SOU 1998:51

SOU 1998:51
Organisatoriskpedagogisk utveckling 223

11 Organisatoriskpedagogisk utveckling

Att utveckla en verksamhet innebär ett arbete som för verksamheten närmare de mål som ställts upp för verksamheten ifråga. Det förutsätter att målen är möjliga att bearbeta och konkretisera på olika nivåer. Det förutsätter också en verksamhet som arbetar aktivt med att utvärdera och dra konsekvenser av gjorda utvärderingar.

I kapitel 6 gjordes ett försök att lägesbestämma vuxenutbildningens regelsystem, organisation och pedagogik inför Kunskapslyftet. Detta kapitel utgår från denna lägesbestämning. I det följande redovisas utvecklingstendenser avseende vuxenutbildningens styrdokument, utbud, tidsutläggning, arbetssätt och arbetsformer, pedagogisk utveckling, lärar- och rektorsutbildning samt vuxenpedagogisk forskning och utveckling.

11.1 Utvecklingstendenser – målbeskrivningar, kurser, tidsutläggning, pedagogiska och

metodiska arbetssätt

För såväl folkbildning som kommunal och statlig vuxenutbildning är målen i någon bemärkelse entydiga. Ett av vuxenutbildningens främsta mål är att utjämna utbildningsklyftorna mellan och inom generationer. En primär målgrupp blir då de som tidigare fått minst av samhällets utbildningsresurser, kortutbildade, resurssvaga och socialt utsatta personer.

Målet med Kunskapslyftet är dels att sänka arbetslösheten och öka tillväxten, dels att stimulera det befintliga vuxenutbildningssystemet till förändring. Den primära målgruppen i denna satsning är i första hand arbetslösa som helt eller delvis saknar gymnasiekompetens men även anställda som i dag har kort formell utbildning.

Vad behöver då utvecklas – organisatoriskt och pedagogiskt – för att bättre nå dessa målgrupper? Hur kan organisationen samt arbetssätt och arbetsformer utvecklas så att de passar individerna, inte minst individer ur de prioriterade målgrupperna?

224 Organisatoriskpedagogisk utveckling
SOU 1998:51

11.1.1 Mål och styrdokument

De i kapitel 6 redovisade önskemålen från många komvuxenheter om särskilda styrdokument alternativt bättre vuxenanpassning av nuvarande styrdokument har framförts i olika sammanhang. Dessa önskemål ska givetvis inte negligeras. De vittnar om behov av tydligare styrdokument. Att tillgodose önskemålen om särskilda styrdokument skulle dock innebära vissa bestämda nackdelar. Två uppsättningar styrdokument på den gymnasiala nivån komplicerar verksamheten. De nuvarande kursplanerna med gemensamma kursmål – och identiska kompetenser för såväl unga som äldre studerande – skulle exempelvis ersättas av dubbla uppsättningar mål och kompetensbeskrivningar. Utvecklingsarbetet inom kursplanesektorn skulle fördyras. Det kan däremot – som också utförligare redovisats i kapitel 6 – finnas anledning att ifrågasätta dels om de nuvarande styrdokumenten – speciellt läroplanen – är alltför ungdomsinriktade och inte fullt ut beaktar vuxenutbildningens möjligheter och problem, dels om de verkligen profilerar också det offentliga skolväsendet för vuxna.

Läroplanen (Lpf94) ställer inte några krav på samordning/integrering med gymnasieskolan och hindrar inte den kommunala vuxenutbildningen från att samarbeta med andra vuxenutbildningsanordnare. Det finns inte heller någon anledning att utifrån ett vuxenutbildningsperspektiv kräva förändringar i dess innehåll. Den behöver däremot kompletteras och många skrivningar anpassas för att också kunna upplevas som vuxenanpassade. I och med den ökade aktualitet som vuxenutbildningen fått, bland annat genom Kunskapslyftet, har detta förändringsbehov förstärkts. Även i perspektivet av livslångt lärande är det angeläget med en ökad vuxenanpassning av såväl läroplan som andra måldokument. Det finns anledning för Kunskapslyftskommittén att även fortsättningsvis återkomma i framtida diskussioner till dessa frågor.

Kunskapslyftet har sina egna mål och styrdokument, vilka finns angivna i särskilda riksdags- och regerings beslut med utgångspunkt den så kallade sysselsättningspropositionen och därefter i särskilda förordningar. Dessa utgör en god bas för samarbete med andra utbildningsanordnare, såväl övriga vuxenutbildningsanordnare som gymnasieskola , när det gäller yrkesutbildningar och yrkesvalidering.

SOU 1998:51
Organisatoriskpedagogisk utveckling 225

11.1.2 Kurser – kunskaper

Utbudet – Andel yrkeskurser ökar i kommunal vuxenutbildning

Enligt kommunernas planering – rapporterade hösten 1997 – omfattar de allmänna kurserna cirka 66 procent av det totala antalet poäng (se tabell 11.1). Kommunerna planerade då att minska denna andel till 61 procent under vårterminen 1998.

Av kurserna inom kommunal vuxenutbildning har 29 procent under samma tidsperiod utgjorts av yrkeskurser. Andelen yrkeskurser är därmed betydligt större än tidigare. Åren innan Kunskapslyftet har motsvarande nivå legat på 8 procent, och då nästan enbart bestått av vårdutbildningar. Under hösten 1997 har vårdutbildningar fortfarande utgjort en stor del av yrkeskurserna, men de har då fått samsas med andra utbildningar med varierande inriktningar. Data och IT-ut- bildningar har utgjort en stor del av volymen.

Tabell 11.1. Kurser i allmänna ämnen, yrkeskurser och orienteringskurser som genomförts under hösten 1997 och planeras för vårterminen 1997. Olika kursslags andelar i procent.

Genomfört
Planerat

Kursslag
hösten 1997
våren 1998

Allmänna ämnen
66%
61%

Yrkeskurser
29%
33%

Orienteringskurser
5%
6%

Totalt
100%
100%

Källa: Utbildningsdepartementet 1997, 226 000 individer i kommunal vuxenutbildning

Kursen svenska för invandrare (sfi)

Riksdagens beslut i anledning av propositionen Sverige, mångfalden och framtiden – Från invandrarpolitik till integrationspolitik (Prop 1997/98:16) innebär nya förutsättningar för sfi, vilka kan komma att underlätta övergången till övrig vuxenutbildning. Riksdagens beslut innebär bland annat att särskilt riktade medel till kursen svenska för invandrare avskaffas. Medlen förs istället in i det allmänna kommunbidraget för flyktingar. Det kan då diskuteras varför denna kurs behöver organiseras i en speciell skolform.

Om skolformen svenska för invandrare upphör, så kan utbildningen i svenska för invandrare istället föras över till den kommunala vuxenutbildningen (den grundläggande vuxenutbildningen), där man kan integrera undervisningen i ämnet svenska som andra språk. Detta kan ske genom att exempelvis inrätta tre kurser i svenska som andraspråk:

8–18-0699

226 Organisatoriskpedagogisk utveckling
SOU 1998:51

• en svenska som andraspråk 1, som har målet att deltagarna ska kunna klara enbart muntlig kommunikation på svenska. Denna kurs skulle kunna ges redan på flyktingförläggningarna och vid behov fullföljas i kommunen – då gärna med koppling till någon form av praktik/pryo på arbetsplatser, där de skolinhämtade språkfärdigheterna skulle kunna tränas i ett vardagligt sammanhang.

• en svenska som andraspråk 2, som i princip skulle kunna ha samma mål som den nuvarande kursen Svenska för invandrare.

• en svenska som andraspråk 3, som har samma mål som den nuvarande kursen svenska som andraspråk på grundläggande nivå och som därigenom ger möjlighet till studier på gymnasial nivå. Samtliga dessa tre kurser blir då kurser i den grundläggande vuxenutbildningen och därmed också en del i den reguljära vuxenutbildningen och i Kunskapslyftet.

De samhällsorienterande inslagen i svenska för invandrare kan – i den mån de inte ingår i ämnet svenska som andraspråk – behandlas i ämnet samhällskunskap inom den grundläggande vuxenutbildningen.

Ovan beskrivna förändringar – där undervisningen i svenska som andraspråk ingår i ett större sammanhang – underlättar validering, individualisering och förenklar studier parallellt på olika nivåer. De löser dock inte alla problem, som redovisas i olika utredningar och utvärderingar. Ett kvarstående problem är att invandrare – hur väl de än lär sig svenska – inte kommer att behålla denna nya kompetens särskilt länge, om de inte ges möjlighet till inträde i svenskspråkiga miljöer.

Orienteringskurser

Behovet hos studieovana vuxna att få möjlighet att förbereda sig inför studier av skilda slag är stort. Det kan då handla om att orientera sig om utbildningsmöjligheter och arbetsmarknad, att pröva på olika kurser för att bättre kunna bedöma inriktning, förkunskaper och intresse. Det kan också handla om studieteknisk träning av olika slag, validering, diagnostisering och vägledning.

Redan nu kan vissa erfarenheter dras av den verksamhet med orienteringskurser som genomförts dels i kommunal vuxenutbildning från och med våren 1997, dels i Kunskapslyftet efter 1 juli 1997. Orienteringskurser genomförs av komvuxenheter, studieförbund, folkhögskolor, AmuGruppen och privata utbildningsanordna-

SOU 1998:51
Organisatoriskpedagogisk utveckling 227

re. Kursernas sammanlagda verksamhetspoäng har andra halvåret 1997 uppgått till fem procent av de totala genomförda poängen (se tabell 11.1), vilket är mindre än vad kommunerna hade planerat för. Detta uppges hänga samman med att människor känner sig färdigutredda, har deltagit i olika arbetsmarknadspolitiska insatser och nu äntligen vill komma igång med studier på allvar. De personer som Kunskapslyftskommittén har kommit i kontakt med och som deltagit i orienteringskurser har dock varit mycket nöjda.

Det är också värt att notera att den första vågen studerande i Kunskapslyftet i huvudsak själva sökt sig till studier. Någon uppsökande verksamhet och/eller andra rekryteringsåtgärder har alltså inte krävts av kommunen. Det kan finnas anledning anta att sökande – ju senare de kan motiveras för att studera eller för att pröva på studier – har ökande behov av inslag av studieförberedande karaktär eller pröva- på-verksamhet, det vill säga flexibla orienteringskurser med individuella inriktningar.

Kunskapslyftskommittén har sett många exempel på kreativ utveckling och uppfinningsrikedom inom detta område. Som ett exempel kan nämnas en orienteringskurs hos TBV i Eskilstuna, där man bland annat arbetar med kärnämnen, studieteknik, självkännedom och självförtroende, de senare genom att deltagarna fick försöka komma underfund med vilken/vilka av de sju intelligenserna (logisk/matematisk, intuitiv, miljöförståelse, motorisk, musikalisk, lingvistisk samt visuell-spatial) de huvudsakligen var utrustade med (Gardner, 1983; Prashnig, 1996).

Ett syfte med orienteringskurserna är att deltagarna under kursen med stöd av vägledningen ska kunna utveckla sina egna individuella studieplaner. Kommittén har sett flera exempel på hur detta syfte har förverkligats. Ett sådant exempel är orienteringskursen på Amu- Gruppen i Umeå.

Kurser på grundläggande nivå

Den grundläggande vuxenutbildningen har – som redovisats i kapitel 6 – haft svårt att rekrytera svenska deltagare, speciellt lågutbildade män. Den grundläggande undervisningen består av ett antal kurser i allmänna ämnen. Möjligen kombineras dessa med studier i en eller flera ämneskurser på gymnasial nivå eller med praktik (motsvarande). Ytterst sällan har de tidigare kombinerats med yrkesorienterande eller yrkesförberedande kurser.

Under Kunskapslyftets första år kan inte några större förändringar redovisas vad gäller rekrytering till och organiserande av kurser på grundläggande nivå. Det kan bero på att grundläggande vuxenutbildning inte direkt är en del av projektet Kunskapslyftet och/eller att be-

228 Organisatoriskpedagogisk utveckling
SOU 1998:51

slut om statliga medel för denna nivå kom sent och att staten inte ställt några med utbildning på gymnasial nivå jämförbara krav för bidrag på grundläggande nivå.

Undantag finns dock. Leksand – med 45-50 deltagare i grundläggande vuxenutbildning – kan utgöra ett exempel. Två lärare har hand om all undervisning. Deltagarna studerar på denna nivå en till fyra terminer, beroende av behov. De börjar med en introduktonsperiod, där man för ett resonemang med var och en av de studerande om deras kunskaper i svenska, matematik och engelska i relation till kursernas mål. Undervisningen i dessa ämnen ges på tre nivåer, där de studerande placeras och omplaceras beroende av ingångskunskaper och förmåga att snabbt eller mindre snabbt tillgodogöra sig behövliga kunskaper. I vissa arbetspass, där båda lärarna deltar, finns alla deltagarna med och studerar enskilt med handledning det som för individen är mest angeläget. Naturorienterande och samhällsorienterande ämnen behandlas i tvärgående projekt, som man diskuterar fram i olika grupperingar. På så sätt får deltagarna en helhetsuppfattning och nackdelar med alltför renodlad kursutformning undviks – allmänbildningen stimuleras. Eftersom skolan förutom behövliga klassrum/grupprum också kan erbjuda många dataarbetsplatser, kök och matrum finns de studerande på plats mellan klockan 8 och 16 endera i gruppundervisning, i storgrupp med handledning, i enskilda arbeten – exempelvis vid datorer – eller i kök och matrum.

Exempel på hur grundläggande vuxenutbildning varvas med yrkesförberedande utbildningar är sällsynta men också sådana finns. I Ånge – där antagning i princip sker varje vecka – går några studerande tre dagar i veckan ”på skolan” och studerar svenska, engelska och matematik samt naturorienterande och samhällsorienterande ämnen. Två dagar i veckan har de arbetsplatsförlagd utbildning (APU) inom exempelvis fordon och storkök. Vanlig lektionsundervisningen i allmänna ämnen har minimerats. Deltagarna kommer till skolan och arbetar i ämnesövergripande block med lärarna primärt som handledare. Undervisningen konkretiseras i deras yrkesområden.

Kurser på gymnasial nivå

Olika försök och varianter prövas för att stimulera utvecklingen av gymnasial utbildning. Till det som prövas hör bland annat följande möjligheter.

Kurser i allmänna och ekonomiska ämnen anordnas i flertalet kommuner. Dessa anordnas då vanligtvis vid komvuxenheterna. Försök finns dock med att låta andra utbildningsanordnare svara även för kurser i dessa ämnen, exempelvis studieförbund (Skellefteå

SOU 1998:51
Organisatoriskpedagogisk utveckling 229

och Trelleborg), folkhögskolor (Malmö) och privata utbildningsanordnare, de senare ofta inom områdena ekonomi och data. I Helsingborg pågår försök med att låta Folkuniversitetet genomföra en omfattande utbildning i allmänna ämnen (550 kursdeltagare). Utbildningen föregås av en informations- och introduktionsperiod, där man informerar om de speciella villkoren för utbildning: kontinuerlig antagning, undervisning – lärstugor (eget arbete med handledning), eget ansvarstagande för studier, koncentrationsläsning etc. I den individuella studieplanen anges bland annat vilka delar av en kurs (ämneselement) den studerande behöver läsa för att uppnå kursmålen.

Önskemål om att kunna pröva naturvetenskaplig, samhällsvetenskaplig eller ekonomisk baskurs – med en naturlig ämnesövergripande inriktning – har efterfrågats av flera kommuner, exempelvis Åre. Bakgrunden till dessa önskemål är många studerandes behov av att utöver djupa kunskaper inom sin studieinriktning också kunna få vissa kunskaper – om än inte så djupa – inom en närliggande studieinriktning. Detta redovisas utförligare i kapitel 6. önskemålen kan grundas på behov av såväl yrkesmässig som av allmänbildande karaktär.

Många lågutbildade arbetslösa är i första hand inte motiverade för studier. De vill ha arbete eller utbildning för arbete – det vill säga yrkesutbildning/yrkesförberedande utbildning – och endast i nödfall studier i enbart allmänna ämnen. Deras tidigare skolupplevelser är vanligtvis inte kantade med ljusa minnen, snarare med rader av upplevda misslyckanden, och det är deras upplevelser som räknas. I den särskilda vuxenutbildningssatsningen, Kunskapslyftet, har andelen yrkesutbildning ökat markant och oftast kopplats till utbildning i ett antal kärnämnen. Exempel på sådana kombinationer kan vara kärnämnen i kombination med omvårdnadsutbildning (Vårdgymnasiet i Sundsvall och Mariagruppen i Helsingborg), med IT- och datautbildningar (Ljusdal och Malmö), med transport- och speditionsutbildningar (AmuGruppen i Helsingborg) men också i kombination med individuella arbetsplatsförlagda yrkesutbildningar som förarutbildning (Mellerud) och hantverksutbildningar (Landskrona).

Yrkesutbildning vid komvuxenheterna är – i den mån den förekommer – nästan alltid skolförlagd. Av tradition har den ansetts kräva tillgång till skollokaler för yrkesämnen och studerandegrupper om minst 12-16 deltagare. Det har därför alltid varit svårt att anordna renodlad yrkesutbildning vid komvuxenheterna. De har vanligtvis inte haft tillgång till egna yrkesutbildningslokaler – med undantag för datasalar och liknande – och, även om en gymnasieskola funnits

i kommunen, så har det ofta varit svårt att få tillgång till dess lokaler.

230 Organisatoriskpedagogisk utveckling SOU 1998:51

I Kunskapslyftet har dock sådana utbildningar fått en större omfattning än tidigare, exempelvis utbildning i möbelrenovering och äldre måleriteknik på Vingaskolan i Malmö.

En av orsakerna till att överbliven kapacitet nu blir intressant att ta till vara är att statliga medel utgår. Gymnasieskolan kan nu få betalt för sina tomma platser via Kunskapslyftsprojektets statsstöd. Ti- digare var detta givetvis möjligt via interndebitering men denna möjlighet har inte prioriterats, eftersom kostnaderna för en deltagare i yrkesutbildning då är näst intill dubbelt så höga som kostnaderna för en studerande i ett allmänt ämne. En annan orsak till att överbliven kapacitet nu utnyttjas är att beslut kring Kunskapslyftet ofta tas av kommunledningen. Detta underlättar sambruk av lokaler och utrustning – med eller utan ersättning.

Möjligheten att till 100 procent arbetsplatsförlägga utbildning i kurser i yrkesämnen förbises ofta, trots att det endast är fantasin – och näringslivet i kommunen – som sätter gränser. Den arbetsplatsförlagda utbildningen kräver god planering och noggrann kontroll och är alltså resurskrävande på skolledningsnivån, men ger i gengäld utbildningsanordnaren möjlighet att tillgodose många enstaka människors särskilda önskemål om yrkesutbildning, speciellt inom hantverksyrken och inom teknisk industriell sektor. Det torde också stimulera många arbetslösa att endera få sin yrkesutbildning breddad eller fördjupad eller att kunna skaffa sig utbildning till ett nytt yrke. Exempel på sådan arbetsplatsförlagd utbildning kan hämtas från den tidigare nämnda förarutbildningen (Mellerud) och från utbildning i grafisk teknik (Nässjö).

Vissa utbildningar – speciellt yrkesutbildningar – kräver ofta ett större deltagarunderlag än vad en ensam kommun kan tillhandahålla. Detta förutsätter ett samarbete kommuner emellan. Denna form av samarbete har ökat under Kunskapslyftets första år.

Förutom gedigna grundläggande kunskaper i allmänna ämnen och kunskaper i yrket – oavsett slag – krävs idag i såväl arbetssom samhällslivet också vad som brukar kallas sociala basfärdigheter : muntlig och skriftlig kommunikationsförmåga, kreativitet, flexibilitet samt samarbetsförmåga, etc. Eftersom dessa färdigheter inte betygsätts, så finns risk att de inte heller ges någon status. De kräver kanske ett kompletterande kursutbud (ex Drama) och införande av specialarbete, där dessa färdigheter kan stimuleras, men främst förnyade arbetssätt och arbetsformer. Det kan vara så att dessa sociala basfärdigheter behöver ytterligare tydliggöras i läroplan, kursplaner och betygskriterier.

Olika försök – exempelvis i många orienteringskurser – genom-

SOU 1998:51
Organisatoriskpedagogisk utveckling 231

förs i Kunskapslyftet med syfte att stimulera dessa färdigheter. Det är en intressant utveckling, som det kan finnas anledning att följa ytterligare en tid, innan kommittén tar ställning till eventuella behov av kompletterande insatser.

I diskussionen om sociala basfärdigheter – men inte bara i detta sammanhang – framförs från olika håll önskemål om att i den kommunala vuxenutbildningen få bredda utbudet också med kurser i estetiska ämnen . Ett exempel kommer från Boden, där kommunen hos regeringen begärt – och fått – tillstånd att genomföra en försöksverksamhet med estetiska karaktärsämnen. Musikerförbundet har också bestämda önskemål om yrkesutbildning för vuxna på gymnasial nivå inom områdena sång och musik. I glesbygd påtalas behov av att få anordna utbildningar inom det estetiska området utifrån ett arbetsmarknadsperspektiv. Andra skäl som har framförts är ämnenas betydelse för dels personlighetsutveckling, dels för fortsatta studier på fackhögskolor (motsvarande). önskemålen är emellertid inte helt enkla att tillmötesgå. Kurser inom de estetiska områdena ges av såväl folkhögskolor som studieförbund. Det handlar då ofta om att få utveckla sin hobby, sitt intresse (studieförbund) eller om att utveckla en yrkeskarriär inom området (folkhögskolan).

Kunskapslyftskommittén har uppdragit åt Umeå universitet, pedagogiska institutionen, att närmare utreda behov och konsekvenser av att tillåta estetiska ämnen i kommunal vuxenutbildning. Uppdraget ska redovisas i slutet av år 1998.

11.1.3 Tidsutläggning

En kurs/cirkel kan som tidigare redovisats läggas ut termins- eller läsårsbundet , på dag-och/eller kvällstid samt koncentreras mer eller mindre i tiden.

Utvecklingen i den kommunala vuxenutbildningen går mot ökad frihet från läsårsbestämmelserna vad gäller förläggning av kurser i tiden. De nya avtalen inom lärarområdet hindrar inte längre otraditionella utläggningar i tid. Fler och fler kurser läggs ut över sommartid, startar fler än två gånger per år och kombineras otraditionellt, exempelvis en vardagskväll i veckan i kombination med halvdag på lördag, etc. Försök som exempelvis Studieverkstaden (Norrköping) och Lärbutiker pågår på flera ställen i landet. Ystads Lärbutik kan utgöra ett exempel. Dit kommer människor, som av olika anledningar

– skiftesarbeten eller långa avstånd – har svårt att kontinuerligt delta i schemalagda lektioner för att få hjälp med studierna, när de behöver hjälp att exempelvis förstå ett avsnitt, att lösa problem eller att få bekräftelse på att de är på rätt väg. Dit kommer också människor utan

232 Organisatoriskpedagogisk utveckling
SOU 1998:51

andra skolkontakter men även deltagare från komvuxenheten, vilka behöver extra stöd. När människor har möjlighet att studera finns en pedagogisk resurs på plats.

En utveckling mot ökad frihet i tidsutläggningen är också en viktig förutsättning för att få studieovana och studiesvaga att våga pröva på studier. Flera avhoppsundersökningar, exempelvis en i Gagnef (Se avsnitt 11.2.1), visar tydligt att väntetider mellan anmälan till kurs och kursstart också kan bli ångertider och resultera i avhopp. I Direkten (Eskilstuna) börjar kursdeltagarna sina studier i princip den dag de anmäler sig.

Flertalet folkhögskolor har länge haft särskilda sommarkurser och ett antal cirklar i studieförbundens regi är aktiva även under sommaren.

Kvällskurserna vid komvuxenheterna tycks – jämfört med deras volym under 1970- och 80-talen – fortsätta att minska, inte bara proportionellt utan även reellt. Det beror bland annat på att arbetslösa, vilka rekryteras i Kunskapslyftet, i stor utsträckning studerar på heltid, vilket ofta blir liktydigt med dagtidsutbildning. Det gör det emellertid svårare för heltidsarbetande att utveckla kunskaper på fritid. Detta gäller inom den kommunala vuxenutbildningen men också till viss del inom studieförbundens verksamhet. De olika möjligheter till distansstudier som alltmer öppnar sig torde dock i viss mån kunna kompensera denna utveckling.

Koncentrationsläsningen i den kommunala vuxenutbildningen och inom Kunskapslyftet har vanligtvis ökat. Tendensen med ökad koncentration i kursstudier innebär också att studerande som enbart läser ett fåtal kurser ändå kan genomföra dessa med fullt studiebidrag.

Ett av de stora problemen i dessa eller liknande försök är CSN:s bestämmelser om läsår, terminer och om halvårsbrytningar (30 juni och 31 december) som stör kontinuerlig antagning och successiv drift. Som exempel kan nämnas att om en kurs startar den 25 juni, så räknas ej dagarna i juni, eftersom de är färre än femton och CSN börjar räkna ny period från 1 juli.

11.1.4 Pedagogiska-metodiska arbetssätt

Målet för en pedagogisk-metodisk verksamhet måste vara att ge den studerande de bästa metodiska förutsättningarna för eget lärande, eget självständigt tänkande och eget ansvarstagande för sitt lärande. Lärandets förutsättningar ges i organisatoriska ramar, grupprocesser av olika slag och individuell förmåga. Inom vuxenutbildningen mås-

SOU 1998:51
Organisatoriskpedagogisk utveckling 233

te denna pedagogiska-metodiska verksamhet speciellt vara inriktad på lågutbildades förutsättningar.

Ovan beskrivna mål kan inte uppnås med någon generell vuxenpedagogisk metod, eftersom vuxenutbildningen är extremt varierad och det är svårt att dra skarpa gränser mellan vad som är lämpliga metoder för barn och ungdomar respektive vad som är lämpliga metoder för vuxna med olika erfarenheter och förutsättningar.

Några av de utvecklingstendenser som framstår relativt tydligt i Kunskapslyftet kan beskrivas på följande sätt:

– Från förmedlingspedagogik mot den studerandes eget sökande efter kunskap, individuellt och i grupp. Det finns fortfarande många lärare som i en i och för sig vällovlig ambition inom kurstidens ram själva försöker delge sina studerande så mycket som möjligt av kursinnehållet, men fler och fler drar upp ramar och strukturer för deltagarnas eget kunskapssökande, ökande individualisering.

I exempelvis Kristianstad, Ljusdal och Ystad diskuterar deltagare och lärare kursmål, innehåll och arbetssätt. Lärarna uppmuntrar de studerande att själva formulera frågeställningar och söka svar, att inhämta kunskap, och därvid använda läraren som källa och handledare. Möjligen har den moderna tekniken – att exempelvis söka i olika databaser och via Internet – uppmuntrat till sådana arbetsformer. Lärarens betydelse som inspiratör och stimulator kan då inte övervärderas.

– Överflyttning av ansvar för studier till de studerande. När den studerande i egen takt och tillsammans med läraren tar upp en frågeställning, hyfsar problemet, söker kunskap, analyserar och försöker komma fram till ett eller flera svar på den givna frågeställningen, så sker i bästa fall också ett allt större övertagande av ansvaret för studierna. Den studerande tar ett eget ansvar för sina studier och för sitt studieresultat. I exempelvis Jokkmokk sker detta på så sätt att en grov studie- och tidsplanering dras upp, varefter de studerande själva bestämmer sig för om de – utöver ett mindre antal bundna lektioner – vill studera hemma vid köksbordet, tillsammans med en mindre eller större grupp hemma hos någon eller i Kunskapens Hus eller om de vill studera i Kunskapens Hus med handledning av en lärare.

– Acceptans av olika ”lärstilar”. Kunskapen om att människor lär optimalt under individuella förutsättningar (tyst-bullrigt; helljusmysljus; bekvämt-obekvämt; etc) gör också att olika lärstilar för

234 Organisatoriskpedagogisk utveckling
SOU 1998:51

olika individer mer och mer accepteras av pedagoger. Även om det i dag är svårt att fullt ut möjliggöra acceptans av detta slag i en utbildningssituation, så är det ändå en nyttig kunskap för den studerandes självkännedom vid egen inlärning och en utvecklingsmöjlighet. Ett exempel på en kommun där man prövat dessa tankar är Forshaga, i vars grundskolor samtliga barn, föräldrar och lärare har fått testa sig själva och på så sätt skaffat sig kunskap om olika lärstilars betydelse för inlärning.

– Arbete i lärarlag. Genom att lärarna gemensamt lägger upp verksamheten tillsammans kan bland annat deltagarnas totala studieomfång bättre planeras, temastudier möjliggöras och större öppenhet lärare emellan åstadkommas. Detta arbetssätt kännetecknar exempelvis omvårdnadsutbildningen vid vårdskolan i Sundsvall. I ett kursutformat system gäller dock speciella förutsättningar, eftersom varje kurs i princip kan bestå av olika studerande.

Ny teknik och nya etermedier är på väg att resultera i en kommunikationsrevolution i samhället i stort. Detta gäller även utbildningsanordnare, där sökande i databaser, utnyttjandet av Internet, videokonferenser, etc öppnar nya möjligheter. Detta ställer emellertid krav på ny och annorlunda utrustning av olika slag. Dessa utrustningar tenderar nu att bli mer personnära med enkla och billiga PC-baserade system. Distansutbildning möjliggörs därigenom redan nu i allt större omfattning. Pedagogiska arbetssätt och arbetsformer har dock inte utvecklats i samma snabba takt som den tekniska utvecklingen. Inom detta område krävs stora utvecklingsinsatser. Statens skolor för vuxna skall inom ramen för det så kallade SSV-projektet dels utveckla distanslösningar för behov som uppstår i kommunal vuxenutbildning, främst Kunskapslyftet, dels utgöra en distansutbildningsresurs i Kunskapslyftet. I propositionen Regional tillväxt – för arbete och välfärd (Prop1997/98:62) diskuteras ytterligare insatser för att stärka utvecklingen av distansutbildning.

11.2 Förutsättningar för pedagogisk utveckling

Pedagogisk utveckling sker alltid i en lärmiljö, exempelvis i det livslånga lärandet i arbetslivet, under ett lärarlagssammanträde eller i en klassrumssituation. Det finns inom den samhällsstödda vuxenutbild-

SOU 1998:51
Organisatoriskpedagogisk utveckling 235

ningens område olika sätt att stödja sådan verksamhet. Vanliga sätt att stödja pedagogisk utveckling är genom

– stöd för pedagogiska-metodiska projekt,

– utvecklingsstöd till vuxenanpassade läromedel,

– stöd till uppföljning och utvärdering,

– lärarutbildning och fortbildning – lärande i arbetet,

– rektorsutbildning – skolledarutbildning,

– erfarenhetsutbyte och nätverk samt

– forskning och utveckling.

Grunden för all pedagogisk-metodisk utveckling är en trygg arbetsmiljö med ett tydligt och engagerat ledarskap (Stålhammar, 1997). Så är inte alltid fallet i dag. Även pedagogiskt intresserade och kunniga skolledare – och sådana finns det många av – tvingas ofta allt för mycket vara administrativa chefer med arbetets tyngdpunkt i personalansvar och ekonomiskt ansvar (SOU 1996:188). De har också ansvaret för att verksamheten följer det för skolformen gällande regelsystemet, även om det minskat i omfång.

All erfarenhet visar också att utveckling stimuleras av att bli uppmärksammad. Det är en kanske minst lika viktig morot som pengar och/eller tjänster. Skolledning, kommunansvariga/huvudmän med flera måste visa att man uppskattar pedagogisk utveckling.

11.2.1 Stöd till pedagogisk utveckling

Att från statens sida stödja pedagogisk utveckling på lokal nivå kan synas ändamålsenligt men är inte problemfritt. I detta avsnitt diskuteras några av de tidigare nämnda formerna av stöd, nämligen stöd till pedagogiska projekt av olika slag, till läromedelsutveckling och utvärdering.

Projektstöd används ofta, när man vill prioritera vissa områden, exempelvis antimobbningskampanjer, utveckling av distansmetodik och stimulans av otraditionella val till högre utbildning. Det finns dock vissa risker med projektstöd. Istället för att stödja verksamhetens utveckling kan intresset för stödet i sig istället styra verksamhetens utveckling, vilket inte självklart behöver vara positivt. Staten har därför mer och mer övergått till att stödja projekt som redan pågår genom att lyfta fram olika exempel och stödja exempelvis dokumentation av sådana. Så sker till exempel innevarande år, då Utbildningsdepartementet erbjudit kommuner med intressanta projekt inom två områden – dels validering, dels vägledning och individuella studieplaner – ekonomiskt stöd till dokumentation (motsvarande) i syfta att stödja erfarenhetsutbyte mellan olika kommuner.

236 Organisatoriskpedagogisk utveckling
SOU 1998:51

Stöd till utveckling av läromedel i vid bemärkelse har varit och är fortfarande aktuellt för läromedel till små målgrupper eller smala utbildningsområden, exempelvis hemspråk och vissa yrkesutbildningar. Under vissa perioder har också stöd till vuxenläromedel varit aktuella. Även sådant stöd kan ha sina avigsidor, exempelvis ökar bundenheten till läromedel, vilket inte alltid är önskat. Man bör dock konstatera att framtidens utbildning – speciellt distansutbildning – och läromedelsbehov troligtvis kommer att bli mer och mer multimediala och därmed kanske också mer och mer individuella. Den nya tekniken och möjligheten att i större utsträckning utnyttja ”nya” läromedel som informationsdatabaser, CD-ROM och DVD (Digital Video Disc) men också ”gamla” som bibliotek, etc. torde komma att förändra arbetsformer och arbetssätt mot mer handledarstyrd undervisning. SSV-projektet torde även här kunna bidra med intressanta utvecklingsarbeten.

Utvärdering av en verksamhet syftar alltid till att öka kunskapen om det fenomen som studeras. På de nivåer som är aktuella i detta kapitel torde eller borde det främsta skälet vara att skaffa sig kunskap för att ha en bättre grund att stå på i ett organisatoriskt-pedago- giskt utvecklingsperspektiv – det må sedan gälla val av anordnare, utveckling av en ny kurs, deltagares kunskapsinhämtande, deltagarmedverkan, arbetssätt och arbetsformer eller nivåns måluppfyllelse.

Erfarenheten visar att utvärdering, där den förekommer

– i undervisningssituationen ofta handlar om betygssättning av deltagare, vilja att veta mer om vad deltagarna tyckt om lärare/cirkelledare, om undervisningen och om varandra. Den handlar mer sällan om i vilken utsträckning undervisningen nått mål som berör normer och värden, deltagarnas ansvar och inflytande, kursplanens innehåll eller arbetssätt och arbetsformer som befrämjar exempelvis eget kunskapssökande i ett livslångt lärande. Ett exempel på en mer fullständig utvärdering kan hämtas från komvuxenheten i Klippan, där man arbetar speciellt med kvalitetssäkring av undervisning.

– av externa anordnare också ofta handlar om betygssättning av deltagare men även om stödfunktioner av olika slag och om undervisningens kvalitet. I exempelvis Malmö genomför projektledningen utvärdering av bland annat undervisningssituation och vägledning hos externa anordnare inklusive gymnasieskolorna. Utvärderingen återförs till anordnarna och berörda deltagare och följs upp tillsammans med anordnarens utbildningsansvariga och

SOU 1998:51
Organisatoriskpedagogisk utveckling 237

i en del fall också tillsammans med berörda studerande.

– i skolan/motsvarande handlar om vilka som avbryter och varför, om man trivs eller inte, m.m. Den besvarar sällan frågor om huruvida målen för verksamheten uppnås, om man når de prioriterade målgrupperna, om undervisningen är organiserad så att studierna för deltagare ur dessa grupper underlättas, etc. Ett intressant exempel på avhoppsundersökning med vidare perspektiv kan dock hämtas från Gagnef. Samtliga sökande, som blivit antagna men aldrig infunnit sig eller avbrutit sina studier någon av de två första veckorna på vårterminen 1998 (totalt 35 personer), har intervjuats om orsakerna till sina avhopp. Resultatet av denna intervju visar att flertalet ”avhoppare” endera antagits till högskola eller till andra utbildningar eller fått arbete alternativt behållit sitt gamla arbete. De, som svarade nej på frågan om de tänkte komma tillbaka till studier vid något annat tillfälle, var alltid kortutbildade. Resultatet visar – så långt det nu går att dra slutsatser från en relativt liten undersökning – bland annat också på vikten av att snabbt få igång utbildning för kortutbildade, när de väl bestämt sig för att börja. Avsikten är att en liknande undersökning ska genomföras i samband med höstterminens start 1998 och att sedan det samlade materialet ska analyseras och ligga till grund för ett fortsatt utvecklingsarbete.

En form av utvärdering, kvalitetskontroll, utgör också de av Skolverket framtagna nationella proven, vilka kan användas av såväl komvuxenheter som externa utbildningsanordnare. I exempelvis Halmstad planerar man att låta såväl komvuxenheten som de externa utbildningsanordnarna genomföra nationella prov.

På alla nivåer – även den kommunala – tycks det vara vanligt att genomförda utvärderingar redovisas och därefter betraktas som avslutade. Mer sällan har de bildat kunskapsunderlag för fortsatt utveckling. Det bör dock understrykas att frågor som berör kvalitetssäkring, utvärdering och uppföljning fått ökad genomslagskraft i samband med Kunskapslyftet. Som exempel kan nämnas att en serie fortbildningsdagar arrangerats kring frågor om kvalitetssäkring av undervisningen för lärare såväl från komvuxenheter som från externa utbildningsanordnare i Blekinge och Skåne.

En väg för staten att stimulera allmän pedagogisk utveckling kan vara genom tillskapandet av vuxenpedagogiska utvecklingscentra . Där kan projektutveckling och läromedelsutveckling stimuleras – med såväl kunnande som med ekonomiska bidrag. Där kan också

238 Organisatoriskpedagogisk utveckling
SOU 1998:51

olika former för utvärdering utvecklas, spridas och nyttiggöras på kommunal nivå.

11.2.2 Lärarutbildning och fortbildning

Inför Kunskapslyftets start vidtogs inte några särskilda åtgärder för att stimulera lärarutbildning eller lärarfortbildning. Senare tillsattes dock Lärarutbildningskommittén, i vars direktiv ingår att analysera vilka krav som ska ställas på lärarutbildningen för att tillgodose behovet av vuxenpedagogik samt att överväga behovet av en särskild vuxenpedagogisk examen. I tilläggsdirektiv kommer troligen Lärarutbildningskommittén att få i uppdrag att lägga förslag till en grundläggande skolledarutbildning om 40 poäng.

Kunskapslyftskommittén har låtit genomföra en kartläggning (SOU 1997:120) av förekommande pedagogisk utbildning för vuxenpedagoger vid landets universitet och högskolor. Den visar bland annat att de flesta utbildningar är begränsade till ett vuxenpedagogiskt område, antingen kommunal vuxenutbildning eller folkhögskola eller arbetsliv. Allmän utbildning inom vuxenpedagogik är sparsamt förekommande. De vuxenpedagogiska inslagen är ofta en del av en mer omfattande lärarutbildning. I dem finns ofta också möjlighet att inrikta sig mot eget intresseområde, till exempel vuxenpedagogik. Några olika exempel kan nämnas.

Linköpings universitet genomför ett försök med distansutbildning i vuxenpedagogik på B- och C-nivå. Försöket går under namnet Bro-

byggarna, vilket syftar på att man vill bygga broar mellan vuxenutbildningens praktik och vuxenpedagogisk teori och forskning.

Vuxenpedagogiska inslag kan även ingå i större eller mindre omfattning i fristående kurser i allmän pedagogik på universitet och högskolor. Som exempel har högskolan i Halmstad en vuxenpedagogisk strimma i kursen på A-nivån. På C-nivån ingår att läsa en valfri avhandling. Valfria vuxenpedagogiska kurser om vardera 5 poäng ingår på B- och D-nivån. Därtill kommer möjlighet att välja uppsatsämne med exempelvis vuxenpedagogiskt innehåll.

Nordens Folkliga Akademi (NFA) i Göteborg ordnar olika utbildningar för vuxenutbildare i Norden, främst inom folkbildningsområdet. Kontakter håller dock på att byggas upp mot kommunal vuxenutbildning. Under 1997 anordnade NFA i samverkan med Vuxenutbildarcentrum vid Linköpings universitet en nordisk påbyggnadskurs i vuxenpedagogik (20 poäng). NFA ordnar för övrigt mest kortare kurser och konferenser på två till tre dagar inom det vuxenpedagogiska området.

SOU 1998:51 Organisatoriskpedagogisk utveckling 239

När det gäller utbildningar för pedagoger inom folkbildningsområdet återfinns dessa i huvudsak vid Linköpings universitet. Där finns exempelvis en särskild folkhögskollärarutbildning. Det är en praktisk-pedagogisk grundutbildning på 40 poäng, vilken bygger på att man har de ämnesteoretiska kunskaperna sedan tidigare.

Vuxenutbildarcentrum vid Linköpings universitet är också en viktig aktör för vuxenutbildares fortbildning. Man strävar där efter att vara en länk mellan högskolan och fältet. En kurs i Folkbildningens pedagogik (20 poäng) anordnas i samarbete med Tollare folkhögskola. IT-baserad distansutbildning i Demokrati och folkbildning (10 poäng) genomförs på försök med stöd från Distansutbildningskommittén. Därtill kommer ett antal kortare utbildningar.

Det finns även andra aktörer för fortbildning av lärare. Som ett exempel kan nämnas SSV i Härnösand, där man innevarande år genomför en distansutbildning för 100 lärare i olika kommuner (gymnasieskolor och komvuxenheter) om hur man utvecklar distansmodeller och genomför distansutbildningar.

För lärare inom kommunal vuxenutbildning ges inte någon särskild lärarutbildning. Den normala utbildningen är där lärarutbildning som främst är avsedd för ungdomsskolan – gymnasie- eller grundskollärarutbildning. För blivande lärare mot ett visst yrkesområde kan det dock finnas vissa lärarutbildningar med vuxenpedagogiska inslag, exempelvis vid lärarhögskolan i Malmö (gymnasielärarutbildning med inriktning mot yrkesämnen) och Göteborgs universitet (vårdlärarprogrammet) .

För lärare i grundläggande och gymnasial vuxenutbildning anordnar Linköpings universitet en påbyggnadsutbildning omfattande 20 poäng. Det är en distansutbildning på halvfart under två terminer. Utbildningen består av fyra delar om 5 poäng vardera, nämligen vuxenpedagogik, allmän vuxenmetodik, samhällskunskap samt invandrar- och kulturkunskap.

Vid den hearing som Kunskapslyftskommittén och Lärarutbildningskommittén gemensamt anordnade i oktober 1997 visade det sig bland annat att det på flera lärarhögskolor fanns tankar kring att på olika sätt utveckla lärarutbildning även för vuxenpedagoger. Vid Linköpings universitet diskuterades en ny vuxenlärarutbildning för vuxenlärare i det offentliga skolsystemet, parallellt med den befintliga folkhögskollärarutbildningen, och eventuellt med en särskild vuxenlärarexamen. Man utreder också möjligheterna att skapa en ny mer allmän vuxenlärarutbildning i stället för den utbildning som nu finns för lärare och ledare i folkbildning. Från Göteborgs universitet redovisades diskussioner om att ersätta gymnasielärarexamen med en gymnasie- och vuxenlärarexamen. Diskussioner av liknande slag

240 Organisatoriskpedagogisk utveckling
SOU 1998:51

förekommer – om än inte fullt så uttalat – vid andra universitet och högskolor. Tankar om basutbildning med påbyggbara ”klossar” med inriktning mot gymnasieskola eller vuxenutbildning ventilerades också vid hearingen.

Rektorsutbildningen består av två delar, där huvudmannen svarar för en introduktionsutbildning kring allmänt ledarskap och staten via sex universitet/högskolor för utbildning i rektorsfunktionen. Huvudmannens introduktionsutbildning ges i princip till flertalet rektorer – ibland också till biträdande rektorer/studierektorer. Den är oftast gemensam för skolledare i de olika kommunala skolformerna med dels skolformsövergripande, dels skolformsspecifika utbildningsinslag. Den statliga delen av rektorsutbildningen omfattar 4-6 terminer (cirka 30 dagar internat, projektarbete och handledning i arbetet). Flertalet rektorer har deltagit i denna utbildning.

Den statliga delen av rektorsutbildningen har utvärderats via Skolverket (Skolverket, 1998b) och viss kritik har riktats mot att den ibland också ger viss ledarskapsutbildning – som egentligen är ett arbetsgivaransvar – i stället för att koncentrera sig på rektorsfunktionen ur ett statligt perspektiv.

Oavsett hur lärarutbildning och rektorsutbildning läggs upp måste huvudmannen sedan ta ansvar för lärarnas och skolledarnas fortbildning – det livslånga lärandet . Många olika källor ger samstämmiga vittnesbörd om att de kommunala huvudmännen inte tidigare mäktat leva upp till detta ansvar. Det finns dock flera exempel på att Kunskapslyftssatsningen skulle ha intensifierat lärarfortbildningen i kommunerna, bland annat i Jokkmokk, Halmstad och Trelleborg. I Halmstad har exempelvis samtliga lärare genomgått den militära utbildningen för gruppledare. I Skåne har många av de externa anordnarna deltagit i särskild fortbildning om den kommunala vuxenutbildningens styrdokument och regelverk. Motsvarande exempel kan också ges från Halmstad, där en sådan fortbildning anordnades gemensamt för lärare från komvuxenheten och från de externa utbildningsanordnarna. Den genomfördes företrädesvis i ämnesgrupper och lade därigenom också en tyngdpunkt på pedagogiska-metodiska arbetssätt och arbetsformer.

För folkbildningens lärare/cirkelledare är förhållandena delvis annorlunda. Genom en specialdestinerad del av statsbidraget ges ekonomiska förutsättningar för utveckling och fortbildning. Det finns inte några tecken som tyder på att denna möjlighet inte skulle utnyttjas.

Prioriterade fortbildningsinsatser kan fungera i positiv riktning om det är verksamhetens prioritering, tydliggjord i huvudmannens

SOU 1998:51
Organisatoriskpedagogisk utveckling 241

skolplan (motsvarande) och enhetens/avdelningens utvecklingsplan/ arbetsplan, som får styra innehållet. Fortbildningen måste ingå som en del i detta utvecklingsperspektiv, om den ska stimulera pedagogisk utveckling. En utvärdering av skolans/studieavdelningens pedagogiska verksamhet visar ofta på moment som behöver förbättras. Efter ett analysarbete – där verksamhetens personal och studerande är involverad – utarbetas en utvecklingsplan. Projekt kanske dras igång. Utifrån behov i det utvecklingsarbete som på så sätt initieras kan fortbildningsbehov uppstå. Då måste fortbildning möjliggöras, som stimulerar en pedagogisk utveckling.

Nya målgrupper, nya förutsättningar, problem och möjligheter, inte minst av teknisk art, har förändrat förutsättningarna för lärarnas arbete. Tankar om deltagarnas ökade ansvarstagande för egna studier och de konsekvenser detta tankesätt medför i undervisningssituationen, om problembaserad undervisning, där eget kunskapssökande stimuleras och den ökade tillgängligheten till nya läromedel i form av exempelvis Internet och olika informationsdatabaser, ställer nya krav på lärares undervisning. Till detta kommer krav på att deltagarna i undervisningen om möjligt ska bibringas helhetsuppfattningar, även då utbudet är kursutformat. Dessa förändrade förutsättningar för lärarnas arbete måste tas på allvar av utbildningarnas huvudmän och en strategi för lärarnas livslånga lärande utvecklas.

När det gäller pedagogiskt inriktade nätverk har man kommit längst i arbetslivet, speciellt när det gäller nätverk som går utanför den egna organisationen. Nätverk, där lärare/utbildare samverkar i vuxenpedagogiska frågor har i stort sett saknats. Det finns dock tecken som tyder på en starkare utveckling av sådana nätverk under Kunskapslyftets första år. Delegationen för kunskapslyftet har också satsat på att genomföra olika temaserier och träffar för erfarenhetsutbyte .

Delegationen, Kunskapslyftskommittén och Skolverket har också gemensamt tagit fram en så kallad Webbsida, dit olika pedagogiska artiklar, diskussioner, tips och idéer ska kunna förläggas. KOM, Personal & Ledarskap samt Fönstret är därutöver några exempel på facktidskrifter, utöver de rent fackliga, som är mer eller mindre inriktade på pedagogiska frågor med fokus på vuxna.

Det finns all anledning att i allt större utsträckning diskutera den pedagogiska personalens kompetensutveckling utifrån tankar om livslångt lärande, lärande i arbete och lärande organisationer. Det skulle vara intressant att pröva möjligheter till lärande i arbetet exempelvis med handledning från högskolor och universitet. Inom detta området finns stora utvecklingsmöjligheter för såväl enheterna (arbetsgivare och arbetstagare) som för universitet och högskolor. Det nya läraravtalet ger där också goda förutsättningar.

242 Organisatoriskpedagogisk utveckling
SOU 1998:51

11.2.3 Forskning och utveckling

Linköpings Universitet har på uppdrag av Kunskapslyftskommittén kartlagt vuxenpedagogisk forskning m.m. åren 1980-96. Resultatet presenteras i rapporten Vuxenpedagogik i Sverige. Forskning, utbildning, utveckling – En kartläggning (SOU 1997:120). Ansatsen var bred och inkluderade även vuxenpedagogisk forskning kring det livslånga lärandet.

Forskningens inriktning

Om man jämför forskning inriktad mot arbetsliv, universitet och högskolor, folkbildning, kommunal vuxenutbildning och distansutbildning, så visar det sig att det arbetslivspedagogiska området samt universitets- och högskoleområdet är relativt väl representerade i den pedagogiska forskningen. Kommunal vuxenutbildning och folkbildning – vuxenutbildningens traditionella kärnområden – är däremot sämre representerade i forskningen. Detta gäller i dagsläget speciellt kommunal vuxenutbildning, där den omfattande forskningen under 1980-talet inte har följts upp i motsvarande grad under 1990- talet. Forskningen kring distansutbildning är också ännu begränsad, men här finns ett nyvaknat intresse.

Arbetslivsforskning

Det finns i Sverige mycket pedagogisk arbetslivsforskning som ligger nära den företagsekonomiska forskningen kring organisation, förändring, etc. När det gäller forskning kring utbildning och lärande kan man se ett ökat intresse för lärande i arbetslivet, det lärande som inte behöver vara relaterat till formell utbildning av olika slag.

Universitet och högskolor

Den pedagogiska forskningen kring universitet och högskolor är också omfattande. Forskningen, som bedrivs på olika – i huvudsak pedagogiska – utbildningsinstitutioner, fokuseras till stor del på den egna verksamheten. Variationen är dock stor när det gäller vilka utbildningar som studeras. Antalet doktorsavhandlingar som behandlar sjuksköterskeutbildningen är exempelvis betydligt större än för andra utbildningar. Här kan möjligen professionaliseringssträvanden hos yrkesgruppen – att skapa en egen yrkeskunskap som ett led i den egna karriären – vara en bidragande faktor. Detta är i sig en intressant faktor för stimulans av pedagogisk forskning.

Läraryrket och lärarutbildningen har också studerats relativt mycket, men detta är mer naturligt med tanke på att det är ett peda-

SOU 1998:51
Organisatoriskpedagogisk utveckling 243

gogiskt arbete. Inom den del av distansutbildningen som är knuten till högskolan, har de pedagogiska studierna på senare tid främst inriktats på den nya kommunikationsteknikens betydelse för distansutbildningen.

Folkbildningen

Forskningen inom folkbildningens område är på intet vis lika omfattande som den inom de tidigare redovisade områdena. Inom folkbildningsområdet sker mycket forskning med historisk inriktning. Den mest omfattande satsningen på forskning kring dagens folkbildning gjordes i samband med statens utvärdering av folkbildningen, SUFO 96 (SOU 1996:159). Det var dock en engångsföreteelse. Folkbildningsrådets egna utvärderingar av verksamheten har därutöver givit ytterligare tillskott, exempelvis Excellens i flexibilitet (Lindgren, 1997).

Mimer är namnet på ett nationellt nätverk för folkbildningsforskning, vilken drivs från Linköpings universitet. Detta nätverk är främst fokuserat på forskning, men med inriktning att skapa kontakter mellan forskare och praktiker.

Kommunal vuxenutbildning

Den kommunala vuxenutbildningen var under en kortare period under 1980-talets början och mitt föremål för en förhållandevis omfattande forskning, speciellt i anslutning till införandet av den egna läroplanen, Lvux 82. Från senare delen av 1980-talet har forskningen om den kommunala vuxenutbildningen minskat kraftigt, och det verkar inte ha förekommit några studier överhuvudtaget i anslutning till att den nya läroplanen för de frivilliga skolformerna, Lpf 94, infördes.

Distansutbildning

Forskning kring distansutbildning är än så länge begränsad, men här finns ett nyvaknat intresse. Distansutbildningskommitténs (DU- KOM:s) insatser avser visserligen mest tillämpning, men det relativt nya nationella nätverket för distansutbildningsforskare (DUNET) kan förhoppningsvis bidra till utvecklingen.

Forskningens omfattning

Några bra mått som ger en exakt beskrivning av omfattningen av vuxenpedagogisk forskning är svåra att finna. Helhetsbilden blir ändå relativt tydlig. Forskningsanslagen till vuxenutbildningsforskning är relativt sällsynta och av liten omfattning. Detta gäller speci-

244 Organisatoriskpedagogisk utveckling
SOU 1998:51

ellt forskning inom kommunal vuxenutbildning. Totalt sju av 169 doktorsavhandlingar inom det pedagogiska området under perioden 1990-95 berör folkbildning eller kommunal vuxenutbildning. Av 33 professorstjänster i pedagogik finns en tjänst som professor i vuxenpedagogik.

Vissa forskningsanslag

Under perioden 1991-1996 beviljade Skolverket forskningsanslag på totalt 119 miljoner kronor. Av dessa anslag gick 4,4 miljoner (4%) till projekt vilka helt eller delvis kan kategoriseras som vuxenpedagogisk forskning. Kommunal vuxenutbildning och Svenska för invandrare ligger inom Skolverkets huvudområde och finns också representerade, men det finns även projekt med inriktning på folkbildning (ett gammalt Sö-projekt) och projekt som inbegriper flera utbildningsformer.

En annan illustration av den vuxenpedagogiska forskningens omfattning är fördelningen av de anslag som Humanistisk-Samhällsve- tenskapliga Forskningsrådet (HSFR) ger till pedagogisk forskning. Under perioden 1993/94 – 1997 beviljades anslag på drygt 28 miljoner kronor. Av dessa har drygt 11 miljoner kronor (39%) gått till vuxenpedagogisk forskning. Andelen har under perioden ökat. HS- FR:s projekt med vuxenpedagogisk inriktning berör tre områden – folkbildning, arbetsliv och högskola. Forskning med medel från HSFR kring områden som kommunal vuxenutbildning och distansutbildning saknas helt.

Doktorsavhandlingar i pedagogik

Ett annat mått på den pedagogiska forskningen är hur många och vilka doktorsavhandlingar som lagts fram. Av samtliga avhandlingar (169) inom olika vuxenpedagogiska fält, vilka lagts fram under perioden 1990-95, berörde en fjärdedel vuxenpedagogik i vid mening, men även här är fördelningen ojämn. Kommunal vuxenutbildning (inkl grundvux/grundläggande vuxenutbildning) behandlas i två avhandlingar och folkbildningen i fyra. Därutöver finns en avhandling som utgör en kommunstudie av vuxenutbildningen i en kommun. Totalt sju av 169 doktorsavhandlingar (4%) berör alltså folkbildning och/eller kommunal vuxenutbildning.

Professurer i pedagogik

Under våren 1997 fanns 33 professurer i pedagogik på universitet och högskolor i Sverige. Flera av dessa var under tillsättande och ytterligare tjänster var på väg att inrättas. Av dessa 33 tjänster fanns en

SOU 1998:51
Organisatoriskpedagogisk utveckling 245

tjänst som professor i vuxenpedagogik i Linköping, där man också inrättat en tjänst som professor i pedagogik med inriktning mot utbildning och lärande i arbetslivet. I Göteborg fanns en tjänst som professor i vårdpedagogik. Bland innehavarna av de allmänna professurerna finns det minst fyra som har ägnat högskolan en relativt omfattande forskning och tre som har haft projektverksamhet inom det övriga vuxenpedagogiska fältet.

Forskningens utvecklingsmöjligheter

Den vuxenpedagogiska forskningen fokuserar nästan alltid på endast något av vuxenutbildningens områden, exempelvis folkhögskolorna eller studiecirklarna. Det skulle – inte minst mot bakgrund av Kunskapslyftets tankar om samverkan – vara angeläget att främja bredare pedagogisk forskning. Ett genomgående tema i en sådan forskning bör också behandla genusperspektivet. Några exempel på angelägna forskningsområden är:

Yrkesutbildning för vuxna utanför högskolan är ett område som ökar i samband med Kunskapslyftet och försöken med kvalificerad yrkesutbildning (KY). Forskning som följer denna utveckling saknas helt. De fristående forskarutvärderingarna av Kunskapslyftet och KY bör kunna bidra till ökad kunskap om utbildningen för vuxna. De bör också kunna stimulera till fortsatt forskning inom det vuxenpedagogiska området.

Inom distansutbildningen har forskningsintresset ökat men är fortfarande begränsat. En utökad forskning kring detta område är behövlig. Den bör då koncentrera sig kring centrala pedagogiska frågeställningar och inte tekniska metodfrågor.

Vid införandet av Lvux 82 initierades en relativt omfattande pedagogisk forskning om den kommunala vuxenutbildningen, dess villkor och möjligheter. Någon motsvarande kunskap om betydelsen för den kommunala vuxenutbildningen av den senaste läroplansreformen, Lpf 94, finns inte.

Den pedagogiska folkbildningsforskningen har fått en del resurser under 1990-talets mitt, främst i anslutning till SUFO 96. Den utgör en bra grund för en fortsatt satsning för att långsiktigt få en bra nivå på forskningen.

Den vuxenpedagogiska forskningen behöver utvecklas. Detta är inte bara en fråga om resurser utan också om att kunna motivera intresserade forskarstuderande genom att kunna visa på att det finns en arbetsmarknad inom forskningsområdet. En särskild vuxenlärarutbildning skulle på motsvarande sätt stimulera vuxenpedagogisk forskning – en arbetsmarknad tillskapas för forskare med en vuxenpedagogisk bakgrund.

246 Organisatoriskpedagogisk utveckling
SOU 1998:51

SOU 1998:51
Utvärderingar av Kunskapslyftet 247

12 Utvärderingar av Kunskapslyftet

I detta kapitel beskrivs kort ansvarsfördelningen för utvärderingen av Kunskapslyftet, de utvärderingar kommittén initierat och några preliminära resultat från ett av kommitténs utvärderingsprojekt.

12.1 Ansvarsfördelning

Kunskapslyftskommittén har regeringens uppdrag att samordna utvärderingarna av Kunskapslyftet och ansvara för att fristående nationella utvärderingar av denna satsning kommer till stånd. I anslutning till kommitténs årliga rapporteringar ska även läget beträffande utvärderingarna rapporteras (Dir. 1996:71; U97/751/V).

Ansvaret för den särskilda utbildningssatsningen, Kunskapslyftet, är delat mellan flera aktörer. ”Utvärderingar ..... initieras av flera av dem, t ex Folkbildningsrådet när det gäller den del folkhögskolorna ansvarar för, Statens skolverk när det gäller de delar av satsningen som kommunerna och Statens skolor för vuxna ansvarar för och Ar- betsmarknadsstyrelsen när det gäller arbetsmarknadsmyndigheternas insatser i anslutning till satsningen. De deltagande kommunerna ansvarar själva för att den verksamhet utvärderas som de ansvarar för” (Dir. 1996:71, egna kursiveringar).

Under våren och hösten 1997 har ett intensivt arbete pågått inte bara när det gäller planering och genomförande av Kunskapslyftet utan även när det gäller planeringen av utvärderingen av Kunskapslyftet. För utvärderingen har det på nationell nivå framför allt handlat om att från början försäkra sig om tillgång till statistik som underlag för såväl mer kortsiktig uppföljning som mer långsiktig utvärdering – en statistik som kan användas både för kvantitativa analyser och som urvalsram och bakgrundsmaterial i kvalitativa studier.

I samordningen av statistikarbetet har Kunskapslyftskommittén haft täta kontakter med Delegationen för kunskapslyftet, Skolverket, Folkbildningsrådet, Arbetsmarknadsstyrelsen, Centrala studiestödsnämnden och Statistiska centralbyrån. Med utgångspunkt från den statistik som kommer att finnas tillgänglig kommer ett stort antal undersökningar att genomföras av respektive myndighet och olika forskare.

Kunskapslyftskommitténs projekt har till syfte att ge ett helhets-

248 Utvärderingar av Kunskapslyftet
SOU 1998:51

perspektiv på satsningens planering, genomförande och resultat utifrån vilket andra myndigheter, organ och kommuner sedan kan göra sina egna fördjupningar. Kommitténs utvärderingar är inte begränsade till någon viss del av Kunskapslyftet. Förutom helhetsperspektivet är det kommitténs uppgift att bidra med en analys som är obunden av myndighetsutövning.

Nedan beskrivs de fristående nationella projekt som Kunskapslyftskommittén hittills initierat. I avsnitt 12.2 handlar det om de projekt som befinner sig på planeringsstadiet och första fasen av genomförandet. För dem redovisas uppläggningen av respektive projekt och tidsplan för redovisningen. Ett av projekten, det som behandlar kommunernas kostnader för Kunskapslyftet, har kommit lite längre och från det rapporteras i avsnitt 12.3 vissa preliminära resultat avseende hösten 1997.

12.2 Kunskapslyftskommitténs

utvärderingar av Kunskapslyftet

Kunskapslyftskommittén har eftersträvat en samplanering av de projekt kommittén och andra centrala aktörer initierar. I inledningsskedet har det främst handlat om statistikinsamling i syfte att dels kraven på uppgiftslämnande minimeras för kommuner, deltagare i Kunskapslyftet och andra berörda parter, dels projekten i sig ska ge maximala synergieffekter. Viktiga delaspekter i detta organisatoriska arbete är att utvärderarna i största möjliga utsträckning använder sig av statistik som redan finns hos SCB och samordnar sig och gemensamt använder sig av därutöver särskilt insamlade uppgifter. Kunskapslyftskommittén har påtagit sig uppgiften att garantera en gemensam statistiktillgång för utvärderingarna.

Sammanfattningsvis kan man säga att, förutom statistikprojektet, består Kunskapslyftskommitténs ”utvärderingspaket” för närvarande av tre större projekt och två kompletterande satsningar. Till detta kommer projektet ”Kommunernas kostnader”.

Tre större projekt ...........

Projekt 1 . Ett av de större projekten är inriktat på kommunernas genomförande av Kunskapslyftet och individernas utveckling under Kunskapslyftet – ett samarbete mellan Institutionen för pedagogik vid Göteborgs universitet och SCB . Projektet rymmer i sig flera delprojekt:

SOU 1998:51
Utvärderingar av Kunskapslyftet 249

1.1. Kommunstudier: Hur formas den nya vuxenutbildningen?

Här studeras hur en reformerad vuxenutbildning växer fram i kommunerna bl. a. med hjälp av en enkät till landets samtliga kommuner, intervjustudier i ett urval av ca 40 kommuner och fallstudier i 5–10 kommuner. Syftet är att beskriva och analysera förändringar i vuxenutbildningens lokala struktur, beslutsprocessen bakom detta samt hur olika faktorer påverkar och samspelar med rekrytering och uppläggning av kurser och kursinnehåll.

I fallstudiekommunerna genomförs även en enkät med deltagare och icke-deltagare och lärare. Enkäterna samordnas innehållsmässigt med de riksrepresentativa enkäterna (se punkt 1.2).

Under år 1999 rapporteras resultaten för kommunerna på de tre nivåerna – samtliga kommuner, intervjustudier i 40 kommuner och fallstudier i 5–10 kommuner – medan resultaten från studien av lärarnas situation kommer år 2001.

1.2. Riksrepresentativa enkätstudier: Kunskapslyftets rekrytering, undervisningsprocess, resultat och effekter.

Dessa enkäter riktas till deltagare vid utbildning som har kommuner respektive folkhögskolor som anordnare. För jämförelsens skull riktas de även vad gäller resultat/effekter till icke-deltagare. Datainsamling sker från urval i två årskullar av deltagare samt en årskull icke-deltagare. Varje kull får två enkäter vardera med cirka ett års mellanrum. En enkät riktas också till lärare inom Kunskapslyftet i syfte att belysa lärarnas syn på Kunskapslyftet och konsekvenserna för dem av Kunskapslyftet.

Rapporteringen sker årligen fr. o. m. maj 1998 t. o. m. december 2002.

Projektarbetet samordnas på kommunrespektive enkätsidan med projekten vid Linköpings universitet och Umeå universitet (jfr. nedan).

Projekt 2 . På Institutionen för pedagogik och psykologi vid Linköpings universitet genomförs två djupstudier inriktade på deltagare respektive icke deltagare i Kunskapslyftet.

2.1. Intensivstudie – deltagare.

Den första intensivstudien handlar om Kunskapslyftets betydelse för deltagarna. Den går från beslutsfattarnas förhandlingar om hur satsningen ska utformas via undervisningens utformning till de studerandes möte med denna och det lärande som blir en konsekvens. Här analyseras hur en utbildningssatsning på nationell nivå via olika led

250 Utvärderingar av Kunskapslyftet
SOU 1998:51

iscensätts på lokal nivå för att utmynna i ett bestämt utfall hos deltagarna. Forskarna avser att genom ett intensivt fältarbete synliggöra både förutsättningar, process och utfall. Studieobjekten utgörs av en kommun och ett antal deltagare som intensivstuderas. Det är en studie på ”djupet” men studiens resultat relateras till de data på ”bredden” som kommer att föreligga i andra kommun- och individstudier (bl. a. 1.1 och 1.2 ovan).

Resultaten avrapporteras löpande till Kunskapslyftskommittén. En sammanfattande slutredovisning sker år 2001.

2.2. Intensivstudie – icke-deltagare.

I den andra djupstudien fokuseras de arbetslösa och varför de avstår från att delta i Kunskapslyftet. Hur relaterar sig deras föreställningar om arbete, arbetslöshet och utbildning till dem de möter hos uppsökare och rekryterare med bakgrund i antingen utbildningsväsende, arbetsförmedling eller fackliga organisationer. Arbetslösa i fyra kommuner studeras. Även resultaten i denna studie relateras till övriga studier av deltagare respektive icke-deltagare.

Delresultat kommer att redovisas successivt till kommittén inför slutrapporten som ska föreligga i mars år 2000.

Projekt 3 . Det tredje större projektet har en samhällsekonomisk inriktning och består också av olika delprojekt. Även det är ett samarbetsprojekt, i detta fall mellan Institutionen för nationalekonomi vid Umeå universitet och SCB. Projektets utgångspunkt är att med hjälp av variabler som återfinns antingen i SCB:s reguljära statistik eller hos AMS beträffande utbildning, arbetslöshet, sysselsättning, inkomster och andra relevanta variabler följa deltagarna i Kunskapslyftet. Även de enkäter som genomförs vid Institutionen för pedagogik vid Göteborgs universitet används för att ge kompletterande information till detta projekt.

Olika grupper deltagare i Kunskapslyftet särskiljs för att man ska kunna skapa jämförelsegrupper till dem bland personer som inte deltar i Kunskapslyftet. De senare består dels av arbetslösa och dels av deltagare i arbetsmarknadsutbildning. Individerna studeras både vad avser aktiviteter före och efter tiden i Kunskapslyftet eller motsvarande. Tre kullar studeras – de som hösten 1999, 2000 och 2001 börjar i Kunskapslyftet. För exempelvis dem som påbörjar Kunskapslyftet hösten 1999 och deras jämförelsegrupper kommer inkomst- och arbetsmarknadsförhållandena före Kunskapslyftet att spåras tillbaks till år 1991. För inkomst- och arbetsmarknadsförhållanden efter Kunskapslyftet sker en uppföljning till år 2002.

SOU 1998:51
Utvärderingar av Kunskapslyftet 251

Tidsmässigt kommer resultaten från de olika delprojekten att successivt allt mer fylligt belysa följande aspekter:

– selektionsprocessen

– geografisk och yrkesmässig rörlighet

– privat- och samhällsekonomiskt utfall av Kunskapslyftet.

Kunskapslyftskommittén får kontinuerlig avrapportering från respektive delprojekt.

...... och två kompletterande satsningar

Komplement 1 . Ett kompletterande projekt inriktat på snabb återföring genomförs av Inregia . Det bygger på ett system av indikatorer som ska fungera som ett ”early warning system”. Indikatorerna beskriver på kommunnivå målgruppens storlek och sammansättning, deltagare i Kunskapslyftet, avbrutna och fullföljda studier samt övergång till högskola. På individnivå handlar det om benägenheten att studera, att inte studera eller inte fullfölja studier i olika grupper. Förändringar och skillnader mellan kommuner och över tiden beskrivs och analyseras med utgångspunkt från bl. a. utbildnings-, närings- och arbetsmarknadspolitiska variabler.

Avrapporteringen sker årligen med början år 1998 och fram till år 2002 med fylligare rapporter till februari 2000 och i samband med slutrapporten år 2002.

Komplement 2 . Kunskapslyftet som modell och metod är ett projekt som Kunskapslyftskommittén initierade med viss förtur. Syftet är att analysera den modell för genomförandet av Kunskapslyftet som regeringen valde. I den ingår en ”Delegation för kunskapslyftet” inom regeringskansliet med representanter för utbildnings-, arbetsmark- nads-, närings- och handelssamt inrikesdepartementet och tillhörande sekretariat. Sekretariatet har ansvarat för en dialog med kommunerna under planeringen av Kunskapslyftet och dess genomförande under det första året. Erfarenheterna av Kunskapslyftet i dessa avseenden är intressanta att dokumentera och analysera ur olika synvinklar. Inom regeringskansliet kan den interdepartementala ”delegationsmodellen” vara användbar även i andra sammanhang när det gäller att hantera frågor av sektorsövergripande natur och frågor som behöver en snabb och slagkraftig beslutsstruktur. För relationerna stat–kommun och utvecklingen av vuxenutbildningen har också ”delegationsmodellen” inneburit vissa nya inslag som är intressanta att analysera inför överföringen av Delegationens arbetsuppgifter till

252 Utvärderingar av Kunskapslyftet
SOU 1998:51

Skolverket. Projektet genomförs av Statskontoret i samarbete med Kunskapslyftskommitténs sekretariat och beräknas kunna slutrapporteras sommaren 1998.

12.3 Kommunernas kostnader för

Kunskapslyftet

Under april 1998 kommer resultat från en av de utvärderingar av Kunskapslyftet som kommittén initierat att lämnas till regeringen. Det gäller undersökningen om vad Kunskapslyftet kostar i praktiken vilken genomförs av Statskontoret. Undersökningen syftar huvudsakligen till att ta reda på om det statsbidrag som kommunerna erhåller inom Kunskapslyftet ligger på en rimlig nivå. Som mer underordnat syfte finns att ge en bild av vilken typ av utbildningsanordnare som är vanligast använd för olika kurstyper – utbildning i egen regi med eller utan upphandlingsförfarande inom kommunen, utbildning i annan kommun eller utbildning upphandlad på entreprenad. Slutligen ska Statskontoret försöka belysa vilken anordnarkategori som är mest kostnadseffektiv.

Den undersökning som genomförs av Statskontoret belyser kostnadssituationen i de lokala Kunskapslyftsprojekten under det andra halvåret 1997. I undersökningen deltar 41 kommuner som är väl spridda över kommungrupperna storstäder, förorter, större städer, medelstora städer, industrikommuner, landsbygdskommuner, glesbygdskommuner, större övriga kommuner och mindre övriga kommuner. De kommuner som valts ut för undersökningen har bland annat valts ut för att ge geografisk spridning. De har också valts för att representera varierande kommunstorlekar, olika initial utbildningsnivå och olika avvägning mellan kurstyper i Kunskapslyftet. Alla de tre kommuner som tillhör kommungruppen ”storstäder” finns med i undersökningen eftersom de har en stor utbildningsvolym inom satsningen. Tillsammans stod de 41 deltagande kommunerna för cirka en tredjedel av den totala verksamhetsvolymen inom Kunskapslyftet under andra halvåret 1997.

Undersökningen är en enkätundersökning där de kommuner som deltar fått vara med och påverka enkätens utformning och undersökningens förutsättningar. Kommunernas enkätsvar ger en bild av deras övergripande kostnader för rekrytering, rådgivning, utveckling och administration inom Kunskapslyftet. Dessutom redovisas direkta kurskostnader fördelade på både nämnda anordnartyper och kurskategorierna allmänna kurser på gymnasial nivå, yrkeskurser på gymnasial nivå och orienteringskurser. För de kommuner som erhöll

SOU 1998:51
Utvärderingar av Kunskapslyftet 253

statsbidrag till grundläggande vuxenutbildning under perioden redovisas även kostnader för den nivån.

När Statskontorets undersökning om kommunernas kostnader för andra halvåret 1997 blivit färdig kommer den att tillställas regeringen i en särskild skrivelse från Kunskapslyftskommittén. Preliminära resultat från Statskontoret anger att kostnadsbilden är väldigt varierad och relativt svårtolkad. Tendensen verkar dock vara att för flertalet kommuner har de verkliga kostnaderna för Kunskapslyftet legat i nivå med de statsbidrag som kommunerna erhållit. (Statskontoret, 1998)

254 Utvärderingar av Kunskapslyftet
SOU 1998:51

SOU 1998:51
Reflexioner och förslag till fortsatt arbete 255

13 Reflexioner och förslag till fortsatt arbete

Kunskapslyftet har hittills varit en mycket framgångsrik satsning i många avseenden. Den marknadsföring som omgivit satsningen och den positiva massmediala uppmärksamheten har i kombination med Särskilt utbildningsbidrag väckt intresse för vuxenutbildning. Tillsammans med ett mer attraktivt och efterfrågeanpassat kursutbud har man fått en stor tillströmning av studerande till utbildning på gymnasial nivå. De studerande ser ofta Kunskapslyftet som en bra möjlighet att ta igen det man saknar i utbildningsväg och för väldigt många har studierna inneburit ett personligt ”lyft”.

Kunskapslyftskommittén följer med stort intresse de nya utvecklingstendenser som uppstått till följd av Kunskapslyftet och hur de fortplantar sig till ordinarie utbildning för vuxna, ungdomsutbildning och arbetsmarknadsutbildning. Det är naturligtvis alldeles för tidigt att ha någon bestämd uppfattning om exakt vart dessa utvecklingstendenser kommer att leda. Inte desto mindre har Kunskapslyftskommittén funnit det angeläget att redan på detta stadium reflektera över vissa aspekter i de processer som kommit igång. Avsikten med Kunskapslyftet är ju att tillföra vuxenutbildningssystemet ett dynamiskt element som leder till kontinuerliga förändringar både på lokal och nationell nivå utan att nödvändigtvis invänta definitiva, externa utvärderingar.

Kommitténs reflexioner i det följande är av olika karaktär. En del leder fram till frågor som har att göra med planeringen av det fortsatta utredningsarbetet inom kommittén. Andra handlar om utvecklingsområden där man i kommunerna och inom folkbildningen kan arbeta vidare inom existerande regelverk. Ytterligare andra leder till förslag om regelförändringar. Nedan behandlas dessa diskussioner under de sex huvudrubrikerna:

– målgrupper

– individernas finansiering av studier

– organisation och beslutsprocess för anpassning av utbildningsutbud till individernas och arbetsmarknadens behov

– infrastruktur för utbildning och sysselsättning

– kvantitet och kvalitet

– pedagogisk utveckling.

256 Reflexioner och förslag till fortsatt arbete
SOU 1998:51

Inom vart och ett av dessa områden kan, men behöver inte nödvändigtvis, frågor som har att göra med både fortsatt utredningsarbete, utvecklingsarbete och regelförändringar ha aktualiserats.

13.1 Målgrupper

Den information som redovisats i tidigare kapitel beträffande de individer som numera deltar i vuxenutbildningen och tar del av dess olika studiestöd ger anledning till reflexioner av olika slag. Det handlar dels om olika effektivitetsperspektiv, dels om olika fördelnings- och rättviseperspektiv. Med den typ av deltagande i vuxenutbildningen som vi nu har leder det till ett samhälle som fungerar effektivt ur demokratisk synvinkel? Får vi dessutom en effektiv arbetsmarknad och ekonomi? Är det de som fått minst av samhällets utbildningsresurser som nu får en chans att komma igen och få sina behov av personlig och yrkesmässig utveckling tillgodosedda?

När man tar upp dessa målfrågor måste man ha i minnet vilka grupper som är de primära målgrupperna för statens extra bidrag till Kunskapslyftsprojektet. Det är ju i huvudsak genom dem man kan ha fått en förskjutning av deltagandet i vuxenutbildningen. Det handlar således i huvudsak om dem som saknar gymnasieutbildning och inom den gruppen i första hand om de arbetslösa, i andra hand om de anställda och först i tredje hand om övriga vuxna.

När kommittén diskuterade målgrupper i sitt första delbetänkande

En strategi för kunskapslyft och livslångt lärande (SOU 1996:27) framhölls att all vuxenutbildning som leder fram till gymnasienivå bör ha hög prioritet men att man vid behov skulle kunna göra följande rangordning:

1. Utbildning på grundskolenivå

2. Utbildning på gymnasienivå som syftar till att stärka individernas delaktighet i samhället och ställning på arbetsmarknaden

3. Övrig utbildning på gymnasienivå för vidare studier och arbete.

I detta sammanhang vill kommittén påpeka att enligt SCB:s beräkning för 1996 finns i den arbetsföra befolkningen 25–64 år de flesta individer utan gymnasieutbildning bland de anställda. Därefter kommer de som är utanför arbetskraften och sedan de som är arbetslösa. Det finns kommuner där de arbetslösa har en högre genomsnittlig utbildning än de som är sysselsatta. Kommittén har för avsikt att närmare undersöka dessa förhållanden och återkomma till avvägningen mellan offentlig vuxenutbildning för anställda, arbetslösa och dem

SOU 1998:51
Reflexioner och förslag till fortsatt arbete 257

som är utanför arbetskraften i sin rapport för 1999 och i sitt slutbetänkande.

Detsamma gäller avvägningen mellan offentliga satsningar på olika utbildningsnivåer. När det gäller gruppen anställda måste man exempelvis alltid noggrant överväga hur ansvarsfördelningen ska se ut mellan stat, individ, fackliga organisationer och arbetsgivare. Ju vidare definition av vad som ska ingå i det offentliga ansvaret för kunskapslyft och livslångt lärande desto större kan begränsningarna för de anställdas möjligheter att delta behöva bli. På denna punkt förbereder emellertid en arbetsgrupp inom Regeringskansliet ”förslag till hur parternas gemensamma arbete för ökad kompetensutveckling i arbetslivet kan stödjas av regeringen” (A98/265/AL). Förslagen ska presenteras senast i juni 1998. Detta hindrar inte att det även därefter kan återstå vissa frågor för kommittén att ta ställning till beträffande exempelvis möjligheterna för olika grupper eller enskilda anställda att delta i utbildning i arbetslivet.

I gruppen utanför arbetskraften i arbetsför ålder finner man bl. a. många socialbidragstagare, långtidssjukskrivna och förtidspensionerade men även många funktionshindrade och invandrare. Kommittén har i ett särskilt tilläggsdirektiv fått i uppdrag att ”utreda situationen för studerande med funktionshinder inom alla former av vuxenutbildning” (Dir. 1997:104).

Kunskapslyftet har i första hand inneburit att fler individer kan ta del av vuxenutbildning på gymnasial nivå. I den utsträckning olika deltagarkategorier kan identifieras bland dessa studerande har inga större förskjutningar kunnat noteras. Om man jämför med tidigare år har deltagarna i kommunal vuxenutbildning ungefär samma ålder och utbildningsbakgrund hösten 1997 som tidigare och en lika stor andel är ”utrikesfödda” hösten 1997 som tidigare. Andelen kvinnor och andelen heltidsstuderande har dock ökat. Jämför man i stället dem, som av kommunerna identifierats som ”Kunskapslyftsstuderande”, med övriga studerande i kommunal vuxenutbildning finner man vissa skillnader. De förra är något äldre, har något kortare formell utbildningsbakgrund, är oftare ”utrikesfödda” och studerar oftare på heltid än de senare. Det är också fler bland de ”Kunskapslyftsstuderande” som har Särskilt utbildningsbidrag vilket bör ha bidragit till att dra upp genomsnittsåldern. Däremot var det inte fler kvinnor bland de ”Kunskapslyftsstuderande” än bland övriga studerande i kommunal vuxenutbildning hösten 1997.

På folkhögskolorna skedde inga förändringar i mätbara dimensioner i studerandesammansättningen 1997 jämfört med tidigare år. Jämför man dem som deltog i den särskilda satsningen 1997 med övriga studerande samma år finner man en ökning i andelen kvinnor

9–18-0699

258 Reflexioner och förslag till fortsatt arbete
SOU 1998:51

och funktionshindrade. Dessa bedömningar gäller sammantaget för studerande på gymnasie- och grundskolenivå (motsvarande).

Vad gäller vuxenutbildning på grundläggande nivå i kommunerna kan konstateras att vare sig volymen eller deltagarsammansättningen märkbart förändrats. Jämfört med tidigare år har de studerande ungefär samma ålder. Även här har andelen kvinnor ökat men andelen ”utrikesfödda” har däremot minskat.

Nu liksom tidigare är det i nte heller särskilt många med hö gst grundskola bakom sig har valt att läsa på gymnasial nivå.

Kunskapslyftskommittén följer utveckling av antalet studerande och studerandesammansättningen med största uppmärksamhet. Det är kommitténs förhoppning att andelen med allra kortast formell utbildningsbakgrund ska kunna öka framöver i Kunskapslyftsprojektet. Kunskapslyftskommittén är övertygad om att i kommunerna finns ambitionen att lägger ner ännu mer tid och kraft på att nå dem som har längst väg till gymnasiekompetens. För att förstärka utvecklingen på detta område bör man överväga vissa insatser på nationell nivå.

Kommittén anser att man inom ramen för Kunskapslyftet bör öka statsstödet till platser på grundläggande nivå. Organisatoriskt föreslår kommittén att man därvid överväger att utforma hanteringen av statsstödet på denna nivå på samma sätt som på gymnasienivå, dvs.

i projekt- och kontraktsform.

Vid kontrollstation 1998 för ”Inkomst- och kostnadsutjämning mellan kommunerna” är det också angeläget att se över de faktorer som styr utjämningen så att en stor andel innevånare i behov av grundläggande vuxenutbildning blir en faktor som tas i särskilt beaktande.

När det gäller utvecklingen av deltagandet i vuxenutbildning på gymnasial nivå visar statistiken att relativt många redan har en gymnasial utbildning. Det kan exempelvis handla om arbetslösa kvinnor med tvåårig social eller ekonomisk linje, eller kvinnor med tvåårig vårdlinje från den gamla gymnasieskolan i bagaget som vill skaffa sig en ny gymnasiekompetens. Dylika satsningar måste betraktas som helt rimliga ur både fördelnings- och effektivitetssynvinkel i dagens läge där en kortare gymnasieutbildning inte verkar tillföra särskilt mycket i sysselsättningsmöjligheter jämfört med grundskolenivå.

För anställda tycks det vara så att huvuddelen kommer från offentlig sektor. Utvecklingen inom detta område bör hållas under uppsikt. Det är viktig att anställda med kort utbildning både inom of-

SOU 1998:51
Reflexioner och förslag till fortsatt arbete 259

fentlig och privat sektor får möjligheter att komplettera sin basutbildning gärna i kombination med något slag av personalutbildning.

Många inom vuxenutbildningen är relativt unga och kommer mer eller mindre direkt dit från gymnasieskolan. Kunskapslyftskommittén har redan i sitt första delbetänkande (SOU 1996:27) understrukit vikten av att reformeringen av grund- och gymnasieskolan fortsätter så att intentionerna beträffande en god utbildning för alla elever förverkligas. Det är knappast meningen att ungdomar ska behöva gå

i både gymnasieskola och vuxenutbildning på gymnasienivå under en längre tid i följd. För att kunna hantera dylika problem på ett mer rättvist sätt har man i vissa länder infört tilldelningssystem där varje individ får vissa rättigheter till t.ex. gymnasiestudier. De får sedan under vissa villkor ”kvitteras ut” när man känner sig som mest motiverad (McKenzie & Wurtzburg, 1997/98).

13.2 Individernas finansiering av

studier

Som framgick av kapitel 8 kan vuxna som deltar i utbildning finansiera sitt uppehälle under studierna på många olika sätt. Detta är ett område där studiestödssystem, arbetsmarknadspolitiska och sociala insatser korsar varandra utan att alltid kunna mötas och samordnas på ett ur individens synvinkel tillfredsställande sätt. Till komplikationerna hör att det handlar både om statliga och om kommunala system förutom olika former av privat finansiering.

Studiestödsutredningen (U 1994:13) lade i sitt betänkande Sammanhållet studiestöd (SOU 1996:90) fram ett förslag till samordning och förenkling av studiestödssystemen. Kunskapslyftskommitténs remissyttrande över studiestödsutreningens förslag återfinns i bilaga 3. Regeringen har för avsikt att införa ett nytt enhetligt studiesocialt system under år 2000. En proposition kommer att läggas fram om detta antingen i slutet av år 1998 eller i början av år 1999 (Pressmeddelanden, 1998-03-10).

I samband med introduktionen av Kunskapslyftet tillskapades, i avvaktan på det nya studiestödssystemet, en ny möjlighet till studiefinansiering. Det var s.k. Särskilt utbildningsbidrag som under vissa villkor är tillgängligt för dem som är berättigade till a-kassa eller KAS (numera ersättning enligt inkomstbortfallsförsäkring och grundbelopp i arbetslöshetsförsäkring) och i någon mån även för anställda.

Kunskapslyftskommittén ser med stora förhoppningar fram emot att ett reformerat studiestödssystem införs och att det sker så snart som möjligt. Det är viktigt att man får:

260 Reflexioner och förslag till fortsatt arbete
SOU 1998:51

– fasta och enkla regler som underlättar det administrativa arbetet och arbetet med information och rekrytering

– flexibla regler som är anpassade till de allt mer varierade former av utbildning som utvecklas i det livslånga lärandet

– smidiga övergångar mellan olika källor som kan finansiera studier så att inte återvändsgränder skapas och individer hamnar mellan stolarna

– ett sammanhållet finansieringssystem för kunskapslyft och livslångt lärande.

Under tiden förutsätter kommittén att nuvarande system fortsätter som hittills inklusive Särskilt utbildningsbidrag med de förändringar i det bidraget som regeringen tillkännagivit. Till dem hör nya möjligheter till extra studier under sommarmånaderna 1998 och till vissa studier utöver tolv månader (Skrivelse 1998-02-23; Delegationen för kunskapslyftet, 1998).

Att det för närvarande dessutom finns problem i själva den administrativa hanteringen av studiestöden behöver knappast upprepas. Regeringen har tillsatt en särskild utredare som ska se över CSN. Ut- redaren har redan i en första delrapport presenterat vissa förslag till åtgärder som kortsiktigt skulle kunna förbättra situationen. I anslutning till den rapporten har regeringen sagt sig vara beredd att överväga åtgärder och snabbt återkomma i frågan, allt medan utredningsarbetet vad gäller långsiktiga lösningar på problemen med hanteringen av studiestöden fortsätter (Utbildningsdepartementet, 1998; Utredningen för översyn av CSN, 1998).

I Kunskapslyftskommitténs enkät Vuxenutbildare ser på sig själva (SOU 1996:188) redovisades många negativa erfarenheter av dåvarande studiestödssystem. Att behöva skuldsätta sig för att kunna studera på grundläggande nivå i vuxenutbildningen ansåg många som besvarade enkäten utgöra ett stort hinder för studier på den nivån.

”Lågutbildade som behöver studera på grundskolenivå vill ej låna till detta. De har ofta negativa erfarenheter av skolan och ofta ej helt övertygade om att de skall lyckas med sina studier denna gång heller.”

På gymnasienivå kan förhållandena vara något annorlunda. I en undersökning av avhopp från kommunal vuxenutbildning visade det sig att knappt hälften av avhoppen (45 procent), som inte berodde på övergång till annan sysselsättning, orsakades av ekonomiska pro-

SOU 1998:51
Reflexioner och förslag till fortsatt arbete 261

blem. Undersökningen hänförde sig till år 1995, dvs innan Särskilt utbildningsbidrag fanns. Ytterligare förklaringar till dessa avhopp var utbildningsrelaterade problem (20 procent), vilket kunde innebära att man inte kom in på den kurs man ville eller ogillade undervisningsstilen på skolan, samt sjukdom, flyttning m.m. (35 procent). (Hult, m.fl., 1997)

Kunskapslyftskommittén följer noggrant utbildningsdeltagandet när det gäller grupper med olika möjligheter att finansiera sina studier. Det är möjligt att en reformering av finansieringsformerna vad gäller utbildning och livslångt lärande måste ske i flera steg innan man kommer fram till ett mer definitivt system i samklang med utvecklingen av det livslånga lärandet. Det kan behövas relativt lång tid innan man kan få de olika finansieringssystemen, som tillkommit av olika skäl, att harmoniera. Nya finansieringsformer kan också behöva införas som bygger på en annan ansvarsfördelning mellan stat, individ och arbetsmarknadens parter. Det kan också vara en sak att låna för att studera i vuxen ålder på relativt låg utbildningsnivå och en annan att genomföra dylika studier om man kunnat spara i förväg till dem (SOU 1996:164; LO 1997, 1998a och b). Även lönebildningen är en viktig aspekt i detta sammanhang. Det är möjligt att kommittén får anledning att återkomma till dessa frågor i sitt slutbetänkande.

Avslutningsvis bör tilläggas att rekryteringsproblem och studieintresse inte enbart hänger samman med finansieringen av studierna. Det handlar också, vilket kommittén sammanfattningsvis återkommer till i avsnitt 13.6, om att tillhandahålla den utbildning individerna efterfrågar och är intresserade av, i de former och på de tider som passar dem.

13.3 Organisation och beslutsprocess för anpassning av utbildningsutbud till individernas och arbets-

marknadens behov

I detta avsnitt behandlas vissa frågor beträffande organisationen av Kunskapslyftsprojekten i kommunerna, samverkan mellan olika aktörer och val av utbildningsanordnare. Perspektivet är hur dessa arrangemang ska kunna tillfredsställa individernas efterfrågan givet den lokala arbetsmarknadens behov av arbetskraft. Viktiga aspekter i detta sammanhang är individuella studieplaner, validering av individernas tidigare kunskaper och lokal utvärdering.

Kommunerna har organiserat sina Kunskapslyftsprojekt på

262 Reflexioner och förslag till fortsatt arbete
SOU 1998:51

många olika sätt. Ett genomgående drag är dock att i och med Kunskapslyftet har vuxenutbildningsfrågorna kommit upp på dagordningen i landets kommuner på ett helt annat sätt än tidigare. Man ser vuxenutbildningen som en del i kommunens allmänna sysselsättnings- och utvecklingsstrategi. Detta intresse och engagemang banar väg för en fortsatt utveckling på lokal nivå av vuxenutbildning och livslångt lärande.

Det är vikti gt att vuxenutbildningen bibehåller den status den fått genom Kunskapslyftet och därmed sin plats i kommunernas utvecklingsstrategier även efter det att de arbetsu ppgifter som Delegationen för kunska pslyftet haft förs över till Skolverket den 1 juli 1998. Delegationens sammansättning med representanter från Utbild- nings-, Arbetsmarknads-, Finans-, Inrikessamt Närings- och Handelsdepartementet har varit ett uttryck för regeringens breda syn på vuxenutbildningssatsningen.

Kommittén anser att den breda representation av olika intressen som funnits inom Delegationen för kunskapslyftet bör föras vidare när Kunskapslyftet förs över till Skolverket. Det kan ske genom att till Kunskapslyftsprojektet även knyta myndigheter och organ utanför utbildningsväsendet såsom Arbetsmarknadsstyrelsen, Konjunkturinstitutet och Närings- och teknikutvecklingsverket.

Det viktiga i en kommun är inte hur man organiserar sig för att ta hand om Kunskapslyftet utan att organisationen ger möjligheter till samarbete och en smidig arbetsfördelning mellan kommunstyrelsen och närmast berörda förvaltningar, dvs. de förvaltningar som sysslar med utbildningsfrågor, arbetsmarknadsfrågor och sociala frågor.

Andra viktiga aktörer i samarbetet kring Kunskapslyftet är arbetsförmedlingarna och arbetsmarknadens parter. Här kommer även arbetsförmedlingsnämnderna in i bilden. Det är möjligt att de senare efter en viss inkörningsperiod börjar finna sin organisatoriska plats i kommunerna som forum för diskussion och planering även när det gäller vuxenutbildningen.

Kunskapslyftet har lett till att nya kontakter också knutits mellan kommunerna och att de som arbetar med vuxenutbildningsfrågor i högre utsträckning än tidigare börjat att samarbeta över kommungränserna. De samarbetsgrupper som bildats behandlar ofta både gemensamt kursutbud (interkommunal ersättning), gemensam upphandling av utvärderingar och utvecklingsfrågor rörande exempelvis distansutbildning och fortbildning i vuxenpedagogik.

Viktiga frågor i samband med val av utbildningsanordnare är vilken politik man ska ha för upphandling, vem som ska göra upphand-

SOU 1998:51
Reflexioner och förslag till fortsatt arbete 263

lingarna och hur kvalitetssäkringen av utbildningsanordnarna ska gå till. På upphandlingsområdet prövas allt från att konkurrensutsätta hela den kommunala vuxenutbildningen, hela Kunskapslyftet eller endast delar av Kunskapslyftet. Kunskapslyftskommittén följer med intresse utvärderingsprojektet ”Kommunernas kostnader” för att se om man ur det kan utläsa några besparingseffekter av ökad konkurrens.

Många kommuner har kommit till den slutsatsen att för att garantera opartiskhet bör inte den som sköter kommunens upphandling vara delaktig i samma upphandling, vilket skulle kunna bli fallet om den sköts av en rektor vid en komvuxenhet. Ett direkt intresse föreligger naturligtvis om komvuxenheten ifråga själv lämnar anbud. Ett indirekt beroendeförhållande kan skapas om det är samme rektor som också har att utöva tillsyn när det gäller de externa utbildningsanordnarna och deras betygssättning.

I takt med att externa utbildningsanordnare kommer in i vuxenutbildningen håller olika metoder på att utvecklas när det gäller kvalitetssäkring

– elevenkäter

– arbetsgivarenkäter

– utnyttjande av nationella prov i kärnämnen

– tillsyn med hjälp av särskilda lokala ”inspektörer”.

Skolverket bör också enligt kommitténs bedömning i sin tillsyn ägna en speciell uppmärksamhet åt den nyetablerade sektorn för upphandlad kommunal vuxenutbildning.

Sammanfattningsvis är det kommitténs uppfattning att kommunerna arbetar mycket målmedvetet med de hittills diskuterade organisatoriska frågorna. Man provar olika modeller och gör nödvändiga justeringar allt efter hand.

Ett viktigt instrument för att kunna anpassa utbildningen till individens behov är de individuella studieplanerna som för de arbetslösas del ska samordnas med deras individuella handlingsplaner från arbetsförmedlingen. På detta område är det kommitténs bedömning att man inte hunnit lika långt i utvecklingsarbetet som på det organisatoriska planet. Få kommuner arbetar på bred front med individuella studieplaner på ett sätt som är meningsfullt för de studerande. Ofta nöjer man sig med att räkna ut hur många CSN-poäng som studierna omfattar. Däremot finns det i orienteringskurserna många goda exempel på att de studerande fått hjälp att ta fram mycket bra studie- och handlingsplaner. Till bilden hör

264 Reflexioner och förslag till fortsatt arbete
SOU 1998:51

– att det ibland är ett mycket krävande arbete att ta fram en riktig studie- och handlingsplan

– att det varit brist på studie- och yrkesvägledare

– att de arbetslösa inte alltid haft med sig någon handlingsplan från arbetsförmedlingen

– att många av den första omgångens sökande bestämt sagt sig veta vad de vill läsa.

I många kommuner inriktar man sig emellertid nu på att efter den första anstormningen ägna sig mer åt vägledning liksom uppsökande verksamhet. Frivilliga diagnostiska prov för allmänheten är en variant. Pröva-på- och orienteringskurser en annan. Regelrätt vägledning ytterligare en.

Individuella studieplaner är en av de uppgifter som kommunerna ska arbeta med i Kunskapslyftet. Likaså ingår i enlighet med gällande läroplan (Lpf 94) i rektors ansvar att se till att ”varje elev i dialog med skolan gör upp en individuell studieplan och reviderar den vid olika tillfällen under utbildningen”. Dessa krav är dock inte särskilt strikt formulerade. Ur individens synvinkel föreligger ingen rättighet att få hjälp med att upprätta en individuell studieplan. Kunskapslyftskommittén betraktar de individuella studieplanerna som ett mycket viktigt instrument för Kunskapslyftet och det livslånga lärandet överhuvudtaget. De är grundvalen för den individuella avvägningen mellan önskemål och drömmar å den ena sidan och realistiska möjligheter å den andra sidan.

Kommittén anser att varje studerande bör ha rätt till en individuell studieplan med dithörande vägledning. Arbetet med dessa frågor kan premieras vid tilldelningen av det statliga stödet till Kunskapslyftet. Samtidigt kan Skolverket få i uppdrag att i sin uppföljning och tillsyn särskilt bevaka dessa frågor. Om det fortsatta utvecklings- och utredningsarbetet visar det motiverat skulle man därutöver kunna tänka sig att individerna fick en garanterad rätt till vägledning.

Kommi ttén anser vidare att Arbetsmarknadsstyrelsen på motsvarande sätt i sin uppföljning och tillsyn av arbetsförmedlingarna bör fokusera kravet på individuella handlingsplaner. Arbetet med att utveckla de individuella studie- och handlingsplanerna måste samordnas.

Ett annat intressant utvecklingsområde är den s.k . valideringen . På olika sätt bör man låta de tidigare kunskaper och erfarenheter som vuxna bär med sig komma till sin rätt när de söker sig till utbildning. Att få börja på rätt nivå, att kunna hoppa över moment som man re-

SOU 1998:51
Reflexioner och förslag till fortsatt arbete 265

dan kan och ”tenta av” hela kurser borde vara en självklarhet. Det finns många goda exempel på detta område men också en del dåliga. Till den förra typen av exempel hör en yrkesutbildning som normalt skulle ta tre år att genomföra men som för en individ tack vare ”validering” reducerades till sex månader. Till den senare typen att vuxenstuderande med erfarenhet från vården av läraren efter en termins studier fick höra att ”det här kunde ni visst redan”.

Även på valideringsområdet sker en utveckling i kommunerna. Kunskapslyftskommittén anser dock att man bör överväga om inte processen kunde snabbas upp genom vissa nationella insatser t. ex. genom att tillhandahålla exempelsamlingar, ordna erfarenhetsutbyten etc. I ett längre tidsperspektiv bör möjligheterna att utveckla motsvarande instrument, men då inte riktade enbart mot den formella utbildningen utan även mot arbetslivet, utredas. I det sammanhanget är det inte självklart att enbart skolan ska stå för valideringen. Även andra organ kan bli aktuella vilket redan idag är fallet i vissa länder.

Lokal uppföljning och utvärdering ingår i det kommunala ansvaret. Det gäller både för den ordinarie kommunala vuxenutbildningen och för Kunskapslyftet. De utvärderingsuppgifter som kommunerna i första hand tagit itu med är uppföljning och utvärdering av utbildningsanordnarna, särskilt de externa och företrädesvis med hjälp av enkäter till de studerande. Detta är naturligtvis ett mycket viktigt första steg för att kunna bedöma utbildningsanordnarna, förbättra kursuppläggning och kursinnehåll. För att få en bild av om man når de övergripande målen med vuxenutbildningen bör man dock göra utvärderingar även av en annan sort. Det är sällsynt att man redan nu planerat för en sådan utvärdering som beskriver genomförd verksamhet och relaterar den till dels de nationella målen, dels de lokala målen för verksamheten. Man behöver utvärderingar som belyser hur de lokala Kunskapslyftsprojekten påverkat kommunens sysselsättningssituation och hur resultaten ser ut i förhållande till kostnaderna.

Kunskapslyftskommittén har, som framgick av kapitel 12, tillsatt fristående utvärderare som utvärderar Kunskapslyftet ur ett nationellt perspektiv. Dessa nationella utvärderingar kommer att ställas till kommunernas förfogande och kan säkert komma till nytta i det lokala utvärderingsarbetet som jämförelsenormer och inspirationskälla. De kan emellertid inte ersätta lokala utvärderingar som kommunerna genomför själva eller upphandlar. Det är när man sätter sin egen verksamhet under lupp som man ser de utvecklingsmöjligheter som finns lokalt. Dessutom är det bara den lokala utvärderingen som

266 Reflexioner och förslag till fortsatt arbete
SOU 1998:51

ger möjlighet att snabbt och kontinuerligt genomföra förändringar. Vidare måste den lokala utvärderingen av Kunskapslyftet integre-

ras i den ordinarie utvärderingsverksamheten. Det är ju hela vuxenutbildningen som ska utvecklas, inte bara delar av den. För att åstadkomma detta är det möjligt att man i kommunerna måste se över de organisatoriska arrangemangen kring utvärderingen. Vem har ansvar för vad och rapporterar till vem?

Skolverket har redovisat att det tagit mycket lång tid att få igång det ordinarie utvärderingsarbetet i kommunerna. Dels tog det tid för kommunerna att införa skolplaner och dels tog det tid för dem att komma igång med utvärderingen av dessa planer. Alla kommuner har heller inte kommit lika långt med detta planerings- och utvärderingsarbete (Skolverket, 1995b, 1996c, 1997c).

Med tanke på Skolverkets erfarenheter av kommunal utvärdering bör man låta Skolverket specialgranska hur Kunskapslyftet påverkat det lokala utvärderingsarbetet.

När det gäller upphandling, individuella studieplaner, validering och utvärdering är det naturligtvis en fördel om Skolverkets arbete med tillsyn, uppföljning, utvärdering och utveckling kan ske i samarbete med andra aktörer – forskningsfinansiärer, Svenska kommunförbundet etc.

13.4 Infrastruktur för utbildning och

sysselsättning

En nyckelfråga för Kunskapslyftet, vuxenutbildning och i ett längre tidsperspektiv hela det livslånga lärandet är om man lyckas skapa en sådan infrastruktur lokalt att individer kan ta sig fram mellan olika typer av utbildningar, arbeten och t ex arbetsmarknadspolitiska åtgärder på ett rationellt och välinformerat vis. Det handlar dels om att skapa de nödvändiga nätverken för information och planering dels om att erbjuda ett samordnat och flexibelt utbildningsutbud. Huvudaktörer i dessa avseenden är kommunernas utbildningsplanerare, utbildningsanordnare, studie- och yrkesvägledare, arbetsförmedlare och arbetsmarknadens parter.

13.4.1 Nätverk för information och planering

Arbetsmarknadens parter är viktiga därför att de kan ge information om vilken typ av arbetskraft och med vilka kvalifikationer som be-

SOU 1998:51
Reflexioner och förslag till fortsatt arbete 267

hövs. Den informationen är viktig för de studerande, utbildningsanordnarna, arbetsförmedlingen och den kommunala utbildningsplaneringen. Den informationen måste naturligtvis överarbetas i olika former och sättas in i ett större sammanhang, vilket bl a görs av AMS och SCB, för att man ska kunna skapa sig en bild av hur den framtida arbetsmarknaden kommer att utveckla sig lokalt och nationellt. Det är mot en sådan bakgrund som de inblandade aktörerna måste bedöma om utbildningen vad avser nivåer och inriktningar utvecklas i takt med samhällsutvecklingen. Det är i dessa informationssystem som det avgörs om styrsignalerna – de direkta och indirekta – fungerar på ett tillfredsställande sätt och om generell och yrkesinriktad utbildning erbjuds i välavvägda proportioner utifrån såväl individ- och arbetsmarknadsbehov. Dessa nätverk motsvarar för lokalsamhället vad den individuella studie- och handlingsplanen representerar för individen – en arena för avvägningar av önskemål och realiteter.

Det är välbekant att det är svårt att bedöma och informera om arbetsmarknadens utveckling både på kort och lång sikt. Ett exempel inom den kommunala vårdsektorn kan illustrera detta. På sikt finns ett mycket stort nyrekryteringsbehov av vårdpersonal. För nyanställning krävs att den sökande åtminstone ska ha gymnasieskolans omvårdnadsprogram. I förhållande till det förväntade behovet läser få ungdomar omvårdnadsprogrammet. Arbetslösa kan därför behöva vidareutbildas och omskolas för att kunna ta dessa jobb. Men även många som arbetar inom vården saknar den nödvändiga utbildningsnivån. Samtidigt är marknaden nu ungefär i balans med visst överskott men också med vissa flaskhalsar (Alaby, 1998). Vårdsektorn måste således signalera förväntad brist och utbildningsbehov till gymnasieskolan, vuxenutbildningen, Kunskapslyftet och arbetsförmedlingen samtidigt som kanske arbetsförmedlingen har fullt upp med att försöka hitta vikarier och placera arbetslös vårdpersonal. Vad som krävs i en dylik situation är naturligtvis samarbete och största möjliga informationsutbyte mellan de inblandade aktörerna så att de kan arbeta med nödvändig framförhållning.

Kunskapslyftskommittén anser att en förutsättning för att nätverken för information och planering ska fungera är att både involverade statliga och kommunala organ får stöd och möjligheter att utveckla ett samarbete med utgångspunkt i lokala behov. Arbetsförmedlingsnämnden bör ges vidgade befogenheter och bli ett verksamt forum för den lokala arbetsmarknadspolitiken.

268 Reflexioner och förslag till fortsatt arbete
SOU 1998:51

13.4.2 Samordnat, flexibelt utbildningssystem utan återvändsgränder

För dem som närmar sig slutet på sin Kunskapslyftsutbildning och inte har för avsikt att studera vidare är arbetsförmedlingen en mycket viktig samtalspart. Det är viktigt att utnyttja återstående tid i utbildningen och eventuellt sommarmånaderna till vägledning och att undersöka arbetsmarknaden. Kanske visar det sig då att det trots allt behövs en ”spetsning” när det gäller yrkesutbildning. Alternativen kan då vara arbetsmarknadsutbildning, eftergymnasial vuxenutbildning, KY eller högskolestudier. Ännu bättre är det naturligtvis om en dylik utveckling planerats från början t.ex. så att ett basår i Kunskapslyftet leder vidare till KY eller högskolan.

Många kommuner är intresserade av att kunna erbjuda sina kommuninnevånare ett större urval högskolekurser. Hittills har antalet platser i decentraliserad högskoleutbildning inte expanderat särskilt snabbt. Det finns ett önskemål om att de i högre utsträckning borde spridas över landet så att folk kan bo kvar och lätt kan gå över till högskolestudier. Det gäller högskolestudier både som rena distansstudier och som mer ”vanliga studier” i samarbete med lokala utbildningsanordnare.

Regeringen har i sin proposition Regional tillväxt – för arbete och välfärd (Prop. 1997/98:62) föreslagit att 1500 högskoleplatser avsätts för decentraliserad högskoleutbildning och distansutbildning från och med år 2000. För att planera en ökad distansutbildning med IT över hela landet inrättas dessutom ett Utvecklingscentrum i Härnösand (Pressmeddelanden, 1998-03-09). I folkbildningspropositionen redovisar också regeringen sin bedömning att folkbildningen bör ta på sig viktiga uppgifter på IT-området och kan bidra både genom att erbjuda utbildning kring IT och utnyttja IT som redskap i utvecklingen av den egna verksamheten (Pressmeddelanden, 1998- 03-12). Det utvecklingscentrum som föreslås bli etablerat i Härnösand ska ledas av en delegation i vilken ”i första hand företrädare för högskolan och folkbildningen” skall ingå. ”Kompetens och resurser inom centrumet bör dock även kunna utnyttjas för den satsning på gymnasiestudier m.m. på distans inom vuxenutbildningen” som pågår (Prop. 1997/98:62).

Kunskapslyftskommittén anser också att det är angeläget att fler platser erbjuds på distans. Att kunna läsa gymnasiala kurser och högskolekurser på distans ger ytterligare möjligheter för fler människor att studera vidare.

SOU 1998:51
Reflexioner och förslag till fortsatt arbete 269

För att få till stånd ett sammanhängande utbildningssystem för vuxenutbildning och livslångt lärande utan återvändsgränder ställs krav på individanpassning. Utifrån den nivå, på vilken individen befinner sig, måste det alltid vara möjligt att via något slags modulsystem validera och studera sig fram till den behörighet som önskas. Gymnasieutbildning, kommunal vuxenutbildning, KY, alla typer av på-

byggnadsutbildningar, eftergymnasiala utbildningar, arbetsmarknadsutbildningar och högskoleutbildningar måste hänga samman på detta sätt och komplettera varandra. Arbetsmarknadsutbildningen ska exempelvis kunna ta vid där Kunskapslyftsutbildningen slutar.

Det måste också gå att i samma infrastruktur koppla in personalutbildning och den kompetensutveckling som sker inom olika andra program och projekt exempelvis Växtkraft – mål 4 programmet.

En dylik infrastruktur för det livslånga lärandet skapas inte i en handvändning. Till komplikationerna hör att olika aktörer arbetar med olika planeringshorisonter. Inom arbetsmarknadspolitiken är uppgiften att på kort sikt matcha utbud och efterfrågan på arbetskraft. Inom både den kommunala och statliga utbildningspolitiken har man ett mer långsiktigt perspektiv. Denna skillnad i perspektiv kan leda till olika bedömningar av vilken typ av utbildning respektive aktör bör satsa på och till inkonsistenta beslut.

Kunskapslyftskommittén anser att former bör utvecklas så att de statliga och kommunala organen tillsammans med folkbildningen får stöd och möjligheter att gemensamt utveckla ett samordnat utbildningsutbud med utgångspunkt i lokala behov. En form för ett dylikt samarbete är de Vuxenutbildningsråd som återupprättats i vissa kommuner, en annan de regionala kompetensråd som föreslås i den nyligen framlagda regionalpolitiska propositionen (Prop. 1997/98:62).

Det är också viktigt att framhålla att olika utbildningsanordnare har olika profil, inriktning och kompetens. En samverkan mellan dem inom ramen för den egna verksamheten och i den kommunala vuxenutbildningen, är därför nödvändig för att de studerandes behov och intressen ska kunna tillgodoses. Folkbildningen, med dess särskilda pedagogik och arbetssätt, har en viktig roll att spela i detta sammanhang. Delegationen för kunskapslyftet anordnar ett antal konferenser under våren 1998 i syfte att diskutera samverkan mellan kommuner och folkbildning. Det gäller att hitta smidigare former för samarbete än den upphandling, som under höstens inledningsskede, av många upplevdes som alltför stelbent.

270 Reflexioner och förslag till fortsatt arbete
SOU 1998:51

Ytterligare en möjlighet att öka folkbildningens deltagande i Kunskapslyftet är att en större andel av de resurser som går till Kunskapslyftet kanaliseras via Folkbildningsrådet.

En viktig uppgift i samarbetet kring utbildningsplaneringen är att vara observant på hur de olika utbildningarna påverkar varandra så att inte den ena utbildningsaktiviteten snedvrider eller undantränger den andra utan att de tvärtom stimulerar varandra och tillsammans utvecklas i positiv riktning. Speciellt viktigt är det att följa utvecklingen vad gäller gränsdragningen mellan å ena sidan samhällsstödd utbildning för vuxna och å andra sidan personalutbildning och kompetensutveckling på arbetsplatserna.

13.5 Kvantitet och kvalitet

Undersökningen av kommunernas kostnader för Kunskapslyftet visar, som framgår av kapitel 12, att statsbidraget i stort tycks ha motsvarat kommunernas kostnader för Kunskapslyftet. I detta sammanhang är det två frågor som kommittén vill lyfta fram och som kommittén i sitt fortsatta arbete kommer att ge hög prioritet. Den första har att göra med kvaliteten i utbildningarna. Den andra handlar om möjligheterna att inom givna ramar differentiera utbildningen så att de som har behov av mer kostnadskrävande former av utbildning också kan få det.

När det gäller kvaliteten i utbildningarna kan välgrundade bedömningar först göras längre fram i tiden när de nationella och lokala utvärderingarna kommer med mer underlag. Utvärderingsprojektet ”Kommunernas kostnader” kommer att framöver inriktas mer på sambandet kostnader och kvalitet.

Beträffande den andra frågan är det ju ingen idé att utbildningsanordnare, exempelvis inom folkbildningen, som vill erbjuda särskild pedagogik och små grupper tvingas att pressa ned sina priser så mycket att deras arbetssätt går förlorat. Då har inte någon mångfald skapats.

En annan del som bör uppmärksammas är de studerandes motivation för studier. Ingen kan lära utan att känna motivation vilken lämpligtvis kan stimuleras genom orienteringskurser, individuella studieplaner och uppsökande verksamhet.

Avgörande bör vara förberedelsernas och kursernas effektivitet utifrån de utbildningsresultat som eftersträvas. Här kan både upphandlare och utbildningsanordnare fortfarande ha en del att lära så att utrymme i praktiken skapas för kurser som är lite dyrare än ge-

SOU 1998:51
Reflexioner och förslag till fortsatt arbete 271

nomsnittet om man anser dessa vara lämpliga. Inom ramen för dagens system finns inga formella hinder för detta men dessa möjligheter att differentiera upphandlingen kanske behöver utvecklas ännu mer. Det kan handla om kurser med små grupper för dyslektiker, folkhögskolekurser för människor som passar bättre i folkbildningsmiljön och dyrare yrkeskurser som man tror kan leda till anställning.

Ytterligare en viktig fråga i kvalitetssammanhang är om den kommunala vuxenutbildningens kvalitet och flexibilitet påverkats av det kraftigt utökade studerandeantalet och av det statliga prestationskravet.

13.6 Pedagogisk utveckling

Kunskapslyftet har lett till en starkt ökad aktivitet i olika frågor som bidrar till förnyelsen av vuxenutbildningen och på sikt förmodligen inte bara av vuxenutbildning utan av all utbildning överhuvudtaget. Att vuxenutbildningen fått högre dignitet i kommunerna är antagligen en av anledningarna till att projektorganisationerna för de lokala Kunskapslyften lyckats genomdriva många förändringar på kort tid. Dessutom verkar det vara många eldsjälar som engagerats som projektledare. Till utvecklingen har säkert också bidragit att dessa projektledare med jämna mellanrum fått stöd och uppmuntran av sekretariatet vid Delegationen för kunskapslyftet. Kontaktpersonerna vid sekretariatet har förmedlat både regeringens visioner och de allmänna förutsättningarna för projektet vid sina många resor till landets kommuner. Delegationen har dessutom initierat temaseminarier och inspirerat kommunerna att själva anordna nätverksträffar där deltagarna fått inspiration och idéer till det egna utvecklingsarbetet och möjlighet att knyta kontakter.

Ett initiativ som ursprungligen togs av Kunskapslyftskommittén har lett till att Kunskapslyftet numera har sin egen hemsida på Internet (www.kunskapslyftet.gov.se). Den är avsedd både för studerande, arbetsgivare och dem som arbetar med Kunskapslyftet. Den ska fortsätta att utvecklas som en kontaktlänk mellan vuxenutbildare och förhoppningsvis bli ett livligt forum för organisatoriska och pedagogiska diskussioner.

Skolverket kommer från halvårsskiftet att leda den nationella satsningen på liknande sätt som Delegationen för kunskapslyftet har gjort. Skolverket kommer att besöka kommunernas projektorganisationer för att föra en dialog med jämna mellanrum, arrangera temaseminarier och ansvara för hemsidan i syfte att stimulera till pedagogisk utveckling.

I det föl jande vill Kunskapslyftskommitténpeka på vissa utveck-

272 Reflexioner och förslag till fortsatt arbete SOU 1998:51

lingsområden när det gäller or ganisation och pedagogisk förn yelse. Det handlar om individanpassning, prestation och poäng, t illgän glighet, läroplans- och kursutveckling, orienteringskurser, svenska för invandrare, grundläggande vuxenutbildning, gymnasiekurser, utbildning och kompetensutveckling för dem som undervisar vuxna samt forskning.

13.6.1 Individanpassning

När det gäller anpassning av utbildningen till individernas behov ska här endast ges några exempel på den uppfinningsrikedom som förekommer och som bör vidareutvecklas:

– Deltidsarbetslösa personer inom exempelvis sjukvården får ofta en massa ”springvik” med kort varsel. Dessa personer kan inte passa lektionstider o. dyl. utan måste ha hjälp med sina studier på varierande tider. För dem är utbildningsformer av karaktären ”öp- pet-hus” – eventuellt i kombination med barnomsorg – ofta en förutsättning för studier.

– För att motivera kortutbildade män till studier kan det vara bra att kombinera kärnämnen med yrkeskurser. Om man får läsa något som man tror att man kommer att ha användning för i arbetslivet kanske steget till utbildning inte känns så långt.

– Validering kan motivera dem som tror att de är för gamla för studier. Även invandrare kan ha stor nytta av validering.

13.6.2 Prestation och poäng

Varje kurs ger samma gymnasie- eller CSN-poäng oavsett vem som läser kursen men arbetsinsatsen för att klara av en viss kurs varierar mellan individerna. Prestation och poäng betyder inte detsamma för alla studerande. Avsikten med Kunskapslyftet är att attrahera nya grupper till vuxenutbildningen. Många av dem kan vara ovana vid studier och behöva en längre inkörningsperiod än vad kanske en orienteringskurs kan ge.

Kunskapslyftskommittén anser att man bör se över möjligheterna att inom tillgängliga medelsramar för studiestödet tillåta att studierna får ta längre tid än normalt för vissa individer om det sker inom ramen för den individuella studieplanen.

SOU 1998:51
Reflexioner och förslag till fortsatt arbete 273

13.6.3 Tillgänglighet

Vuxenutbildningens tillgänglighet håller på att öka. Utvecklingen vad gäller tidsutläggning, läsårsbundenhet, dag/kväll, koncentration etc., går mot ökad variation. Detta är ett steg på vägen mot en frihet där den enskilde ska kunna välja att studera vid regelbundna lektionstillfällen eller vid tillfällen som för henne eller honom är lämpliga. Försök med Lärbutik, Kunskapens Hus och liknande är i det perspektivet mycket intressanta. Det är viktigt att man får en utveckling av CSN:s regelsystem så att det underlättar – inte försvårar – en sådan flexibilitet.

13.6.4 Läroplans- och kursutveckling

Den gemensamma läroplanen för unga och vuxna i gymnasieskolan är inget hinder för vare sig organisatoriska eller pedagogiska skillnader i undervisningen av unga och vuxna. Samma mål, dvs målen i den gemensamma läroplanen, kan nås på olika vägar, vägar som kan skilja sig åt för personer i olika åldrar.

Kunskapslyftskommittén anser dock att Skolverket i sitt översynsarbete bör se över och ta fram förslag till formuleringar och ordval i den gemensamma läroplanen för unga och vuxna i gymnasieskolan så att den genomgående även kan läsas med ”vuxenögon”. Den kommunala vuxenutbildningens profil och särprägel som en utbildningsform för vuxna måste tydliggöras. Sambanden mellan grundläggande vuxenutbildning, gymnasial vuxenutbildning, påbyggnadsutbildning och uppdragsutbildning måste också förtydligas.

Orienteringskurser

När det gäller orienteringskurserna är det viktigt att de många exempel på pedagogisk och metodologisk förnyelse som kommittén sett prov på förs vidare. Inte minst handlar det om det arbete som gjorts inom dessa kurser när det gäller att utveckla studieplaner. Nya varianter av orienteringskurser med inriktning mot lågutbildades behov och med en allt större individuell planering och uppläggning inom kursens ram är viktiga så att deltagarnas motivation för fortsatta studier kan stärkas och deras självförtroende öka.

Det är också angeläget att deltagarna i orienteringskurserna utan inväntan på terminsstarter eller liknande direkt kan fortsätta studier på grundläggande och/eller gymnasial nivå. Det är också möjligt att en inledande mjukstart hos utbildningsanordnare som inte är bundna till kursplaner och betygskriterier på samma sätt som den kommunala vuxenutbildningen för många kan vara ett sätt att komma över

274 Reflexioner och förslag till fortsatt arbete
SOU 1998:51

tröskeln till studier. För andra kan den särskilda studiemiljö som folkbildningen erbjuder vara ett bra alternativ.

Svenska för invandrare

Skolverket ska i enlighet med regleringsbrevet för år 1998 till den 1 juli 1998 redovisa behov av förändringar av kursplanen för svenska för invandrare (sfi) med utgångspunkt från behovet av individualisering.

Kunskapslyftskommittén är för egen del benägen att förorda att sfi upphör som egen skolform och integreras i grundläggande vuxenutbildning. En fördel med en sådan förändring skulle vara att den underlättar en integrering av invandrarna i vuxenutbildningen.

Grundläggande vuxenutbildning

När det gäller den grundläggande vuxenutbildningen har kommittén i redan i ett tidigare avsnitt gett uttryck för sin uppfattning att Skolverket ska få i uppdrag att ställa samma krav på kommunerna när det gäller att ansöka om statsbidrag för fortsatt Kunskapslyft oavsett utbildningsnivå. Därvid bör, på samma sätt som nu gäller för gymnasial vuxenutbildning, kommunerna även för den grundläggande vuxenutbildningen ange vilka åtgärder de avser att vidta för att öka rekryteringen till grundläggande vuxenutbildning, hur de avser att organisera utbildningen så att exempelvis studier på olika nivåer möjliggörs och hur de genom bland annat flexibel individuell studieplanering undviker väntetider till olika utbildningar och möjliggör studier hos den för individen lämpligaste studieanordnaren.

Särskilda ansträngningar måste troligtvis vidtas för att intressera speciellt svårmotiverade grupper, exempelvis kortutbildade män, för grundläggande vuxenutbildning. Uppsökande verksamhet – där den kommunala vuxenutbildningen, studieförbund och fackliga organisationer samverkar – kan vara ett sätt att nå dessa människor. Ett annat sätt kan vara att erbjuda flexiblare utbud, exempelvis en kombination av kurser på grundläggande nivå med yrkesinriktad eller yrkesförberedande utbildning. Kombinationen teoretiska studier och yrkesutbildning torde stärka många kortutbildades motivation för studier liksom tydliga möjligheter till validering.

Gymnasiekurser

När det gäller kursutbudet på gymnasial nivå kan det i många fall utvecklas än mer till gagn för den enskilde utan att det finns några hinder i existerande regelverk. Ett exempel är yrkesutbildningen – spe-

SOU 1998:51
Reflexioner och förslag till fortsatt arbete 275

ciellt den arbetsplatsförlagda (APU). Att för en studerande få kontakt med ett företag och få presentera sig kan vara mycket värdefullt vid sidan av det faktum att denne också tillägnar sig kunskaper av olika slag. Det kan också vara så att APU är en studieform som kan locka de grupper som har svårt att tänka sig att sätta sig på skolbänken igen. Arbetsplatsförlagd utbildning kan kanske vara särskilt attraktivt för de kortutbildade männen som gärna vill se en direkt koppling mellan studier och arbete.

I andra fall kan regelförändringar behövas. Kunskapslyftskommittén vill i detta sammanhang ta upp två frågor.

Kommittén föreslår för det första att möjligheten att dela upp allmänna kurser i delkurser undersöks. Som ett led i detta bör försöksverksamhet med naturvetenskapliga, samhällsvetenskapliga eller ekonomiska ”baskurser” genomföras.

En dylik försöksverksamhet kan mö jliggöras endera genom att uppdelning i delkurser tillåts även av allmänna och ekonomiska kurser eller genom att lokala kurser tillåts innehålla delar av nationella kurser. Flexibla lokala lösnin gar underlättas och olika försöksvarianter stimuleras genom de alternativa mö jligheterna. Beroende på hur försöksverksamheten utfaller kan Skolverket inarbeta nödvändi ga korrigeringar i kursplanerna i sin rullande översyn. Ett krav bör dock vara att delkurserna inte blir så korta att de inte ger något helhetsperspektiv.

För det andra när det gäller estetiska ämnen och sociala basfärdigheter anser kommittén att man närmare bör vidta vissa förändringar.

Kommittén föreslår att estetiska ämnen ska kunna erbjudas i all vuxenutbildning.

De estetiska ämnena bör dock i kommunal vuxenutbildnin g inte kunna erbjudas i alla sammanhang utan som ett led i den enskildes studier mot en bred gymnasial utbildning – alltså e j som enstaka kurs.

De estetiska ämnena, t. ex. drama, kan ha en viktig funktion att fylla när det gäller utveckling av sociala basfärdigheter såsom förmåga att kommunicera, att tänka kritiskt och kreativt och att utveckla självtillit och social kompetens. Även andra åtgärder kan dock behöva vidtas för att stimulera utvecklingen av sociala basfärdigheter, exempelvis kan man genom att ge specialarbeten en självklar roll i den kommunala vuxenutbildningen få ett större utrymme för att öva

276 Reflexioner och förslag till fortsatt arbete
SOU 1998:51

kommunikativa färdigheter (jfr. Ds 1997:78). En särskild fråga i detta sammanhang är om man behöver utveckla en speciell kursmodul för källkritik och hantering av Internet som arbetsverktyg. De sociala basfärdigheterna kan också behöva uppmärksammas vid utformande av betyg eller liknande.

Kunskapslyftskommittén återkommer till dessa frågor efter det att pedagogiska institutionen vid Umeå universitet redovisat resultaten av sitt uppdrag.

13.6.5 Utbildning och kompetensutveckling för vuxnenutbildare

När det gäller utbildning och kompetensutveckling för vuxenutbildare vill Kunskapslyftskommittén inledningsvis understryka behovet av att utbildning för blivande lärare inom vuxenutbildningens område utvecklas, så att de tillförs kunskap om vuxenpedagogiska arbetssätt och arbetsformer. De behöver också kunskap om vuxnas annorlunda livssituation – jämfört med ungas – samt om vuxnas behov av andra inlärningsstilar än ungdomars. Om detta sedan ska leda till en särskild utbildning för vuxenlärare eller enbart utbildningsmoduler med ovannämnda innehåll i en utbildning för lärare i de frivilliga skolformerna överlåter Kunskapslyftskommittén till Lärarutbildningskommittén (U 1997:07) att bedöma.

I kommunernas ansvar ingår att stå för fortbildnin g och vidareutbildning av lärare och skolledare. De måste ges tillfälle till intensifierad fortbildning som utvecklar vuxenpedagogiska arbetssätt och arbetsformer. Det kan då handla om fortbildnin g kring vuxnas lärande, deltagarnas eget kunskapssökande och mö jligheter för delta garna att i en kursutformad utbildning ändå kunna skaffa si g helhetsuppfattningar. Skolverket kan stötta denna utvecklin g genom att underlätta erfarenhetsutb yte och nätverkverksbyggande. Inte minst viktigt är det att lärarna involveras i det lokala utvärderingsarbetet.

Det är också fortsättnin gsvis viktigt att förvissa si g om att Kunskapslyftet inte blir en isolerad företeelse i kommunen, utan att det förändringsarbete som sker också kommer den ordinarie kommunala vuxenutbildningen och andra skolformer tillgodo.

13.6.6 Forskning

När det gäller forskning kring vuxnas lärande, kunskapslyft och livslångt lärande ser Kunskapslyftskommittén ett stort behov av riktade insatser. Kommittén förväntar sig i första hand att den forskningspolitiska utredningen (U 1997:09) kommer att behandla de aktuella frå-

SOU 1998:51
Reflexioner och förslag till fortsatt arbete 277

gorna om hur forskningen ska utvecklas inom de nya fält som öppnar sig under den omställningsperiod från industritill kunskapssamhälle som inte bara det svenska samhället utan hela det globala samhället förefaller var mitt inne i.

Inte bara teoretisk forskning utan även praktisk utvecklingsverksamhet och erfarenheter när det gäller vuxnas lärande kan behövas. Det kan vara intressant att testa hur olika läromedel och lärstilar fungerar.

Kommittén har under alla omständigheter för avsikt att följa dessa frågor och vid behov återkomma med konkreta förslag om beställar- och utförarorganisation när det gäller vuxenpedagogisk forskning.

13.7 Fortsatt arbete

Som framgått av tidigare avsnitt arbetar Kunskapslyftskommittén på bred front för att förbereda sin avrapportering till april 1998 och sitt slutbetänkandet till mars 2000. En viktig del i detta arbete är utvärderingen av Kunskapslyftet. Ytterligare andra initiativ som kommittén tagit är

• inledande sekretariatsarbete med anledning av tilläggsdirektiven om funktionshindrades möjligheter att delta i vuxenutbildning varav en del i samarbete med Skolverket

• medverkan i en studie av kunskapseffekter över tiden, det s. k. Eu- roliteracy-projektet tillsammans med Skolverket och Institutionen för Pedagogik och Psykologi vid Linköpings Universitet

• medverkan i en studie av invandrarnas ”läsförmå ga – läsförståelse” tillsammans med Skolverket och Institutionen för Pedagogik och Psykologi vid Linköpings Universitet

• deltagande i ett förprojekt beträffande personalredovisning på arbetsplatser – i skolor och i näringslivet tillsammans med Företagsekonomiska institutionen vid Stockholms Universitet.

Andra projekt befinner sig på planeringsstadiet. Dit hör ett samarbete med experter från andra länder för att få ett internationellt perspektiv på det svenska systemet för vuxenutbildning och livslångt lärande.

Allt eftersom arbetet fortskrider kan Kunskapslyftskommittén få anledning att återvända till kommitténs ursprungliga mål för att se om de fortfarande håller eller behöver kompletteras och/eller revideras.

En annan infallsvinkel som också bör undersökas är hur olika fi-

278 Reflexioner och förslag till fortsatt arbete
SOU 1998:51

nansieringssystem samverkar. Förutom de som kommittén hittills mest uppehållit sig vid, studiestöd och arbetsmarknadspolitiska stöd, handlar det om socialförsäkringar av olika slag bl.a. sjukbidrag och förtidspensioner samt socialbidrag. Den är viktig för att ge en kompletterande belysning av den situation olika angelägna målgrupper befinner sig i – invandrare, funktionshindrade samt kortutbildade.

Även inom området infrastruktur kommer säkert många frågor att aktualiseras

– pedagogisk utveckling

regler och stöd till pedagogisk utveckling

folkbildningens roll – kompetensgivande utbildning kontra fribildningsverksamhet

– samarbete och konkurrens mellan utbildningsanordnare.

Studien ”Kommunernas kostnader för Kunskapslyftet” kommer också att behöva följas upp angående principer för ansvarsfördelning och finansiering och relationerna stat – kommun. Perspektivet måste dock vidgas så att inte bara relationerna mellan stat och kommun analyseras. Vad det handlar om är att få till stånd en ändamålsenlig ansvarsfördelning mellan stat, kommun, individ och arbetsliv inför en ny vuxenutbildningsreform.

SOU 1998:51
Källor 279

Källor

A98/265/AL, Protokoll vid regeringssammanträde 1998-02-05 , Ar- betsgrupp för kompetensutveckling i arbetslivet .

Ackum Agell, S. & A. Harkman, 1997, De lågutbildades arbetsmarknad. AER-Rapport 2, Tretton inlägg om arbetslösheten , Ar- betarrörelsens Ekonomiska Råd.

Alaby, G., 1998, Föredragning på Svenska Kommunförbundet, 1998-01-30.

Andersson, R. & B. Almén, 1997, Muntliga uppgifter, Statens skola för vuxna i Norrköping.

Ankarsand, A. & I. Fägerlind, 1997, Återkommande utbildning, förvärvsliv och inkomster – En 55-årig longitudinell studie av svenska kvinnor och män . Institutionen för internationell pedagogik, 107, Stockholms universitet.

Arbetsmarknadsdepartementet, 1997a, Regeringen satsar på ytterligare yrkesutbildning . Pressmeddelande 1997-12-19, Stockholm.

Arbetsmarknadsdepartementet, 1997b, Information om möjligheten att anordna försöksverksamhet som innebär att medel för arbetslöshetsersättning används på ett mer aktivt sätt . Brev till kommunerna från Margareta Winberg, A97/2421/A, Stockholm.

Arbetsmarknadsdepartementet, 1997c, Försöksverksamhet att använda medel för arbetslöshetsersättning på ett mer aktivt sätt . PM 1997-07-10, Stockholm.

Arbetsmarknadsstyrelsen, 1997a, Konjunkturberoende åtgärder – Årsrapport 1995/96 . APra 1997:2, AMS Arbetsmarknadsprogram, Stockholm.

Arbetsmarknadsstyrelsen, 1997b, Arbetsmarknadsverkets årsredovisning 1995/1996 . Stockholm.

Arbetsmarknadsstyrelsen, 1997c, Uppföljning av Mål 3-projekt – En redovisning av information ur Arbetsmarknadsverkets åtgärds- och händelsedatabaser. ISEKuu 1997:1.

Arbetsmarknadsstyrelsen, 1998, Internetadress: www.ams.se Barro, R. & Sala-I-Martin, 1995, Economic Growth . McGraw Hill,

New York.

Belanger, P., 1997, The Amplitude and Diversity of Organized Adult Learning. An Overview of Adult Education Participation in Industrialized Countries. I Belanger & Valdivielso (red.), 1997,

The Emergence of Learning Societies: Who Participates in Adult Education? Pergamon och UNESCO.

Belanger, P. & A. Tuijnman, 1997, The ”Silent Explosion” of Adult

280 Källor SOU 1998:51

Learning. I Belanger & Tuijnman (red.), New Patterns in Adult Learning: A Six-Country Comparative Study. Pergamon and UNESCO.

Benhabib, J. & M. Spiegel, 1994, The Role of Human Capital in Economic Development, Evidence from Aggregate Cross-coun- try Data. Journal of Monetary Economics , vol. 34.

Berglund, B., 1997, Muntliga uppgifter. Skolverket.

Bäcklund, A-K., 1994, JUST-IN-TIME – Hur industriella rationaliseringsstrategier formar arbetsledning och kompetens. Avhandling, Lund University Press.

Centrala studiestödsnämndens föreskrifter om krav på omfattningen av folkhögskolestudier för rätt till statligt studiestöd , Centrala studiestödsnämndens författningssamling CSNFS 1992:13.

Centrala studiestödsnämndens föreskrifter och allmänna råd (CSN- FS 1993:10) om krav på studiernas omfattning för rätt till studiemedel eller särskilt vuxenstudiestöd i gymnasieskolan samt i kommunal och statlig vuxenutbildning, Centrala studiestödsnämndens författningssamling CSNFS 1997:5.

Centrala studiestödsnämndens föreskrifter och allmänna råd om särskilt utbildningsbidrag. Centrala studiestödsnämndens författningssamling CSNFS 1997:6, ändrad 1997:12.

Centrum för tvåspråkighet vid Stockholms universitet, 1997, Vem älskar Sfi? , Skolverkets rapport nr 131.

CSN, 1997a , Välj rätt studiestöd i kunskapslyftet . Broschyr från CSN i Borås.

CSN, 1997b, Sök rätt stöd . Broschyr från CSN i Sundsvall.

CSN, 1998a, Två sidor – CSN informerar om nyheter inom studiestödet . nr 1 januari 1998, Sundsvall.

CSN, 1998b, Slutredovisning för höstterminen 1997 . Rapport 1998- 02-03, Sundsvall.

CSN, 1998c, Studerande med UBS, SVUX, SVUXA och studiemedel höstterminen 1997 fördelat på utbildning, ålder och kön . Utdrag ur register.

CSN, 1998d, Studerande med UBS höstterminen 1997 fördelade på arbetslöshetskassor . Utdrag ur register.

Delegationen för kunskapslyftet, 1997a, Prestationskraven på kommunerna i Kunskapslyftet . PM, Stockholm.

Delegationen för kunskapslyftet, 1997b, Så beräknades kommunens statsbidrag. Kort information från Delegationen för kunskapslyftet . Broschyr, Stockholm.

Delegationen för kunskapslyftet, 1997c, Förslag till kriterier för för-

SOU 1998:51
Källor 281

delning av stöd till grundläggande vuxenutbildning inom ramen för kunskapslyftet . PM, Stockholm.

Delegationen för kunskapslyftet, 1997d, Förslag till fördelning av statligt stöd till Statens skolor för vuxna inom ramen för kunskapslyftet . PM, Stockholm.

Delegationen för kunskapslyftet, 1997e, Sammanfattning av principerna för fördelning av statsbidraget till kunskapslyftet . PM, Stockholm.

Delegationen för kunskapslyftet, 1998, Antal genomförda platser andra halvåret 1997 . Registerutdrag.

Delegationen för kunskapslyftet, sammanträde 1998-02-24, Muntlig information.

Dencik, L., 1997, I framstegsberusningens baksmälla. Framtider , 1997:3.

Distansutbildningskommittén, 1997, En ny utbildningskanal – Ett särskilt produktionsbolag – Mera folkbildning i SVT och SR . Pressmeddelande 1997-11-04, Stockholm.

Dir. 1995:67, Kommittédirektiv, Ett nationellt kunskapslyft för vuxna .

Dir. 1996:71, Kommittédirektiv, Tilläggsdirektiv till Kunskapslyftskommittén (U 1995:09) .

Dougherty, C. & D. Jorgensen, 1996, International Comparisons of the Sources of Economic Growth. I AEA Papers and Proceedings .

Ds 1997:78, Gymnasieskola i ständig utveckling .

Edin, P-A. & B. Holmlund, 1995, De lågutbildades arbetsmarknadssituation – svenska erfarenheter . Rapport presenterad på konferensen ”Unemployment and Wage Dispersion – Is There a Trade-off?”, 16–18 juni 1995.

EG-kommissionen, 1997, Towards a Europe of Knowledge . Communication from the Commission, Com(97)563 final.

Eriksson, K., 1998. Muntliga uppgifter, Statsledningskontoret, Stockholm.

European Foundation for the Improvement of Living and Working Conditions, 1996, Direct Participation and Organisational Change Fashionable but Misunderstood? Loughlinstown, Co., Dublin.

Feenstra, R., 1997, New Technology and Trade – A Threat to Low Skilled Workers? Papper presenterat vid Ekonomiska Rådets konferens ”What can the welfare state accomplish?” 1997-11-24, In- dustrihuset, Stockholm.

Folkbildningsrådet, 1994, Rapport om studieförbundens och folkhögskolornas särskilda utbildningsinsatser för arbetslösa budgetåret 1993/94 , 15 u 94/95, 11, Stockholm.

282 Källor
SOU 1998:51

Folkbildningsrådet, 1995a, Rapport om studieförbundens och folkhögskolornas särskilda utbildningsinsatser för arbetslösa budgetåret 1994/95 , 42 u, 95/96, 11, Stockholm.

Folkbildningsrådet, 1995b, Folkbildningsrådets verksamhetsberättelse 1994/95 . Stockholm.

Folkbildningsrådet, 1997a, Slutrapport om studieförbundens och folkhögskolornas särskilda utbildningsinsatser för arbetslösa budgetåret 1995/96 , 09 u, 97, 11. Stockholm.

Folkbildningsrådet, 1997b, Årsredovisning 1995 – 1996 . Stockholm.

Folkbildningsrådet, 1997c, FOLKBILDNINGEN – framtida uppgifter och arbetsvillkor . Stockholm.

Folkbildningsrådet, 1997d, Brev från Folkbildningsrådet 1997-12- 15.

Folkbildningsrådet, 1998a, Slutrapport om studieförbundens och folkhögskolornas särskilda utbildningsinsats för arbetslösa budgetåret 1997 , 31 u 98, 11, Stockholm.

Folkbildningsrådet, 1998b, Årsredovisning 1997 . Stockholm. Folkbildningsrådet, 1998c, Folkbildningen och Kunskapslyftet – en

enkätsammanställning , Dnr 34 u, 12, Stockholm.

Franzén, A., 1998, Muntliga uppgifter, Delegationen för kunskapslyftet.

Fuchs, R., 1998, Muntliga uppgifter, Kunskapslyftet i Degerfors kommun.

Föreningen för folkbildningsforskning, 1996, Årsbok om folkbildning – Forskning och Utveckling 1996 . Stockholm.

Föreningen för folkbildningsforskning, 1997, Årsbok om folkbildning – Forskning och utveckling 1997 . Stockholm.

Gardner, H., 1993, De sju intelligenserna . Jönköping, Brain Books. Hansson, P., 1995, Har ökad internationell handel och teknologisk utveckling minskat efterfrågan på lågutbildad arbetskraft? Rapport för The Conference on Technology and International Trade

at Leangkollen Oslo, Stiftelsen fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning.

Hasan, A. & A. Tuijnman, 1997, Adult Education: A Policy Review. I Belanger & Tuijnman (red.), New Patterns in Adult Learning: A Six-Country Comparative Study. Pergamon and UNESCO.

Hult, H. m. fl., 1997, Varför avstår arbetslösa från studieplats i kommunal vuxenutbildning? Rapport nr 1997:01, Institutionen för pedagogik, Göteborgs universitet.

Högskoleverket, 1997, Årsrapport för universitet och högskolor 1995/96 . Stockholm.

SOU 1998:51 Källor 283

Högskollärarutbildningen, 1996, Lärare för högskola i utveckling . SOU 1996:166.

Ingemarsson, G., 1998, Arbetsmarknaden ut ett verklighetsperspektiv. Stencil.

Isacsson, G., 1997, Estimates of the return to schooling in Sweden from a large sample of twins. Institutet för Social Forskning, Li- centiatserien, 9/1997.

Jacobsson, U. (red.), 1998, Företagaren i välfärdssamhället . Konjunkturrådets rapport 1998, SNS Förlag.

Jarnhammar, B-M., Muntliga uppgifter, Skolverket.

Johansson, B., 1992, ABF från 60-tal till 90-tal – en återblick på 30 framgångsrika år . Borgholm.

Johansson, T., 1998, Muntliga uppgifter, Statistiska centralbyrån. Kanadas regering & OECD, 1997, Changing Workplace Strategies:

Achieving Better Outcomes for Enterprises, Workers, and Society . Hull.

Kjellberg, Y., 1997, Human Resource Development Strategies and Learning Conditions in Working Life. Papper presenterat vid CMTO International Workshop on Knowledge and Learning in the Workplace, 16–18 juni, St Anna.

Kjellström, C., 1997, Omitted ability bias and the wage premium for schooling: new Swedish evidence. Institutet för Social Forskning,

Meddelande, 2/1997.

Kommittén för kvalificerad yrkesutbildning, 1997a, Ny utbildning KVALIFICERAD YRKESUTBILDNING . Broschyr, Stockholm.

Kommittén för kvalificerad yrkesutbildning, 1997b, Sammanställning över beviljade ansökningar efter utbildningsanordnare . Stencil, Stockholm.

Krieger, H., 1997, Anförande vid seminariet Waxholm II, 4–5 december 1997, arrangerat av Näringsdepartementet i samarbete med Skandia.

LaLonde, R., 1997a, Education and Training – Answer to the Problem? Papper presenterat vid Ekonomiska Rådets konferens ”What can the welfare state accomplish?” 1997-11-24, Industrihuset, Stockholm.

LaLonde, R., 1997b, Long-term Earning Losses of High-seniority Displaced. Papper presenterat vid Ekonomiska Rådets konferens ”What can the welfare state accomplish?” 1997-11-24, Industrihuset, Stockholm.

Lindgren, L., A-L. Petersen & L. Ring, 1997, Excellens i flexibilitet . Folkbildningsrådet.

Ljunglöf, T., & J. Ohlsson, 1997, Uppvärdera kunskap och kompetens, I Kunskap så det räcker? Arton debattinlägg om utbildning och forskning (red. Dahl). SACO.

284 Källor
SOU 1998:51

LO, 1997, Bygg för framtiden – Bygg för livet. Rapport nr 2, juni 1997.

LO, 1998a, Arbetsmarknadspolitik för ökad sysselsättning – När arbetsmarknadspolitiken tränger undan riktiga jobb. Två delrapport från LO-projektet ökad Sysselsättning, ÖS.

LO, 1998b, Tillväxt omvandling och ökad sysselsättning. Rapport nr 3, januari 1998.

Lundh, A., 1998, Muntliga uppgifter, Statens skola för vuxna i Härnösand.

Lynch, L., 1997, Widening Wage Differentials and Long Term Unemployment: Is Education and Training the Answer? Papper presenterat vid Ekonomiska Rådets konferens ”What can the welfare state accomplish?” 1997-11-24, Industrihuset, Stockholm.

Löfgren, A-K., 1997, För vem lönar sig utbildning? En delrapport från LO-projektet ökad Sysselsättning. ÖS, Landsorganisationen, Enskede.

Lööf, H., 1997, Anförande vid seminariet Waxholm II, 4-5 december 1997, arrangerat av Näringsdepartementet i samarbete med Skandia.

McKenzie P. & G. Wurtzburg, 1997/98, Lifelong Employability. OECD Observer 1997/98, Nr 209.

Mellander, E. & P. Skedinger, 1998, Corporate Job Ladders in Eu- rope: Wage Premia for University vs. High School Level Positions. Papper presenterat vid Workshop om utbildning, Ekonomiska Rådet, Stockholm, 1998-03-09.

Mingat, A. & J. Tan, 1996, The Full Social Returns to Education: Estimates Based on Countries’ Economic Growth Performance.

Human Capital Development Working Papers , World Bank. Mäkitalo, Å. m. fl., 1997, Arbetslöshet eller utbildning? Om rekry-

tering av arbetslösa till komvux. Rapport nr 1997:02, Institutionen för pedagogik, Göteborgs universitet.

National Advisory Group for Continuing Education and Lifelong Leraning, 1997, Learning for the Twenty-first Century . Fryer-rap- porten.

Nickell, S., 1996a, ”The labour market consequences of technical and structural change”. Discussion Paper Series No 6 , Centre for Economic Performance, University of Oxford.

Nickell, S., 1996b, ”The Low-skill Low-pay Problem: Lessons from Germany for Britain and the US”. Policy Studies Vol. 17, no. 1 , Policy Studies Institute.

NOU 1997:25, Ny kompetanse – Grunnlaget for en helhetlig etterog videreutdanningspolitikk .

SOU 1998:51 Källor 285

NUTEK, 1994 , Näringslivet tillväxtförutsättningar till år 2010 . Bi- laga 6 till Långtidsutredningen 1994. Fritzes, Stockholm.

NUTEK, 1997 , Näringslivet och humankapitalet . NUTEK, R 1997:37.

NUTEK, 1998a , Betydelsen av civilingenjörernas utbildningsort.

NUTEK, R 1998:1.

NUTEK, 1998b , Fastnar ungdomar i låglönefällan? Vinner medelålders på utbildning? NUTEK, B 1998:4.

OECD, 1994, The OECD Jobs Study: Evidence and Explanations, Part II . Paris.

OECD, 1995, Learning Beyond Schooling. New Forms of Supply and New Demands . Paris.

OECD, 1996a, Enhancing the Effectiveness of Active Labour Market Policies . Paris.

OECD, 1996b, Lifelong Learning for all . Paris.

OECD, 1997a, Education at a Glance – OECD Indicators . Paris. OECD, 1997b, Education Policy Analysis 1997 . Paris.

OECD, 1997c, Literacy Skills for the Knowledge Society . Paris. OECD, 1997d, Sustainable Flexibility. A Prospective Study on

Work, Family and Society in the Information Age , OECD/ GD(97)48. Paris.

OECD, 1998, OECD Economic Surveys 1998 – Sweden . Paris. Ohlsson, J. & P. Rehnström, 1997, Sveriges behov av ökad kompe-

tens i näringslivet – Scenario till år 2010, I Kunskap så det räcker? Arton debattinlägg om utbildning och forskning (red. Dahl). SA- CO.

Oosterbeek, H., 1997, Reasons and policies to stimulate lifelong learning. Papper presenterat vid EU-seminariet, Knowledge and Work – Knowledge Production, Dissemination and Innovation for Business and the Labour Market, Amsterdam, 23 – 25 April 1997.

Paldanius, S. m.fl., 1997, Olika betydelser av kommunal vuxenutbildning för arbetslösa. Rapport nr 1997:03, Institutionen för pedagogik, Göteborgs universitet.

Persson, E., 1998, Muntliga uppgifter, Folkbildningsrådet. Prashnig, B., 1996, Våra arbetsstilar. Hur Du avgör hur Du lär . Jön-

köping, Brain Books.

Pressmeddelanden, 1998-03-09, Utbildningsdepartementet , Satsning på distansutbildning: Utvecklingscentrum till Härnösand .

Pressmeddelanden, 1998-03-10, Utbildningsdepartementet, Ett nytt studiesocialt system till år 2000 .

Pressmeddelanden, 1998-03-12, Utbildningsdepartementet, Folkbildningspropositionen: Demokrati, kultur och IT .

Proposition 1995/96:25, En politik för arbete, trygghet och utveck-

286 Källor
SOU 1998:51

ling.

Proposition 1995/96:150, Ekonomisk vårproposition med förslag till riktlinjer för den ekonomiska politiken, utgiftstak, ändrade anslag för budgetåret 1995/96, m.m.

Proposition 1995/96:207, En ekonomisk politik för att halvera den öppna arbetslösheten till år 2000.

Proposition 1995/96:222, Vissa åtgärder för att halvera arbetslösheten till år 2000, ändrade anslag för budgetåret 1995/96, finansiering, m.m.

Proposition 1996/97:1, Förslag till statsbudget för budgetåret 1997, m.m.

Proposition 1996/97:150, 1997 års ekonomiska vårproposition med förslag till riktlinjer för den ekonomiska politiken, ett program för arbete och utbildning, utgiftstak, ändrade anslag för budgetåret 1997, vissa skattefrågor, bedömning av kommunsektorns ekonomiska utveckling, m.m.

Proposition 1997/98:1, Förslag till statsbudget för budgetåret 1998, reviderad finansplan, ändrade anslag för budgetåret 1997, vissa skattefrågor, m.m.

Proposition 1997/98:16, Sverige, mångfalden och framtiden – från invandrarpolitik till integrationspolitik .

Proposition 1997/98:62, Regional tillväxt – för arbete och välfärd . Proposition 1997/98:115, Folkbildning .

Regnér, H., 1997, Training at the Job and Training for a New Job: Two Swedish Studies . Swedish Institute for Social Research 29, Stockholms universitet.

Riksrevisionsverket, 1990, Grundvux – styrning och resursutnyttjande . RRV-rapport 1990-10-04.

Sandler, R., 1922, Mångfald eller enfald.

SACO, 1997, En analys av olika utbildningsgruppers arbetslöshetstider. Akademikerfakta 1997:3.

SCB, 1996a, Statistiska meddelanden, Personalutbildning 1995 och 1996 . Örebro.

SCB, 1996b, Efter 20 år på arbetsmarknaden . Information om utbildning och arbetsmarknad 1996:2, Örebro.

SCB, 1996c , Personalutbildning 1995 och 1996 , Statistiska meddelanden, Örebro.

SCB, 1997a, Nybörjare i kommunal vuxenutbildning hösten 1995. Enkätuppföljning våren 1997 . Statistiska meddelanden U 35 SM 9701, Örebro.

SCB, 1997b, Utbildningsnivå i kommunerna, länen och riket 1997- 01-01 . Bakgrundsmaterial om befolkningens utbildning, 1997:2.

SOU 1998:51 Källor 287

Örebro.

SCB, 1998. Registerutdrag om utbildningsnivå och arbetsmarknadsstatus.

Skolverket, 1994, Skolan. Jämförelsetal för skolhuvudmän. Organisation – Resurser – Resultat . Skolverkets rapport nr 46, Stockholm.

Skolverket, 1995a, Skolan i siffror 1995: Del 1, Elever – Lärare – Betyg. Skolverkets rapport nr 74, Stockholm.

Skolverket, 1995b, Beskrivande data om skolverksamheten. Skolverkets rapport nr 75, Stockholm.

Skolverket, 1995c, Skolan. Jämförelsetal för skolhuvudmän. Orga- nisation-Resurser-Resultat , Skolverkets rapport nr 76, Stockholm.

Skolverket, 1996a, Skolan i siffror 1996: Del 1, Betyg och utbildningsresultat . Skolverkets rapport nr 88, Stockholm.

Skolverket, 1996b, Skolan – Jämförelsetal för skolhuvudmännen . Skolverkets rapport nr 97, Stockholm.

Skolverket, 1996c, Beskrivande data om skolverksamheten . Skolverkets rapport nr 107, Stockholm.

Skolverket, 1996d, Programhandledning. Programöversikter samt förteckning över ämnen och kurser . Stockholm

Skolverket, 1996e, Uppdrag till Statens skolverk angående omfattningen av gymnasial vuxenutbildning i kommunerna . Dnr 1996:1725, Stencil, Stockholm.

Skolverket, 1996f, Särskilda utbildningsåtgärder mot arbetslösheten 1995/96 . Dnr 1995:836, Rapport, Stockholm.

Skolverket, 1996g, Skolan – Jämförelsetal för skolhuvudmän . Skolverkets rapport nr 97, Stockholm.

Skolverket, 1997a, Skolan i siffror 1997: Del 1. Betyg och utbildningsresultat . Skolverkets rapport nr 128, Stockholm.

Skolverket, 1997b, Skolan – Jämförelsetal för skolhuvudmännen . Skolverkets rapport nr 129. Stockholm.

Skolverket, 1997c, Beskrivande data om skolverksamheten. Skolverkets rapport nr 135, Stockholm

Skolverket 1997d, Grundläggande vuxenutbildning . Skolverkets rapport nr 136, Stockholm.

Skolverket, 1997e, Tillståndsbeskrivningen 1997 . Stockholm. Skolverket, 1997f, Kunskapslyftet hösten 1997 – en verksamhets-

uppföljning . Dnr 97:1646, Stockholm.

Skolverket, 1997g, Ansvaret för skolan – en kommunal utmaning . Stockholm.

Skolverket, 1997h, Skolan – Jämförelsetal för skolhuvudmän . Skolverkets rapport nr 129, Stockholm.

288 Källor SOU 1998:51

Skolverket, 1997j, Helårsplatser enligt Skolverkets definition , Reviderade basorganisationer Grvux maj-97 och Gyvux juni-97. PM, Stockholm.

Skolverket, 1998a , Utnyttjade statsbidrag för grundläggande vuxenutbildning andra halvåret 1997 . Registeruttdrag.

Skolverket, 1998b, Den statliga rektorsutbildningen. Stockholm. Skrivelse 1998-02-23 från Utbildningsdepartementet, Skolministern

och Arbetsmarknadsdepartementet, Arbetsmarknadsministern till Kommunstyrelsens ordförande och Chefen för Arbetsförmedlingen.

SOU 1993:23, Kunskapens krona , Huvudbetänkande av Utredningen om effektivare vuxenutbildning. Stockholm.

SOU 1996:27, En strategi för kunskapslyft och livslångt lärande . SOU 1996:90, Sammanhållet studiestöd .

SOU 1996:159, Folkbildningen – en utvärdering , Slutbetänkande av Utredningen för statlig utvärdering av folkbildningen, Stockholm.

SOU 1996:164, Livslångt lärande i arbetslivet – steg på vägen mot ett kunskapssamhälle , Rapport från en expertgrupp till Kunskapslyftskommittén. Stockholm.

SOU 1996:188, Vuxenutbildare ser på sig själva.

SOU 1997:120, Vuxenpedagogik i Sverige – Forskning, utbildning, utveckling – En kartläggning.

SOU 1997:158, Vuxenpedagogik i teori och praktik – Kunskapslyftet i fokus.

Statens skola för vuxna i Härnösand, Brev från SSVH 1997-09-30. Statskontoret, 1998, KUNSKAPSLYFTET Kommunernas kostnader ,

preliminär version 1998-03-30.

Stibbel-Becker, M., Muntliga uppgifter. Utbildningsansvarig på AssiDomän Kraftliner i Piteå.

Stålhammar, B., ”Rektor fungerar ej som ledare i skolan”. Dagens Nyheter 1997-03-09.

Svenska EU Programkontoret, 1997a, Växtkraft Mål 4, EU-stöd till kompetensutveckling i företag . Stockholm.

Svenska EU Programkontoret, 1997b, Växtkraft Mål 4 , Svenska EU Programkontorets Faktablad 7. Stockholm.

Thoursie, A., 1997, Effects of Renewable Benefit Periods on Exit from Unemployment. Institutet för social forskning, Working Pa- per 1997:1 .

Tuijnman, A., 1989, Further Education and Training In Swedish Working Life: a Discussion of Trends and Issues. OECD, Paris.

Tuijnman, A., 1998, Nödvändiga basfärdigheter för vuxna i kunskapssamhället . Artikel i Vuxenpedagogik i teori och praktik,

SOU 1998:51
Källor 289

SOU 1997:158.

Utbildningsdepartementet, 1997a, 226 000 individer i kommunal vuxenutbildning . Pressmeddelande, Stockholm.

Utbildningsdepartementet, 1997b, Kunskasplyftet fortsätter. Pressmeddelande, Stockholm.

Utbildningsdepartementet, 1997c, Fördelning av statligt stöd till särskilda satsningar på gymnasial utbildning av vuxna första halvåret 1998 , U97/4473/V.

Utbildningsdepartementet, 1998, Carl Tham kommenterar utredning om CSN . Pressmeddelande 1998-03-02.

Utredningen för översyn av Centrala Studiestödsnämnden, 1998, CSN behöver utökade resurser . Pressmeddelande 1998-03-02.

Utbildningsradion, 1994, Ett utbildningsföretag för alla . Broschyr. Utbildningsradion, 1997, Årsredovisning 1996 . Stockholm. U97/751/V, Protokoll vid regeringssammanträde, 1997-05-15, Upp-

drag till Kunskapslyftskommittén .

U96/2420/V, Protokoll vid regeringssammanträde, 1996-08-225, In- rättande av en delegation för den särskilda vuxenutbildningssatsningen .

UNESCO 1996, Learning: The Treasure Within , Report to UNESCO of the International Commission on Education for the Twenty-first Century. Paris.

UNESCO, 1997, Adult Education. The Hamburg Declaration. Agenda for the Future . Hamburg.

Wallin, S-E, 1998, Muntliga uppgifter, Kommittén för kvalificerad yrkesutbildning.

Åberg R. m fl, 1997, Massarbetslösheten på 90-talet. I Välfärd och ojämlikhet i ett 20-årsperspektiv 1975–1995 . Levnadsförhållanden, Rapport nr 91 , SOS.

Åhlin, N-Å., Muntliga uppgifter. Utbildnings- och arbetsmarknadskansliet, Söderhamn.

10–18-0699

SOU 1998:51
Reservation och särskilt yttrande 291

Reservation och särskilt yttrande

Reservation av ledamöterna Beatrice Ask och Ulf Nilsson avseende rekommendation 1 under avsnitt 13.1 Målgrupper

Den särskilda kunskapslyftssatsningen har inte inneburit några större förändringar vad gäller studerandegruppernas sammansättning. En mycket stor andel av de studerande är relativt unga som kompletterar sin gymnasieutbildning. Andelen verkligt lågutbildade som borde utgöra en viktig målgrupp är låg. Skälen till att det är så torde vara många. Vi anser emellertid att grundläggande vuxenutbildning även framgent skall vara kommunernas ansvar, även om utbildningsinsatser också kan formas inom ramen för den särskilda kunskapslyftssatsningen. Det är kommunernas ansvar att inom ramen för tilldelade medel för ”kunskapslyftet” fördela resurserna. Därför avvisar vi förslaget att inom ramen för Kunskapslyftsprojektet differentiera statsbidragen.

Särskilt yttrande av ledamoten Beatrice Ask avseende 13.4.1

Nätverk för information och planering

Jag delar kommitténs uppfattning vad avser betydelsen av nätverk och samarbete mellan olika organ. Däremot är jag generellt tveksam till mer lokal arbetsmarknadspolitik via arbetsförmedlingsnämnderna. Det finns en övertro på politisk planering när det gäller arbetsmarknaden.

292 Reservation och särskilt yttrande
SOU 1998:51

SOU 1998:51
Bilaga 1 293

Bilaga 1 Fördelning av kommunernas statsbidrag inom Kunskapslyftet

Innehåll

1.1 Kommunal vuxenutbildning på gymnasial nivå

1.1.1 övervä ganden bakom kommunernas initiala tilldelning för

gymnasial

vuxenutbildning 1997-1998

1.1.2 Villkor för att få ta del av statsbidra gen på gymnasial nivå

1.1.3 Omfördelnin g mellan kommuner efter det första halvåret

samt sommarkurser

1.1.4 Basorganisationen i den gymnasiala vuxenutbildningen

1.1.5 Innebörden av poän gsystemet för kommunerna

1.2 Kommunal vuxenutbildning på grundlä ggande nivå

1.2.1 Villkor för att ta del av statsbidra get till grundlä ggande

vuxenutbildning

1.2.2 Kriterier för fördelnin g av statsbidraget för grundlä ggande

vuxenutbildning

1.2.3 Verksamhetspoän g och bidrag per plats

Tabell 1A Statsbidrag till kommunerna för särskild satsnin g på gymnasial vuxenutbildning 1997 och preliminärt för 1998. Inkl. vol ymkrav

Tabell 1B Statsbidrag till kommunerna för vuxenutbildnin g på gymnasial nivå inom Kunska pslyftet för första halvåret 1998. Inkl. ändrade vol ymkrav

Tabell 1C Kommunernas basorganisationer för gymnasial vuxenutbildning, juni 1997

Tabell 1D Kommunernas grundlä ggande vuxenutbildning

294 Bilaga 1
SOU 1998:51

1.1 Kommunal vuxenutbildning på gymnasial nivå

1.1.1 överväganden bakom kommunernas initiala tilldelning för gymnasial vuxenutbildning 1997 – 1998

Kommunerna ansökte i februari 1997 om statliga stöd för gymnasial vuxenutbildning inom Kunskapslyftet för 18-månadersperioden 1 juli 1997 – 31 december 1998. Alla kommuner fick statsbidrag för hela den volym de begärde, men bidraget motsvarade inte alltid de kostnader som kommunerna redovisade för volymen. Olika andelar av det totala statsbidraget fördelades initialt på kommunerna efter följande principer:

• 48 % av det totala bidraget

fördelades med hänsyn till fördelningen av kortutbildade arbetslösa personer i landet. Varje kommun tilldelades ett andelstal som stod i proportion till kommunens andel av arbetslösa som saknar treårig gymnasial utbildning. I beräkningsunderlaget ingick de arbetslösa som deltog i arbetslöshetskurser inom kommunal vuxenutbildning. Knappt hälften, 48 procent, av det totala statsbidraget fördelades proportionellt mot andelstalen. Denna så kallade bastilldelning gav 16 000 kronor per helårsplats och för att stödja de minsta kommunerna fick alla kommuner ett grundbidrag på 150 000 kronor.

• 4% av det totala bidraget

användes för att klara av att ge alla kommuner den volym de begärde i sina ansökningar. Dessa 4 procent var till största delen medel som fördes över från de kommuner som inte ville ta hela sin bastilldelning enligt ovan i anspråk till kommuner som ville arrangera mer utbildning än bastilldelningen. De medel som fördes över på det sättet räckte dock inte till för att förse extraplatserna med bassumman 16 000 kronor. För att mildra den effekten fördelades ytterligare 37 miljoner kronor på dem som ville ha en större omfattning. Dessa medel ingick också i de fyra procentenheterna. Extraplatserna fick dock betydligt mindre stöd trots detta. Bastilldelningen för extraplatserna uppgick till cirka 9 000 kronor per helårsplats.

• 36% av det totala bidraget

fördelades som tillägg för de olika utbildningsinriktningar som kom-

SOU 1998:51
Bilaga 1 295

munerna planerade.

– För allmänna kurser var tillägget 8 500 kronor (15% av totalbeloppet) 1 .

Bastilldelning + tillägg = 24 500 kronor.

– För yrkeskurser var tillägget 22 000 kronor (20% av totalbeloppet).

Bastilldelning + tillägg = 38 000 kronor.

– För orienteringskurser var tillägget 3 000 kronor (1% av totalbeloppet).

Bastilldelning + tillägg = 19 000 kronor.

• 1% av det totala bidraget

fördelades i förhållande till kommunernas ambitioner när det gällde vägledning och uppsökande verksamhet.

• 11% av det totala bidraget

fördelades med utgångspunkt i de bedömda kvalitéerna i kommunernas satsningar. Det man särskilt tog hänsyn till var satsningar som syftade till

– att bryta den könsmässiga segregeringen på arbetsmarknaden

– att rekrytera nya grupper

– att utveckla vuxenutbildningens organisation mot bakgrund av arbetslivets förändring

– att utveckla vuxenutbildningen mot bakgrund av arbetslivets förändring

– att i övrigt utveckla vuxenutbildningen.

Den kvalitativa bedömningen gjordes av ett 60-tal personer från Re- geringskansliet, Kunskapslyftskommittén, Skolverket, AMS och Svenska kommunförbundet. (Delegationen för kunskapslyftet, 1997b, 1997e)

I tabell 1A visas vilken tilldelning varje kommun ursprungligen fick. I kolumn A syns statsbidraget för 1997 i kronor och i kolumn B det preliminära statsbidraget för 1998.

1 Som allmänna kurser räknas i detta sammanhang kurser i kärnämnen och alla andra ämnen på gymnasieskolans Naturvetenskapsprogram och Samhällsvetenskapsprogram. Som yrkeskurser räknas kurser i karaktärsämnen på program med yrkesämnen i gymnasieskolan. Vilka kurser det är kan utläsas i den programhandledning för gymnasieskolan och vuxenutbildningen som Skolverket ger ut, se Skolverket 1996b.

296 Bilaga 1
SOU 1998:51

1.1.2. Villkor för att få ta del av statsbidragen för gymnasial nivå

För att en kommun skulle få använda det statsbidrag den tilldelades ställdes tre krav. I de fall statsbidrag tilldelades två eller fler kommuner gemensamt skulle kraven uppfyllas gemensamt. De tre villkoren var följande:

1. Kommunen ska genomföra insatser för utveckling av vuxenutbildningen och andra åtgärder av kvalitativ natur i huvudsak 1 i enlighet med vad som beskrivits i kommunens ansökan till Delegationen för kunskapslyftet.

2. Kommunen ska medverka i den särskilda rapportering som sker i november 1997 och april 1998 och i övrigt delta i uppföljning och utvärdering av verksamheten.

3. Kommunen ska under åren 1997 och 1998 sammantaget anordna gymnasial vuxenutbildning i den omfattning som framgår av kolumnerna C, D och E i tabell 1A. Volymen uttrycks där i verksamhetspoäng och för yrkeskurser och allmänna kurser gäller att verksamhetspoäng utgörs av gymnasiepoäng. Omfattningen av orienteringskurser uttrycks också i termer av verksamhetspoäng. För orienteringskurser gäller att en veckas heltidsstudier på orienteringskurs för en person räknas som 21 verksamhetspoäng. Vuxenutbildningsvolymen som anges i kolumnerna C, D och E ska ske utöver den basorganisation som Skolverket räknat fram (se nedan, avsnitt 1.1.3).

Om någon annan kursfördelning än den som anges i tabell 1A passat kursdeltagarna bättre har kommunerna haft möjlighet att omfördela verksamheten mellan de tre kursslagen. För att statsbidraget ska vara oförändrat krävs dock att kommunens totalprestation är oförändrad. För att avgöra om så är fallet ska följande omräkningsnyckel tillämpas vid omräkning mellan kursslag:

1,0 verksamhetspoäng i orienteringskurs – 0,78 verksamhetspoäng i allmän kurs

1,0 verksamhetspoäng i orienteringskurs – 0,50 verksamhetspoäng i yrkeskurs

1 En del kommuner fick mindre pengar per helårsplats än de redovisade i sin ansökan. Därför accepteras en något lägre ambitionsnivå än den som beskrevs där.

SOU 1998:51
Bilaga 1 297

1,0 verksamhetspoäng i allmän kurs – 0,64 verksamhetspoäng i yrkeskurs.

Denna omräkningsnyckel gäller finansieringen, det vill säga grunden för statsbidrag. För att i stället göra en omräkning till helårsplatser behövs ingen omräkningsnyckel mellan kursslag. Istället summeras antalet verksamhetspoäng i allmän kurs, yrkeskurs och orienteringskurs och därefter divideras summan med 756 (det helårsmått som används i sammanhanget, se 1.1.4).

1.1.3 Omfördelning mellan kommunerna efter det första halvåret samt sommarkurser

I november 1997 redovisade kommunerna till Delegationen för kunskapslyftet den volym som de planerade att genomföra totalt sett när det gällde vuxenutbildning på gymnasial nivå under höstterminen 1997. De redovisade också den volym som planerades för vårterminen 1998. På grundval av denna redovisning lämnade Delegationen för kunskapslyftet förslag till regeringen om vissa omfördelningar mellan kommunerna för första halvåret 1998. Regeringen fattade därefter beslut om att ändra den tidigare preliminära tilldelningen för 1998. (Utbildningsdepartementet, 1997c)

Omfördelningen innebar huvudsakligen:

• För ett 50-tal kommuner som de första 6 månaderna genomfört en väsentligt mindre volym än de fått statsbidrag för drogs en mindre del av den ram de inte utnyttjat in.

• Omfördelningen gynnade ett 20-tal kommuner som inte begärt hela sin andel av statsbidraget enligt andelstalen (se 1.1.1) och som under det andra halvåret 1997 presterat en större utbildningsvolym än de sökt statsbidrag för. Dessa kommuner fick kompensation för en del av sin merverksamhet under andra halvåret 1997 och bidrag för att vidmakthålla nivån under första halvåret 1998. (Franzén, 1998)

I tabell 1B finns i kolumn A det statsbidrag som varje kommun tilldelats för det första halvåret 1998. I kolumn B finns den förändring

i antal verksamhetspoäng för hela 18-månadersperioden 1997 – 1998 som förändringen i statsbidrag är förknippad med. För de kommuner som fick ett minskat volymkrav (och har ett negativt tal i kolumn B i tabell 1B) gäller följande:

298 Bilaga 1
SOU 1998:51

• Antal verksamhetspoäng för yrkeskurser som kommunen ska prestera under 18-månadersperioden enligt tabell 1A ska minskas med 30 procent av volymen som finns i kolumn B i tabell 1B.

• Antal verksamhetspoäng för allmänna kurser som kommunen ska prestera under 18-månadersperioden enligt tabell 1A ska minskas med 58 procent av volymen som finns i kolumn B i tabell 1B.

• Antal verksamhetspoäng för orienteringskurser som kommunen ska prestera under 18-månadersperioden enligt tabell 1A ska minskas med 12 procent av volymen som finns i kolumn B i tabell 1B.

De kommuner som fick ett större statsbidrag än det tidigare preliminära, och därmed ett ökat volymkrav , har ett positivt tal i kolumn B i tabell 1B. För dem gäller att deras volymkrav för allmänna kurser, yrkeskurser och orienteringskurser ska räknas upp i förhållande till de volymkrav som anges i tabell 1A. Varje kommun ska räkna upp volymkravet för varje kurstyp i tabell 1A med antalet verksamhetspoäng i kolumn B i tabell 1B multiplicerat med respektive kurstyps andel av den totala verksamheten under hösten 1997. De olika kurstypernas andel av den totala verksamheten under hösten 1997 är i detta sammanhang de planerade andelar som respektive kommun redovisade till Delegationen för kunskapslyftet i november 1997. (Ut- bildningsdepartementet, 1997c)

Regeringen kommer under våren 1998 att fatta beslut om kommunernas tilldelning för det andra halvåret 1998 . Beslutet kommer att fattas på grundval av de volymer som kommunerna genomfört under andra halvåret 1997 och första halvåret 1998. (Franzén, 1998)

Dessutom har regeringen för avsikt att tillföra särskilda medel för utbildning på gymnasial nivå som pågår mellan den 15 juni och 21 augusti 1998. Kommunerna får extra statsbidrag för vuxenutbildning som de anordnar under denna tidsperiod utöver det sammanlagda statsbidrag som tidigare funnits tillgängligt inom Kunskapslyftet. Detta innebär således en utökning av Kunskapslyftet volymmässigt sett. Utökningen uppgår till maximalt 4,5 procent av den volym som kommunerna tilldelats inom Kunskapslyftet under 18-månaderspe- rioden 1997 -1998 (se tabell 1A). (Skrivelse, 1998-02-23)

1.1.4 Basorganisationen i den gymnasiala vuxenutbildningen

För att få tillgodoräkna sig statsbidrag inom Kunskapslyftet måste

SOU 1998:51
Bilaga 1 299

varje kommun först och främst själv finansiera utbildning motsvarande den så kallade basorganisationen.

Skolverket beräknade inför Kunskapslyftet en basorganisation för varje kommun på uppdrag av regeringen. Dessa basorganisationer beräknades som ett medeltal av den kommunalt finansierade gymnasiala vuxenutbildningen under läsåren 1993/94 – 1995/96. Följande formel användes:

Totalt antal heltidsstudieplatser för gymnasial vuxenutbildning (exklusive påbyggnadsutbildningar)

– Antalet statligt finansierade heltidsstudieplatser för gymnasial vuxenutbildning (inklusive påbyggnadsutbildningar)

= Basorganisation

Antalet heltidsstudieplatser för gymnasial vuxenutbildning per kommun beräknades enligt Skolverkets definition. Detta innebär att en heltidsstudieplats motsvarades av 15 klocktimmar lärarledd undervisning per vecka under 36 veckor. I antalet heltidsstudieplatser ingick de platser som kommunen finansierade som anordnare, uppdragsgivare till annan anordnare eller genom interkommunal ersättning till annan kommun.

De statligt finansierade platserna i formeln ovan utgjordes av de kurser för arbetslösa som finansierades med särskilda statsbidrag. Antalet statligt finansierade heltidsstudieplatser baserades i Skolverkets beräkning på de statsbidrag som betalades ut under de aktuella åren. Varje kommuns totala statsbidrag dividerades med bidragen per plats som var 30 000 alternativt 22 800 kronor beroende på vilken kurs elverna läste. Dessutom gjordes en viss korrigering för hur många CSN-poäng som eleverna faktiskt erhöll. (Skolverket, 1996e)

I tabell 1C finns uppgifter om landets alla kommuners basorganisationer för gymnasial vuxenutbildning så som de beräknats av Skolverket. Det sammanlagda genomsnittliga antalet heltidsstudieplatser i landet var 65 700 under läsåren 1993/94 – 1995/96. Av dessa utgjordes 28 800 platser av statligt finansierade kurser för arbetslösa (även detta ett genomsnitt för läsåren 1993/94 – 1995/96). Detta innebär att den sammanlagda basorganisationen uppgår till 36 900 heltidsplatser. (Skolverket, 1997j)

Beräkningen av basorganisationerna gjordes så att en mindre underskattning av det verkliga antalet platser uppkom. Underskattningen har två orsaker. I beräkningen subtraherades antalet statligt finansierade platser från den genomförda volymen inom den kommunala vuxenutbildningen på gymnasial nivå . I antalet statligt finansierade

300 Bilaga 1
SOU 1998:51

heltidsstudieplatser ingick inte bara gymnasiekurser utan också påbyggnadskurser, eftersom Skolverket inte hade möjlighet att separera dessa. Eftersom påbyggnadsutbildningar ingick i den ena termen, men inte den andra, underskattades basorganisationen.

Den andra orsaken är att Skolverket använde två olika sätt att beräkna heltidsstudieplatser när det totala antalet heltidsstudieplatser och antalet statligt finansierade heltidsstudieplatser beräknades. De båda beräkningssätten är beskrivna ovan. Att dessa två sätt att beräkna heltidsstudieplatser användes gav också upphov till viss underskattning av basorganisationerna. (Berglund, 1997)

1.1.5 Innebörden av poängsystemet för kommunerna

Varje kurs i gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbildningen har ett antal gymnasiepoäng definierade i kursplanen. Gymnasiepoängen är fastställda på nationell nivå för nationella kurser och på lokal nivå för lokala kurser. För en nationell kurs är antalet gymnasiepoäng detsamma för en viss kurs oavsett var och hur den anordnas i landet. Det spelar således ingen roll om en gymnasiekurs i en viss kommun mest kännetecknas av lärarledd undervisning, handledning, självstudier eller särskild prövning, så kallad validering. Som exempel kan nämnas att kursen Engelska A alltid genererar 110 gymnasiepoäng och kursen Samhällskunskap A 90 gymnasiepoäng. (SFS 1995:878 och SKOLFS 1994:10 tabell 1:11)

Det volymmått som används inom Kunskapslyftet, verksamhetspoäng, är detsamma som gymnasiepoäng för kurser på gymnasial nivå. Det är kommunens prestation som ligger till grund för beräkningen av verksamhetspoäng inom Kunskapslyftet, inte kursdeltagarnas. Om 20 personer deltagit i en kurs som omfattar 50 poäng har 1 000 verksamhetspoäng genererats. Detta gäller oberoende av deltagarnas individuella prestationer, med det förbehåll att de måste tillhöra kursen i åtminstone tre veckor. Hänsyn tas inte heller till om studierna bedrivits snabbt eller långsamt, på hel- eller deltid eller med mycket eller lite lärarstöd.

Det är mot denna bakgrund förmånligt för kommunen att utveckla arbetsformer som tar fasta på elevens eget kunskapssökande och lärande. Med sådana arbetsformer kan läraren ha en handledande funktion. Att använda IT som hjälpmedel i klassrummet eller att bedriva distansundervisning kan ge inlärning och verksamhetspoäng till lägre kostnad.

Det är också förmånligt för kommunen att låta eleven tillgodoräk-

SOU 1998:51
Bilaga 1 301

na sig de faktiska kunskaper i ämnet som han eller hon för med sig till skolan genom så kallad validering. Kommunen får tillgodoräkna sig poängtalet för en kurs när en studerande fått viss handledning och sedan genomgått prövning med godkänt resultat.

För att få statsbidrag för en helårsplats inom Kunskapslyftet måste kommunen prestera 756 verksamhetspoäng. Om detta lärande presteras av en eller flera personer, av hel- eller deltidsstuderande, genom validering eller på något annat sätt är utan betydelse i statsbidragshänseende. Det finns ingen koppling mellan poängtalet och den mängd lärartimmar som kommunen ska anordna. (Delegationen för kunskapslyftet, 1997a)

Poängsystemet ska inte förväxlas med de krav på individuella prestationer som CSN ställer på de studerande. CSN beräknar studiernas omfattning i så kallade studiestödspoäng på ett sätt som beskrivs närmare i bilaga 2.

1.2 Kommunal vuxenutbildning på grundläggande nivå

1.2.1 Villkor för att ta del av statsbidraget till grundläggande vuxenutbildning

För att få statsbidrag till den grundläggande vuxenutbildningen måste kommunerna själva finansiera grundläggande vuxenutbildning motsvarande deras respektive basorganisation för grundläggande vuxenutbildning . Utöver basorganisationen måste kommunerna dessutom finansiera ytterligare en volym motsvarande 10 procent av respektive basorganisation. Därefter kan kommunerna ansöka om stöd för en volym som motsvarar högst 50 procent av respektive basorganisation. (SFS 1997:633 21 e §)

Den basorganisation som är aktuell för den grundläggande vuxenutbildningen beräknades av Skolverket. Basorganisationen för den grundläggande vuxenutbildningen beräknades som medeltalet av omfattningen av den grundläggande vuxenutbildning som en kommun finansierade under läsåren 1993/94 – 1996/97. Omfattningen uttrycktes i beräkningen i helårsplatser där en helårsplats motsvaras av 15 klocktimmar undervisning i veckan i 36 veckor. Den sammanlagda basorganisationen för grundläggande vuxenutbildning i landets alla kommuner uppgår till 26 219 helårsplatser. Uppgift om varje kommuns basorganisation finns i tabell 1D.

302 Bilaga 1
SOU 1998:51

1.2.2 Kriterier för fördelning av statsbidrag för grundläggande vuxenutbildning

När det gäller den grundläggande vuxenutbildningen får kommunerna ta del av statsbidraget efter en särskild turordningslista. Denna turordningslista upprättades på grundval av följande:

• andelen arbetslösa av befolkningen mellan 20 och 64 år,

• andelen personer som har högst nioårig grundskola av befolkningen i åldersintervallet 20 – 64 år,

• andelen utom riket födda i åldersintervallet 20 – 55 år och

• medelvärdet av den grundläggande vuxenutbildning som kommunerna finansierat själva under de senaste fyra åren (dvs. basorganisationen, se tabell 1D).

(Delegationen för kunskapslyftet, 1997c)

Fördelningssystemet innebär att kommuner som har satsat relativt mycket på grundläggande vuxenutbildning och som samtidigt har en hög andel arbetslösa, lågutbildade och utrikes födda kommer högt på turordningslistan. Kommunernas turordning för statligt stöd till grundläggande vuxenutbildning finns i tabell 1D.

För varje fördelningsomgång under 1997 -1998 gäller att stödet räcker till 65 kommuner om varje kommun fram till och med turordningsnummer 64 utnyttjar sin tilldelade omfattning fullt ut, det vill säga erhåller en volym som motsvarar 50 procent av respektive basorganisation. Den som ligger på plats 65, Göteborgs kommun, får dock i så fall inte stöd motsvarande hela 50 procent av sin basorganisation. I den utsträckning kommuner avstår från att utnyttja hela eller delar av sitt statsbidrag räcker statsbidraget till fler kommuner än 65.

För höstterminen 1997 kunde Delegationen för kunskapslyftet på grundval av uppgifter från kommunerna på ett tidigt stadium meddela att statsbidraget skulle komma att räcka till åtminstone 150 kommuner. Senare kom signaler om att bidraget skulle komma att räcka till ännu fler och därför gick Skolverket ut med en påminnelse och en uppmaning till kommunerna att söka statsbidrag. (Franzén, 1998)

Trots detta utnyttjades endast bidrag till 3 884 platser av det tillgängliga statsbidraget till 5 000 platser under hösten 1997 (Skolverket, 1998a). Dessa fördelade sig på 112 kommuner på det sätt som framgår i tabell 1D.

SOU 1998:51
Bilaga 1 303

1.2.3 Verksamhetspoäng och bidrag per plats

För den grundläggande vuxenutbildningen inom Kunskapslyftet erhåller kommunerna 30 000 kronor i statsbidrag per helårsplats om 756 verksamhetspoäng. Regeringen införde begreppet verksamhetspoäng som volymmått i samband med Kunskapslyftet, och när det gäller den grundläggande vuxenutbildningen grundar sig poängen på nedlagd studietid. En elev som studerar på heltid inom grundläggande vuxenutbildning genererar 21 verksamhetspoäng i veckan (SFS 1997:633 23 §).

När elever studerar på deltid ges verksamhetspoäng i proportion till detta. En person som exempelvis studerar på 50 procent av heltid genererar 10,5 poäng i veckan till sin kommun.

304 Bilaga 1
SOU 1998:51

Tabell 1A. Sammanställning av ursprungligt statsbidrag till kommunerna för särskild satsning på gymnasial vuxenutbildning andra halvåret 1997 och preliminärt för helåret 1998. Dessutom volymkrav för det antal poäng som ska anordnas i yrkeskurser, allmänna kurser och orienteringskurser för 18-månadersperioden 1997-1998 utöver respektive basorganisation. Volymkraven gäller givet statsbidragen i kolumn A och B. Ändrade statsbidrag och ändrade volymkrav finns i tabell 1B.

STATSBIDRAG

VOLYMKRAV 1997 - 1998

A
B
C
D
E

PREL.
GYMNASIE- GYMNASIE- VERKSAM-

KOMMUN
STATS-
STATS-
POÄNG
POÄNG
HETSPOÄNG

BIDRAG
BIDRAG
YRKES-
ALLMÄN-
ORIENT.-

ÅR 1997, KR.
ÅR 1998, KR.
KURSER
NA KURSER
KURSER

Upplands Väsby
6 047 352
12 094 705
183 691
147 800
35 280

Vallentuna
2 231 994
4 463 988
46 300
91 612
6 300

Österåker
5 444 157
10 888 313
201 280
141 250
10 595

Värmdö
3 623 615
7 247 229
30 000
232 080
10 080

Järfälla
9 844 696
19 689 391
253 272
367 637
58 710

Ekerö
2 284 753
4 569 506
70 000
85 000
1 890

Huddinge
8 935 481
17 870 962
241 000
272 500
46 620

Botkyrka
7 067 937
14 135 874
161 481
242 223
37 800

Salem
1 939 089
3 878 178
64 600
43 100
10 080

Haninge
14 035 855
28 071 710
289 633
727 564
23 500

Tyresö
12 576 860
25 153 719
547 000
311 300
33 180

Upplands-Bro
4 985 028
9 970 056
142 500
142 500
63 000

Täby
4 589 809
9 179 617
88 930
219 890
12 600

Danderyd
2 168 527
4 337 054
96 000
39 000
6 300

Sollentuna
9 241 203
18 482 406
385 560
141 750
44 100

Stockholm
122 242 787
244 485 574
3 200 000
4 800 000
900 000

Södertälje
17 198 689
34 397 378
430 920
593 460
52 920

Nacka
8 838 080
17 676 159
288 500
164 600
77 540

Sundbyberg
7 097 968
14 195 935
191 646
233 604
12 600

Solna
8 895 344
17 790 688
266 000
266 000
35 000

Lidingö
3 831 932
7 663 865
155 335
98 550
4 200

Vaxholm
529 879
1 059 759
1 890
28 350
5 880

Norrtälje
6 543 588
13 087 176
68 040
340 200
54 432

Sigtuna
5 916 585
11 833 171
169 533
176 450
15 435

Nynäshamn
4 301 546
8 603 092
102 000
190 000
23 500

SOU 1998:51

Bilaga 1 305

Håbo

4 310 169

8 620 339

119 070

221 130

22 680

Älvkarleby

2 595 303

5 190 605

93 600

48 300

5 670

Tierp

5 010 514

10 021 028

172 300

131 000

10 080

Uppsala

33 359 269

66 718 539

847 500

1 440 000

189 000

Enköping

5 817 302

11 634 603

99 750

261 300

64 800

Östhammar

4 863 865

9 727 730

107 616

190 400

17 000

Vingåker

1 983 705

3 967 409

70 000

32 500

10 000

Gnesta

1 191 998

2 383 996

7 938

73 143

1 575

Nyköping

7 601 517

15 203 034

86 940

357 210

66 150

Oxelösund

1 683 807

3 367 614

17 125

90 850

5 040

Flen

4 355 327

8 710 654

120 000

100 000

60 000

Katrineholm

6 734 910

13 469 821

153 122

245 115

25 200

Eskilstuna

22 468 649

44 937 298

136 080

1 417 500

147 420

Strängnäs

5 236 941

10 473 882

22 680

340 200

34 020

Trosa

791 497

1 582 994

6 000

39 000

9 000

Ödeshög

1 027 742

2 055 485

7 800

54 500

7 560

Ydre

751 420

1 502 841

10 000

35 000

8 400

Kinda

1 040 242

2 080 484

25 300

30 350

7 560

Boxholm

1 073 491

2 146 982

17 800

48 500

5 800

Åtvidaberg

2 101 422

4 202 844

54 810

48 006

28 350

Finspång

3 525 332

7 050 665

18 986

206 399

31 920

Valdemarsvik

1 857 268

3 714 537

59 535

31 185

22 680

Linköping

17 916 461

35 832 921

288 461

749 999

314 685

Norrköping

23 842 829

47 685 659

340 000

1 180 000

136 000

Söderköping

3 137 031

6 274 063

82 512

95 256

30 994

Motala

10 330 828

20 661 656

348 300

263 970

98 658

Vadstena

1 038 844

2 077 687

22 700

34 100

7 600

Mjölby

3 336 426

6 672 851

37 800

181 440

15 120

Aneby

956 264

1 912 528

15 100

37 800

8 400

Gnosjö

1 224 408

2 448 816

42 320

12 570

15 110

Gislaved

4 557 522

9 115 043

129 300

130 410

22 680

Vaggeryd

1 371 247

2 742 494

26 110

32 250

34 020

Jönköping

23 521 028

47 042 055

538 650

935 550

132 300

Nässjö

6 756 152

13 512 304

222 300

148 300

33 250

Värnamo

3 803 921

7 607 842

93 000

139 000

20 000

Sävsjö

2 568 816

5 137 633

73 500

68 400

13 000

Vetlanda

5 468 423

10 936 845

147 300

97 700

95 000

Eksjö

3 582 365

7 164 730

60 857

146 322

40 768

Tranås

5 332 331

10 664 662

75 000

190 000

120 000

306 Bilaga 1

SOU 1998:51

Uppvidinge

1 229 046

2 458 091

32 250

42 500

1 890

Lessebo

866 591

1 733 182

11 340

34 020

11 200

Tingsryd

2 256 143

4 512 286

66 240

67 620

4 140

Alvesta

2 889 916

5 779 831

65 520

113 400

10 080

Älmhult

2 159 155

4 318 310

41 580

98 280

6 720

Markaryd

2 307 310

4 614 620

68 420

72 700

11 340

Växjö

13 638 866

27 277 733

226 800

680 400

68 040

Ljungby

3 536 808

7 073 615

71 820

136 080

34 020

Högsby

1 365 351

2 730 702

22 680

56 700

20 160

Torsås, se Kal-

0

0

0

0

0

mar

Mörbylånga, se

0

0

0

0

0

Kalmar

Hultsfred

2 379 826

4 759 652

56 700

64 260

30 240

Mönsterås

2 415 098

4 830 197

30 240

83 160

56 700

Emmaboda

1 040 030

2 080 060

11 340

54 195

7 560

Kalmar, Torsås

16 660 856

33 321 712

257 200

600 100

357 200

och Mörbylånga

Nybro

3 859 083

7 718 167

85 050

136 050

35 900

Oskarshamn

4 790 825

9 581 651

110 376

165 564

31 500

Västervik

9 524 653

19 049 306

306 150

260 850

30 300

Vimmerby

4 086 244

8 172 489

100 000

150 000

20 790

Borgholm

3 014 620

6 029 240

130 032

24 192

15 120

Gotland

8 873 817

17 747 633

100 000

400 000

170 000

Olofström

5 195 295

10 390 591

158 760

158 760

79 380

Karlskrona

12 445 132

24 890 265

402 470

300 930

90 400

Ronneby

6 429 680

12 859 361

129 300

215 400

79 000

Karlshamn

5 592 289

11 184 579

131 000

147 000

95 000

Sölvesborg

3 004 404

6 008 808

56 700

147 420

3 780

Svalöv

2 239 101

4 478 202

50 000

63 510

34 000

Staffanstorp

2 773 591

5 547 181

40 000

146 000

24 000

Burlöv

2 429 475

4 858 949

58 600

100 000

168

Vellinge

2 493 323

4 986 646

68 040

79 380

22 680

Ö. Göinge

2 965 567

5 931 133

92 100

92 100

17 640

Örkelljunga

1 770 660

3 541 321

40 500

58 000

16 000

Bjuv

3 354 586

6 709 172

79 300

103 320

68 040

Kävlinge

5 195 022

10 390 043

126 000

252 000

19 740

Lomma

1 600 777

3 201 554

28 350

85 050

8 000

Svedala

2 681 796

5 363 592

52 920

90 720

34 020

SOU 1998:51

Bilaga 1 307

Skurups

3 703 924

7 407 848

90 720

170 100

7 560

Sjöbo

3 251 526

6 503 051

45 360

154 980

26 400

Hörby

2 537 784

5 075 567

67 450

109 300

650

Höör

2 506 856

5 013 712

51 030

102 060

17 010

Tomelilla

2 577 421

5 154 842

38 400

103 400

65 200

Bromölla

2 212 543

4 425 087

42 525

124 675

2 900

Osby

1 692 105

3 384 210

45 360

45 360

25 200

Perstorp

2 881 944

5 763 888

84 900

135 000

20 100

Klippan

4 876 459

9 752 918

176 800

115 500

35 000

Åstorp

2 726 819

5 453 638

58 540

81 035

46 032

Båstad

2 059 234

4 118 468

67 760

30 020

31 500

Malmö

53 526 787

107 053 575

1 134 000

2 041 000

281 000

Lund

7 407 158

14 814 316

113 400

340 000

113 400

Landskrona

7 887 886

15 775 771

159 860

358 000

64 260

Helsingborg

26 958 256

53 916 511

545 076

884 520

351 918

Höganäs

3 611 956

7 223 912

102 060

96 390

23 625

Eslöv

4 107 222

8 214 443

113 400

102 060

50 400

Ystad

5 642 163

11 284 327

128 520

223 020

18 900

Trelleborg

8 569 141

17 138 283

233 600

242 700

90 700

Kristianstad

16 945 387

33 890 774

355 130

847 010

133 400

Simrishamn

3 669 445

7 338 890

56 700

170 100

95 700

Ängelholm

7 682 902

15 365 803

139 000

392 000

60 000

Hässleholm

8 262 735

16 525 469

180 000

414 720

75 600

Hylte

1 940 009

3 880 017

73 440

44 800

1 050

Halmstad

14 624 958

29 249 916

309 450

434 760

378 000

Laholm

3 273 084

6 546 168

68 750

99 150

43 020

Falkenberg

4 387 728

8 775 457

29 000

190 400

121 000

Varberg

7 588 847

15 177 693

78 560

434 360

25 200

Kungsbacka

3 940 304

7 880 608

30 240

215 460

60 480

Härryda

5 023 357

10 046 713

120 000

240 000

15 000

Partille

4 738 093

9 476 186

93 460

246 740

33 645

Öckerö

1 383 926

2 767 853

10 000

88 000

2 500

Stenungsund

3 220 309

6 440 618

41 500

177 500

7 800

Tjörn

2 343 286

4 686 572

75 600

45 360

30 240

Orust

2 196 698

4 393 395

62 000

69 600

10 800

Sotenäs

1 288 126

2 576 252

44 226

28 350

0

Munkedal

1 571 659

3 143 317

40 500

50 940

9 600

Tanum

2 352 874

4 705 749

27 300

131 040

5 040

Göteborg

130 932 165

261 864 330

2 629 500

7 056 750

688 500

308 Bilaga 1

SOU 1998:51

Mölndal

6 056 180

12 112 360

26 460

404 460

56 700

Kungälv

6 185 659

12 371 318

92 700

388 948

77 125

Lysekil

4 235 030

8 470 060

70 875

204 120

8 505

Uddevalla

10 972 213

21 944 425

153 600

540 000

72 600

Strömstad

1 594 184

3 188 367

25 200

71 800

14 900

Dals-Ed

958 191

1 916 383

22 680

30 240

4 200

Färgelanda

1 019 944

2 039 888

28 640

26 130

5 040

Ale

6 982 670

13 965 340

204 000

220 200

60 480

Lerum

4 460 713

8 921 425

70 875

141 750

78 750

Vårgårda

2 299 188

4 598 376

62 685

79 410

3 024

Bollebygd

1 029 776

2 059 551

22 500

27 325

24 192

Tranemo, se

0

0

0

0

0

Svenjunga

Bengtsfors

2 220 985

4 441 971

92 400

25 200

10 080

Mellerud

2 154 189

4 308 378

56 700

56 700

17 640

Lilla Edet

2 376 392

4 752 784

42 000

85 350

45 360

Mark

4 784 301

9 568 601

149 622

138 378

25 200

Svenljunga och

3 819 968

7 639 936

77 800

147 500

10 100

Tranemo

Herrljunga

1 481 929

2 963 857

37 350

48 989

6 300

Vänersborg

6 825 373

13 650 747

123 606

288 414

42 000

Trollhättan

12 538 283

25 076 565

276 075

461 100

113 400

Alingsås

5 867 334

11 734 668

109 170

230 760

30 240

Borås

16 437 944

32 875 888

169 920

787 950

201 600

Ulricehamn

4 176 671

8 353 341

88 640

155 710

17 640

Åmål

3 200 463

6 400 926

79 380

102 060

24 192

Grästorp och

1 662 657

3 325 313

23 670

70 680

15 120

Essunga

Essunga, se

0

0

0

0

0

Grästorp

Mullsjö

1 245 625

2 491 251

18 900

49 000

12 600

Habo

1 223 456

2 446 913

22 680

45 360

10 100

Karlsborg

2 029 341

4 058 683

61 890

56 160

7 560

Gullspång

1 407 334

2 814 667

45 360

22 680

17 010

Vara

2 744 890

5 489 780

72 660

79 515

27 720

Götene

1 564 327

3 128 653

22 000

68 000

20 000

Tibro

2 226 836

4 453 672

52 500

72 500

21 000

Töreboda

1 976 116

3 952 233

81 000

28 350

756

Mariestad

5 536 646

11 073 292

144 900

147 300

56 700

SOU 1998:51

Bilaga 1 309

Lidköping

6 050 570

12 101 140

120 000

270 000

19 500

Skara

4 579 387

9 158 774

105 000

210 000

15 000

Skövde

9 472 521

18 945 042

181 440

300 510

103 194

Hjo

2 089 560

4 179 121

37 020

88 120

17 280

Tidaholm

5 271 418

10 542 836

204 120

136 080

15 120

Falköping

4 635 023

9 270 045

96 000

186 000

30 000

Kil

1 412 471

2 824 941

20 000

62 400

12 600

Eda

1 457 499

2 914 997

19 845

65 205

15 120

Torsby

2 949 085

5 898 170

45 420

98 280

60 480

Storfors

894 560

1 789 121

15 120

30 240

10 080

Hammarö

2 233 438

4 466 875

45 500

112 500

10 500

Munkfors

1 140 974

2 281 949

26 500

34 000

8 200

Forshaga

2 209 475

4 418 950

30 010

72 050

44 100

Grums

2 082 663

4 165 326

47 950

95 760

3 024

Årjäng

2 365 820

4 731 640

56 700

68 040

35 700

Sunne

2 950 847

5 901 695

56 700

113 400

30 240

Karlstad

13 576 497

27 152 994

204 120

669 060

136 080

Kristinehamn

2 734 986

5 469 972

23 350

169 430

11 340

Filipstad

2 041 537

4 083 074

37 030

63 968

37 140

Hagfors

3 482 422

6 964 844

139 040

62 240

13 440

Arvika

4 432 580

8 865 161

75 000

145 000

70 000

Säffle

3 365 532

6 731 064

82 200

75 600

70 560

Lekeberg

1 462 317

2 924 635

28 350

56 700

11 340

Laxå

1 350 513

2 701 026

34 020

30 240

22 680

Hallsberg

3 018 509

6 037 017

111 132

22 680

73 710

Degerfors

2 627 304

5 254 609

34 020

102 060

56 700

Hällefors

2 536 664

5 073 329

37 800

113 400

20 000

Ljusnarsberg

1 556 271

3 112 541

36 000

60 000

3 780

Örebro

20 949 041

41 898 083

170 100

1 292 760

85 680

Kumla

1 601 482

3 202 965

28 350

60 000

22 680

Askersund

2 160 805

4 321 610

29 465

94 600

47 124

Karlskoga

6 346 055

12 692 111

66 000

251 100

136 080

Nora

1 515 343

3 030 685

17 000

79 000

10 000

Lindesberg

4 240 855

8 481 711

67 500

204 000

22 500

Skinnskatte-

0

0

0

0

0

berg, se Fagersta

Surahammar, se

0

0

0

0

0

Hallstahammar

Heby

1 861 185

3 722 370

10 000

70 000

70 000

Kungsör

1 563 280

3 126 560

22 680

90 600

5 670

310 Bilaga 1

SOU 1998:51

Hallstahammar

6 623 971

13 247 942

79 090

397 500

36 000

och Suraham-

mar

Norberg, se Fa-

0

0

0

0

0

gersta

Västerås

29 299 918

58 599 835

113 400

2 268 000

113 400

Sala

3 713 728

7 427 456

56 200

186 500

23 400

Fagersta, Nor-

4 929 289

9 858 578

60 552

223 740

74 340

berg, Skinnskat-

teb.

Köping

7 004 090

14 008 180

224 630

237 050

40 320

Arboga

2 043 451

4 086 902

22 680

90 720

33 936

Vansbro

2 552 023

5 104 046

56 700

90 720

17 010

Malung

4 877 845

9 755 690

204 680

69 160

54 360

Gagnef

2 353 070

4 706 140

36 260

115 500

11 340

Leksand

4 108 043

8 216 087

90 000

219 375

25 200

Rättvik

2 899 880

5 799 760

43 560

157 500

13 860

Orsa kommun

2 004 068

4 008 135

37 800

75 600

8 400

Älvdalen

2 469 797

4 939 593

68 000

59 500

33 600

Smedjebacken,

0

0

0

0

0

se Ludvika

Mora

2 929 625

5 859 250

67 560

112 500

16 800

Falun

5 869 701

11 739 401

77 760

280 800

45 360

Borlänge

9 150 644

18 301 288

126 000

436 500

60 480

Säter

2 421 207

4 842 414

54 785

105 615

16 340

Hedemora

2 971 264

5 942 528

62 100

126 270

12 600

Avesta

2 523 840

5 047 680

40 000

96 000

40 950

Ludvika och

9 075 936

18 151 873

58 225

420 000

226 800

Smedjebacken

Ockelbo

1 561 400

3 122 800

37 800

45 360

9 840

Hofors

2 095 847

4 191 693

50 900

87 700

12 600

Ovanåker

3 208 034

6 416 067

50 000

149 000

24 150

Nordanstig

3 212 309

6 424 619

58 000

141 000

26 460

Ljusdal

7 194 127

14 388 254

204 120

136 080

126 000

Gävle

17 878 870

35 757 740

508 032

406 728

203 364

Sandviken

10 172 065

20 344 129

250 000

400 000

14 175

Söderhamn

8 381 628

16 763 255

178 605

331 695

63 000

Bollnäs

5 325 502

10 651 003

102 060

186 732

51 408

Hudiksvall

7 797 523

15 595 046

68 040

351 540

173 400

Ånge

1 420 261

2 840 522

22 680

56 700

5 544

SOU 1998:51

Bilaga 1 311

Timrå

4 631 492

9 262 984

70 800

255 400

16 600

Härnösand

4 758 789

9 517 578

120 000

150 000

40 000

Sundsvall

17 476 831

34 953 662

313 100

764 200

113 400

Kramfors

4 818 382

9 636 764

80 000

207 900

100 800

Sollefteå

4 718 226

9 436 452

73 700

215 500

59 220

Örnsköldsvik

11 366 317

22 732 635

232 848

466 452

79 112

Ragunda

1 843 482

3 686 965

67 200

28 800

31 800

Bräcke

2 831 694

5 663 389

100 800

43 200

47 700

Krokom

1 974 164

3 948 327

37 500

37 500

75 000

Strömsund

4 695 349

9 390 698

112 500

112 500

94 500

Åre

2 948 237

5 896 473

72 000

120 000

21 000

Berg

2 412 619

4 825 238

72 400

76 100

16 800

Härjedalen

2 731 279

5 462 559

63 126

79 002

34 020

Östersund

9 020 556

18 041 111

158 760

370 440

37 800

Nordmaling

1 077 354

2 154 708

18 000

53 000

5 000

Bjurholm

538 653

1 077 306

9 668

22 280

3 780

Vindeln

665 956

1 331 912

9 100

22 050

12 600

Robertsfors

1 317 587

2 635 175

4 536

90 720

8 064

Norsjö

1 258 588

2 517 176

18 000

60 000

18 000

Malå

821 371

1 642 743

7 800

38 000

12 100

Storuman

1 986 051

3 972 102

7 000

120 000

18 900

Sorsele

1 317 527

2 635 054

56 700

20 790

6 300

Dorotea

873 289

1 746 578

11 340

34 020

18 900

Vännäs

597 720

1 195 441

6 804

27 216

5 040

Vilhelmina

2 122 448

4 244 897

60 480

45 360

30 240

Åsele

1 105 946

2 211 892

34 000

34 000

5 700

Umeå

15 933 084

31 866 169

241 920

1 005 480

26 880

Lycksele

2 070 440

4 140 880

23 125

97 125

28 350

Skellefteå

13 517 382

27 034 765

72 850

813 550

138 600

Arvidsjaur

2 121 468

4 242 935

72 000

48 000

20 700

Arjeplog

1 106 993

2 213 986

34 000

34 000

7 500

Jokkmokk

2 318 452

4 636 903

96 000

34 875

8 000

Överkalix

2 301 958

4 603 916

69 150

79 530

5 670

Kalix

6 651 662

13 303 324

226 800

181 440

113 400

Övertorneå

1 130 795

2 261 590

17 000

51 100

4 000

Pajala

2 729 795

5 459 591

108 900

39 600

14 200

Gällivare

5 548 562

11 097 124

102 060

255 150

20 160

Älvsbyn

2 302 840

4 605 680

28 535

122 690

31 920

Luleå

12 157 791

24 315 581

92 250

510 300

304 960

312 Bilaga 1

SOU 1998:51

Piteå

9 271 253

18 542 506

157 500

405 000

88 200

Boden

9 887 778

19 775 556

286 416

393 500

151 650

Haparanda

3 084 739

6 169 479

92 610

90 720

11 340

Kiruna

6 057 543

12 115 085

171 600

172 175

34 560

Summa

1 675 392 045

3 350 784 090

35 353 185

68 943 708

14 113 489

Källa: Bilaga till regeringsbeslut 1997-05-15, nr 9.

SOU 1998:51
Bilaga 1 313

Tabell 1B. Statsbidrag till kommunerna för vuxenutbildning på gymnasial nivå inom Kunskapslyftet för första halvåret 1998. Även ändrade volymkrav för 18-månadersperioden 1997–1998.

Kommun
Kommun
Kolumn A
Kolumn B

nummer

Statsbidrag första
Förändrat volymkrav

halvåret 1998,
1997-1998 uttryckt i

miljoner kronor
verksamhetspoäng

114
Upplands Väsby
6,047
0

115
Vallentuna
2,237
0

117
Österåker
5,444
0

120
Värmdö
3,624
0

123
Järfälla
9,845
0

125
Ekerö
2,285
0

126
Huddinge
11,052
50109

127
Botkyrka
20,188
310633

128
Salem
1,939
0

136
Haninge
14,036
0

138
Tyresö
12,577
0

139
Upplands-Bro
4,985
0

160
Täby
4,59
0

162
Danderyd
2,169
0

163
Sollentuna
9,241
0

180
Stockholm
122,243
0

181
Södertälje
17,199
0

182
Nacka
9,849
23931

183
Sundbyberg
6,737
–11141

184
Solna
8,895
0

186
Lidingö
3,832
0

187
Vaxholm
0,837
7279

188
Norrtälje
6,544
0

191
Sigtuna
5,917
0

192
Nynäshamn
4,302
0

305
Håbo
4,31
0

319
Älvkarleby
2,612
0

360
Tierp
5,011
0

380
Uppsala
33,359
0

381
Enköping
5,817
0

382
Östhammars
4,564
–9268

428
Vingåker
1,984
0

461
Gnesta
0,923
–6327

480
Nyköping
7,62
0

481
Oxelösund
1,684
0

482
Flen
4,033
–7605

483
Katrineholm
6,33
–12264

484
Eskilstuna
22,469
0

486
Strängnäs
5,237
0

488
Trosa
0,791
0

509
Ödeshög
1,028
0

512
Ydre
0,751
0

513
Kinda
1,458
9882

314 Bilaga 1

SOU 1998:51

560
Boxholm
1,105
0

561
Åtvidaberg
2,119
0

562
Finspång
2,895
–16313

563
Valdemarsvik
2,276
9916

580
Linköping
17,916
0

581
Norrköping
23,843
0

582
Söderköping
3,137
0

583
Motala
10,331
0

584
Vadstena
1,039
0

586
Mjölby
3,407
0

604
Aneby
0,956
0

617
Gnosjö
1,224
0

662
Gislaved
4,558
0

665
Vaggeryd
1,371
0

680
Jönköping
23,521
0

682
Nässjö
6,756
0

683
Värnamo
2,467
–31495

684
Sävsjö
2,569
0

685
Vetlanda
5,468
0

686
Eksjö
3,441
–4356

687
Tranås
5,332
0

760
Uppvidinge
1,229
0

761
Lessebo
1,445
13703

763
Tingsryd
2,307
0

764
Alvesta
2,89
0

765
Älmhult
2,919
17984

767
Markaryd
2,307
0

780
Växjö
13,639
0

781
Ljungby
3,537
0

810
Högsby
1,365
0

821
Hultsfred
2,38
0

860
Mönsterås
4,293
44467

861
Emmaboda
1,775
17391

862
Kalmar, Torsås, Mörbylånga
16,565
–2960

880
Nybro
3,859
0

882
Oskarshamn
4,791
0

883
Västervik
9,525
0

884
Vimmerby
4,086
0

885
Borgholm
3,263
5880

980
Gotland
8,874
0

1060
Olofström
5,195
0

1080
Karlskrona
12,445
0

1081
Ronneby
6,43
0

1082
Karlshamn
5,528
–1980

1083
Sölvesborg
3,004
0

1214
Svalöv
2,28
0

1230
Staffanstorp
2,774
0

1231
Burlöv
2,639
4969

1233
Vellinge
2,712
5182

SOU 1998:51

Bilaga 1 315

1256
Ö. Göinge
2,966
0

1257
Örkelljunga
1,771
0

1260
Bjuv
3,355
0

1261
Kävlinge
4,857
–10423

1262
Lomma
1,601
0

1263
Svedala
2,885
4813

1264
Skurups
3,704
0

1265
Sjöbo
3,252
0

1266
Hörby
2,538
0

1267
Höör
2,507
0

1270
Tomelilla
2,577
0

1272
Bromölla
2,213
0

1273
Osby
1,692
0

1275
Perstorp
2,882
0

1276
Klippan
4,876
0

1277
Åstorp
2,727
0

1278
Båstad
2,059
0

1280
Malmö
53,527
0

1281
Lund
7,407
0

1282
Landskrona
6,321
–46351

1283
Helsingborg
26,958
0

1284
Höganäs
3,612
0

1285
Eslöv
4,201
0

1286
Ystad
5,651
0

1287
Trelleborg
8,569
0

1290
Kristianstad
16,945
0

1291
Simrishamn
3,521
–4577

1292
Ängelholm
7,49
–5944

1293
Hässleholm
8,263
0

1315
Hylte
1,94
0

1380
Halmstad
14,625
0

1381
Laholm
2,757
–12166

1382
Falkenberg
4,388
0

1383
Varberg
7,589
0

1384
Kungsbacka
3,824
–2742

1401
Härryda
5,023
0

1402
Partille
4,738
0

1407
Öckerö
1,149
–6788

1415
Stenungsund
3,22
0

1419
Tjörn
1,621
–17019

1421
Orust
2,969
18293

1427
Sotenäs
1,288
0

1430
Munkedal
2,882
31024

1435
Tanum
2,353
0

1480
Göteborg
110,761
–622688

1481
Mölndal
5,468
–18169

1482
Kungälv
6,186
0

1484
Lysekil
4,235
0

1485
Uddevalla
10,972
0

1486
Strömstad
2,135
12810

316 Bilaga 1

SOU 1998:51

1504
Dals-Ed
1,234
6533

1507
Färgelanda
1,02
0

1521
Ale
6,983
0

1524
Lerum
4,461
0

1527
Vårgårda
2,113
–4381

1535
Bollebygd
1,03
0

1560
Bengtsfors
2,221
0

1561
Mellerud
1,705
–10578

1562
Lilla Edet
2,47
0

1563
Mark
4,784
0

1565
Svenljunga & Tranemo
3,82
0

1566
Herrljunga
1,793
7372

1580
Vänersborg
7,354
12509

1581
Trollhättan
12,538
0

1582
Alingsås
6,883
24046

1583
Borås
20,164
88225

1584
Ulricehamn
4,168
–219

1585
Åmål
3,2
0

1602
Grästorp
1,663
0

1622
Mullsjö
1,246
0

1623
Habo
1,242
0

1637
Karlsborg
2,029
0

1643
Gullspång
1,409
0

1660
Vara
2,745
0

1661
Götene
2,931
32359

1662
Tibro
2,227
0

1663
Töreboda
2,527
13037

1680
Mariestad
5,537
0

1681
Lidköping
6,051
0

1682
Skara
4,579
0

1683
Skövde
9,473
0

1684
Hjo
2,09
0

1685
Tidaholm
5,271
0

1686
Falköping
4,635
0

1715
Kil
1,412
0

1730
Eda
1,333
–2943

1737
Torsby
2,774
–4125

1760
Storfors
1,508
14515

1761
Hammarö
2,233
0

1762
Munkfors
1,141
0

1763
Forshaga
2,209
0

1764
Grums
2,083
0

1765
Årjäng
2,345
–650

1766
Sunne
2,951
0

1780
Karlstad
13,576
0

1781
Kristinehamn
3,809
25438

1782
Filipstad
2,042
0

1783
Hagfors
4,375
21129

1784
Arvika kommun
4,433
0

SOU 1998:51

Bilaga 1 317

1785
Säffle
3,294
–2199

1814
Lekeberg
1,462
0

1860
Laxå
1,351
0

1861
Hallsberg
3,019
0

1862
Degerfors
2,345
–6962

1863
Hällefors
2,537
0

1864
Ljusnarsberg
1,243
–7372

1880
Örebro
20,949
0

1881
Kumla
1,601
0

1882
Askersund
1,768
–9591

1883
Karlskoga
6,346
0

1884
Nora
1,515
0

1885
Lindesberg
4,281
0

1917
Heby
1,861
0

1960
Kungsör
1,563
0

1961
Hallstahammar & Surahammar
6,624
0

1980
Västerås
23,721
–172207

1981
Sala
3,714
0

1982
Fagersta, Norb-g.,Skinns-berg.
4,929
0

1983
Köping
5,748
–38770

1984
Arboga
2,662
14656

2021
Vansbro
2,583
0

2023
Malung
4,878
0

2026
Gagnef
2,368
0

2029
Leksand
4,108
0

2031
Rättvik
2,9
0

2034
Orsa kommun
1,426
–13614

2039
Älvdalen
2,334
-3200

2062
Mora
4,071
27021

2080
Falun
5,87
0

2081
Borlänge
9,208
0

2082
Säter
2,421
0

2083
Hedemora
2,971
0

2084
Avesta
4,987
58315

2085
Ludvika
9,357
6649

2101
Ockelbo
1,609
0

2104
Hofors
2,096
0

2121
Ovanåker
3,208
0

2132
Nordanstig
3,212
0

2161
Ljusdal
6,961
–7189

2180
Gävle
17,879
0

2181
Sandviken
10,172
0

2182
Söderhamn
8,382
0

2183
Bollnäs
5,326
0

2184
Hudiksvall
6,265
–41359

2260
Ånge
3,008
37589

2262
Timrå
4,588
–1334

2280
Härnösand
4,759
0

2281
Sundsvall
17,477
0

2282
Kramfors
4,818
0

318 Bilaga 1

SOU 1998:51

2283
Sollefteå
4,718
0

2284
Örnsköldsvik
11,366
0

2303
Ragunda
1,682
–4989

2305
Bräcke
2,832
0

2309
Krokom
1,974
0

2313
Strömsund
4,695
0

2321
Åre
2,818
–4031

2326
Berg
2,413
0

2361
Härjedalen
2,733
0

2380
Östersund
9,021
0

2401
Nordmaling
1,077
0

2403
Bjurholm
0,531
–245

2404
Vindeln
0,745
0

2409
Robertsfors
1,191
–3900

2417
Norsjö
1,124
–4167

2418
Malå
0,655
–3921

2421
Storuman
1,986
0

2422
Sorsele
1,318
0

2425
Dorotea
0,507
–9267

2460
Vännäs
0,598
0

2462
Vilhelmina
2,124
0

2463
Åsele
1,004
–3136

2480
Umeå
15,933
0

2481
Lycksele
2,07
0

2482
Skellefteå
13,517
0

2505
Arvidsjaur
2,034
–2702

2506
Arjeplog
1,07
–1143

2510
Jokkmokk
2,318
0

2513
Överkalix
1,946
–10982

2514
Kalix
5,769
–27262

2518
Övertorneå
1,131
0

2521
Pajala
2,774
0

2523
Gällivare
5,549
0

2560
Älvsbyn
2,303
0

2580
Luleå
12,158
0

2581
Piteå
9,271
0

2582
Boden
9,888
0

2583
Haparanda
3,682
14144

2584
Kiruna
6,058
0

Källa: Bilaga till regeringsbeslut 1997-12-18, nr 64.

SOU 1998:51
Bilaga 1 319

Tabell 1 C Sammanställning av basorganisationer för kommunal vuxenutbildning på gymnasial nivå. Antal helårsplatser enligt Skolverkets definition. Siffrorna reviderades i juni 1997.

Upplands-Väsby
275

Vallentuna
135

Österåker
120

Värmdö
80

Järfälla
440

Ekerö
75

Huddinge
545

Botkyrka
315

Salem
65

Haninge
265

Tyresö
105

Upplands-Bro
85

Täby
105

Danderyd
100

Sollentuna
155

Stockholm
2 240

Södertälje
305

Nacka
330

Sundbyberg
135

Solna
225

Lidingö
95

Vaxholm
25

Norrtälje
250

Sigtuna
95

Nynäshamn
30

Håbo
35

Älvkarleby
35

Tierp
50

Uppsala
545

Enköping
170

Östhammar
70

Vingåker
60

Gnesta
35

Nyköping
175

Oxelösund
60

Flen
95

Katrineholm
317

Eskilstuna
440

Strängnäs
115

Trosa
20

Ödeshög
15

Ydre
10

Kinda
5

Boxholm
10

Åtvidaberg
35

Finspång
105

Valdemarsvik
–

Linköping
310

Norrköping
485

Söderköping
75

Motala
205

Vadstena
30

Mjölby
10

Aneby
40

Gnosjö
55

Gislaved
145

Vaggeryd
55

Jönköping
475

Nässjö
120

Värnamo
125

Sävsjö
30

Vetlanda
180

Eksjö
70

Tranås
40

Uppvidinge
45

Lessebo
40

Tingsryd
35

Alvesta
50

Älmhult
55

Markaryd
90

Växjö
305

Ljungby
100

Högsby
5

Torsås
10

Mörbylånga
15

Hultsfred
55

Mönsterås
60

Emmaboda
42

Kalmar
225

Nybro
90

Oskarshamn
110

Västervik
35

Vimmerby
35

Borgholm
60

Gotland
305

Olofström
20

Karlskrona
85

Ronneby
70

Karlshamn
190

Sölvesborg
45

Östra-Göinge
95

Örkelljunga
50

Tomelilla
55

Bromölla
40

Osby
65

Perstorp
–

Klippan
70

Åstorp
80

Båstad
75

Kristianstad
420

Simrishamn
70

Ängelholm
240

320 Bilaga 1
SOU 1998:51

Hässleholm
290

Svalöv
55

Staffanstorp
80

Burlöv
50

Vellinge
95

Bjuv
70

Kävlinge
180

Lomma
70

Svedala
30

Skurup
45

Sjöbo
55

Hörby
50

Höör
105

Malmö
980

Lund
675

Landskrona
295

Helsingborg
435

Höganäs
120

Eslöv
135

Ystad
75

Trelleborg
185

Hylte
30

Halmstad
490

Laholm
95

Falkenberg
140

Varberg
175

Kungsbacka
355

Härryda
85

Partille
140

Öckerö
45

Stenungsund
80

Tjörn
30

Orust
45

Sotenäs
58

Munkedal
40

Tanum
75

Göteborg
3 090

Mölndal
245

Kungälv
110

Lysekil
–

Uddevalla
215

Strömstad
20

Dals-Ed
10

Färgelanda
20

Ale
120

Lerum
200

Vårgårda
53

Bollebygd
30

Tranemo
55

Bengtsfors
40

Mellerud
30

Lilla-Edet
35

Mark
156

Svenljunga
20

Herrljunga
30

Vänersborg
155

Trollhättan
125

Alingsås
210

Borås
365

Ulricehamn
90

Åmål
40

Grästorp
25

Essunga
20

Mullsjö
35

Habo
50

Karlsborg
35

Gullspång
35

Vara
40

Götene
70

Tibro
15

Töreboda
90

Mariestad
255

Lidköping
175

Skara
155

Skövde
270

Hjo
45

Tidaholm
55

Falköping
220

Kil
55

Eda
10

Torsby
65

Storfors
20

Hammarö
45

Munkfors
30

Forshaga
65

Grums
40

Årjäng
25

Sunne
50

Karlstad
465

Kristinehamn
140

Filipstad
35

Hagfors
85

Arvika
100

Säffle
50

Lekeberg
10

Laxå
25

Hallsberg
80

Degerfors
45

Hällefors
25

Ljusnarsberg
30

Örebro
210

Kumla
70

Askersund
55

Karlskoga
130

Nora
20

Lindesberg
95

Skinnskatteberg
5

Surahammar
–

Heby
40

Kungsör
40

SOU 1998:51
Bilaga 1 321

Hallstahammar
5

Norberg
45

Västerås
410

Sala
95

Fagersta
50

Köping
185

Arboga
20

Vansbro
25

Malung
40

Gagnef
35

Leksand
40

Rättvik
30

Orsa
40

Älvdalen
35

Smedjebacken
35

Mora
100

Falun
230

Borlänge
95

Säter
15

Hedemora
90

Avesta
100

Ludvika
95

Ockelbo
15

Hofors
65

Ovanåker
45

Nordanstig
30

Ljusdal
35

Gävle
450

Sandviken
195

Söderhamn
75

Bollnäs
110

Hudiksvall
90

Ånge
20

Timrå
–

Härnösand
85

Sundsvall
245

Kramfors
100

Sollefteå
105

Örnsköldsvik
300

Källa: Skolverket, 1997.

Ragunda
28

Bräcke
20

Krokom
85

Strömsund
40

Åre
55

Berg
40

Härjedalen
30

Östersund
425

Nordmaling
55

Bjurholm
10

Vindeln
30

Robertsfors
30

Norsjö
20

Malå
15

Storuman
25

Sorsele
10

Dorotea
10

Vännäs
85

Vilhelmina
35

Åsele
15

Umeå
385

Lycksele
90

Skellefteå
365

Arvidsjaur
20

Arjeplog
10

Jokkmokk
5

Överkalix
20

Kalix
110

Övertorneå
25

Pajala
30

Gällivare
75

Älvsbyn
5

Luleå
495

Piteå
80

Boden
115

Haparanda
35

Kiruna
150

Summa
36 914

11–18-0699

322 Bilaga 1
SOU 1998:51

Tabell 1D. Kommunal vuxenutbildning på grundläggande nivå.

– Basorganisationer, framräknade i maj 1997.

– Turordning för att ta del av tillgängligt statsbidrag.

– Antal kronor som utbetalats som statsbidrag för grundläggande vuxenutb. andra halvåret 1997.

– Antal platser för utbetalt stöd andra halvåret 1997. Beräknat som antal kronor enligt ovan dividerat med 15 000, eftersom kommu-

nerna erhåller 30 000 kronor per helår och plats.

Kom. nr
Kommun
Basorg.
Turordning
Statsbidrag 97
Antal platser

utbet. antal kr.
för stöd 97

1
Upplands-Väsby
127
155
960 000
64

2
Vallentuna
69
164
0
0

3
Österåker
74
228
555 000
37

4
Värmdö
58
242
0
0

5
Järfälla
178
168
0
0

6
Ekerö
29
273
0
0

7
Huddinge
304
126
0
0

8
Botkyrka
475
19
3 570 000
238

9
Salem
40
161
0
0

10
Haninge
256
96
1 920 000
128

11
Tyresö
134
138
0
0

12
Upplands-Bro
64
153
0
0

13
Täby
106
240
0
0

14
Danderyd
23
274
0
0

15
Sollentuna
249
122
0
0

16
Stockholm
2293
157
6 420 000
428

17
Södertälje
430
41
555 000
37

18
Nacka
146
239
0
0

19
Sundbyberg
72
235
0
0

20
Solna
151
195
824 550
54,97

21
Lidingö
33
282
0
0

22
Vaxholm
17
216
0
0

23
Norrtälje
146
116
855 000
57

24
Sigtuna
115
143
132 150
8,81

25
Nynäshamn
54
206
0
0

26
Håbo
30
265
0
0

27
Älvkarleby
22
76
0
0

28
Tierp
19
222
0
0

29
Uppsala
409
233
0
0

30
Enköping
79
174
0
0

31
Östhammar
60
79
0
0

32
Vingåker
42
14
165 000
11

33
Gnesta
24
154
0
0

34
Nyköping
100
225
0
0

35
Oxelösund
25
152
0
0

36
Flen
49
36
375 000
25

37
Katrineholm
129
20
0
0

SOU 1998:51

Bilaga 1 323

38
Eskilstuna
371
11
921 000
61,4

39
Strängnäs
75
133
570 000
38

40
Trosa
10
279
30 000
2

41
Ödeshög
16
57
120 000
8

42
Ydre
2
284
0
0

43
Kinda
18
246
0
0

44
Boxholm
19
35
150 000
10

45
Åtvidaberg
29
140
15 000
1

46
Finspång
74
74
114 450
7,63

47
Valdemarsvik
14
149
105 000
7

48
Linköping
344
188
1 170 000
78

49
Norrköping
400
77
3 000 000
200

50
Söderköping
32
182
0
0

51
Motala
48
218
0
0

52
Vadstena
19
186
135 000
9

53
Mjölby
129
103
0
0

54
Aneby
23
55
15 000
1

55
Gnosjö
36
24
0
0

56
Gislaved
80
78
222 150
14,81

57
Vaggeryd
33
87
0
0

58
Jönköping
337
110
1 576 500
105,1

59
Nässjö
46
241
0
0

60
Värnamo
67
173
0
0

61
Sävsjö
28
68
210 000
14

62
Vetlanda
46
150
345 000
23

63
Eksjö
27
266
81 000
5,4

64
Tranås
23
158
0
0

65
Uppvidinge
27
51
210 000
14

66
Lessebo
39
10
0
0

67
Tingsryd
32
123
0
0

68
Alvesta
65
39
255 000
17

69
Älmhult
73
26
0
0

70
Markaryd
42
8
315 000
21

71
Växjö
238
124
1 710 000
114

72
Ljungby
57
208
0
0

73
Högsby
33
2
180 000
12

74
Torsås
26
17
0
0

75
Mörbylånga
13
283
0
0

76
Hultsfred
31
97
240 000
16

77
Mönsterås
41
44
90 000
6

78
Emmaboda
24
113
180 000
12

79
Kalmar
181
99
1 365 000
91

80
Nybro
44
107
298 200
19,88

81
Oskarshamn
67
141
258 600
17,24

82
Västervik
79
148
0
0

83
Vimmerby
13
209
0
0

84
Borgholm
29
70
157 800
10,52

85
Gotland
160
134
0
0

86
Olofström
87
5
657 750
43,85

87
Karlskrona
115
231
0
0

324 Bilaga 1

SOU 1998:51

88
Ronneby
30
232
171 600
11,44

89
Karlshamn
59
229
0
0

90
Sölvesborg
51
18
210 000
14

91
Svalöv
34
102
0
0

92
Staffanstorp
51
193
0
0

93
Burlöv
105
1
0
0

94
Vellinge
41
281
0
0

95
Ö. Göinge
48
29
0
0

96
Örkelljunga
34
15
225 000
15

97
Bjuv
43
48
330 000
22

98
Kävlinge
99
108
0
0

99
Lomma
41
172
0
0

100
Svedala
42
210
210 000
14

101
Skurup
33
69
240 000
16

102
Sjöbo
56
82
420 000
28

103
Hörby
51
81
196 350
13,09

104
Höör
58
66
270 000
18

105
Tomelilla
29
109
41 550
2,77

106
Bromölla
35
54
270 000
18

107
Osby
47
50
0
0

108
Perstorp
21
60
105 000
7

109
Klippan
41
67
315 000
21

110
Åstorp
37
62
285 000
19

111
Båstad
21
272
0
0

112
Malmö
2190
4
1 065 000
71

113
Lund
219
224
0
0

114
Landskrona
318
12
0
0

115
Helsingborg
459
27
1 969 350
131,29

116
Höganäs
93
80
465 000
31

117
Eslöv
116
28
870 000
58

118
Ystad
104
61
319 500
21,3

119
Trelleborg
128
32
960 000
64

120
Kristianstad
178
187
0
0

121
Simrishamn
63
53
0
0

122
Ängelholm
84
211
0
0

123
Hässleholm
151
91
1 140 000
76

124
Hylte
16
145
9 300
0,62

125
Halmstad
325
49
0
0

126
Laholm
30
192
0
0

127
Falkenberg
56
178
0
0

128
Varberg
151
84
0
0

129
Kungsbacka
183
159
0
0

130
Härryda
50
270
195 000
13

131
Partille
74
219
0
0

132
Öckerö
5
288
0
0

133
Stenungsund
32
275
0
0

134
Tjörn
32
212
0
0

135
Orust
43
127
0
0

136
Sotenäs
16
227
120 000
8

SOU 1998:51

Bilaga 1 325

137
Munkedal
24
100
180 000
12

138
Tanum
18
200
0
0

139
Göteborg
1966
65
0
0

140
Mölndal
133
214
0
0

141
Kungälv
48
286
0
0

142
Lysekil
30
111
225 000
15

143
Uddevalla
151
43
310 800
20,72

144
Strömstad
11
151
0
0

145
Dals-Ed
11
94
0
0

146
Färgelanda
1
238
0
0

147
Ale
43
142
330 000
22

148
Lerum
84
207
0
0

149
Vårgårda
34
16
0
0

150
Bollebygd
23
105
0
0

151
Tranemo
16
177
0
0

152
Bengtsfors
14
165
0
0

153
Mellerud
24
64
0
0

154
Lilla Edet
52
9
390 000
26

155
Mark
89
47
675 000
45

156
Svenljunga
12
184
90 000
6

157
Herrljunga
28
21
0
0

158
Vänersborg
67
249
0
0

159
Trollhättan
165
56
1 245 000
83

160
Alingsås
76
181
0
0

161
Borås
331
22
0
0

162
Ulricehamn
33
189
0
0

163
Åmål
37
38
135 600
9,04

164
Grästorp
4
269
30 000
2

165
Essunga
4
245
30 000
2

166
Mullsjö
8
213
0
0

167
Habo
16
258
0
0

168
Karlsborg
16
166
0
0

169
Gullspång
16
42
0
0

170
Vara
29
171
210 000
14

171
Götene
20
194
0
0

172
Tibro
44
6
0
0

173
Töreboda
27
37
210 000
14

174
Mariestad
65
75
210 000
14

175
Lidköping
80
220
600 000
40

176
Skara
71
71
0
0

177
Skövde
121
183
0
0

178
Hjo
16
170
31 650
2,11

179
Tidaholm
26
93
0
0

180
Falköping
50
243
0
0

181
Kil
24
252
0
0

182
Eda
13
118
75 000
5

183
Torsby
3
202
0
0

184
Storfors
8
112
18 750
1,25

185
Hammarö
37
163
0
0

186
Munkfors
11
73
0
0

326 Bilaga 1

SOU 1998:51

187
Forshaga
38
98
0
0

188
Grums
18
162
0
0

189
Årjäng
9
139
0
0

190
Sunne
13
244
0
0

191
Karlstad
162
251
0
0

192
Kristinehamn
32
271
0
0

193
Filipstad
25
90
0
0

194
Hagfors
12
203
0
0

195
Arvika
34
255
0
0

196
Säffle
17
280
88 350
5,89

197
Lekeberg
25
63
0
0

198
Laxå
18
59
35 250
2,35

199
Hallsberg
31
215
0
0

200
Degerfors
24
95
0
0

201
Hällefors
27
30
0
0

202
Ljusnarsberg
8
117
0
0

203
Örebro
377
85
2 106 750
140,45

204
Kumla
63
86
225 450
15,03

205
Askersund
31
83
0
0

206
Karlskoga
76
101
225 450
15,03

207
Nora
19
204
135 000
9

208
Lindesberg
50
146
75 000
5

209
Skinnskatteberg
2
179
0
0

210
Surahammar
13
167
0
0

211
Heby
32
88
0
0

212
Kungsör
20
92
0
0

213
Hallstahammar
25
125
0
0

214
Norberg
23
7
0
0

215
Västerås
558
34
2 112 150
140,81

216
Sala
61
114
465 000
31

217
Fagersta
28
115
0
0

218
Köping
177
3
0
0

219
Arboga
17
264
135 000
9

220
Vansbro
16
72
91 800
6,12

221
Malung
8
197
0
0

222
Gagnef
33
45
255 000
17

223
Leksand
41
160
75 000
5

224
Rättvik
24
120
0
0

225
Orsa
23
58
0
0

226
Älvdalen
7
180
0
0

227
Smedjebacken
17
121
0
0

228
Mora
24
267
0
0

229
Falun
100
256
0
0

230
Borlänge
192
13
1 440 000
96

231
Säter
15
278
0
0

232
Hedemora
49
33
375 000
25

233
Avesta
19
205
0
0

234
Ludvika
76
46
73 350
4,89

235
Ockelbo
16
52
120 000
8

SOU 1998:51

Bilaga 1 327

236
Hofors
25
119
0
0

237
Ovanåker
22
135
0
0

238
Nordanstig
19
132
150 000
10

239
Ljusdal
38
147
0
0

240
Gävle
219
130
1 650 000
110

241
Sandviken
163
40
0
0

242
Söderhamn
87
31
555 000
37

243
Bollnäs
23
262
0
0

244
Hudiksvall
72
196
0
0

245
Ånge
23
185
180 000
12

246
Timrå
69
25
509 550
33,97

247
Härnösand
57
223
0
0

248
Sundsvall
366
89
0
0

249
Kramfors
20
253
100 200
6,68

250
Sollefteå
40
221
0
0

251
Örnsköldsvik
120
226
0
0

252
Ragunda
9
248
0
0

253
Bräcke
6
261
0
0

254
Krokom
27
247
0
0

255
Strömsund
28
176
0
0

256
Åre
19
191
0
0

257
Berg
11
234
0
0

258
Härjedalen
8
260
0
0

259
Östersund
205
137
0
0

260
Nordmaling
14
198
0
0

261
Bjurholm
2
285
0
0

262
Vindeln
8
276
0
0

263
Robertsfors
29
104
0
0

264
Norsjö
9
169
0
0

265
Malå
7
175
60 000
4

266
Storuman
5
257
0
0

267
Sorsele
2
230
15 000
1

268
Dorotea
6
199
0
0

269
Vännäs
30
144
0
0

270
Vilhelmina
11
250
90 000
6

271
Åsele
4
254
30 000
2

272
Umeå
141
277
0
0

273
Lycksele
59
106
0
0

274
Skellefteå
137
237
0
0

275
Arvidsjaur
22
131
0
0

276
Arjeplog
13
23
0
0

277
Jokkmokk
1
259
0
0

278
Överkalix
10
129
0
0

279
Kalix
12
217
0
0

280
Övertorneå
6
156
0
0

281
Pajala
12
128
0
0

282
Gällivare
51
190
60 000
4

283
Älvsbyn
10
268
0
0

284
Luleå
146
201
393 600
26,24

285
Piteå
57
263
0
0

328 Bilaga 1

SOU 1998:51

286
Boden
34
287
0
0

287
Haparanda
12
136
0
0

288
Kiruna
22
236
0
0

Summa
26219

58 255 500
3883,7

Källor: Skolverket, 1997 och 1998. Registerutdrag.

SOU 1998:51
Bilaga 2 329

Bilaga 2 CSN:s system för studiestödspoäng

Innehåll

2.1 Samband mellan gymnasiepoäng och studiestödspoäng

2.2 Studiestödspoäng för orienteringskurser

2.3 Grundläggande vuxenutbildning och studiestödspoäng

2.4 Heltidsstöd eller deltidsstöd?

2.5 Studiestöd och folkhögskolestudier

Studiestöden SVUXA, SVUX, UBS och Studiemedel kan ges för heltidsstudier och för deltidsstudier. Vilken omfattning som ges beror på vilken omfattning som CSN bedömer studierna till och hur många studiestödspoäng CSN därmed ger studierna.

I det följande beskrivs hur studiestödspoäng beräknas för studier på gymnasienivå, för orienteringskurser och för kurser inom grundläggande vuxenutbildning i den kommunala vuxenutbildningen. Se- dan anges hur många studiestödspoäng som krävs för att studierna ska behandlas som heltidsstudier.

När CSN avgör om folkhögskolestudier ska ge helt studiestöd eller inte används inte studiestödspoäng utan ett tidsmått. Detta beskrivs sist i bilagan.

2.1 Samband mellan gymnasiepoäng

och studiestödspoäng

Det är lätt att blanda ihop begreppet studiestödspoäng/CSN-poäng och begreppet gymnasiepoäng (se kapitel 6) för kurser på gymnasial nivå. De båda poängsystemen är dock olika och en och samma kurs ger ett visst antal gymnasiepoäng och ett annat antal studiestödspoäng. Systemen hänger samman så till vida att gymnasiepoäng ligger till grund för CSN:s beräkningar av studiestödspoäng. Det antal gymnasiepoäng som gäller för en viss kurs multipliceras med en viss koefficient för att få fram hur många studiestödspoäng som CSN ger kursen. Alltså:

Antal gymnasiepoäng för en kurs ´ koefficient = kursens studiestödspoäng enligt CSN.

330 Bilaga 2
SOU 1998:51

Koefficienterna är:

• 0,31 för kurser i alla ämnen utom yrkesämnen

• 0,22 för kurser i yrkesämnen 1

Dessa koefficienterna har ändrats under 1990-talet. Under 1992 sänktes båda koefficienterna från den nivå de då låg på och det ställdes därmed högre krav på de studerande för att få fullt studiestöd. Koefficienten för kurser i yrkesämnen har sedan dess legat kvar på den nivå, 0,22, som den fastställdes till 1992. Koefficienten för allmänna ämnen fastställdes 1992 till 0,27 men för dessa har det skett ytterligare en ändring. Den 1 juli 1997 ändrades koefficienten till 0,31 för att underlätta för eleverna i samband med att Kunskapslyftet startade. Att nå fullt studiestöd är dock fortfarande svårare vid studier i allmänna ämnen än det var före 1992. Då var nämligen koefficienten för kurser i alla ämnen utom yrkesämnen 0,34.

För ämnesknuten praktik finns en specialregel. För praktiken gäller att det faktiska antalet klocktimmar som praktiken omfattar ska multipliceras med koefficienten 0,125 för att få antalet studiestödspoäng. (CSNFS 1997:5 12 och 13 §)

Alltså:

Faktiskt antal klocktimmar i ämnesanknuten praktik ´ 0,125 = antal studiestödspoäng.

2.2 Studiestödspoäng för

orienteringskurser

För orienteringskurser gäller att de som fastställt kursplanen för en orienteringskurs också ska göra en bedömning av orienteringskursens omfattning. De ska därvid precisera hur många hela arbetsdagar (studiedagar) som det normalt krävs för att klara kursen på ett nöjaktigt sätt. Kurserna ger sedan lika många studiestödspoäng som angivna hela arbetsdagar per kurs. (CSNFS 1997:5 15§)

1 Kurser i yrkesämnen är i detta sammanhang kurser i karaktärsämnen på de s.k. ”yrkesförberedande” gymnasieprogrammen enligt Skolverkets programhandledning för gymnasieskolans nationella program. Koefficienten 0,31 gäller för övriga kurser som finns på de ”yrkesförberedande” programmen och alla kurser på övriga program. Om en kurs både finns som en kurs i ett karaktärsämne på ett ”yrkesförberedande” program och förekommer på samhällsvetenskapsprogrammet eller naturvetenskapsprogrammet gäller koefficienten 0,31 (CSNFS 1997:5 12§).

SOU 1998:51
Bilaga 2 331

Alltså:

Antal hela arbetsdagar som normalt krävs för en orienteringskurs = antal studiestödspoäng.

2.3 Grundläggande vuxenutbildning

och studiestödspoäng

När det gäller kurser som avser att ge grundläggande färdigheter i läsning, skrivning och räkning, bygger beräkningen av studiestödspoäng på det antal hela undervisningstimmar à 60 minuter som kursen omfattar. Antal klocktimmar i veckan ger studiestödspoäng enligt tabell 2A. Detta gäller under förutsättning att den studerande deltar regelbundet i all undervisning.

Tabell 2A. Antal studiestödspoäng för olika antal klocktimmar per vecka i första delen av kurserna svenska, svenska som andraspråk och matematik

Klocktimmar/vecka
Studiestödspoäng per period om 15 dagar

1
0,6

2
1,1

3
1,7

4
2,2

5
2,8

6
3,3

7
3,9

8
4,4

9
5,0

10
5,6

11
6,1

12
6,7

13
7,2

14
7,8

15
8,3

16
8,9

17
9,4

18
10,0

För andra kurser inom grundlä ggande vuxenutbildning finns studiestöds poän g fastställda utan att man behöver räkna om via antal klocktimmar. Det antal studiestöds poän g som dessa kurser ger kan avläsas i tabell 2B.

332 Bilaga 2
SOU 1998:51

Tabell 2B. Studiestödspoäng för kurser i grundläggande vuxenutbildning, exklusive första delen av kurserna i svenska, svenska som andraspråk och matematik

Kurs
Studiestödspoäng

Svenska (exkl första delen)
140

Svenska som andraspråk (exkl första delen)
140

Engelska
102

Matematik (exkl första delen)
119

Samhällskunskap
23

Religionskunskap
15

Historia
15

Geografi
15

Fysik
23

Kemi
15

Biologi
26

2.4 Heltidsstöd eller deltidsstöd?

Studiestödspoängen använder CSN för att bestämma hur stort studiestöd olika personer är berättigade till. Presteras CSN-poäng motsvarande heltidsstudier ges fullt studiestöd. Om de poäng som presteras inte räcker för att klassas som heltidsstudier, ges studiestöd i en mindre omfattning.

När studier bedrivs fortlöpande under ett kalenderhalvår divideras det totala antalet studiestödspoäng med antalet hela perioder om 15 dagar som studierna omfattar under halvåret. Om poängen då uppgår till i genomsnitt minst 10 per 15-dagarsperiod anses studierna vara av heltidsomfattning (CSNFS 1997:5 2 §). Enkelt uttryckt gäller således att 20 studiestödspoäng per månad räknas som heltidsstudier och att 10 poäng per månad räknas som halvtid.

Det går även att få andra omfattningar av studiefinansering än 100% (heltid) och 50% (halvtid). På motsvarande sätt gäller då att ett visst minsta antal poäng ska presteras för varje nivå av stöd. För SVUX, SVUXA och Studiemedel ges deltidsstöd med 50, 75 och 90 procent av helt stöd. UBS kan beviljas med 25, 50, 75 och 90 procent av helt bidrag.

CSN kan bevilja hel- eller halvtidsstöd, trots att studiestödspoängen understiger 20 respektive 10 i genomsnitt per månad, om det finns särskilda skäl för det. Särskilda skäl kan vara att en person har en syn- eller hörselskada eller ett annat gravt handikapp och inte kan uppnå poänggränserna trots att hela eller halva arbetstiden (40 resp 20 tim/vecka) ägnas åt studierna. Ett annat skäl kan vara att personen har dyslexi. (CSNFS 1997:5 allmänna råd till 2§)

SOU 1998:51
Bilaga 2 333

2.5 Studiestöd och

folkhögskolestudier

Studier vid folkhögskola som omfattar ett planerat studiearbete om minst 20 timmar à 60 minuter per vecka anses vara heltidsstudier och de berättigar därmed till fullt studiestöd. Studier som omfattar mindre än 20 timmar, men minst 10 timmar per vecka anses vara deltidsstudier på minst halvtid. Om omfattningen är mindre än 10 timmar per vecka kan de studerande inte få SVUX, SVUXA eller Studiemedel. Särskilt utbildningsbidrag kan dock ges, eftersom Särskilt utbildningsbidrag kan ges med 25 procent av helt bidrag. För att få 25 procent av helt Särskilt utbildningsbidrag krävs att ett planerat studiearbete om minst 5 timmar per vecka föreligger. (CSNFS 1992:13 OCH CSNFS 1997:6 12 §)

SOU 1998:51
Bilaga 3 335

Bilaga 3 Kunskapslyftskommitténs remissvar på studiestödsutredningen (SOU 1996:90 )

KLK

Kunskapslyftskommittén
1996-10-29
Dnr 21/96

(U 1995:09)

Remissvar på studiestödsutredningen

Härmed överlämnar kommittén sitt remissvar på “Sammanhållet studiestöd” (SOU 1996:90).

Remissvaret behandlades vid kommitténs sammanträde den 21 oktober 1996.

Anders Arneson ordförande

Åsa Sohlman Huvudsekreterare

336 Bilaga 3 SOU 1998:51

1 Bakgrund

Kunskapslyftskommittén har i sitt första delbetänkande "En strategi för kunskapslyft och livslång lärande" SOU 1996:27 diskuterat allmänna riktlinjer för den dylik strategi. Den vilar på tre hörnpelare: ungdomsutbildning, livslångt lärande och kunskapslyft för vuxna.

Kommittén har också angett att staten och kommunerna skall garantera en god ”infrastruktur". Till infrastrukturen hör enligt kommittén bl.a. "ett sammanhängande finansieringssystem". I en bilaga till delbetänkandet tog kommittén också ställning till vissa avvägnings- och gränsdragningsfrågor som då var aktuella för studiestödet.

Studiestödsutredningen har ".... koncentrerat arbetet på att skapa ett enhetligt studiefinansieringssystem för de ungdomar och vuxna som själva söker sig till studier inom det reguljära utbildningsväsendet och som inte kan finansiera sina studier på annat sätt. Det faller utanför vårt uppdrag att lägga förslag på arbetsmarknadspolitikens eller arbetslöshetsförsäkringens område."

"Ett särskilt förmånligt studiestöd kan vara ett ändamålsenligt och ofta nödvändigt instrument för att intressera arbetslösa för att använda arbetslöshetstiden till studier .... Utbildning inom ramen för rehabilitering sker regelmässigt med bibehållen ersättning från sjukel- ler arbetsskadeförsäkring under det första året. Man får också räkna med att anställda kommer att kunna studera i det reguljära utbildningsväsendet med bibehållande av olika delar av löneförmånerna eller de andra former för finansiering av personalutbildning som parterna på arbetsmarknaden kan komma att enas om. Den form av kompetenskonton som diskuterats under senare år kan aktualiseras t.ex. i ett sådant sammanhang."

I missivet till remissen på studiestödsutredningen uppmanas remissinstanserna att "ta hänsyn till att reformen som är förslagen i betänkandet innehåller en ofinansierad bidragshöjning och skall därför i sina svar lämna förslag till finansiering inom ramen för studiestödet."

2 Studiestödsutredningens förslag i förhållande till kommitténs syn på en strategi för kunskapslyft och livslångt lärande

Allmänna synpunkter

Kommittén anser att det skulle ha varit en fördel om studiestödsutredningen hade kunnat utarbeta förslag till finansiering av både ung-

SOU 1998:51
Bilaga 3 337

domars och vuxnas studier i ett helhetsperspektiv. Såväl av effektivitets- och fördelningsmässiga som statsfinansiella skäl torde ett dylikt perspektiv vara nödvändigt.

Det kommer att behövas mer investeringar i utbildning och kompetensutveckling i framtiden både för ekonomiskt tillväxt och för att få en rimlig och rättvis utbildningsfördelning. Hur ansvaret för finansieringen av ungdomsutbildning, utbildning för kunskapslyft och livslångt lärande skall fördelas mellan staten, kommunerna, arbetsmarknadens parter och enskilda individer måste lösas i ett sammanhang.

Kommittén har för avsikt att för egen del i sitt slutbetänkande återkomma till dessa frågor i den mån de ligger inom kommitténs utredningsområde.

Kommittén vill dock redan nu peka på vikten av att utbildning ses i ett långsiktig perspektiv och verkligen betraktas som en investering. Karaktäristiskt för investeringar är att de medför kostnader i nuläget och intäkter i framtiden. I fianansierings-diskussionen – vare sig det gäller staten eller andra aktörer – kan man inte enbart ta hänsyn till kostnaderna utan man måste även beakta intäkterna.

De begränsningar av uppdraget som studiestödsutredningen arbetat med har lett till slutsatser som riskerar att ge allmänheten felaktiga signaler inför framtiden. Ett tak för studielån vid 30 års ålder rimmar exempelvis illa med tankar om livslångt lärande. Det behövs en närmare koppling mellan dagens typ av system för studiefinansiering till arbetsmarknadspolitisk utbildning och utbildning i arbetslivet.

Om studiestödsutredningens förslag genomförs får man vara beredd på att även det sålunda reformerade studiestödssystemet kan behöva revideras inom en relativt nära framtid. Kommittén ser med oro på den situation som redan nu uppkommit med olika parallella studistödssystem och de oklarheter som råder beträffande deras beständighet. De studerande måste för sin planering ha klara besked om hur studiestödet kan förväntas se ut under en tilltänkt studieperiod. Detta är inte minst viktigt för individer med mindre studievana.

Synpunkter på vissa delar av förslagen

Kommittén sympatiserar med utredningens strävan att "ta bort kilar" och göra det studiestöd man diskuterar mer sammanhållet, flexibelt och med mindre risk för snedvridningar och inlåsningseffekter.

Kommittén kan inte här gå in på detaljer utan begränsar sig till vissa allmänna synpunkter i anslutning till det arbete som kommittén hittills utfört vad gäller "kunskapslyftsutbildning".

338 Bilaga 3
SOU 1998:51

Stödnivån i kunskapslyftsutbildning

Kommittén anser att vuxna som studerar på grundskolenivå och gymnasienivå bör ha samma finansieringsvillkor. Vuxna behöver ofta kombinera studier på grundskolenivå och gymnasienivå. Skillnader i finansieringsvillkoren kan leda till snedvridningar i studievalet.

I den mån skillnader måste införas av finansiella skäl skall de vara så små som möjligt. De bästa finansieringsvillkoren bör reserveras för dem som studerar i grundläggande vuxenutbildning. Det är överhuvudtaget inte önskvärt att de som studerar på denna nivå skall behöva låna för sina studier.

Stödnivån bör vara densamma under pröva på kurser som i kunskapslyftsutbildning

Studiestödsutredningen behandlar inte explicit "pröva på kurser" men eftersom stöd i utredningens förslag inte utgår för kortare perioder än fyra veckor blir det förmodligen svårt med studiefinansieringen under dylika kurser.

Studier på distans bör i högre grad än för närvarande kunna finansieras med studiestöd

Studiestödsutredningen föreslår en ökad möjlighet att få studiemedel vid deltids-studier. Vad som saknas är dock en konkret diskussion om olika typer av deltids-studier och möjligheter till studiefinansiering av studier på distans. Resultat och kompetens snarare än typ av utbildningsanordnare och studieform bör vara styrande för studiestödssystemet.

Utbildningsanordnare

Kommittén anser att studerande skall få rätt till studiemedel om studiestödet användas för jämförbar utbildning vid gymnasieskola, komvux, statens skolor för vuxna, i folkbildning och kunskapslyftsutbildning samtidigt som det för kommunerna blev möjligt att fritt lägga ut och upphandla kunskapslyftsutbildning från olika typer av utbildningsanordnare.