SOU 1922:3

BETÄNKANDE

ANGÅENDE

OMORGANISATION AV POSTSPARBANKEN

-

AVGIVET AV DE, ENLIGT BEMYNDIGANDE

AV KUNGL. MA.LT DEN 16 JULI 1920,

TILLKALLADE SAKKUNNIGA

STOCKHOLM 1921

A. B. FAHLCRANTZ’ BOKTRYCKERI

INNEHÅLL.

Skrivelse till Statsrådet och Chefen för Kungl. Finansdepartementet...... sid. V

Betänkande.

Kap. I. Historik ..................................................................... » 1

II. Postsparbankens nuvarande verksamhet och organisation » 2

» III. Frågan om postsparbanksrörelsens bibehållande ............ » 9

» IV. Postsparbankens ställning till postverket........................ » 15

» V. Skolsparkasseverksamhet ............................................. » 40

» VI. Postcheckrörelses införande i Sverige ........................... » 66

» VII. Förslag till kungl. förordning angående postverkets postsparbanks-

och postcheckrörelser.............................. » 74

» Vill. Motivering för de sakkunnigas förslag till kungl. förordning

angående postverkets postsparbanks- och postcheckrörelser

.................................................................. » 81

» IX. Arbetssätt och arbetsmetoder inom postsparbanken nu och

efter omorganisationen; antal tjänstemän, som beräknas

bliva erforderliga för postsparbanks- och postcheck

göromål

under år 1923............................................. » 93

X. Organisationen av den föreslagna bankbyrån inom generalpoststyrelsen

m. m.; beräknad driftkostnad för postsparbanksrörelsen

efter omorganisationen .................. » 101

» XI. Förslag till ändringar i Kungl. Maj:ts avlöningsreglemente

för tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens

järnvägar och statens vattenfallsverk den 19 juni 1919

med däruti sedan vidtagna ändringar........................ » 112

» XII. Det ekonomiska resultatet av postsparbanksrörelsen nu

och efter omorganisationen....................................... » 114

» XIII. Postsparbankssakkunnigas hemställan ........................... » 119

Särskilt yttrande......................................................... » 121

1

■av.;■

/

v , f.

■v

*

■f

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Finansdepartementet.

Sedan Kung]. Maj:t den 16 juli 1920 bemyndigat chefen för kung!,

finansdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga att skyndsamt verkställa

utredning och avgiva förslag till en fullständig omorganisation av

postsparbanken, blevo undertecknade — Juhlin, Ekman och Eriksson samma

dag och Boss den 6 påföljande augusti — tillkallade för fullgörande av

ifrågavarande uppdrag, varjämte åt undertecknad Juhlin uppdrogs att såsom

ordförande leda de sakkunnigas förhandlingar.

Undertecknad Döss har tillika fungerat såsom de sakkunnigas sekreterare.

De frågor, som vid utredningen särskilt och framför andra borde tagas

under övervägande, vore, enligt Herr Statsrådets anförande till statsrådsprotokollet,

spörsmålen om postsparbankens framtida ställning till postverket

ävensom frågan om, huruvida de till postsparbanken anslutna pensions- och

försäkringsavdelningarna borde för framtiden vara anslutna till postsparbanken

eller därifrån utbrytas. Enär de sakkunniga icke sågo sig i stånd

att slutföra hela det dem lämnade uppdraget å sådan tid, att frågan i hela

dess omfattning kunde föreläggas 1921 års riksdag, ansågo de sig böra utbryta

frågan om postsparbankens bestyr för riksförsäkringsanstaltens och

pensionsstyrelsens räkning från huvudfrågan, frågan om postsparbankens

omorganisation. I särskilda skrivelser till Herr Statsrådet den 12 och 24

februari 1921 hemställde de sakkunniga på i skrivelserna anförda skäl, att

postsparbankens försäkrings- och pensionsavdelningar måtte upphöra med

innevarande års utgång och att i samband därmed riksförsäkringsanstalten

måtte från 1922 års ingång själv övertaga samtliga de uppgifter,

som postsparbanken hade att utföra för anstaltens räkning, och att från

sistnämnda års ingång postverket måtte få sig ålagda de bestyr, som postsparbanken

utförde för pensionsstyrelsens räkning enligt lagen om allmän

pensionsförsäkring.

Kungl. Maj:t avlät, i enlighet med de sakkunnigas hemställan, proposition

(n:r 263) till 1921 års riksdag, och Riksdagen biföll Kungl. Maj:ts

förslag i ärendet.

VI

I följd därav kommer postsparbanken att med 1921 års utgång befrias

från ifrågavarande bestyr för riksförsäkringsanstaltens och pensionsstvrelsens

räkning.

Sedan de sakkunniga nu jämväl slutbehandlat frågan om postsparbankens

omorganisation, få de härjämte vördsamt överlämna sitt betänkande

härom.

Genom beslut den 9 oktober 1917 uppdrog Kungl. Maj:t åt särskilda

kommitterade att verkställa utredning beträlfande införande i vårt land av

så kallad postcheckrörelse.

I sitt den 20 oktober 1919 avgivna betänkande förordade dessa kommitterade

införande i Sverige av dylik rörelse.

Kung], Maj:t har den 17 augusti 1921 för kännedom överlämnat ifrågavarande

betänkande till postsparbankssakkunniga.

Enär de sakkunniga funnit, att den föreslagna postcheckrörelsen vore

närbesläktad med postsparbanksrörelsen, hava de ansett sig böra jämväl

undersöka, huruvida icke, därest postcheckrörelse infördes i vårt land, denna

rörelse lämpligen borde bedrivas i nära samband med postsparbanksrörelsen.

Postsparbankssakkunnigas betänkande innefattar alltså även yttrande och

förslag i denna fråga.

Från Kung!. Maj:t eller statsdepartement hava till de sakkunniga

inkommit följande handlingar, att tagas under övervägande vid fullgörande

av dem lämnat uppdrag, nämligen:

1) en till Kungl. Maj:t ställd skrivelse från E. Anderson, innefattande

vissa önskemål i fråga om postsparbanksrörelsen;

2) en till Ivungl. Maj:t ställd skrift från kontorsskrivaren Elin Gustava

Rheborg i fråga om rätt att söka och innehava vissa för kvinnor icke avsedda

tjänstebefattningar vid postsparbanken;

3) eu till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. finansdepartementet

ställd skrift från postmästaren Anton Emanuel Holm, angående ändring i

postsparbankens räntepolitik m. m.;

4) en till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. finansdepartementet

ställd skrivelse från samme Holm, angående postsparbankens inlåningsränta;

5) en till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. finansdepartementet

ställ skrift från Erik Tretow, angående ändring i vissa bestämmelser rörande

postsparbanken;

6) en till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. finansdepartementet

ställd skrift från intendenten Hj. Westin, angående omorganisation av

postsparbanken;

VII

7) av Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. ecklesiastikdepartementet

vissa ärenden rörande skolungdomens fostran till sparsamhet; samt

8) en till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. finansdepartementet

ställd skrift från C. F. Thorslund, angående ny bankräkning för kapitalsamling.

De under punkt 7) omnämnda ärendena behandlas utförligt under

särskilt kapitel i betänkandet (Y. Skolsparkasseverksamhet.). Var och en

av de övriga ovannämnda handlingarna har försetts med särskilt yttrande.

Samtliga ifrågavarande remitterade ärenden överlämnas samtidigt härmed

till Herr Statsrådet.

Därest de sakkunnigas förslag beträffande omorganisation av postsparbanken

och i samband därmed behandlade spörsmål i huvudsak vinna

Kungl. Maj:ts och Riksdagens godkännande, torde det bliva nödvändigt att

inom generalpoststyrelsen igångsätta ett omfattande förarbete för att postverket

skall vara rustat att vid 1923 års ingång övertaga de nya rörelsegrenarna.

Med hänsyn härtill tillåta sig postsparbankssakunniga framhålla

önskvärdheten av att ärendets slutliga avgörande sker så tidigt, att generalpoststyrelsen

beredes erforderlig tid för förarbetet i fråga.

Vid betänkandet finnes fogat ett särskilt yttrande av undertecknad

Juhlin.

Stockholm den 15 november 1921.

JULIUS JUHLIN.

Joh. Boss.

Carl Ekman.

K. Eriksson.

.

■ ‘ • ''■ i. ■ • ‘

■ iH * . •••’>; .. * •''

■ .'' ... • : ■

BETÄNKANDE.

Kap. I.

Historik.

I inledningen till 1902 års löneregleringskommittés den 5 februari

1910 avgivna betänkande angående reglering av löneförhållanden m. m.

vid postsparbanken (delen XXIII av kommitténs tryckta betänkande) lämnas

en utförlig redogörelse rörande postsparbankens tillkomst och dess utveckling

i organisativa hänseenden, särskilt dess förhållande till postverket, samt

även dess övertagande av vissa nya bestyr intill tidpunkten för avgivandet

av kommitténs betänkande.

Denna historik kompletteras genom vissa anföranden i statsrådet den

12 mars 1920 av Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. finansdepartementet

vid föredragning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med

förslag till utgiftsstat för postsparbanken m. m. (n:r 331). Dessa anföranden

finnas återgivna i det vid förenämnda proposition fogade utdragur

statsrådsprotokollet.

Vid sådant förhållande hava postsparbankssakkunniga ansett obehövligt

att belasta si# betänkande med en allmän historik om postsparbankens

utveckling, särskilt som en sådan historisk redogörelse skulle i stort sett

endast kunna bliva ett återupprepande av vad sålunda redan finnes i ärendet

anfört. De sakkunniga hava däremot under flera avdelningar av betänkandet

närmare redogjort för den historiska utvecklingen av däri behandlade

spörsmål.

2

Kap. II.

Postsparbankens nuvarande verksamhet och organisation.

I § 1 av kungl. förordningen angående en postsparbank för riket den

22 juni 1883 angives postsparbankens ändamål vara att under statens

garanti emottaga penningar, desamma förränta och genom räntas läggande

till kapitalet ytterligare förkovra och medlen i stadgad ordning vederbörande

tillhandahålla.

Bankens egentliga uppgift har alltså varit och är fortfarande att driva

sparbanksrörelse. Vid sidan härav har emellertid postsparbanken efter hand

tillförts vissa för dess egentliga rörelse främmande uppgifter. De mest

omfattande av dessa nu kvarstående bestyr äro att för riksförsäkringsanstaltens

räkning mottaga inbetalningar och verkställa utbetalningar avseende den

allmänna olycksfallsförsäkringen och den särskilda olycksfallsförsäkringen

för fiskare ävensom utbetala ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen

under militärtjänstgöring, och att för pensionsstyrelsens räkning utbetala

pensioner och understöd enligt lagen om allmän pensionsförsäkring.

Genom beslut vid 1921 års riksdag kommer emellertid postsparbanken

att med innevarande års utgång befrias från samtliga förenämnda bestyr

för riksförsäkringsanstaltens och pensionsstyrelsens räkning. Efter 1922

års ingång kommer alltså postsparbanken, såsom vid början av bankens

verksamhet torde hava avsetts, att i huvudsak ägna sig åt egentlig sparbanksrörelse.

Följande åligganden, som jämväl efter 1921 års utgång komma att

påvila postsparbanken, kunna hänföras till sparbanksverksamheten, nämligen,

att mottaga dels insättningar av fångars besparade arbetspremier eller

arbetsinkomst (lag den 24 oktober 1890 och kungl. reglemente angående

arbetspremier vid de centrala straff- och tvångsarbetsanstalterna i riket, av

samma dag, Svensk författningssamling n:r 53/1890) dels ock insättningar

för manskapet vid armén och marinen (reglemente för arméns avlöning

under fred § 26 och reglementet för marinen del I § 142 och del III

§ 73), samt

_ att i enlighet med de i kungl. reglementet den 19 juni 1919 (Svensk

författningssamling n:r 511/1919) angivna bestämmelser verkställa utbetalning

av och avgiva redovisning för statens räntefria studielån.

Däremot torde följande bestyr, som postsparbanken även efter 1922

års ingång kommer att tillsvidare utföra, kunna anses falla utom postsparbankens

egentliga arbetsområde, nämligen,

att emottaga och till pensionsstyrelsen redovisa influtna avgifter avseende

den på frivilliga avgifter grundade pensionsförsäkringen (kungl.

kungörelse den 31 december 1917, Svensk författningssamling n:r 957/1917);

att i landsorten utbetala pensioner från civilstatens änke- och pupillkassa

(kungl. kungörelse den 18 december 1908, Svensk författningssamling

n:r 170/1908); samt

att enligt överenskommelse mellan statens anstalt för pensionering av

folkskollärare m. fl. och postsparbanken tills vidare av kommuner och enskilda

mottaga bidrag till barnmorskornas pensionering och till nämnda

anstalt redovisa bidragen i fråga.

Under år 1920 har på grund av den frivilliga pensionsförsäkringen

vid rikets samtliga postanstalter icke utfärdats mer än 539 försäkringsböcker

och icke inbetalats försäkringsavgifter till högre sammanlagt belopp

än 37,866 kronor i 1,913 poster, vilket icke utgör mer än ungefär en post

på varannan postanstalt i riket.

För ifrågavarande bestyr har postsparbanken för samma år uppburit

eu ersättning av 210 kronor 50 öre.

För civilstatens änke- och pupillkassas räkning har under år 1920

utbetalats 6,075 pensioner till ett sammanlagt belopp av 631,298 kronor

93 öre. I ersättning härför har postsparbanken uppburit 752 kronor

80 öre.

Det under 1920 i och för barnmorskors pensionering till postsparbanken

inbetalade beloppet har uppgått till 47,953 kronor 21 öre. För

uppbörd och redovisning av beloppet i fråga har postsparbanken uppburit

en ersättning av 1,688 kronor 7 öre.

Samtliga dessa vid sidan om postsparbankens egentliga uppgift liggande

uppdrag äro sålunda av så ringa omfattning, att de knappast i något hänseende

inverka på bankens verksamhet.

Postsparbanken såsom förvaltande myndighet betraktad är sedan år

1912 ett självständigt, på ordinarie stat uppfört, under finansdepartementet

lydande centralt ämbetsverk.

Enligt § 12 i Kungl. Maj:ts instruktion för postsparbanken den 22

december 1911 (Svensk författningssamling n:r 159/1911) företrädes banken

4

av en styrelse, bestående av generalpostdirektören såsom ordförande samt

fyra ledamöter, nämligen postsparbanksdirektören och chefen för postsparbanken

såsom föredragande, en av Kungl. Maj:t, varje gång för en tid av

tre år, särskilt förordnad ledamot samt en av fullmäktige i riksbanken och

en av fullmäktige i riksgäldskontoret, vilka båda sistnämnda ledamöter

bemälde fullmäktige var för sig inom sig utse.

Postsparbanksdirektören bör, jämlikt § 13 i nyssnämnda instruktion,

i första hand tillse, att verkets personal med noggrannhet och drift fullgör

sina skyldigheter. Honom åligger ock, på sätt i instruktionen och verkets

arbetsordning närmare bestämmes, att antingen bereda och föredraga eller

ock i de särskilda fall, som i instruktionen angivas, själv avgöra de ärenden,

som tillhöra postsparbanken och vilkas handläggning icke på grund

av särskilt beslut tillkommer annan tjänsteman; att hava tillsyn över göromålen

inom banken och ansvara för att beslut i de av honom handlagda

ärenden varda utan dröjsmål expedierade samt att i övrigt fullgöra vad

enligt instruktionen och arbetsordningen honom åligger.

T § 14 av samma instruktion föreskrives, att hos postsparbanken skola

finnas anställda ordinarie tjänstemän i enlighet med vad i fastställd stat

angives, varjämte banken bemyndigats att för tjänstgöring hos ämbetsverket

anställa extra tjänstemän.

Genom kungl. brev till postsparbanken den 22 juni 1921 har Kungl.

Maj:t fastställt följande utgiftsstat för postsparbanken för år 1922. Siffrorna

inom parentes för de ordinarie tjänstemännen angiva begynnelse- resp. slutavlöningarna.

A. Avlöningar och understöd.

Generalpostdirektören såsom ordförande i styrelsen

för postsparbanken, arvode ...........................

3 ledamöter i styrelsen, arvoden, 600 kronor var

Ordinarie löner och tjänstgöringspenningar:

Postsparbanksdirektören och chefen för postsparbanken

.................................................

1 kamrerare och sekreterare (6,500—7,500) förslagsvis.

..................................................

1 förste aktuarie (5,500—7,000 kronor) förslagsvis

1 kassör (4,700—6,000 kronor) förslagsvis ......

Transport

Kronor

2,000

1,800

9.500

7.500

7.000

6.000

Kronor

Kronor

3,800

30,000 1 3,800

A. Avlöningar och understöd (forts.)

Kronor

Kronor

Kronor

Transport

30,000

3,800

1 registrator och aktuarie (4,700—0,000 kronor)

förslagsvis .............................................

6,000

4 revisorer (4,700—0,000 kronor) förslagsvis ...

22,600

7 bokhållare (2,500—4,300 kronor) förslagsvis...

25,500

35 kontorsskrivare (1,900—2,700 kronor) förslags-

vis.........................................................

94 100

28 skrivbiträden (1,700—2,100 kronor) förslagsvis

58^800

5 vaktmästare (1,550—1,950 kronor) förslagsvis

9,750

246,750

Ortstillägg, förslagsvis ....................................

23,565

Kassören, felräkningspenningar ........................

300

Kontrollantarvoden, 180 kronor till envar av 7

kontorsskrivare ..........................................

1,260

Förste vaktmästaren, arvode ...........................

200

Arvoden åt extra biträden, vikariatsersättning m. m.

förslagsvis .............................................

139,000

Gratifikationer åt poststationsföreståndare m. fl....

20,000

Understöd ...................................................

1,240

436,115

B. Omkostnader.

Ersättning till postverket för postsparbanksgöromål

87,000

Ersättning till vissa befattningshavare hos general-

poststyrelsen för göromål för postsparbankens

räkning......................................................

3,500

Expenser och diverse utgifter, förslagsvis............

115,000

205,500

C. Avkortningar och restitutioner.

Förslagsvis ...................................................

6,000

Summa

—

—

647,615

Detta innebär en minskning i det ordinarie reservationsanslaget till

upprätthållande av postsparbankens verksamhet med 71,380 kronor. Huruvida

det för år 1922 beviljade anslaget blir tillräckligt, eller om detsamma

kommer att överskridas, kan nu icke med bestämdhet förutses.

I staten ingår icke dyrtidstillägg. Dessa utgå såsom till befattningshavare

vid oreglerade verk i allmänhet. För innevarande år beräknas dyrtidstillägget

uppgå till ett sammanlagt belopp av omkring 340,000 kronor.

Antalet ordinarie befattningshavare vid postsparbanken är som ovan

framgår 84, fördelat på olika befattningar sålunda:

6

postsparbanksdirektören.........................

kamrerare och sekreterare ...................

förste aktuarie .....................................

kassör .................................................

registrator och aktuarie.........................

revisorer ..............................................

bokhållare ...........................................

kontorsskrivare (kvinnliga) ...................

skrivbiträden (kvinnliga) ......................

vaktmästare (därav 1 förste vaktmästare)

1

1

1

1

1

4

7

... 35

... 28

5

= 84

Antalet extra tjänstemän med fast arvode beräknas för år

1922 till....................................................................................... 39

Därjämte använder sig banken av timavlönade tillfälliga biträden.

År 1920 hava dessa biträden fullgjort arbete för banken

under i runt tal 53,000 timmar. Under förutsättning att

ungefär samma antal arbetstimmar skulle erfordras under år 1922,

kan man beräkna dessa timavlönade biträden motsvara omkring

26 tjänstemän .............................................................................. 26

Det antal tjänstemän, som postsparbanken väntas komma att

anlita under år 1922, kan alltså uppskattas till.............................. 149

Grunderna för den ordinarie personalens avlöning finnas fastställda i

det av Kungl. Maj:t den 25 september 1914 utfärdade avlöningsreglemente

för tjänstemän vid postsparbanken (Svensk författningssamling n:r 427/1914)

med däri enligt kungl. kungörelse den 1 juli 1918 (Svensk författningssamling

n:r 608/1918) vidtagna ändringar.

Den mera varaktigt anställda extra personalens avlöningsförmåner utgå

enligt bestämmelser i kungl. brev till styrelsen för postsparbanken den 31

december 1918. Årsavlöningen utgör för

manligt extra biträde 2,760 kronor (därav 360 kronor i ortstillägg),

manligt tillfälligt biträde 2,400 kronor,

kvinnligt extra biträde 1,725 kronor och efter två års väl vitsordad

tjänstgöring 1,845 kronor, av vilka arvodesbelopp 225 kronor utgöra ortstillägg,

kvinnligt tillfälligt biträde 1,587 kronor,

extra vaktmästare 1,850 kronor (därav 350 kronor i ortstillägg), samt

tillfälliga vaktmästarbiträden 1,500 kronor.

7

Viss ersättning vid sjukledighet för den extra personalen ävensom

semesterledighet årligen intill 15 dagar finnas jämväl stadgade i nämnda

kung], brev.

Utöver ovan angivna avlöningsförmåner åtnjuter förenämnda extra personal

dyrtidstillägg enligt de för de oreglerade ämbetsverkens tjänstemän

gällande allmänna grunder.

Med stöd av bemyndigande av Kungl. Maj.t den 13 september och

25 oktober 1918 samt den 16 juli 1919 har postsparbanksstyrelsen bestämt,

att ersättning till timavlönade manliga tillfälliga biträden skall utgå

för arbetstimme med en begynnelseavlöning av 1 krona 20 öre pr timme,

vilken avlöning efter 500 tjänstgöringstim mar höjes till 1 krona 40 öre

pr timme, efter 3,500 tjänstgöringstimmar till 1 krona 60 öre pr timme

och efter ytterligare 3,000 timmar till 1 krona 80 öre pr timme, allt under

förutsättning att tjänstgöringen varit av beskaffenhet att kunna val vitsordas.

För timavlönade kvinnliga tillfälliga biträden utgår ersättningen med

1 krona 10 öre pr timme, vilken ersättning efter 500 timmars väl vitsordad

tjänstgöring kan höjas till 1 krona 30 öre pr timme.

De tillfälliga biträden, som tjänstgöra såsom kontrollanter, tillsyningsman

eller arbetsledare, äga uppbära en tilläggsersättning av intill 70 öre

för timme.

Arbetet inom banken är uppdelat på följande avdelningar, nämligen:

registrator savdelningen med en registrator och aktuarie, en bokhållare,

fem kontorsskrivare och ett skrivbiträde;

kamrer ar avdelningen med en kamrerare och sekreterare, eu bokhållare

och ett skrivbiträde;

bokföringsavdelningen med en förste aktuarie, en bokhållare, tjugotre

kontorsskrivare och tjugoett skrivbiträden;

huvudkassan med en kassör, en bokhållare och ett skrivbiträde;

medelsrevisionen med två revisorer, två bokhållare, två kontorsskrivare

och ett skrivbiträde;

kupongrevisionen med eu revisor och en bokhållare;

sparmärksrevisionen med en revisor och ett skrivbiträde; samt

kansli- och renskrivningsavdelningen med fem kontorsskrivare och två

skrivbiträden.

Jämväl huvudparten av den extra personalen faller på bokföringsavdelningen.

I fråga om sättet och ordningen för handläggning och avgörande av

de hos postsparbanksstyrelsen förekommande ärenden tillåta sig de sak

-

8

kunniga att hänvisa till bestämmelserna i avdelning 3 av instruktionen för

postsparbanken med däri enligt kungl. kungörelsen den 17 december 1920

(Svensk författningssamling n:r 828/1920) vidtagen ändring.

Kungl. Maj:t liar den 17 december 1920 (Svensk författningssamling

n:r 827/1920) utfärdat reglemente angående förvaltningen av de i postsparbanken

inflytande medel.

Genom brev till styrelsen för postsparbanken den 26 november 1920

bar Kungl. Maj:t. på förslag av postsparbankssakkunniga förordnat, att ledigblivande

ordinarie befattning vid postsparbanken skall tillsättas allenast

medelst förordnande tillsvidare. I anledning därav uppehållas för närvarande

2 kontorsskrivartjänster på förordnande.

Slutligen anse sig postsparbankssakkunniga böra i fråga om postsparbankens

organisation fästa uppmärksamheten därpå, att postsparbanken,

om man bortser från bankens huvudkassa i Stockholm, där delägarna äga

att uttaga i postsparbanken innestående medel, icke har ett enda kontor,

som förmedlar rörelsen med allmänheten, utan att bankens hela inlåning

ombesörjes av postverket genom postanstalterna i riket. Även huvudparten

av uttagningarna äga rum genom postverkets förmedling. Hela

det under år 1920 från banken uttagna sammanlagda beloppet, i runt tal

27,800,000 kronor, så när som på i runt tal 4,578,000, vilket sistnämnda

belopp utbetalats genom postsparbankens huvudkassa, har uttagits genom

postanstalterna.

Postsparbanken såsom institution betraktad inskränker sig således till

att i huvudsak vara det centrala organet för bokföringen av de genom postverket

i postsparbanken insatta och därifrån uttagna belopp samt att ombesörja

placering av de i banken insatta medlen.

Beträffande omfattningen av postsparbankens verksamhet under dess

snart 38-åriga tillvaro tillåta sig de sakkunniga att hänvisa till uppgifterna

härom i kapitel XII »Det ekonomiska resultatet av postsparbanksrörelsen

nu och efter omorganisationen».

Frågan om postsparbanksrörelsens bibehållande.

Ehuru det strängt taget icke torde ingå i postsparbankssakkunnigas

uppdrag att taga under övervägande, huruvida postsparbanksrörelsen bör

fortsättas eller ej, hava emellertid de sakkunniga ansett sig, innan de övergå

till frågan om postsparbankens framtida organisation och ställning till postverket,

böra undersöka, om postsparbanken under nuvarande förhållanden

kan anses hava något berättigande, eller om banken utan olägenhet för

det allmänna kan avvecklas och rörelsen nedläggas.

En sådan undersökning har ansetts desto mera påkallad, som postsparbanksrörelsen

— på sätt av utredningen i kapitel XII av betänkandet

närmare framgår — hitintills icke lämnat någon verklig vinst utan snarare

gått med förlust.

Syftet med postsparbankens inrättande angives i sammansatta stats-,

banko- och lagutskottets betänkande till 1883 års riksdag hava varit, att

banken skulle uppsamla och fruktbargöra de små besparingarna för att

sedermera, då dessa vuxit till något mera avsevärt belopp, tjäna såsom

mellanhand vid en fördelaktigare placering mot högre ränta än postsparbanken

kunde lämna.

A en och samma postsparbanksmotbok kunna såväl insättningar som

uttagningar verkställas vid samtliga fasta postanstalter i riket. På så sätt

har postsparbanken icke mindre än i runt tal 3,600 kontor, spridda över

hela vårt land, jämväl i de glesast befolkade trakterna. Därjämte förmedla

lantbrevbärare av första klass i viss omfattning insättningar i banken.

Praktiskt taget kan sålunda eu person, som är delägare i postsparbanken,

d. v. s. som har motbok med banken, verkställa insättningar i och uttaga

penningar från banken, varhelst han befinner sig.

Ingen bankinrättning i vårt land har ens tillnärmelsevis så många avdelningskontor

som postsparbanken. Det ligger därför i sakens natur, att

personer, som vistas mycket på resor eller som eljest på grund av arbetsförhållanden

eller dylikt ofta byta vistelseort, finna med sin fördel förenligt

att anlita postsparbanken, särskilt sedan det nu ordnats så, att

2. Betänkande angående omorganisation av postsparbanken.

10

eu motboksägare under vissa förutsättningar kan, utan förutgången uppsägning

av å motboken innestående medel, vid anfordran utbekomma ett

belopp upptill visst maximum i kalendervecka.

Det har icke varit avsett, att postsparbanken skulle konkurrera med

de vanliga, affärsmässigt ordnade enskilda penninginstituten. Syftemålet

med postsparbankens inrättande har, såsom förut angivits, varit att uppsamla

och fruktbargöra de små besparingarna, och det har sålunda aldrig

varit meningen, att postsparbanken skulle draga till sig några större kapital,

något som banken icke heller kunnat lägga an på, då banken i fråga

om de inlånta medlens placering, åtminstone under de första aderton åren

av dess verksamhet, varit bunden av så pass restriktiva bestämmelser, att

det icke varit möjligt att påräkna så hög avkastning som bankföretag i allmänhet

kunna. En förändring till det bättre har visserligen så småningom inträtt

i berörda hänseende, ehuru givetvis postsparbanksstyrelsen vid medelsplaceringar

alltjämt haft att röra sig inom jämförelsevis snäva gränser. I

följd härav har även inlåningsräntan i allmänhet hållits relativt lag. Att

postsparbanken uteslutande varit avsedd såsom uppsamlingsanstalt för småfolkets

besparingar framgår även därav, att till en början på eu och samma

motbok icke gottgjordes ränta å högre belopp än 1,000 kronor. Detta belopp

höjdes år 1891 till 2,000 kronor och först i slutet av år 1920 till

5,000 kronor.

Under årens lopp har emellertid ett avsevärt kapital insatts i postsparbanken.

Från bankens början och intill utgången av år 1920 utgöra

insättningarna ett sammanlagt belopp av i runt tal 472 miljoner kronor,

och under samma tid har från banken uttagits i runt tal 440 miljoner

kronor. Det sammanlagda insättningsbeloppet intill den 1 januari 1921

överstiger alltså uttagningarna med i runt tal 32 miljoner kronor. Härtill

komma delägarna gottskrivna kapitaliserade icke uttagna räntor, sammanlagt

omkring 52 miljoner kronor. Delägarnas behållning vid utgången av

år 1920 utgjorde alltså i runt tal 84 miljoner kronor, fördelade på 661,686

delägare.

Antal insättningsposter och dessas medelbelopp hava utgjort:

år 1884 238,638

» 1890 276,422

» 1900 542,713

» 1910 656,557

1919 766,159

> 1920 663,205

med ett medelbelopp av kronor 4: 60

27: 75

» 25: 06

» - » 19:61

» » 39: 92

> * 39: 25

11

Någon statistik i berörda hänseende rörande samtliga enskilda sparbanker

i riket finnes — såvitt postsparbankssakknnniga hava sig bekant

ej tillgänglig, men medelbeloppet för sparbankerna är med säkerhet

åtskilliga gånger större. Motsvarande medelbelopp exempelvis för Stockholms

städs sparbank för år 1920 utgjorde omkring 157 kronor och för

Kooperativa förbundets sparkassa, som insamlar medel från ungefär samma

folklager som postsparbanken, något över 200 kronor. Även med beaktande

därav att vissa obligatoriska insättningar i postsparbanken utgöras

av småbelopp, som givetvis måste verka reducerande på medelbeloppet, torde

man dock med säkerhet kunna draga den slutsatsen, att postsparbanken

förverkligat det vid bankens inrättande angivna syftet att uppsamla och

fruktbargöra de små besparingarna.

Under de sista årtiondena har ett stort antal nya bankföretag, såväl

bankaktiebolag som sparbanker, uppstått i olika delar av landet, och bankerna

hava i stor omfattning inrättat avdelningskontor. Även de stora

bankerna hava börjat att allt mer och mer organisera inlåning av smärre

penningbelopp.

Att postsparbanken trots denna konkurrens och de mindre gynnsamma

omständigheter, varunder banken arbetat, lyckats under årens lopp i småposter

draga till sig en så avsevärd summa som 4<2 miljoner kronor och

därav för mer än 660,000 delägare behålla ej mindre än sammanlagt 84

miljoner kronor tyder på att postsparbanken varit och alltjämt är en besparingsanstalt

för breda folklager och därigenom utövat och utövar eu samhällsgagnande

verksamhet. Anledningarna härtill torde vara, att postsparbanken,

i synnerhet på landsbygden, är lättare tillgänglig än andra bankinrättningar,

särskilt som ett postsparbanksärende kan uträttas under hela

den tid på dagen, såväl å vardagar som å söndagar, postanstalten i orten

hålles öppen för allmänheten, samt att, såsom förut framhållits, eu delägare

i postsparbanken icke är bunden vid ett visst eller några tå kontor, där

lian kan verkställa insättningar (dier uttaga penningar å sin motbok, utan

kan göra detta vid vilken som helst av rikets mer än 3,600 postanstalter.

Att staten garanterar för de i postsparbanken innestående medlen är givetvis

även eu förmån, som högt skattas av den allmänhet, som anlitar banken.-

Det kan visserligen ändå synas, som om delägarnas i postsparbanken

behållning vid 1920 års slut, 84 miljoner kronor, icke är tillräckligt stor

för att man med bestämdhet skall kunna påstå, att de förhoppningar, man

hyste vid postsparbankens inrättande, blivit till fullo infriade. Och postsparbankssakkunniga

vilja icke heller förneka, att en dylik uppfattning kan

hava ett visst fog för sig. Men helt säkert skulle resultatet hava tett sig

12

annorlunda, därest postsparbanksstyrelsen från början ägt något mera fria

händer vid placeringen av de inlånade medlen än vad förhållandet varit,

och om postsparbanken sålunda kunnat hålla något högre inlåningsränta

än vad i allmänhet varit fallet. Men ända till år 1902 var bankledningen

genom strängt restriktiva bestämmelser i fråga om de insatta medlens fruktbargörande

så bunden, att medlen icke kunde placeras på annat sätt, än

att desamma gåvo en jämförelsevis låg avkastning. Detta åter gjorde det

nödvändigt för postsparbanken att även hålla låg inlåningsränta, vilket

givetvis icke uppmuntrade anslutningen till banken. En väsentlig ändring

i berörda avseende skedde år 1902, och sedan Kungl. Maj:t den 17 december

1920, i huvudsaklig överensstämmelse med ett av postsparbankssakkunniga

avgivet förslag, fastställt reglemente angående förvaltningen av

de i postsparbanken inflytande medel, äger postsparbanksstyrelsen rätt fria

händer beträffande medelsplaceringen. Därigenom borde det även vara

möjligt för banken att med inkomsterna täcka förvaltningskostnaderna och

a insättningarna betala allmänt gällande sparkasseränta. Blir detta förhållandet,

och införas ytterligare lättnader vid uttagning av i postsparbanken

innestående medel, hysa de sakkunniga den förhoppningen, att

allmänheten skall komma att i betydligt större omfattning än hittills anförtro

postsparbanken sina besparingar.

Vilken betydelse storleken av postsparbankens inlåningsränta spelar

för bankens inlåningsrörelse framgår därav, att, sedan räntan å i postsparbanken

insatta medel, på framställning av de sakkunniga, för tiden från

och med den 1 januari 1921 tills vidare höjts från 4 till 5 % — vilken

sistnämnda räntefot åtminstone under första hälften av året stått i lämpligt

förhållande till den allmänna bankräntan — hava under tiden 1 januari

20 oktober 1921 insatts sammanlagt 31,737,082 kronor och uttagits tillhopa

20,483,376 kronor 47 öre. Insättningsbeloppet översteg alltså under

samma tid uttagningsbeloppet med icke mindre än i runt tal 11,253,000

kronor medan under motsvarande tid 1920 uttagningsbeloppet översteg insättningarna

med i runt tal 370,000 kronor.

Att postsparbanken trots rådande arbetslöshet och depression i övrigt

kunnat under innevarande år tillföras nytt kapital i så stor omfattning,

tyder mer än något annat på, att postsparbanken — rationellt ledd - liar avsevärda utvecklingsmöjligheter.

Enligt de sakkunnigas uppfattning lämpar sig postsparbanken även

särskilt väl som organ för en hela riket omfattande skolsparkassa. Om

genom postsparbankens förmedling något mera bestående kunde uträttas

för befrämjandet av det uppväxande släktets fostran till sparsamhet, vartill

de sakkunniga längre fram återkomma, så skulle postsparbanken även

därigenom komma att fylla eu stor social uppgift.

Postsparbankens verksamhet kan icke, enligt de sakkunnigas bestämda

uppfattning, utan skada för det allmänna övertagas av annan bankinrättning,

då det ej finnes någon sådan, som bär så stora förutsättningar som

postsparbanken att inom vissa lager av befolkningen i vårt land främja sparsamhetsidén

och draga till sig de små besparingarna.

Måhända kunna även andra nya riksgagnande uppgifter i framtiden

med fördel läggas på postsparbanken. De sakkunniga tillåta sig nu endast

erinra därom, att innevarande års riksdag i anledning av en i båda kamrarna

väckt motion hemställt hos Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj: t täcktes

låta verkställa utredning rörande vilka åtgärder som lämpligen borde vidtagas

för åvägabringandet av en rationell skatteuppbörd och för riksdagen

snarast möjligt framlägga de förslag, vartill en sådan utredning gåve anledning.

Möjligt är ju, att, om ifrågavarande utredning leder till sådant

resultat, som motionärerna förutsatt, postsparbanken kan komma att visa

sig såsom lämpligt organ för skattebeloppens uppsamlande och redovisning.

I sådant fäll komme postsparbanken att erhålla ett väsentligt utvidgat

arbetsområde.

Vidare har det inom de sakkunniga ifrågasatts lämpligheten av att

låta postsparbanken även tjäna såsom organ för intressekontor i riket eller

att inom banken ordna ett dylikt kontor, dit intressenterna — framförallt

befattningshavare i statens eller enskild tjänst — månatligen finge göra

inbetalningar genom avdrag å avlöningarna och varifrån postsparbanken

hade att för intressenternas räkning verkställa vissa regelbundet återkommande

utbetalningar, såsom skatter, hyror, försäkringspremier o. d. För

att emellertid icke försena arbetet hava de sakkunniga ansett sig böra

skjuta detta spörsmål å sido, särskilt som postsparbanksledningen själv

torde, om densamma så finner lämpligt, kunna låta verkställa en utredning

härutinnan.

I detta sammanhang må ock erinras om den å annat ställe i detta

betänkande behandlade frågan om införande av postcheckrörelse.

Längre fram i betänkandet beröra de sakkunniga särskilt postsparbankens

ekonomi. Därav framgår, att de sakkunniga räkna med att efter

eu omorganisation av banken bör på postsparbanksrörelsen kunna uppstå

ett årligt överskott.

14

Enligt de sakkunnigas uppfattning finnes det alltså icke anledning

att se mörkt på postsparbankens framtid. Vid sådant förhållande och då

postsparbanken redan genom sin hittillsvarande verksamhet främjat sparsamhetsidon

i landet samt i ännu större omfattning torde lyckas fullfölja

denna sin gagnerika uppgift, därest en omorganisation av banken i huvudsaklig

överensstämmelse med de sakkunnigas nedanstående förslag genomföres,

hysa de sakkunniga den bestämda uppfattningen,

att postsparbanksrörelsen bör fortsättas.

Postsparbankens ställning till postverket.

1. postsparbankssakkunnigas uppdrag ingår särskilt, bland annat, att

taga under övervägande spörsmålet om postsparbankens framtida ställning

till postverket.

Detta uppdrag hava de sakkunniga tolkat sa, att de hade att undersöka,

huruvida postsparbanken borde fortfarande bibehållas såsom ett självständigt

ämbetsverk, eller om banken med fördel borde införlivas med postverket.

Ytterligare alternativ torde visserligen vara tänkbara men hava

av olika skäl ansetts böra lämnas ur rilkningen. Frågan, huruvida postsparbanken

skall bibehålla sin självständiga organisation eller uppgå i postverket,

är givetvis av grundläggande betydelse för de sakkunnigas hela

utredning. Enär emellertid frågan om postsparbankens införlivande med

postverket förut varit under övervägande, anse sig de sakkunniga böra till

en början redogöra för postsparbankens hittillsvarande ställning till postverket

och vad som av olika myndigheter anförts i anledning av förslaget

att låta postsparbanken upphöra såsom självständigt ämbetsverk.

De av Kung! Maj:t den 1(5 december 1.881 tillkallade kommitterade 1881 drspmtför

avgivande av yttrande och förslag i fråga om inrättande av en under ''YoramitfT

statens garanti ställd allmän postsparbank framhöllo i sitt den 23 december 1882

avgivna betänkande, sedan de förordat inrättandet av en postsparbank, bland

annat, att då den allmänhet, som komme att begagna sig av postsparbanken,

skulle i sådant avseende uteslutande betjänas av postanstalternas tjänstemän,

det vore tydligt, att ledningen av postsparbankens angelägenheter borde

uppdragas åt den myndighet, vilken styrelsen över postverket vore anförtrodd.

Jämlikt den då för generalpoststyrelsen gällande instruktionen ägde

generalpostdirektören ensam beslutanderätt i de postverket rörande ärenden,

i vilkas prövning han deltoge. Dessa ärenden föredroges av byråchefer,

vilka, då de icke låtit i protokollet anteckna sin uttalade mening

i mål, där de avveke från det av generalpostdirektören fattade beslut, ansåges

hava biträtt detsamma. Med undantag för en del viktigare ärenden

kunde ärenden av generalpostdirektören avgöras i närvaro endast av före

-

16

1883 års

riksdag.

1908 års postsparbankssakkunniga.

1902 Ars löneregleringskommitté.

dragande byråchefen. Enligt vad kommitterade käft tillfälle inhämta, kunde

icke de utan tvivel tidsödande och mödosamma göromål, till vilka eu postsparbanks

inrättande komme att giva anledning, uppdragas åt förutvarande

byråchefer i generalpoststyrelsen, vilkas göromål under senare tiden så betydligt

ökats, att det befunnits nödigt adjungera eu fjärde ledamot, huvudsakligen

för handläggning av revisionsärenden. Förefunnes också anledning

antaga, att denna ledamot kunde, åtminstone tillsvidare, övertaga föredragningen

av även sådana anmärkningsmål, som anginge förvaltningen av

postsparbanksmedel, så bleve likväl oundgängligt anställa — till en början

dock endast på förordnande — en särskild byråchef för föredragningen av

alla sådana ärenden, som egentligen avsåge postsparbanksrörelsens bedrivande.

I spetsen för postsparbanken skulle stå en särskild styrelse. Beträffande

dennas sammansättning föreslogo kommitterade, att styrelsen skulle utgöras,

förutom av generalpostdirektören och byråchefen för postsparbanksärenden, avtre

av Kungl. Maj:t förordnade ledamöter, av valka med avseende å beskaffenheten

av den verksamhet, som skulle anvisas styrelsen, eu borde

vara fullmäktig i riksbanken och en fullmäktig i riksgäldskontoret. I vad

mån det kunde väsa sig behövligt att, utöver den förenämnde byråchefen,

hos postsparbankens styrelse anställa flera tjänstemän, läte sig icke i förväg

beräkna. Utan tvivel skulle en väsentlig del av de hos postsparbanken

förekommande göromål kunna handläggas av extra biträden.

I anslutning till kommitterades förslag beslöt 1883 års riksdag inrättandet

från 1884 års ingång av eu postsparbank för riket och att postsparbanksärenden

skulle handläggas inom eu i generalpoststyrelsen nyinrättad,

på extra stat uppförd byrå, den s. k. postsparbanksbyrån.

Detta provisorium fortgick under en lång följd av år. Försök gjordes

visserligen att få postsparbanken på ordinarie stat, men Riksdagen ställde

sig tillsvidare avvisande mot förslaget.

Emellertid tillkallade statsrådet och dåvarande chefen för finansdepartementet

den 18 januari 1908 sakkunniga för avgivande av yttrande och

förslag beträffande ändrad organisation av postsparbanken m. in., och i sitt

den 26 mars 1908 avgivna betänkande hemställde de sakkunniga — under framhållande

av de olägenheter, som vållades av det provisoriska tillstånd, vari

postsparbanken sedan mera än 24 år befunnit sig — bland annat, att

banken måtte överflyttas på ordinarie stat och på så sätt beredas de mera

fasta former, som vore oundgängligen nödvändiga för dess verksamhet.

1902 års löneregleringskommitté, vars utlåtande över de av förenämnda

postsparbankssakkunniga avgivna förslag infordrades av Kungl.

17

Maj:t, yttrade ifråga om postsparbankens uppförande på ordinarie stat

följande:

»De skid, som av Riksdagen i skrivelse den 7 april 1894 anförts

mot fastställande av eu definitiv utgiftsstat för postsparbanken, torde numera

icke vidare kunna åberopas mot en dylik åtgärd.

Så lång tid bär sedan dess förflutit, att närmare kännedom hunnit

inhämtas om den inverkan tillämpningen av vissa då ny utfärdade bestämmelser

— nämligen om insättning i postsparbanken av fångars besparade

arbetspremier, av innehållna avlöningsmedel för manskapet vid indelta armén

samt av viss del av beväringsmanskapets dagavlöning — utövat på postsparbankens

rörelse och utgifter.

Pensiousväsendet för innehavare av civila tjänstebefattningar är ock

numera ordnat, så att någon tvekan om de grundsatser, vilka i sådant avseende

böra vinna tillämpning i fråga om postsparbankens funktionärer,

knappast kan tänkas uppstå.

Även om postsparbanken, såsom förut är antytt, icke motsvarat de

stora förhoppningar, man vid dess tillkomst fäste vid densamma, lärer dock,

då indragning av postsparbanken icke torde böra ifrågakomma, densamma

böra beredas de fastare former och vederbörande personal den tryggare ställning,

som ernås genom postsparbankens uppförande på ordinarie stat.

De många uppgifter, som, utöver de egentliga sparbanksgöromålen, på

senare tiden lagts på postsparbanken, synas ock tala för en sådan

åtgärd.

Postsparbankens obestridliga tillbakagång under de senare åren — vilken

tillbakagång, såsom av jämförelse med de enskilda sparbankerna framgår,

icke kan härledas allenast från nedgående konjunkturer eller tillfälliga

anledningar — nödvändiggör emellertid vidtagande av sådana anordningar,

att postsparbankens ordinarie personal må kunna beredas annan

sysselsättning i statens tjänst, om och i den mån nämnda personal ej vidare

varder behövlig för tjänstgöringen i banken.

I sådant hänseende ligger det, enligt kommitténs förmenande, närmast,

om postsparbanken, i stället för att, såsom de särskilda kommitterade föreslagit,

bibehållas såsom eu från postverket i vissa avseenden fristående

institution, vid uppförande på ordinarie stat återbringas till vad ursprungligen

synes hava varit meningen, en till postverkets centralförvaltning

hörande byrå.

Kommittén föreställer sig, att detta skulle såväl för postsparbankens

ifrågavarande personal som för det allmänna medföra betydande fördelar.

18

Då postverket visat sig vara en i stark utveckling stadd institution,

bleve genom postsparbankens ingående i postverket ställningen för den

nämnda personalen inom postsparbanken betryggad även för den händelse,

att bankens verksamhet i framtiden komme att avtaga. Postverket lärer

nämligen alltid kunna bereda sysselsättning åt dem bland ifrågavarande

personal, som möjligen successivt bliva överflödiga i postsparbanken.

Arbetet å postkontoren, som jämväl äro postsparbankskontor, skulle

förenklas därigenom, att allenast en huvudredovisning för hela förvaltningen

behövde för varje redovisningsperiod avgivas, medan däremot för närvarande

särskilda huvudredovisningar för olika redovisningsperioder avgivas till postverket

och till postsparbanken.

Yisserligen blir det under alla förhållanden nödvändigt, att särskilda

bokslut uppgöras för postverket och för postsparbanken, på sätt för närvarande

äger rum för riksförsäkringsanstalten och barnmorskornas pensionsanstalt,

vilkas förvaltning delvis ombesörjes av postsparbanken. Men även

om av sådan anledning någon förenkling av bokföringsarbetet vid centralförvaltningen

icke må bliva en följd av postsparbankens ingående såsom eu

byrå i postverket, kvarstår dock alltid såsom eu väsentlig fördel förenklingen

av redovisningsarbetet vid lokalförvaltningarna. En åtgärd i sådant

syfte torde ock kunna antagas i någon mån verka till nedbringande av

kostnaden för befordran av postsparbankens postförsändelser.

En sammanslagning skulle uppenbarligen även i övrigt medföra vissa

förenklingar i förvaltningsbestyren. I stället för att, såsom de särskilda

kommitterade föreslagit, öka personalen i postsparbanken, skulle en minskning

av antalet därstädes nu anställda ''ordinarie’ befattningshavare kunna

med fog ifrågasättas.

I sådant avseende tillåter sig kommittén i detta sammanhang allenast

antyda, hurusom, under förutsättning av viss utav kommittén längre fram

föreslagen förenkling i kassörens nuvarande göromål, dessa synas utan någon

olägenhet kunna överflyttas på intendenten vid postverkets huvudkassa, särskilt

som denne i följd av nyutfärdade föreskrifter om insättande i riksbanken

av postkontorens överskottsmedel samt om sättet för beredande av medelsförskott

åt postkontor torde hava fått eller komma att få sina göromål

väsentligt reducerade. Om postsparbanken ingår såsom en byrå i postverkets

centralförvaltning, lärer ock anledning saknas att, såsom de särskilda kommitterade

avsett, bibehålla förste vaktmästarsvsslan i postsparbanken.

I sammanhang med den nu föreslagna förändringen i postsparbankens

ställning'' skulle möjligen även kunna ifrågasättas, huruvida icke den sär

-

1!»

skildu ersättning, som nu utgår till befattningshavare vid postverkets lokalförvaltningar

för postsparbanksgöromäl, skulle kunna indragas, antingen på

eu gång eller, på sätt soin gäller i fråga om vederbörande posttjänstemäns

sportler vid postverkets övergång till ny stat med 1910 års ingång, under

loppet av en viss övergångstid.

Då emellertid den till beloppet jämförelsevis obetydliga ersättningen

från postsparbanken — för år 1908 utgörande i medeltal mindre än 10

kronor för varje postsparbankskontor — snarare torde kunna anses såsom

eu i postsparbankens eget intresse åt befattningshavarna lämnad uppmuntran

än såsom gottgörelse för handhavande av postsparbanksgöromålen, synes de!

kommittén, att någon ändring i härutinnan meddelade bestämmelser åtminstone

för närvarande icke bör äga rum.

1 allt fall lärer någon indragning av de ersättningar, som till befattningshavare

vid postanstalterna utgå för arbete åt riksförsäknngsanstalten

och barnmorskornas pensionsanstalt m. fl. för postsparbankens egentliga

uppgift främmande institutioner, icke skäligen kunna ifrågasättas.

Däremot böra naturligen, därest postsparbanken kommer att inga såsom

en byrå i postverkets centralförvaltning, några ersättningar ej vidare

utgå till befattningshavare å övriga byråer inom denna förvaltning för bestridande

av göromål för postsparbankens räkning.

Då kommittén hyser den bestämda övertygelsen, att vid förhandenvarande

förhållanden postsparbankens uppförande på ordinarie stat såsom eu

självständig institution icke bör ifrågakomma, får kommittén alltså, under

åberopande i övrigt av vad ovan anförts, hemställa, att postsparbanken må

uppföras på ordinarie stat såsom en till generalpoststyrelsen hörande byrå.»

Styrelsen för postsparbanken, som av Kungl. Maj:t anbefallts att av- Postspargiva

utlåtande över löneregleringskommitténs förslag, yttrade i sitt fleny[gjo.

4 oktober 1910 avgivna utlåtande i fråga om nyssnämnda kommittés förslag

att inrangera postsparbanken såsom en byrå i generalpoststyrelsen

följande:

Ȁven om bestyret och ansvaret med placeringen av postsparbankens,

riksförsäkringsanstaltens m. fl. institutioners medel skulle, såsom ock av

kommittén antytts, överlåtas på annan myndighet, måste dock postsparbanksstyrelsen

hysa allvarliga betänkligheter mot det av kommittén sålunda

framlagda förslaget om postsparbankens införlivande med generalpoststyrelsen.

Generalpoststyrelsen är överstyrelse över postverket och har att tillse,

att detta kommunikationer er k uppehälles i ett med god ordning och tidens

20

fordringar överensstämmande skick. Postsparbankens uppgift åter är att

emottaga penningar, förränta desamma och genom räntas läggande till kapitalet

ytterligare förkovra dem samt i stadgad ordning tillhandahålla vederbörande

medlen. Postsparbankens beröring med allmänheten förmedlas

visserligen huvudsakligast genom postverkets organ — postanstalterna —

eller genom i postverkets tjänst anställda personer, men äger ock rum

genom särskilt anställda ombud, s parm ärkesförsälj a re.

Utom bestyret med förvaltning av influtna medel, beredande av tillgång

för medels utbetalande samt övervakande därav att inbetalade medel

varda behörigen redovisade, åligger det postsparbanksstyrelsen, bland

annat, att vidtaga åtgärder, avsedda att väcka och underhålla hågen till

sparsamhet bland befolkningen. Skola nu postsparbankens angelägenheter

handhavas av en centralförvaltning med helt andra uppgifter och varest till

behandling förekomma ärenden väsentligt olikartade postsparbanksärendena,

för vilkas handläggning krävas andra bestämmelser än de, som gälla för

postärendena, torde en dylik sammanhopning hos en centralförvaltning avärenden

av vitt skilda slag tvivelsutan komma att verka menligt för verksamhetens

behöriga bedrivande, utom det att en sådan anordning, som den

av kommittén ifrågasatta, givetvis skulle förkväva eller åtminstone lägga

hinder i vägen för det initiativtagande, som är eu oavvislig nödvändighet,

om postsparbanken skall kunna rätt fylla sin för landet betydelsefulla

uppgift,

Enligt den ursprungliga lydelsen av § 21 mom. 1 av- förordningen

angående en postsparbank för riket den 22 juni 1883, skulle såsom ledamot

i postsparbanksstyrelsen tjänstgöra den byråchef i generalpoststyrelsen,

som vore föredragande för ärenden rörande postsparbanken, men den personal,

som var anställd å den byrå — postsparbanksbyrån — för vilken

denne byråchef var föreståndare, sorterade ej under generalpoststyrelsen utan

under den särskilda styrelse, som handhade postsparbankens förvaltning.

På grund av den ökade omfattningen av de göromål, som ålåge nämnda

byråchef, och de olägenheter, som föranleddes av hans ledamotskap i general - poststyrelsen, varest någon på honom vilande föredragning av postsparbanksärenden

ej heller under tiden förekommit, hemställde postsparbanksstyrelsen,

uti underdånig skrivelse den 26 februari 1902, om vidtagande av en sådan

förändring av förenämnda bestämmelse angående postsparbanksstyrelsens

sammansättning, att chefen för postsparbanksbyrån skulle upphöra att vara

ledamot i generalpoststyrelsen.

Denna hemställan blev av Eders Kungl. Maj:t och Riksdagen bifallen,.

21

i följd varav S 21 inom. 1 av nilmnda förordning genom kungörelsen den

4 juli 1902 erhöll sin nuvarande lydelse.

Att nu upphäva ej blott donna anordning och återgå till eu förutvarande,

som visat sig olämplig och medföra olägenheter, utan även den

särskilda styrelse, som hittills omhänderhaft postsparbankens ledning, torde

ej vara tillrådligt, i synnerhet som, efter det chefen för postsparbanksbyrån

upphört att vara ledamot i generalpoststyrelsen, postsparbanken fått sig

ålagt utförande^ av eu mångfald uppgifter, bland vilka här särskilt må nämnas

bestyret att på ett billigt och bekvämt sätt förmedla utbetalande

till allmänheten av pensioner från vissa av staten understödda pensionskassor,

en anordning, vilken, enligt vad postsparbanksstyrelsen inhämtat,

av vederbörande pensionstagare högt värderas.

Under sådana förhållanden synes den av kommittén förordade sammanslagningen

ej böra ifrågasättas, om icke därigenom må kunna vinnas några

så betydande fördelar, att de fullt uppväga de olägenheter och svårigheter

av högst avsevärd grad, som, enligt vad postsparbanksstyrelsen påvisat,

sammanslagningen skulle åtminstone för postsparbankens del medföra.

Dessa fördelar äro, enligt vad av kommittén uppgivits, huvudsakligen,

att genom postsparbankens ingående i postverket ställningen för postsparbankens

personal bleve betryggad, även för den händelse att bankens verksamhet

i framtiden komma att avtaga, i vilket fall den möjligen överflödiga

personalen i postsparbanken kunde beredas sysselsättning inom postverket,

samt att arbetet å postkontoren skulle förenklas därigenom att allenast en

huvudredovisning för hela förvaltningen behövde för varje redovisningsperiod

avgivas.

Beträffande den första av dessa förmenta fördelar lärer densamma kunna

vinnas utan ett uppgivande av postsparbankens mera fristående ställning.

Hinder möter ju ej att, även om postsparbanken bibehålies såsom ett självständigt

ämbetsverk, för ordinarie tjänsteman vid banken meddela föreskrift

därom att han är skyldig underkasta sig förflyttning till befattning inom

postverket.

Sistnämnda verk har nämligen, såsom av kommittén ock framhållits,

visat sig vara en i stark utveckling stadd institution, som alltid torde kunna

bereda sysselsättning åt dem bland postsparbankens personal, som kunde

bliva överflödiga, för den händelse bankens verksamhet i framtiden komme

att avtaga.

Emellertid torde någon tillbakagång av postsparbankens verksamhet

och därav härflytande behov av indragning av personal i banken ej vara

att befara. Även om delägarebehållningen och i någon mån insättnings

-

22

beloppet under en del av de förflutna åren minskats, har däremot, såsom

ovan angivits, antalet insättniugsposter varit i stigande, oeh det är just

utförandet av arbetet med insättningsposternas bokförande, som kräver deri

ojämförligt största personalen inom postsparbanksstyrelsen. Dessutom torde

höra, såsom även här ovan antytts, ihågkommas, hurusom banken, utöver

sin ursprungliga uppgift, fått sig ålagt bestyret med att för riksförsäkringsanstalten

uppbära försäkringsavgifter och belopp, som erläggas för förvärvande

av livränta, samt utbetala de av anstalten beslutade livräntor och

andra skadeersättningar, ävensom förvalta inflytande försäkringsmedel; att

för barnmorskornas pensionsanstalt mottaga insättningar och utbetala pensioner

samt förvalta pensionsanstaltens medel; att gemensamt med riksförsäkringsanstalten

handhava en särskild för fiskare avsedd försäkring mot

skada till följd av olycksfall; samt att, med anledning av lantränteriemas

indragning, i landsorten utbetala pensioner eller understöd från civilstatens

änke- och pupillkassa, folkskollärarnas pensionsinrättning och änke- och

pupillkassa ävensom småskollärares in. fl. understödsanstalt samt lärarnas vid

elementarläroverken änke- oeh pupillkassa.

Den verksamhet, som av postsparbanken utövas på grund av dessa densamma

ålagda uppgifter, har år efter år betydligt ökats och torde val ej heller

komma att för framtiden avtaga.

I sammanhang härmed torde böra erinras därom att, enligt av lantbruksstyrelsen

den 1 december 1908 avgivet underdånigt förslag angående

ordnande av kreditförhållandena för det mindre jordbruket, över vilket förslag

postsparbanksstyrelsen den 5 mars 1909 avgivit infordrat underdånigt

yttrande med tillstyrkande av nådigt bifall, postsparbanken skulle såsom

förmedlare av de lån, som komme att ställas till de av lantbruksstyrelsen

föreslagna jordbruk sföreningarnas förfogande, från riksgäldskontoret rekvirera

de varje förening beviljade lånemedlen samt därefter distribuera desamma

till de särskilda föreningsmedlemmarna, vilka sedermera skulle äga att till

postsparbanken erlägga förfallande kapital- och räntebetalningai å de utlämnade

lånen.

Det skulle ock tillhöra postsparbanksstyrelsen att från föreningarna

emottaga och omhänderhava skuldförbindelserna å lånen ävensom de särskilda

föreningsmedlemmarnas garantibevis samt att med dessa förbindelser

och bevis vidtaga de åtgärder, vilka kunde bliva erforderliga för indrivande

av statslån m. m.

För utförande av de med dessa uppgifter förbundna göromål komma givetvis

att krävas ökade arbetskrafter inom postsparbanksstyrelsen.

Slutligen anser sig postsparbanksstyrelsen böra meddela, att inom den

kommitté, som hur att avgiva underdånigt yttrande oeh förslag angående

anordnande här i landet av eu ålderdomsförsäkringsanstalt, fråga uppstått

om postsparbankens anlitande för utbetalande av från anstalten beviljade

pensioner.

Gentemot löneregleringskommitténs påstående att genom postsparbankens

ingående såsom eu byrå i generalpostsyrelsen arbetet a postkontoren

skulle förenklas, i det att allenast en huvudräkning för hela förvaltningen

post och postsparbank — behövde för värjo redovisningsperiod avgivas,

torde erinras därom att postkontorens huvudräkenskaper beträffande postsparbanken

avgivas för var tiodagsperiod, under det att huvudräkenskapen

för postverket — postmedelsräkningen — omfattar eu kalendermånad.

Det är nämligen av högsta vikt att postkontorens redovisningar

rörande insättningar och uttagningar från postsparbanken avgivas, så ofta

lämpligen ske kan, på det att möjligen befintliga överskottsmedel skyndsamligen

komma postsparbanksstyrelsen tillhanda och bliva fruktbargjorda.

I postsparbanksräkenskapen från postkontoren ingående uppgifter rörande

de vid postkontoret och underlydande poststationer försiggångna insättningar

och verkställda uttagningar måste, så snart ske kan, bliva tillgängliga

för postsparbanksstyrelsen, på det att svårighet ej må beredas motboksägare

att utbekomma uppsagda medel. Vidare är det nödigt, att riksförsäkringsanstalten

på grund av postanstalternas postsparbanksredovisningar

skyndsamligen meddelas uppgift angående inbetalade försäkringspremier och

kapitalbelopp för förvärvande av livräntor, på det att dels, i händelse av

anmälan om skada, anstalten må äga kännedom om huruvida försäkringspremie

blivit erlagd eller ej, dels ock ifrågasatta livräntor må kunna utan

uppskov utbetalas till därtill berättigade.

Men även om, såsom vid något tillfälle ifrågaställts, men av generalpoststyrelsen

ej ansetts lämpligt eller nödigt, postkontorens huvudredovisningar

beträdande postmedel skulle avgivas för varje tiodagsperiod i stället

för månatligen, torde ej vara lämpligt, att denna redovisning omfattar jämväl

postsparbankens medel. Eu dylik hela postkontorets förvaltning avseende

räkenskap borde granskas av såväl postverkets som postsparbankens

revisionsfjänstemän, vilket skulle vålla tidsutdräkt och jämväl mången gång

åstadkomma oreda; och, utom det att arbetet å postkontoret skulle ökas

genom upprättande månatligen av tvenne postmedelsräkningar i stället för

en, bleve detta arbete i avsevärd grad mera invecklat än vad nu är fallet.

Då ju, såsom av kommittén även delvis betonats, särskilda bokslut fortfarande

skulle upprättas för postverket, postsparbanken, riksförsäkrings

-

24

Generalpost

styrelsen

7 u 1910.

anstalten, barnmorskornas pensionsanstalt samt fiskareförsäkringsanstalten,

bleve nödigt att de särskilda slagen av medel, allt efter sin art, i postkontorets

huvudredovisning upptoges i skilda kolumner. Någon förenkling

och därav härflytande lättnad för postkontorspersonalen skulle härigenom

ej åstadkommas utan tvärtom.

Av den vid kommitténs betänkande fogade bilagan, innehållande resultatet

av en undersökning rörande gällande föreskrifter inom åtskilliga utländska

postsparbanker, framgår, att envar av dessa har en från postverket

skild stat. Enligt vad postsparbanksstyrelsen vidare inhämtat, äro

postsparbankerna i Belgien, Frankrike och Nederländerna särskilda ämbetsverk

eller, rättare uttryckt, avdelningar av vederbörande ministerier. I Frankrike

är visserligen ’La Caisse national d’épargne’ upptagen såsom eu

direktion på postverkets stat, men samhörigheten existerar blott formellt.

Den franska såväl som den belgiska och nederländska postsparbanken har

sin egen, av poststyrelsen oberoende direktion och sin egen förvaltning.

Den enda gemenskapen med postverket består däri, att postanstalterna användas

såsom organ för postsparbanken.

Postsparbanken har haft förmånen att från postverket åtnjuta ett kraftigt

stöd vid utövandet av sin verksamhet, vilket stöd postsparbanksstyrelsen

hoppas må för framtiden komma att fortfara. Men lika litet som det torde

kunna ens ifrågasättas, att riksförsäkringsanstalten, som jämväl äger rätt

att utan gottgörelse till postkassan anlita postfunktionärer för försäkringsgöromåls

utförande, på grund därav skulle ingå såsom eu byrå i generalpoststyrelsen,

lika litet torde de ekonomiska och övriga fördelar postsparbanken

röner av postverket berättiga till vidtagande av den av kommittén

föreslagna åtgärden om postsparbankens införlivande med generalpoststyrelsen,

genom vilken sammanslagning, såsom postsparbanksstyrelsen trott sig visa,

några som helst fördelar ej skulle vinnas, utan tvärtom olägenheter och

svårigheter av åtskilliga slag och avsevärd grad vara att befara.

Generalpoststyrelsen, vars yttrande infordrades av Kung], Maj:t, uttalade

sig i ett den 1 november 1910 avgivet utlåtande på följande sätt:

»Generalpoststyrelsen, som haft tillfälle taga del av postsparbanksstyrelsens

den 4 nästlidna oktober i ärendet avgivna underdåniga utlåtande,

anser i likhet med sistnämnda styrelse mycket önskvärt, att densamma uppföres

å ordinarie stat. Att därvid en del förhållanden — särskilt postsparbanksgöromålens

utförande till stor del genom postverkets funktionärer och

med användande av postverkets lokaler — kunde tala för den nuvarande postsparbanksstyrelsens

anordnande som en byrå i generalpoststyrelsen må ej

bestridas, men u andra sidan skulle eu dylik byra med hänsyn till de

speciella funktioner, den hade att utföra, intaga eu sådan särställning

inom generalpoststyrelsen, att den ifrågasatta postsparbanksbyrån, om ock

formellt tillhörande generalpoststyrelsen, i verkligheten komme att framträda

såsom ett väsentligen självständigt verk. Chefen för en postsparbanksbyrå

i generalpoststyrelsen torde icke få tid övrig att såsom ledamot deltaga i

handläggningen av ärenden, hörande till generalpoststyrelsens övriga byråer,

och att cheferna för sistnämnda byråer skulle jämte sina redan förut tämligen

olikartade göromål åläggas deltaga i en större penningförvaltning, lärer

icke vara lämpligt, i synnerhet som, även under förutsättning av postsparbanksstyrelsens

ombildande till en byrå i generalpoststyrelsen, särskilt utsedda

personer med nödig kompetens torde komma att hos centralförvaltningen

deltaga i handläggningen av viktigare postsparbanksärenden.

Itc förnämsta fördelar, som enligt löneregleringskommitténs mening

skulle vinnas genom postsparbankens ingående i postverket, vore, att därigenom

den ordinarie personalens inom postsparbanken ställning bleve

betryggad även för den händelse bankens verksamhet komme att avtaga,

i vilket fall postverket skulle kunna bereda sysselsättning åt den del av

ifrågavarande personal, som kunde bliva överflödig i postsparbanken, samt

att arbetet ä postkontoren skulle förenklas, i det att allenast en huvudredovisning

för hela förvaltningen behövde för varje redovisningsperiod

avgivas.

Vad beträffar den avsedda fördelen för postsparbankspersonalen, bär

emellertid postsparbanksstyrelsen i sitt underdåniga utlåtande anfört, att

även om postsparbanken bibehölles såsom ett självständigt ämbetsverk, berörda

fördel kunde vinnas därigenom att föreskrift meddelades om skyldighet

för ordinarie tjänsteman vid postsparbanken att underkasta sig förflyttning

till befattning inom postverket. Mot en dylik föreskrift finns från postverkets

sida intet att erinra. Att, i händelse postsparbanken mot förmodan

skulle gå tillbaka i sådan grad, att indragning av ordinarie personal därstädes

ifrågakomme eller bankens verksamhet rent av komme att inställas,

bereda annan sysselsättning åt postsparbanksstyrelsens ordinarie tjänstemannapersonal,

bör, med hänsyn därtill att denna personal är jämförelsevis

fåtalig, icke vålla postverket några svårigheter; och enär det lär vara avsett

att för framtiden rekrytera postsparbankspersonalen uteslutande med

poststjänstemän, skulle sagda personal så småningom komma att innehava

den kompetens, som kräves av tjänstemän vid postverket.

Vidkommande den förenkling av postkontorens redovisning, som förmenats

kunna vinnas genom postsparbankens ingående i postverket, så

3. Betänkande angående omorganisation av postsparbanken.

26

ansluter sig generalpoststyrelsen helt och hållet till vad postsparbanksstyrelsen

anfört därom att genom ämbetsverkens sammanslagning någon

förenkling och därav härflytande lättnad för postkontorspersonalen icke

skulle åstadkommas, utan tvärtom, och tillåter sig generalpoststyrelsen i

detta sammanhang meddela, att under arbetet på ett nytt medelsredovisningsreglemente

för postkontoren, vilket utfärdades nästlidna år, det visserligen

var på tal att förändra postkontorens månatliga redovisning för

postmedel till redovisning 10-dagsvis, men att en sålunda förändrad redovisningsskyldighet

ansågs skola bliva onödigt betungande för postkontoren.

Enär således den ena av de huvudsakliga fördelar, som ansetts kunna

vinnas genom postsparbankens införlivande med postverket, torde kunna

ernås även utan en dylik sammanslagning, samt den andra förmenta fördelen

måste frånkännas egenskapen av något för postverket förmånligt,

men däremot den ifrågasatta sammanslagningen skulle innebära, att generalpoststyrelsen

tillfördes en byrå med väsentligen annan ställning än de

övriga byråerna beträffande göromålens såväl art som handläggning, anser

generalpoststyrelsen sig böra biträda postsparbanksstyrelsens hemställan om

dennas uppförande å ordinarie stat såsom en fristående institution.

Löneregleringskommittén har bland annat framställt förslag om användande

för insättning i postsparbanken av frimärken, fästade på sparkort;

men särskilt med hänsyn till gällande, av postsparbanksstyrelsen

åberopade bestämmelser om arvode till frankoteckensförsäljare, på grund av

vilka bestämmelser dylik försäljare skulle, om kommitténs förslag bifölles,

av postverket erhålla ersättning även för försäljning av frimärken, som

kornrne att användas för icke postalt ändamål, torde berörda förslag åtminstone

för närvarande icke böra till någon åtgärd föranleda.»

1>efal%. Vid behandlingen i statsrådet den 24 mars 1911 av frågan om ny

S4/s 1911. utgiftsstat för postsparbanken yttrade dåvarande statsrådet och chefen för

kungl. finansdepartementet angående postsparbankens framtida ställning

bland annat följande.

Kedan vid behandlingen av frågan om postsparbankens överflyttande

på ordinarie stat har jag betonat angelägenheten av att dess organisation

erhåller nödig styrka. För att en sådan institution skall kunna framgångsrikt

fylla sin uppgift, är det emellertid också erforderligt, att den

äger en icke ringa grad av rörelsefrihet och att den arbetar under så litet

betungande former som möjligt; den bör kunna fritt och obehindrat taga

de initiativ, vartill utvecklingen kan föranleda. Framför allt måste man

fordra, att själva dess organisation icke i något av nu angivna avseenden

27

verkar till hinder i dess verksamhet. Det synes mig emellertid vara att

befara, att detta just skulle bli förhållandet, om, såsom löneregleringskommittén

ifrågasatt, bankens högsta ledning skulle utgöras av eu myndighet

med uppgifter, som ligga helt vid sidan om bankens. Bankens

intressen skulle för den ledande myndigheten lätt nog komma att få stå

tillbaka för vad som är denna myndighets egentliga uppgift. Det synes

mig redan ligga i sakens egen natur, att med ett så intimt inordnande av

postsparbanken i postverket, som löneregleringskommittén föreslagit, sådana

för postsparbanken oförmånliga situationer icke kunna undvikas. Vad postsparbanksstyrelsen

och generalpoststyrelsen härom anfört, styrker mig ytterligare

i denna uppfattning. Aven för generalpoststyrelsens arbete torde

den av kommittén föreslagna sammankopplingen av verken närmast verka

som ett hinder.

Med avseende härå håller jag före, att den av postsparbanksstyrelsen

föreslagna lösningen av den föreliggande frågan ur allmän organisatorisk

synpunkt sett är att föredraga framför löneregleringskommitténs förslag.

Beträffande de särskilda fördelar, som enligt löneregleringskommitténs

mening skulle vara förenade med postsparbankens inordnande i postverket,

så avse dessa till en början intressen, som icke torde kunna tillmätas

samma betydelse som dem jag nu vidrört. Yad postsparbanksstyrelsen och

generalpoststyrelsen anfört symes mig också giva vid handen, att åtminstone

om de huvudsakliga syftemålen med kommitténs förslag kan sägas, att desamma

dels kunna vinnas på andra vägar och dels knappast kunna vare

sig ur postsparbankens eller generalpoststyrelsens synpunkt betecknas såsom

särskilt eftersträvansvärda. Det förra gäller möjligheten för postsparbankens

personal att, i händelse några tjänster inom banken varda obehövliga,

vinna befordran i postverket, och det senare avser den förmenta

fördelen av en huvudredovisning för varje postkontor.

Löneregleringskommittén har slutligen räknat med att den ifrågavarande

sammankopplingen av postsparbanken och postverket skulle komma att medföra

besparing i kostnader för förstnämnda verk, detta huvudsakligen därigenom

att vissa befattningshavare i generalpoststyrelsen skulle kunna övertaga

motsvarande befattningshavares i postsparbanken funktioner. Kommittén

har härvid närmast åsyftat, att kassörstjänsten och förste vaktmästarebefattningen

å postsparbanksbyrån skulle kunna indragas. Även förutsatt, att

detta vid postsparbankens inordnande i postverket utan olägenhet skulle

låta sig göra, varom jag för min del icke är övertygad, så är den besparing,

som härigenom skulle göras, ingalunda av den omfattning, att den

28

ensam för sig bör få vara avgörande för den mycket betydelsefulla frågan

om postsparbankens plats i statsförvaltningen.

Då jag alltså å ena sidan anser, att en lycklig utveckling av postsparbanken

förutsätter en självständig organisationsform, som naturligt och

obehindrat av samorganisation med ett annat verk låter anpassa sig efter

bankens särskilda behov och som befordrar initiativtagande samt i övrigt

all nödig rörlighet och snabbhet vid göromålens utförande, och jag å andra

sidan icke blivit övertygad därom, att den av löneregleringskommittén föreslagna

anordningen väsentligen betingas av något annat statsintresse, har

jag i fråga om det organisations- och löneregleringsförslag, som jag låtit

utarbeta, utgått från att postsparbanken jämväl framgent skall vara eu

självständig institution, dock med den anknytning till postverket, som betingas

därav, att postanstalterna fungera såsom postsparbankskontor.

Till de skäl, som bestämt mig för att förorda en sådan anordning,

liar efter det att löneregleringskommittén avgav sitt betänkande, tillkommit

ytterligare ett, med vilket kommittén vid sådant förhållande givetvis icke

hade att räkna. Härutinnan tillåter jag mig framhålla, att förslaget om

postsparbankens inordnande i postverket av kommittén ställts i samband

med och i viss mån gjorts beroende därav, att förvaltningen av postsparbanksmedlen

överflyttades på riksbanken eller riksgäldskontor. Då, pa

sätt jag längre fram skall närmare utveckla, kommitténs förslag rörande

förvaltningen av ifrågavarande medel mött bestämd gensaga från fullmäktige

i såväl riksbanken som riksgäldskontoret och detsamma förty icke lärer

böra vinna understöd, vill det synas, som om en icke oviktig förutsättning

för förslaget att inordna postsparbanken såsom en byrå i generalpoststyrelsen

skulle hava bortfallit.

Löneregleringskommittén har framhållit, att, under förutsättning att

den nu av mig berörda frågan komme att lösas i överensstämmelse med

vad kommittén föreslagit, postverket och postsparbanken skulle komma att

sammanföras under ett och samma departement.

För min del håller jag före, att så tilläventyrs bör bliva fallet, även

i det fall att det av mig framlagda förslaget vinner Eders Kung], Maj:ts

och Riksdagens bifall. Jag anser detta naturligt närmast med hänsyn därtill,

att postsparbanken under alla förhållanden lärer vara nödsakad att taga

postverkets tjänster i anspråk i betydande utsträckning. Men jag finner

ännu ett skäl härtill uti den av den av mitt förslag förutsatta möjligheten,

att befattningshavare vid postsparbanken kan överflyttas till tjänst inom

postverket.»

Kung!. Maj:t avlät, i överensstämmelse med departementschefens hemställan,

proposition till 1911 års riksdag, och Riksdagen godkände i

huvudsak Kungl. Maj:ts förslag, varigenom postsparbanken för tiden från

och med 1912 års ingång kom på ordinarie stat och erhöll den mera självständiga

ställning, som av 1908 års postsparbankssakkunniga ifrågasatts.

Beträffande spörsmålet, huruvida postsparbankens självständiga ställning

bör i fortsättningen bibehållas, eller om banken bör införlivas med

postverket, tillåta sig postsparbankssakkunniga anföra följande.''

Såsom de sakkunniga förut framhållit, kommer postsparbanken — i

enlighet med därom av 1921 års riksdag fattat beslut — att med innevarande

års utgång befrias frän de banken nu påvilande bestyr för riksförsäkringsanstaltens

räkning ävensom från åliggandet att utbetala pensioner

och understöd enligt lagen om allmän pensionsförsäkring. I följd därav

komma samtidigt postsparbankens pensions- och försäkringsavdelningar att

indragas. Av postsparbankens biuppgifter komma sedan endast att kvarstå

skyldighet för banken att mottaga inbetalningar till den på frivilliga

avgifter grundade pensionsförsäkringen och att utbetala pensioner från civilstatens

änke- och pupillkassa, diet sistnämnda bestyret torde även inom

kort komma att avlyftas postsparbanken. Postsparbankssakkunniga hava

nämligen inlett underhandlingar med styrelsen för nämnda kassa i S3rfte att

kassan skulle själv övertaga utbetalningarna i ungefär enahanda ordning

som numera äger rum beträffande pensioner från statens anstalt för pensionering

av folkskollärare m. fl. Från nästa års ingång kommer postsparbanken

icke heller att förvalta några fondmedel för annan institutions

räkning. Inbetalningar till den på frivilliga avgifter grundade pensionsförsäkringen

sker i så ytterst ringa omfattning, att postsparbankens härav

föranledda bestyr kunna utan vidare lämnas ur räkningen. I stort sett

kommer alltså postsparbankens verksamhet att från nästa års ingång inskränka

sig till vad den från början avsåg, att driva egentlig sparbanksrörelse.

Denna inskränkning i verksamheten gör givetvis nu föreliggande

fråga mindre komplicerad. Därest eu förändring av postsparbankens ställning

skulle anses önskvärd, är det helt naturligt lättare att nu vidtaga eu

sådan, än därest omfattningen av bankens verksamhet förblivit oförändrad.

Vid bedömandet av nu föreliggande spörsmål kunna de sakkunniga

alltså utan vidare förbigå, vad av postsparbanksstyrelsen och andra myndigheter

på sin tid anförts rörande postsparbankens många uppgifter vid

sidan om dess egentliga verksamhet.

T detta sammanhang anse sig de sakkunniga böra erinra därom att

/.''/// dra rika

(lag.

Poalsparliankssakkunnigas

yttrande

och förslag.

30

frågan om anlitande av postsparbanken för ordnande av kreditförhållandena

för det mindre jordbruket numera torde kunna anses fallen.

Så gott som postsparbankens hela inlåningsrörelse förmedlas genom

postanstalterna i riket. Jämväl utbetalningar av uppsagda medel till motboksägarna

ske — om man bortser från de belopp, som utbetalas genom

postsparbankens huvudkassa — på enahanda sätt. Postverket ombestyr

således genom sina tjänstemän praktiskt taget postsparbankens hela inlåningsoch

utbetalningsrörelse. Och i synnerhet nu, då den enskilda bankverksamheten

nått en sådan utveckling, att det finnes ett eller flera bankkontor

på varje plats av någon betydenhet och även de större enskilda bankerna

söka suga till sig småkapitalet, beror mycket på den enskilde posttjänstemannens

intresse för postsparbanken. Ty även om storleken av den inlåningsränta,

postsparbanken betalar, jämte den särskilda trygghet placering i postsparbanken

innebär, äro mest avgörande, då det för eu person gäller att

bestämma, huruvida han skall insätta sina besparingar i postsparbanken

eller i enskild bankinrättning, kan det dock icke bortses från det faktum,

att posttjänstemännen kunna i avsevärd mån bidraga till ökade insättningar

i postsparbanken. Då emellertid posttjänstemännen vid utförandet av deras

egentliga åliggande, postarbetet, lyda under generalpoststyrelsen, men vid

handläggningen av postsparbanksärendenunder styrelsen för postsparbanken,

bibringar detta förhållande säkerligen i många fall posttjänstemännen den

uppfattningen, att postsparbanksgöromålen äro någonting för deras egentliga

tjänst främmande och att dessa göromål därför icke behöva omfattas

med samma intresse som de rena postgöromålen. Härtill torde hava bidragit,

att posttjänstemännen sedan gammalt ansett postsparbanken med

dess tunga organisation såsom ett synnerligen byråkratiskt ämbetsverk.

Postsparbankssakkunniga hoppas visserligen, att den förestående omorganisationen

av banken skall åstadkomma ändring härutinnan, men frukta, att

det skulle bliva svårt att bland posttjänstemännen helt utrota denna gamla

föreställning om postsparbanken, därest den skulle bibehållas såsom ett

självständigt ämbetsverk.

Såsom förut framhållits förmedlar postverket så gott som postsparbankens

hela inlåningsrörelse och även huvudparten av alla uttagningar

från banken. Någon ändring härutinnan kan icke åvägabringas, utan posttjänstemännen

landet runt måste säkerligen alltjämt utföra dessa viktiga

delar av postsparbanks verksamheten, och postsparbanken kommer helt

visst att även i fortsättningen i lika stor omfattning som nu taga post

-

:n

verkets tjänster i anspråk. Bankens verksamhet är så fullständigt beroende

av postverket, att den förutan detta verk knappast kan utföra eu enda

operation. Enbart dessa omständigheter tala enligt de sakkunnigas bestämda

uppfattning för, att postsparbanken bör införlivas med postverket.

Härtill kommer, att med den, administrativt sett, jämförelsevis begränsade

uppgift, som ledningen av bankens verksamhet i fortsättningen

innebär, bibehållandet av banken såsom självständigt ämbetsverk icke kan

anses vara erforderligt.

Ytterligare ett par viktiga skäl kunna andragas för bankens införlivande

med postverket. Det ena av dessa rör frågan om ersättningen till

postverket för dess prestationer för postsparbankens räkning.

Beträffande detta spörsmål tillåta sig de sakkunniga till en början

erinra därom att Ivungl. Maj: t den 19 juni 1919 i sammanhang med utfärdande

av nytt avlöningsreglemente för kommunikationsverkens tjänstemän

förordnade, att de då enligt Ivungl. Maj:ts särskilda brev utgående

ersättningar till viss postkontorspersonal och viss personal vid statens järnvägar

för förrättande av göromål, avseende bland annat postsparbanken,

skulle vid ikraftträdandet av det nya avlöningsreglementet den 1 juli 1920

upphöra att utgå, i anledning varav styrelsen för postsparbanken anbefalldes

att verkställa utredning och inkomma med förslag i fråga om de

ändringar av gällande grunder för ersättning åt postverket för bestyret

med postsparbanksgöromål, som kunde föranledas av de ändrade förhållandena.

I skrivelse den 80 augusti 1919 avgav styrelsen för postsparbanken

till Ivungl. Maj:t den anbefallda utredningen och föreslog därvid, bland

annat, att från förslagsanslaget å postsparbankens stat till »ersättning åt

befattningshavare hos generalpoststyrelsen och vid postverkets lokalförvaltningar

för handläggning av postsparbanksgöromål» skulle utbrytas ett fixt

anslag till postverket å 78,000 kronor, motsvarande ersättning, med angivet

belopp, till postkontorstjänstemän och föreståndare för förenade post- och

statsbanestationer år 1918.

Över vad postsparbanksstyrelsen sålunda föreslagit infordrade Ivungl.

Maj:t yttrande från generalpoststyrelsen. I sitt den 22 oktober 1919 avgivna

utlåtande framhöll generalpoststyrelsen, bland annat, att postanstalterna

givetvis vore de för staten billigaste organ för postsparbankens verksamhet,

som kunde anlitas, men klart vore, att det ökade arbete för postpersonalen,

som därav föranleddes, förorsakade postverket kostnader. Därest

postsparbanken, såsom ock vid avgörandet år 1911 av frågan om postsparbankens

inordnande inom statsförvaltningen från visst håll ifrågasattes,

32

blivit anknuten till postverket såsom ett led i dess organisation, hade givetvis

omförmälda kostnadsökning bort allt framgent drabba postverket. Så

blev emellertid icke förhållandet, utan postsparbanken organiserades såsom

ett självständigt ämbetsverk. Då postsparbanken alltså av statsmakterna

organiserades såsom eu fristående gren av statsförvaltningen, kunde generalpoststyrelsen

för sin del icke finna annat än riktigt, att densamma ock

belastades med alla de utgifter, som hänförde sig till dess verksamhet.

Postsparbanksstyrelsen hade — framhöll generalpoststyrelsen — genom sitt

föreliggande förslag för sin del godkänt principen, att postverket borde

erhålla gottgörelse för sina prestanda för bankens räkning. Generalpoststyrelsen

hölle före att, om ersättning skulle utgå, detta borde ske med

ett belopp, som, såvitt sig göra läte, motsvarade postverkets självkostnader.

På grund av inom st}rrelsen verkställd utredning ansåg sig generalpoststyrelsen

kunna beräkna denna postverkets självkostnad till 566,000 kronor

om året.

Generalpoststyrelsen påyrkade, att de ifrågasatta förändringarna i av - seende å regleringen av postverkets ekonomiska mellanhavande med postsparbanken

måtte regleras från den tidpunkt det nya avlöningsreglementet

för kommunikations verken och därav föranledda ändringar trädde i tilllämpning.

Över vad generalpoststyrelsen sålunda föreslog avgav styrelsen för

postsparbanken den 20 november 1919 infordrat utlåtande till Kungl.

Maj:t.

I detta yttrande anförde postsparbanksstyrelsen, bland annat, följande.

Alltifrån den tid, postsparbanken hade eu sådan ställning, att den i

viss mån kunde betraktas såsom en byrå inom postverket, hade postsparbanken

av nämnda verk åtnjutit vissa mycket avsevärda ekonomiska förmåner.

Det förhållandet, att postsparbanken sålunda stode i ekonomiskt

beroende av postverket, uppmärksammades under de förarbeten, som resulterade

i beslutet om postsparbankens uppförande som ett självständigt

ämbetsverk. Men ehuru rätta tillfället då varit inne att klara upp hithörande

frågor, lämnades de oavgjorda, och det fick med statsmakternas

och generalpoststyrelsens göda minne i detta hänseende förbliva vid vad

som förut vaiit. Postsparbankens åtnjutande av berörda förmåner hade

kommit att betraktas såsom en sak, som skulle så vara.

Styrelsen för postsparbanken ställde sig a priori icke avvisande mot

ett förslag om höjning av det anslag å 78,000 kronor, som, enligt vad

styrelsen i sin skrivelse den 30 augusti 1919 förordat, skulle utgå till

postverket.

Om Un styrelser! i princip biträdde generalpoststyrelsens uppfattning,

att det ekonomiska förhållandet mellan postsparbanken och postverket borde

regleras, kunde postsparbanken dock icke tillstyrka, att eu sådan reglering

komtne till stånd på grundvalen av genera!poststyrelsens föreliggande

förslag.

Styrelsen för postsparbanken trodde icke, att de beräkningar, på vilka

generalpoststyrelsen grundat sitt förslag, kunde godkännas Enligt postsparbanksstyrelsens

förmenande borde frågan åter tagas upp från början

och, innan den ånyo underställdes Kungi. Maj:ts prövning, förberedas

genom förutgående underhandlingar mellan de båda styrelserna.

Vid ärendets föredragning i statsrådet anförde departementschefen, att

statsmakterna — såsom generalpoststyrelsen framhållit — i princip godtagit

den ståndpunkt, att de affärsdrivande verken borde erhålla gottgörelse

för bestyr, som utfördes ej blott för allmänhetens räkning utan även förandra

statsinstitutioner. Med hänsyn härtill syntes riktigt, att postverket

bereddes gottgörelse för ifrågavarande göromål, motsvarande verkets självkostnader.

För fastställandet av dessa kostnader vore dock ytterligare utredning

erforderlig, därvid givetvis de av frågan berörda verken borde

lämnas tillfälle att medverka.

I avvaktan härpå upptogs i postverkets utgiftsstat bland omkostnaderna

ett anslag »ersättning till postverket för postsparbanksgöromål» å 87,000

kronor, däri inbegripet ett belopp av 9,000 kronor i ersättning för postsparbanksgöromål

till föreståndare för med statsbauestationer icke förenade

poststationer.

För såvitt de sakkunniga hava sig bekant, har någon vidare utredning

icke blivit verkställd.

Att postverket vill hava största möjliga ersättning av postsparbanken,

och att banken vill slippa undan med minsta möjliga ersättning till postverket,

finna postsparbankssakkuuniga helt naturligt.

Men de vidlyftiga utredningar, som redan verkställts, och de ytterligare

tidsödande utredningar, som säkerligen bleve erforderliga för att

rättvist avväga den ersättning, som skulle utgå till postverket, därest postsparbanken

skulle bibehållas såsom självständigt ämbetsverk, komme otvivelaktigt

att kosta statsverket avsevärda belopp utan att tillföra det allmänna

någon motsvarande nytta. Ty frånsett det i och för sig önskvärda i att

känna storleken av de omkostnader, varje statens särskilda rörelsegren föranleder,

och det ostridigt befogade i, att postsparbanken själv vidkännes

de med bankens verksamhet förbundna omkostnaderna, torde dock, därest

postsparbanken inordnas i postverket, beräkning av dessa kostnader kunna

34

utföras på ett betydligt enklare sätt än om uppgörelse därom träffas mellan

två skilda verk.

Önskvärdheten att komma ifrån förstnämnda kostsamma utredningar i

ersättningsfrågan, ävensom de i fortsättningen ständigt nödvändiga kalkylerna

häröver, synas därför utgöra ett ytterligare skäl för postsparbankens

införlivande med postverket.

Då postsparbankssakkunniga sålunda hålla före, att postsparbanken bör

införlivas med postverket, hava de ansett, att de icke borde ingå i någon

mera detaljerad prövning av rättmätigheten av det av generalpoststyrelsen

begärda ersättningsbeloppet. Dock vilja de framhålla, att de funnit generalpoststyrelsens

krav väl högt och att, så länge postsparbanksrörelsen ej har

nämnvärt större omfattning än för närvarande, en ersättning till postverket

— även om hänsyn tages till nuvarande relativt höga postavgifter — av

omkring 300,000 kronor för år borde utgöra ett skäligt vederlag.

I detta sammanhang anse sig postsparbankssakkunniga även böra erinra

därom att, därest postsparbanken införlivas med postverket, det anslag å

3,500 kronor, som för närvarande finnes upptaget i postsparbankens utgiftsstat

såsom »ersättning till vissa befattningshavare hos generalpoststyrelsen

för göromål för postsparbankens räkning», givetvis icke vidare behöver utgå.

Likaså torde i sådant fall den ersättning för postsparbanksgöromålens

bestridande, som nu utgår till föreståndare för med statsbanestationer icke

förenade poststationer, beräknad till sammanlagt 9,000 kronor om året, böra

indragas.

Det andra av de övriga skäl, som tala för postsparbankens införlivande

med postverket, är det, att eu dylik förändring skulle möjliggöra inbesparing

av åtminstone några tjänstemannabefattningar, vilket måste tillmätas

en viss betydelse. Även om vinsten icke skulle komma att belöpa

sig till mer än en eller annan befattning, vore den dock tillräcklig för att

de sakkunniga även i denna omständighet skulle se ett motiv för, att postsparbanken

bör införlivas med postverket.

Efter omorganisationen av postsparbanken bleve för övrigt — såsom

å annat ställe i detta betänkande framgår — postsparbankens personal så

fåtalig, att det även av denna anledning måste anses olämpligt att bibehålla

banken såsom ett självständigt ämbetsverk. Och för tjänstemännen

själva vore det säkerligen eu fördel att överflyttas till ett stort kommunikationsverk

med därav följande större befordringsmöjligheter än att tillhöra

ett verk med så ringa antal tjänstebefattningar, att praktiskt taget all befordran

vore utesluten.

IM viktigaste skäl, smil anförts till förman för bibehållandet av postsparbankens

självständiga ställning är, enligt postsparbankssakkunnigas uppfattning,

det, att banken måste, för att framgångsrikt fylla sin uppgift, äga

eu icke ringa grad av rörelsefrihet och beredas tillfälle att arbeta andel

så litet betungande former som möjligt; det vore nödvändigt, att den kunde

fritt och obehindrat taga de initiativ, vartill utvecklingen kunde föranleda.

Man fruktade att, om postsparbanken uppgingc i postverket, sa skulle bankens

utveckling bliva lidande därpå. Bankens högsta ledning skulle därigenom

komma att utgöras av eu myndighet med uppgifter, som läge helt vid

sidan om bankens. Bankens intresse skulle för den ledande myndigheten

lätt nog komma att fa sta tillbaka för vad som vore denna myndighets

egentliga uppgift. Beträffande detta skäl vilja de sakkunniga framhålla,

att de fullkomligt dela den uppfattningen, att de, som bliva satta att leda

postsparbanken efter omorganisationen, måste hava jämförelsevis fria händer

till initiativ och dispositioner. Det blir givetvis nödvändigt, att de,

som komma att bära ansvaret för postsparbankens bestånd och utveckling,

äga en avsevärd befogenhet, och att den, som får sig det närmaste chefskapet

över postsparbanksärendena anförtrott, offrar hela sin arbetsförmåga

och hela sitt intresse åt banken. Men de sakkunniga äro övertygade om,

att allt detta kan vinnas lika bra, om postsparbanken införlivas med postverket

och lägges under en i generalpoststyrelsen nyinrättad byrå som om

banken förblir ett självständigt ämbetsverk. Är förvaltningen lämpligt

organiserad torde det vara likgiltigt, om den person, som skall omhänderhava

den dagliga ledningen av postsparbanksärendena, är byråchef eller

postsparbanksdirektör. Det torde i alla händelser bero ytterst på de personliga

egenskaperna hos chefen, huruvida banken blir väl ledd eller ej,

och det är därför av synnerlig vikt, att till byråchefsbefattningen ävensom

till byråchefens närmaste man endast ifrågakomma med chefsegenskaper

utrustade och jämväl i övrigt fullt lämpliga personer. En duglig och för

sin uppgift intresserad byråchef kan givetvis uträtta mera för banken än

eu postsparbanksdirektör, som icke ägde tillräckligt intresse eller som lämpade

sig mindre såsom organisatör och arbetsledare. Och att eu chef för

eu postsparbanksbyrå i generalpoststyrelsen skulle så småningom förlora

initiativkraft — exempelvis till åtgärder för främjande av sparsamheten - enbart av den anledningen, att lian vore ledamot i generalpoststyrelsen,

hålla de sakkunniga för mindre sannolikt, särskilt som han i så fall säkerligen

finge bereda sig på att bliva förflyttad till eu annan tjänsteställning

inom postverket och på så sätt lämna plats för eu person, som bättre

kunde fylla ställningen som chef för postsparbanksbyrån. Enligt det för

36

kommunikationsverken gällande avlöningsreglementet kan nämligen vilken

tjänsteman som helst inom ett verk förflyttas till annan befattning inom

verket, och denna bestämmelse utgör redan en garanti för att eu person i

chefsställning städse skall söka bibehålla såväl intresse för sin tjänst som

sin arbetsförmåga.

För såvitt de sakkunniga kunna uppfatta, har icke heller någon

större initiativkraft förefunnits hos postsparbanken under de år chefen varit

postsparbanksdirektör än under den tid han innehaft byråchefs tjänsteställning.

Generalpoststyrelsen har på sin tid framhållit, att, om postsparbanken

införlivades med postverket, den blivande postsparbank,sbyrån i generalpoststyrelsen,

om ock formellt tillhörande generalpoststyrelsen, i verkligheten

komme att framträda såsom ett väsentligen självständigt verk. Chefen

för eu postsparbanksbyrå i generalpoststyrelsen skulle icke få tid övrig att

såsom ledamot deltaga i handläggningen av ärenden, hörande till generalpoststyrelsens

övriga byråer, och att cheferna för sistnämnda byråer skulle

jämte sina redan tömt tämligen olikartade göromål åläggas deltaga i en

större penningförvaltning, torde icke vara lämpligt, i synnerhet som, även

under förutsättning av postsparbanksstyrelsens ombildande till en byrå i

general poststyrelsen, särskilt utsedda personer med nödig kompetens torde

komma att hos centralförvaltningen deltaga i handläggningen av viktigare

postsparbanksärenden.

Gent emot vad sålunda blivit uttalat, finna sig de sakkunniga böra

göra följande erinringar.

Kuugl. Maj:t uppdrog den 9 oktober 1917 åt särskilda kommitterade,

med generaldirektören Juhlin såsom ordförande, att verkställa utredning

beträffande införande i Sverige av så kallad postcheckrörelse.

I sitt den 20 oktober 1919 avgivna betänkande, som av Kuugl. Maj:t

för kännedom överlämnats till postsparbankssakkunniga, föreslå dessa kommitterade,

att dylik rörelse måtte införas i vårt land.

Postcheckärendena skulle, enligt kommitterades förslag, i generalpoststyrelsen

handläggas inom en där nyinrättad checkbyrå och rörelsen i övrigt

bedrivas genom fyra å olika platser i landet inrättade postcheckkontor. Å

postcheckräkning innestående belopp skulle av postverket förräntas efter

vissa grunder, och viss del av det å dylik räkning innestående kapital

sktille utlånas eller på annat sätt placeras. Frågor rörande medelsplaceringen

skulle avgöras av särskilda fullmäktige, bestående av generalpostdirektören,

chefen för postcheck byrån, en av Kung]. Maj :t särskilt förordnad

ledamot, samt eu av fullmäktige i riksbanken och eu av fullmäktige i riksgäldskontoret,

vilka båda sistnämnda ledamöter bankofullmäktige respektive

riksgäldsfull mäktige var för sig skulle utse.

Kommitterade framhålla i sitt betänkande, att placeringen av i postehcckrörelsen

innestående medel skulle i stort sett följa de regler, som i

dylikt avseende redan vore fastställda för postsparbanken. Den i frågor

rörande sistnämnda medels placering beslutande myndigheten, postsparbanksstyrelsen,

vore sammansatt bland annat, av generalpostdirektören samt eu

riksgäldsfullmäktig och eu riksbanksfullmäktig, utsedda var för sig av vederbörande

fullmäktige. Kommitterade ansåge, att det vore lämpligt, att riksbanksfullmäktige

och riksgäldsfullmäktige till fullmäktige för placering av

postcheck rörel sens medel utsäge samma personer, som vore utsedda till

ledamöter av postsparbanksstyrelsen.

I ett den 24 januari 1920 till Ivungl. Maj:t avgivet utlåtande över

posteheekkommitterades förslag framhöll generalpoststyrelsen, bland annat,

att styrelsen ansåge sig böra förorda postcheckrörelses införande i vårt

land snarast möjligt. Generalpoststyrelsen kunde icke heller finna, att postverkets

ifrågasatta inlåningsrörelse skulle vara ägnad att förrycka fullgörandet

av verkets dittills varande uppgifter. Att åt postverket, som ombesörjde

postanvisnings-, postförskotts-, inkasserings- och tidningsrörelserna,

handhade stämpelväsendet samt förmedlade postsparbanksrörelsen och kronoskatteuppbörden

å landet och som således redan hade en högst betydande

medelsförvaltning, överlåta jämväl postcheckrörelsen, syntes generalpoststyrelsen

både följdriktigt och, på sätt även erfarenheten från andra länder

visat, ur alla synpunkter synnerligen lämpligt.

Riksbanksfullmäktige förordade kraftigt posteheekkommitterades förslag.

Enär generalpoststyrelsen sålunda numera intager en helt annan ståndpunkt

än förut till frågan om lämpligheten att i postverket inrangera eu

institution, som bedriver eu med postsparbanken till art och omfattning

jämförlig rörelse, anse postsparbankssakunniga onödigt att nu ingå i något

utförligare bemötande av den av styrelsen i detta hänseende förut uttalad*''

uppfattningen. Det är nämligen tydligt, att från generalpoststyrelsens sida

numera argument av ovan antydd art icke vidare kunna eller komma att

anföras emot postsparbankens inordnande i postverket.

Till undvikande av missförstånd anse sig postsparbankssakkunniga böra

framhålla, att de anse, att vid avgörande av viktigare postsparbanksärenden

i generalpoststyrelsen särskilda fullmäktige skulle närvara. Till denna fråga

återkomma emellertid de sakkunniga i annat sammanhang.

38

Fråga är för övrigt, huruvida icke postsparbanksrörelsen och postclieckrörelseu

— sådan den senai’e i omnämnda betänkande av postcheckkoinmitterade

skisserats — komme att få så mycket gemensamt och bleve så

närbesläktade rörelsegrenar, att de, i förekommande fall, borde förläggas

till en och samma byrå i generalpoststyrelsen. Aven till denna fråga återkomma

de sakkunniga senare.

I skrivelse till Herr Statsrådet den 24 februari 1921, i fråga om

indragning av postsparbankens pensionsavdelning, uttalade postsparbankssakkunniga

utan någon meningsskiljaktighet, såsom stöd för sin uppfattning,

att postsparbankens pensionsavdelning borde med 1921 års utgång

indragas och postverket från 1922 års ingång övertaga de bestyr, som postsparbanken

nn utför för pensionsstyrelsens räkning på grund av lagen om

allmän pensionsförsäkring, bland annat, att pensionsutbetalningarna icke

skedde direkt från postsparbankens centralförvaltning utan genom postanstalterna

i riket och att enligt det av de sakkunniga uppgjorda förslaget

postkontoren även skulle komma att åläggas en första kontroll av de vid

såväl postkontoren som poststationerna inlösta kvittokupongerna, och det

kunde icke anses lämpligt, att eu del av revisionen fullgjordes av postanstalterna

och en annan del av postsparbanken, utan det syntes vid sådant

förhållande nödvändigt att förlägga hela revisionsarbetet till postverket.

Vidare skulle postmästarna även pröva inkomna framställningar om rätt

att utkvittera annan tillkommande pension. Och om posttjänsteman vid

utförandet av pensionsgöromål skulle begå eu felaktighet, som måste utredas

genom högre myndighet, så förefölle det vara lämpligare, att utredningen

verkställdes av eller genom generalpoststyrelsen än av postsparbanken.

Då posttjänstemännen nu utföra ett mera omfattande arbete för postsparbanken

än för pensionsstyrelsen, synes ovannämnda enhälliga uttalande

från de sakkunnigas sida kunna med än större fog åberopas såsom stöd för

den uppfattningen, att posttjänstemännen vid sin tjänsteutövning icke böra

lyda under mer än en myndighet, nämligen generalpoststyrelsen.

Den omständigheten, att i varje främmande land, där postsparbank

linnes inrättad, banken har en från postverket skild stat, kunna de sakkunniga

icke tillmäta avgörande betydelse, då det gäller att utfinna den

lämpligaste organisationsformen för vår svenska postsparbank. Varken

i Danmark, Korge eller Schweiz finnes postsparbanksrörelse anordnad.

Och det vore närmast med dessa länder, vilka i så många hänseenden

överensstämma med vårt eget land, som en verkligt belysande jämförélse

skulle kunna ske.

På grund av vad sålunda anförts, hålla postsparbankssakkunniga bolin

t före,

att postsparbankens ställning såsom självständigt ämbetsverk

bär upphöra och banken införlivas med postverket såsom

en byrå i generalpoststgrelsen.

40

Kap. Y.

Skolsparkasseverksamhet.

Till post- Med skrivelse den 17 december 1920 har statsrådet och chefen för

kunniga övei--Kiingl. ecklesiastikdepartementet till postsparbankssakkunniga överlämnat

lämnade följande framställningar tillika med däröver av myndigheter avgivna ut^ninga!-1

låtanden för att tagas i övervägande vid fullgörande av det dem lämnade

uppdraget, nämligen:

l:o) Riksdagens skrivelse till Kung! Maj:t den 31 maj 1910, n:r 150,

med hemställan att Kung! Maj:t täcktes taga i övervägande, huruvida till

främjande av ungdomens fostran till sparsamhet åtgärder kunde vidtagas

för att befordra sparkasseverksam heten i skolorna,

2:o) styrelsens för postsparbanken skrivelse till Kungl. Maj:t den 17

mars 1911 med förslag till organisation av skolsparkassor, samt

3:o) styrelsens för Sveriges lärares nykterhetsförbund framställning till

Kungl. Maj:t den 12 november 1912, att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga

åtgärder till främjande av sparverksamheten i skolorna, bland annat genom

att hos Riksdagen begära anslag till skolsparkassor.

En närmare redogörelse för ifrågavarande framställningar torde här

vara på sin plats.

Riksdagens I förenämnda riksdagsskrivelse anföres, bland annat, att uti en inom

KungfS<Maj-t Riksdagen väckt motion framhållits betydelsen av att ungdomen fostrades

den si maj till sparsamhet genom undervisning härom och befrämjande av sparkasseJnAe

kurder vaksamheten vid skolorna .

för skolung- Riksdagen hölle före, dels att vad som genom undervisning kunde

ra"1 till {par- göras för sparsam hetens inplantande hos det uppväxande släktet måste ske

samhet, genom naturlig anknytning till skolans olika ämnen, icke genom reglementerade

föreskrifter, dels att vid sidan av den teoretiska sparsamhetsundervisningen

också all uppmärksamhet borde ägnas åt den praktiska verksamhet i

samma syfte, som redan bedreves på flera håll, nämligen skolsparkasseverksamheten.

Särskilt ansåge Riksdagen, att sistnämnda verksamhet borde bedrivas

41

och utvecklas. Densamma ginge nämligen tit på att i handling uppmuntra

skolungdomen att taga vara på småpengarna och låta den själv erfara,

huru dessa kunde förkovras till större belopp, varigenom de bästa tillfällen

bereddes att tidigt arbeta in sparsamhetens betydelse. Åtskilligt i denna

riktning vore redan gjort vid skolorna, men det vore uppenbart, att mycket

mera kunde göras och borde göras. I andra länder både, enligt för riksdagen

tillgängliga uppgifter, skolsparkasseverksamheten vunnit storartad utbredning.

Riksdagen anhöll, att det täcktes Kung! Maj:t taga i övervägande,

huruvida till främjande av ungdomens fostran till sparsamhet åtgärder kunde

vidtagas för att befordra sparkasseverksamheten i skolorna.

Över denna Riksdagens framställning hava utlåtanden avgivits av överstyrelsen

för rikets allmänna läroverk — efter det yttranden infordrats

från rektorsämbetena vid de allmänna läroverken och högre lärarinneseminariet

samt föreståndare och föreståndarinnor för enskilda läroanstalter under överstyrelsens

inseende — av överstyrelsen för Stockholms stads folkskolor samt

av domkapitlen.

Överstyrelsen för rikets allmänna läroverk framhöll, bland annat, att överstyrelsen

meningarna vore mycket delade om lämpligheten av skolsparkasseverksam-^^^rf

heten vid läroanstalter av ifrågavarande slag. I många fäll avstyrktes heltverk V* lvu

och hållet införandet av sådan verksamhet. De skäl, som angåves härför,

voro väsentligen följande. Då lärjungarna själva vanligen icke förtjänade

några penningar, bleve det icke lärjungarnas utan föräldrarnas eller andras

medel, som sparades. Lärjungarna från förmögna hem kunde utan egen

förtjänst lätt fä större besparingar, varigenom de andras avund kunde väckas.

Lärjungarna kunde eggas till strävan att göra insättningar av begäret att

vinna sin lärares eller lärarinnas bevågenhet. Det vore förenat med olägenheter,

att lärjungarna i skolan förehade penningtransaktioner eller dit medförde

penningar, sådana kunde komma bort genom slarv eller fresta vissa

lärjungar till olovliga tillgrepp. Lärjungarnas sparande vore närmast hemmens

sak, och man borde icke överflytta ännu ett verksamhetsområde från

hemmet till skolan, allra helst, såsom åtskilliga undersökningar i sådant

avseende utvisade, de flesta lärjungar redan nu genom hemmens försorg

hade besparade medel. Sparkasseverksamheten skulle upptaga mycken tid

för lärare och lärarinnor och därigenom eventuellt vara till men för deras

närmaste uppgifter; i varje fall vore det obilligt, om man av dem krävde

arbete i detta avseende utan att deras övriga arbete minskades.

Dessa skäl vore enligt överstyrelsens förmenande utan tvivel beaktans

4.

Betänkande angående omorganisation av postsparbanken.

42

värda, och överstyrelsen ansåge därför, att sparka,sseverksamlieten icke för

det dåvarande borde upptagas vid sådana läroanstalter, där lärarpersonalen

av dessa eller andra skäl ansåge en sådan olämplig, ävensom att i de fall,

då sådan verksamhet kunde komma att upptagas vid ett läroverk, den borde

vara helt och hållet frivillig, såväl beträffande lärarpersonal som lärjungar.

De till överstyrelsen inkomna yttrandena visade emellertid, att bland

lärarpersonalen vid många läroanstalter funnes sympatier eller i vissa fall

livligt intresse för skolungdomens fostran till sparsamhet genom praktiska

åtgärder av det ena eller andra slaget ävensom att vid ett och annat läroverk

åtgärder av detta slag redan vidtagits. Och då överstyrelsen för sin

del ansåge önskvärt, att sådana åtgärder vidtoges vid de läroanstalter, där

nödiga förutsättningar därför funnes, och hölle för sannolikt, att detta komme

att ske vid åtskilliga sådana anstalter, hade överstyrelsen ansett sig böra

framhålla följande synpunkter i fråga om ungdomens fostran till sparsamhet.

Om praktiska åtgärder i samband med ungdomens fostran till sparsamhet

infördes vid skolorna, sä finge det egentliga syftet med dessa icke

vara, att de unga genom sparande erhölle vissa hopsamlade penningmedel,

utan dessa åtgärder borde ingå som ett moment i skolans uppfostrande

verksamhet i det hela. Det vore viktigt, att de unga lärde sig, huru penningar

borde handhavas och användas. Handledning i dessa avseenden

kunde med skäl anses tillhöra eu god uppfostran av de unga. Icke minst

viktigt vore detta med avseende på deras uppfostran till samhällsmedlemmar,

vartill hörde, att de bibringades den insikten, att samlande av penningar även

borde avse dessas användning för gagnande syften i gemensamhet med andra.

Inginge detta moment i lärjungarnas fostran till sparsamhet, skulle helt

visst även deras solidaritetskänsla därigenom väckas och stärkas.

Till sist hemställde överstyrelsen — under framhållande av att styrelsen

livligt behjärtade varje strävan att på frivillighetens och upplysningens

väg främja sparsamheten hos ungdomen och som därför icke heller

skulle underlåta att begagna sig yppande tillfällen att fästa vederbörande

rektorers och lärares uppmärksamhet på vikten av denna angelägenhet —- att Riksdagens skrivelse icke måtte, beträffande läroanstalter under överstyrelsens

inseende, för det dåvarande föranleda någon annan åtgärd än att

överstyrelsen måtte bemyndigas anmoda rektorer, föreståndare eller föreståndarinnor

att för varje år uti vederbörande läroanstalts årsredogörelse

lämna meddelande av ovan angivet slag för den sparkasseverksamhet, som

under året hade bedrivits vid läroanstalten, ävensom för övriga åtgärder,

som kunde hava vidtagits i syfte att främja sparsamheten hos ungdomen.

Överstyrelsen för Stockholms stads folkskolor framhöll i sitt utlutande,

att det, enligt överstyrelsens åsikt, icke rådde något tvivel, att icke Riksdagens

framställning vore synnerligen förtjänt av Kung!. Maj:ts uppmärksamhet,

ty bristen på sparsamhet och omtanke för framtiden vore ett av

vårt folks utmärkande liationalfel, och intet, som kunde göras för att motarbeta

detsamma, borde underlåtas. Helt visst vore uppfostran av det

uppväxande släktet härför ett av de kraftigaste medlen. Yäl hade därvid

uppfostran i hemmet eu vida större betydelse än allt, som kunde åtgöras

från skolans sida, och man kunde känna sig tveksam inför varje åtgärd,

som vore ägnad att ytterligare till det allmänna överflytta det uppfostrans

ansvar, vilket egentligen borde tillhöra föräldrar och målsmän. Men särskilt

vad folkskolan anginge, måste hänsyn tagas därtill, att ett stort antal

av dess lärjungar hade i uppfostran så svaga hem, att denna skola

måste övertaga även vissa uppgifter, som bättre skulle fyllas av hemmen,

om de vore sådana de borde vara. Om de högre läroverken möjligen kunde

i sparsamhetsfrågan inskränka sig till undervisning, lämnande övningarna i

sparsamhet åt hemmen, så hölle överstyrelsen före, att folkskolan borde

taga sig an även de praktiska sparsamhetsövningarna. Så hade ock sedan

länge skett vid Stockholms folkskolor. Till eu början hade denna sparverksamhet

bedrivits i samarbete med Stockholms stads sparbank. De

former, som därför använts, hade emellertid icke inneburit en tillräckligt

påtaglig kontroll, för att lärarna skulle skyddas mot misstänksamma enskilda

föräldrars beskyllningar mot dem för bristen i de insamlade medlens

förvaltning. Detta hade å sin sida väckt misstämning hos lärarna,

varigenom deras intresse för saken hade minskats och därmed sparverksamheten

i skolorna avtynat. Nytt liv hade denna verksamhet fått, då år

1907 ett samarbete i stället hade organiserats med postsparbanken under

former, som bättre skyddade lärarna för misstänksamheten, så att vid tidpunkten

för utlåtandets avgivande ett 150-tal lärare och lärarinnor vid de

olika skolorna verkade såsom ombud för postsparbanken, sålde sparmärken

åt enskilda skolbarn samt tillhandahölle sådana åt andra bland lärarkåren,

vilka medverkade vid försäljningen. Mången gång hade man dock trott

sig finna, att detta användande av sparkort och sparmärken ej rätt kunde

tillvinna sig de äldre barnens intresse, måhända emedan de erfore eu känsla

av osjälvständighet, då de till läraren skulle avlämna sina små besparingar.

I enskilda klasser hade man därför nått bättre resultat med en sparverksamhet,

som mera bedreves av barnen själva, nämligen dels genom av postsparbanken

lämnade ficksparbössor, dels genom sparbössor, i form av en egnahemsstuga,

som Egnahemssparbanken i Stockholm lämnat.

therdti/iclscH

för Stockholma

stads

folkskolor

''“/» tull.

44

Domkapitlen.

1''ostsparbanksstyrelsens

framställning

till

Kungl. Maj:t

den 7/s 1911

om wganisa

tion av skolsparkassor.

Då på många ställen postsparbanken helt visst fortfarande komme att

visa sig vara den lämpligaste inrättningen för att göra skolbarnens sparmedel

räntebärande, så syntes det önskvärt, att dess ränteberäkning kunde

något höjas, åtminstone för de små sparmedel, som till densamma överlämnades

från folkskolorna.

De skolmyndigheter, som hade att till Kungl. Maj.t ingiva årliga

berättelser, borde åläggas att i dem ock upptaga redogörelse för de åtgärder,

som vid vederbörande skolor träffats för barnens uppfostran till sparsamhet,

liksom det ock skulle vara ändamålsenligt att i de formulär för folkskolornas

statistiska årsuppgifter, vilka vore under utarbetande, särskilda

rubriker infördes för skolsparkassestatistik.

Domkapitlen hava i sina utlåtanden framhållit ungefär enahanda synpunkter

som överstyrelserna. Samtliga domkapitel hava framhållit vikten

av det uppväxande släktets fostran till sparsamhet, och de ansåge därför

i regel önskvärt, att skolspar kasseverksamheten i all möjlig mån främjades.

De flesta domkapitlen hölle dock före att införande i skolorna av ordnad

sparkasseverksamhet borde ske på frivillighetens väg. Yästerås domkapitel

hemställde emellertid att, såsom en lämplig åtgärd för främjande av denna

verksamhet, i § 29 av folkskolestadgan bland lärares åligganden borde

införas en föreskrift om, att lärare skulle vara skyldig att efter skolrådets

anvisning förestå sparkasseverksamheten vid skolan.

Genom skrivelse till Kungl. Maj:t den IT mars 1911 hade styrelsen

för postsparbanken, såsom ovan nämnts, framlagt förslag till organisation

av skolsparkassor. I denna skrivelse framhålles, bland annat, följande.

Under de senaste åren hade allt mer här i landet framstått nödvändigheten

därav, att åtgärder vidtoges, för att hos vårt folk väcka och utveckla

sinnet för ekonomisk omtanke, så att utgifterna mera avpassades efter inkomsterna,

samt att för kommande dagars behov avsattes, vad som under

goda tider kunnat besparas.

Om sparsamhet vore en dygd, som det vore angeläget att i möjligaste

mån befordra, så borde tvivelsutan fröet till denna dygd utsås redan i

barndomen genom att i det unga, för intryck mottagliga sinnet inprägla

nyttan av sparsamhet såsom ett oundgängligt villkor för individens och

nationens framåtskridande i materiellt och därigenom även i kulturellt

hänseende.

Insikten härom hade i åtskilliga länder föranlett inrättande av skolsparkassor,

vilka, ursprungligen anordnade för att göra det möjligt för de

mindre bemedlade att spara, sedermera vunnit stor betydelse för barn av

alla klasser och blivit en viktig faktor vid uppfostran till sparsamhet och

självhjälp

Erfarenheten visade nämligen, att lärarnas förmaningar till sparsamhet

samt deras varningar för onödigt utgivande av penningar ej i och för sig

ägde förmåga att hindra barnen att för tillfredsställande av ögonblickets

begär förslösa sina slantar. Först genom den med skolan förenade skolsparkassan,

som praktiskt uppfostrade i sparandets konst, erhölle skolan

ett medel, vilket, på samma gång det hindrade barnen att falla för stundens

lockelser, hos dem inplantade sinne för sparsamhet och lärde dem handhava

penningar samt sålunda för barnen klargjorde nyttan av ekonomisk

omtanke och det stora värdet av den egna sparpenningen.

Även om det måste medgivas, att för de mindre barnen, som på föräldrarnas

tillskyndan till skolsparkassan medförde penningar, vilka de

erhållit såsom gåva, det ej kunde bli tal om sparsamhet såsom en medvetet

utövad dygd, så bleve dock förhållandet annorlunda i den mån barnen

bleve äldre. De började iakttaga, jämföra och överlägga samt komme snart

nog till insikt därom, att sparsamhet vore ett mycket allmänt begrepp,

som kunde tillämpas på otaliga handlingar till eget och andras gagn; de

torstode, att det indirekta sparandet av skolsaker, kläder, husgeråd o. s. v.

vore lika mycket värt som det direkta sparandet av penningar. På sådant

sätt bringade skolsparkassan i dagen hos lärjungarna en mängd impulser,

som eljest skulle ha blivit fördolda för läraren, och vilka förhjälpte honom

till kännedom om varje lärjunges individualitet.

Om fördenskull skolsparkassan hade sitt största värde såsom ett led

i skolans uppfostrarverksamhet, så borde ej heller förbises dess betydelse

ur den allmänna hushållningens synpunkt. Det hade nämligen visat sig,

att dylika kassor utövat ett stort och fördelaktigt inflytande i barnens hem,

därigenom att i många familjer, vilka icke varit sparbankens kunder, barnens

medlemskap i skolsparkassorna riktat uppmärksamheten på vikten av

att spara. En märkbar ökning av sparbankernas fonder hade visat sig å

de orter, varest skolsparkassorna varit talrikast, vilket förhållande icke

kunnat tillskrivas allenast de jämförelsevis små belopp, som insamlats genom

dylika kassor.

Härefter lämnade postsparbanksstyrelsen en redogörelse för skolsparkassornas

verksamhet i olika främmande länder ävensom för vad i samma

riktning ditintills åtgjorts i vårt land.

Att en systematiskt införd uppfostran till sparsamhet vore behövlig i

vårt land och att denna uppfostran måste börja redan vid barnets inträde

4<5

i skolan samt handhavas av lärarepersonalen, syntes numera — enligt postsparbank

sstyrelsens förmenande — hava ingått i det allmänna medvetandet.

Såsom av postsparbanksstyrelsen tillförne meddelats, hade, alltsedan banken

började sin verksamhet, ett samarbete ägt rum mellan denna samt rikets

folk- och småskollärare och lärarinnor, av vilka eu stor del åtagit sig att

såsom ombud för postsparbanken försälja spar märken bland skolbarnen samt

förmedla de besparade medlens insättande i postsparbanken. Då emellertid

dessa märken lydde å 10 öre, men det framhållits såsom önskvärt, att

tillfälle bereddes skolbarnen att till läraren avlämna besparingar å även

mindre belopp, hade postsparbanksstyrelsen beslutat att utfärda särskilda, för

användning vid skolorna avsedda sparkort, uti vilka envar av de 10 rutorna

i dittills brukliga sparkort uppdelats i ytterligare 10 smärre rutor,

varigenom kortet i sin helhet inrymde 100 rutor. Då lärjungen till läraren

avlämnade ett belopp av exempelvis 1 öre, skulle detta av läraren antecknas

i en dylik mindre ruta på ett med lärjungens namn försett sparkort,

vilket förvarades av läraren. Såsom kvitto på det avlämnade beloppet tillställdes

lärjungen ett annat sparkort, åtecknat lärjungens namn och det avlämnade

beloppet samt datum för avlämnandet. Sedan lärjungen sålunda sparat

10 öre, ägde han bekomma ett sparmärke, som han hade att anbringa på

sitt eget kort, under det att vederbörande ruta på det i lärarens förvar befintliga

kortet överkorsades. Efter det 10 sparmärken sålunda uppfä,stats på

lärjungens kort, varigenom detta i förhållande till postsparbanken hade ett

värde av 1 krona, skulle genom lärarens försorg insättning i postsparbanken

på vanligt sätt verkställas i en för lärjungen utfärdad motbok.

Denna metod för sparmedels uppsamlande i skolorna började tillämpas

under höstterminen 1910. Vid samma års utgång voro 1,372 lärare och

lärarinnor anställda såsom sparmärksförsäljare för postsparbankens rakning.

Av vad sålunda blivit anfört, framginge, att även i vårt land intresset

för sparsamhetens praktiska inövande i skolorna, särskilt under de senare

åren, blivit livligare samt att åtskilliga ansatser redan blivit gjorda för skolsparkasseidéns

realiserande. Men vid jämförelse med förhållandena i åtskilliga

andra länder funne man, att ännu mycket kunde och borde göras

för befrämjande här i landet av skolsparkasseverksamheten.

Lika allmänt erkänt och insett som det vore, att skolsparkassan såsom

ett betydelsefullt led i skolans uppfostrarverksamhet borde handhavas

av lärarepersonalen, lika visst vore ock, att dylik kassas framgång till

huvudsakligaste del vore beroende av lärarnas intresse och goda vilja samt

47

därav att lärjungarna icke bleve föremål för annat inflytande än verkan

av ett gott föredöme.

Det borde därför tillhöra vederbörande skolmyndigheter att vidtaga

lämpliga åtgärder för inrättande av sparkassor vid sådana skolor, där dylika

kassor ej redan anordnats samt att i sin män leda och övervaka verk

samhetens rätta bedrivande vid redan befintliga skolsparkassor. Såsom

centralanstalt för skolsparkassorna vore postsparbanken utan tvivel den enda

lämpliga.

I avseende a handhavandet av de med postsparbanken direkt samarbetande

skolsparkassorna både postsparbanksstyrelsen upprättat ett förslag

till nödiga bestämmelser i ämnet. Enär emellertid detta förslag är

allt för omständligt för att kunna förordas av postsparbankssakkunniga, har

detsamma icke ansetts böra här återgivas.

Jämväl över denna framställning hava, på anmodan, överstyrelsen för Yttranden

rikets allmänna läroverk och överstyrelsen för Stockholms stads folkskolor ^ZJnstyr™''

samt domkapitlen avgivit utlåtanden. sens förslag

Samtliga i detta ärende hörda myndigheter tillstyrkte, att åtgärder um^v^akat

måtte vidtagas i den av postsparbanksstyrelsen föreslagna riktningen. Men sparkassor.

från flera håll framhölls, att den föreslagna formen för skolsparkasseverksamheten

vore alltför omständlig och att, om verksamheten ordnades sä,

som postsparbanksstyrelsen föreslagit, anordningen skulle komma att betunga

lärarna på sådant sätt, att de säkerligen skulle mista intresset för hela

skolsparkasseverksamheten, som i och för sig vore värd afl uppmuntran

och erkännande. Det hade därför ifrågasatts, att verksamheten, om möjligt,

måtte anordnas under enklare och för lärarna mindre ansträngande

former. Därjämte återupprepade flera av de hörda myndigheterna, att det

vore nödvändigt, att postsparbanken å de medel, som insattes i banken

av skolbarn, gottgjorde något högre ränta än å insatta medel i allmänhet.

Bleve icke detta fallet, fruktade flera av de hörda myndigheterna, att postsparbanken

icke skulle kunna i fråga om skolsparkasseverksamheten sta

ut i konkurrensen med enskilda banker och sparbanker.

Styrelsen för Sveriges lärares nykterhetsförbund anförde i sin ovannämnda ^erigeslära

framställning till Kungl. Maj:t den 12 november 1912, bland annat, att res nykterhets

inom Sveriges lärares nykterhetsförbund hade i de olika lokalföreningarnafraZiMlni»<i

behandlats frågan om uppfostran till sparsamhet som ett led i fostran till till Kungl.

nykterhet. Förbundsstyrelsen hade därvid anmodats, bland annat, att ingå mf angdv»

till regeringen med förslag om sparsamhetsfostrans ordnande, att söka de skolspav

bössor.

48

Överstyrelsen

för Stockholms

stads

folkskolor **/ i

1913.

intressera skolstyrelser och sparbanker för skolans sparverksamhet samt

att även på annat sätt söka föra frågan framåt.

Det kunde ej råda mer än en mening om den stora betydelsen av

ungdomens fostran till sparsamhet, och likaså vore nog alla eniga om, att

denna fostran bäst främjades genom praktisk sparsamhet i skolan. Sådan

verksamhet hade också somligstädes bedrivits sedan ganska lång tid tillbaka,

dock utan att hava vunnit någon närmare efterföljd. Den främsta

orsaken till den ordnade sparverksamhetens jämförelsevis ringa utbredning

vore, att flertalet lärare hade ej vågat åtaga sig det tidsödande och betungande

arbete, som åtföljde de vanligen använda systemen.

I den så kallade skolsparbössan trodde sig förbundsstyrelsen hava funnit

ett enkelt hjälpmedel för sparverksamheten, som vore ett nödvändigt

villkor för att denna viktiga gren av skolans fostrande verksamhet skulle

kunna komma till sin rätt vid flertalet skolor i riket. Lokalföreningarna

hade livligt förordat användningen av skolsparbössan.

Den ganska dryga anskatfningskostnaden för skolsparbössorna gjorde

emellertid, att församlingarna i allmänhet ej ville på egen bekostnad inköpa

dem till sina skolor, liksom även åtskilliga sparkassor av samma skäl

funnit sig nödsakade att avslå framställningar om anslag för ändamålet.

Under sådant förhållande ansåge förbundsstyrelsen, att staten borde

träda emellan och bidraga med en del av kostnaden; och från Riksdagens

sida skulle säkerligen det största intresse för denna sak kunna förväntas.

Förbundsstyrelsen ansåge, att statens bidrag vid inköp av skolsparbössor

lämpligen borde uppgå till halva kostnaden och skulle då med ett

årsanslag av 5,000 kronor och en medelkostnad pr sparbössa av 10 kronor

omkring 1,000 sparbössor pr år kunna anskaffas till skolorna. Då

behovet efter ett tiotal år vore fyllt, skulle anslaget ej behöva utgå efter

denna tid, åtminstone ej till samma belopp, helst som sparbössornas hållbara

konstruktion uteslöte nyanskaffning inom överskådlig tid.

Över denna framställning infordrades utlåtanden från överstyrelsen för

Stockholms stads folkskolor och domkapitlen.

Överstyrelsen erinrade till en början därom att överstyrelsen den 14

februari 1911 avgivit utlåtande med anledning av Riksdagens skrivelse

angående åtgärder för skolungdomens fostran till sparsamhet samt den 22

mars 1912 avgivit utlåtande om styrelsens för postsparbanken framställning

om organisation av skolsparkassor.

Vad anginge de önskemål, som uttalades i den nu till överstyrelsen

remitterade framställningen, så ville överstyrelsen först och främst instämma

4il

i (let kraftiga framhävandet av önskvärdheten av alla de åtgärder, som

kunde verkligt främja ungdomens uppfostran till sparsamhet.

Överstyrelsen anförde vidare, att sparverksamheten bland skolbarnen

skulle i hög grad främjas, om lärarkåren sattes i tillfälle att under vederbörlig

kontroll medverka vid medlens insamlande, och överstyrelsen ansäge, att

skolsparbössor av det slag, som i framställningen avsåges, skulle tjäna

detta syfte, och överstyrelsen tillstyrkte därför bifall till framställningen,

men ifrågasatte, huruvida icke det begärda beloppet vore för lågt tilltaget.

Domkapitlen i Göteborg, Kalmar, Karlstad, Skara, Strängnäs, Västerås

och Växjö tillstyrkte framställningen.

Domkapitlet i Härnösand ansåg sig icke kunna bedöma, huruvida syftet

vore värt så stor uppoffring från det allmänna.

Domkapitlet i Linköping framhöll, att sparverksamheten gagnades bäst

genom spridandet av lämpliga skrifter.

Domkapitlen i Lund och Luleå funno de ifrågasatta skolsparbössorna

för dyra, och det förstnämnda domkapitlet ansåg därjämte, att bössorna

borde anskaffas på skoldistriktens bekostnad.

Domkapitlen i Uppsala och Visby avstyrkte framställningen, därvid

(let förstnämnda domkapitlet dock framhöll, att postsparbanken borde anbefallas

att kostnadsfritt utdela sparbössor.

På grund av nådiga remisser hava styrelsen för postsparbanken och

skolöverstyrelsen den G oktober 1920 avgivit gemensamt utlåtande till

Kungl. Maj:t över samtliga förenämnda framställningar. Därvid hava ifrågavarande

styrelser hemställt, att framställningarna måtte överlämnas till

postsparbankssakkunniga för att tagas i övervägande vid fullgörandet av

dem lämnat uppdrag.

I vårt land klagas allmänt över folkets och i synnerhet över det uppväxande

släktets allt mera stigande krav på lyx och dyrbara nöjen. Medgivas

måste ock, att vårt svenska folk, i stort sett, lever över sina tillgångar.

Även under goda år har relativt litet sparats för kommande dagar.

Av de senare årens goda arbetsförtjänster har det mesta förbrukats och

jämförelsevis litet insatts i bankerna. Ungdomens nöjeslystnad har tilltagit

i oroväckande grad, och alla samhällslager hava smittats av detta

onda. Det är på tiden, att en nationell rörelse sättes i gång för att,

innan det blir för sent, söka åstadkomma eu ändring till det bättre härutinnan.

/ hnnkapitlen

Pustsparbanksstyrelsen

och skolöverstyrelsen.

Postsparbankssakkunnigas

yttrande

o. förslag.

50

Man måste genom ett målmedvetet upplysningsarbete söka få folket,

även i de djupa lagren därav, att inse, att ett folks styrka till icke ringa

de! ligger i folkets ekonomiska oberoende och att det är vars och ens plikt

att avsätta något av sin arbetsförtjänst för att möta oförutsedda utgifter

under kommande dagar och därigenom bereda sig och de sina en mera

bekymmerfri tillvaro, än som kan bliva förhållandet, om man, utan att därtill

vara nödd och tvungen, förbrukar hela sin inkomst.

I likhet med Riksdagen och alla de myndigheter, som yttrat sig i

föreliggande frågor, äro jämväl postsparbankssakkunniga av den bestämda

uppfattningen, att något verkligt och bestående resultet icke står att vinna

med mindre än ett intensivt upplysningsarbete igångsättes bland det uppväxande

släktet. Hos barnen böra redan på ett tidigt stadium av deras

uppfostran inskärpas vikten och angelägenheten av sparsamhet. Föräldrarna

och hemmen hava givetvis härutinnan det största ansvaret, men även på

skolan höra stora anspråk ställas i berörda hänseende. Ty ett stort antal

barn har — såsom överstyrelsen för Stockholms folkskolor i ett av sina

ovannämnda yttranden framhållit — beträffande uppfostran så svaga hem,

att skolan måste övertaga även vissa uppgifter, som bättre skulle fyllas

av hemmen, om de vore sådana, de borde vara. Postsparbankssakkunniga

anse också, att hemmen och skolorna jämsides och i bästa endräkt

kunna bedriva sådant upplysningsarbete, varom nu är fråga. Folkskollärarkårens

ställning är nämligen nu sådan,'' att de sakkunniga äro övertygade

om, att jämväl den enskilda läraren säkerligen skall förstå att

fullgöra även ett så pass grannlaga uppdrag som att fostra lärjungarna till

sparsamhet.

Vad frågan om sättet för skolbarnens uppfostran till sparsamhet angår,

så tillåta sig de sakkunniga, i anslutning till ett uttalande i frågan

av överstyrelsen för Stockholms stads folkskolor, framhålla lämpligheten

av att i vederbörande författningar intoges ett åläggande för lärarna att

tid efter annan, såväl vid läsningsövningar som vid övningar i uppsatsskrivning

och räkning, söka välja sådana ämnen och exempel, som vore

ägnade att bibringa barnen och eleverna kunskap om sparsamhetens betydelse

samt en sund uppfattning om konsumtionskreditens förkastlighet,

skuldsättningens faror och lmshållsbokföringens gagn för den enskilde och

för familjen. Barnen böra undervisas om sättet att föra anteckningar om

sina inkomster och utgifter och vänjas vid att göra dylika anteckningar.

Därest barnen vänja sig därvid, komme säkerligen många av dem att fortsätta

med en dylik bokföring livet igenom, och redan därmed vore mycket

vunnet.

Men postsparbankssakkunniga instämma med dem, som tro, att dessa

skolans försök att fostra de unga till sparsamhet icke i och för sig räcka

till, om man vill utvinna något mera bestående resultat i sparverksamhetsfrågan.

Härtill fordras utan tvivel, att den teoretiska undervisningen i och

uppfostran till sparsamhet bedrives i förening med praktisk verksamhet.

Man måste vänja barnet vid att — även om det har pengar endast

göra nödvändiga utgifter och att förstå, att varje i sparbössan nedlagd slant

är ett steg på vägen till ekonomiskt oberoende. Denna praktiska del av

skolbarnens uppfostran till sparsamhet bör lämpligen fullgöras av skolsparkassor.

Det övervägande antalet av de hörda myndigheterna hava ansett, att

bestämmelsen om inrättandet i skolorna av skolsparkassor icke borde göras

obligatorisk, utan att det måtte få bero på läraren, föräldrarna och skolmyndigheten,

huruvida vid en skola sparkassa skall anordnas eller icke.

Postsparbankssakkunniga biträda för sin del ej en dylik uppfattning. V ilI

man vinna något, måste, så långt ske kan, sparkassor förefinnas i skolorna.

Erfarenheten har nämligen visat, att man i detta hänseende icke kommer

långt på frivillighetens väg. Skulle igångsättandet av skolsparkassor fä

ske helt och hållet frivilligt, frukta de sakkunniga, att det skulle dröja

mycket länge, innan skolsparkasseidén på allvar trängt igenom. De sakkunniga

kunna icke heller finna, att den omständigheten, att eu sparkassa

inrättades i en skola, behövde medföra några slitningar varken mellan skolan

och föräldrarna eller mellan barnen inbördes. Det vore ju meningen

att lägga sparsamhetssträvandet så praktiskt som möjligt, och de sakkunniga

äro övertygade om, att lärarna skulle komma att förmedla sparverksamheten

på "ett så grannlaga sätt, att icke något barn behövde känna

blygsel över att icke kunna verkställa någon insättning eller blott en obetydlig

sådan.

Rätt ordnad behövde sparkasse verksam heten säkerligen ej göra något nämnvärt

intrång på skolarbetet eller lärarnas tid. De sakkunniga anse tör övrigt,

att ungdomens fostran till sparsamhet och en praktiskt bedriven skolsparkasseverksamhet

äro av så utomordentlig betydelse för hela vårt folk och

land, att man måste bortse från de mindre olägenheter, som möjligen komma

att bliva en följd av införandet av skolsparkassor.

Om, såsom de sakkunniga föreslagit, sparkasseverksamheten bleve i

viss mån obligatorisk vid skolorna, synes det naturligt och lämpligt, att

förvaltningen av de vid samtliga skolor inom riket insatta medlen i regel

anförtroddes åt en och samma bankinrättning. Att överlämna åt en enskild

lärare eller en lokal skolmyndighet att bestämma, åt vilket bankföretag do

52

av skolbarnen insatta medlen skulle överlämnas, synes icke lämpligt, särskilt

som ett dylikt medgivande säkerligen skulle i många fall endast

framkalla stridigheter mellan de olika intressena på en och samma plats,

därvid det sakliga bedömandet lätt kunde få stå tillbaka för andra intressen,

som rätteligen icke borde få inverka på avgörandet av frågan, vilken bank

skulle handhava skolbarnens sparmedel. Givetvis måste dessa medel städse

placeras på ett under alla förhållanden fullt betryggande sätt. Det behövde

säkerligen icke begås många misstag vid medlens placering för att

giva hela skolsparkasseverksamheten ett allvarligt avbräck. Vid sådant förhållande

synes det enda riktiga vara, att medlen insattes i postsparbanken.

Ty dels ansvarar staten för i denna bank insatta medel, och dels torde

postverket hava de största förutsättningarna för att handhava en sparkasserörelse

av sådan omfattning, som denna verksamhet väntas erhålla. -__

Postsparbanken har även under hela sin tillvaro sökt verka för sparsamhet

bland skolungdomen.

De av Kung! Maj:t den 16 december 1881 förordnade koinmitterade

för behandling av frågan angående inrättande i Sverige av en allmän postsparbank

uttalade i sitt den 28 december 1882 avgivna betänkande bland

annat följande:

»Såsom bekant är, hava, särskilt under de senaste åren, i åtskilliga

länder kraftiga bemödanden blivit med framgång gjorda att befordra folkens

såväl ekonomiska som moraliska uppfostran genom inrättande, av skolsparkassor,

fabriks- och verkstadssparkassor m. 11. slags smärre sparinrättningar.

Då det gemensamma kännetecknet för dylika s. k. ''supplementära’ sparanstalter

är, att de icke själva förvalta influtna medel, utan blott tjänstgöra

såsom mellanhänder mellan insättare och en större sparbank eller

annan penninganstalt, som sörjer för medlens fruktbargörande, är det tydligen

av vikt, att i alla delar av landet någon sådan större anstalt av

obetvivlad solidaritet tinnes lätt tillgänglig, så att ledarna av de smärre

sparanstalterna må kunna, utan mycket besvär, med korta mellantider

lämna ifrån sig de åt dem anförtrodda medel och sålunda frikallas från

vidare ansvar för dessa medels förvaltning. Inrättandet av dylika supplementära

sparanstalter i vårt land, där de med hänsyn till geografiska och

andra förhållanden måste anses vara av behov högeligen påkallade, skulle

betydligt underlättas, om postanstalterna bleve använda såsom avdelningskontor

för en allmän statssparbank.»

Ett avsevärt antal av de skolsparkassor, som hittills på frivillighetens

väg anordnats vid skilda skolor i vårt land, använder sig också av post

-

sparbanken såsom förvaltare av de insatta medlen. Insättningarna ske i

enahanda ordning som insättningar i postsparbanken i allmänhet.

Postsparbanken har emellertid även vidtagit eu del andra anordningar

för befrämjande av sparverksamheten i skolorna. För att underlätta besparing

av även mindre belopp än en krona, tillhandahållas genom postsparbankens

försorg sparmärken å 10 öre. När 10 dylika märken inköpts och uppklistrats

å ett s. k. sparkort, kan kortet vid insättning i postsparbanken

användas såsom betalningsmedel för en krona. Ett stort antal skollärare

och lärarinnor fungera såsom sparmärksförsäljare i skolorna, och därigenom

har det blivit möjligt att mer direkt påverka skolbarnen till sparsamhet.

Till och med mindre belopp än tio öre överlämnas till läraren av barnet,

som, sedan summan utfyllts till tio öre, erhåller ett sparmärke.

Av efterföljande tabell framgår, i vilken omfattning sparmärken försålts

under vart och ett av åren 1884—1920.

Försålda sparmärken.

År

Antal

Belopp

År

Antal

Belopp

1884

1,558,676

Kronor

155,867

öre

60

1903

1,298,843

Kronor

129,884

öre

30

1885

1,268,364

126,836

40

1904

1,303,606

130,360

60

1886

1,049,292

104,929

20

1905

1,239,362

123,936

20

1887

810,433

tf 1,043

30

1906

1,303,193

130,319

30

1888

801,028

80,102

80

1907

1,322,937

132,293

70

1889

817,796

81,779

60

1908

1,137,781

113,778

10

1890

857,618

85,761

80

1909

1,144,763

114,476

30

1891

926,241

92,624

10

1910

1,232,914

123,291

40

1892

901,395

90,139

50

1911

1,537,390

153,739

—

1893

852,564

85,256

40

1912

1,482,882

148,288

20

1894

1,024,994

102,499

40

1913

1,447,777

144,777

70

1895

814,023

81,402

30

1914

1,208,129

120,812

90

1896

822,695

82,269

50

1915

1,143,960

114,396

—

1897

927,577

92,757

70

1916

1,276,091

127,609

10

1898

1,022,609

102,260

90

1917

1,230,530

123,053

—

1899

630,250

63,025

—

1918

1,565,367

156,536

70

1900

894,329

89,432

90

1919

1,205,300

120,530

—

1901

908,937

90,893

70

1920

862,957

86,295

70

1902

1,196,948

119,694

80

Av försålda sparmärken torde ungefär 80 procent hava avyttrats axskollärare

och skollärarinnor.

54

Den vid postsparbankens inrättande hysta förhoppningen att tillhandahållandet

av sparmärken skulle vara ett verksamt medel till befrämjande

av små besparingars tillvaratagande, visade sig från början av postsparbankens

verksamhet hålla streck. Under år 1884, det första av postsparbankens

verksamhetsår, såldes sålunda sparmärken för i runt tal

155,000 kronor, vilket utgjorde cirka 15 procent av hela insättningsbeloppet

under året (i runt tal en miljon kronor). Under sista åren har däremot

intresset för sparmärkena märkbart avtagit. Under år 1920 försåldes icke

sparmärken till högre sammanlagt belopp än i rent tal 86,000 kronor, utgörande

blott omkring 0,3 procent av hela insättningsbeloppet under året

(i runt tal 26 miljoner kronor).

Orsaken till denna nedgång i sparmärksförsäljningen torde få sökas i

flera omständigheter. Sålunda lärer en av anledningarna vara det minskade

penningvärdet, vilket gjort, att även barnen, för vilka sparmärkena huvudsakligen

äro avsedda, under de sista åren haft lättare än förut att samla

ihop en krona och med ens insätta detta belopp i postsparbanken utan att

använda omgången med köp av sparmärken. Men den egentliga orsaken torde

otvivelaktigt få tillskrivas den hastiga ökningen i antalet av postsparbanken

försålda ficksparbössor. Sedan år 1907 tillhandahåller postsparbanken dylika

bössor. Till en början både sålde och utlånade banken ficksparbössor,

men numera har utlåningen avskaffats. Utlåningsproceduren befanns nämligen

ur redovisningssynpunkt allt för omständlig. Ficksparbössoma äro

av två olika slag, det ena för 1 O-öres mynt och det andra för 25-öres

myntstycken. Försäljningspriset är en krona för bössa av det förra slaget

och eu krona 25 öre för bössa av den senare sorten. Postsparbankens

inköpspris är något lägre pr bössa. Bössorna kunna icke öppnas annat

än å postanstalt; köparen får nämligen ingen nyckel till bössan.

Ficksparbössoma för 1 O-öringar rymma fem kr. och för 25-öringar tio kr.

Under åren 1907—1909 försåldes sammanlagt 13,950 ficksparbössor.

Därefter har antalet utgjort:

under år 1910

4,001

1911

3,504

1912

3,096

1913

2,877

» 1914

2,292

1915

2,406

1916

3,214

» 1917

4,541

under år It) IN 8,337

» 1919 13,407

1920 14,122.

i)!)

Det sammanlagda antalet under år 1907—1920 försålda fick sparbössor

utgör alltså 75,747. Vid 1920 års utgång voro dessutom 30,362 ficksparbössor

utlånade. Den starka stegringen i antalet ficksparbössor, som

försålts under de sista åren, tyder på, att idén med detta slags bössor

nu slagit igenom. Och detta är icke heller att undra på. Särskilt

barn tycka givetvis, att det är trevligt att hava en sparbössa, som

bekvämt kan bäras i fickan, och det prydliga utseendet på bössorna gör

säkert också sitt till att göra dem populära bland ungdomen. Det är

lättare att nedlägga eu tioöring i en sparbössa än att inköpa ett sparmärke,

och att bära ett sparkort på sig är icke alltid så bekvämt.

Eu olägenhet med sparmärkena är även, att barnen lätt kunna tappa

bort eller förlägga enstaka märken, varigenom postsparbanken visserligen

gör eu opåräknad vinst men som dock icke är till gagn för sparverksamheten.

Det kan beräknas, att postsparbanken under hela sin tillvaro på

sådant sätt haft en sammanlagd vinst på i runt tal 50,000 kronor.

Postsparbankens kostnad för sparmärkena för år 1920 kan uppskattas

till följande belopp:

tillverkningskostnad.................. 230 kr.

för sparkort ........... 300

personalkostnad inom postsparbanken (revision m. m.) 6,000 »

till vissa posttjänstemän................ 200 v

Summa 6,730 kr.

eller alltså omkring 8 procent av hela beloppet för försålda sparmärken

under året. Till poststationsföreståndare och sparmärksförsäljare utbetalas

varje år i form av gratifikationer ett belopp av omkring 15,000 kronor.

Hela denna summa utgör väl icke uppmuntran uteslutande för sparmärksförsäljning,

utan gratifikationerna torde även avse uppmuntran för vederbörandes

intresse för sparverksamheten i allmänhet, men om man räknar

med att halva beloppet, eller i runt tal 8.000 kronor, utgör uppmuntran

för visat intresse för sparmärksförsäljningen, stiger nyssnämnda procenttal

till 17. Ändock har ingen kostnad beräknats för postanstalternas arbete

för sparmärksförsäljningen. Det torde väl sålunda få anses obestridligt,

att sparmärksförsäljningen är eu i förhållande till resultatet ganska dyrbar

(

56

metod för sparverksamhetens främjande. Sparsamhetsidén torde, enligt de

sakkunnigas åsikt, bättre främjas genom att banken underlättar anskaffandet

av ficksparbössor för skolbarnen.

Under förutsättning att skolsparkasseverksamheten ordnas på sätt här

nedan föreslås, anse postsparbankssakkunniga, att sparmärkena kunna och

böra indragas.

1 det föregående hava postsparbankssakkunniga framhållit vikten av

att skolsparkasseverksamheten blir obligatorisk. De sakkunniga hava emellertid

icke förbisett, att det kan finnas folkskolor, vid vilka sparkasseverksamhet

icke lämpligen kan eller bör anordnas. Frågan om inrättande

av sparkassa vid eu skola borde därför, enligt de sakkunnigas förmenande,

lämpligen få bli beroende på beslut av generalpostsyrelsen och skolöverstyrelsen

efter det de lokala skolmyndigheterna fått avgiva yttrande i saken.

Skulle i undantagsfall skolmyndighet anse lämpligt, att skolsparkassa

förestodes av annan person än vederbörande lärare, borde saken givetvis

ordnas i enlighet med denna myndighets uppfattning. Dock vilja de sakkunniga

framhålla önskvärdheten av att föreståndarskapet anförtroddes åt

lärare, därest icke särskilda omständigheter gjorde en annan anordning

lämplig.

Om vid en skola flera lärare funnes anställda, borde det i regel ordnas

så, att varje klasslärare omhänderhade skolsparkasseverksamheten för

sin klass.

De sakkunniga tvivla icke på att lärarna skulle kunna fullt självständigt

handhava sparkasseverksamheten vid skolorna och redovisa inflytande

medel. Men då det är synnerligen viktigt, att verksamheten redan

från början lägges på sådant sätt, att även barnens föräldrar icke i något

fall kunna få minsta anledning till misstro mot verksamheten, anse de sakkunniga

lämpligt, att vid skola, där skolsparkassa kommer att anordnas,

av vederbörande skolråd eller skolmyndighet förordnas kassakontrollant.

Det torde icke heller i regel böra möta svårighet för skolråd eller skolmyndighet

att på tillfredsställande sätt ordna denna angelägenhet, då det säkerligen

på varje plats med folkskola finnes lämpliga personer, som skulle befinnas

villiga att för den goda sakens skull utan ersättning offra någon stund för

skolsparkasseverksamheten. Enligt de sakkunnigas förmenande vore det

icke erforderligt, att kassakontrollant alltid vore närvarande vid insättningstillfällena,

utan han skulle mera i stort övervaka verksamheten på platsen

och tillse, att det hela sköttes på ett korrekt sätt, särskilt att de insatta

medlen insändes till generalpoststyrelsen i behörig tid och ordning.

För att skolsparkasseverksamheten skulle taga någon fart, vore det av

synnerlig vikt, att barnens insättningar finge ske under så enkla förmer,

att vederbörande lärare (här efteråt benämnd redogörare) icke bleve alltför

mycket betungad av verksamheten utan att redogörarna kunde med intresse

ägna sig åt densamma. Tv givetvis bleve framgången av skolsparkasseverksamheten

ytterst beroende på den insats, Sveriges lärarkår komme att

gorå i denna verksamhet.

Antalet folkskolbarn i Sverige utgör för närvarande i runt tal 700,000.

Varje höst inskrivas i folkskolan omkring 115,000 barn. Varje barn.

som påbörjade sin skolgång i folkskola och som önskade deltaga i sparkasse

verksam heten, borde till skänks erhålla en postsparbankens ficksparbössa

för 1 O-öres mynt. För att emellertid ticksparbössa icke skulle

behöva bortskänkas till sådant barn, som icke komme att göra några insättningar

i postsparbanken, synes det lämpligt, att utlämningen av bössan

icke skedde i sammanhang med barnets inskrivning i skolan utan uppskötes

tills dess barnet gjorde sin första insättning i postsparbanken. En

dylik bestämmelse, på lämpligt sätt delgiven barnen, synes kunna bil eu

första sporre för barnet att börja spara.

Xär barnet anmälde, att det önskade gorå sin första insättning i postsparbanken,

hade redogöraren att — på sätt i en blivande instruktion föi

skolspark a sseverksamh et en närmare angåves för barnet utfärda dels ett

kontokort, vara infördes barnets fullständiga namn, födelsedag och -år ävensom

föräldrarnas namn, dels ock eu skolsparkassebok med samma nummer som

kontokortet. Böckerna kunde visserligen vara av enkel beskaffenhet men

borde dock på samma gång vara prydliga och hava ett sådant format, att

de med lätthet kunde förvaras i barnens fickor. Såväl å korten som i

böckerna skulle därjämte finnas kolumner för anteckningar rörande insättningsdag

och insättningsbelopp; i böckerna skulle dessutom finnas en kolumn

för redogörarens namnteckning eller signatur.

Sedan det insatta beloppet antecknats i motboken, hade redogöraren

att uppdebitera beloppet i en insättningslista. I denna lista, som lämpligen

borde föras för månad, skulle antecknas: insättningsdag, bokens nummer,

barnets namn och insättningsbelopp. Sparkasseboken tillställdes barnet,

som samtidigt till skänks erhölle en ficksparbössa, och kontokortet insändes

till generalpoststyrelsen.

Nyckel till ficksparbössan skulle givetvis icke utlämnas till barnet

utan omhänderhavas av redogöraren.

5. Betänkande angående omorganisation av postsparbanken.

58

Det borde få ankomma på vederbörande redogörare, efter samråd med

kassakontrollant, att bestämma de tider, då barnen finge verkställa insättningar.

De sakkunniga föreställa sig nämligen, att det för vinnande avordning

och reda icke vore möjligt att låta barnen komma med insättningar

när som helst utan att härför måste anslås eu bestämd tid. Barnen

borde dock beredas tillfälle att verkställa insättningar åtminstone under eu

kortare stund var eller varannan vecka.

Beträffande själva insättningsproceduren anse sig de sakkunniga endast

böra framhålla lämpligheten av att något barn i de högre klasserna

utsåges att biträda vid arbetets utförande, att uppräkning av innehållet i

ficksparbössa verkställdes i barnets närvaro, att sådana anordningar'' vidtoges,

att barn från fattiga hem, som givetvis inte kunde göra så stora

insättningar, icke skulle behöva känna sig förödmjukade, samt att barnen

ej borde få del av storleken av varandras insättningar.

Naturligtvis skulle icke något hinder möta för barn att verkställa

insättningar även med andra penningar än sådana, som nedlagts i sparbössa.

De sakkunniga anse, att nuvarande bestämmelsen, att i postsparbanken

icke får insättas mindre belopp än eu krona och att insättning

icke får ske annat än i jämnt krontal, måste bibehållas även beträffande

insättningar a skolsparkasseräkning i postsparbanken, kitt frångående av

denna bestämmelse skulle endast vålla redogörare och postverket ett avsevärt

ökat arbete utan någon nämnvärd nytta ens för barnen själva.

Vid varje månads utgång skulle insättningslistans beloppskolumn nedsummeras,

listan underskrivas av redogöraren och insändas till generalpoststyrelsen.

Samtidigt hade redogöraren att till general poststyrelsen i

postanvisning insända det belopp, som listans slutsumma utvisade. Från

skola med flera lärare borde insändandet ske för hela skolan genom den

av lärarna, som av den lokala skolmyndigheten förordnats att vara huvudredogörare.

Det kan tänkas, att vid någon skola skulle vara fördelaktigare att

använda s. k. klass-sparbössor än att bortskänka ficksparbössor av postsparbankens

nuvarande typ. Möjligt är ock, att det i något fall skulle

vara önskvärt att få begagna någon annan form för att stimulera spar

verksamheten.

Det synes böra lämnas de lokala skolmyndigheterna, generalpoststyrelsen

och skolöverstyrelsen fria händer vid bestämmande av vilket

system, som i ena eller andra fallet skulle komma till användning.

För ull skriftväxling, som föranleddes av skolsparkasseverksamheten,

skulle redogörare åtnjuta postsaksrätt (portofrihet), och erforderliga blanketter

skulle givetvis tillhandahållas av postverket. Vidare borde den anordningen

vidtagas, att redogörare skulle äga att, enligt general postst} - relsens bestämmande, till lantbrevbärare avlämna sådana till generalpoststyrelsen

ställda postanvisningar, som här ovan omnämnts. För dylik

postanvisning borde icke gälla annan inskränkning i fråga om maximibelopp

än som gäller inrikes postanvisning i allmänhet.

Grenom att ordna insättningsproceduren på sådant sätt, uppnåddes den

största möjliga enkelhet, och ingen som helst statistik behövde upprättas

av redogörare. Sådan kunde postverket självt med lätthet uppgöra med

ledning av insättningslistorna. Postanstalterna bleve ock befriade från

arbetet med ficksparbössornas tömning och från redovisningen av de insatta

medlen. Även för generalpoststyrelsen bleve anordningen förmånlig.

Styrelsens bankbyrå erhölle nämligen kontokorten utskrivna, och bokföringen

av de å skolsparkasseräkningar insatta medlen kunde ske ielati\t

snabbt, då kontokorten inom banken vore ordnade skolvis, och för varje

skola i grupper, som bäst lämpade sig för bokföringen.

Under ferierna skulle givetvis redogörare, som så önskade, kunna på

vanligt sätt omhänderhava skolsparkasseverksamheten. Men då många

lärare under ferierna eller på grund av annan ledighet lämna resp. tjänstgöringsortex-

och sålunda bleve hindrade att för viss tid sköta verksamheten,

lär det böra få ankomma på vederbörande lokala skolmyndighet

(skolråd e. d.) att på anmälan och förslag av redogörare förordna annan

person att under tiden handhava skolsparkassan. Sådant förordnande

skulle emellertid icke behöva meddelas, där skolmyndigheten ansåge, att

skolsparkassans verksamhet utan större olägenhet kunde ligga nere undei*

redogörarens bortovaro. I förekommande fall skulle det även tillhöra den

lokala skolmyndigheten att förordna ställföreträdare för kassakontrollant.

De sakkunniga hava övervägt, huruvida det skulle vara lämpligt att

förvandla sparkasseböckerna till vanliga postsparbanksmotböcker redan vid

den tidpunkt, då de unga lämnade den egentliga folkskolan, eller att låta

anstå därmed till dess de uppnått 21 år. I senare fallet borde dock

givetvis tillfälle beredas föi- innehavare av spai’kassebok att även i fortsättningen

verkställa insättningar därå. Postsparbankssakkunniga anse sig

utan tvekan böra förorda, att skolsparkassa borde stå öppen för innehavare

av skolsparkassebok ända tills ägaren fyllt 21 år. Tv de sakkunniga

frukta, att det i motsatt fall efter skoltidens slut skulle bliva dåligt

60

beställt med sparverksamheten. På många håll skulle givetvis också avståndet

till närmaste postanstalt göra, att insättningarna i postsparbanken

icke kom me att ske så ofta som om insättning kunde verkställas på likartat

sätt, som ägde rum under själva skolåldern. För de ungas egen

del skulle det utan tvivel vara av stor betydelse, att de icke avstängdes

från skolsparkassorna förr än vid eu något mera mogen ålder. Det vore

av vikt, att de unga sattes i tillfälle att så länge som möjligt tillhöra

skolsparkassa. Härigenom kunde tänkas uppstå en tävlan mellan ungdomen

på samma plats att spara och insätta pengar å skolsparkasseräkning,

vilket vore av desto större betydelse, som detta i allmänhet komme

att röra sig om medel, som de unga själva förtjänat. För lärarna skulle

det säkerligen även vara en tillfredsställelse att få behålla kontakten med

de unga under ännu några år efter det de lämnat skolan, och de sakkunniga

äro övertygade om, att lärarna därför också gärna skulle handhava

skolsparkasseverksamheten även under denna utvidgade form.

De sakkunniga anse alltså, att skolsparkassa bör stå öppen för delägarna

till dess de fyllt 21 år.

Om lärare i något fall förklarade sig obenägen att mottaga insättningar

från ynglingar och flickor, som lämnat folkskolan, skulle det tillhöra

den lokala skolmyndigheten att för sådant fall förordna särskild

redogörare.

För att skolsparkasseverksamheten skulle bliva till största möjliga

gagn för individen och samhället, synes det de sakkunniga lämpligt och

önskvärt, att de medel, som komme att insättas å skolsparkasseräkning i

postsparbanken, icke finge, åtminstone icke annat än i särskilda undantagsfall,

uttagas förr än efter viss tid. Att medgiva vederbörande rätt

att efter behag uttaga de insatta penningarna synes av flera skäl mindre

lämpligt. Vill man genomföra ett verkligt sparsystem, så måste det ordnas

så, att de sparade slantarna icke när som helst äro åtkomliga för

ägaren. Genom en motsatt anordning skulle säkerligen hela idén förfelas.

Postsparbankssakkunniga hålla före, att sådana bestämmelser borde

utfärdas, att barn i regel icke skulle tå uttaga medel å sparkassebok förr

än det fyllt 15 år, men att generalpoststyrelsen på särskild framställning

av barnets fader, moder eller förmyndare skulle äga medgiva uttagning,

då sådant skäl anfördes, som talade för att ansökan borde bifallas. Om

ägare av sparkassebok efter fyllda 15 år skulle önska uttaga någon del

av den å boken innestående behållningen, skulle utbetalningen av generalpoststyrelsen

få medgivas, därest ansökan om medlens utbekommande tillstyrkts

av ägarens fader, moder eller förmyndare. Därest ägare av skol

-

Cl

sparka,ssebok avlede för»1 fyllda 21 av, borde modlon på framställning av

don avlidnes fader, moder eller annan målsman få utbetalas utan andra

formaliteter än att dödsattest skulle vara bifogad ansökan.

Uppsägning av medel på skolsparkassebok borde ske å postanstalt.

Eu gång varje ar, å tidpunkt som generalpoststyrelsen ägde bestämma,

skulle samtliga skolsparkasseböcker för granskning och ränteinföring insändas

till general poststyrelsen. Insändandet skulle ske genom vederbörande

redogörare. Omedelbart efter böckernas återkomst från generalpoststyrelsen

skulle dessa återställas till resp. ägare.

Första gången sparkassebok inkomme till generalpoststyrelsen efter

det ägaren fyllt 21 år, skulle boken av banken utbytas mot eu vanlig

postsparbanksmotbok.

Skolsparkassebok skulle icke få användas för insättning å postaustalt,

men hinder borde icke möta för en och samma person att vid sidan av

skolsparkassebok innehava vanlig postsparbanksmotbok.

Därest ägaren till eu skolsparkassebok flyttade från en plats till en

annan, skulle boken utan vidare kunna användas för insättning å skolsparkasserälcning

å den nya platsen. Redogöraren å sistnämnda plats

både endast att å insättningslistan anteckna, från vilken skola överflyttningen

ägt rum.

Måste av- en eller annan anledning skolsparkassa upphöra, skulle de,

som berördes därav, kunna fä skolsparkasseböckerna utbytta mot vanliga

postsparbanksmotböcker.

Eu fråga av vikt är, huruvida lärarna skulle handhava skolsparkassorna

utan ersättning, eller om de för detta bestyr skulle tillerkännas någon

mindre gottgörelse av postverket.

Vid bedömandet av denna fråga hava de sakkunniga icke kunnat

bortse, från det förhållandet, att handhavandet av skolsparkasseverksamheten

kan anses ligga något vid sidan av lärarnas egentliga verksamhet

och att säkerligen många lärare endast motvilligt skulle fullgöra ett dylikt

uppdrag, därest de icke finge någon ersättning därför. Då härtill komme,

att lärarna, åtminstone i många fall, säkerligen skulle ägna skolsparkasseverksamheten

ett vida större intresse, därest detta deras arbete åtminstone

i någon mån ersattes, hava de sakkunniga övervägt, huruvida det icke

skulle vara lämpligt att tillerkänna lärarna en mindre uppbördsprovision,

förslagsvis V* procent. Representanter för centralstyrelsen för Sveriges

62

allmänna folkskollärarförening hava emellertid med skärpa framhållit, att

en dylik bestämmelse skulle mera skada än gagna skolsparkasseverksamheten.

Mången lärare skulle måhända ogärna se, att en hans kollega

finge större provisionsbelopp än han själv, och i skolor med flera lärare

bleve det svårt att rättvist fördela uppbördsprovisionen. Barnen och deras

föräldrar komme också säkerligen i många fall, framhölls det, att misstycka,

att lärarna finge provision å de medel, som barnen sparade och

insatte å skolsparkasseräkning. Vid sådant förhållande, och då de sakkunniga

anse, att det är av den allra största betydelse, att skolsparkasseverksamheten

från början ordnas i gott samförstånd med de ledande krafterna

inom folkskollärarkåren, hava de sakkunniga, om också med tvekan,

ansett sig böra avstå från tanken på att föreslå sådan uppbördsprovision,

varom nu är fråga, och i stället förorda, att lärarna vid rikets folkskolor

skola vara skyldiga att utan ersättning handhava skolsparkasseverksamhet.

Möjlighet borde dock förefinnas för generalpoststyrelsen att i gratifikationsväg

uppmuntra lärare, som med särskild framgång arbetade för sparverksamhetens

utveckling.

Flera av de hörda myndigheterna hava uttalat önskvärdheten av att

på de medel, som skolungdomen kunde komma att insätta i postsparbanken,

skulle lämnas något högre ränta än på andra insättningar. Givetvis

skulle eu sådan bestämmelse bidraga till att göra skolsparkasseverksamheten

populär. De sakkunniga hava också föreslagit sådana bestämmelser

rörande dispositionsrätten över medlen, att man i stort sett kan

jämföra denna medelsplacering med å deposition i enskilda banker insatta

penningar. Vid sådant förhållande vilja postsparbankssakkunniga förorda,

att det måtte tagas under övervägande, huruvida icke på de å skolsparkasseräkning

innestående medlen kunde gottgöras en ränta, som med

exempelvis Va % överstege räntan å i postsparbanken innestående medel

i allmänhet. I förekommande fall borde dock denna gynnsamma ränteberäkning

icke i något fall tillämpas längre än till utgången av det år,

varunder räkningsinnehavaren fyllt 21 år. Och för att förhindra missbruk

av skolsparkasseböcker, vore i sådant fall nödvändigt bestämma, att

å skolsparkasseräkning icke skulle få för en och samma persons räkning

innestå mer än ett visst maximibelopp, förslagsvis 300 kronor.

Enär det måste anses vara ett statsintresse av utomordentligt stor

betydelse, att skolungdomen uppfostras till sparsamhet, hava de sakkunniga

till en början övervägt, huruvida icke genom statsanslag, åtminstone

första året och intill dess någon erfarenhet beträffande rörelsens blivande

omfång vunnits, borde bekostas inköp av sådana ficksparbössor, som skulle

bortskänkas till skolbarn, eller till sådana klassparbössor, som utlämnades till

skolorna, och även bidraga till kostnaden för av skolsparkasseverksamheten

föranledda utgifter för blanketter ävensom för sådan propagandalitteratur,

som ansåges böra utgivas och utdelas till lärare och skolungdom. Såsom

förut meddelats, inskrivas årligen omkring 115,000 barn i folkskolorna i

riket. Det torde emellertid ej kunna räknas med, att alla dessa barn komme

att förskaffa sig skolsparkasseböcker och därmed erhålla rätt att gratis utbekomma

ficksparbössor. Antagligen skulle det icke erfordras mer än omkring

100,000 ficksparbössor om året, och då inköpspriset, enligt vad de

sakkunniga inhämtat, vid inköp av ett så pass stort parti antages kunna

nedbringas till 50 öre pr bössa, skulle för ändamålet behövas ett statsanslag

å 50,000 kronor för år. För blanketter och broschyrer m. m. torde för

första året ett belopp av 50,000 kronor bliva behövligt. För år 1923

skulle alltså för ifrågavarande ändamål erfordras ett anslag å sammanlagt

100,000 kronor. Med en utdelning varje år av 100,000 sparbössor skulle

efter några år värjo folkskolbarn hava en sparbössa, och om man beräknar,

att varje barn i medeltal insatte 5 kr. om året, skulle sedan kunna påräknas

ett insättningsbelopp av sammanlagt bortåt 4 milj. kr. om året från den ungdom,

som gratis erhållit ficksparbössor. De sakkunniga inse väl, att det, för

att ernå ett så gott resultat, skulle fordras ett ihärdigt arbete särskilt

från vår lärarkår, men de sakkunniga behöva säkerligen icke misstaga sig,

då de tro, att lärarna skulle åstadkomma ett gott och riksgagnande resultat

även i denna angelägenhet. Och om man lyckades komma därhän,

att det årligen av folkskolbarnen insattes 4 ä 5 miljoner kronor i postsparbanken,

vore de medel, som för ändamålet ansloges, synnerligen väl

använda pengar, särskilt som man kan hava grundad anledning antaga,

att de unga även i fortsättningen skulle komma att spara och att skolsparkasseverksamheten

säkerligen även i viss män komme att påverka

barnens föräldrar och syskon till sparsamhet.

Med hänsAm därtill att postsparbankssakkunniga räkna med att pa

postsparbanksrörelsen skall efter omorganisationen kunna uppstå ett rätt

betydande överskott, hava de emellertid vid slutlig behandling av frågan

enat sig om att förorda, att kostnaden för skolsparkasseverksamheten i dess

helhet skall bestridas av postsparbanksmedel och att i postverkets driftkostnadsstat

upptages ett visst, för ändamålet avsett belopp, t. v. högst

100,000 kronor för år.

64

De sakkunniga kunna icke nu förutsäga, kur skolsparkasseverksamheten

kau komma att i ekonomiskt hänseende ställa sig för postverket.

Visserligen skulle bokföringen kunna ske jämförelsevis lätt, men insättningarna

bleve i alla händelser nästan uteslutande småbelopp på en eller

annan krona, och det kan därför befaras, att omkostnaderna skulle bliva

relativt höga och nettovinsten på rörelsen obetydlig, om ens någon.

Då kostnaden för anskaffande av klass-sparbössor antagligen komme

att ställa sig ungefär lika hög som kostnaden för inköp av så många

ficksparbössor, som erfordrades för barnen i klassen, hava de sakkunniga

ansett onödigt att härutinnan göra några särskilda beräkningar.

Postsparbankssakkunniga tro sig hava grundad anledning antaga, att

frågan om ordnad sparverksamhet i skolorna omfattas med stort intresse

jämväl av skolöverstyrelsen. Denna myndighet skulle därför med all

sannolikhet vara villig att med postverket dela det säkerligen icke obetydliga

arbete, som komme att krävas för att från början få verksamheten

i rätta gängor. Det har icke ansetts lämpligt att nu uppgöra något detaljerat

förslag till skolsparkasseverksamhetens ordnande, utan de sakkunniga

hava ansett det tillfyllest att i frågans nuvarande läge i stora drag

redogöra för, huru de sakkunniga anse, att verksamheten borde organiseras.

De särskilda bestämmelser av mera grundläggande beskaffenhet,

som kunna erfordras för skolsparkasseverksamheten, torde lämpligen böra

meddelas av Tvungl. Maj:t, men på generalpoststyrelsen och skolöverstyrelsen

finge det väl ankomma att utfärda erforderliga detaljföreskrifter.

Vid uppgörande av förestående förslag hava de sakkunniga närmast

tänkt på folkskolorna i riket. Det vore emellertid givetvis önskvärt, att

sparkasseverksamhet infördes även i andra, skolöverstyrelsen underställda

skolor i all den utsträckning så lämpligen kunde ske. De sakkunniga

hålla emellertid före, att ficksparbössor icke annat än i undantagsfall borde

bortskänkas till barn i andra läroanstalter än folkskolor.

Som av det föregående framgår, luna de sakkunniga förutsatt, att

skolsparkasseverksamhet skulle i regel handhavas av postverket i samband

med dess sparbanksrörelse. De sakkunniga anse sig emellertid böra framhålla

att, om vid någon skola enskild bankinrättning under någon längre

tid på förtjänstfullt sätt handhaft sådan verksamhet, generalpoststyrelsen

och skolöverstyrelsen borde, etter framställning'' av den lokala skolmyndigheten,

kunna medgiva, att skolsparkasseverksamluden därstädes tillsvidare

finge fortsätta på oförändrat sätt.

Postsparbankssakkunniga anse alltså,

Sammanfattning

av postsparbankxsak

att

för lärare vid skolor, som stå under skolöverstyrel- *"f01''

sens inseende, borde stadgas obligatorisk skyldighet att i

samband med skolundervisningen i allmänhet, i all den män

så kan befinnas lämpligt, söka uppfostra skolungdomen till

sparsamhet;

att sparkasseverksamhet i förbindelse med postverkets

sparbanltsrörelse bär, i den omfattning så befinnes lämpligt,

anordnas i skolor, som stå under skolöverstyrelsens inseende;

att lärare i sådan skola skall — därest den lokala

skolmyndigheten icke annorlunda beslutar — vara skyldig

att utan ersättning handhava eller eljest verka för skolsparkassa

i vederbörande klass eller skola på sätt skolöverstyrelsen

och generalpoststyrelsen bestämma:

att postverket skall äga att i viss omf attning verkställa

gratisutdelning till skolbarn av ficksparbössor eller att till

skolor utlämna s. k. klass-sparbössor;

att det må tillkomma Kungl. Maj:t att meddela de

särskilda bestämmelser, som för skolsparkasseverksamhetens

bedrivande kunna vara erforderliga; samt

att sparmärkena böra avskaffas.

66

Kap. Yl.

Postcheckrörelses införande i Sverige.

Postcheck- Såsom i den före själva betänkandet intagna skrivelsen till Herr Stats

kommitterarte

rfäet re(lau omnämnts, uppdrog Kung! Maj:t den 9 oktober 1917 åt särskilda

kommitterade att verkställa utredning beträffande införande i värf

land av så kallad postcheckrörelse.

Den 20 oktober 1919 avgåvo ifrågavarande kommitterade sitt betänkande,

som den 17 augusti 1921 av Kungl. Maj:t för kännedom överlämnats

till postsparbankssakkunniga.

Kommitterade både, med hänsyn till vad i betänkandet anförts angående

de fördelar, postcheckrörelsen i olika avseenden innebure, efter

prövning av samtliga på frågan inverkande omständigheter, funnit sig för

sin del böra förorda införande i Sverige av sådan rörelse.

I fråga om postcheckrörelsens organisation hava kommitterade föreslagit,

att postanstalterna skulle gentemot allmänheten tjäna såsom organ för

postcheckrörelsen;

att det av postcheckrörelsen föranledda bokföringsarbetet skulle utföras

vid fyra för ändamålet nyinrättade postcheckkontor — ett i Stockholm,

ett i Göteborg, ett i Malmö och ett i Sundsvall;

att postcheckkontoren i fråga skulle förestås, kontoren i Stockholm,

Göteborg och Malmö av postmästare av klass 1 och kontoret i Sundsvall

av postmästare av klass 2;

att den biträdande tjänstemannapersonalen skulle till eu början utgöras,

vid checkpostkontoret i Stockholm av 1 kontrollör, 4 förste postexpeditörer,

4 postexpeditörer, 10 kansli- eller kontorsbiträden samt 2

expeditionsvakter, vid kontoret i Göteborg av 1 kontrollör, 4 förste postexpeditörer,

4 postexpeditörer, 6 kansli- eller kontorsbiträden samt 1 expeditions

vakt, vid kontoret i Malmö av 1 kontrollör, 4 förste postexpeditörer,

4 postexpeditörer, 4 kansli- eller kontorsbiträden samt 1 expeditionsvakt

och vid kontoret i Sundsvall av 1 kontrollör, 2 förste postexpeditörer, 2

postexpeditörer, 2 kansli- eller kontorsbiträden samt 1 expeditionsvakt eller

alltså vid samtliga fyra postcheckkontoren tillsammans 63 tjänstemän, däri

de 4 postmästarna inberäknade; samt

67

att postcheckärendena i general poststyrelsen skulle handläggas inom

eu nyinrättad byrå, checkbyrån, vars personal till en början skulle utgöias

av 1 byråchef, 1 sekreterare, 1 notarie, 1 revisor, 1 kontrollör, 2 förste

postexpeditörer, 2 postexpeditörer, 51 kansli- eller kontorsbiträden samt 1

expeditionsvakt.

Vidare hava kommitterade ifrågasatt, att postverket på de å postcheckkonto

innestående medlen skulle'' gottgöra ränta, tillsvidare efter eu räntefot

av 1.8 % för år räknat för varje period av en halv kalendermånad a

det belopp, som under hela perioden innestått å kontot, dock å högst

100,000 kronor, och att generalpoststyrelsen skulle liga att göra de i postcheekrörelsen

innestående medlen fruktbärande genom utlåning eller

placering på ungefär enahanda sätt, som gäller de i postsparbanken innestående

medlen. Frågor rörande placering av de i postcheckrörelsen innestående

medlen skulle i generalpoststyrelsen avgöras av särskilda fullmäktige,

bestående av generaldirektören, eller vid förfall för honom av hans

ställföreträdare, såsom ordförande, chefen för postcheckbyrån, eu av Kungl.

Maj:t särskilt förordnad ledamot samt en av fullmäktige i riksbanken och

en av fullmäktige i riksgäldskontoret, vilka båda sistnämnda ledamöter

bankofullmäktige respektive riksgäldsfullmäktige var för sig utsåga.

I fråga om fullmäktiges sammansättning hade kommitterade under

framhållande av att postsparbanksstyrelsen bestode av, bland andra, en riksbanksfullmäktig

och en riksgäldsfullmäktig framhållit lämpligheten av att,

då placeringen av i postcheckrörelsen innestående medel skulle i stort sett

följa de regler, som i dylika avseenden vore fastställda för medel i postsparbanken,

riksbanksfullmäktige och riksgäldsfullmäktige till fullmäktige

för placering av postcheckrörelsens medel utsåge samma personer, som vore

utsedda till ledamöter av postsparbanksstyrelsen.

Posteheckkommitterade hava räknat med att kontoinnehavarnas antal

rätt snart efter rörelsens införande skulle uppgå till omkring 5,000 och

att inkomst rna för rörelsen skulle belöpa sig till omkring 658,000 kronor

om året under det att utgifterna beräknats till omkring 565,000 kronor

om året, vadan på rörelsen skulle uppkomma ett årligt överskott av omkring

93,000 kronor.

l

Generalpoststyrelsen avgav den 24 januari 1920 till Kungl. Maj:t infordrat

utlåtande över postckeckkommitterades förslag. Styrelsen framhöll,

bland annat, att, enär postcheckrörelse överallt, där sådan införts, medfört

avsevärda fördelar för den enskilda medborgaren likaväl som för det allmänna,

och då även i vårt land, trots det att postremissväxeln här blivit

Generalpoststyrelsen

!</i

1920.

ett allmänt använt och omtyckt betalningsmedel, säkerligen förefunnes behov

av eu betalningsmetod, som vore ägnad att minska kontanta medels användande

i den allmänna rörelsen, vore generalpoststyrelsen övertygad om,

att posteheckrörelse, om sådan infördes i Sverige och ordnades på rationellt

sätt, efter hand skulle vinna eu betydande anslutning, åtminstone från sådana

personers, firmors och institutioners sida, vilka hade någon mera omfattande

affärsrörelse eller penningomsättning. Generalpoststyrelsen ansåge sig fördenskull

böra i likhet med kommitterade förorda postcheckrörelses införande

i vårt land snarast möjligt.

I fråga om antalet postcheckkontor uttalade generalpoststyrelsen den

meningen, att det skulle varit lyckligare, om kommitterade redan från

början föreslagit ett något större antal postcheckkontor. kitt så ringa antal

som fyra bleve säkerligen otillräckligt, för att rörelsen redan vid densammas

igångsättande skulle få önskvärd omfattning. T ett så långsträckt land

som Sverige med därav, åtminstone på sina håll, följande relativt långsamma

postförbindelser erfordrades otvivelaktigt ett rätt stort antal postcheckkontor,

om affärsvärlden, vad riket i allmänhet beträffade, skulle finna

med sin fördel förenligt att ansluta sig till rörelsen. Enligt kommitterades

förslag skulle i hela Norrland icke finnas mer än ett enda postcheckkontor,

vilket skulle ligga så sydligt som i Sundsvall. I)et torde ligga i öppen

dag, att i sådant fall Norrland skulle bliva särdeles vanlottat och någon

nämnvärd anslutning från affärsmännen inom denna landsända knappast

vore att förvänta. Då det emellertid skulle tillkomma Kungl. Maj:t, att

bestämma om öppnandet av nya postcheckkontor och avgörandet av dylika

frågor alltså torde kunna ske jämförelsevis snabbt, hade generalpoststyrelsen

icke ansett sig böra framställa något särskilt yrkande i fråga om antalet

postcheckkontor utan endast velat framhålla önskvärdheten därav, att

nya sådana kontor måtte efter hand inrättas i all den omfattning sådant

kunde visa sig Arara av behovet påkallat.

Kommitterade hade, framhöll vidare generalpoststyrelsen, utgått från

att deltagarnas räkningar skulle uteslutande föras vid fullt självständiga

postcheckkontor med postmästare såsom föreståndare. Även om denna form

för postcheckkontor i det stora hela kunde vara den mest ändamålsenliga,

vore dock styrelsen icke fullt övertygad om, att det icke på eu eller annan

ort — särskilt i Norrland, där med hänsyn till denna landsändas stora

utsträckning och glesa befolkning det kunde antagas bliva ett proportionsvis

mindre antal kontoinnehavare än i övriga delar av landet — skulle

vara både möjligt och lämpligt att låta något visst postkontor fungera även

såsom postcheckkontor, varvid postcheckrörelsen lämpligen kunde handläggas

it en särskild avdelning av postkontoret med eu förste postexpedif ör (dier

en kontrollör såsom föreståndare.

ledigare i detta betänkande bär omnämnts, hurusom generalpoststyrelsen

i samma utlåtande framhållit, att den inlåningsrörelse, postverket

skulle komma att bedriva genom postcheekrörelsen, icke vore ägnad att

förrycka fullgörandet av verkets hittillsvarande uppgifter.

Kör egen del vilja postsparbankssakkunniga framhålla, att även de

finna skid tala för, att postcheckrörelse — postgirorörelse vore måhända en

med hänsyn till rörelsens art lämpligare benämning — införes i Sverige,

därest, på sätt bär nedan närmare utvecklas, detta kan ske utan en dyrbar

administration.

Vid studerandet av postcheckkominitterades betänkande hava de sakkunniga

särskilt uppmärksammat de många beröringspunkter, som skulle

komma att förefinnas mellan postsparbanks- och postcheckrörelscrna. Även

postverket skulle i sistnämnda nya rörelsegren från allmänheten mottaga penningar

och gorå dessa medel fruktbärande på i stort sett samma sätt som

för närvarande postsparbanken. Formerna för postverkets penningplacering

skulle bliva så lika de för postsparbanken gällande, att två av postverkets

fullmäktige för penningplaceringen förutsättas bliva samma personer

som de två ledamöter i postsparbanksstyrelsen, vilka utses av riksbanksoch

riksgäldsfullmäktige. Då de sakkunniga här ovan föreslagit, att postsparbanken

skulle upphöra såsom självständigt ämbetsverk och inordnas i

postverket såsom särskild byrå i generalpoststyrelsen, finna de sakkunniga

det därför helt naturligt, att, om postcheckrörelse införes, även den centrala

ledningen av denna rörelse förlägges till samma byrå. Fn sådan anordning

synes desto hellre böra vidtagas som de sakkunniga anse, att postcheckkommitterades

förslag, att för postcheckärendenas handläggning i generalpoststyrelsen

skulle inrättas eu ny särskild byrå med byråchef, sekreterare och

ett flertal andra tjänstemän, icke synes vara grundat på verkligt behov.

Det torde nämligen kunna förutsättas, att det arbete, som postcheekrörelsen

skulle komma att förorsaka postverkets centralförvaltning — om man möjligen

undantager första rörelseåret, då givetvis vissa organisationsfrågor

kunde vålla ledningen något ökat arbete — icke skulle bliva av sådan

omfattning, att förhållandet krävde en så stark och dyrbar oi''ganisation som

en särskild byrå. Det förefaller också, som om kommitterade själva insett,

att framför allt byråchefen och sekreteraren icke skulle få tillräckligt arbete

a byrån. Dessa tjänstemän skulle nämligen, enligt kommitterades mening,

komma att tillbringa en stor del av sin tid på resor. Postsparbankssak

-

1''ovUparImnlcHsakkun

a i nät) yttran

de Dih förslag

70

kunniga betvivla, att en dylik anordning, åtminstone i av kommitterade

angiven omfattning, vore behövlig eller lämplig.

Postsparbankssakkunniga äro övertygade om, att postsparbanks- och

postcheckärendena utan olägenhet för någondera rörelsegrenen kunde handläggas

å en och samma byrå i generalpoststyrelsen. De anse sålunda lämpligt

att, om postsparbanken införlivas med postverket och postcheckrörelse anordnas,

dessa båda rörelser sammanföras under eu gemensam ledning, detta

dock givetvis med den inskränkning, som måste bliva en följd av skild

bokföring.

Postcheckkommitterade hava — såsom här ovan omnämnts beräknat,

att för den föreslagna postcheckbyrån i generalpoststyrelsen skulle • förutom

byråchef och sekreterare — till en början erfordras sammanlagt 11

tjänstemän, därav 4 för kansliavdelningen och i för revisionsavdelningen.

Av kommitterades motivering härför hava postsparbankssakkunniga icke

blivit övertygade om, att detta antal tjänstemän skulle komma att std i

någorlunda rimligt förhållande till det arbete, som komme att påvila byrån.

Därtill kommer, att de sakkunniga trott sig finna, att vissa ärenden, som

kommitterade velat förbehålla generalpoststyrelsen, med fördel eller i vaije

fall utan olägenhet borde kunna överlämnas till de lokala postmyndighetemas

prövning och avgörande. Så synes exempelvis förhållandet böra

bliva med framställningar om öppnande av postcheckkonton. Med hänsyn

till dessa omständigheter hålla de sakkunniga för sannolikt, att för postcheckärendenas

handläggning i generalpoststyrelsen till en början 5 tjänstemän

skulle vara tillfyllest.

I likhet med generalpoststyrelsen och flera handelskammare, som yttrat

sig i frågan, äro även postsparbankssakkunniga av den uppfattningen, att

redan från början borde så ordnas, att delägarnas konton kunde föras vid

mer än 4 kontor. Ty säkerligen skulle en så stark begränsning i antalet

postcheckkontor, som kommitterade föreslagit, menligt inverka på postcheckrörelsens

utveckling. I rörelsens intresse anse därför de sakkunniga nödvändigt,

att bokföringen utföres vid ett betydligt större antal kontor, än

kommitterade räknat med. Men då ett flertal självständiga postcheckkontor

skulle avsevärt fördyra administrationen, vilja de sakkunniga förorda den

anordningen, att inga sådana postcheckkontor inrättas, utan att vissa av de

redan befintliga postkontoren erhålla i uppdrag att fungera såsom bokföringskontor,

d. v. s. föra deltagarnas räkningar.

En sådan åtgärd skulle även, enligt vad nu kan förutses, rätt väsentligt

nedbringa det för denna gren av rörelsen behövliga antalet tjänstemän.

Ty då givetvis endast de största postkontoren borde ifrågakomma såsom

71

bokföringskontor, kali det förutsättas, att du vid dessa postkontor placerade

postmästarea, vilka hava särskilda redogörare och sålunda äro befriade från

tidsödande redovisningsarbete, kunde vid sidan av deras övriga åligganden

övertaga ledningen av och tillsynen över ifrågavarande bokföringsarbete.

Yrid flera av dessa postkontor skulle säkerligen också, åtminstone intill

dess rörelsen natt någon större omfattning, bokföringsarbetet kunna utföras

av postkontorens ordinarie personal utan någon förstärkning, särskilt

nu, då genom nedgång i den ordinarie posttrafiken tjänstemannapersonalen

på sina håll torde vara väl stor.

De sakkunniga anse, att det borde få tillkomma generalpoststyrelsen

att bestämma, vid vilka postkontor deltagarnas räkningar skulle föras. Förslagsvis

synas dessa postkontor böra bliva:

Malmö 1 för

Växjö

(töteborg 1

Karlstad

Norrköping

Visby

Örebro

Falun

Gävle

Sundsvall

Östersund

Umeå

Luleå

deltagare inom Malmöhus och Kristianstads län,

Blekinge, Kalmar och Kronobergs län,

(töteborgs och Bohus län samt Hallands,

Skaraborgs och Älvsborgs län,

Värmlands län,

Jönköpings och Östergötlands län.

Gottlands län,

Örebro län,

Kopparbergs län,

Gävleborgs län,

V ästernorrlands 1 än,

Jämtlands län,

Västerbottens län samt

Norrbottens län.

b Öl deltagarna inom Stockholms stad och län samt inom Södermanlands,

Uppsala och Västmanlands län synas räkningarna kunna med fördel

föras vid en särskild avdelning inom den nya byrå i generalpoststyrelsen,

som skulle handlägga postsparbanks- och postcheckärenden (bankbyrånj.

Härigenom vunnes, att den centrala ledningen kunde mera intimt övervaka

det mest omfattande bokföringsarbetet.

För så vitt de sakkunniga nu kunna finna, torde för bokföringsarbetet

i dess helhet icke behöva beräknas mer än högst 20 tjänstemannabefattningai.

De flesta av dessa tjänster torde kunna besättas med kvinnliga

tjänsteman, i regel med kanslibiträden. Inalles skulle alltså för den nya

rörelsen icke behöva beräknas mer än högst 25 tjänstemän.

Enligt postsparbankssakkunnigas förmenande är det vid införande av

eu sådan ny rörelsegren, varom här är fråga, ur alla synpunkter nödvän

-

72

digt att gå fram med stor varsamhet beträffande anställning'' av ordinarie

personal. Skulle postcheckrörelsen taga hastigare fart än postsparbankssakkunniga

beräknat, vore ju detta enbart glädjande, särskilt som den nu föreslagna

organisationen särdeles väl lämpar sig för eu omläggning och utvidgning,

närhelst sådant skulle visa sig behövligt. Men att skapa eu ny

hyra i general poststyrelsen och självständiga postcheckkontor, innan man alls

har någon erfarenhet om rörelsens blivande omfattning eller huru den kommer

att i ekonomiskt hänseende ställa sig för postverket, vore, enligt de

sakkunnigas uppfattning, mindre välbetänkt. Skulle det mot förmodan visa

sig behövligt att redan under första året efter rörelsens införande anlita

ett större antal arbetskrafter än de sakkunniga tänkt sig, torde behovet

lätt kunna tillgodoses genom användande av extra tjänstemän.

Eu omständighet, som särskilt talar för att postclieckrörelse bör införas

i Sverige i samband med postsparbankens omorganisation, är den, att

ifrågavarande omorganisation med nödvändighet kommer att föra med sig,

att till och med ett flertal ordinarie befattningshavare inom postsparbanken

bliva obehövliga. Och att under nuvarande depressionstid bereda dessa

tjänstemän arbete i postverket lärer säkerligen bliva ganska svårt, om icke

postverkets verksamhet utvidgas.

Därest postclieckrörelse ordnas på sätt, postsparbankssakkunniga bär

ovan föreslagit, torde postverkets omkostnader för rörelsen kunna begränsas

till omkring 200,000 kronor om året i stället för såsom av postcheckkommitterade

beräknats 565,000 kronor. Härvid torde dock böra beaktas, att

om postcheckrörelse icke införes, ett flertal av de av postsparbankens

ordinarie tjänstemän, som genom omorganisationen bliva övertaliga, kanhända

ej skulle kunna beredas någon sysselsättning och statsverket alltså i alla

händelser bliva tvunget att utbetala avlöningar till dem.

Det kan måhända synas som om tidpunkten icke vore väl vald att i

postverket nu införa eu sådan ny rörelsegren, varom här är fråga. De sakkunniga

anse emellertid för sin del, att det vore förmånligt att organisera

och starta postcheckrörelsen under nuvarande lågkonjunktur, varigenom

vunnes, att densamma kunde inarbetas under jämförelsevis lugna förhållanden

och sålunda vara fullt prövad, när nu rådande depression en gång

upphör och i följd därav nytt uppsving i poströrelsen inträder. Postcheckrörelsen

skulle för övrigt icke kunna börja förrän med ingången av år

1923, och det lärer för närvarande icke kunna med bestämdhet förutses,

huru det allmänna affärsläget i vårt land då är.

Enär postsparbankssakkunniga alltså hålla före, att det under förhandeuvarande

omständigheter måste ligga i statens intresse, att postcheckrörelse

införes i samband med postsparbankens omorganisation, och dä rörelsen

säkerligen skulle bliva till nytta jämväl för allmänheten, tveka icke de sakkunniga

att förorda ifrågavarande rörelses införande i Sverige, dock under

uttryckligt förbehåll, att densamma erhåller en ändamålsenlig och effektiv,

men dock enkel och billig administration i huvudsaklig överensstämmelse

med vad de sakkunniga här ovan föreslagit.

6. Betänkande angående omorganisation av postsparbanken.

74

Postsparbanks-

och

postcheckrörelserna;

xkolsparhasse

verksamhet.

Insättning;

motbok.

Kap. VII.

Förslag

till

Kungl. Förordning angående postverkets postsparbanks» och

postcheckrörelser.

§ 1.

Mom. 1. Postverket bedriver, jämsides med sin övriga verksamhet,

dels sparbanksrörelse (postsparbank) dels ock postcheckrörelse.

Postsparbanksrörelsens ändamål är att arbeta för främjande av sparsamhet

bland folket och att i sådant syfte under statens garanti mottaga

och förränta penningar samt genom räntas läggande till kapitalet ytterligare

öka insättarnas behållning ävensom att i stadgad ordning tillhandahålla dem

innestående medel.

Postcheckrörelsens ändamål är att underlätta betalningsrörelsen och befrämja

sådana betalningsmetoder, som äro ägnade att minska användandet

av kontanta penningar.

Mom. 2. Postverkets sparbanksrörelse omfattar även skolsparkasseverksamhet,

för vilken Kungl. Magt, i den mån sådant erfordras, äger utfärda

särskilda bestämmelser.

A. Särskilda bestämmelser för postsparbanksrörelsen.

§ 2

Mom. 1. Envar äger att för egen eller annans (enskild person, firma,

förening e. d.) räkning insätta medel i postsparbanken.

Insättning får icke ske annat än i helt krontal, och för eu och samma

persons räkning må ej, därest icke Kungl. Maj: t annorlunda förordnat, insättas

högre sammanlagt belopp än 20,000 kronor.

Mom. 2. Vid första insättning skall, för så vida icke Kungl. Magt

föreskrivit annat förfaringssätt, till insättaren utan avgift utlämnas en motbok,

utfärdad till förmån för den, för vilken insättningen ägt rum. Mot

-

boken skall vara försedd med ordningsnummer samt innehålla sammandrag

av de viktigaste författningar, som röra allmänhetens förhållande till postsparbanken

.

Mom. 3. Den, som begär motbok för annan, äger att utan vidare

göra det förbehåll, att medel, som insättas å motboken, icke skola få uttagas

förr än efter viss tid. Vill han göra annat förbehåll, äger generalpoststyrelsen

pröva, huruvida motbok må med det förbehåll utfärdas.

Rörande värjo förbehåll, som gäller i fråga om de å motbok insatta

medlen, skall anteckning finnas i motboken.

Mom. 4. Eu och samma person äger i allmänhet ej utbekomma mer

än en motbok; dock må omyndig, som fyllt femton år och som innehar

motbok, vilken begärts av annan, innan ägaren uppnått förenämnda ålder,

ävensom den, till vars förmån motbok med visst förbehåll utfärdats, kunna

utbekomma särskild motbok för insättning av egna medel.

Mom. 5. En och samma motbok må användas vid samtliga postanstalter

i riket.

Därest särskilda ombud för postsparbanksrörelsen komma att antagas,

äger generalpoststyrelsen bestämma, huruvida och i vilken omfattning motböcker

i allmänhet må kunna hos dem användas.

Mom. 6. Insättning å motbok skall, för att vara gällande, kvitteras

i motboken på sätt generalpoststyrelsen bestämmer.

Mom. 1. I vad mån i postsparbanken innestående medel må kunna Uttagning av

utbekommas vid anfordran eller först efter förutgången skriftlig uppsägning, medel

äger generalpoststyrelsen bestämma. I intet fall må dock fordras längre

uppsägningstid än tre månader, räknat från den dag, uppsägningen skett.

Generalpoststyrelsen äger bestämma på vad sätt den, som vill uttaga

medel, har att styrka sin behörighet härtill.

Mom. 2. Uttagning, som icke omfattar hela det å motbok innestående

beloppet, må icke ske annat än i helt krontal.

Uttaget belopp skall avföras i motboken.

Mom. 3. Omfattar uttagning motboksägarens hela tillgodohavande på

en och samma motbok, äger postverket att efter medlens utbetalande behålla

motboken.

§ 4. Dispositions

rätt

över me

Omyndig

äger att förfoga över medel, som för hans räkning innestå

å motbok, utfärdad efter det han fyllt femton år. Tiar motboken utfärdats dig.

76

Motboks insändande

till

generalpoststyrelsen.

Överlåtelse

av motbok.

Förlust av

motbok.

tidigare, har däremot målsmannen förfoganderätt över medlen, ända tills

ägaren blivit myndig.

Begäres motbok för omyndig av annan, och önskar denne senare, att

andra bestämmelser, än som nyss sagts, skola tillämpas i fråga om dispositionsrätt

över de medel, som komma att insättas å motboken, gäller vad

här ovan i § 2 mom. 3 sägs om förbehåll i allmänhet.

§ 5.

I den ordning, generalpoststyrelsen bestämmer, bör motbok i och för

granskning och ränteanteckning mot kvitto avlämnas till postverket. Sedan

sådan granskning verkställts, återställes motboken, i utbyte mot omförmälda

kvitto, till ägaren.

Underlåter motboksägare att inom den tid, generalpoststyrelsen sålunda

bestämmer, till postverket avlämna motbok, och yppar sig sedermera skiljaktighet

mellan motboken och postverkets räkenskaper, skola räkenskaperna

äga vitsord.

§ (i.

Övergår äganderätt till motbok från en till annan vare sig genom

arv eller testamente eller ock till följd av konkurs eller utmätning, skall

anmälan därom ofördröjligen göras hos generalpoststyrelsen.

Innan sådan anmälan skett och blivit godkänd, medför överlåtelsen ej

någon rätt mot postverket.

Överlåtelse av motbok må ej äga rum i annat fall, än som örsta

stycket av denna paragraf sägs.

§ <•

Har motbok förkommit, bör förlusten genast anmälas hos generalpoststyrelsen

med uppgift å tid och omständigheter, under vilka boken förlorats.

Har sådan anmälan skett, åligger det generalpoststyrelsen att genom

kungörelse, vilken på bekostnad av motbokens ägare införes en gång i allmänna

tidningarna och, där det kan ske, en gång i tidning inom den ort,

där boken anses hava förkommit, efterlysa motboken. Sedan sex månader

förflutit från sista kungörandet, må, därest motboken icke återfunnits, ny

motbok i den förkomnas ställe utfärdas av generalpoststyrelsen.

Efter den nya motbokens utfärdande äger icke den förlorade motboken

gällande kraft mot postverket.

1 den man generalpoststyrelsen finner sådan} behövligt eller lämpligt,

må styrelsen antaga särskilda ombud för postsparbanksrörelsen och utfärda

instruktion för dem. Fråga om ersättning till dessa ombud skall emellertid

underställas Kung]. Maj:ts prövning.

Likaså äger generalpoststyrelsen bestämma, huruvida och i vilken omfattning

i postverkets tjänst anställda personer, som icke tjänstgöra å fast

postanstalt, skola vara skyldiga att förmedla insättningar i postsparbanken.

8 D.

Generalpoststyrelsen åligger att — oavsett postverkets allmänna bokslut

— före utgången av april månad varje år upprätta särskilt bokslut beträffande

postsparbanksrörelsen. Bokslutet skall kungöras i minst två av de

dagliga stockholmstidningarna samt tryckas och å postanstalterna hållas

tillgängligt för allmänheten.

§ 10.

A postsparbanksrörelsen uppkommande vinst skall tills vidare avsättas

till en reservfond. De närmare föreskrifterna rörande fondens storlek, användning

m. m. utfördas av Kungl. Maj:t.

B. Särskilda bestämmelser för postcheckrörelsen.

§ IL

För varje deltagare i postcheckrörelsen öppnas räkning hos postverket

(postcheckkonto).

Räkningarna föras på sätt, generalpoststyrelsen bestämmer.

Rörelsen förmedlas av de fästa postanstalterna i riket samt, i viss utsträckning,

av lantbrevbärare.

§ 12.

Mom. 1. På varje konto skall alltid innestå en viss summa (grundplåt),

varöver kontoinnehavaren icke äger förfoga, förrän kontot upphör.

Mom. 2. Grundplåtens storlek bestämmes av Kungl. Maj:t.

Ombud för

postsparbanksrörelsen.

Bokslut.

Vinstmedel.

Postcheck

konto.

Grundplåt.

78

Inbetalning

d postcheckkonto.

Girering;

poetcheck.

Avgifter.

Arsbesked

rörande postcheckkonto.

% 13.

A postcheckkonto kan såväl kontoinnehavaren själv som envar annan

verkställa inbetalningar.

§ 14.

Mom. 1. Av det å postcheckkonto innestående tillgodohavande kan

belopp, enligt kontoinnehavarens förfogande, överföras till annat konto

(girering) eller utbetalas genom postverket.

Mom. 2. Kontoinnehavare förfogar över sitt tillgodohavande medelst

postcheck.

Å postchecken äger gällande checklag icke tillämpning.

§ 15.

Mom. 1. I postcheckrörelsen utgå följande avgifter:

1) för varje inbetalning

för belopp av högst 50 kronor.................................... 10 öre

» » överstigande 50 » .................................... 20 »

2) för varje utbetalning

eu grundavgift av 5 öre samt

en tilläggsavgift av 2 öre för värjo påbörjat hundratal kronor av

det belopp, som skall utbetalas.

För girering utgår ingen avgift.

Mom. 2. Inbetalningsavgiften redovisas med frimärken. Utbetalningsavgiften

debiteras det konto, från vilket beloppet avföres.

Mom. 3. Inbetalningsavgift utgår icke för belopp, som med posten

försänts till kontoinnehavaren för att kontant utbetalas till honom av postanstalt,

men som, på hans begäran, gottskrives hans postcheckkonto. Dylik

avgift utgår ej heller för belopp, som kontoinnehavare medelst av annan

kontoinnehavare utställd postcheck inbetalar å kontot.

§ 16.

Före januari månads utgång varje år har postverket att tillställa kontoinnehavare

besked rörande kontots ställning vid utgången av närmast föregående

år. Av beskedet bör jämväl framgå storleken av den ränta, som

för året tillgodoförts kontoinnehavaren. Anmärkning mot beskedet skall

skriftligen göras hos generalpoststyrelsen inom utgången av det år, beskedet

utfärdats. Har sådan anmärkning icke gjorts, anses kontoinnehavaren hava

godkänt beskedet, och vid eventuellt senare klagomål skall därför det hos

postverket förda kontot äga vitsord.

7!)

8

IT.

Kontoinnehavare, Horn utställer postcheck pa högre belopp än det, var- Kontoinndiatill

hans tillgodohavande lämnar tillgång, eller som i övrigt använder sitt^^frdln po»tkonto

på ett för postcheekrörelsen menligt sätt, kan av postverket skiljas checkrör elsen.

från rörelsen.

8 18.

Postverket svarar gentemot kontoinnehavare för utförandet i enlighet Postverket*

med gällande bestämmelser av de till postverket ingångna uppdrag. agentemot

Någon ersättning från postverket för skada eller förlust, som föror- postcheckhmsakas

genom torsenad expedition, lagar icke.

8

1!)

Bestämmelser angående postverkets deltagande i postcheekrörelsen med

främmande länder utfärdas av Kung!. Maj:t.

Internationell

postcheclcrörelse.

<Gemensamma bestämmelser för postsparbanks* och postcheckrörelserna.

§ 20.

Ränta a i postsparbanken eller a postcheekkonto innestående medel Ränta.

gottgöres efter den räntefot och på det sätt, Kungl. Maj:t bestämmer.

8 21.

De i postsparbanks- och postcheckrörelserna innestående medel äger

generalpoststyrelsen förvalta och fruktbargöra på sätt, Kungl. Maj:t bestämmer. rande.

8 22.

Innestå medel a postsparbanksmotbok eller a postcheekkonto, vara Preskripunder

loppet av tio år någon omsättning (insättning eller uttagning resp.

inbetalning, uttagning eller girering) icke förekommit, och har i avseende

å dylik fordran icke vidtagits sådan åtgärd till fordringsrättens bevarande,

som i kungl. förordningen den 4 mars 1862 i fråga om tioårig preskription

och år sstämning föreskrives — till vilken åtgärd icke räknas mottagandet

av sådant besked, som i § 16 här ovan omförmäles — skola medlen

tillfalla postverket, dock med rätt för general poststyrelsen att till vederbörande

återbetala beloppet.

80

Portofrihet.

Meddelande

till utomstående.

Ändring i

förordningen.

Närmare

föreskrifter.

I postverkets räkenskaper skola dylika medel tillgodoföras den rörelsegren,

medlen avse.

§ 23.

Brev från av generalpoststyrelsen antaget ombud för postsparbanksrörelsen

befordras portofritt, då försändelse rör bankens angelägenheter och

avsändarens namn och adress finnas angivna utanpå försändelsen. Likaså

befordras brev från innehavare av postcheckkonto portofritt till den myndighet

eller det postkontor, där avsändarens konto föres, då för ändamålet

användes särskilt, genom postverkets försorg tillhandahållet kuvert.

Begagnas annat kuvert erlägges vanligt brevporto.

§ 24.

Meddelande angående insättares i postsparbanken eller innehavares av

postcheckkonto mellanhavande med postverket må icke i oträngt mål lämnas.

§ 25.

Andras bestämmelserna i denna förordning, gälla de nya föreskrifterna

även, därest de avse postsparbanksrörelsen, samtliga de vid dessas ikraftträdande

gällande postsparbanksmotböcker och, om de hava avseende å posteheckrörelsen,

samtliga vid samma tidpunkt bestående konton.

§ 2(1.

De närmare föreskrifter, som erfordras för postverkets postsparbanksoch

postcheckrörelser, äger generalpoststyrelsen utfärda.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1923. Samtidigt upphäves

kungl. förordningen angående eu postsparbank för riket den 22 juni

1883 med däruti sedan vidtagna ändringar. I och med förordningens

ikraftträdande övertager postverket postsparbankens samtliga tillgångar och

skulder.

81

Kap. Vill.

Motivering för de sakkunnigas förslag

till

Kungl. Förordning angående postverkets postsparbanks^ och postcheck*

rörelser.

Då de sakkunniga, såsom förut i betänkandet framhållits, äro av den

uppfattningen, att postsparbanken bör inordnas i postverket såsom en särskild

byrå i generalpoststyrelsen och att, om postcheckrörelse införes i

Sverige, den centrala ledningen av sistnämnda rörelse bör förläggas till

samma byrå som postsparbanksärendena, hava de sakkunniga funnit lämpligt,

att nu gällande postsparbanksförordning upphäves och ersättes med

en kungl. förordning angående såväl postverkets postsparbanksrörelse som

dess postcheckrörelse. Detta har synts desto naturligare, som ifrågavarande

två rörelsegrenar hava så nära samband med varandra, att flera av bestämmelserna

med fördel kunna göras gemensamma för båda rörelserna.

De sakkunniga anse önskvärt, att benämningen postsparbank såsom § 1.

uttryck för postsparbanksrörelsen bibehålies. Under postsparbankens snart CP°j^parh

38-åriga tillvaro har nämligen detta namn så inträngt i det allmänna med- p08tcheckrövetandet,

att det säkerligen vore till skada för postsparbanksrörelsen att relsema; skot

nu införa en ny benämning. Postsparbankens inordnande i postverket Verksamhet.)

kommer icke heller att medföra någon förändring utåt.

Andra stycket i mom. 1 är i sak lika med § 1 i nuvarande postsparbanksförordning.

De sakkunniga hava emellertid velat uttryckligen

betona, att postsparbanksrörelsens syfte är att arbeta för främjande av

sparsamhet bland folket. Att postsparbanksrörelsen komme att av postverket

bedrivas under statens garanti, torde väl vara självfallet, men då

säkerligen många sätta värde på att detta särskilt angives, hava de sakkunniga

ansett, att uttrycket »under statens garanti» borde bibehållas i

den nya förordningen.

82

Sista stycket i mom. 1 är i sak lika med § 1 i postcheckkommitterades

förslag till kungl. förordning angående postcheckrörelsen. 1 form

har endast en oväsentlig förkortning vidtagits.

Det har ansetts lämpligt att i denna paragraf även omnämna .postverkets

ifrågasatta skolsparkasseverksamhet. De sakkunniga äro likväl av

den uppfattningen, att det bör kunna överlämnas åt Kungl. Maj:t att för

denna verksamhet utfärda de särskilda bestämmelser, som kunna vara behövliga.

Därigenom vunnes, att eventuellt erforderliga jämkningar i föreskrifterna

kunde åstadkommas betydligt snabbare, än om saken skulle behöva

hänskjutas till Riksdagen.

A. Särskilda bestämmelser för postsparbanksrörelsen.

§ 2. Första stycket av mom. 1 motsvarar § 2 mom. 1 i nuvarande post

(Insättning;

sparbanksförordningen med det tillägg, att det insatts en upplysning, varav

motbok.) tydligt framgår, att det är medgivet att insätta penningar i postsparbanken

jämväl för s. k. juridiska personer, såsom myndigheter, institutioner, bolag,

firmor, föreningar samt sällskap och andra sammanslutningar. I sak innebär

icke detta någon utvidgning av postsparbanksverksambeten. Samma

rätt förefinnes nämligen redan.

Andra stycket i mom. 1 är avsett att ersätta § 3 och § 7 mom. 3

i postsparbanksförordningen. I sak har bestämmelsen i förstnämnda paragraf

bibehållits. Beträffande däremot föreskriften om det sammanlagda

högsta belopp, som enligt förslaget skulle få av en och samma person insättas

i postsparbanken, tillåta sig de sakkunniga anföra följande. Från

början av postsparbankens verksamhet gottgjordes icke på en och samma

motbok ränta för högre belopp än 1,000 kronor. Genom kungl. kungörelse

den 15 maj 1891 höjdes detta belopp till 2,000 kronor och genom

kungl. förordning den 17 december 1920 har maximigränsen satts till

5,000 kronor. Om hänsyn tages till penningvärdet nu och år 1891, lärer

maximigränsen nu i verkligheten vara snarare lägre än högre än efter den

under sistnämnda år vidtagna förändringen. Sparbankerna äro i regel

oförhindrade att för en och samma insättares räkning mottaga penningar

till vida högre belopp än postsparbanken. Denna omständighet försvårar

ställningen för postsparbanken, särskilt som även de vanliga affärsbankerna

numera lägga an på att uppsamla jämväl småbelopp. Med hänsyn till

dessa omständigheter, och då förhållandena även i övrigt nu äro helt olika

dem, som rådde under tidigare skeden av postsparbankens verksamhet, har

det synts postsparbankssakkunniga uppenbart, att postsparbankens inlåningsriitt

lämpligen torde böra utvidgas. Härutinnan bär fullkomlig enighet rätt

bland de sakkunniga. Men då det gällt att bestämma, var gränsen borde

sättas, har eu viss tvekan rått. A ena sidan har man hållit före att, då

det här vore fråga om eu statsinstitution, någon begränsning i inlåningsrätten

knappast vore behövlig. Å andra sidan har man ansett klokt att

gå fram med en viss försiktighet och endast utvidga postsparbankens inlåningsrätt

så mycket som behövdes för att icke banken i detta hänseende

skulle intaga eu mindre gynnad ställning än sparbanker i allmänhet.

Enligt vad postsparbankssakkunniga inhämtat, föreligger nu ett inom

kung! finansdepartementet av särskilda sakkunniga uppgjort förslag till

ny sparbankslag. 1 detta förslag lär det, bland annat, föreslås, att sparbankernas

rätt till inlåning skulle på så sätt begränsas, att för en och

samma insättares räkning icke skulle få mottagas högre sammanlagt belopp

än 20,000 kronor med rätt dock för vederbörande länsstyrelse att i fall,

då särskilda skäl därtill föranledde, meddela sparbank tillstånd att i sådant

hänseende mottaga högre belopp, än sparbankens reglemente medgåve. Och

ovannämnda sakkunniga lära hava uttryckt önskvärdheten av att icke heller

postsparbanken måtte medgivas rätt att för en och samma insättare mottaga

högre sammanlagt belopp än 20,000 kronor.

Vid slutligt övervägande av frågan, i vad mån postsparbankens inlåningsrätt

lämpligen borde utvidgas, hava de sakkunniga funnit sig kunna

tillstyrka, att rätten tills vidare begränsas i nära överensstämmelse med

vad som föreslagits beträffande sparbanker. Det torde dock lämpligen böra

lämnas öppet för Kungl. Maj:t att meddela postverket tillstånd att för en

och samma insättares räkning mottaga högre belopp.

De sakkunniga anse sig böra framhålla, att jämlikt nuvarande bestämmelse

ränta icke gottgöres å en och samma motbok till högre belopp än 5,000

kronor. Enligt den nya bestämmelsen skulle en och samma person få i

postsparbanken insätta högst 20,000 kronor. Postsparbankssakkunniga

anse, i likhet med sparbankssakkunniga, att det icke vore tillfredsställande

att hava en bestämmelse, som berövade insättare rätten att erhålla ränta

å viss del av de innestående medlen, och att, om någon del av de insatta

beloppen skulle få stå räntelös, kontroll av räntekrediteringen bleve svår

att genomföra. Av ordalagen i det föreslagna stadgandet framgår, att

hinder ej möter för det fastställda maximibeloppets överskridande därigenom,

att upplupen ränta lägges till kapitalet.

Mom. 2 motsvarar i huvudsak första punkten i $ 5 mom. 1 samt

84

delvis mom. 2. av sistnämnda paragraf. Det har ansetts lämpligt, att

Kung! Maj:t skulle äga befogenhet att medgiva undantag från den allmänna

regeln, att motbok skulle utfärdas och tillställas insättaren. Särskilt

för vissa obligatoriska insättningar kan ett annat system vara att föredraga.

Ej heller har det ansetts lämpligt fastslå, att postsparbanksmotbok

skall vara försedd med seriebokstav. Härom torde generalpoststyrelsen få

bestämma efter omständigheterna.

Mom. 3, första stycket, är avsett att ersätta § 2 mom. 4 i postsparbanksförordningen.

I sak innebär den nya formuleringen den ändringen,

att, om förbehåll göres, detta måste gälla samtliga de å motbok innestående

medlen. Enligt vad de sakkunniga inhämtat, tillämpas detta redan

i praktiken.

Mom. 3, andra stycket; bestämmelsen är hämtad från § 5 mom. 2 i

postsparbanksförordningen.

Mom. 4 är avsett att ersätta § 5 mom. 3 i postsparbanksförordningen.

Ehuru de sakkunniga föreslagit, att för en och samma persons räkning

i allmänhet ej må insättas högre sammanlagt belopp än 20,000 kronor,

har det ansetts lämpligt att behålla en bestämmelse, som kunde lägga

hinder i vägen för en person att i onödan skatta sig flera motböcker.

Mom. 5 är i huvudsak lika med § 12 i postsparbanksförordningen.

Därest ombud för postsparbanksrörelsen komme att antagas, synes generalpoststyrelsen

böra få bestämma, i vad mån postsparbanksmotböcker i allmänhet

skola få användas hos dessa ombud.

Mom. 6 är i sak lika med § 6 i postsparbanksförordningen och ersätter

även delvis § 5 mom. 2 i nämnda förordning. De sakkunniga anse,

att generalpoststyrelsen bör få bestämma, på vad sätt insättning skall kvitteras.

§ 3. Denna paragraf är avsedd att ersätta bestämmelserna i §§ 9 och 10

(Uttagning av av postsparbanksförordningen. Bestämmelsen i sista stycket i mom. 2 är

hämtad från § 5 mom. 1 i postsparbanksförordningen.

År 1912 infördes vissa lättnader beträffande uttagning av medel i

postsparbanken. Postsparbanken införde nämligen då en ny form av uttagning,

utbetalning vid anfordran. Utan avvaktan på uppsägningstidens

utgång kunde motboksägare vid fem på förhand bestämda postanstalter av

den å motboken innestående behållningen utbekomma ett belopp av högst

50 kronor i veckan. Denna utbetalningsform förbättrades och utvidgades

i väsentlig grad med utfärdandet år 1918 av gällande postsparbanksreglementen.

På begäran utfärdas numera s. k. U. V. A.-bok (d. v. s. bok för

uttagning vid anfordran), vilken berättigar ägaren att, under iakttagande

85

av vissa formaliteter, vid vilken postanstalt som helst i riket av tillgodohavandet

å boken vid anfordran utbekomma ett belopp av högst 300 kronor

per kalendervecka. Vid postsparbankens huvudkassa i Stockholm utbetalas

även å vanlig motbok medel vid uppsägningstillfallet, och därvid

är ej något maximibelopp fastställt.

År 1913 uttogos vid postsparbankskontoren i landsorten medel vid

anfordran till ett sammanlagt belopp av 101,929 kronor i 3,886 poster;

motsvarande siffror för år 1920 voro 2,668,802 resp. 27,500.

Vid postsparbankens huvudkassa i Stockholm utbetalades under år 1920

omedelbart efter uppsägningarna icke mindre än 4,308,136 kronor 5 öre

i 33,075 poster.

Utbetalning av medel genom postsparbankens huvudkassa vid uppsägningstillfället

infördes år 1904, och sedan dess hava delägare i postsparbanken,

som bott eller eljest vistats i Stockholm, praktiskt taget kunnat använda

sina motböcker såsom vanliga sparkasseböcker. Detta har gjort, att

postsparbanken i Stockholm efter hand kommit att anlitas i mycket stor utsträckning.

Sålunda insattes nu i Stockholm i postsparbanken pr 1,000

invånare mer än 6 gånger så mycket pengar som i övriga riket. Innan denna

form för uttagning infördes, var skillnaden icke så stor. År 1903 var medelinsättningsbeloppet

pr 1,000 invånare icke 3 gånger så stort som beträffande

riket i övrigt. Det är sålunda uppenbart, att postsparbankens inlåning

påverkas av bestämmelserna för uttagning. År det svårt att få ut penningarna,

drar sig allmänheten för att anlita postsparbanken, men tillämpas

härutinnan moderna principer, så blir verkan den motsatta.

Med hänsyn härtill vilja de sakkunniga förorda, att formerna för uttagning

vid anfordran ytterligare förenklas och att rätten till dylik uttagning

utvidgas.

Postsparbankssakkunniga anse, att det utan olägenhet bör kunna

överlåtas åt generalpoststyrelsen att bestämma formerna för uttagning.

§ 4 är avsedd att ersätta § 11 i postsparbanksförordningen. Med hän- § 4.

syn till föreskrifterna i nya äktenskapslagen har det ansetts olämpligt att CDisposition.*

i den nya förordningen intaga bestämmelser om rätt för gift kvinna att själv \\ei »om itmt

disponera över de medel, som för hennes räkning innestå i postsparbanken, sfat för omyn

I blivande expeditionsföreskrifter för postanstalterna torde emellertid gift

kvinnas rätt i sådant avseende böra omnämnas.

I § 11 av den nuvarande förordningen föreskrives även, att omyndig,

som uppnått femton år, må utan särskild tillåtelse av målsman förfoga

över egna medel, dem han själv å motbok insatt. På grund av det stora

86

antal delägare, postsparbanken har, är det i praktiken omöjligt att tillämpa

denna bestämmelse efter ordalydelsen, och postsparbankssakkunniga hava

därför föreslagit en annan formulering.

§ 5 är avsedd att ersätta § 13 i postsparbanksförordningen med den ändring

(Motboks in- att generalpoststyrelsen bestämmer, i vilken ordning motböckerna skola inSgenercdpost11

sändas. Föreskrifterna om motboks insändande hava ansetts kunna utan

styrelsen.) olägenhet i form något förkortas.

§ 6 är lika med § 15 i postsparbanksförordningen med den ändring, som följer

(överlåtelse av de sakkunnigas förslag, att postsparbanken skulle inordnas i postverket.

av motbok.)

§ 7 är avsedd att ersätta § 1(! i postsparbanksförordningen.

(Förlust av De föreslagna ändringarna äro endast av formell art.

motbok.)

§ 8 ersätter § 2 mom. 2 i postsparbanksförordningen. Då avsett är, att post(Ombud

för verket skall bedriva sparbanksrörelsen jämsides med sin övriga verksamhet,

banksrörei- ^ar det ailseits obehövligt att i den nya förordningen intaga bestämmelse

sen.) om skyldighet för postanstalterna att deltaga i postsparbanksrörelsen. Därest

postsparbanken inordnas i postverket, blir en sådan skyldighet en självskriven

följd av förändringen.

§ 9 är avsedd att ersätta § 20 mom. 1 av postsparbanksförordningen. De sak(Bokslut.

) kunniga förutsätta, att bokslutet skall innefatta vinst- och förlust- samt

balansräkning och att värdehandlingarna därvid undergå värdeprövning.

Skulle därvid befinnas, att handlingarna böra nedskrivas med större belopp,

än som lämpligen kan på en gång vidtagas, torde nedskrivningen böra

fördelas på två eller flera år. I postverkets årsberättelse lärer under särskild

avdelning böra intagas redogörelse för postsparbanksrörelsen under

det år, berättelsen avser.

§ 10. I denna paragraf, som är avsedd att ersätta § 19 mom. 3 i postspar

(VinstmedelJ

banksförordningen, hava de sakkunniga föreslagit en bestämmelse därom, att å

postsparbanksrörelsen uppkommande vinst (= nettovinst) skulle tills vidare

avsättas till en reservfond och att Kung! Maj:t skulle äga utfärda bestämmelser

rörande fondens storlek och användning m. m. Visserligen

innehåller det av Kung! Maj:t utfärdade reglementet angående placering

av de i postsparbanken inflytande medel så pass restriktiva bestämmelser,

att postsparbanken icke löper nämnvärd risk att göra direkta förluster på

sin utlåningsrörelse. Och enahanda torde förhållandet bliva, om postspar

-

87

banken inordnas i postverket. Men det oaktat anse de sakkunniga önskvärt

att för postsparbanksrörelsen skapa eu reservfond, som vid inträffande

utomordentliga förhållanden kunde stödja rörelsen. Exempelvis kunna väl

sådana omständigheter ännu en gång inträffa, att för de i postsparbanksrörelsen

inlånade medlen måste under någon kortare tid betalas högre ränta,

än som kunde anses motiverat, därest hänsyn uteslutande toges till rörelsens

förmåga att för löpande året utan förlust bära utgifterna.

B. Särskilda bestämmelser för postcheckrörelsen.

Denna paragraf motsvarar § 2 i postcheckkommitterades förslag till § 11.

postcheckförordning, därvid dock andra stycket givits eu sådan från andra (Postcheckstycket

i sistnämnda paragraf avvikande formulering, som påkallats av de sak- kontn )

kunnigas förslag, att några särskilda postcheckkontor icke skulle inrättas.

Paragrafen är lika med § 3 i förslaget till postcheckförordning. § 12.

(Grundplåt.)

Denna paragraf överensstämmer med § 4 i förslaget till postcheck- § 13.

förordning. (Inbetalning

å postcheckkonto.

)

Paragrafen motsvarar § 5 i förslaget till postcheckförordning. Den § 14.

något ändrade formuleringen föranledes av de sakkunnigas förslag, att några (Girering,

särskilda postcheckkontor icke skulle förefinnas. postcheck.)

Denna paragraf är lika med § 6 i förslaget till postcheckförordning. § 15.

Då det kan vara att förvänta, att nu gällande inrikes postavgifter (Avgifter.)

inom en ej allt för avlägsen framtid komma att i någon mån nedsättas,

hava de sakkunniga intet att erinra mot de föreslagna avgifterna i postcheckrörelsen.

Eelativt låga avgifter skulle givetvis uppmuntra till deltagande

i den nya rörelsen. Sedan någon tids erfarenhet vunnits, lärer

det emellertid vara lämpligt att tillse, huruvida någon revidering beträffande

avgiftsbeloppen kan anses behövlig.

De sakkunniga anse behövligt, att i förordningen införes eu bestäm- § 16.

melse därom, att postverket före utgången av januari månad varje år skall (Årsbeskedrötillställa

kontoinnehavare besked rörande kontots ställning vid utgången av ^ckkmto)

närmast föregående år. Av beskedet skulle jämväl framgå storleken av

den ränta, som för året tillgodoförts kontoinnehavaren. Därest denne icke

88

före årets utgång hos generalpoststyrelsen skriftligen gjort anmärkning mot

beskedet, ansåges kontoinnehavaren hava godkänt beskedet, och vid eventuellt

senare klagomål skulle därför det hos postverket förda kontot äga vitsord.

För avgivande av självdeklaration lär kontoinnehavare vara i behov

av besked rörande kontots ställning vid varje års utgång, och särskilt torde

han behöva veta, huru mycket han i ränta tillgodoförts för det närmast

förflutna året.

Genom de sakkunnigas förslag till formulering vunnes även den fördelen,

att postverket icke behövde förvara specialhandlingar beträffande

postcheckrörelsen längre än högst två år. Själva kontona borde däremot

förvaras minst tio år efter det år, räkenskapen avsåge.

Yad de sakkunniga föreslagit torde icke i sak nämnvärt avvika från

postcheckkommitterades uppfattning. I motiveringen till § 11 i deras förslag

till kungl. förordning angående postcheckrörelsen anföres nämligen

bland annat att, därest kontoinnehavare förmenade sig hava skäl till ersättningskrav

mot postverket, borde sådant krav skriftligen anmälas hos

generalpoststyrelsen, och för att ernå överensstämmelse med vad i detta

avseende vore stadgat i fråga om postanvisningsrörelsen, hade kommitterade

ansett, att anmälan rörande sådant ersättningskrav borde vara till

styrelsen inkommet före utgången av året närmast efter det, under vilket

det uppdrag, som föranlett kravet, inkommit till postcheckkontor.

§ 17 är lika med § 9 i förslaget till postcheckförordning.

(Kontoinnehavares

skiljande

från

postcheckrö

relsen.)

§ 18 överensstämmer i sak med £ 11 i förslaget till postcheckförordning.

(Postverkets

ansvarighet

gentemot post

checkkontoinnehavare.

J

§ 19 är lika med § 14 i förslaget till postcheckförordning.

(Internationell

postcheck

rörelse■)

C. Gemensamma bestämmelser för postsparbanks» och postcheckrörelsema.

§ 20 är avsedd att ersätta § 7 mom. 1—2 och § 8 i postsparbanksförordningen

(Ränta.) samt § 7 i förslaget till postcheckförordning.

Enligt nu gällande bestämmelser gottgöres ränta å i postsparbanken

8iJ

insatta medel endast för hel manad och beräknas från och med månaden

näst efter den, då insättningen ägt rum, till den månad, då medlen få

lyftas. Upplupen ränta lägges vid kalenderårs slut till kapitalet. A vad

av det sålunda uppkommande beloppet utgör helt krontal, beräknas ränta

från och med början av näst därpå följande år. På eu och samma motbok

gottgöres icke ränta för högre belopp än 5,000 kronor. Räntefoten

å de medel, som äro eller varda i postsparbanken insatta, bestämmes av

Ivungl. Maj:t. Varder nedsättning i räntefoten beslutad, träder densamma

dock icke i verket förrän två månader efter det Kungl. Maj:ts beslut i

ämnet blivit kungjort.

Postsparbankssakkunniga hava övervägt, huruvida icke ifrågavarande

bestämmelser om räntegottgörelse borde i postsparbanksrörelsens intresse

i vissa hänseenden något modifieras till motboksägamas fördel. Då emellertid

Kungl. Maj:t skulle äga befogenhet att bestämma räntefoten, vilken

för delägare i postsparbanken och för postcheckkontoinnehavarna givetvis

spela större roll än bestämmelserna om räntegottgörelsen i övrigt, hava de

sakkunniga ansett, att det lämpligen borde överlämnas åt Kungl. Maj:t att

utfärda samtliga bestämmelser om ränta. Under sådana förhållanden torde

det icke vara behövligt, att de sakkunniga nu närmare ingå på frågan om

sättet för räntegottgörelsen.

Denna paragraf avser att ersätta § 18 i postsparbanksförordningen § 21.

och § 12 i förslaget till postcheckförordning. (Medlem^

Genom kungl. förordning den 17 december 1920 (Svensk författnings- rwran^j

samling n:r 826/1920) har förordnats, att § 18 i postsparbanksförordningen

skulle erhålla följande ändrade lydelse: »I postsparbanken inflytande

medel förvaltas i enlighet med bestämmelser, som av Kungl. Maj:t utfärdas.

» Med anledning därav hava de sakkunniga ansett lämpligt, att

Kungl. Maj:t även finge meddela bestämmelser beträffande i postcheckrörelsen

innestående medel.

I anslutning till förenämnda kungl. förordning angående förändrad

lydelse av § 18 i postsparbanksförordningen bär Kungl. Maj:t likaledes

den 17 december 1920 (Svensk författningssamling 827/1920) utfärdat

reglemente angående förvaltningen av de i postsparbanken inflytande medel.

Detta reglemente torde, om de sakkunnigas förslag i huvudsak godkännes,

böra ersättas med ett reglemente, innehållande bestämmelser rörande förvaltningen

av de medel, som inflyta såväl i postsparbanksrörelsen som i

postcheckrör elsen.

7. Betänkande angående omorganisation av postsparbanken.

90

S 22 avser att ersätta § 14 i postsparbanksförordningen. De sakkunniga hava

(Prtskrip- emellertid ansett, att de nya bestämmelserna borde avfattas så, att de även

kunde gälla å postcheckkonto innestående medel.

§ 23 avser att ersätta bestämmelserna i kungl. breven till generalpoststyrelsen

(Portofrihet) den 21 september och den 16 november 1883 angående portofrihet för

försändelser i ärenden rörande postsparbanken ävensom i § 8 i förslaget

till postcheckförordning.

§ 24 avser att ersätta § 23 i postsparbanksförordningen och § 10 i förslaget

(Meddelande till postcheckförordning.

till utomstående.

)

§ 25 är avsedd att ersätta § 13 i förslaget till postcheckförordning; paragrafen

(Ändring i har avfattats så, att bestämmelserna även bliva gällande för postsparbanks

förord-

, r ±

ningen.) r°relsen.

§ 26 motsvarar i sak § 15 i förslaget till postcheckförordning, varjämte det

CNärmare ansetts lämpligt att även intaga bestämmelse därom, att generalpoststyrelsen

nres nfer'') skaX{ äga utfärda de närmare föreskrifter, som erfordras för postsparbanksrörelsen.

Sist i förslaget till förordning hava de sakkunniga intagit eu bestämmelse

därom, att i och med förordningens ikraftträdande postverket skall

övertaga postsparbankens samtliga tillgångar och skulder. Även om detta

kan anses självfallet, så torde det icke vara ur vägen, att förhållandet

särskilt omnämnes i förordningen.

Följande bestämmelser i gällande postsparbanksförordning hava icke

medtagits i det nu uppgjorda förslaget till förordning, nämligen:

§ 2 mom. 3: de sakkunniga utgå ifrån att generalpoststyrelsen

skall, utan att detta särskilt omnämnes i

förordningen, äga att i blivande expeditionsföreskrifter

bestämma, att den, som begär motbok, skall vara skyldig

1)1

meddela sådana upplysningar, som kunna vara behövliga

för att motbok skall kunna utfärdas;

§ 4: postsparbankssakkunniga hava tidigare i betänkandet

föreslagit, att sparmärkena skola avskaffas;

$ 17: postsparbanken förmedlar i ytterst ringa omfattning

köp av obligationer för delägarnas räkning, och

de sakkunniga anse därför, att bestämmelse om skyldighet

för postverket i sådant hänseende utan olägenhet kan

uteslutas ur förordningen. De sakkunniga förutsätta, att

postverket i alla händelser skall utan avgift tillhandagå

motboksägare därmed och att tillkännagivande härom

skall intagas i motböckerna bland underrättelser för allmänheten

;

§ 19 mom. 1—2: bestämmelser om sättet för förvaltningskostnadernas

bestridande torde vara obehövliga,

om postsparbanken införlivas med postverket;

§ 20 mom. 2: särskild redogörelse för postsparbanksrörelsen

bör inflyta under särskild avdelning av postverkets

årsberättelse, och generalpoststyrelsens förslag till driftkostnadsstat

(jämväl i fråga om belopp, som av postverket

må användas för vidtagande av åtgärder, vilka avse främjande

av sparsamhet, särskilt inom de mindre bemedlade

samhällsklasserna) bör givetvis även omfatta postsparbanksrörelsen

;

§ 21: postsparbanksstyrelsen upphör såsom en följd

av postsparbankens inordnande i postverket; frågan om

generalpoststyrelsens förstärkande med särskilda fullmäktige

vid behandling av vissa viktigare postsparbanksärenden

behandlas längre fram i betänkandet;

§ 22 (riksbankens befattning med postsparbankens

medel): bestämmelse härom torde icke behöva intagas i

förordningen. Därest postverket behöver anlita riksbanken

för förvaring, försäljning eller pantsättning av värdehandlingar,

lärer överenskommelse kunna träffas mellan

generalpoststyrelsen och fullmäktige utan att bestämmelse

härom finnes intagen i förordningen. Och att postverket

skall äga befogenhet att vid behov försälja eller pant

-

92

sätta sådana värdehandlingar, varom här är fråga, finna

de sakkunniga självfallet.

Den i S 12 av postekeckkommitterades förslag till förordning angående

postcheckrörelsen berörda frågan om fullmäktige för placering av

de i postcheckrörelsen innestående medel upptaga postsparbankssakkunniga

till behandling i annat sammanhang.

Arbetssätt och arbetsmetoder inom postsparbanken nu och

efter omorganisationen; antal tjänstemän, som beräknas bliva

erforderliga för postsparbanks* och postcheckgöromål

under år 1923.

Genom undersökningar i postsparbanken hava postsparbankssakkunniga

kommit till den uppfattningen, att — trots det bankledningen under sista

åren vidtagit vissa reformer — likväl betydande omläggningar med fördel

låta sig genomföras. Arbetsmetoderna äro gammalmodiga och bokföringen

föråldrad och alltför dyrbar. Härtill kommer att arbetsledningen otvivelaktigt

icke ägt erforderlig effektivitet. Avsevärda besparingar synas kunna

göras utan att kontrollen eftersättes.

Yad först bokföringen angår, må följande framhållas. Delägarnas

konton föras nu i bundna böcker. Yarje bok lämnar plats för 1,000

konton. Antalet i bruk varande kontoböcker uppgår till i runt tal 2,000,

fördelade i flera olika rum inom banklokalen. Insättningarna uppdebiteras

av postanstalterna å s. k. insättningslistor. A dessa listor kunna

självfallet insättningarna icke ordnas efter motboksnummer och -serier, utan

insättningarna förekomma där i den ordning, de verkställts. Härav följer,

att då de å en insättningslista förekommande beloppen skola bokföras inom

banken, ett flertal kontoböcker måste komma till användning, vilket vållar

stor tidsutdräkt, särskilt som kontoböckerna äro rätt tunga — varje ny

bok väger omkring 5 V2 kg. — och bokförarna i regel äro kvinnor.

Postsparbankssakkunniga hava kommit till den uppfattningen, att det

i arbetsbesparande syfte vore lämpligt att övergiva de bundna böckerna

och i stället tillämpa kortsystem. Detta system har nu så länge prövats

jämväl inom vårt land och befunnits i regel äga så stora fördelar framför

varje annan anordning, att det säkerligen är obehövligt att nu ingå på

någon närmare motivering för de sakkunnigas åsikt härutinnan. Att efter

hand, som ett konto dödas, få utgallra vederbörande kort och alltså ständigt

kunna hålla kontosamlingen aktuell vore särdeles lämpligt för postsparbanken,

vars delägarstam undergår en så avsevärd förändring, att i flera

kontoböcker icke finnes mer än ett fåtal konton, som avse i kraft varande

motböcker.

Men för att kortsystem skall lämpa sig för postsparbanken med dess

många delägare (vid 1920 års utgång funnos i runt tal 661,700 giltiga

motböcker), måste praktiska och moderna anordningar tillämpas. Att hava

kortlådorna förvarade i skåp utefter bokföringsrummens väggar vore icke

lämpligt, enär det skulle bliva allt för tidsödande att framtaga alla de

kontokort, å vilka för dagen införing av insättningar och uttagningar

skulle ske, samt att efter verkställd införing ånyo inordna korten i lådorna.

Efter prövning av flera olika system vilja de sakkunniga förorda,

att kortlådorna placeras i paternosterverk vid eller i själva bokföringsborden

och att därvid sådana mekaniska anordningar vidtagas, att bokföraren kan

utan att flytta sig från sin plats lätt och hastigt åtkomma den låda, vars

innehåll för varje särskild gång skall användas. De sakkunniga anse icke

erforderligt att här i detalj redogöra för, vilka alternativ till olika anordningars

åvägabringande, som i detta avseende erbjuda sig, men de hava

genom fackmän övertygat sig om, att det icke möter svårighet att vidtaga

sådana, för bokföringsarbetet lämpliga och tidsbesparande anordningar.

Anläggningskostnaden bleve ock obetydlig i jämförelse med de besparingar

i arbetskraft, som vunnes genom ifrågavarande hjälpmedel. Det antages, att

kostnaden för de mekaniska anordningarna, inklusive kort och lådor, skulle

stanna vid omkring 35,000 kronor. Genom en dylik anläggning skulle

även kunna vinnas, att kortlådorna genom ett enkelt handgrepp kunde avstängas

och därigenom bliva oåtkomliga för obehöriga personer. Nu äro

kontoböckerna tillgängliga så gott som för vem som helst. Givetvis skulle

kortsystemet även i övrigt göras fullt modernt med tillräckligt antal s. k.

ledkort och utskärningar eller andra anordningar å kontokorten, gjorda på

sådant sätt, att det omedelbart borde uppmärksammas, om ett kontokort inlagts

mellan orätta ledkort. I varje låda borde icke placeras flera kort än

att, då ett kontokort uttoges ur samlingen, bokföraren med lätthet kunde

åstadkomma en öppning på den plats, där kortet legat och varest kortet

efter begagnandet åter omedelbart skulle inläggas. Måste ett kontokort

utlånas, skulle å kortets plats i lådan insättas ett annat kort av lämpligt

format med anteckning om det utlånade kortets nummer och till vem utlämnandet

ägt rum.

Från 1923 års början skulle helt naturligt kortsystem tillämpas i

fråga om alla nyutfärdade motböcker, och beträffande äldre konton borde

övergången ske så hastigt, som förhållandena medgåve.

Kontokorten borde anordnas så, att ränta, motboksägaren till godo

eller till last — i kronor och öre och ej såsom nu medelst ett jämförelsetal

— kunde påföras vederbörande kort i samband med bokföringen av in

-

95

sättningar och uttagningar och bokföringen verkställas på sådant sätt, att

kontot alltid vore avslutat och den tidsödande särskilda kontoavslutningen,

som med nuvarande system icke kan undvikas, bleve, åtminstone i stort

Hett, obehövlig. Även motboksgranskningen skulle i sådant fall kunna

ske betydligt hastigare än under nuvarande förhållanden. Följande exempel

klargör, huru de sakkunniga tänkt sig bokföringen å kontokorten.

Motbok n:r ............... ser.

utfärdad för...................................................................................................................

yrke eller befattning.....................................

född den / 19....... bostadsadress:.......................................................

föräldrars eller målsmans namn

förbehåll.

Insatt eller uttagit

j Tjänste-

[ mans

1 sign.

1 avser ränta till 1923 års slut.

* för tidsvinst vid bokföringen skulle

varje postanstalt hava en viss be- teckning.

3 »Ut» betecknar, att det bokförda

beloppet avser uttagning.

4 avser ränta till årets slut, motboks- ägaren till last, å det uttagna be-

Ränta

för år

Kr.

öre

den

vid post- anstalten

Kr.

öre

Kr.

öre

1923

25

—

Beh. fr. 1922

600

24''

624

_

E. L.

•■>7» 23

H 5S

100

3''

I

103

_

E. L.

s7e •

Uts H 5

100

24

—

727

102

—

E. L.

loppet. Genom att vid insättning

ränta tillgodoföres till årets slut,

måste vid uttagning belöpande ränta

‘/i 24

Beh. fr. 1923

625

25

—

625

650

E. L.

debiteras motboksägaren.

\J\7\T

n c\t\

f \J\j

600:-

Saldo

enligt

| mot- bok

Bokföringsarbetet inom bankbyrån skulle avsevärt underlättas, om

vid postanstalterna insättningarna infördes icke såsom nu å insättningslistor

utan å insättningskort (ett kort för varje insättning). Dessa kort

96

behövde ej tillverkas av kartong utan endast av relativt billigt papper.

Men då å postanstalterna lämpligen borde förefinnas avskrifter av utfärdade

insättningskort, skulle korten anordnas för blåkopiering. Därjämte

borde å såväl insättningskorten som å uttagningskvittona jämväl angivas

behållningen å vederbörande motbok efter insättningen resp. uttagningen.

Genom en sådan anordning skulle bokföraren alltid kunna förvissa sig om,

att slutsumman i boken överensstämde med postverkets räkenskaper. Ifrågavarande

anteckning å uttagningskvittona skulle även tjäna ett annat syfte.

Enligt vad de sakkunniga inhämtat, lär det understundom hända, att en

postanstalt glömmer att i motboken avföra uttaget belopp, varigenom boken

kommer att utvisa för stort tillgodohavande. Därest postfunktionären vore

skyldig att å kvittot anteckna saldot efter uttagningen, kan det icke förutsättas,

att den utbetalande tjänstemannen skulle kunna oavsiktligt underlåta

att i boken göra föreskrivna anteckningar. Och särskilt beträtfande

U. Y. A.-böcker (böcker, varå uttagning intill visst belopp kan ske utan

förutgången uppsägning) är det av största vikt, att saldot är rätt angivet.

Inom bankbyrån skulle från postanstalterna ankomna insättningskort

och uttagningskvitton var för sig sorteras serievis och inom varje serie

ordnas i nummerföljd. Sedan detta gjorts, kunde själva kontobokföringen

verkställas på mycket kort tid.

De sakkunniga hava tänkt sig, att postanstalterna skulle utskriva

kontokorten vid utfärdande av nya motböcker och insända korten till

generalpoststyrelsens bankbyrå. Korten kunde bestå av två genom perforering

sammanhängande delar. Å den ena delen hade postanstalten endast

att skriva motboksägarens namn och födelsedag samt motbokens nummer.

Sistnämnda del skulle inom bankbyrån frånskiljas själva kontokortet och

ersätta ett s. k. lappregisterkort, som nu utskrives inom banken för varje

nytillkommen motboksägare. Lappregisterkorten ordnas inom postsparbanken

efter motboksägarnas namn och rådfrågas, då det av en eller annan anledning

gäller att fastslå, huruvida viss person har eller haft motbok med

postsparbanken.

A varje kontokort skulle motboksägaren hava att anbringa sin namnteckning.

Nuvarande anmälningssedel skulle däremot avskaffas. Ansåges

det lämpligare att kontokorten utskreves inom generalpoststyrelsen, bleve

det däremot nödvändigt att bibehålla anmälningssedeln, vilken emellertid

i sådant fall kunde ersätta ovannämnda lappregisterkort.

Fördelarna med eu genomgripande omläggning av hela bokföringssystemet

i enlighet med de sakkunnigas här ovan skisserade förslag äro

påtagliga. Med ledning av praktiska prov, som postsparbankssakkunniga

låtit verkställa för att få utrönt, huru systemet skulle komma att fungera

i verkligheten, tro de sig kunna beräkna, att för kontobokföringen, inklusive

motboksgranskningen, skulle efter omorganisationen icke erfordras

mer än omkring 20 tjänstemän. Och för såvitt de sakkunniga förstå,

komme säkerheten icke att förlora utan snarare att vinna på omläggningen.

Utan olägenhet torde det inom postsparbanken nu använda tillvägagångssättet

att uppföra ingångna uppsägningar å listor kunna avskaffas,

och dirigeringstabell för tillståndsbevis lärer ej heller behöva föras.

För behandling av uppsägningar torde två tjänstemän erfordras.

Beträffande varje till postsparbanken för granskning inkommande

motbok utskrives för närvarande inom banken å en papperslapp namnet

å den postanstalt, varifrån motboken ankommit och genom vilken densamma

skall till ägaren återställas. Detta arbete kräver i det närmaste två tjänstemän,

vilka bleve obehövliga, därest inlämningspostanstalten före insändandet

anbringade sin stämpel å motboken. För dylik avstämpling borde å motböckerna

särskild plats finnas reserverad.

Därjämte synes det de sakkunniga, som om motboksförteckningarna,

som nu åtfölja motböcker, vilka insändas för granskning, skulle kunna

avskaffas. Det vore säkerligen tillräckligt, att å kuverten anteckna antalet

däri inneslutna motböcker. Kuverten borde anordnas så, att samma

kuvert kunde användas både till och från generalpoststyrelsens bankbyrå.

Tidigare i betänkandet hava de sakkunniga föreslagit indragning av

sparmärken. Yinner detta förslag avseende, erfordras icke vidare någon

sparmärksrevision. De sakkunniga hava övervägt, huruvida icke även de

s. k. kvittenskupongerna, vilka tjäna att i motböckerna verificera gjorda

insättningar, skulle kunna avskaffas, i vilket fall jämväl kvittenskupongrevisionen

bortfölle. Med hänsyn emellertid till svårigheten att finna något

annat system, som vore enklare än nuvarande förfaringssätt men på samma

gång ur kontrollsynpunkt antagligt, anse de sakkunniga att kvittenskupongerna

böra tillsvidare bibehållas. Utan hinder härav torde dock kvittenskupongrevisionen

böra förenklas och i regel endast omfatta redovisning,

som avgivits av postkontor, där postmästaren tillika är redogörare.

Därjämte anse de sakkunniga, att det utan olägenhet bör kunna överlämnas

till postmästare att inom vissa gränser självständigt handlägga

frågor rörande överskott och brister av kvittenskuponger.

Tre tjänstemän antagas komma att medhinna revideringen av postkontorens

postsparbanksm edelsräkningar och kvittenskupongredovisningar.

98

Diarieföringen bör inskränkas och förenklas. De flesta till postsparbanken

inkomna ärenden röra inotböcker och äro av tämligen likartad beskaffenhet,

såsom uppsägningar å motböcker, vilkas ägare avlidit, anmälningar

om förkomna motböcker, angående preskriberade medel samt rörande

felaktigheter vid insättningar och utbetalningar å motböcker. En stor

mängd ärenden röra antagande och entledigande av sparmärksförsäljare.

Sistnämnda ärenden komma att upphöra, därest sparmärkena avskaffas.

Vidare diarieföras inkomna inventeringsinstrument och av tjänstemän inom

banken anhängig] orda anmärkningsmål.

De flesta ärenden av ifrågavarande slag torde icke behöva diarieföras

utan endast inordnas efter motböckernas nummer i den huvudgrupp, ärendet

avsåge. I den mån så kunde befinnas behövligt kunde kortsystem uppläggas

för vissa grupper av ärenden, exempelvis för förkomna motböcker,

för motböcker, vilkas behållning preskriberats o. s. v. Under år 1920

diariefördes 8,600 egentliga postsparbanksärenden. Postsparbankssakkunniga

räkna med, att antalet diarieförda mål efter omorganisationen skall kunna

nedbringas till omkring 2,000.

För diarieföring och omhänderhavande av handlingar m. m. rörande

postsparbanksrörelsen torde en tjänsteman bliva tillräcklig.

Skriftväxlingen bör ytterligare inskränkas och förenklas. I all den

mån så kan ske böra vid meddelanden till postanstalterna stämpelavtryck

eller små mimeograferade meddelanden användas. Blankettrycket bör revideras

i syfte att nedbringa kostnaden för detsamma.

Vissa av de göromål, som nu påvila kassören i postsparbanken, bortfalla

genom omorganisationen. Och enligt vad de sakkunniga inhämtat, är

arbetet med uträkningen och utbetalningen av avlöningarna till generalpoststyrelsens

samtliga tjänstemän centraliserat till den byrå inom styrelsen,

som handlägger kamerala ärenden i allmänhet. Någon anledning att tilllämpa

ett annat förfaringssätt beträffande tjänstemännen inom den ifrågasatta

nya byrå, som skulle omhänderhava postsparbanks- och postcheckärenden,

synes icke föreligga. De övriga ärenden, som för närvarande

åligga kassören, lära utan olägenhet kunna uppdelas på intendenten vid

postverkets huvudkassa och en eller flera av de blivande tjänstemännen

inom sistnämnda byrå. Möjligheten för motboksägare att i Stockholm i

samma omfattning som nu utbekomma medel utan förutgången uppsägning

torde visserligen böra bibehållas. Men denna detalj lär kunna ordnas,

även om kassörstjänsten indrages.

99

8å gott solo .samtliga här ovan ifrågasatta förenklingar i postsparbankstjänsten

äro av beskaffenhet att kunna genomföras utan Kungl. Maj.ts

eller Riksdagens medverkan. Och det bör givetvis överlämnas åt generalpoststyrelsen

att bestämma, huru arbetet inom bankbyrån skall ordnas och

bedrivas. Men postsparbankssakkunniga hava velat i störa drag angiva, huru

de tänkt sig, att postsparbanksarbetet framdeles skulle kunna ordnas. Eu

undersökning, i vad mån detta arbete kunde förenklas, har ansetts nödvändig

även av den anledningen, att postsparbankssakkunniga utan en

dylik åtgärd icke vore i stånd att beräkna, huru stor personal efter omorganisationen

kunde bliva behövlig för postsparbanksärenden inom generalpoststyrelsen.

I detta sammanhang vilja de sakkunniga framhålla, att de

förutsätta, att generalpoststyrelsen vid den omarbetning av postsparbanksreglementena

för postkontör och poststationer, som torde bliva nödvändig,

därest beslut fattas om omorganisation av postsparbanken i huvudsaklig

överensstämmelse med de sakkunnigas förslag, skall söka genomföra alla de

förenklingar och lättnader i postsparbankstjänsten vid postanstalterna, som

anses kunna vidtagas utan att erforderlig kontroll eftersättes. De sakkunniga

utgå sålunda ifrån, att vid omorganisationens ikraftträdande någon lättnad

i postsparbanksarbetet skall kunna genomföras även för postanstalternas

vidkommande.

I det föregående hava de sakkunniga beräknat, att följande antal

tjänstemän skulle bliva behövliga för postsparbanksgöromål i generalpoststyrelsen

efter omorganisationen, nämligen:

för bokföring och motboksgranskning ............................................. 20

» behandling av uppsägningar...................................................... 2

■ revision.................................................................................... °

» diarieföring in. .................................................................... 1

= 26

Härtill komma:

för kamrerargöromål ..................................................................... 2

» kansligöromål ........................................................................... 2

(därav en gemensam för hela byrån)

för vaktmästargöromål..................................................................... 2

(gemensamma för hela byrån; i den mån byrån för budskickning eller

dylikt kunde behöva ytterligare vaktmästarbiträde, torde sådant säkerligen

kunna utan svårighet erhållas från någon av generalpoststyrelsens

övriga byråer) trpt 32

100

trpt 32

byråchef ....................................................................................... 1

för diverse göromål ........................................................................ 7

eller i allt 40

Tidigare i detta betänkande hava de sakknnniga utgått ifrån, att för

postcheckärendenas handläggning i generalpoststyrelsen (d. v. s.

för det egentliga byråarbetet) till eu början 5 tjänstemän skulle

vara till fyllest (sid 70) och att för det av postcheckrörelsen

föranledda bokföringsarbetet inom bankbyrån och å postkontor

icke kunde behöva beräknas mer än 20 nya tjänstemannabefattningar

(sid. 71). För postcheckrörelsen skulle sålunda

erfordras sammanlagt ............................................................ 25

vadan för postsparbanks- och postcheckrörelserna under år 1923 icke

skulle behöva beräknas mer än tillhopa.................................... 65

tjänstemän.

Såsom i det föregående meddelats, kan postsparbankens hela personal

(ordinarie och extra tjänstemän samt timavlönad personal) för närvarande

uppskattas till 149 personer. De sakkunniga beräkna alltså, att efter

omorganisationen icke skall för postsparbanksgöromål i generalpoststyrelsen

behövas mer än omkring 27 .% av antalet nuvarande tjänstemän

inom postsparbanken. Men om en så stark reducering av antalet tjänstemän

skall kunna genomföras, är det givetvis oundgängligen nödvändigt,

att arbetstiden ordentligt utnyttjas och att tillräcklig kontroll utövas.

Frågan om fördelningen av ovannämnda 65 tjänstemannabefattningar

på olika lönegrader m. m. upptaga de sakkunniga till behandling i närmast

följande kapitel.

Därest skolsparkasseverksamhet kommer att från 1923 års ingång

anordnas i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag, torde

även för denna nya rörelsegren erfordras några tjänstemän. Då det emellertid

för närvarande icke är möjligt att ens tillnärmelsevis förutsäga, vilken

omfattning rörelsen i fråga skulle komma att få under första året, har det

synts de sakkunniga lämpligt att för år 1923 icke beräkna några ordinarie

tjänstemän för skolsparkasseverksamheten utan överlåta åt generalpoststyrelsen

att under nämnda år för utförande av de med ifrågavarande

verksamhet föranledda göromål på förordnande anlita det antal tjänstemän,

som kan befinnas oundgängligen behövligt.

101

Kap. X.

Organisationen av den föreslagna bankbyrån inom general*

poststyrelsen m. m.; beräknad driftkostnad för postsparbanksrörelsen

efter omorganisationen.

I det föregående hava postsparbankssakkunniga föreslagit, bland annat,

att postsparbanken skulle upphöra såsom självständigt ämbetsverk och i

stället inordnas i postverket, att i samband med postsparbankens omorganisation

postcheckrörelse måtte införas i Sverige samt att postsparbanks-

och postcheckärendena skulle inom generalpoststyrelsen handläggas

å en inom styrelsen nyinrättad byrå, vilken lämpligen borde benämnas

bankbyrån.

De i kapitel IX (sid. 99 —100) för postsparbanks-och postcheckrörelserna

för år 1923 beräknade 65 tjänstemännen anses lämpligen böra fördelas

på olika tjänstegrader sålunda:

A. Bankbyrån i generalpoststyrelsen:

I. Gemensam personal

1 byråchef (20 lönegraden)..............................

1 sekreterare (15 » )..............................

1 förste expeditionsvakt (3 lönegraden)............

1 expeditionsvakt (l lönegraden) .....................

II. Postsparbanksavdelningen.

1 kamrerare (tillika personalchef; anses böra placeras i 15 löne

graden),

2 kontrollörer (12 lönegraden; en för revision; med hänsyn manliga

till revisionsarbetets beskaffenhet anses det tillräckligt, tjänstemän,

att tillsyningsmannen häröver placeras i 12 lönegraden;

en för vissa göromål, som nu påvila kassören);

7 trpt

manliga

tjänstemän.

102

7 trpt

1 förste postexpeditör (10 lönegraden; bokföring m. m., vakt-| manlig

föreståndare; skulle i huvudsak ersätta förste aktuarien);/ tjänsteman.

2 postexpeditörer (4 lönegraden; 1 biträde åt kamreraren, 1

bokföring och vaktföreståndarskap),

10 kanslibiträden (2 lönegraden; 2 biträden för revisionen, 1

diarieföring, 7 bokföring m. in.),

20 kontorsbiträden (l lönegraden; bokföring m. m.)

kvinnliga

tjänstemän.

III. Postcheckavdelningen.

1 kamrerare (tillika personalchef; anses böra placeras

lönegraden),

1 kontrollör (12 lönegraden);

15

manliga

tjänstemän.

7 kanslibiträden (2 lönegraden; 2 för byråarbete,

kontobokföring m. in.),

1 kontorsbiträde (1 lönegraden; för byråarbete.)

5 för

kvinnliga

tjänstemän.

B. Postkontor.

15 kanslibiträden (2 lönegraden; för kontobokföring m. m.)J kvinnliga

gg | tjänstemän.

Mellan de båda avdelningarna inom bankbyrån borde icke uppdragas

starkare gräns än att vid behov tjänsteman vid den ena avdelningen kunde

åläggas biträda med göromål inom den andra avdelningen.

Såsom en naturlig följd av generalpoststyrelsens nuvarande organisation

torde chefen för den föreslagna nya bankbyrån böra erhålla byråchefs

tjänsteställning och placeras i 20 lönegraden enligt det för tjänstemän vid

postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk

gällande avlöningsreglemente. Även med hänsyn till det arbete och det

ansvar, som kommer att påvila denna nya byråchef, torde en dylik placering

vara fullt motiverad.

Byråchefen skulle, i likhet med övriga byråchefer i generalpoststyrelsen,

vara ledamot i styrelsen, där han hade att föredraga sådana ärenden

rörande postsparbanks- och postcheckrörelserna, vari han, enligt de bestämmelser,

som komme att gälla, icke ägde att själv fatta beslut. Såsom

förut framhållits, anse emellertid de sakkunniga, att ifrågavarande byråchef

bör erhålla en relativt vidsträckt befogenhet. Chefen för bankbyrån skulle,

i den utsträckning generalpoststyrelsen så bestämde, beträffande de rörelsegrenar,

som folie under byråns handläggning, företräda generalpoststyrelsen

gent emot underordnade myndigheter och postanstalterna ävensom gent emot

de offentliga och enskilda institutioner samt den allmänhet, med vilka centralledningen

på grund av ifrågavarande rörelsegrenar hade att träda i

förbindelse. Från byråchefens sida måste även riktas oavlåtlig uppmärksamhet

åt de ekonomiska förhållanden, vilka vore av natur att inverka

på postsparbanks- och postcheckrörelserna eller påkalla intresse från deras

sida. Byråchefen borde ock i sådan omfattning personligen leda och följa

arbetet inom byrån, att han vore fullt förtrogen med de göromål, som där

utfördes, och med de metoder, som därvid tillämpades. Av särskild betydelse

vore nämligen att ständigt bibehålla ett rationellt och fullt tidsenligt

arbetssätt inom byrån.

Sekreteraren skulle hava till huvudsakliga åligganden att biträda

byråchefen eller självständigt handlägga ärenden i den omfattning, som i

instruktionen för generalpoststyrelsen och i dess arbetsordning kunde

komma att bestämmas, ävensom att vid förfall för byråchefen tjänstgöra

såsom dennes ställföreträdare. I den utsträckning förhållandena kunde

medgiva, skulle sekreteraren även utföra allmänna tjänstemannagöromål

å byrån.

Med hänsyn till bankbyråns blivande verksamhet är det av synnerlig

vikt, att de ledande befattningarna inom byrån tillsättas med fullt kvalificerade

personer, även om beträffande en eller annan tjänst bestämmelsen

i 13 § av avlöningsreglementet för tjänstemän vid postverket m. fl. verk

skulle behöva tillämpas. Framför allt måste byråchefen äga oomstridd

personlig duglighet, stor arbets- och organisationsförmåga samt verkliga

chefsegenskaper. Kamrerarna böra vara i besittning av erforderlig bokföringsteknisk

kompetens och hava förutsättningar att kunna handhava

underordnad personal.

104

Såsom tidigare i detta betänkande omnämnts, företrädes postsparbanken

av en styrelse, bestående av generaldirektören och chefen för

postverket såsom ordförande samt fyra ledamöter, nämligen postsparbanksdirektören

och chefen för postsparbanken såsom föredragande, en av Kungl.

Maj:t, varje gång för en tid av tre år, särskilt förordnad ledamot samt

eu av fullmäktige i riksbanken och en av fullmäktige i riksgäldskontor,

vilka båda sistnämnda ledamöter bemälde fullmäktige var för sig

inom sig utse.

Vid bifall av de sakkunnigas förslag kommer förenämnda anordning

att utan vidare upphöra.

Postcheckkommitterade hava, såsom även tidigare i betänkandet framhållits,

föreslagit, att frågor rörande placering av de i postcheckrörelsen

innestående medel skulle avgöras av särskilda fullmäktige.

Då även efter postsparbankens inordnande i postverket det torde

bliva nödvändigt, att generalpoststyrelsen vid avgörande av vissa postsparbanksärenden

förstärkes med särskilda sakkunniga, anse sig postsparbankssakkunniga

böra förorda, att tre postfullmäktige förordnas att enligt

Kungl. Maj:ts bestämmande såsom ledamöter inträda i generalpoststyrelsen

vid avgörande av sådana bank!)yran berörande frågor, som vore av större

vikt, exempelvis ärenden rörande placering av de i postsparbanks- och postcheckrörelserna

innestående medel, ändring i grunderna för räntegottgörelse

till delägare i postsparbanken eller till postcheckkontoinnehavare, höjning

eller sänkning av inlåningsräntan, ändring av kungl. förordningen angående

postverkets postsparbanks- och postcheckrörelser m. m.

Samtliga tre fullmäktige torde böra förordnas av Kungl. Maj:t för

viss tid, förslagsvis tre år. Med hänsyn till beskaffenheten av postfullmäktiges

blivande åligganden, anse de sakkunniga, att en bör vara fullmäktig

i riksbanken och en fullmäktig i riksgäldskontor.

De sakkunniga föreställa sig, att det, särskilt under övergängsåret

och de närmaste åren efter omorganisationen av postsparbanken och postcheckrörelses

införande, blir nödvändigt för generalpoststyrelsen att i rätt

stor omfattning taga postfullmäktiges sakkunskap i anspråk. "V id sådant

förhållande vore det säkerligen förmånligt, om en och samma fullmäktig

i regel kunde vara närvarande i generalpoststyrelsen vid föredragning av

sådana postsparbanks- och postcheckärenden, vari beslut icke kunde fattas

av byråchefen eller av generaldirektören i närvaro av allenast byråchefen.

Då det icke gärna kan förutsättas, att någondera av de två postfullmäktige,

som tillika vore riksbanks- eller riksgäldsfullmäktige, skulle vara i tillfälle

att åtaga sig mera omfattande uppdrag i postverket, anse de sakkunniga,

105

alt det herde tillhöra den återstående postlullmäktigen att i törsta hand såsom

sakkunnig inträda i generalpoststyrelsen vid behandling av till bankbyrån

hörande ärenden. Därav följer såsom särskilt angeläget, att även

denne postfullmäktig vore väl bevandrad pa det ekonomiska området, att

han hade tid och intresse för det honom anförtrodda uppdraget samt att

lian därjämte ägde nödiga förutsättningar för att kunna bedöma även det

rent tekniska arbetet inom bankbyrån.

Enligt £ 1 i det av Kungl. Maj:t den 25 september 1914 utfärdade

avlöningsreglemente för tjänstemän vid postsparbanken utgå ar\ oden, till

generaldirektören och chefen för postverket, i egenskap av ordförande i

styrelsen för postsparbanken, med 2,000 kronor för år och till envar a^

de tre särskilt förordnade ledamöterna i styrelsen med (500 kronor för år.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 13 september 1919 bär styrelsen för

postsparbanken hemställt, att ifrågavarande arvoden måtte höjas, för generaldirektören

till 4,000 kronor och för envar av de tre styrelseledamöterna

till 2,000 kronor för år. Över denna framställning har 1920 års löneregleringskommitté

den 15 februari 1920 avgivit underdånigt utlåtande.

Den omständigheten, att postsparbanken inordnas i postverket, kommer ej

att minska generaldirektörens ansvar för postsparbanksrörelsen, och det

torde därför icke vara annat än rätt och billigt, att generaldirektören från

postverket beredes ersättning för den inkomstminskning, han i annat fall

skulle få vidkännas genom omläggningen. Postcheckkommitterade hava

föreslagit att, om postcheckrörelse införes i Sverige, generaldirektören måtte

tillerkännas ett arvodestillägg av 4,000 kronor för år och att arvodet till

envar av de tre fullmäktige, som icke tillhörde postverket, måtte bestämmas

till 2,000 kr. för år. Postsparbankssakkunniga vilja hemställa att,

om postsparbanken införlivas med postverket och postcheckrörelse samtidigt

anordnas, generaldirektörens årsarvode från samma tidpunkt höjes från

nuvarande 18,000 kronor till 22,000 kronor, därvid av sistnämnda belopp

2,000 kronor skola anses falla på postsparbanksrörelsen och likaledes 2,000

kronor på postcheckrörelsen, och att årsarvodena till de tre postfullmäktige

måtte bestämmas, för den fullmäktig, som icke vore riksbanks- eller riksgäldsfullmäktig,

till 4,000 kronor och till envar av de två övriga fullmäktige

till 1,800 kronor.

Jämlikt 8 23 i Kungl. Maj:ts instruktion för generalpoststyrelsen skola

såvitt möjligt samtliga byråchefer, i den utsträckning arbetsordningen närmare

angiver, vara närvarande vid handläggningen i styrelsen av viktigare ärenden,

särskilt sådana, som angå befattningshavares antagande, befordran, avskedande

8. Betänkande angående omorganisation, av postsparbanken.

106

eller entledigande eller bestraffning, bestämmelser angående personalens

avlöningsförhållanden samt arbets- och vilotid, fastställande av ändring av

arbetsordningen eller av reglementen och instruktioner för personalen vid

postverket, inrättande eller indragning av postkontor eller postexpeditioner,

upprättande av sådana ekonomiska förslag, som omförmälas i § 3 mom. 1

av instruktionen, samt postverkets årsberättelse.

Postsparbankssakkunniga förutsätta, att chefen för generalpoststyrelsens

bankbyrå icke skall behöva i större utsträckning deltaga i handläggningen

av ärenden, som höra till annan byrå, än som instruktionen sålunda föreskriver.

A andra sidan torde det även bliva nödvändigt att införa bestämmelse

därom, att övriga byråchefer i generalpoststyrelsen i regel icke skola behöva

vara närvarande i styrelsen vid behandling av rena postsparbanksärenden,

för såvitt dessa icke falla under bestämmelsen i förenämnda §

23 av instruktionen för generalpoststyrelsen. Detta önskemål skulle kunna

vinnas, om chefen för bankbyrån erhölle befogenhet att självständigt besluta

i ärenden, som ej vore av större betydelse, och huvudparten av återstående

frågor finge avgöras av generaldirektören i närvaro av endast sistnämnda

byråchef. Viktigare ärenden borde avgöras av generaldirektören,

chefen för bankbvrån och förenämnda postfullmäktige på sätt i instruktionen

för generalpoststyrelsen närmare skulle angivas.

Vid beräknande av det ekonomiska resultatet av postsparbanks- och

postcheckrörelserna borde hänsyn tagas därtill, att vissa tjänstemän, ävensom

postfullmäktige, vore gemensamma för båda rörelsegrenarna.

Såsom i kapitel II av detta betänkande redan omnämnts, finnas inom

postsparbanken 84 ordinarie tjänstemannabefattningar. Av dessa äro för

närvarande 2 kontorsskrivartjänster vakanta och komma icke att återbesättas

med ordinarie innehavare. Vidare hava 2 kontorsskrivare uppnått

stadgad pensionsålder, men av postsparbanksstyrelsen medgivits rätt att

tills vidare kvarstå i tjänst. Under år 1922 inträda 2 kontorsskrivare och

1 skrivbiträde i pensionsåldern. De sakkunniga förutsätta, att postsparbanksstyrelsen

kommer att meddela ifrågavarande 7 tjänstemän avsked med

pension före utgången av år 1922.

Enligt vad de sakkunniga inhämtat, hava 3 i postsparbanken anställda

bokhållare i anledning av postverkets övertagande av de bestyr, som postsparbanken

för närvarande utför för pensionsstyrelsens räkning på grund

av lagen om allmän pensionsförsäkring, av generalpoststyrelsen förordnats

107

att från den 1 januari 1922 tills vidare uppehålla vissa på extra stat

uppförda befattningar hos styrelsen. De sakkunniga utgå från, att dessa

tre bokhållare från 1923 års ingång komma att definitivt överflyttas på

postverkets ordinarie stat.

Vidare förutsätta postsparbankssakkunniga, att det skall bliva möjligt

för generalpoststyrelsen att från ingången av sistnämnda år bereda lämplig

placering (förslagsvis å postexpeditörsbefattningar) för de återstående fyra

bokhållarna ävensom för de tre vaktmästare, som bliva övertaliga genom

omorganisationen. Placeringen av bokhållarna är önskvärd av den anledningen,

att vid postverket icke finnas några bokhållartjänster. Visserligen

finnas där icke heller några skrivbiträdes- och kontorsskrivarbefattningar,

men postsparbankens skrivbiträden och kontorsskrivare anses kunna vid

bankens inordnande i postverket konstitueras till kansli- eller kontorsbi

träden.

Nuvarande kamreraren och sekreteraren, vilken uppnått 65 levnadsår

och för närvarande åtnjuter tjänstledighet på grund av sjukdom, som lär

hindra honom till vidare tjänstgöring i postsparbanken, torde, enligt vad

de sakkunniga försport, komma att före 1922 års utgång begära avsked

från sin tjänst.

Vid utgången av år 1922 skulle alltså av postsparbankens ordinarie

personal, frånsett postsparbanksdirektören, återstå 65 tjänstemän eller sålunda

precis samma antal, som postsparbankssakkunniga beräknat för postsparbanks-

och postcheckrörelserna under år 1923.

Under förutsättning att postcheckrörelse införes i samband med omorganisationen

av postsparbanken skulle alltså, försavitt nu kan förutses, alla

ordinarie tjänstemän i postsparbanken kunna beredas tjänstgöring i postverket.

I sammanhang härmed torde det böra erinras därom, att enligt

bestämmelsen i § 2 av det för tjänstemän vid postsparbanken gällande

avlöningsreglementet tjänsteman vid postsparbanken är skyldig underkasta

sig den förflyttning till befattning inom postverket, som kan varda honom

i behörig ordning ålagd, dock utan minskning i den honom vid förflyttningen

tillkommande fasta avlöning.

Antalet ordinarie befattningar i 13—20 lönegraderna vid postverket

fastställes av Kungl. Maj :t och Riksdagen. Antalet övriga ordinarie befattningai

bestämmes av Kungl. Maj:t. De sakkunnigas förslag om postsparbankens

omorganisation och om postcheckrörelses införande förutsätter följande ändringar

i antalet befattningar inom 13—20 lönegraderna vid postverket,

nämligen:

108

antalet sekreterarbefattningar (15 lönegraden) ökas med en;

två kamrerarbefattningar nyuppföras i 15 lönegraden; och

antalet byråchefsbefattningar (20 lönegraden) ökas med en.

Inom den föreslagna bankbyrån i generalpoststyrelsen skulle, enligt

förestående förslag, icke finnas någon förste aktuarie-, kassörs-, registratorsoch

aktuarie- eller revisorstjänst. Vid sådant förhållande torde det bliva

nödvändigt att placera förste aktuarien Gustaf Erik Heimer, kassören Ernst

Johan Alarik Helleday, registratorn och aktuarien Knut Axel Hugo Lundgren

samt revisorerna Helge Einar Stenbäck, Gotthold Raguel Edvard

Abergh, Gustaf Herman Olson och Adolf Fredrik Larson å övergångsstat,

med rätt för dem att uppbära lön som om de vore placerade å postverkets

ordinarie stat, Heimer enligt 15 och envar av de övriga sex tjänstemännen

enligt 13 lönegraden. Så länge denna övergångsanordning fortfore,

synas emellertid sju befattningar i lägre lönegrad än den 13, förslagsvis

tre kontrollörs-, eu manlig förste postexpeditörs- och tre manliga postexpeditörstjänster,

böra vara obesatta. Vilket arbete, som skulle utföras av

förenämnda sju tjänstemän, finge bliva beroende på generalpoststyrelsens prövning.

Allt eftersom någon av dessa befattningshavare avginge från aktiv

tjänst eller placerades på befattning å postverkets ordinarie stat, skulle

en av de befattningar i lägre lönegrad, som på grund av de sakkunnigas

nyssnämnda förslag varit obesatta, tillsättas. De sakkunniga tillåta sig

framhålla, att en liknande anordning tillämpades beträffande vissa landstatstjänstemän

vid fögderiförvaltningens omorganisation år 1917.

De sakkunnigas förslag i fråga om nya tjänstebefattningar vid postverket

i 1—12 lönegraderna i anledning av postsparbankens inordnande i

postverket och postcheckrörelses införande lärer icke nu behöva påfordra

någon åtgärd från Herr Statsrådets sida. Förslaget i denna del torde

lämpligen böra prövas först i samband med det förslag i fråga om antalet

ordinarie befattningar i 1—12 lönegraderna under år 1923, som generalpoststyrelsen

jämlikt § 3 i dess instruktion har att före den 1 oktober

1922 avgiva till Kungl. Maj:t. Härigenom blir det ock möjligt att då

taga hänsyn till sådana till dess inträffade förändringar, som möjligen böra

föranleda viss jämkning i de sakkunnigas förslag.

För omläggningen av kontobokföringen beträffande postsparbanksrörelsen

och annat organisationsarbete lärer generalpoststyrelsens bankbyrå under

en stor del av år 1923 komma att behöva ett avsevärt antal extra tjänstemän,

men sedan dessa arbeten slutförts, torde behovet av dylik personal

bliva obetydligt och komma att inskränka sig till en eller annan tjänste

-

man. Postsparbankssakkunniga hoppas emellertid, att postverket vid denna

tidpunkt skall vara i stånd att bereda eu del av postsparbankens nuvarande

extra tjänstemän tjänstgöring och att de, vilka på sådant sätt ej kunna

beredas utkomst, skola kunna placeras vid andra statsinstitutioner i huvudstaden.

I den av Kungl. Maj: t den 22 juli 1921 för år 1922 fastställda utgiftsstat

för postsparbanken finnes, bland annat, uppfört ett förslagsanslag

å 139,000 kronor till arvoden åt extra biträden, vikariatsersättning m. m.

Med hänsyn till det ringa behov av extra arbetskraft, som efter omorganisationens

genomförande torde bliva behövligt för handläggning av postsparbanksgöromål

i generalpoststyrelsen, anse de sakkunniga, att postverkets

utgifter för ifrågavarande ändamål icke behöver beräknas högre än till

50,000 kronor för år.

Därest, som de sakkunniga föreslagit, sparmärkena avskaffas, torde

för gratifikationer till p o s t s t a t i o n s fö r e s t ä n d a r e m. m. icke behöva räknas

med högre belopp än 10,000 kronor för år.

För expenser och diverse utgifter torde ett belopp av 75,000 kronor

för år bliva tillräckligt. I anslaget för 1922 ingår även den hyra, som

postsparbanken har att erlägga för de åt banken upplåtna lokalerna i den

nybyggda delen av posthuset vid Vasagatan.

Därest postsparbanken omorganiseras i huvudsaklig överensstämmelse

med de sakkunnigas förslag, kan alltså driftkostnaden för år 1923 — frånsett

de engångsutgifter, som föranledas av omläggningen av kontobokföringen

och omorganisationen i övrigt — beräknas sålunda:

Kronor

Kronor

Kronor

A. Avlöningar och understöd.

Generaldirektören och chefen för postverket beräknat

arvode för postsparbanksrörelsen .....................

2,000

1 postfullmäktig, Va av arvodet...........................

2,000

2 postfullmäktige, Va av arvodet........................

1,800

1 byråchef, 1/s av lönen, förslagsvis.....................

5,970

■

1 sekreterare, V2 av lönen » .....................

3,834

1 kamrere, » .....................

9,060

2 kontrollörer, » .....................

14,424

1 förste postexpeditör » .....................

6,420

Transp.

45,508

no

Kronor

Kronor

1

Kronor

Transp.

45,508

2 postexpeditörer, kvinnliga, förslagsvis ...............

7,656

1 10 kanslibiträden » ...............

30,180

20 kontorsbiträden » ...............

51,480

1 förste expeditionsvakt, V2 av lönen, förslagsvis...

1,743

1 expeditionsvakt, 1/s av lönen, »

1,572

Skillnad mellan lönerna till sju å övergångsstat pla-

cerade tjänstemän och till tre kontrollörer, en förste

postexpeditör och tre postexpeditörer..................

21,576

159,715

I Arvoden till e. o. tjänstemän, vikariatsersättning m.m.,

| förslagsvis......................................................

50,000

Gratifikationer åt poststationsföreståndare m. fl.......

10,000

j Understöd.......................................................

1,240

220,955

B. Omkostnader.

Att tillgodoskrivas poströrelsen i allmänhet, förslagsvis

300,000

Expenser och diverse utgifter ..............................

75,000

375,000

C. Avkortningar och restitutioner,

i förslagsvis ......................................................

6,000

D. Dyrtidstillägg, förslagsvis ...........................

75.000

Summa

676,955

Förestående beräkning torde ej påkalla någon särskild åtgärd förrän

i samband med prövningen av det förslag till stat för postverkets driftkostnader

för år 1923, som generalpoststyrelsen bar att avgiva senast den

15 november 1922.

Postsparbankens utgiftsstat för år 1922 slutar, såsom förut nämnts,

på ett belopp av........................ 647,615 kr.

Dyrtidstillägget för postsparbankens tjänstemän för samma

år beräknas uppgå till.................... 240,000

För att utgiftsstaten för år 1922 skall kunna jämföras

med den beräknade driftkostnaden för år 1923, bör utgiftsstaten

för förstnämnda år ökas med 200,000 kronor, utgörande

skillnaden i runt tal mellan ersättningen till postverket för

postsparbanksgöromål under år 1922 och den av de sakkunniga

föreslagna motsvarande ersättningen för år 1923 . . 200,000 _»_

Summa 1,087,615 kr.

in

Därest den av postsparbankssakkunniga föreslagna omorganisationen

av postsparbanken genomföres, skulle detta alltså medföra en förminskning

av driftkostnaden för postsparbanksrörelsen med icke mindre än i runt tal

410,000 kronor för år (skillnaden mellan 1,087,G15 och 676,955 kronor)

eller sålunda något över 46 procent. Att icke skillnaden blir ännu större

beror därpå att postsparbankens tjänstemän uppbära betydligt lägre avlöningar

än tjänstemännen vid postverket. Frågan om lönereglering för

befattningshavare vid postsparbanken har länge varit aktuell men undanskjutits

i avvaktan på fullständig omorganisation av banken.

Postsparbankssakkunniga vilja i detta sammanhang erinra om, att

enligt bestämmelse i 34 § av avlöningsreglementet för tjänstemän vid

postverket m. fl. verk tjänsteman tillhörande någon av 1—7 lönegraderna

må för utförande av visst arbete kunna i stället för avlöning undfå ersättning

efter ackord eller beting, där styrelsen för vederbörande verk

anser sådant lämpligt. En stor del av det arbete, som kommer att påvila

de underordnade tjänstemännen å bankbyrån, skulle synnerligen väl lämpa

sig för ackordsarbete och de sakkunniga finna därför önskvärt, att generalpoststyrelsen

måtte ägna frågan härom särskild uppmärksamhet.

112

Kap. XI.

Förslag till ändringar i Kungl. Maj:ts avlöningsreglemente för

tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och

statens vattenfallsverk den 19 juni 1919 med däruti

sedan vidtagna ändringar.

Postsparbankssakkunnigas förslag beträffande postsparbankens inordnande

i postverket och postcheckrörelses införande i Sverige påkalla följande

ändringar i ovannämnda avlöningsreglemente.

1 avd. Ordinarie tjänstemän.

2 kap. Ordinarie tiänsternän, som tillsättas genom förordnande.

5 §.

1. För befattning — — — — — — — — — —

generaldirektör och chef för postverket....... 22,000 kr.

överdirektör och souschef vid statens järnvägar —

2 avd. Icke=ordinarie befattningshavare.

42 §.

Järn vägsfullmäktige, postfullmäktige, telegraffullmäktige, ledamöter av

vattenfallsstyrelsen och överrevisorer, vilkas antal fastställes av Kungl. Maj:t

och riksdagen, förordnas på viss tid och åtnjuta arvode till följande belopp

för år räknat:

järnvägsfullmäktig ..................... 0,000 kr.

postfullmäktig, som icke tillika är fullmäktig i riksbanken

eller i riksgäldskontoret.................4,000

postfullmäktig, som tillika är fullmäktig i riksbanken eller

riksgäldskontoret.....................

telegraffall mäktig

Lön och ortstillägg utbetalas till postsparbankens ordinarie tjänstemän

i förskott vid månadens början. Tjänstgöringspenningar utbetalas däremot

i efterskott vid utgången av månaden. Enligt 8 2 i förenämnda avlöningsrcglemente

för tjänstemän vid postverket m. ti. verk utbetalas avlöning

till ordinarie befattningshavare vid postverket månadsvis i efterskott. Därest

särskilda åtgärder icke vidtagas, skulle alltså vid postsparbankens inordnande

i postverket vid 1923 års ingång de ordinarie tjänstemän vid postsparbanken,

som den 1 januari nämnda år överflyttas till postverket, icke

erhålla någon förskottsavlöning i början av januari månad 1923. Ett sådant

förhållande skulle givetvis, särskilt under nuvarande svåra tider, bliva

alltför kännbart för flertalet tjänstemän och säkerligen tvinga många befattningshavare

till skuldsättning. För att undanröja dessa olägenheter

för ifrågavarande tjänstemän, anse sig postsparbankssakkunniga böra hemställa,

att — i likhet med vad som ägde rum beträffande ordinarie tjänstemän

vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk

den 1 juli 1920, då det nya avlöningsreglementet för dessa tjänstemän

började tillämpas — till sådan tjänsteman i postsparbanken, som med

tillämpning av nu gällande avlöningsbestämmelser ägt uppbära någon del

av avlöningen i förskott och som från den 1 januari 1923 överflyttas till

befattning i postverket, måtte vid ingången av januari månad 1923 på

statsverkets bekostnad utbetalas ett belopp, motsvarande vad tjänstemannen

skulle hava i den befattning, han vid utgången av december månad 1922

innehade i postsparbanken, i förskott uppburit för januari blånad 1923,

därest postsparbanken då kvarstått såsom självständigt ämbetsverk.

För överförande av postsparbankens ordinarie tjänstemän å postverkets

stat lära vissa övergångsbestämmelser vara erforderliga. Det torde böra

få ankomma på Kungl. Maj:t att, efter det Riksdagens medgivande inhämtats,

meddela nödiga föreskrifter i sådant hänseende.

114

Kap. XII. Det ekonomiska resultatet av posts

Postsparbankens verksamhet under åren 1884—

År

Räntefot för

inlåning

%

Insättningar

Uttagningar

Insättningarna

överstiga ut- tagningarna

med

Uttagningarna

överstiga in- sättningarna

med

Delägarnas

behållning

vid årets slut

(i helt kron- tal)

1884

3.6

1,095,683

_

282,418

86

813,264

14

827,641

1885

»

1,282,658

—

694,204

50

588,453

50

—

—

1,455,205

1886

»

1,507,572

—

902,264

88

605,307

12

—

—

2,119,395

1887

»

1,817,344

—

1,132,950

79

684,393

21

—

—

2,885,396

1888

»

3,136,881

—

1,496,015

76

1,640,865

24

—

—

4,650,743

1889

»

5,718,851

—

2,101,964

51

3,616,886

49

—

—

8,482,667

1890

»

7,671,771

—

3,517,181

16

4,154,589

84

—

—

13,016,553

1891

»

7,489,542

—

4,731,649

62

2,757,892

38

—

—

16,264,061

1892

»

7,712,778

—

5,073,846

51

2,638,931

49

—

—

19,508,440

1893

»

8,465,952

—

5,289,602

38

3,176,349

67

—

—

23,417,474

1894

»

11,659,013

—

6,294.829

62

5,364,183

38

—

—

29,681,630

1895

»

15,434,104

—

7,800.177

24

7,633,926

76

—

—

38,477,499

1896

»

20,021,165

—

10,275,740

27

9,745,424

73

—

—

49,733,809

1897

3.3

19,830,248

—

13,157,191

41

6,673,056

59

—

—

58,107,483

1898

20,121,903

—

16,122,806

09

3,999,096

91

—

—

64,033,595

1899

3.3,fr. f3.6

15,802,010

—

21,934,295

99

—

—

6,132,285

99

59,934,156

1900

3.6

13,601,291

—

19,043,635

82

—

—

5,442,344

82

56,462,391

1901

»

12,714,223

—

16,822,658

55

—

—

4,108,435

55

54,226,354

1902

»

12,423,135

—

14,570,640

28

—

2,147,505

28

53,916,398

1903

»

12,033,933

—

13,308,721

53

—

—

1,274,788

53

54,482,232

1904

»

12,035,681

—

13,078,751

—

—

—

1,043,070

—

55,410,004

1905

»

11,647,107

—

14,268,140

27

—

—

2,621.033

27

54,658,803

1906

»

12.294,019

—

14,703,462

76

—

—

2,409,443

76

54,097,705

1907

»

11,802,124

—

16,994,383

07

—

5,192,259

07

50,680,934

1908

»

10,166,458

08

15,990,774

88

—

5,824,316

80

46,422,570

1909

y>

11,898,080

—

14,449,369

47

—

—

2,551,289

47

45,102,705

1910

»

12,872,277

•—

13,553,319

04

—

—

681,042

04

46,253,411

1911

»

13,275,700

—

13,926,760

38

—

—

651,060

38

47,186,406

1912

»

13,289,142

—

14,366,026

29

—

—

1,076,884

29

47,716,785

1913

13,677,850

—

14,911,509

11

—

—

1,233,659

11

48,075.654

1914

»

12,102,427

—

16,882,532

54

—

—

4,780,105

54

44,850,771

1915

3.6, fr. \ 4.0

14,226,320

—

12,841,645

79

1,384,674

21

—

—

47,856,088

1916

4.0

16,313,863

—

12,014,018

98

4,299,844

02

—

—

54,040,080

1917

»

21,832,636

—

13,801,384

95

8,031,251

05

—

—

64,254,952

1918

»

28,673,313

—

20,766,036

61

7,907,276

39

—

—

74,721,456

1919

»

30,584,068

—

25,231,117

75

5,352,950

25

—

—

83,022,137

1920

26,028,187

—

27,803,036

43

—

—

1,774,849

43

84,356,038

Summa kronor (472,259,309

08

440,135,065

09

—

—

—

—: —

115

sparbanksrörelsen nu och efter omorganisationen.

1920 framgår av efterföljande sammanställning:

Driftkostnad

Till ned

Antal

, • ^

*2 G O

skrivning

av

! delägare

[vid årets

slut

nåd i helt

krontal

i medeltal fi

varje omsätt

(insättning o

uttagning)

i procent a

delägarnas t

hållning vi<

årets utgån

Förlust

Vinst

Preskriberade

medel

obligationers

värde har av

vinsten an- vänts

År

79,513

84,661

0.34

6.38

79,146

99

—

—

—

—

—

—

1884

112,724

65,940

0-26

4.12

51,374

19

—

—

—

—

—

—

1885

1134,769

70,005

029

3.30

49,417

76

—

—

—

—

—

—

1886

152,016

71,900

0-32

2.38

40,632

30

—

—

—

—

—

—

1887

174,747

73,552

0-29

1.58

33,711

89

—

—

—

—

—

—

1888

202,520

■73,826

026

0.87

14,933

50

—

—

—

—

—

—

1889

237,060

85,490

0-26

0.66

16,987

17

—

—

—

—

—

—

1890

271.540

83,015

0.23

0.51

—

-—

2,196

53

—

—

—

—

1891

300,299

103,644

0.26

0.53

—

—

13,339

73

—

—

• -

—

1892

325,498

108,776

0.27

0.46

—

—

20,708

99

—

—

—

—

1893

367,337

112,812

0.23

0.38

—

—

51,106

99

9,942

26

—

—

1894

! 408.288

136,308

0.24

0.35

—

—

43,670

58

8,863

41

—

—

1895

451,872

155,708

0.25

0.31

—

—

46,326

01

11,248

61

—

—

1896

495,383

181,734

0.27

0.31

—

—

201,546

55

9,708

99

—

—

1897

535,305

200,104

0-27

0.31

—

—

223,319

12

12,946

19

54,263

76

1898

556,544

226,490

0.30

0.38

—

—

152,949

18

12,506

88

221,502

70

1899

1566,805

228,189

0.32

0.40

—

—

24,607

46

14,662

71

75,086

09

1900;

573,800

216,248

0.30

0.40

—

—

21,701

83

16,137

04

71,148

40

1901

577,627

235,008

0.32

0.44

—

—

34,955

36

18,571

20

43,614

37

1902

570,686

243,478

0-35

0 45

—

—

29,227

■—

22,405

10

40,852

83

1903

570,203

270,247

0.38

0.49

—

—

19,336

06

24,636

50

16,709

33

1904

567,023

261.802

0.37

0,48

—

—

38,887

74

36,895

39

—

—

1905

569,155

280,357

0.37

0.52

—

—

26,431

72

33,417

21

46,850

—

1906

566,976

283,024

0.37

0.56

—

—

26,004

85

33,281

48

14,950

—

1907

560,270

290,182

0.38

0.62

—

—

20,310

46

41,961

38

14,950

—

1908

555,487

296,885

0.37

0.65

25,201

03

—

—

46,395

87

12,232

—

1909

557,337

281,845

0.34

0.61

—

—

36,179

69

52,338

45

—

—

1910

565,759

296,845

0.35

0.63

—

—

36,010

28

52,060

38

—

—

1911

569,534

308,816

0.37

0.65

—

—

62,835

07

55,801

10

23,362

1912

578,254

310,950

0.37

0.65

—

—

119,789

54

52,245

64

50,484

10

1913

578,271

319,325

041

0.71

—

—

123.344

21

45.846

87

101,960

74

1914

582,829

321,767

0.42

0.67

—

—

81,109

86

52,409

60

—

1915

596,294

335,869

0.41

0.62

—

—

82,417

45

54,678

63

—

1916

616,452

425,536

0.50

0.66

—

129,191

13

61,090

07

—

1917

644,624

733,774

0.75

0.98

44,499

37

—

68,041

55

—

1918

658,301

1,130,143

1.20

1.36

189,591

54

81,987

69

—

1919

661,686

972.783

1.16

1.15

—

32,908

52

72,443

39

—

1920

—

—: —

—

—

545,495

74

| 1,700,411

91

| 1,092,523

59

| 897,966

: 32| —

116

Om från det sammanlagda insättningsbeloppet ...... 472,259,309:08

dragés summan av uttagningarna ................................. 440,135,065:09

visar skillnaden............................................................ 32,124,243:99

det belopp, varmed insättningarna överstiga uttagningarna under postsparbankens

tillvaro intill utgången av år 1920. Som av tabellen framgår,

utgjorde delägarnas behållning (kapital och kapitaliserade räntor) den 31

december 1920 84,356,038 kronor, fördelade på 661,686 delägare, eller

alltså i medeltal 127 kronor 49 öre på varje motbok.

Under tiden 1 januari—20 oktober 1921 har i postsparbanken insatts

sammanlagt .................................................................. 31,737,082: —

Under samma tid har uttagits ....................................... 20,483,376: 47

Det sammanlagda insättningsbeloppet överstiger alltså summan

av uttagna belopp med icke mindre än .................. 11,253,705:53

Delägarebehållningen vid utgången av år 1921 antages komma att

överstiga 100 miljoner kronor.

Av tabellen framgår vidare, att under årens lopp på postsparbanksrörelsen

skulle hava uppstått eu vinst av (1,700,411: 91

-545,495: 74) ............................................................... 1,154,916: 17

Av vinsten har använts dels för nedskrivning av det

bokförda värdet av postsparbankens innehav av obligationer

ett sammanlagt belopp av........................... 897,966:32

dels ock för utbetalande av gratifikationer till

postationsföreståndare m. fl. tillsammans...... 167,318: —

eller tillhopa ............................................. 1,065,284:32

Dragés sistnämnda belopp ................................................ 1,065,284: 32

från ovannämnda vinstbelopp, uppstår en rest av............... 89,631: 85

vilket belopp alltså skulle utgöra det egentliga överskottet å postsparbanksrörelsen

intill utgången av år 1920. Härvid är emellertid att märka, att

postsparbanken under årens lopp i preskriberade medel tillförts icke mindre

än 1,092,523 kronor 59 öre. Därest banken ej haft denna inkomst, hade

å postsparbanksrörelsen uppstått eu sammanlagd förlust av något över eu

miljon kronor.

Att icke ett bättre resultat uppnåtts, finna de sakkunniga anmärkningsvärt,

även om hänsyn tages till de av bankens äldre penningplaceringar,

som icke lämna eu efter nu rådande ekonomiska förhållanden tillfredsställande

ränteavkastning. Postsparbankssakkunniga anse obehövligt

att här närmare ingå på frågan om nämnda medelsplaceringar. Men där

-

117

emot kunna de ej underlåta att påvisa, att de i förestående tabell förekommande

uppgifterna om postsparbankens driftkostnader tillfullo bekräfta de

sakkunnigas förut i annat sammanhang gjorda uttalande, att bankens förvaltningskostnader,

särskilt för de närmast föregående åren, varit allt för höga.

Genom fackman har postsparbanksstyrelsen låtit verkställa eu utredning

rörande bland annat medelavkastningen av postsparbankens hela innehav den 31

augusti 1921 av räntebärande valutor, uppgående till ett bokfört värde av

94,022,699 kronor 93 öre. Utredningen har givit vid handen, att valutorna

lämna en medelavkastning av 5,2084 % för år. Att avkastningen nu är så god,

torde till väsentlig del kunna tillskrivas den starka stegring i delägarbehållningen

under år 1921, som på sätt förut omnämnts, förekommit och som

gjort det möjligt för postsparbanksstyrelsen att under året på för banken

förmånliga villkor utlåna avsevärda kapital. Då lånen från låntagarnas

sida äro ouppsägbara under ett antal år framåt, komma placeringarna i

fråga att särskilt för närmast följande år fördelaktigt inverka på det ekonomiska

resultatet av postsparbankrörelsen. Även om genom den förhöjning

av postsparbankens inlåningsränta, som på förslag av de sakkunniga

vidtogs med ingången av år 1921, på postsparbanksrörelsen skulle — såsom

de sakkunniga ock förutsågo, när de hade frågan om ränteförhöjning under

övervägande — under innevarande år möjligen uppstå större förlust än om

ränteförhöjning icke vidtagits, är det dock tämligen säkert att, om räntefoten

även under år 1921 varit 4 X, delägarbehållningen, i stället för att så

betydligt stegras, avsevärt förminskats, varigenom bankens ställning försvagats.

För övrigt antages nu årets förlust ej bliva större än att densamma

torde kunna täckas med det disponibla överskottet från år 1920

tillika med den vinst, som kan väntas uppkomma på rörelsen för år 1922.

Med hänsyn till att postsparbankens räntebärande valutor, trots ovannämnda

tidigare vidtagna nedskrivningar, enligt postsparbankssakkunnigas

förmenande, äro bokförda väl högt, vilja de sakkunniga framhålla önskvärdheten

av att valutorna, i den mån sådant blir möjligt, efter hand ytterligare

nedskrivas i syfte att betrygga en tillfredsställande avkastning även

vid för postsparbanksrörelsen ogynnsamma konjunkturer.

Vad slutligen angår frågan om det ekonomiska resultatet av postsparbanksrörelsen

efter omorganisationen må följande framhållas.

Under antagande att delägarbehållningen under år 1923 och närmast

följande år kommer att hålla sig vid omkring 100 miljoner kronor, skulle

dessa medel efter ovannämnda procenttal, 5,2084, lämna postverket en års

-

118

avkastning av 5,208,400 kronor. Visserligen lärer beloppet bliva något

högre, i den män för banken ofördelaktiga placeringar avvecklas, men det

torde i alla händelser vara klokt att härför icke räkna med större

inkomst än i runt tal .................................................. 5,000,000:

Härtill komma:

bankräntor, förslagsvis................................................... 150,000:

preskriberade medel, förslagsvis....................................... 50,000:

Den sammanlagda årliga bruttoinkomsten av postsparbanksrörelsen

skulle alltså kunna beräknas till ............... 5,200,000: -

Sistnämnda belopp stämmer ganska bra med postsparbankens nuvarande

inkomst av dess värdepapper.

Postsparbankens inkomst av preskriberade medel utgör nu omkring 70,000

kronor för år. Då de sakkunniga emellertid förmoda, att delägarna för

framtiden ej skola låta de å motböckerna innestående medlen preskriberas

i så stor omfattning som hitintills, hava de ansett, att postverkets inkomst

av preskriberade medel icke borde beräknas till mer än 50,000 kronor för år.

Efter en räntefot av 4 % — den för tiden från 1 januari 1922 bestämda

inlåningsräntan — skulle räntegottgörelsen till motboksägare uppgå till

omkring 4 miljoner kronor för år. Med nuvarande bestämmelser skulle

visserligen ränteutgifterna bliva något mindre, men de sakkunniga hava tidigare

i betänkandet räknat med möjligheten av för motboksägarna något

förmånligare beräkningsgrunder i detta hänseende än som för närvarande

tillämpas. Postsparbankssakkunniga anse därför, att för ändamålet bör

beräknas ett belopp av 4,000,000 kronor. Dragés denna summa från den

beräknade sammanlagda bruttoinkomsten, 5,200,000 kronor, återstår ett

belopp av 1,200,000 kronor.

Då driftkostnaderna för postsparbanksrörelsen efter omorganisationen

av de sakkunniga beräknats till 676,955 kronor för år, skulle alltså rörelsen

efter omläggningen lämna ett årligt överskott av i runt tal 500,000

kronor.

Omläggningen av kontobokföringen och genomförandet av omorganisationen

i övrigt komma emellertid att draga en avsevärd engångskostnad.

Härtill kommer att postverket skulle under år 1923 äga att i viss omfattning

verkställa gratisutdelning av ficksparbössor till skolbarn. Med

hänsyn därtill, och då nedskrivning av det bokförda värdet av postsparbankens

värdehandlingar om möjligt bör påbörjas redan under sistnämnda

år, torde det icke vara att förvänta, att postsparbanksrörelsen skall för år

1923 lämna något nämnvärt överskott.

119

Kap. XIII.

Postsparbankssakkunnigas hemställan.

Under åberopande av vad förut i detta betänkande anförts hemställa

postsparbankssakkunniga, att Kungl. Maj:t måtte föreslå 1922 års riksdag

att

dels besluta,

att postsparbanken skall med utgången av år 1922 upphöra såsom självständigt

ämbetsverk och vid ingången av år 1923 inordnas i postverket,

att sparkasseverksamhet i förbindelse med postverkets postsparbanksrörelse

skall, i huvudsaklig överensstämmelse med postsparbankssakkunnigas förslag,

anordnas i skolor, som stå under skolöverstyrelsens inseende,

att postcheckrörelse skall med ingången av år 1923 införas i Sverige

och i huvudsak organiseras på sätt de sakkunniga föreslagit,

dels godkänna de sakkunnigas förslag till förordning angående postverkets

postsparbanks- och postcheckrörelser,

dels besluta, att i anledning av postsparbankens inordnande i postverket

och postcheckrörelses införande i Sverige särskilda postfullmäktige skola

förordnas av Kungl. Maj:t och att antalet dylika fullmäktige skall vara tre,

av vilka en utses bland fullmäktige i riksbanken och en bland fullmäktige

i riksgäldskontoret,

dels antaga det av de sakkunniga upprättade förslag till ändringar i

Kungl. May.ts avlöning sreglemente för tjänstemän vid postverket, telegrafverket,

statens järnvägar och statens vattenfallsverk den 19 juni 1919 med däruti

sedan vidtagna ändringar,

dels besluta,

att följande förändringar skola från den 1 januari 1923 inträda i

fråga om antalet ordinarie befattningar i 13—20 lönegraderna vid postverket,

nämligen:

antalet sekreterarbefattningar (15 lönegraden) ökas med en,

två kamrer arbefattning ar nyuppföras i 15 lönegraden, och

antalet byråchefsbefattningar (20 lönegraden) ökas med en,

120

att förste aktuarien i postsparbanken Erik Gustaf Heimer, kassören i

postsparbanken Ernst Johan Alarik Helleday, registratorn och aktuarien i

postsparbanken Knut Axel Hugo Lundgren samt revisorerna i postsparbanken

Helge Einar Stenbäck, Gotthold Baguel Edvard Åbergh, Gustaf Herman Olson

och Adolf Fredrik Larson skola vid 1923 års ingång placeras å särskild

övergångsstat för postverket med rätt för dem att åtnjuta avlöningsförmåner)'',

som om de vore placerade å postverkets ordinarie stat, Heimer i 15 och

Helleday, Lundgren, Stenbäck, Åbergh, Olson och Larson i 13 lönegraden,

att sju av de i postverkets stat upptagna befattningar i lägre lönegrad än

den 13 skola från och med den 1 januari 1923 tillsvidare icke uppehållas

utan tillsättas först efter hand som någon av ovannämnda å övergångsstat

uppförda tjänstemän avgår ur postverkets tjänst eller genom befordran eller

av annan anledning placeras i befattning å postverkets ordinarie stat, samt

att till tjänstemän i postsparbanken, som under år 1922 ägt uppbära

någon del av avlöningen i förskott och som den 1 januari 1923 överflyttas

till befattning vid postverket, skall vid ingången av år 1923 på statsverkets

bekostnad utbetalas ett belopp, motsvarande vad tjänstemannen skulle hava i

den befattning, han vid utgången av december månad 1922 innehade i postsparbanken,

i förskott uppburit för januari månad 1923, därest postsparbanken

då kvarstått såsom självständigt ämbetsverk,

dels ock medgiva, att Kungl. Maj:t må utfärda nödiga bestämmelser

i fråga om tjänstemännens i postsparbanken övergång den 1 januari 1923 på

postverkets ordinarie stat eller placering å särskild övergångsstat för sistnämnda

verk.

121

Särskilt yttrande

av

ordföranden, generaldirektör Juhlin.

Utan att vilja ingå i några detaljer anser sig undertecknad böra reservera

sig mot en del i betänkandet förekommande uttryck och uttalanden,

för vilka de sakkunnigas majoritet får svara, och vilka undertecknad ej

kan gilla antingen i formellt eller reellt hänseende.

Beträffande vissa av majoriteten av de sakkunniga gjorda yttranden

och förslag i eu del viktigare frågor vill jag i det följande uttala min

avvikande mening.

Kap. IV. Postsparbankens ställning till postverket.

Yad de sakkunnigas majoritet i detta kapitel uttalat och föreslagit

kan jag omöjligen biträda.

Den historiska redogörelse, som i detta kapitel lämnats angående

postsparbankens ställning till postverket, återfinnes i Kungl. Maj:ts proposition

n:r 150 till 1911 års riksdag. De starka skäl, som anförts av

1908 års postsparbankskommitteradc, av postsparbankens styrelse, av generalpoststyrelsen

och av dåvarande departementschefen mot inflyttande i

generalpoststyrelsen av postsparbanken, äga ännu fullt gällande kraft. Och

i jämförelse med dessa verka de skäl, som postsparbankssakkunnigas majoritet

anfört för en dylik inflyttning, ej alls övertygande.

Vid tiden för ovannämnda myndigheters yttrande hade pensionsstyrelsen

ej börjat fungera och följaktligen ej heller pensionsavdelningen inom postsparbanken.

Den omständigheten, att postsparbanken 1911 hade att verkställa

en del arbete för riksförsäkringsanstalten m. fl. institutioner, utövade

då ej något egentligt inflytande vid frågans avgörande. Att dessa för

9. Betänkande angående omorganisation av postsparbanken.

postsparbankens verkliga ändamål mer eller mindre främmande uppgifter

så gott som fullständigt försvunnit från dess verksamhetsområde bör ej

heller nu spela någon roll vid bedömandet av frågan om postsparbankens

ställning till postverket.

Men däremot torde, under förutsättning av att de sakkunnigas förslag

därom vinner statsmakternas bifall, tillkomma ett nytt och synnerligen

viktigt moment i postsparbankens verksamhet, nämligen skolspårkasseverksamhetens

ordnande och bedrivande genom statens direkta ingripande. För

att denna för vårt land och för hela vårt folks fostran till sparsamhet så

ofantligt viktiga verksamhet skall från första stund ordnas och sedan utövas

på ett ändamålsenligt och lyckligt sätt, fordras för postsparbanken

just vad departementschefen 1911 anförde, nämligen »en självständig organisationsform,

som naturligt och obehindrat av samorganisation med ett

annat verk låter anpassa sig efter bankens särskilda behov, och som befordrar

initiativtagande samt i övrigt all nödig rörlighet och snabbhet vid

göromålens utförande».

De sakkunnigas synnerligen välbetänkta förslag om skolsparkasseverksarahet

talar därföre ytterligare för att bibehålla postsparbanken såsom en

särskild institution.

Att, såsom majoriteten av de sakkunniga tyckes tro, posttjänstemännens

nit och intresse för postsparbankens verksamhet skulle ökas genom dess

inflyttande i generalpoststyrelsen torde vara svårt att bevisa. För min del

är jag av den åsikten att posttjänstemännen med lika stort nit och samvetsgrannhet

fullgjort det dem av statsmakterna ålagda arbetet för postsparbanken,

vare sig denna varit eu byrå i generalpoststyrelsen eller en

särskild institution.

Huruvida eu eller annan ansett postsparbanken vara ett byråkratiskt

ämbetsverk torde ej heller böra inverka på frågans bedömande.

Den omständigheten, som de sakkunnigas majoritet synes tillmäta eu

avgörande betydelse, nämligen att postanstalterna fungera såsom postsparbankskontor

har förut ej anförts och torde ej heller nu kunna anföras

såsom ett huvudskäl för den föreslagna inflyttningen.

För sitt förslag anför sakkunnigas majoritet följande (sid. Öl):

Härtill kommer, att med den, administrativt sett jämförelsevis begränsade

uppgift, som ledningen av bankens verksamhet i fortsättningen

innebär, bibehållandet av banken såsom självständigt ämbetsverk icke kan

anses vara erforderligt».

Majoriteten synes här överskatta omorganisationens betydelse, då den

talar om den begränsade uppgiften i fortsättningen, men underskatta post

-

sparbankens betydelse. Oeh doek heter det i kap. Ill av betänkandet

»att postsparbanken — rationellt ledd — har avsevärda utvecklingsmöjligheter»

och »måhända kunna även andra nya riksgagnande uppgifter i

framtiden med fördel läggas på postsparbanken».

Mig synes dock, att banken, sedan den befriats från för densamma

mer eller mindre främmande uppgifter, skulle i fortsättningen ha en stor

oeli betydelsefull samt viktig och svår uppgift att fylla, nämligen att med

odelat nit och intresse, med kraft och klokhet arbeta för att lära vårt

folk sparsamhetens svåra konst och för att väcka och hålla vid liv hågen

för sparsamhet bland befolkningen i vårt land. Denna uppgift, som ju

postsparbanken även nu har, skulle bliva ännu svårare och viktigare just

genom införande av den av de sakkunniga föreslagna statliga skolsparkasseverksamheten.

Vad de sakkunnigas majoritet, såsom ett ytterligare viktigt skäl för

sitt förslag, anfört rörande frågan om ersättningen till postverket för dess

arbete för postsparbankens räkning torde ej behöva bemötas, då det uppenbart

ej kan eller bör i någon mån inverka på den föreliggande frågans

avgörande.

Även efter omorganisationens genomförande måste eu viss arbetsmängd

utföras. Härför fordras en viss mängd arbetskraft vare sig att postsparbanken

kvarstår såsom en särskild institution eller inflyttas såsom eu byrå

i generalpoststyrelsen. Den besparing, som genom det senare alternativet

möjligen skulle uppkomma, skulle säkerligen ej, såsom majoriteten föreställer

sig, ha till resultat indragande av eu eller annan befattning och

torde därföre ej böra inverka på den viktiga frågan om postsparbankens

framtida ställning såsom självständig institution.

I kapitel X redogöres för byråchefens i den tilltänkta postsparbanksbyrån

ställning och åliggande inom geueralpoststyrelsen. Denna byråchef

skulle vara närvarande vid handläggningen i styrelsen av en lxel

mängd viktiga ärenden, som ej alls rörde hans byrå, liksom ock de övriga

byråcheferna skulle närvara vid behandlingen av motsvarande ärenden

rörande postsparbanksbyrån. Olämpligheten härav för båda parterna ligger

i öppen dag för den, som närmare känner förhållandena, och resultatet

skulle säkerligen ganska snart bliva, att man nödgades vidtaga sådana

ändringar i instruktion och föreskrifter, att postsparbanksbyrån komme att

arbeta under ungefär samma administrativa former som nu. Den huvudsakliga

ändringen skulle bliva, att postsparbankens chef finge eu annan

tjänstetitel.

Var och en, som vill göra sig mödan att studera postsparbankens his

-

124

torta i vårt land, skall finna, att bankens mindre goda ställning för några

år sedan berodde i första rummet därpå, att banken av statsmakterna med

vanlig svensk försiktighet var insnörd i trånga former och bunden av

snäva föreskrifter. På grund härav måste postsparbanken under 1890- talets mitt, då den allmänna räntefoten hastigt sjönk och miljoner kronor

insattes i banken, placera dessa genom utlåning mot låga räntor, men framför

allt genom inköp av mängder obligationer, vilka sedermera ständigt

tyngt bankens portfölj. Dessa tvångsplaceringar, som givit och giva banken

långt under 4 procents ränta, innebära den egentliga orsaken till bankens

mindre fördelaktiga affärsställning. Att nödgas giva 4 procent å inlånade

medel, men uppbära mindre än 4 procent på en avsevärd del av utlånade

medel kan naturligtvis ej stärka ställningen. Kom så kristiden, som medförde

nödvändigheten av dyrtidstillägg till tjänstemännen, vilket i sin mån

ej bidrog till att förbättra ställningen, då ju postsparbanken i olikhet mot

de s. k. affärsdrivande verken ej hade några taxor att höja. Emellertid

har postsparbanken dels genom att den så småningom lyckats få större

rörelsefrihet, dels genom minskning av arbetskrafter och förenkling i arbetet,

samt genom fördelaktig penningplacering lyckats i avsevärd grad

förbättra sin affärsställning. Genom att fortgå på denna väg och genom

att företaga den möjliga förenklingen i arbetsmetoder, som de sakkunniga

trott sig kunna föreslå, torde efter allt att döma postsparbanken gå eu

ljusare framtid till mötes och få möjlighet att ännu kraftigare än hittills

arbeta för främjande av sparsamhetens svåra konst bland vårt folk.

Det måste väl i all rimlighets namn anses vara olämpligt och oklokt,

ja, riskabelt, att under sådant förhållande, och sedan man på grund av

rik erfarenhet funnit det lämpligt, nyttigt och nödvändigt att stegvis förvandla

postsparbanken från en byrå inom generalpoststyrelsen till eu fristående

institution, med ens, såsom de sakkunnigas majoritet föreslår, fullständigt

kasta om och ånyo börja vandra på den såsom olämplig befunna

vägen, och detta oaktat tungt vägande skäl tala för motsatsen, och oaktat

statsmakterna så sent som 1911 just på grund av samma skäl beslutat

inrätta postsparbanken såsom eu fullt självständig institution.

Såvida man ej genom antagande av majoritetens av de sakkunniga förslag

snedvrider eller stryper till postsparbankens utveckling i syfte att möjligen

kunna bespara ett eller annat tusentals kronor, en visserligen i vårt land

ej alldeles ovanlig, men icke desto mindre högeligen oklok och missriktad sparsamhet,

som kanske kan förtjäna namnet slöseri, kommer banken helt visst

även i fortsättningen att bliva till båtnad och välsignelse för vårt folk

och vårt land. I detta sammanhang kan jag ej neka mig nöjet att anföra

de ord, Hora (Hadstone under starkt bifall ar 1888 yttrade i engelska parlamentet:

Postsparbanken är den viktigaste institution, soni under de sista

50 åren inrättats till folkets och statens välfärd. -Tåg betraktar den akt

av 1861, varigenom postsparbanken korn till stånd, såsom den nyttigaste

och mest fruktbärande under ruin långa politiska bana.»

/

Kap. VI. Sostcheckrörelses införande i Sverige.

Vid prövning av det betänkande angående införande i vårt land av

s. k. postcheckrörelse, vilket under år 1919 avgivits av de för frågans

utredning tillsatta kommitterade och vilket för kännedom överlämnats till

postsparbankssakkunniga, hava de sakkunniga förordat ifrågavarande rörelses

införande i Sverige, dock under uttryckligt förbehåll, att densamma erhåller

en ändamålsenlig och effektiv, men dock enkel och billig administration.

Ehuru det måste anses glädjande, att de sakkunniga i likhet med

många i ärendet börda myndigheter och institutioner funnit det önskvärt,

att denna rörelse införes i Sverige, kan jag icke dela majoritetens av de

sakkunniga mening rörande formen för rörelsens införande. Majoriteten

har nämligen på anförda skäl ansett, att det under förhandenvarande omständigheter

måste ligga i statens intresse, att postcheckrörelse införes i

samband med postsparbankens omorganisation, varvid postcheckrörelsen och

postsparbanksrörelsen skulle sammanföras under en gemensam ledning. I det

föregående har jag anmält skiljaktig mening i fråga om förslaget att inordna

postsparbanken såsom eu byrå i generalpoststyrelsen. Jag måste

jämväl på det bestämdaste taga avstånd från planen att sammankoppla

postcheckrörelsen med postsparbanken, antingen denna kommer att bibehållas

såsom ett självständigt ämbetsverk eller införlivas med postverket.

I motiveringen till förslaget att inom generalpoststyrelsen under en

gemensam byråchef förena postsparbanken och postcheckrörelsen har särskilt

framhållits de många beröringspunkter, som skulle förefinnas mellan

dessa rörelsegrenar. I detta avseende framhålles (sid. 69), att även postverket

skulle i sistnämnda rörelsegren från allmänheten mottaga penningar

och gorå medlen fruktbärande på i stort sett samma sätt som för närvarande

postsparbanken.

Vid ett ytligt betraktande kunna möjligen några likheter mellan dessa

rörelsegrenar påvisas. Närmare besett är emellertid skillnaden mellan dessa

rörelsegrenar mycket stor.

126

Postcheckrörelsen avser att förenkla och förbättra betalningsrörelsen

och därvid särskilt befrämja sådana betalningsmetoder, som äro ägnade att

minska användandet av kontanta penningar. Postcheckrörelsen är till sin

natur att likställa med postanvisningsrörelsen, men är en förenklad och förbättrad

form av denna. Efter att tidigare hava medverkat i betalningsrörelsen

endast genom befordran i slutna försändelser av penningar eller

penningerepresentativ övergingo postverken i skilda länder för åtskilliga

tiotal år sedan att bereda allmänheten möjlighet att verkställa betalningar

genom att inbetala ett belopp å en postanstalt, varefter samma belopp utbetalades

å annan postanstalt men utan att själva penningarna behövde

försändas. Dessa representerades av en anvisning. (Ivergången från betalning

genom penningförsändning till betalning genom anvisning betecknade

ett avgjort framsteg. Men även för betalning medelst postanvisning

bliva kontanta penningar tagna i anspråk och detta vid såväl insom

utbetalning. För att inskränka bruket av kontanta penningar vid

fullgörande av likvider i allmänhet och särskilt beträffande de likvider,

som verkställdes medelst postanvisning, hava postverken i många länder

under de sista årtiondena infört postcheckrörelse såsom en ny postal rörelsegren.

Alla, som hava att mottaga eller att verkställa betalningar, kunna öppna

konto hos postverket. Den, som mottager betalningar genom postverket,

låter beloppet av dessa betalningar inflyta å sitt konto, den, som verkställer

betalningar, uppdrager åt postverket att göra utbetalningar från sitt konto.

Nu anförda transaktioner, vilka beteckna den enklaste formen för betalning

genom postcheckrörelsen, innebära, vad beträffar bruket av kontanta

penningar, redan en förbättring jämförda med betalning genom postanvisning.

Medan vid postanvisningsbetalning kontanta penningar förekomma

vid såväl in- som utbetalning, erfordras vid nämnda betalning

genom postcheckrörelsen kontanta penningar endast vid ett tillfälle, vid

in- eller utbetalning. Vid en mera utvecklad postcheckrörelse försiggå

betalningarna med fördel genom ett enkelt överförande av belopp från

konto till konto (s. k. girering). Då betalning verkställes medelst gircring,

tagas inga som helst kontanta penningar i anspråk.

Det är ett allmänt ekonomiskt intresse att det kontanta penningbeloppet

begränsas till det strängt nödvändiga. Det är likaså ett postverkets

intresse att betalningstransaktionerna i postcheckrörelsen i största

möjliga utsträckning avvecklas utan kontanta penningar. Ju längre tid,

som förflyter mellan in- och utbetalningstillfället, och ju flera betalningar,

som fullgöras utan användande av kontanter, desto större andel av postcheckmedlen

kunna av postverket disponeras och göras räntebärande. Den

ränteinkomst, som härigenom uppkommer för postverket, är av stor betydelse

för rörelsens ekonomiska resultat, liksom ock för allmänheten, enär

avgifterna för de olika transaktionerna härigenom kunna hållas låga. För

att göra det mera tilltalande för allmänheten att anförtro sina för betalning

avsedda penningar åt posteheckrörelsen samt för kontoinnehavarna

att låta influtna medel innestå i rörelsen tills desamma, efter längre eller

kortar*^ tid, kunna behöva användas för betalningsändamål, i stället för att

omedelbart uttaga dem och under mellantiden giva dem en räntebärande

placering på annat håll, gottgöras i vissa länder kontoinnehavarna ränta å

de medel, som innestå under viss tid.

Det är förmodligen den omständigheten, att ränta under vissa förhållanden

kan gottgöras kontoinnehavare, som kommit de sakkunnigas flertal

att förmoda, det postverket genom posteheckrörelsen skulle bedriva en

inlåningsverksamhet, som skulle kunna jämföras med den av postsparbanken

bedrivna inlåningsrörelsen. Det är emellertid härvid att iakttaga, att räntegottgörelsen

på intet sätt hör till postcheckrörelsens kännemärken. I vissa

länder förekommer ingen räntegottgörelse å innestående medel, ett förhållande,

som icke hindrar, att dessa länder äga en utomordentligt stark posteheckrörelse.

För Sveriges vidkommande hava postcheckkommitterade — dock

med reservation av en ledamot —- kommit till den bestämda uppfattningen,

att ränta bör gottgöras.

Av vad jag nu anfört torde framgå, att, posteheckrörelsen — såsom

ock tydligt påvisas i postcheckkommitténs utlåtande och förslag — såsom

en förädlad form av postanvisningsrörelsen är en rent postal rörelsegren.

Denna dess egenskap förtages icke av den omständigheten, att under vissa

förhållanden ränta kan gottgöras å innestående medel.

För att avgöra frågor angående placering av postcheckrörelsens överskottsmedel

hava postcheckkommitterade föreslagit en fullmäktigeinstitution,

vilken skulle sammansättas på i huvudsak samma sätt som de institutioner,

vilka omhänderhava medelsplaceringen för det statliga pensionsförsäkringsoch

olycksfallsförsäkrings väsendet samt för postsparbanken.

I stort sett skulle visserligen placeringen av postcheckmedlen följa de

i fråga om sparbanksmedlen tillämpade allmänna grunder beträffande de

säkerheter, mot vilka penningar kunna utlånas, de bankinrättningar, i vilka

dylika medel kunna insättas o. s. v. Med hänsyn till de ifrågavarande

medlens olika natur torde emellertid också placeringen av medlen bliva

rätt olika. Under det att sparmedlen naturligtvis till huvudsaklig del

kunna placeras i värdehandlingar löpande med lång förfallotid, torde större

delen av postcheckmedlen böra placeras så, att de, vid behov, äro relativt

128

lätt tillgängliga. Ehuru det icke kali betvivlas, att styrelsen för postsparbanken,

sådan densamma nu är sammansatt, skulle vid placering av

de olika medlen taga hänsyn till dessas olika art, synas mig emellertid

postsparbanken och postcheckrörelsen vara så skilda verksamhetsgrenar,

att icke heller den institution, som handhar medelsplaceringen, bör vara

gemensam.

Med postsparbanken såsom eu självständig institution skulle också

placeringen av postcheckmedlen genom postsparbankens försorg, rent administrativt

sett, medföra avsevärda olägenheter. Då postcheckrörelsen är

eu postal rörelsegren, skulle postverket gentemot allmänheten, liksom beträffande

andra rörelsegrenar, ansvara för de åt postverket anförtrodda

medlen. Det torde också ankomma på general poststyrelsen, att för varje

särskilt fall avgöra, vilka medel som skola placeras, och vilka medel, som

anses böra stå till postverkets omedelbara disposition. Eu anordning, varigenom

förstnämnda medel skulle överlämnas till annan institution för förvaltning,

skulle otvivelaktigt medföra onödig omgång och jämväl i andra

avseenden visa sig mindre ändamålsenlig.

Om, på sätt majoriteten av de sakkunniga föreslagit, postsparbanken

skulle ingå i postverket såsom en byrå i generalpoststyrelsen, skulle nu

framförda skäl mot en gemensam medelsplacering till viss del bortfalla.

Skulle därför i andra hänseenden vägande skäl kunna åvägabringas för

eu förening av postcheckrörelsen med postsparbanken, torde hinder icke

föreligga, att eu och samma myndighet eller institution handhar placeringen

av medel, som härröra från postsparbanksverksamheten och från

postcheckrörelsen.

Möjligheten att utan olägenhet överlåta bestyret med placeringen av

postsparbanks- och postcheckmedlen till eu och samma myndighet eller

institution kan däremot icke, enligt min mening, i och för sig anföras

som ett skäl för en sammanslagning av dessa rörelsegrenar. Fördelen

skulle väl då vara, att eu besparing i kostnaderna skulle kunna åvägabringas

i fråga om de arvoden, som skulle utgå till de fullmäktige, vilka

skulle avgöra frågor om medelsplaceringen. Denna besparing — ett eller

annat tusental kronor — synes mig emellertid vara av ringa betydelse

vid jämförelse med de svara olägenheter en förening av postsparbanken

och postcheckrörelsen enligt min mening otvivelaktigt skulle medföra.

Postsparbanken skall, enligt de sakkunnigas förslag, hava till uppgift

att arbeta för främjande av sparsamhet bland folket och att i sådant syfte

under statens garanti mottaga och förränta penningar samt genom räntas

läggande till kapitalet ytterligare öka insättamas behållning ävensom att

i stadgad ordning tillhandahålla dom iunestående modol. »Sparbank srörelsen

skullo även omfatta skolsparkasseverksamhet.

Redan av vad de sakkunniga sålunda angivit vara postsparbankens

ändamål, torde framgå den skillnad, som faktiskt förefinnes och måste förefinnas

mellan postsparbanksverksamheten och postcheekrörelsen: å ena sidan

eu på bredaste grundval lagd sparverksamhet, i vilken man, i syfte att

redan från början söka fostra folket till sparsamhet, vill indraga om möjligt

samtliga skolbarn i riket, och ä andra sidan en moderniserad form

för postverkets medverkan i betala in gsrörelsen.

På sätt framgår av majoritetens motivering för sammanslagning till

(;n gemensam byrå av postsparbanken och postcheekrörelsen samt av förslaget

till Kung], Förordning i ärendet vore det icke avsett, att värjo delägare

i postsparbanken skulle i denna sin egenskap jämväl innehava posteheckkonto,

d. v. s. att dessa rörelsegrenar i realiteten skulle komma att

sammanslås till en enda rörelsegren. Det är under sådana förhållanden

svårt att förstå vad majoriteten tänkt sig såsom det gemensamma för de

båda rörelsegrenarna. Majoriteten har ansett lämpligt »att, om postsparbanken

införlivas med postverket och postcheckrörelse anordnas, dessa båda

rörelser sammanföras under en gemensam ledning, detta dock givetvis

med den inskränkning, som måste bliva en följd av skild bokföring» (sid.

70). Det förhåller sig emellertid så, att det väsentliga arbetet i såväl

sparbanksverksamheten som postcheekrörelsen just är bokföringen. Någon

gemensamhet i detta hänseende förefinnes icke. Enligt majoritetens förslag

skulle sparbanksrörelsen, liksom hittills varit fallet, vara centraliserad

till ett huvudkontor i Stockholm, under det att bokföringsår betet i postcheckrörelsen

skulle fördelas på 13 postkontor i landsorten, varjämte den

föreslagna bankbyrån i generalpoststyrelsen anses kunna åtaga sig förandet

av postcheckkonton för kontoinnehavare i Stockholm och angränsande län.

Bokföringsarbetet, vilket måste bliva väsentligen olika för dessa två

verksamhetsgrenar, har sålunda intet gemensamt. Då vidare allt det övriga

arbete (medelsredovisning, skriftväxling, upplysningsverksamhet o. s. v.),

som dessa rörelsegrenar föranleda, givetvis måste utföras av härför lämpad

personal, vilken organisationsform som än väljes, synes mig majoritetens

uppfattning av fördelarna av en sammanslagning vara mycket löst grundade.

Av den motivering majoriteten framlagt för sammanslagningen synes

också framgå, att sambandet mellan dessa rörelsegrenar skulle inskränka

sig till en gemensam byrå i generalpoststyrelsen, men då, såsom jag nyss

framhållit, de olika uppgifterna självfallet måste skötas av en efter arbetets

beskaffenhet såväl kvantitativt som kvalitativt väl avvägd personal, torde

130

gemensamheten komma att inskränka sig till byråchefens person. Härmed

äro vi inne på frågan om postcheekrörelsens organisation, sådan majoriteten

av de sakkunniga tänkt sig densamma och sådan posteheckkommitterade

efter prövning av alla på denna fråga inverkande omständigheter ansett

den böra vara.

I fråga om lämpligheten att inom en gemensam byrå förena postsparbanken

och postcheckrörelsen utgår majoriteten från den förutsättningen

»att det arbete, som postcheckrörelsen skulle komma att förorsaka

postverkets centralförvaltning — om man möjligen undantager första rörelseåret,

då givetvis vissa organisationsfrågor kunna vålla ledningen något ökat

arbete — icke skulle bliva av sådan omfattning, att förhållandena krävde

eu så stark och dyrbar organisation, som en särskild byrå». Postcheckrörelsens

ledning skulle således, enligt majoritetens mening, lämpligen kunna

handhavas av den byråchef, som skulle utöva tillsynen över sparbank sverksamheten.

Postcheckrörelsen kan, lika litet som postsparbanken, anses vara av

den beskaffenhet, att densamma, val igångsatt, så att säga går av sig själv.

Sparverksamheten är av ett utomordentligt stort, såväl allmänt ekonomiskt

som privatekonomiskt intresse. Denna sanning kan icke av någon

bestridas. Då så är förhållandet, kunde det tänkas, att sparverksamheten,

väl igångsatt, skulle sköta sig själv, utan något som helst initiativ från

postsparbankens ledning och att man kunde åtnöjas med att bokföra de

belopp, som folket i eget välförstått intresse skulle överlämna till postsparbanken.

En nu snart 40-årig erfarenhet av postsparbanken jävar fullkomligt

ett sådant antagande. Lika väl som'' under de första åren av postsparbankens

verksamhet kräves allt fortfarande av postsparbankens ledning

talrika initiativ för att hos allmänheten stimulera intresset för bankens

uppgifter. I nu föreliggande betänkande föreslå jämväl de sakkunniga

ytterligare åtgärder i sådant hänseende, varjämte på flera ställen i motiveringen

betonas vikten av att sparbanken står under en duglig och initiativrik

ledning.

Postcheckrörelsen är liksom postsparbanken av mycket stor ekonomisk

betydelse såväl för det allmänna som för den enskilde. Den betydelse,

postcheckrörelsen tillmätes i de länder, där rörelsen nu är införd, torde

väl framgå av de siffror, som angiva postcheekrörelsens omfattning i Schweiz,

ett land, som av de länder, i vilka postcheckrörelse sedan längre tid finnes

införd, i folkmängdshänseende är mest jämförligt med vårt land. Postcheckrörelsen

räknar där för närvarande över 40,000 deltagare med en

omsättning under föregående år av 20 milliarder francs. Vid samma års

slut utgjorde kontoinuehavarnas behållning över 140 miljoner francs. I

Frankrike, Italien och Tyskland är även omsättningen i postcheckrörelsen

ofantlig. 1 sistnämnda land uppgår antalet kontoinnehavare för närvarande''

till över 700,000 och omsättningen beräknas för innevarande är komma

att närma sig 1,000 milliarder mark.

Nu anförda siffror ådagalägga den betydelse i ekonomiskt hänseende,

postcheckrörelsen äger i främmande länder. De utomordentligt goda resultat,

som där vunnits i denna rörelse, hava icke givit sig själva, de äro

tvärtom frukten av ett planmässigt lett arbete under en upplyst och initiativkraftig

ledning. Trots den storslagna utveckling, postcheckrörelsen

ernått i dessa länder, arbetas fortfarande med stor energi och planmässighet

på allt större anslutning till rörelsen. Icke ens i dessa länder kan

sålunda en särskild, vaken och intresserad ledning undvaras.

Om man önskar postcheckrörelsen i vårt land en god utveckling

vilket även majoriteten förklarar sig göra — måste rörelsen redan från

början givas en sådan ledning, att rörelsens utvecklingsmöjligheter bliva

väl tillvaratagna. För postcheckrörelsen är detta desto viktigare som denna

rörelse är för vårt land ny och de fördelar, vilka rörelsen, rationellt ledd,

kan bereda såväl det allmänna som den enskilde, ännu icke äro på

långt när så erkända som fördelarna av sparsamhetsidéns allt vidare

utbredning.

Här uppställer sig då frågan, huruvida majoritetens organisationsförslag

kan anses tillförsäkra postcheckrörelsen en sådan ledning. Enligt

min mening måste denna fråga besvaras nekande.

Postsparbanken har redan nu bortåt 700,000 delägare. Med det

förslag de sakkunniga här ovan framlagt i fråga om anordnande av skolsparkasseverksamhet

och under förutsättning, att de däri uttalade förhoppningarna

skola komma att infrias, skulle antalet delägare inom några få

år komma att uppgå till en miljon personer. 1 framtiden skulle större

delen av vårt lands befolkning vara delägare i banken. Postsparbanken

har redan nu såsom organ eller filialkontor rikets 3,600 postanstalter och

ett betydande antal lantbrevbärare. Härtill skulle komma såsom bankens

organ eu stor del av landets lärarkår — säkerligen några tusental nya

förmedlare av sparverksamheten eller organ för denna. Den högsta ledningen

av en dylik organisation, vilken för vårt lands förhållanden väl

måste anses ofantlig, skulle utövas av en byråchef inom generalpoststyrelsen,

en tjänsteman, som, enligt majoritetens mening, dock skulle hava

förmåga och krafter till övers ej mindre att förbereda utvidgningar av

132

postsparbankens verksamhetsområde — exempelvis genom befrämjande av

idén om intressekontor i anslutning till postsparbanken — än även att i

vårt land införa och verka för postcheckrörelsen, en för vårt land ny

verksamhet, som, enligt sakens natur och efter vad alla exempel från utlandet

giva vid handen, för sin utveckling är beroende av ett oavlåtligt

och intresserat arbete från ledningens sida, Om man vill tillförsäkra såväl

postsparbanken som postcheckrörelsen en lyckosam utveckling skulle det,

enligt min mening, vara ett betänkligt steg att på något sätt förena dessa

rörelsegrenar.

Gentemot majoriteten, som är »fullt övertygad om att postsparbanksocli

postcheckärendena utan olägenhet för någondera rörelsegrenen kunna

handläggas å eu och samma byrå i generalpoststyrelsen» hyser jag

sålunda den bestämda uppfattningen, att ett sammanförande under en och

samma byråchefs ledning av dessa till sitt syfte, sin organisation och sina

arbetsmetoder vitt skilda rörelsegrenar skulle vara båda till synnerlig skada.

1 sammanhang med uttalandet angående obehövligheten av en särskild

byrå inom generalpoststyrelsen för postcheckärendenas handläggning anför

de sakkunnigas flertal följande: »Det förefaller också som om kommitterade

själva insett, att framför allt byråchefen och sekreteraren icke skulle få

tillräckligt arbete å byrån. Dessa tjänstemän skulle nämligen, enligt kommitterades

mening, komma att tillbringa en stor del av sin tid på resor.»

Vad kommitterade i detta avseende yttrat återfinnes å sid 90 och 91

i kommittéutlåtandet. På tal om byråchefens tjänsteåligganden anför här

kommittén bl. a.:

»I fråga om postverkets organ för postcheckrörelsens handhavande —

checkbyrån i generalpoststyrelsen, postcheckkontoren och i sin mån även

de lokala postanstalterna — ävensom i fråga om postcheckrörelsens verksamhetsområde

i övrigt skulle byråchefen, i förekommande fall genom ofta

återkommande iakttagelser å ort och ställe, på det noggrannaste övervaka,

att för postverkets del alla nödiga åtgärder vidtoges för att tillförsäkra

postcheckrörelsen och dess kundkrets de största fördelar av rörelsen.»

I samband med angivande av de göromål, som enligt kommitterades

åsikt borde åligga sekreteraren säger kommittén: »Slutligen torde sekreteraren

även komma att, liksom byråchefen, genom resor i skilda delar avlandet

göra iakttagelse!- beträffande postchecktjänstens utförande och dess

förhållande till kontoinnehavarna och allmänheten.»

"V ad kommitterade anfört i fråga om byråchefens och sekreterarens

skyldighet att övervaka postcheckrörelsens olika organ torde jämföras med

vad Kuugl. Maj:t i § 18 av instruktionen för generalpoststyrelsen av den

JK) juni 1920 ålagt gcneralpoststyrelsen: »För utövande av den inspekterande

myndighet, som tillkommer styrelsen i förhållande till underlydande

myndigheter, böra generaldirektören och byråcheferna, de senare med

generaldirektörens för varje särskild gång lämnade tillstånd, tid efter annan

företaga inspektionsresor för att tillse, att meddelade föreskrifter efterlevas

samt att likformighet och samarbete äga rum mellan underlydande vid

fullgörandet av deras åligganden, ävensom för att eljest undersöka förhållanden,

som för postverket äro av vikt.

Uppdrag att verkställa eller biträda vid inspektion eller att företaga

tjänsteresa kan av generaldirektören eller styrelsen meddelas annan tjänsteman

än ovan nämnts.»

Då det ansetts erforderligt att generaldirektören, byråchef eller, pa

särskilt uppdrag, annan tjänsteman hos styrelsen tid efter annan företager

inspektionsresor för de i instruktionen angivna ändamål, förefaller det mig

helt. naturligt, att samma skyldighet skall åligga byråchefen för postcheckärenden

och, i förekommande fall, sekreteraren å byrån, desto mer som

postcheckrörelsen är en ny verksamhetsgren och som sådan i hög grad

beroende av ledningens personliga ingripande och särskilda intresse.

Det är svårt att förstå, huru postcheckkommitténs i detta hänseende

gjorda uttalanden, vilka synas std i fullkomlig överensstämmelse såväl med

kravet på en i god mening affärsmässig skötsel av postcheckrörelsen som

ock med Iiungl. Maj:ts instruktion för generalpoststyrelsen, kunnat giva

anledning till majoritetens ovan återgivna, säregna yttrande.

Yad i övrigt angar den av postcheckkommittén framlagda organisationsplan

för postcheckrörelsen, vilken plan är föremål för en del uttalanden

från majoritetens av de sakkunniga sida, tillåter jag mig anföra följande.

Sedan kommittén under sina utredningar i ärendet kommit till det

resultatet, att postcheckrörelse bör införas i värt land, framlägger kommittén

en översikt över det sannolika ekonomiska resultatet av rörelsen.

En beräkning i sådant hänseende med större krav på tillförlitlighet är

självfallet omöjlig att verkställa. För att emellertid äga någon grund att

bygga på, utgingo kommitterade från ett antal kontoinnehavare av 5,000,

ett antal, som med kännedom om rörelsens utveckling i med Sverige jämförliga

länder och med hänsyn till speciellt svenska förhållanden, ansågs

kunna erhållas rätt snart efter rörelsens införande. Med ledning av från

utländska postchecksystem kända siffror beräknades det antal transaktioner

(in- och utbetalningar, gireringar o. s. v.), som sannolikt skulle komma

att verkställas å varje konto samt vidare det belopp, som kunde antagas

134

komma att innestå i rörelsen och givas en räntebärande placering. Med

de sålunda erhållna siffrorna såsom grund beräknades härefter rörelsens

inkomster och utgifter och dessa ansågos, under den angivna förutsättningen

av 5,000 kontoinnehavare, komma att belöpa sig till resp. 658,000 och

565,000 kronor, varvid sålunda ett överskott av omkring 93,000 kronor

skulle erhållas av rörelsen.

T fråga om den största utgiftsposten, nämligen personalkostnaderna,

må framhållas, att enligt kommitténs mening (sid. 88 och 92) den övervägande

delen av personalen skulle anställas allenast successivt och i mån

av rörelsens utveckling. Med beräkning av 5,000 kontoinnehavare, fördelade

å de kommitterade föreslagna fyra postcheckkontor, skulle för utförandet

av det postcheckkontoren åliggande arbetet erfordras sammanlagt

63 tjänstemän.

Då från visst håll gjorts gällande, att postcheckrörelsens införande

skulle innebära en omedelbar ökning av postverkets personal med över 60

tjänstemän och kanske rent av utgöra begynnelsen till ett nytt ämbetsverk,

så har kommitterades förslag givits en av kommittén icke avsedd tolkning.

På sätt nyss framhållits, har kommittén flora gånger uttryckligen sagt ifrån,

att personalen skulle anställas allenast i mån av behov samt att det, liksom

i fråga om de egentliga postanstalterna, borde ankomrmrpå överordnad

myndighet, att jämväl beträffande postcheckkontoren övervaka, att antalet

tjänstemän blir lämpligt avvägt.

I fråga om den för bokföringsarbetet erforderliga personal har de

sakkunnigas majoritet funnit, att för detta ändamål icke skulle behövas

mer än högst 20 tjänstemannabefattningar. Ehuru majoriteten icke på

något sätt angivit, av vilken anledning man stannat just vid denna siffra,

har jag icke skäl betvivla riktigheten av dess kalkyler. Allt beror på

det antal kontoinnehavare och den omsättning, på vilken man grundar sin

beräkning. Skulle majoriteten däremot hava räknat med samma förutsättningar

som postcheckkommittén — vilket förefaller sannolikt, enär

majoriteten på sätt i det följande skall visas, i fråga om utgifterna ställt

upp sina egna beräkningar till jämförelse med kommitterades — torde beräkningen

rörande personalbehovet icke vara tillförlitlig. Med 5,000 kontoinnehavare

och 20 tjänstemän skulle på varje tjänsteman komma 250

konton. Det förhåller sig utan tvivel så, att från rörelsens början huvudsakligen

personer och firmor med större betalningsrörelse — såsom s. k.

postförskottsfirmor, försäkringsbolag och bokförlag, vilka redan nu i stor

utsträckning anlita postverket såsom förmedlare av betalningar — skaffa

sig konto hos postverket, enär i deras verksamhet portoavgifterna äro av

förhållandevis större betydelse än för personer och firmor med mindre betalningsrörelse,

vilka i regel senare inse fördelen av att skaffa sig posteheckkonto.

Aven av andra skäl måste man räkna med, att personalbehovet

är relativt större från rörelsens början än under ett senare skede.

I länder med postcheckrörelse är förhållandet mellan tjänstemännens och

kontoinnehavarnas antal rätt växlande, såväl vid jämförelse mellan ett år

och ett annat inom samma land som vid jämförelse mellan olika länder.

Enligt vad jag kunnat finna, liar man ingenstädes räknat med, i medeltal,

mindre än 50 konton för varje tjänsteman och icke heller mera än 1.00

konton för varje tjänsteman. Då postcheckkommitten ansett ett 60-tal

befattningshavare erforderliga för det bokföringsarbete, som föranledes av

5.000 kontoinnehavare, skulle på varje tjänsteman komma omkring 80

konton. Det förefaller osannolikt, att man — därest beräkningen av antalet

transaktioner å varje konto visar sig något så när riktig ;— kan

hoppas på, att en tjänsteman i Sverige redan från rörelsens början skall

kunna utföra omkring tre gånger så mycket arbete, som enligt ett approximativt

medeltal kan utföras av en liknande tjänsteman i utlandet, där dock

kontoinnehavarnas stora antal möjliggör en långt gående specialisering av

arbetet och, såsom följd därav, ett synnerligen rationellt utnyttjande av

arbetskraften.

Utgifterna för postcheckrörelsen komma, därest kostnaderna, såsom

av de kommitterade föreslagits, anpassas efter rörelsens utveckling, liksom

ock inkomsterna att i stort sett stå i förhållande till anslutningen till

rörelsen, även om det, såsom nyss påvisats, icke kan undvikas, att kostnaderna

för rörelsen från början bliva förhållandevis större än sedan rörelsen

vunnit större omfattning. Räknar man med mindre anslutning, måste

man självfallet räkna med mindre omkostnader och även med mindre vinst.

Beträffande omkostnaderna för rörelsen uttalar majoriteten, att »därest

postcheckrörelse ordnas på sätt, postsparbankssakkunniga här ovan föreslagit,

torde postverkets omkostnader för rörelsen kunna begränsas till

högst 200,000 kronor om året i stället för, såsom av postcheckkommitterade

beräknats, 565,000 kronor».

Här bär majoriteten ställt sin egen beräknade omkostnadssumma gentemot

den av kommitterade beräknade. Det kan sålunda icke råda någon

som helst tvekan därom, att majoriteten vid sina kalkyler utgått från

samma förutsättningar som kommittén, d. v. s. 5,000 kontoinnehavare och

658.000 kronor i inkomster. Medan kommitterade ansett sig icke kunna

påräkna högre vinst än omkring 93,000 kronor, — d. v. s. 14 % på

bruttoinkomsten — blir vinsten med tillämpning av majoritetens kalkyler

136

458,000 kronor, eller 70 % på bruttoinkomsten, ett resultat, som måste

anses utomordentligt gott.

Det torde ligga i öppen dag, att majoritetens uttalanden i fråga om

såväl den för postcheckrörelsen erforderliga personal som ock i allmänhet

om kostnaderna för rörelsen äro grundade på så ytterligt lösa beräkningar,

att dessa uttalanden icke kunna tillmätas någon som helst betydelse vid

bedömandet av frågan om formen för rörelsens införande i vårt land.

Beträffande postcheckkommitténs förslag i fråga om de kontor, vid

vilka kontoinnehavarnas räkningar skulle föras, vilket förslag jämväl är

föremål för vissa uttalanden från majoritetens sida, tillåter jag mig anföra

följande:

På sätt kommitterade anfört, kan det av postcheckrörelsen föranledda

bokföringsarbetet tänkas antingen centraliserat till ett enda kontor eller ock

fördelat på flera olika kontor. Då det för ett rationellt ordnande av detta

arbete är av vikt, att varje kontor har att bearbeta största möjliga antal

räkningar, skulle det, om endast denna synpunkt kunde anses vara utslagsgivande,

utan tvivel vara förmånligt att centralisera bokföringsarbetet

till ett enda kontor. Med hänsyn emellertid till vårt lands stora ytinnehåll

och befolkningsförhållanden skulle en sådan anordning ur allmänhetens

och särskilt kontoinnehavarnas synpunkt vara otillfredsställande och säkerligen

medföra en långt mindre anslutning till rörelsen än vad fallet skulle

bliva, om ifrågavarande räkningar fördes vid flera kontor.

En långt gående decentralisering skulle å andra sidan kunna medföra

den olägenheten, att varje dylikt kontor finge endast ett fåtal konton att

föra, varigenom ett rationellt ordnande av arbetet skulle försvåras eller

omöjliggöras och det ekonomiska utbytet av rörelsen bliva mindre gott.

Postcheckkommitterade uttalade sig därför för inrättandet av ett mindre

antal kontor, vilket antal i mån av rörelsens tillväxt skulle ökas. Då

rörelsen därjämte vore för Sverige ny och med anledning härav alltför omfattande

åtgärder icke borde från början vidtagas, ansågo kommitterade,

att antalet kontor kunde från rörelsens början begränsas till fyra. Enligt

förslaget skulle dylika kontor inrättas i de tre största städerna, Stockholm,

Göteborg och Malmö samt, för kontoinnehavare i norra delen av landet,

i Sundsvall.

Postanstalterna hava redan nu att taga befattning med göromål av

synnerligen mångskiftande art, vilka ställa stora krav på postfunktionärernas

färdighet, ordningssinne och omdöme. Yilken organisationsform som

än väljes, kommer det störa flertalet in- och utbetalningar i postcheckrörelsen

att förmedlas av postanstalterna. Postcheckrörelsens införande

kommer sålunda att redan av donna anledning gorå postanstalternas arbete

•in mera mångskiftande. Enligt kommitterades mening kunde det där

icke lämpligen sättas i fråga att ytterligare öka postanstalternas arbete och

ansvar genom att ålägga dem jämväl det av postcheckrorelsen föranledda

bokföringsarbetet. Rent tekniskt sett lärer det icke heller kunna bestridas,

att större effektivitet i arbetet ernås genom specialisering, dar sådan ai

m°jllAvttnu''nämndf skid ansågo sig kommitterade bära utgå ifrån att

kontoinnehavarnas räkningar skulle föras av särskild personal, vilken skulle

uteslutande ägna sig åt detta arbete samt att jamv&l ledningen av albit t

skulle utövas av tjänstemän, vilka icke skulle vara bundna av Övriga posR

anstalterna åliggande göromål. Sistnämnda anordning ausags desto mera

önskvärd som dessa tjänstemän, var å sm ort, skulle verka för rörelsen

utbredning och därför borde beredas en förhållandevis självständig ställ

ning I anslutning härtill uttalade sig kommitterade för bokforingsarbetets

förläggande till särskilda kontor — postcheckkontor — vilka, liksom postkontoren

i allmänhet, skulle förestås av postmästare.

Den organisation av postcheckrorelsen, kommitterade föreslagit torde

fortfarande kunna anses vara den för normala ekonomiska ^kndeji

lämpligaste. Enligt min åsikt skulle densamma även vara agnad att tillförse

postverket ett gott ekonomiskt utbyte av * ^

checkrörelse nu skulle införas — och synnerligen vägande skal synas mig

tala härför — torde dock, med hänsyn till rådande depression inom det

ekonomiska livet, vissa jämkningar i kommitterades förslag utan olägenhet

km"Mefät beaktande av angelägenheten därav, att bokföringsarbetet

utföre» av särskild personal, torde de av kommitterade föreslagna postcheckkontoren

till en böljan kunna ''inordnas under postkontoren a resp.

platser såsom särskilda bokföringsavdelningar, vilka lämpligen kunde förestås

av kontrollörer. Eu sådan anordning skulle under nuvarande förhållanden

vara särskilt ändamålsenlig, enär behovet av övervakande PerS°d

vid postkontoren på grund av nedgången i posttrafiken mm skate och de

för postcheckkontoren erforderliga antalet kontrollör^lyster därför *skulle

kunna disponeras från postverkets lokalförvaltningar. Likaså torde av samma

anledning ett antal tjänstemän av andra grader kunna tagas i anspråk för

postcheckrorelsen utan anställande av ny personal. Härtill kommer, att den

av de sakkunniga föreslagna omläggningen av arbetet i pos sparbanken

sannolikt skulle göra vissa tjänstemän hos postsparbanken övertaliga. Däiest

så blir fallet, torde den övertaliga personalen, pa satt de sakkunniga

10. Betänkande angående omorganisation av postsparbanken.

138

föregående framhållit, med svårighet kunna beredas anställning i postverket

med mindre postverkets verksamhetsområde utvidgas.

Det kan sålunda antagas, att postcheckrörelse nu skulle kunna införas

utan att, beträffande lokalförvaltningarna, postverkets personal av denna

anledning skulle behöva ökas. Såvitt nu kan bedömas torde icke heller

inrättandet av en särskild byrå i generalpoststyrelsen för handläggning av

ärenden rörande postcheckrörelsen för närvarande påkalla nya ordinarie

tjänstemannabefättningar. Den byråchefstjänst, som enligt min mening

bör inrättas, kunde tillsvidare tillsättas allenast på förordnande.

Det torde i detta sammanhang icke vara påkallat att mera i detalj

ingå på de jämkningar i postcheckkommitténs förslag till postcheckrörelsens

organisation, vilka det ändrade tidsläget kunna göra önskvärda eller

nödvändiga. Då postcheckrörelsen måste anses vara en rent postal rörelsegren,

torde generalpoststyrelsen vara bäst skickad att härutinnan avgiva

förslag. °

Kap. VII och Vill. På grund av vad jag bär ovan beträffande kap. IV

och VI anfört, kan jag helt naturligt ej godkänna majoritetens av de sakkunniga

yttrande och förslag i kap. VII och VIII i den form de nu föreligga

även om jag i stort sett ej har något att invända mot de förslag till förenklingar

och ändringar, som framlagts i fråga om förslag till Kungl. Förordning

angående postsparbanksrörelsen.

. KaP- IX Det hgger i sakens natur, att det även för de sakkunniga

vant mycket svårt att någorlunda exakt ange det antal tjänstemän, som

efter genomförandet av de föreslagna förenklingarna i arbetsmetoder m m

skulle Hiva behövligt. För min del tillåter jag mig betvivla möjligheten

av att kunna efter omorganisationen utföra arbetet inom postsparbanken

med en arbetsstyrka, som skulle utgöra endast 27 procent av den nuvarande.

Det torde helt visst komma att visa sig nödvändigt, att icke blott under

övergångstiden utan även sedermera taga i anspråk en hel del extra krafter

utöver det i kap. IX föreslagna antalet av 40. Jag anser därföre, att

man bort framgå med mera försiktighet vid de i detta kapitel skisserade

berakmngarna och framförallt undvika att framhålla de 27 procent

,KaL X Av vad.''ia8 1 det föregående uttalat torde tydligt framgå, att

jag beträffande kap. X är av annan mening än majoriteten av de sakkunniga.

Julius Juhlin.

t