SOU 1998:66

SOU 1988:66
379

Särskilda yttranden

Särskilt yttrande av ledamoten Anna Åkerhielm (m)

Huvudlinjen i betänkandet är en renodling och ett tydliggörande av det kommunala ansvaret för elever i behov av särskilt stöd. För att uppnå detta föreslås en organisatorisk modell med en både regionalt och riksbaserad stödorganisation. Målet är att såväl skola som elev skall få tillgång till den tvärfackliga kompetens som är nödvändig i den pedagogiska situationen.

Flera statliga myndigheter har idag ansvar för frågor som rör elever med funktionshinder i skolan. Skolverket och Statens institut för handikappfrågor, SIH, har båda ett centralt ansvar. En av huvudfrågorna är om det även fortsättningsvis skall finnas en separat – särskiljande handikappmyndighet, eller om den tiden inte borde vara förbi.

Kommittén konstaterar i kapitel 4 att frågorna om funktionshindrade elever inte bör särskiljas i den statliga myndighetsorganisationen, men väljer att inte ta ställning och avvaktar den granskning av Skolverket som Riksdagens revisorer genomför.

Moderata Samlingspartiet har i ett flertal motioner till Riksdagen, senast 1997/98Ub208, föreslagit att Skolverket och SIH slås samman till en myndighet. Den uppfattningen delar jag, men avstår i nuläget från att reservera mig, eftersom frågan fortfarande får anses vara öppen.

380 Särskilda yttranden
SOU 1988:66

Särskilt yttrande av sakkunnig Laina Kämpe

Åtgärdsprogram

FUNKIS-utredningen föreslår följande

”1. berörd personal skall utarbeta åtgärdsprogram för elever i behov av särskilt stöd

2. åtgärdsprogram skall även kunna initieras av eleven och elevens föräldrar

3. programmet skall utarbetas i samverkan med eleven och i samråd med vårdnadshavare och andra berörda

4. menar att begreppet individuell studieplan bör användas för planer som avser planering av utbildningens innehåll”

Nuvarande lydelse av grundskoleförordningen 5 kap 1 §

”Om en elev behöver särskilda stödåtgärder, skall ett åtgärdsprogram utarbetas av berörd skolpersonal. Vid utarbetandet av programmet bör skolpersonalen samråda med eleven och elevens vårdnadshavare”.

Bedömning om en elev behöver ett åtgärdsprogram ska göras utifrån elevens skolsituation. Åtgärdsprogrammet kan innehålla åtgärder som innebär stöd i undervisningen såväl som av särskilt anpassade läromedel och anpassad organisation. Det vill säga en anpassning av den pedagogiska lärandemiljön utifrån den enskilde elevens behov. Detta är bedömningar som idag förbehålls skolans professionella .

Synpunkter

Skyldighet att utarbeta åtgärdsprogram finns således redan avseende elever som behöver särskilda stödåtgärder i grundskolan, sameskolan och specialskolan. Förslaget innebär en utökning så till vida att alla skolformer inom det offentliga skolväsendet samt motsvarande fristående skolor skall omfattas av samma skyldighet. Jag instämmer i att alla elever som har behov av särskilda stödåtgärder omfattas av samma rätt till åtgärdsprogram. Vidare instämmer jag i första och fjärde punktsatsen. Däremot instämmer jag inte i de förslag till ändring av förordningstexten som redovisas under punk-

SOU 1988:66
Särskilda yttranden 381

terna två och tre. De nya begreppen innebär tolkningssvårigheter och kan leda till onödiga tvister.

Föräldrars rätt att initiera arbete med åtgärdsprogram kan tolkas som en rätt att kräva och vad händer om berörd skolpersonal och föräldrarna gör olika bedömningar.

Begrepp som initiera , samråda och samverka kan tolkas olika. Naturligtvis skall såväl eleven som elevens föräldrar/vårdnadshavare erbjudas samråd men det ska vara frivilligt.

Mitt förslag är den reglering som finns i grundskoleförordningen med ändring enligt FUNKIS förslag i första och fjärde punktsatsen.

Merkostnader för kommunerna

Av direktiven till utredningen om funktionshindrade elever i skolan framgår att ansvaret för finansieringen av utbildningarna vid specialskolorna och riksgymnasieverksamheten ska ses över. Direktiven innehåller inga sparkrav.

Föreliggande förslag innehåller flera slutsatser som utgår ifrån att kommunerna ska stå för en betydligt större andel av kostnaderna vid de föreslagna teckenspråkiga grundskolorna och riksgymnasieverksamheten. Däremot finns inga konkreta förslag som ger vägledning avseende hur stor den totala kostnadsökningen kan bli. För närvarande betalar kommunerna 75 000 kronor per år för elever i specialskolan. Lägeskommunerna betalar en något lägre avgift. För riksgymnasieverksamheten gäller en ersättning som motsvarar interkommunal ersättning och en särskild avgift som för rh-gymna- sierna motsvarar 4 000 kronor samt kostnader för eventuell assistans. Av förslaget framgår bland annat att den särskilda avgiften ska höjas och att hemkommunen ska stå för personlig assistent på fritiden.

Det är en brist i utredningen att det inte framgår vilka kostnader det kommer att handla om i slutändan och hur dessa ska finansieras.

Med hänvisning till finansieringsprincipen förutsätter jag att kommunerna kompenseras för merkostnaden.

382 Särskilda yttranden
SOU 1988:66

Särskilt yttrande av sakkunnig Margareta Liljeqvist

I dag går ca 165 elever i riksgymnasium för rörelsehindrade. Staten står för samtliga kostnader för eleverna inkl habilitering. Habilitering kostar i genomsnitt ca 130 000 kr per elev och år vilket gör en årskostnad på drygt 20 miljoner kronor.

Utredningen föreslår att hemlandstinget i fortsättningen ska betala hälften av habiliteringskostnaden för varje elev.

Med hänvisning till finansieringsprincipen förutsätter jag att om och när den förändrade finansieringen träder i kraft kommer landstingen till fullo att kompenseras.

SOU 1998:66
Bilaga 1 383

Kommittédirektiv

Dir.

1995:134

Utredning om funktionshindrade elever i skolan

Beslut vid regeringssammanträde den 23 november 1995

Sammanfattning av uppdraget

En kommitté skall utreda hur ansvaret för utbildning och omvårdnad i anslutning till utbildning av funktionshindrade elever skall fördelas mellan stat, kommun och landsting samt vem som skall finansiera verksamheten.

Den svenska handikappolitiken

Grunden för den svenska handikappolitiken är uppfattningen om alla människors lika värde och lika rätt. Strävan är att utforma samhället så att det blir tillgängligt för alla medborgare. Människor med funktionshinder skall således beredas möjligheter att som andra få en god utbildning, delta i arbetslivet och leva ett aktivt och självständigt liv. Begrepp som delaktighet och jämlikhet ger uttryck för denna syn. Den svenska politiken på handikappområdet har sedan lång tid tillbaka haft denna inriktning.

I december 1993 antog FN:s generalförsamling enhälligt ett förslag om internationella regler för personer med funktionshinder - de s.k. Standardreglerna. Syftet med reglerna är att säkerställa att människor med funktionshinder har samma rättigheter och skyldigheter som andra medborgare i respektive land. Reglerna uttrycker tydliga principiella ståndpunkter när det gäller rättigheter, möjligheter och ansvar samt ger konkreta förslag om hur ett land kan undanröja hinder för funktionshindrade personer och skapa ett tillgängligt samhälle.

Sektorer som social-, utbildnings- och arbetsmarknadsområdena är på olika sätt ansvariga för att handikappolitiken ges ett reellt innehåll. Ett uttryck för detta är sektorsprincipen. Den innebär att varje område skall ta ansvar för att målen för handikappolitiken förverkligas. Sverige har internationellt varit pådrivande inom området och fullföljer denna linje också nu inom ramen för medlemskapet i EU, FN och andra internationella organisationer.

Kommunerna har genomförandeansvaret för bl.a. barnomsorg, skola och äldreomsorg. Landstingen har främst uppgifter inom hälso- och sjukvårdsområdet. På skolområdet bryts detta mönster i vissa fall, t.ex. för elever med funktionshinder. Det gäller bl.a. de statliga specialskolorna, gymnasieutbild-

384 Bilaga 1
SOU 1998:66

ning för vissa funktionshindrade elever,
resurscentren, vissa särskilda

pedagogiska stödinsatser samt anpassning och utveckling av vissa läromedel.

Kommunernas sociala ansvar

På det sociala området har flera reformer genomförts under senare år. Reformerna har inneburit att ansvaret i huvudsak har samlats hos en hu-

vudman, kommunerna, som inom sin organisation kunnat samla olika kompetenser för att tillgodose de dagliga vård- och omsorgsbehoven. Landstingen har dock fortfarande ansvaret för de behov som kräver specialiserad vårdkompetens. Nya samarbetsformer mellan kommuner och landsting har också utvecklats som en del av reformerna. Exempel på reformerna är att kommunerna fått ta över ansvaret för service och vård till äldre och handikappade m.m. (ÄDEL-reformen) och stödet till funktionshindrade enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Den ändrade synen på institutionsvård, särskilt vad gäller omsorgsverksamheten och psykiatrisk vård, har varit en stark drivkraft till förändringarna.

Staten, kommunerna och landstingen delar ansvaret för skolan

Även på skolans område har omfattande förändringar genomförts under de senaste åren.

Staten skall ange mål och riktlinjer som skall gälla för alla skolformer i landet. Dessa mål och riktlinjer slås fast i skollagen, skolformsförordningar, läroplaner och kursplaner. Staten skall också följa upp och utvärdera hur de nationella bestämmelserna efterlevs och hur målen uppnås samt bedriva tillsyn.

Statsbidragen till kommunerna ändrades genomgripande från och med den 1 januari 1993. De specialdestinerade statsbidragen för skolans ändamål inordnades i ett generellt statsbidragssystem för kommunerna.

Kommunerna har sedan 1991 ett helt och odelat arbetsgivaransvar för all personal i skolan och avgör inom de ramar som riksdag och regering lagt fast hur verksamheten skall utformas. Kommunerna svarar för en ändamålsenlig organisation av skolverksamheten och för att det finns lokaler, läromedel och utrustning. De svarar för att det finns personal för olika uppgifter i skolan och för personalens fortbildning och de skall se till att skolan får de resurser som behövs för att skolverksamheten skall svara mot de nationella målen och riktlinjerna. Kommunerna har också ett ansvar för att utvärdera sin skolverksamhet.

Kommunerna har således driftansvaret för bl.a. grundskolan och gymnasieskolan samt fr.o.m. den 1 januari 1996 även för särskolan. Landstingen är också huvudmän för gymnasieskolan men får endast anordna omvårdnadsprogram och naturbruksprogram samt motsvarande specialkurser.

Den fortsatta utvecklingen av decentraliseringen och avregleringen rymmer åtgärder för att bl.a. förhindra utslagning i skolan, stimulera den pedagogiska utvecklingen samt utveckla elev- och föräldrainflytandet i skolan. Detta

SOU 1998:66
Bilaga 1 385

kommer till uttryck på olika sätt, bl.a. i kommittédirektiven Det inre arbetet i skolan (dir.1995:19) och i propositionen Ökat föräldrainflytande över utvecklingsstörda barns skolgång – en försöksverksamhet (prop. 1994/95:212).

Omfattande förändringar har således genomförts eller är under genomförande på skolans område, men någon översyn av ansvarsfördelningen mellan olika huvudmän för elever med funktionshinder liknande den som genomförts på det sociala området har inte gjorts. Inte heller har någon översyn genomförts som prövat om en gränsdragning mellan utbildning och social omvårdnad för funktionshindrade elever är möjlig eller önskvärd.

Delat ansvar skapar oklarheter

Ansvaret för utbildning av funktionshindrade barn och ungdomar är i dag delat på flera huvudmän. Ansvarsfördelningen är olika beroende på vilka funktionshinder eleverna har samt i vissa fall graden av funktionshinder. Huvudlinjen kan sägas vara att flertalet funktionshindrade elever får sin utbildning i kommunala skolor på bostadsorten. Genom den specialpedagogiska konsulentorganisationen vid Statens institut för handikappfrågor i skolan (SIH) ger staten stöd och råd till kommunerna för att underlätta funktionshindrade elevers skolgång på hemorten. Staten har också tagit på sig en mycket stor del av kostnadsansvaret för specialskolans elever och bidrar på olika sätt till verksamheten för andra handikappgrupper vid övriga skolformer.

Ansvarsfördelningen vad gäller utbildning och stödinsatser till vissa funktionshindrade elever skapar oklarheter. Det kan inte uteslutas att beslut om inskrivning av elever i en viss skolform påverkas av vem som skall finansiera undervisningskostnaderna respektive eventuella kostnader för boende, omvårdnad m.m. Det finns tecken som tyder på att elever med likartade funktionshinder får olika stöd beroende på ekonomiska överväganden.

Kommunernas ansvar för funktionshindrade elever

Kommunerna är enligt skollagen (1985:1100) skyldiga att anordna grundskola respektive särskola för alla skolpliktiga barn i kommunen. Kommunerna är också skyldiga att erbjuda i kommunen bosatta ungdomar utbildning i gymnasieskolan respektive gymnasiesärskolan. Flertalet funktionshindrade elever får sin utbildning i kommunala skolor. Staten bidrar till verksamheten genom det generella statsbidraget till kommunerna.

Skolhuvudmännen är enligt skollagen skyldiga att se till att barn med behov av särskilt stöd får det. För funktionshindrade elever kan det stödet ta sig många uttryck, t.ex. i form av särskilda hjälpmedel, särskilda lärarinsatser, elevvårdande insatser, specialanpassade lokaler eller anställning av särskilda elevassistenter.

Från principen om det kommunala samlade ansvaret är vissa skolor undantagna, bl.a. de åtta statliga specialskolorna för framför allt döva och hörselskadade barn. Staten har också tagit på sig olika långt gående ansvar

386 Bilaga 1
SOU 1998:66

för döva, hörselskadade och svårt rörelsehindrade ungdomars gymnasieutbildning samt för vissa särskolelever.

Landstingen ansvarar för den pedagogiska hörselvården. En del av denna verksamhet utgör stöd till hörselskadade elever som motsvarar det stöd som SIH:s konsulenter ger till andra funktionshindrade grupper. SIH skall enligt sin instruktion samverka med landstingens pedagogiska hörselvård när det gäller hörsel-skadade elever.

Ett annat exempel där ansvaret är delat är hjälpmedelsförsörjningen. Landstingen och kommunerna har gemensamt ansvar för att funktionshindrade får de hjälpmedel som de behöver för att klara den dagliga livsföringen, medan kommunerna ansvarar för att funktionshindrade elever har tillgång till pedagogiska hjälpmedel relaterade till skolsituationen.

Statens ansvar för funktionshindrade elever

Specialskolan

Specialskolan är organiserad på fem regionskolor, med regionala upptagningsområden samt tre riksskolor med hela landet som upptagningsområde. Staten är huvudman för specialskolorna och svarar för kostnaderna för undervisning, elevhemsboende, hemresor m.m. För de elever som är inskrivna i specialskolan, betalar elevernas hemkommuner en fastställd avgift till staten. För närvarande uppgår beloppet till 75 000 kronor per elev och läsår.

Regionskolor finns i Härnösand (Kristinaskolan), Stockholm (Manillaskolan), Örebro (Birgittaskolan), Vänersborg (Vänerskolan) och Lund (Östervångsskolan). De tar emot döva och hörselskadade elever. Eleverna vid regionskolorna följer i huvudsak samma kursplaner som eleverna i grundskolan. Vissa anpassningar görs bl.a. med anledning av elevernas funktionshinder. För döva och hörselskadade elever i specialskolan är dessutom teckenspråk ett obligatoriskt ämne.

Riksskolorna är Åsbackaskolan i Gnesta, Hällsboskolan i Sigtuna och Ekeskolan i Örebro. Åsbackaskolan tar emot döva och hörselskadade elever som också är utvecklingsstörda. Hällsboskolan tar emot döva eller hörselskadade elever med emotionella störningar samt hörande elever med grava språkstörningar. Ekeskolan tar emot synskadade elever som också är döva, hörselskadade eller utvecklingsstörda. Undervisning vid Åsbackaskolan och Ekeskolan följer i huvudsak särskolans kursplaner.

Styrelsen för respektive specialskola beslutar om inskrivning av elever i sin skola. Det finns tecken som tyder på att kriterierna för inskrivning varierar mellan skolorna, vilket leder till att elever med liknande behov behandlas olika. Vissa specialskolor anordnar också s.k. externa klasser på annan ort än den där specialskolan är förlagd.

Frågan om specialskolornas ställning och organisation har behandlats vid ett flertal tillfällen under de senaste decennierna, bl.a. av Integrationsutredningen, Statskontoret, Riksrevisionsverket och SIH-utredningen. Någon mer genomgripande förändring av special-skolornas ställning har emellertid inte gjorts.

SOU 1998:66
Bilaga 1 387

Döva autistiska barn

Elever med autism eller autismliknande tillstånd har vid behov rätt till utbildning i särskolan. Döva autistiska barn borde därför enligt SIH:s uppfattning tillhöra Åsbackaskolans målgrupp. Eftersom Åsbackaskolan inte har ekonomiska förutsättningar för att ge elevgruppen den heldygns- och helårsomsorg som är önskvärd, har SIH föreslagit att specialskolan får debitera elevens hemkommun för de merkostnader som uppstår för omvårdnad och boende utöver normalt skolår. Förslaget innebär ett avsteg från nu rådande principer. Specialskolorna har aldrig tidigare erbjudit sådana tjänster utöver den vanliga skoltiden.

Riksgymnasier för döva, hörselskadade och svårt rörelsehindrade ungdomar

Örebro kommun får enligt gymnasieförordningen (1992:394) anordna utbildning för döva ungdomar från hela landet liksom för ungdomar som på grund av språkstörning behöver insatser av samma slag som döva. Kommunen anordnar också utbildning som bygger på muntlig kommunikation med tekniska hjälpmedel för hörselskadade ungdomar från hela landet. Verksamheten finansieras dels genom statligt stöd reglerat i avtal mellan Örebro kommun och staten, dels genom viss ersättning från elevernas hemkommuner till kommunen (s.k. interkommunal ersättning).

Fyra kommuner (Göteborg, Kristianstad, Stockholm och Umeå) anordnar enligt överenskommelse med staten s.k. Rh-anpassad gymnasieutbildning för svårt rörelsehindrade ungdomar som behöver speciellt anpassad utbildning. Utbildningen finansieras dels genom särskilt statligt verksamhetsstöd, dels genom interkommunal ersättning. Den Rh-anpassade gymnasieutbildningen kompletteras med särskilda omvårdnadsinsatser i anslutning till utbildningen. Staten finansierar dessa omvårdnadsinsatser genom Nämnden för vårdartjänst och de består av boende i elevhem, omvårdnad i boendet och habilitering. Huvudmän för omvårdnadsverksamheten vid de olika

riksgymnasieorterna är Stockholms läns landsting, Stiftelsen Bräcke Diakonigård, Umeå kommun samt Kristianstads kommun.

Bidrag till kostnader för resor till och från hemorten liksom för boendet på utbildningsorten kan elever vid dessa utbildningar få enligt förordningen (1995:667) om bidrag till vissa funktionshindrade elever i gymnasieskolan. Bidraget administreras av Centrala studiestödsnämnden och ges för den del av kostnaderna för boende och resor som överstiger den förtidspension/det sjukbidrag som eleverna kan ha tillerkänts enligt lagen om allmän försäkring. Bidrag enligt denna förordning infördes den 1 juli 1995 och ersätter ett tidigare särskilt bidrag enligt förordningen (1987:406) om arbetsmarknadsutbildning.

Skolverket, som har i uppdrag att utvärdera dessa utbildningar, kommer att under mars 1996 avrapportera uppdraget.

Särskoleutbildning med statligt verksamhetsstöd

388 Bilaga 1
SOU 1998:66

Landstinget Sörmland och landstinget i Västmanlands län anordnar enligt överenskommelser med staten utbildning vid Dammsdalskolan i Vingåker respektive Salbohedskolan i Sala för vissa utvecklingsstörda barn och ungdomar från hela landet. Vidare anordnar Örebro kommun enligt överenskommelse med staten yrkesutbildning för hörselskadade utvecklingsstörda ungdomar från hela landet. Verksamheten finansieras dels genom statligt stöd reglerat i avtalen, dels genom interkommunal ersättning.

Läromedel

Elever i grundskolan, sameskolan, specialskolan, särskolan och gymnasieskolan skall utan kostnad ha tillgång till böcker, verktyg och andra hjälpmedel som behövs för en tidsenlig utbildning. Någon motsvarande reglering för elever i kommunal vuxenutbildning (komvux) eller vid folkhögskolor finns inte.

Staten har åtagit sig att utveckla, framställa och distribuera läromedel för synskadade, rörelsehindrade, hörselskadade/döva och utvecklingsstörda elever. På uppdrag och mot ersättning anpassar SIH även läromedel för synskadade inom kommunal vuxenutbildning och arbetsmarknadsutbildning. Talboks- och Punktskriftsbiblioteket (TPB) förser synskadade på högskolor och universitet med studielitteratur.

Länsarbetsnämnderna kan ge bidrag enligt förordningen (1987:409) om bidrag till arbetshjälpmedel m.m. till kostnader för tal- och punktskriftslitteratur som synskadade behöver för att kunna delta i arbetsmarknadsutbildning.

Statliga myndigheter

Den 1 juli 1991 inrättades två nya statliga myndigheter, Statens skolverk och Statens institut för handikappfrågor i skolan (SIH).

En av Skolverkets huvuduppgifter är att utveckla och ansvara för en sammanhållen och samordnad uppföljning och utvärdering av all skolverksamhet. Utvärderingen skall omfatta utbildningens resultat, organisation och kostnader. Syftet är att ge den samlade bild av skolverksamheten som behövs för att kunna bedöma vilka resultat som uppnås i de olika skolorna och ge underlag för beslut om förändringar. Uppföljningen och utvärderingen skall kompletteras av tillsyn.

En annan huvuduppgift är att ta fram underlag och förslag till utveckling av skolan, t.ex. genom att fortlöpande utvärdera kursplanerna och genom att ge ut kommentar- och referensmaterial. Skolverket har också ett visst ansvar för att forskning på området stimuleras samt att resultaten ges spridning. Skolverkets ansvar för att utveckla och utvärdera skolan liksom dess ansvar för tillsyn omfattar naturligtvis också funktionshindrade elever.

Huvuduppgiften för SIH är att ge hjälp och stöd till kommunerna för funktionshindrade elevers skolgång på hemorten. Verksamheten är uppdelad på huvudsakligen två områden. Det ena området är den specialpedagogiska konsulentorganisationen, som genom råd och stöd till kommunerna bidrar till

SOU 1998:66
Bilaga 1 389

att underlätta skolgången för elever med funktionshinder. Det andra området är framställning av läromedel för vissa elever med olika funktionshinder. SIH är också central förvaltningsmyndighet för de åtta specialskolorna samt för Tomtebodaskolans resurscenter.

Inom Utbildningsdepartementet har gjorts en översyn av fördelningen av arbete, ansvar och kompetens mellan Skolverket och SIH samt mellan dessa myndigheter och Utbildningsdepartementet. Översynen har nyligen presenterats i en rapport Staten och skolan - styrning och stöd (Ds 1995:60). Nämnden för vårdartjänst har till uppgift att förbättra förutsättningarna för utbildning och studier för unga och vuxna personer med funktionshinder samt att administrera och utveckla olika stöd som behövs i och omkring studiesituationen. En viss del av stöden har kunnat utnyttjas för att anpassa folkhögskolornas tekniska utrustning till personer med funktionshinder.

Särskilda insatser för unga handikappade är en del av Arbetsmarknadsverkets reguljära verksamhet. Det är dels insatser för ungdomar med sjukbidrag och förtidspension födda 1963 och senare, dels de särskilda insatser som ges till skolungdomar med handikapp i samverkan med skolan.

Den specialpedagogiska konsulentorganisationen vid SIH

Konsulenternas stöd riktar sig dels till kommuner som har elever med synskada, rörelsehinder eller flerhandikapp samt synskadade förskolebarn, dels till kommuner som har vuxna dövblinda. Vad gäller stöd och rådgivning till döva och hörselskadade elever samverkar SIH med landstingens hörselkonsulenter. Elever som har funktionsnedsättningar av medicinsk karaktär omfattas inte av det specialpedagogiska stödet.

Konsulentresurserna fördelar sig i dag ojämnt mellan handikappgrupperna. Så har exempelvis ca 3 200 elever med rörelsehinder tillgång till 25 konsulenter medan ca 1 000 elever med synskada har 30 konsulenter.

Samordnade utbildningsinsatser av regional art

Staten finansierar också verksamheten vid de resurscenter som finns vid de rikstäckande specialskolorna (Ekeskolan, Hällsboskolan och Åsbackaskolan) samt vid Tomtebodaskolans resurscenter.

Från anslaget A 8. Särskilda insatser på skolområdet fördelar SIH statsbidrag till kommuner för samordnade utbildningsinsatser av regional art för vissa handikappgrupper. Bland annat får vissa kommuner statligt stöd för att anordna särskilda undervisnings-grupper för t.ex. hörselskadade elever. Dessa elever tillhör i regel inte specialskolans målgrupp, men har behov av undervisning i mindre grupper och ibland även av en teckenspråkig miljö. Från samma anslag fördelar SIH även medel till kommuner och regionala special-skolor för drift av kunskapscenter som inriktar sig på specialkunnande om rörelsehinder och hörselskador. Bidrag utgår också till landstingens regionala dataresurscentra (REDHA-centra) för data-pedagogiska insatser i anslutning till utprövning och ordination av datorhjälpmedel för elever med funktionshinder.

390 Bilaga 1
SOU 1998:66

I regleringsbrevet för 1995/96 har SIH fått i uppdrag att precisera uppgifter och utvecklingsinriktning för resurscentren i syfte att effekti-visera och anpassa verksamheten efter såväl kommunernas som elevernas behov. Uppdraget skall redovisas senast den 1 mars 1996.

Uppdraget

Kommittén skall först kartlägga samhällets nuvarande insatser för funktionshindrade elever i skolan samt beskriva hur dessa insatser tillgodoser deras behov av samhälligt stöd. Därefter skall kommittén analysera hur ansvaret skall fördelas mellan stat, kommun och landsting för utbildning av funktionshindrade elever och deras omvårdnad i anslutning till utbildningen. Analysen skall utgå från hur funktionshindrade elevers behov av utbildning och omvårdnad i anslutning till utbildningen bäst kan tillgodoses och utmynna i förslag till klara gränser för ansvar och finansiering. Det är viktigt att statens och andras kompletterande insatser inte motverkar kommunernas initiativ att använda och utveckla sina resurser effektivt för undervisning av funktionshindrade barn och ungdomar.

Kommittén skall analysera hur elevgrupperna har förändrats över tiden och föreslå de förändringar som motiveras av analysen vad avser skolformernas kompetensområden, lokalisering, finansiering och huvudmannaskap. Kommittén skall undersöka om ansvaret för specialskolorna helt kan föras över till kommunerna. Om kommittén finner att staten även i fortsättningen skall vara huvudman för specialskolorna, skall kommittén föreslå hur kostnaderna för såväl skolverksamheten som omvårdnaden i anslutning till utbildningen skall fördelas mellan stat och kommun. Kommittén skall också föreslå de åtgärder som behövs för att stärka det demokratiska inflytandet över specialskolorna samt klargöra vilket ansvar styrelsen i varje specialskola skall ha.

Kommittén skall utreda såväl den specialpedagogiska konsulentorganisationen som den stödverksamhet som ges av resurscentren och kunskapscentren. I uppdraget ingår att särskilt pröva ansvarsfördelningen mellan den statliga sektorn och de lokala huvudmännen samt mellan berörda myndigheter. Kommittén skall särskilt studera samverkan dem emellan och, vid behov, föreslå åtgärder som kan leda till ökad flexibilitet och effektivitet.

Kommittén skall utvärdera om verksamheten med riksgymnasier för döva, hörselskadade och svårt rörelsehindrade ungdomar och föreslå nödvändiga förändringar av systemet. Utvärderingen skall omfatta både utbildnings- och omvårdnadsinsatserna och beakta såväl kvalitetssom effektivitetsaspekter av verksamheten. I den del uppdraget avser Rh-anpassad gymnasieutbildning skall kommittén ha nära samarbete med Nämnden för vårdartjänst och Nämnden för Rh-anpassad utbildning.

Kommittén skall kartlägga den statliga läromedelsproduktionen och föreslå hur den kan effektiviseras. Härvid skall kommittén särskilt beakta hur den tekniska utvecklingen på området kan ge ökad kvalitet och högre grad av kostnadseffektivitet. Kommittén skall föreslå vilken läromedelsproduktion som staten bör stå för och vilken produktion som kan skötas på en fri läromedelsmarknad, eventuellt med visst produktionsstöd. Kommittén skall också belysa

SOU 1998:66
Bilaga 1 391

eventuella effektivitets- och rationaliseringsvinster av en samordning mellan av TPB:s och SIH:s läromedelsproduktion alternativt en samordning inom SIH:s läromedelsenheter.

Kommittén skall redovisa eventuella ekonomiska och organisatoriska konsekvenser av de åtgärder som föreslås.

Redovisning av uppdraget

Kommittén skall ha slutfört sitt uppdrag senast den 15 september 1997.

I de delar uppdraget avser specialskolorna och riksgymnasierna för döva, hörselskadade och gravt rörelsehindrade elever skall kommittén redovisa sina överväganden senast den 15 oktober 1996.

Övrigt

Kommittén skall i sitt arbete ta del av de analyser och förslag som nyligen redovisats i rapporten Staten och skolan - styrning och stöd (Ds 1995:60). Kommittén skall också ta del av de utvärderingar som för närvarande pågår inom berörda områden vid Skolverket och SIH.

Det är av särskild vikt att kommittén följer regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare om att pröva offentliga åtaganden (dir. 1994:23). Därav framgår bl.a. att kommittén skall analysera och redovisa om förslagen är förenliga med oförändrade utgifter för den offentliga sektorn samt bedöma effekterna på den kommunala ekonomin.

Kommittén skall även beakta regeringens direktiv att redovisa regionalpolitiska konsekvenser (dir. 1992:50) samt jämställdhets-politiska konsekvenser av förslagen (dir. 1994:12).

Kommittén skall samråda med handikapporganisationerna.

Utbildningsdepartementet

SOU 1998:66
Bilaga 2 393

Referensgrupp

De Handikappades Riksförbund (DHR)

De Handikappades Riksungdomsförbund (DHR UNG) Sveriges Dövas Riksförbund (SDR)

Sveriges Dövas Ungdomsförbund (SDU) Hörselskadades Riksförbund (HRF) Unga Hörselskadade

Riksförbundet för döva, hörselskadade och språkstörda barn (DHB)

Synskadades Riksförbund (SRF) Riksorganisationen Unga Synskadade Föreningen Sveriges DövBlinda (FSDB)

Föreningen för Utvecklingsstörda Barn, Ungdomar och Vuxna (FUB)

Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar (RBU) RiksFöreningen Autism (RFA)

Riksförbundet mot Reumatism (RMR)

Sveriges Stamningsföreningars Riksförbund (SSR) Afasiförbundet i Sverige

Riksförbundet ungdom för social hälsa (RUS/RSMH) Handikappförbundens samarbetsorgan (HSO)

SOU 1998:66
Bilaga 3 395

Standardregler

för att tillförsäkra människor

med funktionsnedsättning

delaktighet och jämlikhet

UNITED NATIONS Utrikesdepartementet Socialdepartementet

396 Bilaga 3
SOU 1998:66

FÖRORD

I december 1993 antog FN:s generalförsamling enhälligt ett förslag om internationella regler för personer med funktionshinder. Tillsammans med FN:s Världsaktionsprogram för handikappade är dessa Standardregler för att tillförsäkra människor med funktionsnedsättning delaktighet och jämlikhet av grundläggande betydelse för handikappolitiken i FN:s alla medlemsländer. Reglerna uttrycker tydliga principiella ståndpunkter när det gäller rättigheter, möjligheter och ansvar och ger konkreta förslag om hur ett land kan undanröja hinder för funktionshindrade personer och skapa ett tillgängligt samhälle.

Det finns en klar överensstämmelse mellan innehållet i reglerna och målet för den svenska handikappolitiken. För Sveriges del är det naturligt att ha FN:s standardregler som utgångspunkt i det pågående handikappolitiska arbetet och vi kommer att aktivt verka för att omsätta reglerna i praktisk handling.

Standardreglerna presenteras härmed på svenska. De berör praktiskt taget alla samhällsområden. Alla i samhället, regeringen, offentliga organ på alla nivåer, företag, organisationer m.fl., har ett ansvar för att reglerna blir kända och respekterade och att den vision om ett samhälle för alla, som reglerna uttrycker, också blir verklighet.

Stockholm i mars 1995

Ingela Thalén
Lena Hjelm-Wallén

SOU 1998:66
Bilaga 3 397

Standardregler för att tillförsäkra människor med funktionsnedsättning delaktighet och jämlikhet

INTRODUKTION

Bakgrund och nuläge

Tidigare internationella åtgärder

Vägen mot standardregler

Standardreglernas syfte och innehåll

Grundläggande begrepp i handikappolitiken

INLEDNING

I. FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR DELAKTIGHET PÅ LIKA VILLKOR

Regel
1.
Ökad medvetenhet

Regel
2.
Medicinsk vård och behandling

Regel
3.
Rehabilitering

Regel
4.
Stöd och service

II. HUVUDOMRÅDEN FÖR DELAKTIGHET PÅ LIKA VILLKOR

Regel
5.
Tillgänglighet

Regel
6.
Utbildning

Regel
7.
Arbete

Regel
8.
Ekonomisk och social trygghet

Regel
9.
Familjeliv och personlig integritet

Regel 10.
Kultur

Regel 11.
Rekreation och idrott

Regel 12.
Religion

III. GENOMFÖRANDE

Regel 13.
Kunskap och forskning

Regel 14.
Policy och planering

Regel 15.
Lagstiftning

Regel 16.
Ekonomisk politik

Regel 17.
Samordning

Regel 18.
Handikapporganisationer

Regel 19.
Personalutbildning

Regel 20.
Nationell granskning och utvärdering av handikapprogram

i samband med standardreglernas genomförande

Regel 21.
Tekniskt och ekonomiskt samarbete

Regel 22.
Internationellt samarbete.

IV. UPPFÖLJNING OCH UTVÄRDERING

398 Bilaga 3
SOU 1998:66

INTRODUKTION

Bakgrund och nuläge

1. I alla delar av världen, i varje land och på alla samhällsnivåer finns människor med funktionsnedsättningar. Deras antal i världen är stort och det ökar.

2. Funktionsnedsättningens orsaker och konsekvenser är olika i olika delar av världen. Skillnaderna beror på olika sociala och ekonomiska förhållanden och på vilka åtgärder staterna vidtar för sina medborgares välfärd.

3. Nuvarande handikappolitik är resultatet av en utveckling under de senaste 200 åren. På många sätt återspeglar utvecklingen de allmänna levnadsvillkoren och den sociala och ekonomiska politiken under olika epoker. På handikappområdet finns det emellertid många faktorer som har påverkat levnadsförhållandena för människor med funktionsnedsättning. Okunnighet, likgiltighet, vidskepelse och rädsla är sociala faktorer som under historiens gång har isolerat människor med funktionsnedsättningar och fördröjt deras utvecklingsmöjligheter.

4. Handikappolitik har under åren utvecklats från att tillhandahålla vård på institutioner till att ge utbildning för barn med funktionsnedsättningar och rehabilitering av människor som fått en funktionsnedsättning i vuxen ålder. Genom utbildning och rehabilitering har de själva mer aktivt kunnat driva utvecklingen av handikappolitiken vidare. De, deras familjer och deras företrädare bildade organisationer som kämpade för bättre möjligheter för människor med funktionsnedsättningar. Efter andra världskriget infördes begreppen integrering och normalisering, vilket var ett uttryck för den ökade medvetenheten om dessa människors förmåga och möjligheter.

5. Mot slutet av 1960-talet började handikapporganisationerna i några länder att formulera ett nytt handikappbegrepp. Detta nya begrepp antydde det nära sambandet mellan den begränsning som människor med funktionshinder upplevde i miljöns utformning och beskaffenhet och den attityd som fanns hos allmänheten. Samtidigt kom handikappfrågorna i utvecklingsländerna att lyftas fram mer och mer. I några av dessa länder beräknades antalet människor med funktionsnedsättning i befolkningen vara mycket högt och de flesta av dessa var ytterst fattiga.

Tidigare internationella åtgärder

6. Förenta nationerna och andra internationella organisationer har under lång tid ägnat stor uppmärksamhet åt rättigheter för människor med

funktionsnedsättning. Det viktigaste resultatet
av
Internationella
handi-

kappåret, 1981, var världsaktionsprogrammet
för
1
som

handikappade

antogs av Generalförsamlingen i resolution 37/52. Internationella handikappåret och världsaktionsprogrammet bidrog starkt till att åstadkomma framsteg på området. Båda lade tonvikten vid att människor med funk-

1 A/37/351/Add.1 and Corr.1, annex, sect. VIII, recommendation 1 (IV).

SOU 1998:66
Bilaga 3 399

tionsnedsättning har rätt att få samma möjligheter som andra medborgare och att få lika del i de förbättringar av levnadsvillkor som är resultatet av ekonomisk och social utveckling. Här definierades också för första gången handikapp som ett förhållande mellan människor med funktionsnedsättning och deras omgivning.

7. FN:s expertmöte om handikappfrågor hölls i Stockholm år 1987. Där föreslogs att det skulle utvecklas ett synsätt till vägledning för vad som skulle prioriteras under de kommande åren. Grunden skulle vara att erkänna att människor med funktionsnedsättning har samma rättigheter som andra.

8. Mötet rekommenderade därför att Generalförsamlingen skulle sammankalla en särskild konferens med uppgift att göra ett utkast till en internationell konvention. Målet skulle vara att avskaffa all diskriminering mot människor med funktionsnedsättningar och konventionen skulle vid handikappårtiondets slut ratificeras av alla stater.

9. Ett utkast till konventionstext förbereddes av Italien och lades fram

för Generalförsamlingen under dess fyrtioandra session. Ytterligare förslag om en konvention lades fram av Sverige under Generalförsamlingens fyrtiofjärde session. Det gick emellertid inte att uppnå enighet om behovet av en sådan konvention vid något av dessa tillfällen. Många representanter ansåg att existerande dokument om mänskliga rättigheter redan garanterar

människor med funktionsnedsättning samma rättigheter som andra människor.

Vägen mot standardregler

10. Vägledd av överläggningarna i Generalförsamlingen kom man under Ekonomiska och sociala rådets första ordinarie session 1990 överens om att koncentrera sig på att utveckla ett internationellt instrument av ett annat slag. I resolution 1990/26 den 24 maj 1990 gav rådet FN:s sociala utvecklingskommission i uppdrag att under sin trettiotredje session överväga att tillsätta en särskild arbetsgrupp med uppgift att utarbeta standardregler för delaktighet och jämlikhet för barn, ungdomar och vuxna med funktionsnedsättning. Arbetsgruppen skulle bestå av regeringsexperter vars medverkan skulle finansieras genom frivilliga bidrag. Arbetet skulle göras i nära samarbete med berörda fackorgan, mellanstatliga organisationer och frivilligorganisationer, speciellt med handikapporganisationerna. Rådet bad också kommissionen att slutföra texten till reglerna så att den kunde behandlas år 1993 och föreläggas Generalförsamlingen vid dess fyrtioåttonde session samma år.

11. De efterföljande diskussionerna i generalförsamlingens tredje utskott under den fyrtiofemte sessionen visade att det fanns brett stöd för initiativet att utarbeta standardregler för att tillförsäkra människor med funktionsnedsättningar delaktighet och jämlikhet.

12. När den sociala utvecklingskommissionen höll sin trettiotredje session fick initiativet till standardregler stöd av ett stort antal representanter och diskussionerna ledde till att resolution 32/2 antogs den 20

400 Bilaga 3
SOU 1998:66

februari 1991, i vilken beslöts att en särskild arbetsgrupp skulle tillsättas i enlighet med Ekonomiska och sociala rådets resolution 1990/26.

Standardreglernas syfte och innehåll

13. Standardreglerna har utvecklats utifrån erfarenheter som gjorts under Förenta nationernas handikappårtionde (1983-1992) 2 . Den politiska och moraliska grunden för dessa regler utgör de internationella reglerna om mänskliga rättigheter. Dessa består av den allmänna förklaringen om

3

de mänskliga rättigheterna, den internationella konventionen om ekono-

4

miska, sociala och kulturella rättigheter, den internationella konventionen

5

om medborgerliga och politiska rättigheter, konventionen om barnets rättigheter och konventionen om avskaffandet av all slags diskriminering av kvinnor 6 liksom världsaktionsprogrammet för handikappade.

14. Även om standardreglerna inte är juridiskt bindande, kan de bli internationell praxis när de används av ett stort antal stater som en folkrättslig regel. Standardreglerna innebär ett moraliskt och politiskt åtagande från staternas sida att anpassa samhället till människor med funktionsnedsättning. Där finns viktiga principer om ansvar, agerande och samarbete. Områden pekas ut som är av avgörande betydelse för livskvaliteten och för möjligheter att nå full delaktighet och jämlikhet. Standardreglerna erbjuder ett instrument som kan användas vid utformningen av handikappolitiken och anger lämpliga åtgärder till gagn för människor med funktionsnedsättning och deras organisationer. De utgör också en grund för tekniskt och ekonomiskt samarbete mellan medlemsländerna, Förenta nationerna och andra internationella organisationer.

15. Syftet med reglerna är att säkerställa att flickor, pojkar, män och kvinnor med funktionsnedsättning som medborgare har samma rättigheter och skyldigheter som andra medborgare i samhället. I alla samhällen i världen finns fortfarande hinder som gör det omöjligt för människor med funktionsnedsättning att utöva sina rättigheter och friheter och försvårar för dem att delta fullt ut i samhällets aktiviteter. Ansvaret att undanröja sådana hinder vilar på medlemsländerna. Människor med funktionsnedsättning och deras organisationer bör spela en aktiv roll i den processen. Att anpassa samhället till dessa människor är ett viktigt bidrag till den allmänna och världsomfattande strävan att mobilisera mänskliga resurser. Särskild uppmärksamhet bör riktas mot kvinnor, barn åldringar, fattiga, migrerande arbetare, människor med flera och komplicerade funktionsnedsättningar, ursprungsbefolkningar och etniska minoriteter. Dessutom finns det ett stort antal flyktingar med funktionsnedsättning som har speciella behov som behöver uppmärksammas.

Grundläggande begrepp i handikappolitiken

2 Proclaimed by the General Assembly in its resolution 37/53.

3 Resolution 217 A (III).

4 See resolution 2200 A (XXI), annex.

5 Resolution 44/25, annex.

6 Resolution 34/180, annex.

SOU 1998:66
Bilaga 3 401

16. De begrepp som följer nedan används genomgående i reglerna. De bygger i huvudsak på begrepp använda i världsaktionsprogrammet för handikappade. I vissa fall avspeglar de den utveckling som ägt rum under Förenta nationerna handikappårtionde.

Funktionsnedsättning och handikapp

17. Begreppet ”funktionsnedsättning” innefattar ett stort antal olika funktionshinder i olika befolkningsgrupper överallt i världen. Människor kan ha funktionsnedsättningar på grund av fysiska eller intellektuella skador eller sjukdomar, syn- eller hörselskador eller -sjukdomar, medicinska tillstånd eller mentalsjukdomar. Sådana skador, tillstånd eller sjukdomar kan vara av bestående eller övergående natur.

18. ”Handikapp” avser förlust eller begränsning av möjligheterna att delta i samhällslivet på samma sätt som andra. ”Handikapp” beskriver mötet mellan människor med funktionsnedsättning och omgivningen. Syftet är att fästa uppmärksamheten på brister i miljön och inom olika samhällsområden, exempelvis brister i information, kommunikation och utbildning som hindrar människor med funktionsnedsättning från att delta på lika villkor.

19. Användningen av de två begreppen ”funktionsnedsättning” och ”handikapp”, som de definieras i paragraferna 17 och 18, bör ses i ljuset av den moderna handikapphistorien. Under 1970-talet fanns en stark reaktion mot den tidens språkbruk bland representanterna för handikapporganisationerna och de yrkesverksamma inom handikappområdet. Begreppen ”funktionsnedsättning” och ”handikapp” användes ofta på ett oklart och förvirrande sätt, vilket gav dålig vägledning för politiska strategier och åtgärder. Språkbruket speglade en medicinsk och diagnostisk inställning som inte tog hänsyn till bristerna i det omgivande samhället.

20. År 1980 antog Världshälsoorganisationen (WHO) en internationell klassificering av skada, sjukdom, funktionsnedsättning och handikapp som

angav en mer precis men samtidigt flexibel inställning. Den internationella

7

klassificeringen av skada, sjukdom, funktionsnedsättning och handikapp gör en klar skillnad mellan ”skada eller sjukdom”, ”funktionsnedsättning” och ”handikapp”. Den har använts i stor utsträckning inom områdena rehabilitering, utbildning, statistik, politik, lagstiftning, demografi, sociologi, ekonomi och antropologi. En del användare av klassificeringen har uttryckt farhågor för att definitionen av begreppet ”handikapp” fortfarande kan anses vara alltför medicinsk och alltför starkt inriktat på individen och att den inte tillräckligt belyser samspelet mellan förhållanden eller förväntningar i samhället och den enskilda människans förmåga. Dessa farhågor, och andra som uttryckts under de tolv åren sedan publiceringen av klassificeringen, kommer att tas upp när klassificeringen revideras.

21. Ökade kunskaper om och större förståelse för handikappfrågor och den terminologi som används har utvecklats efter hand. Detta beror på erfarenhet i samband med genomförandet av världsaktionsprogrammet

7 World Health Organization, International Classification of Impairments, Disabilities, and Handicaps: A manual of classification relating to the consequences of disease (Geneva, 1980).

402 Bilaga 3
SOU 1998:66

och den allmänna diskussion som ägde rum under Förenta nationernas handikappårtionde. Den terminologi som används i dag bekräftar att det är nödvändigt att ta hänsyn till både individens behov (t.ex. rehabilitering och tekniska hjälpmedel ) och samhällets brister.

Förebyggande åtgärder

22. Förebyggande åtgärder är åtgärder som syftar till att hindra uppkomsten av fysiska, intellektuella, psykiska skador eller sjukdomar eller syn- och hörselskador (primärt förebyggande). Förebyggande åtgärder är också åtgärder som skall hindra att skador orsakar bestående funktionsbegränsning eller funktionsnedsättning (sekundärt förebyggande). Förebyggande åtgärder kan vara av många olika slag. Det kan vara primärhälsovård, mödra- och spädbarnsvård, näringslära, vaccinering mot smittsamma sjukdomar och åtgärder för att hålla endemiska sjukdomar under kontroll. Det kan vara säkerhetsåtgärder och handlingsprogram för att i olika miljöer förebygga olycksfall; här inbegrips anpassning av arbetsplatser så att arbetshandikapp och sjukdomar förebyggs. Det kan vara förebyggande åtgärder mot funktionsnedsättningar på grund av miljöföroreningar och väpnade konflikter.

Rehabilitering

23. Begreppet ”rehabilitering” avser en process som syftar till att människor med funktionsnedsättningar skall uppnå och behålla bästa möjliga fysiska, intellektuella, psykiska eller sociala funktionsförmåga och

att ge dem möjligheter att förändra sina liv och uppnå ett större oberoende. Rehabilitering kan innefatta åtgärder av skilda slag, som att återställa en funktion, kompensera förlusten eller avsaknaden av en funktion eller kompensera en funktionsbegränsning. Rehabiliteringsprocessen innefattar inte primär hälso- och sjukvård. Däremot innefattar den ett stort antal åtgärder och aktiviteter, från mer grundläggande och allmän rehabilitering till målorienterade aktiviteter, som till exempel yrkesrehabilitering.

Delaktighet och jämlikhet

24. Begreppet innefattar en process som leder till att både olika samhällsområden och omgivningen blir tillgängliga för alla, särskilt för människor med funktionsnedsättning. Det gäller service, aktiviteter, information och dokumentation.

25. Principen om lika rättigheter innebär att varje individ har lika värde. Det betyder också att individens behov måste ligga till grund för samhällsplanering och att alla resurser måste användas på ett sådant sätt att varje individ ges lika möjlighet att delta i samhället.

26. Människor med funktionsnedsättningar är samhällsmedborgare och har rätt att få stanna kvar där de bor. De bör få det stöd de behöver inom de reguljära systemen för utbildning, hälso- och sjukvård, arbetsmarknad och social service.

27. I takt med att människor med funktionsnedsättning får samma rättigheter som andra bör de också få samma skyldigheter som andra. Efterhand kan också samhället öka sina förväntningar på dem. Som en del

SOU 1998:66
Bilaga 3 403

av denna utveckling bör åtgärder vidtas för att människor med funktionsnedsättning skall fullt ut kunna ta ansvar som samhällsmedborgare.

INLEDNING

Vi stater,

är medvetna om den utfästelse som gjorts i enlighet med Förenta nationernas stadga att vidta gemensamma och särskilda åtgärder i samarbete med organisationen, att främja högre levnadsstandard, full sysselsättning och ekonomiska och sociala framsteg samt utveckling,

bekräftar på nytt den förpliktelse som uttalas i stadgan att respektera och värna de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna, social rättvisa och människans värdighet och värde,

påminner särskilt om de internationella regler om mänskliga rättigheter som har fastställts i den allmänna förklaringen om de mänskliga

3

rättigheterna, i den internationella konventionen om ekonomiska, sociala

4

och kulturella rättigheter och i den internationella konventionen om med-

4

borgerliga och politiska rättigheter,

understryker att det i dessa instrument föreskrivs att de rättigheter som erkänns i dessa instrument skall rättvist tillförsäkras alla utan diskriminering,

5

påminner om konventionen om barnets rättigheter, som förbjuder diskriminering på grund av funktionsnedsättning och kräver särskilda åtgärder för att säkerställa rättigheter för barn med funktionsnedsättning, samt om den internationella konventionen om skydd av rättigheter för alla migrerande arbetare och medlemmar av deras familjer 8 , som föreskriver vissa åtgärder för att förhindra funktionsnedsättning,

påminner också om bestämmelserna i konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor 6 för att säkerställa rättigheter för flickor och kvinnor med funktionsnedsättning,

beaktar deklarationen om rättigheter för människor med funktions-

9
10

nedsättning, deklarationen om
förståndshandikappades rättigheter,

deklarationen om sociala framsteg och utveckling, 11 principerna för skydd

12

av psykiskt sjuka och förbättring av psykiatrin samt andra instrument som antagits av generalförsamlingen,

beaktar också de konventioner och rekommendationer som antagits av ILO (Internationella arbetsorganisationen) med särskild hänvisning till reglerna om rätten för människor med funktionsnedsättning att delta i arbetslivet utan diskriminering.

8 Resolution 45/158, annex.

9 Resolution 3447 (XXX).

10 Resolution 2856 (XXVI).

11 Resolution 2542 (XXIV).

12 Resolution 46/119, annex.

404 Bilaga 3
SOU 1998:66

är medvetna om UNESCO:s, WHO:s, UNICEF:s och andra berörda organisationers arbete och rekommendationer, särskilt UNESCO:s världsdeklaration om utbildning för alla, 13

beaktar vårt åtagande med avseende på skyddet av miljön,

är medvetna om den förödelse som orsakas av väpnad konflikt och beklagar att de knappa resurser som står till förfogande används i vapenproduktionen,

bekräftar att Världsaktionsprogrammet för handikappade och dess definition av delaktighet och jämlikhet tolkar det internationella samfundets allvarliga strävan att ge internationella instrument och rekommendationer en praktisk och konkret innebörd,

erkänner att målet för Förenta nationernas handikappårtionde (1983-1992) att genomföra världsaktionsprogrammet fortfarande gäller och kräver skyndsamma och fortsatta åtgärder,

påminner om att Världsaktionsprogrammet är grundat på idéer som gäller i lika mån i både utvecklingsländer och industrialiserade länder,

är övertygade om att det behövs ökade insatser för att människor med funktionsnedsättning fullt ut och på lika villkor skall kunna åtnjuta mänskliga rättigheter och delaktighet i samhället,

betonar på nytt att människor med funktionsnedsättning och deras föräldrar, förmyndare, företrädare och organisationer aktivt måste medverka vid planering och genomförande av åtgärder som påverkar deras medborgerliga, politiska, ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter,

följer Ekonomiska och sociala rådets resolution 1990/26 och utgår från de särskilda åtgärder som krävs för att människor med funktionsnedsättning skall uppnå jämlikhet med andra i enlighet med Världsaktionsprogrammet,

har antagit följande standardregler för att tillförsäkra människor med funktionsnedsättning delaktighet och jämlikhet i syfte att

a) understryka att alla åtgärder på handikappområdet bygger på adekvat kunskap och erfarenhet om förhållanden och särskilda behov som människor med funktionsnedsättning har,

b) understryka att det är ett grundläggande mål i den sociala och ekonomiska utvecklingen att samhället görs tillgängligt för alla,

c) dra upp principer för socialpolitiken inom handikappområdet, vilket inbegriper stöd till tekniskt och ekonomiskt samarbete,

d) skapa modeller för den politiska beslutsprocess som behövs för att uppnå delaktighet och jämlikhet. Därvid måste de stora skillnaderna i teknisk och ekonomisk utveckling beaktas. I beslutsprocessen måste också förståelsen för olika kulturella sammanhang återspeglas och hänsyn tas till den ytterst viktiga roll som människor med funktionsnedsättning spelar i denna process.

13 Final Report of the World Conference on Education for All: Meeting Basic Learning Needs, Jomitien, Thailand, 5-9 March 1990, Inter-Agency Comission (UNDP, UNESCO, UNICEF, World Bank) for the World Conference on Education for All, New York, 1990, appendix 1.

SOU 1998:66
Bilaga 3 405

e) föreslå metoder för nära samarbete mellan stater, FN- systemet, andra mellanstatliga organ och handikapporganisationer,

f) föreslå ett effektivt system för uppföljning och utvärdering av den utveckling som staterna försöker uppnå så att människor med funktionsnedsättning skall kunna nå delaktighet och jämlikhet.

I. FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR DELAKTIGHET PÅ LIKA VILLKOR

Regel 1. Ökad medvetenhet

Staterna bör aktivt öka medvetenheten i samhället om människor med funktionsnedsättning, om deras rättigheter, behov och möjligheter och om vad de kan bidra med.

1. Staterna bör se till att ansvariga myndigheter informerar om tillgängliga program och tjänster för människor med funktionsnedsättning. Informationen bör presenteras så att den är tillgänglig för alla.

2. Staterna bör ta initiativ till och stödja informationskampanjer om människor med funktionsnedsättning och om handikappolitik. Dessa kampanjer skall upplysa om att människor med funktionsnedsättning är medborgare med samma rättigheter och skyldigheter som andra, och därigenom motivera åtgärder som undanröjer alla hinder för full delaktighet.

3. Staterna bör uppmuntra massmedia att skildra människor med funktionshinder på ett positivt sätt. Handikapporganisationerna bör rådfrågas i detta sammanhang.

4. Staterna bör försäkra sig om att det ordinarie utbildningsväsendet på alla sätt återspeglar principen om full delaktighet och jämlikhet.

5. Staterna bör erbjuda människor med funktionsnedsättning och deras familjer och organisationer att delta i informationsprogram om handikappfrågor.

6. Staterna bör uppmuntra företag inom den privata sektorn att beakta handikappfrågor i alla sina verksamheter.

7. Staterna bör ta initiativ till och stödja handlingsprogram som syftar

till att hos människor med funktionsnedsättning öka medvetenheten om vilka rättigheter och möjligheter de har. Genom ökad självtillit och med hjälp av kraftfulla åtgärder kan människor med funktionsnedsättning ta till vara de möjligheter som står till buds.

8. Åtgärder för att öka medvetenheten bör vara en viktig del både i utbildningen av barn med funktionsnedsättning och i rehabiliteringsprogram. Också genom sina organisationers arbete kan människor med funktionshinder öka sin medvetenhet.

406 Bilaga 3
SOU 1998:66

9. Insatser för ökad medvetenhet bör ingå i utbildningen av alla barn och bör vara en del av utbildningen av lärare och andra yrkesgrupper.

Regel 2. Medicinsk vård och behandling

Staterna bör ansvara för att effektiv medicinsk vård och behandling finns tillgänglig för människor med funktionsnedsättning.

1. Staterna bör arbeta för att skapa handlingsprogram där specialister från olika kompetensområden ingår med uppgift att upptäcka, bedöma och behandla skador eller sjukdomar på ett tidigt stadium. Detta kan förebygga, minska eller undanröja orsaker till att en funktionsnedsättning uppstår. Program av detta slag bör kunna garantera att människor med funktionsnedsättning och deras familjer kan delta. Handikapporganisationerna bör delta i planeringen och utvärderingen.

2. Personal som arbetar på lokal nivå bör utbildas i att tidigt upptäcka skador eller sjukdomar, ge primärvård och hänvisa till rätt service.

3. Staterna bör garantera att människor med funktionsnedsättning, speciellt spädbarn och barn, får medicinsk vård inom samma vårdsystem.

4. Staterna bör garantera att all läkar- och vårdpersonal har tillräcklig utbildning och utrustning för att ge människor med funktionsnedsättning medicinsk vård och att de har tillgång till aktuella behandlingsmetoder och utrustning.

5. Staterna bör garantera att läkar-, vård- och annan berörd personal har den utbildning som behövs och att personalen inte ger felaktiga råd till föräldrar och på så vis förhindrar alternativa lösningar. Denna utbildning bör ges regelbundet och baseras på senaste rön.

6. Staterna bör garantera att människor med funktionsnedsättning har tillgång till den regelbundna behandling och de mediciner som de behöver för att behålla eller förbättra sin funktionsförmåga.

Regel 3. Rehabilitering *

Staterna bör se till att rehabilitering erbjuds för människor med funktionsnedsättning för att kunna uppnå och behålla största möjliga självständighet och funktionsförmåga.

1. Staterna bör utveckla egna rehabiliteringsprogram för alla handikappgrupper. Sådana program bör baseras på de funktionshindrades egna behov och på principerna om full delaktighet och jämlikhet.

2. Sådana rehabiliteringsprogram bör inbegripa olika aktiviteter, såsom grundläggande funktionsträning som kan förbättra eller kompensera en funktion, rådgivning till dessa människor och deras familjer, självförtroendeträning och särskilda tjänster som bedömning och rådgivning.

* (Se Introduktionen, punkt 23).

SOU 1998:66
Bilaga 3 407

3. Alla människor med funktionsnedsättning som behöver rehabilitering, bör ha tillgång till sådan. Detta gäller även människor med omfattande eller flera funktionsnedsättningar.

4. Människor med funktionsnedsättning och deras familjer bör ges möjlighet att delta när rehabiliteringsinsatser som berör dem själva utarbetas och organiseras.

5. All rehabilitering bör finnas tillgänglig, där människor med funktionsnedsättning bor. För att uppnå vissa bestämda mål med rehabiliteringen kan emellertid i vissa fall särskilda tidsbegränsade rehabiliteringsinsatser anordnas på institutioner, om det bedöms som lämpligt.

6. Människor med funktionsnedsättning och deras familjer bör uppmuntras att själva delta i rehabilitering av andra, till exempel som lärare, instruktörer eller rådgivare.

7. Staterna bör ta till vara handikapporganisationernas expertis när rehabiliteringsprogram utarbetas eller utvärderas.

Regel 4. Stöd och service

Staterna bör garantera utvecklingen av och tillgången till stöd och service, inbegripet sådana hjälpmedel som bidrar till att personer med funktionsnedsättning kan bli mer oberoende i det dagliga livet och utöva sina rättigheter.

1. Staterna bör garantera att det finns hjälpmedel och utrustning, personlig assistans och tolkservice som uppfyller de behov som personer med funktionsnedsättning har. Detta behövs för att människor med funktionsnedsättning skall få jämlika möjligheter.

2. Staterna bör stödja såväl utveckling, tillverkning, distribution och service av hjälpmedel och utrustning som information om dessa.

3. För att uppnå detta bör tillgängligt tekniskt kunnande användas. I länder där det finns högteknologisk industri bör den utnyttjas till fullo så att hjälpmedlens och utrustningens standard och effektivitet förbättras. Det är viktigt att stimulera utvecklingen och produktionen av enkla och billiga hjälpmedel och om möjligt använda lokalt material och lokala produktionsmöjligheter. Människor med funktionsnedsättning kan själva delta i framställningen av dessa hjälpmedel.

4. Staterna bör så långt det är möjligt se till att alla människor med funktionsnedsättning som behöver hjälpmedel har tillgång till dem. Detta kan innebära att hjälpmedel och utrustning finns att få antingen gratis eller till en så låg kostnad att människor med funktionsnedsättning eller deras familjer har råd att köpa dem.

5. När det gäller personlig assistans och tolkservice inom rehabiliteringsprogram bör staterna se till att hjälpmedel och utrustning för flickor och pojkar med funktionsnedsättning är åldersanpassade och passar barnens eller ungdomarnas särskilda behov av formgivning och hållbarhet.

408 Bilaga 3
SOU 1998:66

6. Staterna bör stödja utvecklingen av och tillgång till program för personlig assistans och tolkservice, speciellt för människor med omfattande eller flera funktionsnedsättning. Sådan hjälp kan göra det möjligt för människor med funktionsnedsättning att delta i vardagslivet i hemmet, på arbetet, i skolan och i fritidsaktiviteter.

7. Personlig assistans bör utformas så att människor med funktionsnedsättning som utnyttjar den har ett avgörande inflytande över hur den sköts.

II. HUVUDOMRÅDEN FÖR DELAKTIGHET PÅ LIKA VILLKOR

Regel 5. Tillgänglighet

Staterna bör inse tillgänglighetens betydelse på alla områden i utvecklingen mot full delaktighet. Oavsett vilka eller hur stora funktionshinder människor har, skall staten

a) införa handlingsprogram som gör den fysiska miljön tillgänglig för dem och

b) se till att de får tillgång till information och möjlighet till kommunikation.

a) Tillgång till den yttre miljön

1. Staterna bör ta initiativ till åtgärder i den yttre miljön för att undanröja hinder mot tillgänglighet. Detta bör innebära att regler och riktlinjer utvecklas och att det övervägs att lagstiftningsvägen säkra tillgängligheten på olika områden i samhället, t.ex. tillgängligheten till bostäder och andra byggnader, kollektivtransporter och andra kommunikationsmedel, gator och andra miljöer utomhus.

2. Staterna bör se till att arkitekter, byggnadsingenjörer och andra som är yrkesmässigt engagerade i utformningen och uppbyggnaden av den yttre miljön får tillräcklig information om handikappolitik och om vad som bör göras för tillgängligheten.

3. Krav på tillgänglighet bör ställas från början, när den yttre miljön utformas och byggs upp.

4. Handikapporganisationerna bör höras när regler och riktlinjer för tillgänglighet utvecklas. De bör också engageras redan på planeringsstadiet när offentliga byggnader och anläggningar planläggs lokalt. Detta för att garantera största möjliga tillgänglighet.

b) Tillgång till information och möjlighet till kommunikation

5. Människor med funktionsnedsättning och, där det anses lämpligt, deras familjer och företrädare bör på alla stadier få full information om diagnoser, rättigheter samt tillgänglig service och handlingsprogram. Informationen bör ges i sådana former som gör den tillgänglig för människor med funktionsnedsättning.

SOU 1998:66
Bilaga 3 409

6. Staterna bör utveckla metoder för att göra information och dokumentation tillgängliga för olika grupper av människor med funktionsnedsättning. Punktskrift, kassetter, stor stil och annan lämplig teknik bör användas för att ge människor med synskador tillgång till skriven information och dokumentation. På liknande sätt bör lämplig teknik användas för att ge människor med hörselskador eller inlärningssvårigheter tillgång till muntlig information.

7. Användandet av teckenspråk i undervisningen av döva barn, inom deras familjer och i samhället bör övervägas. Teckenspråkstolkar bör också finnas tillgängliga för att underlätta kommunikation mellan döva människor och andra.

8. Hänsyn bör också tas till de behov som människor med andra kommunikationshandikapp har.

9. Staterna bör uppmuntra media, speciellt television, radio och tidningar, att göra sina tjänster tillgängliga.

10. Staterna bör se till att nya datoriserade informations- och servicesystem som erbjuds allmänheten är tillgängliga eller anpassas så att de blir tillgängliga för människor med funktionsnedsättning.

11. Handikapporganisationerna bör tillfrågas innan det nya informationssystemet byggs upp.

Regel 6. Utbildning

Staterna bör erkänna principen om lika möjligheter till utbildning på grund- skole-, gymnasie- och högskolenivå för barn, ungdomar och vuxna med funktionsnedsättning. De bör se till att sådan utbildning är en integrerad del av den ordinarie utbildningen.

1. Myndigheterna inom utbildningssektorn har ansvaret för att utbildningen av människor med funktionsnedsättning äger rum i en integrerad miljö. Utbildningen bör ingå i den nationella planeringen av utbildning, läroplansutveckling och skolorganisation.

2. Utbildning i det ordinarie skolsystemet förutsätter att det finns teckenspråkstolkar och annat lämpligt stöd. Det bör finnas rutiner för lämpligt stöd och lämplig hjälp som gör utbildningen tillgänglig och tillfredsställer de behov som människor med funktionsnedsättning har.

3. Föräldragrupper och handikapporganisationer bör på alla nivåer delta i utbildningsprocessen.

4. I stater där utbildningen är obligatorisk bör den ges till flickor och pojkar med alla typer och grader av funktionsnedsättning, även grava sådana.

5. Särskild uppmärksamhet bör riktas på följande grupper:

a) mycket små barn med funktionsnedsättning,

b) förskolebarn med funktionsnedsättning,

c) vuxna med funktionsnedsättning, särskilt kvinnor.

410 Bilaga 3
SOU 1998:66

6. För att möjliggöra att människor med funktionsnedsättning utbildas i det ordinarie skolsystemet bör staterna

a) ha en klart uttalad policy, förstådd och accepterad inom utbildningsväsendet och av samhället i övrigt,

b) tillåta flexibilitet, utbyggnad och anpassning av läroplanen,

c) se till att det finns undervisningsmaterial av god kvalitet, fortlöpande utbildning av lärare samt stödlärare.

7. Integrerad utbildning och insatser på lokal nivå skall ses som ett sätt att göra undervisning och utbildning för människor med funktionsnedsättning kostnadseffektiv. Centralt utformade handlingsprogram bör uppmuntra kommunerna att utnyttja och utveckla sina resurser så att dessa människor skall kunna få undervisning nära hemmet.

8. När det ordinarie skolsystemet inte kan tillgodose behovet av utbildning hos alla människor med funktionsnedsättning kan specialundervisning övervägas. Den bör ha som mål att förbereda de studerande för undervisning i det ordinarie skolsystemet. Sådan undervisning bör ha lika hög standard och lika höga ambitioner som den ordinarie undervisningen och bör vara nära knuten till den. Studerande med funktionsnedsättning bör erbjudas minst samma utbildningsresurser som studerande utan funktionsnedsättning. Medlemsländerna bör ha som mål att stegvis integrera specialundervisningen i den vanliga undervisningen. Det står dock klart att specialundervisning i vissa fall tillfälligt kan vara den lämpligaste typen av undervisning för vissa studerande med funktionsnedsättning.

9. Döva och döv-blinda har speciella behov av kommunikation och därför kan deras utbildning tillgodoses bättre i specialskolor eller specialklasser eller i speciella enheter i vanliga skolor. Särskilt i början av utbildningen behöver särskild omsorg ägnas åt undervisningsmetoder som skall resultera i att döva eller döv-blinda skall kunna kommunicera effektivt och bli så självständiga som möjligt.

Regel 7. Arbete

Staterna bör erkänna principen att förutsättningar skapas för människor med funktionsnedsättning så att de skall kunna utnyttja sina mänskliga rättigheter, särskilt rätten till arbete. Såväl på landsbygden som i städerna måste de ha lika möjligheter till produktivt och inkomstbringande arbete.

1. Lagar och regler på arbetsområdet får inte diskriminera människor med funktionsnedsättning och inte heller hindra deras anställning.

2. Staterna bör aktivt stödja att människor med funktionsnedsättning integreras i den öppna arbetsmarknaden. Detta stöd kan ges på olika sätt, t.ex. genom yrkesutbildning, stimulansskapande kvoteringssystem, befattningar som reserveras för dessa människor, lån eller bidrag till småföretag, ensamrätt eller förmånsrätt till viss tillverkning, skattelättnader, kontroll av kontraktsuppfyllelse eller annat tekniskt eller ekonomiskt bistånd till företag som anställer personer med funktionsnedsättning. Staterna bör också uppmuntra arbetsgivare att göra tillräckliga anpassningar för att människor med funktionsnedsättning lättare skall komma in i arbetslivet.

SOU 1998:66
Bilaga 3 411

3. I staternas handlingsprogram bör ingå följande:

a) åtgärder så att arbetsplatser utformas och anpassas på ett sådant sätt att de blir tillgängliga för personer med olika slag av funktionsnedsättning,

b) stöd till att ny teknik utnyttjas och att hjälpmedel, verktyg och utrustning utvecklas och tillverkas samt åtgärder som gör sådana hjälpmedel och utrustningar lättillgängliga för människor med funktionsnedsättning och gör det möjligt för dem att få och behålla ett arbete,

c) lämplig utbildning och arbetsplacering och fortsatt stöd genom t.ex. personlig assistans och tolkservice.

4. Staterna bör ta initiativ till och stödja statliga och kommunala kampanjer som ökar allmänhetens medvetenhet och därmed övervinner negativa attityder och fördomar om anställda med funktionsnedsättning.

5. Som arbetsgivare bör staterna skapa gynnsamma förutsättningar för anställning av människor med funktionsnedsättning i den offentliga sektorn.

6. Stater, arbetstagarorganisationer och arbetsgivare bör samarbeta

för att trygga en rättvis rekryterings- och befordringspolitik, och rättvisa anställningsförhållanden och lönestrukturer. Staterna bör agera för bättre arbetsmiljöer, så att skador eller sjukdomar som kan leda till funktionsnedsättningar förhindras och så att anställda som har fått arbetsskador kan rehabiliteras.

7. Målet bör alltid vara att människor med funktionsnedsättning skall få arbete på den öppna arbetsmarknaden. För människor vars behov inte kan tillgodoses på den öppna arbetsmarknaden kan anställning i små grupper eller anställning med särskilt stöd vara ett alternativ. Det är dock av stor vikt att sådana anställningar gagnar dessa människors möjligheter att få arbete på den ordinarie arbetsmarknaden.

8. Åtgärder bör vidtas så att människor med funktionsnedsättning skall kunna delta i träning och arbetsutbildning inom den privata och informella sektorn.

9. Stater, arbetsorganisationer och arbetsgivare bör samarbeta med handikapporganisationerna för att skapa möjligheter för människor med funktionsnedsättning att få utbildning och arbete med hjälp av t.ex. flexibel arbetstid, deltidsarbete, delat arbete, personlig assistent eller i ett eget företag.

Regel 8. Ekonomisk och social trygghet

Staterna är ansvariga för att människor med funktionsnedsättning har social trygghet och tillräckliga inkomster.

1. Staterna bör garantera att människor med funktionsnedsättning får tillräckligt stort ekonomiskt stöd, om de tillfälligt har förlorat sin inkomst, om de har fått den reducerad eller om de inte har någon möjlighet alls att ha ett arbete och om detta är en följd av en funktionsnedsättning eller faktorer som beror på en funktionsnedsättning. Staterna bör se till att de kostnader

412 Bilaga 3
SOU 1998:66

som dessa människor och deras familjer ofta får till följd av en funktionsnedsättning beaktas när stöd beräknas.

2. Stater som har ett socialt trygghetssystem, socialförsäkring eller annan social välfärd och stater som håller på att utveckla sådant system för hela befolkningen, bör se till att dessa system inte utesluter eller diskriminerar människor med funktionsnedsättning.

3. Staterna bör också se till att människor som vårdar en person med funktionsnedsättning får ekonomiskt stöd och social trygghet.

4. System för social trygghet bör innehålla åtgärder som bidrar till att människor med funktionsnedsättning återfår sin förmåga att själva tjäna sitt uppehälle. Sådana system bör sörja för och bidra till att organisera, utveckla och finansiera yrkesutbildning. De bör också innefatta arbetsförmedling.

5. Handlingsprogram för social trygghet bör också motivera människor med funktionsnedsättning att söka arbete så att de på så vis får eller får tillbaka möjligheten till egen inkomst.

6. Människor med funktionsnedsättning bör få behålla ett ekonomiskt stöd så länge som deras funktionsnedsättning finns kvar. Stödet skall dock inte avhålla dem från att söka arbete. Det bör inte minskas eller dras in förrän den som får det har uppnått tillräcklig och trygg inkomst.

7. Stater, vars socialförsäkring i stor utsträckning ombesörjs av den privata sektorn, bör uppmuntra kommuner, frivilligorganisationer och familjer att utveckla hjälp till självhjälp och motivera till arbete eller arbetsrelaterad verksamhet för människor med funktionsnedsättning.

Regel 9. Familjeliv och personlig integritet

Staterna bör främja möjligheten för människor med funktionshinder att leva familjeliv. De bör främja deras rätt till personlig integritet och se till att lagar inte diskriminerar människor med funktionsnedsättning när det gäller sexuella relationer, äktenskap och föräldraskap.

1. Människor med funktionsnedsättning bör ha möjlighet att leva med sina familjer. Staterna bör uppmuntra att det i familjerådgivningen ingår ändamålsenlig upplysning och rådgivning om funktionsnedsättning och dess effekt på familjelivet. För familjer som har en medlem med funktionsnedsättning bör det finnas möjlighet till avlösarservice. Staterna bör undanröja alla onödiga hinder för den som vill adoptera ett barn eller en vuxen med funktionsnedsättning eller erbjuda henne eller honom ett familjehem.

2. Människor med funktionsnedsättning får inte förnekas möjligheten till sexuella erfarenheter och sexuella relationer eller till att bli förälder. Eftersom människor med funktionsnedsättning kan möta svårigheter om de vill gifta sig och bilda familj bör staterna se till att det finns nödvändig rådgivning. Människor med funktionsnedsättning måste få samma hjälp som andra att familjeplanera och de måste få kunskap om hur kroppen fungerar sexuellt.

SOU 1998:66
Bilaga 3 413

3. Staterna bör uppmuntra åtgärder mot negativa attityder som fortfarande finns mot att människor med funktionsnedsättning och då särskilt flickor och kvinnor gifter sig, har ett sexualliv eller blir föräldrar. Media bör uppmuntras till att bekämpa sådana negativa attityder.

4. Människor med funktionsnedsättning och deras familjer måste informeras om vad de kan göra mot sexuella och andra former av övergrepp. Dessa människor är speciellt sårbara för övergrepp inom familjen, i samhället eller på institutioner. De behöver därför kunskap om både hur de skall undvika övergrepp, och också om hur övergrepp skall uppmärksammas och rapporteras.

Regel 10. Kultur

Staterna skall se till att människor med funktionsnedsättning kan delta i kulturlivet på lika villkor.

1. Staterna bör se till att människor med funktionsnedsättning har möjlighet att använda sin kreativitet och sina konstnärliga och intellektuella färdigheter. Detta oavsett om de bor i en stad eller på landsbygden. De skall få den möjligheten inte bara för sin egen skull, utan också för att berika sin omgivning med dans, musik, litteratur, teater, målning och skulptur. Särskilt i utvecklingsländerna skall man lägga särskild vikt vid både traditionella och moderna konstformer såsom dockteater, uppläsning och berättande.

2. Staterna bör främja tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning till lokaler för kulturutbud som teatrar, muséer, biografer och bibliotek.

3. Staterna bör främja utveckling och användande av särskild teknik så att litteratur, film och teater görs tillgängliga för personer med funktionsnedsättning.

Regel 11. Rekreation och idrott

Staterna skall vidta åtgärder för att tillförsäkra människor med funktionsnedsättning samma möjligheter till rekreation och idrott som andra.

1. Staterna bör vidta åtgärder för att anordningar för rekreation och idrott, t.ex. hotell, stränder, idrottsplatser och idrottshallar, görs tillgängliga för människor med funktionsnedsättning.

2. Turistmyndigheter, resebyråer, hotell, frivilligorganisationer och andra som är engagerade i att ordna fritidsaktiviteter eller resor bör erbjuda sina tjänster åt alla. Därvid skall de ta hänsyn till de speciella behov som människor med funktionsnedsättning har. Lämplig utbildning bör ordnas för att underlätta detta.

3. Idrottsrörelser bör uppmuntras att underlätta för personer med funktionsnedsättning att delta i idrott. I vissa fall kan detta ske genom förbättrad tillgänglighet. I andra fall kan det behövas särskilda arrangemang eller speciella idrottsgrenar. Staterna bör underlätta för människor med funktionsnedsättning att delta i nationella och internationella tävlingar.

414 Bilaga 3
SOU 1998:66

4. Människor med funktionsnedsättning som deltar i idrott bör kunna få instruktion och träning av samma kvalitet som andra deltagare.

5. De som arbetar med idrott och fritidsverksamhet bör rådfråga handikapporganisationerna när de planerar sådana aktiviteter för människor med funktionsnedsättning.

Regel 12. Religion

Staterna skall uppmuntra åtgärder som syftar till att skapa jämlika möjligheter för människor med funktionsnedsättning att utöva sin religion.

1. Staterna bör i samverkan med dem som har ansvaret för religiösa frågor uppmuntra att diskriminering undanröjs och att religiös verksamhet görs tillgänglig för människor med funktionsnedsättning.

2. Staterna bör uppmuntra att information om handikappfrågor sprids till religiösa institutioner och samfund. Staterna bör också uppmuntra religiösa organ att informera om handikappolitik såväl i utbildningen till religiösa yrken som i religionsundervisning.

3. Staterna bör också underlätta för personer med skador eller sjukdomar som påverkar synen eller hörseln att få tillgång till religiös litteratur.

4. Stater och/eller religiösa samfund bör rådfråga handikapporganisationer när åtgärder för jämlika möjligheter för människor med funktionsnedsättning att delta i religiös verksamhet planernas.

III. GENOMFÖRANDE

Regel 13. Kunskap och forskning

Staterna tar det yttersta ansvaret för att kunskap om levnadsvillkoren för människor med funktionsnedsättning samlas in och sprids och också för att stöd ges till forskning på alla områden, inklusive det som är till hinder i deras liv.

1. Staterna bör regelbundet samla in både statistik som är uppdelad efter kön och information om vilka förhållanden människor med funktionsnedsättning lever under. Sådan datainsamling kan göras i samband med allmänna folkräkningar och hushållsundersökningar och i nära samarbete med bland annat universitetet, forskningsinstitutioner och handikapporganisationer. Insamlingen bör innehålla frågor om program och tjänster och hur dessa utnyttjas.

2. Staterna bör överväga att upprätta en databank om funktionsnedsättning, i vilken kan ingå statistik över dels vilka tjänster och program det finns, dels om olika handikappgrupper. Härvid måste kravet på skydd av den enskildes privatliv och personliga integritet beaktas.

3. Staterna bör ta initiativ till och stödja forskningsprogram om hur människor med funktionsnedsättning och deras familjer påverkas i sin livsföring av sociala och ekonomiska förhållanden. Sådan forskning bör

SOU 1998:66
Bilaga 3 415

innefatta studier av funktionsnedsättningar orsaker, art och förekomst. Den bör också innefatta studier av pågående programs tillgänglighet och ändamålsenlighet och i vilken omfattning stöd och service behöver utvecklas och utvärderas.

4. Staterna bör i samarbete med handikapporganisationerna utveckla och anta den terminologi som skall användas och de kriterier som skall uppfyllas när landsomfattande undersökningar genomförs.

5. Staterna bör underlätta för människor med funktionsnedsättning att delta i datainsamling och forskning. Staterna bör speciellt uppmuntra anställning av kvalificerade personer med funktionsnedsättning till sådan forskning.

6. Staterna bör verka för utbyte av forskningsresultat och erfarenhe-

ter.

7. Staterna bör vidta åtgärder för att sprida information och kunskap om funktionsnedsättning på alla politiska och administrativa nivåer, centralt, regionalt och lokalt.

Regel 14. Policy och planering

Staterna skall se till att handikappaspekterna beaktas i alla relevanta policysammanhang och i planering på riksnivå.

1. Staterna bör ta initiativ till och planera en policy som gynnar människor med funktionsnedsättning och dessutom stimulera och stödja åtgärder på regional och lokal nivå.

2. Staterna bör engagera handikapporganisationerna i beslutsprocesser som rör planer och program för människor med funktionsnedsättning eller som påverkar deras ekonomiska och sociala situation.

3. De behov och intressen som människor med funktionsnedsättning har bör ingå i allmänna utvecklingsplaner och inte särbehandlas.

4. Det faktum att staterna har det yttersta ansvaret för människor med funktionsnedsättning befriar inte andra från deras ansvar. Alla som är ansvariga för stöd och service eller förmedling av information i samhället bör uppmuntras att se till att deras verksamheter görs tillgängliga för människor med funktionsnedsättning.

5. Staterna bör underlätta för kommunerna att utveckla handlingsprogram och åtgärder till gagn för människor med funktionsnedsättning. Ett sätt att göra detta kan vara att utarbeta handböcker eller checklistor och ordna utbildningar för de anställda.

Regel 15. Lagstiftning

Staterna har ansvaret för att det skapas en rättslig grund för åtgärder som leder till delaktighet och jämlikhet för människor med funktionsnedsättning.

416 Bilaga 3
SOU 1998:66

1. All lagstiftning som behandlar medborgares rättigheter och skyldigheter bör också omfatta rättigheter och skyldigheter för människor med funktionsnedsättning. Staterna är skyldiga att göra det möjligt för dem att utöva sina mänskliga, medborgerliga och politiska rättigheter på samma sätt som andra medborgare. Staterna måste se till att handikapporganisationerna engageras såväl när nya lagar som rör människor med funktionsnedsättning och deras rättigheter förbereds som när sådan lagstiftning fortlöpande utvärderas.

2. Lagstiftning kan behövas för att undanröja förhållanden som kan inverka negativt på människor med funktionsnedsättning och deras liv som t.ex. ofredande eller våldshandlingar som riktas mot dem. All diskriminering av människor med funktionsnedsättning måste undanröjas. Lagstiftning bör innehålla regler om sanktioner mot kränkningar av principen om ickediskriminering.

3. Lagstiftning om rättigheter och skyldigheter för människor med funktionsnedsättning kan utformas på två olika sätt. Antingen införlivas deras rättigheter och skyldigheter i den allmänna lagstiftningen eller också lagfästs dessa i speciella lagar. Sådana speciella lagar för människor med funktionsnedsättning kan stiftas på olika sätt:

a) genom lagar som uteslutande behandlar handikappfrågor.

b) genom att handikappfrågor tas in i lagstiftning som rör speciella områden.

c) genom att människor med funktionsnedsättning nämns i de texter som skall tolka viss lagstiftning.

En kombination av dessa olika sätt att lagstifta kan vara önskvärd. Tillämpningsföreskrifter m.m. samt genomförandeplaner kan också behövas.

4. Staterna kan överväga att inrätta en formell besvärsordning för att skydda människor med funktionsnedsättning och deras intressen.

Regel 16. Ekonomisk politik

Staterna har det ekonomiska ansvaret för nationella handlingsprogram och åtgärder som skall tillförsäkra människor med funktionsnedsättning delaktighet och jämlikhet.

1. Staterna bör ta med handikappfrågor i det reguljära budgetarbetet på alla nivåer.

2. Staterna, frivilligorganisationer och andra intresserade organ bör gemensamt utveckla effektiva metoder för att stödja projekt och åtgärder som är av betydelse för människor med funktionsnedsättning.

3. Staterna bör överväga att använda ekonomiska åtgärder (lån, skattebefrielse, öronmärkta bidrag, särskilda fonder osv) för att stimulera och stödja möjligheten för människor med funktionsnedsättning att delta på lika villkor i samhället.

SOU 1998:66
Bilaga 3 417

4. I många stater kan det vara önskvärt att upprätta en särskild handikappfond för att stödja olika pilotprojekt och självhjälpsprogram på gräsrotsnivå.

Regel 17. Samordning

Staterna är ansvariga för att nationella samordningskommittéer eller liknande organ inrättas, som säkerställer att handikappfrågor samordnas.

1. Den nationella samordningskommittén eller motsvarande organ bör vara permanent och reglerad i lagstiftning.

2. En kombination av privata organisationer och offentliga organ kan troligen bäst åstadkomma en mångfacetterad samverkan mellan alla berörda områden. Representanterna kan komma från berörda departement, handikapporganisationer och andra frivilligorganisationer.

3. Handikapporganisationerna bör ha ett betydande inflytande i samordningskommittén för att få gehör för sina intressen.

4. Samordningskommittén bör ha den självständighet och de resurser som krävs för att uppfylla sina förpliktelser och fatta nödvändiga beslut. Den bör rapportera direkt till regeringen.

Regel 18. Handikapporganisationer

Staterna bör erkänna handikapporganisationers rätt att representera människor med funktionsnedsättning på riks-, regional och lokal nivå. Staterna bör också erkänna handikapporganisationernas rådgivande roll när det gäller att fatta beslut i handikappfrågor.

1. Staterna bör ekonomiskt och på andra sätt uppmuntra och stödja att handikapporganisationer bildas av människor med funktionsnedsättning, deras familjemedlemmar och/eller företrädare samt att de stärks. Staterna bör erkänna dessa organisationers roll i utformningen av handikappolitiken.

2. Staterna bör ha fortlöpande kontakt med handikapporganisationerna och säkerställa att de kan delta i utformningen av den allmänna politiken.

3. Handikapporganisationernas roll kan vara att identifiera behov och prioriteringar och att delta i planeringen, genomförandet och utvärderingen av stöd och service och andra åtgärder som rör människor med funktionsnedsättning och deras liv. Deras roll kan också vara att öka allmänhetens medvetenhet och att förespråka nödvändiga förändringar.

4. Som hjälp till självhjälp stödjer och främjar handikapporganisationerna kunskapsutvecklingen på olika områden, det ömsesidiga stödet bland medlemmarna och informationsbyte.

5. Handikapporganisationerna kan spela en rådgivande roll på många olika sätt, exempelvis genom att ha ständig representation i styrelser för statligt finansierade organ, genom att delta i offentliga utredningar och genom att bidra med expertis inom olika projekt.

418 Bilaga 3
SOU 1998:66

6. Handikapporganisationerna bör ha en fortlöpande rådgivande roll i arbetet för att utveckla och fördjupa utbyte av idéer och information mellan staten och organisationerna.

7. Organisationerna bör ha ständig representation i samordningskommittén eller motsvarande organ.

8. De lokala handikapporganisationernas roll bör utvecklas och stärkas så att de kan påverka frågor på kommunal nivå.

Regel 19. Personalutbildning

Staterna är ansvariga för att det på alla nivåer finns lämplig utbildning för all personal som deltar i planeringen och genomförandet av program och service för människor med funktionsnedsättning.

1. Staterna bör se till att alla myndigheter som tillhandahåller service på handikappområdet ger personalen lämplig utbildning.

2. Principen om full delaktighet och jämlikhet bör genomsyra all utbildning av yrkesverksamma på handikappområdet, liksom all förmedling av kunskap om handikapp i allmän utbildning.

3. Staterna bör utveckla utbildningar i samarbete med handikapporganisationerna. Personer med funktionsnedsättning bör delta som lärare, instruktörer eller rådgivare i personalutbildning.

4. Utbildningen av personal på lokal nivå är av stor vikt särskilt i utvecklingsländerna. Människor med funktionsnedsättning bör delta i utbildningen, vilken bör innefatta värderingar, kompetens och tekniska färdigheter likaväl som praktiska kunskaper som kan bli till nytta för människor med funktionsnedsättning, deras föräldrar, familjer och andra samhällsmedborgare.

Regel 20. Nationell granskning och utvärdering av handikapprogram i samband med standardreglernas genomförande

Staterna är ansvariga för fortlöpande granskning och utvärdering av nationella program och tjänster för att tillförsäkra människor med funktionsnedsättning delaktighet och jämlikhet.

1. Staterna bör regelbundet och systematiskt utvärdera nationella handikapprogram och sprida kännedom om såväl grunderna för som resultaten av utvärderingarna.

2. Staterna bör utveckla och anta den terminologi som skall användas och de kriterier som skall uppfyllas när handikapprogram och tjänster utvärderas.

SOU 1998:66
Bilaga 3 419

3. Terminologin och kriterierna bör utvecklas på ett tidigt stadium i planeringen och i nära samarbete med handikapporganisationerna.

4. Staterna bör delta i internationellt samarbete för att utveckla ett gemensamt system för nationell utvärdering på handikappområdet. Staterna bör uppmuntra samordningskommittéer att medverka i detta arbete.

5. En metod för utvärdering av olika program på handikappområdet bör tas med redan när dessa program planeras, så att programmens ändamålsenlighet kan utvärderas.

Regel 21. Tekniskt och ekonomiskt samarbete

Stater, både industri- och utvecklingsländer, har ett ansvar för att tillsammans förbättra levnadsförhållandena för personer med funktionsnedsättning i utvecklingsländerna.

1. Åtgärder för att åstadkomma delaktighet och jämlikhet för människor med funktionsnedsättning, även för flyktingar med funktionsnedsättning, bör arbetas in i utvecklingsprogrammen.

2. Sådana åtgärder måste ingå i alla former av samarbete, såväl tekniskt som ekonomiskt, bilateralt som multilateralt, offentligt som privat. Staterna bör ta med handikappfrågor i diskussioner med de stater man samarbetar med.

3. I planeringen och utvärderingen av tekniskt och ekonomiskt samarbete bör man särskilt uppmärksamma konsekvenserna av sådant samarbete för människor med funktionsnedsättning. Det är ytterst viktigt att människor med funktionsnedsättning och deras organisationer rådfrågas om utvecklingsprojekt som avser dem. De bör vara direkt engagerade i utvecklingen, tillämpningen och utvärderingen av sådana projekt.

4. Prioriterade områden i tekniskt och ekonomiskt samarbete bör

vara:

a) utvecklingen av mänskliga resurser genom att utveckla de färdigheter, kunskaper och den förmåga som människor med funktionsnedsättning har samt genom att ta initiativ till sysselsättningsskapande åtgärder.

b) utveckling och spridning av lämplig teknik och expertkunnande med anknytning till handikappfrågor.

5. Staterna uppmuntras också att stödja bildandet och stärkandet av handikapporganisationer.

6. Staterna bör vidta åtgärder för att förbättra kunskaperna om handikappfrågor hos den personal som arbetar med tekniska och ekonomiska samarbetsprogram.

Regel 22. Internationellt samarbete

420 Bilaga 3
SOU 1998:66

Staterna skall delta aktivt i internationellt samarbete när det gäller åtgärder för att tillförsäkra människor med funktionsnedsättning delaktighet och jämlikhet.

1. Staterna bör delta i utformningen av handikappolitiken inom FN, dess fackorgan och andra mellanstatliga organisationer.

2. När så är lämpligt bör staterna ta med handikappaspekter i förhandlingar om standarder, informationsutbyte, utvecklingsprogram etc.

3. Staterna bör uppmuntra och stödja utbyte av kunskaper och erfarenheter mellan:

a) frivilligorganisationer som arbetar med handikappfrågor,

b) forskningsinstitutioner och enskilda forskare som sysslar med handikappfrågor,

c) representanter för lokala program och för yrkesgrupper inom handikappområdet,

d) handikapporganisationer,

e) samordningskommittéer.

4. Staterna bör garantera att FN och dess fackorgan, liksom alla mellanstatliga och interparlamentariska organ på global och regional nivå, inkluderar globala och regionala organisationer för människor med funktionsnedsättning i sin verksamhet.

IV. UPPFÖLJNING OCH UTVÄRDERING

1. Syftet med uppföljning och utvärdering är att främja standardreglernas effektiva genomförande. Uppföljningen och utvärderingen kommer att hjälpa staterna att bedöma hur reglerna följs och att mäta framstegen. Uppföljningen bör leda till att svårigheter uppmärksammas och att lämpliga åtgärder föreslås som kan bidra till att reglerna genomförs på ett framgångsrikt sätt. Uppföljningen bör beakta de ekonomiska, sociala och kulturella förhållandena i varje stat. En viktig uppgift som också bör ingå i uppföljningen är rådgivning och utbyte av erfarenheter och information mellan staterna.

2. Standardreglerna skall följas upp inom ramen för de sessioner som hålls av FN:s kommission för social utveckling. En särskild rapportör med relevant och omfattande erfarenhet av handikappfrågor och internationella organisationer skall utses för en treårsperiod med uppgift att övervaka standardreglernas genomförande. Detta arbete skall, om detta visar sig nödvändigt, finansieras med medel utanför den ordinarie budgeten.

3. Internationella handikapporganisationer med konsultativ status i Ekonomiska och sociala rådet och organisationer som representerar människor med funktionsnedsättning som ännu inte har bildat egna organisationer bör erbjudas att själva bilda en expertpanel, i vilken organisationer som representerar människor med funktionsnedsättning skall ha majoritet. När expertpanelen bildas skall hänsyn tas till olika typer av

SOU 1998:66
Bilaga 3 421

funktionsnedsättningar och till rättvis geografisk fördelning. Panelen skall rådfrågas av den särskilda rapportören och vid behov av sekretariatet.

4. Expertpanelen skall anmodas av den särskilda rapportören att undersöka, ge råd om och ha synpunkter på hur reglerna skall stödjas, genomföras och följas upp.

5. Den särskilda rapportören skall översända ett antal frågor till staterna, organ inom FN-systemet och till mellanstatliga och frivilligorganisationer, däribland handikapporganisationerna. Frågorna skall inriktas på genomförandeplaner för standardreglerna. När frågorna förbereds skall rapportören samråda med expertpanelen och sekretariatet.

6. Den särskilda rapportören skall eftersträva en dialog både med staterna och med lokala frivilligorganisationer, genom att be om synpunkter och kommentarer om den information som skall ingå i rapporterna Rapportören skall bistå med råd om hur standardreglerna skall genomföras och följas upp, och med hjälp att utarbeta svar på frågorna.

7. Flera organ inom FN skall samarbeta med den särskilda rapportören vid genomförande och uppföljning av standardreglerna i medlemsstaterna, bl.a. FN-sekretariatets avdelning för policysamordning och hållbar utveckling, i egenskap av samordnare av handikappfrågor inom FN-syste- met. FN:s utvecklingsprogram (UNDP) och andra organ inom FN-syste- met, såsom de regionala kommissionerna, fackorganen samt samordningsmöten mellan olika FN-organ, aktiva på handikappområdet.

8. Den särskilda rapportören skall med hjälp av sekretariatet utarbeta rapporter till FN:s sociala utvecklingskommission till dess trettiofjärde och trettiofemte session. Rapportören skall samråda med expertpanelen om utformningen av dessa rapporter.

9. Staterna bör uppmuntra nationella samordningskommittéer eller liknande organ att delta i genomförandet och granskningen av standardreglerna. Sådana kommittéer, med ansvar för handikappfrågor på nationell nivå, bör uppmuntras att skapa rutiner för samordning av standardreglernas uppföljning. Handikapporganisationerna bör uppmuntras att ta aktiv del i uppföljningen på alla nivåer.

10. Om resurserna kan uppbringas utanför den reguljära budgeten bör en eller flera regionala rådgivare utses med uppgift att bistå staterna med att

a) anordna nationella och regionala seminarier om innehållet i standardreglerna;

b) utveckla riktlinjer för standardreglernas genomförande;

c) sprida information om hur standardreglerna bäst genomförs.

11. Den sociala utvecklingskommissionen bör vid sin trettiofjärde session bilda en arbetsgrupp som skall granska den särskilda rapportörens rapport och ge rekommendationer om hur tillämpningen av standardreglerna kan förbättras. Vid granskningen skall internationella handikapporga-

422 Bilaga 3
SOU 1998:66

nisationer och fackorgan rådfrågas, enligt reglerna 71 och 76 i procedurreglerna för Ekonomiska och sociala rådets funktionella kommissioner.

12. Vid sociala utvecklingskommissionens session efter det att den särskilda rapportörens mandatperiod har löpt ut, skall kommissionen undersöka möjligheten av att antingen förnya nuvarande mandat eller utnämna en ny rapportör eller överväga om en annan typ av uppföljning. Därefter bör kommissionen lämna lämpliga rekommendationer till Ekonomiska och sociala rådet.

13. Staterna bör uppmuntras att bidra till FN:s frivilliga handikappfond

för att främja standardreglernas genomförande.

SOU 1998:66
Bilaga 4 423

SALAMANCA-DEKLARATIONEN

OCH HANDLINGSRAM

för undervisning av elever med behov av särskilt stöd

Svenska Unescorådets skriftserie nr 4, 1996

424 Bilaga 4
SOU 1998:66

Förord

Vi är alla olika och har olika behov. Detta är en naturlig och värdefull del av samhället och ett faktum som måste vara den grundläggande utgångspunkten för allt arbete med barn och ungdomar. Skolan har till uppgift att skapa möjligheter för det enskilda barnets utveckling och lärande utifrån hans eller hennes egna förutsättningar och behov.

I Sverige talar vi ofta om att vi ska ha en ‘skola för alla’ – en skola utan förlorare. Med det menar vi att den gemensamma skolan ska ge alla barn optimala förutsättningar för sin egen utveckling. Denna målsättning omfattar sedan länge även barn med funktionshinder. Målet att ‘skolan är till för alla barn’ blir verklighet om skolan är en miljö där elevernas delaktighet och jämlikhet värderas högt och där personalen erbjuds stöd och handledning från välutbildade och erfarna experter.

Varje barn har en utvecklingspotential vars gränser ingen känner. Begåvningen ser också olika ut för olika barn och ungdomar. Därför har varje barn rätt till en skolgång utformad efter egna behov. Skolans organisation och resursfördelning måste därför ta hänsyn till varje barns unika utvecklingsmöjligheter och förutsättningar för lärande. En helhetssyn på den enskilda elevens förutsättningar för lärande, utveckling och delaktighet i skolans arbete ska vara styrande för hur olika insatser utformas.

Att erbjuda barn med funktionshinder en god skolgång där deras individuella resurser tas till vara är således en konsekvens av målsättningen att ge alla barn en bra utbildning. Det är skolan som ska anpassas efter eleverna, inte omvänt.

Vi kan aldrig nöja oss med att placera barn med funktionshinder i skolan, kalla detta integrering och sedan hoppas på att det ska fungera. I stället måste vi aktivt och medvetet arbeta för delaktighet och jämlikhet, såväl i vårt eget land som i andra länder. I detta arbete tror jag att Salamancadeklarationen kan vara ett viktigt stöd. Man bör dock komma ihåg att Salamanca-deklarationen är utformad med tanke på att många länder fortfarande har institutioner och särlösningar. Våra lösningar måste utformas efter svenska behov och förutsättningar.

Stockholm i december 1996

Ylva Johansson

SOU 1998:66
Bilaga 4 425

SALAMANCA-DEKLARATIONEN

OCH

HANDLINGSRAM

FÖR UNDERVISNING AV ELEVER

MED BEHOV AV SÄRSKILT STÖD

antagen av

INTERNATIONELLA KONFERENSEN OM

SPECIALUNDERVISNING:

TILLGÅNG OCH KVALITET

Salamanca, Spanien, 7-10 juni 1994

arrangerad av

Unesco och Spaniens utbildnings- och vetenskapsministerium

426 Bilaga 4
SOU 1998:66

Förord

Drygt 300 deltagare representerande 92 regeringar och 25 internationella organisationer samlades i den spanska staden Salamanca den 7 – 10 juni 1994 för att inom ramen för arbetet att förverkliga målet utbildning för alla diskutera de grundläggande kursändringar som krävs för att främja principen om en integrerad skolgång, nämligen tanken att göra det möjligt för skolorna att betjäna alla elever, i synnerhet dem som har behov av särskilt stöd. Konferensen var organiserad av den spanska regeringen i samarbete med Unesco och sammanförde högre tjänstemän inom skolväsendet, administratörer, planeringsansvariga och specialister samt företrädare för Förenta nationerna och berörda FN-organ, andra internationella organisationer på regeringsnivå, icke-statliga organisationer (NGOs) och biståndsorganisationer. Konferensen antog Salamanca-deklarationen om principer, inriktning och praxis vid undervisning av elever med behov av särskilt stöd och en handlingsram. Grundtanken i dessa dokument är att man genom att erkänna behovet av att arbeta för målet ‘skolor för alla’ skall åstadkomma läroanstalter som är till för alla elever, som respekterar olikheter, som stödjer inlärning och som tillgodoser individuella behov. I den egenskapen utgör dokumenten ett viktigt bidrag till strävandena att förverkliga en skolundervisning för alla och göra skolorna pedagogiskt effektivare.

Undervisning av elever med behov av särskilt stöd – en fråga som berör Nord och Syd lika mycket – är ett projekt som inte kan drivas framåt isolerat från andra strävanden. Det måste ingå i en övergripande utbildningsstrategi, ja, det måste vara ett led i en ny inriktning av social- och finanspolitiken. Det kräver en omfattande reform av det allmänna skolväsendet.

Dessa dokument uttrycker en internationell samsyn på specialundervisningens framtida behov. Unesco är stolt över att sammankopplas med denna konferens och dess viktiga slutsatser. Alla berörda parter måste nu anta utmaningen och arbeta för att begreppet utbildning för alla verkligen innebär FÖR ALLA, särskilt för dem som är mest sårbara och som har det största behovet. Framtiden är inte ödesbestämd, utan kommer att formas av våra värden, tankar och handlingar. Hur vi lyckas under de närmaste åren framöver kommer inte så mycket att bero på vad vi gör som på vad vi åstadkommer.

Det är min förhoppning att alla som läser denna skrift kommer att hjälpa till att verkställa Salamanca-konferensens rekommendationer genom att sträva efter att omsätta konferensens budskap i praktisk handling inom respektive ansvarsområde.

Federico Mayor, Generaldirektör, Unesco

SOU 1998:66
Bilaga 4 427

SALAMANCA-DEKLARATIONEN

OM

PRINCIPER, INRIKTNING OCH PRAXIS

VID UNDERVISNING AV ELEVER

BEHOV AV SÄRSKILD STÖD

* Översättningsanmärkning: I denna rapport används flitigt begreppet ‘inclusion’ eller ‘inclusive education’ här översatta med integration. Ett annat uttryck som förekommer flitigt i rapporten är ‘special needs education’ vilket översatts med undervisning för elever med behov av särskilt stöd eller för elever med behov av särskilt stöd i undervisningen.

428 Bilaga 4
SOU 1998:66

Genom att bekräfta varje enskild människas rätt till undervisning, så som den stadfästs i 1948 års allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna och att förnya världssamfundets utfästelse vid 1990 års världskonferens om undervisning för alla i avsikt att säkerställa denna rättighet för alla, oberoende av individuella olikheter,

Genom att erinra om Förenta nationernas olika deklarationer, som kulminerade i FNs år 1993 utfärdade standardregler om delaktighet och jämlikhet för människor med funktionshinder, som eftertryckligt anmodar staterna att tillse att utbildning av personer med funktionshinder görs till en del av det allmänna utbildningsväsendet,

Genom att notera, med tillfredsställelse, det ökade engagemanget hos regeringar, myndigheter, kommuner, intresseorganisationer, och föräldrasammanslutningar, och särskilt hos de funktionshindrades egna organisationer, i deras strävan att förbättra tillgången till undervisning för den majoritet elever med behov av särskilt stöd som ännu inte har det, samt genom att som ett bevis för detta engagemang erkänna det faktum att representanter på hög nivå för ett flertal regeringar, specialistorgan och mellanstatliga organisationer aktivt deltar i denna världskonferens,

1) bekräftar vi, delegaterna vid världskonferensen om undervisning av elever med behov av särskilt stöd, representerande 92 regeringar och 25 internationella organisationer som samlats här i Salamanca i Spanien den 7 – 10 juni 1994, åter vårt engagemang för målsättningen undervisning för alla, samtidigt som vi erkänner nödvändigheten och angelägenheten av att tillhandahålla undervisning av barn, ungdomar och vuxna med särskilda utbildningsbehov inom det ordinarie undervisningsväsendet, och ger vidare härmed vårt stöd till handlingsramen för åtgärder för undervisning av elever med behov av särskilt stöd, så att regeringar och organisationer kan vägledas av andan i dess föreskrifter och rekommendationer,

2) Vi tror och deklarerar att

· varje barn har en grundläggande rätt till undervisning och måste få en möjlighet att uppnå och bibehålla en acceptabel skolningsnivå,

· varje barn har unika egenskaper, intressen, fallenheter och inlärningsbehov,

· utbildningssystemen skall utformas och utbildningsprogrammen genomföras på sådant sätt att den breda mångfalden av dessa egenskaper och behov tillvaratas,

· elever med behov av särskilt stöd måste ha tillgång till ordinarie skolor som skall tillgodose dem inom en pedagogik som sätter barnet i centrum och som kan tillgodose dessa behov,

· ordinarie skolor med denna integrationsinriktning är det effektivaste sättet att bekämpa diskriminerande attityder, att skapa en välkomnande närmiljö, att bygga upp ett integrerat samhälle och att åstadkomma skolundervisning för alla; dessutom ger de flertalet barn en funktions-

SOU 1998:66
Bilaga 4 429

duglig utbildning och förbättrar kostnadseffektiviteten och – slutligen – hela utbildningssystemet.

3) Vi anmodar och uppmanar alla regeringar att

– i sina politiska riktlinjer och anslagstilldelningar prioritera förbättringarna av sina utbildningssystem så att de kan ta emot alla barn, oavsett individuella skillnader eller svårigheter,

– i lagstiftning eller riktlinjer stadfästa principen om integrerad undervisning, som innebär att alla barn undervisas inom det ordinarie skolväsendet, om det ej finns tvingande skäl att handla på annat sätt,

– ta fram goda exempel och uppmuntra utbyten med länder som har erfarenhet av integrerade skolor,

– upprätta decentraliserade och engagemangsfrämjande rutiner vid planering, övervakning och utvärdering av utbildningsutbudet för barn och vuxna med särskilda behov,

– uppmuntra och underlätta medverkan från föräldrarnas, lokalsamhällets och handikapporganisationernas sida i planering och beslutsfattande i samband med uppbyggnaden av utbildningsutbudet för barn och vuxna med särskilda behov,

– satsa mer på tidig kartläggning av behoven och på styrningsstrategier samt på yrkesutbildningsaspekterna av den integrerade skolundervisningen,

– tillse att lärarutbildningen och fortbildningen av lärare inom ramen för en systematisk förändring, anpassas till undervisningen av elever med behov av särskilt stöd inom det ordinarie skolväsendet.

4) Vi anmodar också det internationella samfundet , i synnerhet

· regeringar med program för internationellt samarbete och internationella biståndsorgan, särskilt finansiärerna av Världskonferensen om utbildning för alla: Unesco (Förenta nationernas organisation för främjande av undervisning, vetenskap och kultur), UNICEF (Förenta nationernas barnfond), UNDP (Förenta nationernas utvecklingsprogram) och Världsbanken att

– ge sitt stöd till principen om integrerad skolundervisning och stimulera utvecklingen av undervisningsprogram för elever med behov av särskilt stöd som en del av samtliga undervisningsprogram,

· Förenta nationerna och dess organ, särskilt ILO (Internationella arbetskontoret), WHO (Världshälsoorganisationen), Unesco och UNICEF,

– att stärka sina insatser för tekniskt samarbete lika väl som att förstärka sitt samarbete och sina nätverk för ett mera effektivt stöd till utökat och integrerat stöd till utbildning av elever med behov av särskilt stöd;

430 Bilaga 4
SOU 1998:66

· icke-statliga organisationer (NGOs) som medverkar i nationell planering och tillhandahållande av tjänster,

– att stärka sitt samarbete med de officiella nationella institutionerna och intensifiera deras växande engagemang i planering, genomförande och utvärdering av integrerad undervisning av elever med behov av särskilt stöd;

· Unesco, i dess egenskap av FNs organisation för främjande av undervisning, att

– tillse att undervisningen av elever med behov av särskilt stöd tas upp i alla diskussioner i alla fora som rör utbildningsfrågor,

– mobilisera stödet från lärarorganisationerna i frågor som gäller förbättringen av lärarutbildningen i undervisning av elever med behov av särskilt stöd,

– stimulera vetenskapssamfundet att stärka forskning och bilda nätverk och att upprätta regionala informations- och dokumentationscentra, vidare att fungera som en central för erfarenhetsutbyten om sådana verksamheter och sprida kunskap om de konkreta resultat och framsteg som uppnåtts på nationell nivå vid genomförandet av denna deklarations principer,

– anskaffa medel genom att inom sin nästa plan på medellång sikt (1996– 2002) inrätta ett utvidgat program för integrerade skolor och samhällsstödprogram, som skulle göra det möjligt att lansera pilotprojekt som kan användas för demonstration av nya metoder och utveckla indikatorer för behovet av och tillgången till undervisning av elever med behov av särskilt stöd.

5) Slutligen uttrycker vi vår varma tacksamhet mot Spaniens regering och Unesco för att ha organiserat konferensen, och vi uppfordrar dem att göra allt som står i deras förmåga för att bringa denna deklaration och medföljande handlingsram till världssamfundets kännedom, särskilt Toppmötet om sociala frågor (Köpenhamn 1995) och Internationella kvinnokonferensen (Beijing 1995).

Antagen med acklamation i staden Salamanca, Spanien, i dag den 10 juni 1994.

SOU 1998:66
Bilaga 4 431

UNDERVISNING AV ELEVER MED BEHOV AV SÄRSKILT STÖD

HANDLINGSRAM

Innehållsförteckning

Inledning

I. Nytänkande i specialpedagogiken

II. Riktlinjer för åtgärder på nationell nivå

A Inriktning och organisation

B Skolfaktorer

C Rekrytering och utbildning av undervisande personal

D Externa stödtjänster

E Prioriterade områden

F Samhällsperspektiv

G Erforderliga resurser

III. Riktlinjer för åtgärder på regional och internationell nivå

432 Bilaga 4
SOU 1998:66

Inledning

1. Denna handlingsram för specialpedagogiska åtgärder antogs av den internationella konferensen om undervisning av elever med behov av särskilt stöd som arrangerades av spanska regeringen och Unesco i Salamanca den 7 – 10 juni 1994. Dess syfte är att ge regeringar, internationella organisationer, nationella biståndsorgan, icke-statliga organisationer och andra organ underlag för planering och vägledning för åtgärder i samband med genomförandet av Salamanca-deklarationen om principer, inriktning och praktik vid undervisning av elever med behov av särskilt stöd. Handlingsramen bygger i omfattande utsträckning på resolutioner, rekommendationer och publikationer inom FN-organisationen och andra mellanstatliga organisationer, särskilt Standardreglerna om delaktighet och

1

jämlikhet för människor med funktionsnedsättning. I handlingsramen beaktas även förslagen, riktlinjerna och rekommendationerna från de fem regionala seminarierna som hölls som förberedelser inför den internationella konferensen.

2. Alla barns rätt till undervisning är stadfäst i den allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna och har kraftfullt bekräftats i den internationella deklarationen om utbildning för alla. Varje människa med funktionshinder har rätt att uttrycka sina önskemål ifråga om sin utbildning så mycket som de kan utrönas. Föräldrarna har en given rätt att bli rådfrågade om den utbildningsform som är bäst lämpad med hänsyn till deras barns behov, förhållanden och ambitioner.

3. Den vägledande princip som ligger till grund för denna handlingsram är att skolorna skall ge plats för alla barn , utan hänsyn till deras fysiska, intellektuella, sociala, emotionella, språkliga eller andra förutsättningar. Den skall omfatta handikappade och begåvade barn, gatubarn och barnarbetare, barn från språkliga, etniska eller kulturella minoriteter samt barn från andra eftersatta eller marginaliserade områden eller befolkningsgrupper. Dessa förhållanden skapar en rad utmaningar för skolsystemen. I anslutning till föreliggande handlingsram avses med uttrycket ‘specialundervisning’ eller ‘undervisning av elever med behov av särskilt stöd’ undervisning av alla de barn och ungdomar vilkas behov härrör ur funktionshinder eller inlärningssvårigheter. Många barn upplever inlärningssvårigheter och har alltså någon gång under sin skoltid särskilda pedagogiska behov. Skolorna måste finna vägar när det gäller att med lyckat resultat ge undervisning åt alla barn, däribland dem som har svåra skador och funktionshinder.

Det råder en allt större enighet om att barn och ungdomar med behov av särskilt stöd i undervisningen (särskilda pedagogiska behov) bör omfattas av de allmänna undervisningssystem som byggts upp för flertalet barn. Detta har lett till begreppet ‘integrerad skola’. Den uppgift som den integrerade skolan står inför är att utveckla en pedagogik med barnet i centrum

1 United Nations Standard Rules on the Equalization of Opportunities fpr Persons with Disabilities,

A/RES/48/96, Förenta nationernas resolution antagen av generalförsamlingen vid dess 48:e session den 20 december 1993.

SOU 1998:66
Bilaga 4 433

som har förutsättningar att med framgång ge undervisning åt alla barn, däribland dem som har grava skador och funktionshinder. Fördelen med sådana skolor är inte bara att de kan tillhandahålla undervisning av hög kvalitet åt alla barn. Inrättandet av sådana skolor är ett avgörande steg när det gäller att försöka ändra diskriminerande attityder, att skapa en välkomnande närmiljö och att utveckla ett integrerat samhälle. En ändring av det sociala perspektivet är ofrånkomlig. Alltför länge har personer med funktionshinder betraktats av ett samhälle som har koncentrerat sig mer på deras svårigheter än på deras möjligheter.

4. Undervisning av elever med behov av särskilt stöd bygger på den sunda pedagogikens välbeprövade principer som kan komma alla barn tillgodo. Den utgår från att alla skillnader människor emellan är normala och att inlärningen följaktligen måste anpassas till barnets behov snarare än att barnet skall formas i enlighet med i förväg fastställda antaganden om inlärningsprocessens takt och natur. En pedagogik som sätter barnet i centrum är till nytta för samtliga elever och, följaktligen, för hela samhället. Erfarenheten visar att den kan i avsevärd utsträckning minska den utslagning och kvarsittning som är ett så omfattande inslag i många undervisningssystem, samtidigt som det ger bättre genomsnittsresultat. En pedagogik som utgår från barnets behov kan hjälpa till att undvika det resursslöseri och omintetgörande av förhoppningar som alldeles för ofta är en konsekvens av undermåliga undervisningsmetoder och strävan efter homogenitet i fråga om undervisning. Skolor som utgår från barnet i centrum är dessutom en utbildningsbas för ett människoorienterat samhälle som respekterar alla människors såväl skillnader som värdighet.

5. Denna handlingsram är uppdelad i följande avsnitt:

I. Nytänkande i specialpedagogiken

II. Riktlinjer för åtgärder på nationell nivå

A Inriktning och organisation

B Skolfaktorer

C Rekrytering och utbildning av undervisande personal

D Externa stödtjänster

E Prioriterade områden

F Samhällsperspektiv

G Erforderliga resurser

III. Riktlinjer för åtgärder på regional och internationell nivå

434 Bilaga 4
SOU 1998:66

I. NYTÄNKANDE I SPECIALPEDAGOGIKEN

6. Under de två senaste decennierna har man inom den allmänna socialpolitiken allt mer använt integrering och delaktighet som verktyg i kampen mot utslagningen. Att vara en del av samhället och att medverka i det är något väsentligt för människans värdighet och för hennes tillgodogörande och utövande av de mänskliga rättigheterna. På undervisningens område återspeglas denna tendens av att man utarbetar strategier för att ge människorna verkligt lika förutsättningar. Erfarenheten i många länder visar att integreringen av barn och ungdomar med behov av särskilt stöd i undervisningen bäst uppnås inom reguljära skolor som betjänar alla barn i ett lokalsamhälle. Det är i detta sammanhang som elever med behov av särskilt stöd kan uppnå de bästa inlärningsresultaten och delaktighet i samhället. De integrerade skolorna erbjuder alltså gynnsamma förutsättningar för att skapa lika chanser och fullständig medverkan, men för att de skall lyckas krävs det en samordnad insats, icke blott från lärare och skolpersonal utan även från kamrater, familjer och frivilliga. En reform av samhällsinstitutioner är inte bara en teknisk uppgift – den beror framför allt på övertygelsen, engagemanget och den goda viljan hos de enskilda människor som utgör ett samhälle.

7. Den grundläggande principen för den integrerade skolan är att alla barn, närhelst så är möjligt, skall undervisas tillsammans, oberoende av eventuella svårigheter eller inbördes skillnader. De integrerade skolorna måste erkänna och tillgodose sina elevers olika behov och ha utrymme för både olika inlärningsmetoder och inlärningstempon och därvid ge alla en kvalitativt bra undervisning genom lämpliga kursplaner, organisatoriska ramar, pedagogiska metoder, resursanvändning och samarbete med lokalsamhället. Stöd och tjänster skall tillhandahållas kontinuerligt och svara mot uppkomsten av särskilda behov i varje enskild skola.

8. Inom de integrerade skolorna skall barn med behov av särskilt stöd få allt det extra stöd de eventuellt behöver för att de skall kunna undervisas på ett effektivt sätt. Integrerad skolgång är det effektivaste sättet att bygga upp en solidaritet mellan barn med behov av särskilt stöd och deras kamrater. Att sända barn till särskilda skolor – eller att sammanföra dem i specialklasser eller avdelningar inom en viss skola på varaktig basis – bör vara en undantagslösning att förordas endast i de sällsynta fall där det har klart påvisats att undervisning i vanlig klass inte kan tillgodose ett barns undervisningsrelaterade eller sociala behov eller när så krävs med hänsyn till det barnets eller andra barns bästa.

9. Systemet för undervisning av barn med behov av särskilt stöd varierar oerhört från land till land. Så finns det exempelvis länder som har väletablerade system med särskilda skolor för elever med speciella funktionshinder. Sådana särskilda skolor kan utgöra en värdefull resurs för de integrerade skolornas utveckling. Personalen vid dessa specialiserade institutioner har den sakkunskap som behövs för tidig kartläggning och identifiering av barn med funktionshinder. Sådana särskilda skolor kan också tjäna som utbildnings- och resurscentra för personalen i vanliga

SOU 1998:66
Bilaga 4 435

skolor. Slutligen gäller att specialskolor eller specialavdelningar inom integrerade skolor kanske även framledes är den skolform som har de största förutsättningarna att ge den lämpligaste undervisningen för det relativt lilla antal elever med funktionshinder som inte kan erbjudas en fullgod undervisning i vanliga klassrum eller skolor. Investeringar i de existerande specialskolorna bör styras mot deras nya och utvidgade uppgift att ge expertstöd till de reguljära skolorna för att hjälpa dem att tillgodose elever som har behov av särskilt stöd i undervisningen. En viktig insats som specialskolornas personal kan göra för de vanliga skolorna är att anpassa kursplanernas innehåll och metodik till elevernas individuella behov.

10. Länder med få eller inga specialskolor skulle i regel göra klokast i att koncentrera sina ansträngningar på att utveckla integrerade skolor och de specialfunktioner som behövs för att betjäna det stora flertalet barn och ungdomar, särskilt i form av lärarutbildning i specialpedagogik och resurscentra med lämplig bemanning och utrustning, till vilka skolorna skulle kunna vända sig för assistans. Erfarenheten – särskilt i utvecklingsländerna – visar att specialskolornas höga kostnader i praktiken leder till att endast en liten minoritet elever, vanligen från en stadsbefolkningselit, drar nytta av dem. Den stora majoriteten elever med behov av särskilt stöd, särskilt på landsbygden, får följaktligen ingen service alls. I många utvecklingsländer beräknas i själva verket andelen elever med behov av särskilt stöd som omfattas av existerande strukturer uppgå till mindre än en procent. Dessutom tyder erfarenheten på att integrerade skolor som betjänar samtliga elever i ett lokalsamhälle är mest framgångsrika när det gäller att utverka samhällets stöd och att hitta kreativa och okonventionella sätt att utnyttja de begränsade resurser som står till förfogande.

11. De som i statliga organ ansvarar för planeringen av utbildningsväsendet bör rikta in sig på undervisning för alla människor, i ett lands alla regioner och i alla socio-ekonomiska skikt, både via offentliga och privata skolor.

12. Eftersom jämförelsevis få barn med funktionshinder tidigare har haft tillgång till undervisning, särskilt i världens utvecklingsområden, finns det miljoner vuxna människor med funktionshinder som saknar t.o.m. den elementäraste grundutbildning. Det krävs alltså en samordnad satsning för att via vuxenundervisningsprogram lära vuxna människor med funktionshinder att läsa, räkna och tillägna sig grundläggande färdigheter.

13. Särdeles viktigt är att man inser att kvinnorna ofta har drabbats av ett dubbelt handikapp, en nackdel som oftast härrör ur det förhållandet att hon är kvinna förvärrar de av funktionshindret orsakade svårigheterna. Kvinnor och män skall ha lika stort inflytande på utbildningsprogrammens utformning och ha samma möjligheter att dra nytta av dem. Särskilda satsningar skall göras för att stimulera flickor och kvinnor att delta i utbildningsprogrammen.

14. Denna ram är avsedd att vara en övergripande vägledning vid planeringen av åtgärder på specialundervisningsområdet. Den kan uppen-

436 Bilaga 4
SOU 1998:66

barligen inte beakta de mycket olikartade situationer som förekommer i världens olika regioner och länder och måste följaktligen anpassas till lokala behov och förhållanden. För att bli effektiv måste den kompletteras med nationella, regionala och lokala handlingsplaner som är genomsyrade av en politisk och folklig vilja att åstadkomma en utbildning för alla.

II. RIKTLINJER FÖR ÅTGÄRDER PÅ NATIONELL NIVÅ

A INRIKTNING OCH ORGANISATION

15. Integrerad undervisning och samhällsbaserad [re]habilitering utgör kompletterande och ömsesidigt understödjande metoder att betjäna människor med behov av särskilt stöd i undervisningen. Båda begreppen utgår från principerna om tillhörighet, integrering och medverkan och står

för välbeprövade och kostnadseffektiva tillvägagångssätt att främja likvärdig tillgång till undervisning för elever med behov av särskilt stöd, inom ramen för en rikstäckande strategi för att förverkliga en utbildning för alla . Jordens länder uppmanas att beakta nedanstående åtgärder med avseende på deras utbildningssystems inriktning och organisation.

16. Lagstiftarna skall erkänna principen om rätten för barn, ungdomar och vuxna med funktionshinder till lika möjligheter inom den obligatoriska skolan, gymnasieskolan och den postgymnasiala utbildningen. Detta skall, så långt som möjligt, förverkligas inom integrerade institutioner.

17. Parallella och kompletterande lagstiftningsåtgärder skall vidtas på områden som rör hälsovård, välfärd, yrkesutbildning och sysselsättning för att stödja och ge skollagstiftningen fullt genomslag.

18. Skolpolitiken på alla nivåer, från nationell till lokal nivå, skall bygga på kravet att ett barn med funktionshinder bör följa undervisningen i den närmaste skolan, dvs. den skola i vilken barnet skulle ha gått om det ej hade haft ett funktionshinder. Undantag från denna regel skall ifrågakomma endast vid överväganden från fall till fall, där undervisning i särskilda skolor eller specialiserade institutioner skall väljas endast om det kan påvisas att sådan undervisning tillgodoser det enskilda barnets behov.

19. Metoden att inte särbehandla barn med funktionshinder skall vara en normal beståndsdel av den nationella planeringen för att förverkliga målet utbildning för alla . Även i de undantagsfall där barn placeras i särskilda skolor behöver undervisningen av dem inte vara helt segregerad. Deltidsundervisning i normala skolor bör uppmuntras. Nödvändiga mått och steg bör också vidtas för att säkerställa att ungdomar och vuxna med särskilda behov kan delta i undervisning på gymnasie- och högskolenivå och i yrkesutbildningsprogram. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt kravet att flickor och kvinnor med funktionshinder skall ha samma tillgång till utbildning och samma förutsättningar på detta område som män.

20. Särskild uppmärksamhet skall ägnas barn och ungdomar med svårt funktionshinder eller med flera funktionshinder. De har samma rättigheter som alla andra i samhället att uppnå största möjliga oberoende

SOU 1998:66
Bilaga 4 437

som vuxna och skall i det syftet få en så omfattande utbildning som de kan tillgodogöra sig.

21. Skolpolitiken skall till fullo beakta individuella skillnader och situationer. Så t.ex. skall teckenspråkets betydelse som kommunikationsmedium bland döva människor erkännas, och åtgärder skall vidtas för att alla döva har tillgång till undervisning på sitt nationella teckenspråk. På grund av döva och dövblinda människors särskilda kommunikationsbehov, är det eventuellt lämpligare att förlägga deras undervisning till specialskolor eller specialklasser och specialavdelningar i vanliga skolor.

22. Den samhällsbaserade rehabiliteringen bör utvecklas som en del av en övergripande strategi för stöd av kostnadseffektiv undervisning och utbildning av personer med behov av särskilt stöd i undervisningen. Sam-

hällsbaserad habilitering skall ses som ett särskilt tillvägagångssätt inom ramen för samhällets strävan mot alla funktionshindrade människors habilitering, likavärdiga möjligheter och samhällsintegrering. Den bör förverkligas genom samordnade insatser från de funktionshindrade själva, från deras familjer samt från behöriga undervisnings-, hälso-, yrkesutbildnings- och sociala organ.

23. Såväl politiska program som finansiella arrangemang skall stimule-

ra och underlätta framväxten av integrerade skolor. Hinder för utvecklingen bort från specialskolor till ordinarie skolor skall undanröjas, och en gemensam administrativ struktur byggas upp. Framstegen i riktning mot integreringen skall noggrant följas genom insamling av statistiska uppgifter som kan ge en klar uppfattning om antalet elever med funktionshinder som drar nytta av specialundervisningens resurser, sakkunskap och utrustning samt antalet elever med särskilda undervisningsbehov som är inskrivna i vanliga skolor.

24. Samverkan mellan skol-, social- och arbetsmarknadsmyndigheterna skall stärkas på alla plan för att samordning och arbetsfördelning skall kunna ske. Vid planerings- och samordningsarbetet skall hänsyn tas till den faktiska och möjliga roll som kan spelas av halvoffentliga och icke-statliga organisationer (NGOs). En särskild satsning bör göras för att utverka samhällets stöd när det gäller att tillgodose elevernas behov av stödjande insatser.

25. De nationella myndigheterna har ett särskilt ansvar för övervakningen av den externa finansieringen av specialundervisningen och för att man i samverkan med sina utländska partners tillser att finansieringen står i samklang med nationella prioriteringar och program för att förverkliga målsättningen utbildning för alla . Organ för bilateralt och multilateralt bistånd bör för sin del noggrant beakta de nationella myndigheternas riktlinjer för undervisning av elever med behov av särskilt stöd, när de planerar och genomför handlingsprogram inom utbildning och närbesläktade områden.

B SKOLFAKTORER

438 Bilaga 4
SOU 1998:66

26. För att utveckla integrerade skolor som kan ta emot ett stort antal elever både i tätorter och på landsbygd krävs följande: formulering av en tydlig och kraftfull integreringspolitik tillsammans med erforderliga finansieringsåtgärder, en effektiv informationssatsning på allmänheten för att bekämpa fördomar och skapa upplysta och positiva förhållningssätt, ett omfattande program för information och personalutbildning samt tillhandahållande av nödvändiga stödtjänster. Förändringar på alla följande områden inom undervisningsväsendet, liksom på många andra områden, är nödvändiga för de integrerade skolornas framgång: läro- och kursplaner, skollokaler, skolorganisation, pedagogik, utvärdering, bemanning, etiska normer i skolan samt icke schemalagda aktiviteter.

27. De flesta av de erforderliga förändringarna hänför sig inte enbart till integreringen av barn med behov av särskilt stöd. De utgör en del av en större utbildningsreform som behövs för att förbättra dess kvalitet och aktualitet och höja samtliga elevers inlärningsnivåer. Internationella deklarationen om utbildning för alla har understrukit behovet av en metodik som sätter barnet i centrum och som syftar till framgångsrik utbildning för alla barn. Om man tillämpar mer flexibla och anpassningsbara system som kan ta bättre hänsyn till barnens olika behov, bidrar man både till pedagogiska framgångar och till integreringen. Följande riktlinjer är koncentrerade på de faktorer som behöver beaktas vid undervisningen av barn med behov av särskilt stöd i integrerade skolor.

Flexibla kursplaner

28. Kursplanerna skall anpassas till barnens behov, inte tvärtom. Skolorna skall därför erbjuda alternativa kurser som passar barn med olika förutsättningar och intressen.

29. Barn med behov av särskilt stöd bör erhålla ytterligare inlärningsstöd inom ramen för den ordinarie kursplanen, inte en annorlunda kursplan. Den vägledande principen bör vara att ge alla barn samma undervisning, samtidigt som man ger ytterligare assistans och stöd till de barn som behöver det.

30. Förvärvandet av kunskaper är inte bara en fråga om formella och teoretiska redogörelser. Undervisningens innehåll bör riktas in mot högt ställda normer och mot individens behov i syfte att sätta honom eller henne i stånd att till fullo delta i utvecklingsarbetet. Undervisningsmetoderna bör ha samband med elevernas egna erfarenheter och praktiska angelägenheter för att de skall kunna motiveras bättre.

31. För att följa varje enskilt barns utveckling, skall bedömningsrutinerna ses över. Utvärderingen av inlärningsutvecklingen bör byggas in i den normala undervisningsprocessen, så att elever och lärare hålls underrättade om den kunskapsnivå som uppnåtts och för att kartlägga svårigheter och hjälpa eleverna att övervinna dem.

32. Barn med behov av särskilt stöd skall erbjudas kontinuerligt stöd. Det kan röra sig om allt från ett minimum av stöd i det vanliga klassrummet

SOU 1998:66
Bilaga 4 439

till kompletterande program för inlärningsstöd inom skolan som vid behov kan utvidgas till assistans från speciallärare och extern stödpersonal.

33. Lämplig och överkomlig teknologi skall vid behov utnyttjas för att öka chanserna till framgångsrika skolstudier och stödja kommunikation, rörlighet och inlärning. Tekniska hjälpmedel kan erbjudas på ett mer ekonomiskt och effektivare sätt, om de tillhandahålls från en central resursbank på varje ort där det finns sakkunskap för val av lämpliga hjälpmedel med hänsyn till individuella behov och för service.

34. Kapacitet skall byggas upp och forskning genomföras på nationell och regional nivå för att utveckla lämpliga stödteknologisystem för specialundervisningen. De stater som har ratificerat Florensavtalet skall uppmuntras att använda detta verktyg för att underlätta fri handel med material och utrustning med anknytning till människor med funktionshinder. Samtidigt uppmanas de stater som inte har anslutit sig till avtalet att göra det för att underlätta fri handel med varor och tjänster av pedagogisk och kulturell natur.

Skolledning

35. Lokala administratörer och skolchefer kan spela en huvudroll när det gäller att göra skolorna mer lyhörda för elever med behov av särskilt stöd, om de ges den för detta erforderliga behörigheten och en lämplig utbildning. De bör uppmanas att ta fram flexiblare ledningsrutiner, inventera de pedagogiska resurserna, diversifiera studiealternativen, ta vara på den hjälp eleverna kan ge varandra, erbjuda stöd åt elever i svårigheter samt bygga upp nära relationer till föräldrar och närmiljö. För att skolan

skall kunna ledas på ett framgångsrikt sätt, måste lärare och skolpersonal engagera sig på ett aktivt och kreativt sätt och man måste bygga upp en effektiv samverkan och ett effektivt lagarbete för att tillgodose elevernas behov.

36. Skolcheferna/rektorerna har ett särskilt ansvar för att stimulera till positiva förhållningssätt inom hela skolan och tillse att det sker en effektiv samverkan mellan klasslärare och stödpersonal. Lämpliga arrangemang för att organisera stödinsatserna och den exakta arbetsfördelningen mellan de olika aktörerna i undervisningsprocessen bör fastställas samråds- och förhandlingsvägen.

37. Varje enskild skola skall vara en samfällighet som är kollektivt ansvarig för varje enskild elevs framgång eller misslyckande. Det är undervisningsgruppen snarare än den enskilde läraren som skall dela ansvaret för undervisningen av barn med behov av särskilt stöd. Föräldrar och frivilliga bör inbjudas att ta aktiv del i skolans arbete. Lärarna spelar dock en nyckelroll i sin egenskap av ledare för undervisningsprocessen och skall stödja eleverna genom användning av tillgängliga resurser både inom och utanför klassrummet.

440 Bilaga 4
SOU 1998:66

Information och forskning

38. Genom att sprida kännedom om exempel på framgångsrika arbetssätt skulle man kunna förbättra undervisning och inlärning. Information om tillämpliga forskningsresultat skulle likaledes vara värdefull. Verksamheter i form av erfarenhetsinsamling och uppbyggnad av dokumentationscentraler bör stödjas på nationell nivå och tillgången till källorna breddas.

39. Specialundervisningen skall inkluderas i forskningsinstitutionernas forsknings- och utvecklingsprogram och vid de enheter som utarbetar läro- och kursplanerna. På det området bör särskild uppmärksamhet ägnas aktionscentrerad forskning med tonvikt på nya koncept vid framtagning av undervisnings- och inlärningsstrategier. Klasslärarna bör aktivt delta i både de praktiska insatser och den reflektionsverksamhet som ingår i sådana undersökningar. Experimentella projekt och fördjupningsstudier bör också initieras för att bredda beslutsunderlagen och ge bättre vägledning inför framtida åtgärdsprogram. Dessa experiment och studier skulle kunna genomföras på samverkans grund av flera länder.

C REKRYTERING OCH UTBILDNING AV UNDERVISANDE PERSONAL

40. Utbildning av all undervisande personal framstår som en nyckelfaktor när det gäller att stimulera arbetet i riktning mot den integrerade skolan. Vikten av att rekrytera lärare med funktionshinder, som kan fungera som förebilder för barn med funktionshinder, inses allt mer. Nedan angivna åtgärder skulle kunna vidtas.

41. Lärarutbildningarna för såväl grundsom gymnasieskola bör

innehålla inslag som hos lärarkandidaterna skapar en positiv inställning till funktionshinder och som därigenom utvecklar en förståelse för vad som kan åstadkommas i skolor med lokalt tillgängliga stödtjänster. De kunskaper och färdigheter som krävs är huvudsakligen en god förmåga att lära ut, vari ingår förmågan att bedöma särskilda behov, anpassa kursplanens innehåll, utnyttja tekniska hjälpmedel, individualisera undervisningsmetoderna så att de passar en bredare uppsättning av färdigheter osv. I lärarutbildningens praktiska del bör särskild uppmärksamhet ägnas åt att förbereda lärarna att utöva sin autonomi och tillämpa sina färdigheter i att anpassa kursplaner och metoder för att tillgodose barnens behov och att samarbeta med specialister och samverka med föräldrar.

42. De färdigheter som krävs för att tillgodose specialundervisningens behov bör beaktas vid betygssättning och utexaminering av lärare.

43. Åtgärder som bör prioriteras är framtagning av skriftligt material och anordnande av seminarier för lokala skoladministratörer, inspektörer, rektorer och studierektorer och huvudlärare för att de skall kunna utveckla sin förmåga att utöva ledarskap på detta område och att stödja och utbilda lärarpersonal med begränsad erfarenhet.

SOU 1998:66
Bilaga 4 441

44. Huvudutmaningen är att ge fortbildning åt alla lärare, med tanke på de skiftande och ofta svåra förhållanden under vilka de tjänstgör. Fortbildningen bör, där så är möjligt, äga rum på skolnivå i form av undervisning under ledning av handledare, varvad med distansstudier och andra självinlärningstekniker.

45. Specialiserad utbildning i pedagogik för undervisning av elever med särskilda behov, som leder till extra meriter, bör normalt integreras med eller föregås av utbildning och praktik som vanlig lärare, för att vederbörandes mångsidighet och flexibilitet skall säkerställas.

46. Utbildningen av speciallärare bör ses över i syfte att göra dessa lärare kapabla att arbeta i olika miljöer och spela en nyckelroll vid utformningen av kursprogrammen för undervisning av elever med behov av särskilt stöd. Som en gemensam kärna bör en generell metodik tas fram, som omfattar alla typer av funktionshinder, innan man specialiserar sig på ett eller flera specifika områden av funktionshinder.

47. Universiteten/högskolorna har en viktig rådgivande funktion inom arbetet på att utveckla pedagogiken för undervisning av elever med behov av särskilt stöd, särskilt vad gäller forskning, utvärdering, förberedelse av lärarutbildare samt utformning av utbildningsprogram och utbildningsmaterial. Uppbyggnaden av nätverk bland universitet och högskolor i industri- och utvecklingsländerna bör främjas. Att på det sättet sammankoppla forskning och utbildning har stor betydelse. Det är också viktigt att engagera människor med funktionshinder i forsknings- och utbildningssammanhang, så att man säkerställer att deras perspektiv till fullo beaktas.

48. Ett återkommande problem i alla undervisningssystem, även de som erbjuder utmärkta utbildningstjänster för elever med behov av särskilt stöd i undervisningen, är bristen på förebilder för sådana elever. Elever med behov av särskilt stöd i undervisningen behöver få en chans att fungera i växelverkan med vuxna med funktionshinder som har nått framgång, så att de kan modellera sin egen livsstil och sina egna ambitioner på grundval av realistiska förväntningar. Därutöver bör elever med funktionshinder ges utbildning och få exempel på personer med funktionshinder som lyckats bra och exempel på ledarskap, så att de kan medverka vid utformningen av de riktlinjer som kommer att påverka dem senare i livet. Utbildningsväsendet bör därför försöka rekrytera välutbildade lärare och annan undervisande personal med funktionshinder och bör även försöka engagera enskilda framgångsrika personer med funktionshinder inom regionen i specialundervisningen.

D
EXTERNA STÖDTJÄNSTER

49 .
Att externa tjänster kan tillhandahållas är av största vikt för att en

integrerad skolpolitik skall lyckas. För att säkerställa att externa tjänster på samtliga nivåer står till förfogande för barn med behov av särskilt stöd, skall skolmyndigheterna beakta följande.

50. Kompletteringstjänster till reguljära skolor skulle kunna tillhandahållas av såväl lärarhögskolor som av specialskolornas personal som står

442 Bilaga 4
SOU 1998:66

till förfogande för sådana insatser. Specialskolorna bör i ökande utsträckning användas som resurscentra för de vanliga skolorna och ge direkt stöd till barn med särskilda undervisningsbehov. Både lärarutbildningsinstitutioner och specialskolor kan tillhandahålla specialutrustning och material samt utbildning i sådana pedagogiska strategier som ej kan erbjudas i vanliga skollokaler.

51. Externa stödtjänster i form av resurspersoner från olika verksamhetsställen, avdelningar och institutioner, t.ex. rådgivande lärare, skolpsykologer, logopeder och arbetsterapeuter, bör samordnas på lokal nivå. Att sammanföra skolorna i grupper har visat sig vara en användbar strategi för att mobilisera pedagogiska resurser och engagera närsamhället. Skolorna inom gruppen skulle kunna ges ett kollektivt ansvar för att tillgodose de särskilda pedagogiska behoven hos elever i deras område och få handlingsutrymme för resurstilldelning enligt lokala behov. Sådana arrangemang bör även omfatta icke-pedagogiska tjänster. Erfarenheten tyder i själva verket på att undervisningen skulle tjäna avsevärt på om större satsningar gjordes på att säkra ett optimalt utnyttjande av all tillgänglig sakkunskap och alla tillgängliga resurser.

E
PRIORITERADE OMRÅDEN

52 .
Integreringen av barn och ungdomar med särskilda undervisnings-

behov skulle vara effektivare och nå större framgångar, om man i utvecklingsplanerna för skolväsendet ägnade särskild uppmärksamhet åt följande målområden: förskoleundervisning för att stärka alla barns möjligheter att tillgodogöra sig reguljär skolundervisning, flickornas utbildning och övergången från utbildning till vuxenliv med förvärvsarbete.

Förskoleundervisning

53. Den integrerade skolans möjligheter att lyckas beror i hög grad på om man på ett tidigt stadium kan identifiera, bedöma och stimulera de mycket små barn som har särskilda undervisningsbehov. Tillsynen av småbarn bör utvecklas och pedagogiska program för barn upp till sex års ålder bör tas fram och/eller ges en ny inriktning för att främja deras fysiska, intellektuella och sociala utveckling och stärka deras mentala beredskap för den reguljära skolundervisningen. Sådana program har ett stort ekonomiskt värde för individ, familj och samhälle när det gäller att förhindra att de handikappande faktorerna förvärras. Programmen på denna nivå bör anamma integreringsprincipen och byggas ut på ett övergripande sätt genom att förskoleverksamheten kombineras med småbarnshälsovården.

54. Många länder har valt att systematiskt främja inskolningsaktiviteter i de tidiga barnaåren, antingen genom att stödja förskolornas och daghemmens utveckling eller genom att organisera familjeinformation och upplysningsaktiviteter i samband med de av samhället tillhandahållna tjänsterna (hälso-, mödra- och spädbarnsvård), skolgång samt lokala föräldra- eller kvinnoföreningar.

SOU 1998:66
Bilaga 4 443

Flickors utbildning

55. Flickor som är funktionshindrade är dubbelt handikappade. Särskilda insatser är nödvändiga för att ge flickor med särskilda pedagogiska behov undervisning och utbildning. Förutom att ha tillgång till skolundervisning skall flickor med funktionshinder dessutom kunna få information och vägledning och förebilder som skulle kunna hjälpa dem att göra realistiska val och förbereda dem för deras framtida roll som vuxna kvinnor.

Förberedelse för vuxenlivet

56. Ungdomar med särskilda behov skall få hjälp att så smidigt som möjligt klara övergången från skolans värld till vuxenliv och förvärvsarbete. Skolorna bör hjälpa dem att bli självständiga och ge dem de färdigheter som behövs i vardagslivet genom att erbjuda dem övning i sådana sociala och kommunikativa färdigheter som man i vuxenvärlden förväntas besitta. Detta kräver lämplig utbildningsteknik, inklusive erfarenhet av verkliga situationer i livet utanför skolan. Läroplanerna för elever med behov av särskilt stöd i grundskolans senare årskurser skall innehålla konkreta program för denna övergångsfas och, närhelst så är möjligt, stöd och uppmuntran för att underlätta övergången till gymnasieskolan och därpå följande högskolestudier, så att de ges förutsättningar att fungera som självständiga, bidragande samhällsmedlemmar efter skolan. Dessa verksamheter bör genomföras under aktiv medverkan av yrkesvägledare, arbetsförmedlingar, fackföreningar, lokala myndigheter samt de olika berörda myndigheterna och institutionerna.

Vuxen- och vidareutbildning

57. Personer med funktionshinder skall ägnas särskild uppmärksamhet vid utformningen och genomförandet av vuxen- och vidareutbildning. Personer med funktionshinder bör ges företräde vid antagningen av elever till sådana utbildningar. Specialkurser bör också tas fram för att tillgodose behov hos och förutsättningar för vuxna med funktionshinder.

F SAMHÄLLSPERSPEKTIV

58. Att förverkliga målsättningen att ge barn med behov av särskilt stöd en fullgod utbildning är inte en arbetsuppgift för enbart utbildningsministerier och skolor. Det kräver samarbete från familjernas sida och en mobilisering av närsamhällets organisationer och frivilliginsatser, liksom stöd från den stora allmänheten. Erfarenheterna från länder eller områden som har bevittnat framsteg i arbetet på att skapa lika förutsättningar för barn och ungdomar med särskilda behov innehåller åtskilliga nyttiga lärdomar.

Föräldramedverkan

59. Uppgiften att undervisa barn med behov av särskilt stöd är en gemensam uppgift för både föräldrar och yrkesfolk. En positiv inställning hos föräldrarna gynnar skolan och främjar den sociala integreringen. Föräldrarna behöver stöd för att kunna ikläda sig rollen som föräldrar till ett barn med behov av särskilt stöd. Familjernas och föräldrarnas roll skulle

444 Bilaga 4
SOU 1998:66

kunna stärkas genom att man ger dem den nödvändiga informationen på ett enkelt och tydligt språk. Att tillgodose behovet av information och ge utbildning i de färdigheter som föräldrarna behöver är en särdeles grannlaga uppgift i sådana kulturella miljöer där utbildningsstraditionen är ringa. Såväl föräldrar som lärare kan behöva stöd och stimulans när det gäller att arbeta tillsammans som jämställda partners.

60. Föräldrarna är prioriterade partners beträffande deras barns behov av särskilt stöd i undervisningen, och skall i möjligaste mån ges möjlighet att välja den typ av utbildning som de önskar för sitt barns räkning.

61. Ett partnerskap på samarbetets och det ömsesidiga stödets grund bör byggas upp mellan skoladminstratörer, lärare och föräldrar, och föräldrarna skall betraktas som aktiva intressenter i beslutsfattandet. Föräldrarna bör uppmuntras att delta i undervisningsverksamheter hemma och i skolan (där de skulle kunna lära sig en effektiv teknik och hur man organiserar icke-schemalagda aktiviteter) samt att övervaka och stödja sina barns inlärning.

62. Regeringarna bör ta initiativet i fråga om att främja föräldrarnas aktiva engagemang, både genom att ange policyinriktning och genom lagstiftning om föräldrarättigheter. Föräldraföreningarnas utveckling bör stimuleras och deras representanter engageras i utformningen och genomförandet av de program som är avsedda att förbättra deras barns utbildning. Samråd med handikapporganisationerna bör också ske beträffande programmens utformning och genomförande.

Samhällsengagemang

63. Om planeringen decentraliseras och baseras på lokala förhållanden, främjas ett ökat engagemang hos närsamhället i undervisningen och utbildningen av människor med behov av särskilt stöd i undervisningen. Lokala skoladminstratörer bör stimulera ett sådant engagemang från samhällets sida genom att stödja berörda intresseorganisationer och inbjuda dem att delta i beslutsfattandet. I det syftet bör man upprätta mobiliserings- och uppföljningssystem, bestående av företrädare för den lokala offentliga förvaltningen, skol-, hälsovårds- och planeringsmyndigheterna, förtroendevalda och frivilligorganisationer, inom geografiska områden som är tillräckligt små för att en meningsfull samverkan med närsamhället skall komma till stånd.

64. Närsamhällets engagemang skall eftersträvas som komplement till verksamheterna inom skolan, som en möjlighet att tillhandahålla studiehjälp i hemmet och kompensera avsaknaden av familjestöd. I detta sammanhang skall även nämnas boendesamfälligheternas möjligheter att tillhandahålla lokaler, vidare bör familjesammanslutningarnas, ungdomsklubbarnas och folkrörelsernas roll nämnas, vilket även gäller de insatser som kan göras av pensionärer och andra frivilliga, bl.a. personer med funktionshinder, i verksamheter såväl inom som utanför skolan.

65. Alltid när samhällsbaserad habilitering initieras utifrån, är det närsamhället som skall avgöra om programmet i fråga skall bli en del av de

SOU 1998:66
Bilaga 4 445

pågående verksamheterna för samhällsutveckling eller ej. Olika intressenter i närsamhället, däribland handikapporganisationer och andra ickestatliga organisationer, bör ges rätt att ta ansvar för programmet. Om så är lämpligt, bör statliga organ på såväl nationell som lokal nivå även ge finansiellt och annat bistånd.

Frivilligorganisationernas roll

66. Eftersom frivilligorganisationer och nationella icke-statliga organisationer (NGOs) har större handlingsfrihet och kan reagera snabbare på redovisade behov, bör de stödjas i sitt arbete på att utveckla nya idéer och göra experiment med okonventionella arbetsmetoder. De kan spela innovatörens och katalysatorns roll och öka utbudet av program som står till närsamhällets förfogande.

67. Handikapporganisationer, dvs. de organisationer i vilka de funktionshindrade själva har det avgörande inflytandet – bör inbjudas att aktivt delta i kartläggningen av behoven, framföra synpunkter på prioriteringen, administrera tjänster, utvärdera resultat och förorda ändringar.

Allmänhetens medvetenhet

68. Policyansvariga på alla nivåer, däribland inom undervisningsväsendet, bör regelbundet bekräfta sitt stöd för principen om den integrerade skolan och främja en positiv inställning bland barn, bland lärare och bland den stora allmänheten gentemot människor med behov av särskilt stöd i undervisningen.

69. Massmedierna kan göra en kraftfull insats för att främja positiva attityder till integreringen i samhället av människor med funktionshinder, övervinna fördomar, missuppfattningar och vanföreställningar om samt överföra större optimism och förväntningar på funktionshindrade människors kapacitet. Medierna kan också bidra till att hos arbetsgivarna skapa en positiv inställning till att anställa personer med funktionshinder. Medierna bör användas till att informera allmänheten om nya undervisningsmetoder, särskilt med avseende på tillgången till specialundervisning i vanliga skolor, vilket kan ske genom att man informerar om goda exempel och lyckade erfarenheter.

G ERFORDERLIGA RESURSER

70. Uppbyggnaden av integrerade skolor som det effektivaste sättet att åstadkomma en undervisning för alla måste erkännas som ett nyckelområde för regeringspolitiken och tilldelas en prioriterad plats på nationens dagordning i fråga om utvecklingsarbetet. Endast på det sättet kan erforderliga resurser utverkas. Ändrade riktlinjer och prioriteringar kan inte bli effektiva, om behoven av resurser inte tillgodoses i tillräcklig omfattning. Ett politiskt engagemang, på såväl nationell som lokal nivå, krävs både för att få fram de kompletterande resurserna och för att använda de existerande på ett nytt sätt. Även om lokalsamhället måste spela huvudrollen när det gäller att bygga upp de integrerade skolorna, är regeringarnas stimulansåt-

446 Bilaga 4
SOU 1998:66

gärder och stöd också väsentliga faktorer för att man skall kunna ta fram effektiva och ekonomiskt överkomliga lösningar.

71. Vid resursfördelningen till skolorna skall man på ett realistiskt sätt

ta hänsyn till de olika utgiftsbehoven när det gäller att tillhandahålla lämplig undervisning för alla barn, under beaktande av deras behov och bakgrund.

Det kan vara en realistisk modell att börja med att stödja de skolor som önskar främja en integrerad skolgång och initiera pilotprojekt på några områden, för att vinna den erfarenhet som är nödvändig för en utbyggnad och successiv generalisering. Vid det generella förverkligandet av den integrerade skolan måste omfattningen av det tillhandahållna stödet och expertkunnandet ställas i relation till efterfrågevolymen.

72. Resurser måste även avsättas till stödåtgärder för utbildning av ordinarie lärare, tillhandahållande av resurscentra och av special- och resurslärare. Erforderliga tekniska hjälpmedel måste likaledes ställas till förfogande, för att det integrerade skolsystemet skall kunna fungera bra.

En metodik som bygger på integreringsprincipen bör därför vara kopplad till en utbyggnad av stödtjänsterna på centrala och mellanliggande nivåer.

73. Att sammanföra de mänskliga, institutionella, logistiska, materiella och finansiella resurserna i olika regeringsdepartement (utbildning, hälsa, social välfärd, arbetsmarknad, ungdom osv), hos regionala och lokala myndigheter och andra specialiserade institutioner är ett effektivt sätt att maximera deras genomslagskraft. Om man vill kombinera både den pedagogiska och sociala aspekten på undervisningen av elever med behov av särskilt stöd, krävs det välfungerande ledningsstrukturer, som kan sätta de olika enheterna i stånd att samverka på såväl nationell som lokal nivå, samtidigt som offentliga myndigheter och dem närstående organ därigenom får en möjlighet att förena sina krafter med de förstnämndas.

III. RIKTLINJER FÖR ÅTGÄRDER PÅ REGIONAL OCH INTERNATIONELL NIVÅ

74. Internationell samverkan bland statliga och icke-statliga, regionala och interregionala organisationer kan spela en mycket viktig roll när det gäller att stödja utvecklingen i riktning mot integrerade skolor. Med utgångspunkt i tidigare erfarenhet på detta område skulle internationella organisationer, mellanstatliga och icke-statliga samt bilaterala stödorganisationer kunna överväga förenade insatser vid genomförandet av följande strategiska tillvägagångssätt.

75. Tekniskt bistånd bör riktas in mot strategiska verksamhetsområden, där synergieffekter kan förväntas, särskilt i utvecklingsländerna. En viktig arbetsuppgift för det internationella samarbetet är att stödja lanseringen av pilotprojekt som syftar till utprovning av nya metoder och till kapacitetsuppbyggnad.

76. Om man organiserar regionala samprojekt eller nära samverkan mellan länder med likartad syn på undervisningen av barn med behov av

SOU 1998:66
Bilaga 4 447

särskilt stöd, skulle detta kunna leda till att man planerar förenade aktiviteter inom ramen för existerande regionala eller andra samarbetsstrukturer. Sådana aktiviteter bör vara utformade så att man drar ekonomisk nytta av och utnyttjar de deltagande ländernas erfarenheter och främjar det nationella kunnandet.

77. Den viktigaste uppgiften som åvilar de internationella organisationerna är att underlätta informationsutbyte, information om och resultat av pilotprogram på specialpedagogikens område mellan länder och regioner. Insamling av internationellt jämförbara indikatorer på framsteg i fråga om integrering i utbildningssystem och på arbetsmarknad bör bli en del av den världsomfattande utbildningsdatabasen. Knutpunkter skulle kunna inrättas i subregionala centra för att underlätta informationsutbytet. Existerande strukturer på regional och internationell nivå bör stärkas och deras aktiviteter utsträckas till sådana områden som policyskapande, personalutbildning och utvärdering.

78. Det direkta resultatet av brist på information, fattigdom och dålig hälsa orsakar en stor del av funktionshindren. Eftersom andelen drabbade människor med funktionshinder internationellt sett ökar, särskilt i utvecklingsländerna, borde samordnade internationella åtgärder vidtas i nära samverkan med nationella satsningar på att med utbildningens hjälp hejda orsakerna till funktionshinder, vilket i sin tur skulle minska förekomst och utbredning av funktionshinder och därigenom ytterligare minska trycket på det aktuella landets begränsade finansiella och mänskliga resurser.

79. Internationellt och tekniskt bistånd till undervisning av elever med behov av särskilt stöd härrör ur ett flertal källor. Det är därför väsentligt att säkerställa konsekvens och arbetsfördelning mellan FN-organisationerna och andra institutioner som tillhandahåller bistånd på detta område.

80. Internationell samverkan bör organiseras för att stödja avancerade utbildningsseminarier för skolledare och andra specialister på regional nivå och lägga grunden till samarbete mellan universitet/högskolor och andra utbildningsinstitutioner i olika länder för genomförande av jämförande studier och publicering av underlag och instruerande material.

81. Internationell samverkan bör användas som komplement vid utveckling av regionala och internationella intresseorganisationer för yrkesfolk som arbetar på att utveckla pedagogiken för undervisning av elever med behov av särskilt stöd och som hjälp vid skapandet och spridningen av nyhetsblad och tidskrifter och genomförandet av regionala sammankomster och konferenser.

82. Internationella och regionala sammankomster som behandlar frågor i anslutning till utbildning bör tillse att undervisning av elever med behov av särskilt stöd tas upp som en del av huvuddebatten och inte som en separat fråga. Som ett konkret exempel kan nämnas att undervisningen av elever med behov av särskilt stöd skall tas upp på dagordningen för de regionala ministerkonferenser som arrangeras av Unesco och andra internationella organ.

448 Bilaga 4
SOU 1998:66

83. Organ för internationell teknisk samverkan och finansiering som är engagerade i stödverksamheten för och utvecklingen av initiativ inom ramen för målsättningen utbildning för alla bör tillse att pedagogiken för undervisning av elever med behov av särskilt stöd blir en del av alla utvecklingsprojekt.

84. Internationell samverkan bör finnas för att främja universiell tillgänglighet till IT-teknologin som respons på den framväxande informationsteknologiska infrastrukturen.

85. Denna handlingsram antogs med acklamation efter diskussion och revidering vid konferensens avslutande möte den 10 juni 1994. Den är avsedd att vara en vägledning för FNs medlemsstater och för icke-statliga organisationer (NGOs) i dessa stater vid genomförandet av Salamancadeklarationen om principer, inriktning och praxis vid undervisning av elever med behov av särskilt stöd.

1998:66
Bilaga 5 449

Nyckeltal

Tabell 1 Antal elever i grundskolan, den obligatoriska särskolan och specialskolan, läsåret 1996/97

Grundskolan
Obligatoriska särskolan
Specialskolan

därav

– grundsär-
– tränings-

skolan

skolan

Kommuner
957 083
6
920
3 492
–

Landsting
–

12
4
–

Fristående
26 933

169
113
–

Stat
155

–
–
792

Totalt
984 171
7
101
3 609
792

Källa: Skolan i siffror 1998: Del 2; Skolverkets rapport 148

Tabell 2 Antal elever i gymnasieskolan, gymnasiesärskolan, läsåret 1996/97

Gymnasieskolan

Gymnasiesärskolan

Totalt
därav

därav

–
–
– yrkes-
– indivi-

RGD/RGH
rh-gymn
förbere-
duella

dande
program

program

Kommuner
286 576
390
165
1 882
2 064

Landsting
16 781

94
80

Fristående
9 579

48
154

Totalt
312 936
390
165
2 024
2 298

Källor: Skolan i siffror 1998: Del 2; Skolverkets rapport 148 samt Sisus och skolorna

450 Bilaga 5
1998:66

Tabell 3 Elever i grundskolan med funktionshinder läsåret 1996/97

Funktions-

Antal

Andel

Andel

Andel i

Andel

hinder 1)

elever

flickor

med

särskild

med

tilläggs-

undervis-

annat

handi-

nings-

moders-

kapp

grupp

mål än

svenska

(%)
(%)
(%)
(%)

Gravt synskadad
108
50
10
7
10

Uttalat synsvag
181
42
18
10
10

Synsvag
603
44
17
7
6

Dövblind (syno

..
..
..
..

hörselskadad
7

Döv
101
51
2
54
6

Hörselskadad,

ord hörapparat
1604
48
3
21
10

Dubbelsidigt

hörselskadad, ej
1091
47
1
2
6

ord hörapparat

Rörelsehindrad
1364
41
6
16
5

pga hjärnskada

Övriga
1216
45
1
5
6

rörelsehindrade

Totalt 2)

6125

45

..

12

7

Källa: Beskrivande data om skolverksamheten 97; Skolverkets rapport nr 135

1) Inga uppgifter har lämnats om hörselskadade elever i D län. Antalet är därför något underskattat.

2) Ungefär 125 elever är dubbelrapporterade ovan, men ej i totalsumman.

1998:66

Bilaga 5 451

Tabell 4
Elever i gymnasieskolan med funktionshinder läsåret

1996/97

Funktions-

Antal
Därav på

Andel elever på olika program

hinder 1)

elever
riksgymn

(%)

SP o NV

IV

övriga

Gravt synskadad
28

50
11

39

Uttalat synsvag

57

39
7

54

Synsvag

99

26
12

62

Döv

207
183
31
9

60

Hörselskadad

1012
196
27
5

68

Rörelsehindrad

383
102
18
15

67

pga hjärnskada

Övriga

410

32
10

57

rörelsehindrade

Totalt

2196

28

9

64

Källa: Beskrivande data om skolverksamheten 97; Skolverkets rapport nr 135

1) Inge uppgifter har lämnats om hörselskadade elever i D-län. Antalet hörselskadade (ej riksgymnasiet) är således något underskattat.

452 Bilaga 5
1998:66

Tabell 5 Elever och elevers boende i specialskolan läsåret 1996/97

Skoltyp
Elever
Antal
Antal elever boende i

Skola
Totalt
därav elever
hem-
Föräl-
Annat
Elev-
Elev-

från annan
kom-
dra-
enskilt
hem
hem

kommun
muner
hem
boen-
på
utom

Antal
Andel

de
skolan
skolan

%

Region-
576
296
51,4
133
456
13
0
107

skolor

därav

Birgitta-

skolan
187
66
35,3
39
146
7
0
34

Kristina-

skolan
82
45
54,9
20
44
2
0
36

Manilla-

skolan
142
89
62,7
25
137
3
0
2

Väner-

skolan
70
41
58,6
26
45
1
0
24

Öster-

vångs-
95
55
57,9
27
84
0
0
11

skolan

Riks-
216
190
87,8
..
85
0
5
211

skolor

därav

Eke-

skolan
43
38
88,4
33
8
0
5
30

Hällsbo-

skolan
127
108
85,0
66
65
0
0
62

Åsbacka-

skolan

46

44

95,7

34

12

0

0

34

Samtliga
792
486
61,4
180
541
13
5
233

Källa: Skolan i siffror 1998: Del 2; Skolverkets rapport nr 148

1998:66
Bilaga 5 453

Tabell 6 Antal elever vid de Rh-anpassade gymnasieskolorna läsåren 1991/92 - 1997/98

91/92

92/93

93/94

94/95

95/96

96/97

97/98

Kristianstad

5

12
22

33

38

Göteborg
23
26
25

25
32

40

44

Stockholm
35
47
47

54
54

51

53

Umeå

9

15

14

22

25

30

30

Samtliga

67

88

91

113

133

154

165

Källor: De enskilda skolorna och för 1997/97 statsliggaren för år 1998

Tabell 7
Elever vid RGD/RGH 1984/85 – 1997/98

Läsår

RGD

RGH

Summa

1984/85

216

20

269

1988/89

178

124

302

1994/95

194

253

447

1995/96

210

208

418

1996/97

193

196

389

1997/98

204

186

390

Källor: ETT ÅR SENARE En beskrivning av förändrat boende och fritid för elever på RGD/RGH; Per-Ola Bergstén, Rapport 10:1995 Utvärderingsenheten Örebro kommun och Örebro kommun.

Tabell 8 Lärare i grundskolan, obligatoriska särskolan, gymnasieskolan, gymnasiesärskolan och specialskolan, vecka 42 år 1997

Antal lärare

Antal tjänster

Grundskola
82 176
74 257

andel (%) med ped. utb.

89,8
91,6

Specialskola

334
290

andel (%) med ped. utb.

87,7
88,6

andel (%) med spec.ped. utb.

60,2
64,2

Obligatorisk särskola
3
653
2 391

andel (%) med ped. utb.

91,5
93,6

Gymnasieskola
28 460
23 055

andel (%) med ped. utb.

82,3
85,8

Gymnasiesärskola
1
422
996

andel (%) med ped. utb.

89,2
91,7

Källa: Skolan i siffror 1998: Del 2; Skolverkets rapport 148

454 Bilaga 5
1998:66

Tabell 9 Lärartäthet i grundskolan, specialskolan särskolan och gymnasieskolan, vecka 42 år 1997

Antal lärare i heltidstjänster per 100 elever

– totalt

– exkl lärare i

hemspråk o Sv2

Grundskolan

7,5
7,2

Specialskolan

36,6
36,6

Obligatoriska särskolan

26,4
26,2

Gymnasieskolan

7,4
7,3

Gymnasiesärskolan

25,5
25,3

Källa: Skolan i siffror 1998: Del 2; Skolverkets rapport 148

Tabell 10 Kostnader för grundskolan, specialskolan särskolan och gymnasieskolan, fördelade på kostnadsslag, år 1996

Grundskolan

Specialskolan

Särskolan
Gymnasiet

Total

Kostn

Total

Kostn

Total

Kostn

Total

Kostn

kostn

per

kostn

per

kostn

per

kostn

per

(mkr)

elev

(mkr)

elev (kr)

(mkr)

elev (kr)

(mkr)

elev

(kr)

(kr)

Totalt
49 020
51 600

336
430 600

2 535
214 200
20 452
65 700

därav

undervisning

24 000

130 700

96 200

26 300

lokaler

12 400

62 500

28 000

17 000

skolmåltider

3 100

15 800

4 300

2 900

lärom, utr, bibl

2 100

8 200

5 200

5 500

skolledning

1 800

11 400

6 300

2 100

elevhem

87 200

skolskjuts/

reseersättning

1 500

37 800

20 300

2 510

elevvård

900

14 700

5 000

800

syo

220

1 800

1 300

690

övrigt

5 600

60 400

47 600

7 900

Källa: Beskrivande data om skolverksamheten 97; Skolverkets rapport 135

1998:66
Bilaga 5 455

Tabell 11 Regionskolor för döva och hörselskadade. Huvudmannens kostnader per elev, kr, kalenderåret 1996.

Samtliga
Birgitta-
Kristina-
Manilla-
Väner-
Öster-

skolan
skolan
skolan
skolan
vångs-

skolan

Skolledning
10 500
8 800
12 200
10 100
13 800
10 500

Undervisning
113 100
109 600
125 000
111 800
115 800
109 500

Lokaler/
55 200
36 000
52 000
59 400
111 500
50 000

inventarier

Läromedel/
8 200
3 100
9 900
14 300
8 400
7 700

utrustning/

skolbibliotek

skolmåltider
13 600
9 500
17 500
13 300
22 600
12 500

elevhem
44 500
44 500
102 100
0
110 500
13 200

skolskjuts/
26 600
21 600
26 600
31 400
24 600
30 400

reseersättning

syo
1 700
1 400
2 100
1 500
1 700
2 400

elevvård
8 700
6 200
10 600
7 100
12 800
11 400

övrigt
57 100
49 200
67 800
52 800
71 700
59 300

Källa: Skolan i siffror 1997: Del 3; Skolverkets rapport 133

Tabell 12 Riksskolor. Huvudmannens kostnader per elev, kr, kalenderåret 1996.

Samtliga
Ekeskolan
Åsbacka-
Hällsbo-

skolan
skolan

Skolledning
14 100
16 700
20 800
10 300

Undervisning
180 700
253 800
163 700
160 500

Lokaler/
83 200
110 300
114 100
60 500

inventarier

Läromedel/
8 300
11 300
5 600
8 200

utrustning/

skolbibliotek

skolmåltider
22 000
48 100
10 200
17 200

elevhem
208 100
418 600
227 700
121 600

skolskjuts/
69 700
54 800
112 600
57 600

reseersättning

syo
1 800
3 500
4 200
200

elevvård
31 700
73 300
28 200
17 700

övrigt
69 800
114 000
129 900
28 600

Källa: Skolan i siffror 1997: Del 3; Skolverkets rapport 133

456 Bilaga 5
1998:66

Tabell 13 Fördelning av SIS-medel som SIH disponerar , efter ändamål i tkr

Fördelade medel

1994/95

1995/96

1997

% 1997

Sjukhusundervisning
64 148
93 990
62 414
55

m m

Kunskapscenter
13 585
25 366
16 493
14

Regionala
21 355
36 581
25 955
23

undervisningsinsatser

REDAH-center
4 135
7 135
4 946
4

Utvecklingsprojekt och
4 228
4 521
1 702
1

analyser

Dövklasser i Göteborg

3 000

3

Summa

107 451

167 593

114 510

100

Källa: SIH:s årsredovisning 1997

Not: SIH disponerar endast en del av det totala SIS-anslaget A8. För 1997 var storleken på hela anslaget 243 856 tkr, varav 109 215 tkr var avsatta för den riksrekryterande gymnasieutbildningen och 19 700 tkr för viss riksrekryterande utbildning för utvecklingsstörda elever.

SOU 1998:66
Bilaga 6 457

Kommunenkät

En av kommitténs huvuduppgifter har varit att kartlägga hur samhällets insatser för elever med funktionshinder tillgodoser elevernas behov av samhälleligt stöd. Denna enkät som har utarbetats i samverkan med Svenska Kommunförbundet är en del i denna kartläggning.

Enkäten sändes ut till ett urval på 68 kommuner. Inför urvalet delades landets kommuner in i fyra grupper utifrån kommunstorlek. Enkäten skickades till samtliga av de tio största kommunerna, 50 procent av kommunerna med ett invånarantal på 50 000–100 000, 19 procent av kommunerna med ett invånarantal på 20 000–50 000 och 16 procent av kommunerna med färre än 20 000 invånare. Enkäterna besvarades under perioden maj–augusti 1997. Sammanställningen har utförts av kommittén.

Enkäten omfattar hela ungdomsskolan. Där detta anges särskilt avses endast grundskolan och gymnasieskolan. Övriga frågor, bland annat avseende stödet från andra huvudmän, omfattar även den obligatoriska respektive frivilliga särskolan.

Vid redovisning av kommentarer och beskrivningar har vissa mindre redigeringar av texterna utförts. Namn på kommuner och verksamheter har tagits bort.

Kommungrupp

1

2

3

4

Antal svar

Inkomna svar

Bortfall

Invånarantal

> 100 000

50 000 – 100 000

20 000 –
50 000

<
20 000

Komm ungru pp

Totalt

1 *

2 **
3 ***

4

64
10
14
14
26

4

–

2
1

1

* Svaren från Göteborg är inte fullständiga p.g.a. uppdelningen på stadsdelsnämnder. Svaren från Uppsala gäller endast gymnasiet.

** Svaren från Huddinge gäller gymnasiet samt tre av sju kommundelar.

*** Svaren från Nybro gäller endast grundskolan.

458 Bilaga 6
SOU 1998:66

I. Styrning och resursfördelning

I.I Enligt vilka huvudprinciper fördelas resurser till kommunens skolor? Ange de variabler som ingår i kommunens modell för resursfördelning.

Kom mungru pp

Totalt

1
2
3

4

Antal svar

64

10
14
14

26

Antal elever

53
7
12
11
23

Antal invånare

5
3
2
–

–

Invandrartäthet

25
8
6
7
4

Andra sociala faktorer
24
7
7
8
2

Antal/andel elever med

särskilda behov
33
2
5
11
15

Antal/andel elever med

funktionshinder

30
3
5
8
14

Andra variabler, ange vilka

12

3
2
2

5

Huvudprinciper som redovisas under punkten övriga variabler

· Andel barn med utomnordisk bakgrund.

· Andel barnfamiljer med inkomst under 200 000 kr/år.

· Det geografiska områdets stabilitet.

· Elevrörlighet.

· En mindre central reserv avsätts för under året nytillkommande, ej förutsedda, elever med mycket stora behov av stöd.

· Föräldrars utbildningsnivå.

· Lönebilden (kompensation för äldre dyrare lärare).

· Särskilda medel till Sv 2 och hemspråk.

· Tidigare års ekonomiska utfall.

SOU 1998:66
Bilaga 6 459

I.2 Hur fördelas medel till elever med omfattande behov till följd av funktionshinder?

Kom mungru pp

Totalt

1
2
3

4

Antal svar
62
10
13
14
25

Särskild pott finns avsatt

centralt i kommunen och

fördelas vid behov
30
2
6
9
13

Särskilda resurser fördelas till

skolan i samband med övrig

resurstilldelning
30
7
6
4
13

Rektor har att finansiera även

omfattande behov inom ramen

för den generella

resurstilldelningen

13
2
3
3
5

Enligt annan princip, ange vilken

16

6
3
3

4

Huvudprinciper som redovisas under annan princip

· Anslagsfinansiering till skola, skoldaghem, resurscentrum, eller liknande.

· Elevassistenter finns för vissa behov.

· Ledningsgruppen inventerar behov.

· Rektor/skolchef/övriga berörda runt eleven bedömer behov.

· Resurser finns avsatta för elever som tidigare haft stöd enligt LSS.

· Stadsdel/kommundel avgör.

460 Bilaga 6
SOU 1998:66

I.3 Finns i kommunens skolförvaltning någon central befattningshavare med särskilt ansvar för att på övergripande nivå följa upp situationen för elever med funktionshinder?

Kom mungru pp

Totalt

1
2
3

4

Antal svar

62

10
13
14

25

Ja

34
4
7
10
13

Nej

28

6
6
4

12

Exempel på ansvarsområden

· Bevakning av stödinsatser

· Elevvården

· Elevvårdsteam

· Fördelning av resurser

· Personalutbildning

· Samverkan med andra enheter

· Skoldaghem

· Särskoleelever

· Uppföljning

· Utredning, analys, behovsbedömning

· Utveckling

Tjänstebenämningar

· Barn- och utbildningskonsulent

· Biträdande barn- och utbildningschef

· Central rektor

· Elevvårdschef

· Enhetschef

· Förskollärare/specialpedagog med samordningsansvar

· Förvaltningschef

· Hörsel- och synkonsulent

· Områdeschef

· Pedagogkonsult

· Psykolog i centrala förvaltningen

· Resultatenhetschef

· Resurschef

· Resurspedagog

· Samordnare

SOU 1998:66
Bilaga 6 461

· Specialundervisningskonsulent

· Utvecklingschef, utvecklingsledare

II. Organisation av undervisningen

II.1 Finns det i kommunens grundskola och gymnasieskola särskilda undervisningsgrupper för elever med funktionshinder?

Frågan avser vt 1997. Med särskilda undervisningsgrupper för elever med funktionshinder avses grupper med elever med t ex rörelsehinder, hörselskada, språkstörning, DAMP mm och där eleverna tillbringar mer än hälften av sin undervisningstid. (Frågan avser ej gruppintegrerade särskoleelever.)

Kom mungru pp

Totalt

1
2
3

4

Antal svar

64

10
14
14

26

Ja

32
9
14
7
2

Nej

32

1
–
7

24

Fråga II.2 - II.3 besvaras om fråga II.1 besvarats med ja.

II.2 Har i kommunens grundskola och gymnasieskola andelen elever i särskilda undervisningsgrupper för elever med funktionshinder förändrats de senaste fem åren?

Kom mungru pp

Totalt

1

2

3

4

Antal svar
39
9

14

11

5

Andelen har

ökat kraftigt

8

–

4

3

1

ökat något

24
7

10

5

2

är oförändrad
7

2

–

3
2

minskat något

–

–

–

–

–

minskat kraftigt

–

–

–

–

–

462 Bilaga 6
SOU 1998:66

II.3 Redovisa nedan de särskilda undervisningsgrupper för elever med funktionshinder som finns i kommunens grundskola och gymnasieskola. Frågan avser gruppernas huvudsakliga inriktning, således inte varje enskild elevs diagnos. (Avser ej gruppintegrerade särskoleelever.)

Kom mungru pp

Totalt

1

2

3

4

Antal svar

32

8

14

8

2

Grupper för vilka det finns särskilda undervis ningsgrupper

Målgrupp
Antal kommuner

MBD/DAMP
18

Rörelsehinder
9

Aspergers syndrom
9

Språkstörning
8

Samverkansklass
7

Särskilda behov
5

Autism
4

Psykosocial problematik
4

Dyslexi
2

Hörselnedsättning
2

SOU 1998:66
Bilaga 6 463

II.4 Finns i kommunens grundskola eller gymnasieskola andra organisatoriska lösningar för undervisningen av elever med funktionshinder än undervisning i särskilda undervisningsgrupper? Med organisatorisk lösning avses ej stöd av särskild resursperson i klassrummet.

Kom mungru pp

Totalt

1
2
3

4

Antal svar
57
9
14
13
21

Elever undervisas både i stor

och liten grupp (i liten grupp

mindre än 50 %)
38
8
9
7
14

Anpassning av klasstorlek (i

vanlig grundskolerespektive

gymnasieklass)
23
3
8
5
7

Integrering i grundsärskole-

grupper eller gymnasiesär-

skolegrupper, full tid
20
5
7
6
2

Integrering i grundsärskole-

grupper eller gymnasiesär-

skolegrupper, del av tid

12
2
2
6
2

Andra lösningar, ange vilka

8
2
–
1
5

Nej*

1

–
–
–

1

*Fanns ej med som alternativ.

464 Bilaga 6
SOU 1998:66

III. Kommunens specialpedagogiska resurser

III.1 Har antalet speciallärare/specialpedagoger i kommunens grundskola och gymnasieskola förändrats under de senaste fem åren?

Kom mungru pp

Totalt

1

2

3

4

Antal svar

61
9

13

14

25

Antal speciallärare/

specialpedagoger

har ökat betydligt

3
1

1

–

1

har ökat något

8

–

1

1

6

är oförändrat

14

–

3

5
6

har minskat något

24
5

5

6

8

har minskat betydligt

12

3

3

2

4

III.2 Hur
har

speciallärarens/specialpedagogens

arbetsuppgifter i grundskolan och gymnasieskolan förändrats de senaste fem åren? Observera att frågan gäller lärarens/pedagogens roll, således inte om t ex specialundervisningen har ökat eller minskat totalt.

Kom mungru pp

Totalt

1

2
3

4

Antal svar
60
8
13
14
25

Individuellt inriktad

specialundervisning

har ökat

15
3
2
2
8

är oförändrat

18

–
1
7
10

har minskat
25
5
9
4
7

Konsultativa insatser

har ökat

42
5
12
10
15

är oförändrat

10
1
1
3
5

har minskat
3

–

–
–
3

Utredning och dokumentation

har ökat

36
5
6
10
15

är oförändrat

15
2
6
1
6

har minskat

2

–

–
–

2

SOU 1998:66
Bilaga 6 465

III.3 Var har grundskolans och gymnasieskolans speciallärare/ specialpedagoger sin huvudsakliga organisatoriska hemvist i kommunen? Frågan avser vt 1997. (Flera alternativ kan anges.)

Kom mungru pp

Totalt

1
2
3

4

Antal svar
63
9
14
14
26

Speciallärarna/

specialpedagogerna har sin

huvudsakliga organisatoriska

hemvist

på skolorna

48
9
10
11
18

inom rektorsområdena
27
3
6
6
12

inom specialpedagogiska team

gemensamma för kommunen

eller kommundelen
5
1
1
1
2

inom elevvårdsteam

gemensamma för kommunen

eller kommundelen
10
3
1
4
2

annan organisatorisk form,

beskriv

3

1
1
–

1

Fråga III.4 och III.5 besvaras endast om det i kommunen finns specialpedagogiska team eller elevvårdsteam med specialpedagogisk kompetens.

III.4 Arbetar samma specialpedagogiska team eller elevvårdsteam också med barn i förskolan?

Kom mungru pp

Totalt

1
2

3

4

Antal svar

24

6
6

5

7

Ja

14
5
2

3
4

Nej

9

–
4

2

3

466 Bilaga 6
SOU 1998:66

Om nej, finns det i kommunen särskilda specialpedagogiska team som är riktade endast mot förskolan?

Kom mungru pp

Totalt

1
2

3

4

Antal svar

8

1
2

3

2

Ja

3
1
1

1

–

Nej

5

–
1

2

2

III.5 Arbetar samma specialpedagogiska team eller elevvårdsteam också med barn och ungdomar i särskolan?

Kom mungru pp

Totalt

1
2

3

4

Antal svar

24

6
6

5

7

Ja

5
2
–

1
2

Nej

19

4
6

4

5

III.6 Finns i kommunen särskilda konsulenter med inriktning mot elever i särskolan med tilläggshandikapp?

Kom mungru pp

Totalt

1
2
3

4

Antal svar

49

8
11
11

19

Ja

13
4
5
3
1

Nej

36

4
6
8

18

SOU 1998:66
Bilaga 6 467

III.7 Har kommunen specialpedagogiska resurs- eller kunskapscenter med inriktning på elever med funktionshinder, exempelvis för elever med rörelsehinder, MBD/DAMP, dyslexi m m?

Kom mungru pp

Totalt

1
2
3

4

Antal svar

61

9
14
14

24

Ja

23
7
8
6
2

Nej

35
1
5
8
21

Under utveckling*

3

1
1
–

1

*Fanns ej med som alternativ.

Fråga III.8 besvaras om kommunen har specialpedagogiska resurs- eller kunskapscenter.

III.8 Besvara nedanstående frågor för varje specialpedagogiskt resurs- eller kunskapscenter. (Frågan avser inte de statligt finansierade centren vid de statliga specialskolorna.)

Ange

a) Centrets namn

b) Verksamhetens inriktning

c) Delas huvudmannaskap och finansiering med annan kommun eller organisation. Ange vem/vilka

d) Erhåller centret SIS-anslag från SIH?

e) Vilka personalkategorier som arbetar på centret

Kom mungru pp

Totalt

1

2

3

4

Antal svar

23

7

9

5

2

Sammanfattning

Utförligheten i svaren varierar mycket och det är ibland osäkert vilken inriktning centren har. Många uppger att centren arbetar mot elever med behov av särskilt stöd och beskriver inte närmare verksamheten.

Vilka personalkategorier som arbetar vid centren varierar givetvis beroende på centrets inriktning och storlek. Någon tydlig skillnad mellan kommungrupperna går dock inte att urskilja. Vanliga

468 Bilaga 6
SOU 1998:66

personalkategorier vid centren är förskollärare, läkare, psykologer, specialpedagoger, talpedagoger, kuratorer, logopeder, lärare, sjukgymnaster, skolsköterskor, arbetsterapeuter, hörselpedagoger, pedagoger, socionomer och speciallärare.

Sammanfattning av svaren uppdelat på de olika kommungrupperna

Kommuner med fler än 100 000 invånare

I de sju kommuner som uppgivit att det i kommunen finns specialpedagogiskt resurs- eller kunskapscenter finns sammanlagt 12 center varav tre arbetar generellt med barn med behov av särskilt stöd, tre med läs- och skrivsvårigheter/dyslexi, tre med rörelsehinder, ett med hörselskadade, ett med kommunikationshinder, ett med neurologiska funktionshinder och ett med DAMP och autism. Fem center får bidrag för, eller delar ansvaret för verksamheten med landstinget, Skolverket eller SIH. Tre center erhåller SIS-anslag.

Kommuner med 50 000–100 000 invånare

I de nio kommuner som uppgivit att det i kommunen finns specialpedagogiskt resurs- eller kunskapscenter finns sammanlagt 16 center. Majoriteten av dessa, 11 stycken, arbetar med elever med behov av särskilt stöd, ofta kombinerat med arbete med elever med sociala svårigheter, två med DAMP, två med läs- och skrivsvårigheter/dyslexi och ett med rörelsehinder. Sex center får bidrag från eller delar ansvaret för verksamheten med landstinget, länsstyrelsen, Socialstyrelsen eller Allmänna arvsfonden. Tre av centren erhåller SIS-anslag.

Kommuner med 20 000–50 000 invånare

I de fem kommuner som uppgivit att det i kommunen finns specialpedagogiskt resurs- eller kunskapscenter finns sammanlagt sex center. Två arbetar med elever med behov av särskilt stöd, två med autism, ett med DAMP och ett med läs- och skrivsvårigheter/dyslexi. Kommunen är ensam huvudman och finansiär för samtliga center och inget center erhåller SIS-anslag.

Kommuner med färre än 20 000 invånare

Två kommuner uppger att det i kommunen finns ett specialpedagogiskt resurs- eller kunskapscenter. Båda är inriktade mot elever med behov av särskilt stöd. Kommunen är ensam

SOU 1998:66
Bilaga 6 469

huvudman och finansiär för båda dessa center och inget av dem erhåller SIS-anslag.

IV Specialpedagogiskt stöd från andra huvudmän

För vissa elever med omfattande, ovanliga eller komplicerade specialpedagogiska behov finns konsulenter inom landstinget (hörselskadade) eller inom SIH (rörelsehindrade, synskadade och elever i särskolan med tilläggshandikapp). Följande frågor avser detta stöd till kommunerna och skolorna.

Fråga IV.1 - IV.4 besvaras om kommunen har erfarenheter av landstingets pedagogiska hörselvård från de senaste tre åren.

IV.1 Är kontakterna med landstingets pedagogiska hörselvård främst av planerad och regelbunden karaktär eller sker de främst vid behov?

Kom mungru pp

Totalt

1
2
3

4

Antal svar
61
9
14
14
24

Främst av planerad/

regelbunden karaktär

8
2
2
1
3

Främst vid behov
24
2
7
4
11

Både planerat/regelbundet och

vid behov

29

5
5
9

10

470 Bilaga 6
SOU 1998:66

IV.2 Vem är den vanligaste initiativtagaren till kontakten mellan kommunen/skolan och landstingets pedagogiska hörselvård?

Kom mungru pp

Totalt

1
2
3

4

Antal svar

61

9
14
14

24

Eleven själv

1
1
–
–

–

Elevens förälder/föräldrar

24
5
6
7
6

Skolledning
20
3
3
2
12

Särskild kommunal samordnare

för elever med särskilda

behov/funktionshinder

13
3
3
4
3

Elevens lärare

13
3
3
3
4

Elevvårdspersonal
17
2
4
5
6

Barn- och

ungdomshabiliteringen

1
1
–
–

–

SIH-konsulent

9
1
2
–
6

Den pedagogiska hörselvården

35
6
7
7
15

Övrig, ange vem

6

2
1
3

–

IV.3 Om ett plötsligt behov av stöd uppkommer, hur tillgängligt är då det specialpedagogiska stödet från landstingets pedagogiska hörselvård?

Kom mungru pp

Totalt

1
2
3

4

Antal svar

61

9
14
14

24

Mycket tillgängligt

18
6
3
5
4

Tillgängligt

37
2
9
9
17

Mindre tillgängligt

2
1
1
–

–

Inte alls tillgängligt

1

–
1
–

–

Vet ej, har ej varit aktuellt *

3

–
–
–

3

*Fanns ej med som alternativ.

SOU 1998:66
Bilaga 6 471

IV.4 Hur värderar kommunen det specialpedagogiska stöd som den pedagogiska hörselvården erbjuder?

Kom mungru pp

Totalt

1
2
3

4

Antal svar
61
9
14
14
24

Stödet

är av mycket stort värde

25
5
5
5
10

är av stort värde

34
4
8
9
13

är av mindre värde
2

–
1
–
1

saknar värde

–

–
–
–

–

Fråga IV.5 - IV.8 besvaras om kommunen har erfarenheter av SIH:s konsulentstöd från de senaste tre åren.

IV.5 Är kontakterna med SIH:s konsulenter främst av planerad och regelbunden karaktär eller sker de främst vid behov?

Kom mungru pp

Totalt

1
2
3

4

Antal svar
60
9
14
14
23

Främst av planerad/

regelbunden karaktär

8
2
1
–
5

Främst vid behov
23
2
8
7
6

Både planerat/regelbundet och

vid behov

29

5
5
7

12

472 Bilaga 6

SOU 1998:66

IV.6 Vem är normalt
initiativtagare
till
kontakten
med
SIH:s

konsulenter?

Kom mungru pp

Totalt

1

2

3

4

Antal svar

59

9

14
14

22

Eleven själv

4

2

–

–

2

Elevens förälder/föräldrar

20

5

5

3

7

Skolledning

31

5

8

7

11

Särskild kommunal samordnare

för elever med särskilda

behov/funktionshinder

13

–

3

4

6

Elevens lärare

16

4

5

1

6

Elevvårdspersonal

23

2

6

7

8

Barn- och

ungdomshabiliteringen

8

2

4

–

2

SIH-konsulent

33

5

6

8

14

Övrig, ange vem

4

2

1

1

–

IV.7 Om ett plötsligt behov av specialpedagogiskt stöd uppkommer, hur tillgängligt är då det specialpedagogiska stödet från SIH:s konsulenter?

Kom mungru pp

Totalt

1
2
3

4

Antal svar

59

9
14
14

22

Mycket tillgängligt

16
4
3
2
7

Tillgängligt

39
4
10
10
15

Mindre tillgängligt
3
1
1
1

–

Inte alls tillgängligt

–

–
–
–

–

SOU 1998:66
Bilaga 6 473

IV.8 Hur värderar kommunen det specialpedagogiska stöd som SIH:s konsulenter erbjuder?

Kom mungru pp

Totalt

1
2
3

4

Antal svar
58
9
14
13
22

Stödet

är av mycket stort värde

23
5
4
4
10

är av stort värde

30
3
8
8
11

är av mindre värde
3
1
–
1
1

saknar värde

–

–
–
–

–

Sammanfattning

Positiva kommentarer

· SIH-konsulenterna har bra överblick.

· SIH-konsulenterna utgör ett värdefullt stöd till personer med övergripande ansvar inom kommunen.

· SIH-konsulenternas kunskaper om familjerna och barnens situation är mycket värdefull.

· SIH-konsulenterna är bra på tips och idéer.

· Det är speciellt värdefullt med kontakten lärare–specialpedagog som arbetar med integrerade särskoleelever.

Negativa kommentarer

· SIH-konsulenterna bör renodla sin roll och arbeta på uppdrag av skolan och undvika att inför föräldrar ta ställning i verksamhetsfrågor.

· SIH:s uppdrag borde vara av mer övergripande karaktär, istället för att arbeta med kontroll på individnivå.

· SIH-konsulenterna är värdefulla vid den praktiska planeringen men p.g.a. att de ej har ekonomiskt ansvar skiljer sig värderingarna kraftigt.

474 Bilaga 6
SOU 1998:66

V. Fortbildning

V.1 Vilken typ av fortbildningsinsatser är vanligast vad gäller frågor om elever med funktionshinder? (Max två alternativ bör markeras)

Kom mungru pp

Totalt

1
2
3

4

Antal svar
63
9
14
14
26

Utbildning av enskilda lärare

som arbetar med elever med

funktionshinder
60
9
13
13
25

Enstaka inslag vid studiedagar

eller motsvarande
34
4
10
7
13

Regelbundna inslag vid

studiedagar eller motsvarande
9
4
2
2
1

Förekommer ej

–

–
–
–

–

Ge gärna exempel på eventuella utbildningsaktiviteter med inriktning på elever med funktionshinder som förekommit under senare år.

19 kommuner har gett exempel på fortbildningsaktiviteter.

Fortbildning om
Antal kommuner

MBD/DAMP, ADHD
7

Aspergers syndrom
5

Autism
4

Dyslexi
4

Synnedsättning
3

Rörelsehinder
2

Datorstöd
4

Kommunikation
2

Kurs för elevassistenter
2

SOU 1998:66
Bilaga 6 475

VI.2 Hur bedömer Ni omfattningen av det externa utbudet av utbildning om elever med funktionshinder? Med externt utbud avses utbildning anordnad av universitet och högskolor, SIH, enskilda utbildningsanordnare m fl.

Kom mungru pp

Totalt

1
2
3

4

Antal svar
63
9
14
14
26

Utbudet är

omfattande

33
4
9
6
14

normalt *

2
1
–
1

–

av mindre omfattning
27
4
5
7
11

saknas

–

–
–
–

–

vet ej *

1

–
–
–

1

*Fanns ej med som alternativ.

VI.3 Hur bedömer Ni inriktningen av detta utbud? Frågan avser utbildningens inriktning avseende målgrupper, ämnesområden m.m.

Kom mungru pp

Totalt

1
2
3

4

Antal svar
62
9
14
14
25

Inriktningen av

utbildningsutbudet täcker

i stort de behov som finns
39
6
8
8
17

vissa, men inte alla de behov

som finns

20
2
5
6
7

inte de behov som finns

3

1
1
–

1

Om inriktningen av utbudet inte täcker behov som finns, ge gärna exempel på vad som saknas.

Sammanfattning

· Större utbud i grundutbildningen för studie- och yrkesvägledare samt påbyggnadskurser efter grundutbildningen.

· Utbildning om DAMP.

· Handledning för lärare som kommer i kontakt med dyslexi.

· Utbildning för elevassistenter.

476 Bilaga 6
SOU 1998:66

· Utbildning saknas ibland om udda och nya problem. Ett kompetenscenter att kontakta vid behov vore värdefullt.

· Utbildning om kopplingen pedagogiskt stöd/program och funktionsnedsättningen.

· Utbildning om vuxenpsykologi; att förstå och kunna möta föräldrar i kris.

· Utbildning om praktisk tillämpning av specialpedagogik.

· Allmän fortbildning täcker inte behoven. Bättre med individuell handledning/rådgivning i varje enskilt fall.

VI Synpunkter inför framtiden

VI.1 Svarar inriktningen av dagens kommunövergripande stödorganisation mot kommunens behov?

Kom mungru pp

Totalt

1
2
3

4

Antal svar
61
9
14
14
24

Ja, inriktningen av dagens

organisation svarar mot

kommunens behov av stöd
30
5
4
8
13

Nej, det finns grupper för vilka

kommunen saknar kompetens

och därför har behov av

specialpedagogiskt stöd
23
3
5
4
11

Nej, det befintliga stödet

omfattar både grupper för vilka

kommunen har egen

kompetens samtidigt som

kommunen saknar stöd för
7
1
4
2

–

andra grupper

Kommunen har den

specialpedagogiska kompetens

som krävs

1

–
1
–

–

SOU 1998:66
Bilaga 6 477

Grupper för vilka stöd efterfrågas

Funktionshinder
Antal kommuner

MBD/DAMP
9

Aspergers syndrom
5

Dolda/mycket ovanliga funktionshinder
4

Dyslexi
4

Autism
2

Synnedsättning
2

Utvecklingsstörning + tilläggshandikapp
2

ADHD
1

Beteendestörning
1

Hörselnedsättning
1

Integrerade särskoleelever
1

Språkstörning
1

Tourettes syndrom
1

VI.2 Vilken typ av insatser är det särskilt viktigt att en kommunövergripande specialpedagogisk stödorganisation erbjuder?

Kom mungru pp

Totalt

1
2
3

4

Antal svar
62
9
13
14
26

Individuellt riktade insatser,

direkt till den enskilde eleven
25
1
5
7
12

Konsultativa insatser till den

enskilde elevens lärare
49
8
9
11
21

Konsultativa insatser till

kommunens/skolans

specialpedagoger
43
9
8
11
15

Information till rektorer och

skolledare
33
7
7
8
11

Fortbildning av personalgrupper

kring enskilda elever

40
7
8
9
16

Fortbildning generellt
14
1
4
4
5

Utredningar avseende enskilda

elever

15
3
3
3
6

Övrigt, ange vad

1

–
1
–

–

478 Bilaga 6
SOU 1998:66

Kommentarer i sammanfattning

· SIH:s insatser är oerhört värdefulla men eventuellt är en lösning att ha fler mindre resursteam som riktar sig till specifika grundbehov. Det skulle kunna röra sig om barn med autism som har mycket speciella behov, men även andra grupper. Representanter från teamen skulle tillsammans kunna bilda en kommunövergripande pedagogisk stödorganisation.

· Det är mycket svårt att prioritera insatser eftersom behoven varierar från elev till elev.

· Det borde finnas en kunskapsbank att rådfråga. Allt som har med enskilda elever att göra ska ske utifrån kommunens initiativ och behov och inte SIH:s behov och påtryckta stöd.

· Alla insatser är viktiga men värdet kan variera beroende av hur behoven ser ut.

VI.3 Hur bör en framtida organisation för specialpedagogiskt stöd till kommunen/skolan se ut för att svara mot de behov som skolan och kommunen har?

Kom mungru pp

Totalt

1

2

3

4

Antal svar

30

4

8

7

11

Sammanfattning

Kommentarerna har i vissa fall delats upp under skilda rubriker.

Förslag på förändrad framtida stödorganisation

Kommuner med fler än 100 000 invånare

· Vi tror att någon typ av regionövergripande pooler med bred handikappkompetens skulle vara av stort värde. Vi tror att kommunfinansiering (med SIS-medel) vore att föredra eftersom skolorna har bekymmer med alla slags olika handikapp och eftersom det är kommunernas ansvar. En sådan organisation skulle kunna ha ett nära samarbete med skolorna för att öka medvetenhet och beställarkompetens. Ett värde för skolpersonal men också för elever och föräldrar skulle vara enklare kanaler till kompetens oberoende av vilken sorts handikapp det gäller.

· En framtida organisation bör ha tydliga ansvarsområden eller tas bort helt. Mer SIH-medel ut till enheten i stället!

SOU 1998:66
Bilaga 6 479

Kommuner med 50 000–100 000 invånare

· Det bör finnas en centralt placerad organisation för stöd till elever med funktionshinder.

· Samordning av de statliga insatserna för grundskola och särskola bör ske snarast. Vår kommun önskar statliga medel för att bygga upp ett resurscentrum för denna och närliggande kommuner.

· Diskussion bör utifrån enkätsvaren föras ifall det kommunövergripande stödet ska föras ner på kommunnivå med åtföljande statsbidrag.

· Det bör finnas en enhet inom kommunen som organisatoriskt omfattar samtliga specialpedagogiska resurser inklusive särskolan.

· Dagens organisation täcker i stort de behov som finns, men det kan vara svårt att finna stöd när man stöter på udda och nya problem. Ett kompetenscentrum som kunskapsbank att kontakta vid behov vore värdefullt.

· Hörselkonsulenterna bör föras in under samma tak som syn- och Rh-konsulenterna.

· Allt specialpedagogiskt stöd borde med fördel samlas under en huvudman, t.ex. Skolverket. Erfarenheten av samarbetet med landstinget är att det är stort, otympligt, otydligt och svårframkomligt.

Kommuner med 20 000–50 000 invånare

· Regionalt eller via SIH bör stöd ges till kommunerna då varje målgrupp oftast är liten.

Kommuner med färre än 20 000 invånare

· SIH, landstingets hörselvård och barnhabiliteringen är alla olika instanser med en hel del personalkategorier. Det blir många kontakter för både skola och föräldrar och ibland många personer – ibland med samma kompetens – med på konferenser. Det blir många att ringa till och många som ringer. Kan det inte integreras, det handlar ju om samma barn? Det skulle bli mer lättarbetat och antagligen också billigare.

· En framtida organisation kan t.ex. finnas i samma organisation som habiliteringen eller SIH. Organisationen fungerar bra nu.

· Det är viktigt med väl utvecklade nätverk mellan kommun, landsting och stat.

· Det är viktigt med en flexibel, professionell och snabb handläggning.

480 Bilaga 6
SOU 1998:66

· En framtida organisation borde vara mer inriktad på svårigheter för barn och ungdomar med funktionshinder som MBD/DAMP, Aspergers syndrom, autism m.fl. Rörelsehinder, tal-, syn- och hörselsvårigheter är lättare att ta till sig och förstå.

Det som finns är bra och bör finnas kvar, eventuellt förslag på förstärkning

Kommuner med fler än 100 000 invånare

· Det är viktigt att SIH:s funktioner finns kvar eftersom deras ”fält” är större och deras arbete stimulerar och stöttar utvecklingsarbetet. Samtidigt ser SIH till att sammanföra olika grupper som arbetar för elever med funktionshinder och bidrar därmed till informationsspridning och förbättrad kommunikation. SIH- konsulenterna är mycket viktiga för elever och föräldrar eftersom de följer eleven från skolstart. Det bör finnas konsulenter för syn, hörsel och rörelsehinder.

· Kompetens i resursteam med specialpedagoger med inriktning på funktionshinder av alla slag. Viktigt är att det stöd som finns

är väl känt ute i kommunerna. Det krävs en aktiv ”marknadsföring”. Önskvärt att det finns ett kontinuerligt fortbildningsutbud kring funktionshinder av olika slag, kring nytt material m.m.

Kommuner med 50 000–100 000 invånare

· Konsulentverksamheten, specialskolorna och deras resurscenter bör finnas kvar.

Kommuner med 20 000–50 000 invånare

· Stöd till elever med behov av specialpedagogiskt stöd fungerar på ett tillfredsställande sätt i kommunerna.

· Organisationen bör framför allt bli tydligare. Hur når man respektive konsulent? Vad kan de göra (uppdraget)? Vad vill de att kommunerna blir bättre på? Vikten av samordning av insatser är stor. En SIH-dag med respektive konsulent, exempelvis varje höst, tror jag skulle underlätta.

· Vi anser att idag finns det kunnande vi behöver för att klara av behoven på ett bra sätt.

Kommuner med färre än 20 000 invånare

· Vi är en riktig glesbygdskommun med många skolor utanför tätorten och med långa avstånd. Följden av det är att många särskoleelever finns integrerade, oftast ensamma, i grundskoleklasser. Vi önskar att dessa skolor, föräldrar–eleven–personalen,

SOU 1998:66
Bilaga 6 481

oftare fick besök av specialpedagogerna inom SIH, tex 2 ggr/ termin.

· Då nuvarande organisation motsvarar kommunens behov av specialpedagogiskt stöd bör den bibehållas. Däremot bör eventuellt resurser ges till flera konsulenttjänster då vi upplevt väntetid för stödinsatser.

SOU 1998:66
Bilaga 7 483

Landstingsenkät

En av kommitténs huvuduppgifter har varit att kartlägga hur samhällets insatser för elever med funktionshinder tillgodoser elevernas behov av samhälleligt stöd. Denna enkät som har utarbetats i samverkan med Landstingsförbundet är en del i denna kartläggning. Enkäten avser insatser inom barn- och ungdomshabiliteringen, den pedagogiska hörselvården, syncentralerna och den barn- och ungdomspsykiatriska verksamheten. För att respektive verksamhet skulle kunna besvara enkäten har den delats i nedanstående fyra delar.

A. Barn- och ungdomshabiliteringen

B. Den pedagogiska hörselvården

C. Syncentralerna

D. Barn och ungdomspsykiatrin (BUP/PBU)

Enkäten har besvarats av de 23 landstingen samt kommunerna Göteborg, Malmö och Gotland. Enkäten sändes ut centralt med önskemål om att någon på central nivå skulle göra en sammanställning för landstinget/kommunen. Om detta inte skett har sammanställningen utförts av oss. De som haft störst problem med att besvara enkäten är Barn- och ungdomspsykiatrin. Enkäterna besvarades under perioden maj–augusti 1997.

Vid redovisning av kommentarer och beskrivningar har vissa mindre redigeringar av texterna utförts. Namn på landsting och verksamheter har tagits bort.

Verksamhet
Antal
Antal
Kommentar

landsting
svar

Barn- och

Malmöhus: 3 av 6

ungdomshabiliteringen
26
43
enheter saknas

Den pedagogiska

hörselvården
26
28

Syncentraler
26
33

Barn- och

Stockholm: 1 av 3

ungdomspsykiatrin
26
51
enheter saknas

484 Bilaga 7
SOU 1998:66

A. Enkät till barn och ungdomshabiliteringen

A.1 Vilka grupper med funktionshinder omfattar verksamheten vid barn- och ungdomshabiliteringen inom Ert landsting?

Antal svar: 26

Antal

Funktionshinder

Ja
Ja, som

tilläggs-

handikapp

Rörelsehinder
26
–

Utvecklingsstörning
25
–

Utvecklingsstörning med

tilläggshandikapp
25
–

Autism, Aspergers syndrom,

Tourettes syndrom
24
–

Andra neurologiska

funktionsnedsättningar
22
–

ADHD, MBD/DAMP
21
–

Synskada
12
9

Språkstörning
13
5

Dövhet eller hörselskada
7
9

Dyslexi

5
2

Övriga funktionshinder *

Reumatiska sjukdomar

Cystisk fibros

Hjärtsjukdomar

Dysmeli

Epilepsi

Tumörsjukdomar

Extremitetsmissbildning

Traumatiska hjärnskador

Astma

Blödarsjukdom

Muskelsjukdomar

LSS:s personkretsområde I–II–III

Utvecklingsstörning

*Alternativ som anges av färre än tre landsting redovisas ej.

Summa

26

25

25

24

22

21

21

18

16

7

Antal

16

13

9

6

5

5

5

5

3

3

3

3

3

SOU 1998:66
Bilaga 7 485

A.2 Ange nedan hur många barn och ungdomar i olika åldersgrupper som är registrerade vid barn- och ungdomshabiliteringen.

Antal svar: 26

Nedan redovisade uppgifter är ungefärliga. Uppgifter saknas från vissa enheter i Malmöhus och Stockholms län. Andra enheter har inte kunnat redovisa uppgifter exakt uppdelat på de åldersgrupper som efterfrågats.

Åldersgrupp

Antal

Andel %

Förskolebarn (tom 6 år)
8400
30

Grundskoleelever tom åk 5 (7–11 år)
9400
34

Grundskoleelever tom åk 9 ( 12–15/16 år)
6300
23

Ungdomar i gymnasieåldern (16/17 år–)

3800

13

Summa

27 900

100

A.3 Uppskatta hur stor andel av barn- och ungdomshabiliteringens insatser (av personalens tid) som vänder sig till barn och ungdomar i nedanstående åldersgrupper.

Antal svar: 26

Vid beräkning av andel ingår 21 landsting.

Åldersgrupp

Förskolebarn (tom 6 år)

Grundskoleelever tom åk 5 (7–11 år)

Grundskoleelever tom åk 9 ( 12–15/16 år)

Ungdomar i gymnasieåldern (16/17 år–)

Summa

Andel %

51

25

15

9

100

486 Bilaga 7
SOU 1998:66

A.4 Finns det ett särskilt ungdomsteam inom barn- och ungdomshabiliteringen? Svarsalternativ: ja, nej.

Antal svar: 26

Antal

Särskilt ungdomsteam finns ej
13

Särskilt ungdomsteam finns
5

Särskilt ungdomsteam finns ej, men vuxenhabiliteringen

har viss ungdomsverksamhet
4

Särskilt ungdomsteam är under uppbyggnad
2

Särskilt ungdomsteam är under utredning
2

A.5 Vid vilken ålder övergår ett barn/ungdom till vuxenhabiliteringen i Ert landsting?

Antal svar: 26

Åldern då ungdomar övergår till vuxenhabiliteringen varierar mellan och inom landsting. Vanligast är att detta sker vid 18–21 års ålder. Vid vissa enheter sker övergång till vuxenhabiliteringen då personen är 16 år, vid andra inte förrän vid 23 eller 25 års ålder.

SOU 1998:66
Bilaga 7 487

A.6 För barn/ungdomar i skolåldern: Vilken typ av funktionsnedsättningar förekommer inom barn- och ungdomshabiliteringen?

Antal svar: 26

Antal

Funktionsnedsättning

Ja
Ja, som

Summa

tilläggs-

handikapp

Rörelsehinder
26
–
26

Autism, Aspergers syndrom,

Tourettes syndrom
25
–
25

Utvecklingsstörning med

tilläggshandikapp
25
–
25

Utvecklingsstörning
24
–
24

Andra neurologiska

funktionsnedsättningar
24
–
24

ADHD, MBD/DAMP
23
–
23

Synskada
13
10
23

Språkstörning
16
4
20

Dövhet eller hörselskada
10
9
19

Dyslexi
9
3
12

Medicinska

funktionsnedsättningar *

Övriga *

* Se fråga A1, övriga grupper.

488 Bilaga 7
SOU 1998:66

A.7 För barn/ungdomar i skolåldern: Vilken typ av insatser förekommer direkt riktade till eleven eller elevens familj?

Antal svar: 26

Insats
Antal

Sjukgymnastik
26

Arbetsterapi/ADL-träning
26

Utprovning av hjälpmedel
26

Rådgivning till föräldrar
26

Språk- och kommunikationsträning (insats av logoped)
25

Övriga insatser *
Antal

Psykolog/kuratorkontakt
11

Gruppverksamhet
9

Utredning/bedömning/diagnostisering
9

Samtalsstöd
7

Fritidsverksamhet
6

Läkarkontakt
6

Råd och stöd
6

Handledning skola
4

*Alternativ som anges av färre än tre landsting redovisas ej.

SOU 1998:66
Bilaga 7 489

A.8 För barn/ungdomar i skolåldern: Vilken typ av insatser förekommer riktat till skolan?

Antal svar: 26

Insats

Handledning och rådgivning till skolan avseende hjälpmedel och fysisk miljö

Handledning till skolpersonal som ger behandling (ex sjukgymnastik el arbetsterapi)

Deltagande i skolans fortbildningsaktiviteter, t ex studiedagar

Handledning och rådgivning till skolan avseende specialpedagogik

Övriga insatser *

Deltagande vid elevvårdskonferenser

Rådgivning/information om enskild elev

Utbildning, skolpersonal

Utbildning, assistenter

*Alternativ som anges av färre än tre landsting redovisas ej.

Antal

26

25

20

17

Antal

10

8

3

3

490 Bilaga 7
SOU 1998:66

A.9 Ange vilka yrkesgrupper som finns anställda vid barn- och ungdomshabiliteringen – som andel av heltidstjänst (årsarbetskrafter=åak).

Antal svar: 26

Yrkesgrupp
Antal

Sjukgymnast
26

Förskollärare med specialpedagogisk påbyggnad
26

Kurator
26

Arbetsterapeut
26

Psykolog
26

Logoped
25

Läkare
24 *

Sjuksköterska
18

Förskollärare
11

Fritidspedagog
7

Grundskollärare/gymnasielärare
–

Grundskollärare/gymnasielärare med specialpedagogisk

påbyggnad
5

Fritidspedagog med specialpedagogisk påbyggnad
1

* 5 BoU-habiliteringar köper tjänster från barnklinik.

SOU 1998:66
Bilaga 7 491

A.10 Vilka av dessa yrkeskategorier inom barn- och ungdomshabiliteringen arbetar normalt med insatser i skolan?

Antal svar: 26

Yrkesgrupp
Antal

Arbetsterapeut
26

Sjukgymnast
26

Psykolog
25

Logoped
22

Kurator
21

Förskollärare med specialpedagogisk påbyggnad
16

Läkare
16

Sjuksköterska
14

Fritidspedagog
4

Förskollärare
4

Grundskollärare/gymnasielärare med specialpedagogisk

påbyggnad
4

Övriga yrkesgrupper *

Antal

Fritidskonsulent

3

*Alternativ som anges av färre än tre landsting redovisas ej.

492 Bilaga 7
SOU 1998:66

A.11 Vad är pedagogens/pedagogernas huvudsakliga uppgift inom habiliteringsteamet?

Antal svar: 26

Pedagogens huvudsakliga uppgift

Att bidra med pedagogisk kompetens i habiliteringsteamet

Att handleda skolan (lärare, assistent, elevvårdspersonal m fl)

Bidra med pedagogisk kompetens i habiliteringsteamet samt handleda skolan

Övriga huvudsakliga uppgifter *

Handleda förskola

Handleda föräldrar

Samarbete vid övergång från förskola till skola

Handleda skola vid skolstart

Utredning/bedömning/behandling

*Alternativ som anges av färre än tre landsting redovisas ej.

Antal

16

5

12

Antal

9

7

7

4

4

Fyra landsting uppger att pedagogiska insatser endast ges till förskolebarn.

SOU 1998:66
Bilaga 7 493

A.12 Vem initierar vanligen barn- och ungdomshabiliteringens insatser i skolan?

Antal svar: 26

Initiativtagare
Antal

Barn- och ungdomshabiliteringen
25

Föräldrar
25

Elevens lärare
24

SIH-konsulent
21

Elevvårdspersonal
19

Skolledning
12

Eleven själv
9

Syncentralen
6

Särskild kommunal samordnare för elever med

funktionshinder
6

Den pedagogiska hörselvården
6

Övriga initiativtagare *

Antal

Personlig assistent/elevassistent

3

*Alternativ som anges av färre än tre landsting redovisas ej.

A.13 Med vilken frekvens bedömer Ni att habiliteringen samverkar med SIH:s konsulenter? Svaren anges med kryss på en tiogradig skala, där 1 motsvarar aldrig och 10 motsvarar ofta.

Antal svar: 26

Där flera svar inkommit från samma landsting har ett medeltal räknats fram.

Samverkanspartners
Genomsnitt

Konsulenter för elever med synskada
7,2

Konsulenter för utvecklingsstörda elever med synskada
7,1

Habiliteringen
4,7

Konsulenter för förskolebarn med synskada
2,6

494 Bilaga 7
SOU 1998:66

A.14 Kring vilken typ av frågeställningar och i vilka situationer samverkar barn- och ungdomshabiliteringen med SIH:s konsulenter?

Antal svar: 25

Frågeställning
Antal

Stadieövergång
17

Skolstart
16

Utbildning/information till skola
14

Hjälpmedel – utredning/ordination
13

Deltagande vid skolkonferens/ elevvårdskonferens
8

Lokalanpassning
6

Uppföljning av skolsituationen
5

Information till föräldrar
4

Planering av skolgång
4

Synbedömning – förskolebarn
3

Habiliteringsplaner
2

Kontakt med specialskola
2

Samverkan kring åtgärdsprogram
2

Utbildning/information till förskola
2

SOU 1998:66
Bilaga 7 495

A.15 Är, enligt Er uppfattning, gränsdragningen mellan habiliteringens och SIH:s konsulenters uppdrag tydlig?

Antal svar: 26

Antal

Ja
11

Nej
10

Ja och nej
5

15 landsting tar upp problem eller önskemål vad gäller gränsdragningen mellan habiliteringens och SIH:s konsulenters olika ansvarsområden.

Flera landsting påpekar att oklarheter i ansvarsfördelningen medför att risk för dubbelarbete föreligger. Tätt sammankopplat med önskemålen om tydligare ansvarsfördelning är önskemål om en tydligare organisation samt ett bättre samarbete och samverkan mellan habiliteringen och SIH:s konsulenter. Nio landsting har önskemål om tydligare ansvarsfördelning, tydligare organisation och/eller bättre samarbete/samverkan.

Fyra landsting efterfrågar SIH-konsulenter för barn med MBD/DAMP, ADHD, Autism och Aspergers syndrom.

Två landsting nämner problem med SIH:s synkonsulent för förskolebarn. Ett landsting menar att dessa borde ingå i barnhabiliteringen och inte finnas på statlig nivå. Ytterligare ett landsting tar upp denna problematik under fråga A.16.

Två landsting efterfrågar mer tid för Rh-konsulenter.

496 Bilaga 7
SOU 1998:66

A.16 Hur bör enligt Er uppfattning uppdraget till habiliteringen respektive SIH:s konsulentorganisation definieras?

Antal svar: 23

Några landsting nämner att ett utökat samarbete mellan habiliteringen och SIH:s konsulenter är viktigt. Ett landsting tycker att man kan ha gemensamma lokaler för att underlätta samarbetet, ett annat landsting föreslår kontinuerliga gemensamma konferenser. Ett landsting tycker att SIH:s resurser bör överföras till habiliteringen.

Av de landsting som kort definierar SIH-konsulenternas respektive habiliteringens uppgifter säger 14 att SIH-konsulenternas ansvar är att ge specialpedagogisk rådgivning och handledning till skolan. Fyra landsting menar att SIH skall stå för kontroll eller uppföljning av det enskilda barnets situation. Detta uttrycks av ett landsting som att SIH har legitimitet att gå in i skolans ”inre värld”. Ett landsting menar att konsulenternas uppgift är att vara en brygga mellan skolan och habiliteringen. Detsamma uttrycker det landsting som skriver att allt som rör barnets situation i skolan bör gå genom SIH:s konsulenter, som sedan i sin tur, i samråd med föräldrarna, vid behov vänder sig till habiliteringen.

”Uppdraget till habiliteringen är definierat i HSL och LSS. Habilitering är samordnade medicinska, pedagogiska och sociala behandlingsåtgärder för att minska och kompensera medfödda eller förvärvade funktionshinder hos barn och ungdomar. Arbetet sker i samråd med och utifrån föräldrars/ungdomars uppdrag med en helhetssyn och i ett utredningsperspektiv. Rådgivning och annat personligt stöd är särskilda expertinsatser.”

Detta svar beskriver mycket väl hur majoriteten av landstingen beskriver habiliteringens verksamhet. Tre landsting nämner att habiliteringen ger råd och stöd till skolan. Ett landsting menar att habiliteringens specialpedagogiska resurser bör avgränsas till förskolenivå där arbetet sker på familjens uppdrag. Samma landsting skriver att synkonsulent inom SIH för förskolebarn är en mycket märklig konstruktion som kanske bör föras över till Barn- och ungdomshabiliteringen. Ett landsting menar att i förhållande till SIH:s konsulenter svarar habiliteringen mer för arbetet på basnivå för att sedan ta hjälp av SIH som en extra resurs.

SOU 1998:66
Bilaga 7 497

B. Enkät till den pedagogiska hörselvården (barn- och ungdomsverksamheten)

B.1 Ange nedan hur många barn och ungdomar i olika åldersgrupper som är registrerade vid den pedagogiska hörselvården.

Antal svar: 26

Åldersgrupp
Antal döva

Hörsel-

Hörsel-

Totalt

Andel

skadad

skadad

%

med

ej

hörapparat

hörapparat

Förskolebarn

(tom 6 år)
302
588
312
1 202
15

Grundskole-

elever tom åk 5

(7–11 år)
141
903
1 425
2 469
30

Grundskole-

elever tom åk 9

( 12–15/16 år)
181
800
1 530
2 511
31

Ungdomar i

gymnasieåldern

(16/17 år–)

134

608

1 236

1 978

24

SUMMA

758

2 899

4 503

8 160

100

B.2 Uppskatta hur stor andel av den pedagogiska hörselvårdens insatser (av personalens tid) som vänder sig till barn och ungdomar i nedanstående åldersgrupper.

Antal svar: 24

Åldersgrupp

Förskolebarn (tom 6 år)

Grundskoleelever tom åk 5 (7–11 år)

Grundskoleelever tom åk 9 ( 12–15/16 år)

Ungdomar i gymnasieåldern (16/17 år–)

Summa

Andel %

61

18

13

8

100

498 Bilaga 7
SOU 1998:66

B.3 För barn/ungdomar i skolåldern: Vilken typ av insatser förekommer direkt riktade till eleven eller elevens familj?

Antal svar: 26

Insats
Antal

Rådgivning till föräldrar
26

Teckenspråksundervisning till föräldrar och/eller syskon
22

Utprovning av hjälpmedel
19

Teckenspråksundervisning till eleven
16

Övriga insatser *
Antal

Föräldrakurs
8

Lägerverksamhet
4

Gruppverksamhet
3

*Alternativ som anges av färre än tre landsting redovisas ej.

B.4 För barn/ungdomar i skolåldern: Vilken typ av insatser förekommer riktat till skolan?

Antal svar: 26

Insats

Handledning och rådgivning till skolan om hjälpmedel och fysisk miljö

Handledning och rådgivning till skolan avseende specialpedagogik

Medverkan i skolans fortbildningsaktiviteter, t ex studiedagar

Antal

25

24

19

Övriga insatser *
Antal

Utbildning/fortbildning av lärare
10

Deltagande vid elevvårdskonferens
5

Samverkan med hörsellärare
5

Information till skolledning
5

*Alternativ som anges av färre än tre landsting redovisas ej.

SOU 1998:66
Bilaga 7 499

B.5 Ange vilka yrkesgrupper som finns anställda vid den pedagogiska hörselvården – som andel av heltidstjänst (årsarbetskrafter=åak).

Antal svar: 25

Yrkeskategori
Antal

Förskollärare med specialpedagogisk påbyggnad
23

Kurator
23

Psykolog
15

Grundskollärare/gymnasielärare med specialpedagogisk

påbyggnad
14

Läkare
9

Förskollärare
7

Fritidspedagog
2

Fritidspedagog med specialpedagogisk påbyggnad
2

Sjuksköterska
2

Grundskollärare/gymnasielärare
–

Logoped
–

Övriga yrkeskategorier *
Antal

Audionom
14

Hörselingenjör
10

Hörselvårdskonsulent
10

Teckenspråkslärare
10

Tekniker
5

Hörselpedagog
4

Tolk
3

*Alternativ som anges av färre än tre landsting redovisas ej.

500 Bilaga 7
SOU 1998:66

B.6 Vid insatser i skolan: Vilka av dessa yrkeskategorier inom den pedagogiska hörselvården är normalt berörda?

Antal svar: 26

Yrkeskategori
Antal

Förskollärare med specialpedagogisk påbyggnad
17

Kurator
17

Grundskollärare/gymnasielärare med specialpedagogisk

påbyggnad
14

Läkare
10

Psykolog
10

Förskollärare
3

Sjuksköterska
3

Fritidspedagog
2

Grundskollärare/gymnasielärare
2

Logoped
1

Fritidspedagog med specialpedagogisk påbyggnad
1

Övriga yrkeskategorier *
Antal

Hörselingenjör
13

Hörselvårdskonsulent
11

Audionom
8

Teckenspråkslärare
4

Tekniker
4

*Alternativ som anges av färre än tre landsting redovisas ej.

SOU 1998:66

Bilaga 7 501

B.7 Vem initierar
vanligen den pedagogiska
hörselvårdens

insatser i skolan?

Antal svar: 26

Initiativtagare

Antal

Den pedagogiska hörselvården

23

Föräldrar

15

Elevens lärare

13

Elevvårdspersonal

11

Skolledning

10

Eleven själv

6

SIH-konsulent

5

Barn- och ungdomshabiliteringen

3

Särskild kommunal samordnare för elever med

funktionshinder

1

Övriga initiativtagare
*

Antal

Hörsellärare

5

Hörselvårdskonsulent

3

*Alternativ som anges av färre än tre landsting redovisas ej.

502 Bilaga 7 SOU 1998:66

C. Enkät till syncentralerna (barn- och ungdomsverksamheten)

C.1 Ange nedan hur många barn och ungdomar i olika åldersgrupper som är registrerade vid syncentralen.

Antal svar: 26

Från syncentralerna har svar inkommit från samtliga landsting. Någon enhet kan dock saknas utan att vi känner till det. I något fall skilde sig åldersindelningen från den i enkäten.

Åldersgrupp

Antal

Andel %

Förskolebarn (tom 6 år)
1 060
24

Grundskoleelever tom åk 5 (7–11 år)
1 450
32

Grundskoleelever tom åk 9 ( 12–15/16 år)
1 170
26

Ungdomar i gymnasieåldern (16/17 år–)

810

18

Summa

4 490

100

C.2 Uppskatta hur syncentralens insatser (av personalens tid) fördelar sig mellan barn och ungdomar i nedanstående åldersgrupper.

Antal svar: 22

Åldersgrupp

Förskolebarn (tom 6 år)

Grundskoleelever tom åk 5 (7–11 år)

Grundskoleelever tom åk 9 ( 12–15/16 år)

Ungdomar i gymnasieåldern (16/17 år–)

Summa

Andel %

35

31

22

12

100

SOU 1998:66
Bilaga 7 503

C.3 För barn/ungdomar i skolåldern: Vilken typ av insatser ges direkt till eleven eller elevens föräldrar?

Antal svar: 26

Insats
Antal

Utprovning av hjälpmedel
25

Råd och stöd till föräldrar
25

Övriga insatser *
Antal

Miljöanpassning
9

Bedömning/undersökning/behandling
7

Gruppverksamhet
7

Hjälpmedel – inträning, utprovning
6

Orienterings- /förflyttningsträning
5

Träning av kompensatorisk teknik
5

ADL-träning
4

*Alternativ som anges av färre än tre landsting redovisas ej.

C.4 För barn/ungdomar i skolåldern: Vilken typ av insatser förekommer riktat till skolan?

Antal svar: 26

Insats

Handledning och rådgivning till skolan om hjälpmedel och fysisk miljö

Deltagande i skolans fortbildningsaktiviteter, t ex studiedagar

Handledning och rådgivning till skolan avseende specialpedagogik

Antal

26

9

6

Övriga insatser *
Antal

Allmän information till skola, elever
7

Planeringskonferenser
3

Rådgivning angående miljö
3

*Alternativ som anges av färre än tre landsting redovisas ej.

504 Bilaga 7
SOU 1998:66

C.5 Ange vilka yrkesgrupper som finns anställda vid syncentralen – i procentandel av heltidstjänst (årsarbetskrafter = åak).

Antal svar: 26

Yrkesgrupp
Antal

Kurator/synkonsulent
26

Synpedagog/anpassningslärare
26

Optiker
25

Läkare
19

Sjuksköterska
2

Psykolog
1

Ortoptist
–

Övriga yrkesgrupper *
Antal

Chaufför till synkonsulent
3

Tekniker
3

*Alternativ som anges av färre än tre landsting redovisas ej.

C.6 Vilken grundutbildning har centralens synpedagoger/ anpassningslärare?

Antal svar: 26

Grundutbildning
Antal

Sjuksköterska
16

Arbetsterapeut
15

Fritidspedagog
7

Grundskollärare/gymnasielärare
6

Förskollärare
5

Sjukgymnast
–

Socionom
–

Övrig grundutbildning *
Antal

Oftalmologassistent
7

Ortoptist
5

Ögonsjuksköterska
5

*Alternativ som anges av färre än tre landsting redovisas ej.

SOU 1998:66
Bilaga 7 505

C.7 Vid insatser i skolan: Vilka av dessa yrkeskategorier inom syncentralen är normalt berörda?

Antal svar: 26

I samtliga landsting gör syncentraler insatser i skolan.

Yrkeskategori
Antal

Synpedagog/anpassningslärare
26

Kurator
8

Optiker
6

Läkare
3

C.8 Vem initierar vanligen syncentralens insatser i skolan?

Antal svar: 26

Initiativtagare
Antal

SIH-konsulent
26

Syncentralen
20

Elevens lärare
14

Föräldrar
13

Eleven själv
9

Elevvårdspersonal
8

Skolledare
5

Barn- och ungdomshabiliteringen
3

Särskild kommunal samordnare för elever med

funktionshinder
1

506 Bilaga 7 SOU 1998:66

C.9 Med vilken frekvens bedömer Ni att syncentralen samverkar med SIH:s konsulenter m fl? Svaren har angivits med kryss på en tiogradig skala där 1 motsvarar aldrig och 10 motsvarar ofta. Där flera svar inkommit från samma landsting har ett medeltal räknats fram.

Antal svar: 26

Samverkanspartners

Konsulenter för elever med synskada

Konsulenter för förskolebarn med synskada

Konsulenter för utvecklingsstörda elever med synskada

Habiliteringen

Genomsnitt

8,7

8,5

5,7

5,1

C.10 Kring vilken typ av frågeställningar och i vilka situationer sker samverkan med SIH:s konsulenter?

Antal svar: 26

Majoriteten av syncentralerna tycks ha ett kontinuerligt och väl fungerande samarbete med SIH:s konsulenter.

Frågor kring vilka samarbetet är regelbundet
Antal

Hjälpmedel
17

Miljöanpassning
9

Förändrad förskole-/skolsituation
6

Utredning/undersökning/bedömning
6

Första kontakten med familjen
5

Förskole-/skolbesök
5

Hembesök
4

Grupp-/lägerverksamhet
3

Förskole-/skolförhållande
3

Information till personal/föräldrar
3

Orienterings-/mobilityträning
2

Kurs-/utbildningsverksamhet
2

SOU 1998:66
Bilaga 7 507

C.11 Är, enligt Er uppfattning, gränsdragningen mellan syncentralen och SIH:s konsulenters uppdrag tydlig?

Antal svar: 24

Antal

Ja
14

Nej
9

Ja & nej
1

Av de landsting som svarar ja på denna fråga beskriver majoriteten att SIH ansvarar för pedagogiken. Deras uppdrag är av konsultativ karaktär riktad mot barnomsorg och skola. Syncentralerna har istället det medicinska-optiska ansvaret samt ansvarar för synträning och till viss del habilitering och rehabilitering. Syncentralerna ansvarar dessutom för hjälpmedelsutprovning.

Av de landsting som tycker att gränsdragningen mellan SIH:s konsulenter och syncentralerna är otydlig menar flera att oklarheter föreligger vad gäller hjälpmedelsutprovning och synbedömningar. Sju landsting menar att SIH:s konsulenter ger sig in på syncentralernas arbetsuppgifter.

Några landsting menar att gränsdragningen visserligen inte är tydlig men att man tillsammans kommit fram till fungerande rutiner. Vissa landsting menar att gränsdragningen är mest otydlig vad gäller förskolebarn, andra menar att den är otydligare för skolbarn. Några landsting påpekar att otydligheter leder till dubbelarbete och att man skulle tjäna på att samarbeta mer och sitta närmare varandra.

508 Bilaga 7
SOU 1998:66

C.12 Hur bör enligt Er uppfattning uppdraget till habiliteringen respektive SIH:s konsulentorganisation definieras?

Antal svar: 21

Landstingen är överens om att SIH har det specialpedagogiska ansvaret. Habiliteringen eller habilitering/syncentral, i de fall där de utgör samma organisation, skall bl a stå för råd och stöd till familjen, utprovning av hjälpmedel, miljöanpassning, ADL-träning och förflyttningsträning.

Ett landsting tycker att SIH:s konsulent med förskolepedagogisk kompetens borde föras över till syncentralen samt att konsulenten för skolbarn borde organiseras som Rh-konsulenten. (Ingen närmare precisering ges.)

Två landsting tror att resurserna skulle utnyttjas bättre om SIH- konsulenterna tillhörde landstinget.

I ett landsting där habilitering och syncentral är skilda organisationer menar man att habiliteringen borde uppmärksamma barnens synproblem mer och att en särskild punkt borde finnas i habiliteringsplanen där habiliteringen har huvudansvar för att söka sådan kunskap. Syncentralen kan bara vara konsult åt habiliteringen när det gäller de flerhandikappade barnen. Habiliteringarna borde efterfråga sådant samarbete med syncentral och SIH-konsulent. Det borde aldrig få förekomma konkurrensförhållande mellan de olika vårdgivarna, vilket man ibland uppfattar att det gör.

Liknande åsikter framförs av ytterligare ett landsting. Bland övriga funktionshinder bör habiliteringen uppmärksamma/inte glömma bort synskadan och samverka med syncentralens aktörer. Habiliteringen bör vara medveten om synens betydelse för barnets utveckling och därför se till att syncentralen och synkonsulent blir en aktiv del av habiliteringsteamet.

Ett annat landsting där habiliteringen och syncentralen också är skilda organisationer tycker att alla synskadade barn borde vara inskrivna vid habiliteringen.

SOU 1998:66
Bilaga 7 509

D. Enkät till barn- och ungdomspsykiatrin (BUP/PBU)

D.1 Omfattar Er verksamhet barn och ungdomar med funktionshinder? Med funktionshinder avses såväl traditionella handikapp som t ex synskada, dövhet, hörselskada och rörelsehinder som neurologiskt, medicinskt eller psykiatriskt betingade funktions-

nedsättningar. Karaktäristiskt är att funktionsnedsättningen inte är av tillfällig art.

Samtliga 26 landsting uppger att verksamheten omfattar barn och ungdomar med funktionshinder.

Om ja, hur vanligt är det att nedanstående grupper med funktionshinder omfattas av Er verksamhet. Alternativ: ofta, ibland, aldrig.

Antal svar: 26

Funktionshinder
Ofta
Ibland
Mycket
Aldrig
Ej svar

säll-

synt *

ADHD, MBD/DAMP
24
2
–
–
–

Autism, Aspergers

syndrom, Tourettes
14
12
–
–
–

syndrom

Andra neurologiska

funktions-
3
22
–
1
–

nedsättningar

Rörelsehinder
–
21
2
1
2

Dövhet/hörselskada
–
19
5
1
1

Synskada
–
19
5
1
1

* Fanns ej som alternativ, men angavs trots det av flera landsting.

Övriga funktionshinder *
Antal

Psykiskt betingade funktionsnedsättningar
7

Olika former av kroniska sjukdomar
6

Mental retardation med psykiskt/mentalt funktionshinder
6

*Alternativ som anges av färre än tre landsting redovisas ej.

510 Bilaga 7
SOU 1998:66

D.2 Ange nedan hur många barn och ungdomar med funktionshinder som för närvarande är registrerade hos BUP/PBU. Redovisa fördelat på ålder.

Antal svar: 15

Många landsting har inte kunnat besvara denna fråga eftersom man inte för sådan statistik. De svar som inkommit är i flera fall grova uppskattningar. Sammanställningen bygger därmed på få och osäkra uppgifter.

Åldersgrupp

Förskolebarn (tom 6 år)

Grundskoleelever tom åk 5 (7–11 år)

Grundskoleelever tom åk 9 ( 12–15/16 år)

Ungdomar i gymnasieåldern (16/17 år–)

Summa

Andel %

20

37

30

13

100

D.3 Uppskatta hur BUP/PBU:s insatser (av personalens tid) för barn och ungdomar med funktionshinder fördelas mellan nedanstående åldersgrupper.

Antal svar: 19

Åldersgrupp
Andel %
Beräknat på

Förskolebarn (tom 6 år)

12 landsting samt vissa

23
enheter inom 7 landsting

Grundskoleelever tom åk 5

12 landsting samt vissa

(7–11 år)
41
enheter inom 7 landsting

Grundskoleelever tom åk 9

12 landsting samt vissa

( 12–15/16 år)
25
enheter inom 7 landsting

Ungdomar i gymnasieåldern

11 landsting samt vissa

(16/17 år–)
11
enheter inom 7 landsting

SOU 1998:66
Bilaga 7 511

D.4 Vid vilken ålder övergår ett barn/ungdom till vuxenpsykiatrin i Ert landsting?

Antal svar: 26

I 25 landsting övergår ungdomar normalt till vuxenpsykiatrin vid 18 års ålder. Fem kliniker uppger 18–20 år och ett landsting uppger 18– 25 år.

D.5 För barn/ungdomar i skolåldern med funktionshinder: Vilken typ av insatser ges direkt till eleven eller elevens föräldrar?

Antal svar: 26

Insats

Utredning

Behandling

Råd och stöd till föräldrar

Övriga insatser *

Föräldrautbildning vid ADHD/DAMP

Handledning till olika personalkategorier

Samverkan med andra institutioner

*Alternativ som anges av färre än tre landsting redovisas ej.

Antal

25

25

25

Antal

8

7

4

512 Bilaga 7
SOU 1998:66

D.6 För elever i skolåldern med funktionshinder: Vilken typ av insatser förekommer riktat till skolan?

Antal svar: 26

Insats
Antal

Information avseende elevens situation
26

Handledning och rådgivning avseende specialpedagogik
22

Deltagande i fortbildningsaktiviteter, t ex studiedagar
19

Övriga insatser *
Antal

Samarbetskonferens med skola och föräldrar i uppföljande

syfte
8

Samverkan/samverkansinsatser med barnhabilitering
5

Konsulthjälp till bla personliga assistenter och läkare
3

*Alternativ som anges av färre än tre landsting redovisas ej.

SOU 1998:66
Bilaga 7 513

D.7 Ange vilka yrkesgrupper som finns anställda vid BUP/PBU

– i procentandel av heltidstjänst (årsarbetskrafter = åak).

Antal svar: 24

Yrkesgrupp
Antal

Psykolog
24

Kurator
24

Läkare, psykiatri
24

Sjuksköterska
23

Skötare i psykiatrisk vård
18

Läkare, övrigt
10

Grundskollärare/gymnasielärare med specialpedagogisk

påbyggnad
10 *

Fritidspedagog
10

Förskollärare med specialpedagogisk påbyggnad
7

Förskollärare
7

Fritidspedagog med specialpedagogisk påbyggnad
3

Grundskollärare/gymnasielärare
** 3

* På 5 BUP/PBU finns kommunalt anställda grundskollärare/gymnasielärare med specialpedagogisk påbyggnad.

** Varav 1 projektanställning.

Övriga yrkesgrupper *
Antal

Bildterapeut
5

Arbetsterapeut
4

Psykoterapeut
4

Sjukgymnast
4

Behandlingsassistent
3

*Alternativ som anges av färre än tre landsting redovisas ej.

514 Bilaga 7
SOU 1998:66

D.8 Vid insatser i skolan: Vilka av dessa yrkeskategorier inom BUP/PBU är normalt berörda?

Antal svar: 25

Yrkesgrupp
Antal

Psykolog
24

Kurator
23

Läkare, psykiatri
23

Sjuksköterska
14

Grundskollärare/gymnasielärare med specialpedagogisk

påbyggnad
13

Skötare i psykiatrisk vård
11

Grundskollärare/gymnasielärare
7

Förskollärare
5

Fritidspedagog
4

Förskollärare med specialpedagogisk påbyggnad
4

Läkare, övrigt
3

Fritidspedagog med specialpedagogisk påbyggnad
1

D.8 Vem initierar vanligen BUP/PBU:s insatser i skolan?

Antal svar: 26

Initiativtagare
Antal

Föräldrar
25

Elevvårdspersonal
22

Elevens lärare
18

Skolledning
13

Barn- och ungdomshabiliteringen
11

Eleven själv
4

Särskild kommunal samordnare för elever med

funktionshinder
3

Den pedagogiska hörselvården
1

SIH-konsulent
1

Syncentralen
–

Övriga initiativtagare *
Antal

Barn- och ungdomspsykiatrin
9

Primärvård, barnklinik
3

*Alternativ som anges av färre än tre landsting redovisas ej.

SOU 1998:66
Bilaga 8 515

Kommunala skolplaner

Under februari – mars 1997 beställdes skolplaner från landets samtliga kommuner. Sammanlagt inkom 292 dokument, varav 13 från Göteborgs Stad.

Kommunerna kan utifrån inkomna dokument delas in i fyra grupper:

Skolplan finns

218

Skolplan saknas
9

Skolplan finns, revidering pågår
33

Förslag till ny skolplan finns
25

Övriga dokument (ingår ej i sammanställningen)

3

Summa

288

Gällande skolplan

Av många skolplaner framgår inte vilken tidsperiod de omfattar, vem som fastställt planen och när detta gjordes. Om inget annat uppgivits har inkomna dokument förutsatts gälla.

Skolplan saknas

Nio kommuner har uppgivit att skolplan saknas.

Skolplan finns, revidering pågår

33 kommuner har meddelat att revidering av skolplan pågår. Sammanställningen bygger på kommunernas tidigare skolplaner.

Förslag till ny skolplan

25 kommuner har sänt förslag till ny skolplan. Sammanställningen bygger på dessa förslag.

Övriga dokument

Två kommuner har sänt in annat dokument än skolplan. I Göteborg har framtagande och fastställande av skolplaner lagts ut på de 21 stadsdelsnämnderna. Dessa dokument ingår inte i sammanställningen.

516 Bilaga 8
SOU 1998:66

Sammanställning

I sammanställningen redovisas i vilken omfattning stöd till elever med särskilda behov behandlas i de kommunala skolplanerna.

Nationella mål

Majoriteten av skolplanerna beskriver kort vissa nationella mål och riktlinjer som finns för elever med behov av särskilt stöd.

Hänsyn skall tas till elever med särskilda behov
247

Insatser skall göras för elever med särskilda behov
220

Kommunala mål

Få skolplaner innehåller preciserade målformuleringar för elever med behov av särskilt stöd. De målformuleringar som finns är sällan tydliga och endast i något fall finns tidsbestämda och mätbara mål med angivelse om vem som är ansvarig för att målen uppnås. Då det är svårt att göra en rättvis bedömning av målformuleringar görs ingen sammanställning.

Resurser

I vissa skolplaner markeras att resurser måste avsättas för elever med behov av särskilt stöd.

Resurstilldelning för elever med särskilda behov nämns

Personella resurser för elever med särskilda behov nämns

Krav på kartläggning/behovsinventering

Centrala resurser för elever med särskilda behov säkras

Ökat stöd till elever med särskilda behov nämns

133

50

27

22

7

Prioriteringar

Många kommuner har bristande resurser och kan inte uppfylla alla mål samtidigt. Prioriteringar är därför nödvändiga.

Elever med särskilda behov skall prioriteras
78

Prioritering motiveras
5

SOU 1998:66
Bilaga 8 517

Åtgärder för att fastställda mål skall uppnås

Kommunen är skyldig att i skolplanen redogöra för de åtgärder kommunen skall vidta för att de nationella målen skall uppnås.

Direkt stöd

Lokalanpassning nämns
22

IT-stöd för elever med särskilda behov nämns
21

Assistentstöd nämns
17

Hjälpmedel/läromedelsanpassning nämns
16

Bibliotek/lättlästa böcker/talböcker nämns
4

Schemaanpassning/fasta rutiner nämns
1

Syo-stöd för elever med särskilda behov nämns
1

Undervisning

Specialpedagogik nämns
97

Särskild inlärningsmiljö nämns
67

Indirekt stöd

Åtgärdsprogram nämns
99

Samverkan med andra organisationer nämns
69

Kompetensutveckling på området nämns
62

Stödteam nämns
32

Uppföljning/utvärdering

Kommunen skall kontinuerligt följa upp och utvärdera skolplanen och skolverksamheten.

Utvärdering av skolplan/skolverksamhet nämns

Utvärdering för gruppen elever med särskilda behov nämns

Tidpunkt för utvärdering anges

244

53

164

Utformning av skolplan

Hur skolplanen är utformad är avgörande för hur lättläst och tillgänglig den är.

Särskilt avsnitt om elever med särskilda behov

87

Funktionshinder/handikapp nämns

69

Särskilt avsnitt om särskola

75

Särskola nämns (ej särskilt avsnitt)

62