SOU 1922:5

Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkanden VIII

UTLÅTANDE

I

VALUTAFRÅGAN

«

STOCKHOLM 1922

ISAAC MARCUS* BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

Till KONUNGEN.

Enligt ett till tull- och traktatkommittén överlämnat utdrag av statsrådsprotokoll

över handelsärenden den 2 december 1021 har Eders Kung].

Maj:t uppdragit åt kommittén, bland annat, att efter verkställd utredning

4

avgiva utlåtande, huruvida i nuvarande situation, med hänsyn tagen till

samtliga på frågan inverkande faktorer, hittills icke prövade statliga åtgärder

av något slag — exempelvis sådana som falla inom importregleringens

eller den allmänna valuta- och penningpolitikens områden —

lämpligen må kunna vidtagas för att till skydd för svensk industri tillfälligt

begränsa varutillförseln från utlandet eller eljest stärka industriens

ställning på hemmamarknaden, ävensom, därest så skulle befinnas vaia

fallet, avgiva förslag i ämnet.

Det sålunda åt kommittén lämnade uppdraget är till sin natur synnerligen

vidsträckt och innefattar verkställandet av utredningar rörande en

mångfald olika frågor.

En ställning för sig intager emellertid den i de givna direktiven särskilt

omnämnda frågan om åtgärder på valuta- och penningpolitikens område,

så till vida som denna har en långt vidare syftning än de Övriga frågoi,

vilka kunna tänkas här komma under övervägande. De åtgärder av annan

än penningpolitisk art, vilka skulle kunna ifrågakomma, synas på

grund av sakens natur ej i väsentlig man höra taga sikte pa annat än

ögonblickets svårigheter, och deras egentliga syfte bör vara att bereda

stöd och hjälp åt i närvarande depressionstid särskilt hårt tryckta näringsgrenar

samt att till en viss grad tjänstgöra som vapen i stiiden mot

den omfattande arbetslösheten. Valutapolitiken däremot kan ej utan allvarlig

olägenhet behandlas enbart med tanke på stundens läge. Den har

att giva uttryck för strävanden, som böra målmedvetet fullföljas oavsett

konjunkturernas utveckling i ena eller andra riktningen. Detta utesluter

naturligtvis icke, att alla åtgärder, som kunna vara ägnade att återinföra

stadga i penningväsendet, måste tillmätas en mycket stor betydelse

också för avhjälpande av det närvarande lägets svårigheter, vilka

icke minst bottna i penningvärdets och de utländska växelkursernas bristande

stabilitet. Men det medför, att hithörande frågor måste betraktas

från två synpunkter.

Med hänsyn till den särskilda ställning, som alltså de valuta- och penningpolitiska

spörsmålen intaga i det komplex av frågor, till vilkas undersökande

statsrådsprotokollet av den 2 december 1921 ger anledning, har

det synts kommittén ändamålsenligt att utbryta desamma och däröver avgiva

ett fristående utlåtande. Detta synes så mycket hellre böra ske som,

enligt kommitténs åsikt, skäl tala för ett snabbt framläggande av de resultat,

till vilka kommittén härutinnan kommit.

Analys av det Inledningsvis torde några ord böra nämnas till belysning av det nuvaekonomiska

laude ekonomiska lägets allmänna karaktär. En analys av detsamma

läget. synes giva vid handen, att två grundföreteelser samverkat till resultatet,

nämligen dels en varaktig nedsättning av världshushållningens produktionsförmåga

efter världskriget, skärpt genom en av politiska förhållan

-

5

ii an) ka Ilad i liiiiiii osäkerhet sk änsl a; ocli dels en — förvisso enzistående

skarpt utpräglad — konjunktur rörelse av mera normal typ, en

efter 1919—1920 års högkonjunktur inträdd depression, vars första, ännu

icke avslutade skede liar karaktären av en utomordentligt svårartad och

långvarig avsättnings- och produktionskris.

1 fråga om den förra av dessa företeelser, vilken på det närmaste

sammanhänger med världskriget och den fred som avlöste detsamma, talar

sannolikheten för att den kommer att sträcka sina verkningar rätt långt

fram i tiden. Den förödelse, som övergått världen är så djupgående, att

den måste kräva lång tid för att botas. Framför allt gäller detta övervinnandet

av den oreda i världens valuta- och penningförhållanden, vilken

framstår som en av de viktigaste bland de av kriget och skadeståndspolitiken

framkallade mera varaktiga rubbningsföreteelserna.

Även om den nu berörda sidan av läget är av största betydelse och

kanske t. o. m. den viktigaste, finnes dock ingen anledning att nu uppehålla

sig därvid, då den icke kan genom åtgärder från ett enskilt lands

sida påverkas annat än i den mån landet är i stånd att medverka till en

förbättring av världshushållningens organisation.

Vid sidan härav kännetecknas emellertid, som ovan framhållits, det mumlande

läget, ej blott i vart land utan i hela världen, av en depression av mera

normal typ, vars övervinnande icke kan väntas taga lika lång tid i anspråk

som de förut berörda företeelserna. Det för en sådan depression

utmärkande draget är, särskilt i dess begynnelse, ett allmänt prisfall,

vilket naturnödvändigt medför de allra största svårigheter för näringslivet.

Det mses lätt, varför ett allmänt prisfall måste verka så ödeläggande

på ekonomisk verksamhet som förhållandet är.

Därtill medverkar vid en genomförd kredithushållning främst det faktum,

att alla affärsmän (låntagare) få skulder till oförändrade penningbelopp,

samtidigt med att deras bruttoinkomster i penningar nedgå; inen

sannolikt tillkomma också psykologiska faktorer, de fallande prisernas

tendens att förstöra företagsamhet och initiativlust.

Generellt kan detta allmänt kända förhållande uttrvckas så att tiden

som spelar en mycket stor roll i all ekonomisk verksamhet, därvid ständigt

arbetar emot allt vad produktion och handel heter. Producenten för

att börja med honom, behöver kanske tre eller sex månader för att göra

sin vara färdig från det produktionen börjat, men under denna tid ha

priserna fallit, och som följd därav betingar varan såsom färdig ett

agre pris an vad den kostat att framställa. Detta måste leda till produktionens

avstannande. Men ej nog därmed. Grosshandlare,., som el

jest vant villig att övertaga varan, när den blivit färdig, har nu å sin

sida raknat med samma prisfall, och om han eljest hade försett sig med

varor for tre månader framåt, sä vågar lian nu ej göra det, emedan även

6

Valutapolitikens

mål: prissrab

iliserin*

lian då får sälja varan till lägre pris än den kostat honom; i den mån

han tvingas att köpa, gör han emellertid själv motsvarande förlust. Och

detsamma upprepar sig för detaljhandlaren. Konsumenterna slutligen

avhålla sig också i det längsta från att köpa, när de räkna med fortsatt

prisfall. Det är alltid en mängd varor som man kan förse sig med en tid

innan de just behövas och som man a andra sidan kan dröja över den

normala tidpunkten med att skaffa genom att exempelvis slita det man

har något hårdare än vanligt. Detta blir oundgängligen följden vid väntan

på fortsatt prisfall, vilket också skulle kunna uttryckas så, att lagringen

hos konsumenterna själva minskas. Och om man vill sluta ringen,

kan man till sist påpeka, att även producenterna äro konsumenter eller

efterfrågare av råvaror och arbetskraft samt att de gent emot dessa bedriva

den återhållsamhet eller »köpstrejk», som är karaktäristisk för alla

tider av starkt prisfall. Härigenom uppkomma då alla de kända följderna:

arbetslösheten, de fallande aktiekurserna, betalningsinställelserna

m. in.

Intet av detta skulle göra sig gällande med tillnärmelsevis den styrka,

vi varit i tillfälle att under senaste tiden bevittna, om prisfallet tagit

något så när måttliga proportioner. 1870-, 80- och början av 90-talen utmärktes

av ett stadigvarande, långsamt men sällan avbrutet prisfall, men

detta hindrade icke en stark expansion av det ekonomiska livet, även om

detta också då delvis präglades av depressionens karaktäristiska drag.

Nu ha partipriserna under loppet av något över ett år sjunkit med bortåt

hälften, och detta ej blott i Sverige utan i alla länder med någorlunda val

hävdad valuta. Ett universellt prisfall av ens tillnärmelsevis denna omfattning

torde sakna motsvarighet i den ekonomiska historien, och det är

därför ingen överraskning, att verkningarna ha varit så förödande som

fallet faktiskt blivit. Man skulle vara böjd att mera förvåna sig över

den produktion och handel, som kan fortgå under ett dylikt prisfall, än

över den som därav ödelägges.

Insikten om det allmänna prisfallets dominerande betydelse för det nuvarande

utomordentligt tryckta affärsläget måste följdriktigt leda till

den slutsatsen, att ett hejdande därav bör vara en huvudsak i arbetet på

depressionens bekämpande. Lika uppenbart är emellertid, att en ny prisstegring

av betydligare dimensioner bör med all makt förhindras, ty frånsett

de direkta svårigheter, som härigenom åsamkas stora samhällsgrupper,

kommer på en dylik prisstegring förr eller senare ett bakslag. På

inflationen följer enligt all hittillsvarande erfarenhet deflationen, och under

dessa kastningar lider hela samhället samt, ehuru på olika sätt, alla

befolkningslager. Härav framgår, att målet för en sund valutapolitik

bör vara att åstadkomma största möjliga stadga i den allmänna prisrörelsen,

att förhindra stora svängningar uppåt eller nedåt.

Det behöver egentligen ej påpekas, att innebörden härav icke är, att

de särskilda varornas och prestationernas priser sinsemellan skulle fastlåsas,

utan alla dessa priser skulle fortfarande inbördes mer eller mindre

variera allt efter det ekonomiska livets otaliga inflytelser. Vad saken

gäller är i stället penningens, den allmänna värdemätarens egen stabilitet,

sådan denna framträdde före kriget, utan att å ena sidan hindra de

särskilda varornas prisförändringar sinsemellan eller å andra sidan själv

hindras av dessa.

Att en sådan stabilisering är ett oundgängligt villkor för åstadkommande

av normala förhållanden inom produktion och handel synes kommittén

uppenbart. Tydligtvis äro ock alla åtgärder, som i denna riktning

kunna vidtagas, ägnade att i hög grad befrämja ordning och god

hushållning i den statliga finanspolitiken.

Av betydelse härvid är utvecklingen av prisnivåerna under den senaste

tiden dels i vårt eget land, dels i Förenta Staterna, vilket senare land ej

blott tor de vara det enda, som har effektiv guldvaluta, så att dess prisnivå,

väsentligen torde angiva guldets egna värdeförändringar, utan ock allt

-

mer kommit att intaga en ledande ställning på det ekonomiska och finansiella

området.

Huruvida den amerikanska prisnivån definitivt upphört att falla eller

< j, äi en flaga som naturligtvis icke kan med någon säkerhet besvaras,

om ock vissa data kunde anföras till stöd för den uppfattningen, att partipriserna

å de varor, som äro upptagna i kända partiprisindices, i det stora

hela skulle nått bottenläget. Förenta Staternas officiella partiprisindex,

den av Bureau of Labor utarbetade, sjönk under våren 1921 ned till närheten

av siffran 150 (1913 års prisnivå betecknad med 100), och kring

denna siffra na indextalen sedan dess oscillerat. De amerikanska siffrorna

för partiprisindex och levnadskostnadsindex lågo också ganska

nära varandra under senare hälften av 1921.

För Sveriges vidkommande har den sista tidens partiprisindex likaledes

att uppvisa en stabilisering. Svensk Handelstidnings partiprisindex

visade för månaderna oktober, november och december 1921 samt

januari 1922 generalindexsiffrorna 175, 174, 172 och 170, sålunda en mycket

obetydlig förändring under de senaste fyra månaderna, ehuru in i det

sista de olika varugruppernas och de olika varornas speciella indextal

undergått betydliga variationer men i utjämnande riktning, så att sistnämnda

indextals spridning kring generalindexsiffran i januari 1922 var

vida mindre än ett år tidigare.

Samma utveckling kan däremot ännu icke spåras i socialstyrelsens levnadskostnadsindex.

Emellertid ge de anförda förhållandena vid handen, att en viss tendens

(ill stabilisering av prisrörelsen gjert sig gällande såväl i det för

Prisutvecklingen

under

senaste tid.

Reglering av

växelkurserna

genom

uppköp av

utländska

valutor eller

guld avstyrkes.

8

världskon junktu rens förlopp för närvarande tongivande landet, Förenta

Staterna, som i vårt eget land. Denna omständighet, som dock icke innebär

någon garanti för att stabiliseringen skulle kunna av sig själv upprätthållas,

underlättar i hög grad vidtagandet eller förberedandet av åtgärder,

ägnade att spärra möjligheten till större framtida allmänna prissvängningar.

Då kommittén nu går att undersöka, vilka valutapolitiska åtgäidei,

som med hänsyn till nu föreliggande omständigheter kunna vara behövliga,

torde det först vara skäl att påpeka, att på ganska många håll

inom affärsvärlden förhoppningar torde ställas på valutapolitiken, vilka

den knappast har stora förutsättningar att kunna uppfylla. Ett a''\

dessa önskemål hänför sig till en faktor, som kommittén redan haft tillfälle

att upptaga till ingående behandling i sitt betänkande om differentialtullar

till skydd mot valutadumping. Det gäller nämligen den över

värdering av den svenska kronan gentemot vissa utländska ''valutoi, soni

verkar såsom importpremie och exporttull.

Man har sålunda velat göra gällande, att riksbanken borde genom uppköp

av utländska valutor kunna minska efterfrågan å svenska kronor

och därigenom avlägsna den för vår industri menliga övervärderingen av

svenska kronan i utlandet. Oavsett att det med fog torde kunna ifrågasättas,

huruvida verkligen för närvarande en dylik övervärdering föreligger

i förhållande till andra valutor än de länders, som ännu hava eftei

kriget fullständigt oordnade penningförhållanden, såsom Tyskland, erdel

andra centraleuropeiska länder m. fl., och i avseende å vilka varje åtgärd

från vår sida i utjämningssyfte torde vara både meningslös och

fruktlös, lära dock starka tvivel vara berättigade beträffande möjligheten

att på denna väg uppnå det eftersträvade resultatet. Naturligtvis

är det icke uteslutet, att en tillfällig höjning av de utländska växelkurserna

på detta sätt kunde komma att framkallas; men för att den skulle

kunna bliva bestående — och först då bleve den till avsedd nytta — skulle

riksbanken nödgas oavbrutet fortsätta med uppköpen eller, med andra

ord uttryckt, med utbudet av svenska kronor. En viss fara är ock oskiljaktigt

förknippad med ett sådant tillvägagångssätt. Det inhemska näringslivet

skulle berövas en betydande del av det redan nu knappa kapital,

som finnes att tillgå, ty i själva verket innebär uppköp av utländska

valutor ingenting annat än en kreditgivning till utlandet. Därjämte

skulle lätt nog inträffa, att, så som redan skett i en del länder, det forcerade

utbudet av den egna valutan droge med sig en ny inflation och

verklig valutaförsämring i släptåg. På detta sätt bleve olägenheterna

för affärslivet av åtgärden säkerligen större än de motsedda fördelarna.

En annan tanke som framförts i samma syfte är, atc riksbanken skulle

genom guldinköp motverka den förmenta övernoteringen i utlandet av

9

svenska kronor. Även här gäller, att verkan å valutanoteringarna av ett

guldköp, som stode i rimligt förhållande till landets överskott av utländsk

valuta och därför icke kunde göras synnerligen omfattande, sannolikt

icke skulle bliva av mera varaktig natur. Och fråga är, om icke den påstådda

övervärderingen, som väl, om den förefinnes, i rätt hög grad torde

vila på psykologiska faktorer, snarare skulle ökas än minskas, därest den

svenska valutans guldtäckning avsevärt höjdes.

Till frågan om ökning av landets guldtillgång skall kommittén

senare i annat sammanhang återkomma. Här må endast konstateras,

att, av ovan angivna skäl, en valutapolitik i den antydda riktningen

måste anses förenad med betydliga risker, och tanken på en sådan

bör fördenskull bestämt avvisas.

Kommittén är sålunda, såsom redan förut framhållits, av den meningen,

att den enda lämpliga planen för det svenska penningväsendets ordnande,

är en sådan, som syftar till att i möjligaste mån återställa den svenska

kronans värdekonstans eller, med andra ord, en fast köpkraft för den

svenska kronan gentemot varor och prestationer.

En fullständig stabilisering av den allmänna prisnivån kan sannolikt

intet penningväsende uppfylla, som är bundet vid en yttre materiell

norm, sådan som exempelvis guldet. Det måste nämligen erbjuda de största

svårigheter att förhindra guldet såsom självt en vara att fluktuera i

värde i förhållande till övriga varor, varav följer, att dessa senare varors

priser, uttryckta i guld, förete växlingar icke blott var för sig utan alla

tillsammans. Tid efter annan har det därför varit på tal att skapa en

fri valuta, som genom diskontopolitiken kunde hållas vid oföränderligköpkraft

gentemot varorna.

Kommittén är emellertid av den bestämda uppfattningen, att svårigheterna

för genomförande av ett dylikt penningväsende äro så stora, att

i längden inga egentliga utsikter finnas till framgång för dessa i sig

själva högst berättigade strävanden. All hittillsvarande erfarenhet visar,

att, trots att de vid en yttre norm bundna valutorna alltid undergått vissa

värdelluktnationel- uppåt och nedåt gentemot varorna, deras förmåga

att skapa prisstabilitet dock varit ojämförligt större än fallet varit med

iria valutor. Till och med under nuvarande abnorma förhållanden, dä

växlingarna i guldets köpkraft varit många gånger större än någonsin

tidigare, har en ren guldvaluta, sådan som dollarn, likväl i stort sett visat

sig i stånd att hejda prisstegringen betydligt bättre än de olika fria valutorna.

Även med den bästa vilja att låta en fri valuta tjäna prisstabiliseringens

stora uppgift är det därför sannolikt, att den kommer att avlägsna

penningväsendet långt mer från detta mål än vad fallet är med en

l>å materiell grundval byggd valuta.

Vid valet av yttre norm har på vissa håll inom affärsvärlden den tan

-

Medel att

åstadkomma

prisstabilisering.

10

Guldmynt - fotens fördelar.

ken bragts på tal, att man åtminstone tills vidare icke skulle söka -sig tillbaka

till vår valutas gamla, ännu lagligen gällande grundval, guldet, utan

i stället anknyta till någon utländsk valuta. Härvid skulle det gälla

någon valuta, som icke själv stode på guldmyntfotens grund, ty så snart

guldet väljes till värdemätare, följer därav omedelbart ett fast förhållande

till alla andra guldvalutor.

Det har därvid varit pund sterling, som man haft i tankarna, och detta

naturligt nog av hänsyn till våra intima handelsförbindelser med England

och särskilt exportindustriernas intresse av fasta kurser i kronor för vad

de sälja i pund sterling. Den pundkurs, som därvid skulle ha fixerats,

är i detta sammanhang av mindre intresse; meningarna ha på denna

punkt gått ganska mycket isär. Själva tanken torde emellertid trots do

antydda fördelarna icke förtjäna understöd. Pund sterling är nämligen

själv en pappersvaluta, vars växlingar gentemot andra valutor och närmast

gentemot guldet icke på förhand låta sig bestämmas. Genom att

binda sig vid en dylik norm skulle man följaktligen komma i ett på förhand

obestämbart förhållande till vad som i alla länder torde betraktas

såsom den enda definitiva lösningen av penningväsendets nuvarande oordning,

nämligen guldmyntfoten. Vidare tillkommer såsom minst lika

viktigt, att själva genomförbarheten av detta program erbjuder stora

svårigheter. För skapande av fasta förhållanden mellan olika guldvalutor

har man nämligen sedan gammalt beprövade medel; men de enklare

bland dessa medel äro icke användbara för att hålla papper svalutor i

ett fixt inbördes förhållande. Härtill skulle fordras ett ganska invecklat

system av kreditoperationer, exempelvis sådant som det England och

Amerika sinsemellan endast med stor svårighet tillämpade under världskriget

och varav vårt land saknar erfarenhet. Ett inslående på nu antydda

vägar kan följaktligen icke tillstyrkas.

Kommittén är fastmer av den enhälliga mening, att den enda lyckliga

lösningen av det svenska penningväsendets svårigheter utgör återgång

till guldmyntfot.

Guldmyntfotens stora betydelse i och för sig ligger framför allt däri,

att man genom densamma erhåller en norm för penningväsendet, som

verkar automatiskt i riktning att åstadkomma en god penningpolitik.

Denna verkan har guldmyntfoten fått i tilltagande grad genom den redan

långvariga och förvånande enhetliga erfarenhet, som förvärvats på dess

område, bland annat ifråga om diskontopolitikens effektivitet såsom medel

för penningvärdets reglering, medan dennas verkan i sådant hänseende

under en fri valuta visat sig vara föremål för mycket delade meningar.

Guldmyntfoten medför vidare, att de svårigheter, som vid pappersmyntfot

följa av över- och undervärdering av olika valutor, av sig

själva försvinna, när det gäller de olika guldvalutorna sinsemellan. Det

11

torde kunna tilläggas, att guldmyntfoten därjämte med all säkerhet verkar

som en barriär för att skydda valutan mot de påfrestningar, för vilka

den kan bliva utsatt genom mindre välbetänkta statsfinansiella åtgärder.

Bisken för en inflationistisk finanspolitik synes sålunda avsevärt mindre

vid guldmyntfot än vid pappersmyntfot.

En återgång till guldmyntfoten för Sveriges del skulle låta den svenska

kronans köpkraft fluktuera i full överensstämmelse med guldets egen

köpkraft; och guldets värde följer nu i allt väsentligt den amerikanska

dollarn, då Förenta Staterna väl för närvarande är det enda land vars

valuta är fast knuten till guldet. Vad en fullständig återgång till guldmyntfoten

för närvarande skulle innebära vore alltså till en början intet

annat än att binda den svenska kronans värde vid dollarns. I den mån

även andra länder överginge till guldmyntfot, skulle förbindelsen med dollarn

visserligen ej upphöra eller ens försvagas, men guldvärdet bleve då

i allt mindre grad bestämt enbart av den amerikanska penningpolitiken

och därmed även mer stabilt.

Det gäller alltså nu att undersöka, under vilken form en dylik återgång

lättast och fördelaktigast bör försiggå, ävensom vilka förutsättningar

som böra vara för handen, för att ett beslut därom utan fara och utan allvarsammare

olägenheter skall kunna sättas i verket.

Det viktigaste momentet vid guldmyntfotens återinförande är åvägabringandet

av fria guldrörelser gent emot utlandet, vilket förutsätter dels

att guld vid anfordran utlämnas och mottages av riksbanken, dels att

guldexporten frigives. Att införa en guldmyntfot utan fri guldexport

synes tämligen meningslöst, särskilt i ett land som Sverige, där någon

cirkulation av guldmynt ej tidigare förekommit.

Eu guldutväxling på basis av myntlagens guldpris, 2,480 kr. per kg rent

guld, skulle emellertid knappast kunna försiggå, så länge man ej befinner

sig i närheten av parikursen på dollar (3.73 kr.). Sedan början av december

1921 har dollarkursen ställt sig sålunda:

28/ _

/11

.3/

/ 12

1921

r» /

/12

»

■7

»

,9/12

24/

/ 1 2

»

87

.31 /

/1 2

»

7-

7,

1922

9/ ___

1

11

. i

»

115/ __

/ l

2! /

/ 1

»

27.—

28 /

»

s%

1 /

2

»

t» /

/ 2

7 /

»

4.2 4

4.17

4. i o

4.0 2

4.0 2

4.05

4.03

4.0 2

4.0 1

3.9 4

3. 8 M/i

Sättet för

för övergång

till guldlnyntfot.

12

Från senare delen av december har kursen på dollar alltså hållit sig

förvånande jämnt v i d en nivå av ungefär 4.02, under sista tiden t. o. ni.

därunder, d. v. s. 4 å 8 procent över pari. Denna kurs ligger närmare pari

än vad fallet någonsin varit sedan sommaren 1919, ehuru något högre än

att tillåta det gamla guldpriset. Skall en fri guldinlösning av riksbankens

sedlar omedelbart medgivas, kan det sannolikt icke ske annat än till

ett pris överensstämmande med dollarkursen, vilket vid en kurs av 4 kr.

motsvarar ungefär 2,660 kr. per kg rent guld.

För den händelse alltså att beslut fattades om sedelinlösningens återupptagande

och frigivande av guldexporten vid en tidpunkt, då den svenska

kronan ännu ej uppnått det gamla parit, synes det ligga närmast till

hands att kombinera detta med en bestämmelse om ett högsta pris på

guld, vilket i så fall borde sättas vid eller föga över det vid övergångstillfället

gällande guldpriset, beräknat på grundval av dollarkursen. Då

man som nedre gräns givetvis skulle fasthålla den gamla parikursen på

guld, vore guldpriset i svenska kronor eller den svenska kronans värde i

guld därmed begränsat både uppåt och nedåt samt detta inom en, som

man finge antaga, ganska trång marginal.

Fn följd av detta system vore, att man bleve i tillfälle att återgå till en,

visserligen blott partiell, guldmyntfot, även ifall vår valuta befunne sigunder

pari vid den som lämplig ansedda tiden för övergången, och detta

utan att behöva företaga någon definitiv nedskrivning av den svenska

kronan gentemot guld, något som enligt kommitténs mening vore en åtgärd

med allvarliga konsekvenser, särskilt för rättsuppfattningen. Genom

systemets inneboende elasticitet vore man också i stånd att giva

efter för de påfrestningar, växelkursernas fluktuationer kunde komma att

vålla under den nya ordningens första tid, utan att likväl behöva uppgiva

något av vad som vunnits.

Häri ligger emellertid, att betydelsen av denna lösning huvudsakligen

vore att skapa ett övergångsstadium till en fullt genomförd guldmyntfot.

Fn sådan kräver nämligen, att ett fast värdeförhållande till guldet upprätthålles

och att sålunda landets valuta icke undergår växlingar i förhållande

till andra guldmyntfotsländers utan tvärtom bevarar detta förhållande

konstant. Bestämmelsen om ett högsta pris på guld borde alltså

förutsätta en oavlåtlig strävan hos riksbanken att återföra guldpriset

till dess gamla paritet. På senare beslut bleve då beroende, när fullständig

guldmyntfot skulle vara införd.

Möjliga

risker förknippade

med''guldmyntfotens

återinförande.

Av väsentlig vikt är emellertid, att den av kommittén förordade återgången

till guldmyntfoten ej sker innan rätta tidpunkten är inne. Närmast

gäller därvid att undersöka, om guldmyntfotens återställande i vårt

land under nuvarande förhållanden kan anses vara förknippat med särskilda

olägenheter och risker, till vilka i sådant fall tillbörlig hänsyn bör tagas.

13

Farhågor ha uttalats för att, om Sverige på egen hand vidtoge ett sådant

steg, svårighet skulle möta att upprätthålla den antagna guldpariteten

och detta av olika skäl. Det hav sålunda gjorts gällande, att vår övergång

till guldmyntfoten skulle under vissa förhållanden kunna framkalla

en mycket omfattande sugning av guld från Sverige, emedan guldet i så

fall utom i Amerika endast hos oss fritt kunde fås och man då skulle begagna

denna möjlighet för att skaffa sig tillgodohavanden i Amerika.

Vårt land skulle på detta sätt utsättas för arbitrageaffärer i stor skala,

och vi skulle härigenom riskera att ådraga oss förluster av oberäkneligt

omfång. Ä andra sidan har anförts, att detta resonemang likväl knappast kan

anses hållbart, då ju den, vilken önskar guld eller amerikanska tillgodohavanden,

som äro likvärdiga med guld, blott behöver gå in på vilken valutamarknad

han vill i hela världen och köpa amerikanska dollarväxlar,

och någon förändring häri skulle icke komma att inträda genom återställandet

av guldmyntfoten i vårt land, förutsatt att dollarkursen i

Stockholm hölles på samma nivå som guldpriset.

Det har vidare, och på visst sätt i motsats härtill, uttalats farhågor för

att en återgång till guldmyntfot för Sveriges del skulle komma att framkalla

en efterfrågan på tillgodohavanden i Sverige, vilken vore ägnad att

verka störande på vårt näringsliv i den ena eller andra riktningen.

Sammanhanget torde härvid vara följande. I nuvarande läge, då pappersmyntfot

råder, kan denna faktor redan göra sig gällande och anses

så göra ifråga om Schweiz. Särskilt goda och stabila valutor bliva nämligen

efterfrågade för placeringar i detta läge likaväl som vid guldmyntfot.

Vid pappersmyntfot kan följden härav bliva en ökad import av

varor, i det att importen sätter utlänningarna i stånd att förvärva tillgodohavanden

i landet, eller, såsom saken också kan uttryckas, den ökade

efterfrågan på landets växlar höjer deras kurs över jämviktsläget, d. v. s.

sänker landets utländska växelkurser, och därför verkar såsom importpremie.

Den ifrågavarande faktorn har alltså vid pappersmyntfot snarast

tendens att verka prissänkande för ett land med särskilt god valuta.

1 den mån en sådan prissänkning får anses inverka skadligt på den inhemska

produktionen, synes alltså här föreligga ett ytterligare skäl för

ett dylikt land att ju förr dess hellre avskaffa pappersmyntfoten.

Vid guldmyntfot blir verkan sannolikast den motsatta. De som önska

tillgodohavanden i det ifrågavarande landet hava nämligen då en möjlighet,

av vilken de sannolikt komma att begagna sig, att förvärva sådana

genom att skicka in guld i landet. Det är därför tänkbart, att landets

guldkassa starkt växer, såsom förhållandet i varje fall nu är i Förenta

Staterna, och en fara för prisstegring följer liitt av en dylik guldinströmning.

Faran kan möjligen tänkas ökad av själva guldproduktionens fortgång,

som kräver guldets placering någonstädes och kanske fördelaktigast

14

Ovissheten

om guldvärdets

framtida

utveckling.

Nödvändigheten

att

handla i samförstånd

med

andra länder.

i länder med guldmyntfot, d. v. s. länder, som äro tvungna att köpa erbjudet

guld.

För den händelse man vill värja sig emot en dylik fara, torde det emellertid

finnas ett medel häremot, som i viss mån anknyter till den penningpolitik,

Sverige förde under världskriget. Den hestår i att hålla mar*

ginal mellan centralbankens inköpspris på guld och dess försäljningspris

därpå. Genom att sänka det förra kan man alltid hindra en för

stark guldinströmning. Den år 1916 införda guldspärrningspolitiken, vilken

grundas på fortfarande gällande lagbestämmelser, innebär en allmän

befrielse för riksbanken från skyldigheten att köpa guld, men knnde

också ha konstruerats som en skyldighet för riksbanken att köpa guld till

det pris under myntlagens pris, den själv ville bestämma, då full överensstämmelse

skulle ha nåtts med den nu antydda lösningen. Som övergångsbestämmelse

kunde en sådan garanti få avsevärd betydelse dels ar7

nu angivet skäl, dels för den händelse vår valuta skulle ha råkat stiga

över sitt lagbestämda guldvärde.

Om än de nu berörda förhållandena icke torde kunna frånkännas en

ganska stor betydelse för bedömande av frågan om möjligheten och önskvärdheten

av en snar återgång till guldmyntfoten, så framträder dock

som problemets kärnpunkt frågan om hur guldvärdet kan komma att utveckla

sig under den närmaste framtiden, ty härav beror, om över huvud

taget de ovan framhållna fördelarna av guldmyntfotsystemet för närvarande

för vårt land vore att med någon grad av säkerhet förvänta.

Härom kan blott sägas, att, så länge guldets värde liksom nu väsentligen

måste anses bero på utvecklingen i Förenta Staterna och den penningpolitik,

som därstädes kan komma att föras, så länge måste en stor

ovisshet råda på denna punkt, vilket manar till försiktighet i vårt handlande.

Som ovan visats, har väl under senaste tiden en avgjord tendens

till stabilisering av den amerikanska prisnivån och därmed också av guldvärdet

gjort sig gällande, men om varaktigheten av detta tillstånd veta

vi intet. Det är fördenskull ingalunda uteslutet, att det för oss kunde

vara förenat med vissa risker att under nuvarande osäkra världsläge

ensamma i valutahänseende ställa oss vid Förenta Staternas sida. Det

skulle kunna hända, att förhållandena hleve sådana, att ett kvarblivande

i en dylik ställning skulle för oss komma att medföra olägenheter i den

grad, att vi kunde finna oss föranlåtna att åter frångå den redan införda

guldmyntfoten, vilket för landets prestige kunde verka oförmånligt.

I vilket fall som helst är det tydligt, att såväl den osäkerhet, som må

vidlåda möjligheten att upprätthålla guldpariteten efter sedan en återgång

till guldmyntfot vidtagits, som åtgärdens ovissa effekt i prisstabiliserande

riktning till följd av guldets egna möjliga värdefluktuationer skulle

väsentligt minskas, om Sverige i denna fråga ej behövde handla på egen

15

liand utan befunne sig i samförstånd med andra länder, vilka äga förutsättningar

att liksom vi inom en ej avlägsen framtid införa en effektiv

guldvaluta.

Den påtagligaste fördelen av att sålunda liera länder komme att deltaga

i arbetet på guldmyntfotens återställande vore givetvis, att därigenom

en vidsträcktare marknad skapades för guldet för monetära ändamål,

vilket i och för sig komme att medföra en stabilisering av guldets

värde. I sådant hänseende skulle naturligtvis Englands återgång till

guldmyntfoten vara av avgörande betydelse. Först därigenom erkölles

den breda bas för guldanvändningen, vilken skulle återgiva guldet som

underlag för penningväsendet någorlunda samma värdekonstans som före

kriget.

Men även utan ett sådant steg från Englands sida — och den möjligheten

är ju icke utesluten, att det kan komma att dröja tämligen lång tid,

innan England finner skäl därtill — skulle redan en samverkan med sådana

smärre länder som Holland och Schweiz, vilkas valutor för närvarande

stå ungefär på samma nivå som den svenska, vara av stor

betydelse i den angivna riktningen.

På grund av det anförda får kommittén alltså uttala, att den anser tidpunkten

för Sveriges återgång till en fullständig guldmyntfot ännu ej

vara inne, i det att, enligt kommitténs åsikt, avgörande skäl tala för att

vårt land icke isolerat tager ett sådant steg utan därvid framgår i samförförstånd

med andra länder, vilkas valutaställning är närmast jämförlig

med vår. Ett liknande uttalande gjordes av statsrådet och chefen för finansdepartementet

den 4 mars 1921 enligt det utdrag av statsrådsprotokoll över

finansärenden, som medföljde den kungl. propositionen samma dag med begäran

om fortsatt befrielse för riksbanken att inlösa sina sedlar med guld.

Däri uttalades emellertid ävenledes, att målet måste vara att, så snart

förhållandena tilläte detsamma, återställa en fast guldparitet för den

svenska valutan, ehuru detta mål då ännu syntes tämligen avlägset. I

sitt yttrande vid debatterna i frågan i riksdagens båda kamrar den 23

april s. å. tillfogade statsrådet därutöver, att det syntes honom, att man

alltjämt borde sträva hän mot den svenska kronans inlösen med guld till

den mängd, som är i lag angiven. Kommittén konstaterar, att sedan

nämnda tidpunkt utsikterna för programmets realiserande avsevärt förbättrats,

framför allt på grund av den tydliga stabilisering i guldvärdet

ävensom i den inhemska varuprisnivån, som under senaste halvår gjort

sig gällande, samt under den sista tiden också genom dollarkursens nedgång

till närheten av den gamla pariteten.

Under alla omständigheter måste, enligt kommitténs mening, de åtgärder,

som komma att vidtagas, vara av den beskaffenheten, att återgången

till den svenska kronans gamla guldvärde ofrånkomligen be

-

Omedelbar

övergång till

guldmyntfot

avstyrkes.

Indragning

av riksbankens

extra

sedelutgivningsrätt.

Tillgodohavanden

i utlandet.

:i(j

tryggas. Detta bör dock ej anses innebära, att åtgärder skola vidtagas

först sedan dollarkursen nedgått till sitt gamla pari. För den händelse

att i övrigt förutsättningarna för återgång till guldmyntfot redan föreligga,

bör emellertid, Arid en dollarkurs över pari, det förut angivna sättet

att bestämma ett högsta pris på guldet fastställas. Samtidigt bör riksbanken

inrikta sina strävanden på den gamla paritetens snara återställande.

Genom ett sådant system synes kommittén enklast det mål stå att

vinna, att en försämring i vår valutas ställning i förhållande till guldet

förhindras, men å andra sidan möjligheten för ett uppnående av dei

gamla pariteten fortfarande hålles öppen.

Även om omedelbara åtgärder för guldmyntfotens återställande icke

lämpligen böra företagas, är kommittén likväl av den meningen, att redan

nu vissa förberedelser för en återgång inom den närmaste framtiden

kunna komma till stånd.

Kommittén önskar härvid fästa uppmärksamheten på angelägenheten

av vissa åtgärder, vilka synas ägnade att positivt befrämja arbetet för

guldmyntfotens återställande och vilka kunna vidtagas, oavsett huru

förhållandena i övrigt utveckla sig.

Genom att för närvarande icke förnya den rätt till utgivning av 125

milj. kronor obetäckta sedlar utöver förut gällande sedelutgivningsrätt, som

på grund av nuvarande lydelsen av (i § riksbankslagen beviljats riksbanken

från riksdag till riksdag skulle stärkta garantier hava skapats för

att landets penningpolitik bleve förd i den avsedda riktningen, och yrkanden

härpå hava inom kommittén framkommit. Efter den betydande

nedgång i den utelöpande sedelmängden, som under det senaste året ägt

rum, synes något verkligt behov av denna extra sedelutgivningsrätt knappast

för närvarande finnas.

Dock vore det enligt kommitténs åsikt påkallat, att härmed förbundes

ändring av föreskrifterna rörande extra sedelutgivning, möjligen så

att, i likhet med vad som gällde enligt lagarna den 31 augusti 1914 och 25

maj 1915, denna sedelutgivning kunde, medan riksdagen icke är samlad,

på framställning av fullmäktige i riksbanken, beviljas av Konungen efter

samråd med fullmäktige i riksgäldskontoret.

Av stor betydelse för en jämn övergång till guldmyntfot ävensom för

dess upprätthållande under den första, mer prövande tiden vore vidare

att äga ett större avista tillgodohavande i utlandet. Det viktigaste gagnet

härav vore möjligheten för riksbanken att genom växlar på ett dy

likt tillgodohavande möta skadliga rubbningar i växelkurserna närmast

på det land, som representerar guldmyntfoten, och att därmed öka stabiliteten

i den svenska kronans guldvärde, resp. bevara detta värde alldeles

17

fixt, utan att en guldutströmning därför behövde komma till stånd. Vid

behov borde dessa tillgångar utan alltför stor svårighet kunna förvandlas

till guld eller t. o. m. hållas i form av guld, det sistnämnda dock givetvis

mot ökad kostnad. Framför en ökning av riksbankens inom landet

befintliga guldkassa skulle denna lösning dessutom erbjuda vissa fördelar.

Ingen tvekan borde kunna råda om lämpligheten av medlens användning

för utjämning av växelkurserna, medan däremot det inom landet

befintliga guldet kunde tänkas mindre gärna bliva, tillhandahållet för

ett dylikt ändamål. Den lättade anknytning till Förenta Staternas penningväsende,

som härigenom skapades, vore dessutom i sig själv ägnad

att underlätta guldmyntfotens upprätthållande.

Då kommittén nu gar att på grundval av det sagda sammanfatta sin

ståndpunkt i den föreliggande frågan, vill kommittén till en början betona,

att kommittén icke anser några åtgärder på valutapolitikens område

kunna vidtagas, vilka vore ägnade att med omedelbar verkan öva

inflytande i den riktning, som framhäves i den kungl. remissen den 2 december

1921, nämligen att »till skydd för svensk industri tillfälligt begränsa

varutillförseln från utlandet eller eljest stärka industriens ställning

på hemmamarknaden», men att icke desto mindre allt, som kan åstadkommas

i riktning av en stabilisering av den svenska valutan, i synnerhet

när frågan betraktas på längre sikt, obestridligen måste äga en mycket

stor och välgörande betydelse för såväl produktionen och handeln som

för statens finans- och budgetpolitik. En stabilisering av prisnivån är enligt

kommitténs uppfattning ett nödvändigt medel att för näringslivet

skapa lugnare a illkor, och den enda framkomliga vägen för uppnående

av åtminstone en relativ sådan stabilisering anser kommittén vara en

fullständig återgång till guldmyntfot. Kommittén lar därför förorda, att

(>n sådan återgång måtte ske, så snart förutsättningarna därför äro inne,

samt att statsmakternas åtgöranden i ekonomiska ecb finansiella frågor

måtte ske med detta mål som ögonmärke.

Beträffande frågan om vilka förutsättningar som höra vara för handen,

innan åtgärder i angiven riktning vidtagas, anser kommittén ett uppnående

av den före kriget gällande parikursen å dollar ej behöva vara ett

oeftergivligt villkor. I händelse sådan paritet ej föreligger, då sedelinlösningen

skall återupptagas, synes i anslutning till vad förut anförts, ett

högsta pris på guldet böra fastställas, överensstämmande med gälland

dollarkurs, med förbindelse för riksbanken att i möjligaste mån verka för

guldprisets nedbringande till pari. Målet måste nämligen alltjämt vara

ett återvändande till den svenska kronans gamla guldparitet, och de åtgärder,

som kunna komma att vidtagas för att förbereda tillämpandet av

guldmyntfoten i dess lulla utsträckning, böra ofrånkomligt vara av natur

att betrygga möjligheten för en återgång till den lagliga pariteten.

— :»s 18. T. T. VIU. Valutafrågan.

Samman

fattning.

18

Vid sidan härav är det enligt kommitténs åsikt angeläget, att alla åtgärder

undvikas, vilka kunna verka hindrande för den av kommittén förordade

övergången till fullständig guldmyntfot och att samtidigt de positiva

åtgärder för uppnående av nyssnämnda mål, vilka te sig som möjliga,

ej underlåtas. Särskilt framträder härvid nödvändigheten att i tillräcklig

grad begränsa sedelutgivningen, och kommittén vill i samband

härmed uttala, att den riksbanken medgivna extra sedelutgivningsrätteu

av 125 milj. kronor under förhandenvarande förhållanden borde kunna bortfalla.

Vidare finner kommittén angeläget, att inför övergången till guldmyntfoten

tillräckliga likvida tillgodohavanden finnas i utlandet.

I övrigt anser kommittén i varje fall en fullständig återgång till guldmyntfot,

så vitt under nuvarande omständigheter kan bedömas, böra ske

först så snart vissa andra europeiska länder, vilkas valutor intaga en med

Sveriges jämförlig ställning i kurshänseende, ungefär samtidigt taga ett

sådant steg. Kommittén hemställer fördenskull, att Eders Rungl. Maj:t

täcktes träffa anstalter för att Sverige på lämpligt sätt måtte hålla sig i

nära kontakt med och för sin del, även genom eget initiativ, medverka

vid förefintliga strävanden i denna riktning med närmast aktgivande på

deras framträdande vid eventuellt kommande internationella ekonomiska

konferenser.

Kommittén vill till slut uttala, att enligt dess bestämda uppfattning ett

målmedvetet arbete från de svenska statsmakternas sida för guldmyntfotens

snara återställande är en angelägenhet av största betydelse. Där

jämte vill kommittén betona, att ett av de förnämsta villkoren för framgång

i strävandena härutinnan är, att goda statsbudgetära förhållanden

äro för handen samt att icke genom statsmakternas åtgöranden menliga

kastningar inträda i det ekonomiska läget och särskilt att icke genom sadana

statsåtgärder vår valuta direkt försämras.

I detta ärendes behandling hava deltagit herr ordföranden Fryxell, hor-''

rar vice ordförandena Themptander och Vennersten samt herrar ledamöter

Björnsson, Davidson, Engberg, Ericsson, Heckscher, Hjorth, Huld t,

Höjer, Insulander, Lembke, Ljungman, Moll, Månsson, Nilsson, Eehn, Ttydbeck,

Röing, Sachs, Sköld och Wohlin.

I ärendet uttalade särskilda meningar bifogas.

Stockholm den 7 februari 1922.

Underdånigst

Tull- och traktatkommittén

K. A. FRYXELL.

Karl Åmark.

19

Särskilda yttranden.

Herr DA VIDSON liar anfört:

Att jag avger ett särskilt yttrande, ehuru jag biträtt det av kommittén

fattade beslutet, är egentligen ieke föranlett av att det i kommitténs framställning

förekommer ett och annat uttalande, om vars lämplighet jag är

tveksam, utan av önskan att få precisera innebörden av kommitténs hemställan

så som jag uppfattat densamma.

Denna hemställan innebär det svar å den nådiga remissen, att det enligt

kommitténs mening ej är möjligt att genom åtgärder fallande inom

den allmänna valuta- eller penningpolitikens område väsentligt bidraga

till att avhjälpa den nu rådande depressionen. För att åtgärder av

nämnda art skulle kunna medföra denna verkan, skulle erfordras, att de

kunde först och främst omedelbart hejda den pågående stegringen av

penningens värde, men därjämte över huvud taget varaktigt stabilisera

penningens värde. Endast ett återställande av den före kriget förefintliga,

sa gott som alla länder omfattande och på ett fixt värdeförhållande

till guldet baserade guldmyntfoten kan garantera på en gång en relativt

tillräcklig värdestabilitet hos penningen, de internationella växelkursernas

oföränderlighet och förutsättningarna för en penningväsendet reglerande

effektiv diskontopolitik. Men återställandet av detta penningsystem

kan ej ske omedelbart.

Om Sverige nu oberoende av övriga länders handlingssätt skulle återställa

guldmyntfoten hos sig, skulle detta knappast medföra verkningar,

som ej skulle kunna nås utan donna ändring av vårt penningväsende,

men möjligen utsätta landet hl. a. för faran av en ny inflation (genom

guldöverflöd), som vore svårare att möta under en guldmyntfot än under

nuvarande penningregim.

Teoretiskt taget är det visserligen ej omöjligt att stabilisera penningens

värde även under en pappersvaluta, ehuru svårigheterna av en

del teoretici väsentligen underskattas, men praktiskt taget och med beaktande

av de under kriget gjorda försöken torde detta problem höra betraktas

såsom för närvarande olösligt. Och samma gäller om ett penningväsende,

där pappersmyntet visserligen är inlösligt med guld, men

20

med ett varierande belopp, som centralbanksstyrelsen vid varje tidpunkt

bestämmer.

Vid sidan av detta svar på nådiga remissen, som icke torde böra anses

innebära, att icke en eller annan bankpolitisk åtgärd lämpligen kunde ingå

såsom beståndsdel av andra botemedel, innehåller kommitténs hemställan

förslag om åtgärder för att främja åtminstone en början till den

universella guldmyntfotens återställande, som vore av den art, att den

kunde biträdas av Sverige. Lämpligheten av sådana åtgärder hai jag

sökt uppvisa i tvenne uppsatser i Ekonomisk Tidskrift 1921 (»Guldfrågan»

och »Myntfotens återställande»). Dessutom vill jag erinra om

den mellan svenska, norska och danska regeringarna träffade överenskommelsen

angående strängt upprätthållande av guldexportförbudet sä

vitt angår skandinaviska guldmynt, vilken överenskommelse löper med

tre månaders uppsägning.

Herr HECKSCHER har anfört:

Undertecknad har kunnat instämma i det mesta av såväl motiveringen

till kommitténs betänkande i valutafrågan som i de praktiska förslag, vari

betänkandet utmynnar. Särskilt lyckligt har det förefallit mig, att frågan

om guldmyntfotens återinförande därmed måste antagas ha lämnat de

allmänna talesättens och de till intet förbindande meningsyttringarnas

område, i det att kommittén visat sig besjälad av intresse för positiva åtgärder

i den stora uppgiftens tjänst. Även om dessa åtgärder icke ga tillräckligt

långt, ha de, också enligt min mening, sin betydelse och förtjäna

att omedelbart förverkligas.

I fråga om tidpunkten och förutsättningarna för guldmyntfotens praktiska

genomförande har jag emellertid en från kommitténs ståndpunkt

starkt avvikande uppfattning. Det har nämligen ej varit mig möjligt att

i kommitténs motivering finna i någon mån avgörande skäl för påståendet,

att Sverige ej med fördel skulle kunna återinföra guldmyntfoten

utan att först avvakta motsvarande åtgärder i andra länder. Detta ma i

korthet belysas.

Att guldets egen värdestabilitet skulle ökas med varje nytt land, som

genom återgång till guldmyntfot skapade en fri guldmarknad, är visserligen

givet. Men såsom kommittén med rätta framhåller, är guldmyntfoten

även i ogynnsammaste fall som regel mer stabil än en päppersvaluta,

och därmed synes den ifrågavarande satsens värde som skäl emot

fristående övergång till guldmyntfot försvinna.

Att, därnäst, någon väsentlig svårighet skulle föreligga i fråga om att

utan samverkan med andra länder hålla vår valuta i ett fast förhållande

till giddet, har kommittén ej ens velat påstå, och det torde också på

21

goda grunder kunna betvivlas. Men även om så i sig självt vore fallet,

synas de av kommittén förordade åtgärderna utgöra tillräcklig hjälp,

nämligen dels ett inom vissa trånga gränser rörligt pris på guld under

övergångstiden, dels också tillvaron av större utländska tillgodohavanden,

som kunde användas till utjämning av variationer i dollarkursen.

Att ett lands ekonomiska politik till den grad kan vanskötas, att guldmyntfoten

ej låter sig upprätthållas, är till sist en av erfarenheten rikligt

bekräftad sanning; men ingalunda synes den peka i riktning av uppskov

med guldmyntfotens återinförande eller av kommitténs förslag, utan

snarare tvärtom. Ty guldmyntfoten är själv kanske det bästa skydd som

kan skapas emot en statsfinansiell politik som förstör penningvärdet, såsom

kommittén tydligt påpekar. Att själva möjligheten av olämplig finanspolitik

skulle tala emot guldmyntfotens återinförande synes följaktligen

stå i stark strid med verkligheten, för att icke tala om, att man i

så fall finge avstå från detta penningsystem ej blott för stunden utan

för afl framtid. Särskilt är det dessutom omöjligt att inse, hur samarbete

med andra länder därvid skulle kunna erbjuda någon garanti.

På grund av det nu framhållna synes mig den rätta politiken vara eu

omedelbar återgång till guldmyntfot på basis av den svenska kronans

nuvarande guldvärde, men med en marginal för guldpriset under övergångstiden,

tills det gamla värdet definitivt kan återinföras. Om detta

låter sig göra, och jag tror mig med det föregående ha visat att så är

fallet, är det i sig självt ej blott obehövligt utan också skadligt att fördröja

saken genom avvaktan på andra länders åtgöranden.

Till detta resonemang, som enligt min mening skulle ha liaft i stort sett

samma giltighet för ett år sedan som nu, kommer emellertid i det nuvarande

läget en faktor, som i högsta grad ökar behovet av omedelbara

åtgärder och faran av ett uppskov. Denna faktor är dollarkursens ställning.

Med ovanlig jämnhet har kursen på amerikanska dollars nu i mer

än halvannan månad hållit sig obetydlig över pari med tendens till ytterligare

nedgång, så att vår valuta när detta skrives med mindre än 5 procent

skiljer sig från sitt gamla guldvärde (2,480 kr. för ett kg rent guld)

Vår guldparitet är med andra ord nu i det allra närmaste återställd. Det

var detta resultat, som man i valutahänseende hade hoppats kunna uppnå

genom penningvärdets höjning eller det allmänna prisfallet; och vilken

orsaken än må ha varit, är målet nu också, åtminstone för tillfället,

i det närmaste uppnått. Nu om någonsin förefaller därför stunden vara

inne att skörda frukterna av halftannat års svåra och prövande utveckling

av vårt penningvärde.

Vad som därvid vunnits är, under förutsättning av omedelbar övergång,

så gott som fullständig säkerhet emot mynt realisation eller nedskrivning

av kronans lagbestämda guldvärde. Att en omedelbar återgång

lill guldmyntfoten i denna stund skulle erbjuda dylik säkerhet torde

22

vara svårt att förneka, och var och en som behjärtar betydelsen härav

torde följaktligen inse, hur mycket som står på spel.

Om omedelbara åtgärder icke nu vidtagas, kan det nämligen riskeras,

att dollarkursen på nytt stiger, så mycket mer som riksbanken icke förefaller

anse sig i besittning av medel för att vid pappersmyntfot hålla vår

valuta på någon fast nivå. Även om dollarkursen av det ena eller andra

skälet skulle bli stående vid eller på nytt nedgå till närheten av pari,

skulle för övrigt den av kommittén förordade politiken sannolikt medföra,

att ett dylikt nytt tillfälle lika väl som det nu föreliggande bleve försuttet.

Under dessa, endast alltför närliggande möjligheter bleve vårt land

ställt inför valet mellan att antingen förbliva bundet vid pappersmyntfoten,

med alla dess olägenheter och faror, en obegränsad tid framåt eller

också nödgas företaga en förödmjukande och för rättsmedvetandet skadlig

nedskrivning i kronans lagbestämda guldvärde, d. v. s. en myntrealisation.

I jämförelse med de olyckor, som vilketdera som helst av dessa

alternativ skulle innebära, synas olägenheterna av en guld myntfot utan

samverkan med andra länder knappast förtjäna beaktande.

Slutligen synes det t. o. m. kunna ifrågasättas, om icke rent av guldmyntfotens

internationella genomförande, som med rätta ligger kommittén

särskilt om hjärtat, skulle bliva påskyndat i högre grad genom

positiva åtgärder från Sveriges sida än genom internationella förhandlingar,

som vanligen giva övervikt åt de negativa resultaten, när ett

lands handlingssätt göres beroende av de övrigas. Detta minskar ausserligen

ingalunda önskvärdheten av samråd med andra länder, vilket

också har min livliga anslutning, utan understryker tvärtom dess betydelse

på basis aA^ omedelbara, målmedvetna åtgärder från vårt eget lands

sida.

Herr MOLL har anfört:

Kommitténs utlåtande kan sammanfattas i följande av kommittén uttalade

slutsatser:

1) målet för en sund Audutapolitik bör vara att åstadkomma största

möjliga stadga i den allmänna prisrörelsen, att förhindra stora svängningar

uppåt och nedåt;

2) den enda lyckliga lösningen av det svenska penningväsendets svårigheter

utgör återgång till guldmyntfot;

3) aAr väsentlig vikt är, att återgången till guldmyntfoten ej sker innan

rätta tidpunkten är inne;

4) tidpunkten för Sveriges återgång till en fullständig guldmyntfot är

ännu ej inne, i det att avgörande skäl tala för att vårt land icke isolerat

23

ta&er ett sådant steg utan därvid framgår i samförstånd med andra länder,

vilkas valutaställning är närmast jämförlig med vår;

5) de åtgärder, som komma att vidtagas, böra vara av den beskaffenhet,

att återgången till den svenska kronans gamla guldvärde ofrånkomligen

betryggas;

6} återgång till fullständig guldmyntfot bör ske, så snart förutsättningarna

därför äro inne;

7) statsmakternas åtgöranden i ekonomiska och finansiella frågor böra

ske med detta mål för ögonen.

I dessa kommitténs slutsatser instämmer jag oförbehållsamt.

Beträffande motiveringen har jag på åtskilliga punkter hävdat en mot

kommitténs flertal stridande mening. Jag kan följaktligen icke taga ansvaret

för motiveringen. Tiden har icke medgivit mig att närmare utveckla

min avvikande mening.

Herrar RYDBECK och SACHS hava anfört:

Den sammanfattning, som kommittén gjort av sin ståndpunkt, kunna

vi i det väsentliga biträda. Däremot finna vi den av kommittén förebragta

motiveringen i åtskilliga avseenden icke överensstämma med

nämnda sammanfattning, sådan som vi tolka dess innebörd, varför vi

till förtydligande av vår åsikt vilja något utveckla ett par av de berörda

synpunkterna.

Med »övergång till guldmyntfot» måste avses varje fixerande av ett

visst förhållande mellan ett lands valuta och guld. Ändras detta förhållande

tid efter annan, innebär detta en tid efter annan företagen ändring

i guldmyntfoten. Om man för prisnivåns stabilisering eftersträvar »guldmyntfotens’

återinförande», kan man givetvis icke vara hjälpt med en

dylik tid efter annan växlande guldmyntfot — antingen dessa växlingar

äga rum inom marginalen mellan ett fixerat maximipris och det gamla

lagstadgade priset a guld (sid. 12) eller innebära en sänkning av centralbankens

inköpspris å guld under lagstadgad nivå, vidtagen för att hindra

en befarad inflation på grund av häftigt stegrad guldtillförsel (sid. 14).

Att införa en dylik »varierande» guldmyntfot skulle sålunda enligt

vart förmenande icke föra oss närmare den eftersträvade stabilisei

ingen av prisnivån. Väl skulle det däremot kunna medföra avsevärda

olägenheter, därest Sverige ensamt tid efter annan företoge dylika fix»''--''

rmgar av svenska kronans förhållande till gnidet och i samband därmed

f ri gå ve gul dhan deln.

Såsom förhållandena äro, har Sverige all anledning att tänka sig kunna,

när tiden är inne, återinföra (let gamla guldvärdet på sin krona. Men

det hor icke ske, förrän vi på goda grunder tro oss icke vidare behöva —

24

under överskådlig framtid — avvika därifrån. Så länge Förenta Staterna

ensamma liava effektiv guldmvntfot och guldvärdets växlingar sålunda

följa dollarns, förutsätter detta visshet om att prisnivån i Sverige,

eller med andra ord värdet å svenska kronan, icke skall utvecklas avsevärt

annorlunda än värdet å dollarn. En sådan visshet torde vara omöjlig

att på förhand förvärva. Om däremot flera länder av någon betydenhet

ungefär samtidigt besluta sig för att binda sina respektive valutois

värden vid guldet, kommer guldets värde icke längre att bestämmas ensamt

av dollarn utan av resultanten av de krafter, som inverka på prisbildningen

i samtliga de länder, vilka infört guldmyntfoten. Att därigenoin

också en viss stagda i guldets eget värde skall uppstå äi sannolikt.

Så vanskliga som utsikterna för närvarande te sig för staten att efter

hittills följda skattelinjer täcka sitt utgiftsbehov, även om detta starkt

reduceras, synes det oss i hög grad önskvärt, att man med tanke på guldmyntfotens

återinförande söker genom en översikt av statsverkets beho\

och möjligheter för några år framåt skaffa sig trygghet för att åtminstone

icke under de närmaste åren behöva tillgripa en inflation av valutan såsom

enda utväg att balansera budgeten.

Kommitténs i motiveringen uttalade uppfattning, att indragandet av

riksbankens så kallade extra rätt till utgivande av sedlar för 125 milj.

kronor skulle vara en åtgärd »ägnad att positivt befrämja arbetet för

guldmyntfotens återställande», kunna vi icke dela.