Sök i Ratio Lex

STRÖÄNGARS INDRAGANDE TILL KRONAN

166 sidor, varav 133 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 133 av 166 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SOU 1921:6, band 4, STRÖÄNGARS INDRAGANDE TILL KRONAN

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

FÖRSLAG

TILL

LAG

OM

STRÖÄNGARS INDRAGANDE TILL KRONAN

SAMT TILL ANDRA DÄRMED SAMMANHÄNGANDE FÖRFATTNINGAR

AVGIVNA AV

KOLON ISATIONSKOMMITTÉN

STOCKHOLM 1920

1SAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

opaginerad Kontrollera mot PDF

WJMhbw ?mådhäu.jite

.1- ■■ ‘.i t Jill > KA?

''

: »<’ i / * > ''< ■ ! ! i V /

! V 4 > J( v * *•

opaginerad Kontrollera mot PDF

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Skrivelse till Konungen ........................................................................................... v

Förslag till

Lag om ströängars indragande till kronan ............................................................ 1

I. Allmänna bestämmelser ............................................................................ 1

IT. Särskilda bestämmelser i fråga om ströängar, tillhörande fastighet, varå

ej idkas självständigt jordbruk, så ock beträffande bemmanslott, som

beslår uteslutande av eu eller flera ströäugar .................................... 15

Lag huru förhållas bör med ströängar vid ägostvckniug inom Västerbottens

eller Norrbottens läns lappmark ....................................................................... 18

Lag om förbud mot avsöndring av ströängar inom Västerbottens eller Norrbottens

läns lappmark ...................................................................................... 19

Utkast till

Instruktion för ströängsnämnder ............................................................................ 20

Motiv ............................................................................................................................ 27

Allmän motivering.................................................................................................... 27

Förslaget, till lag om ströängars indragande till kronan .................................... 64

Förslagen till lag huru förhållas bör med ströängar vid ägostyckning inom

Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark och till lag om förbud mot

avsöndring av ströängar inom Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark 100

Utkastet till instruktion för ströängsnämnder........................................................ 102

Tabeller.................................................................................................................... 103

Historisk redogörelse rörande ströängarnas tillkomst och behandling vid av
vittring

ro. m......................................................................................................... 107

opaginerad Kontrollera mot PDF

Till KONUNGEN.

I skrivelse den 18 september 1914 anhöll riksdagen, att Kungl.

Maj:t måtte dels låta verkställa en allmän undersökning rörande statens

för kolonisationsändamål tillgängliga och därtill tjänliga marktillgångar

opaginerad Kontrollera mot PDF

i de sex nordligaste länen och dels låta undersöka och utreda, i vilken

utsträckning och på vilka villkor möjlighet lämpligen måtte kunna beredas

för upplåtande till odlingslägenheter eller under äganderätt av de

å kronoparker inom de sex nordligaste länen befintliga s. k. disponorade

ströängar.

Med anledning härav erhöll statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet

den It juni 1915 nådigt bemyndigande att tillkalla sakkunniga

för biträde inom departementet vid uppgörande av förslagtill

plan för eu allmän undersökning rörande statens för kolonisationsändamål

tillgängliga och därtill tjänliga marktillgångar inom de sex

nordligaste länen med undantag av trakterna ovan odlingsgränsen i

Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker, och utsågos härtill

undertecknade Marks von Wurtemberg, Hellström, Grubbström, Holmgren

och Haglund.

Jämlikt nådigt bemyndigande den 31 december 1915 uppdrog

departementschefen samma dag åt nämnda sakkunniga att jämte undertecknad

Rodhe verkställa utredning angående beredande av rättslig

möjlighet att. vid bildande av odlingslägenheter i Norrland och Dalarna

tillvarataga för odling tjänliga ströängar.

Sedan Kungl. Maj:t den 30 juni 1910 uppdragit åt en kommitté

att verkställa utredning och uppgöra förslag beträffande åtgärder för

främjande av kolonisation å kronans marker i Norrland och Dalarna

med undantag av trakterna ovan odlingsgränsen inom Norrbottens och

Västerbottens läns lappmarker ävensom därmed sammanhängande spörsmål,

förordnade Kungl. Maj:t den 1 juni 1917 på framställning av de

sakkunniga, att det uppdrag i avseende å ströängars utredning som

jämlikt förenämnda bemyndigande lämnats dem skulle upphöra, samt

att det skulle åligga kommittén att fortsätta ifrågavarande utredning,

varjämte förordnades, att undertecknad Rodhe skulle såsom ledamot biträda

kommittén i vad dess arbete rörde utredningen angående ströängarna.

Sedan denna utredning numera slutförts, får kommittén härmed i

underdånighet framlägga förslag till

1) lag om ströängars indragande till kronan,

opaginerad Kontrollera mot PDF

vu

2) lag huru förhållas bör med ströängar vid ägostyckning'' inom

Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark,

3) lag om förbud mot avsöndring av ströängar inom Västerbottens

eller Norrbottens läns lappmark, samt

4) instruktion för ströängsnämnder;

jämte motiv till nämnda förslag.

Vid förslagen fogas en av undertecknad Rodhe författad historisk

redogörelse för ströängarnas tillkomst och behandling vid avvittring m. m.

Stockholm den 10 december 1919.

ITnderdånigst

K. MARKS von W0RTEMBERG.

PAUL HELLSTRÖM.

AND. HOLMGREN.

HENNING WIKSTRÖM.

N. GABRIELSSON.

NILS G. RINGSTRAND.

A. E. RODHE.

KARL GRUBBSTRÖM.

LINUS LUNDSTRÖM.

TOR JONSON.

EMIL HAGLUND.

s. 1 Kontrollera mot PDF

1

Förslag

till

Lag

om ströängars indragande till kronan.

I. Allmänna bestämmelser. •

1 §•

Med ströängar förstås i denna lag ägor, som hemman eller nybygge

i Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark vid avvittring

fått sig tillsvidare tillagda å kronomark.

2 §•

Ströängar skola efter ty i denna lag stadgas indragas till kronan.

3 §•

Denna lag skall icke äga tillämpning å ströängar, som ligga ovan

odlingsgränsen i Norrbottens läns lappmark, ej heller å ströängar inom

Västerbottens läns lappmark, vilka tillhöra fastighet, som, enligt vad

särskilt är stadgat, kan bliva föremål för tilläggsavvittring.

4 §•

Består fastighet, som tillkommit genom jordavsöndring, uteslutande

av en eller flera ströängar, äge denna lag ej tillämpning å sagda ängar.

Kolonis åt i o n sb omm it ten. |

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

5 §.

Under stadgandet i 2 § inbegripes icke äng eller del därav, som,

innan förrättning enligt denna lag å fastigheten företages, blivit försatt

i sådant odlat skick, att den kan för framtiden brukas såsom åker.

Ströäng, som, änskönt ej odlad, i befintligt skick kan med fördel

från fastigheten brukas till årlig slåtter, vare ej heller inbegripen under 2 §.

ö §■

År ströäng, som, enligt vad här förut är stadgat, skulle vara

underkastad indragning, belägen i omedelbar närhet av äng, som jämlikt

5 § är från indragning undantagen, varde ock den förra ängen eller viss

del därav undantagen, i den mån sådant prövas nödigt för vinnande av

lämplig ägoanordning.

För ernående av dylik ägoanordning må ock äng, som enligt senare

• stycket av 5 § skulle bibehållas under fastighet, eller del av sådan

äng indragas till kronan.

7 §•

Vederlag för ströängar, som indragas till kronan, skall utgå

medelst bekostande av odling å den fastighet, vartill ängarna höra.

Odlingen skall vara sådan, att därigenom kan åt fastigheten beredas

höavkastning till samma myckenhet som vid uppskattning enligt denna

lag beräknas kunna skördas å ängarna.

Har vid laga skifte mark, som i skifteshandlingarna betecknats

såsom avrösningsjord, upptagits bland ströängar, skall å marken sättas

visst värde i penningar och odlingen bestämmas så, att kostnaden därför

motsvarar värderingsbeloppet.

Ingår i ströäng område, som vid skifte betecknats såsom impediment,

tillfälle det kronan utan ersättning.

8 §•

Fråga om ströängars indragande till kronan och bestämmande av

vederlag för dem skall företagas till handläggning av en särskild nämnd,

kallad ströängsnämnd.

Nämnden skall bestå av en lantmätare, en jordbrukskonsulent eller

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

annan person med jämförlig utbildning samt en person, som, utan att

behöva äga dylik utbildning, besitter praktisk insikt i jordbruk.

Lantmätaren förordnas av Konungen. Övriga ledamöter förordnas

av länsstyrelsen.

9 §•

Konungen bestämmer för varje år antalet av de ströängsnämnder,

som skola tillsättas, samt anvisar åt varje nämnd visst verksamhetsområde.

10 §.

Lantmätaren har att leda ströängsnämndens sammanträden och

därvid föra protokoll, innefattande redogörelse för vad under förrättningen

förekommit. Protokollet bör vid varje sammanträdes slut uppläsas

för närvarande sakägare.

11 §•

Stanna ströängsnämndens ledamöter i olika meningar, gälle vad

de flesta säga. Har var sin mening, gälle lantmätarens.

12 §.

Mot ledamot i ströängsnämnd gälle de jäv, som i avseende å laga

skifte äro stadgade för lantmätare eller god man.

Anmäles vid förrättningen jäv, meddele ströängsnämnden beslut

däröver.

Ogillas framställt jäv, skall, utan hinder av jävet, förrättningen

fortgå.

Finnes jäv lagligen grundat, varde förrättningen avbruten, och

tillkännagive lantmätaren förhållandet för länsstyrelsen, som har att vidtaga

åtgärd för annan ledamots förordnande.

År någon missnöjd med beslut, varigenom jäv mot förrättningsman

ogillas, äge han inom trettio dagar från det beslutet meddelades

till ordföranden i ägodelningsrätten ingiva besvär, åtföljda av utdrag

av protokollet i vad det avser överklagade beslutet. Ordföranden i ägodelningsrätten

meddele skyndsamt beslut angående jävet. Över dylikt

beslut må ej klagan föras.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

13 §.

Särskild förrättning enligt denna lag varde hållen för varje fastighet,

vilken behörigen utbrutits eller efter sämjedelning bildar särskild

brukningsdel. Åro ströängar gemensamma för två eller flera i övrigt

skilda fastigheter, varde gemensam förrättning hållen för dessa. Finner

ströängsnämnd eljest särskilda omständigheter föranleda, att förrättningäger

rum i ett sammanhang för flera fastigheter, må nämnden därom

besluta.

14 §.

Om ungefärliga tiden för förrättning, som ströängsnämnd har att

företaga å fastighet, skall lantmätaren minst fjorton dagar förut låta

uppläsa kungörelse i kyrkan i den församling, där fastigheten är belägen.

Därjämte åligger lantmätaren att minst tjugu dagar före den

beräknade tiden för förrättningen med posten avsända kallelse till den,

som enligt senaste mantalslängd eller eljest tillgängliga upplysningar

i egenskap av ägare innehar fastigheten; dock vare, där denne icke

har känt hemvist inom riket eller han vistas utom riket, sådan kallelse

icke erforderlig.

Då ecklesiastikt hemman beröres av förrättning, som här avses,

göre lantmätaren i god tid hos länsstyrelsen anmälan därom, i syfte

att allmänt ombud må förordnas att vid förrättningen bevaka hemmanets

rätt.

15 §.

Vid uppskattning av ströängars avkastning har ströängsnämnden

att beräkna myckenheten av det hö, ängarna i befintligt skick i medeltal

årligen kunna lämna. Beträffande mark, som i skifteshandlingar

eller, där skifte ej ägt rum, i avvittringshandlingar betecknats såsom

ägnad för röjning, ängsvattning eller vattena vtappning men varå sådant

arbete ej kommit till stånd, skall avkastningen beräknas till en femtedel

av vad marken efter dess iordningsställande kan anses komma att lämna.

16 §.

Till ledning vid den i 15 § avsedda beräkning av ströängars

höavkastning skall tjäna den uppskattning, som skett vid avvittringen;

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

dock må avvikelse därifrån äga rum i den mån sådant föranledes av

innehållet i skifteshandlingar, kreatursantalet vid gården eller andra

omständigheter. Ströängsnämnden äge ock, då särskild anledning därtill

föreligger, att för höavkastningens beräknande företaga besiktning

av ängarna.

17 §‘

Då, efter ty i 7 § sägs, värdet av ströäng skall beräknas i penningar,

må det ej i något fall sättas högre än till femton kronor för hektar

räknat.

18 §.

Ströängsnämnden tillkommer att utse område för den odling, som

skall av kronan bekostas.

Till odlingsområde må utses antingen mark inom fastighetens

egentliga ägoområde eller till fastigheten hörande ströäng eller ock

kronomark, däri inbegripen äng, som ströängsnämnden finner böra från

annan fastighet indragas till kronan.

19 §.

\ årder av fastighetens ägare viss mark inom fastighetens egentliga

ägoområde anvisad till odlingsområde, skall denna anvisning följas, därest

antingen kostnaden för områdets odlande och första gödslande understiger

två tredjedelar av det belopp, som, på sätt i 20 § sägs, varder

bestämt såsom det högsta, vartill i något fall dylik kostnad må uppgå,

eller ock odlingsområdets förläggande till annan plats än den anvisade

icke skulle medföra nämnvärd minskning i den kostnad, som skall av

kronan gäldas.

20 §.

Där ej till odlingsområde utses mark, som av fastighetens ägare

anvisas, skall vid dess utväljande iakttagas:

att odlingsområde ej i något fall må förläggas så, att avståndet

tran boplats, därifrån det skall brnkas, överstiger fem kilometer, efter

framkomlig väg räknat;

att till odlingsområde ej må utses mark utanför fastighetens egentliga

ägoområde, med mindre sådant länder fastigheten till fördel och

icke föranleder olämplig ägoanordning för kronan;

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

att mark, vars odlande skulle medföra betydande kostnad, ej må

ifrågakomma, så framt annan mark står till buds, som kan odlas för

väsentligen mindre kostnad; samt

att mark, å vilken torrläggning eller annat arbete för uppodling

till åker ägt rum innan förrättning å fastigheten företages, ej må ifrågakomma,

med mindre ägaren lämnar sitt medgivande därtill eller annan

mark ej finnes att tillgå.

På Konungen ankommer att tid efter annan fastställa ett belopp

såsom det högsta, vilket i något fall må, för hektar räknat, utbetalas

enligt denna lag såsom kostnad för områdes odlande och första gödslande;

och må mark, vars iordningsställande skulle medföra högre kostnad,

ej utses till odlingsområde, med mindre ägaren åtager sig att

svara för den del av kostnaden, som överstiger sagda belopp.

I övrigt skall vid odlingsområdes utväljande tillses, vad som är

för fastigheten lämpligast.

21 §.

För bestämmande av omfattningen av mark, som lör ernående

av den enligt 7 § erforderliga höavkastningen bör utläggas såsom odlingsområde,

har ströängsnämnden att till viss myckenhet, lägst ettusensjuhundra

kilogram och högst tretusen kilogram för hektar, beräkna den

höavkastning, marken kan i odlat skick lämna. Varder till odlingsområde

utsedd sådan fastigheten tillhörande mark, som redan begagnas

till slåtter, skall från den beräknade myckenheten avdragas vad som

enligt ströängsnämndens uppskattning motsvarar avkastningen av marken

i dess befintliga skick.

22 §.

Där till odlingsområde utses mark, å vilken torrläggning eller

annat arbete för uppodling till åker påbörjats, vare ägaren, efter ströängsnämndens

beprövande, berättigad till skälig ersättning av kronan

för det arbete, som av honom bekostats.

23 §.

Där ströängar, som ifrågakomma till indragning, hava den beskaffenhet

och det läge, att de väl lämpa sig att odlas och brukas under

den fastighet, dit de höra, skall ströängsnämnden tillse, huruvida fastigheten

efter ängarnas avträdande samt uppodlande av ifrågasatt odlings
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

område skulle hava i behåll till odling- tjänlig mark, som kan lämna en

avkastning, motsvarande den från ängarna beräknade och hälften därutöver.

Skulle så ej vara fallet, skall av kronomark, som är tjänlig till

odling och väl lämpar sig att brukas under fastigheten, till denna läggas

ett område av den omfattning, att från detsamma jämte den i behåll

varande odlingsmarken inom fastigheten kan erhållas en avkastning,

motsvarande den från ängarna beräknade och hälften därutöver.

24 §.

Odlingsområde, som för fastigheten utses utanför dess egentliga

ägoområde, skall, såvitt ske kan, utläggas så, att det kommer att omtatta,

förutom vad som är avsett att odlas, jämväl därmed sammanhängande

mark, som ytterligare kan erfordras för områdets ändamålsenliga

brukande samt lör bildande av regelbundna och tjänliga gränser.

Lag samma vare beträffande område av kronomark, som enligt

23 § tillägges fastigheten.

25 §.

lillhöi-a ströängar två eller flera fastigheter samfällt utan att vara

dem emellan sämjedelade, skall, där så ske kan, å någon av ängarna

eller ä annan för fastigheterna gemensam mark eller ock å kronomark

odlingsområde i enlighet med denna lag utläggas för fastigheterna samfallt.

Det i 20 § givna stadgandet, att odlingsområde ej må utläggas

på större avstånd än, fem kilometer från fastighet, varifrån det skall

brukas, äge i ty fall ej tillämpning, ej heller de i 23 § givna föreskrifter

om åliggande lör ströängsnämnd att tillse, det fastighet efter

ängars avträdande har i behåll mark, som är tjänlig till odling.

26 §.

tinnes vid förrättning enligt denna lag, att odlingsområde ej står

till buds eller att vad- som står till buds ej förslår till beredande åt

fastigheten av en höavkastning, till fullo motsvarande den, som ströängarna

kunna lämna, skola ängarna, i den mån deras avkastning således

ej kan ersättas genom odling, bibehållas åt fastigheten.

Står odlingsområde till buds men dätemot icke sådant område, som

i 23 § avses, skola, i den mån det saknas, ströängarna bibehållas, där

ej fastighetens ägare yrkar, att de ändock indragas.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

27 §.

Skola på grund av bestämmelserna i 26 § de till en fastighet

hörande ströängar allenast delvis indragas, tillkommer ströängsnämnden

att, efter ty prövas vara för fastigheten lämpligast, bestämma vad som

skall indragas och vad som skall åt fastigheten bibehållas.

28 §.

Finner ströängsnämnd, att ifrågakommande torrläggningsarbete

bör, såsom ländande till båtnad för två eller flera fastigheters odlingsområden,

utföras i ett sammanhang, skall envar av fastigheternas ägare

deltaga i arbetet i mån av den nytta, som nämnden prövar kunna genom

torrläggningen beredas fastigheten. Nämnden tillkommer att med tilllämpning

härav mellan ägarna fördela arbetet, så att envar av dem får

sig anvisad viss del av arbetet, eller ock, där det ej lämpligen kan ske,

föreskriva, att arbetet skall utföras av delägarna samfällt. Efter enahanda

grunder har nämnden i ty fall ock att meddela bestämmelser om

underhållet av föreskriven anläggning.

29 §.

Ströängsnämnden har att uppgöra plan för den odling, som skall

av kronan bekostas. Sådan plan skall innefatta bestämmelse om sättet

för såväl utförande av odlingen, torrläggning däri inbegripen, som den

odlade markens första gödsling med erforderlig konstgödsel ävensom

detaljerad beräkning av kostnaderna för dessa åtgärder.

I planen skall angivas vilka arbeten skola anses motsvara hälften

av kostnaden. Där så lämpligen kan ske, skola dessa arbeten bestämmas

så, att efter deras utförande viss del av odlingsområdet är färdigt

att tagas i bruk.

3° §.

Över odlingsområde skall upprättas kartskiss och beskrivning, så

avfattade, att området lätt kan återfinnas, varjämte detsamma skall utstakas

å marken. År området beläget utanför fastighetens egentliga

ägoområde, skall det därjämte rörläggas samt fullständig karta med

beskrivning upprättas. Lag samma vare i fråga om område, som jämlikt

23 § förenats med fastigheten.

I planen upptagna diken skola, i den mån sådant erfordras, utmärkas

å marken.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Har ströäng- allenast delvis indragits till kronan, skall rågång

mot den del av ängen, som bibehållits under fastigheten, å marken

utstakas och rörläggas samt karta med beskrivning över rågången upprättas.

31 §.

Sedan alla vid förrättningen förekommande frågor blivit behörigen

utredda, skall ströängsnämnden avgiva utlåtande. Detta skall föredragas

å sammanträde med sakägarna, och varde därvid tillkännagivet vad

enligt 34 § skall iakttagas för fullföljande av talan mot nämndens beslut.

Uppskov med förrättning må ej äga ram, med mindre sådant på

grund av sakens vidlyftighet eller andra tvingande omständigheter är

oundgängligen nödigt.

Senast sex månader efter det förrättningen avslutats skall ett exemplar

av protokollet över densamma med därtill hörande handlingar utan

lösen bevisligen tillställas fastighetens ägare eller, om dennes vistelseort

ej är känd eller han vistas utom riket, någon som är boende å fastigheten

eller en av grannarna.

Avser förrättningen liera fastigheter, skola förrättningshandlingarna

tillställas den, som vid förrättningen utsetts att för gemensam räkning

mottaga desamma.

Då fråga är om ecklesiastikt hemman, skola förrättningshandlingarna

tillställas det allmänna ombudet.

Inom den i första stycket angivna tid åligger det tillika lantmätaren

att översända samtliga till förrättningen hörande koncepthandlingar

till vederbörande revirförvaltare; och har denne att tillställa lantmätaren

bevis om mottagandet.

Bevis att förrättningshandlingarna blivit vederbörande tillställda

skall av lantmätaren översändas till ordföranden i ägodelningsrätten.

33 §.

Revirförvaltaren åligger att i vad kronans rätt angår granska förrättningshandlingarna

samt, där så ifrågakommer, å kronans vägnar

fullfölja talan mot förrättningen.

Förrättningshandlingarna skola, evad talan av revir för valtaren

fullföljes eller icke, inom besvärstidens utgång av honom insändas till

ordföranden i ägodelningsrätten.

Kolonisationskommittén. o

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

34 §.

Den som är missnöjd med ströängsnämnds utlåtande skall, vid äventyr

att detsamma eljest vinner laga kraft, inom sextio dagar efter handlingarnas

delfående ingiva besvär till ordföranden i ägodelningsrätten.

Klaganden stånde ock öppet att på eget äventyr med posten insända

besvären till ordföranden så tidigt, att de komma honom till hända före

sagda tids utgång.

35 §.

Hava besvär i enlighet med 34 § inkommit till ordföranden i ägodelningsrätten,

utsatte han så snart lämpligen ske kan tid och ort för

ärendets handläggning samt kalle minst fjorton dagar före sammanträdet

rättens ledamöter, fastighetens ägare och revirförvaltaren ävensom

allmänt ombud, där sådant varit förordnat. Ordföranden äge tillika,

där särskilda omständigheter sådant påkalla, till rätten kalla förrättningslantmätaren,

så ock särskild sakkunnig till rättens biträde.

36 §.

Ägodelningsrätten sammanträder å plats, där sammanträde med

minsta kostnad för det allmänna och sakägare kan hållas. Syn på

stället må förrättas endast då ägodelningsrätten eller dess ordförande

finner det för ärendets prövning oundgängligen nödigt.

Kostnaden för ägodelningsrättens sammanträde skall gäldas av

allmänna medel.

37 §.

Över ägodelningsrättens utslag må ej klagan föras i annat hänseende

än såvitt fråga är om vilka ängar, som skola till kronan indi*agas.

Den som härutinnan är missnöjd med ägodelningsrättens utslag äger

att sist å sextionde dagen från den dag, utslaget gavs, till ordföranden

i ägodelningsrätten ingiva sina till Konungen ställda besvär. Besvären

skola vara avfattade i två exemplar vid äventyr att klaganden eljest

har att gälda lösen för avskrift av desamma.

Finner revirförvaltaren synnerliga skäl att påkalla sakens fullföljande

hos Konungen, har han att i god tid före besvärstidens utgång till

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

ombudsmannen ocli fiskalen bos domänstyrelsen ingiva skriftlig framställning

av sagda skäl ävensom ägodelningsrättens protokoll och utslag

samt handlingarna i ärendet; och skola dessa för sådant ändamål på

anmälan tillhandahållas honom av ordföranden. Har dylik framställning

gjorts, äger ombudsmannen, där även han finner synnerliga skäl till

klagan föreligga, å kronans vägnar fullfölja talan mot utslaget.

När besvär av fastighetens ägare inkommit, har ordföranden att

låta besvären jämte övriga handlingar tillställas ombudsmannen. Äro

besvär anförda av ombudsmannen, skola de av ordföranden tillställas

fastighetens ägare eller den, som enligt 32 § mottagit förrättningshandlingarna.

Sedan delgivning av besvären sålunda ägt rum, må till Konungen

ställd förklaring över besvären inom trettio dagar från delgivningen

till ordföranden ingivas eller med posten insändas. Sedan den förelagda

tiden tilländagå^ eller förklaring därförinnan inkommit, varde handlingarna

av ordföranden insända till Konungens nedre justitierevision.

38 §.

Då beslut om ströängars indragande äger laga kraft, skall ordföranden

i ägodelningsrätten därom meddela bevis, att biläggas förrättningshandlingarna

och tecknas å karta, där sådan upprättats. Bevis om

beslutets laga kraft varde jämväl med posten av ordföranden tillställt

fastighetens ägare eller den, som enligt 32 § mottagit förrättningshandlingarna,

så ock allmänt ombud.

Ordföranden översände därefter handlingar och karta till lantmätaren;

och har denne att medelst utdrag ur handlingarna samt, där

så erfordras, kopia av kartan meddela domänstyrelsen nödig kännedom

om ärendet.

39 §.

Utöver vad i 34—38 §§ finnes stadgat skall beträffande rättegång

i mål om ströängars indragande i tillämpliga delar gälla vad i avseende

å rättegången i skiftesmål är föreskrivet.

40 §.

Ströängar skola till kronan avträdas då tre år förflutit från det

laga kraft åkommit beslut om deras indragande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Har ströäng eller del därav utsetts till odlingsområde för annan

fastighet,^ skall ängen avträdas så snart laga kraft åkommit sagda

beslut. Ägaren njute i sådant fall ersättning för mistad avkastning

under eu tid av tre år från avträdandet; och varde beloppet av sagda

ersättning bestämt av ströängsnämnden.

41 §.

Finnes lada å ströäng, som indrages, vare ägaren berättigad att

bortföra ladan. År den ej bortförd inom ett år efter det ängen avträddes,

tillfälle den kronan utan lösen.

42 §.

Odlingskostnad, som det åligger kronan att gälda, skall av länsstyrelsen

utbetalas med eu femtedel så snart beslutet om ängarnas

indragande äger laga kraft och fastighetens ägare anmäler sig ämna

påbörja odlingsarbetet, med två femtedelar då fastighetens ägare med

intyg av nämndeman, ledamot i ägodelningsrätt eller god man för

lantmäteriförrättningar eller ock två andra trovärdiga män styrker sig

hava i enlighet med uppgjord plan fullgjort så mycket av vad däri

föreskrives som motsvarar halva kostnaden, samt med återstående två

femtedelar då med intyg av synemän, som länsstyrelsen på ansökan

förordnat, styrkes, att det föreskrivna är i sin helhet fullgjort.

Ersättning, som avses i 22 eller 40 §, skall av länsstyrelsen utbetalas,

så snart förrättningen vunnit laga kraft.

43 §.

Belopp, som i enlighet med denna lag utgår i mån av verkställda

arbeten, skall, utan att vara underkastat preskription, innestå för fastighetens

räkning, till dess arbetena utförts och avsynats.

44 §.

År fastighet, från vilken ströängar skola indragas, utarrenderad,

ankommer det, utan hinder av arrendeavtalet, på ägaren att utföra den

odling, som enligt ströängsnämndens beslut skall av kronan bekostas.

Har ägaren ej inom ett år från det förrättningen vunnit laga kraft påbörjat

odlingen, eller har han väl inom sagda tid påbörjat men ej inom

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

ytterligare två år fullbordat densamma, må länsstyrelsen på framställning

av arrendatorn efter ägarens hörande förklara arrendatorn berättigad

att i ägarens ställe utföra odlingen och uppbära innestående odlingskostnad.

45 §.

Har torrläggning, som skall utföras för flera fastigheter i ett sammanhang,

icke påbörjats inom ett år från det förrättningen vunnit laga

kraft, eller har arbetet väl inom sagda tid påbörjats men ej inom ytterligare

tva år fullbordats, skall, på anmälan av någon bland ägarna, länsstyrelsen

föranstalta om arbetets utförande. Kostnaden varde avräknad

å vad som enligt 43 § innestår för den eller de fastigheters räkning,

vilkas ägare tillkommit att utföra arbetet.

46 §.

Finnes på grund av särskilda omständigheter, som inträffat efter

det ströängsnämndens utlåtande vunnit laga kraft, avvikelse från den

fastställda odlingsplanen erforderlig, må, på ansökan av fastighetens

ägare, länsstyrelsen medgiva ändring i planen.

47 §.

Har genom laga kraft ägande beslut förklarats, att odling för

fastighet skall äga rum å område, som förut icke tillhör fastigheten,

eller^ att till denna skall läggas område, som i 23 § sägs, varde området

för framtiden inräknat i fastighetens ägovälde.

48 §.

Ströängar, som enligt denna lag indragas till kronan, skola, utan

rubbning i skattetal å fastighet, från vilken äugarna avträdas, tilläggas

kringliggande kronomark.

49 §.

Har förrättning enligt denna lag blivit kungjord på sätt i 14 §

sägs, må, _ intill dess ärendet blivit slutligen avgjort, laga skifte, hemmansklj

vning eller ägostyckning å fastigheten icke handläggas i sådana

delar, som äro beroende av indragningsfrågan, med mindre delningsförrättningen

fortskridit sa långt, att lotterna blivit å marken utstakade.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Har, då kungörelse om förrättning enligt denna lag skall utlärdas,

laga delning påbörjats och fortskridit så långt som nyss är sagt, skall

med förstnämnda förrättning anstå, till dess delningen blivit fastställd.

50 §.

Då laga kraft ägande beslut om ströängars indragande till kronan

föreligger, vare ängarna fria Iran all rätt, som i avseende a dem förut

tillkommit annan; dock må nyttjanderätt och servitut äga bestånd till

dess ängarna avträdas till kronan.

51 §.

Ångar, som vid förrättning enligt denna lag bibehållits under

fastighet, vare sedermera ej underkastade indragning; och skola^ beträffande

sådana ängar de i skiftesstadgan givna bestämmelser om rågångar

och om ägoutbyten äga tillämpning.

52 §.

Den rätt, som enligt gällande bestämmelser tillkommer innehavare

av ströäng, att av kronan erhålla virke till behövliga hägnad er, hässjor

och hölador, skall beträffande ängar, som vid förrättning enligt denna

lag bibehållits under fastighet, upphöra att gälla, då tio år förflutit från

det förrättningen vunnit laga kraft.

53 §.

Vad i denna lag är stadgat om ägare av fastighet, skall, där

fastighet utgöres av nybygge, äga tillämpning å nybyggaren.

54 §.

Kostnad till ströängsnämnd samt till erforderlig hantlangning, så

ock andra löpande utgifter för förrättning enligt denna lag ävensom

ersättning till synemän, som länsstyrelsen enligt 42 § förordnat, skola

bestridas av allmänna medel enligt föreskrifter, som meddelas av

Konungen.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

55 §.

Närmare bestämmelser om utförande av förrättning enligt denna

lag meddelas av Konungen.

II. Särskilda bestämmelser i fråga om ströängar, tillhörande fastighet,

vara ej idkas självständigt jordbruk, så ock beträffande hemmanslott,

som består uteslutande av en eller flera ströängar.

56 §.

Höra ströängar till fastighet, vara ej idkas självständigt jordbruk,

skall ersättning för ängarna utgå i penningar med belopp, vartill

ängarna varda av ströängsnämnden uppskattade. Därvid skola jämväl

indragas sådana ängar, som eljest enligt 5 § må vid fastighet bibehållas.

Ersättning, varom här är sagt, må ej i något fall för hektar räknat

sättas högre än till åttio kronor för ströängar, som i befintligt skick

kunna brukas till årlig slåtter, och tjugu kronor för ströängar, som ej

kunna till sådan slåtter brukas.

57 §.

\ ad i 56 § är föreskrivet skall jämväl äga tillämpning, då hemmanslott

består uteslutande av en eller flera ströängar; dock må med

hänsyn till hemmanslottens andel i samfällighet ersättningen kunna ökas

med högst femton procent av det värde, vartill själva ängarna skattas.

Ändå att samtliga till hemman slotten hörande ägor i följd av indragningen

införlivas med kronomarken, skall, utan ändring av hemmanets

i jordeboken upptagna mantal, lotten i jordregistret bibehållas

såsom särskild fastighet. Ej må indragningen medföra ändring i lottens

ansvarighet för allmänna besvär och fordringar, som åtnjuta förmånsrätt

enligt 17 kap. 6 § handelsbalken. Däremot vare lotten, då laga

kraft ägande beslut om indragningen föreligger, fri från inteckning, som

däri meddelats.

58 §.

I s.om i 56 eller 57 § sägs äge fastighetens ägare påfordra

srröängarnas indragande enligt de i denna lag givna allmänna bestäm
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

meker, så framt han till odlingsområde anvisar mark, som är belägen

inom fastighetens egentliga ägoområde eller, där fråga är om hemmanslott,

bestående uteslutande av ströängar, å någon av ängarna, och

denna mark tinnes till odling lämplig.

59 §.

Utgår ersättning på sätt i 56 § sägs och är fastigheten intecknad,

skall ägodelningsrättens ordförande, så snart laga kraft ägande beslut om

ströängarnas indragande föreligger, ombesörja, att å nästa rättegångsdag

under lagtima ting i inteckningsprotokollet antecknas, att ängarna eller

i fall, som avses i 57 §, hemmanslotten icke vidare besväras av inteckningen.

60 §.

Ersättning, som utgår på sätt i 56 § sägs, skall av länsstyrelsen

utbetalas, så snart beslutet om ängarnas indragande äger laga kraft.

Besväras fastigheten av sökt eller beviljad inteckning för fordran

eller för avkomst eller annan förmån, som upplåtits att utgå av fastigheten,

eller kan fastigheten jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens

hand häfta för ogulden köpeskilling, må ersättningen icke till ägaren

utbetalas, med mindre han styrker, att vederbörande rättsägare lämna

sitt medgivande därtill. Gitter fastighetens ägare ej visa sådant medgivande,

skall länsstyrelsen fördela beloppet mellan rättsägarne i den

ordning, som är stadgad för fördelning av köpeskilling för utmätningsvis

såld fäst egendom.

Kallelse till sammanträde för fördelningen skall genom länsstyrelsens

försorg med posten sändas till fastighetens ägare samt inteckningshavare,

som äga rätt till betalning ur ersättningen. År inteckningshavare

okänd, läte länsstyrelsen införa kungörelse i allmänna tidningarna

och tidning inom orten minst fjorton dagar före sammanträdet.

61 §.

Utfaller vid fördelning enligt 60 § av ersättning för ströängar,

tillhörande fastighet, som avses i 56 §, likvid å intecknings huvudstol,

vare inteckningen till motsvarande belopp utan verkan.

opaginerad Kontrollera mot PDF

62 §.

År i fall, aom i 56 eller 57 § avses, fastigheten intecknad gemensamt

med eu eller flera andra fastigheter, skola dessa icke häfta för

intecknat belopp, varför betalning utfallit vid fördelning av ersättning

för ströängarna.

63 §.

Har likvid utfallit å huvudstol av inteckning, som enligt 61 eller

62 § delvis är utan verkan, åligger det länsstyrelsen att, sedan fördelningen

blivit godkänd eller vunnit laga kraft, ofördröjligen därom göra

anmälan hos domaren och tillika insända fördelningslängden; och skall

å nästa rättegångsdag under lagtima ting om förhållandet göras anteckning

i inteckningsprotokollet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 19 .

Koloni »ationikommittén.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Förslag

till

Lag

huru förhållas bör med ströängar vid ägostyckning inom Västerbottens

eller Norrbottens läns lappmark.

Med upphävande av lagen den 25 maj 1917 huru förhållas bör

med ströängar vid ägostyckning inom Västerbottens eller Norrbottens

läns lappmark förordna» som följer:

Höra till fastighet inom Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark

ängar utom fastighetens egentliga ägoområde (ströängar) och sökes

hos länsstyrelsen tillstånd till ägostyckning, varigenom skulle bildas en

eller derå lotter, som jämlikt bestämmelserna i Ö § av lagen den 25

juni 1909 om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning äro att

anse såsom tjänliga för jordbruk, må ej tillstånd meddelas, med mindre

ängarna äro avsedda att läggas till sådan lott.

Vad sålunda är stadgat äge dock ej tillämpning å ängar, som vid

förrättning enligt lagen den — — — om ströängars indragande till

kronan bibehållits under fastighet.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Förslag

till

Lag

om förbud mot avsöndring av ströängar inom Västerbottens eller

Norrbottens läns lappmark.

Med upphävande av lagen den 25 maj 1917 om förbud mot avsöndring

av ströängar inom Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark

lorordnas, att inom Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark ängar

atom fastighets egentliga ägoområde (ströängar) ej må genom avsöndring

skiljas från fastigheten i annat fall än då äng, som är belägen å kronomark,

overlåtes å kronan eller äng inom allmänning överlåtes å delägarna

i allmänningen eller ock Konungen med hänsyn till särskilda

omständigheter lämnar tillstånd till avsöndringen.

Vad sålunda är stadgat äge dock ej tillämpning å ängar, som vid förrättning

enligt lagen den —--om ströängars indragande till kronan

bibehållits under fastighet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Utkast

till

Instruktion för ströängsnåmnder.

1 §•

Ströängsnämnd, som tillsättes i enlighet med lagen den---

om ströängars indragande till kronan, har att, utöver Vad i nämnda lag

stadgas, iakttaga de föreskrifter, som här nedan meddelas.

2 §.

Lantmätare, som förordnats till ledamot i ströängsnämnd, har att,

med ledning av de i länets lantmäterikontor förvarade jordregister och

arkivhandlingar, upprätta förteckning över de inom nämndens verksamhetsområde

belägna fastigheter, till vilka höra ströängar, med anteckning

tillika om fastigheternas ägare eller åbor. Där jämte har lantmätaren att

hos häradsskrivaren i orten inhämta upplysningar om de förändringar

i ägande- eller åborätten till fastigheterna, som framgå av senaste mantalslängder.

Innan kungörelse om ströängsförrättning utfärdas, skall lantmätaren

hos vederbörande distriktslantmätare efterhöra, huruvida till följd

av påbörjad jorddelning laga hinder möter mot företagande av förrättningen.

Då kungörelsen utfärdas, skall meddelande därom lämnas vederbörande

distriktslantmätare.

3 §•

För varje fastighet har lantmätaren att efter avvittrings- och skifteshandlingar

förberedelsevis upprätta ett sammandrag över ströängarna,

innefattande de uppgifter om ägnslag, areal, avkastning och annat,

varom kännedom kan erfordras för förrättningens utförande. Sam
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

31

mandraget bör uppställas på sådant sätt, att därav så vitt möjligt framgår,

vilka ägofigurer i avvittrings- och skifteshandlingarna motsvara

varandra. Där det kan anses nödigt att vid förrättningen äga kännedom

om ströängars läge och gränser enligt avvittringskartan, upprättas efter

denna erforderlig kartskiss.

Jämväl i övrigt har lantmätaren att vidtaga sådana förberedande

åtgärder, som kunna befordra förrättningarnas skyndsamma utförande.

4 §•

Ströängsnämnds verksamhet skall börja, så snart årstiden det medger,

samt efter en av lantmätaren uppgjord plan pågå till dess anbefallda

förrättningar utförts eller årstiden hindrar vidare utearbeten för

året.

5 §•

De göromål, som erfordra handläggning av ströängsnämndens

ledamöter gemensamt, skola utföras å förrättningsstället.

6 §•

I en särskild handling skola för varje fastighet förtecknas de ströangar,

som indragits, ävensom de områden, som må hava tillagts fastigheten,

med uppgift tillika om dessa ägors areal och om benämningen

å den kronomark, som i varje särskilt fall beröres av indragningen.

7 §•

Det åligger lantmätaren att upprätta förrättningsbandlingarna med

undantag av odlingsplanen.

8 §''

Nämndens agronomiskt utbildade ledamot har att i enlighet med

härvid fogat formulär avfatta odlingsplanen; och skall denna av honom

överlämnas till lantmätaren innan nämndens utlåtande meddelas.

9 §.

Högsta beloppet av vad som till någon fastighet må utgå såsom;

.kostnad iör uppodlandet och törsta gödslandet av mark fastställes tillsvidare

till kronor i medeltal för varje hektar av odlingsområdet -i

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

dess helhet. Detta maximibelopp bör emellertid ifrågakomma endast i

sådana undantagsfall, där omständigheterna det oundgängligen kräva.

Det åligger nämnden att med noggrant iakttagande av lagens stadgande

att mark, vars odlande skulle medföra betydande kostnad, endast

undantagsvis bör anvisas till odlingsområde, tillse, att högre kostnad än

nödigt är ej tillskyndas kronan.

10 §.

Vid meddelande av sådan bestämmelse om odlingsområdets första

gödslande, som enligt lagen om ströängars indragande till kronan skall

Ingå i odlingsplan, skall iakttagas, att till gödsling må för varje hektar

beräknas högst så mycket fosforsyra, som motsvarar 600 kilogram tjuguprocentig

superfosfat,'' högst så mycket kali, som motsvarar 300 kilogram

trettiosjuprocentig kali, och högst 200 kilogram chilesalpeter eller motsvarande

mängd därmed jämförligt kvävehaltigt gödningsämne. För torvmark

må kvävehaltigt gödningsämne beräknas allenast om och i den mån

sådant påkallas av torvens ringa förmultning. I odlingsplanen skall oek

angivas i vad mån konstgödseln kan ersättas med kreatursspillning.

11 §.

Vid förrättningens avslutande skall nämndens utlåtande underskrivas

av dess ledamöter.

12 §.

Efter det ströängsnämndens verksamhet för året upphört, har- lantmätaren

att upprätta förrättningshandlingarna, i den mån de ej avfattats

under förrättningarna, samt att vidtaga de övriga åtgärder, som enligt

lagen om ströängars indragande till kronan ankomma på honom.

13 §.

Lantmätaren åligger att över ströängsnämndens förrättningar fora

diarium ävensom att föra erforderliga anteckningar rörande ingångna

och avlåtna skrivelser.

14 §.

Senast den 15 november varje år har lantmätaren att till lantrnäteristyrelsen

avgiva arbetsredogörelse. Skulle förrättningar återstå att

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

handlägga inom det för nämnden bestämda verksamhetsområdet, bör i

arbetsredogörelsen upptagas förslag om ordningen för deras fullbordande

jämte beräkning av den tid. som därtill kan åtgå.

15 §.

Over mottagna medel för utgifter till liantlangning, skrivbiträde,

skriv- och ritmaterialier samt övriga expenser skall lantmätaren föra

räkenskap. Kassaredogörelse för året med behöriga verifikationer skall

jnsändas till lantmäteristyrelsen senast den 15 januari påföljande år.

16 §.

Har lantmätaren avgått från befattning såsom ledamot i ströängsnämnd

och annan ledamot- förordnats i hans ställe, skall han till efterträdaren

överlämna samtliga handlingar och kartor, som avse nämndens

verksamhet. Tillika skall lämnas redogörelse över vad i fråga om varje

förrättning åtgjorts, i den män detta ej framgår av diariet.

17 §•

Inom en månad efter utgången av det år, varunder förrättning

vunnit laga kraft, skall den slutligt redovisas medelst överlämnande till

lantmäterikontoret av konceptakten samt till lantmäteristyrelsens arkiv

av avskrift av den i 6 § omförmälda handling jämte kopia av karta över

område, som tillagts fastighet. Sådan redovisning åligger förrättningslantmätaren,

där ej i särskilt fall Konungen annorledes förordnar.

18 §.

Där ej annorledes stadgas i lagen om ströängars indragande till

kronan eller i denna instruktion eller eljest av Kungl. Maj:t meddelade

föreskrifter, skall i fråga om ströängsnämnds verksamhet samt tillsyn

däröver i tillämpliga delar gälla Kungl. Maj:ts instruktion för lantmäteristyrelsen

och rikets lantmätare.

opaginerad Kontrollera mot PDF

■24

Formulär

till

Odling-spian

för ägor till hemmanet................................................................................ mantal nr

''B0,n...................................................by, i.........................................................socken

av.......................................län; upprättad vid förrättning för indragning av ströängar år............

De till indragning föreslagna ängarnas sammanlagda areal är ........................... hektar

med uppskattad höavkastning av tillhopa...........................kilogram.

Odlingsomrädets läge.

Odlingsomrädets areal utgör...........................hektar.

Jordmånen består av ................................................................................................

Dikning.

För torrläggning av odlingsområdet erfordras...............meter avloppsdike, ...............meter

laggdiken och.............. meter tegdiken i det planläge, som vidstående skiss närmare utvisar.

Avloppsdiket skall hava ett djup av ...........................................................................

.................................................................................................................................meteiv

eu dagbredd av ..................................................................................................................

• ...........................................meter, en bottenbredd av................................................meter.

Kostnaden beräknas till...........................kronor.

Laggdikena skola hava ett djup av —''........................................meter, en dagbredd av

................................................meter, en bottenbredd av .............................................meter.

Kostnaden beräknas till...........................kronor.

Tegdikena skola läggas på sådant avstånd från varandra, att tegbredden blir..................

...........................meter. De skola hava ett djup av...................................................meter.

eu dagbredd av.................................meter och en bottenbredd av.................................meter

Kostnaden beräknas till...........................kronor.

Odling.

Odlingsarbetet bör verkställas genom ...........................................................................

Arbetet beräknas kunna utföras för...

kostnaden sålunda..........................kronor

öre per kvadratmeter, och utgör hela odlings.

För begödsling av

Fosforsyrehaltiga.......

Kalihaltiga ...............

Kvävehaltiga ............

Anmärkningar1) ..

Gödsling.

odlingsområdet böra följande gödningsämnen användas

.................kilogram för en beräknad kostnad av.........

................. » » » » » » ........

................. » » » » » » .........

kronor

Sammandrag.

Dikningskostnad.......................................................

Odlingskosinad..........................................................

G ädel i t> påkosta a d.......................................................

Halva kostnaden motsvaras av följande arbeten

kronor.

........... »

Summa kronor

) Här augives i vad mån konstgödseln kan ersättas av kreatursspillning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

MOTIV

Koloni sai i o n sk om m liten.

4

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Allmän motivering.

Bosättningen inom lappmarkerna kan knappast sägas gå längre till- Bosättnmgen

baka än till adertonde århundradet. Åtskilliga bestämmelser hade visserlio-en

redan tidigare meddelats rörande bebyggelsen inom dessa lands»Jelar.

och några spridda nybyggen hade även tillkommit. Men det är

törst omkring mitten av 1700-talet, som nybyggen i avsevärd omfattning

börja anläggas inom lappmarkerna. Vid denna tid utfärdades ock

en författning, som blev grundläggande för den kommande bosättningen

och som, ehuru i väsentliga delar ändrad genom avvittringsförfattningarna,

dock alltjämt bildar grundvalen för nybyggenas och de av dem uppkomna

hemmanens rättsliga läge. Denna författning är kungl. reglementet

den 24 november 1749 för dem, som antingen redan bo och

bvgga i Lappland eller oek hädanefter till landets uppbrukande därstädes

sig nedsätta vilja. En kort redogörelse för huvudgrunderna i denna .

författning — i allmänhet kallad lapp marksregi em en tet — torde vara

påkallad.

Den, som ville nedsätta sig å någon till nybruk tjänlig plats,

skulle söka tillstånd av landshövdingen. Denne skulle låta syna och &r iris.

undersöka den uppgivna platsens beskaffenhet, om jordmånen vore duglig

och huruvida den tilltänkta odlingen lände någon annan till förfång,

samt däröver meddela utslag. Den, som lått tillstånd att upptaga nybygge,

ålåge att sist inom två års tid hava gjort någon början med

husbyggnad och jordens uppodlande; i annat fall förverkades tillståndet,

och rätten att anlägga nybygget skulle uppdragas åt någon annan.

Landshövdingen skulle bevilja skattefrihet under vissa år, i allmänhet

ej flera än femton. Efter frihetsårens förlopp skulle nybyggena geometriskt

avtagas och skattläggas, »icke just efter de gränser och råmärken,

nom vid första utsyningeu uppgivits, utan till det mantal, som de ägors

beskaffenhet, vilka åborna ville hava och utan andras förfördelande

kunde få under hemmanen, befunnes svara för; och finge en äldre

nybyggare icke så underslå sig all till uppodling tjänlig mark, som han

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

begärde men ej kunde medhinna till uppbrukning, att icke även den,

som nedsatt eller ville nedsätta sig bredvid honom, kunde få så mycken

till nybruk tjänlig jord uti åker och äng, att han ock kunde där bärga

och uppehålla sig; dock borde den äldre så mycket möjligt vore och

utan publici prejudice kunde ske, njuta sin flit och arbete till godo,

varför ock intet upparbetat åker eller ängsland kunde honom frånkännas

utan hans samtycke och emot den betalning, som hans arbete prövades

värt». I fråga om vad som härvid skulle anses upparbetat heter det i

författningen: »Ej må någon räkna sig hava uppodlat och nedlagt arbete

å sådana ställen, varest han upprest en eller annan höstack, hässja eller

lada till inrymmande av det höfoder, som själva naturen utan dikning och

rothuggning giver; men för uppodlad må den trakt och lägenhet anses,

som igenom kärrs och mossars utdikande samt träns barkande och rothuggande

gjorts nyttig och brukbar till åker och äng. I följe därav

äger ock ingen större rätt till hö- och skogmyrer, varav en nybyggare

kan hava tillfälle och nödigt sig i första början av nybyggets inrättande

att betjäna, än såvida brist vara kan på andra när belägnare och till

redning dugliga platser och ingen annan nybyggare tillkommer, som

slika myrer bättre betarva torde.» Några bestämmelser rörande nybyggares

rätt att begagna skogen förekomma ej i lappmarksreglementet.

Det ansågs tydligen självfallet, att han ägde å kronomarken taga skogtill

husbehov. Sedermera tillkommo föreskrifter, vilka medgåvo åbo

rätt att inom ett visst avstånd från gården erhålla icke allenast husbehovsvirke

utan jämväl skog till försäljning.

Av lappmarksreglementets bestämmelser torde framgå, att den

rätt, varmed utängarna tillerkändes nybyggaren, var en annan och sämre

än deri, han ägde åberopa i fråga om själva inägoområdet. Ångarna

skulle höra till nybygget endast så länge avkastningen från dem var

oundgängligen nödig, och detta antogs vara fallet endast vid den »första

början av nybyggets inrättande», då ännu ingen odling kring gården

hunnit fullbordas. Därefter måste nybyggaren finna sig i att avstå

ängarna till andra, som hade mera behov av dem, och han var skyldig

att göra detta utan något vederlag. Sådant tillerkändes nybyggaren

endast för den händelse han måste för annat nybygges anläggande

avstå mark, varå verkligt odlingsarbete var nedlagt, något som så gott

som aldrig torde Lava förekommit å utängarna.

Den rätt eu nybyggare sålunda enligt lappmarksreglementet ägde

till utängar under nybygget rönte ej något inflytande därav att nybyggaren

begagnade sig av den möjlighet, som enligt senare tillkomma

bestämmelser stod honom öppen, att, sedan vissa skyldigheter fullgjorts,

opaginerad Kontrollera mot PDF

20''

ta nybygget — eu fastighet av krononatur, som under vissa omständigheter

kunde frångå åbon — omfört till ett med äganderätt innehaft

skattehemman. Ångarnes samhörighet med fastigheten var fortfarande

av den prekära natur som nyss angivits.

Behöver det således icke vara föremål för någon tvekan, vilken

ställning lappmarksreglementet intog till frågan om utängarna och deras

bibehållande under fastigheterna, hava emellertid förhållandena blivit

mera invecklade genom den under de senare årtiondena genomförda

avvittringen.

Avvittringen inom lappmarkerna grundades i huvudsak på stadgan

den 30 maj 1873 om avvittring i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker.

Avvittringsförfarandet blev för de flesta områdens vidkommande

genomfört under 1880-talet. Inom vissa trakter har det fortgått även

senare, delvis i enlighet med reviderade bestämmelser, framför allt

kungörelsen den 5 juni 1909 innefattande ytterligare föreskrifter angående

avvittringen inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker.

Avvittringens huvudsakliga ändamål var att åt nybyggen och

hemman bereda bestämda ägoskiften, omfattande vissa av de ursprungliga

ägorna jämte den skogsmark, som enligt avvittringsstadgans

bestämmelser skulle tilläggas fastigheten i stället för den rätt till

skogsfångst å kronomarken, som förut tillkommit åbon. Fastighetens

ägor skulle alltså bestämt skiljas från kronomarken, vilken antingen avsattes

till kronopark (statsskog med ordnad skogshushållning) eller hänfördes

till s. k. överloppsmark (område som ansågs olämpligt att åt

kronan bibehållas för ordnad skogshushållning eller reserverades för

framtida nybyggesupplåtelser).

Vid avvittringen måste frågan om bibehållande av utängarna under

lustigheterna upptagas till behandling. Avvittringsstadgan föreskrev, att

ägorna skulle sammandragas i ett begränsat antal skiften, och skulle för

ernående av eu redig skiftesläggning fastighetsinnehavaren vara skyldig

att finna sig i ägoutbyten, vilka ingingo i avvittringsförfarandet enligt

särskilda i stadgan meddelade bestämmelser. Då en fastighet i allmänhet

ägde eu stor mängd ängar spridda på vidsträckta områden, var det tydligt,

att ett konsekvent genomförande av avvittringsstadgans principer om

skiftesläggning och ägoutbyte måste åstadkomma betydande ändringar i

markinnehavet.

Avvittringsstadgans föreskrifter om ägoutbyten skilde i avseende

ä ägor, som kunde komma i fråga att utbytas mot kronomark, mellan

udlade och icke odlade ägor. Ouppodlad mark kunde utan vederlag

Avvittringen,

opaginerad Kontrollera mot PDF

so

frånhändas innehavaren, såframt marken prövades icke vara erforderlig

för fastighetens bestånd. Var marken däremot odlad, ägde innehavaren

rätt till vederlag i odlad eller till odling tjänlig mark. Härvid var dock

fästat det villkor, att den odlade marken var till hemmanet eller nybygget

i behörig ordning upplåten eller av ålder lydande. Till sådan ouppodlad

mark, som innehavaren alltså var skyldig att utan vidare lämna

från sig, hade man vid bestämmelsens avfattning säkerligen tänkt sig

i allmänhet kunna hänföra de kringspridda utängarna. Såsom odlade

kunde dessa merendels icke betraktas, enär å desamma sällan nedlagt»

så mycket arbete med röjning, dikning eller andra kulturåtgärder, att

en dylik benämning vare sig enligt lappmarksreglementet eller enligt

vanligt språkbruk kunde anses motiverad. Mera tvivelaktigt var däremot

i många fall, huruvida det andra villkor, som uppställdes för att

innehavaren skulle vara skyldig att lämna ifrån sig mark utan vederlag

nämligen att marken icke var erforderlig för fastighetens bestånd — kunde

anses uppfyllt i fråga om utängarna. Det visade sig vid den ifrågasätta

tillämpningen av'' förevarande stadgande, att på det stora hela taget

innehavet av utängarna spelade eu icke obetydlig roll för jordbruket

inom lappmarkerna. Den omläggning av jordbruket, varom man tidigare

gjort sig förhoppningar, hade i allmänhet uteblivit. Man hade utgått

från att nybyggaren ganska snart skulle lyckas bringa odlingsmarken

invid gården i sådant skick, att han kunde övergå till ett mera intensivt

jordbruk. Så hade emellertid icke skett. Lappmarksinnevånarna

fasthöllo vid bruket av utängarna och kunde endast i få fall förmås

att ägna något väsentligt arbete åt nyodlingar. för visso sammanhängde

detta i icke oväsentlig grad med lappmarksbons naturliga

läggning. Förkärleken för ett mera fritt och obundet liv och den lätt

förklarliga benägenheten att tillgodogöra sig de gåvor, naturen tycktes

giva liksom till skänks, lågo i vägen för eu så radikal omläggning av förhållandena,

som ett övergivande i större skala av utängsbruket i själva

verket skulle inneburit. Härtill kom att flertalet av dem, vilka slagitsig

ned i lappmarken, överlämnade som de merendels voro åt sig själva,,

saknade tillräcklig kännedom om mera rationella jordbruksmetoder.

Befolkningens fasthållande vid bruket av utängarna kom att spela

en betydande roll för tillämpningen av avvittringsstadgans föreskrifter.

Så länge jordbruket kvarstod på här antydda låga ståndpunkt, måste

utängarna till stor del anses behövliga för åbons bärgning. Enligt avvittringsstadgans

föreskrifter om skiftesläggningen skulle alltså ängarna,

i den mån de ej folio inom de egentliga hemskiftena, antingen utläggas,

såsom särskilda skiften eller också göras till föremål för ägoutbyte under

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

sådana villkor, att i vederlag för dem skulle av kronan lämnas odlad

eller till odling tjänlig mark. Givetvis sökte man i allmänhet genomföra

en skiftesläggning, som i så hög grad som möjligt lät utängarna

falla inom hemmanens rågångar. Endast undantagsvis lät det emellertid

sig göra att inom områdena intaga alla ängar. Mången gång kom

endast en mindre del att på detta sätt förenas med hemmanen. Det

är klart, att ett bibehållande i större skala av utängarna svårligen

kunde låta sig genomföras på det sätt, att särskilda skiften utlades

kring ängarna. Det. i avvittringsstadgan föreskrivna antalet skiften, utgörande

i allmänhet högst fyra, skulle under sådana förhållanden merendels

behövt överskridas. Även ängarnas utbytande mot kronomark skulle

hava stött på störa svårigheter. Kronan saknade i allmänhet lämpligmark,

som kunde gå i vederlag för ängarna. Att någon odlad mark

icke därvid stod till buds, ligger i öppen dag. Ej heller ouppodlad

men till odling tjänlig mark ansågs kronan hava tillfälle att lämna i

stället för ängarna. Vad som i detta avseende skulle kunnat ifrågakomma

var huvudsakligen myrmark, och sådan mark ansågs vid denna

tid i allmänhet ej kunna upptagas såsom odlingsmark. En i avvittringsstadgan

förekommande bestämmelse, att kronan ej var skyldig att vid

ägoutbvte lämna någon odlingsersättning, utan att förre innehavaren

i stället finge nyttja marken under högst fem år efter det han tillträtt

sin nva ägolott, torde också, såsom innefattande eu ej ringa grad av

obillighet, hava bidragit till att ägoutbyten sällan eller aldrig ansågos

kunna komma till stånd.

De nu framhållna omständigheterna föranledde vid tillämpningen

av avvittringsstadgans grundsatser svårigheter med avseende å utängarna.

Redan vid den första avvittringsförrättning som ägde rum enligt

1873 års stadga, nämligen den som avsåg Arvidsjaurs socken i Norrbottens

läns lappmark, väcktes fråga om sådan avvikelse från stadgan,

att utängarna kunde bibehållas vid hemmanen. En av sockenborna

gjord framställning härom tillstyrktes av Konungens befallningshavande

och skogsstyrelsen och blev, trots lantmäteristyrelsens avstyrkande utlåtande,

bifallen. I nådigt brev den 12 juli 1878 förklarade nämligen

Kungl. Maj:t i avseende å avvittringen inom nämnda socken »att de

liera eller färre inom kronoparks område belägna spridda ängslägenheter,

vilka tillhöra ett hemman eller nybygge, må, utan att från kronoparkeu

genom uppdragna rågångar avskiljas, varda, innan de kunna mot.

annan mark utbytas, tillsvidare under hemmanet eller nybygget bibehållna

och under tiden såsom endast ett skifte beräknas.» På samma

Beslut om

atröän g ars

bibehållande.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

gång medgavs, att det virke, som åtginge till behövliga hägnadef,

hässjor och hölador vid dessa angelägenheter finge tillsvidare, efter afvisning

av revir förvaltaren, kostnadsfritt avhämtas från kronoparken.

I man som avvittringen inom lappmarkerna skred framåt, inkommer

jämväl från övriga trakter liknande framställningar. Dessa föranledde

samma medgivanden, som lämnats angående ängarna för Arvidsjaurs''

socken; och utfärdades därom särskilda nådiga brev, nämligen den 20

juni 1879 för Västerbottens län, den 22 juni 1883 för Gällivare socken,

den 5 april 1889 för Jockmocks och’Arjepluogs socknar, den 18 augusti

1893 för Jukkasjärvi socken och den 19 oktober 1894 för Enontekis,

numera Karesuando socken. De i dessa nådiga brev lämnade bestämmelserna

om ängarnas bibehållande äro i huvudsak överensstämmande med dem, som

förekomma i det för Arvidsjaurs socken utfärdade. Märkas bör dock,

att för vissa av socknarna medgivandet om ängarnas bibehållande förknippades

med det villkor, att de icke genom sitt läge försvårade lapparnas

flyttningsfärder, varjämte det för Karesuando utfärdade nådiga

brevet företedde den olikhet med de övriga, att detta enligt sin ordalydelse

avsåg icke blott de ängar, som lågo på kronopark, utan ängar

på all kronomark.

I enlighet med vad sålunda föreskrivits blevo de utängar, som

icke kunde inrymmas inom de hemmanen vid avvittringen tillagda

skiften av inägor och skogsmark, tillsvidare bibehållna under fastigheterna.

Dessa kommo alltså att innefatta, förutom det egentliga, av

regelbundna gränser omslutna området, en mängd spridda oregelbundet

formade enklaver inom främmande område. Det är åt dessa enklaver,

som man givit benämningen ströängar, en benämning, som, utan att

från början äga officiell hemul, dock efter hand vunnit hävd.

Såsom förut angivits, hade flertalet av de för lappmarkssocknarna

utfärdade breven enligt ordalagen ej avseende å andra ängar än dem,

som voro belägna å kronopark. Bestämmelserna blevo emellertid allestädes

betraktade såsom tillämpliga även å ängar, som kommo att omgivas

av överloppsmark. I själva verket förelåg också knappast någon

rimlig anledning att låta åbons rätt till ängarnas bibehållande bero av

den honom alldeles ovidkommande och för honom även betydelselösa

omständigheten, huruvida den omgivande kronomarken indelades till

ordnad skogshushållning eller icke.

Emellertid gavs åt bestämmelserna en ännu mera vidsträckt tolkning.

Vid avvittringen i Norrbottens läns lappmark och fjälltrakterna

inom Västerbottens län blev såsom samfällighet för delägarna i varje

särskilt avvittringslag en väsentlig del av dem tillkommande skogsan
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

slag avsatt till sa kallad allmänning-. Inom området för dessa allmänningar

förefunnos naturligen i stor omfattning ängar, som brukades

under hemman och nybyggen, och man ansåg sig med hänsyn till

grunderna för breven äga fog att låta även dessa ängar bibehållas åt

fastigheterna. Riktigheten av detta förfarande kan måhända dragas i

tvivelsmål, men det synes allestädes hava lämnats oanmärkt och äger

efter avvittringarnas fastställande naturligtvis samma rättskraft som bibehållandet

av ängar å kronomark.

Man gick stundom ända därhän, att under fastighet bibehålla ängar,

''dika vid avvittringeus genomförande kommo att ligga inom det område,

som tilldelades annan fastighet. Antalet av dylika ströängar är emellertid

mycket ringa. Vid den så kallade efteravvittring, som inom Norrbottens

läns lappmark ägt rum för upplåtande av nybyggen å den vid

allmänna avvittringen bildade överloppsmarken, har ock i några fall

befunnits nödvändigt att till område för dylikt nybygge disponera kronomark,

inom vilken legat ströängar. Detta gäiler särskilt den tidigast

verkställda förrättning av denna art, vilken avsåg Arvidsjaurs socken.

Vid senare hållna efteravvittringar, vilka ägt rum inom Arjepluogs,

•lockmocks och Gällivare socknar, har man sökt att såvitt möjligt åstadkomma

ägoutbyten med kronan i syfte att från ängar frigöra den mark,

som skulle ingå i nya ny byggeslägenheter, och för möjliggörande härav

hava särskilda föreskrifter meddelats, vilka innefattat medgivande att

använda även skogsmark till vederlag för ängarna. Men i den mån

utbyte likväl ej kunnat äga rum, har det ej kunnat undvikas, att nybyggena

kommit att besväras av främmande ströängar. De fall, där

sådant förekommit, äro emellertid av underordnad betydelse.

Med ledning av avvittringshandlingarna har en utredning föranstaltats

angående förekomsten av ströängar. Denna utvisar, att ängarnas

antal är synnerligen stort. Av härvid fogade bilagor framgår, att deras

sammanlagda areal, sådan den angivits i avvittringshandlingarna, uppgår

till 134,404 hektar, med en uppskattad höavkastning av tillsammans

25,S35 lass, varje lass beräknat till 10 centner eller 425 kilogram.

Talrikast förekommande äro ströängarna inom Norrbottens läns lappmark,

där arealen uppgår till 75,643 hektar med en beräknad

avkastning av 16,260 lass hö. Särskilt inom Gällivare socken är ströängarnas

antal mycket betydande; arealen uppgår därstädes till icke

mindre än 33,562 hektar. Vad Västerbottens län angår utgör ängarnas

areal tillhopa 58,761 hektar med en till 9,575 lass uppskattad höavkastning.

Av dessa ängar höra 24,561 hektar med en avkastning av 3,453

Kolonisationskommittén. 5

StrSängarrccu

förekomst.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Ströftåg ar nas

rättsliga

vatur.

lass till fastigheter inom länets fjälltrakter, vilka först under de senaste

åren blivit föremål för av vittring. Ojämförligt största delen av sammanlagda

ströängsarealen är belägen å kronomark, nämligen 118,104 hektar,

därav 66,311 hektar falla inom Norrbottens län och 51,853 hektar

inom Västerbottens län. De å allmänningar liggande ängarnas areal

utgör inom Norrbottens län 9,220 hektar samt inom Västerbottens läns

fjälltrakter 0,264 hektar. Vad slutligen angår de inom enskilda fastigheters

ägoområden liggande ströängar, upptages arealen av dessa inom

de tidigare avvittrade lappmarksområdena icke till mera än 115 hektar

därav endast 2 hektar inom Västerbottens län. Inom sistnämnda läns

fjälltrakter upptages därjämte en areal av 641 hektar äng såsom liggande

inom främmande fastigheter, under vilket uttryck emellertid härvid inbegripes

så kallad samfälld husbehovsskog, som enligt numera gällande

bestämmelser kan vid avvittringen avsättas såsom gemensam för två

eller flera fastigheter.

Den sålunda angivna ströängsarealen är givetvis icke fullt exakt.

Vid avvittringen torde icke noggrannare mätningar av ströängarna

hava förekommit. Under tidernas lopp hava jämväl ganska stora

förändringar i fastigheternas ströängsområden ägt ruin. Särskilt har.

såsom i det följande skall närmare visas, sådan förändring ägt rum i

sammanhang med laga skiftena. Åven den utläggning av nybyggen,

som förekommit vid efteravvittring inom Norrbottens län, har, såsom

förut nämnts, i vissa fall lett till att ängar, som tidigare legat å kronomark,

kommit att ligga inom enskilda fastigheters ägoområden.

Innebörden av det i de ovannämnda nådiga breven lämnade medgivandet

om ängarnas bibehållande tillsvidare under hemmanen och nybyggena

är i viss mån dunkel. Såsom förut påvisats, var enligt lappmarksreglementet

innehavet av utängarna icke förenat med samma rätt

som besittningen av den insynade inägojorden invid gårdarna. Ångarnas

innehavare måste finna sig i att ängarna, i den mån de icke oundgängligen

behövdes för jordbrukets bestånd, togos i anspråk för andra nybyggen.

Man utgick uppenbarligen från att ängarna skulle så småningom

återfalla till kronan. De föreskrifter, som i 1873 års avvittringsstadga

lämnades angående skiftesläggning och ägoutbyten, inneburo en ganska

följdriktig tillämpning av de sålunda i lappmarksreglementet fastslagna

grundsatserna. Genom de sedermera tillkomna besluten om ängarnas

bibehållande under fastigheterna gjordes emellertid en betydelsefull inskränkning

i avvittringsstadgans föreskrifter om ägoutbyten, och genom

den utsträckta tillämpning, dessa beslut under avvittringens gång erhöllo,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Klevo verkningarna av det lämnade medgivandet betydligt mera omfattande

än man från början torde hava avsett. Den rätt, varmed ängarna

sålunda tilldelades fastigheterna, lärer dock icke kunna likställas

med den rätt, hemmansägarna qph nybyggena erhöllo till annan genom

avvittringen dem tilldelad mark. Val avsade sig kronan rätten att under

vissa förhållanden påfordra ängarnas återlämnande utan vederlag, men

å andra sidan övergåvos icke helt de grundsatser, som kommit till uttryck

i lappmarksreglementet. Innehavet gällde endast tillsvidare, till

less kronan kunde finna med sin fördel förenligt att tillbyta sig ängarna,

låt vara mot fullgott vederlag. Kronan avstod således tillsvidare från

den i avvittringsstadgan fastslagna rätten för kronan att tillbyta sig

ängarna. Frågan om ängarnas återförvärvande ställdes på framtiden,

på samma gång som kronan förband sig att vid kommande ägoutbyten

tillämpa eu för åborna betydligt förmånligare regel än den, som avvittringsstadgan

föreskrev, nämligen att även i de fall, då äng ej kunde

anses erforderlig för hemmanets eller nybyggets bestånd, lämna fullgott

vederlag i annan mark. För övrigt torde bestämmelserna om ängarnas

bibehållande icke hava inneburit annat än avvittringsåtgärdernas uppskjutande

i fråga om ängarna. De ägoutbyten, som förutsattes sedermera

skola äga rum, skulle således försiggå under avvittringsförfarandets

former och icke enligt skiftesstadgans regler. Hade meningen varit, att

avvittringen å de fastigheter, vilka fingo bibehålla ägor såsom ströängar,

skulle anses till fullo avslutad och att skiftesstadgan alltså borde äga tillämpning

å dessa ägoutbyten, skulle det tydligen varit överflödigt att till medgivandet

om ängarnas bibehållande foga det förbehåll att medgivandet

gällde endast tillsvidare. Av eu utan ett dylikt förbehåll hade ängarna

varit underkastade skiftesstadgans regler om ägoutbyten. Vad man med

förbehållet åsyftade var uppenbarligen att bereda kronan längre gående

möjlighet till ängarnas återtagande än skiftesstadgans bestämmelser om

ägoutbyten kunde medgiva. De utlåtanden från olika myndigheter, som

avgå vos i anledning av de hos Kung!. Maj:t gjorda framställningarna

<>m ängarnas bibehållande, giva ock tydligen vid handen, att man var

mån om att icke avbända kronan rätten att en gång i framtiden ordna

ströäugsförhållandena. Synnerligen stor vikt lades i dessa utlåtanden

på att medgivandet icke komme att gälla för all framtid, utan att kronan

iorbehölle sig möjlighet att befria kronoparkerna från det intrång, som

förorsakades av ängarna. Förbehållet om ängarnas utbytande måste

därjämte anses innebära, att det är kronan ensam och icke åbon, som

äger bestämma tiden för bytet. Att ålägga kronan skyldighet att på

åbons yrkande tillhandahålla annan mark i stället för ängarna har tyd
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Ströängars

behandling

vid laga

skiften

ligen ej varit åsyftat. Åven häri ligger eu väsentlig avvikelse från dt;

enligt skiftesstadgan gällande reglerna för ägoutbyten, vilka innebära,

att dylika förrättningar kunna påkallas av sakägarna å ömse sidor.

'' Den nu utvecklade uppfattningen om arten av de ägoutbyten,

som ströängarna äro underkastade, har jämväl vunnit erkännande av

landets högsta lagskipande myndighet. 1 ett av Kungl. Maj:t den 4

april 1889 meddelat utslag, där fråga gällde ett dylikt ägoutbyte i

sammanhang med laga skifte å hemman inom Västerbottens läns lappmark,

förklarades nämligen, att ägoutbyte icke kunde mot kronans bestridande

äga rum, enär kronan måste anses hava förbehållit sig rätt

att bestämma såväl tiden, när ängarna skulle mot vederlag av annan

mark avträdas, som ock vad mark, som skulle givas i vederlag.

Vad nu anförts angående innebörden av de lämnade medgivandena

om ängarnas bibehållande skulle möjligen följdriktigt kunna anses medföra,

att ett inom lappmarken beläget hemman, till vilket höra ströängar,

icke kunde bliva föremål för laga skifte och således icke heller

för& någon annan förrättning, där skiftesstadgans regler äga tillämpning.

Om nämligen avVittringen å ett dylikt hemman icke kan anses avslutad

och hemmanet alltså, såvitt angår ströängarna, ännu icke fått sitt område

slutligen bestämt, kunde man vilja å förevarande fall tillämpa 9 §

skiftesstadgan, som föreskriver, att skifte ej må ske förrän fastställd

avvisning föregått. I praxis har man dock icke ansett den omständigheten,

att ett hemman innehar ströängar, innebära hinder för företagande

av laga delning av hemmanet. En motsatt åsikt skulle också leda till

konsekvenser, som knappast skulle kunna försvaras, i det att under

sådana förhållanden endast ett mindretal hemman inom lappmarkerna

skulle kunna skiftas. Däremot har det ifrågasatts, huruvida icke ströängarna

skulle, såsom icke behörigen avvittrade, helt uteslutas från laga

skifte, och i några fall har sådan uteslutning jämväl ägt rum. Ett dylikt

förfarande skulle emellertid ofta medföra den verkan, att syftet med

skiftet alldeles skulle förfelas. Arealen av de till en fastighet hörande

ströängarna överstiger mången gång betydligt arealen av de egentliga

inägorna, och flera hemman hava största delen av sin gräsbärande mark

förlagd just till ängar utanför det egentliga området. Ett undantagande

av ströängarna från skifte skulle under sådana förhållanden vara i hög

grad olämpligt.

Om således vid skiften av fastigheter inom lappmarkerna ströängarna

såsom annan fastigheterna tillhörig mark medtagits i förrättningen,

hava dock de säregna förhållanden, som åro förbundna med

opaginerad Kontrollera mot PDF

ströängarna, föranlett, att dessa i vissa avseenden kommit att vid skiftesförrättningarna

behandlas något olika mot övriga ägor.

Härvid har främst inverkat den omständigheten att ängarna icke

vid avvittringen blivit genom uppdragna rågångar avskilda från kringliggande

kronomark. När det gällt att vid skiftena bestämma ängarnas

läge och gränser, har man därför icke haft annat att stödja sig på än

avvittringskartorna samt de i avvittringshandlingarna intagna uppgifterna

om ängarnas areal. Då emellertid avvittriugsmätningarna skedde mera

summariskt och kartorna upprättades i små skalor, torde arealuppgifterna

i många fall vara mindre tillförlitliga, liksom kartorna på ett ganska

«»tillfredsställande sätt angiva ängarnas gränser. Omfattningen av den

till äng brukade marken kan ock under den tid, som förflutit efter avvittringen.

hava avsevärt ändrats, i det ströängshavarna ofta å kringliggande

myr- eller skogsmark utvidgat det område, de varit berättigade

att. använda till slåtter, ocli å andra sidan den gräsbärande markens

areal minskats genom att ängarna icke brukats eller därå uppväxande

skog och ris icke röjts undan.

Vid laga skiften å ströängshemman har därför uppstått en viss

villrådighet, huru gränserna kring ströängarna skulle rätteligen bestämmas.

Olika förfaringssätt hava därvid tillämpats. Vid åtskilliga skiften i

Norrbottens län har man sökt utlägga ängarna i noggrann anslutning

till avvittringskartorna. På grund av avvittringskartornas ringa tillförlitlighet

i fråga om ängarnas gränser kommo i följd därav att till

ströängar hänföras avsevärda för ängsbruk odugliga områden, varjämte

a andra sidan delar av vad som verkligen nyttjades såsom äng och

även skattlagts under hemmanen folio utanför de sålunda uppdragna

gränserna. Efter hand har emellertid den praxis utvecklat sig, att ängarna

uppmätas och kartläggas såsom de vid tiden för skiftet hävdas ä marken,

även om deras gränser och läge icke äro helt överensstämmande med

vad avvittringskartorna utvisa. Härvid tillses emellertid, att den sammanlagda

areal, som upptagits i avvittringshandlingarna för skifteslagets

ströängar, icke överskrides. Angående gränserna kring ströängarna

trätias därefter mellan skiftesdelägarna och kronans ombud föreningar,

vilka behandlas efter 48 och 49 §§ skiftesstadgan. Detta förfaringssätt

för bestämmande av ängarnas gränser har i ett och annat fall lett därhän,

att områden, som hävdats såsom äng, måst uteslutas från skifte

för att icke arealen av skifteslagets samtliga ängar skulle bliva större än

som angivits i avvittringshandlingarna. 1 andra fall hava åter med

utgångspunkt i avvittringshandlingarnas uppgifter om ströängarnas

opaginerad Kontrollera mot PDF

totalareal ägor, som icke i avvittringshandlingarna upptagits såsom ströängar,

blivit såsom sådana genom föreningar tillagda skifteslaget.

Stundom hava därjämte skiftesdelägarna uttryckligen förklarat sig

avstå från mera värdelösa ängar av den anledning att kostnaderna för

deras intagande i skifte ansetts bliva alltför stora. 1 vissa fall hava

ängarna utan sådant uttryckligt förklarande men ock utan tillkännagivande

om deras bibehållande såsom samfällda för skifteslaget blivit

vid skiftet utelämnade. De områden, som sålunda icke ingått i skifte,

torde få anses hava tillfallit kronan och utan vidare förenats med kring1''

ggan de krononi a rk.

* Vad utstakningen av gränserna kring ängarna angår, har man

vid skiftes förrättningarna ansett, att rörläggning av dessa skulle medföra

onödigt stora kostnader för jordägarna. 1 vissa fall har man förfarit

så, att ett mindretal punkter blivit med pålar utsatta å marken

samt å kartan utmärkta för att tjäna till utgångspunkter vid framtida

reglering av gränserna. 1 allmänhet har man emellertid helt underlåtit

att företaga någon utstakning och rörläggning kring ängarna. Man

har härvid även ansett sig hava stöd uti de i sammanhang med avvittringen

meddelade bestämmelserna att ängarna icke skulle genom

rågångar avskiljas från kronomarken.

Av en undersökning, som kommittén företagit i sammanhang med

förenämnda utredning om ströängarnas upptagande i avvittringshandlingarna,

framgår, att i de fall, då de avvittrade fastigheterna undergått

laga skifte, den vid skiftena angivna ströängsarealen i stort sett betydligt

understiger den vid avvittringen beräknade. Vad Västerbottens län angår

hava sålunda hemman,, som enligt avvittringshandlingarna innehava

ströängar å kronomark med en areal av 26,584 hektar, undergått laga

skifte, men hava i skiftes handlingarna dessa hemmans ängar upptagits

till endast 23,383 hektar eller till omkring 12 procent mindre än vid

avvittringen. Ungefär liknande är förhållandet inom Norrbottens län. Av

ströängar, som ligga å kronomark inom detta län, har en areal, som

vid avvittringen angavs vara 36,577 hektar, blivit föremål för laga

skifte, men de sålunda skiftade hemmanens ströängsområden upptagas

i skifteshandlingarna till blott 32,611 hektar. Angsarealen har alltså

minskats med omkring 11 procent. Förklaringen till denna olikhet

mellan avvittrings- och skifteshandlingarnas arealuppgifter torde i väsentlig

grad vara att söka däri, att den vid skiftet använda större

mätningsskalan gjort det möjligt att avskilja åtskillig i samband med

ängarna liggande mark, som icke varit duglig till ängsbrnk.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Den gjorda utredningen visar, att ströängarnas utbredning inom

lappmarkerna är synnerligen stor och att det är betydande arealer,

som upptagas av dylik ängsmark. Till det stora flertalet fastigheter

inom lappmarkerna höra ströängar, och deras areal är i förhållande till

den odlade jorden högst betydande, vanligen mångdubbelt överstigande

denna. En dylik egendomlig ägoanordning måste naturligtvis ådraga

sig uppmärksamhet och giva anledning till kritik. Från åtskilliga håll

hava ock under senaste tid höjts röster för återförvärvande till kronan

av ströängarna eller eu del av dem. Ett sådant återförvärvande härur

flera synpunkter ansetts önskvärt. I det följande skall i korthet

redogöras för vad i detta hänseende förekommit.

I samband med antagandet av vissa allmänna bestämmelser om

försäljning av mindre kronoegendomar, bestämde statsmakterna genom

beslut fattade vid olika tidpunkter åren 1877—1902, att de medel, som

inflöto genom dessa försäljningar, skulle användas till inköp av skogbärande

eller till skogsbörd tjänlig mark. På framställning av Kungl.

Maj: t medgav 1909 års riksdag, att ifrågavarande medel jämväl finge

disponeras till inlösen av ströängar å kronoparkerna i Norrland och

Dalarna. Såsom skäl för ströängarnas återförvärvande till kronan framhölls

ängarnas betydelse ej blott vid avdikning av de å kronans skogar

baiägna sumptrakter utan ock vid upplåtande av odlingslägenheter å

kronoparkerna. Därjämte har riksdagen för markförvärv av nyssnämnda

båda slag anvisat särskilda anslag, nämligen år 1911 500,000 kronor,

ar 1912 800,000 kronor samt ett vart av åren 1918 och 1914 1,000,000

kronor. Trots att sålunda högst betydande belopp» stått till förfogande

bland annat för ströängars återförvärvande genom frivilliga överenskommelser,

har det dock endast i ett fåtal fall inträffat, att Kungl.

Maj:t med stöd av de sålunda från riksdagens sida lämnade medgivanden

inköpt ströängar. Såsom huvudorsaker härtill hava framhållits

svårigheten att träffa avtal med ströängsinnehavarna och med innehavarna

av inteckningar i de fastigheter, till vilka ströängarna höra.

Eu framställning rörande en mera omfattande indragning av ströängarna

gjordes år 1913 av dåvarande landshövdingen i Norrbottens

län Oscar von Sydow. Denne hade av Kungl. Maj:t erhållit uppdrag

att verkställa utredning av lapparnas förhållanden och renskötseln inom

Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län. I anledning av nämnda

uppdrag påvisade von Sydow i en underdånig skrivelse av den 9 april

1913, hurusom ängarna, frånsett de olägenheter de medförde för lapparna

och för eu rationell renskötsel, jämväl för den bofasta befolk
-

Åtgärder i

strfängsfrdg

an .

O. von

Sydows frayns

ställning

är 19tfi

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Mltsdagsskrivelse

år

1914.

ningen, åtminstone numera i allmänhet vore till föga gagn. Ångarna

låge oftast långt avlägset, en mil eller mera från gårdarna, och gåve

merendels ringa utbyte. Utvecklingen borde gå i den riktning att jordbrukarna

övergåve ängsbruket för att i stället ägna sig åt odling vid

gårdarna. Såsom lämpligaste sättet att uppnå detta mål framhölls

främst ängarnas utbytande mot kronomark. Vidare ifrågasattes, om

icke staten i vissa fall kunde träffa avtal med ströängshavarna om

inlösen av ängarna på sådana villkor, att ängarna efter en tidsperiod

av exempelvis tio år tillfölle staten och att löseskil l ingen utbetalades i

mån av verkställda nyodlingar och jordförbättringar invid gårdarna.

Skrivelsen utmynnade i en framställning, att Kungl. Maj:t måtte låta

verkställa utredning i vilken omfattning och på vilka villkor ströängarna

inom lappmarkerna borde av kronan förvärvas.

Över denna framställning hava yttranden inhämtats frän domänstyrelsen,

lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, kammarkollegium och

Konungens befallningshavande i Västerbottens län. Domänstyrelson

framhåller därvid de olägenheter, som vore förbundna med ströängarnas

bibehållande, såväl ur de av von Sydow anmärkta synpunkter som ock

med avseende å kronoparkernas skötsel samt ängarnas behövlighet för

å parkerna anlagda skogstorp och odlingslägenheter, men styrelsen uttalar,

att en inlösen av ängarna från kronans sida icke torde, med hänsyn

till de betydande kostnader densamma skulle medföra, böra äga

rum annat än i de fall, då verkligt behov från ena eller andra synpunkten

förelåge. Övriga ämbetsverk uttala sig för önskvärdheten av

en allmän reglering av ströängsförhållandena med hänsyn såväl till kronans

intresse av rationell skogsvård som till jordbrukets utveckling

inom lappmarkerna. Det framhålles, att ett ingripande från statens

sida vore så mycket mera påkallat, som erfarenheten visat, att den bofasta

befolkningen icke av egen drift och kraft förmådde att omlägga

sin lanthushållning från det förli andenvaran de extensiva brukningssätt*''!.,

till ett intensivare sådant inom ett mera begränsat område.

Ifrågavarande av von Sydow- gjorda framställning och de över

densamma givna utlåtanden hava hittills icke föranlett annan åtgärd än

att de för vidare övervägande remitterats till kolonisationskommittén.

Närmaste anledningen till det, uppdrag, som i avseende ä frågan

om ströängarna meddelats kommittén, ligger emellertid i eu framställning

av 1914 års senare riksdag. I skrivelse till Kungl. Maj:t den

18 september 1914 anhöll nämligen riksdagen i sammanhang med hemställan

om en allmän undersökning rörande statens för kolonisationsända
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

mål tillgängliga och därtill tjänliga marktillgångar inom de sex nordligaste

länen, att Kungl. Magt ville låta undersöka och utreda, i vilken utsträckning

och på vilka villkor möjlighet lämpligen kunde beredas för

upplåtelse av odlingslägenheter eller under äganderätt av de å kronoparker

inom nämnda län befintliga ströängar. Riksdagen framhöll i

berörda skrivelse, att det torde vara obestridligt, att ströängarna, vilka

representerade högst avsevärda arealer jord av ofta god, stundom utmärkt

och till uppodling lämplig naturlig beskaffenhet, numera förlorat

högst betvdligt i värde för sina innehavare. Avsevärda olägenheter

svntes vara förbundna med ströängarnas bibehållande. Då ängarnas

värde ur odlingssynpunkt vore tillfyllest påvisat, torde därför ängarna

i största omfattning böra med det snaraste tillvaratagas i kolonisationssyfte.

Riksdagens skrivelse föranledde till eu början upptagande av

frågan om tillgången på odlingsjord å kronomarkerna, och tillkallades

den 11 juni 1915 ett. antal personer att såsom sakkunniga biträda vid

uppgörande av förslag till plan för en allmän undersökning rörande

statens för kolonisationsändamål tillgängliga och därtill tjänliga marktillgångar

inom de sex nordligaste länen med undantag av trakterna

ovan odlingsgräns^! i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker.

På framställning av omförmälda sakkunniga beslöt Kungl. Magt att

jämväl ströängsfrågan skulle omedelbart upptagas till behandling och

uppdrogs genom beslut den 31. december 1915 åt de sakkunniga att

verkställa utredning angående beredande av rättslig möjlighet att vid

upplåtande av odlingslägenheter i Norrland och Dalarna tillvarataga för

odling tjänliga ströängar. På'' de sakkunnigas sedermera gjorda hemställan

har Kungl. Maj:t den 1 juni 1917 förordna!, att berörda uppdrag

i avseende å utredningen angående ströängarna skulle överflyttas

å den dåmera tillsatta kolonisationskommittén.

Emellertid hade nämnda sakkunniga i skrivelse i februari 1917

till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet framlagt vissa författningsförslag,

åsyftande omedelbart avhjälpande av några bland de

olägenheter, till vilka ströängarna gåvo anledning. De sakkunniga föreslogo

sålunda inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning av fastighet,

vartill höra ströängar, ävensom förbud mot sådana ängars skiljande

från fastighet medelst avsöndring. De sakkunniga framhöllo, hurusom

den för Norrland gällande särskilda ägostyckningslagen den 25 juni

1909 i de flesta fall icke lade hinder i vägen att vid ägostyckning

skilja ströängarna från hemmanets inägolott och förena dem med skogs
Kolonisationskommittén.

<>

Ko lo nisalio-nsisakkunniga*

t■t Isätt ande.

s. 42 Kontrollera mot PDF

Provisorisk

Lagstiftning i

ttrtiängsfrågan.

42

lott eller att bilda ägolotter, bestående allenast av eu eller liera ströängar.

Dylik styckning hade ock i avsevärd utsträckning förekommit.

Den kunde emellertid svårligen anses förenlig med sunda grundsatser

för skapandet av nya fastigheter och måste järn vill anses stå i strid

med de villkor, på vilka ängarna ursprungligen upplåtits och sedermera

bibehållits under hemmanen. Sedan de sakkunniga från olika synpunkter

påvisat olämpligheten av dylika ägostyckningar, framhöllo de,

hurusom dessa komme att i hög grad försvåra lösningen av frågan om

ströängarnas återförvärvande till kronan. Det lagförslag, de sakkunnige

sålunda avgåvo, åsyftade förbud mot verkställande av ägostyckningar,

genom vilka ströängar lades till annan lott än sådan, som vore att anse

såsom tjänlig till jordbruk.

I sammanhang med övervägande av ströängsfrägans behandlingvid

ägostyckningar hade de sakkunnigas uppmärksamhet jämväl fästs

därvid, att även föreskrifterna om jordavsöndring öppnade utvägar till

bildande av sådana helt eller delvis av ströängar bestående fastigheter,

vilkas tillkomst på de skäl, de sakkunniga framhållit, icke vore önskvärd.

Vad de sakkunniga anfört om olämpligheten av att genom ägostyckning

bilda hernmanslotter, bestående uteslutande av ströängar eller

av skogsmark jämte sådana ängar, ägde uppenbarligen sin giltighet

även när det gällde avsöndringar, som helt eller delvis bestode av ströängar.

Då berättigade intressen från fastighetsägarnas sida knappast

torde trädas för nära, om man tillsvidare upphävde rätten att avsöndra

ströängar, hade det synts de sakkunniga böra stadgas såsom allmän

regel, att ströängar icke (inge genom avsöndring skiljas från den fastighet,

vartill de hörde. Från denna regel ansåges dock böra göras det

undantag, att avsöndring medgåves, då äng, som vore belägen å kronomark,

överlätes till kronan eller äng inom allmänning överlätes å delägarna

i allraänningen.

1 huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag avläts

proposition till 1917 års riksdag, och sedan densamma blivit av riksdagen

bifallen, utfärdades den 25 maj 1917 dels lag huru förhållas bör

med ströängar vid ägostyckning inom Västerbottens eller Norrbottens

läns lappmark, dels och lag om förbud mot avsöndring av ströängar

inom nämnda lappmarker. Med hänsyn till den slutliga utredningen i

ströängsfrågan är emellertid stadgat, att ifrågavarande lagar gälla endast

för tiden till den 1 januari 1923.

Ungefär samtidigt med de nämnda båda lagförslagen avlämnade de

sakkunniga förslag till kungörelse angående ströängars utbytande mot

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

uiman mark.

kunde vara

De sakkunniga framhöllo åtskilliga ändamål, lör vilka det

av vikt för kronan att omedelbart komma i besittning av

ströängar, och erinrade om att den utväg, som rättsligen stode kronan till

buds att i händelse av omedelbart behov förvärva ängarna, läge i ägoutbyten

av den art, som åsyftats i de under avvittringarna utfärdade

nådiga breven om ängarnas bibehållande tillsvidare. Skulle denna rättighet

kunna göras gällande, erfordrades emellertid åtskilliga bestämmelser

rörande den formella behandlingen av ifrågavarande ägoutbyten,

och i sammanhang därmed ansågs även böra komma i övervägande,

huruvida icke de enligt avvittringsstadgan för bytet gällande sakliga

föreskrifter kunde erhålla i viss man ändrad innebörd, som bättre ti 11 - godosåge s t röä n gsiuneh av äril as intressen.

Sedan det förslag till föreskrifter om ströäugars utbytande mot

annan mark, som de sakkunniga sålunda framlade, i huvudsak vunnit

statsmakternas godkännande, utfärdades den 5 juni 1917 kungörelse

angående ströäugars utbytande mot annan mark. rimligt denna ankommer

det på Ivungl. Maj:t att, när i något fall särskilda omständigheter

påkalla indragande till kronan av en eller flera till fastighet inom

Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark hörande, å kronomark belägna

ströängar, förordna, att prövning av fråga om ängarnas utbytande

mot annan mark skall liga rum medelst avvittringsförfarande enligt

nämnda kungörelse. Vid ägoutbytet skall i vederlag för ströäng

lämnas mark, som är odlad eller till odling tjänlig och bär det läge,

att den lämpligen kan läggas till fastigheten, eller ock äng eller röjningslaud.

som med hänsyn till sitt läge icke kan anses medföra större

kostnader i bruket än ströängen. Frågan om utbyte av ströängar handlägges

vid förrättning, verkställd av lantmätare med biträde av två för

1 antmäteriförrättningar utsedda gode män. Ärendet liandlägges såsom

en avvittringsförrättning, och har sålunda Konungens befallningshavande

att'' meddela beslut i utbytesfrågan, sedan förrättningsmännen

i avgivet utlåtande därom framlagt förslag.

Beträffande en viss del av lappmarksområdet hava statsmakterna

redan före nämnda författningars tillkomst fattat beslut om genomgripande

åtgärder för indragande till kronan av det stora flertalet under

hemman och nybyggen lydande ströängar. Detta gäller de fjälltrakter,

som inom Dorotea och Sorsele socknar i Västerbottens läns lappmark

under de senaste åren varit föremål för avvittring. 1 enlighet med

beslut, som på framställning av Kungl. Maj:t fattades vid 1916 års

riksdag, har vid fastställandet av berörda avvittringsförrättningar gjorts

TiJMggåatnnM

ring.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

tHfkéngarna

oth kolonisationen.

förbehåll om skyldighet för hemmansägare och nybyggare att, i den

mån genom s. k. tilläggsavvittring bestämmes, till kronan avstå de till

fastigheterna hörande ströängarna.

Bestämmelser om indragande av ifrågavarande ströängar lämnas i

kungörelsen den 30 december 1916 angående tilläggsavvittring i vissa

delar av Västerbottens läns lappmark. Enligt denna författning skola,

med vissa smärre undantag, de ströängar, som vid berörda avvisning

tillagts hemman eller nybygge, återgå till kronan mot vederlag av

åtagande från kronans sida att bekosta så mycken odling som erfordras

för beredande av en höskörd, motsvarande den som erhållits från

ängarna. För utseende av de områden, som sålunda skola bliva föremål

för odling, samt för bestämmande i övrigt av de närmare villkor, på

vilka ängarna skola indragas till kronan, skola å samtliga fastigheter,

vartill höra ströängar, hållas förrättningar av en avvittringsnämnd,

bestående av en lantmätare och en jordbrukskonsulent eller annan person

med jämförlig utbildning samt eu person, som, utan att behöva äga

dylik utbildning, besitter praktisk insikt i jordbruk.

Genom kungörelse den 7 februari 1919 har Kungl. Maj:t i enlighet

med riksdagens tidigare givna bemyndigande stadgat, att bestämmelserna

om tilläggsavvittring skola äga tillämpning jämväl å Tärna

socken samt de delar av Stensele och Vilhelmina socknar, som under

de senaste åren varit föremål för avvittring, och hava i sammanhang

därmed vissa ändringar vidtagits i berörda författning.

De sålunda meddelade bestämmelserna om ströängars indragande

hava emellertid ännu icke kommit till verkställighet. Tilläggsavvittring

var avsedd att år 1918 eller i varje fall 1919 komma till stånd inom

Dorotea och Sorsele socknar. Sedan emellertid Konungens befallningshavande

i Västerbottens län hemställt, att med hänsyn till nu rådande

extraordinära ekonomiska förhållanden tilläggsavvittringen måtte uppskjutas,

har Kungl. Maj:t genom beslut den 25 april 1919 förklarat, att

därmed finge anstå under år 1919.

Den utredning i ströängsfrågan som kommittén fått sig anbefalld

skall enligt avfattningen av det åt kommittén lämnade uppdraget närmast

hava till syfte att undersöka de rättsliga möjligheterna att vid upplåtande

av odlingslägenheter tillvarataga för odling tjänliga ströängar.

Det är alltså först och främst ur synpunkten av ströängarnas behövlig
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

het för kolonisationen å de norrländska kronoparkerna som man funnit

önskvärt, att dylika områden kunna återförvärvas till kronan.

I själva verket torde det ock, för att en dylik kolonisation skall i

nämnvärd omfattning komma till stånd inom de vidsträckta lappmarksområdena,

vara av nöden att kronans rätt att komma i besittning av

ströängar och formerna för denna rätts utövande närmare fastställas.

De områden å kronoparkerna som kunna ifrågakomma till

odling torde till eu ej oväsentlig del utgöras av ströängar. Ifrågavarande

kronoparker hava med få undantag utlagts vid avvittringen.

Därvid tillgick sä, att i enlighet med hithörande författningar stora

skogsområden tilldelades de befintliga fastigheterna och de nybyggen

som bildades vid avvittringen. Dessa skogsområden blevo i allmänhet

utlagda sä, att den fastmark, som ansågs lämplig för odling,

till största delen kom att falla inom enskilt område. Yad som blev

över för kronan kom därför att till stor del utgöra trakter, som enligt

den vid tiden för avvittringens genomförande rådande uppfattningen

mindre väl lämpade sig för bosättning. Det ligger alltså i sakens

natur, att de möjligheter till fastmarksodling, som ifrågavarande statsskogar

kunna erbjuda, skola vara tämligen begränsade, varemot det kan

förväntas, att de å nämnda skogar belägna torvmarkerna skola i mera

vidsträckt omfattning vara ägnade att tagas i anspråk för odling.

Den allmänna inventering av odlingsområden å kronomark i Norrland

och Dalarna, som sedan några år pågår och för närvarande står

under kommitténs närmaste tillsyn, synes ock, i den mån den hittills

hunnit genomföras, utvisa, att den odlingsmark, som står till buds

å dessa trakter, till vida övervägande grad utgöres av torvmark. Å de

områden inom lappmarkerna, som undersökts åren 1916 —1918, utgörande

sammanlagt 1,505,232 hektar, hava påträffats 51,685 hektar odlingsbar

torvmark samt 908 hektar fastmark, varvid ej inbegripas vare sig torvmarker

av mer än 100 hektar ytvidd, vilka undersökts efter en mera

summarisk metod, eller sådan fastmark som, ehuru ej i och för sig

nödvändigtvis odlingsvärd, dock enligt planen för inventeringen bör

kunna såsom odlingsmark förenas med torvmark, som är avsedd att

kunna uppodlas. Åven om härvid tages i betraktande att den antagna

metoden för inventeringen icke lämnar garanti för upptagande av all

odlingsvärd fastmark, kan inventeringens resultat dock sägas bestämt

häntyda på riktigheten av vad här uttalas om den relativa sällsyntheten

av sådan mark inom kronoparkernas område.

1 vad mån de odlingsbara torvmarkerna utgöras av ströängar, är

kommittén icke i tillfälle att noggrant utreda. En utredning av denna

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

art skulle kräva mera tid och kostnad än som rimligen kan däråt ägnas.

För vissa områden inom lappmarken — nämligen dem, där enligt särskilda,

av kommittén avgivna förslag kolonisationsförsök under de

senaste åren satts i verket — föreligger emellertid en dylik utredning,

vars resultat torde kunna anses tämligen belysande för spörsmålet. Av

nämnda utredning visar sig, att på ifrågavarande områden — nämligen

Metsekens, Rönnlidens, Luspbergets och Aronsjökullarnas kolonisationsområden

inom Västerbottens län — odlingsbara torvmarker till en sammanlagd

areal av 1,160 hektar upplåtits till kolonisation och att för

genomförande av dessa upplåtelser ströängar till en areal av 279 hektar,

utgörande till största delen odlingsmark, måste av kronan förvärvas.

Att en avsevärd del av de för kolonisation lämpade områdena sålunda

består av ströängar innebär närmast, att ifrågavarande ängars bibehållande

i de nuvarande ägarnas hand utgör hinder för desammas upplåtande

till kolonisation. Inskränkte sig olägenheterna av hithörande ängars

bibehållande till att de sålunda måste uteslutas från kolonisationsplanerna,

skulle emellertid, med hänsyn till den tillgång på odlingsmark

som kronomarkerna i övrigt erbjuda, kunna ifrågasättas, huruvida

nr kolonisationens synpunkt tillräcklig anledning föreligger att vidtaga

särskilda lagstiftningsåtgärder för ängarnas återförvärvande till kronan.

I själva verket utgör emellertid förefintligheten av ströängar — odlingevärda

eller för odling oanvändbara — hinder för upplåtande av annan

mark, som är till odling tjänlig, och detta i sådan omfattning, att utan

ängarnas förvärvande kolonisationen å flertalet därför lämpade områden

överhuvud icke eller endast i ringa omfattning torde kunna äga ruin.

Den ägoblandning, varom här är fråga, utgör binder för utläggande av

lämpliga områden till kolonat, och den dikning som är av nöden för

torvmarksområdenas uppodlande kan i allmänhet icke åstadkommas pa

annat sätt än att även de i grannskapet liggande ströängarna torrläggas.

En dylik torrläggning, som omintetgör ängarnas brukbarhet såsom

slåtterlägenheter, lärer icke kunna lagligen genomföras utan innehavarnas

samtycke eller i varje fall utan att ersättning gäldas för det intrång,

ströängsinnehavarna anses kunna lida genom att ängarna efter torrläggningen

ej längre kunna användas till det med dem avsedda ändamålet.

Omnämnas bör måhända, hurusom förslag varit å bane, att staten

— i stället för att, såsom kommittén tänkt sig, förvärva odlingsbara

ströängar i syfte att av dem och angränsande kronomark bilda kolonat,

som av kronan upplåtas — skulle på en helt annan väg framkalla

uppodling av ströängarna. I motioner vid 1914 års riksdagar ifrågasattes

nämligen, att innehavare av ströäng skulle berättigas att upp
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

lata ängen till eu självständig jordbrukslägenhet, till vilken staten då

skulle av omgivande kronomark utlägga ett lämpligt skogsskifte. Kommittén

kar för sin del ej kurmat ansluta sig till detta förslag. Dä

ströängarna i allmänhet bestå allenast av sumpmark, vara bostäder icke

lämpligen kunna förläggas, och deras belägenhet oftast utesluter möjligheten

av att de i odlat skick skulle kunna brukas från den fastighet

dit de höra eller från annan fastighet, representerar varje äng för innehavaren

ett ganska obetydligt värde. Annat bleve förhållandet, om

staten skulle tillförbinda sig att vid ängarnas eventuella upplåtande till

jordbrukslägenheter tillägga lägenhetshavaren boplats, skogsmark och

andra förmåner. Ströängsinnehavarna skulle tvivelsutan komma att vid

beräknande av ängarnas värde taga hänsyn till de av kronan utlovade

förmånerna. Den uppskruvning av priset, som härav bleve en följd,

komme åter troligtvis att stå hindrande i vägen för upplåtelser i störreomfattning,

vartill kommer, att planmässighet i upplåtelserna icke på

denna väg kan vinnas.

Om det alltså enligt kommitténs åsikt är ur kolonisationssynpunkt

angeläget, att staten äger effektiv möjlighet att återförvärva ströängar,

som äro lämpade för odling eller ligga till hinder för angränsande

kronomarks odlande, så gäller det närmast att undersöka i vad mån

gällande bestämmelser erbjuda sådana möjligheter.

Den utväg, som härvid — bortsett från frivillig överenskommelse —

för närvarande står kronan till buds, består i utbyte mot annan mark

enligt kungörelsen den 5 juni 1917. Erfarenheten visar emellertid, att

betingelserna för denna utvägs anlitande sällan äro för handen. Att, såsom

nämnda kungörelse förutsätter, för ströäng lämna vederlag i odlingsmark

eller äng är i allmänhet uteslutet, då kronan endast sällan är i

besittning av mark, som är för ändamålet användbar och tillika har det läge

att den kan ifrågakomma. För genomförande av de kolonisationsförsök,

som enligt beslut av 1918 och 1919 års riksdagar satts i verket, har

man därför sett sig nödsakad att söka träffa uppgörelse med de hemmansägare,

vilkas ströängar behövt tagas i anspråk för kolonisationen.

Denna utväg erbjuder emellertid stora svårigheter, icke blott så till vida

som en och annan ströängsinnehavare framställer överdrivna anspråk,

utan även av den anledning att inteckningshavares rätt måste tagas i

betraktande och uppgörelse i allmänhet träffas även med dem, något

som i många fall stöter på praktiska hinder.

Eu tänkbar möjlighet att på det tvungna markbytets väg sätta

staten i tillfälle att komma i besittning av de för kolonisationsändamål

erforderliga ängarna vore att låta skogsmark komma i fråga såsom

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

vederlag för ängarna, något som vid avvittring i andra norrländska

landsdelar än lappmarkerna förekommit i stor utsträckning och för

vissa särskilda fall, vilka dock för nu föreliggande fråga sakna betydelse,

varit tillåtet även enligt 1917 års kungörelse. Bestämmelser i sådan riktning

äro emellertid enligt kommitténs uppfattning ej tillrådliga. Den skogspolitik,

staten under senare tid följt, utgår från grundsatser, med vilka

nämnda anordning skulle stämma illa överens. Man har numera fått

ögonen alltmer öppna för de stora värden, som ligga i statsskogarna,

och det har blivit en viktig statsuppgift att sörja för ytterligare förvärv

av skog åt kronan. Ett återförvärvande på nu antydd väg av de

för kolonisationen behövliga ströängarna skulle däremot göra det nödvändigt

att avhända kronan ganska avsevärda skogsområden.

Nära till hands ligger då att, med anslutning till expropriations.

lagstiftningens huvudprincip, låta de erforderliga ströängarna tvångsvis

indragas mot kontant penningersättning. Icke heller en sådan lösning

anser kommittén — bortsett från vissa undantagsfall — vara att förorda.

Sin uppfattning härutinnan grundar kommittén icke på helgden

av den rätt varmed ströängarna innehavas. Denna rätt måste — trots

författningarnas bestämmelser om ängarnas bibehållande under fastigheterna

till dess utbyte mot annan mark kunde ske — anses vara av

den prekära natur, att hinder ej rimligen kunde möta för lagbestämmelser,

som gjorde det möjligt att, när ett viktigt allmänt intresse så

fordrade, återtaga ängar mot vederlag i kontanta penningar. Men eu

indragning på sådana villkor skulle tvivelsutan lända befolkningen till

stor skada. All garanti saknades för att den för ängarna utgående

penningersättningen användes till fromma för de fastigheter, till vilka

ängarna hört. Frestelsen att använda de erhållna kontanta medlen på

annat sätt än till fastighetens förbättrande skulle säkerligen bliva mången

för stark. Komme icke dessa medel fastigheterna till godo, skulle jordbrukarens

ställning efter indraguingen kunna bliva ganska brydsam i

alla de fall, där ängarnas höavka<tning spelat någon större roll i hans

hushållning. Han skulle då bliva hänvisad att minska antalet kreatur

å gården eller från annat håll inköpa foder, något som måste minska

möjligheterna för honom att slå sig fram på det vanligen redan förut

karga jordbruket.

En ur olika synpunkter antaglig lösning av svårigheterna synes

däremot ligga i en anordning, liknande den som innefattas i bestämmelserna

om den s. k. tilläggsavvittringen, nämligen att vederlaget

för ängarna utgår på det sätt att staten bekostar odling av mark

i närheten av gård, från vilken ängar indragas. En dylik an
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

ordning torde från rättslig synpunkt låta sig val försvaras. Innehavare

av äng erhåller visserligen icke det vederlag i annan mark, som omnämnes

i bestämmelserna om ängarnas bibehållande vid avvittringen.

Men om hans fastighet på annat sätt genom statens åtgörande vinner eu

mot förlusten av ängarna svarande, bestående tillökning i värde, synes

han näppeligen hava grund att beklaga sig. Vad som tilläventyrs skulle

kunna göras gällande vore, att fastighetens utvecklingsmöjligheter minskades,

om i samband med ängarnas indragande en del av fastighetens

odlingsmark toges i anspråk för den odling som skulle ersätta ängarna.

Men en dylik invändning förfaller, därest man, såsom kommittén tänkt

sig, gör indragningen beroende därav, att fastigheten utöver det område,

som skall på statens bekostnad uppodlas, äger annan odlingsmark i

sådan utsträckning att dess utvecklingsmöjligheter kunna anses tillgodosedda.

På nu i korthet antydda huvudprincip låter det sig alltså enligt

kommitténs mening göra att bygga en lagstiftning, som bereder staten

möjlighet att komma i besittning av de för kolonisationsändamål erforderliga

ströängarn a.

Åven ur andra synpunkter än kolonisationens är det emellertid

enligt kommitténs tanke önskvärt, att kronan åter kommer i besittning

av ströängar, och kommittén har, oavsett avfattningen av det kommittén

meddelade uppdraget, trott sig vara oförhindrad och pliktig att taga

även dessa synpunkter i beaktande.

Eu av dessa är skogsvårdens. För staten såsom skogsägare medföra

ströängarna tydligen väsentliga olägenheter. De svårigheter i bevakningshänseende

som det måste medföra att enskilda disponera över

områden, som ligga vitt kringspridda över kronomark ernå, behöva ej

närmare framhållas. Innehavarnas rätt till virke för hägnader, lador

och hässjor innefattar tydligen ock en börda för skogsägaren. Härtill

kommer det hinder ströängarna utgöra för ett genomförande av

erforderlig skogsdikning å kronomarkerna. Ehuru, såsom tidigare

erinrats, det icke kan på grund av den verkställda inventeringen bedömas i

vad mån ströängarna äro odlingsvärda eller icke, lärer det ej kunna bestridas,

att en mycket stor del av dem är för odling oanvändbar. Av hithörande

ängar torde emellertid eu stor del tvivelsutan böra ur skogsvårdens synpunkt

göras till föremål för torrläggning. Yissa av ängarna skulle under förutsättning

av torrläggning vara synnerligen lämpliga för skogsproduktion,

under det att andra behöva dräneras, enär de giva anledning till

försumpning av kringliggande egentlig skogsmark. I övre Norrland

Kolonisationskommiilén. 7

Skogsvårds
synpunkten
-

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Allmän

rUrOängsregle
ring.

intager den torsumpade skogsmarken mera än annorstädes en väsentlig

del av skogsarealen. Försumpningen anses därjämte, framförallt under

vissa ej sällan föreliggande lokala förutsättningar, utbreda sig ganska

hastigt. För begränsning av försumpningen och torrläggning av den

vattensjuka skogsmarken, är dikning en oundgängligen nödvändig åtgärd.

Då mossar och kärrmarker bilda härden för den fortgående försumpningen,

böra dessa i första hand göras till föremål för torrläggning.

Detta sker genom upptagande av ett system av avloppsdiken

tvärs genom sankmarken och laggdiken runt densamma. Då ströängarna

i allmänhet ligga spridda än här, än där på mossarna och kärrmarkerna,

kan givetvis ej undvikas, att åtminstone eu del ströängar vid sankmarkens

avdikning bliva torrlagda, vilket tydligtvis är till förfång för

innehavarne av ängarna. Då emellertid en rationell skogsvård ovillkorligen

fordrar sankmarkernas torrläggning dels för försumpningens begränsande,

dels för förvärvande av den mark för skogsproduktion, som

de å kronoparkerna kringspridda sankmarkerna i och för sig erbjuda,

måste eu given förutsättning för införande av denna form av skogsvård

vara ströängarnas förvärvande av staten. Då förutsättningarna i

övrigt för eu intensiv skogsvård redan nu äro för handen inom mycket

stora delar av statsskogarna i lappmarkerna, är tydligt, att kravet på

undanröjande av det hinder, ströängarna utgöra för införande av dylik

skogsvård, är välgrundat.

I vilken omfattning ströängar kunna behöva indragas för kolonisations-

eller skogsvård sändamål är naturligtvis beroende av den omfattning,

kolonisationen å kronomarkerna kan komma att erhålla, och den utveckling

av det intensiva skogsbruket som kan ifrågakomma, omständigheter, som

nu icke låta sig med någon säkerhet bedöma. Ätt likväl på de statsskogar,

inom vilka kolonisation kommer att äga rum, en ej obetydlig

del av ströängarna måste tagas i anspråk för kolonisationen torde man

kunna sluta sig till av det förhållande att å en av trakterna för de påbörjade

kolonisationsförsöken, nämligen eu del av Metsekens kronopark,

av 307 hektar ströängar 148 hektar befunnits erforderliga för kolonisationen.

Under alla förhållanden har man emellertid att räkna med att

tillsvidare endast ett mindre antal av ströängarna behöver tagas i anspråk

för kolonisationen och skogsbruket samt att även i eu framtid en

ej obetydlig del av dem befinnes vara ur nämnda synpunkter obehövlig

för staten.

Det ligger under sådana förhållanden närmast till hands att låta

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

indragningen äga rum allenast i den mån staten är i behov av ängarna

och i övrigt låta det nuvarande läget äga bestånd.

Det torde emellertid böra noga övervägas, huruvida icke, därest

en indragning i större omfattning ej är att motse ur kolonisationens

och skogsvårdens synpunkt, staten av eu annan anledning, nämligen

angelägenheten av att framdriva ett mera rationellt jordbrukssysteril

inom lappmarkerna, bör känna sig manad att för de delar av lappmarkerna,

där jordbruket äger någon betydelse, genomföra en allmän

reglering av ströängsfrågorna.

Till belysning av detta spörsmål må här i korthet redogöras för

det nuvarande på slåtterängar grundade jordbrukssystemet- i lappmarkerna

och de möjligheter för ett mera intensivt jordbruk som föreligga.

Jordbruket i de inre delarna av Norrland måste huvudsakligen

avse foderproduktiou och boskapsskötsel. Detta jordbruk har ursprungligen

varit och är på de flesta håll ännu baserat på ett extensivt system,

varvid man i största utsträckning söker tillvarataga fodret från de

självväxande ängarna och endast i obetydlig grad genom kulturåtgärder

skaffar hö åt kreaturen. Det insamlade höet är av olika beskaffenhet.

Det bästa erhålles utom från de föga omfattande vallarna genom mera

godartad fastmarks avröjande och övergödslande med kreatursspillning.

Genom bortröjning av vide längs bäckar samt genom översilning kan

även ett rätt värdefullt foder erhållas. Längs sjökanter och på botten

av sänkta tjärnar skördas ett bättre starrhö, som, särskilt då det är

uppblandat med dy fräken, anses vara ett gott kofoder. Den ojämförligt

största delen av fodret hämtas emellertid från de i det inre av Norrland

mycket talrika, huvudsakligen med starr beväxta slåttermyrarna.

Dessas avkastning är av växlande beskaffenhet men i allmänhet föga

värdefull. Understundom kan visserligen en hel myr vara slåttervärdig,

men oftast är det endast delvis man kan använda den för slåtter. Ett

huvudvillkor för starrens växt är nämligen att myren är väl bevattnad,

så att ytan större delen av året ligger i eller under grundvattenståndet.

Blir ytan torrare, uppträda dels mossor, dels ris och buskar, varvid

starren förtränges och slåttern icke blir lönande eller ens möjlig. Åveu

vattnets beskaffenhet spelar en stor roll för avkastningen. Översilande

vatten framkallar en betydande avkastning jämfört med stagnerande

nederbördsvatten. Det senare innehåller endast i ringa grad mineraliska

växtnäringsämnen och är dessutom syreiättigt, varigenom många starrarter

komma att lida brist på de för deras trevnad nödiga ämnen.

Blir vattnet stagnerande, verkar detta också frätande på gräsvallen, i

Jordbruks
synpunkten.

opaginerad Kontrollera mot PDF

följd varav uppstå stora lösa dyfläckar utan gräsvegetation (»fl arkar »).

I)et vanligaste förhållandet är, att myren består av dels mera fasta

ytor med ganska riklig gräsväxt dels ock mellan dem liggande dyfläckar

eller inosstuvor och strängar. En myr bör aldrig sins värjo ar utan

högst vartannat, emedan gräsbeståndet eljest tar skada och jorden utså

ees. Genom att ena årets gräsbestånd får vissna ner, starkes skottsystemet,

och den nervissnade massan verkar som gödsling för nästa

skörd.

Av de naturliga slåtterlägenheter som stå till buds i lappmarken

äro många belägna inom fastigheternas ägoområden. Till en högst

väsentlig de! utgöras emellertid slåtterlägenheterna av ströängar. Ett

mindretal av dessa äro att hänföra till sådana jämförelsevis göda lägenheter,

som omnämnts i det föregående. Särskilt förekommer ett ej obetydligt

antal s. k. bäckröjningar. Det vida övervägande antalet ströäugar

består emellertid av sämre starrängar, som ej kunna slås oftare

än°vartannat eller vart tredje år. Bruket av dylika sämre slåtterlägenheter

bildar en föga tacksam jordbruksmetod. Den påkallar visserligen

ingen egentlig skötsel eller några utgifter för gödsling raen å andra

sidan bliva bärgningskostnaderna med hänsyn till den ringa avkastningen

synnerligen kännbara, särskilt i de tall då lejd arbetskraft måste anlitas.

Dessutom är det ganska svårt att erhålla för dylikt arbete lämpligt och

vant folk, som är villigt att dagen i ända trampa i de blöta starrängarna.

Följden bär blivit, att slåtterarbetet städse måste betalas ganska

högt, ofta med normala dagsverkspriser och därutöver fri kost. Härtill

kommer kostnaden för höets hemforsling. Denna kräver ett synnerligen

tidsödande arbete, som verkställes under vintern i merendels

snörik och obanad terräng.

My rslåttern är således i själva verket mycket betungande för det

norrländska jordbruket. Åven för mindre gårdar kräver den oproportionerligt

stor arbetsstyrka, och för de större, som måste lega arbetshjälp,

blir den helt enkelt icke lönande. Det torde knappast finnas

exempel på att en gård, som hämtar sitt hö allenast från slåttermyra!,

kan hålla eu större kreatursbesättning. Framhållas må även den osäkerhet,

som slåtter bruket medför ur bärgningssynpunkt. Regnig väderlek

under bärgningstiden kan, såsom erfarenheten visar, medföra ödesdigra

följder, då man för bärgningens fullständiga utförande har av nöden

en sammanhängande period av lämplig väderlek. Luder våtår, sådana

som exempelvis år 1902, inträder lätt ett fullständigt nödläge.

Skall med de alltjämt stigande arbetspriserna jordbruket i lappmarksområdena

i längden bliva lönande, måste det drivas efter eu mera

opaginerad Kontrollera mot PDF

intensiv metod. På grund av klimatförhållandena i ifrågavarande trakter

torde dervarande jordbruk visserligen, såsom redan nämnts, även i

framtiden höra inriktas huvudsakligen på foderproduktion, men denna

bör företrädesvis baseras på odlad jord. Skörden kan på detta sätt

drivas upp högst väsentligt, och - kostnaderna för bärgning och hemforsling

nedbringas betydligt, helst då såväl brukning som bärgning kunna

ske med hjälp av arbetsbesparande maskiner, varigenom bohovet av

mänsklig arbetskraft kan i hög grad reduceras.

Bland dem som inse nödvändigheten av en övergång till ett mera

intensivt jordbruk finnas emellertid många, som hålla före, att eu dylik

övergång ej kan ske omedelbart utan endast så småningom i samma

mån man genom eu successiv utökning av kreatursbesättningen vinner

ri kli gare tillgång på gödningsämnen. För såvitt detta påstående rör

uppodling av fastmark, torde tvifvelsutan också visst fog finnas för detsamma.

Däremot torde uppodling av myrmark erbjuda eu möjlighet

att, utan avvaktande av ladugårdens utökning, vinna avsevärda tillskott

i höproduktionen. Vid odling å myrmark kan god avkastning erhållas

medelst tillförsel av konstgjorda gödselmedel med eller utan ett mindre

tillskott av naturlig- gödsel.

Myrmarker erbjuda även ur andra synpunkter vissa fördelar såsom

odlingsmark. Visserligen kriives, innan de kunna tagas i bruk, en mera

genomgripande torrläggning. Denna är dock i många fall föga dyrbar,

och när den väl kommit till stånd, ställer sig själva uppodlingen vanligen

mycket lätt. Myrjorden håller fuktigheten synnerligen jämnt, i

följd varav gräsarterna äro mera varaktiga å dylik jord än å fastmark.

Man bör, under förutsättning av ofta upprepade övergödslingar med

konstgödsel, kunna hålla vallarna 5—6 år utan ombrytning. Exempel

finnas på ännu längre varaktighet. Under denna tid behöver vallen

endast harfning på våren, övergödsling och möjligen vältning med tung

vält, arbeten som kunna utföras synnerligen snabbt.

Den omständigheten att bruket av odlad myr kräver kontanta

utgifter för konstgödsel — en post från vilken brukaren av slåtterängar

är fritagen — kan icke innefatta någon avgörande invändning

mot myrodlingen. Även slåtterbruket måste, såsom förut framhållits,

i allmänhet kräva vissa kontanta utlägg för lega av arbetsfolk, och med

arbetsprisens stegring måste dessa utlägg- ställa sig alltmera betungande,

medan vid myrjordbruk den lejda arbetskraften alltmera kommer att

spela eu underordnad roll, i den män maskinell kraft bär kan komma

till användning.

Fördelarna av n tv rödling framträda i synnerhet, då odlingen ligger

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

i gårdens omedelbara närhet. Ligger den på något avstånd från gården*

är det önskvärt, att god transportväg finnes. Alldeles oeftergivligt är

dock ej detta. Transport av hö ocli konstgödsel kan ske vintertid även

om väg ej finnes. Den redskap, som behöves för den obetydliga brukningen,

kan släpas till odlingsområdet. Under de år som följa, då insåning

ägt ram, erfordras endast överharvning med eu lätt Larv på

våren. Vid slåttern får man eventuellt undvara slåtter!»askin. Så tätt

som gräset bär står, går skördearbetet ändock synnerligen snabbt jämfört

med slåttern på ströängarna.

Av vad nu anförts torde framgå, att bruket av slåtterängarna ur

ekonomisk synpunkt ingalunda kan mäta sig med det mera intensiva

jordbruk, som även i lappmarkerna äger goda förutsättningar. Det

skulle enligt kommitténs åsikt i själva verket vara till största båtnad

för åborna själva, om de mera allmänt övergåve slåtterbruket och ägnade

sig åt uppodlande av mark inom sina ägoområden, framför allt myrmark.

Efter all sannolikhet måste också i dessa trakter liksom annorstädes

myrslåttern i längden vika för mera rationella jordbruksmetoder.

Den omständigheten att under ett par av de senaste krigsåren slåtterängarna

i viss män åter kommit till ökad användning kan icke med

fog åberopas såsom bevis mot nämnda antagande. De förhållanden,

som dessa år rådde på det norrländska jordbrukets område och som

särskilt gjorde sig kännbara i en allmän foderbrist, till vars uppkomst

även sällsynt ogynnsamma väderleksförhållanden bidrogo, voro

av den exceptionella natur, att de näppeligen kunna komma i betraktande,

när det gäller att beräkna den kommande utvecklingen.

Men om denna ock i stort sett måste antagas komma att gå i

riktning av myrslåtterns övergivande, torde det dock, så framt ej något

ingripande från det allmännas sida äger rum, taga en rundlig tid, innan

ängsbruket mera allmänt blivit utbytt mot bruket av odlad jord. Befolkningens

ekonomiska ställning utgör ett hinder för det hastiga framåtskridande

som härvidlag vore önskvärt. De understöd som från statens

sida lämnas för utdikning av sumpmarker — särskilt från norrländska

avdikningsanslaget — äro visserligen i och för sig ganska betydande

men dock ej tillfyllest lör att sätta befolkningen i stånd att åstadkomma

de uppodlingar, som skulle vara av nöden för att. ersätta slåtterängarna.

Fördomar och oföretagsamhet stå ock hindrande i vägen för den önskvärda

utvecklingen.

1 betraktande av nu framhållna omständigheter har kommittén

för sin del ansett sig böra föreslå, att i de delar av lappmarkerna, som

över huvud komma att beröras av kommitténs förslag, de å kronomark

opaginerad Kontrollera mot PDF

belägna ströängarna i allmänhet indragas på det sätt som i annat sammanhang

förordats, nämligen mot vederlag i form av bekostande av

odling i gårdarnas närhet. En sådan indragning kommer, såsom i

det följande närmare skall utredas (s. 96), visserligen att åsamka statsverket

ganska betydande kostnader. Men kommittén håller före, att

de fördelar, som ur här förut angivna synpunkter vinnas genom ängarnas

återgång till staten, väl motivera en dylik utgift.

Såsom förut nämnts plägar man med beteckningen ströängar förstå Med »trsendast

de vid avvittringen inom lappmarken under fastigheterna bibe- f^rUga''

hållna ängar, vilka äro belägna utom fastigheternas egentliga ägoområden. * andra delar

Med ströängar jämförliga ängslägenheter förekomma emellertid även av

bär och var i det Övriga Norrland samt i Dalarna. Deras antal är dock lappmarsynnerligen

obetydligt och de spela ingalunda den roll för jordbruket **”**''

som ströängarna inom lappmarken. Endast i vissa socknar i norra

Dalarna är förekomsten av dylika ängslägenheter, här kallade myrslogar,

så avsevärd att deras betydelse för jordbruket i någon mån kan jämföras

med ströängarnas.

Vad till en början angår trakterna utanför lappmarkerna i de norr- ») Norrland.

ländska länen, torde i äldre tider, särskilt inom vissa delar, förhållandena

hava varit ganska likartade med de i lappmarkerna rådande. Jordbrukaren

begagnade sig även här i stor utsträckning av de å skogsmarkerna

kringspridda slåtterlägenheterna. Emellertid synes vid avvittringen

fastigheternas ägoinnehav i allmänhet hava kunnat begränsas

inom det i författningarna tillåtna antalet ägoskiften — i allmänhet

högst tre — något som delvis torde hava berott, därpå att de områden,

som tilldelades hemmanen och nybyggena, voro så rikligt tilltagna att

man merendels kunde omsluta även de kringspridda utängarna. Där

detta ej lät sig göra, företogos i stor omfattning ägoutbyten mellan

kronan och enskilda. Mera sällan inträffade det därför, att enskilda

blevo bibehållna vid de ängar, som komrao att ligga å de jämförelsevis

små skogsområden, vilka avskildes för kronans räkning.

De första bestämmelserna om avvittring inom dessa län lämnades

genom författningar, utfärdade under senare hälften av 1700-talet.

Dessa författningar innehöllo icke några närmare föreskrifter om det

antal skiften, som Unge tilldelas varje hemman, och i fråga om de utom

områdena belägna slåtterängarna medgavs, att dessa finge bibehållas

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

under fastigheterna. Sålunda föreskrevs, att när frånskilt och. utmärkt

blivit, vad kronan tillhörde, finge den hemmansinnehavare, som dåra

förut nyttjat slåtterlägenheter, fäbodställen och andra uppodlingar, därtill

framför någon annan äga optionsrätt, därest han det åstundade, mot

det att han efter vissa frihetsår svarade till det mantal och den ränta,

som efter skedd utsyning och skattläggning därå kunde belöpa.

I enlighet med den ståndpunkt, som de äldre avvittringsförfattuingarna

sålunda intogo beträffande utängarna å kronans marker, blevo dylika

ängar i stor utsträckning skatt lagda och bibehållna under hemmanen.

Genom de senare utfärdade bestämmelserna om avvitlring — stadgan

den 8 december 1820 för Jämtland samt den 10 februari 1824 för Västernorrlands,

Västerbottens och Norrbottens län, den senare tillämpad även i

Gävleborgs län — lämnades emellertid åtskilliga föreskrifter i syfte att

begränsa de enskildas innehav inom vissa bestämda ägoskiften. Sålunda

stadgades, att vid utbrytningen borde var och en hemmansägare tilläggas

sin avskilda del och även vid sina inägor bibehållas, eller om detta ej

kundo ske, tilldelas jämngott vederlag; dock kunde två, högst tre skiften

tillåtas. 1 vissa fall kunde Konungens befallningshavande undantagsvis

medgiva högre skiftesantal. Anledningen till sistnämnda stadgande torde

just hava varit svårigheten att förlägga ägoskiftena på sådant sätt att

därinom kom me att falla de till fastigheten hörande, å skogsmarken

kri ngspridda slätt erlägenheterna.

För att förekomma att oregelbundna angelägenheter å kronans områden

för framtiden kvarbleve under hemmanens och nybyggenas ägovälden

företogos, såsom ovan nämnts, i stor utsträckning ägoutbyten mellan kronan

-och enskilda. Det kan väcka förvåning att ägoutbyten i sådan omfattning

kundo komma till stånd, då kronans tillgång på lämplig veder!agsmark

att lämna i utbyte mot ängarna icke kunde vara så betydande. Förklaringen

torde ligga däri att ängarna till stor del utbyttes mot skogsmark.

Ågoutbytena verkställdes enligt skiftesstadgans bestämmelser,

och beräknades därvid i allmänhet efter gradering eu viss areal ängs

mark motsvaras av sex gånger så stor areal skogsmark.

I den män ängarna å kronomärke!! icke kunde göras till föremål

för ägoutbyten på grund av att lämpligt vederlag ej fanns att lämna invid

hemmanets eller nybyggets rågångar, förfor man så, att kring de

mera värdefulla ängarna ut lädes regelbundna skiftesgränser. Dessa utskiften

inräknades i det antal skiften, vari hemmanets ägovälde fick uppdelas.

Då avvittringsförfattningarna icke medåvo flera än högst tre skiften,

visade det sig uppenbarligen ej sällan nödvändigt att överskrida detta

antal, vartill fordrades Konungens befallningsbavandes tillstånd. Sådant

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

meddelades jämväl i ganska stor utsträckning, särskilt vad Västerbottens

och Norrbottens läns kustland angår, och förekom sålunda ofta, att

hemmanen lingo sig tillagda, förutom hem- och skogsskiften, ytterligare

1—3 utskiften.

I eu del fall blevo emellertid, trots att avvittringsförfattningarna

icke gåvo stöd åt ett sådant förfaringssätt, de å kronomarkerna belägna

ängarna behållna under fastigheterna, utan att därvid bestämda ägogränser

uppdrogos kring desamma. Dessa ängar äro till sin yttre

natur alldeles likartade med ströängarna inom lappmarkerna, ehuru deras

rättsliga ställning är en helt annan än ströängarnas. Några särskilda

föreskrifter, jämförliga med dem som gälla angående ströängar tillhörande

lappmarkskemman, hava icke lämnats angående dylika till urfjäll

ar hänförliga ägor. Den rätt, varmed de innehavas, är fullt likställd

med enskild äganderätt till annan jord.

Kommittén har låtit verkställa utredning i vad mån oregelbundet

formade ängslägenheter förekomma å kronomarkerna utom lappmarken

i de norrländska länen. Uppgifter härom hava inhämtats från samtliga

revirförvaltare, och hava därjämte, vad Norrbottens läns kustland angår,

undersökningar verkställts å länets lantmäterikontor.

Efterföljande tabell utvisar, i vilka socknar dylika av enskilda

disponerade ängar å kronomark förekomma, ävensom arealen av ängarna.

Norrbottens läns kustland

Socken

Areal

Piteå.....................................

..................... 23

hektar

Råneå ...................................

..................... 26

>

Edefors ................................

................... 42

»

Överluleå................................

....................... 9

»

Alvsby ...................................

...................... 16

»

överkalix ..............................

..................... 73

»

Nederkalix ...........................

.................... 106

»

Karl Gustaf........................

...................... 47

»

Övertorneå ...........................

..................... 18

»

Korpilombolo.........................

....................... 8

»

368

))

Kolonisa Hans k otnm it ten.

S

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

VästernorrJands län.

Socken

Areal

Ljustorp..........

..... 19

hektar

Bodum.............

1

y>

Fjällsjö.............

.... 28

»

Junsele .........

... 35

»

83

»

Gävleborgs län.

Bjuråker..........

. .. 8

y>

lledesunda........

.. 30

»

Valbo................

.... 15

»

53

»

Av berörda tabell framgår, att ängar av ifrågavarande art huvudsakligen

förekomma å kronomarker inom Norrbottens läns kustland samt

i obetydlig utsträckning å kronoparker i Västernorrlands län och i

Gävleborgs län. Å samtliga övriga inom Norrland belägna kronomarker

förekomma däremot, såvitt utredningen ger vid handen, icke

några av enskilda disponerade ängslägenheter, som kunna jämföras med

ströängarna inom lappmarken.

Frågan om återförvärvande till kronan av dessa utom lappmarkerna

belägna ströängsliknande ängar ställer sig under sådana förhållanden

helt annorlunda än spörsmålet om indragningen av ströängarna.

Kronan kan beträffande utängarna i kusttrakterna icke, såsom i fråga

om lappmarkernas ströängar, åberopa någon skyldighet för innehavarna

att finna sig i sådana ägoutbvten, som vid ströängarnas bibehållande

under fastigheterna förutsattes framdeles skola äga rum. Åtgärder från

kronans sida för ett lösgörande av dessa ängar från de fastigheter, till

vilka de nu höra, skulle innebära ett starkt ingrepp i den enskildes rätt.

Synnerligen vägande skäl torde därför böra föreligga, om kronan på

sätt som föreslagits i fråga om ströängarna jämväl skulle inlösa nu ifrågavarande

utängar.

Några dylika skäl torde emellertid knappast förefinnas. Den ringa

förekomsten av dessa ängar gör behovet av deras förvärvande åt kronan

mindre trängande. Väl kunna ängarna antagas i ett eller annat fall bliva

till hinder vid anläggande av nya lägenheter å kronoparkerna eller vid utdikning

av försumpade skogsmarker, men att av sådan anledning företaga

en allmän inlösen av ängarna torde icke vara påkallat. Önskar kronan

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

för något ändamål komma i besittning av sådan äng, kan kronan

påfordra ägoutbyte, därvid skiftesstadgans regler skola äga tillämpning.

Därtill kommer, att utängarna utanför lappmarken i motsats mot ströängarna

icke kunna sägas nämnvärt inverka på jordbrukets drift. Kommittén

har på dessa grunder ansett sig icke böra föreslå några bestämmelser rörande

de i de norrländska länen utom lappmarkerna förekommande

utängarna.

Vad slutligen angår Dalarna förekomma, såsom förut nämnts, i b> »<*****■

vissa socknar å kronomarkerna slåtterängar (myrslogar), som erbjuda

eu viss likhet med lappmarkernas ströängar. Dessa ängar intaga

emellertid i rättsligt avseende en ställning, som i avsevärd mån skiljer

dem från såväl ströängarna som kustlandets utängar.

De tidigare bebyggarna i Dalarna torde i likhet med lappmarksborna

i väsentlig grad hava i sitt jordbruk varit beroende av den naturliga

slåttern från de å skogsmarkerna spridda ängarna. Stundom

blevo väl dylika slogar vederbörligen insynade och tillagda hemman och

nybyggen, men i flertalet fall torde jordbrukarna icke hava kunnat åberopa

någon särskild rättsgrund för innehavet av slogarna, utan stödde

de sig därvid endast på gammal hävd, som utan anmärkning från myndigheternas

sida fått utveckla sig.

I de delar av Dalarna, där avvittring ifrågakommit, fortgick denna

i samband med storskiftet, varom föreskrifter lämnades genom kungl.

brev den 17 augusti 1804 samt senare utfärdade bestämmelser, särskilt

kungörelsen den 18 februari 1859. När storskiftet för något över etthundra

år sedan tog sin början, hade sedan lång tid tillbaka pågått eu nästan

»obegränsad klyvning av jorden, vilken lett till eu för jordbruket synnerligen

menlig ägoblandning. Storskiftet hade till ändamål att sammanföra

de små och spridda ägorna i större skiften, så att därav bildades

besutenketer, d. v. s. ägolotter av den storlek och beskaffenhet att en

åbo kunde hava sin bärgning därå. Sedan åker och äng sålunda blivit

lagda i så 1''å skiften som möjligt, skulle byarna och hemmanen få sig

tillagd nödig skogsmark, jämväl i avgränsade skiften. Vad som återstode

av skogsmarken avvittrades för kronans räkning.

Då tillgången på skogsmark var ganska begränsad, kom avsättande

av mark för kronans räkning endast att äga rum i ett fåtal socknar.

Kronan innehar sålunda för närvarande skogsmark, som avvittrats

i sammanhang med storskiftet, endast inom följande socknar,

nämligen Lima och Transtrand, Sårna och Idre samt Älvdalen även
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

som inom Hamra socken, som undergått storskifte gemensamt ined Oren

socken.

Då det vid storskiftet inom nämnda socknar visade sig, att ett

stort antal myrslogar komino att falla utanför hemmanens ägoskiften

icke allenast å kronomark utan även å andra fastigheters skogsområden

eller mark, avsatt till samfällighet, föranledde detta särskilda bestämmelser

angående slogarnas bibehållande för viss tid under fastigheterna. Det tidigaste

av Kungl. Magt härutinnan meddelade beslut lämnades genom kung!,

brev den 8 april 1870, varigenom beträffande myrslogarna i Lima och

Transtrands socknar förklarades, att jordägare, som innehade myrslogar å

skogsmark, vilken genom skifte tillfälle annan, finge bibehållas i orubbad

besittning därav under tjugu ur efter storskiftets slut, men vore därefter

skyldig att av skogsmarkens ägare taga lösen efter mätismanna

ordom. Liknande bestämmelse angående myrslogarna lämnades sedermera

för Oroa socken jämte Hamra kapellag genom kungl. brev den

19 september 1879, för Älvdalens socken genom kungl. brev den 3

september 1885 samt för Sårna socken och Idre kapellag genom kungl.

brev den 13 november 1891. I fråga om Älvdalens socken medgavs

därjämte, att ägare av myrslog, som funnes å kronopark eller samfälJighetsmark,

finge därifrån, efter anvisning av vederbörande revirförvaltare,

kostnadsfritt erhålla det virke, som åtginge till behövliga hägnader,

hässjor och hölador vid myrslogen.

1 enlighet med de sålunda lämnade medgivandena blevo hemmansägarna

vid storskiftet bibehållna vid besittningsrätten av de utom ägoskiftena

fallande myrslogarna, oavsett om de lågo ä kronomark eller inom

skogsområde, som avsattes till allmänning eller tilldelades enskilda. Arealen

av de ä kronomark belägna myrslogarna utgör enligt de vid storskiftet

upprättade ägobeskrivn regarn a över kronomarkerna följande:

Lima........................................................... 148.2 7 hektar

Transtraud ............................................. 186.9 1 »

Hamra....................................................... 3,131.35 »

Älvdalen.................................................... 3,766.9 5 :»

Sårna och Idre...................... 343.40 »

Vad Sårna och Idre angår torde arealen av mvrslogar å de därstädes

belägna kronomarkerna vara åtskilligt större än vad sålunda angivits

vid storskiftet. Å områden, som redan tidigare avsatts till kronoparker

och som endast delvis intogos i storskiftet, finnes nämligen ett

ej ringa antal myrslogar, vilka vid utstakning©!! av k ron oparkerna fingo

opaginerad Kontrollera mot PDF

av de dåvarande innehavarna bibehållas. Jämväl torde en de! av enskilda

disponerade mvrslogar förefinnas å vissa områden inom Sårna och Idre,

som varken ingått i storskiftet eller blivit avsatta såsom kronopark.

Den rätt, varmed jordägarna innehava myrslogarna, innebär icke

någon äganderätt till själva marken utan endast nyttjanderätt, d. v. s.

ratt att skörda det å ängarna växande gräset. Myrslogarna hava icke

vid storskiftet tagits med vid beräkningen av fastigheternas skattetal,

och de finnas icke redovisade i beskrivningarna över de ägor, som tilldelats

hemmanen. 1 storskifteshandlingarna upptagas de endast i beskrivningarna

över kronomarkerna, varvid deras areal angives, utan att

det likviil utmärkes, til! vilka fastigheter de olika slogarna höra. Något

tvivel om att myrslogarna icke blivit hemmansägarna tillagda med äganderätt,

torde således icke kunna förefinnas.

I detta sammanhang må omnämnas, att å kronomarkerna inom

Sårna och Idre jämväl förekomma slogar av eu annan .art än de förut

nämnda, nämligen s. k. ängsslogar. Härmed avses sådana utmed vattendragen

belägna bättre ängar, vilka vid storskiftet graderats såsom inägojord.

Angsslogarna hava vid skiftet behandlats såsom annan till

fastigheten hörande jord, endast med den avvikelsen att de icke blivit

med räta skifteslinjer avgränsade från kringliggande skogsmark. Några

särskilda för innehavet av ängsslogar gällande bestämmelser äro icke

meddelade, utan den rätt, varmed dessa innehavas, är fullt likställd med

rätten till annan mark, som tillagts fastigheten. Arealen av ängsslogarna

å kronomark inom Sårna och Idre socknar uppgår enligt storskifteshandlingarna

till 4L3,-i hektar.

Sedan numera 20 år förflutit efter det storskiftet avslutades i de

socknar, varom här är fråga, har ägaren av den kring myrslog liggande

skogsmarken befogenhet att lösa till sig den rätt, varmed myrslogens

innehavare besitter densamma. Skogsmarkens ägare är därvid skyldig

att gälda lösen »efter mätismanna ordom». Innebörden av denna bestämmelse

är ej fullt klar. Meningen torde vara, att skiljemän skola

utses, vilka hava att bestämma den lösensumma, som tillkommer myrslogens

innehavare. Någon talan mot dessa »mätismäns» beslut torde

icke få föras, utan detta är slutgiltigt.

Vad de å kronomarkerna belägna myrslogarna angår bär kronan

redau i vissa trakter begagnat sig av sin rätt att inlösa slogarna. Detta

är fallet med mvrslogarna å kronoparkerna i Lima och Transtrands

socknar samt å Hamra kronopark. Vid inlösen av ifrågavarande myrslogar

hava emellertid icke mätismän tillsatts, utan kronan lyckades

med innehavarna träffa frivilliga överenskommelser. Löseskilling erlades

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

endast för sådana slogar, som under de senare åren hävdats, och innehavarna

förklarade i do med dem träffade aftalen, att de avstode från

all dem tillbommande rätt till slog'' å den kronopark, som var i fråga.

Berörda kronoparker torde alltså numera hava blivit helt befriade från den

enskilda förut tillkommande rätten till myrslog. Beslut om inlösen av

myrslogarna meddelades genom kungl. brev den 7 december 1900 angående

Lima kronopark, den 4 april 1902 angående Transtrands kronopark

samt den 4 februari 1910 angående Hamra kronopark. Sammanlagda

lösenbeloppet för myrslogarna utgjorde i fråga om de båda förstnämnda

kronoparkerna respektive 3,387 kronor och 1,406 kronor 25

öre samt beträffande Hamra kronopark 37,869 kronor 99 öre.

Vad angår kronans marker inom Älvdalens samt Särna och Idre

socknar har någon inlösen av de därstädes belägna myrslogarna ännu

icke ägt rum. Fråga om dessa slogars återförvärvande till kronan bär

emellertid blivit väckt. 1 fråga om myrslogarna å kronomarkerna inom

Älvdalens socken har, sedan försök att träffa godvillig uppgörelse med

sloginnehavarna strandat, domänstyrelsen i skrivelse den 28 augusti

1915 till Konungens befallningshavande i Kopparbergs län anhållit, att

åtgärder måtte vidtagas för tillsättande av mätismän för myrslogarnas

värdering i och för deras inlösen, för kronans räkning. 1 anledning

därav har Konungens befallningshavande meddelat förordnande för ordförande

i mätismannanämnden, och hava därjämte mätismän utsetts av

myrslogsinnehavarna. Någon värdering av slogarna har emellertid ännu

icke blivit verkställd, beroende, enligt vad ordföranden i mätismannanämnden

meddelat, därpå att mätismännen ansett en inlösen av slogarna

under nuvarande extraordinära ekonomiska förhållanden ofördelaktig såväl

för kronan som den enskilde. Vad angår myrslogarna inom Kärna och

Idre hava några andra åtgärder för deras förvärvande åt tronan icke

vidtagits än att jägmästaren i Idre revir genom skrivelse i augusti 1917

till domänstyrelsen påkallat sådana åtgärder.

Ehuru innehavarna av myrslogar å kronomarkerna, enligt vad som

framgår av det föregående, äro skyldiga att mot lösen avstå ängarna

till kronan, har det ansetts böra tagas under övervägande, huruvida icke

eu anordning liknande den, som föreslagits för indragning av ströängar

inom lappmarkerna, borde stadgas jämväl i fråga om återförvärvande

av myrslogarna. Enligt gällande bestämmelser är myrslogsinnehavaren

berättigad att erhålla lösenbeloppet för slogarna kontant utan någon

skyldighet att genom odling eller förbättring å sin fastighet bereda sig

ersättning för den avkastning, som genom slogarnas skiljande från fastigheten

frångår honom. Nära till hands ligger att å myrslogarnas in
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

lösen tillämpa samma system som föreslagits för ströängarnas indragning,

nämligen att det av kronan lämnade vederlaget utgår genom bekostande

av odling, som beräknas giva en avkastning motsvarande den som ängarna

lämnat.

Tillräckliga skäl att såsom villkor för utfående av den löseskilling,

som kan bestämmas för myrslogarna, ålägga hemmansägarna

skyldighet att å sina fastigheter verkställa odlingar torde dock knappast

föreligga, ehuru utan tvivel en dylik anordning, i likhet med vad som

framhållits i fråga om lappmarkerna, skulle ur jordbrukets synpunkt

vara till gagn.

Frånsett vissa områden av underordnad betydelse spela emellertid

myrslogarna numera i allmänhet icke samma roll för jordbrukarnas hushållning

som ströängarna inom lappmarkerna. Under de senare åren, då på

grund av de med kristiden sammanhängande förhållandena tillgången

på foder varit ringa, har visserligen myrslogarnas betydelse för jordbruket

tillfälligtvis stegrats. Det torde dock icke vara att befara, att

en inlösen av myrslogarna enligt gällande bestämmelser, särskilt om

den icke företages förrän de eu rådande extraordinära förhållandena

upphört, skulle medföra några vådor för jordbruket i de trakter, varom

här är fråga. Kommittén har i anledning därav icke ansett sig böra

tillstyrka, att det omständliga och för kronan kostsamma förfarande,

som föreslagits för indragning av ströängarna inom lappmarkerna,

jämväl skall tillämpas å inlösen av myrslogarna i Dalarna, utan funnit

nu gällande bestämmelser böra bibehållas.

Vad de å kronomark erna inom Sårna och Idre socknar belägna

ängslogarna angår torde åtgärder i syfte att genom tvångsinlösen förvärva

dessa åt kronan icke böra ifrågasättas redan av den anledning

att de, såsom förut nämnts, innehavas med samma rätt som annan

fastigheterna tillagd mark. Därtill kommer, att dessa områden utgöras

av merendels rikt givande s. k. bäckängar, vilkas avkastning är av stor

betydelse för fastigheterna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Förslaget till lag om ströängars indragande till kronan.

Lagförslaget upptager i en första avdelning under »Allmänna bestämmelser»

reglerna för ströängars indragande enligt grundsatsen om

vederlag i form av odlingsersättning. I en andra avdelning hava sammanförts

de särskilda bestämmelser, som kunna vara erforderliga beträffande

indragningen av ängar, tillhörande fastighet, vara ej idkas

jordbruk, ävensom av hemmanslott, som uteslutande består av en eller

flera ströängar.

Utöver vad som förut anförts angående lagförslagets allmänna

grunder, må i fråga om vissa av de särskilda bestämmelserna i förslaget

anföras följande.

Enligt gängse språkbruk inbegripas, såsom av den föregående

redogörelsen framgår, under uttrycket ströängar ej blott de å kronomark

belägna ängar, som under awittringen bibehöllos under hemmanen och

nybyggena, utan även fastigheternas slåtterängar å de vid awittringen

uppkomna s. k. allmänningar samt sådana ängar, som kommo att ligga

inom andra fastigheters ägoområden.

Vid den allmänna awittringen inom Norrbottens läns lappmark

beslöts, att en fjärdedel av det skogsanslag, som enligt avvittringsförfattningarna

borde tilläggas fastigheterna, skulle avsättas till allmänningar.

Dessa äro samfälld egendom. Varje åbo inom awittringslaget,

vilket inom Norrbottens läns lappmark sammanfaller med socknen, har alltså

efter skatt del i den för socknen avsatta allmänningen. Arealen av

allmänningarna inom Norrbottens läns lappmark uppgår till omkring

221,000 hektar. Därå belägna ströängar äro i avvittringshandlingarna

angivna till eu areal av omkring 9,220 hektar.

Från den ståndpunkt, kommittén intagit i fråga om önskvärdheten

av att för jordbrukets upphjälpande inlåta sig på en omfattande indragning

av ströängar, kan följdriktigheten synas kräva, att jämväl de

å allmänningarna belägna ängar indragas. Den omständigheten att de till

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

en fastighet hörande ängarna händelsevis varit så belägna att de vid

avvittringen kommit att lalla inom skogsområde, som blivit avsatt till

allmänning, borde, kan det synas, icke ställa fastighetens innehavare i

sämre ställning än som beredes den, vilkens ströängar blivit förlagda ä

kronans marker. Inom kommittén har jämväl till en början ifrågasatts

att med ängar å kronomark likställa dem, som ligga inom allmänning^.

Emellertid har kommittén funnit åtskilliga svårigheter vara förbundna

med indragning av dessa senare ängar. Till en början kan ifrågasättas,

huruvida kronan kan anses hava rätt att här ingripa och sätta sig i

besittning av ängarna. Då Kungl. Maj:t vid avvittringen medgav, att

de under hemman och nybyggen tydande utängarna skulle få tillsvidare

bibehållas, hade detta, såsom nämnts, enligt ordalydelsen i hithörande

bestämmelser icke avseende å andra ängar än dem, som lågo på kronomark

eller i vissa fall även annan kronomark, fastän åt medgivandena

gavs den vidsträckta tolkningen, att överhuvud ängar utom fastigheternas

egentliga ägoområden, oberoende av var de voro belägna, blevo bibehållna

under fastigheterna. Det är ej fullt klart, huru de i sammanhang

med förklaringen om ängarnas bibehållande givna stadgandena om ägoutbyten

skola tolkas. Aledan det naturligtvis är kronan, som äger tillbyta

sig ängarna på kronomarkerna, måste det däremot anses i viss

mån tvivelaktigt, huruvida i fråga om ströängar å allmänningar rätten

att påkalla ägoutbyten tillkommer kronan eller allmänningsdelägarna.

Men även under antagande att kronan i detta fall är rätt sakägare, torde

de synpunkter som i det föregående framhållits beträffande ströängar ä

kronans marker näppeligen vara tillämpliga i avseende å ängarna på

''allmänningarna. Någon kolonisation å dessa senare är, åtminstone för

närvarande, icke ifrågasatt, och så länge krouoparkerna erbjuda rikedom

på tillfällen till bosättning, har staten ej någon anledning att ikläda sig

uppoffringar för anskaffande av kolonisationslägenheter på annat håll.

Det är för övrigt svårt att inse, hur ifrågavarande ängar skulle behandlas,

sedan de kommit i kronans hand. De skulle, i den mån de ej upplätes till

lägenheter, för kronan bliva ganska värdelösa. Det enda sätt, varpå kronan

skulle kunna tillgodogöra sig dem, vore, att de som därtill lämpade sig utarrenderades

såsom slåtter, men därvid måste tagas i betraktande det besvär

och den kostnad, förvaltningen av dessa stundom långt ifrån kronoparkerna

belägna ängar skulle åsamka kronan. Lämpligast vore, att ängarna

i en eller annan form överlätes till ägarna av allmäuningen. Då det väl icke

kan ifrågakomma, att detta skulle ske utan någon ersättning till kronan,

kan man, för den händelse att allmänningsdelägarna icke skulle vara

villiga att med penningar inlösa ängarna, möjligen tänka sig ett ägo
Kolonisationskommitlén.

9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

utbyte mellan allmänningen och kronan, varvid dock vederlaget för

ängarna i huvudsak endast kunde utgöras av skogsmark. Troligt är

emellertid, att en sådan anordning skulle möta motstånd från allmänningsdelägarnas

sida. Det har av dessa skäl icke ansetts tillrådligt att

på angiven väg söka någon lösning av frågan.

På nu anförda grunder har kommittén funnit sig icke böra föreslå,

att de av kommittén ifrågasatta åtgärderna för strö ängars skiljande från

hemman och nybyggen skulle komma att omfatta sådana ängar som äro

belägna å allmänningar. Vill man eu gång i framtiden utsträcka ströängsregleringen

till allmänningsskogarna, synes initiativet böra komma

från allmänningsdelägarna, då saken närmast berör dem och kronan

svårligen kan ingripa härutinnan, med mindre ägarna till allmänningarna

ställa sig villiga att medverka till eu lämplig lösning av frågan.

Såsom förut framhållits har eu del ströängar kommit att bliva

liggande inom områden, vilka tillhöra andra fastigheter, ehuru man sökt

att genom ägoutbyte såvitt möjligt undvika eu dylik ägoblandning.

Arealen av dylika inom enskildas ägogränser liggande ströängar är

emellertid ganska obetydlig. Kommittén bär, såsom påpekats, ej ansett det

lämpligt, att indragningen utsträckes att omfatta dylika ängar. Ehuru

eu reglering av dem väl mången gång kan vara ganska önskvärd, särskilt

för ägaren av den fastighet, varinom de äro belägna, torde dock

vara lämpligast att en dylik reglering genomföres allenast i den mån

och på det sätt förhållandena i varje fall påkalla. Bäst synes det vara

om ägoutbyten kunde komma till stånd mellan ströängsinnehavaren

och åbon å den fastighet, varinom ängen är belägen. Mot inlösen av^

dessa ängar för kronans räkning kunna samma skäl framhållas som

i fråga om ängarna på allmänningarna.

Den ståndpunkt, kommittén intagit i fråga om uteslutande från

ströängsregleringen av ängar å allmänning och enskild mark, har kommittén

ansett lämpligen kunna i lagförslaget uttryckas genom en

sådan definition av begreppet ströängar att därunder inbegripas allenast

de å kronomark belägna ängar, som vid avvittringen bibehållits under

fastigheterna. Den avvikelse från hittillsvarande språkbruk, som ligger

i en dylik definition, torde i detta sammanhang ej vara ägnad att väcka

missförstånd.

I denna paragraf göres från reglerna om ströängars indragande

till kronan det betydande undantag att i stort sett ängar ovan odlingsgränsen

i lappmarkerna icke skola inbegripas under ströängsregleringen.

Kommittén erinrar, att i fråga om Västerbottens län de ovan odlings
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

gränsen belägna områdena i allmänhet komma att, oberoende av de bestämmelser

kommittén föreslår, bliva föremål för s. k. tilläggsavvittring,

vilken för övrigt kommer att i några fall omfatta även områden

nedom odlingsgränsen. Genom denna komma inom de trakter denna till - läggsavittring avser så gott som samtliga till hemman och nybyggen

hörande ströängar att indragas till kronan (s. 43 och 44). Vid sådant

förhållande bör uppenbarligen det nu ifrågasatta indragningsförfarandet

icke komma till användning beträffande fastigheter, som skola göras till

föremål för tilläggsavvittring.

Vad åter beträffar Norrbottens län torde av andra skäl ängarna ovan

odlingsgränsen böra undantagas från tillämpning av den nu föreslagna lagstiftningen.

De synpunkter som tidigare framhållits beträffande ströängarnas

betydelse för kolonisationen göra sig icke gällande för trakterna

ovan odlingsgränsen, då enligt gällande bestämmelser inga nya bosättningar

där få äga rum. Vad angår skogsdikningen kan naturligtvis behovet

att för sådant ändamål disponera ströängar framträda lika väl för

trakterna ovan odlingsgränsen i Norrbottens län som för de nedom den

samma belägna. Emellertid lärer man antagligen först i en kanske rätt avlägsen

framtid kunna förvänta, att ett mera intensivt skogsbruk blir

genomfört å de kronans skogar, som äro belägna i dessa glest befolkade

och på kommunikationer fattiga landsdelar. För närvarande förefinnes knappast

något behov av att med hänsyn till skogsvården taga i anspråk

sådana av enskilda disponerade ströängar som ligga ovan odlingsgränsen.

Icke heller torde ur synpunkten av jordbrukets allmänna upphjälpande

anledning föreligga att för nu ifrågavarande trakter genomföra

eu indragning av ströängar. Jordbruket står här på en mera

primitiv ståndpunkt, vilket har sin orsak såväl i det rådande hårda

klimatet som i de svåra kommunikationsförhållandena. Betingelser för

ett genomförande av mera rationella jordbruksmetoder i dessa trakter

torde i stort sett åtminstone för närvarande icke föreligga. Tillgången

på växtliga ängar är däremot relativt god. Jakt och fiske utgöra

mångenstädes cn väsentlig inkomstkälla för nybyggarna. Åven om

förhållandena på sina ställen kunna vara sådana, att ett övergivande

av ströängsbruket skulle ekonomiskt låta sig genomföras, har kommittén

dock icke ansett skäl föreligga att för närvarande tillråda indragning

av ströängar inom ifrågavarande trakter. Kommittén har härvid icke

kunnat lämna utan beaktande den betydliga kostnad, som en dylik indragning

skulle åsamka statsverket. Till belysning härav må nämnas,

att medan arealen av de ströängar som äro belägna å kronomark inom

Norrbottens län enligt avvittringshandlingarna beräknas till 66,311 hektar,

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

en approximativ utredning, som kommittén företagit, utvisar, att av dessa

omkring 16,000 hektar tillhöra hemman, belägna ovan odlingsgränsen.

I enlighet med nu framhållna uppfattning har kommittén i 3 §

föreslagit, att lagen icke skall äga tillämpning ä ströängar, som ligga

ovan odlingsgränsen i Norrbottens läns lappmark. För den händelse

att ett hemman, som ligger nedanför sagda gräns, har ströängar som

ligga ovan odlingsgränsen, innebär bestämmelsen, att dessa icke indragas

till kronan. Det är alltså ängarnas belägenhet som är avgörande, icke

belägenheten av själva fastigheten. Vad åter Västerbottens län beträffar

har lagens tillämplighetsområde måst bestämmas så, att det avgörande

är, huruvida själva fastigheten kan bliva föremål för tilläggsavvittring.

4 g. [ det föregående är anmärkt (s. 42), hurusom den 25 maj 1917

utfärdats lag om förbud mot avsöndring av ströängar inom Västerbottens

eller Norrbottens läns lappmarker. .Dessförinnan hade emellertid i ett

antal fall inträffat, att i form av avsöndring tillkommit fastigheter, bestående

allenast av eu eller flera ströängar. 1 vilken omfattning sådant

ägt rum framgår av följande översikt:

Socken

Avsönd

beståe

Antal

ring, uteslutande

nde av ströäng

Areal

har

ar

Västerbottens län.

Malå ..................................................

6

20

03

Lycksele................................................

16

41

80

Stensele ...............................................

7

31

70

Sorsele ................................................

i

4

40

Åsele ...................................................

2

5

56

Vilhelmina.............................................

5

22

16

Summa

37

125

74

Norrbottens län.

Arvidsjaur.............................................

4

21

88

Arjeploug .............................................

1

11

78

Gällivare................................................

1

13

25

Jukkasjärvi ..........................................

2

18

25 |

Summa

8

05

16 |

De sålunda avsöndrade ströängarna torde helt och hållet böra

undantagas från den ifrågasatta indragningen. Dylika avsöndringar

lära i allmänhet hava tillkommit av det skäl att en jordbrukare velat

tillgodogöra sig för honom välbelägen men annan fastighet tillhörig

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

jord. I flera fall hava skogstorpare eller innehavare av odlingslägenheter

velat på detta sätt utöka sina knappt tillmätta områden. Att ett

sä att säga legitimt behov legat bakom dessa fastighetsbildningar framgår

bland annat därav, att varje avsöndring i allmänhet avser allenast

en enda eller några få i närheten av varandra liggande ängar.

I ett eller annat fall har det inträffat, att ströäng blivit föremål

för odling. Sådan äng bör få av innehavaren bibehållas. Indragningen

avser huvudsakligen att bereda fastighet sinnehavarna möjlighet till uppodling

samt att genom ängarnas förvärvande åt kronan möjliggöra deras

upplåtande för odling. År en ströäng av innehavaren redan försatt i

odlat skick, har den kommit till den ''användning som är den mest

önskvärda. I förevarande paragraf föreslås därför, att ströängsindragning

icke skall avse äng eller del därav, därå odling kommit till stånd

innan förrättning enligt de ifrågasatta lagbestämmelserna företages å

fastigheten. Den föreslagna avfattniugen torde giva vid handen, att ett

verkligt odlingsarbete utgör förutsättning för ströängs bibehållande.

En nödtorftig torrläggning och områdets upplöjande är alltså icke tillfyllest.

Enligt andra stycket av förevarande paragraf skulle från indragningen

undantagas en stor grupp av ängar, nämligen de som, ehuru ej odlade,

i befintligt skick kunna med fördel från fastigheten brukas till årlig

slåtter. Ströängarna äro, såsom förut framhållits, av ganska olikartad

natur. Medan det stora flertalet består av myrar, beväxta med ett

magert och litet givande starrgräs, som i allmänhet med fördel kan

skördas endast vart annat eller vart tredje år, finnas åtskilliga ängar,

vilka årligen kunna lämna en avkastning, jämförlig med den som

erhålles från odlad vall. Dessa ängar äro merendels hänförliga till

s. k. röjnings] and och bäckängar, utgörande strandremsan utmed

rinnande vatten. Genom årlig översvämning tillföres dessa ströängar

växtnäring, som alstrar eu ofta mycket rik vegetation. Ångar av förevarande

art spela en avsevärd roll för jordbruket genom den rika avkastning

de skänka. En indragning av dem skulle därjämte åsamka

kronan betydliga utgifter, vilka vore desto mindre påkallade, som

sådana ängar i allmänhet icke lämpligen kunde användas till att såsom

odlingsmark upplåtas åt kolonister. Eu förutsättning för att dylika

bättre ängar skola bibehållas under en fastighet synes dock böra vara,

att de icke ligga allt för långt bort från gården utan hava det läge att

do med fördel kunna brukas under fastigheten.

%

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

6 §. Med de allmänna bestämmelserna i 5 § om vissa ängars undan
tagande

från indragning är det icke alltid förenligt att åstadkomma

redig ägoanordning. Ångar av beskaffenhet att böra under fastighet

bibehållas ligga stundom i omedelbart sammanhang med andra ströängar.

Det är exempelvis icke ovanligt, att bland bäckängar finnas

insprängda mindre enklaver av vanlig kärräng, vilka, när den kringliggande

marken stannar i fastighetens ägo, icke lämpligen böra indragas

till kronan. Ån oftare förekommer det, att inom kärrängskomplex

inneslutas ängsområden, användbara för årlig slåtter. Åro

dessa områden av den betydelse, att de böra undantagas från indragning,

vore den naturliga ägogränsen med dess bukter och krökningar

föga ägnad att för framtiden användas till råskillnad mellan kronan och

den enskilde. Hava sådana enklaver av bättre ängsmark ett obetydligt,

omfång, torde det understundom vara den bästa lösningen att de med

den omslutande kärrängen indragas till kronan, så att ingen onödig

ägosplittring uppstår. Det anförda äger ock tillämplighet i fäll, där

ängar av deri ena eller andra beskaffenheten, utan att den ena helt

omsluter den andra, åtskiljas av eu oregelbunden och svårbestämbar

naturlig gräns. 1 sådana fall torde det visa sig mest ändamålsenligt

att uppdraga rätliniga rågångar mellan de ängar, som skola bibehållas

under fastigheterna, och vad som indrages, utan hinder av att ängarna

därvid ej bliva åtskilda fullständigt efter de grunder, ströängsindragningen

i allmänhet skall följa. Åven om ängar, varom här är fråga,

icke ligga i direkt sammanhang, torde det stundom visa sig önskvärt,

att undantag får göras från huvudreglerna i 5 §. Så kan vara förhållandet,

dä ängarna ligga nära intill varandra i samma kärrtrakt,

bäckdal o. s. v., varigenom de naturligt höra samman. För att ernå

redig ägoanordning och minska möjligheten av framtida gränstvister

kan det då vara nödvändigt att få antingen utvidga eller ock inskränka

indragningen. Något väsentligt avsteg från huvudregeln bör dock ej

vara medgivet och behöver icke heller ske, om möjlighet beredes att

genom uppdragna rålinjer avgränsa det huvudsakliga av vad som icke

bör ingå i indragning tillsammans med den kärräng, som ur arronderingssynpunkt

bör förenas därmed. Ett undantagsförfarande är ock påkallat,

där eljest i närheten av sämre ängar, som skola indragas, finnas

bättre ängar av obetydligare omfång, genom vilkas medtagande i indragningen

trakten blir fullständigt rensad från enskilt ängsinnehav.

Det säger sig självt, att vid indragningen förhållandena böra i viss mån

bedömas traktvis och att kraven på lämplig ägoanordning icke böra

inskränkas att avse var ägofigur för sig.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

De i 6 § införda bestämmelserna avse att möjliggöra de avvikelser

från allmänna regler, som, på sätt nu framhållits, kunna vara påkallade,

och äro, för att en någorlunda smidig tillämpning av desamma

icke skall vara utesluten, avfattade så, att i sammanhang med indragningen

eu prövning skall ske angående de undantag, som kunna erfordras

för vinnande av lämplig ägoanordning.

Förevarande paragraf innehåller den huvudprincip som kommittén i §.

anser bör ligga till grund för indragningen, nämligen att vederlaget för

ströängarna skall utgå medelst bekostande av odling å den fastighet

vartill ängarna höra och att odlingen skall vara sådan att därigenom

beredes höavkastning till samma myckenhet, som beräknas kunna skördas

a ängarna. Denna princip synes kommittén innebära en för bägge

parterna väl avpassad lösning.av ersättningsfrågan. Man undviker därigenom

eu penningevärdering, som i förevarande fall skulle ställa sig

synnerligen osäker. I stället har man endast att företaga uppskattningav

den årliga höavkastningen från ängar, som skola avstås, en uppskattning,

som erbjuder jämförelsevis ringa svårigheter och lätt kan

kontrolleras av ströängsinnehavaren, vilken i allmänhet torde väl känna,

huru mycket hö varje äng avkastar. Ått eu dylik beräkningsgrund ur

eu annan synpunkt innebär fördelar för ströängsinnehavaren, ligger i

öppen dag. Den hökvantitet, han sättes i tillfälle att tillgodogöra sig,

är densamma som ströängarna lämnat, men den står till disposition

vid gårdens närhet eller i allt fall å mark, som är mera välbelägen än

ängarna, varigenom de förut oproportionerligt stora bärgnings- och hemforslingskostnaderna

nedbringas till ett minimum.

Fn invändning, som skulle kunna tänkas, är, att med tillämpning

av den föreslagna principen vederlagets storlek för huvudsakligen likvärdiga

ängar mången gång kan bliva ganska olika, ity att kostnaderna

för iordningställande av ett område, vars höavkastning motsvarar ängarnas,

uppenbarligen kunna växla betydligt på grund av beskaffenheten

av den mark som skall odlas. En fastmarksodling kräver exempelvis i

allmänhet betydligt mera arbete och ställer sig avsevärt dyrare än myrodling.

tiar således till odlingsområde för en fastighet måst i brist på

annan lämpligare mark utses stenbunden fastmark, under det att å

närliggande fastighet, från vilken ängar likaledes skola indragas, odlingsområdet

kunnat förläggas till lättodlad myrmark, blir den ersättning

som kronan har att gälda i förra fallet större än i det senare, och det

ligger då nära till hands, att den förra fastighetens ägare anser sig i

jämförelse med grannen bekomma alltför ringa ersättning. Befogen
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

beten av ett dylikt betraktelsesätt undanröjes emellertid i väsentlig grad

därigenom att enligt en senare bestämmelse i förslaget (19 §) ströängsinnehavaren

äger att inom vissa gränser själv bestämma, vilken mark

skall uttagas till odlingsområde. Han kan alltså förebygga, att odlingsområdet

utlägges å mark, där kostnaderna för odlingen skulle ställa

sig särskilt låga och där han kanske avsett att själv verkställa uppodling.

För ett visst fall synes emellertid den i förslaget antagna huvudprincipen

om vederlagets bestämmande på grundval av höavkastningen

leda till obillighet. Såsom i det föregående omnämnts (s. 37), förekomma

fall, där de gränser som vid laga skifte blivit uppdragna kring

ströängarna omfatta områden, som äro av skogsmarks natur och alltså

i naturligt skick icke frambringa någon höavkastning. För dylika fall

synes annan utväg ej stå till buds än att, på sätt förevarande paragraf

innehåller, låta sådan avrösningsjord värderas i penningar och

bestämma odlingen så, att kostnaderna därför motsvara värderingsbeloppet,

varvid emellertid, till förekommande av ojämnhet i värderingen

och kronans oskäliga betungande, synes lämpligt att, såsom 17 § innehåller,

ett maximum — i förslaget satt till 15 kronor för hektar —

stadgas för ersättningsbeloppet.

1 åtskilliga fall har vid laga skifte en del av ströäng befunnits

utgöra impediment. Dylikt område, som naturligtvis icke kommer i

betraktande vid uppskattningen av ängens höavkastning, bör i sammanhang

med dea gräsbärande delen av ängen tillfalla kronan utan särskilt

vederlag. Till förebyggande av varje tvivelsmål har en uttrycklig bestämmelse

härom intagits i lagen.

För avgörande av alla de spörsmål, som sammanhänga med indragningen,

torde krävas ej blott lantmäteriteknisk kompetens utan även

agronomisk erfarenhet och insikt av såväl teoretisk som praktisk art.

Det har därför ansetts lämpligt föreslå tillsättande av särskilda nämnder

med eu sammansättning, som är ägnad att tillgodose dessa krav. Eu

sådan nämnd, i förslaget kallad ströängsnämnd, skall bestå av en lantmätare,

en jordbrukskonsulent eller annan person med jämförlig utbildning

samt eu person, som, utan att behöva äga dylik utbildning, besitter

praktisk insikt i jordbruk. Lantmätaren, vilken bär att utöva

den egentliga ledningen av förrättningarna, torde böra förordnas av

Konungen. Övriga ledamöter skola utses av länsstyrelsen. Ifrågasättas

kan, huruvida icke, i likhet med vad som gäller om den nämnd som

har att utföra förrättningar enligt författningen om tilläggsavvittringen,

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

den ledamot som inom ströängsnämnden representerar den praktiska

insikten i jordbruk borde utses genom val av ströänginnehavarna själva

eller någon korporation, som kunde anses företräda deras intressen. Med

hänsyn till vikten av att denne ledamot får en gentemot ströängsinnehavarna

fullt opartisk och självständig ställning och är i besittning av

verklig sakkunskap, hår kommittén emellertid ansett lämpligt, att häri

utses av offentlig myndighet.

För ströängsindragningens genomförande inom en någorlunda snar 9 §•

framtid torde det vara nödvändigt, att flera ströängsnämnder samtidigt

äro i verksamhet. Såsom framgår av den kostnadsberäkning, kommittén

uppgjort (s. 96—99), har kommittén trott sig kunna beräkna, att

med ett antal av fyra ströängsnämnder ströängsregleringen skulle i sin

helhet kunna genomföras under en tid av åtta år. Att på förhand bestämma

nämndernas antal och verksamhetsområden låter sig emellertid icke göra,

utan torde det böra tillkomma Konungen att med hänsyn tagen till storleken

av de anslagsbelopp som stå till förfogande och andra föreliggande

omständigheter för varje år bestämma antalet av de ströängsnämnder

som skola tillsättas och varje nämnds verksamhetsområde.

Beträffande protokollsföringen • vid ströiingsnämndens samman- 10—18 §§.

träden, röstberäkning i händelse av skiljaktighet i nämnden samt jäv

mot ledamot har kommittén ansett sig böra föreslå bestämmelser, som

i huvudsak överensstämma med dem, lagen om dikning och annan avledning

av vatten innehåller i avseende å där om förmäld syneförrättning.

Då indragningen av de till eu fastighet hörande ströängarna i 13 §.

allmänhet saknar betydelse för andra fastigheter, bör såsom huvudregel

gälla, att för behandling av indragningsfrågan särskild förrättning hålles

ä varje fastighet. Såsom särskild fastighet skall uppenbarligen anses

varje ägolott, som tillkommit genom avvittring, laga skifte, hemmansklyvning,

ägostyckning eller jordavsöndring. Även ägolott, som tillkommit

genom sämjedelning, torde emellertid i förevarande avseende böra

betraktas såsom särskild fastighet. Eu genom sämjedelning uppkommen

ägolott är visserligen icke i allo likställd med lott, utbruten genom laga de!- ningsförrättning. Sämjedelningen kan nämligen, i motsats till den så

kallade laga delningen, rubbas genom skifte på yrkande av någon av

delägarna eller genom samtliga delägarnas överenskommelse om ny

sämjedelning. Att, såsom nu föreslås, ägaren av en sämjedelad ägolott

vid ströängsregleringen behandlas såsom innehavare av de till lotten

Kolo nisationskomn it’ t:n.

10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

14 §.

hörande ströängarna, innebär i själva verket, att i fråga om ängarna

den verkställda sämjedelningen blir definitiv: innehavaren uppbär den

för ängarna bestämda ersättningen utan hänsyn därtill att ett framtida

skifte, som omfattade även ängarna, skulle kunna tänkas giva till resultat,

att ängarna kom me att tillfalla annan delägare i skifteslaget. I betraktande

av rådande uppfattning av sämjedelnings verkan torde dock

eu dylik ståndpunkt låta sig väl försvaras. Det må härvid endast erinras,

hurusom innehav enligt sämjedelning vid laga skifte grundlägger rätt

till ersättning för odling, hävd och ståndskog.

Huvudregeln om särskild förrättning för varje fastighet måste

emellertid vara underkastad vissa undantag. Fall förekomma, då ströängar

samfällt tillhöra två eller flera ägolotter, och under sådana förhållanden

måste naturligtvis gemensam förrättning hållas för dessa lotter.

Detsamma gäller i vissa andra fall, exempelvis då fråga uppstår om utförande

om gemensamt torrläggningsarbete (28 §) eller då till odlingsområde

för en fastighet ifrågakommer eu ströäng, som indrages från

annan fastighet (18 §).

1 avseende å planläggning av ströängsnämndernas arbete i det

hela har kommittén tänkt sig, att detaljerade bestämmelser ej borde

inflyta i själva lagen utan av Konungen utfärdas på grundvalen av det

bemyndigande härtill, som enligt lagförslaget (55 §) skulle lämnas.

Kommittén, som uppgjort förslag till en kungörelse, innefattande sådana

bestämmelser, har härvid utgått från att ströängsnämnds verksamhet

varje år bör taga sin början så snart årstiden tillåter samt, efter en av

lantmätaren uppgjord plan, pågå i oavbruten följd till dess anbefallda

förrättningar utförts eller årstiden hindrar vidare utarbeten för året. Vid

planens uppgörande är det naturligtvis icke möjligt att för varje fastighet

noggrant fixera den dag, då förrättning där skall hållas, ity att

nämndens arbeten å fastigheter, som tidigare skola besökas, kunna taga

längre eller kortare tid i anspråk än som beräknats. I de kungörelser

och kallelser om förrättnings hållande å varje fastighet, som det åligger

lantmätaren att utfärda, kan alltså endast ungefärliga tiden för värjo

förrättning angivas.

Kungörande av förrättning skall enligt förslaget verkställas medelst

uppläsning av kungörelse från predikstolen och avlåtande av särskild

kallelse till fastighetens ägare. Det kunde ifrågasättas, huruvida icke,

då fastigheten brukas av nyttjanderättshavare, jämväl denne skulle kallas

till förrättningen och vara berättigad att därvid föra talan. Kommittén

är emellertid icke av sådan uppfattning. Ehuru en arrendator rätt

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

uppenbarligen kan i hög grad beröras av ströängsindragningen, kan

han dock icke anses stil i något direkt rättsförhållande till kronan.

Det intresse, han har av fastighetens bibehållande i ett skick, motsvarande

det, vari den av honom övertagits, bör tillgodoses på annat sätt.

Kommittén har i detta avseende föreslagit en bestämmelse, enligt vilken

arrendator!! under vissa villkor berättigas att själv fullgöra det odlingsarbete,

som i samband med ströängsindragningen ifrågakommer (44 §).

Ej heller innehåller förslaget någon bestämmelse om kronoombuds

närvaro vid ifrågavarande förrättningar. Möjligen kunde i de fall, då

kronomark tages i anspråk såsom odlingsområde (18 §) eller såsom

s. k. reservmark (23 §). närvaron av ett ombud för kronan anses påkallad.

Ifrågasättas kan jämväl, huruvida, när en fastighet utgör nybygge

och äganderätten alltså ännu tillkommer kronan, särskilt kronoombud

borde vara tillstädes. Nyttan av kronoombuds förordnande torde

emellertid icke kunna anses motsvara den kostnad för statsverket, som

därav skulle uppkomma. För behörigt tillvaratagande av kronans intressen

torde vara tillfyllest, att, såsom förslaget innebär (33 §), det

tillförbindes vederbörande revir förvaltare att efter förrättningens avslutande

granska förrättningshandlingarna i vad kronans rätt angår.

Uppmärksammas må för övrigt, att då revirförvaltaren enligt den för

honom gällande instruktionen har rätt att närvara vid varje förrättning,

som berör de under honom lydande kronoparkerna, denne, om han så

finner nödigt, äger komma tillstädes vid nämndens sammanträden och

därstädes utföra kronans talan.

V id avfattande av regler rörande värdering av ängarnas höavkastning,

vilken enligt förslaget skall läggas till grund för bestämmande

av vederlaget för ängarna, ligger det nära till hands att, såsom skett i

författningen om tilläggsavvittring i Västerbottens läns fjälltrakter, utan

vidare följa den uppskattning, som blivit gjord vid avvittringen. Emellertid

har i nu förevarande fall detta icke ansetts möjligt. Vid tilläggsavvittringen

har en omvärdering av ängarna kunnat undvikas, enär avvittringsuppskattningen

var utförd helt nyligen och längdernas uppgifter vid

gjorda undersökningar visat sig i det hela tillförlitliga. I de trakter,

varom nu är fråga, har däremot i allmänhet en längre tid förflutit, sedan

uppskattningen ägde rum. Att lägga denna uppskattning till grund för

bestämmande av vederlag för ströängar torde under sådana förhållanden

icke vara tillrådligt. Genom arbete, som nedlagts å ängarna, kan deras

avkastning under tiden hava i avsevärd grad förbättrats, medan å andra

sidan, om innehavarna försummat skörda ängarna, dessa blivit överväxta

15 s
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

med mossor, buskar och ris, så att de numera knappast lämna någon

grässkörd. Härtill kommer, att uppskattningen vid dessa äldre avvittriugar

icke alltid blivit gjord med den noggrannhet, som varit önskvärd.

Man lär på åtskilliga håll hava för nedbringande av skattetalen eftersträvat

att få avkastningen uppskattad så lågt som möjligt.

Kommittén har alltså ansett nödvändigt att låta ängarna göras

till föremål för en ny uppskattning, företagen av ströängsnämnden,

varvid dock, såsom vid 16 § skall närmare framhållas, avvittringsuppskattningen

kan i allmänhet tjäna till ledning.

Principen för ströängarnas uppskattning anser kommittén böra

vara, att man beräknar myckenheten av den höavkastning, ängarna

i befintligt skick i medeltal årligen kunna lämna. Skulle man med

tillämpning av skiftesstadgans principer för ägogradering låta ängsmarken

värderas efter dess lämplighet för odling med bortseende från

det tillfälliga skick vari den befinner sig, skulle sådant uppenbarligen

vara för kronan synnerligen ofördelaktigt och bereda ströängsinnehavaren

oskälig fördel. Ängarna hava tillagts fastigheten i syfte att den naturliga

höavkastningen skulle komma den tillgodo, och vid avvittringsuppskattningen

hava ängarna värderats efter den avkastning, de i naturligt

skick lämna, en uppskattning, som ock legat till grund för den i

sammanhang med avvittringen verkställda skattläggningen. Ströängsinnehavaren

torde alltså icke kunna rimligen göra anspråk på annat än

att ängarna uppskattas efter det skick vari de befinna sig. Hans skäliga

anspråk synas tillgodosedda därigenom att han, såsom enligt förslaget

blir fallet, får tillgodoräkna sig den ökade möjlighet till avkastning, som

före uppskattningen vunnits genom odlings- eller röjningsarbete eller

översilningsanordningar.

För vissa fall torde det dock av hänsyn till ströängsinnehavarnas

intresse vara nödigt att göra undantag frän nämnda princip. I fråga<

om s. k. röjningsland — sådana i allmänhet invid bäckar eller sjöar belägna

områden som i befintligt skick ej lämna någon avkastning men beräknas

kunna efter borttagande av ris och vide bliva användbara till slåtter —- kunde man tydligen vid avvittringsvärderingen icke beräkna avkastningen

efter det skick, vari de då befunno sig, utan man utgick ifrån

att röjningsarbete kunde påräknas bliva utfört å dessa ängar, och i

taxeringslängden upptogs den beräknade avkastningen till den myckenhet,

området beräknades kunna lämna efter röjningen. Att i fall, då

arbetet emellertid vid ströängsvärderiugen befinnes ej hava kommit till

stånd, tillämpa eu dylik grundsats och således bortse från den högst

betydande kostnad, som röjningen medför, skulle givetvis bereda strö
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

ängsinneliavaren en oberättigad fördel. Å andra sidan vore det mindre

billigt att i alla dylika fall göra gällande, att ängen, såsom ej lämnande

någon avkastning, borde indragas till kronan utan någon som helst

ersättning. Kommittén har trott en lämplig medelväg ligga i dess förslag

att avkastningen skall beräknas till en mindre bråkdel — i förslaget

satt till eu femtedel — av vad ängen efter iordningställandet kan anses

komma att lämna.

Ett förhållande, väsentligen likartat med det nu beskrivna, äger

rum i fråga om s. k. översilnings- och utprävningslägenheter, d. v. s.

områden, som, ehuru i befintligt skick obrukbara till slåtter, ATid avvittringen

ansetts med fördel kunna genom översilning eller vattenavtappniug

göras brukbara till slåtterlägenheter. I fråga om dessa skola enligt

förslaget gälla samma regler som beträffande röjningsland.

Såsom redan blivit nämnt, avser förslaget, att den vid avvittringen 16 §•

verkställda uppskattningen, utan att vara bindande för ströängsnämnden,

dock skall i väsentlig grad tjäna till ledning för nämnden vid dess

uppskattning av ängar. Det är tydligen angeläget att såvitt möjligt

söka undgå den oproportionerliga kostnad och tidsförlust, som det skulle

medföra, om ängarna i allmänhet gjordes till föremål för ny besiktning,

och en sådan torde i själva verket ingalunda vara av nöden för ernående

av en i det hela rättvis värdering. Avvittringsuppskattningen

bör vid ströängsvärdering kunna tjäna till måttstock i den mening att,

där ej särskilda omständigheter förekomma, ströängarna å en viss

trakt — låt vara att de skulle befinnas i allmänhet vara för högt

eller för lågt uppskattade — dock kunna förutsättas vara taxerade efter

en och samma princip, så att besiktning av några bland traktens

ängar är i stort sett tillfyllest för beräknande av även de övrigas avkastning.

Biand särskilda omständigheter, som vid sidan av avvittringsuppskattningen

böra komma i betraktande vid värderingen, framhållas

i förslaget innehållet i skifteshandlingar och kreatursantalet vid gården.

Åven hemmansägarens eller nybyggarens egna uppgifter angående

ängarnas beskaffenhet och den skörd de bruka lämna lära i många fall

kunna läggas till grund för uppskattningen, om de befinnas trovärdiga

och icke motsäsras av andra omständigheter. Emellertid måste det stå

nämnden öppet att verkställa besiktning å ängarna så ofta den finner

sig icke kunna på annat sätt komma till en riktig värdesättning. Kommittén

håller dock före, att en dylik besiktning endast i undantagsfall

behöver äga rum.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

17 §. 1 fråga om denna § hänvisas till vad som anförts i motiveringen

till 7 §.

18 §. 1. flertalet fall torde inom fastighetens ägoskiften förefinnas mark,

som lämpar sig för odling och i odlat skick kan lämna en höavkastning,

motsvarande den som erhålles från fastighetens ströängar. Där detta ej

låter sig göra, kan mången gång en eller annan av ströängarna erbjuda

tillgång på dylik odlingsmark. Tänkbart är även, att den odling, som

bör ifrågakomma, lämpligen kan förläggas till ströäng, som indrages

från annan fastighet. Enligt förevarande § tillkommer det ströängsnämnden

att bedöma, vilken av dessa utvägar bör anlitas, men nämnden

är härvid bunden av de närmare föreskrifter, 19 och 20 §§ innehålla,

och i den senare av dessa paragrafer uttalas bestämt, att mark utom

fastighetens egentliga ägoområde endast undantagsvis bör ifrågakomma.

19 Såsom vid 7 § blivit anfört, bör det tillkomma ströängsinnehavaren

att i allmänhet själv bestämma, vilken mark skall uttagas till

odlingsområde, samt därigenom förebygga, att området utlägges å mark,

där odlingskostnaden skulle ställa sig särskilt låg och där han kanske

avsett att på egen bekostnad verkställa odling. Till förekommande av

kronans oskäliga betungande svnes det emellertid nödvändigt att begränsa

denna ströängsinnehavarens rättighet genom fastställande av ett

maximum för den odlingskostnad, som genom rättighetens utövande

kan tillskyndas kronan. Enligt vad kommittéförslaget i annat sammanhang

innehåller skulle det uppdragas åt Konungen att tid efter annan

fastställa ett högsta belopp för den odlings- och gödslingskostnad, kronan

i något fall har att gälda. Kommittén har ansett sig böra föreslå att

rätten att utvälja odlingsområde skall stå ströängsinnehavaren öppen i

den mån kostnaderna för odling och gödsling av det anvisade området

understiger två tredjedelar av det sålunda uppkomna maximibeloppet.

Skulle likväl i något fall lättodlad mark över huvud saknas och kronans

utgifter i följd därav i alla händelser uppgå till högre belopp, bör hinder

ej möta att efterkomma ströängsinnehavarens anvisning, så framt den

icke leder till någon mera väsentlig ökning i den kostnad, som är oundgänglig,

eller ock denne förbinder sig att själv svara för de ökade kostnader,

som bliva en följd av att odlingsområdet förlägges å den anvisade

platsen.

Ströängsinnehavarens rätt att anvisa odlingsområde kan icke rimligen

sträckas därhän, att han skulle kunna utpeka ströäng, som tillhör

fastigheten eller indrages från annan fastighet. Sådant skulle tydligen

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

kunna föranleda missbruk och i väsentlig grad omintetgöra fördelarna

av ströängsregleringen. I förslaget bär alltså ifrågavarande rättighet

begränsats så att den avser allenast mark inom fastighetens egentliga

ägoområde.

För den händelse ströängsinnehavaren ej begagnar sig av rättigheten

att utse odlingsområde eller med hänsyn till bestämmelserna i

19 § hans anvisning ej kan efterkommas, innehåller nu förevarande §

vissa bestämmelser till ledning för ströängsnämnden vid fullgörande av

dess åliggande att i sådant fall utse odlingsområde. Dessa bestämmelser

överensstämma i huvudsak med dem, som enligt 1916 års kungörelse

gälla i avseende å tilläggsavvittringen. 1 främsta rummet märkes, att

odlingsområdet ej i något fall må förläggas så, att avståndet från boplatsen,

efter framkomlig väg räknat, överstiger fem kilometer. Ett

större avstånd mellan odlingsområdet och boplatsen har ur ströängsinnehavarens

synpunkt ansetts icke böra ifrågakomma, då kostnaderna

för brukning och transport eljest skulle ställa sig oskäligt höga.

Mark utanför fastighetens egentliga ägoområde må, på sätt redan vid 18 §

blivit anmärkt, endast i andra hand ifrågakomma till odlingsområde.

Ett visst maximum för odlingskostnaden, per hektar räknat, har ansetts

böra stadgas. Med den osäkerhet, som för närvarande är rådande i

fråga om såväl arbetspriser som priser på materialier och gödningsämnen

m. in., möta emellertid vissa svårigheter att fastslå ett dylikt

maximibelopp. Kommittén bär med hänsyn till det växlande penuingevärdet

trott en bestämmelse i detta ämne ej böra erhålla lags natur

utan att det bör ankomma på Konungen att tid efter annan fastställa

ett maximibelopp för den odlings- och gödslingskostnad, som det åligger

kronan att gälda. Ett dylikt fastställande av ett visst maximibelopp

torde lämpligen kunna inflyta i den instruktion för ströängsnämnder,

vartill kommittén uppgjort ett utkast.

Vid sidan av de specialbestämmelser, förslaget innehåller i fråga

om grunderna för odlingsområdets utväljande av ströängsnämnden, uttalas

såsom allmän regel, att nämnden skall tillse, vilket av ifrågakommande

områden är för fastigheten lämpligast. Den omständigheten, att

av två eller flera områden, som kunna ifrågakomma, det som skulle

vara för fastigheten lämpligast drager högre odlingskostnad, får enligt

förslaget icke komma i betraktande, med mindre kostnaden både i och

för sig är betydande och väsentligt överstiger den kostnad, som skulle

vara förenad med något annat områdes uppodlande.

so §.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

>t s.. Bestämmandet av odlingsområde förutsätter eu. beräkning av deri

höavkastning, som kan komma att erhållas från sådant område. Beträffande

tilläggsavvittringen har denna beräkning kommit till stånd

sålunda att man i själva författningen en gång för alla fastställt ett

visst belopp, nämligen 1,500 kilogram för varje hektar. Härvid utgick

man tydligen ifrån att inom det begränsade område, som tilläggsavvittringen

omfattar, betingelserna för avkastning av odlad jord icke alltför

mycket växlade, varjämte man med hänsyn till härvarande befolknings

i allmänhet mycket svaga ekonomiska ställning ansåg sig böra över hela

linjen tillämpa en beräkning, som i allmänhet måste betraktas såsom

synnerligen gynnsam för jordägarna. Kommittén har icke ansett lämpligt

att för cle trakter det nu gäller ifrågasätta en dylik fix beräkning utan

menat det böra inom vissa gränser överlämnas åt ströängsnämuden att

bedöma, huru stor avkastning bör påräknas. Vid fastställande av

nämnda gränser har kommittén trott sig kunna utgå från att avkastningen

under alla förhållanden kommer att överstiga den i kungörelsen

om tilläggsavvittring antagna myckenheten. Enligt förevarande paragraf

skall ströängsnämnden beräkna odlingsområdets avkastning till

lägst 1,700 och högst 3,000 kilogram för hektar. Denna beräkningsgrund

torde väl tillgodose ströängsinnehavarnas rätt. Även då

avkastningen sättes till nämnda maximum, torde man såtillvida hålla

sig inom rimlighetens gräns, som en väl skött odling i dessa trakter

säkerligen kan giva en höskörd, avsevärt överstigande 3,000 kilogram

per hektar. Emellertid torde det icke vara tillrådligt att höja den beräkning,

förslaget innehåller. Den rikliga tillförsel av gödningsämnen

och den skötsel, som i övrigt ingår i ett rationellt jordbruk, lärer nämligen

icke så allmänt kunna påräknas, att med en så högt beräknad

avkastning som nyss är nämnd resultatet av ströängsregleringen i verkligheten

bleve för ströängsinnehavarna fördelaktigt.

23 §. En invändning, som vid behandlingen av frågan om tilläggs
avvittringen

gjordes gällande mot då framställda förslag, var att iudragningen

av ströängarna mången gång kunde leda till ett väsentligt

beskärande av fastigheternas utvecklingsmöjligheter. Om eu fastighet

inom sitt område ej ägde annan för odling lämpad mark än den som

behövde tagas i anspråk såsom odlingsområde för beredande av höavkastning

motsvarande den från ängarna erhållna, hade, framhölls det,

åbon så tillvida genom ströäugsindragningen kommit i försämrat läge,

som han saknade utväg att genom ytterligare odling utveckla sitt jordbruk.

Det borde tillses, att åbon även efter ströängsregleringen komme

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

att hava i behåll så mycken obegagnad odlingsmark, att fastighetens

utvecklingsmöjligheter alltjämt kunde anses skäligen tillgodosedda. Dessa

anmärkningar tillvunne sig avseende, och i kungörelsen om tilläggsavvittring

infördes bestämmelser om att det skulle tillses, huruvida

fastighet efter avträdande av ströängar samt uppodlande av ifrågasatt

odlingsområde skulle hava i behåll till odling tjänlig mark, som uppgänga

till minst eu och eu halv gång så stor areal som odlingsområdet;

skulle så ej bliva fallet, borde åt fastigheten bibehållas så stor del av

ströängarna som erfordrades för att fylla bristen eller ock till fastigheten

läggas närbelägen kronomark till motsvarande areal.

Do synpunkter, som föranledde nämnda bestämmelser, torde äga

giltighet även i avseende å den nu ifrågasatta ströängsregleringen, och

kommittén har i förevarande paragraf intagit föreskrifter i huvudsak

överensstämmande med dem, som gälla för tilläggsavvittringen.

Det i denna paragraf upptagna stadgande äger motsvarighet i 24

kungörelsen om tilläggsavvittring. Ur statens såväl som ur fastighetsägarnes

synpunkt är det tydligen önskvärt, att de odlingsområden, som

måste förläggas å kronomark, erhålla så vitt möjligt regelbundna gränser.

För vinnande av detta önskemål synes staten böra utan anspråk

på ersättning avstå de obetydliga områden av kronomark med därå

växande skog, som äro av nöden för arronderingens genomförande.

Såsom antytts i motiven till 13 §, förekommer stundom, att strö- 25

ängar äro gemensamma för två eller flera fastigheter, vilkas ägor i

övrigt blivit åtskilda. A id laga skifte eller hemmansklyvning har man

ej sällan, låt vara i mindre god överensstämmelse med gällande föreskrifter,

låtit ströängarna eller vissa av dem undantagas från delningen

och avsättas såsom gemensamma för hela skifteslaget, och vid sämjedelning

förekommer även, att ströängar bibehållas såsom samfällda. I

fall av denna art möter ströängsregleringen vissa svårigheter. Ströängsnämnden

äger naturligtvis ej befogenhet att företaga någon uppdelning

av ängarna. Det står nämnden fritt att söka förmå delägarna

att före förrättningen sämjedela dessa, och en dylik hänvändelse torde

ofta komma att leda till resultat, men i motsatt fall lärer annan utväg

ej stå till buds än att utlägga ett gemensamt odlingsområde för de

fastigheter, till vilka ängarna höra, samt överlämna åt delägarna att

genom områdets utarrenderande eller på annat sätt sörja för dess disponerande

till största gemensamma nytta.

De skäl, som föranlett bestämmelserna i 20 § om odlingsområdets

KolonisationskommitUn. 11

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

förläggande i närheten av fastighet och i 23 § om odlingsreserv äga

tydligen icke giltighet i förevarande fall, och enligt förslaget skola dessa

bestämmelser ej här vinna tillämpning.

26 o. 27 §§. 1 de undantagsfall, då inom fastighet ej förelinnes tillräckligt

odlingsområde jämte reservområde, som avses i 23 §, måste i mån av

briston ströängarna bibehållas åt fastigheten. Gäller bristen allenast

reservområde, synes det emellertid ankomma på åbon, huruvida ängarna

skola bibehållas. Det allmänna intresse för jordbrukets utvecklande,

som ligger till grund för bestämmelserna i sistnämnda paragraf, sträcker

sig ej ända därhän, att åbou skulle mot sin önskan sättas ur stånd att

i fall som här avses tillgodogöra sig den stora fördel, ströängsindragningen

innebär.

28 §• Enligt denna § skall det tillkomma ströängsnämnden att, då torr
läggningsarbeten

skola utföras gemensamt för två eller flera fastigheters

odlingsområden, reglera frågan om de särskilda ägarnas skyldighet att

deltaga i kostnaden för arbetenas utförande och dikenas underhållande.

Nämndens förrättning träder alltså härvid i stället för den syn, som

eljest skulle äga rum enligt lagen den 20 juni 1879 om dikning och

annan avledning av vatten. En dylik anordning är tydligen av nöden

för undvikande av väsentlig omgång och tidsutdräkt.

I sak ansluta sig föreskrifterna i denna § huvudsakligen till de

bestämmelser, 43 § i nyssnämnda lag innehåller.

29 §. Den odling, för vilken ströängsnämnden skall uppgöra plan, skall

enligt 7 § vara sådan, att ifrån densamma kan erhållas lika stor höavkastning,

som ängarna enligt den av nämnden gjorda uppskattningen

beräknats kunna lämna.

För att den odlade jorden skall kunna allt framgent giva eu avkastning,

svarande emot den genom ströängens indragning förlorade

höavkastningen är det nödvändigt, att densamma tid efter annan erhåller

gödsling. Naturligtvis kan det ej ifrågasättas, att staten skulle lämna

ägaren ersättning för den gödsel, som man med vissa tidsmellanrum

skulle behöva tillföra jorden för att hålla den i full växtkraft. Men

däremot torde man med fog kunna fordra, att den odling, som ströängsinneh

avaren får såsom ersättning för de indragna ströängarna, genom

statens försorg bliver satt i det skick, att den omedelbart lämnar den

höavkastning, som skall utgöra vederlag för den förlorade myrslåttern.

I synnerhet i de fall, då odlingsområdet ntgöres av torvmark, är det i

regel mest fördelaktigt att för odlingens uppgödslande jämte en mindre

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

mängd ladugårdsgödsel använda konstgödsel, i främsta rummet fosfat

och kali. Dess anskaffande kräver emellertid en ej obetydlig direkt

penningeutgift. Även beträffande en del fastmark torde det för att

snabbare bringa odlingen i kultur vara nödvändigt att använda något

konstgödsel i ena eller andra formen, särskilt i de fall då tillgången

på ladugårdsgödsel är knapp. Kommittén har därför ansett det riktigast,

att staten bekostar icke blott det egentliga odlingsarbetet, utan även

odlingens första gödsling med erforderlig konstgödsel. Sedan odlingsområdet

på detta sätt blivit satt i det skick, att det ger full ersättning

för ströängarnas avkastning, blir det däremot ägarens sak att genom

lämplig gödsling, med eller utan användande av konstgödsel, hålla vid

makt avkastningen ifrån denna liksom ifrån hans övriga odlade jord.

Det är tydligt, att nyodlingar för att kunna bringas upp i ordentligväxtkraft

hava mycket olika anspråk på gödsling. Det finnes odlingsmarker,

som med ett minimum av gödsel eller med en gödsling med

endast ett enda växtnäringsämne kunna giva mycket goda skördar,

under det att andra marker kräva, att stora mängder gödsel tillföras

eller att den tillförda gödseln innehåller alla viktigare växtnäringsämnen.

På grund härav har kommittén icke ansett sig böra lämna några

närmare anvisningar beträffande de gödslingsnormer, som böra komma

till användning, utan har kommittén ansett, att detta bör överlämnas åt

ströängsnämndeu att bestämma. Dock har kommittén ansett det lämpligt

att i den instruktion för ströängsnämnderna, vartill kommittén uppgjort

ett utkast, beträffande konstgödseln angives vissa maximimängder, som

icke få överskridas. I 10 § av den nämnda instruktionen har kommittén

föreslagit, att vid meddelande av sådan bestämmelse om odlingsområdets

första gödslande, som skall ingå i odlingsplanen, skall iakttagas, att

till gödsling må för varje hektar beräknas högst så mycket fosforsyra,

som motsvarar 600 kilogram tjugoprocentig superfosfat, högst så mycket

kali, som motsvarar 300 kilogram trettiosjuprocentig kali och högst

200 kilogram chilesalpeter eller motsvarande myckenhet därmed jämförligt

kvävehaltigt gödningsämne.

Detta innebär icke, att ströängsnämnden för varje särskilt fall

skall föreskriva användning av alla de tre nämnda slagen av konstgödsel

— och allra minst i de där angivna maximimängderna — utan

endast att i de fall, då det ena eller det andra av dessa gödselmedel,

ensamt eller i blandning med andra, ingår i den föreslagna gödslingen,

de där angivna mängderna icke få överskridas. Det är nämligen av

kostnadshänsyn nödvändigt att nämnden tillser, att i varje särskilt fall

ej användas varken andra gödselmedel eller större mängder än som för

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

den mark det gäller måste anses nödvändiga för erhållande av full

skörd. 1 sina kostnadsberäkningar har kommittén utgått ifrån att

gödslingskostnaden '' med nuvarande pris å konstgödseln i medeltal ej

bör gå till mer än 300 kronor per hektar.

no §_ Har, såsom i regel lärer bliva fallet, odlingen förlagts inom fastig
hetens

egentliga ägoområde, kräves tydligen icke upprättande av någon

fullständigare kartläggning av odlingsområdet. Vad som erfordras är

allenast, att området utmärkes på sådant sätt att det kan bestämt identifieras,

då det gäller att konstatera, huruvida odlingsarbetet blivit i

enlighet med givna föreskrifter utfört. För sådant ändamål är det tillfyllest

att upprätta en kartskiss med beskrivning samt medelst utsättande

av pålar eller andra märken åstadkomma en utstakning, som kan tjäna

till ledning för områdets återfinnande. I planen upptagna diken böra

ock, där ej kartskissen i förening med naturförhållandena lämna tillräcklig

ledning för konstaterande av deras sträckning, utmärkas å marken.

Utlägges odlingsområde å ströäng eller kronomark, kommer detsamma

att tilläggas fastigheten såsom en formlig ägolott, och det är då

nödvändigt, att fullständig karta däröver upprättas samt att områdets

gränser utstakas och rörläggas på sätt som om rågångar är föreskrivet.

Skulle en ströäng komma att till en del indragas och till en annan del

bibehållas under hemmanet, är rågungsutstakning mellan de båda

delarna tydligen ock av nöden.

si g. För vinnande av önskvärd koncentration av arbetet och därmed

följande begränsning av kostnaderna har det ansetts böra såsom regel

föreskrivas, att varje förrättning skall utan något uppskov bringas til!

slut i så måtto, att ströängsnämnden avfattar sitt utlåtande och kungör

det för vederbörande sakägare. Eu dylik regel utgör naturligtvis ej

hinder för att nämnden, där så synes lämpligt, samtidigt handlägger

förrättningar å flera i varandras omedelbara närhet belägna fastigheter,

men utesluter, att nämnden skulle kunna lämna orten i syfte att först

senare under arbetsperioden avsluta eu påbörjad förrättning.

I vissa fall torde det emellertid icke kunna undvikas att förrättningens

avslutande uppskjutes. Uppkommer till exempel tvist om vem

som är rätt innehavare av ströäng, måste, såvida ej ströängsnämnden

kan lyckas åvägabringa förlikning, frågan hänskjutas till domstols avgörande

och förrättningen under tiden vila.

32 §. Det kan ifrågasättas, huruvida icke, samtidigt med att förrätt
ningen

avslutas genom utlåtandets avgivande inför vederbörande sak
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

ägare pa sätt i 31 § stadgas, samtliga handlingar, som skola i samband

med förrättningen uppsättas, borde vara färdiga och utskrivna för att

överlämnas till sakägaren. Ett stadgande i sådan riktning skulle i viss

mån ansluta sig till gällande bestämmelser i kungörelsen angående tillläggsavvittring.

Det torde emellertid vara mindre lämpligt att ålägga

lantmätaren, vilken det närmast tillkommer att utarbeta förrättningshandlingarna,

att i samband med undersökningsarbetet ägna sig åt expeditionsgöromål

av nämnda art. Upprättande av skisser och kartor

samt ett noggrant utarbetande av beskrivningar och längder, som må

vara erforderliga, kunna ofta taga en avsevärd tid i anspråk och alltså

väsentligt inkräkta på möjligheten att behörigen utnyttja den korta tid

av året, som ägnar sig för själva undersökningsarbetet. Mången gång

skulle det ock stöta på praktiska svårigheter att på platsen utföra ifrågavarande

expeditionsarbeten. Enligt förslaget medgives för uppsättande

av protokoll och andra handlingar rörande förrättningen en tid av sex

månader efter dess avslutande. Under denna tid kan lantmätaren på

lämpligt sätt ordna och fördela sitt arbete. Det är icke att förmoda,

att tiden skulle vara onödigt långt beräknad. Tages därjämte i betraktande

att lantmätaren före påbörjandet av årets förrättningar måste

vara rätt länge upptagen med de omfattande förberedelser som på

detta stadium äro av nöden, torde det kunna antagas, att han, i

händelse av förordnandets förlängande år efter annat, blir fullt upptagen

titan annat avbrott än som motsvarar skälig ledighet, något som

synes kunna underlätta möjligheten att för uppdragets utförande förvärva

därtill lämplig arbetskraft.

I fråga om denna § hänvisas till vad som anförts i motiven till 14 §.

Frågan om sådan indragning, som i förslaget avses, är till sin

natur en rättsfråga och bör såsom sådan kunna dragas inför domstol.

Att låta den handläggas i vanlig tvistemålsväg skulle emellertid kunna

leda till betydlig tidsutdräkt och i betraktande av de allmänna domstolarnas

sammansättning och arbetssätt vara mindre lämpligt. En domstol,

som däremot- ur flera synpunkter synes ägnad att i första hand

upptaga klagomål över ströängsnämnds utlåtande, är ägodelningsrätt.

Dess sammansättning synes erbjuda nödiga garantier för sakkunskap,

och den lokala förhandling och besiktning, som ej sällan torde vara nödvändig,

kan utan större svårighet åstadkommas av en dylik domstol. Härtill

kommer, att ströängsförrättningarna ur många synpunkter äro att jäm
-

33 §.

34-39 §§.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

4-0 §■

41 §.

fora med de under ägodelningsrättens kompetens fallande lantmäteriförrättningarna.

Vad angår rätten att till högsta instans fullfölja talan mot

ägodelningsrätts utslag i ströängsfråga har det synts nödvändigt att i

överensstämmelse med de grundsatser, som numera äro gällande i fråga

om fullföljdsrätten i allmänhet, så långt sig göra låter inskränka möj

ligheten att draga ärendet under högsta domstolens prövning. Flertalet

av de frågor, vari avgörandet tillkommer ströängsnämnden, är av den

art, att en bättre lösning knappast skulle vara att påräkna i händelse

av prövning i ytterligare en instans. Särskilt gäller detta alla de frågor,

som angå uppskattning av avkastningen från ströängar eller odlingsområde,

ävensom sättet för odlingens planläggande och utförande. Den

pi''övning, som man kan förutsätta från ströängsnämndens och ägodelningsrättens

sida, synes innebära tillräckliga garantier för ett på sakkunskap

och opartiskhet grundat avgörande. Endast i ett avseende

synes såväl den enskildes som kronans intresse påkalla medgivande av

rätt till fullföljd till högsta instans. Detta gäller frågan om vilka ängar

som skola bliva föremål för indragning. Ett avgörande härom kan

vara av högst väsentlig betydelse såväl för ströängsinnehavaren som för

kronan.

Ströängar, som skola indragas, böra tydligen få av de nuvarande

innehavarna disponeras så länge, att det odlingsområde, vars avkastning

skall ersätta höskörd, som frångår fastigheten genom ängarnas indragning,

hinner bliva iordningsställt. För odlingsarbetets utövande torde

sällan krävas mer än ett par år. Om, såsom i förevarande § föreslås,

ängarna skola avträdas först tre år efter det beslutet om indragningen

vunnit laga kraft, måste alltså tillräcklig tid anses hava blivit lämnad

för fullbordande av de i odlingsplanen upptagna arbeten.

För den händelse innehavare av fastighet förpliktas avstå äng till

kronan, men kronan begagnar sig av ängen genom att därå anvisa odlingsområde

för annan fastighet, måste ängen omedelbart avträdas. Då

den föi-re innehavaren därigenom går förlustig den honom tillkommande

rätten att under tre år bruka ängen, bör ersättning beredas honom för

den sålunda mistade avkastningen. Att bestämma beloppet av denna

ersättning skall enligt förslaget tillkomma ströängsnämnden.

För den händelse fastighetens ägare begagnat sig av den honom

författningsenligt, tillkommande rätten att med virke från omgivande

kronopark uppföra lada å ströäng, bör han äga att i samband med

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

ängens avträdande bortföra ladan utan skyldighet att ersätta kronan

för det tagna virket. Enligt förslaget skulle för utövande av denna

rättighet bestämmas eu tid av ett år från ängens avträdande. Skulle

den vid utgången av nämnda tid kvarstå, lärer det, med hänsyn till det

ringa värde lador av ifrågavarande art i allmänhet representera, kunna

förutsättas, att fastighetsägaren icke anser mödan lönt att bortföra ladan,

och denna synes alltså, på sätt förslaget innebär, böra utan ersättning

tillfalla kronan, något som i viss män överensstämmer med de stadgande^

som enligt lagen om nyttjanderätt till fast egendom gälla för

arrendator, som å den arrenderade egendomen uppfört byggnad.

1 fråga om villkoren för utbetalningen av odlingsersättning innehåller

förevarande §, i huvudsaklig överensstämmelse.med föreskrifterna

i kungörelsen om tilläggsavvittring, att ersättning skall utbetalas i

tre omgångar, eu femtedel i förskott, två femtedelar då arbetet blivit

till hälften fullgjort och återstoden efter dess avslutande. Den enda avsevärda

avvikelse som förekommer består däri, att för utfående av de

två femtedelar, som skola utgå efter halva arbetets utförande, icke,

såsom vid tilläggsavvittringen, fordras intyg av särskilt utsedd synemän

utan är till fyllest att arbetets utförande intygas av en nämndeman,

ledamot i ägodelningsrätt eller god man för lantmäteriförrättningar eller

ock av två andra personer, som kunna anses trovärdiga. Tillräcklig

anledning har ej ansetts föreligga att lör det stora antal fall, som

komma under denna lags tillämpningsområde, betunga staten med den

kostnad, som skulle föranledas av att en synemän förordnades, icke

blott — såsom enligt förslaget är fallet — för den besiktning som skall

äga rum efter odlingsarbetets avslutande, utan även för föregående besiktning.

Uppenbarligen är det även för fastighetsägaren en fördel att

undgå de formaliteter, som från hans sida erfordras för att få en synemän

utsedd.

För den händelse att fastighetsägaren skulle underlåta att fullgöra

det av ströängsnämnden planlagda odlingsarbetet, innebär förslaget icke

något allmänt stadgande om åtgärder för arbetets framtvingande, något

som enligt kommitténs tanke skulle allt för mycket strida mot rådande

uppfattning av samhällsmaktens ställning gent emot den enskilde jord

ägaren och dessutom vid tillämpningen tvivelsutan visa sig outförbar!.

Dylikt stadgande torde ej heller vara av nöden för genomförande av

den till grund för förslaget liggande principen om ströängsbrukets ersättande

med ett rationellt jordbruk. Det kan helt visst förväntas,

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

44 S
-

45 §.

46 §.

:itt det tvång, som ligger i att odlingsersättningen till största delen utbetalas

allenast i mån av utfört arbete men att ängarna i varje fall skola

avträdas etter tre år, skall visa sig tillräckligt för att förmå fastighetsägaren

till att någorlunda snart fullgöra de i odlingsplanen avsedda arbetena.

Tänkbart är emellertid, att i ett eller annat fall en längre tid

kommer att förflyta utan att odlingsarbetet kommer till stånd. För

dylikt fall måste, särskilt med hänsyn till inteckningshavares rätt, föreskrivas,

att det belopp, som skall utgå i mån av verkställda arbeten,

skall innestå för fastighetens räkning och ej vara underkastat preskription.

Därest fastighet, från vilken ängar indragas, skulle vara utarrenderad,

lärer det rättsligen sett likväl i allmänhet höra bliva ägarens sak att

ombesörja odlingsarbetets utförande och uppbära den av ströängsnämnden

bestämda ersättningen, något som naturligtvis icke utesluter att han

kan med arrendator!! träffa avtal om dennes övertagande av arbetet mot

ersättning i en eller annan form. Det måste emellertid vara att anse såsom

ägarens skyldighet gentemot arrendatorn att sörja för odlingsarbetets

utförande inom eu snar framtid, då en försummelse härutinnan

i själva verket leder till att fastigheten efter ängarnas indragande

lämnar mindre avkastning än den vid arrendeförhållandets

tillkomst förutsatta. En lämplig påföljd av ifrågavarande förpliktelsers

åsidosättande synes vara, att arrendatorn efter förloppet av viss tid äger

påkalla att själv få utföra odlingen och uppbära innestående odlinerskostnad.

Har, på sätt i 28 § avses, förordnats att torrläggningsarbete skall

utföras av flera fastighetsägare samfällt, innebär detta för eu var av

dem en verklig förpliktelse att i enlighet med ströängsnämndens föreskrifter

deltaga i arbetets utförande i avseende å torrläggningen. För

den händelse att en eller flera av ägarna skulle åsidosätta sin förpliktelse,

måste alltså i bär avsedda fall någon utväg beredas de övriga att

framtvinga arbetets utförande. Lämpligast synes härvid vara att efter

iörloppet av viss tid låta det ankomma på offentlig myndighet att på

anmälan av någon bland ägarna föranstalta om arbetets utförande och

låta de utgifter, som därav föranledas, avräknas på belopp, som innestå

för fastigheternas räkning. Ett dylikt stadgande torde i verkligheten

esomoftast leda därhän att arbetets utförande av myndigheten uppdrages

åt den eller de ägare, som äro villiga att deltaga/

Såsom villkor för odlingsersättnings utfående måste uppställas, att

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

arbetena blivit ut t orda i överensstämmelse med den fastställda odlingsplanen.

Man är emellertid nödsakad att räkna med möjligheten av att

efter beslutet om ströängsindragningen omständigheter inträffa, som

måste påkalla jämkning i planen. Det låter exempelvis tänka sig, att

ägaren efter tillkomsten av beslutet om ströängsindragningen finner sig

höra uppodla även mark, vars belägenhet i närheten av det utsedda odlingsområdet

medför ändring i planen för dettas uppodlande. Skulle

ägaren önska att för torrläggning av hela myren erhålla statsbidrag

från norrländska avdikningsanslaget, skall enligt därom gällande bestämmelser

uppgöras en dikningsplan, som, i händelse bidrag meddelas, fastställes

av Kungl. Maj:t för att lända till efterrättelse vid arbetets utförande.

Planen kommer då att omfatta även det område, som enligt ströängsnämndens

beslut skall utläggas till odling, men vara odlingen ännu icke

kommit till stånd, och den av nämnden uppgjorda dikningsplanen kan

under sådana förhållanden icke vara ovillkorligen bindande.

Kommittén har alltså funnit sig föranlåten att i förevarande §

föreslå en bestämmelse om befogenhet för länsstyrelsen att på grund av

omständigheter, som inträffat efter beslutet om ängarnas indragande,

meddela ändring i planen för odlingen. Ett dylikt medgivande lärer

esomoftast förutsätta ett på besiktning av sakkunnig person avgivit uttalande.

Skulle ansökningen stå i samband därmed att Kungl. Maj:t

fastställt eu avdikningsplan, vars iakttagande utgör villkor för erhållande

av statsbidrag, föreligger naturligtvis i fråga om själva dikningen en

utredning, som länsstyrelsen är berättigad att lägga till grund för sitt

beslut om jämkningen. Men i avseende å den egentliga odlingen och

för beräknande av de arbeten, som skola anses motsvara hällten av kostnaden

i det hela (29 §), tarvas även i sådant fall utredning. Beträffande

sättet för åstadkommande av den utredning, som under olika förhållanden

må ifrågakomma, har det emellertid icke ansetts lämpligt att intaga

stadgande i förslaget. Man lärer tvivelsutan kunna förutsätta, att länsstyrelsen

utan sådant stadgande lämnar fastighetsägaren erforderlig anvisning

i fråga om den utredning, länsstyrelsen i varje särskilt fall finner

nödig för medgivande av önskad jämkning. Nära till hands ligger att

för sådan utredning anlita hushållningssällskapens på landsbygden stationerade

personal av konsulenter och vandringsrättare, varigenom kostnaderna

bliva begränsade till en obetydlighet.

Då ströängsregleringen leder därtill att fastighetsägaren får sig 47 och 48 §§.

tilldelad mark, som förut icke tillhört honom, bör detta förhållande, som

Kolon isationskommitté>‘. 12

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

i viss mån är att likställa med ägoutbyte, tydligtvis medföra att området

betraktas såsom en integrerande del av fastigheten och alltså bland

annat omfattas av däri meddelade inteckningar. I lagen måste emellertid,

på sätt 47 § innehåller, uttryckligen uttalas, att åtgärden leder till

områdets rättsliga införlivande med fastigheten. Det lärer likaledes vara

av nöden att, såsom i 48 § skett, uttryckligen angiva, att ströängsindragningen

icke leder till rubbning i fastighetens skattetal och att

ängarna anses införlivade med kringliggande kronomark.

År fastighet föremål för laga skifte, hemmansklyvrång eller ägostyckning,

bör ej detta utgöra hinder för företagande av sådan förrättning

som i förslaget avses. Det vore ur praktisk synpunkt olämpligt

att uppskjuta ströängsindragningen i avbidan på den laga delningens

fastställelse, något som mången gång skulle föranleda ett flerårigt uppskov.

Den laga delningen behöver emellertid icke helt avbrytas därför

att förrättning för ströängarnas indragning mellankommer. Endast i de

delar, som kunna beröra indragningen, erfordras att delningsförrättningen

vilar, under det att exempelvis mätnings- och graderingsgöromål samt

en del andra förberedande åtgärder Titan hinder kunna fortgå oberoende

av indragaingsfrågan. Har emellertid delningen fortskridit så långt, att

lotterna blivit på marken utstakade, skulle det vara olämpligt att genom

en ströängsförrättning rubba delningen, utan bör då i stället frågan om

indragningen anstå till dess delningen blivit fastställd.

De föreslagna stadgandena i denna § förutsätta att, såsom i det

lagförslaget åtföljande utkastet till instruktion för ströängsnämnder (2 §j

föreskrives, lantmätaren, innan kungörelse om ströängsförrättning utfärdas,

gör sig underrättad huruvida på grund av påbörjat skifte eller

annan delning hinder möter mot företagande av förrättning ävensom,

då kungörelse utfärdas, lämnar vederbörande distriktslantmätare meddelande

därom.

1 och med indragning till kronan av en fastighets ströängar böra

dessa uppenbarligen vara fria från all rätt, som i avseende å dem tillkommit

annan. År fastigheten intecknad till säkerhet för fordran eller

för avkomst eller förmåner, blir inteckningshavarens rätt icke förnärmad

genom att inteckningen icke längre omfattar ängarna. Då odlingen är

utförd, har fastighetens värde ökats i motsvarande grad, och så länge

den ännu ej är verkställd, utgör innestående odlingskostnad säkerhet

för inteckningshavaren. Innehavare av nyttjanderätt eller servitut, som

berör ängarna, måste däremot vika. Icke heller detta kan anses inne
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

latta någon rättskränkning, da, den prekära rätt, varmed ängarna innehafts,

varit alla veterlig. Med billighet synes emellertid överensstämma,

att nyttjanderätten eller servitutet äger bestånd ända till tiden för ängarnas

besittningstagande av kronan.

Enligt de föreslagna bestämmelserna i 5 och 6 §§ komma åtskilliga

ströängar att undantagas från indragning. Det kan därjämte

enligt 26 § inträffa att ströängar måste bibehållas på grund av att odlings-

eller reservområde saknas. Det kunde sättas i fråga, huruvida

icke sådana ängar längre fram skulle kunna underkastas det slags indragning,

som förslaget avser. Man kan helt visst tänka sig fall, där

det i framtiden kan visa sig synnerligen angeläget för kronan att för

kolonisation eller för annat ändamål komma i besittning av en eller

annan dylik lägenhet. Kommittén har emellertid ansett det icke skäligen

kunna stadgas, att fastighetsägare, sedan den prövning av ströängsfrågan,

som i förslaget avses, ägt rum, skulle hava att finna sig i eu

indragning enligt förslagets bestämmelser. Kommittén håller före, att

i fall då ett behov av dylik lägenhets förvärvande gör sig gällande,

kronan bör vara hänvisad till den utväg, som står till buds genom ett

i vanlig ordning tillkommet ägoutbyte, eller, då sådant ej kan åvägabringas,

till expropriation. Enligt förslaget kommer alltså en vid ströängsforrättning

bibehållen äng att i allo likställas med annan fastigheten

tillhörig mark.

1 de nådiga breven angående ängarnas bibehållande medgavs, att

det virke, som åtginge till behövliga hägnader, hässjor och hölador vid

ängarna, finge efter anvisning av revirförvaltaren kostnadsfritt avhämtas

från kronoparken. Detta medgivande förklarades emellertid skola gälla

endast tillsvidare och kunde alltså när som helst, även utan samband

med det utbytande av ängarna, som i breven förutsattes, återkallas.

Något skäl för kronan att i fråga om ängar, som vid ströängsförrättning

blivit bibehållna imder fastighet, låta en dylik rättighet utan vidare

liga bestånd synes ej föreligga. Billighet torde dock kräva, att fastighetsägaren

under någon kortare tid — i förslaget satt till tio år efter det ströiingsindragningen

vunnit laga kraft — bibehålies vid rättigheten i fråga.

Såsom tidigare påvisats, måste de markutbvten, som i breven angående

ängarnas bibehållande avsågos, vara att hänföra till avvittringsförrättningar,

och skulle de alltså i likhet med dylika förrättningar bekostas

av statsverket. Den reglering, som nu ifrågasattes, bör redan av

51 §.

59 {$•

54 §■

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

detta skäl komma till stånd utan några kostnader för ströängsinnehavaren.

Det är också tydligt, att med den till grund för förslaget liggande

tanken, att ströängsregleringen bör tjäna till jordbrukets upphjälpande,

överensstämmer att låta utgifterna helt drabba statsverket.

Enligt lagen den 25 maj 1917 huru förhållas bör med ströängar

vid ägostyckning inom Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark

skola vid ägostyckning av jordbruksfastighet ströängar, som höra till

fastigheten, under alla förhållanden läggas till jordbrukslott, som vid

styckningen uppkommer. Före tillkomsten av nämnda lag var sådant

icke nödvändigt. Såsom i det föregående framhållits (s. 41 o. 42), halhet

i icke ringa utsträckning inträffat, att då vid ägostyckning av ett

hemman bildats en eller flera skogslotter, till fastigheten hörande ströängar

helt eller delvis blivit lagda till sådan lott eller att man utlagt

lotter bestående allenast av eu eller flera ströängar.

Antalet och arealen av dylika ströängar framgå av följande tabell,

upprättad med ledning av de i Västerbottens och Norrbottens läns lantmäterikontor

förvarade handlingar angående ägo styckningar, verkställda

före tillkomsten av 1917 års lagbestämmelse.

1

S o ii k e it.

I

| Lotter innefattande

| skogsmark o. ströäng.

Lotter innefattande

allenast ströäng.

| Antal

[Ströän

gsareal

Antal

| Areal

1 har

ar

! har

ar

Västerbottens lån.

Mala....................................................

46

i 945

1

77

7

i 147

76

Lycksele.....................................................

11

123

92

Örträsk ........................................................

6

83

42

_

■_

Stensele ........................................................

3

77

63

__

_

Sorsele...........................................

4

85

59

_

_

_

Asele.................................................

4

36

43

_

_

_ ''

Fredrika .........................

1

_

98

_

_

Dorotea....................................

1

_

94

l

126

03

Vilhelmina ..............................................................

9

251

25

3

154

41 !

Summa

85

1,605

93

11

428

20

Norrbottens län.

Arvidsjaur..........................................................

_

4

139

98 j

Arjepluog................................

2

33

86

Jokkmokk.............................................

_

—

9

312

09

Gällivare .....................................................

12

771

29

74

3,404

83 1

Jukkasjärvi ..............

—

—

—

1

7

55 |

Summa

14

805

15

88

3,864

45 !

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Övervägande antalet av de hemman, som styckats på nu nämnt sätt,

tillhör sågverks bolag. 1 Västerbottens läns lappmark äro enligt ägostyckningshandlingarna

dylika bolag ägare till samtliga de lotter, som

bestå av allenast ströängar. Skogslotter, som tillika innefatta ströängar,

angivas i endast sju fall vara tillhöriga andra än bolag. Vad

Norrbottens läns lappmark angår ägas samtliga de avsedda skogslotterna

ävensom det stora flertalet ströängslotter av bolag; endast tre ströängslotter

äro i enskild hand, varjämte kronan är innehavare av en

dylik lott.

Ågostyckningar å bolagshemman hava som bekant i allmänhet

haft till syftemål att från inägojorden, vars bibehållande varit av mindre

intresse för bolaget, avskilja så mycket som möjligt av skogsmarken. Då

ströängarnas värde kan synas ligga endast i den höavkastning de lämna,

förefaller det egendomligt, att ängarna icke tillagts inägolotten. Bolagens

önskan att låta ströängarna läggas till skogslott eller bilda särskild

hemmanslott kan emellertid möjligen vara motiverad av någon förhoppning

att vid eventuellt ägoutbyte av ängarna i vederlag bekomma

skogsmark.

Den princip, på vilken kommitténs förslag om ströängarnas indragning

vilar — nämligen att vederlag skall utgå genom bekostande av

odling — kan tydligen icke tillämpas å ströängar, som höra till skogslotter.

eller å ängar, som bilda självständig hemmanslott. Att å en hemmanslott,

avsedd uteslutande för skogsbruk, framtvinga odling vore i

allmänhet meningslöst. A en lott som uteslutande består av ströängar,

kan uppenbarligen något självständigt jordbruk ej heller ifrågakomma,

och även här vore det alltså föga lämpligt att försöka framkalla en odling.

Det kunde vid sådant förhållande ifrågasättas, huruvida man icke

beträffande här avsedda ängar skulle helt och hållet avstå från den allmänna

indragning, förslaget åsyftar att genomföra. Med hänsyn till

det avsevärda antal, vari dessa ängar förekomma, och deras icke obetydliga

areal har kommittén dock icke kunnat ansluta sig till en sådan

uppfattning. Kommittén har ej heller kunnat lämna obeaktat, att de ängar,

varom här är fråga, ännu mindre än de övriga under nuvarande förhållanden

tjäna något förnuftigt ändamål. Med hänsyn till de villkor,

under vilka ängarna blivit upplåtna åt fastigheterna, nämligen för att

ingå i det å dessa bedrivna jordbruket, skulle man måhända vilja göra

gällande, att sedan en ägoreglering kommit till stånd, som utesluter

ängslägenheternas användning för dylikt ändamål, staten borde kunna

utan vederlag återtaga ängarna. I betraktande av innehållet i de i samband

med awittringen meddelade särskilda nådiga breven om ängarnas

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

bibehållande tillsvidare intill genomförande av ett eventuellt markutbyte

torde emellertid en dylik uppfattning knappast, kunna hävdas, utan ersättning

av ett eller annat slag böra tillerkännas innehavarna.

Någon anordning åsyftande att ersättningsbeloppen skulle komma

fastigheterna tillgodo torde emellertid i dylika fall ej låta sig genomföras.

Det har framkastats, huruvida man icke i avseende å skogslott

lämpligen kunde göra lösenbeloppets utfående beroende av att vissa arbeten

för skogens förbättrande komme till stånd. De relativt små belopp, vartill

vederlaget för ströängarna kommer att uppgå, skulle emellertid i allmänhet

icke förslå till utförande av några arbeten, som kunde vara av

nämnvärd betydelse för skogsbruket. Ströängsnämnden lärer med sin av

kommittén föreslagna sammansättning icke heller äga speciell sakkunskap

för planläggning av dylika arbeten, och att för hithörande fall giva

nämnden en särskild sammansättning, skulle tydligen möta avsevärda

svårigheter.

Vad beträffar ägolotter, som bestå uteslutande av ströängar, skulle

man tilläventyrs vilja ifrågasätta, att å någon av ängarna utsåges ett

odlingsområde, vars höavkastning motsvarade den som ängarna f örut kunde

beräknas lämna. Då emellertid med hänsyn till ängsmarkens sumpartade

beskaffenhet bosättning därstädes näppeligen kan äga rum, skulle ett

dylikt odlingsområde endast undantagsvis kunna tagas i bruk.

Det lärer under sådana förhållanden ej återstå annat än att låta

ersättning utgå med kontant belopp, vartill ängarna kunna av ströängsnämhden

uppskattas. En dylik uppskattning erbjuder naturligtvis vissa,

svårigheter. Fasthålla- man emellertid, att ängar av ifrågavarande slag

icke kunna bereda fastighetsägaren någon större förmån, torde det låta

sig göra att, på sätt 56 § innebär, begränsa ersättningsbeloppet inom

ett i lagen utsatt, tämligen lågt maximum.

För de fäll, då ängar bilda särskild hemmanslott, torde man vid

bestämmande av ersättningsbeloppet icke kunna undgå att vid sidan av

själva ängarnas värde taga någon hänsyn jämväl till den andel i samfällighet,

som tilläventyrs kan tillkomma ägolotten. Särskilt kommer

härvid i betraktande lottens delaktighet i sådana skogsallmänningar, som

inom Norrbottens län avsatts såsom gemensam egendom för de skattlagda

fastigheterna i avvittringslaget. Då vid hemmanslottens indragning

staten kommer att inträda såsom delägare i allmänningen, bör ersättning

för lotten skäligen sättas högre än eljest skolat ifrågakomma.

Att härvidlag finna en fullt riktig beräkningsgrund stöter tydligen på

stora svårigheter. Eu noggrann uppskattning av värdet å lottens andel

i allmänning torde knappast vara möjlig, utan får beräkningen ske

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

tillnärmelsevis, vilket oek bör vara tillfyllest. Kommittén bar efter

inhämtande av upplysningar trott sig kunna även härvidlag föreslå en

maximibegränsning, satt till femton procent av det värde, till vilket

ängarna skattas.

Med hänsyn såväl till den andel i allmänningen, som staten förvärvat

genom indragningen av hemmanslott av nyss angivna beskaffenhet,

som ock därtill att dylik lott även för framtiden måste häfta

för allmänna besvär och fordringar, som åtnjuta förmånsrätt enligt 17

kap. 6 § handelsbalken (odlingslån, utskylder till prästerskapet m. in.)

synes det böra stadgas, att mantalet för det hemman, från vilket lotten

blivit utbruten, icke skall röna inflytande av indragningen och att lotten

fortfarande skall bibehållas såsom särskild fastighet. Beträffande andra

rättigheter än de nyss nämnda följer väl av 50 §, att de i 57 § avsedda

ängarna — likasom de vilka omförmälas i 56 § — i allmänhet ej vidare

häfta för rättigheter, som på grund av inteckning eller eljest vidlåda dem;

men då hemmanslotten fortfarande skall anses äga bestånd, har det ansetts

lämpligt att till undvikande av varje missförstånd stadga, att icke

heller själva lotten vidare besväras av inteckningar.

Ehuru, såsom nyss framhållits, det vid indragning av ströängar, 58 ssom

höra till skogslott eller bilda särskild hemmanslott, i allmänhet

vore ändamålslöst att låta vederlaget utgå medelst bekostande av odling,

kunna dock fall täukas, då sådant kan ifrågakomma. Den som äger en

skogslott jämte dithörande ängar kan t. ex. finna det lämpligt, att ett

odlingsområde utlägges å skogsmarken för att tagas i bruk av skogsarbetare,

och då en lott består uteslutande av ströängar, kan det inträffa,

att någon av dem innesluter fastmark, som lämpar sig till boplats för

en lägenhet, varifrån ett å någon av ängarna upptaget odlingsområde

skulle kunna brukas. Med hänsyn till dylika undantagsfall och andra,

som även kunna förekomma, har kommittén ansett det böra tillkomma

fastighetsägaren att påfordra tillämpning av den föreslagna huvudregeln

om vederlagets utfående i form av odlingsersättning, därest han till

odlingsområde anvisar lämplig mark inom fastighetens egentliga ägoområde,

eller där fråga är om lott, som uteslutande består av ströängar,

å någon av dessa.

Då ersättningen för ströängar utgår i form av åtagande från statens 59—63 §§.

sida att bekosta odling och denna kostnad utbetalas endast i mån av

fullgjort arbete, innebär detta, såsom redan nämnts, garanti för att inteckningshavares

rätt med avseende å fastigheten vederbörligen tillvaratages.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kostnads

beräkningar.

Annorlunda ställa sig förhållandena, när indragningen skall verkställas

på sådant sätt, att innehavaren av ängarna äger utfå lösensumman utan

någon skyldighet att fullgöra förbättringsarbeten å fastigheten. Bestämmelser

äro då av nöden för tillvaratagande av inteckna)gshavares intressen.

De närmare regler förevarande §§ innehålla i ifrågavarande avseenden

äro utformade i nära överensstämmelse med stadgande^ om

utbetalning av ersättning för exproprierad fastighet.

I fråga om kostnaderna för den föreslagna indragningen av ströängar

har kommittén ansett sig böra framlägga följande beräkningar.

Inom Norrbottens län omfatta enligt avvittringshandlingarna de å

kronomark belägna ströängar som tillhöra hemman nedom odlingsgränsen

en areal av 52,948 hektar med eu vid avvittringen uppskattad höavkastning

av 11,358 lass om 425 kilogram eller således omkring 4,827,000

kilogram. Ehuru tillämpningen av bestämmelserna i förslaget gjorts

beroende icke av fastigheternas belägenhet ovan eller nedom odlingsgränsen

utan av ängarnas belägenhet nedom sagda gräns, torde utan

fara för väsentligt misstag nämnda siffror kunna läggas till grund för

beräkningarna, då det kan antagas, att de nedom odlingsgränsen belägna

ängar, som tillhöra fastigheter ovan odlingsgränsen, ungefärligen motsvara

de ovan odlingsgränsen liggande ängar, som tillhöra fastigheter

nedom samma gräns och som ingå i förut nämnda sifferuppgifter.

Vad beträffar Västerbottens län utgör arealen av ströängar, tillhörande

fastigheter som varit föremål för tidigare avvittring och alltså

ej äro underkastade tilläggsavvittring, sammanlagt 34,197 hektar med eu

uppskattad höavkastning av 6,121 lass eller omkring 2,601,000 kilogram.

För bägge länen skulle alltså totalarealen av ängar å kronomark inom

den föreslagna lagens geografiska tillämpningsområde utgöra tillhopa omkring

87,000 hektar med en höavkastning av i runt tal 7,400,000 kilogram.

På sätt tidigare anförts (s. 38) har visserligen denna areal i sammanhang

med företagna laga skiften undergått eu ej oväsentlig minskning,

men av skäl, som i samband därmed blivit anförda, torde någon avsevärd

minskning av ängarnas höavkastning därigenom icke hava uppstått.

En del av de ängar, som i det föregående åsyftats, skulle på grund

av bestämmelserna i lagförslagets 5 och 6 §§ ej komma att indragas.

Omfattningen av dessa ängar låter sig icke i förväg säkert beräknas. I någon

utsträckning lärer ock indragning möta hinder genom brist på odlingsområde

eller sådan reserv av odlingsmark, som avses i lagförslagets

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

23 §. A andra sidan torde det visa sig, att den vid avvittringen skedda

uppskattningen i många fall är för låg och vid ströängsförrättningarna

kommer att höjas. Sannolikt kommer detta att inträffa i större utsträckning

än som motsvaras av de fall, då avvittringsuppskattningen visat

sig vara för hög eller då för röjningsland och dylika ängar sänkning

kommer i fråga enligt förslagets 15 §.

Med hänsyn till alla de nu nämnda omständigheterna, vilka i

väsentlig mån komma att verka utjämnande mot varandra, har kommittén

ansett sig böra beräkna, att de ströängar, som skola indragas,

i höavkastning lämna förutnämnda totalbelopp omkring 7,400,000

kilogram.

Emellertid skulle enligt förslaget ströängar, som tillhöra skogslotter

eller bilda särskilda hemmanslotter, icke ersättas genom bekostande av odlingar

utan med kontanta penningar, därest ej ägaren påfordrar ängarnas

indragande enligt de allmänna grunderna. Om i enlighet med gjord beräkning

för dessa ängar, vilkas totalareal utgör omkring ö,700 hektar,

avdrages omkring 8 procent av totalbeloppet, skulle återstå ängar med

en höavkastning av omkring 6,800,000 kilogram.

Då motsvarande hömängd skall hämtas från odlade vallar, gäller

det först att bedöma, vilken medelavkastning sådana vallar kunna antagas

lämna i lappmarkerna. I lagförslaget äro gränserna nedåt och

uppåt satta till 1,700 respektive 3,000 kilogram för hektar (21 §).

Med hänsyn därtill att man, såsom tidigare framhållits, i allmänhet

icke lärer kunna beräkna en mera rationell skötsel av vallodlingarna,

torde medelavkastningen ej kunna sättas högre än till 2,000 kilogram

per hektar. Med beräkning därefter skulle för åstadkommande av en

höavkastning motsvarande ströängarnas behöva uppodlas eu areal av

3,400 hektar.

Odlingskostnad för hektar räknat torde med hänsyn därtill att lättodlad

myrmark i allmänhet lärer vara att tillgå kunna sättas till ett

genomsnittsbelopp av 700 kronor för hektar. Härtill kommer gödslingen,

vilken kommittén anser sig böra beräkna till i medeltal 300 kronor per

hektar. Totalkostnaderna för odlingsområdenas iordningsställande skulle

således uppgå till omkring 3,400,000 kronor.

Härtill kommer kostnaden för förvärv av de ängar, som skola

ersättas kontant. Med hänsyn till förenämnda uppgifter om dessa ängars

totalareal och i betraktande därav att ängarna till större delen lära vara

av sämre beskaffenhet torde ersättningsbeloppet för dem tillhopa ej komma

att överskrida 170,000 kronor.

De vid indragning av ströängar ifrågakommande ersättningarna

Kolo utsa t i önska m m ii t it i. 13

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

för avrösningsjord (7 §), för nedlagt arbete å odlingsområde (22 §) och

för mistad avkastning från ängar, sotn avträtts före den i allmänhet lagstadgade

tiden (40 §), kunna icke närmare beräknas men torde förslagsvis

böra sättas till 100,000 kronor.

Vad beträffar kostnaderna till ströängsnämnder har kommittén vid

sina beräkningar utgått från årskostnaden för en nämnd. Den i nämnden

tjänstgörande lantmätaren torde såsom förut anförts (s. 85) under året

erhålla stadigvarande sysselsättning. Hans avlöning torde i betraktande

härav och med hänsyn till de förmåner, som tillkomma lantmätare med

jämförlig sysselsättning, skäligen böra sättas till 10,000 kronor jämte

ersättning efter fjärde klassen i gällande resereglemente, förslagsvis 2,500

kronor. För skriv- och ritgöromål erfordras under minst halva året särskilt

biträde, varförutom lantmätaren bör hava att tillgå ett mindre anslag

till skriv- och ritmateriel, blanketter m. fl. expenser. Kostnaderna härför

synas kunna anslås till 2,000 kronor.

Nämndens övriga ledamöter beräknas bliva sysselsatta under högst

fyra och en halv månader. Ersättningen till dem föreslås till 450 kronor

per månad eller omkring 2,000 kronor jämte ersättning enligt fjärde

klassen i resereglemente^ beräknad till omkring 2,500 kronor.

Till hautlanguing torde åtgå högst 1,200 kronor för år.

Efter dessa grunder skulle årskostnaden för varje ströängsnämd

uppgå till 24,700 kronor.

Det återstår då att avgöra huru många arbetsår, som kunna antagas

åtgå för genomförande av hela ströängsindragningen. I detta hänseende

äro beräkningar givetvis synnerligen vanskliga, då man ej har

att bygga på någon erfarenhet från andra jämförliga områden, kommittén

har emellertid trott sig kunna beräkna, att en ströängsnämnd i

allmänhet borde för varje förrättningsdag medhinna minst eu förrättning,

i enklare fall två eller flera. Då brukningsdelarna inom Västerbottens

och Norrbottens läns lappmarker enligt tillgängliga statistiska uppgifter

uppgå till ett antal av 7,845 och högst halva antalet här torde utgöras

av fastigheter med ströängar, som falla under lagens tillämpning, skulle,

med beräkning av etthundra förrättningsdagar årligen, indragningen kunna

förmodas kräva eu tid av omkring 30 år för en nämnd. Därest, såsom kommittén

anser lämpligt, fyra nämnder skulle tillsättas och samtidigt fungera,

torde arbetet kunna verkställas inom en tidrymd av åtta år. En

viss kontroll av nu gjorda beräkningar torde man kunna vinna genom

att med utgångspunkt från ströängarnas totalareal undersöka, huru mycken

ströängsmark eu nämnd för varje förrättningsdag behövde taga under

behandling för att arbetet i det hela skulle av fyra nämnder medhinnas

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

under eu tid av åtta år. Då totalarealen utgör omkring 87,000 hektar,

skulle efter förestående beräkning under varje förrätt ningsdag medhinnas

behandling av omkring 27 hektar ströängar. Med hänsyn till den tidsutdräkt,

som undersökningarna för val av odlingsområde, bedömande

av tillsråns- på odlingrsreserv m. m. måste medföra, torde en dylik medelareal

icke överstiga vad som i allmänhet kan medhinnas, även om i särskilda

fall, då det gäller större ströängskomplex, en flerdubbelt större

arbetsprestation bör kunna åstadkommas.

Med utgångspunkt från nu anförda approximativa beräkningar

skulle kostnaderna för ströängsnämnderna uppgå till i runt tal sammanlagt

800,000 kronor.

Till avsyning av odlingsarbeten torde böra beräknas omkring

40,000 kronor.

De sammanlagda kostnaderna för ströängsindragningen kunna alltså

beräknas bliva:

odlingar....................................................................... kronor 3,400,000

ersättning i penningar för vissa ängar .................... )) 170,000

» » » » mistad avkastning in. m. » 100,000

ströängsnämnderna m. m........... » 800,000

avsyning av odlingsarbeten....................................... » 40.000

Summa kronor 4,510,000.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Förslagen till lag huru förhållas bör med ströängar vid ägostyckning

inom Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark

och till lag om förbud mot avsöndring av ströängar inom

Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark.

De lagar som, på sätt förut omnämnts, den 25 maj 1917 utfärdats

om ströängars behandling vid ägostyckning och om avsöndring av ströängar

gälla endast för tiden till den 1 januari 1923. Begränsningen

i giltighetstid motiverades med ovissheten om bästa sättet att ordna

förhållandena, om och när en slutlig lösning av ströängsfrågan kommit

till stånd. Av vad kommittén anfört vid 56 och 57 §§ i förslaget till

lag angående ströängars indragande till kronan torde till fullo framgå,

att det för genomförande av den reglering av ströängsfrågan, som i

nämnda lagförslag åsyftas, är av nöden att till dess en reglering kommer

till stånd bibehålla de bestämmelser, som år 1917 genomfördes i syfte

att utesluta möjligheten för en fastighetsägare att vid ägostyckning

lägga ströängar till skogslott eller av sådana ängar bilda särskild hemmanslott.

De särskilda bestämmelser, nyssnämnda lagförslag innehåller

rörande indragande mot kontant vederlag av ströängar, som utlagts 1 ill

skogslott eller till särskild ägolott låta sig försvaras så länge dylika

fastighetsbildningar utgöra allenast sällsynta undantagsfall, men skulle

ej vara att tillråda, därest de år 1917 tillkomna lagbestämmelserna upphöra

att gälla och ägostyckningar av ifrågavarande art på nytt bliva

tillåtna, i vilket fall det kan befaras, att fastighetsägare, som av en eller

annan anledning önskade undgå tillämpningen av lagförslagets regler

om ängars avstående mot vederlag i odlingskostnad, skulle mera allmänt

begagna sig av den utväg för lagens kringgående, som ägostyckuingslagstiftningen

då kommer att erbjuda.

hrån sist anförda synpunkt torde det jämväl vara uppenbart, att

även det år 1917 utfärdade förbudet mot att genom avsöndring skilja

ströängar från fastighet måste, i den omfattning gällande lagstiftning

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

innebär, upprätthållas, till dess att ströängsförrättning’ övergått fastigheten.

Åven avsöndringsförfarandet skalle eljest erbjuda eu synnerligen

enkel utväg för kringgående av den föreslagna lagstiftningen om ängarnas

indragande.

I fråga om ängar, som vid ströängsförrättning bibehållits under

fastighet, torde å andra sidan någon anledning ej föreligga att genom

undantagande från de allmänna bestämmelserna om ägostyckning och

jordavsöndring förhindra ägaren att åstadkomma fastighetsbildningar av

nyss antydda slag. Enligt 51 § i lagförslaget om ströängars indragande

till kronan gäller, att dylika ängar ej vidare äro underkastade indragning,

och att skiftesstadgans bestämmelser om rågångar och ägoutbyten

å dem äga tillämpning. Då de sålunda i allt övrigt äro att likställå

med annan fastigheten tillhörig mark, bör hinder ej möta för eu ägoreglering,

vars genomförande enligt eljest gällande bestämmelser står

fastighetsägaren öppen.

Ifrågasättas kan, huruvida de i 1917 års lagar upptagna föreskrifter

fortfarande böra äga giltighet beträffande ängar belägna ovan odlingsgränsen

i Norrbottens län och ängar å allmänningar. Då emellertid

möjligheterna för indragningsförfarandets tillämpning även å dessa områden

torde tillsvidare böra hållas öppna, har kommittén ansett berörda

inskränkningar i avseende å ägostyckning och avsöndring böra äga bestånd

även för dessa områden. Något praktiskt behov av en ägostyckning

sådan som här avses lärer icke föreligga, och i de undantagsfall,

då rimlig anledning förefinnes att i form av avsöndring upplåta sträng,

erbjuder den 1917 givna lagbestämmelsen därtill möjlighet.

Beträffande de trakter inom Västerbottens läns lappmark, där bestämmelserna

om tilläggsavvittring äga tillämpning, är enligt lag den

5 juni 1909 rätten att erhålla laga skifte tillsvidare utesluten, och kan

således där varken ägostyckning eller jordavsöndring för närvarande

ifrågakomma. De spörsmål, som nu berörts, sakna alltså för närvarande

betydelse för dessa trakter. Skulle emellertid det genom nämnda lagmeddelade

förbudet mot laga skifte upphävas, torde det böra tagas i

övervägande, huruvida icke i fråga om ängar, som vid tilläggsavvittring

blivit bibehållna under fastighet, de allmänna bestämmelserna om ägostvckning

och jordavsöndring böra äga giltighet.

Kommittén föreslår alltså, att ifrågavarande lagar bibehållas med

ett tillägg, varav tydligt framgår, att de ej äga tillämpning å ängar,

som vid ströängsförrättning bibehållits under fastighet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Utkastet till instruktion för ströängsnämnder.

För utförande av de förrättningar, som i förslaget till lag om

ströängars indragande till kronan avses, erfordras uppenbarligen en del

detalj föreskrifter, vilka emellertid sjmas icke lämpligen kunna upptagas

i själva lagen. Enligt lagförslagets 55 § tillkommer det Konungen att

meddela de närmare bestämmelser, som sålunda kunna vara av nöden.

Kommittén har trott sig böra utarbeta ett utkast även till dylika bestämmelser,

utvisande huru den i huvudsak tänkt sig deras innehåll.

I utkastet äro upptagna stadganden om de förarbeten till ströängsförrättningar,

lantmätaren har att utföra (2 och 3 §§), om den period av året,

varunder förrättningarna skola fortgå (4 §), om de göromål, vilka skola

handläggas å förrättningsstället (5 §), om de handlingar, som skola upprättas

över förrättningarna (6—8 §§), om maximibeloppet av den odlings-

och gödslingskostnad, som kronan har att gälda (9 §), om de

högsta mängder konstgödsel, som i odlingsplan må beräknas till odlingsområdets

gödslande (10 §), om utlåtandets underskrift (11 §), om det

arbete beträffande förrättniugshandlingars upprättande och förrättningarnas

redovisande, som lantmätaren har att utföra efter förrättningarnas

avslutande (12—17 §§), samt om tillämpligheten av instruktionen för

lantmäteristvrelsen och rikets lantmätare (18 §).

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Bilaga.

Ströängar ä kronomark.

i Enl. avvittringshandlingar fördelade i uppskattningsklasserna j

1 och 2

bocken

Antal

lass hö

Areal

Antal

lass hö

Areal

Antal

lass hö

Areal ]

t*-

-

fcr*

P

P

»-S

CT*

g

6

Västerbottens län.

A) Nedre lappmarken.

Fredrika ................................

8.00

9

98

94.5 7

171

29

209.79

985

4 9

Åsele ...................................

15.s;-

18

14

110.91

152

S3

433.S»

2,101

07

Örträsk...................................

24.02

35

85

23.3 7

55

43

63.7 2

382

4 2

Lycksele ................................

109.74

98

81

304.01

559

09

1,114.12

5,996

46

Stensele .................................

8.io

11

12

106.04

340

03

677.43

4,556

94

Sorsele....................................

19.3 7

20

94

153.74

350

20

886.23

6,643

67

Dorotea ...............................

0.2 0

0

09

78.03

191

82

212.57

1,942

42

Mala.......................................

1.16

1

67

181.78

545

92

672.72

4,329

24

Vilhelmina ..............................

17.se

15

86

150.42

»C

OO

CO

48

442.88

4,294

S8

205.20

213

05

1,203.4 7

2,752

14

4,713.29

31,232

59

B) Fjälltrakterna.

Stensele .................................

0.3 7

—

2 2

14.2 7

87

69

214.2 8

1,621

97

Sorsele....................................

115.li

127

46

372.78

821

85

416.67

2,125

70

Dorotea .................................

1.0 7

4

o 5

30.81

57

20

241.94

1,933

45

Vilhelmina ..............................

6.70

4

47

68.05

410

62

314.80

4,090

07

Tärna .................................

0.39

1

93

41.90

269

77

620.14

6,098

38

124.54

138

43

527.81

1,647

13

1,807.89

15,869

57

Norrbottens län.

Jockmock ..............................

23. it tf

14

97

2,035.54

4,166

34

2,218.85

10,471

91

Aijepluog.................................

21.S5

12

21

351.00

946

25

1,254.7 2

6,798

99

Arvidsjaur ..............................

13.8S

12

61

192.38

1,179

76

874.13

7,786

08

Gällivare.................................

76.20

88

52

2,800.08

9,094

32

2,809.89

20,274

30

Jukkasjärvi..............................

81.05

50

21

678.91

1,830

37

669.80

3,036

77

Karesuando..............................

5.45

3

30

53.14

283

90

23.59

260

15

221.99

181

82

6,111.05

17,500l94| 7,850.98

48,628

20

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Ströängar å allmänning.

Socken

i

1

Enl. avvi

1 0

ttringshandlingar fördelade i

uppskattningsklassema

ch 2

3

4

Antal

lass hö

| Areal

,

Antal

lass hö

[ Areal

Antal

lass hö

Areal

P-

I 50

p

i n

P

P

1

bär

1

._

P

n

VAsterbottens läns fjälltrakter.

1.7S S 9 SB

15.67

43

73

2,541

9 8

Sorsele....................................

0.16

—

33

28. ss

64

66

188.53

716

ni

Dorotea ...............................

1.20

16160

_

—

37.40

267

53

Vilhelmina ............................

0.0 2

f

41.62

214

98

195.8 7

2,338

86

Tärna ....................................

l.oo

-1 0 5

0.71

1

70

9.42

49

24!

5.06

24 45

86. ss

325

0 2

761.64

5.914

3 oi

Norrbottens län.

Jockmock................................

2.10

1

20

254.86

659

SO

301.86

1,340

64

Arjepluog .............................

—

_

5.16

28

77.24

634

08

Arvidsjaur .............................

29.08

68

54

82.25

616

2 4

Gällivare.................................

9.J0

9

56

766.75

1,799

2 C

308. is

2.294

40

Jukkasjärvi............................

—

69.08

343

74

149.3»

1,424

2 9

11.00

10

7 C

1,124.43

2,899

40

918.02

6,309

65

Ströängar inom enskilda fastigheters ägoområden.

Västerbottens län.

A) Nedre lappmarken.

Åsele ....................................

_

_

-

—

-

0 16

_

SO

i Stensele ................................

—

0.80

—

4 9

—

Vilhelmina ....................... ......

—

-

0.50

—

08

■—

—

B) Fjälltrakterna.

—

—

—

O.so

1

12

0.16

—

80

Stensele .................................

—

_

__

0.4 5

O

SO

5.29

35

58

Sorsele....................................

0.44

_

13

8.54

12

41

8.37

33

93

Dorotea .................................

—

—

—

—

—

—

0.40

3

20

Vilhelmina ...........................

lO.so

7

50

1.9 S

9

55

23.6 8

162

62

Tärna ....................................

—

—

—

20.88

47

80

58.80

326

87

Norrbottens län.

11.24

7

63

.31.85

72

06

96.54

562

20

Jockmock.................................

—

—

—

1.60

10

10

3.oo

3

10

Arvidsjaur .............................

—

—

—

0.04

—

26

5.55

29

85

Gällivare...............................

—

_

—

0.50

—

22

0.4 7

1

50

Jukkasjärvi.............................

—

—

0.04

—

15

0.04

—

15

Karesuando ...........................

—

—

—

2.04

14

2 0

7.oo

53

80

1

_

_i_

4.22

24

93|

16.06

87

90

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Sammandrag- angående ströängarnas förekomst.

Enl. avvittringshandlingar fördelade i

------ - -------- ...........1

uppskattningsklasserna

Socken

1 och 2

3

1

......!

Areal

Areal

Areal ]

lass hö

er

s

B

lass hö

CT

8

s

lass hö

er

2

e|

Ströängar

A) å kronomark.

Västerbottens lön

Nedre lappmarken...............

205.20

213

Oö

1,203.4 7

2,752

14

4,713.20

31,232

1

59 i

Fjälltrakterna....................

124.54

138

43

527.81

1,647 18

1,807. so

15,869

57

Norrbottens län .................

221.99

181

82

6,111.05

17,500|94

7,850.98

48,628

20:

551."3

533

SO

7,842.33

21,900

21

14,372.16

95,730

36;

B) å allmänning.

Västerbottens läns fjälltrakter

5.06

24

43

86.88

325j02

761.64

5,914

Ö2!

Norrbottens län...................

11.90

10

7 6

1,124.13

2,899) 4 o

918.92

6,309

65

16.90

35

LO

1,211.81

3,224| 12

1,680.56

12,223

9 7)

C) å enskilt område

Västerbottens län:

Nedre lappmarken...............

O.so

1

1 ] 12

0.16

80|

Fjälltrakterna....................

11.91

7

G8

31.85

72 06

96.54

562

20j

Norrbottens län .................

—

_

4.22

24|d8

16.06

87 09|

11.21

7

63

36.8 7

98 11

112.76

65ojooi

Kolonisationskommittön.

14

opaginerad Kontrollera mot PDF

HISTORISK REDOGÖRELSE

RÖRANDE STRÖÄNGARNAS TILLKOMST OCH BEHANDLING

VID AVVITTRING M. M.

A. E. RODHE

BEVIS IONSSEKRETEBAEE

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

\

Redan under landskapslagarnas tid hade i de södra och mellersta

delarna av Sverige så gott som all skogsmark tagits i besittning av de

större eller mindre samfälligheter, som brukade den odlade jorden. Den

närmast byn liggande skogen, byallmänningen, ansågs såsom byns egen

tillhörighet. De mera avlägset belägna öde skogarna betraktades tillhöra

landet eller häradet, och rätten till nyodling å dessa lands- eller

häradsallmänningar var inskränkt genom åtskilliga bestämmelser.

1 rikets norra delar voro förhållandena i flera avseenden egenartade.

I dessa mycket glest befolkade trakter hade man ingen anledning

att såsom på andra ställen inskränka den fria odlingsrätten;

de väldiga vidderna av obruten mark lämnade god tillgång för alla,

som önskade röja nya odlingsområden. Hälsingelagen, vilken gällde

icke blott för Hälsingland utan även för hela den övriga av svenskar

bebodda delen av Norrland, skilde mellan »byamännens egen skog» och

allmänning i egentlig mening. Byamännens egen skog angavs omfatta

bergsluttningen mot sjö och älv, men själva berget och det där

bortom belägna landet var allas egendom eller allmänning. Å allmänningen

ägde alla män d. v. s. alla hälsingar rätt att göra intagor.

Nybyggaren borde dock upptaga åker och äng bredvid den som förut

byggt, och vissa föreskrifter lämnades om storleken av det skogsskifte,

han fick tillägna sig. Ville nybyggaren göra intaga till åker eller äng, då

skulle han röja en åker, på vilken kunde skördas tre travar säd, göra

ett hus med fyra knutar, gå omkring intagan och med två vittnen

utmärka gränserna för densamma. Tvistade två om gjord intaga, hade

den vitsord, som byggde huset och kunde det styrka med två vittnen

och full ed. Genom laga hävd skyddades det man under tre år okvalt

innehaft. Denna rätt att å allmänningen göra nyodlingar inneslöt

uppenbart också rätt för alla att på annat sätt nyttja allmänningen,

såsom till mulbete, jakt och fiske; alla hade jämväl rätt att tillgodogöra

sig avkastningen från slåtterlägenheter, de här och var i skogarna

Hälsinge
lagen,

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Qustav Vasas

brev den

5»/< 1543.

belägna naturliga ängarna, vilka utan något särskilt odlingsarbete avkastade

höskördar.

Den fria odlingsrätten synes i de nordliga delarna av landet hava

bibehållit sig ganska länge. Såsom en förklaring till att inbyggarna i

Norrland icke i likhet med vad som skedde i övriga Sverige föranleddes

att göra anspråk på äganderätt till all den ouppodlade delen av landet,

må framhållas, att kolonisationen av dessa trakter ägt rum på något

olika sätt mot i de sydligare landsdelarna. I dessa senare torde bosättningarna

hava tillkommit genom att större eller mindre skaror av folk

slagit sig ned på en trakt och under gemensamt arbete röjt mark för

odling. I Norrland däremot har bebyggandet i regel skett genom anläggandet

av mera enstaka nybyggen, som sedermera utvecklats till

byar; och mellan dessa byar, spridda över stora områden och ofta på

betydliga avstånd från varandra, har icke uppstått den gemensamhet,

som utgör förutsättning för framställande av anspråk på allmänningsjorden.

Under senare medeltiden spårades emellertid jämsides med konungamaktens

tillväxt otvetydiga anspråk från kronans sida å rätt till den

icke i bruk tagna jorden. Gustaf Vasa var den, som först öppet proklamerade

kronans äganderätt till all jord, som ännu icke var bebyggd,

eller icke redan tagen i .besittning av byar och större samfälligheter,

häradet eller landskapet. Uti öppet brev till menige man i Gästrikland,

Hälsingland, Medelpad ochÅngermanland den 20 april 1542 förklarade Gustaf

Vasa, att > sådana ägor som obygde liggie höre Gud, Oss och Sverigis

Crone till och ingen annan». Med »sådana ägor som obygde liggie»

avsågos uppenbarligen sådana inom de nämnda landskapen belägna

marker, som av Hälsingelagen betecknades såsom allmänning och som

voro ingens egendom. Av innehållet i nämnda brev framgår jämväl,

att Konungen ville tillförsäkra var och eu rätt att fritt sätta sig ned å

dylik mark; de gamla byalagen finge icke lägga hinder i vägen härför.

Skyddade för intrång skulle endast vara böndernas »bostäder, ängar

och fäbeten,» men å annan mark, vartill »bygdelagen förmenade sig

vara ägande uti skogarna» men »där de varken rätt eller skäl till have»

ägde alla fattiga män uppsöka sig bostäder samt röja och bränna skogen

ifrån sig. Varken socknar, bygdelag, ensliga gårdar eller annan bygd

skulle därefter hava våld att förmena och förbjuda dem, som på skogarna

eller ödemarkerna bygga ville, såvida det icke skedde på deras

egna bostäder, ängar eller fäbeten, där kronans fogde med tolv oväldiga

och därtill besvurne män bese och rannsaka skulle.

opaginerad Kontrollera mot PDF

/

in

Under den följande tiden uppmuntrades nybyggesanläggningar på

mångahanda sätt i alla delar av landet. Särskilt i Norrland och Dalarna

tillförsäkrades genom åtskilliga författningar nybyggare att fritt

och obehindrat slå sig ned, dock med villkor att det icke lände bolbj''

till förfång, varom häradshövdingen och nämnden skulle syna och rannsaka;

nybyggaren skulle sedan få behålla jorden mot det att hän till

kronan utgjorde den ränta och rättighet, vartill nybygget kunde skattläggas.

Eu annan uppfattning angående lämpligheten av nybyggen å 1647 och 1664

allmänningar och kronans marker började emellertid att göra sig gällande. orLinZrMan

fann bosättningarna kunna utöva skadligt inflytande på skogarnas

bestånd, och bergslagsintresset, som livligt omhuldades, ansågs bliva

lidande genom att skogarna i alltför vidsträckt omfattning upplätes till

enskilda brukare. I beslut vid 1638 års riksdag förklarades, att vissa

beskedliga män borde förordnas i alla landsändar, vilka skulle i förening

med häradsnämnden bese allmänningsskogarna och bestämma, vilka

torp av dem, som allaredan voro byggda, »utan landsens skada» kunde

bestå, ävensom överlägga, varest då ännu torp kunde byggas eller ej.

Den 22 mars 1647 utkom den första skogsordningen, redan den 29

augusti 1664 följd av en ny, i huvudsak lik den förra, endast med

några smärre ändringar och tillägg. Här stadgades förbud mot nybyggens

anläggande å allmänningar utom där de voro stora och vidlyftiga

och öde befunnes. Av bestämmelserna i dessa skogsordningar

må följande anföras: En allmän rannsakning skulle förrättas över alla

lands-, härads- och socken allmänningar, och skulle dessa, där sådana

funnes och med goda skäl och bevis erhölles, lagligen åtskiljas från

andras ägor samt utmärkas med råmärken. Alla å allmänning byggda

gårdar, torp och backstugor skulle antecknas samt undersökas med vad

skäl de innehades och om de med rå och rör vore från allmänningen

lagligen avvittrade eller icke. De torp, som kunde göra skäl uti åker

och äng för helt, halvt eller fjärdedels hemman skulle bliva beståndande;

hemmanet eller torpet med åker och äng skulle rörläggas

och förbjudas att det ringaste inkräkta av allmänningen över sina

råmärken, där svedja eller eljest något som sitt enskilda bruka. Vederbörande

borde utan uppskov inkomma med sina skäl och bevis

över dylika torp, i annat fall ägde landshövdingen framfordra dem vid

tinget och under tiden sätta torpen i kvarstad. Alla de torp och backstugor,

som icke hade så stor och god åker och äng, att de kunde

göra skäl för åtminstone ett fjärdedels hemman, borde genast utdömas

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

1683 ärs skogsordning.

och utrivas och till allmänningen åter utläggas, varvid köparen ägde

att återfå sin utlagda köpeskilling av kronan eller landet och häradet.

Befunnes någon utan tillstånd hava byggt något torp å allmänningarna,

varå urminnes hävd icke vore kommen, skulle han strax avträda torpet

och detsamma läggas till allmänningen efter föregången laga rannsakning

och dom. Där någon tjänlig plats funnes å lands- eller häradsallmänning,

som vore duglig till åker och äng, och landet och häradet

kunde den mista, ville K. M:t densamma häradet efter öre och örtug

förunna och, där ingen av dem ville eller kunde uppodla densamma, då

upplåta åt någon annan, som därtill hade lust, dock mot eu vederbörlig

rekognition. På lands-, härads eller sockenallmänningar skulle hädanefter

inga torp eller backstugor få uppsättas, så framt ej allmänningarna

vore så stora, vidlyftiga och öde, att hemman och torp där kunde utan

landets, häradets eller intressenternas skada byggas och brukas, i vilket

fall landshövdingen borde föredraga sådant vid laga ting och då med

lagmannen, häradshövdingen och nämnden skåda platsen och sedan

stadfästa upptagan med brev å tinget.

Det dröjde ej länge förrän nya bestämmelser om skogarna utfärdades.

Den 19 ''december 1683 utkom förordningen och påbudet

om de norra skogarna. Fortfarande ansåg man sig behöva rikta förbud

för de gamla byalagen att inkräkta på och med anspråk på äganderätt

tillägna sig de ännu icke ockuperade områdena. Det heter, att som ifrån

gamla tider ett stort missbruk inriktat sig på de orter, där stora och

vidlyftiga skogar funnes, såsom i Värmland, Gästrikland, Dalarne, Norrland

och flerstädes, att de bygdelag, som hade sina ägor antingen uti

eller bredvid sådana skogar belägna, villo därav tillägna sig stora trakter,

ja ofta till några mil, vartill de dock varken rätt eller skäl hade. 1

''anledning därav bleve 1542 års plakat förnyat med befallning till landshövdingarna

och betjänte i landsorten att hava noga inseende uppå

skogarna och att, sedan de efter bys och gårds egenskap och beskaffenhet

hade prövat vars och ens rågång eller, där den felades, tillagt var

och en så stort utrymme och så mycken skog som funnes skäligt och

till fullsatta hemman nödigt, därifrån skilja och avvittra den övriga

delen såsom kronan och ingen annan tillhörig, dock så att om någon

kunde med laga avvittringar och andra väl grundade skäl bevisa någon

del av sådana skogar tillhöra en viss socken eller ett härad, skulle sådan

deras rättighet dem ej betagas, allenast noga undersökt bleve, att sådana

allmänningar ej utdroges över deras rätta gränser.

opaginerad Kontrollera mot PDF

118

Vi linaa i dessa stadgande» för första gångeu klart uttalade bestämmelser

om företagande av avvittring d. v. s. avskiljande av kronans

mark från de enskilda hemmanens och byarnes ägoområden.

De i 1683 års förordning meddelade föreskrifter ägde sin giltighet

till dess förordningen den 12 december 1734 om skogarna i riket trädde

i tillämpning. Under tiden hade i åtskilliga k. brev och resolutioner

lämnats bestämmelser, avseende att ordna ny byggesförhållandena. Intresset

inriktades särskilt på de platser, där bergsbruk voro belägna.

Bergshanteringen skulle framför allt tillgodoses och nybyggaren tick

icke göra något intrång på brukens rättigheter. Så stadgades i k. brev

den 25 maj 1696, att om därefter på någon ort i bergslagen eller annorstädes,

där bergsbruk vore belägna, nya torp skulle upprättas eller

skattläggas, skulle iakttagas, att först borde en ordentlig rannsakning anställas

i närvaro av såväl bergs- som lantbetjänte och. skulle handlingarna

därefter översändas till Bergskollegium, innan något vidare till saken

åtgjordes, på det kollegium därvid måtte kunna göra sina påminnelser

och således så mycket noggrannare bliva observerat och iakttaget, om

det för bergsbruken och bergslagen vore nyttigt eller skadligt att slika

torp eller nybyggen bleve anlagda. — I landshövdingeinstruktionerna

intogos bestämmelser om att landshövdingen skulle hava uppsikt över

att skogar och lundar i provinsen väl aktades och vidmakthölles samt

förhindra och förbjuda, att torp där uppsattes. (Landshövd. instrukt.

den 28 januari 1687, § 44, och den 4 nov. 1734, § 42.)

I 1734 års skogsordning bibehöllos i huvudsak de gamla bestämmelserna

om anläggande av torp och nybyggen å allmänningarna.

Emellertid genomfördes nu ytterligare de från kronans sida framförda

anspråken på att få bestämma över allmänningarna. Allmänningsintressentemas

rätt till skogen blev i hög grad inskränkt och landshövdingen

fick i allmänhet ej blott uppsikten utan även beslutanderätten

åt sig ensam uppdragen; förut hade landshövdingen tillsammans med

lagmannen, häradshövdingen och nämnden samt intressenterna beslutat

i frågor rörande allmänningarna, nu inskränktes häradsrättens befattning

med dessa ärenden till att avgiva yttrande till ledning för landshövdingens

beslut,

Landshövdingarna ålades att snarast draga försorg om de återstående

allmänningarnas avvittring från angränsande bvägor. Allmänningarna

borde geometrice avtagas och sedan därom lagligen rannsakas

och dömas, och vad då förklarades för kronopark, lands-, härads- eller

sockenallmänning skulle med giltiga rör avskiljas. Alla hemman, torp

Kolonlsatinnskommitlé n. 15

1734 års skogsordning.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

1793 års skogsordning.

och backstugor på allmänningarna skulle undersökas och skärskådas

med vad rätt de besuttes. Inga torp skulle vidare få byggas på allmänningen

och skulle de som vore olagligen uppbyggda och ännu icke

skattlagts utrivas efter laga rannsakning och dom. — Vad anginge de

stora skogar och ödemarker, som utom bygdelagen vore belägna och

kronan tillhöriga, såsom uti Västernorrland, Dalarne och Värmland, skulle

landshövdingarne genom häradshövdingen och nämnden i någon bergsoch

jägeribetjänts närvaro låta undersöka om alla på sådana ödemarker

uppbyggda finnetorp samt noga uppteckna när och med vars tillstånd

de blivit uppbyggda, om de vore skattlagda eller ej m. m.

Angående nybyggen i allmänhet innehöll k. förklaringen den 5

april 1739 över 1734 års skogsordning en del föreskrifter. Landshövdingarne

borde sålunda tillse, att stora skogar och ödemarker bleve bebyggda

och till åker och äng uppodlade, att sedan efter hand till hemmantal

skattläggas, där jordmånen och lägenheten därtill funnes tjänliga

och det utan skogens skadliga förödande kunde ske, vilket förut innan

något tillstånd bleve givet, noga borde beprövas, varefter i proportion till

hemmantalet skog och mark skulle tilläggas, varutom åbon icke borde gå.

Där på kronoparker eller lands- och h ära ds al 1 m ä un i n gar några ansenliga

och till skogväxt odugliga mossar och kärr funnes, varav kunde bliva

äng utan att sådant lände häradet till skada för dess oundgängliga bete,

ägde landshövdingarna efter föregången undersökning tillåta, att de

upptoges till äng emot skälig frihet och räntas erläggande, vilken ränta

skulle användas till nödiga skogsplanteringar.

Genom förordningen den 25 november 1740 om landskulturen och

de däröver meddelade förklaringarne den o oktober 1741 och den 12

augusti 1752 sökte man uppmuntra nyodling av mark å allmänningarna.

På härads- och sockenallmänningarna finge alla obrukbara kärr och

mossar, där ingen stor eller duglig skog växte eller kunde växa och

som till äng kunde göras, delas mellan hemmanen. Delningen skulle

förrättas av lantmätaren i närvaro av krono- och jägeribetjänte, och

skattläggning skulle samtidigt äga rum. 50 frihetsår skulle förunnas.

Ville ej åbo åtaga sig dylikt uppröjande, skulle platsen lämnas till en

annan, som ville eller hade förmåga att sådant fullgöra. När någon

anmälde sig att vilja upptaga någon trakt på allmänningen, skulle landshövdingen

allmänneligen kungöra sådant.

Uti förordningen den 10 december 1793 om skogarna i riket bekräftades

de sålunda givna reglerna. Av de i denna skogsordning förekommande

stadganden må följande anmärkas: Landshövdingen borde

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

draga försorg om att lands- och häradsallmänning, som icke vore behörigen

skild och avrösad från angränsande ägor, bleve i laga ordning

avvittrad. Om kronoskogarna d. v. s. större skogar och ödemarker i

Norrland, Dalarne och Värmland stadgades, att landshövdingarne borde

tillse, att då intill större skog och ödemark stötte hemman eller byar,

vilka icke hade avvittrad mark, så mycken skog bleve dem tillagd, som

enligt författningarna till fullsatte hemman prövades nödigt, vilken sedan

med laga rör skulle avskiljas från den övriga marken, som kronan tillhörde.

Landshövdingen skulle vidare göra undersökningar angående de

å sådana större sk g ir och ödemarker uppbyggda oskattlagda torp och

andra besittningar, huruvida de såsom större eller mindre hemmansdelar

kunde äga bestånd, och i så fall besörja, att de måtte skattläggas och

till in- och utägor avrösas. Och på det att till uppodling tjänliga lägenheter,

som funnes å hedemarker och ödeskogar, måtte komma det

allmänna till nytta, skulle det åligga landshövdingen att därå befordra

nybyggesanläggningar, varvid alltid borde iakttagas, att lägenheterna

bleve till sina skillnader utmärkta och avrösade; och skulle nybyggare,

som sig ä sådana ställen nedsatte, åtnjuta de frihetsår och förmåner, som

särskilda författningar förunnade, och i övrigt för sig och efterkommande

vara förvissade om en evärdelig besittningsrätt. — Det skulle hädanefter

vara alldeles förbjudet för landshövdingen att låta någon nedsätta

sig å allmänning eller där göra någon uppodling eller intaga, den händelsen

undantagen, att mark till skogvaktareboställen eller skogsplanteringars

anläggande å allmänning borde röjas.

1793 års skogsordning avlöstes av förordningen den 1 augusti

1805 om skogarna i riket. Denna innehöll i huvudsak samma bestämmelser

i hithörande ämne, som förut voro gällande.

Konungens befallningshavande skulle draga försorg om att landsoch

häradsallmänning av bleve behörigen skilda och avrösade från angränsande

ägor. Vart sjätte år skulle Konungens befallningshavande

överse allrnänningarna och skulle vid dessa allmänningsrannsakningar

noga undersökas om de hemman och gårdar, torp och backstugor, som

vore belägna å allmänningen, med vad rätt de besuttes och om de med

rå och rör vore avvittrade. Nybyggen å allmänning skulle icke hädanefter

vara tillåtna. Dock skulle, om där funnes mosse eller kärr, som

genom uppodling kunde göras nyttig, det stå vem som helst öppet att

hos Konungens befallningshavande söka och erhålla tillstånd till en sådan

lägenhets uppodlande; den som deltoge i allmännings nyttjande ägde

företräde till uppodlingens verkställande, därest han inom natt och år

1805 år8

skogsordning»

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

efter förordningens kungörande anmälde sig härtill. Konungens befallningshavande

skulle föreskriva viss tid, inom vilken uppodlingen skulle

påbörjas och vara verkställd. Om sådana mossar och kärr vore av den

beskaffenhet att de till minst 1 s mantal kunde upptagas, skulle någon

odlingsrätt icke beviljas därå, innan Kungl. Maj:t efter Konungens befallningshavandes

därom gjorda anmälan yttrat sig, under vilka villkor

uppodlingen kunde tillstädjas.

Angående uppodlingar av mossar och kärr å kronopark stadgades,

att ansökningar därom skulle ingivas till Konungens befallningshavande,

varefter Kungl. Maj:t, sedan överhoyjägmästaren blivit hörd, för värjo

särskilt fall skulle meddela utlåtande. I övrigt skulle iakttagas vad som

stadgats angående upplåtelser å allmänningar.

Vad anginge kronoskogarna eller de större skogar och ödemarker

i Norrland, Dalarne och Värmland, vilka utom bygdelagen tillhörde

kronan, borde Konungens befallningshavande draga försorg om att då intill

sådan större skog och ödemark stötte hemman och byar, som icke hade

avvittrad mark, så mycket utrymme av skog bleve dem tillagt, som

enligt författningarna till fullsatte hemman prövades nödigt, vilken sedan

med laga rör skulle avskiljas från den övriga marken, som tillhörde

kronan. Dessa kronan tillhöriga marker borde Konungens befallningshavande

låta avmäta, beskriva och å karta lägga, samt i mån av de

tillfällen till nyttig odling, som inom desamma sig företedde, föreslå

vad antal nybyggen, vartdera med ett område av ungefärligen Vs mantal

ägovidd, därstädes skulle kunna anläggas. Härefter bestämde Kungl.

Maj:t, huru och under vilka villkor sådana nybyggen Unge upplåtas.

Konungens befallningshavande skulle vidare undersöka, om de å sådana

större skogar och ödemarker anlagda oskattlagda torp kunde äga bestånd

såsom större eller mindre hemmansdelar och i så fall ombesörja,

att de till in- och utägor avrösades.

Den rätt, som enligt 1805 års författning i vissa fall tillkom

Konungens befallningshavande att meddela tillstånd till nybyggens upptagande,

fråntogs Konungens befallningshavande genom kungl. brev den

4 sept. 1822, däri förklarades, att någon prövningsrätt om nya uppodlingars

beviljande å kronans skogar och allmänningar icke tillkomme

Konungens befallningshavande.

Genom kungl. brev den 16 mars 1824 och kammarkollegii cirkulärbrev

den 14 april 1824 angående en förändrad reglering i fråga om kronoskogarna

och allmänningarna i riket stadgades, att hädanefter icke finge

lämnas tillstånd för enskilda personer till odling av kärr och mossar å

kronoparker och allmänningar, enär detta icke kunde ske utan skada och

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

olägenhet för dessas vård och ändamålsenliga förvaltning. Nybyggen

kunde således därefter endast anläggas å s. k. kronomärke^ varmed

enligt nyssnämnda 1824 års brev förstås sådana områden, som vid afvittring

överblevo i rikets norra provinser, nämligen Stora Kopparbergs,

Gävleborgs, Västernorrlands, .Jämtlands, Väster- och Norrbottens län.

Om dessa trakter yttrades, att de i anseende till folkbrist och felande

kommunikationer i deras närvarande skick vore av föga värde och icke

kunde med större nytta för det allmänna användas än till nya hemmans

anläggning för att befordra landets uppodling och befolkning.

Den nu lämnade översikten av lagstiftningen angående villkoren

och sättet för nybyggens anläggande har i det stora hela avseende på

alla delar av landet. Emellertid hade man redan tidigt fått uppmärksamheten

riktad på nödvändigheten av att genom särskilda bestämmelser

befordra nya bosättningar i lappmarkerna.

Ett av de första stadgandena i ämnet återfinnes i ett av konung

Magnus Eriksson den 16 mars 1340 utfärdat brev, varigenom med stadfästelse

å en under konungens minderårighet given stadga angående

bebyggande av de rikets landsändar, som vid Hälsingland och Ångermanland

liggande voro, benämnde Lappmark, lov gavs åt alla, som å

Kristus trodde eller till den kristne tron sig omvända ville, att i nämnda

trakter taga marker och ägor för sig och sina arvingar. Därjämte påbjöds,

att de dåvarande eller blivande inbyggarna såväl i det, de skulle

betala och utgöra till konungens rätt och tjänst, som i allt annat borde

njuta och bruka Hälsinglands lag och sedvänja.

Det dröjde dock ganska länge innan bosättningarna i lappmarkerna

bleve mera talrika. Befolkningen härstädes utgjordes ända fram mot

slutet av 1600-talet så gott som uteslutande av den lappska folkstammen.

I känslan av den betydelse, bebyggandet av lappmarkerna kunde få för

hela landet, utfärdades emellertid under sjuttonde och adertonde århundradena

åtskilliga författningar, varigenom särskilda skaf tefriheter

och förmåner förunnades dem, som ville bosätta sig- i lappmarkerna.

Dessa förmåner sammanfattas under namn av lappmarksfriheterna.

Def var först efter utfärdandet av kungl. plakatet den 27 september

1673 angående lappmarkernas bebyggande, som de fasta bosättningarna

började taga mera fart. Då stadgades, att själva lappmarkerna

skulls skiljas från de andra svenska och finska församlingarna och fördelas

uti särskilda socknar och prosterier. Och på det att andra svenska

och finska uti Väster- och Österbotten samt Ångermanland och Jämtland

boende måtte desto hellre låta övertala sig att flytta till lapp
-

Kolonist

tio nen inom

lappmarkerna.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

1749 års lopp''

marksreglcmente.

markerna och därsammanstädes sig husligen nederlåta och de boställen

upptaga, som de funne bekväma och dem till den ändan kunde bliva

inrymda, beviljades dem den frihet, att de på 15 års tid skulle njuta

förskoning för alla skatter och utlagor av vad namn de hava kunde

och att de efter förloppet av dessa frihetsår icke skulle läggas för högre

skatt än lapparna själva, med vilka de överallt gjordes lika.

Vad sålunda stadgats bekräftades genom Kungl. Maj:ts förnyade

plakat den 3 september 1695 om lappmarkernas bebyggande och de

förmåner och friheter, som de, vilka sig där nedsätta, åtnjuta skola.

Här försäkrades ånyo, att de som sig i lappmarkerna antingen allaredan

husligen nederlåtit eller därefter nedsättande varda, skulle åtnjuta femton

års frihet för alla skatter och utlagor evad namn de hava kunde, allenast

att de efter berörda frihetsårs förlopp till ett visst skattlades i proportion

av de ägor, som de hävdade och nyttjade, men skulle de eljest

liksom andra lappar undslippa mantalspenningar och knektskrivning

tillika med annat extraordinarie; dock finge de icke lägga sig på överflödigt

svedjande utan vara förpliktade landet såväl med hus bebygga

som ock med åkers upptagande och ängars uppröjande så uppbruka,

som det anorstädes i rikets provinser vanligt vore.

Kolonisationen av lappmarkerna försiggick emellertid alltjämt

mycket långsamt. Nya och mera detaljerade bestämmelser lämnades i

kungl. reglementet den 24 november 1749 för dem, som antingen redan

bo och bygga i Lappland eller ock hädanefter till landets uppbrukande

därstädes sig nedsätta vilja. Detta s. k. lappmarksreglemente, vars

bestämmelser icke blivit genom någon sedermera tillkommen författning

upphävda, är i viss mån grundläggande för de rättsfrågor, som uppkomma

angående nybyggares innehav av mark, och torde därför eu

närmare redogörelse för reglementets föreskrifter uti dithörande delar

vara påkallad.

Den, som ville nedsätta sig å någon till nybruk tjänlig plats, skulle

söka tillstånd av landshövdingen. Denne skulle låta syna och undersöka

den uppgivna platsens beskaffenhet, om jordmånen vore duglig och huruvida

den tilltänkta odlingen lände någon annan till förfång samt däröver

meddela utslag. Besiktningar och syner skulle förrättas av kronofogde,

länsman och två nämndemän; om nybyggaren icke åtnöjdes därmed

och det tvistiga vore av den beskaffenhet, att landshövdingen det annars

icke urskilja kunde, skulle han förordna domaren att med häradsnämnden

uti kronobetjäntes närvaro hålla syn på stället. Den, som fått tillstånd

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

att upptaga nybygge, ålåge att inom tvä år hava gjort någon början

med husbyggnad och jordens uppodlande; i annat fall förverkades tillståndet,

och rätten att anlägga nybygget skulle uppdragas åt någon

annan. Landshövdingen skulle bevilja skattefrihet under vissa år, i allmänhet

ej flera än femton år. Efter frihetsårens förlopp skulle nybyggena

»geometrice avtagas och skattläggas, icke just efter de gränser och

råmärken, som vid första utsyningen uppgivits, utan till det mantal,

som de ägors beskaffenhet, vilka åborna ville hava och utan andras

förfördelande kunde få under hemmanen, befunnes svara före»; och finge

eu äldre nybyggare icke så underslå sig all till uppodling tjänlig mark,

som han begärde men till uppbrukning ej medhinna kunde, att icke

även den, som bredvid honom sig nedsatt eller bygga ville, kunde få

så mycken till nybruk tjänlig jord uti åker och äng, att han ock kunde

sig därstädes bärga och uppehålla, dock borde den äldre, så mycket

modigt vore och utan publici prejudice kunde ske, njuta sin flit och

arbete till godo, varför ock intet upparbetat åker- eller ängsland kunde

honom frånkännas och någon annan tilläggas utan hans samtycke och

emot den betalning, hans arbete prövades värt. I fråga om vad

som härvid skulle anses upparbetat heter det i författningen: »Ej må

någon räkna sig hava uppodlat och nedlagt arbete å sådana ställen,

varest han upprest en eller annan höstack, hässja eller lada till inrymmande

av det hö och foder, som själva naturen utan dikning och rothuggning

giver; men för uppodlad må den trakt och lägenhet anses, som

igenom kärrs och mossars utdikande samt träns barkande och rothuggande

gjorts nyttig och brukbar till åker och äng. I följe därav

äger ock ingen större rätt till hö- och skogmyrer, varav en nybyggare

kan hava tillfälle och nödigt sig i första början av nybyggets

inrättande att betjäna, än såvida brist vara kan på andra när belägnare

och till röjning dugliga platser och ingen annan nybyggare tillkommer,

som slika myrer bättre betarva torde.»

Vidare är att märka föreskriften i § 9 av lappfogdeinstruktionen

den 5 augusti 1760, där det stadgas, att när frihetsåren äro tilländalupna,

bör hemmanet vid tingsrätten uti kronofogdens närvaro

provisionelit skattläggas och skatten därefter uppbäras, och hade fogden

sedan att giva detta tillkänna vid landskontoret, då landshövdingen beordrade

lantmätaren att geometrice avtaga detsamma, varefter skattläggningen

vid nästa ting Lomme att upprättas och examineras till

landshövdingens överseende och fastställande.

Genom tillkomsten av 1749 års lappmarksreglemente underlättades

i hög grad anläggandet av nybyggen inom lappmarkerna, och de fördelar,

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Avvittringen.

somt beviljades dem, vilka i dessa avlägsna, men dock ingalunda ofruktbara

trakter önskade bryta ny bygd, lockade mången att slå sig ned

bär. Vid uppkomsten av nybyggen tillgick i allmänhet så, att nybyggaren

åt sig utsökte en plats, helst belägen vid en fiskrik sjö med tillgång

till odlingsbar mark för upptagande av potatisland och kornåker samt med tillräckligt

många naturliga ängar i närheten för att avkasta foder åt några

kreatur. Därefter förrättades av vederbörande tjänsteman syn å platsen

för tillseende av att denna var lämplig för ett nybygges anläggande. I det

protokoll, som fördes över synen, angavs, att på stället funnes tillräcklig

för odling tjänlig mark, varjämte uppräknades ängar, som ansågos

böra nybygget tilläggas. Förekom intet hinder, blev nybygget

av Konungens befallningsbavande genom särskilt utslag upplåtet. Efter frihetsårens

utgång åsattes nybygget provisoriskt mantal och skatt. Några bestämmelser

rörande nybyggares rätt att begagna skogen förekomma ej i

lappmarksreglementet. Det ansågs självklart, att han å kronomarken ägde

taga skog till husbehov. Sedermera tillkommo föreskrifter, vilka medgåvo

åbo rätt att inom ett visst avstånd från gården erhålla icke allenast

husbehovsvirke utan jämväl skog till försäljning.

Enligt lappmarksreglementet skulle nybyggena efter frihetsårens

förlopp »geometriee avtagas» d. v. s. få vissa till gränserna bestämda

områden. Detta kom emellertid i regel icke att äga rum förrän vid avvittringen,

vars huvudsyfte var att från kronans marker utbryta hemman och

nybyggen och tilldela dessa nödiga områden i inägor och skogsmark.

Vid avvittringen utlades sålunda fastigheternas inägor i bestämda ägoskiften,

i samband varmed den slutliga skattläggningen ägde rum och

mantal åsuttes nybyggena. I förhållande till mantalet tilldelades därjämte

fastigheterna vissa områden i skogsmark.

Avvittringen inom lappmarkerna påbörjades ganska sent, först på

.1870-talet. Förrättningar för avvittriug i Västerbottens och Norrbottens

läns kustland hade redan länge pågått. De första bestämmelserna om

avvittring inom nämnda län återfinnas uti instruktionen för avvittringsrätten

i Västerbotten den 23 maj 1780. (Västerbottens län omfattade

till år 1810 nuvarande Västerbottens och Norrbottens län). Enligt

denna instruktion skulle avvittringsarbetet börja på de närmast intill lappmarksgränsen

belägna skogar och hemman samt därifrån fortgå till

den mer bebodda delen av landet. Det framgår sålunda, att lappmarkerna

ej skulle omfattas av den sålunda anbefallda avvittringen. År

1819 framlade Konungens befallningsbavande i Västerbottens län förslag till

skattläggnings- och utbrytnings metod för läuets lappmarker. Emellertid ut
-

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

kom den 10 februari 1824 stadga angående avvittringsverket i Västeruorrlands,

Västerbottens och Norrbottens län. Ej heller denna stadga hade

avseende å lappmarkerna, ehuru de>sa icke uttryckligen undantogos från

densammas tillämplighet. Sedermera anbefalldes Konungens befallningshavande

i Västerbottens och Norrbottens län att efter överläggning

med varandra avgiva yttrande om vilka förändrade föreskrifter kunde

vara av nöden för avvittringens ändamålsenliga och lämpliga verkställande

samt nybyggens anläggande inom lappmarkerna. Sedan rikets

ständer år 1829 gjort framställning att för bergshanteringens befrämjande

i de nedre delarna av Norrbottens län anstalter måtte vidtagas för avvittring

i Luleå lappmark, oberoende av avvittringen i den övriga delen av

landet, förklarade emellertid Kung]. Maj:t genom nådigt brev den 26 mars

1831. att då några medel icke för närvarande vore tillgängliga för avvittringen

inom lappmarkerna, frågan därom skulle tills vidare uppskjutas.

År 1841 uppdrogs dock åt utsedda kommitterade att . avgiva

förslag till särskild avvittrings- och skattläggningsstadga för Luleå lappmark.

Dylikt förslag avgavs den 26 augusti 1842.

Av intresse för här föreliggande spörsmål äro de föreslagna bestämmelserna

om skiftesläggningen och de i sammanhang därmed föreskrivna

ägoutbytena. Det föreslogs sålunda, att varje by, enstaka hemman,

nybygge eller kronotorp skulle i ett sammanhang tilläggas sin

avskilda del och bibehållas vid sina i någor, men om det ej kunde ske

skulle jämngott vederlag meddelas. Lantmätaren borde söka åvägabringa

ägoutbyten, där det läte sig göra, och finge dessa, vad höslogar

anginge, verkställas efter måttet av höavkastningen, om vederbörande

hemmansåbor därom åsämdes. Högst sex skiften kunde tillåtas, dock

så att skogsområdet, såvitt görligt vore, avsattes i ett sammanhang. —

Innehade med lagligt vunnen besittningsrätt by, hemman eller torp äng

utom det blivande området på kronans allmänning, finge byn, hemmanet

eller kronotorpet vid nyttjande av ängen mot ränta bibehållas, intilldess

ängen för något nyhemmans inrättande behövde användas samt nyhemmanets

åbo, i stället för det uppodlade ängesland han sålunda åtkomme,

upparbetat tjänlig mark inom den ifrågakomma lägenhetens förre innehavares

ägovälde till motsvarande avkastning, där tillfälle därtill funnes,

eller i annat fall odlingsersättning efter mätismanna ordom erlagts. Men

för höslogar och skogsmyrar, som icke vore att anse för uppodlade,

utan hade egenskap av naturliga äugslägenheter, ägde någon återodling

eller odlingsersättning icke rum.

I sitt yttrande över detta förslag erinrade generallantmäterikontoret

KohnisationskemmitUn. 36

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

1850 års avvittringsstadga

för

Luleå lappmark.

bland annat därom att intagandet under hemman av alltför avlägsna

ängar medförde den dubbla olägenheten att deras tidsödande avbärgning

hindrade innehavaren att under den korta sommaren verkställa nödigt,

ofta mera än höslogarna lönande odlingar samt att motverka uppkomsten

av nyhemman i närheten av sådana ängar. Det borde därför

vara angeläget, att ett stadgande mot detta på landets uppodling menligt

inverkande oskick, vilket redan i 1749 års lappm arksreglemente uttryckligen

förbjudits, finge inflyta i förslaget.

Kammarkollegium fann förslaget att eu nybyggare, som erhölle äng,

vilken förut tillhört annan fastighet, skulle äga skyldighet att uppodla

mark inom denna fastighets område, vara olämpligt och föreslog i

stället bestämmelser av innehåll att by, hemman eller kronotorp, som

innehade äng utom det blivande området på kronans allmänning, finge

vid nyttjandet därav mot ränta bibehållas, intilldess ängen för något

nyhemmans inrättande behövde användas, då, ifall odling eller kostnad

blivit därå använd, denna borde efter överenskommelse eller mätismanna

ordom av nybyggestillträdaren förre innehavaren gottgöras, varemot, om

ingen odling därå bekostats, ängen borde avträdas utan ersättning.

Den 13 december 1850 utfärdades stadga för avvittring och

skattläggning i Luleå lappmark. Avvittriugens ändamål var att skilja

denna lappmark från angränsande lappmarker, att bestämma de delar

av lappmarken där tillsvidare anläggningar av nybyggen icke finge äga

rum utan där lappallmogen skulle äga oinskränkt rätt till bete för sina renar

samt att utbryta byars, hemmans och kronotorps områden ävensom de

nybyggens ägovälden, vilka tillkomme under avvittringen. Vid utbrytningen

skulle varje helt hemman, där tillgången sådant medgåve, tilldelas

från och med 1,000 till och med 4,000 tunnland i inägor samt

skog och utmark, varvid dock icke impedimenter skulle tagas i beräkning.

Varje fastighet borde tilläggas sin avskilda del och ägorna utläggas

i så få skiften som möjligt. Skiftenas antal finge i allmänhet ej

överskrida sex; i fråga om nybyggen, som senare komme att beviljas,

medgåves högst fyra skiften. Vore inägorna så spridda, att vad som därav

oundgängligen erfordrades för fastighetens bestånd ej kunde inneslutas

inom berörda skiftesantal, ägde Konungens befallningshavande pröva, huruvida

flera skiften kunde tillåtas. Var och eu skulle så vitt möjligt bibehållas

vid sina ägor. Där så erfordrades, borde ägoutbyten verkställas, varvid för

avstådd mark borde lämnas jämugott vederlag. Ågoutbytena skulle verkställas

enligt gällande skiftesförfattningar, vilka skulle lända till efterrättelse

vid sidan av avvittringsstadgan. Byte borde således företagas

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

etter gradering av den i bytet ingående marken, dock finge, vad höslogar

anginge, bytena äga rum efter måttet av höavkastningen, om

vederbörande åbor därom överenskomme. Funnes ej tillräcklig vederlagsmnrk

att tillgå, finge såsom vederlag beräknas odlingsbar mark, som

fallit inom fastighetens område, mot rättighet för åbon att såsom

odlingsersättning under högst åtta år utan avgift begagna sina på detta

sätt utbytta ägor. Skiftena skulle'', så mycket belägenheten medgåve,

göras reguljära och borde även ängar, som tilldelades fastighet utom

det egentliga området, begränsas med räta linjer, där de ej hade av

naturen danade fasta gränser, som med större bekvämlighet kunde följas.

Innan avvittringen inom lappmarkerna påbörjades, blev det emellertid

klart, att bestämmelserna i 1850 års stadga, särskilt de, som rörde

skogsanslaget, voro alltför ofördelaktiga för kronan. Någon avvittring

enligt denna stadga kom därför icke heller till stånd. I stället framlades

förslag till avvittringsbestämmeker, gällande för samtliga lappmarker,

och efter vidlyftiga förarbeten tillkom slutligen stadgan den

30 maj 1873 om avvittring i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker.

Denna stadga är i sina huvudsakliga delar ännu gällande,

ehuru flera betydelsefulla ändringar i och tillägg till densamma blivit

gjorda.

Enligt 1873 års stadga äro avvittringarna av två slag, nämligen

dels allmän avvittring, varigenom i trakter, där avvittring förut

icke ägt rum, alla dåvarande ny by gir en och hemman tillika med de

nybyggen, som tillkomma vid avvittringen, utbrytas, dels ock särskild

avvittring, som efter den allmänna avvittringens fullbordan avhålles

för utbrytande av sedermera ansökta nybyggen.

Rörande bestämmelserna i 1873 års avvittringsstadga må här nämnas

följande. Avvittringsförrättningarna verkställas av särskilda avvittringslantmätare

med biträde av gode män under ledning av en för ändamålet

förordnad styresman. Lantmätaren verkställer först kartläggning och

mätning av de för utbrytningens verkställande nödiga marker och upprättar

i sammanhang därmed ägobeskrivning, utvisande ägoslag och areal. I beskrivningen

skall särskilt upptagas vad som är att hänföra till impediment;

och förstås därmed sjöar, vattendrag samt sådana berg, sandhedar

och stenbunden mark, vara duglig skog varken finnes eller kan

växa eller bete finnes eller kan erhållas, samt kala och odugliga eller

med dvärgträd bevuxna mossar och kärr, som hava sten till grund eller

sakna avfall och således äro till odling otjänliga. Smärre impediment

å skogsmarken må dock utlämnas (15 §). Lantmätaren har därefter att

1873 års avtit‘ringsstadga.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

med biträde av gode män verkställa ägobesiktning. Vid denna uppskattas

in ägorna efter deras avkastning på sätt i gällande skattläggningsmetod

finnes föreskrivet, och skall tillses, att under impediment ej inbegripes

duglig mark, som kan komma i fråga att användas till skogsanslag.

Vid avvittring får däremot icke taxering eller gradering ske

av skogsmark för områdestilldelning åt hemman eller nybyggen. Avdrag

för smärre impediment, som ej särskilt upptagas, må dock, såvitt nödigt

är, av lantmätaren med godemän bestämmas till högst en fjärdedel av

vidden utav ägofigur, varå sådant avdrag ifrågakommer (16 §). Vad

vid ägobesiktningen inhämtats upptecknas uti en av lantmätaren upprättad

handling innefattande hävdeförteckning och taxeringslängd. Såsom

namnet antyder, upptagas i denna de ägor, varje delägare innehar,

samt för in ägorna deras naturliga beskaffenhet och beräknade avkastning

(IT §).

Enligt § 8 skola hemman och nybyggen, såvida tillgång finnes,

erhålla skog ej blott till husbehov utan ock till avsalu. Föreskrifterna

rörande skogsanslagets utmätande givas i § 18, varav framgår, att med

skogsmark jämställes även mark tjänlig till bete. Med hänsyn till skogens

och betets bättre och sämre beskaffenhet samt markens olika växtlighet

bestämmes skogsanslaget efter be läkning av 5,000 kvadratrev

(= 440.76 hektar) eller därutöver till högst 20,000 kvadretrev (1,763.04

hektar) skogsmark för helt och i förhållande därefter för större eller

mindre hemmantal. Däri inberäknas ej sådan mark, som efter vad som

ovan sagts bör hänföras till impediment.

Jämlikt § 19 avvittringsstadgan skall vid områdestilldelningen iakttagas

bland annat att varje område lägges i ett skifte, innefattande både

skogsmark och inägor, men skulle flera skiften än fyra anses erforderliga

eller fråga uppstå om det egentliga skogsanslagets läggande i mera än

ett skifte, underställes ärendet Konungens befallningshavandes prövning

(enligt kungörelsen den 9 november 1877). För beredande av så lämpligt

skifte belägenheten medgiver, är delägare pliktig att med sina inägor,

i den mån de ej skulle fälla inom det blivande skogsområdet, ingå i

ägoutbyte med annan delägare eller med kronan, evad det å någondera

sidan yrkas eller ej. Därvid må mark, som, utan att vara odlad,

innehaves av hemmansägare eller åbo eller av nybyggare, såvitt den ej

för hemmanets eller nybyggets bestånd erfordras, kunna för beredande

av lämpligt skifte innehavaren frånhända» utan vederlag; men är marken

odlad och till hemmanet eller nybygget i behörig ordning upplåten eller

av ålder lydande, må den ej innehavaren frånhända» utan mot vederlag

i mark, som är odlad eller till odling tjänlig. Ägoutbyten inom avvitt
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

ringslaget skola enligt 20 § verkställas efter mättet av höavkastningen,

beräknad enligt skattläggningsmetoden eller oek, där med hänsyn till

markens värde större noggrannhet finnes nödig, efter gradering, verkställd

enligt föreskrifterna i gällande skiftesstadga. Där den odlade

marken tillfaller antingen enskild delägare, som ej förmår utgiva odlingsersättning,

eller oek kronan, må förre innehavaren i stället fortfarande

nyttja marken under högst fem år efter det han tillträtt sin

nya ägolott.

Vid avvittringen bestämmes hemmantalet genom skattläggning,

vilken grundas på inägornas uppskattade avkastning. De närmare

bestämmelserna härför finnas intagna i förordningen den 30 maj

1873 angående skattläggningsmetod för Västerbottens och Norrbottens

läns lappmarker. Enligt denna författning skal! all åkerjord och odlingsmark

ävensom äng och annan slåttermark uppskattas efter den

höavkastning, ägorna anses kunna, odlingsmarken efter verkställd

odling, årligen gira i medeltal. Vid uppskattningen indelas höav
kastningcn

allt efter dess beskaffenhet i fyra klasser; och räknas

till första klassen gott hårdvallshö och annat därmed jämförligt hö,

till andra klassen mindre gott hårdvallshö och röjningshö, till

tredje klassen grövre och finare starrgräs samt hö av bättre myrar,

som med fördel kunna avbärgas varje år, samt till fjärde klassen

hö av sämre myrar, som för gräsväxtens bibehållande ej böra

årligen avbärgas. Räntan beräknas för varje lass om 10 centner

i''— 425 kilogram) av höavkastningen i första klassen till sex öre,

i andra klassen till fyra öre, i tredje klassen till tre öre och i fjärde

klassen till två öre. Det sammanräknade öretalet utföres i hela tiotal

så att vad som understiger eller blott uppgår till ett halvt tiotal

uteslutes och vad som överstiger ett halvt utföres såsom helt tiotal.

När räntan uppgår tillhopa till 640 öre, åsättes ett helt mantal, och

när räntan bliver högre eller lägre, större eller mindre mantal i förhållande

därefter.

Sedan förslag till avvittring upprättats, bär styresmannen att insända

detsamma till Konungens befallningshavande i länet, vilken prövar

förrättningen och över densamma meddelar utslag, som må överklagas

hos Kung]. Maj:t. Kronans talan fullföljes därvid i fall av befogenhet

av advokatfiskal i kammarkollegium.

I enlighet med dessa grunder lorsiggingo avvittringarna inom

lappmarkssocknarna under omkring trettio år. Förrättningarna omfattade

till en början endast de nedom den så kallade odlingsgränsen

belägna delarna av lappmarkerna. Uppdragandet av denna odlingsgräns

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

var föranledd därav att nybyggesnedsättningarna i de övre fjällmarkstrakterna

visat sig medföra vissa olägenheter för lapparna samt i åtskilliga

fall, då de anlagts med mindre urskiljning, även för nybyggarna

själva. Med föranledande av en utav riksdagen gjord framställning hade

Kungl. Maj:t den 13 december 1867 förordnat, att för skyddande av lapparnas

och nybyggarnas ömsesidiga rättigheter och till förebyggande

av tvistigheter dem emellan samt av nybyggens anläggande i trakter

helt och hållet otjänliga för kultur, en gräns skulle provisionellt bestämmas

emellan den egentliga fjällbygden och den till odling tjänliga

delen av Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker. Genom särskilda

Knngl. Maj:ts beslut har odlingsgränsen sedermera blivit definitivt

uppdragen. Ovan odlingsgränsen skulle därefter inga nyb}''ggeu

få anläggas. Emellertid har denna bestämmelse icke kunnat göras fullt

effektiv, utan hava under årens lopp ett stort antal bosättningar förekommit

även i trakterna ovan sagda gräns.

Åtskilliga viktiga ändringar i fråga om avvittringsförfarandet.

hava sedermera tillkommit. På framställning av riksdagen i skrivelse

den 1 juli 1901 samt av den s. k. norrlandskommittén i

skrivelse den 16 november samma år verkställdes en revision av avvittringsförfarandet,

vilken ledde till utfärdandet av kungörelserna den 20

april 1906 angående vissa ändringar i gällande bestämmelser rörande

avvittringen inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt

den 5 juni 1909 innefattande ytterligare föreskrifter angående avvittringen

inom nämnda lappmarker. Under tiden medan berörda revision

pågick, inskränktes på grund av föreskrift i kungl. brev den 7 mars

1902 arbetet inom avvittringslagen och återupptogs sedermera i sin fulla

utsträckning först efter utfärdandet av 1909 års kungörelse.

De genom 1906 års kungörelse gjorda ändringarna inneburo, dels

att av skogsanslagen skulle omedelbart tilldelas de särskilda hemmanen

och nybyggena endast vad som ansåges erforderligt för nödigt husbehov,

och skulle återstoden av skogsanslagen avsättas till allmänning

att för delägarnas gemensamma nytta förvaltas i enlighet med de grunder,

som av Kungl. Maj:t bestämdes, dels ock att för nybyggen, som hädanefter

anlades å odisponerade överloppsmarker nedom odlingsgränsen,

skogsanslaget skulle utgå med högst 1,200 hektar för helt mantal.

Ån vidlyftigare ändringar skedde genom 1909 års kungörelse.

Bland de viktigaste bestämmelserna i denna kungörelse må nämnas dem,

som avse åbodelningar eller skifte i sammanhang med avvittringen samt

sättet för skogstilldelningens verkställande. J fråga om skogen föreskri

ves bland annat, att denna skall utläggas särskilt för varje bruk
-

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

ningsdel av hemman eller nybygge i förhållande till dess mantal (särskild

husbehovsskog), dock att, där i viss trakt hinder möter att utlägga

all den för nämnda ändamål avsedda skogen i närheten av inägorna,

viss i förhållande till mantalet bestämd andel därav skall utläggas gemensamt

för två eller flera brukningsdelar (samfälld husbehovsskog).

Husbehovsnnslaget må ej utan Kungl. Maj:ts medgivande i varje särskilt

fall sättas högre än till 550 hektar medelgod skogsmark för mantal

vid av vittring nedom odlingsgränsen och till 800 hektar medelgod

skogsmark vid avvittring ovan odlingsgränsen.

Av den lämnade redogörelsen för innehållet i 1749 års lappmarksreglemente

framgår, att man genom föreskrifterna angående tillvägagångssättet

vid beviljandet av nybyggesanläggningar å ena sidan sökte

skapa garanti för att nybyggaren erhöll så mycken mark, att han kunde

därå försörja siy och sin famil j, men å andra sidan önskade förekomma, att

nybyggaren tillägnade sig större områden än han kunde medhinna att

på ett ändamålsenligt sätt bruka.

Tanken på kommande nybyggen och omsorgen om ett så rationellt

utnyttjande av jorden som möjligt gjorde det nödvändigt att i någon

mån begränsa nybyggarnas ofta ganska stora benägenhet att slå under

sig vidsträckta områden. Denna benägenhet sammanhängde därmed att

nybyggena inom lappmarkerna ursprungligen grundades på kreatursskötsel.

Närmast kring gårdarna upptogos väl i allmänhet smärre åkertäppor,

men avkastningen från dessa spelade icke någon större roll i

nybyggarens hushållning. Den höskörd, som var erforderlig för

kreaturens underhållande, förskaffade sig nybyggaren till största delen

från de naturliga ängslägenheter, vilka lågo spridda här och där i

markerna, ofta miltals från bostaden. . De bestå av dessa utängar utgjordes

av det slags myrmarker, vilka i sitt naturliga tillstånd avkastade

starrhö och vanligen ej kunde skördas oftare än vartannat eller vart

tredje år. Mera värdefulla ängar funnos emellertid också, nämligen de

som voro belägna vid bäckar och andra vattendrag och vilka gåvo

en rikare och bättre avkastning och i allmänhet kunde avbärgas

årligen.

När nybyggaren åt sig utvalde en boplats, var hans viktigaste

strävan att försäkra sig om tillräckligt många av dessa naturliga ängar

för att därigenom bereda sig så god tillgång som möjligt å foder till

sina kreatur, av vilka han beräknade att få sin huvudsakliga utkomst.

Säkerligen torde i de flesta fall just de naturliga ängarnas beskaffenhet

hava varit avgörande för nybyggarnas val av plats för bosättningarna.

Ulängarna

enligt luppmarksreglementet.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

TJ tång ärna

enligt 1873

års avvittring

sstadga,

Vid de tillstånd, som beviljades för anläggning av nybyggen och som i

många fall avsågo godkännande av redan skedda bosättningar, inbe*

grepos också, de naturliga ängarna i stor utsträckning i upplåtelsen.

Detta torde jämväl hava varit i full överensstämmelse med föreskrifterna

i lappmarksreglementet. Väl förutsattes i detta, att nybyggarens huvudsakliga

arbete skulle gå ut på uppodlandet till åker av den mark, som

utsynades kring och i närheten av själva bostaden, men å andra sidan

utgick man därjämte ifrån att nybyggaren, särskilt under de första åren

innan odlingen hunnit fullbordas, var nödsakad att skaffa sig erforderlig

näring till sina kreatur från de i trakten belägna naturliga självväxande

ängarna. Vid så gott som varje insyning av nybyggen medtogos sålunda

bland de områden som upplätos jämväl ett stort antal slåtterängar

och detta oaktat ängarna stundom lågo miltals från själva gården.

Emellertid är val att märka, hurusom man i lappmarksreglementet icke

ville i allo likställa innehavet av ängarna med innehavet av den jord,

som låg närmast boplatsen. Å denna senare skulle uppodling äga rum,

och vid insyningen hade man sökt tillse, att nybyggaren erhöll tillräckligt

med sådan mark, som kunde odlas, för att lian därav skulle erhålla sin

goda bärgning. Man räknade därvid icke i avsevärd grad med den avkastning,

som erhölls från ängarna, utan förutsatte, att nybyggaren endast

under den första tiden, innan odlingarna hunnit fullbordas, skulle behöva

vara hänvisad till att skörda å utängarna. Därefter hade han att avstå

ängarna till kronan eller till andra nybyggare, som bättre behövde dem.

Bestämmelserna i 1873 års avvittringsstadga stodo i god överensstämmelse

med den ställning, lappmarksreglementet intog till frågan om

utängarna och deras bibehållande under fastigheterna. Enligt avvittringsstadgan

skulle de enskilda fa stiga eternas ägovälden sammandragas

i ett så begränsat antal ägoskiften som möjligt och skulle ägoutbyten

verkställas för ernående av en redig skiftesläggning. Vid de3sa ägoutbyten

kunde ouppodlad mark frånhända^ innehavaren utan vederlag

under förutsättning att den prövades icke vara erforderlig för fastighetens

bestånd. Till ouppodlad mark måste i flertalet fall hänföras utängarna,

enär det sällan inträffade, att något odlingsarbete nedlades å

ängarna. Voro då ängarna erforderliga för fastigheternas bestånd? I

många fall skulle otvivelaktigt eu indragning av ängarna utan något

vederlag i annan mark hava vållat mycket stora svårigheter för åborna.

Utvecklingen av jordbruket i dessa trakter hade gått mycket långsamt.

J allmänhet både man försummat att bereda odlingsmarken invid gårdarna

till åker; lappmarksbon fasthöll i stället vid det till synes så

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

bekväma bruket av utängarna. Den låga ståndpunkt, jordbruket alltså

intog i dessa trakter, ledde till att åborna i flertalet fall voro i hög

grad beroende av avkastningen från utängarna.

Det är uppenbart, att berörda omständigheter skulle vålla stora

svårigheter vid tillämpningen av avvittringsstadgans föreskrifter om

skiftesläggningen. Att bibehålla utängarna genom att utlägga särskilda

skiften kring dem kunde naturligtvis endast i ett fåtal fall låta

sig göra, då avvittringsstadgan i allmänhet icke tillät, att ägorna utlades

i flera skiften än fyra. Genom ägoutbyten läte förhållandena icke heller

ordna sig, enär kronan merendels saknade lämplig mark att lämna i

vederlag.

Redan före avvittringen hade i ett par lappmarkssocknar frågan

om utängarnas bibehållande under fastigheterna varit under behandling,

fastän det slutliga avgörandet uppskjutits. I sammanhang med avsättande

av kronoparker inom Arvidsjaurs, Jockmocks och Gällivare

socknar meddelades nämligen vissa föreskrifter angående de å kronoparkerna

belägna, av enskilda disponerade ängarna. Sålunda stadgades

i nådiga brevet den 21 oktober 1871 angående bildande av vissa

kronoparker inom Arvidsjaurs och Jockmocks socknar, att de hemman

och nybyggen, som innehade slåtterlägenheter inom kronoparker na,

skulle därvid bibehållas, intill dess det vid blivande avvittring kunde

varda annorlunda bestämt. Och i ett senare nådigt brev av den SO

oktober 1874, som rörde avsättande av kronoparker i Jockmocks och

Gällivare socknar, lämnades samma medgivande i fråga om de å dessa

kronoparker belägna utängarna under förklaring att enskild person icke

Ange förnärmas i den rätt till område inom de föreslagna kronoparkerna,

som kunde tillkomma honom.

Frågan om utängarna föranledde redan vid den första avvittringsförrättning,

som ägde rum enligt 1873 års stadga, nämligen den, som

avsåg Arvidsjaurs socken, särskilda från stadgan avvikande bestämmelser.

Efter det sockenborna gjort framställning om att ängarna måtte bibehållas

under fastigheterna, även om de icke folio inom de utlagda ägoskiftena,

förklarade Kungl. Maj:t genom brev den 12 juli 1878 i avseende

å avvittringen inom nämnda socken »att de flera eller färre inom

kronoparks område belägna spridda ängslägenheter, vilka tillhöra ett

hemman eller nybygge, må, utan att genom uppdragna rågångar avskiljas,

varda, innan de kunna mot annan mark utbytas, tillsvidare under

hemmanet eller nybygget bibehållna och under tiden såsom endast ett

skifte beräknas.» På samma gåug medgavs, att det virke, som till

Koionisationakommittén. 17

Utängarnas

bibehållande

tills vidare.

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

K, brev den

>’/, 1878 ang.

Arvidsjaur.

behövliga liägnader, hässjor och hölador vid dessa ängshigenheter åtginge,

Ange tillsvidare, efter anvisning av revirförvaltaren, kostnadsfritt

avhämtas från kronoparken.

I mån som avvittringen inom lappmarkerna skred framåt, inkommo jämväl

från övriga trakter liknande framställningar. Dessa föranledde samma

medgivanden, som lämnats för Arvidsjaurs socken, och utfärdades därom

särskilda nådiga brev, nämligen den 20 juni 1879 för Västerbottens län, den

22 juni 1888 för Gällivare socken, den o april 1889 för Jockmocks och

Arjepluogs socknar, den 18 augusti 1893 för Jukkasjärvi socken och den

19 oktober 1894 för Enontekis, numera Karesuando socken. Innehållet av

de i dessa nådiga brev lämnade bestämmelserna om ängarnas bibehållande

är i huvudsak överensstämmande med det för Arvidsjaurs socken utfärdade.

Därvid är dock att märka, att i de Jukkasjärvi och Karesuando socknar

avseende breven förklarades, att vad anginge ängar ovan odlingsgränsen

endast de ängar finge bibehållas, å vilka laglig besittningsrätt

meddelats före utfärdandet av nådiga brevet den 13 december 1867

angående bestämmande av en provisionel! gräns mellan lappmarkernas

kulturland och fjällbygd, och fogades därjämte till medgivandet om

ängarnas bibehållande det villkor, att de icke genom sitt läge försvårade

lapparnas flyttningsfärder. Därjämte företedde brevet för Karesuando

den olikheten med de övriga, att detta enligt sin ordalydelse

avsåg icke blott de ängar som lågo på kronopark utan ängar på all

kronomark.

I enlighet med vad sålunda föreskrivits blevo vid avvittringen

inom lappmarkerna de utängar, som icke kunde inrymmas inom skiftena,

bibehållna under fastigheterna. Åt sådana utom fastigheternas egentliga

ägoområden belägna ängar har sedermera i språkbruket givits benämningen

ströängar.

De bestämmelser, som innefattades i de ovannämnda nådiga breven

angående ströängarnas bibehållande, äro av ganska svårtolkad natur och

hava givit anledning till ej ringa tvekan, när det på senare tider gällt

att ordna ströängsförhållandena. För att komma till någon klarhet om

innebörden av stadgandena i fråga torde det vara av nöden att hava

kännedom om de synpunkter, som åberopades i sammanhang med de

gjorda framställningarna om ängarnas bibehållande och som kunna hava

legat till grund för Kungl. Maj:ts beslut i ämnet.

Sedan socknemännen inom Arvidsjaur vid avvittringssammanträde

den 1 september 1877 hemställt, att hemmans- eller ny byggesägare, som

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

icke kunde inom skogsskiftet erhålla alla sina inägor, måtte få behålla

sina å kronomarken liggande ängar, utan att de bleve avgränsade med

ordentliga linjer, ävensom att av den vid utängarna liggande eller befintliga

sämre eller skadade skogen skulle få tagas vad som erfordrades till

hölador och höhässjor, gjorde Konungens befallning skavande i Norrbottens

län framställning i ämnet hos Kung]. Maj:t och yttrade därvid

bland annat:

Den s. k. domänkommittén hade i sammanhang med yttrande i frågan

om upplåtande av nybyggen av mark i Norrland anfört, att en mängd av

de ängsla genheter, som vore upplåtna till hemman och nybyggen inom

lappmarkerna, vore spridda vitt omkring och läge på långt avstånd

ända till 1.5 å 2 mil från bostäderna. Flera av dessa ängslägenheter

hade ringa omfång och gåve ganska ringa avkastning, men de vore

dock behövliga för innehavarna, emedan det vore av vikt för dessa att

erhålla så mycket foder som möjligt. Om alla dessa ängar skulle begränsas

med ordentliga linjer, bleve därav en följd, dels att en ej obetydlig

del skog komme att falla inom dessa skiften, dels att en myckenhet

sådana komme att utläggas på kronoparkerna. Därigenom skulle således

icke allenast hemmansägarna få sitt skogsanslag fördelat på en mängd skilda

ställen utan även kronoparkerna bliva söndersplittrade. Genom beslut såväl

den 21 oktober 1871 som den 30 oktober 1874 rörande avsättande av kronoparker

uti Piteå och Luleå lappmarker hade Kungl. Maj:t bland annat bestämt,

att de hemman och nybyggen, som innehade slåtterlägenheter på de

genom dessa brev bestämda kronoparkerna, skulle vid dem bibehållas,

intill dess det vid blivande avvittring kunde bliva annorlunda bestämt

och ordnat. Någon olägenhet därav, att hemmansägarna innehaft ängslägenheter

på dessa kronoparker, både hittills icke försports varken från

skogsbetjäningeus eller hemmansägarnas sida, och något behov att, såsom

det skett vid avvittringen uti kustlandet, låta dylika ängslägenheter

omgivas med rågångar, som tillika intoge den närmast omkring dessa

ängslägenheter liggande skogsmarken, syntes Konungens befallningshavande

icke förefinnas. Skulle detta ske, vore det i de flesta fall

omöjligt inskränka antalet skiften till det i 1873 års stadga bestämda

eller fyra. Konungens befallningshavande hemställde därför, att de

flere eller färre å kronoparkerna förekommande, hemman och nybyggen

tillhöriga spridda ängar måtte få bibehållas under hemman eller nybygge,

utan att dessa ängar behövde genom särskilda rågångar från kronoparkerna

avskiljas, samt att dessa ängar skulle blott såsom ett skifte

räknas, ävensom att virke för å sådana ängar behövliga hägnader, hässjor

opaginerad Kontrollera mot PDF

och hölador måtte på revirförvaltarens anvisning kostnadsfritt få avhämtas

från kringliggande kronoparker.

Lantmäteristyrelsen, som avgav yttrande över denna framställning,

förklarade, att styrelsen ej kunde annat än finna bifall därtill äventyrligt

för kronoparkerna. Domänkommittön hade dels upplyst, att det hittills

begagnade sättet att på ett till tio år på auktion överlämna vissa inom

kronoparkerna belägna ängslägenheter till avbärgning åt högst bjudande

hade visat sig mindre fördelaktigt och flerstädes till och med skadligt

därigenom att personer under förevändning av att bärga och till sina

hem köra foder satts i tillfälle att åverka å kronans skog, samt dels

yttrat, att då det därtill vore av stor vikt för staten att hava bevakare

bosatta på kronoparkerna. och arbetare nära till hands för utförande

av de göromål, som tillhörde eu ordnad skogshushållning, det därför

torde vara bättre att dessa lägenheter upplätes till brukare och arbetare,

vilka därjämte skulle få rättighet att upptaga mark för odling av åker,

varå någon om ock ringa tillgång härinom funnes, ävensom att därigenom

möjligen skulle på kronoparkarna kunna uppkomma en i viss

mån bofast befolkning tillräcklig för deras behöriga bevakande, vilken

jämte det bidrag, som kunde erhållas från jorden, egentligen skulle för

fyllande av sitt behov av livsförnödenheter m. m. vara hänvisad till

avlöning från staten mot skyldighet till arbete i skogen. Styrelsen

delade dessa åsikter. Men för den händelse de icke bleve av Ivungl.

Maj:t gillade utan de å kronoparkerna varande ängslägenheter skulle av

deras nuvarande innehavare bibehållas, ansåge sig styrelsen böra hemställa

dels att sådant måtte medgivas endast tillsvidare dels att nödiga

skogsapel- till hägnader, hässjor och hölador blott i det fall måtte få

kostnadsfritt avhämtas från omkringliggande kronoparker, att innehavarna

av ängslägenheter na ej hade egen skog i deras närhet att tillgå,

samt dels att samme innehavare skulle i och för nödiga körslor begagna

sådana vägar, som av skogsbeteäningen utvisades — detta allt på det

att icke nu å kronoparkerna måtte läggas fasta servitut, vilka staten

väl i en framtid torde finna högst nödigt att lösa sig från.

Skogsstyrelsen ansåg, att ett sådant jämförelsevis obetydligt intrång

som bibehållande under hemmanen och nybyggena av deras å kronoparkerna

belägna ängar med sin naturliga begränsning samt rätt till

avverkning av det för ängsskötseln nödiga virke ej medförde någon

avsevärd olägenhet för kronoparkerna. Därför och med hänsyn därtill

att hemmanen och nybyggena ej för närvarande kunde undvara do

ifrågavarande ängslägenheterna, tillstyrktes Konungens befallningshavandes

framställning, varvid dock framhölls önskvärdheten därav dels

opaginerad Kontrollera mot PDF

13S

att medgivandet såvitt möjligt endast måtte bliva tillsvidare gällande

på det kronoparkerna, när i framtiden en intensivare skogsskötsel å dem

kunde komma att införas, ej måtte för all framtid finnas belastade med

intagor och tjänstbar heter, vilka då kunde varda olägliga, dels att vid

avsättande av de allmänningar, som här skulle bildas, avseende måtte

fästas därå att dessa, där så utan men för blivande kronoparker kunde

äga rum, förlädes på det sätt, att så många som möjligt av ängarna

bleve belägna inom de socknen tillhörande allmänningarna.

Beträffande utängarna inom Västerbottens läns lappmark gjorde

Konungens befallningshavande i Västerbottens län i skrivelse den 12 mars

187S framställning till Kungl. Maj:t, därvid anfördes:

Inom lappmarken förekomme eu mängd bäckängar och myrslåtter,

vilka visserligen icke vore odlade och, därest jordbruket därstädes uppnått

nödig utveckling, icke kunde sägas vara för hemmanens eller

nybyggenas bestånd oundgängligen nödvändiga, men som dock intill

dess odling hunnit företagas, vore av icke ringa betydenhet för hemman,

under vilka ängarna eller slätterna lydde. Detta föranledde i sin ordning

såväl, att hemmans- och nybyggesåborna uppbjöde all sin förmåga

att visa, att deras bestånd äventyrades, om ängarna och myrslåtterna

fråntoges dem, vare sig utan eller emot vederlag, ävensom att avvittringslantmätarna

av en lätt förklarlig ömhet om befolkningens rätt

leddes att såvitt möjligt vore bibehålla delägarna vid dessa marker,

varav åter följden bleve, att flera skiften behövde utläggas än som

annars bleve förhållandet. Om än ä ena sidan det vore alldeles uppenbart,

att bärgnings kostnaden för dessa utängar vida överstege värdet

av det usla ko, som därifrån skördades, och att genom ett rationellare

jordbruk och företagande av odlingar i närheten av bostäderna, därtill

tillgång i de flesta fall icke saknades, mer än full ersättning i köavkastning

kunde beredas, måste dock å andra sidan medgivas, att tid

erfordrades för verkställande av dessa odlingar och införandet av ett

förändrat jordbrukssätt och att, därest dessa utängar utan vederlag eller

mot vederlag av till odling tjänlig mark innehavaren frånhändes, denne

under första tiden verkligen kunde komma uti trångmål. På grund

därav hemställdes om det tillägg till § 19 avvittringsstadgan, att mark,

som utan att vara odlad, innehades utav hemmansägare eller åbo eller

nybyggare, måtte, även om den för hemmanets eller nybyggets bestånd

erfordrades, kunna för beredande av lämpligt skifte innehavaren frånhändas

utan vederlag, men att i sådant fall förre innehavaren berättigades

att fortfarande i 20 år nyttja marken. Därigenom skulle i all
-

K. brev den

M/« 1870 ang.

Västerbottens

länslappmarlc.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

mänhet endast ett skifte för varje by eller lägenhet behöva utläggas

och skiftesläggningen av såväl enskildes som kronans mark bordo kunna

bliva mycket regelbunden.

över denna framställning avgav Konungens befallning shav ande i

Norrbottens län yttrande, därvid framhölls, att uti de lappmarker, som

hörde till Norrbottens län, förhållandena vore likartade med dem i Västerbotten.

Foder till kreaturen hämtades även där förnämligast från bäckoch

myrängar, vilka läge spridda vitt omkring, stundom milslångt från

bostäderna. Från bäckängarna erhölles ett mycket gott foder, varemot

fodret från myrängarna vore av mycket olika beskaffenhet och i allmänhet

av mindre näringsvärde. Bäckängarna tillkomme genom röjsel

på stränderna och måste sägas vara odlade. De allra flesta myrängar

kunde ej heller behålla någon växtkraft och framalstra gräs, såvida de

icke dels befriades från ris av vide och dvärgbjörk, dels bevattnades

genom, låt vara primitiva, tillställningar för översilning. Åven dylika

ängar måste således få namn av odlade. Såvida ängarna blivit i behörig

ordning till hemman eller nybygge upplåtna, kunde de därför ej ägarna

frånhändas utan vederlag av annan odlad eller till odling tjänlig mark.

Härav följde, att Konungens befallniugshavande ansåge bäck- samt myrängar,

som bärgades, böra hänföras till odlad mark och att däremot

§ 19 mom. 5 avvittringsstadgan hade avseende å mark, som insynats och

upplåtits till hemman, men å vilken något arbete ej blivit av ägaren

nedlagt och av vilken han därför icke dragit något gagn. Genom ägoutbyten

kunde visserligen hemmans- och nybyggesinnehavare erhålla

små ängslägenheter av eu mindre rymd, men svårligen torde dock uti

lappmarken kunna vid avvittring undvikas utläggande av flera skiften

till varje by eller enstaka hemman, såvida de förnämsta ängslägenheter na

skulle med erforderliga linjer avskiljas såväl från andra byar som från

kronans marker. De mindre betydande ängslägenheter, som icke folie

inom dessa områden eller inom området för det egentliga skogsanslaget,

torde därför i allmänhet komma att ägarna frånhändas mot vederlag av

till odling tjänlig mark, men då det ofta nog kunde vara av vikt, ja

nödvändigt för de förra innehavarna av dessa mindre betydande ängar

att, till dess de kunde inom de dem tilldelade områden uppodla mark,

från vilken avkastning kunde erhållas, motsvarande den för mark, som

dem avhänts, och då den tid av högst fem år för dylik marks utnyttjande

efter det nya ägolotterna tillträtts, som uti § 21 avvittringsstadgan

bestämdes, i de flesta fall torde vara för kort för att därunder kunde

medhinnas att uppbringa höavkastningen från nyodlad mark till jämförlighet

med den å de ängar, som frångått, hölle Konungens befallnings
-

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

havade före, att det för avvittringen i lappmarken vore fördelaktigt, om

tiden, under vilken nyttjanderätten vore förbehållen de förra ägarna,

kunde förlängas. Konungens befallningshavande hemställde, att orden

i § 21 avvittringsstadgan under högst fem år måtte ändras till under högst

femton år, och att Konungens befallningshavande skulle i sammanhang

med prövingen av områdestilldelningen även pröva och för varje särskilt

fall bestämma, huru lång tid inom detta maximum förre ägaren måtte

tillerkännas nyttjanderätt till ängar, som vid avvittringen honom frångått.

Lantmät er istyr elsen fann det visserligen vara av stor vikt att åtgärder

vidtoges för beredande av lämpligt skifte, men de finge enligt

sakens natur och mot grundsatser, vilka tydligt uttalats i skiftesstadgan,

dock icke leda därhän, att jordägare eller innehavare för vinnande av

lämpligt skifte tillskyndades verkligt lidande och ett större lidande kunde

styrelsen icke tänka sig, än att mark skulle utan vederlag innehavaren

därav frånhändas, även om den erfordrades för hans hemmans eller

nybyggens bestånd. Att eu föreskrift av sådant innehåll skulle i svensk

lag inflyta, kunde styrelsen aldrig tillstyrka. Däremot ansåge styrelsen,

att Konungens befallningshavande i Norrbottens län givit fullt giltiga

skäl för sin hemställan, och föresloge därför styrelsen, att åt § 21 avvittringstadgan

gåves följande förändrade lydelse: Delägare, som genom

avvittring mister odlad mark, bör tilldelas odlingsersättning på sätt

i skiftesstadgan är om sådan ersättning föreskrivet, dock att, där den

odlade marken tillfaller antingen enskild delägare, som ej förmår utgiva

odlingsersättning, eller ock kronan, förre innehavaren må i stället, efter

det han tillträtt sin nya ägolott, fortfarande nyttja marken under viss

tid, högst femton år, vilken lantmätare och gode män efter vederbörandes

hörande skola för varje särskilt fall föreslå och Konungens

befallningshavande i blivande avvittringslag bestämma.

I kungl. brev den 20 juni 1879 förklarades, att Kungl. Maj-.t

funnit skäligt att i likhet med vad enligt brev den 12 juli 1878 ägt

rum beträffande Arvidsjaurs socken, icke allenast förklara, att de flera

eller färre inom kronoparks område belägna spridda ängslägenheter,

vilka tillhörde hemman eller nybygge inom Västerbottens läns lappmark,

finge, utan att från kronoparken genom uppdragna rågångar avskiljas,

innan de kunde mot annan mark utbytas, tillsvidare under

hemmanet eller nybygget bibehållas och under tiden såsom endast ett

skifte beräknas, utan även medgiva, att det virke, som till behövliga

hägnader, hässjor och hölador vid dessa ängslägenheter åtginge, tillsvidare

finge efter anvisning av revirförvaltaren kostnadsfritt från kronoparken

avhämtas.

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Z''''i883 den Beträffande utängarna inom Gällivare socken hemställde Konun
GäUivare3''

gens befallningshavande i Norrbottens län, på föranledande av framställning

från socknemännen, att de bestämmelser, som fastslagits i fråga

om ängarna inom Arvidsjaurs socken samt inom Västerbottens läns

lappmark, måtto bliva gällande för ängarna i Gällivare socken. Konungens

befallningshavande framhöll, att för var och en, som ägde kännedom

om förhållandena inom lappmarkerna i länet, vore det otvivelaktigt,

att många hemmans och nybyggens bestånd skulle äventyras,

om innehavarna genom avvittringen förlorade sina å kronoparkerna

befintliga ströängar, utan vilka de på den ståndpunkt, som av dem med

avseende å jordens uppodling och brukande för det närvarande intoges,

ej kunde anses hava nödiga medel till bärgning.

Lantmäteristyrelsen anförde i avgivet utlåtande följande:

Såsom skäl för den ifrågasatta förändringen i 1873 års avvittringsstadga

_ torde styrelsen böra anföra: att i allmänhet svårigheter hade

mött vid tillämpningen av §§ 19 och 21 i avvittringsstadgan därigenom

att dels inom lappmarkerna all den mark ansåges såsom odlad, vilken

lämnade någon höavkastning, huru ringa den än kunde vara, dels innehavarna

av sådana än ^lägenheter, å vilka arbete för röjning eller översilning

med vatten blivit nedlagt, ansåge obilligt, att de skulle avträda

dessa ängslägenheter utan ersättning för de å dem nedlagda kostnader;

emedan den ersättning i annan jord tjänlig till odling, vilken de kunde

erhålla, icke utan en särskild utgift av kapital eller arbete för odling

av samma jord lämnade dem ersättning för den höfångst de förlorade

och emedan denna särskilda utgift icke bleve ersatt av de skördar,

ängslägenheterna lämnade, för så vitt dessa icke finge behållas uågon

tid efter det höfångsten av nyodlingarna uppgått till samma belopp

som av ängslägenheterna, dels den tid av fem år, under vilken innehavaren

enligt § 21 vore berättigad att fortfarande nyttja den odlade

mark, han genom avivttringen miste, utan att erhålla odlingsersättning,

otvivelaktigt vore alltför kort för att hans förlust genom avträdande av

sådan mark skulle kunna ersättas genom markens avkastning under

denna tid, dels odlingsmark inom lappmarkerna hade föga värde, emedan

det mötte svårigheter till följd av klimatets beskaffenhet att genom ny

odling erhålla tjänlig avkastning av det kapital i mynt eller arbete,

som för odlingen använts; att skiftesläggningen väsentligen underlättades

och skiftenas antal för varje skifteslag kunde förminskas genom att de

ifrågavarande ängslägenheterna, om de folie utanför det tilldelade skogsområdet,

finge av innehavaren behållas åtminstone så länge, att han

genom odling inom sitt skogsområde kunde hinna ersätta den höfångst,

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

han förlorade genom de ifrågavarande angelägenheternas avträdande och

att kronans överloppsmarker vunne i värde därigenom, att icke särskilda

skiften utlades för hemman och nybyggen för att få de ifrågavarande

ängslägenheterna, valka ofta läge vitt skilda från varandra, inom vederbörande

skogsområde, emedan kronoparkerna genom flera skiftens utläggande

för enskilda bleve mera sönderstyckadc och besvärade med

intäkter samt emedan vådan för skogseld — det farligaste hindret mot

en ordnad skogsskötsel och god avkastning av kronoparkerna — väsentligen

minskades genom att kronoparkerna kunde erhålla stor utsträckning

både i längd och bredd utan intäkter av enskildas ägor. Å andra

sidan syntes styrelsen följande böra anföras mot det ifrågavarande medgivandet,

nämligen att ett av avvittringens väsentligaste ändamål förfelats

i händelse kronans marker icke fullständigt avskildes från enskildas

ägor; att, sedan den allmänt gällande stadgan om avvittring i Västerbottens

och Norrbottens läns lappmarker efter riksdagens börande blivit

den 30 maj 1873 utfärdad, det icke torde vara lämpligt att särskilt för

varje socken i en väsentlig del medgiva undantag från nyssnämnda

stadgande, att avvittringen huvudsakligen torde böra betraktas såsom

ett skifte, vid vilket kronans rätt och fördel lika väl skulle främjas som

de enskilda delägarnas; att de i breven den 12 juli 1878 och den 20

juni 1879 förekommande orden: »att de flera eller färre inom kronoparks

område belägna spridda ängslägenheter, vilka tillhöra hemman

eller nybygge — — — må utan att från kronoparken genom uppdragna

rågångar avskiljas bliva, innan de kunna mot annan mark utbytas,

tillsvidare under hemmanet eller nybygget bibehållna», sannolikt i flera

fall komme att leda därtill, att detta »tillsvidare» bleve utsträckt till eu

mycket avlägsen framtid, emedan sedan avvittringen blivit fullbordad,

det säkerligen i de flesta fall komme att möta vida större svårigheter

än vid avvittringen att finna lämpligt vederlag i jord, synnerligast om

denna jord skulle vara tjänlig till odling och att de nämnda orden icke

svntes vara så tydliga som önskvärt vore med avseende på äganderätten

till de ifrågavarande ängslägenheterna; att dessa ängslägenheter säkerligen

i flera fall genom översilning med vatten eller avdikning och gödning

kunde uppbringas till en vida bättre avkastning av hö än de för

närvarande lämnade, varigenom, om de efter dylika förbättringar skulle

utbvtas mot annan .jord, svårigheterna därvid ytterligare bleve förökade;

att genom dessa ängslägenheters kvarblivande under bruk av enskilda

sannolikt flera skogseldar skulle uppkomma å kronans marker genom

eldar, upptända till skydd för mygg, för kaffedrickning, för uppbränning

av ris samt för tillverkning'' av hank till stängsel, genom vilket allt

Kohrtisztionsk<jnimi<ién. 18

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

kapitalvärdet av kronoparkerna måhända icke obetydligt förminskades; att

de ifrågavarande ängarna ofta med fördel kunde användas till underhåll

av den bevaknings- och arbetspersonal, som för kronoparkerna kunde

varda nödvändiga; att då i sammanhang med avvittringen vanligen

avverkningsrätt för hela eller större delen av den skogsmark, som tillkomine

enskilda, bleve försåld, innehavare av hemman och nybyggen

vanligen strax efter avvittringens fullbordan hade bättre tillgång till

nödiga medel för att lega arbetsbiträde vid odling än vid en senare

tidpunkt, varför det syntes vara av vikt, att en bestämd tid bleve utsatt,

inom vilken de ifrågavarande ängslägenheterna skulle avlämnas, så att

den odling, som kundo vara nödvändig för att ersätta höfångsten från

dessa ängar, bleve verkställd, innan ängarna avträddes och att innehavare

av hemman och nybygge i de trakter, som ännu återstode att

avvittras, genom de betydliga skogsanslag till avsalu, vilka de förutom

andra fördelar genom avvittringen erhölle, kunde anses till fullo ersatta

för de förluster eller olägenheter, som för dem kunde uppstå genom

avträdandet inom en bestämd, icke allt för kort tid av de ifrågavarande

ängslägenheterna.

Dessa ängslägenheter vore huvudsakligen av fyra olika slag,

nämligen:

1) naturliga sidvallsängar, uppkomna genom uppslamning i eller

vid sjöar eller stora älvar, oftast översvämmade om vårarna och vanligen

lämnande rika skördar, varför dessa ängar i allmänhet erfordrades

för hemmanets eller nybyggets bestånd i händelse de icke hade särdeles

ringa ytvidd;

2) s. k. bäckängar, uppkomna genom röjning utefter mindre vattendrag

med naturliga eller konstgjorda översvämningar, vanligen lämnande

riklig avkastning och ofta nödvändiga för hemmanets eller nybyggets

bestånd samt alltid av innehavarna uppskattade till högt värde;

3) hårdvallsäng ar, uppkomna genom röjning av lapparna för deras

lägerplatser och sedermera tagna i besittning av nybyggarna, vilka ängar

vanligen hade ringa ytvidd och genom årligen förnyad avbärgning

småningom bleve försämrade, till dess de icke vidare lämnade någon

avsevärd avkastning; och

4) mgrslogar eller slåttermyra)'', vanligen belägna i eller vid de ofta

förekommande vitmossarna och stundom av så ringa bördighet, att de

icke med fördel kunde avbärgas oftare än vart tredje år, varför ock,

om de voro avlägset belägna från bostäderna, dessa myrar ofta, sedan

odlingen väsentligen framskridit i bostädernas närhet, så att jordbruket

därstädes under deu korta arbetstiden upptoge de tillgängliga arbets
-

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

krafterna, bleve övergivna av de företa ägarna och överlätes åt

andra.

Inom de norra länen ansåges alla de nu beskrivna ängarna, myrslogarna

eller slåttermyrarna såsom odlad jord, oaktat stundom föga eller

intet arbete för deras odling eller förbättring blivit nedlagt med undantag

möjligen av någon röjning och oaktat denna uppfattning icke syntes

överensstämma med det allmänna språkbruket i de övriga delarna av

landet. Med hänsyn till innehållet i § 19 i avvittringsstadgan 1873 syntes

det fördenskull styrelsen vara av större vikt, att vad som rätteligen borde

förstås med odlad eller icke odlad mark vid tillämpning av nämnda §

bleve av Kung!. Maj:t bestämt; och då innehavare av vissa slåttermyra!*,

vilka enligt vanligt språkbruk icke kunde anses vara odlade, likväl till

följd av den avkastning, dessa slåttermyra* lämnade, icke utan skada

kunde avstå desamma utan vederlag, så hölle styrelsen före, att en gräns

med avseende på höavkastningens storlek borde bestämmas för den mark,

som skulle såsom odlad eller såsom inägor upptagas, i vilket avseende

styrelsen föresloge, att slåttermyra!* eller kärrängar icke skulle boräknas

såsom inägor eller odlad mark, för såvitt de icke vid skattläggningen

uppskattades till en årlig höavkastning i medeltal av minst 400 kg.

torrt hö för varje hektar.

Sedan numera skogsprodukter allmänt kunde säljas till avverkning

och varje nybyggare erhölle skogstilldelning jämväl till avsalu, torde i

§ 21 i 1873 års avvittringsstadga icke vidare böra bibehållas någon

föreskrift om huru förfaras skulle, då odlad mark tillfölle enskild del*

ägare, som ej förmådde utgiva odlingsersättning. Med hänsyn till vad

i likartade fall förut blivit stadgat och de skäl, vilka nu blivit anförda

såväl för som emot förändring av 1873 års avvittringsstadga eller deu

av Konungens befallningshavande i Norrbottens län ifrågasatta tillämpningen

av bestämmelserna i breven den 12 juli 1878 och den 20

juni 1879 jämväl för Gällivare socken och emedan dels billigheten mot

innehavarna och svårigheterna vid tillämpningen av §§ 19 och 21 i

avvittringsstadgan syntes ge skälig anledning till någon förändring av

dessa paragrafer, dels ännu eu högst betydlig areal återstode att avvittra,

dels det syntes vara av stor vikt att samma grunder bleve tillämpade för

hela den återstående avvittringen, dels sådana för innehavarna av hemman

och nybyggen särdeles fördelaktiga villkor som förut blivit medgivna

för vissa delar av Kopparbergs län icke vidare borde beviljas i anseende

till kronoparkernas vida högre värde nu än vid de tider, då dessa villkor

medgåves samt dels avvittringens ändamål och kronans fördel syntes

ovillkorligen fordra, att kronans marker efter eu förut bestämd, icke

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

alltför lång tid bleve fullständigt avskilda från intrång av enskilda, så

ansåge styrelsen sig böra föreslå:

1) att i § 19 i avvittringsstadgan måtte inforas eu sjätte punkt,

så lydande: Såsom odlad mark eller inägor skall vid tillämpning av

denna paragraf beräknas endast sådan jord, som är till åker uppbrukad

eller som i medeltal årligen avkastar minst 400 kg. torrt hö för

värjo hektar;

2) att § 21 i avvittringsstadgan mätte erhålla följande förändrade

lydelse: Delägare, som genom avvittring mister odlad mark, bör

likväl med undantag för den mark, som tillfaller kronan, tilldelas odling-sersättning

på sätt i skiftesstadgan är om sådan ersättning föreskrivet.

Den odlingsersättning, vilken för kronans räkning eljest skolat utbetalas,

anses gulden genom den skog till avsalu, som vid avvittringen tilldelas

innehavare av hemman eller nybygge, och må förre innehavaren icke

allenast av sådan odlad mark, som skall avträdas till kronan, utan även

av sådana slåttermyra!*, vilka jämlikt § 19 mom. 6 icke anses såsom odlade,

vare sig att de skola avträdas till kronan eller enskilda, fortfarande

nyttja marken under så lång tid, efter det han tillträtt sin ägolott,

som Konungens befallningshavande med avseende å beskaffenheten och

arealen av den mark, vilken bekommits som vederlag, kan finna skäligt

bestämma, dock att denna tid icke under något förhållande må utsättas

till mer än femton år; samt

3) att k. brevet den 20 juni 1879 angående de å kronoparkerna

i Västerbottens läns lappmark belägna hemman och nybyggen tillhöriga

ängar skulle upphöra att gälla utom för vad anginge Lycksele socken.

Domänstyrelsen anförde:

Domäustyrelseu förbisåge ej, att det för kronan vore fördelaktigare,

om, på sätt lantmäteristyrelsen föreslagit, berörda ängslägenheter kunde

efter en på förhand bestämd tid och utan vederlag eller odlingsersättning

tillfalla kronan, men kunde därvid ej heller underlåta erinra att, om för

vinnande av detta mål ökade skogsanslag åt hemman och nybyggen

måste beredas — en sannolik följd av det föreslagna stadgandet »att

den odlingsersättning, som för kronans räkning eljest skolat utbetalas,

anses gulden genom den skog till avsalu, som vid avvittringen tilldelas

innehavare av hemman och nybyggen» — deu förlust, som kronan finge

vidkännas genom sålunda avträdd skogsmark, ej torde kunna uppvägas

av vinsten eller fördelen att efter viss tid erhålla äganderätt till några

spridda ängslägenheter, vilka även i kronans ägo liksom under enskildas

antagligen komme att på samma sätt nyttjas och skördas och således

även liksom nu med samma skål kunde antagas giva upphov till ena
-

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

banda olägenheter, som dem, vilka lantmäteristyrelsen antagit skulle

uppstå, om berörda lägenheter bibehölles tillsvidare under enskildas ägo.

Det torde sålunda kunna ifrågasättas, huruvida det av lantmäteristyrelsen

avgivna ändringsförslag av avvittringsstadgan sett ur skogsintressets

synpunkt medförde större fördelar än den enligt breven den 12 juli

1878 och den 20 juni 1879 för Arvidsjaurs socken och Västerbottens

lappmarker redan medgivna och för Gällivare socken nu sökta ändring,

så mycket mer som erfarenheten redan visat, att medgivandet av sistnämnda

ändring underlättat avsättandet av kronoparkerna i sammanhängande

och formliga skiften. För att dock, därest dessa ängars bibehållande

under enskildas ägo i framtiden visade sig för skogshushållningen

olägligt, kunna vid behov frigöra kronoparkerna från detta

intrång, vore det önskvärt, att hemmans- och nybyggesinnehavare vid

den ägoreglering, som komrae att försiggå vid avvittringen, medgåves

rätt att bibehålla berörda ängslägenheter allenast under de villkor, att

de skulle avträda dem till kronan, då ängarnas läggande under kronans

ägo enligt domänstyrelsens prövning för något skogshushållningens

ändamål bleve behövligt emot vederlag i annan mark. Domänstyrelsen

tillstyrkte därför bifall till Konungens befallningshavandes framställning

om inom kronoparkers område belägna ängars bibehållande under

hemman och nybygge med den begränsning av tiden därför, som

nu sagts.

Utan avseende å vad lantmäteristyrelsen och domänstyrelsen sålunda

hemställt fann Kung!. Maj:t i brev den 22 juni 1883 skäligt att, i likhet

med vad som förut medgivits beträffande Arvidsjaurs socken och Västerbottens

läns lappmark, förklara, att de flera eller färre inom kronopark»

område belägna spridda ängslägenheter, vilka tillhörde ett hemman eller

nybygge inom Gällivare socken, finge, utan att från krönoparken genom

uppdragna rågångar avskiljas, innan de kunde mot annan mark utbytas,

tillsvidare under hemmanet eller nybygget bibehållas och under tiden

såsom endast ett skifte beräknas, varjämte medgavs, att det virke, som

åtginge till behövliga hägnader, hässjor och hölador vid dessa ängslägenheter,

finge tillsvidare, efter anvisning av revirförvaltaren, kostnadsfritt

avhämtas från skogsmarken.

När under avvittringsförrättningarna i Jockmocks och Arjepluogs

socknar fråga väcktes huru man skulle förfara med utängarna, gjorde

socknemännen framställning om att desamma skulle få bibehållas under

hemmanen och nybyggena.

Konungens befallning slukande i Norrbottens län fann det visserligen

K. brev °/*

1SS9 ang.

Jockmock och

Arjepluog.

opaginerad Kontrollera mot PDF

141''

hava varit önskvärt, om ängarna inom viss tid utan lösen eller annan

ersättning kunnat återfalla till kronoparken, men tillstyrkte dock i betraktande

av Kungl. Maj:ts medgivande för Arvidsjaurs och Gällivare

socknemän, att samma förmån måtte till undvikande av orättvisa beviljas

hemmans- och nybyggesinnehavare inom Jockmoek och Arjepluog.

Konungens befallningshavande ansåge sig likväl böra anmäla, att kronan

i regel till framtida utbyten mot ströängarna icke disponerade annan

mark oberäknat impediment än skogsmark, odlingsbar eller icke, och

odlingsbara mossar samt att erfarenheten från laga skiften i Arvidsjaur

redan gåve antydan därom-, dels att tvister lätt kunde uppstå, om den

grund, varefter utbytet skulle ske, dels att tillämpningen av §§79 och

100 i gällande skiftesstadga vid byte av inrösnings- mot avrösningsjord

skulle tillskynda kronan stora kostnader genom nya taxeringar ra. m.

samt antagligen ofta omöjliggöra byte av ströäng mot skogsmark,

på grund varav å ängar efter avvittringen tilläventyrs verkställd odling

och röjning även skulle vid ett utbyte efter berörda grund kunna

verka därhän, att kronan för ströäng finge lämna mark av långt större

värde och omfång än som motsvarade det värde, ängen vid avvittringen

ägde. För att det framtida utbytet av ströängarna under alla förhållanden

skulle bliva möjligt för kronan utan dylika kostnader och uppoffringar,

hemställde Konungens befallningshavande, att vid medgivande i fråga

om bibehållandet under hemman och nybyggen av ströängar inom Jockmocks

och Arjepluogs socknar måtte fogas det villkor, att vid utbyte

av ströäng mot skogsmark eller annan mark, ströäng skulle uppskattas

efter behållna värdet av den höavkastning, vartill ängen vid skattläggning

under avvittringen taxerats, denna avkastnings värde beräknat efter

det vid utbytet i orten gällande pris.

Lantmåteristyrelsen delade visserligen Konungens befallningshavandes

mening, att, där inom kronopark belägna ängslägenheter bleve tillsvidare

behållna under hemman eller nybygge, för kronan avsevärda kostnader

eller uppoffringar av värdefull mark sannolikt uppkomme, då utbyte av

större eller mindre delar av dessa ängar skulle ske, men styrelsen ansåge

sig likväl icke kunna tillstyrka bifall till förslaget att avhjälpa dessa

olägenheter, emedan enligt styrelsens uppfattning det skulle vara orättvist

mot invånare uti de nu ifrågavarande och jämväl övriga socknar

inom länet, vilka ännu icke medgivits den nu ifrågavarande förmånen

av ängarnas nyttjande tillsvidare, därest hårdare villkor därför bestämdes

än som skett för Arvidsjaurs och Gällivare socknar i samma län och

för hela Västerbottens läns lappmark, samt det föreslagna villkoret skulle

förhindra eller åtminstone försvåra odling och förbättring av de ifrågavarande

ängarna, varjämte styrelsen erinrade, att om de enskildas ängar

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

för byte icke finge taxeras annorlunda än som skett vid avvittringeu,

icke heller sådan kronans mark, som vid avvittringen blivit ansedd såsom

skogsmark eller impediment, vid ägoutbyte jämlikt 7 kap. i gällande

skiftesstadga skulle kunna graderas såsom odlingsmark, vilket eljest vid

ny gradering sannolikt ofta komma att ske, enär vid avvittringar i allmänhet

endast den odlingsmark blivit taxerad såsom sådan, vilken varit

belägen nära bostäderna, oaktat inom kronans områden funnes många

och vidsträckta, till odling dugliga kärr och andra marker, vilka blivit

taxerade såsom impediment eller såsom skogsmark.

Domänstyrelsen ansåg visserligen, att ett medgivande att få behålla

ströängama så mycket mindre borde vägras återstående ännu oav vittrade

socknar i lappmarken som dels erfarenheten visat, att eftergift från

avvittringsstadgans föreskrifter i förevarande avseende underlättat kronoparkernas

utläggande i sammanhängande och formliga skiften, dels med

avseende å den i viss mån uppstående ägoblandningen tillfälle framdeles

torde yppas att mot annan mark utbyta större delen av dessa lägenheter,

när i följd av jordbrukets utveckling desamma bleve umbärliga eller

obehövliga för hemmanet. Villkoren för ett dylikt medgivande borde

dock modifieras. Sålunda borde det av Konungens befallningshavande

föreslagna villkor vinna beaktande, såvida hinder icke därför mötte på

grund av bestämmelserna i 7 kap. skiftesstadgan. — Styrelsen hemställde

jämväl, att föreskrift måtte utfärdas därom, att de ängar, som

vore att hänföra till röjningsängar, borde avskiljas medels rålinjer. —

Med tillämpning av den grundsats, som i § 3 av gällande jaktstadga

vore uttalad om avgärda bys jakträtt allenast inom hank och stör. torde

jakträtt ej böra anses oskiljaktigt förenad med innehavandet av ifrågavarande

icke inhägnade och endast tillsvidare under hemmanen bibehållna

smärre lägenheter,, vilka liksom avgärda bys ägor vore belägna

inom annans, här kronans, område, och hemställdes såsom varande av

vikt för det vildas, företrädesvis älgarnas fredande å kronoparkerna, att

Kungl. Maj:t förklarade, att beträffande jakträtten ä sagda lägenheter

skulle gälla vad om kronopark vore stadgat.

I kungligt brev den 5 april 1889 fann Kungl. Maj:t skäligt

förklara, att de liera eller färre inom kronoparks område belägna

spridda ängslägenheter, vilka tillhörde hemman eller nybygge inom

dockmoeks och Arjepluogs socknar, finge utan att från kronoparken

genom uppdragna rågångar avskiljas, innan do kunde mot annan

mark utbytas, tillsvidare under kemmauet eller nybygget bibehållas och

under tiden såsom endast ett skifte beräknas, ävensom medgiva, att

det virke, som åtginge till nödiga hägnader, hässjor och hölador vid

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

K. "brev den

1B/s 1893 ang.

Juklcasjärvi o.

18/io 1894 ang.

Enontekis.

StrSängarnas

behandling vid

laga skiften.

dessa ängslägenheter, finge tillsvidare efter anvisning av revirförvaltaren

kostnadsfritt avhämtas från kronoparken. Vad anginge dels den gjorda

hemställan i fråga om den grund, varefter sådan ängslägenhet, varom

nu vore fråga, borde vid blivande utbyte mot annan mark upplåtas,

dels ock domänstyrelsens framställning rörande jakträtten å berörda

ängslägenheter, fann Kung!. Magt berörda framställningar icke till någon

åtgärd föranleda.

Vad slutligen angår ängarna inom Jukkasjärvi och Enontekis

socknar, i fråga om vilka Kungl. Maj:t genom nådiga brev den 18

augusti 1893 och den 19 oktober 1894 lämnade medgivande om deras

bibehållande under fastigheterna, åberopades vid ärendenas handläggning

inför Kungl. Maj:t i huvudsak samma synpunkter, som framställts beträffande

ängarna inom andra trakter av lappmarkerna.

Enligt ordalydelsen i de nämnda nådiga breven hade medgivandet

om utängarnas bibehållande utom beträffande Karesuando socken endast

avseende å de ängar, som kommo att ligga inom område, avsatt till

kronopark. Medgivandet gavs emellertid den vidsträckta tolkning, att

samtliga de till eu fastighet hörande utängar blevo bibehållna, oberoende

av om de kommo att ligga å kronopark, kronoöverloppsmark eller allmänning.

Man gick stundom till och med så långt, att ängar bibehöllos

under fastighet, oaktat de folio inom annan fastighets skogsskifte.

Innebörden av medgivandet om ängarnas bibehållande torde i korthet

vara den, att kronan tillsvidare avstod från den i avvittringsstadgan

fastslagna rätten för kronan att tillbyta sig ängarna och förband sig att

vid blivande ägoutbyten lämna fullgott vederlag i annan mark. Bestämmelserna

om ängarnas bibehållande kunna för övrigt icke anses

innebära annat än avvittringsåtgärdernas uppskjutande i fråga om ängarna.

De ägoutbyten, som förutsattes sedermera skola äga rum, skulle

således försiggå under avvittringsförfarandets former och icke enligt

skiftesstadgans regler.

Av intresse för ströängsfrågans utredning är att tillse, huru ängarna

behandlats vid laga skiften. Det har ifrågasatts, huruvida skifte överhuvudtaget

kunde äga rum å hemman, till vilket höra ströängar. Om

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

nämligen avvittringen å ett dylikt hemman icke kan anses avslutad och

hemmanet alltså, såvitt ängarna angår, ännu icke fått sitt område slutligen

bestämt, borde å förevarande fall tillämpas 9 § skiftesstadgan, som

föreskriver, att skifte ej må ske förrän fastställd avvittring föregått. I

praxis har man dock ej ansett den omständigheten att ett hemman innehar

ströängar innebära hinder för företagande av laga delning av hemmanet.

De särskilda förhållanden, som äro förbundna med ängarna, hava dock

löranlett, att dessa vid skiftesförrättningarna kommit att i vissa avseenden

behandlas något olika mot övriga ägor.

Härvid må till en början framhållas en omständighet, som vid

skiften å hemman inom lappmarkerna framkallat åtskillig tvekan i

fråga om ströängarnas behandling, nämligen den, att ängarna icke äro

genom uppdragna rågångar avskilda från kringliggande mark. I sammanhang

med att Kungl. Maj:t medgav, att ängarna finge tillsvidare bibehållas

under hemman, förklarades, att de icke skulle från kronoparken

avskiljas genom uppdragna rågångar. Anledningen till detta stadgande

torde hava varit den, att utstakning och rörläggning å marken av ströängarnas

gränser skulle hava medfört högst betydliga kostnader utan

motsvarande nytta. Ångarna skilde sig genom sin naturliga beskaffenhet

praktiskt taget tillräckligt från den kringliggande, till ängsbruk odugliga

marken, varför några mera svårlösta tvister mellan de enskilda och

kronan angående ängarnas begränsning ej ansågos vara att vänta. Då

det ej heller var avsikten, att ängarna ständigt skulle kvarbliva i enskild

besittning, bidrog även detta till att rågångsutstakning ansågs kunna

undvaras för den övergångstid, saken gällde. Då ängarna bibehöllos

sådana de med sin oregelbundna naturliga begränsning hävdades och

utan att annan mark tillädes för åstadkommande av rediga gränser,

hade det legat närmast till hands att utstaka dem efter de avvittringskartor,

vara de voro upptagna. Detta skulle dock helt visst hava varit

mindre lämpligt för att ej säga outförbar^ Avvittringskartorna äro i

de flesta fall upprättade i små skalor (1:16,000 och 1:20,000). Det har

därför ej varit möjligt att noggrant kartlägga ängarnas y tf ergränser,

som i oregelbundna krökningar följa angränsande myr och skogsmark.

Avvittringsmätningarna skedde även mera summariskt, varför kartorna

ofta på ett ganska otillfredsställande sätt återgiva ströängarnas gränser.

För den huvudsakliga avvittringsåtgärden var sådant av mindre betydelse,

då ängarna vid skattläggning och under avvittringen förekommande

ägoutbyten ingingo efter uppskattad höavkastning, icke efter

areal. Där man någon gång försökt att utstaka ströängarnas gränser

efter avvittringskartor, har. såsom i det följande skall närmare belysas,

Kolonisation skommittén. 19

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

detta kartmaterials ringa tillförlitlighet också bestyrkts. Om sålunda

avvittringskartorna ej lämna säker ledning för bestämmande av ströängarnas

gränser, gäller detsamma om de i avvittringshandlingarna införda uppgifterna

om deras areal. Omfattningen av det till äng brukade område

kan ock under den tid, som förflutit efter avvittringen, hava avsevärt

ändrats, i förhållandets natur ligger, att ströängsgränserna äro i viss

mån föränderliga. Ströängsinnehavarna hava visat sig benägna att i den

mån grässkörd kunnat erhållas å kringliggande myr- eller skogsmark

utvidga det område, de varit berättigade att använda till slåtter. A andra

sidan har det ofta förekommit, att om ängen icke brukats eller därå

uppväxande skog och ris icke röjts undan, den gräsbärande markens

areal minskats, så att svårighet uppstått att avgöra, var den ursprungligen

kartlagda gränsen varit belägen.

Enligt skiftesstadgan skola, förr än laga skifte företages inom ett

skifteslag, gränserna kring skifteslagets mark i vederbörlig ordning

bestämmas. Strängt taget skulle alltså vid skifte rågångar uppgås även

kring ströängar, då något undantag härför icke gives i skiftesstadgan.

Visserligen kan ifrågasättas, huruvida bestämmelsen att ängarna finge

bibehållas under hemmanen utan att genom rågångar avskiljas från kringliggande

kronopark, skulle lägga hinder i vägen för en rågångsutstakning.

Bestämmelsen torde dock icke rimligen böra tolkas så, att den

skulle även innebära förbud mot att ängarnas gränser vid skifte vederbörligen

bestämmas. Skiftesstadgans föreskrifter torde böra gälla framför

de i administrativ ordning senare tillkomna föreskrifterna om ängarnas

bibehållande.

Måste således vid skifte gränserna för ströängarna bestämmas

liksom gränserna kring annan skifteslagets mark, hava dock de säregna

förhållanden, som äro förbundna med ströängarna, gjort det nödvändigt

att något avvika från do regler, som i allmänhet tillämpas vid bestämmande

av gränserna för mark, som skall skiftas.

Av Amd ovan anförts angående sättet för ströängarnas behandling

vid avvittringen torde framgå, att ängarnas gränser icke kunna anses

hava blivit vid avvittringen fastställda eller behörigen bestämda. Alltså

föreligger det fall, som avses i 46 § skiftesstadgan, eller att det tillkommer

lantmätaren att uppgå skiljelinjerna, avfatta och beskriva godkända

eller stridiga skiljemärken ävensom att, då tvist uppstår, söka

förmå rågrannarna att bilägga densamma genom förening.

När laga skiften efter den allmänna avvittringens avslutande allmänt

påbörjades i lappmarken, uppstod givetvis en viss villrådighet,

huru rågångsfrågau beträffande ströängarna rätteligen skulle handläggas.

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Den närmast till hands liggande metoden att söka bestämma ströängarnas

gränser i möjligast noggranna anslutning till avvittringskartorna försöktes

inom Norrbottens län. Ströängarna och därintill liggande mark

uppmättes, varefter ströängsgräuserna transporterades från avvittringskartorna

till den vid mätningen använda skalan och inlades å skifteskartorna

i närmast möjliga anslutning till ängarnas genom nymätningen

utrönta läge. Det visade sig emellertid, att inom vad på så sätt hänfördes

till ströäng och skiftades kom att inneslutas avsevärda för ängsbruk

odugliga områden, under det att å andra sidan delar av vad som

verkligen nyttjades som äug och även skattlagts under hemmanen föll

utom de konstruerade gränserna och stannade i kronans ägo, en naturlig

följd av avvittringskartornas bristande tillförlitlighet. I vissa fall avstod

man från att bestämma ängarnas gränser i full överensstämmelse med

avvittringskartorna men eftersträvade att så vitt möjligt bibehålla ängarna

vid samma form och storlek, som dessa kartor utvisade, något

som även inverkade i samma riktning som nyss angivits. De nämnda

metoderna tillämpades visserligen icke så allmänt men hava dock medfört,

att betydliga arealer myr- och skogsmark samt impediment äro

upptagna bland de ägor, vilka såsom ströängar vid laga skiften tillagts

hemman i Norrbottens län. Till samma resultat har bidragit, att i

några undantagsfall i samma län gränserna mellan ströängar och kringliggande

kronomark reglerats genom särskilda ägoutbyten, därvid för

åstadkommande av mindre ägosplittring och regelbundnare gränser

hemmanen avstått ströängsområde mot vederlag av avrösningsjord.

Den praxis, som efterhand blivit allmänt tillämpad, i Västerbottens

län så gott som undantagslöst, är att ströängarna uppmätts och

kartlagts såsom de hävdats å marken, även om deras läge och begränsning

skilt sig från avvittringskartornas visning. Där i ströängarna

ingått mark, som ej brukats som äng, men ansetts genom röjning eller

eljest kunna därtill beredas, har sådan mark intagits i skiftena i den

utsträckning, den vid undersökning funnits kunna med fördel tagas i

bruk. Härvid liksom vid urskiljandet i övrigt av vad som ansetts böra

intagas bland ströängarna har tillsetts, att ströängarnas sammanlagda areal

enligt avvittringshandlingarna icke kommit att överskridas. I stort sett

har följts den regel, att ströängarna skulle bibehållas under hemmanen i den

omfattning vid awittringen avsetts, ehuru avvittringskartorna icke kunnat

därom lämna tydlig och fullständig upplysning. Icke sällan har det

emellertid förekommit, att vissa ängar vid skifte helt uteslutits. Detta

har då berott antingen på att ängarna på grund av beskaffenhet eller

läge varit värdelösa för hemmanen eller ansetts hava så ringa värde, att

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

detta ej skulle motsvaras av de kostnader, som deras intagande i skifte

skulle medföra, eller ock därpå att vissa områden måst uteslutas för att

arealen enligt avvittringshandlingarna ej skulle överskridas. Det senare

har dock mera sällan behövt ifrågakomma. Vid den noggrannare uppmätning,

som ägt rum i sammanhang med laga skiften, har det nämligen

visat sig, att arealen i allmänhet varit något mindre än avvittringshandlingarna

angivit, beroende på att den större mätningsskalan

medgivit ett detaljerat avskiljande av myrholmar, flarkar, mossträngar

och dylikt, som ej kunnat utmärkas å avvittringskartorna.

''Sedan ströängarna efter nu angivna grunder upptagits å skifteskartan,

har frågan om bestämmande av deras gränser behandlats å sammanträde

med delägarna och vid förrättningarna närvarande kronoombud.

Därvid hava parterna så gott som undantagslöst godkänt ströängarnas

gränser, såsom de upptagits å skifteskartan, och härom träffat skriftlig

förening. Sådana föreningar behandlas efter 48 och 49 §§ skiftesstadgan.

För att föreningarna skola vara gällande mot kronan, skall således samtycke

i behörig ordning lämnas från kronans sida. Frågan om vilken

myndighet, som ägde att å kronans vägnar lämna dylikt godkännande,

har varit föremål för olika meningar, till dess genom Kungl. brev den

24 februari 1899 bestämdes, att frågor om fastställande av förening

angående gränserna för sådana å kronoöverloppsmark belägna ströängar,

som tillsvidare bibehållits under hemman och nybyggen, finge, så

vitt kronans rätt anginge, prövas av Konungens befallningshavande med

rätt för den med Konungens befallningshavandes beslut misnöjde att

fullfölja talan däremot i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet

vore stadgat. Denna föreskrift gäller sålunda endast i avseende å ströängar,

som äro belägna å kronoöverloppsmark. I fråga om det stora

flertalet ängar eller de som ligga å kronopark gäller att föreningarna

skola underställas domänstyrelsens prövning.

För att närmare belysa innehållet i vanligen förekommande föreningar

av nu nämnd art, må här refereras några typiska fall.

1) Vid laga skifte av Kaskeluogts by i Stensele socken träffades

år 1907 förening, i vilken det heter, att som det visat sig, att den över

skifteslaget upprättade avvittringskartan utvisade gränserna omkring de

å kronoparken belägna ängarna annorlunda än de på marken hölles,

och det oj ansåges lämpligt att efter avvittringskartan anställa reglering

av dessa rågångar, så hade kronoombudet och jordägarna, dock med det

uttryckliga förbehåll, att ängarnas areal efter verkställd uträkniug ej

överstege den, varmed dessa vore i avvittringshandlingarna redovisade,

med stöd av 48 § skiftesstadgan träffat den överenskommelse, att ifråga
-

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

varande rågångar skulle för framtiden gälla att efterlevas såsom de på

marken hävdades och nu å den upprättade laga skifteskartan funnes

upptagna.

2) \ id laga skifte av Siksjö by i Vilhelmina socken träffades år

1892 förening angående gränserna kring ströängarna av följande innehåll.

Då den s. k. Lillsämsjömyran såsom varande långt avlägsen vore

utan värde för skifteslaget, enär delägarna redan upphört att avbärga

densamma, avstodes från allt vidare anspråk på densamma; varemot, den

del av den s. k. Torvbrännmyran, som läge i sammanhang med skifteslagets

ägor, fortfarande av delägarna bibehölles, och förklarade sig delägarna

nöjda med den begränsning den vid mätningen erhållit, ehuru

arealen av densamma till någon liten del understege den enligt skattläggnings

förslaget beräknade.

3) \id laga skifte å hemmanet Ny tjärn i Åsele socken träffades

år 1911 den förening mellan delägarna i hemmanet och kronoombudet,

att delägarna skulle behålla de utom området å kronopark belägna ängslägenheterna

med undantag av vissa angivna, enär arealen av de ängar,

som sålunda skulle bibehållas, fullt motsvarade den areal, som avvittringshandlingarna

utvisade.

4) En vid laga skifte å hemmanet Gigsele nr 1 i Åsele socken

år 1908 ingången förening innehåller överenskommelse, att delägarna

skulle behålla de utom området å kronopark belägna, dem tillhöriga

ängar till det omfång, de dittills blivit hävdade samt deras naturliga

begränsning utvisade och såsom de å lagaskifteskartan vore upptagna.

Dock skulle vissa angivna ägofigurer uteslutas, enär de vore odugliga

till slåtter, varemot delägarna finge behålla den utvidgning, som blivit

gjord å tvenne ängar.

Till upplysning om de förut nämnda i Norrbottens län tillämpade

metoderna må anföras följande fall.

5) Enligt protokoll av år 1888 rörande laga skifte i Hålberg, Arvidsjaurs

socken, beslöts, att byns ströängar skulle i skifteshandlingarna

upptagas såsom de enligt avvittringskartan blivit upptagna vid skiftet,

och var avsikten först att ängarnas gränser borde regleras genom ägoutbyten.

Dnder förrättningens lopp överenskoms emellertid, att intet

ägoutbyte skulle ske »då enligt skiftesstadgan ägoutbyte får ske endast

med angränsande byar och hemman och ej med kronopark, varinom

ströängarna ligga, da samma ströängar endast få bibehållas tills kronan

vill b}rta till sig desamma samt genom ägoutbytet åtskilliga mindre

skogstrakter skulle tillfalla de enskilda, vilket ej varit avsikten, samt

kronoparkerna ej torde få förändras utan åtminstone regeringens med
-

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

givande» och angående rågångarna »att till följd av vad som i förestående

punkt förekommer om att undvikas bör det de enskilda få invid

ströängar fullständig rätt till vissa skogstrakter, någon utstakning av

gränserna ej heller påyrkas . . .». Trots detta avståndstagande från

att jordägarna skulle vara berättigade till annat än sjäiva ängsmarken

intogs i skiftet 23.2 7 4 hektar avrösningsjord och 6.2 8 hektar impediment,

som åtföljt ströängsområdena för att bringa dem till form och

storlek i överensstämmelse med avvittringskartan.

6) Sedan år 1809 vid laga skifte i Galtisjaur, Axjepluogs socken,

ströängarnas gränser förklarats gällande såsom avvittringskartan utvisade,

ingingo jordägarna och kronans ombud förening om ägoutbyte beträffande

ströängarna. Genom detta ägoutbyte, som synes hava haft till syfte

att utan någon formlig gränsreglering bringa ströängsgränserna i närmare

överensstämmelse med innehavet å marken, avstod byn till kronan ciika

132 hektar avrösningsjord och impediment mot vederlag av cirka 32

hektar äng, avrösningsjord och impediment.

7) Vid laga skifte i Mäntyvaara, Gällivare socken, beslöts år

1900, att byns mindre ströängslägenheter borde utbytas till kronan och

vederlag tagas kring de större pa sa sätt, att ströängarna därigenom

bleve mera sammanförda och reguljära utan att någon egentlig skogsmark

intoges, ävensom att liknande ägoutbyte skulle verkställas beträffande

ströängslägenheter å häradsallmänningen. Genom dessa ägoutbyten

leddes ströängarnas gränser i räta linjer, som utstakades å marken.

Då till ströängarna före ägoutbytena räknats all max''k inom de gränser

avvitttringskartan angav, hava dessa byten, trots att de minskat byns

skogsareal med 34,912 hektar, i byns besittning bibehållit ej mindre än

105.5 hektar avrösningsjord och 5.5 7 hektar i impediment utanför byns

egentliga ägoområde.

8) Laga skifte i Sarvisåive, Gällivare socken, förrättades åren

1900—1903. Vid förrättningen företogs ägoutbyte mellan byn och kronan

på samma sätt som i fallet under 7) här ovan, men blev ägoutbytet

av vederbörande ägodelningsrätt undanröjt. Vid den fortsatta handläggningen

av skiftet träffades förening, att samtliga ströängar skulle,

sedan de med avvittringskartan ströäng för ströäng jämförts och såvida deras

läge och form därvid till huvudsakligaste del med avvittringsnumrens

form överensstämde, i skiftet ingå med den form, de hade på skifteskartan,

dock med förbehåll, att arealen för varje ströäng överensstämde

med avvittringshandlingarna. Bland ströängarna kommo på detta sätt

att ingå cirka 300 hektar avrösningsjord och impediment. Ströängarnas

gränser utstakades ej å marken.

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

9) Under laga skifte i Ullati, Gällivare socken, förrättat åren

1900—1904, yrkades av jordägarna, att ströängarnas gränser borde utstakas

i fullkomlig överensstämmelse med avvittringskartan. Sedan det

emellertid utretts, att ströängshavarna komme att till avsevärd del i

stället för äng få vatten och mindre värdefull skogsmark, ingicks förening,

att ängarnas gränser skulle behållas såsom de kartlagts vid skiftet,

därvid iakttagits, att ängarna så vitt möjligt bibehållits vid samma form

och storlek som avvittringskartan visade, men att, där ändring måste

ske, den i avvittringsbeskrivningen upptagna arealen utlagts å sidländ

mark, där möjlighet till angelägenhet kunde förefinnas. På yrkande av

flertalet byamän verkställdes utstakning och rörläggning av de i skiftet

intagna ströängsområdenas gränser, vilket av skiftesförrättaren motiverades

därmed, att det vore av vikt för ägarna att veta var de hade

rätt att uppröja äng eller anlägga översilningsängar. Inom ströängsområdena

inneslöts en areal av 604.1 hektar i inrösningsjord, 934.6

hektar avrösningsjord och 17.8 hektar impediment, belägen dels å kronopark

och dels å häradsallmänning.

I en del fall framgår av ingångna föreningars ordalydelse, att

skiftesdelägarna uttryckligt avsagt sig rätten till vissa ängar. Även

där eu dylik uttrycklig förklaring icke föreligger, torde man kunna utgå

ifrån, att då ströängsfrågan varit föremål för behandling men vissa ströängar

icke intagits vid förrättat skifte, delägarna haft för avsikt att avstå

från all rätt till dessa ängar. I och med ett sådant uppgivande av

innehavarnas rätt till ängarna torde få anses, att dessa tillfallit kronan

och utan vidare förenats med kringliggande kronomark.

Sedan ströängars gränser blivit genom förening bestämda, skulle

de enligt 48 § skiftesstadgan utmärkas å marken. I vissa fall har även

så skett, därvid vttergränserna utmärkts med träpålar, som även markerats

å kartorna. Det visade sig emellertid snart, att detta för jordägarna

medförde oskäliga kostnader utan att därav kunde väntas någon

varaktig nytta. I förenklingssyfte har man på vissa håll förfarit så, att

ett mindretal punkter utsatts såväl å kartan som å marken för att

tjäna till utgångspunkter för eventuell framtida utstakning av gränserna.

Det vanligaste är emellertid, att utstakning och'' rörläggning av

gränserna alls icke företagits, dels på grund därav, att sådant icke kunde

beidiknas bliva till någon mot kostnaderna svarande nytta, dels ock med

hänsyn till innehållet av bestämmelserna angående ängarnas bibehållande

under hemmanen.

Någon förändring i rätten till ängarna torde icke hava inträtt

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

därigenom att de vid laga skiften, som övergått ströängshemmanet,

blivit föremål för rågångsutstakning och för övrigt behandlats i huvudsak

såsom annan i skiftet ingående mark. Dessa ängar torde sålunda fortfarande

vara underkastade föreskrifterna i de nådiga breven angående

ängarnas bibehållande, och innehavarna äro alltjämt skyldiga att finna

sig i ett utbyte av ängarna mot annan mark för den händelse kronan

skulle påkalla ett dylikt ägoutbyte. Att märka är, att domänstyrelsen

vid godkännande av föreningar rörande ströängar plägat knyta det

förbehåll, att därigenom icke skulle rubbas de villkor, varunder ströängarna

vid avvittringen samt genom särskilda kungl. brev tilldelats respektive

hemman.

Å skifteskartor hava ströängar på grund av deras spridda läge i allmänhet

icke kunnat annat än delvis insättas i konnektion med varandra

eller med skiiteslagets övriga ägor. Varje ströängsområde eller grupp

av dylika områden, som ej kartlagts i konnektion med andra ägor,

har därför å kartorna inneslutits inom särskilda ramar, med eller utan

angivande av avståndet från byarnas huvudområden. För att underlätta

ängarnas identifiering har enligt föreskrift av lantmäteristyrelsen förfarits

så, att ströängsområdena jämte de ägofigurnummer, varmed de redovisas

i skifteshandlingarna, å kartorna försetts med de nummer, samma

ängar fått sig åsätta vid avvittringen, vilka senare nummer tecknats med

rott. Enär åtskilliga skiften ägt rum före tillkomsten av denna föreskrift,

torde i många fall kartor och handlingar vara synnerligen svårtolkade

i fråga om ströängarnas belägenhet.

Ströängarna hava vid laga skiften i allmänhet fördelats mellan

skiftesdelägarna såsom annan • skifteslagets mark, därvid det ofta inträffat

att delägare, som erhållit sin ägolott i det läge, att det lämpat sig

lägga all hans inrösningsjord inom byaområdet, icke fått andel av ströängarna,

under det att i andra fall skiftesläggningen icke kunnat

ordnas på annat sätt än att eu eller annan delägare erhållit sin huvudsakliga

ängsmark såsom ströängar. Det har dock även förekommit, att ströängarna

helt eller delvis avsatts såsom för skifteslaget gemensam mark, merendels

utan något som helst stöd av skiftesstadgans föreskrifter, men stundom

även för tillgodoseende av vissa samfällda behov, såsom till lertag,

sågplats, torvtag, fäbodvall o. s. v.

Vid ägostyckningar å särskilt avvittrade hemman har nymätning

av ströängar icke förekommit, utan hava ängarna kopierats från avvittringskartorna.

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

1 trakterna utanför lappmarkerna i de norrländska länen förekomma

i mycket obetydlig grad angelägenheter, vilka kunna jämföras med ströängarna

inom lappmarken. Däremot finnas i Dalarna en del ängar, de

s. k. myr slog ärna, vilka i flera avseenden förete likheter med ströängarna

och vilkas betydelse för jordbruket åtminstone i vissa trakter kan jämföras

med lappmarkernas ängar.

När storskiftesverket i Dalarna påbörjades för något över 100 år

sedan, hade därstädes sedan lång tid tillbaka pågått en nästan obegränsad

klyvning av jorden, vilket lett till en för jordbruket synnerligen menlig

ägoblandning. Sålunda kunde en fastighet med eu areal av 6 å 8

tunnland inägojord hava sina ägor splittrade i ända till 50 å 60 små

skiften, ofta belägna på stort avstånd från varandra. Storskiftes- och

awittringsverket i Dalarna hade till ändamål att sammanföra de små

och spridda ägorna i större skiften och därigenom åstadkomma besutenheter,

d. v. s. ägolotter av den storlek och beskaffenhet, att en åbo

kunde hava sin bärgning därå. Samtidigt skulle, sedan byarna och

hemmanen tillagts nödig skogsmark, vad såsom återstode avvittras för

kronans räkning.

Sedan landshövdingen i Kopparbergs län framlagt åtskilliga

förslag för storskiftets genomförande, lämnades i kungl. brev den

17 augusti 1804 närmare bestämmelser angående detsamma med

föreskrift att i övrigt skulle 1783 års förordning om lantmäteriet i

riket äga tillämpning. De sålunda givna stadgandena lågo till grund

för arbetenas utförande till år 1859, då genom kungörelsen den 18

februari 1859 åtskilliga förändringar i storskiftesverket genomfördes och

varvid bl. a. föreskrevs, att 1827 års skiftesstadga med däri gjorda

ändringar skulle i förekommande fall, där stöd därav kunde vara att

hämta, på storskiftesförrättningarna tillämpas.

Angående grunderna för storskiftet må följande anföras.

1 fråga om delningsgrunden föreskrevs, att vid storskiftet skulle

vars och ens innehavande skatt efter dess reducerade (uppskattade) och

i socknens sista revbok uppförda jordatal utgöra delningsgrund, efter

att de rättelser gjorts, som sedan sista revboken upprättats inträffat

genom köp, skifte, gåva, arv eller dylikt. Huvudsyftet med storskiftet

var såsom nämnt att sammanföra de spridda små ägolotterna till besutenheter.

För sådant ändamål föreskrevs, att först borde utrönas, hur

många och vilka jordägare kunde ocji borde i varje by intagas, varvid,

när ej anorlunda genom överenskommelse kunde ske, var och en för

hela sitt område borde läggas till den by, där han hade bästa gården

och innehade de mesta ägorna. Vars och ens inägoområde i by borde

Kolonisationskommitten. 20

Myrslogarna

i Dalarna.

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

läggas tillsammans och uti så stora skiften som jordmånen och belägenheten

möjligen medgåve. Så många obesutna delar som till en besutenhet

fordrades borde läggas på det sätt intill varandra, att, då med

tideu en besutenhet därav formerades, skulle endast stängselen eller

råen dessa obesutna delar emellan behöva upptagas för att utgöra det

hela. Dessa delar skulle förbliva under ett och samma nummer i byn,

dock så att en hel del hade själva numret, alla övriga upptagas såsom

subnummer därunder, vilka skulle upphöra och försvinna, när en enda

åbo bleve ägare till alltsammans. Högst fyra skiften vore tillåtna, men

kunde Konungens befallningshavande där det prövades oundgängligt,

medgiva flera.

Jämte annan samfälligheten tillhörande jord skulle även de vid

fäbodarna varande ängar, slogar och röjningar mellan socknemännen

skiftas. Skulle någon av oskifto med vederbörligt tillstånd hava upptagit

och förbättrat kärr, mossar eller annan förut alldeles oduglig mark till

åker eller äng, så finge han bibehållas därvid utom sitt rätta byainål

eller å annat ställe undfå full ersättning i händelse skiftesläggningen

så krävde. Om åter sådan uppodling skett utan vederbörligt tillstånd,

skulle därför icke åtnjutas någon ersättning. Skog och utmark finge

läggas i trenne skiften, nämligen hemskog, fäbodskog och utskog, där

det ej annorlunda med jordägarnes bekvämlighet läte sig göra.

Tanken att sammanföra ägolotterna till besutna hemmansdelar

sökte man ytterligare realisera genom följande stadganden: Två eller

liera uti eu ägares hand sammankomna obesutna hemmansdelar finge

icke sedermera åtskiljas, ocli lagfart finge icke vidare äga rum å sådana

smärre jorddelar, som icke utgjorde en besutenhet. Därjämte vore all

hemmansklyvning eller delning av jord under full besutenhet förbjuden.

Om flera genom arv, köp, giftermål eller annan laglig åtkomst tillfälligtvis

sammanlagda obesutna delar icke sammansmält till en besutenhet

inom eu tid av högst tjugu år räknat från den dag, då storskiftet

blivit av lantmätaren fulländat, skulle innehavaren av dylika obesutenheter,

som vid storskiftet blivit föreslagna att bliva en besutenhet'',

lotta om besittningen av det hela, sedan mätismän prövat vad lösen den

avträdande skulle erhålla. Konungens befallningshavande skulle efter

nämnda tids utgång ombesörja verkställigheten härav och pröva om

någon obesuten hemmansdel under tiden genom odling blivit så förbättrad,

att den kunde utgöra §n besutenhet. Såsom en besutenhet

skulle räknas hemmansdel, därå kunde födas minst en häst, tre kor, sex

getter och två eller tre får.

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

De nämnda bestämmelserna om obesutna hemmanslotters sammanslagning’

kommo emellertid aldrig till utförande. De stredo allt för

mycket mot folkets gamla sedvänjor, och inuehavarna av de obesutna

hemmansdelarna ägde i allmänhet icke medel att utlösa de övriga jordägarnas

lotter. Slutligen blevo hithörande bestämmelser upphävda genom

nvssnämnda 1859 års kungörelse, vari förordnades, att de lör riket i

allmänhet gällande författningar om grunderna och villkoren för liemmansklyvning

skulle gälla jämväl lör Kopparbergs län. Vidare bestämdes

genom samma kungörelse, att inrösningsjorden finge läggas i

tre skiften och avrösningsjorden likaledes i tre skilten. Erfordrades

flera skiften, skulle frågan underställas ägodelningsrättens prövning.

1804 års brev innehöll inga bestämmelser om tilldelning av skog

och avvittring av överloppsmark för kronans räkning. Några allmänt

gällande föreskrifter härom hava icke heller blivit givna, utan stadgades

genom kungl. brev den 11 juni 1806, att det skulle åligga Konungens

befallningshavande att för varje socken, så snart den hunnit avfattas

och beskrivas, avgiva förslag till avvittring inom socknen. Genom

nämnda brev lämnades bestämmelser om skogstilldelningen och avvittringen

i Nås socken, och framlade Konungens befallningshavande sedermera

i mån av storskiftets fortgång förslag till skogsanslag för varje

socken.

Avvittring av mark för kronans räkning har ägt rum i följande

socknar:

1) Nås socken enligt kungl. brev den 11 juni 1806.

2} Flöda » » x> ''» » 8 april 1811.

3) ()re ).> » )) » »17 oktober 1837.

4) Järna och Äppelbo socknar enligt kungl. brev den 18 januari 1841.

5) Lima och Transtrands socknar enligt kungl. brev den 8 april 1870.

6) Sårna socken med Tdre kapellag enligt kungl. brev den 27

juni 1879.

7) Orsa socken och Hamra kapellag enligt kungl. brev den 19

september 1879.

8} Älvdalens socken enligt kungl. brev den 3 september 1885.

I övriga, här ovan ej nämnda socknar har någon avvittring ej

ägt rum, enär skogsmarken på grund av sitt ringa omfång i sin helhet

tilldelats enskilda hemman.

Skogsanslaget för varje socken bestämdes i allmänhet i förhållande

till det antal besutenheter, socknen beräknades innehålla. Den areal

skogsmark, som sålunda tilldelades de olika byarna och hemmanen,

växlade ganska avsevärt, beroende dels på skogstillgången i de olika

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

socknarna och dels på skogens olika beskaffenhet och jordbrukets behov

av skog.

Den överloppsmark, som uppkom vid storskiftet och avvittringen

inom Nås, Flöda, Öre, Järna och Äppelbo socknar, har sedermera blivit

uppdelad å ett flertal hemman och lägenheter, vilka upplåtits till enskilda.

Inom övriga här ovan nämnda socknar, där avvittring ägt rum, har

kronan i behåll stora områden, vilka brukas såsom kronoparker eller

kronoöverloppsmarker.

Liksom inom lappmarkerna spelade bruket av de i skogarna spridda

naturliga ängarna en ganska stor roll för jordbrukaren. Väl stöd jordbruket

vid tiden för storskiftet på ett mera framåtskridet stadium än i

det övre Norrland, och åker hade redan tidigare brutits i avsevärd omfattning,

men särskilt de nordligare socknarna inom det s. k. Övre

Dallaget, nämligen Särna, Lima, Transtrand och Älvdalen, erbjödo stora

likheter med lappmarkssocknama i avseende på det primitiva jordbruk,

som där rådde. Jordbruket var i huvudsak grundat på kreatursskötsel,

varvid större delen av det behövliga fordret till kreaturen hämtades från

de självväxande ängarna ute i skogsmarken.

Den rätt, varmed jordägarn e innehade dessa ängar eller, såsom de

i Dalarne kallades, slogar, leder sig långt tillbaka i tiden och hade i

allmänhet uppkommit genom gammal hävd. Stundom kunde väl innehavaren

av eu slog åberopa sig på vederbörligt tillstånd i sammanhang

med anläggande av nybygge eller nyodlings upptagande å kronans

skogar, men detta var mera sällan fallet. Slogarna köptes och såldes

samt gingo i arv såsom annan välfången egendom.

När vid storskiftet de spridda ägolotterna sammandrogos i ett

fåtal skiften och hemmanen tilldelades områden i skog, kunde alla slogarna

icke inneslutas inom de sålunda begränsade ägoområdena, utan

ett flertal kom att ligga på de skogsmarker, som tillädes annan hemmansägare

eller som förbehölios kronau. Fråga uppstod då huru med dessa

slogar skulle förfaras vid storskiftet. För de olika socknarna lämnades

därvid särskilda, med varandra i huvudsak överensstämmande föreskrifter.

Lima och

Transtrand.

Storskiftet inom Lima och flranstrands socknar pågick under åren

1851—1871. I fråga om myrslogarnas behandling träffades enligt storskiftesprotokollet

den 6 augusti 1857 följande överenskommelse:

1) »Var och en jordägare, som nu äger och innehar myrslogar,

bibehålies i orubbad besittning av desamma till den tid och under de

villkor, som detta förslag vidare bestämmer.

opaginerad Kontrollera mot PDF

15 7

2. Myrslogarna (varmed dock ej menas de slogar, som äro belägna

utmed älven och de större vattendragen och som av ålder varit,

såsom ängsmark beräknade och ansedda och vilka slogar vid graderingen

böra vara inhägnade) utgå ur skatten till Kungl. Maj:t och kronan

och den skatt, varmed de förut kunna vara belagda, överflyttas på

socknens egentliga inrösningsjord. Skälen härför äro följande: Myrslogarnas

tegmätning, revning och uppskattning för utrönande av det

reducerade myrslogsbclopp, varje delägare innehar, skulle bliva högst

kostsamt och tidsödande till följe av berörda slogars storlek, irreguljära

form och avlägsna läge; skifte å slogarna vore oundgängligt för att så

vitt som möjligt vore utskifta myrslogen, där byskogen erhålles, och

där detta ej lät sig göra, uppföra honom såsom sub till den jordägare,

inom vars skogsskifte den bleve belägen, varigenom kunde inträffa att

en by hade subar i alla socknens byar till racket krångel och oreda i

jordeboken och vid skatternas utförande, och kunde ej heller skifte å myrslogarna

företagas, förrän skogsskiftet vore fullbordat, och icke ens med

någon fullständighet, förrän skogarna voro åbodelade, vilket såsom beroende

på folkets fria vilja kanske ej någonsin bleve överallt verkställt,

och under sådana förhållanden skulle ny skattereglerings verkställande

och ny jordeboks upprättande kunna bliva uppskjuten oberäkneligt

länge. Dessutom äro myrslogarna av den natur och beskaffenhet, att

åtminstone största delen av dem ej någonsin kunna anses såsom inrösningsjord

och därför aldrig bort såsom sådan beskattas. Slutligen

kan i denna fråga även tilläggas, att förr eller senare måste större eller

mindre del av dessa slogar till betesmark upplåtas, då genom den

ökade befolkningen kreatursantalet måste ökas och således de nu befintliga

betesmarkerna bliva otillräckliga, ävensom med säkerhet kan antagas,

att jordägarna efter hand skulle finna det vara mera uträkning

att genom myrars odling och vidsträcktare bruk av foderväxter på

gamla åkern förskaffa sig ett rikligare och vida bättre foder än det som

från myslogarna erhålles.

3) Kungl. brev av den 17 augusti 1804 rörande storskiften i

Dalarna föreskriver, att om en obesuten del försäljes skall huvudnummern

eller den som äger nummer i samma besutenhet hava förmånsrätt

till köpet. Till följe härav och då myrslogarna, ehuru ej i

skifteshandlingarna påförda varje särskild jordägare, icke kunde anses

annat än som obesutna hemmansdelar, skall, då någon myrslogs försäljning

efter storskiftets slut äger rum, ägaren till skogen, varå myrslogen

är belägen, alltid hava förmånsrätt till köpet och bör till ledning

för häradsrätten, då uppbud och fasta begäres, intyg givas av tvenne

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

ojäviga män att säljarens slog ligger inom köparens skogskifte. Samma

nådiga brev föreskriver även, att senast tjugo år efter storskiftets slut

skall den obesutne hemmansägaren vara skyldig att till huvudnummern

i besutenheten avträda sin egendom mot den lösen, som av mätisman

bestämmes, varför med ovan antagna åsikt, att myrslogarna äro obesutna

hemmansnummer till den socken, å vars skog de äro belägna,

desamma efter de tjugo årens förlopp äro lösen underkastade.»

Vid behandlingen av frågan om myrslogarna tillstyrkte Konungens

befallningshavande, att varje jordägare, som innehade myrslogar på skogsmark,

vilken genom skiften tillföll annan, måtte bibehållas i orubbad

besittning därav under tjugo år efter storskiftets slut men därefter vara

sktddig att av skogsmarkens ägare taga lösen efter mätismanna ordom.

Häri instämde jämväl lantmäteristyrelsen.

Genom kungl. brev den 8 april 1870 förklarades, att Kungl. Maj:t

gillade vad Konungens befallningshavande föreslagit om nyttjande- och

lösningsrätt till myrslogar å skogsmarken. Samtidigt bestämdes, att av

den i socknarna befintliga skogsmarken 300 tunnland skulle tilldelas

varje besutenhet, beräknad till 45 snesland reducerad jord, dock så att

eu tredjedel av den samtliga besutenheten i socknen tillkommande skogsmark

skulle för socknens räkning avsättas såsom samfällighetsmark;

överloppsmarken skulle avsättas till kronoparker.

I storskifteshandlingarna äro myrslogarna icke tilldelade de olika

hemmanen eller skifteslagen. Vid beskrivningen av den skogsmark,

vara de äro belägna, upptagas myrslogarna i en särskild kolumn, där

de redovisas till arealen, utan att något gradtal angives. Någon uppgift

om, till vilket hemman de olika myrslogarna höra, förekommer icke.

Enligt beskrivningarna över kronoallmänningarna utgjorde arealen

av myrslogarna inom Lima 1,681.9 6 kvadratrev eller 148.2 7 hektar

samt inom Transtrand 2,120.3 4 kvadratrev eller 186.9 1 hektar.

Beskrivningarna över de inom socknarna avsatta allmänningarna

utvisa, att även å dessa finnes ett stort antal myrslogar.

De å kronoparkerna inom Lima och Transtrands socknar belägna

myrslogarna äro numera inlösta av kronan. Föreskriften härom lämnades

i kungl. brev för Lima den 7 december 1907 och för Transtrand den

4 april 1902. Någon prövning inför »mätismän» av lösenfrågan förekom

icke, utan lyckades man träffa överenskommelse med de olika sloginnehavarna,

varvid ersättningsbeloppen grundades på varje slogs årliga

medelavkastning i hö efter avdrag av bärgnings- och transportkostnader.

Lösensumman uppgick för myrslogarna inom Lima till 3,387 kronor och

inom Transtrand till 1,406 kronor 25 öre.

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

Storskifte inom Grisa socken med Hamra kapellag pågick åren

1859—1881. Sedan socknemännen hemställt om myrslogarnas bibehållande

under tjugo år efter storskiftets slut, förklarade Kungl. Maj:t

den 19 september 1879, dels att jordägare, som med laglig rätt innehade

myrslogar på skogsmark, vilken genom skifte tillföll annan, finge

bibehållas i orubbad besittning därav under tjugo år efter storskiftets

slut, men skulle han därefter vara skyldig att av skogsmarkens ägare

taga lösen efter mätismanna ordom, dels ock att ägare av myrslog, som

funnes på kronopark eller sockenmenighet tillhörig allmänning, finge från

kronoparken eller allmänningen efter anvisning av revirförvaltaren kostnadsfritt

erhålla det virke, som till behövliga hägnadel’, hässjor och hölador

vid myrslogen åtginge. Samtidigt meddelades bestämmelser om

skogsavvittring och föreskrevs därvid, att varje besutenhet skulle tilldelas

1,400 kvadratrev eller 250 tunnland och skulle av de samfälda skogsanslagen

en tredjedel avsättas såsom besparingsskog eller allmänning.

Kronans överloppsmark inom Orsa och Hamra kom att falla inom

Hamra kappellags område och avsattes denna mark till kronopark,

Hamra kronopark. Enligt beskrivningen över denna mark upptogos

därå belägna myrslogar till en areal 35,522.18 kvadratrev eller

3,131.35 hektar. Myrslogarna redovisades på samma sätt som vid storskiftet

i Lima och Transtrand.

Genom kungl. brev den 4 februari 1910 förordnades om inlösen

för kronans räkning av slogarna å Hamra kronopark. Liksom i Lima

och Transtrand träffades överenskommelse med sloginnehavarna om ersättningen.

Myrslogarna beräknades utgöra omkring 1,750 lassland,

d. v. s. avkastande detta antal lass hö, och uppgick lösensumman för

samtliga slogar till något över 37,800 kronor.

Under åren 1880 —1894 verkställdes storskifte inom Sårna och

idre enligt grunder, vilka närmare bestämts genom kung], brev den

27 juni 1879.

Emellertid hade redan tidigare ansenliga arealer av Sårna och Idre

sockenområde avsatts till kronoparker. Sålunda skulle enligt k. brev

den 10 november 1865 fyra stora områden avsättas till kronoparker,

nämligen Norra kronoparken (Långfjället), Västra kronoparken (Drevdagen),

Fjätälvens kronopark samt Sydöstra kronoparken (Granådalen).

Dessa kronoparker hava under åren 1867—1869 samtidigt med kronoparker

inom Älvdalens socken utbrutits från den övriga sockenmarken

genom rågångsutstakning.

Orsa och

Hamra.

Sårna och

Idre.

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Sedan vid storskiftet nödiga områden tilldelats byar och lägenheter,

avsattes för kronans räkning ett område utgörande omkring 225,000 hektar.

Häri ingick emellertid dels de äldre kronoparkerna Drevdagen och Fjätälven

i sin helhet dels en mindre del av Norra kronoparken och dels större

delen av Fuludalens kronopark. Av Granådalens kronopark har i storskiftet

ingått endast ett mindre skogsområde samt eu del fäbodvallar

och slogar. — Därjämte är att märka att inom norra delen av Idre finnas

ganska stora områden, vilka icke genom någon förrättning avskilts

för kronans räkning eller eljest undergått någon mätning.

Vad angår de å kronomaxkerna belägna slåtterlägenheterna, må

framhållas, att man inom Sårna och Idre gör en bestämd åtskillnad

mellan två olika slag av dylika lägenheter, nämligen ängslogar och myrslogar.

Med ängslogarna förstås de bättre utmed vattendrag belägna

ängar, närmast motsvarande de s. k. bäckängarna inom lappmarkerna.

Myrslogar åter kallas de vanliga myrängarna, motsvarande tredje och

fjärde klassens ängar inom lappmarkerna. Vid storskiftet hava ängslogar

och myrslogar behandlats väsentligt olika, i det att de förra betraktats

såsom inägojord och graderats samt inräknats i hemmanens

skatt. Myrslogarna däremot hava ansetts såsom impedimenter och endast

bibehållits under hemmanen tillsvidare med lösningsrätt efter viss tid

för ägaren av den kringliggande skogsmarken.

Vad beträffar ängslogarna medgav Kung!. Maj:t den 9 november

1888 på därom av sockenborna framställd begäran, att ägarna till dylika

inom kronoparks område i Sårna och Idre belägna slogar finge tills*

vidare från kronoparken kostnadsfritt avhämta det virke, som till behövliga

hässjor. hölador, nattlägerskjul och bränsle ävensom till gångspångar

över bäckar och sänka myrar vid dessa ängslogar åtginge,

dock efter anvisning av revirförvaltaren eller i fråga om torr eller vindfälld

skog av vederbörande kronojägare.

Angående myrslogarnas behandling träffades följande överenskommelse

enligt storskiftesprotokollet den 15 juni 1888:

»1 avseende på de å skogsmarken liggande myrslogar (varmed

dock icke förstås så beskaffade utmed vattendragen belägna slogar, vare

sig hägnade eller ohäguade, som årligen avbärgas och erhållit inhägnad

samt inom orten kallas ängesslogar) antogs efter överläggning enhälligt

följande av styresmannen framställda förslag: Myrslogarna behandlas

såsom impedimenter. Var och en jordägare, som nu äger och innehar

myrslogar, bibehålies i orubbad besittning av dessa intill dess 20 år

förflutit från den dag, storskiftes- och avvittringsförrättningen i sin helhet

blivit fastställd, varefter ägaren till skogen, därå myrslogen är be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

lägen, äger rätt att densamma inlösa till det pris, som av behörigen

utsedda mätismän bestämmes. Vill efter storskiftets och avvittringens

sint men innan utgången av do 20 åren innehavaren av sådan myrslog

densamma försälja, vare innehavaren skyldig att hembjuda myrslogen

åt skogsägaren.»

1 enlighet med denna överenskommelse förordnade Kungl. Maj:t

i brev den 13 november 1891, att jordägare, som med laglig rätt innehade

myrslog på kronans överloppsmark inom Sårna och Idre eller på

skogsmark därstädes, vilken genom skifte tillfölle annan, finge bibehållas

i orubbad besittning därav under tjugo år efter storskiftets slut men

skulle därefter vara skyldig att av skogsmarkens ägare för myrslogen

taga lösen efter mätismanna ordom, samt att, om ägare av sådan myrslog

ville efter storskiftets slut men före utgången av omförmälda

tjugo år försälja densamma, ålåge honom att till skogsägaren hembjuda

mvrslogen.

Angsslogarna hava vid storskiftet hänförts till inägojord. De hava

graderats samt upptagits i revboken och åsätta visst reducerat jordatal

i hundland och snesland liksom annan inägojord. Angsslogarna hava

således ingått i hemmanens skatt och ränta. Myrslogarna däremot äro

behandlade såsom impedimenter och hava således icke graderats eller

inräknats i hemmanens skattetal. Endast deras areal augives i beskrivningarna.

Emellertid framgår varken av beskrivningarna över kronomarkerna

eller över de enskilda hemmanen under vilka fastigheter myrslogarna

lyda. I de över kronomarkerna upprättade beskrivningarna

redovisas de därinom belägna angsslogarna under rubriken inägor till

en areal av 4,689.60 kvadratrev eller 413.4 hektar. Myrslogarnas areal

angives till 3,895.7 0 kvadratrev eller 343.4 hektar.

Såsom nämnt ingingo åtskilliga områden av de före storskiftet avsatta

kronoparkerna icke i storskiftesförrättningen. Samtliga de ängsslogar.

som voro belägna å områden, som icke intagits i storskiftet, hava

naturligen blivit redovisade under de hemman, i vilkas skatt de inberäknats.

De å de äldre kronoparksområdena belägna myrslogarna torde väl

till största delen hava redovisats i storskifteshandlingarna, men otvivelaktigt

torde å dessa marker finnas ett stort antal myrslogar, vilka icke

ingått i storskiftet. Å de områden inom Idre, som icke avskilts för

kronans räkning vare sig vid storskiftet eller genom någon annan förrättning

utan torde få anses utgöra oavvittrad mark, finnas jämväl en

del av enskilda disponerade myrslogar. Någon uppgift om arealen av

dessa slogar kan icke hämtas ur några förrättningshandlingar. Den rätt,

Kolo n isationskommittén. 21

s. 162 Kontrollera mot PDF

Älvdalen.

162

varmed dessa vid storskiftet icke redovisade slogar innehavas, torde

vara likställd med rätten till myrslogarna i övrigt. Innehavarna äro

alltså skyldiga att mot lösen efter »mätismanna ordom» avstå slogarna

till kronan.

Storskiftet inom Älvdalens socken påbörjades, sedan föreskrifter

därom meddelats i kungl. brev den 4 mars 1870, och fortgick till år 1888.

Redan förut hade enligt kungl. brev den 10 november 1885 två kronoparker

avsatts i norra delen av socknen, vilka under åren 1866 och 1867 samtidigt

med kronoparker inom Sårna och Idre utbrutits genom rågångsutstakning.

Dessa kronoparker ingingo emellertid i storskiftet.

Angående myrslogarnas behandling trallades följande överenskommelse

mellan skiftesdelägarna, såsom framgår av förrättningsprotokollet

för den 19 juni 1872:

»I avseende på de å skogsmarken liggande myrslogar eller, som

de inom orten benämnas, kölslogar (varmed dock icke förstås så beskaffade

utmed vattendragen belägna slogar, vare sig hägnade eller ohägnade,

som årligen avbärgas och förtjäna inägograd), antogs efter överläggningenhälligt

följande av styresmannen framställda förslag:

Myrslogarna anses såsom impedimenter, utmärkas på kartor med

särskild färgläggning och införas i beskrivningarna. Var och en jordägare,

som mi äger och innehar myrslogar, bibehålies i orubbad besittning

av desamma intill dess 20 år förflutit från den dag, storskiftesförättningen

i sin helhet blivit fastställd, varefter ägaren till skogen,

vara myrslogen är belägen, äger rätt att densamma, liksom annan obesuten

hemmansdel, inlösa till det pris, som av mätismän bestämmes.

Skulle efter storskiftets slut, men innan utgången av de tjugu åren,

någon myrslogsförsäljning äga rum, skall den, å vars skogsskifte densamma

är liggande, alltid hava förmånsrätt till köpet».

I enlighet med vad sålunda överenskommits stadgades i kungl. brev

den 3 september 1885, att jordägare inom socknen, som med laglig rätt

innehade myrslog på kronans överloppsmark eller på skogsmark, vilken

genom skifte tillfölle annan, finge bibehållas i orubbad besittning därav

under 20 år efter storskiftets slut men vore därefter skyldig att av skogsmarkens

ägare för myrslogen taga lösen efter mätismanna ordom, samt

att ägare av myrslog, som funnes å kronopark eller samfällighetsmark,

Unge därifrån, efter anvisning av vederbörande revirförvaltare, kostnadsfritt

erhålla det virke, som åtginge till behövliga hägnader, hässjor och

hölador vid myrslogen.

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Mvrslogarna äro enligt beskrivningarna över kronans marker upptagna

till eu areal av 42,733.4 0 kvadratrev eller 3,766.95 hektar.

Såsom å kronomarkerna beläg-na i någor redovisas 4.8 0 kvadratrev eller

0.4 2 hektar. A de såsom besparingsskogar avsatta områdena äro jämväl

upptagna eu del av enskilda disponerade ängar. Slogarna redovisas

i storskifteshandlingarna på samma sätt som i övriga socknar.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.