Sök i Ratio Lex

Rättsfall · Högsta domstolen (löpande avgöranden)

Högsta domstolens beslut den 5 november 2026 i mål T 3710-25

Indirekt besittningsskydd. När en ersättningstvist enligt 12 kap. 57 § jordabalken har sin grund i att det är hyresgästen som sagt upp hyresavtalet med en begäran om en sänkning av den avtalade hyran har hyresgästen bevisbördan (utredningsskyldigheten) för att hyran överstiger marknadshyran.

Så kom texten hit

  • Källa: Högsta domstolen, publicerad som beslut 5 november 2026 — myndighetens post bär inget referatnummer. Handlingen är hämtad ur Domstolsverkets egen post (4c799025-ae09-4224-a140-cb10bb032759).
  • Text: läst ur domstolens PDF med pdftotext -layout, 12 sidor. Texten är domstolens egen, ord för ord; den löpande kolumntiteln och sidfotens adressuppgifter utelämnas, och rader som brutits mitt i en mening fogas ihop till stycken. Punktnumren i domskälen återges när de ligger i PDF:ens textlager; sätts de som listnumrering finns de inte i texten och saknas då även här.
  • Avidentifiering: gjord av domstolen. Ratio Lex ändrar ingenting i texten utom det som står ovan, och kontrollerar den maskinellt före publicering: personnummer, e-postadresser och telefonnummer stoppar dokumentet. Namnen på domare, ombud och myndighetsföreträdare står kvar — de är i sin tjänst.
  • Benämning: Optikerns lokal — domstolens eget namn på avgörandet, ur myndighetens post.

s. 1 Sida 1 av 12 i domstolens handling

  • HÖGSTA DOMSTOLENS BESLUT · meddelat i Stockholm den 5 november 2026
  • Mål nr · T 3710-25

PARTER

Klagande Aoptik Malmö City AB, 556895-8168 c/o Jibece AB Vegagatan 19 506 35 Borås

Ombud: Advokat B.G.

Ombud: Advokat B.S.

Motparter 1. J.A.

2. M.A.

Ombud för 1 och 2: Juristen A.L.

SAKEN Ersättning enligt jordabalken

s. 2 Sida 2 av 12 i domstolens handling

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Hovrätten över Skåne och Blekinges dom 2025-03-31 i mål T 4615-24

HÖGSTA DOMSTOLENS AVGÖRANDE

Högsta domstolen förklarar att det är Aoptik Malmö City AB som har bevisbördan för att den hyra som hyresvärdarna J.A. och M.A. kräver överstiger marknadshyran.

Högsta domstolen meddelar inte prövningstillstånd i målet i övrigt. Hovrättens domslut står därmed fast.

Aoptik Malmö City AB ska ersätta J.A. och M.A. för rättegångskostnad i Högsta domstolen med 52 800 kr avseende ombudsarvode och ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för detta beslut.

Högsta domstolen fastställer hovrättens sekretessförordnande.

YRKANDEN I HÖGSTA DOMSTOLEN M.M.

Aoptik Malmö City AB har yrkat att Högsta domstolen ska bifalla bolagets i tingsrätten framställda andrahandsyrkande om ersättning motsvarande en årshyra om 696 432 kr.

Aoptik har vidare yrkat att Högsta domstolen ska befria bolaget från att ersätta J.A. och M.A. för deras rättegångskostnader i tingsrätten och hovrätten samt förplikta dem att ersätta bolaget för dess rättegångskostnader där.

J.A. och M.A. har motsatt sig att hovrättens dom ändras.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i Högsta

domstolen.

s. 3 Sida 3 av 12 i domstolens handling

Högsta domstolen har meddelat det prövningstillstånd som framgår av punkten 8.

SKÄL

Bakgrund

1. Aoptik, som hyrde en lokal i centrala Malmö, sa upp hyresavtalet till upphörande februari 2022. Uppsägningen avsåg villkorsändring och innehöll en begäran om sänkt hyra.

2. För förlängning av hyresförhållandet krävde hyresvärdarna J.A. och M.A. att hyran förblev densamma som när hyresavtalet ingicks 2012, med justeringar enligt en indexklausul i avtalet.

3. Aoptik hänsköt tvisten till hyresnämnden för medling och begärde att hyresnämnden skulle yttra sig om lokalens marknadshyra. Begäran återkallades emellertid och något yttrande lämnades inte. Eftersom parterna inte kom överens om förlängning upphörde hyresavtalet. Båda parter väckte därefter talan om ersättning med anledning av hyresförhållandet och dess upplösning. Hyresvärdarnas talan avsåg ersättning för skada.

4. Aoptik framställde krav mot hyresvärdarna om ersättning enligt 12 kap. 57 § jordabalken och gjorde gällande att den hyra som hyresvärdarna begärde översteg marknadshyran för lokalen och därmed inte var skälig och inte heller i överensstämmelse med god sed i hyresförhållanden. I första hand yrkades ersättning för den förlust Aoptik lidit på grund av att hyresförhållandet upphört och i andra hand ersättning motsvarande en årshyra för lokalen.

5. Tingsrätten ansåg att det låg på Aoptik att visa att den hyra som avtalats av parterna, och som hyresvärdarna krävde även fortsättningsvis,

s. 4 Sida 4 av 12 i domstolens handling

inte var skälig. Yrkandet om ersättning ogillades då Aoptik inte hade presenterat tillräcklig bevisning.

6. Även hovrätten har ogillat käromålet. Angående frågan om bevisbördans placering i en ersättningstvist inför allmän domstol har hovrätten uttalat att en hyresvärd, som säger upp ett lokalhyresavtal för höjning av den befintliga hyran, har att lägga fram sådan utredning att den krävda hyran kan antas motsvara marknadshyran. Vid motsatt förhållande, när det är hyresgästen som har sagt upp avtalet för att få hyran sänkt, är det hyresgästen som har att lägga fram sådan utredning att den av hyresvärden krävda hyran kan antas överstiga marknadshyran.

7. I Högsta domstolen har Aoptik begränsat sitt yrkande till ersättning motsvarande en årshyra.

Prövningstillstånd

8. Högsta domstolen har meddelat prövningstillstånd i frågan om det är Aoptik som har bevisbördan för att den hyra som hyresvärdarna kräver överstiger marknadshyran (jfr 12 kap. 57 och 57 a §§ jordabalken). Frågan om prövningstillstånd rörande målet i övrigt har förklarats vilande.

Indirekt besittningsskydd

9. Efter uppsägning av ett lokalhyresavtal är en hyresgäst inte garanterad förlängning av hyresförhållandet. När någon förlängning av avtalet inte kommer till stånd har hyresgästen enligt bestämmelserna om indirekt besittningsskydd som huvudregel rätt till ersättning från hyresvärden. Rätten till ersättning förutsätter att hyresgästen hänskjutit tvisten till hyresnämnden för medling. (Se 12 kap. 56–58 b §§ jordabalken.)

10. En talan om ersättning förs i allmän domstol.

s. 5 Sida 5 av 12 i domstolens handling

11. Den ersättning som hyresvärden har att betala till hyresgästen ska alltid motsvara en årshyra för lokalen enligt det uppsagda hyresavtalet, s.k. minimiersättning (se 58 b § första stycket). För det fall hyresgästen har förorsakats en förlust som inte täcks av minimiersättningen ska hyresvärden i skälig omfattning också ersätta hyresgästen för förlusten (58 b § andra stycket). Hyresgästen har bevisbördan för att hyresförhållandets upphörande medfört en förlust som överstiger minimiersättningen (se ”Sjukhuscaféet” NJA 2017 s. 261 p. 12).

12. När hyresvärden har befogad anledning att upplösa hyresförhållandet har hyresgästen inte rätt till ersättning från hyresvärden (se 57 § första stycket 1–4). Detsamma gäller om de hyresvillkor som hyresvärden kräver för förlängning är skäliga och överensstämmer med god sed i hyresförhållandet (se 57 § första stycket 5).

13. I en särskild bestämmelse anges när en krävd hyra inte ska anses som skälig vid tillämpningen av 57 § första stycket 5. Så är fallet om hyran överstiger den hyra som lokalen vid hyrestidens utgång kan antas betinga på öppna marknaden (marknadshyra). I första hand ska marknadshyran bestämmas med utgångspunkt i en jämförelse med hyran för andra liknande lokaler på orten. Endast om det finns särskilda skäl får hänsyn tas till ökning av lokalens värde som en hyresgäst har åstadkommit. (Se 57 a § första stycket.)

14. Avgörande för om lokaler är jämförbara är om de liknar varandra i olika avseenden, bland annat beträffande vilken typ av lokal det är fråga om, lokalens storlek, läge och standard samt vilka villkor som gäller exempelvis för underhållsansvar och avtalets längd (jfr t.ex. prop. 2001/02:41 s.76 f. och Leif Holmqvist m.fl. Hyreslagen. En kommentar, 14 uppl. 2025, s. 808 f.). Kraven på jämförbarhet bör inte ställas högre än att det i allmänhet går att

s. 6 Sida 6 av 12 i domstolens handling

finna lokaler som kan läggas till grund för en jämförelseprövning (a. prop. s. 54).

15. I samband med medling vid hyresnämnden kan hyresvärden eller hyresgästen begära att nämnden avger ett yttrande om marknadshyran för lokalen (se 12 a § första stycket lagen [1973:188] om arrendenämnder och hyresnämnder). Yttrandet har presumtionsverkan i en ersättningstvist på så sätt att det kan frångås endast om det är uppenbart att marknadshyran är påtagligt högre eller lägre än den som hyresnämnden angett (se 12 kap. 57 a § andra stycket 1 jordabalken).

Bevisbörda vid prövning av marknadshyra

16. Genom placeringen av bevisbördan avgörs vem av parterna som har skyldigheten att lägga fram tillräcklig bevisning för att en viss omständighet föreligger och därmed vem av parterna som får bära nackdelen av att omständigheten inte bevisas (se t.ex. ”Smyckesköpet” NJA 2018 s. 617 p. 9).

17. I rättspraxis finns ett stort antal exempel på hur bevisbördan ska placeras i olika situationer. Det finns dock inte någon enhetlig, övergripande princip som ger svaret på frågan vem av parterna i en tvist som ska ha bevisbördan (jfr t.ex. Per Olof Ekelöf m.fl., Rättegång IV, 7 uppl. 2009, s. 94 f. och Lars Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, 2 uppl. 2022, s. 682 ff.).

18. Vid en tvist om ersättning enligt reglerna om indirekt besittningsskydd är bestämmandet av marknadshyran en rättsfråga som avgörs av domstol. Bevisbördan avser i dessa fall alltså inte hyran i sig utan de omständigheter som ska vara ett underlag för domstolens bedömning. Den som ges bevisbördan har att lägga fram utredning om jämförbara

lokalers hyra; den parten får bära nackdelen av om utredningen inte är

s. 7 Sida 7 av 12 i domstolens handling

tillräcklig. Det är inte fråga om en sedvanlig bevisbörda. Uttrycket utredningsskyldighet illustrerar egentligen bättre vad det är fråga om. (Jfr ”Sjukhuscaféet” p. 15 och Thomas Edling, Jordabalk (1970:994) 12 kap. 57 a §, avsnitt 2.1.4 Bestämmande av marknadshyra [2025-11-01, JUNO].)

19. I förarbetena till 12 kap. 57 och 57 a §§ berörs inte frågan om bevisbörda eller utredningsskyldighet. När det gäller förfarandet för att bestämma marknadshyra anges bland annat att det ibland kan vara svårt att i jämförelsematerialet finna en enhetlig hyresnivå. Lokalens marknadshyra får då bestämmas – med utgångspunkt i materialet – till den hyresnivå som framstår som den mest sannolika om lokalen läggs ut på marknaden. När det saknas jämförbara lokaler får marknadshyran bestämmas genom en allmän värdering grundad på tillgänglig utredning. (Jfr prop. 2001/02:41 s. 77.)

Placeringen av bevisbördan i mål om ersättning enligt 12 kap. 57 §

20. En given utgångspunkt när hyresgästen begär ersättning enligt 12 kap. 57 § är att det ankommer på en hyresvärd som sagt upp ett hyresavtal och begärt höjd hyra att lägga fram utredning om att den begärda hyran inte överstiger marknadshyran.

21. En annan fråga är vad som bör gälla när det är hyresgästen som har sagt upp avtalet och i ersättningstvisten gör gällande att den avtalade hyran överstiger marknadshyran och därmed inte är skälig. Att det även i den situationen skulle vara hyresvärden som – för att inte bli ersättningsskyldig – ska lägga fram utredning om hyran för jämförbara lokaler är inte självklart. Det skulle bland annat innebära att hyresgästen genom ett påstående om att den avtalade hyran är oskälig kan få framgång i målet utan att ha något ansvar för att lägga fram egen utredning till stöd för sin talan.

s. 8 Sida 8 av 12 i domstolens handling

22. Mot det nu sagda ska ställas att den allmänna uppfattningen länge har varit att det är hyresvärden som har att visa att den hyra som krävs är skälig, eller uttryckt på ett annat sätt; att den krävda hyran motsvarar marknadshyran (se Leif Holmqvist m.fl. a.a., s. 806). Detta är dock inte oomstritt (se Ulf Skorup och Tomas Underskog, Hyreslagarna [2026, version 12C, JUNO], kommentaren till 57 § under rubriken Skäligt yrkande om hyra eller annat villkor (5 p.)).

23. Ett skäl som anförts till stöd för uppfattningen att bevisbördan – eller utredningsskyldigheten – bör åvila hyresvärden oavsett vem som har sagt upp hyresavtalet är hyreslagstiftningens allmänna karaktär av skyddslagstiftning för hyresgästen. Genom sin roll på hyresmarknaden har hyresvärden dessutom ansetts vara den som har lättast att ta fram uppgifter om hyran för andra liknande lokaler.

24. Sedan införandet av bestämmelserna om indirekt besittningsskydd har emellertid lagstiftningsåtgärder vidtagits i syfte att utjämna balansen mellan parterna. Ett exempel är införandet av den s.k. minimiersättningen på en årshyra som utgår när hyresgästen har rätt till ersättning och som bland annat är avsedd att förebygga obefogade uppsägningar från hyresvärdens sida. Ett annat exempel är möjligheten för såväl hyresgäst som hyresvärd att begära hyresnämndens yttrande om marknadshyran. När ett sådant yttrande finns kommer någon utredning från part normalt inte behövas. (Jfr prop. 2001/02:41 s. 50, med hänvisningar till bl.a. prop. 1973:23, prop. 1978/79:89 och prop. 1987/88:146.)

25. Typiskt sett är det olämpligt med en ordning som kan leda till att båda parter i en process har bevisbördan för samma omständigheter (jfr Lars Heuman, a.a., s. 675). Sådana olägenheter får dock anses som begränsade i nu aktuella fall. Till detta kommer att det här handlar om en

s. 9 Sida 9 av 12 i domstolens handling

utredningsskyldighet i fråga om jämförbara lokalers hyra och inte en sedvanlig bevisbörda.

26. Vid en sammantagen bedömning får det anses motiverat att i en ersättningstvist låta den part som krävt en förändring av den hyra som gällt mellan parterna stå risken för att tillräcklig utredning inte läggs fram som underlag för domstolens bedömning av marknadshyran för lokalen.

27. När ersättningstvisten har sin grund i att det är hyresgästen som sagt upp avtalet med en begäran om en sänkning av den avtalade hyran – dvs. den hyra som hyresvärden krävt för förlängning – bör därför hyresgästen ha bevisbördan (utredningsskyldigheten) för att hyran överstiger marknadshyran.

Frågan i prövningstillståndet

28. Den i prövningstillståndet ställda frågan ska alltså besvaras i enlighet med vad som framgår av domslutet.

29. Det saknas skäl att meddela prövningstillstånd i målet i övrigt. Hovrättens domslut ska alltså stå fast. Vid denna utgång ska hyresgästen ersätta hyresvärdarna för deras rättegångskostnad i Högsta domstolen.

I avgörandet har deltagit justitieråden Cecilia Renfors, Johan Danelius (skiljaktig), Margareta Brattström (referent), Katrin Hollunger Wågnert samt Erik Lindberg (skiljaktig). Föredragande har varit justitiesekreteraren Lovisa Kvist.

s. 10 Sida 10 av 12 i domstolens handling

SKILJAKTIG MENING

Justitieråden Johan Danelius och Erik Lindberg är skiljaktiga. De anser

• att Högsta domstolen ska förklara att det är J.A. och M.A. som har bevisbördan för att den hyra som de kräver inte överstiger marknadshyran,

• att prövningstillstånd ska meddelas i målet i övrigt, hovrättens dom undanröjas och målet återförvisas dit för fortsatt prövning, samt

• att skälen ska ha följande lydelse från och med punkten 20.

20. En given utgångspunkt i tvister om ersättning enligt 12 kap. 57 § jordabalken är att det ankommer på en hyresvärd som har sagt upp ett hyresavtal och begärt höjd hyra att lägga fram utredning som ger vid handen att den begärda hyran inte överstiger marknadshyran. Den allmänna uppfattningen har länge varit att det gäller också i de fall då det är hyresgästen som har sagt upp avtalet och i ersättningstvisten gör gällande att hyran överstiger marknadshyran (se Leif Holmqvist m.fl., a.st.; jfr dock Ulf Skorup och Tomas Underskog, Hyreslagarna [2026, version 12C, JUNO], kommentaren till 57 § under rubriken Skäligt yrkande om hyra eller annat villkor (5 p.)). Det krävs starka skäl för att nu frångå den sedan länge gällande uppfattningen.

21. Det huvudsakliga argumentet för att lägga utredningsskyldigheten på hyresgästen när denne sagt upp avtalet är det bakomliggande synsättet att den som påstår något också måste bevisa detta. Det finns dock goda skäl för att utredningsskyldigheten, som utgångspunkt, bör ligga på hyresvärden oavsett vilken av parterna som genom att säga upp avtalet har initierat en prövning av hyrans skälighet. Omständigheterna vid omförhandling av

s. 11 Sida 11 av 12 i domstolens handling

hyresavtal kan variera, vilket talar mot att låta frågan avgöras av vem som har sagt upp avtalet (jfr Thomas Edling, a.st.). Att knyta bevisbörda eller utredningsskyldighet till vem som har initierat prövningen avviker också från hur man, i vart fall numera, i svensk processrätt i allmänhet avgör sådana frågor (jfr t.ex. Lars Heuman, a.a., s. 66 f och Bengt Lindell, Civilprocessen – rättegång samt skiljeförfarande och medling, 6 uppl. 2026, s. 650).

22. Ett mer ändamålsenligt kriterium för bestämmande av bevisbördans placering – i nu aktuell mening – är då att utgå från vem som har bäst förutsättningar att presentera sådan utredning som behövs för den bedömning som domstolen har att göra. Även om också detta förstås kan variera kan det konstateras att det normalt är hyresvärden som har lättast att ta fram utredning i form av exempelvis jämförelseobjekt. Det hänger samman med att lokaluthyrning typiskt sett är en central del av hyresvärdens verksamhet medan hyresgästen oftast inte kan förutsättas ha samma överblick över förhållandena på hyresmarknaden.

23. Bland annat mot denna bakgrund är det rimligt att begära att en hyresvärd – också i de fall en hyresgäst säger upp avtalet för att få hyran sänkt och hävdar att aktuell hyra överstiger marknadshyran – kan lägga fram utredning om att den hyra som gällt mellan parterna faktiskt motsvarar marknadshyran. En sådan ordning ligger väl i linje med hyreslagstiftningens allmänna karaktär av skyddslagstiftning för hyresgästen, låt vara att det i fråga om det indirekta besittningsskyddet finns särskilda mekanismer som syftar till att jämna ut styrkeförhållandena. Även intresset av enhetlighet talar för att inte laborera med olika bevisbördor beroende på hur prövningen av hyrans skälighet har initierats.

s. 12 Sida 12 av 12 i domstolens handling

24. Till saken hör också att det som hyresvärden ska göra är att lägga fram utredning som medger slutsatsen att den begärda hyran inte överstiger den hyra som lokalen vid hyrestidens utgång kan antas betinga på öppna marknaden (se 12 kap. 57 a §). Det är alltså inte fråga om någon särskilt långtgående utredningsskyldighet eller något strängt beviskrav. Om omständigheterna motiverar det, finns det dessutom möjligheter för domstolen att i det enskilda fallet anpassa de krav som ställs på utredningen (jfr t.ex. ”Well dressed” NJA 2023 s. 1093 p. 24, ”Flyttstädningen” NJA 2024 s. 369 p. 23 och ”Gruppens ramavtal” NJA 2025 s. 926 p. 19 samt Bengt Lindell, a.a., s. 669 ff.).

25. Sammantaget talar övervägande skäl för att utgångspunkten i ett mål om ersättning enligt 12 kap. 57 § bör vara att hyresvärden, oavsett vem som har sagt upp avtalet, har bevisbördan (utredningsskyldigheten) för att den hyra som hyresvärden kräver för förlängning inte överstiger marknadshyran. Det har inte framkommit tillräckliga skäl för att i detta fall frångå den utgångspunkten.

Frågan i prövningstillståndet

26. Frågan i prövningstillståndet ska besvaras i enlighet med det sagda. Den fortsatta prövning som detta ställningstagande föranleder bör ske i hovrätten. Hovrättens dom bör därför undanröjas och målet lämnas tillbaka dit.

· Markdown