkenskapsserier.

Av arkiv hos kammarkollegiets olika kontor från tiden i stort sett efter

1680-talet — här frånsett kammararkivet självt — förvaras i kammararkivet

avräkning skontor ens ävensom byteskontorets arkiv.

Avräkning skontor ens arkiv utgöras av första avräkningskontorets arkiv

(1685—1800), andra avräkningskontorets arkiv (1687—1800) samt civil- och militieavräkningskontorets

(1800—1825). Arkiven, som äro förtecknade, bestå av resp.

335, 403 och 135 vol. Serierna utgöras av koncept, (för de båda förstnämnda kontoren

flera serier) diarier och liggare, inkomna skrivelser från såväl Kung!. Maj:t

och kammarkollegium som övriga myndigheter och enskilda, samt räkenskaper,

bestående av såväl memorialböcker som avräknmgsböcker m. m. Av de inkomna

18—191386

Övriga

serier av

arkivalier

från kammaren

eller

kammarkollegiet.

1 Olika kontors

arkiv.

Avräkningskontoren.

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

handlingarna hava beträffande andra avräkningskontoret en betydande del av

likvidationerna överlämnats till krigsarkivet och delvis även till flottans arkiv,

Själva likvidationsakterna hava ej sammanhållits med de olika avräkningskontorens

arkiv, utan förts till en stor serie likvidationer, vilken även omfattar likvidationskommissionens

likartade serier.

Dessa likvidationer äro ordnade i olika serier, av vilka serien A. omfattar

dem, som behandlats av kammarkollegium, serien B. dem, som behandlats av likvidationskommissionen

och efter dess upphörande av avräkningskontoren. Akterna

äro efter tidpunkten för resp. fordrings uppkomst ordnade i serier före 1680 och

serier efter 1680 samt fördelade i ett flertal olika grupper efter de olika fordringarna,

såsom försträckningar och leveranser, löneavräkningar för olika grupper av

förvaltningen, däribland riksrådet och centralförvaltningen, justitiestaten, bergsstaten,

skogsstaten, tullstaten, medicinalstaten, uppbördsman, diplomater, kommissarier

i utlandet, reduktions- och likvidationsverken, lokalförvaltningen, skolor och

universitet, arkiv och antikvitetskollegium jämte antikvitetsarkivet, präster, konstnärer,

hären, flottan, ävensom vissa andra grupper såsom värvningar, befraktningar

för kronan o. s. v.

Byteskon- Byteskontorets arkiv omfattar perioden 1748—1825 och består av koncept,

toret. remiss- och annotationsböcker jämte olika serier av bytesakter.

2 Räkenska- Av räkenskaper föreligger ett flertal serier. Huvudmassan av dessa och

per för den av kammararkivets hela innehåll utgöres av räkenskaper för den lokala finansförlokala

för- vältning en.

va ningen. Intill början av 1630-talet äro dessa sammanfattade i de s. k. landskapens

handlingar, som huvudsakligen innehålla de ur fogdars och andra lokalmyndigheters

verksamhet direkt framgångna årliga redogörelserna för deras uppbörd och

utgift. Främst bland dessa myndigheter står den stora gruppen av de egentliga

häradsfogdarna — vilkas områden emellertid kunna starkt växla — men även andra

grupper äro representerade såsom befallningsman på den kungliga familjens privatdomäner,

de stora läntagarna för vissa särskilda uppbörder, allehanda statsindustriella

företag (bergverk, faktorier och fisken), de särskilda uppbördsmännen

för tionden och för tillfälliga gärder m. fl.

Här ifrågavarande räkenskaper äro för den nu berörda tiden d. v. s. intill

början av 1630-talet först ordnade efter större landskapsgrupper i Upplands handlingar,

Västmanlands handlingar o. s. v., varvid, såsom ovan nämnts, de olika

grupperna kunna omfatta räkenskaper även från andra angränsande provinser än

den, som gruppnamnet närmast avser.1 Inom varje särskild landskapsgrupp äro

handlingarna därefter ordnade årsvis. Under varje år återfinnes ett växlande antal

nummer, varje omfattande en eller flera volymer av räkenskaper för året från ett

visst förvaltningsområde inom gruppen, så att t. ex. ett härad kan representeras

av ett nummer, ett annat härad av ett annat, några socknar, som bildat ett fogdeområde,

av ett tredje, en kungsgård med område av ett fjärde (t. ex. Upplands handlingar

1594 n:r 1, Johan Carlssons räkenskap för Uppsala slott n:r 2, Johan Sasses

för Lyhundra härad med Frötuna och Bro skeppslag, n:r 3, hustru Annas för fataburen

på Stockholms slott, n:r 4, Per Mattsons för gamla och nya ladugården, n:r 5,

Olof Svenssons för arv och eget i Uppland och Västmanland). Samma fögderi har

1 Jfr ovan sid. 105.

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

emellertid ingalunda alltid samma nummer i årsserierna, utan ett fögderi, som

ena året har nummer 1, kan nästa år ha ett annat nummer. Räkenskaperna kunna

vara av växlande slag: jordebok för området med förteckning å däri befintliga

hemman, deras innehavare och deras årliga ränta i olika persedlar; uppbördslängd

över extra ordinarie gärder; tiondelängder; räkenskaper över utgifter med dithörande

kvittensregister o. s. v. Dessa landskapens handlingar äro det ovärderliga

materialet för all forskning rörande landskapens inre historia, deras äganderättsförhållanden,

näringsliv, ekonomiska utveckling och sociala struktur, personförhällanden

o. d. (Om serien och dess närmare beskaffenhet, se i övrigt J. A. Almquist,

Den civila lokalförvaltningen i Sverige 1523—1630.)

Åtskilliga av de räkenskapsgrupper, som vid seriens ordnande på 1630- talet hänfördes till densamma, hava under 1800-talet utbrutits därur och förts

till olika specialgrupper. I vissa fall hava därvid delar av sammanbundna äldre

häften genom siaktning utbrutits och förts till andra grupper. Till de utbrutna

grupperna höra de under det på 1890-talet påbegynta ordningsarbetet upplagda

serierna Slott och gårdar samt Arv och eget, varjämte en mängd nummer överflyttats

till samlingar av hospitals- och kyrkoräkenskaper, fiskeri- och bergverkshandlingar

m. fl., som för övrigt hava andra till största delen olikartade beståndsdelar.

Serien tillhör kammararkivets allra äldsta och värdefullaste.

Under 1620-talet undergick räkenskapsväsendet en fullständig omläggning,

betecknad framför allt därav, att vid sidan av fögderiräkenskaperna upplades

länsvis uppgjorda sammandrag av dessa, vilka redovisa länets hela uppbörd och

utgift. Från denna tid äro ett läns räkenskaper i följd härav sammanfattade

i jordebok, landsbok och de till den sista hörande verifikationerna. Jordeböckerna

funnos ursprungligen i varje län en för vart år, men från och med år 1794—1795

endast för vissa år. Ett antal av de mera representativa äro uppflyttade i kammarkollegiets

ämbetslokaler. I våra dagar äro, som bekant, verifikationerna för

varje år fördelade på en mängd band.

Vid sidan av länsräkenskaperna föreligga även under 1620-talet för de olika

länen upplagda s. k. kopieböcker, innehållande avskrifter av vissa till länet utfärdade

brev angående finansförvaltningen inom detsamma:

Till kvantiteten utgöra dessa serier länsräkenskaper från 1620-talet kammararkivets

mest omfattande och ständigt svällande material.

Övriga serier härstammande från kammaren eller kammarkollegiet. 3 Serier mes
i.

.. i it- • t fi dels ord
Jämte

dessa huvudserier av handlingar och räkenskaper föreligger ett stort nade efter

antal serier av växlande ursprung och innehåll. ämne.

Några av dessa hava sedan gammalt förelegat såsom självständiga serier.

Andra äro i senare tid i större eller mindre omfattning utbrutna ur landskapshandlingarna

(jfr härom även J. A. Almquist a. a, sid. 5), pnen kunna därjämte

också hava erhållit från andra håll komna beståndsdelar. Åter andra hava med

beståndsdelar av olika art nybildats under det 1897 påbegynta ordningsarbetet.

Vissa äro hopbragta av enskilda forskare. I åtskilliga fall är det inre sambandet

mellan .de till en viss serie samlade handlingarna naturligt och självfallet, i andra

synes i väsentlig grad ett sådant samband saknas. Som ovan nämnts bestå

åtskilliga av serierna huvudsakligen av räkenskaper eller längder, under det att

i andra akter av olika slag ingå.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Såsom exempel på dessa seriers beskaffenhet skola här ett flertal av de

viktigare omnämnas.

Handlingar, som uteslutande eller företrädesvis härstamma från 1500- och

det begynnande 1600-talet, föreligga i följande serier:

Arv och eget (slutar omkring 1624).

Serien omfattar handlingar rörande Vasahusets s. k. arv och egna gods

och är till största delen utbruten ur landskapens handlingar. Den är i huvudsak

ordnad efter landskap men innesluter även dels vissa grupper, som omfatta handlingar

från mer än ett landskap (två, tre eller flera), i det att arv och egnafogdarnas

områden icke alltid falla inom ett och samma landskaps gränser, dels

handlingar av allmänt innehåll (arvskiften in. in.).

Förläning sregister (1546—1625).

Beställningsregister (1562—1612).

Jfr Edén, Om centralregeringens organisation, sid. XVII och 40, 134.

Frälselängder (1558—1616).

Serien ordnad efter landskap.

Till dessa företrädesvis äldre serier kunna ock hänföras tvä av enskilda

forskare hopbragta, nämligen:

Den s. k. Forssellska samlingen.

Samlingen utgöres av ett flertal olika 1500-tals räkenskaper, som hopfördes

av presidenten Hans Forssell och av honom användes såsom material till hans

banbrytande arbeten Sverige 1571 m. fl. Samlingen består av summarum över

rikets ränta, (stiftsvis uppgjorda, sammanfattande översikter över olika skattetitlar),

tiondelängder, sölvskattelängder 1571 (om serien jfr Forssell, Sverige 1571),

köpsölverlängd 1573, hjälpskattelängd 1569—1570 m. m.

Bosenbladslca samlingen.

består av handlingar, som på obekant sätt kommit frän kammararkivet och dit

återbördats 1845 genom inköp från engelska legationssekreteraren fordon, som

samma år genom köp förvärvat Rosenblads bibliotek och manuskriptsamling.

Samlingen består av från olika grupper hopbragta, om vartannat bundna räkenskaper

och handlingar rörande såväl Sverige som Östersjöprovinserna, såsom t. ex.

tiondelängder, länsregister 1556, beställningsregister, jordeböcker bl. a. för Kexholms

län 1639, vackebok för Hapsal slottslän 1600 o. s. v.

Till 1500- eller 1600-talet eller båda höra även följande samlingar:

Alvsborgs lösen.

Räkenskaper för Alvsborgs lösen 1613 och följande år.

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Gr ev- och frihcrreskap:

Ett sjuttiotal volymer, huvudsakligen räkenskaper. Yisingshorgs grevskap

öreträder ensamt mer än hälften.

IiilcsJiuvudböcker (1619—1677).

(Om serien jfr Stuart-Rystedt, Handbok över statsverkets medelsförvaltning;

Edén, Om centralregeringens utveckling, sid.-XIV, 230 f. f.; Wittrock, Karl XI:s

förmyndares finanspolitik).

I serien förekomma även kapitalräkningar för åren 1661 och 1670l uppgjorda

sannolikt under förmyndarräfsttiden; liknande finnas även för åren 1666

och 1668 bland räntekammarböckerna och för 1672 bland de oordnade handlingarna.

Rikshuvudböekerna uppgjordes av generalbokhålleriet.

Rusttjänstlängder (1562—1717).

Serien delvis ordnad efter landskap. Den sträcker sig med vissa beståndsdelar

även in på 1700-talet.

Skuld!) ohssamling en (1578—1693).

Räkenskaper med vissa kronans fordringsägare.

Övriga serier innehålla i regel handlingar även från senare tid än 1600- talet, men begynner i åtskilliga fall med sådana redan från 1500-talet.

Adeln och dess gods.

Serien, över vilken en översiktsförteckning finnes med angivande huvudsakligen

av de släkter, som här äro representerade, innehåller till stor del under reduktionen

beslagtagna arkiv. Med dessa hava även förenats akter med annat ursprung

såsom reduktionsakter. Om seriens splittring emellan riks- och kammararTkiven

se ovan. Såväl räkenskaper som andra handlingar av skiftande art ingå i densamma.

Bankväsen.

Handlingarna synas till största delen härstamma från reduktionsmyndigheterna,

särskilt likvidationskommissionen, som övertog de outredda uppgörelserna

mellan kronan och banken. De äro ordnade på tvä grupper, den ena avseende

Palmstruchska banken och omfattande åren 1657— 1714, den andra angående

riksens ständers bank (1693—1825).

Bergsbruk.

Serien, som består av 482 vol., har fördelats i trenne kronologiskt ordnade

huvudgrupper, handlingar före 1620, handlingar 1620—1719, handlingar från och

med 1720. Inom var och en av dessa grupper finnas dels en allmän avdelning,

dels avdelningar ordnade efter dels de bearbetade metallernas art (koppar, silver,

järnhantering o. d.), dels efter de orter, där bearbetningen skedde, åtskilliga delar

av serien äro hämtade från landskapshandlingarna. Till de allmänna grupperna

ha förts handlingai-, som ej kunnat placeras på någon av de andra grupperna.

Under perioden 1620—1719 finnas inom denna grupp handlingar rörande den cen

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

träla bergverksförvaltningen (generalbergsamtet) och bergskollegium, bergsstater,

jordeboksextrakt rörande rikets bergverk o. d. Hit ha även förts handlingar

angående bevillning och kontribution er av bergverken o. d. Vissa här befintliga

handlingar tillhöra enligt sin härkomst andra arkiv, såsom statskontoret och

kontributionsränteriet. De särskilda grupperna innehålla räkenskaper och handlingar

för olika gruvor eller bergverk, delvis sammanförda under rubriker såsom

kopparhantering, järnhantering, silververk, mässingsbruk m. m. Bland de mest

omfattande och betydelsefulla serierna äro årsräkenskaperna för kronans kopparränta.

Till serien bergsbruk har även förts handlingar rörande vissa kompanier,

såsom kopparkompaniet 1625-—1630.

Serien består av mycket disparata beståndsdelar.

Fiske och vattenrätt (1558—1800-talet).

Serien, som fördelats i en allmän grupp, en länsvis ordnad och en rörande

pärlfisken, inrymmer handlingar av skild proveniens. Där finnes t. ex. fogderäkenskaper

från kronans fogdar vid de olika fiskeplatserna, t. ex. Älvkarleby,

med början från 1500-talet, ävensom akter från kontor i kammarkollegium från

1700- och 1800-talet.

Handel och sjöfart.

Serien omfattar dels kommerskollegiets handlingar under perioden 1680—

1711, dels åtskilliga övriga akter, som ordnats i olika ämnesgrupper. Eu serie

bildas sålunda av handlingar angående fartygspass och frihetsbrev för fartyg.

Den innehåller dels koncept till pass, utfärdade av kammarkollegium eller kommerskollegium

(även för perioden före 1680 innehåller serien angående fartygspass

1630—1712 kommerskollegits koncepter till dylika), dels ansökningar ställda till

endera av dessa myndigheter, dels attester från magistrater. Eu annan serie

utgöres av handlingar angående kompanier, såsom generalhandels- och skeppskompanier

1630—1652, tjärukompanier 1629—1682, tobakskompanier 1661—1718

(en stor del av dess handlingar och räkenskaper finnes dessutom bland de grovordnade

handlingarna i nedersta våningen), ostindiska ocli västindiska kompanier

1600-talet—1811. En liten särskild serie, inalles tre volymer, bildar handlingarna

angående nya Sverige.

Till serien har förts även eu grupp av enskilda räkenskaper. (Andra

dylika affärshandlingar ha med J. Uthoffs, B. Grönbergs och familjen MommaReenstiernas

arkiv överflyttats till riksarkivet; av de båda förra arkiven finnas

dock rester i kammararkivet liksom av andra privata affärshandlingar.)

Kommunikationsväsendet.

Serien består av handlingar och räkenskaper, som fördelats i ett antal

grupper: vägar, broar, kanaler, fyrar, lotsväsen och gästgiverier. De inkomna

skrivelserna ha vid ärendenas handläggning remitterats till provins- eller avräkningskontor

och synas hava bort sammanhållas med deras arkiv. I serien angående

gästgiverier finnas 1817—1819 och 1821 ett antal skrivelser från Jandshövdingeämbeten

och kammarkollegium till Kungl. Maj:t.

Kvarnar och sågar.

(Om serien jfr Å. Holmbäck, Kvarnkommissionerna.) Serien omfattar såväl

kvarntullräkenskaper från 1620-talet som kvarnkommissionernas handlingar från

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

1697 och följande år. Akter i kvarnmål från 1700- och 1800-talet ha även

förts hit.

Kyrkor, skolor och hospital.

Serien består dels av en allmän grupp, dels av stiftsvis ordnade grupper.

Räkenskaperna fördelas i räkenskaper rörande kyrkor, skolor och hospital i ordets

äldre bemärkelse. Bland kyrkoräkenskaperna finnas dylika t. ex. för Skara domkyrka

för åren 1572—1896, dock med stora luckor, inalles 64 vol.

Likvidationer (se ovan under Avräkningskontoren).

Markegång staxor.

Myntväsendet.

Serien består av såväl räkenskaper begynnande med 1538 och fortgående

in på 1800-talet som handlingar av olika slag.

liäntekammarböcker (1527—1874).

(För de äldsta räkenskaperna är, såsom framhållits av Edén, Om centralregeringens

organisation, titeln olämplig, alldenstund begreppet räntekammare

uppkommit först på 1540-talet.)

Serien utgöres av räkenskaper för den centrala penningförvaltningen, innehållande

redan från Gustav Vasas tid uppgifter om uppbörd och utgift, t. ex. till

sold .åt knektar, till klädkammaren, räkningekammaren, kansliet etc. Från 1680

utskildes räntekammaren, såsom en del av statskontoret, från kammarkollegium.

Räntekammarböckerna ingåvos emellertid enligt 1694 års förordning om fördelning

av göromålen mellan kammarkollegiets ledamöter till granskning i kammarkollegiets

avräkningskontor och torde på grund härav hava stannat i kammararkivet

i stället för att ingå i statskontorets arkiv.

Sandbergska samlingen.

Se ovan sid. 122.

Slott och gårdar.

Serien består dels av en allmän avdelning, dels av grupper rörande olika

slott och gårdar. Den har delvis utbrutits ur landskapskandlingarna. Huvudmassan

består av räkenskaper för slott och gårdar med tillhörande område under

1500- och början av 1600-talet, men i vissa fäll sträcka sig handlingarna ända

fram till 1800-talet. Bland representerade slott eller gårdar märkas Borgholm

1540 —1660, Kalmar 1539—1644, Västerås 1539—1631, Vadstena 1545—1711, Gripsholm

1545—1794, Uppsala 1537—1625 och 1816—1820, Stegeborg 1544—1621, Höjentorp

1542—1676, Örebro 1554—1628.

Subsidieräkenskaper (1637—1783).

Serien, som huvudsakligen består av räkenskaper rörande franska subsidier,

torde åtminstone till stor del ha inkommit till första avräkningskontoret. För

engelska subsidier finnas räkenskaper 1667, 1670, 1720, 1729 och för holländska

subsidier 1637—1646.

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Städers akta.

Serien utgöres av omkring 180 vol. Den består av en allmän grupp, innehållande

handlingar rörande städerna i allmänhet eller flera städer, och en grupp

ordnad efter särskilda städer. Den allmänna gruppen innehåller utdrag ur privilegier,

kammarkollegiets memorial rörande besvärspunkter vid riksdagarna m. m.

Dylika memorial från kontoren förekomma även i den andra gruppen, som dessutom

innehåller inkomna skrivelser, räkenskaper, däribland från Kalmar 1777—

1791, akter av olika natur o. d.

Tull och accis.

Samlingen, som omfattar över tusen volymer, torde till stor del härstamma

från kammarkollegiets tull- och licentkontor, som upphörde 1826. Av diarier

finnas blott vissa år representerade. Serien av inkomna skrivelser är likaledes

synnerligen fragmentarisk, vilket även är fallet med de centrala räkenskaperna

för äldre tider. Av huvudböckerna för stora sjötullen finnes här före 1720 endast

den för 1705 i behåll, av övriga före 1720 blott spridda fragment. Serien torde

dock tidigare ba varit mera omfattande. Beträffande småtullshuvudböckerna äger

ett liknande förhållande rum. Efter 1720 åter bilda räkenskaperna sammanhängande

serier. De lokala tullräkenskaperna finnas för tidigare perioder i större

serier. Av ingivna renoverade accisrättsprotokoll finnas för Stockholm 1650—1660,

1662—1666, 1683—1689, 1692, 1696, för övriga orter blott spridda protokoll.

Universitet sr åkenskaper.

Utom dessa serier finnas även åtskilliga andra av mindre omfång.

Därjämte föreligger ett avsevärt antal endast grovordnade eller oordnade

handlingar, bland vilka finnas:

uppbördsregister från 1550-talet;

boskapslängder;

koncept hos kammaren;

konceptprotokoll hos kammarkollegiet;

»kammarhandlingar» (handlingar angående av kammaren handlagda förvaltningsärenden

m. in.);

handlingar angående kammararkivet (förteckningar rörande olika kontors

arkiv, leveranser till och från kammararkivet o. d.);

» » den årliga räntan;

» » hertig Karls räkenskaper (räntekammarräkningar):

» » » Magnus » »

» » hovet;

» » räntekammaren;

» » slott och gårdar;

» » tionden;

» » myntväsendet;

» » bergverken;

» » hären;

» » flottan;

» » magasin;

handlingar angående riksdagsbesvär;

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

förbrutna godsakter;

reduktionsmyndigheters koncept;

likvidationsakter;

ersättningsakter;

reduktionsakter;

räkenskaper angående Alvsborgs lösen;

rannsaknmgar i orterna;

tullräkenskaper;

enskilda personers handlingar

m. m.

B. Andra myndigheters i kammararkivet förvarade akter. Andra

Utom de serier, som framgått ur kammarens eller kammarkollegiets verk- t er utkantsamhet,

har kammararkivet kommit att emottaga arkiv från andra myndigheter, mararkivet

i vissa fall sådana, vars verksamhet fortsatts av kammarkollegium. förvarade

CIKZ61 •

Beduktionsmyndigheternas arkiv. Reduktions
omfattar

arkiv från reduktionskollegiet 1655—1686, reduktionskommissionen och ters^arkiv.

reduktionsdeputerade 1681—1716—1721, exekutionskommissionen 1685—1703, likvidationskommissionen

1680—1717 samt riksens ständers kommission angående

reduktions- och likvidationsverket 1724—1748. Reduktionsmyndigheternas jämte

deras underlydande tjänstemäns arkiv äro ej fullständigt ordnade. Utom serier,

som finnas uppställda bland arkivets mera ordnade serier, finnas koncept och handlingar

hos reduktionsmyndigheterna bland de grovordnade serierna på olika ställen

i arkivets lokaler.

I den mån de äro ordnade äro dessa myndigheters arkiv dels ordnade

efter de olika myndigheterna — med serier av deras protokoll, registratur, inkomna

skrivelser o. s. v. — dels i stora genomgående serier, omfattande ett flertal

myndigheters, även kammarkollegiets, akter av liknande beskaffenhet. Detta förhållande

har förmodligen berott därpå, att ett och samma mål icke hann avgöras

av den myndighet, som först handlade detsamma.

Genom reduktionen indragna enskilda arkiv finnas särskilt i serien Adeln

och dess gods.

Av andra kommissioners arkiv. Andra knm
finnes

i kammararkivet _ ett ej obetydligt antal även efter sedan 1906 åtskilliga wt***^”ers

överlämnats till riksarkivet. Av kommissionerna från förmyndarräfsten finnas i

kammararkivet t. ex. stora kommissionens protokoll och domar 1681—1682.

Övriga i kammararkivet befintliga kommissioner äro fördelade på fyra olika

serier, kommissioner angående kronans räntor, gärder och dylikt, skogskommissioner,

kommissioner angående uppbördsmäns försummelser och olagligheter, diverse

kommissioner. Bland dem, som förts till den första serien, kunna nämnas t. ex.

kommissionen i Bohuslän 1662, i Sala 1682, i Östergötland 1677, på Gottland

1708 o. s. v. Bland skogskommissionerna finnes ett flertal av de stora kommissionerna

av detta slag från Karl XI:s tid, såsom i Skaraborgs län 1684—1688

och 1689—1690, i Närke 1689, i Alvsborgs län 1692—1694, i Uppland 1694—1696

IS—191366.

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Andra arkiv.

o. s. v. Bland kommissioner med uppgift att rannsaka över uppbördsmäns olagliga

tillvägagångssätt kunna nämnas kommissioner i Bohuslän 1667 och i Södermanlands

och Kronobergs län 1713. Till gruppen av diverse kommissioner har

förts t. ex. 1686 års kommission angående kronotionde och indelningen i Småland

samt kommittéerna 1830—1833 och 1846—1847 angående skatteväsendet.

Om åtskilliga andra i kammararkivet delvis förvarade arkiv såsom liv g edingets,

upphandlingsdeputationens och kontributionsränteriernas samt kommerskollegiets m. fl.

se ovan sid. 130, 131.

II. Behovet av konservering av kannnararkivalierna.

I de sakkunnigas betänkande har flerstädes berörts nödvändigheten av

bättre vård av kammararkivet ur synpunkten av behovet att planmässigt konservera

och laga därvarande arkivalier. Såsom ett bevis på angelägenheten härav

kan hänvisas till följande redogörelse för beskaffenheten av en grupp handlingar

därstädes, nämligen de s. k. Västmanlands (och Dalarnes) handlingar 1590—1604.

Redogörelsen uppsattes ursprungligen 1911 vid en då verkställd genomgång av

ifrågavarande handlingar men är nu reviderad med hänsyn till nuvarande läge.

För vad som menas med landskapens handlingar och rörande dessas värde

hänvisas till vad ovan erinrats sid. 138.

Till sin storlek äro dessa landskapens handlingar växlande, stundom tämligen

tjocka volymer, ibland blott ett fåtal lägg. Formatet är oftast vanlig folio

men även andra storlekar förekomma. En stor del äro eller hava varit bundna

i pergamentsomslag; hos andra äro dessa borta. De till ett nummer sammanförda

äro i regel, särskilt om band saknas, hopbuntade i ett konvolut av grått papper,

som hålles samman med ett snöre; dessutom hava under de senare åren kartonger

anskaffats, en för varje nummer, i vilka konvolutet är inlagt.

Genom eldsvådan 1807 blev nu ifrågavarande serie av Västmanlands handlingar

i betydande grad skadad. En mängd volymer äro i följd därav »rundbrända»,

d. v. s. de ursprungliga pergamentsomslagen och bladens bräddar äro

borta. Bladen ligga alltså lösa, och vad som återstår är deras mittparti med, i

regel, det mesta av texten, dit dock defekterna även kunna sträcka sig. Runtom

är papperet skörbränt och förkolnat, dock så att skriften vanligen är läsbar.

Det skörbrända papperet sönderfaller — angripet av fukt som det tillika ofta varit

— vid användningen i kanterna, så att, da någon volym begagnas, flingor av

bladkanterna ständigt falla av, stundom med textdelar. Varje användande av dessa

volymer i deras nuvarande skick skadar dem alltså. De omslag, i vilka de alltsedan

branden närmast förvarats, äro av löst ganska mjukt papper, stundom

otillräckligt stora, trasiga och skadade av snöret, som jämväl kan skära in i bladkanterna.

Genom omslagens bristfällighet, ut- och inskjutandet vid användning

o. s. v. äro emellanåt bladkanterna därjämte trasade, vikta eller försedda med

»hundöron». Vissa verifikationer, såsom kungl. brev i orginal eller avskritt,

ståthållares skrivelser in. m. — synnerligen viktigt material för lokalförvaltningens

historia under denna tid — äro stundom blott löst inlagda i volymerna och därigenom

särskilt utsatta för slitning.

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

I flere fall lia de »rundbrändas volymerna någon tid efter branden ombundits

men detta på ett ganska otjänligt sätt. Häftningen bar skett, så att ett antal

blad hopsytts med stora stygn ett stycke in i det sköra papperet, något som vid

bandets öppnande ytterligare sliter detta.

En mängd volymer har, utom av elden, även i hög grad lidit av fukt.

Dessa fuktskador äro emellertid numera väsentligt hejdade, sedan värmeledning

införts i arkivet. Anskaffandet av kartonger har ock minskat faran av de olämpliga

omslagen. I huru hög grad nu ifrågavarande serie alltjämt är i behov av

sakkunnig vård, lagning och konservering torde emellertid otvetydigt framgå av

nedanstående redogörelse för deras nuvarande tillstånd, ett tillstånd i vilket de

nu befunnit sig i mer än hundra år, men ur vilket snar och varsam hjälp uppenbarligen

är av nöden för att förhindra ytterligare skador. Nödvändigt är därvid

ock, att en omsorgsfull granskning av materialet föregår lagningen, så att bladen

läggas i riktig ordning och felbindningar undvikas, något som även vid senare

lagningar icke alltid varit fallet.

Redogörelsen omfattar samtliga i serien för närvarande ingående nummer.

Att inneromslagen i ett flertal fall äro otjänliga har förbigåtts. Såsom ovan erinrats

innehåller serien periodens lokala kamerala räkenskaper för icke blott Västmanland

utan även Dalarne.

Västmanlands (och Dalar nes) handlingar 1590—1604 (allt bevarat).

1590 nr 1.

1590 nr 2.

1590 nr 4.

1590 nr 5.

1590 nr 8.

1590 nr 9.

1590 nr 10.

1590 nr 11.

1590 nr 14.

Bunt av tre volymer, l:a och 3:e i gamla pergamentsomslag, ej

skadade av brand och fukt men genom förvaringssättet skrynklade

och försedda med hundöron; den 2:a resterna av en brandskadad och

fuktangripen volym, trasig. ''

Resterna av åtminstone två rundbrända, fuktförstörda volymer, så

förmultnade, att papperet är i trasor, som sönderfalla vid minsta,

även den försiktigaste beröring. Stora stycken lossna för varje gång

volymen öppnas.

Resterna av flera volymer i ett gemensamt, odugligt omslag, som

snöret genomskurit i ryggen, rundbrända, fukt- och äfven något svampangripna.

Vissa blad fastklibbade vid rester av de ursprungliga

pergamentsomslagen. Bladen ligga ojämnt, överskjuta delvis varandra,

trasiga och skrynkliga.

Resterna av diverse räkenskapsvolymer, alla rundbrända och fuktangripna,

den förstas papper uppmultnat, i början sönderfallande.

Resterna av åtminstone två rundbrända och fuktskadade volymer, fuktskadorna

ha i början vållat mindre bristningar i papperet.

Resterna av tre volymer, rundbrända, fuktskadade, delvis sönderfallande.

Rundbrända volymer, ombundna i gemensamt band. Bandet av mindre

god beskaffenhet. Häftningen skadar bladen.

Rester av åtskilliga volymer, flertalet rundbrända, fuktskadade,

sönderfallande.

Rundbrända, fuktskadade volymer ombundna i ett band. Häftningen

sliter, som vanligen i de ombundna volymerna, i det sköra papperet

1590.

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

1591.

1592.

1593.

1591 nr 1.

1591 nr 3.

1591 nr 4.

1591 nr 7.

1591 nr 8.

1591 nr 9.

1591 nr 10.

1591 nr 11.

1592 nr 1.

1592 nr 2.

1592 nr 3.

1592 nr 6.

1592 nr 7.

1592 nr 9.

1592 nr 10.

1593 nr 1.

för varje gång, volymen användes. 1 bandets mitt ett flertal blad

lösa, skjuta utanför bandet, slitas. Särskilt de inbundna kungl. breven

svårt multnade och mycket trasiga.

Fragmenten av diverse räkenskaper; rundbrända och starkt angripna

av fukt, så starkt att bladen i mitten på upprepade ställen i bunten

sönderfallit i trasor, häfta delvis vid varandra och vid resterna

av de ursprungliga pergamentsomslagen, ibland skrynklade. En del

blad har kommit att ligga utanför omslaget och därför fått bräddarna

söndertrasade.

Liksom föregående fragment av diverse räkenskapsvolymar inom ett

trasigt, gemensamt omslag. .Rundbrända och liksom föregående

mycket fuktskadade. Bladen ha på flera ställen klibbat ihop till

kakor, äro mångenstädes sönderfallna och trasade.

I ungefär samma skick som de båda föregående, dock ej fullt så

fuktskadade.

Diverse räkenskaper, rundbrända och fuktskadade, dock i mindre

hög grad än nr 1 och 3. Ett knippe kungl. brev mycket fuktskadade

och trasiga. Sist räkenskap för Kung3örs län med trasade

hörn; hundöron, bladen i slutet sammanklibbade av fukt och söndertrasade.

Rundbränd, fuktskadad, så att några blad visa defekter i mitten,

hundöron, överskjutande blad ha fått bräddarna slitna.

Resterna av två volymer med av brand och fukt synnerligen skörnat

papper. Överskjutande blad trasade, hundöron.

Resterna av tre rundbrända volymer. Den första med papperet uppmultnat,

delvis sönderfallande i bitar, delvis utplånad text, nedvikta

trasiga hörn. Den: tredje till sista hälften också mycket angripen,

fukt och svampbildningar ha framkallat hål i bladen. Papperet

sönderfaller vid beröring.

a) I ett konvolut en rundbränd, uppmultnad volym med sönderfallet

eller vid minsta oförsiktighet sönderfallande papper.

b) En rundbränd, ombunden volym, där häftningen skadar papperet.

Flera rundbrända, fuktskadade, delvis sönderfallande volymer.

a) En rundbränd volym i ett konvolut.

b) En tämligen väl bevarad räkenskap i pergamentsomslag.

En rundbränd volym med spår av ombindning, bandet nu borta.

Häftningen med stygn långt in i det sköra papperet har förvärrat

skadorna.

Ombunden, rundbränd volym, så starkt angripen av fukt, att bladen

i volymens början sönderfallit och visa betydande hål.

Fragmenter av diverse räkenskap3volymer, ombundna i ett tjockt

band, rundbrända, fuktskadade. Bandet, av mindre god beskaffenhet,

som förvärrar volymens skador, sönder i mitten med lösa blad.

Rundbränd, ombunden volym. Bladen hava i mitten varit i hög grad

fuktangripna.

Rundbränd, fuktskadad, ombunden volym.

Rundbränd, ombunden volym. Fuktskadad. Bandet sönder, vissa

blad lösa, skinnet i ryggen sönderfallet genom fuktens inverkan.

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

1593 nr

1593 nr

1593 nr

1593 nr

1593 nr

1593 nr

1593 nr

1594 nr

1594 nr

1594 nr

1594 nr

1594 nr

1594 nr

1595 nr

1595 nr

1595 nr

1595 nr

1595 nr

1595 nr

1595 nr

1595 nr

1595 nr

1596 nr

2. Resterna av två rundbrända volymer, angripna av fukt, bladen skjuta

över varandra, skäras av snöret och trasiga även i övrigt.

3. Resterna av tre rundbrända volymer, fuktangripna, skriften delvis

nästan utplånad.

6. Rundbränd volym, angripen av fukt. En gång ombunden, bandet

nu borta.

7. Resterna av fem volymer, rundbrända, angripna av fukt, skrynklade,

trasiga, försedda med hundöron.

10. Fragment av fyra volymer, rundbrända, fuktangripna, delvis trasade,

försedda med hundöron.

11. Resterna av flera volymer, ombundna i ett band, obetydligt brända

men genomfuktade, så att skriften delvis utplånats. I mitten av

bandet ha vissa delar uttagits, det övriga har fått fasthänga vid

bandet så gott det kunnat.

12. Dels ett band av rundbränd, ombunden volym, dels ett konvolut av

ursprungligen nog ej till samma volym hörande räkenskaper, brandskadade

och av fukt angripna, trasiga.

1. Rundbränd och fuktskadad volym med delvis trasiga blad, hundöron.

2. Två volymer, den mindre tillfredsställande, den större volymen något

brandskadad samt angripen av fukt, trasiga bräddar, hundöron.

3. Ombunden, starkt brandskadad volym, skrynklad.

6. Rundbränd, något fuktangripen volym; det brända pappret sönderfaller.

7. Rundbränd volym. Papperet, till stor del skörbränt, sönderfaller;

fuktangripen så att skriften på vissa ställen är halvt eller så gott

som utplånad.

9. Rundbränd volym, sönderfaller i bräddarna.

1. I ett konvolut resterna av två rundbrända volymer. _ Fuktskadorna

i den senare ha vållat defekter i de sista bladens mitt.

2. Rundbränd »årlig ränta», fuktskadad, sönderfallande i kanterna.

»Västmanlands register» anger det vara räkenskaper för »VästerDalarne

och Västerbergslagen med Västra Sölvbergs gård». Volymen

innehåller en fragmentarisk »årlig ränta» för detta område. Men

tillsammans med denna med vid volymregistrets upprättande (på

1800-talet) verkställd fortlöpande foliering, har man lagt ett fragment

av »årlig ränta» för »Österdalarne». Detta fragment hör däremot

helt säkert till föregående (1595 nr 1). Tydlig volymgräns

mellan fol. 78 och 79.

3. Relativt välbevarad volym, tiondelängder.

4. Tre relativt väl bevarade volymer, den första skadad i slutläggen.

Lösa blad i den sista även skadade.

5. Rundbränd volym, sönderfallande, trasig och skrynklad.

6. Ombunden brand- och fuktskadad volym.

7. » » » » illa bunden.

8. Resterna av två rundbrända volymer, sönderfallande.

10. Ombunden rundbränd volym, enstaka blad och lägg lossnade.

2. En rundbränd, delvis kolad volym, sönderfallande.

1594.

1595.

1596.

s. 150 Kontrollera mot PDF

1597.

1598.

1599.

1600.

150

1596

nr

6.

1596

nr

7.

1596

nr

8,

1596

nr

9.

1597

nr

1.

1597

nr

2.

1597

nr

O

O.

1597

nr

5.

1597

nr

6.

1597

nr

7.

1597

nr

10.

1598

nr

1.

1598

nr

2.

1598

nr

3.

1598

nr

6.

1598

nr

7.

1598

nr

8.

1599

nr

1.

1599

nr

2.

1599

nr

3

1599

nr

4.

15f»9

nr

5.

1599 nr 8.

1599 nr 13.

1600 nr 4.

1600 nr 6.

Ombunden, rundbränd volym.

Ombunden, brandskadad volym. Vid bindningen har volymen

skurits ovantill så att texten skadats.

Ombunden, brandskadad volym av samma beskaffenhet som föregående.

Upptill skuren så att texten stympats.

Som föregående.

Ombunden, brandskadad volym, angripen av fukt; multnat, delvis

sönderfallande papper. Upptill skuren så att texten stympats.

Ombunden, brandskadad volym. Bindaingen illa verkställd. Starkt

angripen av fukt mot volymens slut så att papperet i bladens mitt

trasats och sönderfaller.

Ombunden, starkt brandskadad volym, skuren upptill så att texten

skadats.

Lika som föregående.

Rundbränd volym av vanlig typ, sönderfallande kanter. Anteckning

på volymen: »defekt och i oordning sedan branden övergått».

Ej brandskadad men ombunden volym. De första bladen fuktskadade.

Ombunden volym, brandskadad och angripen av fukt.

Ombunden, rundbränd volym.

Rundbrända fragment av diverse räkenskaper från Sala gruva.

Rundbrända fragment av varjehanda räkenskaper.

Rundbrända fragment av diverse räkenskaper. Odugligt omslag.

Rundbränd volym, som faller sönder runt de brända kanterna. Sist

en obränd restan Beräkning i pergamentsomslag.

Resterna av rundbrända och även i övrigt starkt skadade volymer

med sönderfallande kanter inom gemensamt omslag.

a) Hjälpskattelängd i pergamentsomslag, tämligen bibehållen.

b) Illa ombunden »årlig ränta», brandskadad, efter vars förra del

på ett inhäftat papper finnes antecknat: »föregående är efter 1807

års brand sammanlagd med efterföljande utan att med visshet kan

utrönas, huruvida de höra tillhopa av gammalt». I slutet åtskilliga

blad lösa.

I gemensamt konvolut dels resterna av två starkt brända och delvis

sönderfallande volymer jordeböcker, delsen av fukt mycket angripen,

ej brandskadad men vid beröring sönderfallande volym tiondelängder.

Resterna av två rundbrända, fuktangripna volymer.

Rundbränd, ytterst skadad volym med sönderfallande kanter.

Resterna av två rundbrända volymer. Bladen skjuta delvis utanför

omslaget och ha därför fått bräddarna av nötning söndertrasade,

delvis in på texten.

Illa ombunden, halvförbränd och fuktskadad volym, vars bräddar

falla i smulor.

Relativt väl bibehållen volym, ej bränd.

Tre relativt välbevarade volymer, frånsett hundöron på två.

I ett konvolut resterna av en rundbränd, fuktskadad volym. Sönderfallande

papper. Därjämte inlagd en tackjärn slängd, som måst vik as

för att erhålla plats i konvolutet.

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

1600 nr 10.

1600 :-r 11.

600 nr 14.

1601 nr 4.

1601 nr 6.

1601 nr 7.

1601 nr 0.

1602 nr 1.

1602 nr 4.

1602 nr 6.

1602 nr 7.

1602 nr 8.

1602 nr 11.

1603 nr 7.

1603 nr 8.

och 10.

1603 nr 12.

A och B.

1604 nr 1.

1604 nr 3.

1604 nr 4.

1604 nr 5.

1604 nr 6.

A och B.

1604 nr 7.

1604 nr 8.

1604 nr 10.

1604 nr 11.

1604 nr 12.

Resterna av en volym i samma tillstånd som föregående. Vid inläggningen

ha de lösa bladen ej kommit att ligga jämnt utan ha

slitits av snöret, då omslaget varit för litet.

Resterna av diverse räkenskaper av samma beskaffenhet som de

föregående. .

Eu volym tiondelängder, ej brända, något fuktskadade, bladen i ett

par av dem delvis i skrynklor och med mycket trasiga bräddar.

En mycket bränd, fuktskadad volym, papperet delvis multnat och

sönderfallande, bladen ligga ojämnt.

En rundbränd volym.

En volym av samma beskaffenhet som föregående, ytterst skört

sönderfallande papper. . ....

Eu volym, rundbränd, fuktskadad sönderfallande kring bräddarna.

Relativt väl bibehållen volym, av fukt uppmjukat papper.

Eu rundbränd volym. Papperet skört av fukt.^

Rundbränd volym, mindre fuktskadad än föregående.

Av samma beskaffenhet som den närmast föregående, sönderfallande

i kanterna. n . ...

Rundbränd, fuktskadad, sönderfallande kring bräddarna, vissa blad

fästklibbade vid varandra och därigenom sönder. _

En rundbränd, något fuktskadad volym, i början inemot halva

bladen borta. Kanterna sönderfalla vid minsta beröring. Omslag

odugligt.

Innehåller: .

a) Rundbränd, sönderfallande jordebok i dåligt omslag; en mangel

avfallande flingor. , , ...

b) Några kungl. brev till fogden; söndertrasade och vikta bradaar.

c) Restrannsakning i pergamentsomslag, ej bränd men något angripen

av fukt. Omslaget skrynklat, bladens kanter delvis vikta.

Sex ej brandskadade volymer men delvis angripna av fukt och med

skadade kanter.

Sex volymer eller häften i relativt gott skick.

Tre volymer i relativt gott skick.

Två » » » » '' »

Tre volymer, en med i hög grad multnande kanter.

Tre volymer i relativt gott skick.

Fyra » » » » *

1601

1603.

1603.

1604.

T vå » » » » *

Tre volymer, därav två fuktangripna.

Tre volymer, delvis med skadade kanter.

Två volymer, den ena skadad av fukt, med multnande kanter.

Av fukt multnande papper.

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Förestående anteckningar rörande kammararkivets historia och nuvarande

bestånd torde, liksom de sakkunnigas utlåtande i övrigt, giva vid handen, huru

trängande behovet därstädes är av oavlåtlig sakkunnig ledning och vård'' Icke

minst de^ vidriga öden, arkivet vid olika tillfällen genomgått — lokala svårigheter

såsom trångboddhet, lukt och eldsolyckor; splittrandet av vissa samlingar, stundom

t. o. m. på olika arkiv; osystematiska ordnande arbeten o. s. v. — ställa så mycket

större krav på dem, vilka få till uppgift att omhändertaga, bevara och återställa

dess samlingar. Att härtill behövas såväl arkivtekniskt särskilt utbildade krafter

som en planmässig, med arkivvård fullt förtrogen och oavbrutet verksam ledning

torde ock vara uppenbart. s’

I)et behöver härvid ej erinras, att denna förbättrade arkivvård är lika

oumbärlig ur utredningsarbetenas som ur den historiska forskningens krav Det

vore ett misstag, om någon skulle vilja göra gällande, att emellan dem skulle

härutinnan kunna råda någon motsättning. Båda behöva i lika hög grad, att ett

ar..-1^s m5-™åU bevarat och sä fullständigt ordnat och förtecknat som

möjligt. De brister eller missgrepp, som i dessa hänseenden framträtt i fråga om

kammararkivet och som satt arkivaliernas bevarande i fara eller bidragit till

samlingars splittrande, hava varit all forskning till men, denna må ha avsett utredmngsarbeten

eller historisk vetenskap. Det är för båda lika hinderligt, om

tran början sammanhängande handlingar äro söndrade på olika serier, olika kontor

JJb °l1^a a^iv, utan att tillräcklig vägledning förefinnes för deras återfinnande.

Jttt sadant tillstånd kan närmast jämföras med, om i biblioteksvärlden blad eller ark

ur samma bok skulle befinna sig i olika samlingar eller olika bibliotek, och om därtill,

såsom förhållandet är med arkivalier, boken blott skulle finnas i ett enda exemplar.

Huru lätt undersökningar under sådana omständigheter måste bliva ofullständiga

och på dem grundade avgöranden icke riktiga, behöver ej närmare utvecklas

1 varje fall bliva de långt mer tidsödande och kostsamma, än eljest vore nödigt

Beträffande den historiska forskningen må slutligen ännu en gång betonas

hurusom det material det bär gäller är de i flera hänseenden oersättliga källorna

till svenska folkets inre historia. .Vid tidigare reformkrav på kammararkivets

område bär detta ständigt hållits i sikte, allt ifrån statsministern von Engeströms

ingripande 1822 och till vår tid. I den motion i Andra kammaren 1901, som gav

uppslag till riksdagens åtgärder för bättre tillvaratagande av våra ämbetsverks

arkiv, uttalades detta bland annat i följande ord:

*!?re historia är ännu till god del oskriven. Men det är av stor

fosterländsk betydelse, att den blir skriven, ty därav finnes mycket att lära för

envar Om fädernas gärning på de utländska valplatserna veta vi icke så litetmen

det star oss åter att lära närmare känna fädernas gärning under de o-åno-na

idevarven i eget land, på fält och vid sjö, i skog och i smedja, i kansli och i

borgarenäring. Historien om denna gärning, detta fädernas mödosamma, välsi <naelsenka,

sekellanga odlingsarbete, borde vi dock ha skriven, ty den lär var och en

av oss, i vida kretsar och breda lager, sambandet mellan vår egen dagliga, fredliga

ld och fädernas, och skall så med tusen trådar knyta samman de kommande

släktena med de gangna.

Den historien kan icke skrivas utan fri, god och säker tillgång till de

.skatter, som ännu ligga spridda här och var i våra centrala ämbetsverks s. k. arkiv.

Härför bör deras arkivfråga lösas, men lösas så, att verklig garanti vinnes för

bästa möjliga ordning i och bästa möjliga vård av de rika skatterna. Sådan

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

ordning och vård kunna de icke få annat än genom arkivaliskt skolade vårdare

och under arkivaliskt fackutbildad överstyrelse.»

Det är nu bekant, att under de senare årtionderna ett allt starkare intresse

för Sveriges inre historia börjat göra signal lande. För vissa enstaka perioder

hava goda översiktsarbeten sett dagen. Åt skilda specialfrågor av vare sig förvalta

ingshistoriskt eller lokalhistoriskt intresse hava akademici och andra mer

än förr börjat ägna ingående avhandlingar. De olika provinsernas historiska föreningar

hava sökt framdraga nytt material till sina landsändars historia; och den

med rätta allt starkare framträdande hembygdsforskningen har, både vad städer

och landsbygd angår, börjat lägga sig vinn om lokalhistoriska utredningar. Ett

nyväckt intresse för allmogekulturen börjar ock göra sig gällande. Endast den,

som själv sysslat med inre historikt arbete, vet emellertid vilka ingående och

omfattande undersökningar, det arbetet kräver, och huru stundom fastställandet

av de enklaste faktum kan påkalla mödosam och långvarig forskning. Så mycket

större vikt ligger därför på, att materialet finnes väl bevarat, väl ordnat och i

möjligaste mån väl''förtecknat. Samlandet inom landsarkiven av vissa den lokala

förvaltningens huvudkällor har också underlättat dylika forskningar, och sammanförandet

med åtföljande ordnande och förtecknande inom riksarkivets fjärde sektion

av exempelvis bergskollegiets, kommerskollegiets, statskontorets, Svea hovrätts

m. fl. institutioners äldre arkiv har verkat i samma riktning. Just det ur flera

synpunkter viktigaste av dessa ämbetsverksarkiv, kammararkivet, har däremot, trots

sin betydelse, långt mer än andra hållits oberört av detta sedan 1901 pågående

arkivmässiga omhändertagande genom den arkivaliska sakkunskapens målsmän.

Det torde därför icka råda mer än en mening bland representanterna för vår

historiska forskning, i den mån de av egen erfarenhet känna till kammararkivet,

att detta mer än alla andra sedan länge varit och för närvarande alltjämt är i

största behov av motsvarande sakkunnigt ingripande. Ju närmare de haft tillfälle

att lära känna detsamma, dess starkare är i själva verket deras övertygelse

om detta behovs ytterligt trängande beskaffenhet; och man kan utan överdrift

säga, att en verkligt genomgående förbättring på området fördem framstår såsom

ep av de allra betydelsefullaste åtgärder, som för närvarande kunna och måste

vidtagas för bevarandet och tillgängliggörandet av källorna till Sveriges inre

historia.

Ännu en sak härom kan också med fullt fog tilläggas: ju förr reformkraven

vinna fullt och helt genomförande, dess bättre. Ty såsom ''förestående historik

ådagalägger, finnas i kammararkivets historia redan nu alltför talande bevis på,

hurusom när ansatser till förbättring undanskjutits eller icke fullständigt genomförts,

detta blott vållat, att frågan efter kortare eller längre tid återkommit men

i ett läge, då rättelserna varit besvärligare och kostnaderna måst bliva större.

20—191366

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

II.

Riksarkivarien E. Hildebrands skrivelse den 17 november 1909 angående

det offentliga arkivväsendet och kammararkivet.

Till Konungen.

Den nuvarande riksarkivarien har alltsedan 1901, då han tillträdde sitt

ämbete, konsekvent och målmedvetet inriktat sin verksamhet på det svenska arkivväsendets

omdaning och organisering efter moderna och som riktiga allmänt erkända

principer. .Någon tid före hans ämbetstillträde hade vid arets riksdag i

andra kammaren en motion av herr Centerwall väckts, som utmynnade i tvenne

yrkanden, av vilka det första innebar, »att Riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Makt anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes dels låta genom arkivaliskt fackbildade

personer snarast möjligt företaga en inspektion av i huvudstaden befintliga, ämbetsverks

samlingar av arkivalier, dels i övrigt vidtaga åtgärder i syfte, att högsta

vården om rikets offentliga arkiv må uppdragas åt riksarkivet såsom central överstyrelse».

Till det andra yrkandet återkommer jag längre fram. Riksdagen inkom

också den 29 maj i sammanhang med regleringen av utgifterna under nksstatens

sjunde huvudtitel med en hemställan, att Eders Kung!.. Maj:t täcktes snarast möjligt

genom sakkunniga personer låta föranstalta en dylik undersökning i syfte att

få en utredning såväl rörande arkivens beskaffenhet, omfång och vard, som ock

angående möjligheten och lämpligheten av de äldre delarnes förening med riksarkivet

under gemensam styrelse; och att, i fall en sådan förening skulle befinnas

möjlig och önskvärd, Eders Kungl. Maj:t måtte vidtaga de åtgärder, som voro

ägnade att förbereda och främja densamma. Skrivelsen remitterades den. 5 juli

till riksarkivarien, som den 5 påföljande augusti avgav infordrat underdånigt utlåtande.

I enlighet med hans förslag uppdrog Eders Kungl. Maj:t åt honom att

låta med riksarkivets krafter verkställa den äskade undersökningen..

Arbetet med densamma tog redan samma höst sin början, fortgick under

hela året 1902 och avslutades i början av följande år. Om resultatet avgav riksarkivarien

den 19 mars 1903 ett underdånigt utlåtande, som åtföljdes av trenne

bilagor, A) översikt av innehållet i de undersökta arkiven; B) tabell, utvisande

de undersökta arkivens omfång och arkivlokalernas beskaffenhet; C) tabell med

uppgifter angående de arkivalier, som vederbörande myndigheter önskade avlämna

till en med riksarkivet förenad arkivdepå — den administrativa arkivdepån. Huvudskrivelsen

åtföljdes under våren samma år av sex följ dskrivelser, den 19 mars

angående kammararkivet, samma dag angående högsta ledningen av det svenska

arkivväsendet; den 24 april ytterligare angående kammararkivet (i form av en

promemoria till statsrådet och chefen för kungl. ecklesiastikdepartementet); den

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

8 maj angående eventuella ändringar i riksarkivets instruktion; den 14 maj angående

upprättande av en med riksarkivet förenad administrativ arkivdepå och

den 8 juni angående inspektion av vissa offentliga arkiv (samtliga skrivelser med

undantag av den av den 19 mars angående kammararkivet tryckta i Meddelanden

från svenska riksarkivet, ny följd, I: 6).

Samma år täcktes Éders Kungl. Maj:t på riksarkivariens förslag och efter

hörande av. ett flertal myndigheter utfärda en rad nådiga, kungörelser, nämligen

den 22 maj dels angående allmänna grunder för ordnande och förtecknande av

vissa offentliga arkiv, dels angående planer till förteckningar över vissa centrala

ämbetsverks, över domkapitels och allmänna läroverks arkiv, ävensom över kyrkoarkiv,

samt den 24 påföljande juli angående planer till förteckningar dels över

länsstyrelsers, dels över rådstuvurätters och magistraters arkiv, varjämte riksarkivarien

på Eders Kungl. Maj:ts uppdrag den 22 juni samma år utfärdade ett

i Bihang till Svensk författningssamling intaget cirkulär med närmare anvisningar

i avseende på tillämpningen av nådiga kungörelsen den 22 maj angående de allmänna

grunderna för offentliga arkivs ordnande och förtecknande, åtföljt av ett

formulär till arkivförteckning.

Grunden var härmed lagd för det svenska arkivväsendets omdaning och riksarkivarien

både haft lyckan att för själva huvudprincipen vinna Eders Kungl.

Maj:ts nådiga godkännande. Denna princip är densamma, som numera allmännt

tillämpas både i störa och små kulturländer, och har på olika språk kallats »le

respect des fonds», »die Provenienzprincip», »ursprungsprincipen» eller »hemkörighetsprincipen»

(jfr riksarkivariens uppsats 1902 »Om den s. k. ursprungsprincipens

tillämpning vid ordnande av offentliga arkiv», i Meddelanden från svenska riksarkivet,

ny följd, I: 8—5). Den innebär, att varje myndighets (respektive byrås

eller kontors) arkiv bör betraktas och behandlas så som ett organiskt helt för sig,

som återger myndighetens verksamhet under dess framväxt i tiden; ha några partier,

såsom ej sällan händer, råkat på villovägar, återförenas de med det arkiv,

där de höra ^ hemma. Ett större arkiv är nu i regeln en arkivdepå, där derå myndigheters

arkiv samlats och där för övrigt större eller smärre fragment av dylika

ej sällan kommit att hamna. Det var i äldre tider mångenstädes vanligt att i

stor omfattning ordna handlingarna efter ämne, likgiltigt, varifrån de härstammade.

Metoden hade skenbara fördelar: man fick på ett ställe en hop handlingar

sammanförda, som kunde giva upplysning eller vägledning i en eller annan fråga.

Men olägenheterna voro vida större. Man hade i de flesta fall endast tillhopaförda

fragment. Det har vidare aldrig lyckats att uppställa några bestämda

regler för en ämnesgruppering; vad A hänför under en rubrik, för B under en

annan, och de gamla arkiven ha överflödat av dylika godtyckligheter. En handling

kunde dessutom, i synnerhet i äldre tider, röra flera olika ämnen. Var skulle

den då placeras? Det anförda innebär givetvis icke något underkännande av det

dossiersystem, som under förvaltningens egen gång hos vissa myndigheter tillämpats.

Här är endast fråga om en så att säga på mekanisk väg av en arkivvårdare

åstadkommen samling av aktstycken angående något mer eller mindre omfattande

ämne. En dylik samling kan svårligen någonsin bliva fullständig, medan dossiern

för ett givet tidsrnoment bör vara uttömmande. Har man nu lyckats sammanföra

eu myndighets arkiv och är detta något så när fullständigt bevarat, har därjämte

arkivet blivit, på ett överskådligt sätt ordnat, så har man endast att göra klart

för sig, huruvida det eller det ärendet fallit under respektive myndighets behand
-

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

ling och vilken tidpunkt det är fråga om. Man återfinner då lätt på sina vederbörliga

platser de handlingar, som man behöver. De offentliga arkivens innehåll

ordnar sig nämligen uti regeln i vissa huvudgrupper, protokoll, koncept, diarier,

inkomna handlingar o. s. v. Det säger sig självt, att konceptet tillhör den expedierande

myndighetens arkiv, originalskrivelsen den mottagande myndighetens.

I de stora arkiven förekomma slutligen ej sällan samlingar av rent privat ursprung,

s. k. familjearkiv, enskilda brevväxlingar, avskrifter o. s. v. De ordnas

och behandlas vart och ett för sig. Genomförandet av ett nytt system kan visserligen,

i synnerhet under övergångstiden, medföra en och annan olägenhet.

Man har emellertid i riksarkivet i detta hänseende vidtagit försiktighetsmått.

Planer uppgöras för samlingarnas ordnande, anteckningar föras över de band, som

upplösas, hänvisningar göras på lämpliga ställen, och har ett band eller en samling

av handlingar i äldre tider möjligen citerats, kan man även efter upplösningen

följa de olika delarnas öde. Innan en sådan plan uppgjorts, lämnas den gamla

ordningen tills vidare orubbad, och alla mera väsentliga olägenheter av de vidtagna

förändringarna torde därigenom kunna förekommas.

Även eu annan för arkivorganisationen viktig, men i och för sig själv ganska

ömtålig fråga bragte riksarkivarie n samma år på tal. I underdåniga skrivelser

av den 4 september och 3 oktober 1903 hemställdes om åtgärders vidtagande, närmast

genom inhämtande av vederbörande myndigheters yttranden, för att få till

stånd en planmässig utgallring av värdelösa''handlingar ur länsstyrelsernas och de

centrala ämbetsverkens arkiv. De synpunkter, som härvid borde bliva bestämmande,

har riksarkivarien närmare utvecklat i en senare underdånig skrivelse, ur vilken

följande här må anföras: »Det har en och annan gång blivit sagt, att det vore omöjligt

att på förhand avgöra, vilka handlingar som i framtiden aldrig kunna få någon

betydelse för forskning av ett eller annat slag, varav följden skulle bliva, att ingå

handligar i offentliga arkiv borde få förstöras. Häri ligger tvivelsutan ej så liten

överdrift. Det är sant att för äldre tider, för medeltiden, för 1500-talet och eu

ej så ringa tidslängd därutöver, även den obetydligaste anteckning kan visa sig

vara av biografiskt eller historiskt värde och att ingenting eller snart sagt ingenting

från dessa tider kan eller bör förstöras. Med vår tids handlingar förhåller

det sig något olika. I våra dagar flöda kunskapskällorna, tryckta eller otryckta,

i sådan mängd, att en dylik "försiktighet eller skonsamhet ej längre kan anses

vara av historiska intressen påkallad. Ingen sätter i fråga att förstöra handlingar,

som kunna äga eller bevara någon verklig betydelse för administrationens gång,

lagstiftningens utveckling, permanenta rättsförhållanden eller som beröra några

betydelsefulla mål eller märkliga personer. För de mindre styrelserna eller verken

spelar frågan tills vidare ingen roll. I de större centrala verken åter föredragas

en mängd årligen återkommande ärenden av likformig art och rent övergående

natur, vilka sedan de väl blivit avgjorda eller vederbörligen diarieförda, måste

anses ganska snart förlora administrativt intresse och uppenbarligen sakna historiskt.

Det är tänkbart, att bland dem någon gång skulle kunna gömma sig en

notis, som under vissa sammanstötande förhållanden det för en framtids privata

forskning kunde befinnas önskvärt att taga vara på, men att staten och dess organ

på grund av en dylik oviss framtidsmöjlighet skulle vara skyldiga att bevara

även det i och för sig obetydligaste papper synes vara väl mycket begärt,

liksom att de för att tillfredsställa en möjlig framtids biografiska eller kulturhistoriska

nyfikenhet skulle låta arkiven överfyllas eller skaffa ständigt vidgade

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

arkivlokaler .... De kommunala arkiven å ena sidan, tidningspressen och

litteraturen i allmänhet å den andra supplera i våra dagar kunskapsförrådet för

den privata forskningen på ett helt annat sätt än i forna tider. Dessutom gör

sig lokalfrågan alltmer obevekligt gällande. Skola alla papper gömmas, komma

omsider inga lokaler att förslå.» På ett annat ställe angavs möjligheten av en

på vissa håll ganska effektiv utgallring av verifikationer till räkenskaperna, månads-

eller kvartalsrapporter, periodiska uppgifter, som införas i liggare s. v.

Det anförda gällde närmast de centrala ämbetsverkens arkiv men äger mea vederbörliga

modifikationer sin tillämpning även på de stora arkiven i landsorten, t. ex.

länsstyrelsernas och domkapitlens.

På den år 1903 sålunda lagda grunden — i denna framställning har ej

avseende fästats vid landsarkivorganisationen — har man sedermera, så gott sig

göra låtit, byggt vidare. I Stockholm har det ena ämbetsverket efter det andra

la tit ordna sitt arkiv efter fastställd plan dels genom tjänstemän i riksarkivet, dels

under samråd med och efter anvisningar från detsamma. Förteckningar ha insänts

till riksarkivet, där för övrigt förteckningar över de allra flesta offentliga arkiv

i Sverige numera finnas tillgängliga. Arkivalierna befunnos vid 1902 års undersökning

ej sällan förvarade på mindre tjänliga ställen, i uthus eller källare, på

vindar, i gångar, skrubbar, kök o. s. v. Riksarkivet har för några av de största

arkiven trätt hjälpande emellan och en administrativ arkivdepå har av sig självt

framvuxit, för närvarande huvudsakligen bestående av Svea hovrätts, statskontorets,

kammarrättens, kommers- och bergskollegiernas samt riksgäldskontorets äldre

serier. Så långt de hunnit att ordnas ha de under riksarkivets vård blivit lätt

tillgängliga och äro flitigt anlitade. I dessa dagar har av riksarkivet utgivits

under titeln »Bergskollegium och bergslagsstaterna 1637—1857» en administrativt-biografisk

bearbetning av ett bland de dyrbaraste och bäst bevarade av våra

äldre arkiv: ett bevis på det sätt varpå dessa numera behandlas. En förordning

om inspektion av vissa offentliga arkiv utfärdades den 12 oktober 1906

och inspektioner ha sedermera årligen förrättats både i huvudstaden och landsorten.

Samtidigt företogos vissa ändringar i riksarkivets instruktion, och den viktigaste

var, att riksarkivet erkändes som den centrala myndigheten för det

offentliga arkivväsendet i Sverige. 1908 beviljade Riksdagen medel till avlöning

av en extra arkivarie under år 1909, som skulle få sin verksamhet förlagd till

den faktiskt existerande administrativa arkivdepån, och genom den nya löneregleringen

har denna plats uppförts på ordinarie stat. Samma år (1908) inkom riksarkivarien

med en utförlig underdånig skrivelse angående gallring ur de centrala

ämbetsverkens arkiv — den ur vilken utdrag här ovan anförts — och en nådig

kungörelse angående allmänna bestämmelser i fråga om en sådan har utfärdats

den 5 juni innevarande år, varjämte ett steg tagits till motsvarande åtgärder beträffande

det kungl. kansliets handlingar genom en nådig föreskift den 20 november

1908 om utgallring efter tio år av handlingar i vissa fattigvårdsmål. Under behandling

i riksarkivet befinner sig frågan om liknande åtgärder beträffande länsstyrelsernas

arkiv. Slutligen vila under Eders Kungl. Maj:ts prövning förslag

dels till ny instruktion för riksarkivet, dels till kungörelse om det formliga upprättandet

av den administrativa arkivdepån. Det förra förslaget avser icke blott

en delvis ändrad organisation av riksarkivets verksamhet, utan även anordnandet

av en verklig arkivöverstyrelse. 1903 års program har sålunda i väsentliga delar

kunnat förverkligas, icke minst tack vare det upplysta stöd Eders Kungl. Maj:t

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

givit åt flera av riksarkivariens framställningar, tack vare även Riksdagens beviljande

av nödiga medel och uttalanden vid mer än ett tillfälle. En viktig länk

i organisationen fattas dock ännu.

De olika ärabetsmyndigheterna ha i allmänhet ställt sig välvilligt till

riksarkivariens förslag och förhållandet till dem har i det hela lätt nog låtit

ordna sig. Ett undantag förefinnes dock. Kammarkollegium har från första början

ställt sig mycket avvisande till den nya organisationen dels i allmännhet, på

mer än en punkt, dels särskilt beträffande kammararkivet. Några upplysningar

angående det senare torde vara behövliga, innan riksarkivarien går vidare.

Från den gamla »räknekammaren» skildes som bekant i slutet av 1600-talet

såväl kammarrevisionen eller kammarrätten som statskontoret, och det egentliga

kammarkollegiet kvarstod med en mera begränsad verksamhet. Handlingarna

från denna verksamhet, d. v. s. ungefär från slutet av 1600:talet, förvaras i huvudsak

i dess aktuarie-, registrators- och advokatfiskalskontor i samma byggnad som

kollegiets egentliga ämbetslokaler och utgöra i och för sig mycket betydande arkiv.

Om dem är det icke här fråga. Anmärkas bör dock, att gränserna inom

olika serier mot det egentliga kammararkivet ej lära vara uppdragna med tillräcklig

bestämdhet. Till detta senare ha under en lång följd av år överlämnats

de av kammarrätten reviderade räkenskaperna för offentliga verk och myndigheter.

De centrala ämbetsverkens räkenskaper återställas numera efter några år till respektive

verk, men länsräkenskaperna ha fortfarande gått till kammararkivet, ända tills

detta 1899 på grund av bristande utrymme befriades från skyldigheten att mottaga

dem. En stor mängd äldre räkenskaper ha därjämte tills vidare deponerats

i en av riksarkivets lokaler och riksarkivet mottager sedan 1905 likaledes tills

vidare och som deposition de nyare serier, för vilka kammarrätten ej längre kan bereda

plats. Kammararkivets övriga serier datera sig i huvudsak från mer än

200 år tillbaka, ända från den tid, då så gott som hela finansförvaltningen lydde

under den av Gustav Vasa organiserade »kammaren» med dess huvudavdelningar

räknekammare!! och räntekammaren. I dessa serier äro representerade en mängd

förvaltningsgrenar, vilka efter hand anförtrotts åt en rad numera självständiga

ämbetsverk, statskontoret, kammarrätten, bergs- och kommerskollegierna, tullstyrelsen,

myntverket o. s. v., och i kammararkivet förvaras även det huvudsakliga

av reduktionsmyndigheternas arkiv. Gränsen åter mellan riksarkivets och

kammararkivets samlingar går för närvarande icke i någon rät, skarpt markerad

linje; den går i stället så att säga i sicksack, i det att den ena arkivdepån skär

in i den andra. Gränserna mellan kansliets och kammarens arkiv ha tydligen ej

i äldre tider upprätthållits så noga; lokalerna voro belägna ej långt från varandra;

lån ha gjorts och glömts bort. Vid vilka tillfällen sammanblandningen skedde,

torde för övrigt numera ej kunna avgöras. I riksarkivet förvaras sålunda ett ej

ringa antal fragmentariska serier, som komplettera i synnerhet den äldre kammarens

arkiv, i kammararkivet andra, som lika otvivelaktigt fullständiga riksarkivets

ursprungliga samlingar. En dylik splittring är givetvis mycket oläglig,

isynnerhet om man på den ena sidan strävar mot ett rationellt ordnat arkivväsen,

men på den andra saknar sinne därför, och den lägger väsentliga hinder i vägen

för den historska forskningen. Förvirringen har ökats genom åtskilliga mer och mindre

planlösa överflyttningar av arkivalier, som skett dels till riksarkivet, dels även

till krigsarkivet, flottans arkiv och slottsarkivet. Av kammarkollegiet äger man

givetvis ingen rätt att fordra någon fullständig uppredning av denna förvirring;

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

dess egentliga verksamhet rör sig i ett helt annat plan. Den enda, som kan

åstadkomma en sådan, är den myndighet, som har vården om det allmänna arkivväsendet,

och det är numera riksarkivet; vad man av kammarkollegium ej utan

skäl torde kanna begära, är endast att det ej ställer sig hindrande i vägen för denna

uppredning.

På den vanvård, för vilket kammararkivet under en god del av 1800-talet

varit utsatt, skall jag här ej spilla några ord. Den har kraftigt blivit framhållen

i tidskriftsuppsatser, i skrivelser till Kungl. Maj:t, i riksdagsmotioner, och torde

numera vara allmänt känd. Jag skall i stället dröja något vid de försök, som under

det senaste halva århundradet gjorts att åstadkomma eu bättre ordning i den

stora massan av oordnade handlingar. Det första ledde till bildandet av de s. k.

Sandbergska samlingarna, vilka staten inlöste, ehuru de till god del bestodo av

kammararkivets egna originalakter. Om den plan, som därvid följdes, har den

dåvarande utgivaren av Historisk tidskrift en gång yttrat, att den, tillämpad på

sådana handlingar, »står i opposition till varje rationell plan för ett offentligt arkivs

ordnande», och riksarkivarien har ej funnit skäl att ändra detta omdöme. Från och

med 1897 har riksdagen vidare som bekant beviljat betydande summor för kammararkivets

ordnande. Om den plan, som nu följdes, kan visserligen ej samma stränga

dom fällas, som om den förra — genombrottet till moderna principer hade ju ej

ens i riksarkivet vid den tiden med full klarhet skett — men den avvek i varje

fall från det system, som redan då flerstädes i Europa börjat tillämpas. Åtminstone

för vissa partier borde ännu efter ett par år eu ändring i planen kunnat

genomföras, men det skedde icke. Det stora och i vissa delar tvivelsutan förtjänstfulla

arbete, som nediagts på detta mångåriga ordnande, har flärför ej i motsvarande

grad medfört tillfredsställande resultat och åtskilligt behövde göras om.

Ett sådant arbete, om det över huvud är möjligt, kan emellertid säkerligen icke

utföras med kammararkivets nuvarande organisation och arbetskrafter, sedan de

stora anslagen upphört.

Försök ha som bekant icke saknats att åstadkomma en närmare förening

eller åtminstone samverkan mellan riksarkivet och kammararkivet. Redan 1875

ars löneregleringskommitté föreslog det senares överflyttande till och förening med

det förra. Hade detta ägt rum, skulle visserligen icke de utomordentliga åtgärder

behövt vidtagas, som sedermera måst tillgripas, för att få kammararkivet ordnat,

men kammarkollegium avstyrkte och frågan fick sedermera vila i tjugufem

år. Under tiden skedde de här ovan redan berörda mer och mindre principlösa

överflyttningarna av arkivalier till riksarkivet m. fl. arkiv, som visserligen icke

bidrogo till att underlätta huvudfrågans lösning. Den återupptogs genom 1901

års ovan nämnda motion, vars andra yrkande gick därpå ut, att det då äskade

fortsatta anslaget till kammararkivets ordnande skulle utgå under villkor, att arbetet

verkställdes efter sådan plan, att nödig enhetlighet mellan riksarkivets och

kammararkivets samlingar vunnes. Detta villkor tilltrodde sig emellertid statsutskottet

icke kunna tillstyrka av farhåga att därigenom ordningsarbetets oavbrutna

fortgång skulle kunna äventyras, men det uttalade sig dock för önskvärdheten

av att det måtte tillses, om ej en närmare samverkan kunde åstadkommas

mellan kammararkivet och riksarkivet vid ordnande av likartade samlingar. I

överensstämmelse därmed avläts riksdagens redan anförda skrivelse den 29 maj 1901.

Av denna samverkan vart det emellertid ingenting. Det var kort därefter

som den nuvarande riksarkivariens verksamhet för det svenska arkivväsendets

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

omdanande tog sin början och kammarkollegium ställde sig, såsom redan nämnts,

helt eller delvis avvisande mot densamma, framför allt i vad som rörde kammararkivet.

Kollegiet skred till och med till direkt angrepp mot riksarkivet under antydan,

att där s.k. historiska intressen ensidigt voro rådande och att riksarkivets tjänstemän

följaktligen saknade kompetens att taga hand om administrativa arkiv. Det

blev för riksarkivarien ganska lätt att visa, att det just var de administrativa

synpunkterna, som genom hans reformplaner tillgodosågos eller att de förvaltande

verkens gamla arkiv såvitt möjligt borde återställas i överensstämmelse med

varje myndighets egen organisation och skiftande verksamhet; jag hänvisar till

vad här ovan i det avseendet blivit anfört. Det visade sig på samma gång, att

kammarkollegium stod så gott som alldeles främmande för det moderna arkivväsendets

principer och att vad det menade med administrativa grunder tycktes

vara något annat än vad de senare åsyftade. Motsatserna hade till en början så

tillspetsat sig, att medan kammarkollegium fann sig böra på det allvarligaste avråda

Eders Kungl. Maj:t från varje förening mellan kammararkivet och riksarkivet,

riksarkivarien fann sig lika allvarligt böra tillråda en dylik förening. Uti

en senare skrivelse, av den 18 september 1903, ansåg sig emellertid kollegiet även

böra räkna med den möjligheten, att Eders Kungl. Maj:t av lokala eller andra

skäl kunde finna en förening med riksarkivet av kammararkivet lämplig och gjorde

under den förutsättningen vissa förslag, om vilka riksarkivarien yttrade sig den

26 november samma år (jfr Meddelanden från svenska riksarkivet, ny följd, I: 7, 8).

Eders Kungl. Maj:t lät under dessa förhållanden frågan tills vidare vila. I stället

fortsatte riksarkivarien sin verksamhet på andra områden, och så mycket har åtminstone

vunnits, att talet om de ensidiga historiska intressena i riksarkivet har

tystnat. Emellertid började frågan om kammararkivets framtida ställning att

alltmer sammanknippas med en annan fråga, den om beredande åt den framväxande

administrativa arkivdepän av lokaler, av vilka även kammararkivet möjligen kunde

komma i åtnjutande.

Det var just denna lokalfråga, som till sist tycktes komma att bringa den

andra till en avgörande kris. Man gjorde den ledsamma upptäckten, att en stor

del av kammararkivet höll på att fördärvas genom skadegörande insekter. En

inspektion, som riksarkivarien företog den 9 mars 1907, bekräftade detta förhållande

och i en skrivelse av den 14 i samma månad (tryckt i Meddelanden från

svenska riksarkivet, ny följd, 1: 17, 18) fäste han statsrådets och chefens för kungl.

finansdepartementet uppmärksamhet därpå. Sedan överintendentsämbetet avgivit

infordrat yttrande i frågan, uppdrog Eders Kungl. Maj:t den påföljande 8 maj åt

kammarkollegium ooh riksarkivet att gemensamt inkomma med utlåtande om vad

som borde göras för att åt kammararkivet bereda en bättre framtid. Det var första

gången, som de båda myndigheterna samfällt skulle uttala sig om det omtvistade

arkivet. Till vilket negativt resultat detta uttalande har lett och huru oförenlig

de båda verkens ståndpunkt fortfarande är, återstår nu att visa.

Det gemensamma utlåtandet avgavs den 27 juni 1907. Kammarkollegium

gick numera med på en uppdelning av kammararkivet, som visserligen icke ur

riksarkivets synpunkt var i allo tillfredsställande — rätt skarpa anmärkningar

ha från sakkunnigt håll riktats mot densamma — men som riksarkivarien likväl

ansåg sig kunna acceptera såsom eu lösning tills vidare, vilken i alla fäll borde

kunna medföra några fördelar. Enligt detta förslag skulle under kammarkollegii

vård fortfarande stanna vissa serier, nämligen handlingar angående årliga räntan

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

jordeböcker, länsräkenskaper för tiden till och med 1809 samt reduktionshandlingar

och övriga med jordeboksväsendet- sammanhängande serier till ett beräknat

omfång av sammanlagt omkring 3,400 meter. Återstående handlingar till ett beräknat

omfång av omkring 6,300 meter skulle ställas under riksarkivets vård.

Därjämte hemställde kammarkollegium och riksarkivet »såsom den i allo mest

tillfredsställande lösningen, att åtgärder snarast möjligt måtte vidtagas för uppförande

på riksgäldskontorets förutvarande tomt av nybyggnad inrymmande lokaler

ej mindre för kammararkivet med dess ovan föreslagna begränsade omfång

än även för de till avskiljande från kammararkivet och förenande med den administrativa

arkivdepån ifrågasatta handlingarna och i övrigt för samma arkivdepås

blivande behov». Till övriga i sammanhang härmed gjorda förslag och ett

samtidigt framställt alternativ torde riksarkivarien på annat ställe få återkomma.

Frågan om kammararkivets framtida ställning upptogs vid 1908 års riksdag,

med anledning av den då föreslagna löneregleringen för kammarkollegium,

uti tvenne likalydande mycket sakrika motioner, den ena avgiven i första kammaren

av professor S. Clason med instämmande i motionens syfte av herrar Hugo

Blomberg, P. Fahlbeck, J. F. Nyström och Gustaf Björlin, den andra uti andra

kammaren av rektor J. Centerwall, motionären från 1901, och lektor K. Beckman.

Motionerna utmynnade i yrkandet, att Riksdagen skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t

anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen snarast möjligt

framlägga förslag om kammararkivets förening med riksarkivet, varjämte tre

andra yrkanden, åsyftande att underlätta en blivande förening, framställdes i

sammanhang med den föreslagna löneregleringen, bland annat rörande sättet för

kammararkivariens avlöning under övergångstiden. Motionerna framkallade åtskilliga

uttalanden i huvudstadspressen till förmån för desamma, och då eu kammarkollegii

ledamot gjorde ett inlägg i frågan, framhöll han, att »numera mellan

kollegium och riksarkivet sådan överenskommelse träffats», att kammararkivet på

ovan angivet sätt skulle mellan kollegiet och riksarkivet delas. »Jag vill tillägga»,

hette det på slutet, »att kollegium såväl för egen del som med hänsyn till den

historiska forskningen icke har något att erinra mot utan tvärtom anser önskligt,

om kammararkivet kunde erhålla sin lokal i samband med riksarkivets, och möter

givetvis ej hinder, att lokalfrågan ordnas så, att, om i en längre eller kortare

framtid med ändrade kamerala förhållanden kammararkivet ej skulle få samma

betydelse för kollegium som nu, förening mellan riks- och kammararkiven kan

åstadkommas utan särskilda föranstaltningar». Statsutskottet behandlade i sitt

utlåtande nr 173 även de båda motionernas yrkanden. Utskottet instämde i alla

delar i motionärernas yttrande i fråga om det otillfredsställande skick, vari kammararkivet

och dess lokaler befunno sig, och beträffande önskvärdheten av att

arkivet till så stor del som möjligt snarligen bereddes förvar å riksarkivet, helst

en sådan förflyttning med hänsyn till kammararkivets nuvarande belägenhet icke

syntes medföra ökat besvär för kammarkollegiets tjänstemän vid forskning i detsamma.

Frågan om en sådan förflyttning vore emellertid enligt utskottets mening

i främsta rummet beroende på frågan om utvidgning av riksarkivets lokaler

och emotsåge utskottet, att denna fråga med det första måtte vinna sin lösning.

Däremot syntes motionärernas förslag angående kammararkivariens avlöning icke

hava något inflytande på frågan om riksarkivets övertagande av vården om kammararkivet,

enär denne tjänsteman enligt de föreslagna villkoren för löneregleringen

vore pliktig att med bibehållande av tjänstegrad och avlöning tjänstgöra i annat

21 —191366

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

verk, till vilket göromålen kunde överlämnas. Under åberopande av de underlian

dlingar, som pågingo mellan vederbörande ämbetsverk beträffande de arkivalier,

som borde flyttas till riksarkivet, och dem, som borde stanna under kollega

vård, ansåg sig vidare utskottet sakna anledning att förorda motionärernas förslag

om avlåtande av en skrivelse i ämnet till Kung! Maj:t. Men utskottet ville på samma

gång framhålla, att även de sistnämnda arkivaliernas skötsel i rent arkivtekniskt

hänseende borde ske efter inhämtande av riksarkivariens yttrande, »så att

misstag framdeles må undvikas».

Den 13 november 1908 företogs frågan om kammararkivet beträffande dess

lokaler uti statsråd hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-regenten (protokollsutdrag

tryckt i Meddelanden från svenska riksarkivet, ny följd, I: 19—21).

De åtgärder beträffande lokalfrågans lösning, som statsrådet och chefen för finansdepartementet

dels redogjorde för, dels föreslog, skola i annat sammanhang upptagas.

Här skall endast erinras därom, att statsrådet med hänsyn till kammararkivets

framtida ställning utgick från den i kammarkollegiets och riksarkivets

gemensamma skrivelse den 27 juni 1907 föreslagna anordningen och fördelningen

samt att han själv endast ansåg sig böra föreslå en »tillfällig lösning» av lokalfrågan.

Man hade under dessa förhållanden anledning antaga, att framtidsprogrammet,

i varje fäll tills vidare, skulle vara klart. Men vid det sammanträde, som

nyligen Hölls hos statsrådet och chefen för finansdepartementet mellan några uti

frågan intresserade personer, överraskade kammarkollegiets ombud med den förklaringen,

att, sedan kammararkivets lokaler blivit reparerade, kollegiet ej längre

vore intresserat för någon nybyggnad. Huru svaga de förutsättningar voro, på

vilka denna förklaring stödde sig, har riksarkivarien, med anledning av en ånyo

företagen inspektion, i en skrivelse till statsrådet och chefen för kungl. finansdepartementet

redan haft tillfälle påvisa. Här skall endast framhållas, att kammarkollegium

med detta uttalande övergivit de förutsättningar, på vilka 1907 års gemensamma

skrivelse giundade sig och som inneburo, att kollegiet och riksarkivet

såsom den enda fullt tillfredsställande lösningen av förevarande arkivfråga betraktade

uppförandet av en nybyggnad på riksgäldskontorets förutvarande tomt,

i vilken både det begränsade kammararkivet och dess med den administrativa

arkivdepån förenade delar skulle inrymmas. De omständigheter, som föranledde

riksarkivarien att då gå med på det förut omtalade delningsförslaget, föreflnnas

följaktligen ej längre.

Det vill vidare av det ovan anförda synas, som om kollegiet endast under

det överväldigande trycket av lokala svårigheter kunnat förmås att samverka

med riksarkivet, som om detsamma, blott eu sådan samverkan kan undvikas, nöjer

sig även med en helt provisorisk lösning av lokalfrågan och ställer sig likgiltigt

för den enda fullt tillfredsställande lösningen. Huru främmande i själva verket

kollegiet allt framgent är för det moderna arkivväsendet, ehuru det under sin

vård har en av rikets största och viktigaste arkivdepåer, skulle i sådant fall ytterligare

framgå härav. Att kollegiet verkligen saknar förståelse för detsamma,

visas även av andra företeelser. Ett par gånger har det föreslagit överflyttande

till dess arkiv av vissa arkivalieserier dels från riksarkivet, dels från ett landsarkiv

under förebärande, att de kompletterade vissa i kollegiets arkiv redan befintliga

serier. Det har varit för riksarkivarien lätt att visa, att så icke var

fallet, och att ett godkännande av kollegiets förslag skulle innebära ett sönderrivande

av den nya arkivorganisationen. Mellan de till överlämnande föreslagna

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

handlingarna och de under kollegiets vård möjligen befintliga serierna förefanns

intet annat sammanhang än att de båda ansågos röra vissa ämnen, som kunna komma

under kollegiets behandling, och med samma skäl skulle man där kunna yrka på

överflyttande till dess arkiv av en stor del utav riksarkivets irrsprungliga serier.

Eders Kungl. Maj:t har också i intet av de anförda fallen funnit sig kunna bifalla

kollegiets framställning.

Då den samverkan på arkivväsendets område varom Riksdagen uttalat önskningar

och vartill 1907 års preliminära överenskommelse tycktes öppna någon

utsikt, sålunda icke synes kunna komma till stånd, torde det vara skäl att ånyo

i hela dess vidd upptaga frågan om kammararkivets framtida ställning.

Bär ovan ha redan framhållits de arkivtekniska synpunkter, som göra det

önskvärt, att kammararkivet ställdes under riksarkivets vård eller inginge i den

administrativa arkivdepån. Kammararkivets och riksarkivets äldre serier gripa på

så många ställen in i varandra eller supplera varandra, att en uppredning eller

fördelning ur denna synpunkt vore mycket önskvärd. En sådan synes vara omöjlig

att åstadkomma under nuvarande förhållanden. Den forna kammaren har vidare,

såsom likaledes här ovan påvisats, omfattat en mängd olika förvaltningsgrenar, vilkas

arkivaliska kvarlåtenskap längre fram är att söka på andra håll. Riksarkivet torde

ensamt ha den överblick över arkivväsendet i dess helhet, som möjliggör ett iutionellt

ordnande av dylika serier. Vill man alltså verkligen ha kammararkivets ordnande

slutfört och, så långt sig göra låter, få de misstag, som i vissa fall äro begångna,

rättade, lärer ingen annan utväg finnas än riksarkivets ingripande. Den part,

som för visso härpå skulle vinna, är den historiska forskningen. Denna har mer

och mer vänt sig från den politiska historien och krigshistorien till andra arbetsfält,

den inre utvecklingen i inskränktare mening, folkets eget liv, samhällsklassernas

ställning till varandra, ekonomiska förhållanden m. m., och för allt detta

innehålla kammararkivet rika källor, men forskningarna där behöva merendels

suppleras i riksarkivet, där man dessutom har tillgång till ett med omsorg bildat

referensbibliotek, och ett enhetligt ordnande av vissa serier skulle säkerligen

främja desamma.

Kammarkollegiets skäl mot kammararkivets förening med riksarkivet eller

ställande under dess ledning ha upprepade gånger blivit granskade och bemötta.

Jag skall ännu en gång upptaga dem till skärskådande. Det, som till en början

kanske i främsta rummet framhölls eller riksarkivets inkompetens att vårda ett

administrativt arkiv synes kollegiet självt, såsom ovan nämnts, ej längre vidhålla.

Men törhända härleder sig ur denna vanföreställning alltjämt en farhåga, att

riksarkivet skulle på något godtyckligt sätt fara fram med kammararkivets serier,

hopblanda dem med det ursprungliga riksarkivets och på båda tillämpa — i

själva verbet samma grundsatser, som i huvudsak bestämt kammararkivets ordnande.

Ovan har visats, att tvärtom i de moderna arkivprinciperna ingår att

hålla de olika arkiven isär och ordna dem vart och ett för sig. Endast vad som

bevisligen kompletterar riksarkivets egna serier skulle komma i fråga att frånskilja

kammararkivets.

På lokalfrågan behöver jag ej spilla många ord. Det kan ej vara nämnvärt

besvärligare för kollegiets tjänstemän att över Birger Jarls torg styra sina

steg öster ut än att rikta dem söder ut. Det lilla besväret torde för övrigt mer

än uppvägas av förmånen att få begagna bekväma och rymliga lokaler. Kammarkollegium

synes ha fruktat — direkt är det visserligen icke uttalat — att efter

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

en dylik förening några hinder skulle ställas i vägen för dess tjänstemän. Riksarkivarien

kan endast upprepa vad som i eu tidigare underdånig skrivelse yttrats,

att »kammararkivet, förenat med riksarkivet, komme att bliva lika för att icke

säga mera tillgängligt för kollegiets medlemmar och tjänstemän än förut».

Det har vidare anförts som ett skäl för kammararkivets bibehållande under

kollegiets vård, att kollegiet genom dess förflyttning »skulle’ mista den förskola

för tjänstgöringen hos kollegium, som kollegium haft i kammararkivet och arbetet

därstädes». Vilken betydelse arbetet i kammararkivet haft som förskola för

tjänstgöringen hos kollegiet är något, som förefaller vara alldeles outrett. I övrigt

kan riksarkivarien ännu en gång endast upprepa vad som vid ett föregående tillfälle

sagts, »att kammararkivets dörrar även efter en förening med riksarkivet

skola stå öppna för kammarkollegium och att jag för min del skulle göra allt

för att kollegiet där måtte utan hinder komma i åtnjutande av den förskola, som

för tjänstgöringen hos detsamma kan vara erforderlig». Riksarkivarien tager för

givet, att den kontroll, som å arkivvårdarens sida kräves över att handlingarna

från olika serier icke godtyckligt sammanblandas, låter förena sig med den fria

forskning, som skulle beredas kollegiets tjänstemän. Tvivelsutan har redan nu i

kammararkivet ett praktiskt förfaringssätt vunnit tillämpning i det hänseendet.

En dylik tillsyn är för övrigt vida lättare att utöva i ett arkiv ordnat efter

moderna principer än i ett, där de gamla följts.

Såsom huvudskälet mot kammararkivets förening med riksarkivet får måhända

betraktas, att det förra skulle alldeles särskilt vara behövligt för kammarkollegiets

utredningar och andra arbeten. Det har upprepade gånger häremot anförts

och skall ytterligare ännu en gång betonas, att arkivvård och utredningar äro två

skilda saker, samt att ett väl ordnat och skött arkiv endast kan underlätta alla slags

utredningar, medan ett arkiv, sådant som kammararkivet intill den sista tiden

har varit, onödigtvis förlänger och försvårar dem. Det har vidare med siffror

ådagalagts, att t. ex. lånen upp till kammarkollegiet från riksarkivet äro flera

än lånen från kammararkivet samt att antalet besök i kammararkivet av kollegiets

tjänstemän vida understiger besöken av den forskande allmänheten, liksom

att de förras besök i riksarkivet redan nu äro ganska talrika. Skulle för något

särskilt arbete lån även av en större serie kamerala handlingar till någon annan

kollegiets lokal anses nödvändig, kan riksarkivarien för övrigt endast upprepa

vad som likaledes tidigare blivit yttrat, att intet hinder å hans sida skall möta

mot att kammarkollegium successive får låna alla de handlingar, som för ändamålet

kunna erfordras. Jag kan emellertid icke föreställa mig annat än att t. ex.

jordeboksserien sammanförd i en bekväm lokal i en tillbyggnad till riksarkivet

med plats i densamma eller i närheten för kollegiets tjänstemän skall bliva användbarare

för ett jordregisters upprättande än om den flyttades till annat håll.

I avseende på dessa utredningar intager kammararkivarien en särskild

ställning till kammarkollegium. I den nya instruktionen för kollegiet angives

såsom den förres åligganden 1) att förvara och i god ordning hålla arkivets handungar;

2) att på grund av de i arkivet befintliga och övriga kollegiet tillhörande

eller eljest för honom tillgängliga handlingar verkställa undersökningar och avgiva

yttranden i mål och ärenden, som av kollegiet eller någon dess ledamot för sådant

ändamål till honom remitteras; 3) att, i den mån hans övriga tjänstegöromål

sådant medgiva, på enskilda personers begäran verkställa undersökningar i arkivets

handlingar; 4) att föra ett närmare angivet diarium och avgiva årlig arbets
-

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

redogörelse samt 5) innehava nyckeln till ett av de lås, varunder rikets _ regalier

och dyrbarheter förvaras. Sistnämnda funktion lärer väl utan större olägenhet

kunna överflyttas på någon annan tjänsteman i kollegiet. Yad momenten 1, 3 och

4 innehålla är ingenting annat än vad som, mutatis mutandis, enligt förslaget

till ny instruktion för riksarkivet skulle åligga dess tjänstemän, och även till

mom. 2 finnes i samma förslag en motsvarighet. Skillnaden är, att kammarkollegium

och dess ledamöter äga att av kamraararkivarien äska undersökningar.

Vad nu dessa undersökningar vidkommer, vill det för en utomstående synas, som

om det för kollegiets övriga tjänstemän skulle vara en nyttig förskola för deras

blivande verksamhet i kollegiet att själva verkställa dylika. Något hinder för

att kammararkivarien, även efter en eventuell överflyttning på riksarkivets stat,

utför kamerala undersökningar förefinnas emellertid icke, så mycket mindre som,

efter vad ovan antytts, bland riksarkivets skyldigheter hädanefter torde komma

att upptagas även den att verkställa utredningar. Skall emellertid kammararkivarien

även efter en överflyttning på riksarkivets stat sysselsättas med dylika utredningar,

erfordras ytterligare en ordinarie tjänsteman, en andre arkivarie, för arbetena

uti den avdelning av den administrativa arkivdepån, som kammararkivet

kommer att representera. Att en ny ordinarie tjänsteman för detta ändamål är

behövlig, är emellertid redan förutsett. Endast med hänsyn till den under utredning

varande frågan om kammararkivets sammanslagning med riksarkivet hindrades

departementschefen att 1908 föreslå uppförandet å ordinarie stat av någon ny

tjänsteman vid kammararkivet; frågan därom borde anstå, till dess frågan om detta

arkivs ställning till riksarkivet hunnit avgöras.

Det torde vara på tiden att göra en sammanfattning av det här ovan sagda.

Å ena sidan har man det moderna arkivväsendet, representerat av riksarkivet,

som i enlighet med principer, allestädes i Europa erkända som riktiga, vill omdana

arkivväsendet i Sverige, som vill reformer och också genomfört reformer, som icke

utan skäl i fråga om sitt verksamhetsområde torde kunna säga: »här är nu en

annan värld än i förtiden varit haver»; å andra sidan ett arkiv till väsentliga

stycken ordnat efter föråldrade principer samt till sina äldre partier organiskt

sammanhängande med riksarkivets samlingar, ävensom ett ämbetsverk, vördnadsvärt

genom sin ålder och med en betydande verksamhet på andra områden, men

som, synbarligen utan förståelse för vad nutiden kräver, konsekvent i viktiga

punkter tyckes vilja sätta sig emot riksarkivets reformarbete. Man har å ena

sidan utsikten att få arkivorganisationen i allt väsentligt genomförd under en

enhetlig ledning, å den andra en fortfarande splittring, som måste verka hindersamt

icke blott för historiska och kamerala forskningar i allmänhet utan även för

de utredningar, som staten kan behöva. Man har å ena sidan förhoppningar om

sammanhängande lokaler, i vilka man kan följdriktigt ordna arkiv, som i varje

fall uti Norden till väsentliga partier icke ha något motstycke och som för Sverige

skulle utgöra en heder och prydnad; å andra sidan för mycket viktiga serier

endast provisoriskt iordningställda och för arkivalievård till god del otjänliga

lokaler.

Det har, såsom ovan påvisats, icke saknats försök att på det arkivtekniska

området åstadkomma en samverkan mellan kammarkollegium och riksarkivet i

enlighet med Riksdagens önskningar. Det vill synas, som om en sådan svårligen

kunde åstadkommas, som om ståndpunkterna vore oförenliga. Man har trott sig

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

finna att kollegiets uttalanden för en dylik samverkan ej ka någon längre varaktighet

och att det slår sig till ro vid tillfälliga anordningar, blott det kan undvika

en fruktad samverkan med riksarkivet.

Då så är förhållandet, anser sig riksarkivarien oförhindrad att såsom den

enda tillfredsställande lösningen på denna arkivfråga hos Eders Kungl. Maj:t

ånyo i underdånighet hemställa, att snarast möjligt åtgärder måtte vidtagas för

kammararkivets överflyttning till den med riksarkivet förenade administrativa

arkivdepån; att i sammanhang därmed kammararkivarien måtte överflyttas på

riksarkivets stat, likaså en vaktmästare, samt att avlöning måtte hos Riksdagen

begäras för en andre arkivarie, vars verksamhet skulle förläggas till kammararkivet.

Stockholm den 17 november 1909.

Underdånigst

EMIL HILDEBRAND.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.