SOU 2010:26

SOU 2010:26

Betänkande av Utredningen om flyttningsbidrag

Stockholm 2010

Flyttningsbidrag och unionsrätten

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar

av SOU och Ds svarar Fritzes Offentliga Publikationer på uppdrag av

Regeringskansliets förvaltningsavdelning.

Beställningsadress:

Fritzes kundtjänst

106 47 Stockholm

Orderfax: 08-598 191 91

Ordertel: 08-598 191 90

E-post: order.fritzes@nj.se

Internet: www.fritzes.se

Svara på remiss. Hur och varför. Statsrådsberedningen (SB PM 2003:2, reviderad 2009-05-02)

– En liten broschyr som underlättar arbetet för den som ska svara på remiss.

Broschyren är gratis och kan laddas ner eller beställas på

http://www.regeringen.se/remiss

Textbearbetning och layout har utförts av Regeringskansliet, FA/kommittéservice

Tryckt av Elanders Sverige AB

Stockholm 2010

ISBN 978-91-38-23373-3

ISSN 0375-250X

Till statsrådet och chefen för

Arbetsmarknadsdepartementet

Genom beslut den 26 november 2009 bemyndigade regeringen

statsrådet Sven Otto Littorin att tillkalla en särskild utredare med

uppgift att föreslå ändringar i reglerna om flyttningsbidrag. Till

särskild utredare förordnades samma dag Sören Öman, föreståndare

för Stockholm Centre for Commercial Law vid Stockholms

universitet.

Som sekreterare i utredningen har arbetat universitetslektorn

Staffan Ingmanson från och med den 15 januari 2010 till och med

den 14 mars 2010 och utredaren Thomas Lundberg från och med

den 1 februari 2010.

Jag överlämnar härmed betänkandet Flyttningsbidrag och unionsrätten

(

SOU 2010:26). Utredningsuppdraget är därmed avslutat.

Stockholm i mars 2010.

Sören Öman

/Staffan Ingmanson

Thomas Lundberg

Innehåll

Sammanfattning .................................................................. 9

Författningsförslag ............................................................. 11

1 Utredningsarbetet och betänkandet........................... 13

1.1 Utredningsarbetet ................................................................ 13

1.2 Betänkandet .......................................................................... 13

BAKGRUND ...................................................................... 15

2 Bestämmelserna om flyttningsbidrag ......................... 17

2.1 Arbetsmarknadspolitiska flyttstöd genom tiderna ............ 17

2.2 Allmänna förutsättningar för flyttningsbidrag................... 19

2.3 Respenning ........................................................................... 21

2.3.1 Särskilda förutsättningar........................................ 21

2.3.2 Sökanderesa ............................................................ 21

2.3.3 Bohagstransport ..................................................... 22

2.4 Pendlingsstöd ....................................................................... 23

2.4.1 Särskilda förutsättningar........................................ 23

2.4.2 Dagpendling ........................................................... 24

2.4.3 Veckopendling ....................................................... 24

3 Flyttningsbidrag i siffror ........................................... 27

3.1 Inledning............................................................................... 27

3.2 Utvecklingen efter 2002....................................................... 27

3.2.1 Kostnaderna ........................................................... 27

5

Innehåll

SOU 2010:26

3.2.2 Sökanderesa ............................................................28

3.2.3 Bohagstransport .....................................................29

3.2.4 Dagpendling............................................................30

3.2.5 Veckopendling........................................................30

3.3 Flyttningsbidrag 2009...........................................................31

3.3.1 Kostnader och antal beslut och individer .............31

3.3.2 Kön, ålder och födelseland ....................................36

3.3.3 Utbildning, arbetslöshetskassa och sökt yrke ......37

3.3.4 Inskrivningstid vid tidpunkten för beslutet

om flyttningsbidrag................................................39

3.3.5 Reslängd, avreseort och destination......................40

3.3.6 Vad hände med dem som fick

flyttningsbidrag?.....................................................42

4 Arbetsförmedlingens anvisning till ledigt arbete ..........45

4.1 Inskrivningen hos Arbetsförmedlingen är oreglerad .........45

4.2 Anvisningsinstrumentet är oreglerat...................................48

4.3 Sambandet mellan inskrivning/anvisning och rätten

till arbetslöshetsersättning ...................................................51

4.4 Bara en bråkdel som fått flyttningsbidrag har anvisats

arbetet....................................................................................56

5 Kontakter med kommissionen ...................................57

5.1 Förfrågan 2006......................................................................57

5.2 Förfrågan 2008 inom ramen för EU:s pilotprojekt ............57

5.3 Formell underrättelse 2009 ..................................................58

5.4 Motiverat yttrande 2010.......................................................63

6 EU-rättsliga regler....................................................67

6.1 En förändrad fördragsstruktur.............................................67

6.2 Kort om den fria rörligheten för arbetstagare ....................67

6.3 Att bevilja flyttningsbidrag bara för anställning i

Sverige innebär ett hinder för den fria rörligheten .............68

6

SOU 2010:26 Innehåll

6.4 Vilka personkategorier ska enligt unionsrätten ha

möjlighet till flyttningsbidrag?............................................ 70

6.4.1 Inledning................................................................. 70

6.4.2 Social förmån enligt förordning (EEG) nr

1612/68? ................................................................. 71

6.4.3 Förmån enligt förordning (EG) nr 883/2004?..... 73

6.4.4 Unionsmedborgare som finns här men inte

har inträtt på den svenska arbetsmarknaden ........ 77

6.5 Möjligheterna till undantag vid tvingande

allmänintresse ....................................................................... 79

6.6 EU-rättsliga aspekter på nuvarande villkor för

flyttningsbidrag .................................................................... 83

6.6.1 Inledning................................................................. 83

6.6.2 Utländska utbildningar.......................................... 84

6.6.3 Statsstöd ................................................................. 85

6.6.4 Svenska stödområden och fri rörlighet för

arbetstagare............................................................. 86

7 Flyttningsbidrag i våra grannländer............................ 89

7.1 Danmark ............................................................................... 89

7.2 Norge .................................................................................... 90

7.3 Finland .................................................................................. 90

ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG........................................ 91

8 Analys av utredningsdirektiven och utgångspunkter..... 93

9 Unionsrätten bör inte nämnas i förordningstexten ....... 99

10 En arbetsmarknadspolitisk närhetsprincip................ 101

11 Tillkommande villkor för flyttningsbidrag ................. 105

11.1 Inledning............................................................................. 105

11.2 Inskriven hos Arbetsförmedlingen ................................... 107

11.3 Anvisad av Arbetsförmedlingen ........................................ 107

7

Innehåll

SOU 2010:26

8

11.4 Avser lämpligt arbete som det inte finns ett

godtagbart skäl att avvisa....................................................109

11.5 Bara förflyttningar som är arbetsmarknadspolitiskt

motiverade...........................................................................113

11.6 Underlaget för bedömningen.............................................114

12 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser ..............115

13 Konsekvenserna för rörligheten och

arbetsmarknaden ...................................................117

13.1 Inledning .............................................................................117

13.2 Den geografiska rörligheten i Sverige................................117

13.3 Arbetsmarknadens funktionssätt i Sverige .......................119

13.3.1 Flyttningar ............................................................119

13.3.2 Pendling ................................................................123

13.3.3 Sökanderesor ........................................................125

14 Budgetkonsekvenserna för staten ............................127

15 Författningskommentar ..........................................129

Bilagor

Bilaga 1 Utredningsdirektiven..................................................131

Bilaga 2 Förordningen (1999:594) om flyttningsbidrag.........139

Bilaga 3 Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringens

föreskrifter (IAFFS 2004:3) om tillämpningen av

11 § lagen (1997:238) om

arbetslöshetsförsäkring gällande lämpligt arbete ......143

Sammanfattning

Enligt förordningen (1999:594) om flyttningsbidrag får Arbetsförmedlingen

under vissa förutsättningar lämna bidrag till förflyttningar

som sker av arbetsmarknadspolitiska skäl. I Arbetsförmedlingens

tillämpning har flyttningsbidrag bara lämnats för resa inom

Sverige. Europeiska kommissionen har inlett ett överträdelseärende

mot Sverige och påtalat att den tillämpningen kan utgöra ett enligt

EU-rätten otillåtet hinder för den fria rörligheten för arbetstagare.

Utredningen har mot den bakgrunden haft i uppdrag att formulera

förslag till ändringar i reglerna om flyttningsbidrag.

Utredningen konstaterar att Arbetsförmedlingens tillämpning

utgör ett hinder för den fria rörligheten för arbetstagare och att det

är mindre troligt att detta hinder skulle kunna rättfärdigas enligt

EU-rätten. Arbetsförmedlingen bör alltså ändra sin tillämpning i

enlighet med vad som krävs enligt EU-rätten, som i detta fall är

direkt tillämplig i Sverige. Att i själva förordningen om flyttningsbidrag

påminna om EU-rätten är dock både onödigt och olämpligt.

Utredningen föreslår att det ska gälla vissa tillkommande generella

villkor för att kunna få flyttningsbidrag. I enlighet med

utredningsdirektiven föreslås det dels att flyttningsbidrag bara får

lämnas till den som är inskriven som arbetssökande hos den

offentliga arbetsförmedlingen, dels att flyttningsbidrag bara får

lämnas avseende sådant arbete – inom eller utanför Sverige – som

sökanden har anvisats av den offentliga arbetsförmedlingen.

Dessutom måste arbetet vara att anse som ett lämpligt arbete som

sökanden inte har ett godtagbart skäl att avvisa. Vad som är ett

lämpligt arbete respektive ett godtagbart skäl för avvisning ska

bedömas enligt bestämmelserna om arbetslöshetsförsäkring.

Vidare föreslås det en uttrycklig bestämmelse om att flyttningsbidrag

bara får avse sådana förflyttningar som är arbetsmarknadspolitiskt

motiverade. Det gäller i praktiken redan i dag, men när

flyttningsbidrag enligt EU-rätten ska kunna lämnas också för

9

Sammanfattning

SOU 2010:26

10

förflyttningar utanför Sverige finns det anledning att betona denna

förutsättning. Det ska göras en samlad bedömning där olika

arbetsmarknadspolitiska principer vägs mot varandra. Det innebär i

praktiken att flyttningsbidrag får lämnas för en längre förflyttning

än som är nödvändig för att sökanden ska få ett passande arbete

bara om en sådan förflyttning är arbetsmarknadspolitiskt motiverad.

Det kan förflyttningen t.ex. vara om den sker till en ort där det

finns svår brist på den kompetens sökanden har eller om den sker

till en ort där det finns ett arbete som sökanden passar klart bättre

för än det närmaste lämpliga arbetet.

Ändringarna föreslås börja gälla från och med den 1 januari

2011.

De föreslagna ändringarna tillsammans med en korrekt tillämpning

av EU-rätten bedöms inte få några påtagliga konsekvenser för

den geografiska rörligheten och arbetsmarknadens funktionssätt i

Sverige. Det blir inte heller några budgetkonsekvenser för staten.

Författningsförslag

Förslag till förordning om ändring i förordningen

(1999:594) om flyttningsbidrag

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1999:594) om

flyttningsbidrag

dels att 9 § ska ha följande lydelse,

dels att det i förordningen ska införas en ny paragraf, 3 a §, av

följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 a §

Flyttningsbidrag får bara lämnas

till den som är inskriven som

arbetssökande hos den offentliga

arbetsförmedlingen.

Flyttningsbidrag får bara lämnas

avseende sådant arbete

1. som sökanden har anvisats

av den offentliga arbetsförmedlingen,

och

2. som är att anse som ett

lämpligt arbete enligt 11 § första

stycket lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring

som det inte för

sökanden finns ett godtagbart skäl

enligt 45 a § första stycket 1 samma

lag att avvisa.

Flyttningsbidrag får bara avse

sådana förflyttningar som är arbetsmarknadspolitiskt

motiverade.

11

Författningsförslag

SOU 2010:26

12

9 §1

Ersättning för bohagstransport får lämnas till den som

1. varit anmäld som arbetssökande

hos den offentliga arbetsförmedlingen

i minst sex månader,

1. varit inskriven som arbetssökande

hos den offentliga arbetsförmedlingen

i minst sex månader,

2. har fått en anställning som beräknas vara minst sex månader i

en annan ort än hemorten, och

3. har fått bostad i den orten eller i dess närhet.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2011. Äldre föreskrifter

ska tillämpas i fråga om ansökningar som gjorts och

anställningar som tillträtts före den 1 januari 2011.

1 Senaste lydelse 2004:1329.

1 Utredningsarbetet och

betänkandet

1.1 Utredningsarbetet

Utredningsdirektiven finns intagna som bilaga 1 till betänkandet.

Utredningen har samrått med Arbetsförmedlingen bl.a. vid två

sammanträden med företrädare för förmedlingen. Arbetsförmedlingen

har också getts tillfälle att lämna synpunkter på utkast till

texter i betänkandet. Faktauppgifter och statistik har hämtats in

från Arbetsförmedlingen och i viss utsträckning från våra grannländer.

Utredningen har samrått med tjänstemän som företräder Europeiska

kommissionen (kommissionen) vid ett sammanträde i

Bryssel, Belgien.

1.2 Betänkandet

Betänkandet är uppdelat i två delar, en del med bakgrundsavsnitt

och en del med överväganden och förslag, inklusive bedömningar

av konsekvenserna av förslagen. Som bilagor finns utredningsdirektiven

(bilaga 1), den nuvarande förordningen om flyttningsbidrag

(bilaga 2) och Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringens föreskrifter

om lämpligt arbete (bilaga 3).

13

BAKGRUND

2 Bestämmelserna om

flyttningsbidrag

2.1 Arbetsmarknadspolitiska flyttstöd genom

tiderna2

Flyttningsbidragen har en lång historia inom den svenska arbetsmarknadspolitiken.

Redan år 1913 infördes statsbidrag för resor till förväntad anställning

på annan ort. Ett krav för att få detta bidrag var att

bidragstagaren var medellös, vilket gav stödet karaktären av fattigvård

. År 1939 togs detta krav bort. Stödformen finns fortfarande

kvar, se avsnitt 2.3.2. Bidraget för s.k. tillträdesresa togs dock bort

2005.

Utöver bidrag som ersätter resor till förväntad anställning eller

en resa i samband med tillträde av anställning har det också funnits

bidrag som ersätter fördyrade levnadsomkostnader i samband med

en flytt eller som ersätter faktiska flyttkostnader.

Ersättning för fördyrade levnadsomkostnader i samband med

flytt har bl.a. omfattat ersättning för kostnader för att ha hushåll på

två orter för dem som inte omedelbart kunde anskaffa familjebostad

på orten. Familjebidraget som infördes 1958 täckte de direkta

kostnaderna för dubbelt boende genom hyresbidrag, bidrag för

maka eller husföreståndarinna och barntillägg. Familjebidraget

löpte ett år efter flyttningen men minskade med en fjärdedel per

tremånadsperiod. 1968 döptes familjebidraget om till bortavistelsebidrag

och gavs då endast till dem som hade för avsikt att flytta

permanent. Bidraget togs bort 1977.

2 Detta avsnitt är med några redigeringar och kompletteringar hämtat från SOU 2003:37

s. 61 ff. Redogörelsen i det betänkandet baserade sig i stor utsträckning på en skrift av Åsa

Olli som numera finns i uppdaterad version som Åsa Olli Segendorf, Arbetsmarknadspolitiskt

kalendarium II, IFAU-rapport 2003:9 s. 92 ff.

17

Bestämmelserna om flyttningsbidrag

SOU 2010:26

År 1959 infördes starthjälp som riktade sig till heltidsarbetslösa

som hade för avsikt att flytta till en ny ort. Bidraget avsåg att täcka

kostnader som uppstod i början av flytten. Beloppet har varierat

beroende på om mottagaren flyttar med eller utan familj. Bidraget

var skattpliktigt till 1982. År 1987 förändrades reglerna för starthjälp.

Reglerna kom då att omfatta bara sådana sökande med

kvalificerad yrkesutbildning som erbjöds arbete i detta yrke på en

stödberättigad ort under förutsättning att sådan arbetskraft saknades

på orten. Starthjälp betalades bara ut till dem som flyttade till

orter utanför Stockholm, Göteborg och Malmö och arbetade i

yrken där det rådde överskottsefterfrågan på arbetskraft. Restriktiviteten

i de nya reglerna innebar i praktiken att starthjälpsbidraget

avskaffades. I prop. 1994/95:25 förslogs en regeländring, eftersom

regeringen ansåg att det var angeläget att den geografiska rörligheten

ökade. Detta skulle också innebära att arbetsförmedlingarna

kunde ställa högre krav på de arbetssökande att ta en annan

anställning även på annan ort. År 1995 återinfördes starthjälpen. År

2005 avskaffades starthjälpen, eftersom den visat sig vara mindre

verksam och betalats till en grupp som hade bättre förutsättningar

på arbetsmarknaden än vad inskrivna hos Arbetsförmedlingen

normalt hade.3

Flyttningsbidragen har under vissa perioder riktat sig mot specifika

geografiska områden, främst mot Norrlandsområden. År 1962

infördes ett utrustningsbidrag som riktade sig mot arbetslösa i

Norrbottens län och 1965 startades en försöksverksamhet med

inlösen av egnahemsfastigheter i Västernorrlands, Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens län. Reglerna gjorde det möjligt för

arbetssökande att avyttra sin bostad även i områden där det inte

fanns någon efterfrågan. År 1968 utökades inlösenverksamheten

till att omfatta inlösen av bostadsrätter även i andra län än i

norrlandslänen om synnerliga skäl fanns och 1971 blev inlösen av

egnahem en permanent åtgärd. Inlösenverksamheten avskaffades

1999. År 1986 infördes ersättning för två resor till hemorten i

månaden för byggnadsarbetare bosatta i Gotlands, Värmlands,

Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län.

Andra bidrag har haft karaktären av tillfälliga krisåtgärder. År

1983 infördes traktamente vid dubbel bosättning för arbetstagare

3 Prop. 2004/05:1, Utgiftsområde 13, s. 50 ff.

18

SOU 2010:26 Bestämmelserna om flyttningsbidrag

som haft sin arbetsplats i Gällivare eller Kiruna kommun och mellan

den 1 juli 1985 och den sista december 1986 lämnades traktamente

för dubbel bosättning och bidrag till merkostnader för

dagliga arbetsresor som inte är skattepliktiga till arbetstagare som

är inskrivna vid en särskilt inrättad arbetsförmedling i Uddevalla.

Denna regel kom till för att mildra effekterna av nedläggningen av

Volvo Uddevallaverken 1984.

Flyttningsbidragen har också riktat sig mot olika grupper. År

1966 infördes en rad förutsättningar för att få flyttningsbidrag som

till stor del motsvarar dagens regler. Flyttningsbidragen riktade sig

inte bara mot dem som är arbetslösa utan också mot dem som löpte

risk att bli arbetslösa. För att få flyttningsbidrag skulle personerna

vidare inte antas kunna få arbete i eller i närheten av hemorten och

de skulle söka arbete på annan ort genom den offentliga arbetsförmedlingen.

Rörlighet mellan arbetsplatser inom samma företag

utgjorde inte någon grund för att få flyttningsbidrag och personer

som inte tidigare haft fast anställning skulle inte beviljas flyttningsbidrag

om det inte fanns synnerliga skäl för detta.

2.2 Allmänna förutsättningar för flyttningsbidrag

Flyttningsbidragen, som regleras i förordningen (1999:594) om

flyttningsbidrag, består i dag av två huvudsakliga bidragsformer,

respenning, som avser s.k. sökanderesor och bohagstransporter,

och pendlingsstöd, som avser dag- eller veckopendling. Bidragen

avser bara sådana flyttningar som sker av arbetsmarknadspolitiska

skäl (1 §). Flyttningsbidragen har ansetts som ett viktigt instrument

i arbetsmarknadspolitiken, främst för att stimulera geografisk

rörlighet och en flexibilitet på arbetsmarknaden och på så sätt

minska arbetslösheten och motverka arbetskraftsbrist.4 Flyttningsbidragen

syftar till att underlätta för dem som av arbetsmarknadsskäl

måste flytta till en annan ort. Bidragen ska stimulera till

rörlighet, men de ska inte stödja flyttningar som ändå skulle ha ägt

rum.5

Flyttningsbidrag får bara lämnas till den som har fyllt 25 år,

dock att den som fyllt 20 år kan få bidrag för sökanderesa (2 §).

Flyttningsbidragen är nämligen inte i första hand riktade till unga

4 Prop. 1998/99:100 s. 97.

5 Prop. 2004/05:1, Utgiftsområde 13, s. 51.

19

Bestämmelserna om flyttningsbidrag

SOU 2010:26

som är en av de grupper som är mest flyttbenägna.6 Bidrag får

vidare inte lämnas om anställningen är arbetstagarens första efter

annan avslutad utbildning än arbetsmarknadsutbildning och

kommunal vuxenutbildning (3 §).

Flyttningsbidrag får inte lämnas, om anställningen på den nya

orten kan anses som en flyttning mellan arbetsplatser inom samma

företag (3 §).

Det är Arbetsförmedlingen som prövar frågor om flyttningsbidrag

(19 §). För att kunna få bidrag krävs det en ansökan, som ska

göras före sökanderesan eller flyttningen respektive, vid pendlingsstöd,

innan anställningen tillträds (11 och 18 §§). Arbetsförmedlingens

beslut om flyttningsbidrag får inte överklagas (19 § som

hänvisar till bl.a. 39 a § förordningen [2000:634] om arbetsmarknadspolitiska

program).7 Dåvarande Arbetsmarknadsstyrelsen har

utfärdat allmänna råd för tillämpningen av förordningen och

administrativa föreskrifter för ärendehandläggningen (AMSFS

2005:10 och 2002:5).

I förordningen finns det också bestämmelser om vad som ska

gälla vid arbetskonflikter eller risk för sådana (4 §).

Ett i princip genomgående krav för att få flyttningsbidrag är att

man är arbetslös, eller var det alldeles innan man fick den anställning

som kräver förflyttning, och sökt arbete genom den offentliga

arbetsförmedlingen. Bara i två situationer kan den som inte är

arbetslös få flyttningsbidrag. Respenning för sökanderesa och

bohagstransport kan beviljas även den som riskerar att bli arbetslös

och respenning för bohagstransport kan under vissa förutsättningar

beviljas en arbetstagare som flyttar till eller från ett s.k. stödområde.

I förordningen och de anknytande föreskrifterna finns det,

förutom vad som sägs om stödområden i 6 § (se avsnitt 2.3.1), inte

några uttryckliga bestämmelser som begränsar möjligheterna att

lämna flyttningsbidrag för förflyttningar till eller från Sveriges

territorium. I Arbetsförmedlingens faktablad anges det dock

sådana begränsningar och det som anges där speglar enligt uppgift

också förmedlingens tillämpning. I SOU 2003:37 s. 73 anges det

t.ex. att länsarbetsnämnden i Skåne hade som policy att bevilja

6 Prop. 2004/05:1, Utgiftsområde 13, s. 51.

7 Jämför dock de generella bestämmelserna i 3 § andra stycket och 22 a § förvaltningslagen

(1986:223) om att överklagande av myndighetsbeslut hos allmän förvaltningsdomstol alltid

är tillåtet om det krävs med hänsyn till Europakonventionen.

20

SOU 2010:26 Bestämmelserna om flyttningsbidrag

flyttningsbidrag bara fram till nationsgränsen mellan Sverige och

Danmark. I Arbetsmarknadsstyrelsens numera upphävda allmänna

råd från 1999 för tillämpningen av förordningen fanns det i 2 § en

bestämmelse om att sökanderesa får ersättas om resan sker till ort

inom Sverige oavsett om anställningen avser arbete inom eller utom

Sverige.

2.3 Respenning

Flyttningsbidrag i form av respenning lämnas som nämnts för

sökanderesor och bohagstransporter.

2.3.1 Särskilda förutsättningar

Enligt huvudregeln i 5 § får respenning bara lämnas till den som är

arbetslös eller riskerar att bli det. Dessutom krävs det att personen

söker arbete genom den offentliga arbetsförmedlingen och att han

eller hon bedöms inte kunna få arbete i eller nära hemorten.

Dessutom får, enligt 6 §, respenning under vissa förutsättningar

lämnas också till den som av anställningsskäl flyttar till eller från

ett sådant stödområde som avses i förordningen (1999:1382) om

stödområden för vissa regionala företagsstöd. Respenning får

således lämnas till den som har en yrkeshögskoleutbildning och

som har fått anställning i yrket vid ett stödberättigat företag i en

ort inom ett stödområde, om arbetskraft med sådan utbildning inte

finns att få tag i på orten. Detsamma gäller den som bor inom ett

stödområde och som har fått stadigvarande anställning i en annan

ort, om flyttningen förbättrar möjligheterna för någon annan

arbetssökande som har svårt att byta bostadsort att få arbete inom

stödområdet. Med hänsyn till att det i dessa fall krävs att man redan

fått en anställning torde respenning för sökanderesa inte vara

aktuellt.

2.3.2 Sökanderesa

Ersättning för resa och logi får lämnas för en arbetssökandes besök

i en annan ort, om besöket bedöms nödvändigt för att anställning

ska komma till stånd (8 §).

21

Bestämmelserna om flyttningsbidrag

SOU 2010:26

Regeringen har ansett det rimligt att subventionera sökanderesor

för att stimulera arbetssökande att söka arbete utanför normalt

pendlingsavstånd. Den sökande vet nämligen inte vilket resultatet

av resan kommer att bli och kostnaden för resan kan bli ett hinder

särskilt för sökande som varit arbetslösa en längre tid.8

Ersättningens storlek beräknas enligt bestämmelserna om aktivitetsstöd

(10 §). Det innebär att ersättning ges med skälig kostnad

för resan. För att kostnader för resa med egen bil ska ersättas krävs

det dock att det är motiverat att resan görs med bil. Ersättningen

lämnas i så fall för bilresan med högst 185 öre per kilometer.

Kostnader för logi ersätts med den faktiska kostnaden, om

kostnaden är skälig.9

I Arbetsförmedlingens faktablad om respenning från juni 2008

anges det att respenning kan lämnas ”för besök på ort i Sverige” för

att söka anställning. I Arbetsmarknadsstyrelsens numera upphävda

allmänna råd från 1999 för tillämpningen av förordningen fanns det

som tidigare nämnts i 2 § en bestämmelse om att sökanderesa får

ersättas om resan sker till ort inom Sverige oavsett om anställningen

avser arbete inom eller utom Sverige. Den bestämmelsen

utmönstrades i de nu gällande allmänna råd som trädde i kraft år

2005.

2.3.3 Bohagstransport

Ersättning för bohagstransport får enligt 9 § lämnas till den som

varit anmäld som arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen

i minst sex månader. Det krävs också att personen har fått

en anställning som beräknas vara minst sex månader i en annan ort

än hemorten och att han eller hon har fått bostad i den orten eller i

dess närhet.

Regeringen har ansett att det är viktigt att det finns ett stöd som

avlägsnar direkta hinder i form av kostnader för bohagstransport

för den som är arbetslös och tar ett arbete utanför normalt

pendlingsavstånd för att komma ur sin arbetslöshet. En begränsad

bohagstransport är enligt regeringen också viktig för att stärka

arbetslöshetsförsäkringen som en omställningsförsäkring och

tydliggöra de krav som finns på arbetslösa som får arbetslöshetser8

Prop. 2004/05:1, Utgiftsområde 13, s. 52.

9 Förmodligen avses att kostnaden ersätts i den utsträckning den är skälig.

22

SOU 2010:26 Bestämmelserna om flyttningsbidrag

sättning att söka och ta arbete även utanför normalt pendlingsavstånd.10

Någon begränsning av storleken på ersättningen anges inte i

förordningen.

I Arbetsförmedlingens faktablad om respenning från juni 2008

anges det att respenning kan lämnas för anställningar ”i Sverige”.

2.4 Pendlingsstöd

Flyttningsbidrag i form av pendlingsstöd lämnas som nämnts för

dag- eller veckopendling.

För arbetssökande är det förknippat med lägre kostnader, såväl

direkta som indirekta, att dagspendla eller veckopendla jämfört

med att flytta. Förändringen blir inte lika stor för individen vid

pendling som vid en flytt. Individen tvingas inte bryta upp från sin

hemmiljö och tvingas inte heller ge upp platsspecifika tillgångar

som exempelvis sociala relationer och kännedom om närmiljön.

Regeringen har därför ansett att ett stöd till pendling skulle kunna

bidra till att individer i större utsträckning väljer att ta arbete

utanför normalt pendlingsavstånd och därmed leda till en förbättrad

matchning.11

2.4.1 Särskilda förutsättningar

Pendlingsstöd får enligt 16 a § lämnas bara till arbetslösa som sökt

arbete genom den offentliga arbetsförmedlingen. Det krävs också

att personen inte bedöms kunna få arbete i eller nära hemorten,

men att han eller hon har fått anställning på en ort som ligger på ett

sådant avstånd att kostnaden för en resa dit överstiger kostnaden

för en resa inom normalt pendlingsavstånd från arbetstagarens

hemort. Pendlingsstöd lämnas dock inte om arbetstagaren i den

nya anställningen får reseersättning för pendlingskostnaden.

I Arbetsförmedlingens faktablad om pendlingsstöd från mars

2009 anges att pendlingsstöd endast får lämnas för anställningar ”i

Sverige”.

10 Prop. 2004/05:1, Utgiftsområde 13, s. 51.

11 Prop. 2004/05:1, Utgiftsområde 13, s. 50.

23

Bestämmelserna om flyttningsbidrag

SOU 2010:26

2.4.2 Dagpendling

För pendlingsstöd för dagpendling krävs det att den nya anställningen

beräknas vara i sex månader eller längre (16 a §).

Pendlingsstöd för dagpendling får lämnas under högst tolv

månader och endast en gång för varje arbetssökande under en

tvåårsperiod (17 a §).

Pendlingsstöd för dagpendling lämnas för resekostnader som

överstiger de kostnader som en arbetstagare normalt skulle ha haft

för resor till och från ett arbete inom normalt pendlingsavstånd,

dock högst med 2 000 kr i månaden (17 §).

2.4.3 Veckopendling

För pendlingsstöd för veckopendling krävs det att sökanden bor på

en ort där arbetslösheten i yrket är hög och att han eller hon har

fått arbete i en region där det finns brist på arbetskraft i yrket. Det

krävs också att den nya anställningen beräknas vara i tre månader

eller längre (16 a §). Tidigare fanns det i Arbetsmarknadsstyrelsens

administrativa föreskrifter (8 § AMSFS 2002:5) en uttrycklig

bestämmelse om att en arbetsförmedling som avsåg att lämna

ersättning för veckopendling skulle kontakta arbetsförmedlingen

på anställningsorten för att förvissa sig om att det finns brist på

arbetskraft i det yrke som den sökande har. Den bestämmelsen

upphävdes dock 2006 (AMSFS 2006:21).

Pendlingsstödet för veckopendling med krav på att det ska

finnas en brist på arbetskraft i yrket i den mottagande regionen

syftar enligt regeringen till att motverka lokal arbetskraftsbrist och

risk för inflationsdrivande lönehöjningar såväl i tillväxtregioner

som i andra regioner.12

Pendlingsstöd för veckopendling får lämnas under sammanlagt

högst tolv månader under en fyraårsperiod (17 a §). Det har

bedömts att individen efter ett år själv bör kunna stå för kostnaderna

och göra avdrag för arbetsresor och kostnader för ökade

levnadskostnader i samband med dubbel bosättning enligt reglerna

i inkomstskattelagen.13

12 Prop. 2004/05:1, Utgiftsområde 13, s. 50.

13 Prop. 2004/05:1, Utgiftsområde 13, s. 50.

24

SOU 2010:26 Bestämmelserna om flyttningsbidrag

25

Pendlingsstöd för veckopendling lämnas enligt 17 § för skäliga

kostnader för en resa tur och retur mellan hemorten och arbetsorten

varannan arbetad vecka, Därutöver lämnas ersättning med

1 200 kr per månad, om den enskilde har kostnader för dubbelt

boende.

3 Flyttningsbidrag i siffror

3.1 Inledning

I detta avsnitt redovisas statistik kring flyttningsbidrag. Underlaget

till presentationen har hämtats från Arbetsförmedlingen. I vissa

redovisningar jämförs personer som fått flyttningsbidrag med det

genomsnittliga antalet personer som varje månad år 2009 var

inskrivna på Arbetsförmedlingen och registrerade som arbetslösa

eller deltagare med aktivitetsstöd i arbetsmarknadspolitiska

program. Den sistnämnda gruppen benämns i redovisningen ”Alla

arbetslösa”.

I SOU 2003:37 finns det statistik kring flyttningsbidrag avseende

tiden före 2003.

3.2 Utvecklingen efter 2002

3.2.1 Kostnaderna

Kostnaderna för flyttningsbidragen har sedan 2003, förutom år

2006, legat mellan 55 och knappt 70 miljoner kronor per år. År

2006 var kostnaderna 78 miljoner kronor.

27

Flyttningsbidrag i siffror

SOU 2010:26

Figur 3.1 Kostnad per år för flyttningsbidrag 2003–2009. Miljoner kronor.

0

10

20

30

40

50

60

70

80

90

2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009

Under perioden 2003–2009 har kostnaderna för pendlingsstöd

blivit en allt större andel av kostnaderna för flyttningsbidrag,

medan kostnaderna för bohagstransport har minskat betydligt.

Under de tre senaste åren har de årliga genomsnittliga kostnaderna

per beslut varit cirka 841 kr för sökanderesor, 8 300 kr för

bohagstransporter, 11 250 kr för dagpendling och 16 400 kr för

veckopendling. Sedan 2008 har den genomsnittliga kostnaden per

beslut för sökanderesor ökat med knappt 5 procent, medan den

genomsnittliga kostnaden per beslut för övriga stödformer har

minskat. Minskningen var nära 20 procent för dagpendling, drygt

10 procent för veckopendling och drygt 6 procent för bohagstransport.

3.2.2 Sökanderesa

Förutom en tillfällig uppgång under år 2004 har antalet beslut om

respenning för sökanderesa varit relativt stabilt och legat kring

24 000 beslut per år. Uppgången år 2004 hade inte något samband

med en uppgång av antalet lediga platser eller antalet arbetssökande.

28

SOU 2010:26 Flyttningsbidrag i siffror

Figur 3.2 Antal beslut om respenning för sökanderesa 2003–2009

-

5 000

10 000

15 000

20 000

25 000

30 000

2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009

3.2.3 Bohagstransport

Antalet beslut om respenning för bohagstransport har från år 2004

minskat till en tredjedel. Under år 2004 fattades det 2 486 beslut,

och under år 2009 fattades det drygt 900 beslut.

Figur 3.3 Antal beslut om respenning för bohagstransport 2003–2009

-

500

1 000

1 500

2 000

2 500

3 000

2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009

29

Flyttningsbidrag i siffror

SOU 2010:26

3.2.4 Dagpendling14

Antalet beslut om pendlingsstöd för dagpendling har minskat med

ungefär en femtedel sedan 2006. Det året fattades det drygt

1 000 beslut om pendlingsstöd för dagpendling, medan det år 2009

fattades cirka 800 beslut.

Figur 3.4 Antal beslut om pendlingsstöd för dagpendling 2004–2009

-

200

400

600

800

1 000

1 200

2004 2005 2006 2007 2008 2009

3.2.5 Veckopendling15

Antalet beslut om pendlingsstöd för veckopendling har minskat

något sedan 2005, men år 2009 fattades det något flera beslut än

under år 2008. År 2006 fattades det 2 169 beslut om pendlingsstöd

för veckopendling, medan det år 2009 fattades 1 932 beslut.

14 Uppgifter om antal beslut om pendlingsstöd för dagpendling för 2003 går inte att urskilja i

tillgänglig statistik.

15 Uppgifter om antal beslut om pendlingsstöd för veckopendling för 2003 går inte att

urskilja i tillgänglig statistik och för 2004 fattades det inte några sådana beslut.

30

SOU 2010:26 Flyttningsbidrag i siffror

Figur 3.5 Antal beslut om pendlingsstöd för veckopendling 2005–2009

-

500

1 000

1 500

2 000

2 500

2005 2006 2007 2008 2009

3.3 Flyttningsbidrag 2009

I detta avsnitt redovisas närmare uppgifter om flyttningsbidragen

år 2009.

3.3.1 Kostnader och antal beslut och individer

År 2009 betalades det ut drygt 66 miljoner kronor i flyttningsbidrag.

Knappt hälften (44 procent) avsåg veckopendling, och nästan

en tredjedel (32 procent) avsåg sökanderesor. Av pendlingsstödet

för veckopendling avsåg 19,5 miljoner kronor reseersättning och

10,5 miljoner kronor dubbelt boende.

31

Flyttningsbidrag i siffror

SOU 2010:26

Figur 3.6 Flyttningsbidrag utbetalade 2009 fördelat på stödform

21 156 258 kr;

32%

7 680 772 kr;

7 659 110 kr;

12%

12%

29 884 139 kr;

44%

Sökanderesa

Bohagstransport

Dagpendling

Veckopendling

Den genomsnittliga kostnaden per beslut år 2009 var cirka 890 kr

för sökanderesor, 8 500 kr för bohagstransporter, 9 600 kr för

dagpendling och 15 500 kr för veckopendling.

Kostnaderna för flyttningsbidrag varierade en hel del mellan de

olika länen i Sverige. Hälften av kostnaderna för pendlingsstöd för

dagpendling uppkom till följd av beslut fattade i Södermanlands

och Västmanlands län. Drygt en tredjedel av kostnaderna för

pendlingsstöd för veckopendling härrörde från beslut fattade i

Norrbottens och Västernorrlands län. En fjärdedel av kostnaderna

för respenning för bohagstransport härrörde från beslut fattade i

Skåne och Västra Götalands län.

32

SOU 2010:26 Flyttningsbidrag i siffror

Tabell 3.1 Andel av totala kostnaden 2009 för beslut om flyttningsbidrag

fördelat på stödform och det län där beslutet fattats, procent

Län Sökande resa

Bohagstransport

Dagpendling

Veckopendling

Alla

beslut

Arbetsförmedlingen

Kultur*

6 2 2 44

Arbetsförmedlingen

Sjöfart*

0 0

Blekinge län 2 1 1 2 2

Dalarnas län 4 2 2 4 4

Gotlands län 1 3 2 2

Gävleborgs län 5 6 3 4 4

Hallands län 3 2 2 2 2

Jämtlands län 3 2 0 3 3

Jönköpings län 2 3 1 1 2

Kalmar län 3 4 0 2 3

Kronobergs län 2 4 2 1 2

Norrbottens län 6 9 2 22 13

Skåne län 10 11 2 7 8

Stockholms län 5 3 3 4 4

Södermanlands

län

4 2 31 2 6

Uppsala län 1 3 0 1 1

Värmlands län 3 4 0 3 3

Västerbottens

län

8 8 3 13 10

Västernorrlands

län

7 8 2 77

Västmanlands

län

3 4 20 2 5

Västra

Götalands län

14 11 11 7 10

Örebro län 3 4 6 3 3

Östergötlands

län

4 4 5 44

* Avser kultur- respektive sjöfartssektorn i hela riket.

Anmärkning: Avrundning har skett, varför summan i kolumnerna inte alltid blir 100.

33

Flyttningsbidrag i siffror

SOU 2010:26

Tabell 3.2 illustrerar hur ofta det i respektive län fattades beslut om

flyttningsbidrag i förhållande till länets andel av alla arbetslösa.16 I

Södermanlands län, som hade knappt en tjugondel av alla arbetslösa,

fattades det t.ex. en fjärdedel av alla beslut om pendlingsstöd för

dagpendling.

Tabell 3.2 Andel av totala antalet beslut om flyttningsbidrag 2009 fördelat

på stödform och sökandens län, procent

Län/enhet

Sökanderesa

Bohagstransport

Dag pendling

Vecko pendling

Alla

arbetslösa

Blekinge län 2 1 2 1 3

Dalarnas län 5 4 2 4 3

Gotlands län 1 2 2 1

Gävleborgs län 6 5 3 5 5

Hallands län 3 2 3 2 2

Jämtlands län 2 2 1 4 2

Jönköpings län 2 3 1 2 3

Kalmar län 3 2 0 2 2

Kronobergs län 3 3 3 1 2

Norrbottens län 4 7 2 17 4

Skåne län 11 10 4 7 13

Stockholms län 5 5 6 8 12

Södermanlands län 9 3 25 2 4

Uppsala län 1 3 1 1 2

Värmlands län 4 4 1 3 4

Västerbottens län 4 6 3 13 4

Västernorrlands län 4 7 2 6 4

Västmanlands län 8 3 16 2 3

Västra Götalands län 14 16 13 11 17

Örebro län 4 7 5 3 4

Östergötlands län 5 5 5 4 6

Anmärkning: Avrundning har skett, varför summan i kolumnerna inte alltid blir 100.

16 Sökande inskrivna vid Arbetsförmedlingen Kultur och Arbetsförmedlingen Sjöfart, som

har rikstäckande verksamhet, har hänförts till sitt hemlän.

34

SOU 2010:26 Flyttningsbidrag i siffror

Den stödform som berörde allra flest personer var sökanderesorna

(drygt 14 500 individer år 2009). Övriga stödformer berörde

betydligt färre personer (mellan drygt 700 och drygt

1 500 individer år 2009).

Tabell 3.3 Antal individer som fått beslut om flyttningsbidrag 2009 fördelat

på stödform och kön

Sökanderesa Bohagstransport

Dagpendling Veckopendling

Kvinnor 6 045 410 308 612

Män 5 518 481 402 957

Totalt 14 563 891 710 1 569

De allra flesta besluten avsåg respenning för sökanderesa (nästan

24 000 beslut år 2009), medan betydligt färre beslut fattades

avseende övriga stödformer (mellan 800 och drygt 1 900 beslut per

stödform år 2009).

Figur 3.7 Antal beslut om flyttningsbidrag 2009 fördelat på stödform

1 932;

7%

804;

3%

906;

3%

23 857;

87%

Sökanderesa

Bohagstransport

Dagpendling

Veckopendling

I genomsnitt fick år 2009 varje individ 1,65 beslut om respenning

för sökanderesa. 4 670 personer fick fler än ett beslut om respenning

för sökanderesa under 2009. Bara 15 personer fick flera beslut

om respenning för bohagstransport under 2009.

35

Flyttningsbidrag i siffror

SOU 2010:26

3.3.2 Kön, ålder och födelseland

I förhållande till könsfördelningen för alla arbetslösa fick män

oftare pendlingsstöd för veckopendling, medan kvinnor oftare fick

respenning för bohagstransport.

Tabell 3.4 Andel beslut om flyttningsbidrag 2009 fördelade på om

mottagarna är kvinnor eller män, procent

Sökanderesa

Bohagstransport

Dagpendling

Veckopendling

Alla

arbetslösa

Kvinnor 41 46 44 39 43

Män 59 54 56 61 57

Det var främst personer under 50 år som fick flyttningsbidrag.

Tabell 3.5 Andel beslut om flyttningsbidrag 2009 fördelade på mottagarna

indelade i olika åldersgrupper, procent

Sökanderesa

Bohagstransport

Dagpendling

Veckopendling

Alla

arbetslösa

18–24 år 14 1 1 0 23

25–29 år 18 22 15 17 12

30–39 år 26 39 34 27 21

40–49 år 23 24 27 29 20

50–54 år 9 7 9 13 8

55–59 år 7 6 8 10 8

60–64 år 3 1 5 4 7

Personer som är födda utanför Sverige fick i förhållande till sin

andel av alla arbetslösa mer sällan pendlingsstöd för veckopendling

och respenning för sökanderesa.

36

SOU 2010:26 Flyttningsbidrag i siffror

Tabell 3.6 Andel beslut om flyttningsbidrag 2009 fördelade på mottagare

födda i respektive utanför Sverige, procent

Sökanderesa

Bohagstransport

Dagpendling

Veckopendling

Alla

arbetslösa

Födda i

Sverige

79 68 69 79 71

Födda

utanför

Sverige

21 32 31 21 29

3.3.3 Utbildning, arbetslöshetskassa och sökt yrke

Personer med hög utbildningsnivå var påtagligt överrepresenterade

bland dem som fick flyttningsbidrag i förhållande till sin andel av

alla arbetslösa.

Tabell 3.7 Andel beslut om flyttningsbidrag 2009 fördelade på mottagarens

högsta utbildning, procent

Sökanderesa

Bohagstransport

Dagpendling

Veckopendling

Alla

arbetslösa

Förgymnasial

< 9 år

2 4 5 4 9

Förgymnasial

≥ 9 år

6 8 9 8 17

Gymnasial 34 27 32 31 51

Eftergymnasial

< 2 år

8 7 7 7 6

Eftergymnasial

≥ 2 år

48 49 45 47 16

Forskarutbildning

2 5 2 4 1

Den största andelen, 22 procent, av dem som fick ett beslut om

respenning för sökanderesa tillhörde Unionens arbetslöshetskassa.

Cirka 18,5 procent tillhörde Akademikernas erkända arbetslöshetskassa

och 16 procent var inte medlem i någon arbetslöshetskassa

eller var utförsäkrade. De som i första hand sökte arbete som

försäljare var den största andelen arbetssökande som fick en

37

Flyttningsbidrag i siffror

SOU 2010:26

sökanderesa. Nära 4 procent (934 beslut) sökte arbete som företagsförsäljare

och cirka 3,5 procent (816 beslut) som försäljare i

fackhandel. Det tredje vanligaste sökta yrkesområdet var systemerare/programmerare

med 749 beslut.

Den största andelen, 21 procent, av dem som fick ett beslut om

respenning för bohagstransport tillhörde Akademikernas erkända

arbetslöshetskassa. Drygt 17 procent tillhörde inte någon arbetslöshetskassa

eller var utförsäkrade. Cirka 14 procent tillhörde

Unionens arbetslöshetskassa. Den största andelen, 3,5 procent,

sökte i första hand arbete som läkare. De därnäst vanligaste sökta

yrkesområdena var försäljare i fackhandel och grundskollärare med

en andel om 3 procent vardera.

Den största andelen, 25 procent, av dem som fick ett beslut om

pendlingsstöd för dagpendling tillhörde Unionens arbetslöshetskassa.

Drygt 20 procent tillhörde Akademikernas erkända arbetslöshetskassa,

och 10 procent tillhörde inte någon arbetslöshetskassa

eller var utförsäkrade. Den största andelen, 3,5 procent, sökte i

första hand arbete som systemerare/programmerare. De därnäst

vanligaste sökta yrkesområdena var köks- och restaurangbiträden

(3,3 procent) och försäljare i fackhandel (2,9 procent).

Den största andelen, 23,5 procent, av dem som fick ett beslut

om pendlingsstöd för veckopendling tillhörde Akademikernas

erkända arbetslöshetskassa. Knappt 19 procent var anslutna till

Unionens arbetslöshetskassa, och cirka 9 procent tillhörde inte

någon arbetslöshetskassa eller var utförsäkrade. Den största

andelen, 2,5 procent, sökte i första hand arbete som byggnadsträarbetare.

De därnäst vanligaste sökta yrkesområdena var grundskollärare

(2,3 procent) och svetsare/gasskärare (2,2 procent).

Man skulle kunna anta att de som söker arbete i yrken där det

över i stort sett hela landet finns brist på arbetskraft skulle vara

underrepresenterade bland dem som fick flyttningsbidrag. Så

verkar dock inte vara fallet. För 2009 identifierade Arbetsförmedlingen

tio yrken där det bedömdes finnas brist på arbetskraft

(bristyrken) och tio yrken där det bedömdes finnas överskott på

arbetskraft (överskottsyrken).17 Drygt 10 procent av de personer

som fick flyttningsbidrag sökte arbete inom dessa bristyrken,

medan bara 7 procent av alla arbetslösa sökte arbete inom bristyrken.

Drygt 7 procent av de som fick flyttningsbidrag sökte arbete

17 Arbetsförmedlingen Var finns jobben? Bedömning för perioden 2009 och en långsiktig

utblick, s. 8.

38

SOU 2010:26 Flyttningsbidrag i siffror

inom överskottsyrken, medan drygt 14 procent av alla arbetslösa

sökte arbete inom överskottsyrken.

3.3.4 Inskrivningstid vid tidpunkten för beslutet om

flyttningsbidrag18

Majoriteten av besluten om flyttningsbidrag avsåg personer som

varit inskrivna hos Arbetsförmedlingen i mer än 6 månader.

Tabell 3.8 Andel beslut om flyttningsbidrag 2009 fördelade mottagarnas

perioder som inskriven hos Arbetsförmedlingen före beslutet,

procent

Sökanderesa Bohagstransport

Dagpendling Veckopendling

0–6 mån. 46 23 34 34

6–12 mån. 24 37 24 31

1–2 år 13 20 17 17

2–3 år 5 7 9 6

> 3 år 11 13 15 13

Mediantiden från inskrivning till ett beslut om pendlingsstöd eller

respenning för bohagstransport var 249–295 dagar, och ungefär 25–

35 procent av besluten om dessa stödformer avsåg personer som

hade varit inskrivna högst ett halvår. Mediantiden från inskrivning

till ett beslut om respenning för sökanderesa var cirka 170 dagar,

och nära hälften av besluten om denna stödform avsåg personer

som hade varit inskrivna högst ett halvår.

Den genomsnittliga tiden från inskrivning till ett beslut om

flyttningsbidrag var 439 dagar. För dem som sökte arbete inom

bristyrken var den genomsnittliga inskrivningstiden över 373 dagar

och för dem som sökte arbete inom överskottsyrken var motsvarande

tid över 518 dagar.

18 Uppgifterna om inskrivningstid är behäftade med viss osäkerhet beroende på vad som

synes vara varierande rutiner för registrering. Det finns dock inte något som tyder på annat

än att den genomsnittliga inskrivningstiden före beslut om respenning för bohagstransport

eller pendlingsstöd har ökat i förhållande till vad som redovisas för år 2001 och 2002 i SOU

2003:37 s. 90 ff.

39

Flyttningsbidrag i siffror

SOU 2010:26

3.3.5 Reslängd, avreseort och destination

De flesta bohagstransporter och veckopendlingar avsåg en sträcka

som var längre än 20 mil enkel resa. Nästan hälften av sökanderesorna

avsåg en så lång sträcka. Fyra femtedelar av dagpendlingarna

avsåg en sträcka på mindre än 10 mil enkel resa.

Tabell 3.9 Andel beslut om flyttningsbidrag 2009 fördelade på reslängd

enkel resa, procent. Reslängden har beräknats fågelvägen efter

befolkningstyngdpunkten i avrese- respektive destinationskommunen.

Sökanderesa Bohagstransport

Dagpendling Veckopendling

0–4,9 mil 7 1 19 1

5–9,9 mil 24 8 59 7

10–14,9 mil 13 10 19 13

15–19,9 mil 13 14 3 17

20–49,9 mil 35 47 0 42

50–99,9 mil 9 18 0 19

100 mil eller

längre

1 2 0 2

Den genomsnittliga reslängden för samtliga stödformer var

50,5 mil enkel resa för dem som rest från Norrbottens län. Detta är

nära 9 mil längre än genomsnittet för dem som rest från Västerbottens

län och drygt 17 mil längre än genomsnittet för dem som rest

från Västernorrlands län.

En sökanderesa var i genomsnitt 23 mil lång enkel resa. Män och

kvinnor reste i genomsnitt lika långt. Sökanderesorna gick till

största delen till storstadslänen. Över 55 procent av sökanderesorna

gick till Stockholms län (33 procent), Västra Götalands län

(12 procent) och Skåne län (11 procent). Det var till storstadskommunerna

Stockholm, Göteborg och Malmö, som det överlägset

största antalet sökanderesor gick. Nära 40 procent av alla

sökanderesor gick till arbetsgivare som var verksamma där.

Sökanderesorna utgick oftast från Västra Götalands län (13,8 procent)

och Skåne län (10,8 procent).

En bohagstransport var i genomsnitt 35 mil lång enkel resa. Män

och kvinnor flyttade i genomsnitt ungefär lika långt (36 mil för

kvinnor och 34 mil för män). Också de flesta bohagstransporterna

40

SOU 2010:26 Flyttningsbidrag i siffror

gick till de tre storstadslänen (45,8 procent), även om dessa län inte

dominerade lika mycket som för sökanderesorna. Det län som hade

den största andelen beslut (15,5 procent) var Västra Götalands län.

De län som därefter hade de största andelarna var Skåne län

(10 procent) och Norrbottens län (7 procent).

Det genomsnittliga avståndet enkel resa för dagpendling var

knappt 8 mil. Kvinnor och män dagpendlade i genomsnitt ungefär

lika långt (7,9 mil för kvinnorna och 8 mil för männen). De yngsta

åldersgrupperna dagpendlade i genomsnitt något längre än de äldsta

(8,2 mil för åldersgruppen 25–34 år och 7,1 mil för personer som är

60 år eller äldre). En fjärdedel av besluten fattades i Södermanlands

län. De län som därefter hade de största andelarna var Västmanlands

län (16 procent) och Västra Götalands län (13 procent).

Drygt 28 procent av besluten avsåg dagpendling till Stockholm län.

Därnäst var det vanligast att besluten avsåg dagpendling till Västra

Götalands län (12,5 procent) och Södermanlands län (10,2 procent).

Det genomsnittliga avståndet enkel resa för veckopendling var

33 mil. Kvinnor och män veckopendlade i genomsnitt ungefär lika

långt. De yngsta åldersgrupperna veckopendlade något längre än de

äldsta (35,2 mil för åldersgruppen 25–34 år och 31,2 mil för personer

som är 60 år eller äldre). Det län som hade den största

andelen beslut var Norrbottens län (17 procent), följt av Västerbottens

län (13 procent) och Västra Götalands län (10,5 procent).

Nästan en fjärdedel av besluten avsåg veckopendling till Stockholm

län. Därnäst var det vanligast att besluten avsåg veckopendling till

Norrbottens län (11,5 procent) och Västra Götalands län (7,5 procent).

41

Flyttningsbidrag i siffror

SOU 2010:26

Tabell 3.10 Genomsnittlig reslängd i mil enkel resa per beslut om flyttningsbidrag

2009 fördelad på det län som resan utgick från. Reslängden

har beräknats fågelvägen efter befolkningstyngdpunkten

i avrese- respektive destinationskommunen.

Sökanderesa Bohagstransport Dagpendling Veckopendling

Blekinge län 23 29 8 25

Dalarnas län 19 25 8 24

Gotlands län 26 30 26

Gävleborgs län 20 27 11 25

Hallands län 24 29 10 30

Jämtlands län 31 45 6 32

Jönköpings län 22 20 8 22

Kalmar län 23 29 10 21

Kronobergs län 20 28 9 33

Norrbottens län 51 76 6 46

Skåne län 26 41 8 45

Stockholms län 31 32 9 32

Södermanlands län 10 21 6 27

Uppsala län 26 30 7 29

Värmlands län 20 27 11 23

Västerbottens län 43 53 9 38

Västernorrlands län 33 40 8 36

Västmanlands län 11 26 8 27

Västra Götalands län 25 31 7 29

Örebro län 17 21 8 19

Östergötlands län 18 21 9 22

3.3.6 Vad hände med dem som fick flyttningsbidrag?

Av alla som under 2009 fick ett beslut om respenning för sökanderesa

hade nära hälften (49 procent) per den 31 december 2009

avaktualiserats19 hos Arbetsförmedlingen eller registrerats där som

arbetssökande med arbete.20 Det hade skett oftast för sökande från

Stockholms län (59 procent) och minst ofta för sökande från

Södermanlands län (40 procent) och Västernorrlands län

19 Se om avaktualisering avsnitt 4.1.

20 Tilldelats någon av sökandekategorierna 21 (Deltidsarbetslös), 22 (Tillfälligt timanställd),

31 (Tillfälligt arbete), 35 (Ombytessökande Samhall), 41 (Ombytessökande) 38, 39, 42, 43,

49, 77, 78 (anställningar med någon lönesubvention), 33, 36 eller 37 (Nystartsjobb).

42

SOU 2010:26 Flyttningsbidrag i siffror

43

(45 procent). 49 procent var registrerade som arbetslösa eller

deltagare i arbetsmarknadspolitiska program.

Av alla som under 2009 fått ett beslut om respenning för bohagstransport

hade drygt fyra femtedelar (82 procent) per den 31

december 2009 avaktualiserats hos Arbetsförmedlingen eller

registrerats där som arbetssökande med arbete. Det hade skett

oftast för sökande från Stockholms, Uppsala och Västerbottens län

(över 90 procent) och minst ofta för sökande från Dalarnas,

Kronobergs, Gävleborgs och Jämtlands län (omkring 70 procent).

Bara 16 procent var registrerade som arbetslösa eller deltagare i

arbetsmarknadspolitiska program.

Av alla som under 2009 fått ett beslut om pendlingsstöd för

dagpendling hade fyra femtedelar (drygt 80 procent) per den 31

december 2009 avaktualiserats hos Arbetsförmedlingen eller

registrerats där som arbetssökande med arbete. Bara 18,5 procent

var registrerade som arbetslösa eller deltagare i arbetsmarknadspolitiska

program.

Av alla som under 2009 fått ett beslut om pendlingsstöd för

veckopendling hade drygt tre fjärdedelar (77 procent) per den 31

december 2009 avaktualiserats hos Arbetsförmedlingen eller

registrerats där som arbetssökande med arbete. Det hade skett

oftast för sökande från Gotlands län (90 procent), Västerbottens

län (89 procent) och Västmanlands län (86 procent) och minst ofta

för sökande från Kronobergs, Jämtlands och Norrbottens län

(cirka 65 procent). Bara 22 procent var registrerade som arbetslösa

eller deltagare i arbetsmarknadspolitiska program.

Det verkar ha gått bra för förhållandevis många som sökte arbete

inom överskottsyrken och under 2009 fick ett beslut om

flyttningsbidrag i form av respenning för bohagstransport eller

pendlingsstöd. Per den 31 december 2009 hade knappt 70 procent

av dessa avaktualiserats hos Arbetsförmedlingen eller registrerats

där som arbetssökande med arbete.

4 Arbetsförmedlingens anvisning

till ledigt arbete

Enligt utredningsdirektiven ska flyttningsbidrag bara kunna beviljas

en arbetssökande som är inskriven hos den offentliga arbetsförmedlingen

och som (av denna) blir anvisad ett lämpligt arbete.

Därför lämnas här en redogörelse för Arbetsförmedlingens inskrivningar

av arbetssökande och anvisningar av arbete samt för bestämmelserna

angående lämpligt arbete i lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring

(ALF).

4.1 Inskrivningen hos Arbetsförmedlingen är

oreglerad

Det finns inga bestämmelser i lag eller förordning om att Arbetsförmedlingen

ska skriva in någon som arbetssökande och under

vilka förutsättningar det ska ske. I lagstiftning om arbetsmarknadspolitiska

åtgärder finns det dock bestämmelser som anknyter till

det fallet att någon är inskriven eller anmäld som arbetssökande

hos den offentliga arbetsförmedlingen.21 Som tidigare berörts

(avsnitt 2.3.3) är en förutsättning för respenning för bohagstransport

att man varit anmäld som arbetssökande hos den offentliga

arbetsförmedlingen i minst sex månader.

I 9 § första stycket 3 ALF finns det en bestämmelse om att rätt

till arbetslöshetsersättning finns bara för sådana sökande som är

anmälda som arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen

i den ordning som föreskrivs av regeringen eller den myndighet

som regeringen bestämmer. Enligt 2 § förordningen (1997:835) om

arbetslöshetsförsäkring är det Inspektionen för arbetslöshetsför21

Se t.ex. 16 § förordningen (2007:414) om jobb- och utvecklingsgarantin och 13 §

förordningen (2007:813) om jobbgaranti för ungdomar.

45

Arbetsförmedlingens anvisning till ledigt arbete

SOU 2010:26

säkringen (IAF) som får meddela föreskrifter om på vilket sätt en

sökande ska vara anmäld hos den offentliga arbetsförmedlingen för

att ha rätt till ersättning enligt ALF.22 Sådana föreskrifter finns i

Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringens föreskrifter (IAFFS

2009:4) om anmälan hos den offentliga Arbetsförmedlingen för

rätt till ekonomiskt stöd vid arbetslöshet. Av föreskrifterna framgår

det att man kan anmäla sig som sökande hos Arbetsförmedlingen

på flera olika sätt, t.ex. genom personligt besök, elektroniskt

eller, under vissa förutsättningar, per telefon. Sker anmälan på

annat sätt än genom personligt besök ska den följas upp med ett

sådant besök inom viss tid. En sökande kan i efterhand få en

uppgift om dag för anmälan rättad om det är helt klarlagt av

Arbetsförmedlingen att sökanden har anmält sig som arbetssökande

en viss dag i enlighet med föreskrifterna (jämför 13 och 14 §§

AMSFS 2005:4).

Dåvarande Arbetsmarknadsstyrelsen har också utfärdat föreskrifter

om handläggningen av arbetsförmedlingsärenden med

bestämmelser kring inskrivning (AMSFS 2005:4). Enligt föreskrifterna

har alla som har rätt att arbeta i Sverige också rätt att skrivas

in vid och få service av den offentliga arbetsförmedlingen (1 §).

Inskrivning hos Arbetsförmedlingen görs genom att den sökande

vid ett personligt besök registreras i det ADB-baserade platsförmedlingssystemet

AIS (4 §). Av 7 § framgår det att inskrivning är

obligatorisk för den som vill ta del av Arbetsförmedlingens

tjänster, utom vissa allmänt tillgängliga informationstjänster. Man

kan vara inskriven hos Arbetsförmedlingen så länge man känner för

det. En arbetssökande som anmäler att han eller hon inte längre

önskar få del av Arbetsförmedlingens service ska avaktualiseras av

Arbetsförmedlingen. Med avaktualisering avses att en sökande

registreras som inte längre arbetssökande vid Arbetsförmedlingen

(27 §). Arbetsförmedlingen kan också på eget initiativ avaktualisera

en sökande men då krävs det att förmedlingen först frågar sökanden

om denne önskar kvarstå som aktuell arbetssökande vid

Arbetsförmedlingen (28 §).

22 Regeringen har emellertid också själv meddelat sådana föreskrifter i 16 § andra stycket

förordningen (2000:628) om den arbetsmarknadspolitiska verksamheten i form av en sådan

avanmälan som Arbetsförmedlingen ska göra till arbetslöshetskassan när den arbetssökande

inte längre håller kontakt med förmedlingen, och i enlighet med 22 § i den förordningen är

det Arbetsförmedlingen och inte Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen som meddelar

verkställighetsföreskrifter om avanmälan.

46

SOU 2010:26 Arbetsförmedlingens anvisning till ledigt arbete

Att vara anmäld respektive inskriven som arbetssökande hos

Arbetsförmedlingen är alltså två olika saker enligt de två myndigheternas

föreskrifter. Man är inskriven först sedan man vid ett

personligt besök blivit datorregistrerad, medan man redan före

besöket/registreringen kan vara anmäld (elektroniskt eller per

telefon) i den mening som avses i ALF. Inskrivningen består så

länge man själv önskar det. Anmälan torde dock ha giltig verkan

enligt ALF bara intill dess Arbetsförmedlingen gör en s.k. avanmälan

enligt 16 § andra stycket förordningen (2000:628) om den

arbetsmarknadspolitiska verksamheten till berörd arbetslöshetskassa.23

En avanmälan innebär att Arbetsförmedlingen meddelar

arbetslöshetskassan att en sökande inte längre är anmäld hos

Arbetsförmedlingen i den ordning som bestämts i IAF:s föreskrifter

IAFFS 2009:4 (15 § AMSFS 2005:4). En avanmälan ska göras

om en arbetssökande inte besökt eller kontaktat den offentliga

arbetsförmedlingen efter kallelse eller enligt överenskommelse.

Enligt 15 § AMSFS 2005:4 ska en avanmälan göras bl.a. när en

arbetssökande reser utomlands utan att resan avser en anställningsintervju,

specificerad till tid och plats, som Arbetsförmedlingen

och den sökande gemensamt kommit fram till att den sökande bör

genomföra eller syftar till att söka anställning hos arbetsgivare på

orter inom normalt dagpendlingsavstånd i länder i Sveriges omedelbara

närområde enligt gjord överenskommelse med Arbetsförmedlingen.

Arbetsförmedlingen registrerar uppgifter om arbetssökande i en

arbetsmarknadspolitisk databas i enlighet med lagen (2002:546) om

behandling av personuppgifter i den arbetsmarknadspolitiska

verksamheten. Enligt 3 § förordningen (2002:623) om behandling

av personuppgifter i den arbetsmarknadspolitiska verksamheten får

Arbetsförmedlingen i fråga om arbetssökande registrera bl.a.

uppgifter om tidpunkter, händelser och innehåll i kontakter med

Arbetsförmedlingen.

Per den 31 december 2009 fanns det 711 259 personer inskrivna

hos Arbetsförmedlingen.

23 Gör en person anspråk på ersättning under tid då Arbetsförmedlingen inte ansett honom

eller henne vara anmäld som sökande eller vägrat bevilja dispens för resa till utlandet, får

arbetslöshetskassan utreda saken och fatta ett beslut i ärendet, se kommentar av Inspektionen

för arbetslöshetsförsäkringen i dess elektroniska regelbok med försäkringsbestämmelser.

47

Arbetsförmedlingens anvisning till ledigt arbete

SOU 2010:26

Tabell 4.1 Antal personer inskriva hos Arbetsförmedlingen den

31 december 2009 fördelade efter kategori

Kategori Antal

Arbetslösa 260 628

Sökande i program med aktivitetsstöd 158 488

Sökande som har arbete utan stöd 143 631

Sökande som har arbete med stöd 71 118

Nystartsjobb 22 503

Övriga inskrivna 54 991

Totalt 711 259

Källa: Arbetsförmedlingen

4.2 Anvisningsinstrumentet är oreglerat

Det finns inte heller några bestämmelser i lag eller förordning om

vad en anvisning till ledigt arbete innebär eller när eller hur

Arbetsförmedlingen får göra en sådan anvisning. Det finns däremot

bestämmelser i lagstiftning om arbetsmarknadspolitiska åtgärder

om Arbetsförmedlingens anvisning av personer till sådana åtgärder.24

I förordningen (2000:628) om den arbetsmarknadspolitiska

verksamheten anges i stället att platsförmedling innebär att den

enskilde får information och erbjudanden om lediga arbeten (7 §).

Enligt 3 § förordningen (2002:623) om behandling av personuppgifter

i den arbetsmarknadspolitiska verksamheten får Arbetsförmedlingen

i fråga om arbetssökande i den tidigare nämnda

arbetsmarknadspolitiska databasen registrera uppgifter om anvisning

till arbete och resultatet av gjorda anvisningar.

Arbetsförmedlingens generaldirektör har den 18 november 2009

beslutat om riktlinjer för anvisning till bl.a. lämpligt arbete.25

Riktlinjerna är tillämpliga inom Arbetsförmedlingens förmedlingsverksamhet

när en arbetssökande anvisas till en ledig plats och

innebär i fråga om anvisning till ledig plats följande.

En anvisning innebär en uppmaning till den arbetssökande att söka en

ledig plats. En anvisning ska lämnas i så god tid till den arbetssökande

att hon eller han har möjlighet att söka ett anvisat arbete. En anvisning

till arbete kan lämnas muntligt eller skriftligt till den arbetssökande i

samband med ett personligt besök, per telefon, per post eller e-post.

24 Se t.ex. 5–9 §§ förordningen (2000:634) om arbetsmarknadspolitiska program.

25 Dnr Af-2009/113322.

48

SOU 2010:26 Arbetsförmedlingens anvisning till ledigt arbete

En muntlig anvisning ska åtföljas av en skriftlig bekräftelse. Finns det

skäl, kan en skriftlig anvisning skickas i rekommenderat brev med

mottagningsbevis. En lämnad anvisning och dess innehåll ska dokumenteras

i datasystemet AIS.

Vid anvisning till ledig plats ska den arbetssökandes kompetens ha

bedömts överensstämma med arbetsgivarens krav i platsbeskrivningen.

En bedömning av om det anvisade arbetet är att se som lämpligt för

den sökande, enligt Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringens föreskrifter

(IAFFS 2004:3) om lämpligt arbete, ska ha gjorts.

Vid anvisningen ska den arbetssökande få tillräcklig information för

att kunna ta ställning till det anvisade arbetet. Av innehållet i anvisningen

ska framgå arbetsgivarens kontaktuppgifter, arbetsuppgifter,

anställningens varaktighet, anställningens omfattning, arbetstider, om

kollektivavtal finns, och datum för den sökandes redovisning till Arbetsförmedlingen.

Den sökande ska uppmanas att senast vid angivet datum, i samband

med ett personligt besök, per telefon, post eller e-post, enligt gjord

överenskommelse, lämna redovisning om han eller hon sökt den anvisade

platsen eller inte. Vad den sökande redovisat ska registreras i

datasystemet AIS.

Det kan nämnas att Arbetsförmedlingen uppgett att det för

närvarande pågår ett utvecklingsarbete som innebär att anvisning

ska lämnas bara till inskrivna som är anmälda till en arbetslöshetskassa

eller deltar i ett arbetsmarknadspolitiskt program. Övriga

inskrivna ska i stället för anvisning få ett platsförslag som liksom en

anvisning ska vara ett resultat av en kvalitativ matchning och

bedömning från Arbetsförmedlingens sida av att den arbetssökandes

kompetens stämmer överens med arbetsgivarens krav och att

arbetet är lämpligt.

Sedan 2003 har antalet anvisningar till ledigt arbete minskat

betydligt. Förutom för en uppgång år 2007 har antalet anvisningar

fortlöpande minskat. Antalet anvisningar skiljer sig inte mellan

män och kvinnor.

49

Arbetsförmedlingens anvisning till ledigt arbete

SOU 2010:26

Figur 4.1 Antal anvisningar till ledigt arbete år 2003–2009

0

200 000

400 000

600 000

800 000

1 000 000

1 200 000

2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009

Källa: Arbetsförmedlingen

Av de drygt 4,5 miljoner anvisningar som gjordes under perioden

2003–2009 avsåg knappt 2 250, eller 0,05 procent, anvisningar till

arbeten utomlands. Knappt hälften av dessa anvisningar,

49 procent, avsåg arbete i Danmark, och 43 procent av dessa

anvisningar avsåg arbete i Norge.

Den största andelen, drygt 60 procent, av dem som anvisas till

ledigt arbete är öppet arbetslösa. Drygt 20 procent är ombytessökande.

En tiondel av alla som anvisas till ledigt arbete är deltagare i

något konjunkturberoende program.

En relativt stor andel av dem som anvisas är inte berättigad till

arbetslöshetsersättning, varför dessa anvisningar endast görs som

en följd av Arbetsförmedlingens matchningsfunktion. Andelen

anvisade som inte varit berättigad till arbetslöshetsersättning har

mer än fördubblats under perioden, från 11 procent år 2003 till

24 procent år 2009.

50

SOU 2010:26 Arbetsförmedlingens anvisning till ledigt arbete

4.3 Sambandet mellan inskrivning/anvisning och

rätten till arbetslöshetsersättning

Som tidigare nämnts krävs det för rätt till arbetslöshetsersättning

bl.a. att man är anmäld som arbetssökande hos den offentliga

arbetsförmedlingen (9 § första stycket 3 ALF). I avsnitt 4.1 har det

kommenterats hur denna anmälan såsom förutsättning för rätt till

arbetslöshetsersättning förhåller sig till inskrivningen som arbetssökande

hos Arbetsförmedlingen. En ytterligare förutsättning för

rätt till arbetslöshetsersättning är att man är beredd att anta

erbjudet lämpligt arbete (9 § första stycket 2 ALF). Ett erbjudet

arbete ska enligt 11 § första stycket ALF anses lämpligt, om

1. det inom ramen för tillgången på arbetstillfällen tagits skälig

hänsyn till den sökandes förutsättningar för arbetet samt andra

personliga förhållanden,

2. anställningsförmånerna är förenliga med de förmåner som

arbetstagare får som är anställda enligt kollektivavtal eller, om

kollektivavtal inte finns, är skäliga i förhållande till de förmåner

arbetstagare med likvärdiga arbetsuppgifter och kvalifikationer

får vid jämförliga företag,

3. arbetet inte hänför sig till en arbetsplats där arbetskonflikt

råder till följd av stridsåtgärder som är lovliga enligt lag och

kollektivavtal, och

4. förhållandena på arbetsplatsen motsvarar vad som anges i

författning eller myndighets föreskrifter om åtgärder till förebyggande

av ohälsa eller olycksfall.

Enligt 11 § andra stycket ALF får regeringen eller den myndighet

som regeringen bestämmer meddela ytterligare föreskrifter om

lämpligt arbete. Enligt 26 § förordningen (1997:835) om arbetslöshetsförsäkring

är det Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen

som får meddela föreskrifter om lämpligt arbete enligt 11 § andra

stycket ALF. Sådana föreskrifter finns i Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringens

föreskrifter (IAFFS 2004:3) om tillämpningen

av 11 § lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring gällande

lämpligt arbete. De nu gällande föreskrifterna finns intagna som

bilaga 3. Av föreskrifterna framgår det bl.a. att det är Arbetsförmedlingen

som ytterst gör bedömningen av vilka arbeten den

sökande ska söka (5 §). En bedömning av vad som kan anses vara

ett lämpligt arbete för den sökande ska göras med beaktande av

51

Arbetsförmedlingens anvisning till ledigt arbete

SOU 2010:26

tillgången av arbetstillfällen över hela arbetsmarknaden (3 §). I 10–

14 §§ finns det föreskrifter om flyttning, arbetsresor och geografiskt

begränsade sökområden som innebär följande.

En sökande får under en skälig övergångsperiod på grund av

familjeskäl begränsa sitt sökområde geografiskt. Med geografiskt

begränsat sökområde menas att den sökande endast kan ta arbete

inom ett från bostaden begränsat område innebärande högst tolv

timmars daglig frånvaro. Med familjeskäl avses att

• ett barn eller någon annan medlem som ingår i hushållsgemenskapen

är beroende av den sökandes tillsyn och stöd och därför

kräver den sökandes dagliga närvaro, samt att hushållet inte kan

flyttas,

• den andre makens eller makans eller därmed jämställd persons

arbetsförhållanden medför att denne inte ensam kan sköta det

gemensamma hushållet eller flytta med till en annan bostadsort,

eller

• den sökande är ensamstående förälder och är beroende av stöd

från någon annan på bostadsorten för att kunna klara ett arbete.

Med skälig övergångsperiod avses den tid som krävs för den

sökande att kunna finna lösningar som gör att beroende och

stödbehov kan tillgodoses på annat sätt. Ett arbete ska därefter

anses vara lämpligt om den sökande kan besöka den gemensamma

bostaden varje vecka.

Kan den sökande resa mellan arbetsplatsen och bostaden på ett

godtagbart sätt, dvs. inom en rimlig tid och till en skälig kostnad,

ska arbetet anses vara lämpligt. Om det saknas allmänna kommunikationsmedel

till och från arbetet, men den sökande har tillgång till

annat färdsätt ska arbetet anses vara lämpligt. Om arbetstidens

förläggning kan anpassas till restider som gör det möjligt att ta sig

till och från arbetet på ett godtagbart sätt, ska arbetet anses vara

lämpligt.

Kan den sökande inte resa mellan bostaden och arbetsplatsen på

ett godtagbart sätt, men finns det möjlighet för den sökande att få

tillgång till ett boende på arbetsorten ska anvisat eller erbjudet

arbete anses vara lämpligt. Ett anvisat eller erbjudet arbete ska

anses vara lämpligt om det finns möjlighet för den sökande att få

tillgång till ett boende på arbetsorten vid anställningens tillträde.

Om ett anvisat eller erbjudet arbete innebär att den sökandes familj

52

SOU 2010:26 Arbetsförmedlingens anvisning till ledigt arbete

måste flytta med till arbetsorten, ska arbetet anses vara lämpligt om

en familjebostad kan påräknas inom rimlig tid.

Arbetsförmedlingen ska, enligt 6 § förordningen (2000:628) om

den arbetsmarknadspolitiska verksamheten, i samråd med den som

söker arbete upprätta en individuell handlingsplan där den arbetssökandes

skyldigheter och planerade aktiviteter anges. Av handlingsplanen

ska, enligt 3 § Arbetsmarknadsstyrelsens föreskrifter

(AMSFS 2004:11) om individuella handlingsplaner, bl.a. framgå de

yrken och yrkesområden samt geografiskt sökområde som är

aktuella. Om Arbetsförmedlingen och sökanden inte kan nå en

överenskommelse om innehållet i en handlingsplan, avgör Arbetsförmedlingen

till vilka arbeten eller arbetsmarknadspolitiska

program som sökanden ska anvisas och vilka tjänster som sökanden

ska erbjudas (7 § AMSFS 2004:11, jämför 5 § IAFFS 2004:3).

Enligt 16 § första stycket förordningen (2000:628) om den

arbetsmarknadspolitiska verksamheten ska Arbetsförmedlingen

underrätta berörd arbetslöshetskassa och Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen

om en arbetssökande, som får eller begär

ersättning från en arbetslöshetskassa, bl.a. avvisar ett lämpligt

arbete som erbjuds eller på annat sätt genom sitt uppträdande

uppenbarligen vållar att en anställning inte kommer till stånd. I 19–

24 §§ AMSFS 2005:4 finns det ytterligare föreskrifter om en sådan

underrättelse.

Bakgrunden till att en sådan underrättelse ska lämnas är att den

berörda arbetslöshetskassan ska enligt 45 a § ALF för viss tid sätta

ned eller helt frånkänna den sökande arbetslöshetsersättning bl.a.

om han eller hon har avvisat ett erbjudet lämpligt arbete utan

godtagbart skäl. Motsvarande gäller om den sökande utan att

uttryckligen ha avvisat sådant arbete ändå genom sitt uppträdande

uppenbarligen vållat att anställning inte kommit till stånd.

Ursprungligen angavs i föreskriften om lämpligt arbete (IAFFS

2004:3) att bedömningen av vad som kan anses vara lämpligt arbete

för den sökande skulle göras med beaktande av tillgången på

arbetstillfällen över hela den svenska arbetsmarknaden. År 2008

ändrades föreskriften så att de kursiverade orden togs bort26, och

det angavs i en kommentar av Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen

i dess elektroniska regelbok med försäkringsbestämmelser

att i begreppet hela arbetsmarknaden innefattas även arbets26

Den ändrade lydelsen motsvarar lydelsen av de föreskrifter om lämpligt arbete som

Arbetsmarknadsstyrelsen tidigare hade utfärdat, AMSFS 2001:10.

53

Arbetsförmedlingens anvisning till ledigt arbete

SOU 2010:26

marknaden utanför Sveriges gränser. Bakgrunden till ändringen och

kommentaren var en dom från Regeringsrätten i juni 2008, RÅ

2008 ref. 45. Frågan i rättsfallet gällde om arbetslöshetsersättningen

för en arbetslös skulle sättas ned därför att han utan godtagbara

skäl hade avvisat erbjudande om lämpligt arbete i form av en

tidsbegränsad heltidsanställning på obestämd tid som byggnadssnickare

hos ett bemanningsföretag i Norge. Regeringsrätten kom

fram till att det saknades stöd i 11 § ALF för att generellt anse att

ett arbete inte är lämpligt enbart på den grunden att det är beläget i

ett annat land och anförde:

Frågan om ett arbete som erbjuds i ett annat land är lämpligt i ALF:s

mening måste enligt Regeringsrättens mening bedömas med hänsyn

till såväl de aspekter som anges i 11 § ALF – varom mera nedan – som

alla andra faktorer som på ett betydande sätt kan påverka den arbetssökandes

livssituation. Dit hör sådant som arbetets art, den arbetssökandes

erfarenhet av arbete av liknande slag, avstånd till hemorten,

språksvårigheter, stora skillnader i levnadsförhållanden m.m. I förevarande

fall kan noteras att [den arbetslöse] är verksam i byggnadsbranschen

och att hans bostadsort är belägen inte alltför långt från Norge,

som i såväl språkligt som kulturellt avseende har stora likheter med

Sverige. Många svenskar arbetar också i Norge. Regeringsrätten finner

därför att det faktum att det erbjudna arbetet var beläget i Norge inte i

sig utesluter att det var lämpligt i ALF:s mening. […]

För att ett erbjudet arbete ska anses lämpligt krävs enligt 11 § första

stycket 2 ALF att de anställningsförmåner som arbetet medför är

förenliga med de förmåner som arbetstagare får som är anställda enligt

kollektivavtal eller, om kollektivavtal inte finns, är skäliga i förhållande

till de förmåner arbetstagare med likvärdiga arbetsuppgifter och kvalifikationer

får vid jämförliga företag. Vid bedömningen av om detta

krav är uppfyllt när det gäller ett erbjudet arbete i ett annat land måste

enligt Regeringsrättens mening beaktas vilka förmåner som skulle ha

följt av ett likvärdigt arbete i Sverige. Detta gäller inte endast lön och

andra förmåner som utges av arbetsgivaren utan även sådana förmåner

som följer av den tillämpliga socialförsäkringslagstiftningen. Även

annan relevant lagstiftning som påverkar anställningsförmånernas

innehåll och storlek, såsom exempelvis skatterättslig och arbetsrättslig

lagstiftning, kan ha betydelse.

Att vissa skillnader finns mellan olika

länders regelsystem i dessa avseenden är oundvikligt och varje nackdel

som uppkommer till följd av att ett utländskt regelsystem blir tillämpligt

innebär inte att det erbjudna arbetet ska anses olämpligt. En samlad

bedömning får således göras av om de förmåner som det erbjudna

arbetet medför är skäliga i förhållande till de förmåner som skulle ha

följt av ett likvärdigt arbete i Sverige.

54

SOU 2010:26 Arbetsförmedlingens anvisning till ledigt arbete

Av artikel 13.1 i förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av

systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras

familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, vilken är tillämplig även

inom det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), framgår –

såvitt gäller förmåner som omfattas av förordningen – att de personer

för vilka förordningen gäller omfattas av lagstiftningen i endast en

medlemsstat. Enligt artikel 13.2 ska den som är anställd för arbete

inom en medlemsstats territorium omfattas av denna medlemsstats

lagstiftning, även om han är bosatt inom en annan medlemsstats territorium

. Av förordningen följer således att [den arbetslöse], för det fall

han påbörjat anställningen i Norge, hade kommit att omfattas av norsk

socialförsäkringslagstiftning. [Den arbetslöse] har anfört att de norska

socialförsäkringsreglerna i vissa avseenden är mindre förmånliga än de

som gäller vid anställning i Sverige. De skillnader som han har åberopat

kan dock enligt Regeringsrättens mening inte anses vara så stora

att de vid en helhetsbedömning innebär att de förmåner som skulle ha

följt av arbetet i Norge inte var skäliga. Inte heller i övrigt har i målet

framkommit sådana omständigheter som gör att förmånerna framstår

som oskäliga. Kravet i 11 § första stycket 2 ALF får därmed anses ha

varit uppfyllt.

För att ett erbjudet arbete ska anses lämpligt fordras vidare enligt 11 §

första stycket 1 ALF att skälig hänsyn tagits till den sökandes personliga

förhållanden. Av utredningen i målet framgår att [den arbetslöse]

vid det aktuella tillfället hade tre minderåriga barn varav det yngsta var

åtta år. [Den arbetslöse] har anfört att han, om han antagit det erbjudna

arbetet, skulle ha varit borta från hemmet i mer är tolv timmar per

dygn samt att hans hustrus arbetstid var oregelbunden med mycket

kvällsarbete. Dessa omständigheter kan dock enligt Regeringsrättens

mening inte anses medföra att arbetet var olämpligt. Det yngsta barnet

var i och för sig i en sådan ålder att det fortfarande måste anses ha haft

visst behov av tillsyn. I detta sammanhang måste dock beaktas att det i

byggnadsbranschen inte är ovanligt att arbetet åtminstone periodvis är

förlagt till annan ort än hemorten. Det måste därför kunna begäras att

en arbetssökande inom denna bransch har en beredskap för att ett

arbete kan komma att erbjudas utanför hemorten vilket kan kräva

veckopendling mellan arbetet och bostaden. Av utredningen i målet

framgår att [den arbetslöse] vid det aktuella tillfället hade varit arbetslös

en tid.

Han hade därmed haft möjlighet att förbereda lösningar för

att tillgodose barnens behov av tillsyn för det fall han skulle bli erbjuden

ett arbete där daglig pendling inte var möjlig. Även kravet i 11 §

första stycket 1 ALF får således anses ha varit uppfyllt.

Det har inte påståtts att något av de övriga krav som anges i 11 § inte

var uppfyllt, varför det erbjudna arbetet får anses ha varit lämpligt i

den mening som avses i denna bestämmelse. Vad [den arbetslöse]

anfört om att han inte fått tillräcklig tid att sätta sig in i konsekvenserna

av att arbeta i Norge föranleder inte någon annan bedömning.

55

Arbetsförmedlingens anvisning till ledigt arbete

SOU 2010:26

56

Några andra skäl för [den arbetslöse] att inte acceptera det i Norge

erbjudna arbetet vilka kunnat godtas enligt 45 a § första stycket 1 ALF

har inte framkommit.

4.4 Bara en bråkdel som fått flyttningsbidrag har

anvisats arbetet

År 2009 fattades det 27 499 beslut om flyttningsbidrag. Bara i fråga

om en bråkdel av besluten, något över en och en halv procent eller

434 beslut, hade det skett en anvisning till det arbete som beslutet

avsåg. Den stödform som hade den högsta andelen anvisningar var

pendlingsstöden, 3,5 procent för veckopendling och 3,9 procent för

dagpendling.

Enligt uppgifter från arbetsförmedlare följer de arbetssökande

oftast den handlingsplan som utarbetats gemensamt av förmedlaren

och den arbetssökande. Handlingsplanen innebär som regel en hög

grad av egen aktivitet av den arbetssökande, där Arbetsförmedlingen

stöttar den arbetssökande med självserviceinstrument på

Internet, matchning, platsinformation och bevakning och hemsändning

av information om intressanta platser att söka. Detta

arbetssätt gör att den arbetssökande ofta söker och får ett arbete

utan att ha blivit anvisad det. I praktiken anvisar Arbetsförmedlingen

vidare bara sådana lediga arbeten som anmälts till förmedlingen,

och det är i dag inte ens hälften av alla lediga arbeten som

anmäls till förmedlingen.27

27 Arbetsförmedlingen, Arbetsmarknadsrapport 2009:1, s. 28 f.

5 Kontakter med kommissionen

5.1 Förfrågan 2006

I ett brev av den 22 december 2006 tog kommissionen upp frågan

om pendlingsstödet är en sådan förmån som omfattas av rådets

förordning (EEG) 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen

av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller

deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen och frågan om

hur pendlingsstödet förhåller sig till principen om fri rörlighet för

arbetstagare. I sitt svar av den 11 maj 2007 anförde Arbetsmarknadsdepartementet

bl.a. följande:

Med hänsyn till den särskilda karaktär som pendlingsstödet har som

ett arbetsmarknadspolitiskt instrument för att öka rörligheten inom

ett visst område, att en behovsprövning görs i varje individuellt ärende,

att inget försäkringskrav eller avgiftskrav ställs på individen, samt att

stödet ges endast för att ersätta de faktiska resekostnaderna, anser vi

att stödet inte utgör en sådan förmån som omfattas av förordningen

1408/71/EG.

Därutöver krävs inte att den sökande har fullgjort karenstid eller att

denne sedan tidigare har en koppling till den svenska arbetsmarknaden.

Vi ser därför inte heller några problem i förhållande till den EGrättsliga

regleringen om fri rörlighet för arbetstagare.

5.2 Förfrågan 2008 inom ramen för EU:s

pilotprojekt

Med anledning av att kommissionen mottagit ett klagomål om

pendlingsstödet kontaktade kommissionen i juli 2008 Sverige med

en förfrågan inom ramen för EU:s pilotprojekt, som är ett system

för informationsutbyte och problemlösning. Klagomålet, som

framställts av en anonym svensk medborgare, bosatt i Sverige,

57

Kontakter med kommissionen

SOU 2010:26

gällde att klaganden hade ansökt om pendlingsstöd för resor från

bostaden i Sverige till ett arbete i Danmark men fått avslag av

Arbetsförmedlingen med motiveringen att arbetsplatsen är belägen

utanför Sverige.

I sitt svar av den 7 november 2008 hänvisade Arbetsmarknadsdepartementet

till sitt tidigare svar och anförde bl.a. följande:

Mot bakgrund av EG-domstolens praxis skulle det visserligen kunna

hävdas att tillämpningen innebär en viss inskränkning av den fria

rörligheten. Men även om så skulle vara fallet framgår av domstolens

praxis att en inskränkning av den fria rörligheten kan vara motiverad

av arbetsmarknadspolitiska skäl under vissa omständigheter och på

vissa villkor. Eftersom reglerna om pendlingsstöd är arbetsmarknadspolitiskt

motiverade gör vi bedömningen att Arbetsförmedlingens

tillämpning inte strider mot EG-rätten.

5.3 Formell underrättelse 2009

Kommissionen accepterade inte Sveriges svar 2008 utan inledde ett

s.k. överträdelseärende. I en formell underrättelse till Sverige den

14 april 2009 anförde kommissionen att den ansåg att begränsningen

av pendlingsstödet till resor till arbetsplatser i Sverige kan

utgöra ett hinder för den fria rörligheten som är otillåtet enligt

artikel 39 i EG-fördraget. Som skäl för sitt ställningstagande angav

kommissionen:

EG-domstolen har vid upprepade tillfällen1 slagit fast att alla fördragsbestämmelser

som avser fri rörlighet för personer har till syfte att

underlätta utövandet av all yrkesverksamhet inom gemenskapens

territorium för gemenskapens medborgare och att förhindra åtgärder

som kan missgynna dessa medborgare när de utövar ekonomisk verksamhet

inom en annan medlemsstats territorium. I detta sammanhang

förfogar medlemsstaternas medborgare särskilt över rätten att lämna

sitt hemland för att bege sig till en annan medlemsstats territorium

och vistas där för att utöva ekonomisk verksamhet. Nationella bestämmelser

genom vilka en medborgare i en medlemsstat hindras eller

avskräcks från att lämna sitt hemland för att utöva sin rätt till fri rörlighet

utgör således hinder för denna frihet, även om de tillämpas

oberoende av de berörda arbetstagarnas nationalitet (se bl.a. Bosman,

1 Dom av den 15 december 1995 i mål C-415/93, Bosman, REG 1995 s. I-04921; dom av den

17 mars 2005 i mål C-109/04, Kranemann, REG 2005, s. I-2421; dom av den 11 januari 2007

i mål C-208/05, ITC, REG 2007, s. I-181.

58

SOU 2010:26 Kontakter med kommissionen

C-415/93; punkterna 94–96; Kranemann, C-109/04, punkterna 25–26

samt ITC, C208/05, punkterna 31–33).

Domstolen slog också fast att det är oförenligt med rätten till fri

rörlighet att en arbetstagare eller arbetssökande som söker arbete i en

annan medlemsstat behandlas på ett mindre förmånligt sätt än vad som

skulle ha varit fallet om han inte hade använt sig av de rättigheter i

fråga om fri rörlighet som han har enligt fördraget2.

Mot bakgrund av dessa iakttagelser anser kommissionen att det faktum

att sådana förmåner som de olika flyttningsbidragen i Sverige

beviljas enbart för anställning i Sverige kan utgöra ett hinder för den

fria rörligheten för arbetstagare. Något sådant villkor föreskrivs inte i

förordning (1999:594) om flyttningsbidrag, men de svenska myndigheterna

erkänner att detta villkor tillämpas som etablerad praxis.

De svenska myndigheterna medgav i sitt brev av den 7 november 2008

att det med hänsyn till EG-domstolens rättspraxis kan hävdas att

Arbetsförmedlingens praxis i viss utsträckning begränsar den fria

rörligheten, men påpekade också att en begränsning av den fria rörligheten

enligt EG-domstolens rättpraxis i vissa fall och på vissa villkor

kan vara berättigad av arbetsmarknadspolitiska skäl. De svenska myndigheterna

hävdar att bestämmelserna om pendlingsstöd är berättigade

av arbetsmarknadspolitiska skäl och att Arbetsförmedlingens praxis

därför inte strider mot EU-lagstiftningen.

Några vidare uppgifter om denna motivering av hindret för den fria

rörligheten har inte lämnats. Med stöd av väletablerad rättspraxis anser

EG-domstolen att en bestämmelse som hindrar den fria rörligheten för

arbetstagare endast kan tillåtas om den har ett legitimt syfte som är

förenligt med fördraget och är berättigad på grund av tvingande hänsyn

till allmänintresset. I ett sådant fall krävs det även att tillämpningen

av nämnda bestämmelse är ägnad att säkerställa uppnåendet av

syftet i fråga och att denna tillämpning inte går utöver vad som är

nödvändigt för att uppnå detta syfte (se bl.a. mål C-109/04, Kranemann

, punkt 33 samt C-208/05, ITC, punkt 37). De svenska myndigheterna

har inte redogjort för de arbetsmarknadspolitiska skäl som

skulle kunna motivera begränsningen av den fria rörligheten, för arbetstagare

beträffande rätt till flyttningsbidrag.

De har heller inte lagt

fram några argument för att visa att det faktum att flyttningsbidrag

lämnas enbart till personer anställda i Sverige inte går utöver vad som

är nödvändigt i detta avseende på grund av tvingande hänsyn till allmänintresset

(krav på att proportionalitetsprincipen följs).

2 Dom i mål C-208/05, ITC (se ovan), punkt 34; dom av den 11 juli 2002 i mål 224/98,

D’Hoop, REG 2002, s. I-6191, punkt 18.

59

Kontakter med kommissionen

SOU 2010:26

Kommissionen anser därför att Sverige har underlåtit att fullgöra sina

skyldigheter enligt artikel 39 i EG-fördraget.

I sitt svar till kommissionen den 13 augusti 2009 anförde regeringen

bl.a. följande:

Svenska regeringens inställning

Med anledning av kommissionens formella underrättelse ska regeringen

tillsätta en utredning som ska se över frågan och föreslå ändringar i

regelverket angående flyttningsbidragen som motiveras av den svenska

arbetsmarknadspolitiken samtidigt som de är icke-diskriminerande.

Skälen för regeringens inställning

Mot bakgrund av EG-domstolens uttalanden kan regeringen inte

förneka att Arbetsförmedlingens tillämpning av bestämmelserna om

flyttningsbidrag, dvs. att bidrag lämnas enbart för anställning i Sverige,

kan innebära ett visst hinder för den fria rörligheten för arbetstagare.

Att neka en person pendlingsstöd med motiveringen att hans eller

hennes anställning är utomlands innebär att personen missgynnas i

förhållande till en person som har en anställning i Sverige.

Regeringen gör emellertid gällande att den nu omtvistade begränsningen

av flyttningsbidragen bör anses vara förenlig med EG-rätten med

hänsyn till att systemet med flyttningsbidrag är ett arbetsmarknadspolitiskt

instrument och med hänsyn till de arbetsmarknadspolitiska skäl

som ligger bakom flyttningsbidragen.

Arbetsmarknadspolitiken är en del av socialpolitiken och i första hand

en nationell angelägenhet. Medlemsstaterna beslutar själva om medel

och villkor för den politiken. Hur mycket medel som avsätts varje år

baseras på prognoser utifrån situationen i respektive land. Den modell

som sedan flera år används för samordning av medlemsstaternas arbetsmarknadspolitik

är den s.k. öppna samordningsmetoden med

gemensamma riktlinjer, nationella handlingsplaner, gemensamma

indikatorer, uppföljning och bedömning av kommissionen m.m. Regelverken

och budgetarna är dock nationella.

EG-domstolen har följaktligen också förklarat att det ankommer på

medlemsstaterna att välja åtgärder för att förverkliga de mål som de

uppställt för arbetsmarknaden och att medlemsstaterna har ett stort

utrymme för eget skön när de utövar denna behörighet. Domstolen

har även uttalat att främjandet av sysselsättningen utgör ett legitimt

socialpolitiskt mål (se dom i mål C-208/05, ITC Innovative Technology

Center GmbH mot Bundesagentur fur Arbeit, punkt 39, och däri

angivna hänvisningar).

60

SOU 2010:26 Kontakter med kommissionen

Det övergripande målet för den svenska arbetsmarknadspolitiken är att

bidra till en väl fungerande arbetsmarknad, öka sysselsättningen och

minska utanförskapet i Sverige. En huvuduppgift för denna politik är

att sammanföra de som söker arbete med de som söker arbetskraft. En

grundläggande förutsättning för att arbetsmarknaden ska fungera på

ett tillfredsställande sätt är att arbetssökande sammanförs med lediga

arbeten så snabbt och effektivt som möjligt. En effektiv förmedling

förutsätter att arbetssökande, förutom att aktivt söka arbete, också

faktiskt tar ett lämpligt arbete. Arbetssökande måste därför vara rörliga,

både mellan yrken och mellan regioner. Rörlighet på arbetsmarknaden

minskar också risken för att lokal arbetskraftsbrist ska uppstå

med inflationsdrivande lönehöjningar och minskad produktion som

följd. En fungerande kompetensförsörjning utgör vidare grunden för

regional utveckling och tillväxt.

Betydelsen av rörlighet på arbetsmarknaden är något som medlemsländerna

inom ramen för EU:s sysselsättningsstrategi också är överens

om. Medlemsländerna ska för att uppnå det övergripande målet om

full sysselsättning förbättra möjligheterna för arbetstagare och arbetsgivare

att hantera förändringar på arbetsmarknaden samt främja anpassbarhet

och rörlighet på arbetsmarknaden.

De nu aktuella flyttningsbidragen utgör ett viktigt instrument i den

svenska arbetsmarknadspolitiken för att bidra till en ökad geografisk

rörlighet och flexibilitet på arbetsmarknaden i syfte att minska arbetslösheten

och motverka lokal arbetskraftsbrist. Motivet är inte endast

att underlätta personers geografiska rörlighet i situationer då det redan

uppkommit brist på arbetskraft i vissa delar av landet och överskott på

andra håll, utan även att förebygga risken för att sådana förhållanden

över huvud taget ska uppstå. Flyttningsbidragen syftar även till att

stimulera nyckelpersoner att flytta till regioner som är särskilt utsatta

ur ett regionalt utvecklingsperspektiv.

Flyttningsbidragen utgör ett väsentligt stöd för den som inom ramen

för arbetslöshetsförsäkringen anvisats ett arbete på annan ort än hemorten

. En arbetssökande som uppbär ersättning från arbetslöshetskassa

eller motsvarande ersättning inom ramen för ett arbetsmarknadspolitiskt

program har enligt den svenska arbetslöshetsförsäkringen nämligen

en långtgående skyldighet att ta lämpliga arbeten oavsett var de

finns någonstans för att inte ersättningen ska reduceras eller i vissa fall

helt förloras. Denna skyldighet kompletteras med möjligheten att få

flyttningsbidrag. Flyttningsbidragen kan därmed i någon mening även

sägas bidra till att stärka arbetslöshetsförsäkringen som en omställningsförsäkring,

vilket också är en av regeringens övriga huvuduppgifter

för arbetsmarknadspolitiken.

Som framhållits ovan utgör det enligt EG-domstolen ett legitimt

socialpolitiskt mål att främja sysselsättningen.

Ett främjande av syssel61

Kontakter med kommissionen

SOU 2010:26

sättningen måste anses innefatta inte bara åtgärder för att minska

arbetslösheten utan även åtgärder för att motverka arbetskraftsbrist i

ett visst område eller inom ett visst yrke. Syftet att motverka en redan

uppkommen arbetskraftsbrist präglar särskilt den del av flyttningsbidraget

som avser stöd för veckopendling. För sådant stöd gäller nämligen

att detta får beviljas endast för pendling till ett arbete i en region

där det i realiteten konstaterats brist på arbetskraft i yrket.

Sverige måste kunna vidta arbetsmarknadspolitiska åtgärder för att

förebygga och hantera missförhållanden på den egna arbetsmarknaden.

I annat fall saknas möjlighet att komma till rätta med situationen att

det på vissa håll i landet riskerar att uppstå eller råder brist på arbetsföra

personer. Sverige kan inte förlita sig på att andra EU-länder företar

motsvarande åtgärder som bidrar till att deras medborgare får arbete på

sådana platser i Sverige. Det kan rimligtvis inte heller krävas att Sverige

ska bekosta åtgärder för att hantera arbetskraftsbrist i andra EUländer

. Sistnämnda förhållande skulle sannolikt även leda till att de

kostnaderna för att uppnå de önskade effekterna inte längre kan motiveras.

Det ska inte bortses från att det därutöver också finns ett svenskt

intresse av att skydda den nationella arbetsmarknaden så att den inte

förlorar nyckelpersoner. EG-domstolen har uttalat att det kan antas

att frågan om att skydda arbetsmarknaden från att förlora kvalificerad

arbetskraft under vissa omständigheter och med beaktande av vissa

villkor kan motivera inskränkningar i den fria rörligheten av arbetstagare

(se domen i ovan nämnda målet ITC, punkt 44).

Avslutningsvis bör understrykas att den praktiska tillämpningen av

bestämmelserna om flyttningsbidrag i högsta grad är direkt knuten till

förverkligandet av den svenska arbetsmarknadspolitiken. Som redovisats

i det föregående ska Arbetsförmedlingen i varje enskilt fall göra en

arbetsmarknadspolitisk bedömning om stöd är motiverat. En sådan

bedömning är nödvändig bl.a. för att uppnå syftet att endast ersätta

förflyttningar som inte skulle ha skett utan bidrag. För att kunna göra

en korrekt bedömning i detta hänseende krävs goda kunskaper om och

erfarenhet av den svenska arbetsmarknaden på såväl det nationella som

det lokala planet samt även kunskaper om inhemsk praxis på närliggande

områden.

På grund av det nu anförda anser regeringen fortfarande att systemet

med flyttningsbidrag i sin nuvarande utformning får anses vara godtagbart

från EG-rättsliga utgångspunkter.

Detta innebär inte att regeringen är omedveten om att Arbetsförmedlingens

tillämpning av flyttningsbidragen kan vara problematisk med

hänsyn till den fria rörligheten för arbetstagare. Regeringen är naturligtvis

angelägen om att det svenska systemet inte ställer upp några

62

SOU 2010:26 Kontakter med kommissionen

oberättigade hinder för denna fria rörlighet. Med anledning av vad

kommissionen anfört ska vi därför tillsätta en utredning så snart som

möjligt. En särskild utredare får i uppdrag att se över hur reglerna

gällande flyttningsbidragen enligt förordning (1999:594) om flyttningsbidrag

bör förändras. Syftet med förändringen är att flyttningsbidragen

endast ska kunna beviljas i samband med anvisning till ett

arbete. En sådan anvisning är inte begränsad till Sverige. Att anvisning

kan ske även utanför Sverige slogs nyligen fast i en dom från Regeringsrätten

i juni 2008 (mål nr 800-06). Regeringsrätten fastställde då

att ett arbete i Norge som anvisats en arbetssökande i Sverige var ett

lämpligt arbete som den arbetssökande var tvungen att acceptera för

att inte få sin arbetslöshetsersättning nedsatt. Utredarens betänkande

ska ligga till grund för att utforma förslag till ett icke-diskriminerande

regelverk, vilket enligt ordinarie beredningsrutiner ska kunna presenteras

senast i budgetpropositionen 2011 (september–oktober 2010).

Utredningen bör söka samråd med företrädare för kommissionen.

Regeringen ser därför fram emot ett fortsatt samarbete med kommissionen

i denna fråga med målsättningen att hitta en lösning i samförstånd.

Därefter beslutade regeringen den 26 november 2009 om utredningsdirektiven

(bilaga 1).

5.4 Motiverat yttrande 2010

Efter ha tagit del av de uppgifter Sverige lämnat gjorde kommissionen

den bedömningen att Sverige underlåtit att fullgöra sina

skyldigheter enligt artikel 45 i EUF-fördraget. I ett s.k. motiverat

yttrande till Sverige av den 18 mars 2010 anförde kommissionen

under rubriken Rättslig bedömning följande:

26. Mot bakgrund av EU-domstolens rättspraxis anser kommissionen

att villkoret att anställningen ska ligga i Sverige för att bidrag som

flyttningsbidrag ska kunna beviljas kan utgöra ett hinder för arbetstagarnas

fria rörlighet. Även om detta villkor inte föreskrivs i förordning

(1999:594) om flyttningsbidrag vidgår de svenska myndigheterna

att villkoret tillämpas enligt vedertagen praxis.

27. Europeiska unionens domstol har vid flera tillfällen konstaterat

följande1: ”Alla fördragsbestämmelser om fri rörlighet för personer har

till syfte att underlätta för medborgarna inom gemenskapen att utöva

1 Domstolens dom av den 15 december 1995 i målet C-415/93, Bosman, REG 1995 s.

I-04921. Domstolens dom av den 17 mars 2005 i målet C-109/04, Kranemann, REG 2005, s.

I-2421. Domstolens dom av den 11 januari 2007 i målet C-208/05, ITC, REG 2007, s. I-181.

63

Kontakter med kommissionen

SOU 2010:26

all slags yrkesverksamhet inom hela gemenskapen och de utgör hinder

för åtgärder som kan missgynna dessa medborgare när de önskar utöva

ekonomisk verksamhet i en annan medlemsstat. I detta sammanhang

förfogar medlemsstaternas medborgare särskilt över en rätt som följer

direkt av fördraget, nämligen att lämna sitt hemland för att bege sig

till en annan medlemsstat och vistas där för att utöva ekonomisk verksamhet.

Nationella bestämmelser genom vilka en arbetstagare som är

medborgare i en medlemsstat hindras eller avskräcks från att lämna

sitt hemland för att utöva sin rätt till fri rörlighet utgör således hinder

för denna frihet, även om de tillämpas oberoende av de berörda arbetstagarnas

nationalitet” (se bl.a. Bosman C-415/93, punkterna 94–

96, Kranemann C-109/04, punkterna 25–26, och ITC C-208/05,

punkterna 31–33).

28. Domstolen anser också att det är ”oförenligt med rätten till fri rörlighet

att en arbetstagare eller arbetssökande behandlas på ett mindre

förmånligt sätt i den medlemsstat där han är medborgare än vad som

skulle ha varit fallet om han inte hade använt sig av de rättigheter i

fråga om fri rörlighet som han har enligt fördraget”2.

[…]

34. Enligt EU-domstolens fasta rättspraxis gäller följande: ”En bestämmelse

som hindrar den fria rörligheten för arbetstagare kan endast

tillåtas om den har ett legitimt syfte som är förenligt med fördraget och

är motiverad av tvingande hänsyn till allmänintresset. I ett sådant fall

fordras även att tillämpningen av en sådan bestämmelse är ägnad att

säkerställa att syftet j fråga uppnås och att denna tillämpning inte går

utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta syfte” (se bl.a. Kranemann

C-109/04, punkt 33, och ITC C-208/0S, punkt 37).

35. Kommissionen finner dock att de svenska myndigheterna har

underlåtit att lämna tillräckligt välunderbyggda argument till stöd

för begränsningen av arbetstagares fria rörlighet när det gäller tillgång

till flyttningsbidrag, och att de inte heller lämnat några argument

som visar att villkoret att anställningen ska vara belägen i Sverige

för att flyttningsbidrag ska kunna beviljas inte går utöver vad

som är nödvändigt av arbetsmarknadspolitiska skäl (proportionalitetsprövning).

36.

Då de svenska myndigheterna inser att ”Arbetsförmedlingens tilllämpning

av flyttningsbidragen kan vara problematisk med hänsyn till

den fria rörligheten för arbetstagare” erbjuder de sig i sitt svar av den

13 augusti 2009 att ”tillsätta en utredning som ska se över frågan och

föreslå ändringar i regelverket angående flyttningsbidragen som moti2

Dom i målet C-208/05 ITC (a.a.), punkt 34. Domstolens dom av den 11 juli 2002 i målet

224/98 D’Hoop, REG 2002, s. I-6191, punkt 18.

64

SOU 2010:26 Kontakter med kommissionen

65

veras av den svenska arbetsmarknadspolitiken samtidigt som de är

icke-diskriminerande”.

37. För det ändamålet ska ”en särskild utredare [få] i uppdrag att se över

hur reglerna gällande flyttningsbidragen enligt förordning (1999:594)

om flyttningsbidrag bör förändras” så att flyttningsbidragen endast

ska kunna beviljas i samband med anvisning till ett arbete, inte

nödvändigtvis i Sverige. De svenska myndigheterna säger följande:

”Att anvisning kan ske även utanför Sverige slogs nyligen fast i en

dom från Regeringsrätten i juni 2008 (mål nr 800-06). Regeringsrätten

fastställde då att ett arbete i Norge som anvisats en arbetssökande i

Sverige var ett lämpligt arbete som den arbetssökande var tvungen att

acceptera för att inte få sin arbetslöshetsersättning nedsatt”. Utredarens

betänkande ska ligga till grund för förslag till ett ickediskriminerande

regelverk som normalt ska läggas fram i budgetpropositionen

för 2011 (september–oktober 2011). Utredningen

bör även omfatta samråd med företrädare för kommissionen.

38. Trots det finner kommissionen de svenska myndigheternas förslag

motsägelsefullt. Å ena sidan erkänner de att flyttningsbidrag begränsade

till enbart anställningar i Sverige kan utgöra ett hinder för

arbetstagarnas fria rörlighet, men å andra sidan förefaller de motivera

det med hänvisningar till otillräckligt underbyggda arbetsmarknadspolitiska

skäl. De lämnar inte heller någon exakt tidplan

för den här utredningen eller de konkreta ändringar de kan tänka

sig att införa.

39. Av ovan anförda skäl och trots de kontakter som tagits mellan

kommissionen och de svenska myndigheterna sedan 2006 förefaller

inte de svenska myndigheterna tydligt ha åtagit sig att se till att nationell

förvaltningspraxis överensstämmer med EU-rätten.

40. Europeiska kommissionen anser därför att Konungariket Sverige

underlåtit att fullgöra sina skyldigheter enligt artikel 45 i fördraget

om Europeiska unionens funktionssätt.

Kommissionen har anmodat Sverige att inom två månader från

delfåendet, dvs. till den 22 maj 2010, vidta nödvändiga åtgärder för

att följa det motiverade yttrandet.

6 EU-rättsliga regler

6.1 En förändrad fördragsstruktur

Sedan utredningsdirektiven beslutades har Lissabonfördraget trätt i

kraft, varigenom Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt

(EUF-fördraget) har ersatt EG-fördraget. De bestämmelser om fri

rörlighet för arbetstagare som tidigare fanns i artikel 39 i EGfördraget

har i sak oförändrade förts över till artikel 45 i EUFfördraget.

Lissabonfördraget har också inneburit en ny begreppsbildning

i och med att begreppet Europeiska gemenskaperna (EG)

utmönstrats och konsekvent ersatts med Europeiska unionen.

Begreppen EG-rätt eller gemenskapsrätt har således ersatts av

begreppen EU-rätt eller unionsrätt och EG-domstolen har bytt

namn till EU-domstolen. I fortsättningen används de nya termer

och begrepp som följer av Lissabonfördraget.

När det i det följande talas om EU och medlemsstater inom EU

avses också Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och

de stater som ingår i det området.

6.2 Kort om den fria rörligheten för arbetstagare

Rätten till fri rörlighet för arbetstagare slås fast i artikel 45.1 i

EUF-fördraget. Genom artikel 45.2 i EUF-fördraget förbjuds all

diskriminering av arbetstagare från medlemsstaterna på grund av

nationalitet vad gäller anställning, lön och övriga arbets- och

anställningsvillkor. Förbudet tar sikte på både direkt och indirekt

diskriminering. Rätten till fri rörlighet för arbetstagare innefattar,

enligt artikel 45.3 i EUF-fördraget, rätt att anta faktiska erbjudanden

om anställning, att förflytta sig fritt inom medlemsstaternas

territorium för detta ändamål, att uppehålla sig i en medlemsstat i

syfte att inneha anställning där i överensstämmelse med de lagar

och andra författningar som gäller för anställning av medborgare i

67

EU-rättsliga regler

SOU 2010:26

den staten, och att, på vissa villkor, stanna kvar inom en medlemsstats

territorium efter att ha varit anställd där. Medlemsstaterna får

inte införa ordningar som innebär ett hinder för den fria rörligheten

för arbetstagare. De möjligheter till undantag som finns för

medlemsstaterna att faktiskt uppställa sådana hinder berörs i

avsnitt 6.5.

Av EU-domstolens fasta praxis följer att de rättigheter som slås

fast i artikel 45 i EUF-fördraget inte bara tar sikte på nationalitetsdiskriminerande

hinder för den fria rörligheten för arbetstagare.

Även nationella regler och åtgärder som utan att vara diskriminerande

kan hindra eller avskräcka medlemsstaternas medborgare att

utnyttja den fria rörligheten omfattas.28 Regler vars effekter på

rörligheten är att betrakta som alltför indirekta och slumpmässiga

faller dock utanför artikelns tillämpningsområde.29 Också det fallet

att en medlemsstats regler hindrar eller avskräcker de egna medborgarna

från att lämna sitt hemland i syfte att arbeta i en annan

medlemsstat innebär ett otillåtet hinder för den fria rörligheten.30

6.3 Att bevilja flyttningsbidrag bara för anställning i

Sverige innebär ett hinder för den fria

rörligheten

Syftet med EUF-fördragets bestämmelser om den fria rörligheten

är enligt EU-domstolen att underlätta för medborgarna att utöva

all slags yrkesverksamhet inom EU och att förhindra åtgärder som

kan missgynna dessa medborgare när de önskar utöva ekonomisk

verksamhet i en annan medlemsstat. Rätten till fri rörlighet

innefattar därför inte bara en rätt att anta erbjudanden om anställning

och bosätta sig i en annan medlemsstat, utan också en rätt att i

detta syfte lämna den egna medlemsstaten.31 Av praxis följer även

att det är oförenligt med den rätten att en arbetstagare eller den

som söker arbete i en annan medlemsstat behandlas på ett mindre

förmånligt sätt än vad som skulle ha varit fallet om personen i fråga

28 Se bl.a. mål C-55/94 Gebhard, REG 1995, s. I-4165, punkt 37.

29 Mål C-190/98 Graf, REG 2000, s. I-493.

30 Se bl.a. mål C-208/05, ITC, REG 2007, s. I-181, punkt 33.

31 Se bl.a. mål C-18/95 Terhoeve, REG 1999, s. I-345, punkt 37.

68

SOU 2010:26 EU-rättsliga regler

inte använt sig av den rätt till fri rörlighet som följer av EUFfördraget.32

För att någon ska kunna få flyttningsbidrag i annan form än

respenning för sökanderesa krävs det att personen faktiskt har fått

en anställning, men det krävs inte att han eller hon ska ha börjat

arbeta i anställningen (se avsnitt 2). Den som har fått en anställning

får anses omfattad av den rätt till fri rörlighet som artikel 45.1 i

EUF-fördraget ger arbetstagare även om anställningen ännu inte

tillträtts.

För att någon ska kunna få flyttningsbidrag i form av respenning

för sökanderesa krävs det att personen är eller riskerar att bli

arbetslös och att resan bedöms nödvändig för att en anställning ska

komma till stånd (se avsnitt 2). Även den som vill göra en resa som

bedömts nödvändig för att en anställning ska komma till stånd får

anses omfattad av den rätt till fri rörlighet som artikel 45.1 i EUFfördraget

ger arbetstagare.33

Som framgått av avsnitt 2 och 5 beviljar Arbetsförmedlingen

bara flyttningsbidrag för anställningar i Sverige. Regeringen har

inte förnekat att en sådan tillämpning kan innebära ett visst hinder

för den fria rörligheten för arbetstagare (se avsnitt 5.3). Följande

domar från EU-domstolen är av särskilt intresse för bedömningen

av frågan om det finns ett sådant hinder.

Kranemann-målet34 avsåg tyska delstatsbestämmelser som innebar

att tingsnotarier som fullgjorde sin obligatoriska praktiktjänstgöring

i Tyskland fick ersättning för resor mellan hemmet och

arbetsplatsen. De som förlagt delar av praktiken utomlands fick

däremot själva betala den del av resan som avsåg sträckan utanför

Tyskland. I målet slog EU-domstolen fast att om en medlemsstat

valt att införa ett system enligt vilket vissa tjänster bara kan sökas

av personer som fullgjort en praktiktjänstgöring, och systemet

dessutom medger att delar av den fullgörs i en annan medlemsstat,

så måste den säkerställa att organisationen av praktiken inte hindrar

den fria rörligheten. Slutsatsen var att regler av detta slag missgynnar

notarier som förlagt delar av praktiken utomlands och därför

kunde avskräcka dem från att utnyttja den fria rörligheten.

32 Se bl.a. mål C-208/05 ITC, REG 2007, s. I-181, punkt 34.

33 Mål C-292/89 Antonissen, REG 1991, s. I-745, punkt 13.

34 Mål C-109/04 Kranemann, REG 2005, s. I-2421.

69

EU-rättsliga regler

SOU 2010:26

I ITC-målet35 hade domstolen att ta ställning till en bestämmelse

i den tyska sociallagen som gav privata arbetsförmedlingar rätt

till ersättning i efterhand för att ha förmedlat arbete till arbetssökande.

Som villkor uppställdes ett krav på att arbetet omfattades av

obligatoriska socialförsäkringsavgifter i Tyskland. EU-domstolen

fann att en sådan bestämmelse missgynnar arbetssökande som fått

en anställning som omfattas av obligatoriska socialförsäkringsavgifter

i en annan medlemsstat och därför avskräcker

dessa personer från att utnyttja den fria rörligheten.

Om Sverige väljer att ha ett system där man av en statlig myndighet

kan få viss ekonomisk ersättning för förflyttningar i

samband med anställning, har jag mot bakgrund av dessa domar

från EU-domstolen svårt att se annat än att det innebär ett hinder

för den fria rörligheten för arbetstagare att neka någon sådan

ersättning på grund av att anställningen inte är i Sverige. Min

slutsats är alltså att det innebär ett hinder för den fria rörligheten

för arbetstagare att bevilja flyttningsbidrag bara avseende anställning

i Sverige. Att bevilja ersättning bara avseende den del av

förflyttningen som sker inom Sverige skulle enligt min bedömning

på motsvarande sätt innebära ett hinder för den fria rörligheten för

arbetstagare.

Om man tills vidare bortser från bestämmelserna avseende

stödområden, kan enligt min mening de villkor och begränsningar

som uttryckligen uppställs i förordningen om flyttningsbidrag inte

i sig anses innebära några hinder för den fria rörligheten för

arbetstagare eller någon diskriminering på grund av nationalitet. De

i den meningen neutrala bestämmelserna i förordningen får dock

inte i praktiken tillämpas så att de innebär sådana hinder eller sådan

diskriminering.

6.4 Vilka personkategorier ska enligt unionsrätten ha

möjlighet till flyttningsbidrag?

6.4.1 Inledning

Det klagomål som initierat det överträdelseärende som kommissionen

inlett mot Sverige gällde en i Sverige bosatt svensk medborgare

som ville ha flyttningsbidrag i form av pendlingsstöd avseende

35 Mål C-208/05 ITC, REG 2007, s. I-181.

70

SOU 2010:26 EU-rättsliga regler

en anställning i Danmark (se avsnitt 5.2). Att i Sverige bosatta

svenska medborgare kan beviljas flyttningsbidrag är självklart. Som

nyss konstaterats (avsnitt 6.3) innebär det ett hinder för den fria

rörligheten för arbetstagare att i tillämpningen göra skillnad mellan

i Sverige bosatta svenska medborgare genom att inte bevilja

flyttningsbidrag avseende anställningar i annan medlemsstat än

Sverige. Vad som ska beröras i detta avsnitt är i vilken utsträckning

unionsrätten medför att Sverige är skyldig att ge andra än i Sverige

bosatta svenska medborgare möjlighet till flyttningsbidrag,

avseende anställning i Sverige eller annan medlemsstat, på samma

villkor som i Sverige bosatta svenska medborgare.

Svaret på sådana frågeställningar är beroende av vilken karaktär

flyttningsbidraget ska anses ha enligt unionsrätten. Vad det

närmare bestämt gäller är i första hand om flyttningsbidraget är att

anse som en sådan social förmån som avses i artikel 7.2 i rådets

förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens

fria rörlighet inom gemenskapen36 och/eller en sådan

social trygghetsförmån som avses i Europaparlamentets och rådets

förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning

av de sociala trygghetssystemen37. Dessa frågor behandlas nedan i

särskilda avsnitt.

6.4.2 Social förmån enligt förordning (EEG) nr 1612/68?

Enligt artikel 7.2 i förordning (EEG) nr 1612/68 ska en arbetstagare

från en annan medlemsstat ha samma sociala och skattemässiga

förmåner som statens egna medborgare. Med en social förmån

avses enligt EU-domstolen ”alla förmåner, med eller utan anknytning

till ett anställningsavtal, som i allmänhet tillerkänns landets

egna arbetstagare, huvudsakligen på grund av deras objektiva

ställning som arbetstagare eller enbart därför att de är bosatta inom

landet och vars utsträckning till att även gälla arbetstagare som är

medborgare i andra medlemsstater således kan antas underlätta

deras rörlighet inom gemenskapen”.38 Begreppet inkluderar således

i princip alla förmåner som har någon social betydelse och som kan

36 EGT L 257, 19.10.1968, s. 2.

37 Den förordningen träder i kraft den 1 maj 2010 och ersätter då rådets förordning (EEG)

nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när

anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen.

38 Se bl.a. mål C-213/05 Geven, REG 2007, s. I-6347, punkt 12.

71

EU-rättsliga regler

SOU 2010:26

underlätta integrationen. De förmåner som ryms inom flyttningsbidraget

får därför anses omfattade av begreppet social förmån.

Det är emellertid enligt EU-domstolens praxis i princip bara

sådana arbetstagare som redan har inträtt på en medlemsstats

arbetsmarknad som enligt artikeln har rätt till samma sociala

förmåner från den medlemsstaten som medlemsstatens egna

medborgare. Den som aldrig har haft en anställning i Sverige har

alltså inte med stöd av den artikeln rätt till flyttningsbidrag på

samma villkor som svenska medborgare.

Men innebär det förhållandet att den som är bosatt utomlands

och aldrig har utfört arbete i Sverige men har fått en anställning i

Sverige att han eller hon har inträtt på den svenska arbetsmarknaden

på det sätt som krävs för samma möjlighet till sociala förmåner

enligt artikeln som svenska medborgare? EUF-fördraget och

förordning (EEG) nr 1612/68 ger inget entydigt svar på denna

fråga. Uttalanden i EU-domstolens praxis tyder dock på att rätten

till likabehandling enligt artikel 7.2 i förordning (EEG) nr 1612/68

bara omfattar migrerande arbetstagare som redan arbetar i den

medlemsstat som betalar förmånen eller i vart fall redan befinner

sig i denna medlemsstat.39

Däremot framstår det som mera klart att den som vill göra ett

besök i Sverige som bedöms som nödvändigt för att en anställning

här ska komma till stånd inte redan härigenom kan anses ha inträtt

på den svenska arbetsmarknaden på det sätt som krävs.

Av EU-domstolens praxis följer att personer som arbetar i en

medlemsstat men som är bosatta i en annan medlemsstat, s.k.

gränsarbetare, omfattas av artikel 45 i EUF-fördraget i personligt

hänseende. Gränsarbetare har därför möjlighet att åberopa artikel

7.2 i förordning (EEG) nr 1612/68 för att få sociala förmåner i den

medlemsstat där arbetet utförs på samma sätt som alla andra

arbetstagare som avses i denna bestämmelse. EU-domstolen har i

flera fall slagit fast att ett bosättningskrav i det land som beviljar en

förmån som omfattas av förordningen riskerar att få en indirekt

diskriminerande effekt, eftersom kravet lättare uppfylls av landets

egna arbetstagare än av arbetstagare från andra medlemsstater.40 En

i Danmark bosatt dansk medborgare som har arbetat i Sverige men

blivit arbetslös och fått ett nytt arbete i Finland ska således enligt

39 Se mål C-138/02 Collins, REG, 2004, s. I-2703, punkterna 30 och 31.

40 Se bl.a. mål C-213/05 Geven, REG 2007, s.

I-6347, punkterna 15, 19 och 20 samt mål

C-212/05 Hartmann, REG 2007, s. I-6303, punkterna 24, 30 och 31.

72

SOU 2010:26 EU-rättsliga regler

artikel 7.2 i förordning (EEG) nr 1612/68 ha samma möjlighet till

flyttningsbidrag som en i Sverige bosatt svensk medborgare som

fått ett arbete i Finland.

I artikel 5 i förordning (EEG) nr 1612/68 finns det en bestämmelse

om att en medborgare i en medlemsstat som söker anställning

inom en annan medlemsstats territorium ska få samma hjälp

där som den som ges av arbetsförmedlingarna i denna stat till dess

egna medborgare som söker anställning. Arbetsförmedlingens

beviljande av den ekonomiska förmånen flyttningsbidrag kan inte

anses vara sådan ”hjälp” som åsyftas i den artikeln. Det följer av

fast praxis i EU-domstolen att den som söker arbete i en annan

medlemsstat men ännu inte har fått en anställning, inte har någon

på förordningen grundad rätt till likabehandling i fråga om sociala

förmåner.41 En annan sak är att arbetssökande numera har en mer

begränsad rätt till likabehandling med stöd av EUF-fördraget (se

avsnitt 6.4.4.).

Däremot torde den övriga service som Arbetsförmedlingen ger

svenska arbetssökande i form av inskrivning, information om och

anvisning till lediga arbeten m.m. vara att betrakta som ”hjälp”

enligt artikel 5 i förordning (EEG) nr 1612/68. I Arbetsmarknadsstyrelsens

föreskrifter (1 § AMSFS 2005:4) finns det också en

uttrycklig bestämmelse om att alla som har rätt att arbeta i Sverige

också har rätt att skrivas in hos och få service av den offentliga

arbetsförmedlingen.

6.4.3 Förmån enligt förordning (EG) nr 883/2004?

Att flyttningsbidrag omfattas av begreppet ”social förmån” i artikel

7.2 i förordning (EEG) nr 1612/68 utesluter inte att flyttningsbidrag

samtidigt kan omfattas av Europaparlamentets och rådets

förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning

av de sociala trygghetssystemen.42 Begreppet ”social trygghet” tar

till skillnad från begreppet social förmån sikte på vissa inom

unionsrätten bestämda socialförsäkringsförmåner som hänför sig

till någon av de grenar av social trygghet som anges i artikel 3.1 i

denna förordning och som i punkten f särskilt nämner ”förmåner

vid arbetslöshet”.

41 Se mål C-138/02 Collins, REG, 2004, s. I-2703, punkterna 31–33.

42 EUT L 166, 30.4.2004, s. 1.

73

EU-rättsliga regler

SOU 2010:26

Av artikel 7 framgår det att ett bosättningskrav som huvudregel

inte får uppställas som villkor för rätt till sådana kontantförmåner

som omfattas förordningen. Från förbudet undantas sådana

”särskilda icke avgiftsfinansierade förmåner” som avses i artikel 70.

Flyttningsbidraget omfattas dock inte av detta undantag redan av

det skälet att det inte finns upptaget i en särskild bilaga till förordningen43

, vilket enligt samma artikel utgör ett villkor för att

undantaget ska gälla.

Beträffande arbetslöshetsförmåner gäller dock särskilda regler

enligt vilka den behöriga medlemsstaten får uppställa ett bosättningskrav

utom i två särskilt angivna situationer.44 Det gäller dels

bestämmelsen i artikel 64 enligt vilken den som söker arbete i en

annan medlemsstat får behålla rätten till kontanta arbetslöshetsförmåner

under tre månader (under vissa omständigheter högst sex

månader), dels artikel 65 som avser arbetslösa personer som

tidigare varit anställda och som under sin senaste anställning var

bosatta i en annan medlemsstat än den behöriga medlemsstaten.

Frågan är då om flyttningsbidrag är sådana ”förmåner vid arbetslöshet”

som omfattas av förordningen. För att besvara den

frågan måste man enligt EU-domstolen undersöka förmånens

grundläggande beståndsdelar, i synnerhet dess ändamål och villkoren

för dess beviljande. Huruvida förmånen i fråga i den nationella

lagstiftningen betecknas som en social trygghetsförmån eller

inte är utan betydelse vid bedömningen. Av fast praxis framgår det

vidare att en förmån är en social trygghetsförmån bara om den

beviljas mottagaren utan någon skönsmässig bedömning i enskilda

fall av personliga behov och om den grundas på förhållanden som

definieras i lag.45

Mot bakgrund av dessa uttalanden finns det faktorer som talar

för att flyttningsbidrag enligt sin nuvarande utformning skulle

kunna omfattas av förordning (EG) nr 883/2004. Bidraget beviljas

utifrån objektiva kriterier som angetts i lagstiftning, Arbetsförmedlingen

gör inte någon individuell och skönsmässig bedömning av

sökandens personliga behov, och bidragen skulle kunna anses

43 Bilaga X.

44 Artikel 63 i förordningen.

45 Se bl.a. mål C-101/04 Noteboom, REG 2005, s. I-771, punkterna 21 och 24.

74

SOU 2010:26 EU-rättsliga regler

avsedda att täcka risken för arbetslöshet genom att minska eller

förebygga denna risk.46

Att pendlingsstöd, och förmodligen för det allra mesta också

respenning för bohagstransport, lämnas till anställda för tid då de

faktiskt tillträtt sin anställning och således inte längre är arbetslösa

talar å andra sidan emot att åtminstone dessa bidragsformer skulle

vara att anse som ”förmåner vid arbetslöshet” enligt förordningen.

I EU-domstolens praxis finns det också uttalanden som pekar mot

att en förmån, för att utgöra en ”förmån vid arbetslöshet” i

förordningens mening, ska avse att täcka risken för inkomstförlust

till följd av att arbetstagaren förlorar sitt arbete trots att denne

fortfarande är förmögen att arbeta.47 Om begreppet ”förmån vid

arbetslöshet” har denna innebörd, faller alla stödformer enligt

flyttningsbidraget utanför förordningens tillämpningsområde.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det är osäkert om och

i vilken utsträckning flyttningsbidrag i dag omfattas av förordning

(EG) nr 883/2004.

En annan sak är vilken betydelse det skulle ha för de frågor som

här är under bedömning om flyttningsbidraget skulle vara att

betrakta som en arbetslöshetsförmån som omfattas av förordningen.

En konsekvens skulle vara att lagvalsreglerna i artikel 11 blir

tillämpliga. Av EU-domstolens fasta praxis följer att bestämmelserna

utgör ett komplett system av konfliktregler som innebär att

medlemsstaterna är förhindrade att tillämpa sina egna regler på

situationer där enligt förordningen en annan medlemsstats

lagstiftning ska tillämpas.48 Lagvalsreglerna innebär i princip att en

person som ”har anställning” i en medlemsstat bara omfattas av

lagstiftningen i den staten (den behöriga medlemsstaten) såvitt

avser förmåner vid arbetslöshet, dvs. bara har rätt till sådana

förmåner från den staten. Uttrycket ”har anställning” i den svenska

versionen av förordningen talar för att det räcker att en person har

träffat ett anställningsavtal om arbete i en medlemsstat. En

jämförelse med de engelska, tyska och franska språkversionerna av

förordningen ger dock vid handen att det är troligare att vad som

krävs är att personen också faktiskt bedriver verksamhet som

46 I mål 375/85 Campana, REG 1987, s. 2387 (svensk översättning saknas) slog EUdomstolen

fast att ett ekonomiskt stöd som utgick vid yrkesutbildning av personer som var

eller riskerade att bli arbetslösa omfattades av förordningen.

47 Se mål C-406/04 De Cuyper, REG 2006, s. I-6947, punkt 27.

48 Se bl.a. mål 302/84 Ten Holder, REG 1986, s.

1821, punkt 21 (svensk översättning saknas)

som rörde tolkningen av artikel 13.2 a i förordning (EEG) 1408/71.

75

EU-rättsliga regler

SOU 2010:26

anställd i medlemsstaten, dvs. har tillträtt anställningen.49 Denna

tolkning får även stöd av formuleringen av lagvalsregeln i artikel

13.1 som reglerar vilken medlemsstats lagstiftning som ska

tillämpas på den som ”normalt arbetar” som anställd i två eller flera

medlemsstater. Uttrycket ”normalt arbetar” talar för att man redan

måste ha tillträtt anställningen. Det vore märkligt om regeln i

artikel 13.1, som i praktiken anger hur artikel 11 ska tillämpas i en

viss situation, i detta avseende skulle ta sikte på en annan personkrets

än artikel 11.

Vad som nu har sagts skulle, om flyttningsbidrag anses vara

”förmåner vid arbetslöshet”, få till följd att personer som är bosatta

i Sverige men som får en anställning i en annan medlemsstat och

tillträder den inte längre omfattas av den svenska lagstiftningen om

flyttningsbidrag. Detta skulle i sin tur i praktiken innebära att den

som kommit att uppfylla kraven för pendlingsstöd eller respenning

för bohagstransport genom att få och tillträda en anställning i en

annan medlemsstat än Sverige just därigenom skulle förlora sin

möjlighet till svenskt flyttningsbidrag. Redan denna – överraskande

– konsekvens får anses vara ett ganska starkt argument för att i vart

fall dessa bidragsformer inte är att anse som ”förmåner vid arbetslöshet”.

Personer som är bosatta i en annan medlemsstat och som får en

anställning i Sverige skulle enligt samma lagvalsregler kanske

komma att omfattas av möjligheten till svenskt flyttningsbidrag,

t.ex. pendlingsstöd eller respenning för bohagstransport från

utlandet till Sverige. Att den som redan tillträtt en anställning i

Sverige skulle enligt lagvalsregeln i princip omfattas av svensk

lagstiftning om förmåner vid arbetslöshet torde vara klart. Men den

som redan tillträtt en anställning har inte möjlighet att få pendlingsstöd,

eftersom ansökan om detta ska göras innan anställningen

tillträds. Det är, såvitt framkommit, inte prövat om lagvalsregeln

innebär att svensk lagstiftning ska tillämpas redan när någon från

utlandet träffat avtal om anställning i Sverige så att ansökan om

pendlingsstöd kan göras före tillträdet. Vad som ovan har sagts

talar dock för att svensk lagstiftning ska tillämpas först i och med

att anställningen i Sverige tillträds.

En annan konsekvens av att flyttningsbidrag skulle anses omfattade

av förordning (EG) nr 883/2004 skulle vara att ett bosätt49

I dessa används uttryckssätten ”pursuing an activity as an employed […] person”, “eine

Beschäftigung […] ausübt” respektive “exerce une activité salariée”.

76

SOU 2010:26 EU-rättsliga regler

ningskrav får uppställas som villkor för bidrag, utom i de situationer

som anges i artiklarna 64 och 65 (se ovan). Av EU-domstolens

praxis följer emellertid att förordningen, som antagits med stöd av

artikel 48 i EUF-fördraget, ska tolkas mot bakgrund av denna

artikels syfte, vilket är att bidra till att åstadkomma en fri rörlighet

för migrerande arbetstagare som är så fullständig som möjligt. Ett

bosättningskrav måste därför gå att förena med den likabehandlingsprincip

som framgår av artikel 7.2 i förordning (EEG) nr

1612/68 och som utgör en precisering av diskrimineringsförbudet i

artikel 45.2 i EUF-fördraget. Det innebär att kravet endast kan

upprätthållas om det är objektivt motiverat och står i proportion

till det eftersträvade syftet.50

6.4.4 Unionsmedborgare som finns här men inte har inträtt

på den svenska arbetsmarknaden

Som framgått av avsnitt 6.4.2 ska i princip bara sådana arbetstagare

som redan inträtt på den svenska arbetsmarknaden enligt artikel 7.2

i förordning (EEG) nr 1612/68 ha samma möjlighet till flyttningsbidrag

som i Sverige bosatta svenska medborgare. EU-domstolen

har emellertid numera i domen Collins51 fastslagit att just i fråga

om sådana ekonomiska förmåner som är avsedda att underlätta tillträdet

till arbete på en medlemsstats arbetsmarknad gäller kravet på

likabehandling mellan alla unionsmedborgare som är arbetssökande

även sådana personer som inte kan anses ha redan inträtt på den

aktuella medlemsstatens arbetsmarknad.

Fallet rörde en irländsk medborgare som sökt arbete i Storbritannien

och som fått avslag på en ansökan om ett särskilt bidrag till

arbetssökande vars syfte var att underlätta tillträde till arbetsmarknaden.

Som skäl för beslutet anfördes att han inte kunde anses

varaktigt bosatt i landet. EU-domstolen slog i målet fast, med

beaktande av inrättandet av unionsmedborgarskapet och den praxis

som utvecklats mot bakgrund av dessa bestämmelser, att det inte

längre kan anses förenligt med artikel 45.2 i EUF-fördraget att helt

utesluta arbetssökande från andra medlemsstater från rätten till en

sådan förmån. Ett bosättningsvillkor ansågs mot denna bakgrund

motiverat endast om det grundas på objektiva hänsyn som är

50 Se mål C-287/05 Hendrix, REG 2007, s. I-6909, punkterna 52–54.

51 Mål C-138/02 Collins, REG, 2004, s. I-2703.

77

EU-rättsliga regler

SOU 2010:26

oberoende av de berörda personernas nationalitet och som står i

proportion till det eftersträvade syftet. Kravet på ett samband

mellan den som gör anspråk på förmånen och den aktuella geografiska

arbetsmarknaden ansågs utgöra ett sådant objektivt hänsyn.52

Detta samband kan enligt domstolen bl.a. anses styrkt om en

person under en rimlig tidsrymd verkligen sökt arbete i den

aktuella medlemsstaten. Det är de behöriga nationella myndigheterna

och domstolarna som ska fastställa om ett sådant faktiskt

samband finns.53

Flyttningsbidrag får anses vara en sådan ekonomisk förmån som

är avsedd att underlätta tillträdet till arbete på den svenska arbetsmarknaden

som EU-domstolen avsåg i domen. Kravet på likabehandling

gäller dock bara sådana unionsmedborgare som på laglig

grund uppehåller sig i Sverige för att söka arbete och således inte

den som från utlandet ansöker om flyttningsbidrag.

En fråga i sammanhanget är dock om redan det förhållandet att

man har fått en anställning – eller kanske bara en anställningsintervju

– här innebär att man har ett tillräckligt faktiskt samband med

den svenska arbetsmarknaden?

Frågan har såvitt utredningen funnit inte behandlats i praxis.

Vad som möjligen skulle kunna användas som ett argument mot

att personer som inte redan vistas i Sverige har rätt till flyttningsbidrag

är att de inte befinner sig i en jämförbar situation med arbetstagare

och arbetssökande som redan uppehåller sig här. Diskriminering

kan bara uppkomma genom att jämförbara situationer

behandlas olika eller att olika situationer behandlas lika. Det finns

flera exempel från praxis där EU-domstolen har använt sig av detta

test för att avgöra om de villkor medlemsstaterna uppställt för rätt

till olika förmåner är förenliga med diskrimineringsförbudet i

artikel 45.2 i EUF-fördraget.54

52 I den praxis som EU-domstolen har utvecklat avseende icke ekonomiskt aktiva

unionsmedborgares rätt till fri rörlighet används uttrycket ”objektiva hänsyn” som en

beteckning på omständigheter som en medlemsstat kan anföra till stöd för att behålla

bestämmelser som hindrar den fria rörligheten. Det finns ingenting som tyder på att

domstolen härmed avser något annat än vad avses med uttrycket ”tvingande hänsyn i det

allmännas intresse” och som används i mål som rör tillämpningen av reglerna om fri rörlighet

för ekonomiskt aktiva personer och tjänster.

53 Förenade målen Vatsouras C-22/08 och Koupatantze C-23/08, punkt 41 (ännu inte

publicerad i rättsfallssamlingen).

54 Se bl.a. mål C-279/93 Schumacker, REG 1995, s.

I-225, punkt 30 och mål C-411/98 Angelo

Ferlini, REG 2000, s. I-8081, punkt 51. Jämför EU-domstolens resonemang i mål C-314/05

Laval un Partneri Ltd, REG 2007, s. I-11767, punkterna 114–116. Domstolen fann här att

delar av den svenska medbestämmandelagen stred mot diskrimineringsförbudet i artikel 50 i

78

SOU 2010:26 EU-rättsliga regler

6.5 Möjligheterna till undantag vid tvingande

allmänintresse

I avsaknad av stöd i regler på EU-nivå måste enligt fast praxis från

EU-domstolen nationella åtgärder som kan hindra eller avskräcka

en unionsmedborgare från att utnyttja den fria rörligheten tillämpas

på ett icke nationalitetsdiskriminerande sätt och motiveras av

ett tvingande hänsyn i det allmännas intresse. Åtgärden måste

dessutom uppfylla kraven enligt proportionalitetsprincipen, dvs.

utgöra ett lämpligt sätt att uppnå det eftersträvade syftet och inte

gå längre än nödvändigt för att uppnå syftet.55 Arbetsförmedlingens

nuvarande tillämpning av förordningen om flyttningsbidrag

utgör som framgått av avsnitt 6.3 ett hinder för den fria rörligheten.

Kravet på att arbetet ska vara i Sverige verkar dock tillämpas på

ett icke nationalitetsdiskriminerande sätt, eftersom det tillämpas

lika på svenska medborgare och arbetstagare och arbetssökande

från andra medlemsstater.

Av fast praxis följer vidare att även på områden där EU saknar

möjlighet att harmonisera medlemsstaternas lagstiftningar, t.ex.

avseende sysselsättningspolitiken, så måste medlemsstaterna utöva

sin behörighet på ett sätt som inte hindrar den fria rörligheten.56

Det betyder att om Sverige har valt att införa ett flyttningsbidrag

måste också villkoren för att komma i åtnjutande av bidraget

utformas på ett sätt som inte strider mot EUF-fördraget.

EU-domstolen har ansett att främjande av sysselsättningen är

ett tvingande hänsyn till allmänintresset.57 Allmänna påståenden

om att sysselsättningen gynnas av en viss åtgärd räcker dock inte

för att kunna tillämpa regler som begränsar den fria rörligheten

utan någon form av precisering krävs.58

EG-fördraget (nu artikel 57 i EUF-fördraget), just därför att reglerna innebär att företag

som är etablerade i andra medlemsstater och som är bundna av ett kollektivavtal i rättsligt

hänseende behandlas på samma sätt som svenska företag som inte har tecknat ett sådant avtal

(dvs. olika fall behandlas lika).

55 Se bl.a. mål C-55/94 Gebhard, REG 1995, s. I-4165, punkt 37.

56 EU:s behörighet på sysselsättningsområdet framgår av avdelning IX i EUF-fördraget.

Enligt artikel 147 i EUF-fördraget ska unionens insatser begränsas till att uppmuntra till ett

samarbete mellan medlemsstaterna och till att vidta stödjande och kompletterande åtgärder.

Av artikel 149 i EUF-fördraget framgår det att all harmonisering av medlemsstaternas lagar

eller andra författningar på området är förbjuden.

57 Mål C-208/05 ITC, REG 2007, s. I-181, punkt 39.

58 Mål C-208/05 ITC, REG 2007, s. I-181, punkt 41.

79

EU-rättsliga regler

SOU 2010:26

I svaret till kommissionen (se avsnitt 5.3) utvecklar regeringen

argumenten och hävdar att flyttningsbidraget inte bara bidrar till en

ökad flexibilitet och rörlighet på den svenska arbetsmarknaden

genom att bidra till en utjämning av sysselsättningsläget mellan

olika regioner, utan att det också stimulerar nyckelpersoner att

flytta till ur ett regionalt utvecklingsperspektiv särskilt utsatta

regioner. Vidare sägs att Sverige måste kunna vidta åtgärder för att

förebygga och hantera missförhållanden på den egna arbetsmarknaden

samt att vi inte kan förlita oss på att andra länder vidtar

åtgärder som leder till att deras medborgare tar bristyrken i Sverige.

Ett ytterligare argument är att om rätten till flyttningsbidrag

utsträcktes till att omfatta anställningar utanför Sverige så skulle

det kunna leda till att Sverige förlorar nyckelpersoner. Avslutningsvis

framhålls att den praktiska tillämpningen av reglerna

förutsätter goda kunskaper om arbetsmarknads- och sysselsättningsläget

på såväl det lokala som det nationella planet samt om

inhemsk praxis på näraliggande områden.

Mot argumenten att flyttningsbidraget bidrar till att öka rörligheten

och flexibiliteten på den svenska arbetsmarknaden och att

det kan stimulera nyckelpersoner att flytta till ur regionalt utvecklingsperspektiv

särskilt utsatta regioner finns inget att invända.

Däremot är det svårt att se att ett beviljande av flyttningsbidrag för

anställning i andra medlemsstater skulle motverka dessa syften.

Visserligen skulle en utvidgad rätt till flyttningsbidrag kunna leda

till att nyckelpersoner söker sig till arbetsmarknaden i andra

medlemsstater. Dock torde en tillämpning av reglerna som innebär

att bidrag under inga omständigheter beviljas avseende anställningar

i en annan medlemsstat gå längre än vad som är nödvändigt för

att motverka att den svenska arbetsmarknaden förlorar nyckelpersoner.

En begränsning till att endast avse anställningar i Sverige av det

skälet att andra länder inte vidtar motsvarande åtgärder till nytta

för svensk arbetsmarknad skulle knappast godtas av EUdomstolen.

Sverige är ju skyldigt att uppfylla de krav som unionsrätten

ställer oberoende av vilka förmåner andra medlemsstater

väljer att införa inom ramen för arbetsmarknadspolitiken.

Vad slutligen gäller argumentet att det saknas tillräckliga kunskaper

om arbetsmarknaden i andra länder för att kunna göra

korrekta bedömningar är följande av intresse. Arbetsförmedlingen

ingår i samarbetsnätverket Eures (European Employment Services)

som ska främja fri rörlighet för arbetstagare inom EES och som ger

80

SOU 2010:26 EU-rättsliga regler

särskild rådgivning och vägledning om rättigheter och skyldigheter

för arbetstagare som bor i ett land och arbetar i ett annat. Av

nätverkets hemsida framgår att Eures har ett personalnätverk med

omkring 800 rådgivare över hela Europa som dagligen är i kontakt

med arbetssökande och arbetsgivare. Nätverket har för närvarande

också drygt 20 gränsöverskridande partnerskap spridda över hela

Europa. Partnerskapen syftar till att tillmötesgå behovet av

information och samordning i samband med arbetskraftens

rörlighet i gränsregionerna och omfattar offentliga arbetsförmedlingar

och yrkesutbildningsinrättningar, arbetsgivare och fackliga

organisationer, lokala myndigheter och andra institutioner som

arbetar med sysselsättning och yrkesutbildning. Dessa gränsöverskridande

partnerskap utgör värdefulla kontaktpunkter för sysselsättningsmyndigheterna

i regionerna, för länderna och för arbetsmarknadens

parter. De har också en nyckelroll när det gäller att

skapa en verklig europeisk arbetsmarknad. Arbetsförmedlingen

torde mot denna bakgrund inte ha några större problem att få fram

den kunskap och information om arbetsmarknaden i andra länder

inom EES, särskilt inte i gränsregioner, som krävs för att bedöma

om ett flyttningsbidrag är motiverat. Går det däremot, trots

ansträngningar, inte att få fram nödvändig information torde det

inte strida mot EUF-fördraget att avslå en ansökan om flyttningsbidrag.

Vid en samlad bedömning framstår det mot denna bakgrund

som mindre troligt att EU-domstolen, vid en eventuell prövning,

skulle låta sig övertygas om att det huvudsakliga syftet med flyttningsbidraget

– att öka rörligheten och flexibiliteten på den svenska

arbetsmarknaden – inte skulle kunna nås på ett mindre ingripande

sätt än att kräva att arbetet ska vara förlagt till Sverige.

Det finns emellertid andra argument som medlemsstaterna

angett som skäl för att införa åtgärder som begränsar den fria

rörligheten för arbetstagare och som godtagits av EU-domstolen.

Utgångspunkten är att rent ekonomiska skäl inte kan utgöra ett

tvingande allmänintresse.59 Av två domar som avsåg rätt till studiemedel

framgår det dock att medlemsstaterna får vidta åtgärder för

att försäkra sig om att det bistånd som beviljas studenter för

studier i en annan medlemsstat inte blir en orimlig börda som kan

59 Se bl.a. mål C-109/04 Kranemann, REG 2005, s. I-2421, punkt 34 och mål C-209/03

Bidar, REG 2005, s. I-2119, punkt 68.

81

EU-rättsliga regler

SOU 2010:26

påverka den sammanlagda nivån på det bistånd som totalt kan ges.60

Ett motsvarande resonemang borde kunna tillämpas på möjligheten

till flyttningsbidrag. Om Arbetsförmedlingens tillämpning av

reglerna är nödvändig för att inte det ursprungliga och huvudsakliga

syftet med bidraget ska äventyras – att öka rörligheten och

flexibiliteten på den svenska arbetsmarknaden – torde kravet på ett

tvingande allmänintresse vara uppfyllt.

Givet de språkliga och kulturella skillnaderna mellan EU:s medlemsstater

får det dock antas att en relativt liten andel av de

bidragsberättigade skulle utnyttja denna möjlighet, och även vid ett

korrekt tillämpat flyttningsbidrag så skulle kostnaderna vara små i

förhållande till kostnaderna för den totala arbetsmarknadspolitiken

(jämför avsnitt 14). Till detta kommer att varje arbetssökande med

svensk arbetslöshetsersättning som får ett nytt arbete – även om

det är i en annan medlemsstat – minskar trycket på den svenska

statskassan.

Sannolikheten för att ett slopande av det krav på att arbetet ska

vara förlagt till Sverige som ställts upp i tillämpningen skulle kunna

leda till en orimlig börda som kan påverka den sammanlagda nivån

på det bidrag som totalt kan ges får därför bedömas som liten.

Enligt utredningsdirektiven ska flyttningsbidrag kunna beviljas

bara den som bl.a. är inskriven hos den offentliga arbetsförmedlingen.

Enligt gällande myndighetsföreskrifter är en förutsättning

för inskrivning att personen gör ett personligt besök hos förmedlingen

(se avsnitt 4.1). Ett krav på personligt besök som förutsättning

för inskrivning och därmed tillgång till Arbetsförmedlingens

service och flyttningsbidrag kan hävdas leda till indirekt diskriminering

av arbetssökande från andra medlemsstater som inte vistas i

Sverige, eftersom dessa kan ha svårare än svenskar i Sverige att göra

ett personligt besök hos en myndighet i Sverige. Som nämnts i

avsnitt 6.4.2 får den service som Arbetsförmedlingen ger i form av

bl.a. inskrivning anses vara att betrakta som sådan ”hjälp” enligt

artikel 5 i förordning (EEG) nr 1612/68 som arbetssökande från

andra medlemsstater ska få i samma utsträckning som svenskar får

det. Frågan om krav på personligt besök kan uppställas som

förutsättning för sådan hjälp har såvitt framkommit inte belysts i

EU-domstolens praxis. Det kan inte ens anses klarlagt om eller i

vilken utsträckning någon som inte vistas i Sverige men som söker

60 Se förenade målen C-11/06 och C-12/06 Morgan och Bucher, REG 2007, s. I-9161, punkt

43 samt mål C-209/03 Bidar, REG 2005, s. I-2119, punkterna 56 och 57.

82

SOU 2010:26 EU-rättsliga regler

arbete här enligt artikel 5 i förordning (EEG) nr 1612/68 eller

artikel 45.2 i EUF-fördraget ska ha rätt till likabehandling i fråga

om Arbetsförmedlingens hjälp.

Som framgår av avsnitt 4.3 är avsikten att Arbetsförmedlingen

och den arbetssökande ska komma överens om en individuell

handlingsplan. Den individuella handlingsplanen är i det enskilda

fallet ett viktigt arbetsmarknadspolitiskt instrument som ska bidra

till att myndighetens insatser blir effektiva och som därmed ytterst

syftar till att främja sysselsättningen. Kravet på att i samband med

ett personligt besök överenskomma en individuell handlingsplan

får – i avsaknad av rättspraxis från EU-domstolen om motsatsen – i

vart fall anses vara en både ändamålsenlig och proportionerlig

åtgärd för att främja sysselsättningen. Kravet på ett personligt

besök får därför under alla förhållanden anses tillåtet enligt EUrätten.

6.6 EU-rättsliga aspekter på nuvarande villkor för

flyttningsbidrag

6.6.1 Inledning

Avslutningsvis i detta avsnitt finns det anledning att beröra några

andra bestämmelser i förordningen om flyttningsbidrag ur ett EUrättsligt

perspektiv.

Av 3 § framgår det att flyttningsbidrag inte får lämnas om anställningen

är arbetstagarens första efter avslutad utbildning.

Denna begränsning gäller dock inte om utbildningen är en arbetsmarknadsutbildning

eller en kommunal vuxenutbildning. Av 6 §

första stycket följer det att respenning får lämnas utan att villkoren

i 5 § är uppfyllda till den som har en yrkeshögskoleutbildning och

som har fått anställning i yrket vid ett stödberättigat företag i en

ort som avses i förordning (1999:1382) om stödområden för vissa

regionala företagsstöd, om arbetskraft med sådan utbildning inte

finns att få tag i på orten. Med yrkeshögskoleutbildning torde avses

en sådan eftergymnasial utbildningsform som kombinerar teori

med arbetslivsanknutet lärande och som regleras i lagen (2009:128)

om yrkeshögskolan och förordningen (2009:130) om yrkeshögskolan.

Av 6 § andra stycket förordningen om flyttningsbidrag följer

det vidare att den som bor inom ett stödområde och som har fått

stadigvarande anställning i en annan ort kan få respenning utan att

83

EU-rättsliga regler

SOU 2010:26

villkoren i 5 § är uppfyllda, om flyttningen förbättrar möjligheterna

för någon annan arbetssökande som har svårt att byta bostadsort

att få arbete inom stödområdet.

Några frågor med EU-rättslig anknytning kan identifieras mot

bakgrund av dessa bestämmelser. Den första frågan rör förhållandet

till EU-domstolens praxis om erkännande av utländska

yrkeskvalifikationer, den andra frågan rör förhållandet till EUFfördragets

regler om statligt stöd till företag (statsstöd) som vrider

konkurrensen snett och den tredje frågan rör hur de utvidgade

möjligheterna till respenning avseende stödområden i Sverige

förhåller sig till den fria rörligheten för arbetstagare.

6.6.2 Utländska utbildningar

Inom EU gäller en princip som innebär att en medlemsstat, vid en

ansökan från någon om att få tillträde till ett reglerat yrke, är

skyldig att jämföra de kvalifikationer som intygas genom ett

behörighetsbevis utfärdat i en annan medlemsstat med de som

krävs för att utöva samma yrke i det mottagande landet. Om

jämförelsen visar att kvalifikationerna åtminstone är likvärdiga,

finns det en skyldighet att erkänna det utländska behörighetsbeviset,

dvs. ge tillträde till det reglerade yrket.61 Principen ska enligt

EU-domstolens praxis också tillämpas när yrket inte är reglerat,

dvs. när det för tillträde till yrket inte enligt lagstiftning krävs ett

särskilt behörighetsbevis. I det senare fallet ska de behöriga

myndigheter som ansvarar för en klassificering av medborgare från

andra medlemsstater som kan vara av betydelse för möjligheten att

få ett arbete i det mottagande landet, vid klassificeringen ta hänsyn

till examensbevis, kunskaper, kvalifikationer och andra bevis som

personen i fråga skaffat sig i en annan medlemsstat.62

Kravet i 6 § första stycket förordningen om flyttningsbidrag på

att sökanden ska ha genomgått en yrkeshögskoleutbildning innebär

inte att yrket är reglerat i den mening som ovan har nämnts,

eftersom det inte är avgörande för att få tillträde till yrket i sig. En

tillämpning enligt bestämmelsens ordalydelse innebär dock att

61 Mål C-340/89 Vlassopoulou, REG 1991, s. I-2357. Principen kommer också till uttryck i

Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om

erkännande av yrkeskvalifikationer, EUT L 255, 30.9.2005, s. 22.

62 Mål C-164/94 Aranitis, REG 1996, s. I-135, punkterna 31 och 32. Se även mål C-586/08

Angelo Rubino, punkt 34 (ännu inte publicerad i rättsfallssamlingen).

84

SOU 2010:26 EU-rättsliga regler

personer med utbildningar från andra medlemsstater klassificeras

som obehöriga att ansöka om respenning, vilket försvårar deras

tillträde till den svenska arbetsmarknaden och därmed hindrar den

fria rörligheten för arbetstagare. Samma effekt får bestämmelsen i

3 § förordningen om flyttningsbidrag enligt vilken flyttningsbidrag

får lämnas direkt efter en avslutad utbildning endast om utbildningen

är en arbetsmarknadsutbildning eller en kommunal vuxenutbildning

. Av den praxis som ovan har nämnts följer att Arbetsförmedlingen

i dessa fall är skyldig att undersöka om sökandens

kvalifikationer motsvarar kraven i en svensk yrkeshögskoleutbildning,

arbetsmarknadsutbildning respektive kommunal vuxenutbildning

. Är kvalifikationerna likvärdiga, ska personerna ha möjlighet

att få flyttningsbidrag på i övrigt samma villkor som om

utbildningen hade varit svensk.

6.6.3 Statsstöd

Av artikel 107.1 i EUF-fördraget framgår det att stöd som ges av

en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel (statsstöd), av

vilket slag det än är, och som snedvrider eller hotar att snedvrida

konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion

är oförenliga med den inre marknaden om de påverkar handeln

mellan medlemsstaterna. Begreppet ”stöd” har av EU-domstolen

givits en vid definition och omfattar varje åtgärd ”varigenom

medlemsstaterna för att genomföra sina egna ekonomiska och

sociala mål genom ensidiga och självständiga beslut ger företag eller

andra rättssubjekt tillgång till medel eller fördelar som skall främja

förverkligandet av de eftersträvade ekonomiska eller sociala

målen”.63 Ett bidrag i form av respenning som endast lämnas

avseende anställningar i företag inom vissa geografiska områden

skulle kunna omfattas av denna definition och därmed av tillämpningsområdet

för artikel 107.1 i EUF-fördraget.

Genom den s.k. de minimis-förordningen som kommissionen

antog 2006 undantas emellertid stöd ”av mindre betydelse” från

artikelns tillämpningsområde64, och genom den s.k. allmänna

gruppundantagsförordningen undantas vissa regionala investerings 63

Mål 61/79 Denkavit, REG 1980, s. 1205, punkt 31.

64 Kommissionens förordning (EG) nr 1998/2006 av den 15 december 2006 om tillämpningen

av artiklarna 87 och 88 i fördraget på stöd av mindre betydelse, EUT L 379, 28.12.2006, s.

5.

85

EU-rättsliga regler

SOU 2010:26

och sysselsättningsstöd.65 I förordningen (1999:1382) om stödområden

för vissa regionala företagsstöd, till vilken 6 § första stycket

förordningen om flyttningsbidrag hänvisar, fastställs det var i

landet företagsstöd kan lämnas enligt bl.a. förordningen (2000:283)

om regionalt bidrag till företagsutveckling och förordningen

(1998:996) om sysselsättningsbidrag. Av de två sistnämnda förordningarna

framgår det att bidrag bara får lämnas i enlighet med de

begränsningar som fastställts i de minimis-förordningen respektive

den allmänna gruppundantagsförordningen. Så länge dessa villkor

är uppfyllda torde bestämmelsen i 6 § förordningen om flyttningsbidrag

om att respenning får lämnas avseende arbete i ett stödberättigat

företag i Sverige inte komma i konflikt med EU:s statsstödsregler.

6.6.4 Svenska stödområden och fri rörlighet för arbetstagare

Att respenning enligt 6 § första stycket förordningen om flyttningsbidrag

bara lämnas utan de begränsningar som anges i 5 § till

personer som flyttar till ett stödområde i Sverige kan utgöra ett

hinder för den fria rörligheten för arbetstagare. Det blir ju mer

attraktivt att ta ett arbete i (en del av) Sverige än i en annan

medlemsstat, eftersom respenning enligt bestämmelsen bara kan

lämnas i det förra fallet. Att bestämmelsen, som främst får anses

vara föranledd av regionalpolitiska motiv, torde vara förenlig med

EU:s statstödsregler innebär knappast att den med automatik också

är förenlig med bestämmelserna om fri rörlighet för arbetstagare i

artikel 45 i EUF-fördraget. Utan någon närmare vägledning i praxis

får frågan om syftena bakom bestämmelsen är sådana att hindret

kan motiveras av ett tvingande hänsyn i det allmännas intresse

anses öppen.

Vad däremot gäller bestämmelsen i 6 § andra stycket, som innehåller

ett krav på bosättning i ett stödområde, är det svårt att se att

den skulle begränsa den fria rörligheten för arbetstagare, eftersom

respenning kan lämnas oberoende av sökandens nationalitet och

65 Kommissionens förordning (EG) nr 800/2008 av den 6 augusti 2008 genom vilken vissa

kategorier av stöd förklaras förenliga med den gemensamma marknaden enligt artiklarna 87

och 88 i fördraget (allmän gruppundantagsförordning), EUT L 214, 9.8.2008, s. 3. Stöd som

understiger de tröskelvärden som anges i de minimis-förordningen eller som omfattas

gruppundantagsförordningen behöver inte heller anmälas till kommissionen i enlighet med

förfarandet i artikel 108.3 i EUF-fördraget.

86

SOU 2010:26 EU-rättsliga regler

87

oavsett om den nya stadigvarande anställningen finns på en annan

ort i Sverige eller i en annan medlemsstat. Möjligen skulle den

kunna anses ha en indirekt nationalitetsdiskriminerande effekt,

eftersom betydligt fler svenska än utländska medborgare torde bo

inom ett stödområde. Den bestämmelsen torde dock kunna

motiveras av intresset av att främja sysselsättningen för arbetslösa

som bor i stödområden och har svårt att byta bostadsort, något

som enligt vad som tidigare nämnts av EU-domstolen har ansetts

utgöra ett tvingande hänsyn till allmänintresset.66 Bestämmelsen

torde få bara marginella återverkningar på den fria rörligheten för

arbetstagare, och respenning kan enligt bestämmelsen lämnas

oavsett om den nya stadigvarande anställningen finns i en annan ort

i Sverige eller i en annan medlemsstat. Därmed får bestämmelsen

anses vara förenlig med artikel 45 i EUF-fördraget.

66 Mål C-208/05 ITC, REG 2007, s. I-181, punkt 39.

7 Flyttningsbidrag i våra

grannländer

Det har inte varit möjligt att inom ramen för tillgänglig utredningstid

göra några närmare undersökningar om utländsk rätt. En

rundfråga om vilka möjligheter som finns i våra grannländer till

offentligt kontant stöd för arbetsmarknadsrelaterade förflyttningar

har dock gjorts. Nedan sammanfattas det som framkommit av de

svar som kommit in.67

7.1 Danmark

I Danmark finns det vissa möjligheter för arbetslösa att få kontant

bidrag för motsvarigheten till respenning för bohagstransport

(flyttehjælp).68 Det krävs dock att arbetsgivaren har anmält den

lediga anställningen och att arbetsmarknadsmyndigheten inte

kunnat hänvisa arbetskraft. Vidare krävs det att anställningen inte

på förhand är begränsad till kortare tid än ett år och att den dagliga

pendlingstiden med allmänna kommunikationer, om flyttning inte

skett, skulle ha överstigt fyra timmar.

I Danmark kan bl.a. arbetslösa också få motsvarigheten till

pendlingsstöd för dagpendling (befordringsgodtgørelse) vid deltagande

i vissa arbetsmarknadspolitiska åtgärder.69

67 Någon egentlig egen undersökning av primärmaterialet har alltså inte gjorts.

68 Bekendtgørelse om en aktiv beskæftigelsesindsats, Bek. nr. 743 af 3. juli 2009, §§ 94–99.

69 Bekendtgørelse af lov om en aktiv beskæftigelsesindsats, Lovbekendtgørelse nr. 1428 af 14.

december 2009, §§ 82–83.

89

Flyttningsbidrag i våra grannländer

SOU 2010:26

90

7.2 Norge

I Norge finns det bestämmelser om statsstöd till arbetsmarknadspolitiska

förflyttningar i forskrift om mobilitetsfremmende stønad

gjennom Arbeids- og velferdsetaten (1990-12-05 nr 950). Det finns

möjlighet att få kontant bidrag för motsvarigheterna till respenning

för sökanderesa och bohagstransport och till tillträdesresa och

hemresa. Däremot verkar det inte finnas någon direkt motsvarighet

till det svenska pendlingsstödet.

Medborgare i länder inom EES som är bosatta i Norge och som

fått ett arbete i ett annat nordiskt land kan bara få bidrag för

tillträdesresa om den norska arbetsmarknadsmyndigheten inte kan

skaffa ett lämpligt arbete i Norge. Och den som har fått sådant

bidrag för att resa utomlands kan inte sedan få bidrag för hemresa.

Medborgare i Norge, Sverige, Danmark, Finland och Island som

från ett annat nordiskt land förmedlats till ett arbete i Norge kan få

bidrag för tillträdesresa.

7.3 Finland

I Finland finns det bestämmelser om rörlighetsunderstöd för bl.a.

arbetslösa.70 Det finns möjlighet att få kontant stöd för motsvarigheterna

till pendlingsstöd och respenning för sökanderesa och

bohagstransport. För möjlighet till motsvarigheterna till respenning

för sökanderesa och bohagstransport krävs det att den

aktuella arbetsplatsen är belägen i Finland eller, i fråga om sökanderesa,

att mötet med arbetsgivaren äger rum i Finland. Ersättning för

flyttningskostnader kan beviljas för de kostnader för flyttning av

bostadslösöre som uppstår i Finland. Ersättning för resekostnader

kan beviljas arbetssökande från utlandet för arbetsintervjuresor och

för resor till arbetet inom landet.

På Åland finns det ingen motsvarighet till flyttningsbidrag.

70 Författningsbestämmelserna och deras tillämpning sammanfattas i Arbetsministeriets

anvisning 2007-01-01, A/1/2007 AM.

ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG

8 Analys av utredningsdirektiven

och utgångspunkter

Utredningsdirektiven (bilaga 1) är knapphändiga i fråga om vad

utredningsuppdraget ska uppnå.

Jag ska föreslå ändringar i reglerna för flyttningsbidrag. Dessa

ändringar ska innebära att sådant bidrag bara ska kunna beviljas ”i

samband med att en arbetssökande som är inskriven hos den

offentliga arbetsförmedlingen blir anvisad ett lämpligt arbete”. Jag

ska också säkerställa att förslagen inte ställer upp några oberättigade

hinder för den fria rörligheten.

Det citerade anknyter nära till vad som gäller för arbetslösa som

får arbetslöshetsersättning enligt ALF. För rätt till (ograverad)

arbetslöshetsersättning krävs det att den arbetslöse är inskriven hos

den offentliga arbetsförmedlingen (”är anmälda som arbetssökande

hos den offentliga arbetsförmedlingen i den ordning som föreskrivs

av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer”; 9 §

första stycket 3 ALF) och att han eller hon är beredd att anta

anvisat (”erbjudet”) lämpligt arbete och inte avvisar det utan

godtagbart skäl (9 § första stycket 2, 11 och 45 a §§ ALF), se

närmare avsnitt 4.3.

Av utredningsdirektiven framgår det vidare, under rubriken

Behovet av en utredning, att regeringen anser att kopplingen

mellan, å ena sidan, skyldigheten för en arbetssökande (som är

arbetslös och får arbetslöshetsersättning) att (för att inte riskera att

förlora hela eller en del av ersättningen) söka och acceptera

anvisade lämpliga arbeten oavsett var de finns någonstans och, å

andra sidan, möjligheten att få flyttningsbidrag bör göras tydligare.

Det ska ske genom att möjligheten till flyttningsbidrag knyts till

den arbetssökandes skyldighet att söka och acceptera anvisade

lämpliga arbeten, varvid det särskilt anges att en sådan anvisning

inte är begränsad till Sverige (jämför rättsfallet RÅ 2008 ref. 45

som också refereras i utredningsdirektiven). Med hänsyn till att det

93

Analys av utredningsdirektiven och utgångspunkter

SOU 2010:26

talas om ”möjligheten” för den anvisade att få flyttningsbidrag har

jag ansett att utredningsdirektiven inte kan tolkas så att jag ska

föreslå att den som av Arbetsförmedlingen anvisas ett arbete, som

innebär förflyttning, ska få flyttningsbidrag bara därför att den

anvisade riskerar att förlora arbetslöshetsersättning om han eller

hon inte förflyttar sig. En sådan ordning skulle nämligen innebära

en nyhet med hänsyn till de villkor av arbetsmarknadspolitisk

karaktär som för närvarande ställs upp för flyttningsbidrag och

borde därför rimligen ha angetts tydligare i utredningsdirektiven

om den önskades.

Däremot ligger det med hänsyn till det sagda nära till hands att

tolka utredningsdirektiven så att det som ska föreslås är att

möjligheten till flyttningsbidrag, enligt nuvarande villkor, ska

begränsas till den som vid underlåten förflyttning riskerar sin

arbetslöshetsersättning.

I utredningsdirektiven talas det om ”arbetssökande” och inte

”arbetslös” (se avsnitt 2.3.1 om möjligheterna för arbetstagare som

riskerar att bli arbetslösa att få respenning för sökanderesa och

bohagstransport och för arbetstagare som flyttar till eller från s.k.

stödområden att få respenning för bohagstransport).71 Det finns

dock inte någon ”skyldighet” för en arbetssökande som redan har

ett arbete eller som är arbetslös men inte får arbetslöshetsersättning

att söka eller acceptera vissa arbeten. Att tala om en sådan

skyldighet är naturligt bara i fråga om arbetslösa som om de inte

gör detta riskerar sin arbetslöshetsersättning; ”skyldigheten” uppkommer

och finns just därför att de får arbetslöshetsersättning.

I själva utredningsuppdraget enligt utredningsdirektiven finns

det dock inte någon begränsning till arbetslösa med arbetslöshetsersättning,

varför jag anser att någon sådan begränsning inte är

avsedd. Den enligt utredningsdirektiven önskade kopplingen till

skyldigheten enligt ALF att anta ett lämpligt arbete kan i stället

åstadkommas genom ett hypotetiskt prov: Skulle en arbetssökande

med arbetslöshetsersättning ha riskerat att förlora denna om han

eller hon hade avvisat det aktuella arbetet?

Jag har därför tolkat utredningsdirektiven så att jag ska föreslå

att flyttningsbidrag ska kunna beviljas, enligt nuvarande villkor,

bara den som

71 Jämför Vicki Paskalia, Arbetslös eller arbetssökande? Om rätten till arbetslöshetsersättning i

svensk rätt och EG-rätt i Vänbok till Ronnie Eklund, 2010, s. 475–494.

94

SOU 2010:26 Analys av utredningsdirektiven och utgångspunkter

• är inskriven som arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen

enligt tillämpliga myndighetsföreskrifter,

• blir anvisad ett lämpligt arbete som innebär förflyttning, och

• skulle om han eller hon hade arbetslöshetsersättning vid

underlåten förflyttning till det anvisade arbetet riskera att förlora

hela eller en del av sin arbetslöshetsersättning på grund av

bestämmelserna i ALF (45 a §).

Det framgår inte uttryckligen vem som ska ha anvisat det lämpliga

arbetet, men jag har med hänsyn till vad som anförs i utredningsdirektiven

i övrigt utgått från att det måste vara den offentliga

arbetsförmedlingen som har gjort anvisningen. Däremot innebär,

enligt min mening, utredningsdirektiven inte i och för sig något

hinder mot att en sådan anvisning föregås av förslag på ett lämpligt

arbete från den arbetssökande, en arbetsgivare, en privat arbetsförmedling

eller någon annan. Bara en bråkdel – halvannan procent

– av de personer som i dag får flyttningsbidrag har anvisats det

arbete som bidraget avser (avsnitt 4.4). Hade avsikten med kravet

på anvisning varit att i praktiken avskaffa flyttningsbidraget, borde

det ha angetts tydligare i utredningsdirektiven. På grund av det

nyss sagda och eftersom det för samtliga former av flyttningsbidrag

utom respenning för sökanderesa krävs att den som ansöker om

bidrag redan har fått en anställning, har jag ansett att avsikten inte

heller kan vara att anvisningen ska ske till ett ledigt (lämpligt)

arbete.

Det framgår av bakgrundsbeskrivningen i utredningsdirektiven

att det inte finns någon reglering i lag eller förordning av Arbetsförmedlingens

anvisning av arbetssökande till arbeten (se också

avsnitt 4.2). Inte heller finns det någon sådan reglering avseende

inskrivningen som arbetssökande hos Arbetsförmedlingen (se

avsnitt 4.1). Utredningsuppdraget är begränsat till att formulera

förslag till ändringar i reglerna för flyttningsbidrag. Mot den

bakgrunden och med hänsyn till att de allra flesta inskrivningar och

anvisningar inte aktualiserar flyttningsbidrag enligt nuvarande

villkor har jag utgått från att det inte ankommer på mig att lämna

förslag till en generell reglering av Arbetsförmedlingens inskrivning

av arbetssökande och anvisning till arbete. Jag har vidare utgått från

att jag ska lämna förslag till bara sådana bestämmelser som jag

finner bör finnas i (lag eller) förordning och således inte förslag till

myndighetsföreskrifter. Detta bör dock inte hindra att jag, om det

95

Analys av utredningsdirektiven och utgångspunkter

SOU 2010:26

är påkallat, uttalar mig om vilka föreskrifter som kan vara lämpliga

att utforma på myndighetsnivå.

Det framgår vidare av bakgrundsbeskrivningen i utredningsdirektiven

att utredningsuppdraget är föranlett av att kommissionen

inlett ett överträdelseärende mot Sverige med anledning av att

Arbetsförmedlingen enligt fast praxis inte beviljar pendlingsstöd

när arbetsplatsen är belägen utanför Sverige. Jag ska som nämnts

säkerställa att mina förslag inte ställer upp några oberättigade

hinder för den fria rörligheten. Den nuvarande regleringen i

förordning av flyttningsbidragen innehåller inte några uttryckliga

bestämmelser som skulle kunna innebära enligt EU-rätten otillåtna

hinder för den fria rörligheten för arbetstagare. Det är vidare, enligt

min mening, uppenbart att inte heller ett införande i förordningsregleringen

av de nämnda kraven på inskrivning och anvisning i sig

skulle kunna innebära ett sådant hinder. Däremot får inte heller

den gren av staten som Arbetsförmedlingen utgör tillämpa vare sig

den nuvarande förordningsregleringen av flyttningsbidragen eller

de nya, tillkommande kraven på inskrivning och anvisning på ett

sätt som innebär sådana hinder. Att det mot bakgrund av överträdelseärendet

tillsatts en utredning med uppgift att föreslå ändringar

i reglerna om flyttningsbidrag, talar starkt för att regeringen ansett

att det inte är tillräckligt att Arbetsförmedlingen självmant gör det

som EU-rätten kräver, nämligen att i förekommande fall se till att

inte tillämpa i sig neutrala förordningsregler på ett sätt som strider

mot EU-rätten.

Jag har mot den bakgrunden utgått från att en huvuduppgift för

mig är att utreda vilka krav EU-rätten ställer i olika situationer på

tillämpningen av reglerna om flyttningsbidrag (se avsnitt 6) för att

därefter utforma förslag till sådana bestämmelser i (lag eller)

förordning som kan anses nödvändiga för att säkerställa att

Arbetsförmedlingen inte tillämpar reglerna på ett sätt som strider

mot EU-rätten.

Jag har utgått från att villkoren enligt den nuvarande förordningen

för att få respektive stöd i princip ska kvarstå, kompletterade

med de tidigare nämnda villkoren avseende inskrivning, anvisning

och möjlighet till förlust av arbetslöshetsersättning samt i

förekommande fall de ytterligare tillkommande villkor som kan

anses befogade.

Det framgår inte av utredningsdirektiven vilken utgångspunkten

bör vara i fråga om internationella förflyttningar. Jag har dock

utgått från att avsikten är att flyttningsbidraget ska förknippas med

96

SOU 2010:26 Analys av utredningsdirektiven och utgångspunkter

97

sådana villkor som gör att det i så liten utsträckning som unionsrätten

tillåter avser internationella förflyttningar. Jag bedömer att det

inte går att hitta sådana skäl som gör att en begränsning av flyttningsbidragen

till förflyttningar inom Sverige är en sådan ändamålsenlig

och proportionerlig åtgärd som är tillåten enligt unionsrätten

(se avsnitt 6.5). Frågan är då om det går att hitta sådana

enligt unionsrätten tillåtna villkor för flyttningsbidraget som på ett

lämpligt sätt i praktiken gör att bidrag bara undantagsvis lämnas för

internationella förflyttningar.

9 Unionsrätten bör inte nämnas i

förordningstexten

Min bedömning: Att i förordningen om flyttningsbidrag

påminna om EU-rätten är både onödigt och olämpligt.

Utredningsuppdraget har aktualiserats av att i sig EU-rättsligt

neutrala förordningsbestämmelser har av en statlig myndighet

tillämpats på ett sätt som strider mot EU-rättsliga regler som är

direkt tillämpliga i Sverige (se avsnitt 6.3). Man skulle därför kunna

tänka sig att i förordningen ta in en uttrycklig bestämmelse om att

förordningen inte får tillämpas på ett sätt som strider mot EUrätten

eller i vart fall en uttrycklig upplysning om de EU-rättsliga

reglerna.

Så brukar man emellertid inte göra i Sverige, och det finns enligt

min mening goda skäl för det. Ingen svensk myndighet får tillämpa

svenska bestämmelser på ett sätt som står i strid med EU-rätten.

Det gäller generellt och även utan uttryckliga svenska bestämmelser

om detta. De allra flesta offentligrättsliga svenska författningsbestämmelser

torde av myndighet kunna tillämpas på ett enligt

EU-rätten otillåtet sätt. Att i varje sådan svensk författning ta in

bestämmelser som anger eller påminner om att detta är otillåtet

skulle vara både onödigt och otympligt. Skulle man i stället ta in

sådana bestämmelser bara i de författningar där frågan på ett eller

annat sätt har aktualiserats, kan detta lätt leda till icke avsedda

motsatsslut.

Förordningen om flyttningsbidrag genomför inte EU-rättsliga

bestämmelser i svensk rätt utan avser ett arbetsmarknadspolitiskt

instrument som Sverige kan införa oberoende av unionsrätten. Det

finns därför enligt min mening ingen anledning att i den förordningen

påminna om unionsrätten eller att uttryckligen ange t.ex. att

det aktuella arbetet kan finnas utanför Sverige men inom EES.

99

Unionsrätten bör inte nämnas i förordningstexten

SOU 2010:26

100

I avsnitt 6 finns det en redogörelse för vad unionsrätten kräver i

fråga om tillämpningen av flyttningsbidrag och i följande avsnitt

berörs hur de ändringar som föreslås förhåller sig till unionsrätten.

Dessa redogörelser kan användas som hjälp vid tillämpningen. Det

får räcka. Man kan utgå från att tillämpningen, efter kommissionens

överträdelseärende och detta lagstiftningsärende, kommer att

bringas i överensstämmelse med unionsrätten.

10 En arbetsmarknadspolitisk

närhetsprincip

Min bedömning: En arbetsmarknadspolitisk närhetsprincip

som innebär att en arbetssökande som önskar kontant statsstöd

för förflyttning i första hand bör ta ett passande arbete som

finns så nära som möjligt bör betonas i tillämpningen av flyttningsbidrag.

Jag har som nämnts (avsnitt 8) utgått från att avsikten är att

flyttningsbidraget ska förknippas med sådana villkor som gör att

det i så liten utsträckning som unionsrätten tillåter avser internationella

förflyttningar.

Absoluta villkor som innebär ett hinder för den fria rörligheten

för arbetstagare, såsom att bidrag lämnas bara avseende arbeten i

Sverige och vissa andra länder i vår närhet eller bara för den del av

förflyttningen som sker i Sverige och vissa andra länder, torde vara

synnerligen svåra att motivera på ett EU-rättsligt hållbart sätt.

Även om det kan finnas unionsrättsligt godtagbara syften av t.ex.

arbetsmarknadspolitisk natur för sådana absoluta villkor, lär det

vara svårt att med framgång göra gällande att absoluta villkor är

ändamålsenliga och proportionerliga på det sätt som krävs enligt

unionsrätten (se närmare avsnitt 6.5).

Det är lättare att med framgång unionsrättsligt motivera ett

villkor som innebär ett hinder för den fria rörligheten för arbetstagare,

men som inte är absolut utan tillämpas med beaktande av

samtliga relevanta omständigheter med bortseende i och för sig

från nationsgränser och nationalitet. Ett sådant villkor klarar lättare

de unionsrättsliga kraven på ändamålsenlighet och proportionalitet.

Jag har därför i första hand sökt efter den sist nämnda typen av

”dynamiska” villkor som på ett unionsrättsligt tillåtet sätt i

101

En arbetsmarknadspolitisk närhetsprincip

SOU 2010:26

praktiken begränsar möjligheten till bidrag för internationella förflyttningar.

Redan det villkor avseende lämpligt arbete som enligt utredningsdirektiven

ska införas innebär en viss begränsning i geografiskt

hänseende. Av IAF:s föreskrifter (bilaga 3) framgår det

nämligen att ett arbete som finns utanför ett geografiskt begränsat

sökområde inte utgör ett lämpligt arbete under en skälig övergångsperiod

för personer med vissa egenskaper. Tidigare fanns det

till och med en uttrycklig bestämmelse om en begränsning av

sökområdet under viss tid till arbete i närområdet72, men den togs

bort år 200773.

Den geografiska begränsning som sålunda tillämpas inom arbetslöshetsförsäkringen

torde ha sin motsvarighet i vad Arbetsförmedlingen

tillämpar i sitt matchningsarbete. Enligt vad jag

erfarit beaktar Arbetsförmedlingen i första hand sådana lediga

arbeten som finns i närheten av den arbetssökande, om det inte

finns särskilda skäl för annat. Visar det sig att det inte finns några

passande arbeten i närheten, utvidgas successivt det geografiska

område inom vilket lediga arbeten för den arbetssökande beaktas.

Vidare gäller i dag att flyttningsbidrag, utom såvitt berör stödområden,

inte får lämnas om sökanden kan få ett arbete i hemorten

eller dess närhet.

Jag tycker därför att det kan sägas att det tillämpas en arbetsmarknadspolitisk

närhetsprincip som innebär att en arbetssökande

som önskar kontant statsstöd för förflyttning i första hand bör ta

ett passande arbete som finns så nära som möjligt. Normalt sett

torde det inte finnas anledning att skattefinansiera en förflyttning

som inte är nödvändig för att få ett passande arbete eller en längre

förflyttning än som är nödvändig för detta syfte. En annan sak är

att en arbetssökande som av personliga skäl önskar förflytta sig en

längre sträcka till ett nytt arbete bör få del av andra former av

service och stöd än kontant ersättning av Arbetsförmedlingen för

att kunna tillgodose sina önskemål.

Det finns enligt min mening anledning att betona en sådan

arbetsmarknadspolitisk närhetsprincip vid tillämpningen av

flyttningsbidrag.

Redan i dag framgår det av förordningen om flyttningsbidrag att

den avser bidrag till förflyttningar ”som sker av arbetsmarknadspo72

Prop. 1999/2000:139 s. 52 ff.

73 Prop. 2006/07:89 s. 55 f.

102

SOU 2010:26 En arbetsmarknadspolitisk närhetsprincip

litiska skäl” (1 §). Den angivna arbetsmarknadspolitiska närhetsprincipen

är just bara en princip som får tillämpas tillsammans med

andra arbetsmarknadspolitiska principer och skäl. I vissa fall kan

alltså andra principer och skäl väga över. Finns det långt bort – i

Sverige eller utomlands – en svår brist på sådan nyckelkompetens

som den aktuella arbetssökanden har, kan det t.ex. vara ett tillräckligt

skäl för att ge kontant statsunderstöd för en längre förflyttning

än vad som är nödvändig för att arbetssökanden ska få ett passande

arbete. En annan arbetsmarknadspolitisk princip torde kunna

uttryckas så att en arbetssökande i första hand bör ta det arbete där

hans eller hennes utbildning, erfarenhet och övriga förutsättningar

bäst kommer till sin rätt. Den principen kan göra att det är

arbetsmarknadspolitiskt motiverat att understödja en längre

förflyttning än vad som är nödvändig för att den arbetssökande ska

få det närmaste ”lämpliga arbetet”, åtminstone om det inte finns

någon annan arbetssökande närmare som passar minst lika bra för

det aktuella arbetet. Det måste således alltid till en samlad bedömning

av om förflyttningen är arbetsmarknadspolitiskt motiverad.

I avsnitt 11.5 redogör jag för en föreslagen ändring i förordningen

om flyttningsbidrag som innebär att bidrag bara får avse

sådana förflyttningar som är arbetsmarknadspolitiskt motiverade.

Syftet är att betona att arbetsmarknadspolitiska principer, innefattande

den beskrivna närhetsprincipen, ska tillämpas vid bedömningen

av om flyttningsbidrag ska lämnas. Den fråga som behandlas

i fortsättningen i detta avsnitt är om tillämpningen av en

arbetsmarknadspolitisk närhetsprincip är förenlig med unionsrätten.

Tillämpningen av en arbetsmarknadspolitisk närhetsprincip vid

bedömningen av om flyttningsbidrag ska betalas innebär enligt min

mening utan tvekan ett hinder för den fria rörligheten för arbetstagare.

Tillämpningen innebär, även om den såsom krävs enligt

unionsrätten bortser från (nationalitet och) nationsgränser, nämligen

att det blir lättare att få flyttningsbidrag för förflyttningar

inom Sverige eller till eller från platser i närheten av Sverige än för

längre förflyttningar inom EU. Tillämpningen gör det därmed

mindre attraktivt för arbetssökande att utnyttja den fria rörligheten

för arbetstagare fullt ut. Frågan är då om den angivna begränsningen

av den fria rörligheten för arbetstagare kan anses tillåten enligt

unionsrätten (se härtill avsnitt 6.5).

Syftet med tillämpningen är arbetsmarknadspolitiskt och går ut

på att med bidrag understödja så långa förflyttningar som behövs

103

En arbetsmarknadspolitisk närhetsprincip

SOU 2010:26

104

för att en arbetssökande ska få ett passande arbete. Tillämpningen

avser alltså att främja sysselsättningen. Härtill kommer att tillämpningen

också främjar angelägna miljö- och klimathänsyn och

dessutom i de flesta fall bidrar till att begränsa statsutgifterna. Jag

gör bedömningen att tillämpningen helt klart kan anses motiverad

av sådana tvingande hänsyn i det allmännas intresse som enligt

unionsrätten kan göra det befogat med en åtgärd som innebär ett

hinder för den fria rörligheten för arbetstagare. Tillämpningen

innebär inte i sig någon nationalitetsdiskriminering eller att hänsyn

tas till nationsgränser.

När det gäller frågan om tillämpningen är ändamålsenlig och

proportionerlig i förhållande till syftet kan följande sägas. Tillämpningen

är inte absolut utan grundas på en helhetsbedömning där

även andra faktorer än närheten vägs in. Vid helhetsbedömningen

tas det dock inte hänsyn till nationalitet eller nationsgränser.

Tillämpningen medger således att bidrag lämnas till förflyttning

inom hela EES om det är nödvändigt för att den arbetssökande ska

kunna få det närmaste passande arbetet eller om andra arbetsmarknadspolitiska

skäl talar för en sådan förflyttning. Det är min

bedömning att en sådan tillämpning är både ändamålsenlig och

proportionerlig. Unionsrätten hindrar alltså inte tillämpningen.

11 Tillkommande villkor för

flyttningsbidrag

Mitt förslag: Flyttningsbidrag får bara lämnas till den som är

inskriven som arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen.

Flyttningsbidrag får bara lämnas avseende sådant arbete

1. som sökanden har anvisats av den offentliga arbetsförmedlingen,

och

2. som är att anse som ett lämpligt arbete enligt 11 § första

stycket lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring som det

inte för sökanden finns ett godtagbart skäl enligt 45 a § första

stycket 1 samma lag att avvisa.

Flyttningsbidrag får bara avse sådana förflyttningar som är

arbetsmarknadspolitiskt motiverade.

11.1 Inledning

Som framgår av avsnitt 8 är utgångspunkten att de villkor som i dag

finns i förordningen om flyttningsbidrag ska kvarstå oförändrade.

Jag föreslår alltså bara tillkommande villkor som ska gälla för alla

stödformer enligt förordningen. Alla de föreslagna tillkommande

villkoren måste vara uppfyllda samtidigt.

Det står Sverige i princip fritt att uppställa de villkor som önskas

för möjligheten att få flyttningsbidrag så länge villkoren inte

utformas eller tillämpas på ett sätt som strider mot unionsrätten,

t.ex. därför att detta innebär ett hinder för den fria rörligheten för

arbetstagare eller diskriminering på grund av nationalitet.

I enlighet med vad som anges i avsnitt 10 anser jag att en arbetsmarknadspolitisk

närhetsprincip, som innebär att en arbetssökande

som önskar kontant statsstöd för förflyttning i första hand

bör ta ett passande arbete som finns så nära som möjligt, bör

105

Tillkommande villkor för flyttningsbidrag

SOU 2010:26

betonas i tillämpningen av flyttningsbidrag tillsammans med övriga

arbetsmarknadspolitiska principer och skäl. Det säkerställs genom

att jag föreslår en uttrycklig bestämmelse om att flyttningsbidrag

bara får avse sådana förflyttningar som är arbetsmarknadspolitiskt

motiverade (avsnitt 11.5).

I enlighet med vad som anges i utredningsdirektiven ska flyttningsbidrag

bara lämnas avseende ett för den arbetssökande

”lämpligt arbete”. Enligt ALF har den som får arbetslöshetsersättning

en skyldighet att ta varje lämpligt arbete som han eller hon

inte har ett godtagbart skäl att avvisa (se avsnitt 4.3). I ALF

används alltså kriterierna ”lämpligt arbete” och ”godtagbart skäl”

för att ange en skyldighet för en arbetssökande med arbetslöshetsersättning,

medan dessa kriterier i förordningen om flyttningsbidrag

i stället skulle användas för att ange när man kan få en förmån.

Avsikten är att flyttningsbidrag bara ska lämnas avseende sådana

arbeten som sökanden, om han eller hon hade haft arbetslöshetsersättning,

inte skulle ha kunnat avvisa utan att riskera arbetslöshetsersättningen.

Att sökanden vill ta arbetet (om han eller hon får

flyttningsbidrag) ska man därvid bortse från. Jag föreslår att

flyttningsbidrag bara får lämnas avseende sådant arbete som är att

anse som ett lämpligt arbete enligt 11 § första stycket ALF som det

inte för sökanden finns ett godtagbart skäl enligt 45 a § första

stycket 1 ALF att avvisa (avsnitt 11.4).

De nu nämnda förslagen – att förflyttningen ska vara arbetsmarknadspolitiskt

motiverad och avse ett lämpligt arbete – är de

materiellt betydelsefulla och medför att flyttningsbidraget i så liten

utsträckning som unionsrätten tillåter avser internationella förflyttningar.

Såvitt jag kan se borde det räcka med dessa förslag.

Enligt utredningsdirektiven ska jag dock också föreslå att flyttningsbidrag

bara ska kunna lämnas till den som är inskriven som

arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen och blir

anvisad ett (lämpligt) arbete. Jag lämnar därför sådana förslag

(avsnitt 11.2 och 11.3). Det först nämnda kravet på inskrivning

torde tillämpas redan i dag och inte innebära någon materiell

ändring. Kravet på anvisning är däremot en nyhet.

I dag gäller som ett villkor för respenning för bohagstransport

att sökanden har varit ”anmäld som arbetssökande hos den offentliga

arbetsförmedlingen” under viss tid. När det nu i förordningen,

enligt utredningsdirektiven, ska införas ett generellt krav på att

sökanden är ”inskriven hos den offentliga arbetsförmedlingen”, bör

detta uttryckssätt användas också i bestämmelsen om respenning

106

SOU 2010:26 Tillkommande villkor för flyttningsbidrag

för bohagstransport (9 § 1). Den ändrade formuleringen är inte

avsedd att medföra någon ändring i sak.

11.2 Inskriven hos Arbetsförmedlingen

Som framgår av avsnitt 4.1 är frågan om inskrivning hos Arbetsförmedlingen

inte reglerad i lag eller förordning. I det avsnittet har

också berörts skillnaden mellan att vara anmäld respektive inskriven

hos Arbetsförmedlingen.

För att ha möjlighet till flyttningsbidrag krävs det enligt förslaget

att man är inskriven som arbetssökande hos den offentliga

arbetsförmedlingen i enlighet med de myndighetsföreskrifter som

kan ha meddelats om detta, för närvarande AMSFS 2005:4.

Förslaget torde som sagt inte innebära någon ändring i sak.

Förfarandet vid inskrivningen får inte vara sådant att det strider

mot unionsrätten. Enligt nu gällande myndighetsföreskrifter har

alla som har rätt att arbeta i Sverige också rätt att skrivas in vid och

få service av den offentliga arbetsförmedlingen (1 § AMSFS

2005:4). För inskrivning krävs det dock enligt nämnda föreskrifter

ett personligt besök (4 §). I avsnitt 6.5 har den bedömningen gjorts

att ett sådant krav är förenligt med unionsrätten.

11.3 Anvisad av Arbetsförmedlingen

Som framgår av avsnitt 4.2 är inte heller frågan om Arbetsförmedlingens

anvisning till arbete reglerad i lag eller förordning. I fråga

om anvisning saknas det också myndighetsföreskrifter.

För att ha möjlighet till flyttningsbidrag krävs det enligt förslaget

att man har blivit anvisad ett arbete av Arbetsförmedlingen. I

dag finns det riktlinjer för anvisning beslutade av förmedlingens

generaldirektör den 18 november 2009 (se avsnitt 4.2). Dessa

riktlinjer avser anvisning till ledig plats (eller arbetsmarknadspolitiskt

program). Enligt förslaget krävs det dock att anvisning sker

till antingen ett ledigt arbete eller till ett arbete som sökanden

redan har fått. Flyttningsbidrag får enligt förslaget bara lämnas för

förflyttning avseende det anvisade arbetet. Anvisningen måste ske

senast i samband med att flyttningsbidrag beslutas.

107

Tillkommande villkor för flyttningsbidrag

SOU 2010:26

Förfarandet vid anvisning får inte vara sådant att det strider mot

unionsrätten. Jag kan inte se att de riktlinjer som i dag finns om

anvisning skulle kunna komma i konflikt med unionsrätten.

Det finns såvitt jag har kunnat finna inte några auktoritativa

skrivna normer avseende vilka sökande som ska eller får anvisas till

arbete. De utredningar om Arbetsförmedlingens anvisningar som

jag tagit del av74 kan inte anses ha visat på någon konsekvent

tillämpning i detta avseende. Det påtalas ofta att Arbetsförmedlingens

anvisningar till ledigt arbete fyller en viktig kontrollfunktion

inom arbetslöshetsförsäkringen tillsammans med förmedlingens

uppföljning av om en anvisning följts.

Bara en bråkdel av dem som hittills fått flyttningsbidrag har av

Arbetsförmedlingen anvisats det arbete som bidraget avser (avsnitt

4.4). Arbetsförmedlingen har inte längre monopol på arbetsförmedling,

och kravet på att privata arbetsgivare ska anmäla lediga

platser till Arbetsförmedlingen har avskaffats. Det gör att Arbetsförmedlingen

inte längre kan känna till alla lediga arbeten.75

Det sagda innebär att det enligt min mening inte bör finnas

något hinder mot att Arbetsförmedlingen lämnar en formell

anvisning till ett arbete som sökanden har hittat på egen hand eller

med hjälp av någon privat arbetsförmedling. Det kan tvärtom antas

att så kommer att ske ganska ofta om anvisning införs som ett

formellt villkor för flyttningsbidrag.

För att uppfylla utredningsdirektiven krävs det att jag föreslår

anvisning som ett villkor för flyttningsbidrag. Som antytts tidigare

innebär det villkoret egentligen inget i sak. Arbetsförmedlingen

måste givetvis kontrollera att övriga villkor är uppfyllda och

dokumentera själva beslutet om flyttningsbidrag samt följa upp det

för att förvissa sig om att bidraget använts på rätt sätt. Ett särskilt

beslut om anvisning i den situationen framstår som en formalitet.

Det finns enligt min mening anledning att överväga om anvisning

bör uppställas som villkor för flyttningsbidrag eller om man för att

åstadkomma en administrativt enklare ordning kan undvara det

villkoret. I vart fall kan det med hänsyn till pågående förändrings74

Bland annat IAF rapport 2006:5 Anvisning till ledig plats – betydelsen för kontrollfunktionen

, IAF rapport 2009:3 Arbetsförmedlingens uppgifter i matchning, anvisning och kontroll av

grundvillkoren i arbetslöshetsförsäkringen och IFAU rapport 2008:5 Hur fungerar arbetsförmedlingens

anvisningar av lediga platser?

75 Sedan början av 1990-talet har Arbetsförmedlingens ”marknadsandel” av de lediga

platserna varierat mellan 27 och drygt 50 procent, se Arbetsförmedlingen, Arbetsmarknadsrapport

2009:1, s. 28 f.

108

SOU 2010:26 Tillkommande villkor för flyttningsbidrag

arbete inom Arbetsförmedlingen, som redovisats i avsnitt 4.2 och

som innebär att i vissa fall ett platsförslag ska lämnas i stället för en

anvisning, finnas anledning att i författningstexten i stället för

anvisning tala om förslag, innefattande förslag i form av såväl

anvisning som platsförslag; ”arbete som sökanden föreslagits av

den offentliga arbetsförmedlingen”.

11.4 Avser lämpligt arbete som det inte finns ett

godtagbart skäl att avvisa

I avsnitt 4.3 har lagregleringen kring kriterierna lämpligt arbete och

godtagbart skäl att avvisa ett erbjudet arbete redovisats, jämte de

myndighetsföreskrifter som berör detta (11 § första stycket och

45 a § första stycket ALF samt IAFFS 2004:3).

För att ha möjlighet till flyttningsbidrag krävs det enligt förslaget

att det arbete som bidraget avser är att anse som ett lämpligt

arbete enligt 11 § första stycket ALF som det inte för sökanden

finns ett godtagbart skäl enligt 45 a § första stycket 1 ALF att

avvisa. Den fråga som Arbetsförmedlingen inför beviljandet av

flyttningsbidrag har att ställa sig är om sökanden, om han eller hon

hade arbetslöshetsersättning, skulle ha riskerat att förlora ersättning

om han eller hon hade avvisat det aktuella arbetet. Är svaret på

frågan ja kan flyttningsbidrag komma i fråga, annars inte. Att

sökanden inte avser att avvisa arbetet utan tvärtom vill ta det (om

han eller hon får flyttningsbidrag) ska man därvid bortse från. Det

är alltså fråga om ett hypotetiskt prov som måste vara uppfyllt för

att flyttningsbidrag ska kunna komma i fråga.

Kriterierna avseende lämpligt arbete och godtagbart skäl som

förutsättning för flyttningsbidrag eller tillämpningen av dem får

inte strida mot unionsrätten. Kriterierna kan inte anses vara

diskriminerande med hänsyn till nationalitet. I det följande berörs

hur kriterierna förhåller sig till det som gäller enligt unionsrätten i

fråga om fri rörlighet för arbetstagare.

Kriterierna för när ett arbete ska anses lämpligt som räknas upp

i fyra punkter i 11 § första stycket ALF är kumulativa, dvs. samliga

kriterier måste vara uppfyllda samtidigt för att arbetet ska anses

lämpligt.

Regeringsrätten har i domen RÅ 2008 ref. 45 slagit fast att det i

11 § ALF saknas stöd för att generellt anse att ett arbete inte är

lämpligt enbart på den grunden att det är beläget i ett annat land.

109

Tillkommande villkor för flyttningsbidrag

SOU 2010:26

Frågan om ett arbete som erbjuds i ett annat land är lämpligt i

ALF:s mening måste enligt Regeringsrättens mening bedömas med

hänsyn till såväl de aspekter som anges i 11 § ALF som alla andra

faktorer som på ett betydande sätt kan påverka den arbetssökandes

livssituation. Dit hör sådant som arbetets art, den arbetssökandes

erfarenhet av arbete av liknande slag, avstånd till hemorten,

språksvårigheter, stora skillnader i levnadsförhållanden m.m. Det

kan tilläggas att Regeringsrätten i domen gjorde en rent inhemsk

tolkning av bestämmelserna i 11 § ALF och alltså inte åsidosatte

eller modifierade dessa på grund av skyldigheter enligt unionsrätten.

Enligt 11 § första stycket 1 ALF ska det inom ramen för tillgången

på arbetstillfällen tas skälig hänsyn till sökandens förutsättningar

för arbetet samt andra personliga förhållanden. Som ett

exempel på personliga förhållanden kan nämnas familjeskäl, som

enligt 11 § IAFFS 2004:3 kan vara grund för att geografiskt

begränsa sökområdet under en skälig övergångstid. Att hänsyn får

tas till sökandens förutsättningar för arbetet samt andra personliga

förhållanden är i sig inte problematiskt sett ur ett unionsrättsligt

perspektiv. Däremot får dessa kriterier inte tillämpas på ett

diskriminerande sätt, t.ex. genom att tillämpningen bygger på en

föreställning om att människor från olika medlemsstater har olika

förutsättningar för att klara av ett och samma arbete.

Enligt 11 § första stycket 2 ALF ska anställningsförmånerna

vara förenliga med de förmåner som arbetstagare får som är

anställda enligt kollektivavtal eller, om kollektivavtal inte finns, är

skäliga i förhållande till de förmåner arbetstagare med likvärdiga

arbetsuppgifter och kvalifikationer får vid jämförliga företag. Vad

som avses är uppenbarligen svenska kollektivavtal, vilket också

Regeringsrätten utgått från i RÅ 2008 ref. 45.76 Ett syfte bakom

bestämmelsen får antas vara att förhindra s.k. social dumpning,

vilket syfte enligt EU-domstolens praxis utgör ett sådant tvingande

allmänintresse som kan rättfärdiga åtgärder som begränsar den fria

rörligheten för arbetstagare.77

Vid bedömningen av om detta krav är uppfyllt när det gäller

arbete i en annan medlemsstat måste, för att tillämpningen av

76 Jämför för det fall att kollektivavtal inte finns prop. 1973:56 s. 181 f.; enligt tidigare lydelse

av bestämmelsen skulle då jämförelse ske med ”i arbetsorten förekommande lön för samma

arbete”.

77 Se bl.a. mål C-314/05 Laval un Partneri Ltd, REG 2007, s.

I-11767, punkt 103.

110

SOU 2010:26 Tillkommande villkor för flyttningsbidrag

bestämmelsen inte ska hindra den fria rörligheten, hänsyn inte bara

tas till den lön och de andra förmåner som betalas av arbetsgivaren

utan även den lagstiftning som påverkar förmånernas innehåll och

storlek. Också de rättigheter och förmåner som följer av samordnande

eller harmoniserande lagstiftning som antagits av EU inom

det socialpolitiska området måste vägas in vid bedömningen. Av

särskild betydelse är här bestämmelserna i förordning (EG) nr

883/2004, enligt vilka den som är anställd i en annan medlemsstat

omfattas av denna stats socialförsäkringslagstiftning, även om

personen i fråga är bosatt inom en annan medlemsstats territorium.

Vid jämförelsen bör också skillnader i levnadsomkostnader mellan

olika länder inom EU kunna beaktas, främst i samband med

beviljande av stöd för veckopendling, eftersom sökanden i dessa fall

ofta tillbringar större delen av sin vakna tid i den medlemsstat där

arbetet utförs. I enlighet med detta resonemang skulle en lägre lön

än normalt i Sverige inte automatiskt innebära att ett arbete inte är

att anse som lämpligt. Man bör också ta hänsyn till alla andra

förmåner som gäller och beakta om levnadsomkostnaderna är

högre eller lägre än i Sverige. Även skatterättslig lagstiftning kan

behöva beaktas. Regeringsrätten har i RÅ 2008 ref. 45 tillämpat en

sådan nyanserad bedömning av arbete i utlandet som här förespråkas

och slagit fast att en samlad bedömning får göras av om de

förmåner som arbetet medför är skäliga i förhållande till de

förmåner som skulle ha följt av ett likvärdigt arbete i Sverige (se

citat från domen i avsnitt 4.3). Inte varje nackdel som uppkommer

till följd av att ett utländskt regelsystem blir tillämpligt innebär att

arbetet ska anses olämpligt.

Mot vad som nu har sagts skulle kunna invändas att varje arbetssökande

själv bör få avgöra om han eller hon vill ta ett arbete i en

annan medlemsstat på sämre villkor än i Sverige, och att ett krav på

lämpligt arbete för att bevilja flyttningsbidrag i sig utgör ett hinder

för den fria rörligheten för arbetstagare. Även om förmånerna för

de flesta arbeten i de flesta medlemsstaterna får anses (åtminstone)

motsvara eller vara förenliga med förmånerna i Sverige i den

mening som sagts ovan, torde det vara vanligare att förmånerna för

ett arbete i utlandet inte gör det än att förmånerna för ett arbete i

Sverige inte gör det.

Därmed tycks kravet åtminstone indirekt

innebära ett hinder för den fria rörligheten för arbetstagare. Att i

syfte att bidra till att förhindra att personer på den svenska

arbetsmarknaden, dvs. de som kan ha möjlighet till flyttningsbidrag,

utsätts för social dumpning i Sverige eller utomlands vägra att

111

Tillkommande villkor för flyttningsbidrag

SOU 2010:26

ge statsstöd till förflyttningar som avser arbete med förmåner som

vid en bedömning enligt vad som ovan sagts inte ens i huvudsak

motsvarar det som normalt gäller på arbetsmarknaden här får dock

anses vara en både ändamålsenlig och proportionerlig åtgärd som

gör detta hinder tillåtet enligt unionsrätten. Det skulle på ett rent

allmänt plan vara förvånande om unionsrätten krävde att Sverige,

genom ett statsbidrag som betalas inom ramen för en aktiv

arbetsmarknadspolitik, skulle medverka till att anställningar

kommer till stånd i andra medlemsstater på villkor som inte ens i

huvudsak motsvarar vad som hade gällt om arbetet utförts i

Sverige.

Bestämmelsen i 11 § första stycket 3 ALF enligt vilken ett arbete

inte anses lämpligt om det hänför sig till en arbetsplats där en

lovlig arbetskonflikt pågår torde inte bereda några särskilda

problem sett ur ett unionsrättsligt perspektiv. Dessutom ska enligt

4 § förordningen om flyttningsbidrag normalt lagen (1969:93) om

begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt tillämpas på

flyttningsbidrag.

Av 11 § första stycket 4 ALF följer slutligen att för att ett arbete

ska anses lämpligt krävs det att förhållandena på arbetsplatsen

motsvarar vad som anges i författning eller myndighets föreskrifter

om åtgärder till förebyggande av ohälsa eller olycksfall. Hänvisningen

till författning och myndighets föreskrifter torde främst

avse arbetsmiljölagen, arbetsmiljöförordningen, arbetstidslagen och

Arbetsmiljöverkets föreskrifter och beslut.78 I rättsfallet RÅ 2008

ref. 45, som gällde ett arbete i Norge, berörde Regeringsrätten inte

uttryckligen det nu aktuella kravet. På samma sätt som när det

gäller skyddet mot social dumpning så utgör skyddet av arbetstagare

mot ohälsa och olycksfall ett tvingande allmänintresse som kan

göra det tillåtet att begränsa den fria rörligheten.79 Att kräva full

överensstämmelse med det svenska regelverket även vid arbete

utomlands, där det regelverket inte gäller, torde dock på ett

otillåtet sätt hindra den fria rörligheten för arbetstagare. Men det

krävs inte heller utan det räcker enligt bestämmelsen med att

förhållandena ”motsvarar” det som krävs enligt den svenska

lagstiftningen. Möjligheten för Arbetsförmedlingen att slå fast att

ett arbete i utlandet inte är lämpligt på grund av brist på åtgärder

för att förebygga ohälsa eller olycksfall får, liksom fallet torde vara

78 Jämför prop. 1973:56 s. 183.

79 Se bl.a. mål C-40/04 Syuichi Yonemoto, REG 2005, s. I-7755, punkt 55.

112

SOU 2010:26 Tillkommande villkor för flyttningsbidrag

även i rent inhemska situationer, i praktiken anses begränsad till de

fall där det finns starka indikationer på att arbetsmiljön inte når

upp till en acceptabel nivå. När det gäller att bedöma vad som

motsvarar det som krävs enligt svensk lagstiftning måste unionsrätten

beaktas så att tillämpningen inte uppställer otillåtna hinder för

den fria rörligheten. I allt fall bör det vara möjligt att i det fall

arbetet finns utomlands kräva att miniminivån i de harmoniseringsdirektiv

som antagits på området och som täcker flertalet

aspekter av arbetsmiljön upprätthålls.80 Att det i 11 § ALF, till

vilken bestämmelse det enligt förslaget hänvisas, står att förhållandena

ska motsvara det som krävs enligt svensk lagstiftning kan

enligt min mening inte anses oförenligt med unionsrätten.

11.5 Bara förflyttningar som är

arbetsmarknadspolitiskt motiverade

Enligt förslaget får flyttningsbidrag bara avse sådana förflyttningar

som är arbetsmarknadspolitiskt motiverade. I avsnitt 10 har det

utvecklats hur en arbetsmarknadspolitisk närhetsprincip får

tillämpas tillsammans med andra sådana principer för att efter en

samlad bedömning avgöra om en förflyttning är arbetsmarknadspolitiskt

motiverad. I det avsnittet har det också berörts hur tillämpningen

av en arbetsmarknadspolitisk närhetsprincip förhåller sig till

unionsrätten.

Förslaget innebär att flyttningsbidrag får lämnas för en längre

förflyttning än som är nödvändig för att sökanden ska få ett

passande arbete bara om en sådan förflyttning är arbetsmarknadspolitiskt

motiverad. Det kan förflyttningen t.ex. vara om den sker

till en ort där det finns svår brist på den kompetens sökanden har

eller om den sker till en ort där det finns ett arbete som sökanden

passar klart bättre för än det närmaste lämpliga arbetet.

80 Några centrala direktiv på området är Rådets direktiv 89/391 om åtgärder för att främja

förbättringar arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetslivet, EGT L 183, 29.6.1989, s. 1

(ramdirektivet), Rådets direktiv 92/85/EEG om åtgärder för att förbättra säkerhet och hälsa

på arbetsplatsen för arbetstagare som är gravida nyligen har fött barn eller ammar, EGT L

348, 28.11.1992, s. 1 och Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG om

arbetstidens förläggning i vissa avseenden, EUT L 299, 18.11.2003, s. 9.

113

Tillkommande villkor för flyttningsbidrag

SOU 2010:26

114

11.6 Underlaget för bedömningen

Det är i första hand den som ansöker om ett bidrag som har att visa

att förutsättningarna för bidraget är uppfyllda. I fråga om flyttningsbidrag

har sökanden alltså att lämna Arbetsförmedlingen

sådan information om det tilltänkta arbetet och sina personliga

förhållanden att förmedlingen kan göra en bedömning av om

villkoren för bidrag är uppfyllda, t.ex. om kravet på lämpligt arbete

är uppfyllt.

När det däremot gäller information om annat än det tilltänkta

arbetet och sökandens personliga förhållanden, har Arbetsförmedlingen

att själv se till att nödvändig information tas fram för

bedömningen av om villkoren för flyttningsbidrag är uppfyllda.

Information om inskrivning och anvisning har förmedlingen

givetvis redan tillgång till. I fråga om förflyttningar inom Sverige

torde förmedlingen själv också redan ha den information om

arbetsmarknaden som behövs för bedömningen. Finns målorten

eller hemorten utomlands, får förmedlingen ta hjälp av samarbetsnätverket

Eures (se avsnitt 6.5) eller andra kontakter för att skaffa

sig den information om arbetsmarknaden där som behövs.

12 Ikraftträdande och

övergångsbestämmelser

Mitt förslag: Ändringarna i förordningen (1999:594) om

flyttningsbidrag träder i kraft den 1 januari 2011. Äldre föreskrifter

ska tillämpas i fråga om ansökningar som gjorts och

anställningar som tillträtts före den 1 januari 2011.

Såvitt jag kan se finns det inte något hinder mot att de föreslagna

ändringarna i förordningen om flyttningsbidrag träder i kraft så

snart som möjligt. Det kan vara lämpligt att ändringarna träder i

kraft den 1 januari 2011.

Ändringarna berör förutsättningarna för att lämna flyttningsbidrag.

Det bör såsom en övergångsbestämmelse föreskrivas att äldre

föreskrifter gäller i fråga om ansökningar som gjorts och anställningar

som tillträtts före ikraftträdandet.

115

13 Konsekvenserna för rörligheten

och arbetsmarknaden

13.1 Inledning

Enligt utredningsdirektiven ska jag analysera konsekvenserna för

den geografiska rörligheten och arbetsmarknadens funktionssätt i

Sverige av att flyttningsbidrag beviljas i samband med en anvisning.

Jag har tolkat det uppdraget så att det är konsekvenserna i de

angivna hänseendena av det jag föreslår som jag ska analysera.

13.2 Den geografiska rörligheten i Sverige

År 2008 flyttade 1 155 957 personer inom Sverige, vilket motsvarar

var åttonde person i befolkningen. De flesta flyttningar görs inom

en och samma kommun. Bara var tredje som flyttar gör det över en

kommungräns. Drygt 193 000 personer flyttade över en länsgräns.81

Antalet personer i åldrarna 25–64 år som flyttade över en

länsgräns, alltså de åldersgrupper som främst kommer i fråga för

flyttningsbidrag i form av respenning för bohagstransport, var

drygt 97 000 personer.82 För personer som fyllt 30 år är flyttningarna

färre och kortare än bland de yngre. Endast 11 procent av alla

flyttningar bland personer äldre än 30 år går utanför länet.83

År 2009 fick 891 personer respenning för bohagstransport.

Antalet personer som år 2009 fick respenning för bohagstransport

motsvarar alltså bara knappt en procent av de 25–64-åringar som år

2008 flyttade över en länsgräns. Det bör då hållas i minnet att

81 SCB, Analyser av befolkningsstatistik 2009-03-20, I genomsnitt flyttar 3 600 personer varje

dag.

82 SCB:s Statistikdatabas, Befolkning, Flyttningar efter region, ålder och kön.

83 SCB, Analyser av befolkningsstatistik 2009-03-20, I genomsnitt flyttar 3 600 personer varje

dag.

117

Konsekvenserna för rörligheten och arbetsmarknaden

SOU 2010:26

respenning för bohagstransport kan beviljas även för flyttningar

som inte går över en länsgräns.

År 2009 fick 710 personer beslut om pendlingsstöd för dagpendling

och 1 569 personer beslut om pendlingsstöd för veckopendling.

Enligt Statistiska Centralbyrån lämnade 1 418 110 personer

år 2008 sin hemkommun för att dag- eller veckopendla till ett

arbete inom Sverige.84 Knappt 33 000 personer pendlade år 2006

från Sverige till ett arbete i Danmark, Norge eller Finland.85

Tillgängliga uppgifter tyder alltså på att det bara är en mycket liten

andel av alla som pendlar som får pendlingsstöd, kanske knappt ett

par promille.

Med hänsyn till att bara en bråkdel av de som flyttar eller pendlar

får flyttningsbidrag bedömer jag det som uteslutet att flyttningsbidraget

såväl i sin nuvarande utformning som enligt de

förslag jag lämnar skulle kunna ha några nämnvärda konsekvenser

på den geografiska rörligheten i stort i Sverige.

I det enskilda fallet skulle flyttningsbidraget kunna ha betydelse

för benägenheten till rörlighet i Sverige. Tidigare utredningar tyder

dock på att flyttningsbidrag haft en förhållandevis liten betydelse

för den enskildes beslut att förflytta sig.

I SOU 2003:37 s. 109–111 redogörs det för tre olika undersökningar

som gjorts av flyttningsbidragens effekter under perioden

1978 till 1999.86 Resultaten var generellt sett likartade. De tidigaste

studierna värderade bidragets effekter minst. I den senaste undersökningen,

som dåvarande Riksrevisionsverket genomförde och

som avsåg personer som fick ersättning för bohagstransport under

199987, svarade 37 procent att bidraget inte påverkat deras flyttbeslut

över huvud taget. Ytterligare 42 procent svarade att bidraget

påverkat deras beslut att flytta i viss eller liten utsträckning. Endast

21 procent svarade att bidraget hade påverkat deras beslut i stor

utsträckning. Hela 85 procent av bidragsmottagarna svarade att de

troligen skulle ha flyttat även om de inte hade fått någon ekonomisk

ersättning. Riksrevisionsverket drog slutsatserna att huvuddelen

av bidragsmottagarna skulle ha flyttat även utan bidrag och att

84 SCB:s Statistikdatabas, Befolkning, Flyttningar efter region, ålder och kön. Statistik för

2009 är inte tillgänglig än, och uppgifter om åldersfördelning saknas i för utredningen

tillgänglig statistik.

85 Nordisk Pendlingskarta 2009, TemaNord 2009:555, Nordiska ministerrådet, Köpenhamn

2009.

86 Jämför också SOU 2007:35 s. 180.

87 Riksrevisionsverket, Arbetsförmedlingens arbete med geografisk rörlighet, Effektivitetsrevisionen

RRV 2001:20 s. 11 f.

118

SOU 2010:26 Konsekvenserna för rörligheten och arbetsmarknaden

många inte hade behov av arbetsförmedlingens stöd för annat än

att få sin bidragsansökan godkänd. Undersökningen tydde också på

att bidragen var viktigare för de äldre, de som varit arbetslösa under

längre tid (600 dagar eller mer) samt lågutbildade, svagare grupper

på arbetsmarknaden. Man konstaterade också att ersättningen för

bohagstransporterna var av större betydelse för dem som innan

flytten var bosatta i Norrland och som ofta hade längre flyttväg.88

När 5 000 personer under 2006 besvarade en enkät med öppna

svarsalternativ om varför de flyttat uppgav ingen, eller möjligen

någon enstaka, bidrag som skäl.89

13.3 Arbetsmarknadens funktionssätt i Sverige

Det har inte varit möjligt att inom utredningens ram undersöka alla

aspekter på hur arbetsmarknaden i Sverige fungerar i dag.

13.3.1 Flyttningar

Som nämnts ovan flyttade ungefär 97 000 personer i åldrarna 25–

64 år över en länsgräns inom Sverige under 2008. Tidigare studier

har enligt uppgift pekat på att livsstils- och miljöfaktorer varit de

viktigaste motiven för flyttningar. Enligt en studie publicerad 2002

uppgav ungefär sex procent att de flyttade för att de var arbetslösa

och fick ett arbete.90 Den senaste och mest omfattande studien av

motiven för flyttning bygger på en enkät år 2006 med öppna

svarsalternativ till 10 000 personer, varav hälften svarade.91 I den

studien har arbetsmarknadsrelaterade skäl till flyttning visat sig

vara det viktigaste enskilda motivet. Ungefär en fjärdedel av de som

flyttat längre än 20 km angav arbete som skäl. Vid långväga

flyttning, över 150 km, var arbete det viktigaste skälet för närmare

en tredjedel av de svarande och i åldersgruppen 26–37 år för hälften

88 Riksrevisionsverkets undersökning bygger på en enkät till 490 slumpmässigt utvalda

personer av de 12 000 som fick s.k. starthjälp 1999, varav 75 procent svarade. Då urvalet är

begränsat bör nedbrytningen på olika mottagandekategorier tolkas med försiktighet.

89 Muntlig uppgift från dr Thomas Niedomysl, som medverkat till att genomföra den studie

som sammanfattas i VINNOVA Rapport VR 2010:08, Rörlighet, pendling och regionförstoring

för bättre kompetensförsörjning, sysselsättning och hållbar tillväxt, s 48 ff.

90 Refererad i SOU 2003:37 s. 43.

91 VINNOVA Rapport VR 2010:08, Rörlighet, pendling och regionförstoring för bättre

kompetensförsörjning, sysselsättning och hållbar tillväxt, s 48 ff.

119

Konsekvenserna för rörligheten och arbetsmarknaden

SOU 2010:26

av de svarande. Bland personer som före flytten hade en anställning

var det en tredjedel som främst flyttat på grund av arbete. Av dem

som före flytten var arbetslösa skedde flytten på grund av arbete i

nästan hälften av fallen. De arbetslösas andel av samtliga svarande

var cirka 7 procent. Det konstateras också att nästan alla långväga

flyttare byter arbete även om de inte anger arbete som främsta

orsak till flytten.92

Som nämnts fick 891 personer respenning för bohagstransport

under 2009. Tillgängliga uppgifter från senare år tyder alltså på att

många flyttar inom Sverige av bl.a. arbetsrelaterade skäl, men att

bara en bråkdel – kanske ett par procent, hur stor andel går inte att

beräkna – får respenning för bohagstransport. Redan härav kan

man sluta sig till att respenning för bohagstransport i dag knappast

kan ha någon nämnvärd betydelse för arbetsmarknadens funktionssätt

i stort i Sverige. Antalet beslut om respenning för bohagstransport

har från år 2004 minskat till en tredjedel (se avsnitt

3.2.3), och det har såvitt framkommit inte haft någon inverkan att

tala om på arbetsmarknadens funktionssätt i Sverige i stort. De

undersökningar som nämnts avslutningsvis i avsnitt 13.2 tyder på

att respenning för bohagstransport också i det enskilda fallet har

haft begränsad betydelse.

Mina förslag, och en riktig tillämpning av EU-rätten, innebär i

praktiken dels att respenning för bohagstransport ska under vissa

förutsättningar kunna lämnas för flyttningar över Sveriges gräns,

dels att längden på flyttningarna kan antas minska något genom

betoningen av en arbetsmarknadspolitisk närhetsprincip (se avsnitt

10). Det finns därför anledning att se något på flyttningarna över

Sveriges gräns och att närmare granska längden på de förflyttningar

som sker med flyttningsbidrag. Jag bedömer, med hänsyn till

betoningen av närhetsprincipen, att statsunderstödda förflyttningar

över Sveriges gräns i praktiken kommer att förekomma nästan bara

där det finns en aktiv lokal arbetsmarknad som sträcker sig över

Sveriges gräns, dvs. i förhållande till Köpenhamn och vissa regioner

i Norge och nordvästra Finland.

År 2009 flyttade 39 240 personer utomlands från Sverige.

Knappt 25 000, eller knappt 63 procent, av de som flyttade från

landet var i åldersgruppen 25–64 år. Nära 57 procent av alla

92 Uppgifterna är delvis hämtade från en artikel av Thomas Niedomysl med titeln How

Migration Motives Change over Migration Distance: Evidence on Variation across Socioeconomic

and Demographic Groups, som kommer att publiceras i tidskriften Regional Studies.

120

SOU 2010:26 Konsekvenserna för rörligheten och arbetsmarknaden

utvandrare 2009 hade ett annat födelseland än Sverige och de flesta

av dessa flyttade tillbaka till sitt födelseland. Nära 40 procent

flyttade från Sverige till ett annat nordiskt land, och ungefär lika

stor andel flyttade till ett annat europeiskt land utanför Norden.93

Det går inte att säga hur stor andel av utlandsflyttningarna som

sker av arbetsrelaterade skäl. Ungefär hälften av de personer i

åldrarna 25–64 år som utvandrade år 2008 hade eftergymnasial

utbildning.94

Under 2009 invandrade till Sverige 102 280 personer, varav

knappt en femtedel var svenska medborgare. Drygt 55 procent av

de invandrade, eller 57 344 personer, var i åldersgruppen 25–64 år.95

Cirka 32 procent av de personer i åldrarna 25–64 år som invandrade

2008 hade eftergymnasial utbildning. Bland de invandrare i åldrarna

25–64 år som inte var födda i Sverige var motsvarande andel

29 procent.96 Bland de som invandrade åren 2000–2006 hade 15–

20 procent arbete efter det första året i Sverige.97

När det särskilt gäller flyttningar inom Norden kan följande

sägas.

År 2009 flyttade av de bosatta i Sverige 5 144 personer till Danmark,

7 188 personer till Norge och 3 183 personer till Finland.98

Av de i Sverige bosatta som år 2008 flyttade till Danmark kom

65 procent från Skåne län, 11,5 procent från Stockholms län och

10 procent från Västra Götalands län. Av de i Sverige bosatta som

år 2008 flyttade till Norge kom knappt 25 procent från Västra

Götalands län, 15 procent från Stockholms län och knappt

9 procent från vardera Skåne och Värmlands län.99

År 2009 flyttade till Sverige 5 457 personer från Danmark,

5 097 personer från Norge och 2 932 personer från Finland.100

93 SCB:s statistikdatabas. Befolkningsstatistik. Utvandrare efter region, ålder och tid.

94 SCB:s statistikdatabas. Befolkningen utbildning. Utvandrare 16–74 år efter ålder, nationell

bakgrund, utbildningsnivå och tid. Uppgifter om utbildningsnivån år 2009 är inte tillgängliga

för utredningen.

95 SCB:s statistikdatabas. Befolkningsstatistik. Flyttningar i riket efter ålder och kön. År

1997–2009, Invandrare efter ut-/inflyttningsland och tid.

96 SCB:s statistikdatabas. Befolkningen utbildning. Flyttningar i riket efter ålder och kön. År

1997–2009, Invandrare efter ut-/inflyttningsland och tid. Uppgifter om utbildningsnivån år

2009 är inte tillgängliga för utredningen.

97 SCB Temablad 2009:1 Deltagare i svenskundervisning för invandrare (sfi), s. 18.

98 SCB:s statistikdatabas. Befolkningsstatistik. Invandrare och utvandrare efter

ut-/inflyttningsland och kön.

99 StatNord statistikdatabas. Utvandrare efter kommun, inflyttningsland, ålder och kön.

100 SCB:s statistikdatabas. Befolkningsstatistik. Invandrare och utvandrare efter ut-/inflyttningsland

och kön.

121

Konsekvenserna för rörligheten och arbetsmarknaden

SOU 2010:26

År 2009 var en bohagstransport med respenning i genomsnitt

35 mil lång enkel resa. De flesta (67 procent) av bohagstransporterna

med respenning är 20 mil eller längre enkel resa, men bara en

femtedel är längre än 50 mil enkel resa. Närmare hälften (46 procent)

av bohagstransporterna med respenning går till de tre storstadslänen.

De län varifrån de genomsnittligt längsta bohagstransporterna

med respenning utgick var Norrbottens län (76 mil),

Västerbottens län (53 mil) och Jämtlands län (46 mil).

Det kan antas att den föreslagna betoningen av närhetsprincipen

och en korrekt tillämpning av EU-rätten kommer att innebära att

bohagstransporterna med respenning i genomsnitt blir något

kortare på grund av dels att kanske främst de längsta flyttningarna

ersätts av kortare, dels att i några fall en kortare förflyttning över

Sveriges gräns ersätter en längre förflyttning inom Sverige. Bara i

extrema undantagsfall – när det för en person inte finns ett enda

lämpligt arbete i Sverige – kommer personer som med dagens

tillämpning inte alls skulle ha fått flyttningsbidrag att kunna få

respenning för bohagstransport till utlandet.

Eftersom den angivna närhetsprincipen bara är en bland flera

andra arbetsmarknadspolitiska principer som samtidigt ska beaktas,

bedömer jag risken för att förslagen ska få negativa konsekvenser

för arbetsmarknadens funktionssätt i Sverige som liten. Den

bedömning som ska göras vid beslut om flyttningsbidrag ska ju,

såsom sker vid hanteringen av även andra arbetsmarknadspolitiska

instrument, beakta arbetsmarknadens funktionssätt, dock att

bedömningen får avse också utlandet. Jag kan inte se att flyttningsbidragen

skulle kunna medföra att den svenska arbetsmarknaden

ens på sikt förlorar värdefull kompetens i någon beaktansvärd

utsträckning, trots att det främst är högutbildade som får statsstöd

för att flytta (se avsnitt 3.3.3). Härtill kommer att det i våra

nordiska grannländer finns motsvarigheter till flyttningsbidrag (se

avsnitt 7) och att dessa länder på motsvarande sätt som Sverige

torde på grund av unionsrätten ha att lämna bidrag för förflyttningar

till Sverige.

Det är svårt att uppskatta hur många beslut om respenning som

kommer att avse en bohagstransport över Sveriges gräns. Det kan

dock inte bli fråga om någon särskilt stor andel av besluten. Med

hänsyn till det förhållandevis låga totala antalet beslut – under 2009

ungefär 900 beslut – och till att tillgänglig information tyder på att

bidraget i sig har liten betydelse för människors beslut att flytta

bedömer jag dock att förändringen inte kommer att ha någon

122

SOU 2010:26 Konsekvenserna för rörligheten och arbetsmarknaden

påtaglig effekt för arbetsmarknadens funktionssätt ens i (den

svenska delen av) de lokala arbetsmarknaderna som sträcker sig

över Sveriges gräns.

13.3.2 Pendling

Som nämnts lämnade 1 418 100 personer sin hemkommun år 2008

för att dag- eller veckopendla till ett arbete.

År 2009 fick som nämnts 710 personer beslut om pendlingsstöd

för dagpendling och 1 569 personer beslut om pendlingsstöd för

veckopendling. Det kan hållas för visst att bara en mycket liten

andel av alla som arbetspendlar utanför sin hemkommun får

pendlingsstöd, förmodligen bara någon eller några promille. Det

framstår därför som uteslutet att pendlingsstödet i dag skulle ha

någon påtaglig påverkan på arbetsmarknadens funktionssätt i

Sverige i stort.

Som sagt innebär mina förslag, och en riktig tillämpning av EUrätten,

i praktiken dels att pendlingsstöd ska under vissa förutsättningar

kunna lämnas för förflyttningar över Sveriges gräns, dels att

längden på förflyttningarna kan antas minska något genom

betoningen av en arbetsmarknadspolitisk närhetsprincip. Förflyttningar

med pendlingsstöd över Sveriges gräns kommer enligt min

bedömning i praktiken att förekomma nästan bara där det finns en

aktiv lokal arbetsmarknad som sträcker sig över Sveriges gräns, dvs.

i förhållande till Köpenhamn och vissa regioner i Norge och

nordvästra Finland.

Den senaste tillgängliga statistiken över personer som arbetspendlar

mellan Sverige och Norge och mellan Sverige och Danmark

bygger på data hämtade från löneuppgifter för 2007.101 Under 2007

arbetspendlade från Sverige 16 221 personer i åldrarna 25–64 år till

Danmark och 13 663 personer i åldrarna 25–64 år till Norge. Sedan

2001 har antalet arbetspendlare i åldrarna 25–64 år från Sverige till

Danmark och Norge mer än fördubblats.102 År 2007 arbetspendlade

till Sverige 1 150 personer i åldrarna 25–64 år från Danmark och

996 personer i åldrarna 25–64 år från Norge.

Den senaste tillgängliga statistiken över personer som arbetspendlar

mellan Sverige och Finland bygger på data hämtade från

101 StatNord, Pendlingsstatistik.

102 Pressinformation från SCB 2009-11-30 Gränspendling ger 40 000 svenskar jobb.

123

Konsekvenserna för rörligheten och arbetsmarknaden

SOU 2010:26

löneuppgifter för 2006.103 Under 2006 arbetspendlade från Sverige

1 681 personer i åldrarna 25–64 år till Finland. År 2006 arbetspendlade

till Sverige 2 528 personer i åldrarna 25–64 år från Finland.

Det genomsnittliga avståndet enkel resa för dagpendling med

pendlingsstöd var 2009 knappt 8 mil, och det genomsnittliga

avståndet enkel resa för veckopendling med pendlingsstöd år 2009

var 33 mil. Fyra femtedelar av dagpendlingarna med pendlingsstöd

avsåg 2009 en sträcka på mindre än 10 mil enkel resa och ingen

dagpendling avsåg en sträcka längre än 20 mil enkel resa. Närmare

två tredjedelar (63 procent) av veckopendlingarna med pendlingsstöd

år 2009 avsåg en sträcka på 20 mil eller längre, medan bara en

femtedel var 50 mil eller längre.

Jag bedömer att förslagen i praktiken inte kommer att ha någon

påverkan på den genomsnittliga sträcka som dagpendlingarna med

pendlingsstöd avser. I några fall kan respenning för bohagstransport

eller veckopendling med pendlingsstöd avseende en längre

sträcka inom Sverige komma att ersättas av dagpendling med

pendlingsstöd en kortare sträcka inom landet eller till utlandet.

Det är svårt att uppskatta hur många beslut om pendlingsstöd

för dagpendling som kommer att avse pendling över Sveriges gräns.

År 2009 fick drygt 700 personer beslut om pendlingsstöd för

dagpendling. Så särskilt många beslut kan det dock enligt min

bedömning inte bli fråga om. I de fall där pendlingsstöd för

dagpendling över Sveriges gräns beviljas har det enligt förslaget

gjorts bedömningen att den arbetslöse fått ett lämpligt arbete och

att förflyttningen är arbetsmarknadspolitiskt motiverad, varvid

vederbörlig hänsyn tagits till om det finns ett arbete närmare

hemorten. Förändringen kommer att i någon mindre utsträckning

bidra till att lösa sysselsättningsproblem på de lokala arbetsmarknader

som sträcker sig över Sveriges gräns. Jag bedömer att det är

bara i enstaka undantagsfall som pendlingsstöd för dagpendling

över Sveriges gräns skulle kunna sägas leda till att ett arbetskraftsbehov

någon annanstans i Sverige inte har kunnat tillgodoses. Jag

bedömer att förändringen inte kommer att ha någon påtaglig

inverkan på arbetsmarknadens funktionssätt i Sverige.

Veckopendling med pendlingsstöd kan, i fråga om resmål och

reslängd, ses som ett alternativ till respenning för bohagstransport.

Därför gör jag i fråga om påverkan på arbetsmarknadens funktions103

Nordisk Pendlingskarta 2009, TemaNord 2009:555, Nordiska ministerrådet, Köpenhamn

2009, s. 65.

124

SOU 2010:26 Konsekvenserna för rörligheten och arbetsmarknaden

125

sätt av förändringarna avseende veckopendling med pendlingsstöd

samma bedömning som i fråga om respenning för bohagstransport

(se avsnitt 13.3.1).

13.3.3 Sökanderesor

Respenning för sökanderesa kan ses som ett förstadium till

respenning för bohagstransport eller pendlingsstöd, om sökanden

får det arbete resan avser. Om sökanderesan inte leder till arbete,

kan den inte rimligen ha någon påtaglig inverkan på arbetsmarknadens

funktionssätt i Sverige.104 Därför kan enligt min mening

samma resonemang föras beträffande respenning för sökanderesa

som det som förts ovan i fråga om flyttningar och pendling.

104 Jag bortser här från sådana omständigheter som att en genomförd sökanderesa kan vara

ett sätt för den arbetslöse att visa sin arbetsvillighet och att en resultatlös sökanderesa kan ha

inverkan på den arbetslöses motivation.

14 Budgetkonsekvenserna för

staten

Kostnaderna för flyttningsbidrag uppgick för 2009 till knappt

66,4 miljoner kronor. Kostnaderna tas från ramanslaget 1:3,

Kostnader för arbetsmarknadspolitiska program och insatser, som

för 2009 uppgick till drygt 5,9 miljarder kronor, inklusive tilläggsbudgetar.

Utgiftsprognosen för 2009 är knappt 4,8 miljarder

kronor.105 Flyttningsbidragen utgjorde alltså knappt 1,4 procent av

de prognostiserade totala kostnaderna. Enligt budgetpropositionen

2010 uppgår ramanslaget för 2010 till ungefär 8 miljarder kronor

och det beräknas för 2011 bli knappt 11,5 miljarder kronor. Om

man, såsom ett räkneexempel, skulle göra det orealistiskt överskattade

antagandet att kostnaderna för flyttningsbidragen skulle

fördubblas från 2009 till 2011, blir de kostnaderna ända bara drygt

en procent av det beräknade anslaget för 2011. Min slutsats är

därför att eventuella ökade kostnader för flyttningsbidragen till

följd av mina förslag och en riktig tillämpning av EU-rätten kan

klaras av inom ramen för befintligt ramanslag. Eventuella ökningar

av Arbetsförmedlingens kostnader för administrationen av

flyttningsbidragen kan enligt min bedömning likaså klaras av inom

ramen för befintligt ramanslag för detta, som för 2011 beräknas

uppgå till ungefär 5,5 miljarder kronor. Det blir således enligt min

bedömning inte fråga om några budgetkonsekvenser för staten med

anledning av mina förslag. Nedan redovisas ändå uppskattningar av

kostnadsförändringar till följd av mina förslag och en riktig

tillämpning av EU-rätten.

Det kan antas att den föreslagna betoningen av närhetsprincipen

och en korrekt tillämpning av EU-rätten kommer att innebära att

bohagstransporterna med respenning och pendlingarna med

105 Busgetpropositionen 2010, prop. 2009/10:1 Utgiftsområde 14 s. 58.

127

Budgetkonsekvenserna för staten

SOU 2010:26

128

pendlingsstöd i genomsnitt blir något kortare. Det är inte säkert att

en kortare resa inom Sverige är billigare än en längre. Det är dock

rimligt att anta att så är fallet genomsnittligt sett, varför kostnaderna

för resor inom Sverige skulle minska något. En del bohagstransporter

och pendlingar med flyttningsbidrag som i dag sker inom

Sverige kommer att ersättas av kortare resor med flyttningsbidrag

över Sveriges gräns. Det är inte heller här säkert att en resa inom

Sverige är billigare per mil än en resa som går över Sveriges gräns.

Eftersom resorna över Sveriges gräns är kortare än de resor inom

Sverige som de ersätter, är det dock rimligt att anta kostnaderna

härigenom minskar något. Det är bara i enstaka undantagsfall – när

det för en person inte finns ett enda lämpligt arbete i Sverige och

när den som bor utomlands har möjlighet att få flyttningsbidrag för

resa till ett arbete i Sverige eller utlandet – som flyttningsbidrag

kommer att lämnas i en situation där inget sådant bidrag skulle ha

lämnats med dagens tillämpning. Detta kommer att innebära en

mindre kostnadsökning, som dock torde gott och väl vägas upp av

de kostnadsminskningar som nyss berörts. Min uppskattning är

därför att – allt annat lika – kostnaderna för pendlingsstöd och

respenning för bohagstransport kommer att minska något.

Ett motsvarande resonemang kan föras i fråga om respenning

för sökanderesa. Här är det dock rimligt att anta att antalet

sökanderesor med respenning kommer att öka något. Det är

nämligen rimligt att anta att det särskilt i gränsregioner kommer till

stånd sökanderesor med respenning utomlands som inte ersätter en

inrikes sökanderesa enligt nuvarande tillämpning. Det kan uppskattas

att kostnaderna för respenning för sökanderesa kommer att öka

något.

Kostnaderna för flyttningsbidragen kan, totalt sett, antas öka

något.

15 Författningskommentar

Förslaget till förordning om ändring i förordningen

(1999:594) om flyttningsbidrag

3 a §

Den nya paragrafen, som innehåller tillkommande villkor för att

bevilja flyttningsbidrag, har kommenterats i avsnitt 11.

9 §

Ändringen i paragrafen, som är en följdändring som inte är avsedd

att medföra någon förändring i sak, har kommenterats i avsnitt

11.1.

129

Bilaga 1

Kommittédirektiv

Översyn av reglerna om flyttningsbidrag Dir.

2009:108

Beslut vid regeringssammanträde den 26 november 2009

Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare ska formulera förslag till ändringar i reglerna

för flyttningsbidrag.

Utredaren ska

• föreslå ändringar i reglerna för flyttningsbidrag som innebär

att flyttningsbidrag endast ska kunna beviljas i samband

med att en arbetssökande som är inskriven hos den offentliga

arbetsförmedlingen blir anvisad ett lämpligt arbete. Vidare

ska utredningen utarbeta nödvändiga författningsförslag,

• analysera konsekvenserna för den geografiska rörligheten

och arbetsmarknadens funktionssätt i Sverige av att flyttningsbidrag

beviljas i samband med en anvisning,

• samråda med företrädare för Europeiska kommissionen för

att säkerställa att förslagen inte ställer upp några oberättigade

hinder för den fria rörligheten, och

• samråda med företrädare för Arbetsförmedlingen.

Uppdraget ska redovisas senast den 15 mars 2010.

131

Bilaga 1

SOU 2010:26

Gällande bestämmelser om flyttningsbidrag

I 1 § förordningen (1999:594) om flyttningsbidrag finns bestämmelser

om stöd till flyttning som sker av arbetsmarknadspolitiska

skäl (flyttningsbidrag) samt om att bidrag lämnas i form av

respenning och pendlingsstöd. Förordningen innehåller ingen

begränsning av reglernas geografiska tillämpningsområde. Det

regleras således inte i förordningen att bidrag kan lämnas endast vid

flyttning eller pendling inom Sveriges gränser.

Däremot finns vissa åldersgränser för att en person ska vara

berättigad till flyttningsbidrag. Huvudregeln enligt 2 § är att

flyttningsbidrag får lämnas till den som har fyllt 25 år och i övrigt

uppfyller de krav som anges i förordningen. Undantagsvis kan viss

respenning lämnas till den som har fyllt 20 år.

Flyttningsbidrag får enligt 3 § inte lämnas om anställningen på

den nya orten kan anses som en flyttning mellan arbetsplatser inom

samma företag. Bidrag får inte heller, med vissa undantag, lämnas

om anställningen är arbetstagarens första efter avslutad utbildning.

För respektive bidragsform gäller härutöver enligt förordningen

vissa särskilda villkor som beskrivs nedan.

Respenning

Respenning, som avser ersättning för resa, logi och bohagstransport,

får enligt 5 § i förordningen lämnas till den som (i) är eller

riskerar att bli arbetslös och söker arbete genom den offentliga

arbetsförmedlingen, samt (ii) bedöms inte kunna få arbete i eller

nära hemorten.

Dessutom får respenning enligt 6 § under vissa förutsättningar

lämnas till personer som fått anställning inom ett stödområde som

avses i förordningen (1999:1382) om stödområden för vissa

regionala företagsstöd eller som bor inom ett sådant stödområde.

För ersättning för bohagstransport gäller enligt 9 § dessutom att

sökanden ska (i) ha varit anmäld som arbetssökande hos den

offentliga arbetsförmedlingen i minst sex månader, (ii) ha fått en

anställning som beräknas vara minst sex månader i en annan ort än

hemorten och (iii) ha fått bostad i den orten eller i dess närhet.

Ersättning för resa och logi beräknas enligt 16 och 19 §§ förordningen

(1996:1100) om aktivitetsstöd. Detta innebär att det för

själva resan i princip saknas kostnadsbegränsningar, utom för det

132

SOU 2010:26 Bilaga 1

fall resan görs med egen bil. Då lämnas ersättning med högst

185 öre per kilometer. Kostnader för logi får ersättas med

110 kronor per dag, dock högst 2 400 kronor per månad.

För bohagstransport finns inga kostnadsbegränsningar föreskrivna

i förordningen om flyttningsbidrag.

Pendlingsstöd

Pendlingsstöd får enligt 16 § i förordningen om flyttningsbidrag

lämnas för dagpendling och för veckopendling.

Enligt 16 a § får pendlingsstöd lämnas till den som (i) är arbetslös

och har sökt arbete genom den offentliga arbetsförmedlingen,

(ii) inte bedöms kunna få arbete i eller nära hemorten och (iii) har

fått anställning på en ort som ligger på ett sådant avstånd att

kostnaden för en resa dit överstiger kostnaden för en resa inom

normalt pendlingsavstånd från arbetstagarens hemort.

Därutöver gäller att för att stöd för veckopendling ska kunna

lämnas ska sökanden (i) bo på en ort där arbetslösheten i yrket är

hög och (ii) ha fått arbete i en region där det finns brist på arbetskraft

i yrket.

Pendlingsstöd lämnas dock inte om (i) arbetstagaren får reseersättning

för pendlingskostnaden eller (ii) anställningen beräknas

vara kortare tid än sex månader i fråga om dagpendling eller tre

månader i fråga om veckopendling.

Pendlingsstöd för dagpendling lämnas enligt 17 § med högst

2 000 kronor i månaden. För veckopendling lämnas stöd (i) för

skäliga kostnader för en resa tur och retur mellan hemorten och

arbetsorten varannan arbetad vecka samt (ii) därutöver med

1 200 kronor per månad vid kostnader för dubbelt boende.

Arbetsförmedlingens tillämpning av regelverket

Kompletterande bestämmelser till förordningen finns i Arbetsmarknadsstyrelsens

(AMS) administrativa föreskrifter om handläggningen

av ärenden om flyttningsbidrag (AMSFS 2002:5) och

AMS allmänna råd för tillämpningen av förordningen (1999:594)

om flyttningsbidrag (AMSFS 2005:10), vilka numera gäller för

Arbetsförmedlingen.

133

Bilaga 1

SOU 2010:26

Arbetsförmedlingen har med beaktande av myndighetens nationella

arbetsmarknadspolitiska uppdrag och flyttningsbidragens

arbetsmarknadspolitiska syfte bedömt att förordningen bör tolkas

så att den möjliggör stöd endast för anställningar inom Sveriges

gränser. Det är denna tolkning som kommer till uttryck i Arbetsförmedlingens

praxis som den beskrivs i Arbetsförmedlingens

faktablad.

Vid prövning av om flyttningsbidrag ska beviljas i ett enskilt fall

bedömer Arbetsförmedlingen om stöd är motiverat i arbetsmarknadspolitiskt

hänseende. Arbetsförmedlingen ska då i princip pröva

om det rör sig om en flyttning eller pendling som är arbetsmarknadspolitiskt

motiverad och som inte skulle ägt rum utan stöd.

Bedömningen grundas i huvudsak på arbetsmarknadsläget i

hemorten eller i dess närhet och, i förekommande fall, i arbetsorten

samt på den enskilda individens förutsättningar att få anställning i

eller nära hemorten. För denna bedömning krävs kunskap exempelvis

om vilken typ av arbetstillfällen som finns i de aktuella

orterna och kvalifikationerna hos de arbetssökande som är inskrivna

hos den lokala arbetsförmedlingen. Det kan även ingå i bedömningen

att uppskatta förekomsten av bristyrken både lokalt och

nationellt.

Anvisningsinstrumentet

Arbetsförmedlingen använder sig av anvisning till ledig plats i två

separata syften: matchning och kontroll. Matchningsfunktionen

syftar till att effektivisera matchningen mellan vakanser och

arbetslösa medan kontrollfunktionen består i att sanktioner kan

vidtas mot en arbetssökande med arbetslöshetsersättning som inte

söker det anvisade arbetet.

Det är inte definierat i lag eller förordning vad en anvisning

innebär eller hur den får eller ska göras. Däremot har Arbetsförmedlingen

interna dokument som styr hur en arbetsförmedlare ska

gå till väga vid anvisning till arbete. Utgångspunkten för en

anvisning är att Arbetsförmedlingen bedömer att arbetsgivarens

krav i platsannonsen överensstämmer med den arbetssökandes

kompetens. De gällande reglerna för anvisning innebär att en

arbetssökande med arbetslöshetsersättning är skyldig att acceptera

ett erbjudet lämpligt arbete för att arbetslöshetsersättningen inte

ska sättas ner. Vad som anses vara lämpligt arbete regleras i 11 §

134

SOU 2010:26 Bilaga 1

lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring. Det är Arbetsförmedlingen

som bedömer vad som anses vara lämpligt arbete och

Arbetsförmedlingen har närmare föreskrifter om vilka kriterier

som ska beaktas vid den bedömningen men det är arbetslöshetskassan

som fattar det formella beslutet om nedsättning. En anvisning

kan göras utanför Sveriges gränser. I en dom från Regeringsrätten i

juni 2008 (mål nr 800-06) slogs det fast att ett arbete i Norge som

anvisats en arbetssökande i Sverige var ett lämpligt arbete som den

arbetssökande var tvungen att acceptera för att inte få sin arbetslöshetsersättning

nedsatt.

Om en arbetssökande avvisar ett erbjudet lämpligt arbete utan

godtagbart skäl, riskerar han eller hon att få sin arbetslöshetsersättning

nedsatt enligt 45 a § lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring.

När Arbetsförmedlingen har anvisat ett arbete ska Arbetsförmedlingen

underrätta berörd arbetslöshetskassa om detta.

Arbetslöshetskassan ska därefter pröva om den sökandes arbetslöshetsersättning

ska sättas ned. Denna sanktion tillämpas både när

en arbetssökande avvisat ett erbjudet lämpligt arbete utan godtagbart

skäl, eller utan att uttryckligen ha avvisat sådant arbete ändå

genom sitt uppträdande uppenbarligen har vållat att anställning inte

kommit till stånd.

Är tillämpningen i överensstämmelse med EG-rätten

Arbetsförmedlingens tillämpning av bestämmelserna om flyttningsbidrag

har uppmärksammats av Europeiska kommissionen i

samband med att den mottagit klagomål från en svensk medborgare,

bosatt i Sverige men arbetande i Danmark, som har fått avslag

på sin ansökan om pendlingsstöd. Klaganden ansökte om pendlingsstöd

för att pendla till en anställning i Danmark, men Arbetsförmedlingen

avslog ansökan med motiveringen att arbetsplatsen

var belägen utanför Sverige. Som ovan nämnts beviljar Arbetsförmedlingen

enligt sin egen praxis pendlingsstöd endast för anställningar

i Sverige.

Kommissionen ansåg att denna geografiska begränsning kunde

utgöra ett hinder för den fria rörligheten för arbetstagare i strid

med artikel 39 EG-fördraget. Kommissionen kontaktade därför i

juli 2008 den svenska regeringen inom ramen för EU:s s.k. pilotprojekt

angående tillämpningen av gemenskapsrätten för att få

regeringens synpunkter i frågan.

135

Bilaga 1

SOU 2010:26

I svaret till kommissionen, inom ramen för pilotprojektet, medgav

regeringen att denna tillämpning skulle kunna innebära en viss

inskränkning av den fria rörligheten. Det framhölls emellertid att

EG-domstolens praxis visar att en sådan inskränkning kan vara

motiverad av arbetsmarknadspolitiska skäl under vissa omständigheter

och på vissa villkor.

Regeringen bedömde att Arbetsförmedlingens tillämpning inte

strider mot EG-rätten, eftersom pendlingsstöd prövas utifrån

arbetsmarknadspolitiska behov.

Kommissionen accepterade inte svaret, utan inledde ett s.k.

överträdelseärende. En formell underrättelse, daterad den 14 april

2009, skickades till den svenska regeringen i fråga om rätten till

flyttningsbidrag i Sverige.

Regeringens svar, daterat den 13 augusti 2009, gjorde gällande

att den omtvistade geografiska begränsningen bör anses vara

förenlig med EG-rätten eftersom flyttningsbidrag är ett arbetsmarknadspolitiskt

instrument och att det är arbetsmarknadspolitiska

skäl som ligger bakom flyttningsbidragen. Regeringen angav

emellertid i svaret att man inte var omedveten om att Arbetsförmedlingens

tillämpning av flyttningsbidragen kan vara problematisk

med hänsyn till den fria rörligheten för arbetstagare inom EU.

I svaret angavs vidare att regeringen ska tillsätta en utredning som

ska se över frågan om hur reglerna om flyttningsbidragen bör

förändras. Utredarens betänkande ska ligga till grund för att

utforma förslag till ett icke-diskriminerande regelverk.

Behovet av en utredning

För att säkerställa att den svenska tillämpningen är i överensstämmelse

med EG-rätten behöver således en utredning tillsättas.

Eftersom Europeiska kommissionen i överträdelseärendet ifrågasatt

om tillämpningen av bestämmelserna om flyttningsbidrag är

förenlig med EG-rätten, behöver det utredas vilka förändringar

som är nödvändiga för att säkerställa förenlighet med EG-rätten.

Flyttningsbidragen utgör ett viktigt svenskt arbetsmarknadspolitiskt

instrument som bland annat underlättar arbetsmarknadspolitiskt

motiverade omflyttningar av arbetskraften i Sverige. Stödet

kan också ha väsentlig betydelse för de personer som får del av det i

en situation där de måste flytta eller pendla för att kunna få ett

lämpligt arbete.

136

SOU 2010:26 Bilaga 1

Som redovisas ovan finns det en långtgående skyldighet för en

arbetssökande att söka och acceptera anvisade lämpliga arbeten

oavsett var de finns någonstans. Denna skyldighet kompletteras

med möjligheten att få flyttningsbidrag. Regeringen anser att denna

koppling bör göras tydligare genom att möjligheten till flyttningsbidrag

knyts till den arbetssökandes skyldighet att söka och

acceptera anvisade lämpliga arbeten. En sådan anvisning är inte

begränsad till Sverige.

Uppdraget

En särskild utredare ska formulera förslag till ändringar i reglerna

för flyttningsbidrag.

Utredaren ska

• föreslå ändringar i reglerna för flyttningsbidrag som innebär

att flyttningsbidrag endast ska kunna beviljas i samband

med att en arbetssökande som är inskriven hos den offentliga

arbetsförmedlingen blir anvisad ett lämpligt arbete. Vidare

ska utredaren utarbeta nödvändiga författningsförslag,

• analysera konsekvenserna för den geografiska rörligheten

och arbetsmarknadens funktionssätt i Sverige av att flyttningsbidrag

beviljas i samband med en anvisning,

• samråda med företrädare för Europeiska kommissionen för

att säkerställa att förslagen inte ställer upp några oberättigade

hinder för den fria rörligheten, och

• samråda med företrädare för Arbetsförmedlingen.

Ekonomiska konsekvenser

I de fall där utredarens förslag innebär budgetkonsekvenser för

staten ska kostnadsberäkningar redovisas i enlighet med kommittéförordningen

(1998:1474).

137

Bilaga 1

SOU 2010:26

138

Redovisning av uppdraget

Uppdraget ska redovisas till regeringen senast den 15 mars 2010.

(Arbetsmarknadsdepartementet)

Bilaga 2

Förordningen (1999:594) om

flyttningsbidrag

Allmänna bestämmelser

1 § Denna förordning innehåller bestämmelser om bidrag till

flyttning som sker av arbetsmarknadspolitiska skäl (flyttningsbidrag).

Bidrag lämnas i form av respenning och pendlingsstöd.

Förordning (2004:1329).

2 § Flyttningsbidrag får lämnas till den som har fyllt 25 år och i

övrigt uppfyller de krav som anges i denna förordning.

Respenning i form av ersättning för resa och logi enligt 8 § får

även lämnas till den som har fyllt 20 år och som uppfyller övriga

krav för respenning. Förordning (2006:282).

3 § Flyttningsbidrag får inte lämnas, om anställningen på den nya

orten kan anses som en flyttning mellan arbetsplatser inom samma

företag. Bidrag får inte heller lämnas om anställningen är arbetstagarens

första efter avslutad utbildning. Denna begränsning gäller

dock inte om utbildningen är arbetsmarknadsutbildning eller

kommunal vuxenutbildning. Förordning (2004:1329).

4 § Vid tillämpningen av denna förordning anses risk för arbetskonflikt

vid en arbetsplats inte innebära risk för arbetslöshet.

Lagen (1969:93) om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt

skall tillämpas på flyttningsbidrag. Detta gäller dock inte

bidrag som har beviljats före utbrott av en konflikt eller sökts före

varsel om konflikten och bidrag som i annat fall uppenbarligen

skulle ha lämnats, även om konflikten inte inträffat.

139

Bilaga 2

SOU 2010:26

Respenning

5 § Respenning får lämnas till den som

1. är eller riskerar att bli arbetslös och söker arbete genom den

offentliga arbetsförmedlingen, och

2. bedöms inte kunna få arbete i eller nära hemorten.

6 § Respenning får dessutom lämnas till den som har en yrkeshögskoleutbildning

och som har fått anställning i yrket vid ett stödberättigat

företag i en ort inom ett stödområde som avses i förordningen

(1999:1382) om stödområden för vissa regionala företagsstöd,

om arbetskraft med sådan utbildning inte finns att få tag i på

orten.

Detsamma gäller den som bor inom ett stödområde enligt

nämnda förordning och som har fått stadigvarande anställning i en

annan ort, om flyttningen förbättrar möjligheterna för någon

annan arbetssökande som har svårt att byta bostadsort att få arbete

inom stödområdet. Förordning (2009:133).

7 § Respenning utgörs av ersättning för resa, logi och bohagstransport.

8 § Ersättning för resa och logi får lämnas för en arbetssökandes

besök i en annan ort, om besöket bedöms nödvändigt för att

anställning skall komma till stånd. Förordning (2006:282).

9 § Ersättning för bohagstransport får lämnas till den som

1. varit anmäld som arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen

i minst sex månader,

2. har fått en anställning som beräknas vara minst sex månader i

en annan ort än hemorten, och

3. har fått bostad i den orten eller i dess närhet. Förordning

(2004:1329).

10 § Ersättning för resa och logi beräknas enligt 16 och 19 §§

förordningen (1996:1100) om aktivitetsstöd. Förordning (2003:20).

11 § Ansökan om respenning skall göras före resan eller flyttningen.

Förordning (2004:1329).

12 § Upphävd genom förordning (2004:1329).

140

SOU 2010:26 Bilaga 2

13 § Upphävd genom förordning (2004:1329).

14 § Upphävd genom förordning (2004:1329).

15 § Upphävd genom förordning (2004:1329).

16 § Pendlingsstöd får lämnas för dagpendling och för veckopendling.

Förordning (2004:1329).

Pendlingsstöd

16 a § Pendlingsstöd får lämnas till den som

1. är arbetslös och sökt arbete genom den offentliga arbetsförmedlingen,

2. inte bedöms kunna få arbete i eller nära hemorten, och

3. fått anställning på en ort som ligger på ett sådant avstånd att

kostnaden för en resa dit överstiger kostnaden för en resa inom

normalt pendlingsavstånd från arbetstagarens hemort.

Därutöver gäller att stöd för veckopendling får lämnas endast

till den som

1. bor på en ort där arbetslösheten i yrket är hög, och

2. har fått arbete i en region där det finns brist på arbetskraft i

yrket.

Pendlingsstöd lämnas dock inte om

1. arbetstagaren i den nya anställningen får reseersättning för

pendlingskostnaden, eller

2. anställningen beräknas vara kortare tid än sex månader i fråga

om dagpendling, eller tre månader i fråga om veckopendling.

Förordning (2004:1329).

17 § Pendlingsstöd för dagpendling lämnas för resekostnader som

överstiger de kostnader som en arbetstagare normalt skulle ha haft

för resor till och från ett arbete inom normalt pendlingsavstånd.

Sådant stöd lämnas dock med högst 2 000 kronor i månaden.

Pendlingsstöd för veckopendling lämnas

1. för skäliga kostnader för en resa tur och retur mellan hemorten

och arbetsorten varannan arbetad vecka, och

2. därutöver med 1 200 kronor per månad om den enskilde

har kostnader för dubbelt boende. Förordning (2004:1329).

141

Bilaga 2

SOU 2010:26

142

17 a § Pendlingsstöd för dagpendling får lämnas under högst tolv

månader och endast en gång för varje arbetssökande under en

tvåårsperiod. Pendlingsstöd för veckopendling får lämnas under

sammanlagt högst tolv månader under en fyraårsperiod. Förordning

(2004:1329).

18 § En ansökan om pendlingsstöd skall göras innan anställningen

tillträds. Förordning (2004:1329).

Ärendenas handläggning

19 § Arbetsförmedlingen prövar frågor om flyttningsbidrag.

Bestämmelser om hur ärenden ska handläggas m.m. finns i 35, 36

och 39–40 §§ förordningen (2000:634) om arbetsmarknadspolitiska

program. Förordning (2007:897).

Bilaga 3

Inspektionen för

arbetslöshetsförsäkringens föreskrifter

(IAFFS 2004:3) om tillämpningen av

11 § lagen (1997:238) om

arbetslöshetsförsäkring gällande

lämpligt arbete

1 § I denna författning ges föreskrifter om lämpligt arbete för den

som söker arbetslöshetsersättning enligt lagen (1997:238) om

arbetslöshetsförsäkring.

Allmänna bestämmelser

2 § Arbetslöshetsförsäkringen är en omställningsförsäkring.

Omställningen till annat arbete skall påbörjas direkt vid arbetslöshetens

inträde. Det innebär att den sökande aktivt skall verka för

att han eller hon så snabbt som möjligt finner ett nytt arbete.

3 § Den sökande måste söka och ta ett tillgängligt och lämpligt

arbete. En bedömning av vad som kan anses vara ett lämpligt arbete

för den sökande skall göras med beaktande av tillgången av

arbetstillfällen över hela arbetsmarknaden. Vid sådan bedömning

skall särskilt beaktas arbetslöshetsperiodens längd. (IAFFS 2008:4)

4 § Reglerna om lämpligt arbete skall också tillämpas om den

sökande anvisas ett arbetsmarknadspolitiskt program.

143

Bilaga 3

SOU 2010:26

5 § Det är arbetsförmedlingen som ytterst gör bedömningen av

vilka arbeten den sökande skall söka och avgör i vilka arbetsmarknadspolitiska

program den sökande skall delta.

Det är arbetslöshetskassan som beslutar om rätten till arbetslöshetsersättning

i de fall den sökande avböjer ett erbjudande om

ett arbete eller avvisar ett arbete eller en anvisning till ett arbete

eller till ett arbetsmarknadspolitiskt program.

6 § Om den sökande inte kan ta ett tillgängligt arbete på grund av

personliga förutsättningar eller förhållanden som är godtagbara skäl

enligt dessa föreskrifter och som är kända vid arbetslöshetens

inträde eller i nära anslutning därtill, skall han eller hon vidta

åtgärder för att undanröja sådana hinder. (IAFFS 2007:2)

Utbildning och yrkesvana

7 § Ett erbjudet eller anvisat arbete som inte svarar mot den

sökandes utbildning eller yrkeserfarenhet är inte olämpligt enbart

av det skälet. Den sökandes erfarenheter skall dock beaktas så att

onödig yrkesväxling undviks.

Kompetens

8 § Om en arbetsgivare anser att den sökandes kvalifikationer är

tillräckliga och vill anställa honom eller henne skall arbetet anses

vara lämpligt även om den sökande gör en annan bedömning av

sina kunskaper och färdigheter.

Medicinska hinder

9 § Om den sökande åberopar medicinska hinder som skäl för att

inte söka eller ta ett arbete skall dessa, om det inte är uppenbart

obehövligt, styrkas med ett läkarutlåtande som beskriver den

sökandes förutsättningar att utföra det anvisade eller erbjudna

arbetet. Om det medicinska hindret inte kan styrkas skall arbetet

anses vara lämpligt.

144

SOU 2010:26 Bilaga 3

Geografiskt begränsat sökområde

10 § Med geografiskt begränsat sökområde menas att den sökande

endast kan ta arbete inom ett från bostaden begränsat område

innebärande högst tolv timmars daglig frånvaro.

11 § En sökande får under en skälig övergångsperiod på grund av

familjeskäl begränsa sitt sökområde geografiskt.

Med familjeskäl avses följande.

a) ett barn eller någon annan medlem som ingår i hushållsgemenskapen

är beroende av den sökandes tillsyn och stöd och därför

kräver den sökandes dagliga närvaro, samt att hushållet inte kan

flyttas.

b) den andre makens eller makans eller därmed jämställd persons

arbetsförhållanden medför att denne inte ensam kan sköta det

gemensamma hushållet eller flytta med till en annan bostadsort.

c) den sökande är ensamstående förälder och är beroende av

stöd från någon annan på bostadsorten för att kunna klara ett

arbete.

Med skälig övergångsperiod avses den tid som krävs för den

sökande att kunna finna lösningar som gör att beroende och

stödbehov kan tillgodoses på annat sätt. Ett arbete skall därefter

anses vara lämpligt om den sökande kan besöka den gemensamma

bostaden varje vecka.

Resor till och från arbetet

12 § Kan den sökande resa mellan arbetsplatsen och bostaden på

ett godtagbart sätt, det vill säga inom en rimlig tid och till en skälig

kostnad skall arbetet anses vara lämpligt.

Om det saknas allmänna kommunikationsmedel till och från

arbetet, men den sökande har tillgång till annat färdsätt skall

arbetet anses vara lämpligt.

Om arbetstidens förläggning kan anpassas till restider som gör

det möjligt att ta sig till och från arbetet på ett godtagbart sätt, skall

arbetet anses vara lämpligt.

13 § Kan den sökande inte resa mellan bostaden och arbetsplatsen

på ett godtagbart sätt, men det finns möjlighet för den sökande att

145

Bilaga 3

SOU 2010:26

få tillgång till ett boende på arbetsorten skall anvisat eller erbjudet

arbete anses vara lämpligt.

Bostad på arbetsorten

14 § Ett anvisat eller erbjudet arbete skall anses vara lämpligt om

det finns möjlighet för den sökande att få tillgång till ett boende på

arbetsorten vid anställningens tillträde.

Om ett anvisat eller erbjudet arbete innebär att den sökandes

familj måste flytta med till den arbetsorten skall arbetet anses vara

lämpligt om en familjebostad kan påräknas inom rimlig tid.

Arbetsinkomsten

15 § Om inkomsten i det anvisade eller erbjudna arbetet inte

understiger 90 procent av den fastställda dagpenningen skall arbetet

anses vara lämpligt.

Uppkommer det ökade levnadskostnader på grund av dubbel

bosättning skall det beaktas vid beräkning av inkomsten. Hänsyn

skall då tas till eventuella skattelättnader.

Löfte om annat arbete

16 § Godtagbara skäl att avvisa ett anvisat eller erbjudet arbete

därför att det finns ett löfte om ett annat arbete är

– att det finns en skriftlig handling som styrker ett löfte om en

anställning hos en annan arbetsgivare vid tiden för anvisningen eller

erbjudandet, och

– att den anställningen skall tillträdas inom 14 dagar, och

– att det arbetet bedöms vara lämpligare än det erbjudna arbetet.

Delpension

17 § För en sökande som har delpension är ett arbete med en

längre arbetstid per vecka än han eller hon haft närmast före

arbetslöshetens inträde inte att anse som ett lämpligt arbete.

146

SOU 2010:26 Bilaga 3

147

Arbetskonflikt

18 § Har varsel om stridsåtgärd utfärdats eller är arbetsplatsen på

något annat sätt endast konflikthotad skall arbetet anses vara

lämpligt.

Om en arbetsplats har drabbats av en olovlig stridsåtgärd skall,

om det finns särskilda skäl, hänsyn tas till den sökandes personliga

svårigheter att godta ett arbetserbjudande.

Statens offentliga utredningar 2010

Kronologisk förteckning

1. Lätt att göra rätt

– om förmedling av brottsskadestånd. Ju.

2. Ett samlat insolvensförfarande – förslag

till ny lag. Ju.

3. Metria – förutsättningar för att ombilda

division Metria vid Lantmäteriet till ett

statligt ägt aktiebolag. M.

4. Allmänna handlingar i elektronisk form

– offentlighet och integritet. Ju.

5. Skolgång för alla barn. U.

6. Kunskapslägesrapport på kärnavfalls området

2010

– utmaningar för slutförvarsprogrammet.

M.

7. Aktiva åtgärder för att främja lika rättig heter

och möjligheter – ett systematiskt

målinriktat arbete på tre samhälls områden.

IJ.

8. En myndighet för havs- och vatten miljö.

M.

9. Den framtida organisationen för vissa

fiskefrågor. Jo.

10. Kvinnor, män och jämställdhet i läromedel

i historia. En granskning på uppdrag av

Delegationen för jämställdhet i skolan. U.

11. Spela samman – en ny modell för statens

stöd till regional kulturverksamhet. Ku.

12. I samspel med musiklivet – en ny nationell

plattform för musiken. Ku.

13 Upphandling på försvars- och

säkerhetsområdet. Fi.

14. Partsinsyn enligt rättegångsbalken. Ju.

15. Kriminella grupperingar – motverka

rekrytering och underlätta avhopp. Ju.

16. Sverige för nyanlända. Värden, välfärds stat,

vardagsliv. IJ.

17. Prissatt vatten? M.

18. En reformerad budgetlag. Fi.

19. Lärling – en bro mellan skola och arbetsliv.

U.

20. Så enkelt som möjligt för så många som

möjligt – från strategi till handling för

e-förvaltning. Fi.

21. Bättre marknad för tjänstehundar. Jo.

22. Krigets Lagar – centrala dokument om

folkrätten under väpnad konflikt,

neutralitet, ockupation och fredsinsatser.

Fö.

23. Tredje sjösäkerhetspaketet.

Klassdirektivet, Klassförordningen,

Olycksutredningsdirektivet, IMO:s

olycksutredningskod. N.

24. Avtalad upphovsrätt. Ju.

25. Viss översyn av verksamhet och organisation

på informationssäkerhetsområdet.

Fö.

26. Flyttningsbidrag och unionsrätten. A.

Statens offentliga utredningar 2010

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet

Lätt att göra rätt

– om förmedling av brottsskadestånd. [1]

Ett samlat insolvensförfarande – förslag till ny

lag. [2]

Allmänna handlingar i elektronisk form

– offentlighet och integritet. [4]

Partsinsyn enligt rättegångsbalken. [14]

Kriminella grupperingar – motverka

rekrytering och underlätta avhopp. [15]

Avtalad upphovsrätt. [24]

Försvarsdepartementet

Krigets Lagar – centrala dokument om folk rätten

under väpnad konflikt, neutralitet,

ockupation och fredsinsatser. [22]

Viss översyn av verksamhet och organisation

på informationssäkerhetsområdet. [25]

Finansdepartementet

Upphandling på försvars- och säkerhetsområdet.

[13]

En reformerad budgetlag. [18]

Så enkelt som möjligt för så många som

möjligt – från strategi till handling för

e-förvaltning. [20]

Utbildningsdepartementet

Skolgång för alla barn. [5]

Kvinnor, män och jämställdhet i läromedel

i historia. En granskning på uppdrag av

Delegationen för jämställdhet i skolan. [10]

Lärling – en bro mellan skola och arbetsliv.

[19]

Jordbruksdepartementet

Den framtida organisationen för vissa fiske frågor

. [9]

Bättre marknad för tjänstehundar. [21]

Miljödepartementet

Metria – förutsättningar för att ombilda

division Metria vid Lantmäteriet till ett

statligt ägt aktiebolag. [3]

Kunskapslägesrapport på kärnavfallsom rådet

2010 – utmaningar för slutförvars programmet.

[6]

En myndighet för havs- och vattenmiljö. [8]

Prissatt vatten? [17]

Näringsdepartementet

Tredje sjösäkerhetspaketet. Klassdirektivet,

Klassförordningen, Olycksutrednings direktivet,

IMO:s olycksutredningskod.

[23]

Integrations- och jämställdhetsdepartementet

Aktiva åtgärder för att främja lika rättigheter

och möjligheter – ett systematiskt mål inriktat

arbete på tre samhällsområden. [7]

Sverige för nyanlända. Värden, välfärdsstat,

vardagsliv. [16]

Kulturdepartementet

Spela samman – en ny modell för statens stöd

till regional kulturverksamhet. [11]

I samspel med musiklivet – en ny nationell

plattform för musiken. [12]

Arbetsmarknadsdepartementet

Flyttningsbidrag och unionsrätten. [26]