Viss kritik mot hälso- och sjukvårdsförvaltningen i Stockholms läns landsting för handläggningen av ansökningar om flytt av verksamhet från sjukgymnaster med samverkansavtal enligt (numera) lagen (1993:1652) om ersättning för fysioterapi
13 april 2015 · dnr 681-2013
Så kom texten hit
- Källa: Riksdagens ombudsmän (JO). Beslutet återges ur myndighetens egen PDF, ord för ord; Ratio Lex är inte JO och företräder inte myndigheten. · PDF
- Hämtad hit: 22 mars 2026
- Text: Texten är läst ur JO:s beslut i PDF med textlager. Sidhuvudet «Dnr … Sid n (m)» på varje sida är dolt vid visning; i övrigt är texten oförändrad utom där en rad nedan säger annat.
- Licens: Beslut av myndighet är allmän handling och fri från upphovsrätt (9 § upphovsrättslagen).
Beslutets text
BESLUT Datum Dnr Sid 2015-04-13 681-2013 1 (9) Justitieombudsmannen Lilian Wiklund
Viss kritik mot hälso- och sjukvårdsförvaltningen i Stockholms läns landsting för handläggningen av ansökningar om flytt av verksamhet från sjukgymnaster med samverkansavtal enligt (numera) lagen (1993:1652) om ersättning för fysioterapi
Beslutet i korthet: En privat vårdgivare kan få offentlig finansiering av sin verksam- het genom att teckna ett samverkansavtal med landstinget enligt bestämmelserna i de s.k. ersättningslagarna, dvs. lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning och lagen (1993:1652) om ersättning för fysioterapi. Ett samverkansavtal är rättsligt sett ett avtal som sluts mellan landstinget och vårdgivaren och är inte att se som ett offentligrätts- ligt beslut. Om frågan om verksamhetens lokalisering har reglerats i samverkansavta- let blir ett önskemål från vårdgivarens sida om att flytta verksamheten närmast en sedvanlig avtalsrättslig förhandlingsfråga mellan parterna. Hälso- och sjukvårdsförvaltningen har handlagt ansökningar om flytt av verksamhet som omfattas av samverkansavtal på ett sätt som gett intryck av att myndigheten tar ställning till en sådan ansökan genom att fatta ett offentligrättsligt beslut. JO är kritisk till landstingets handläggning av ansökningarna.
Anmälan
I en anmälan till JO framförde AA, som ombud för Legitimerade Sjukgymnas- ters Riksförbund (LSR), klagomål mot hälso- och sjukvårdsförvaltningen, Stockholms läns landsting. Han anförde bl.a. följande:
Det har i flera fall förekommit att sjukgymnaster (medlemmar i LSR) med sam- verkansavtal enligt lagen (1993:1652) om ersättning för sjukgymnastik, LOS, (numera lagen [1993:1652] om ersättning för fysioterapi) har ansökt hos lands- tinget om att få rätt att flytta sin mottagning och sjukvårdspraktik från en adress till en annan inom Stockholms län. Medlemmarna BB, CC och DD ansökte om detta.
En tjänsteman vid hälso- och sjukvårdsförvaltningen avslog ansökningarna. Medlemmarna överklagade avslagsbesluten för laglighetsprövning enligt 10 kap. kommunallagen (1991:900), KL, till Förvaltningsrätten i Stockholm som avvisade överklagandena. Som skäl angav förvaltningsrätten i samtliga fall att de aktuella besluten inte hade fattats med stöd av någon beslutanderättsdele-
Riksdagens ombudsmän E-post: justitieombudsmannen@jo.se Box 16327 Telefon: 08-786 40 00 103 26 Stockholm Texttelefon: 08-786 61 15 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 Fax: 08-21 65 58 www.jo.se
gation från hälso- och sjukvårdsnämnden och att besluten därför var sådana tjänstemannabeslut som inte kunde vara föremål för laglighetsprövning.
DD begärde genom LSR att landstinget skulle ompröva beslutet om hennes ansökan och fatta beslut i en sådan ordning att det kunde överklagas enligt kommunallagen. Den 11 juni 2012 beslutade landstinget att inte ändra sitt tidi- gare beslut. I beslutet anfördes också följande:
Vidare meddelas att med anledning av Er begäran avser förvaltningen att i sär- skild ordning utreda frågan om möjligheterna att ändra formerna för beslut vid ansökan om flytt av verksamhet. Landstinget meddelade därefter LSR följande:
Upplysningsvis kan meddelas att förvaltningen har behandlat frågan internt och har inte funnit skäl att ändra beslutsgången avseende beslut om flytt av verksam- het. Förvaltningens uppfattning i frågan fortsätter i linje med tidigare fastställda beslut från förvaltningsdomstolen. Rätten för en sjukgymnast att få flytta sin verksamhet avser en fråga som rör den enskilda sjukgymnastens civila rättigheter att bl.a. få verka i fri konkurrens och att få etablera sig på annan plats inom landstingets geografiska ansvarsom- råde. Landstingets beslut att avslå flytt är ingripande och inskränker den en- skilde sjukgymnastens rättigheter.
Besluten strider även mot lag. Landstinget har i sina avslagsbeslut uttalat att förvaltningen har ett planeringsansvar att skapa vård för länets invånare och därmed verka för en jämn fördelning över länet. Enligt hälso- och sjukvårdsla- gen ligger det inte i landstingets planeringsansvar att styra över de privata aktö- rernas verksamheter. Det är upp till den enskilde vårdgivaren att bestämma var den vill vara verksam.
Genom att landstinget upprätthåller en beslutsordning där frågan om sjukgym- nasters rätt att flytta sin verksamhet avgörs genom tjänstemannabeslut inskränks sjukgymnasternas grundläggande rättighet att få sin sak prövad i domstol.
Till anmälan fogades BB:s och DD:s ansökningar till hälso- och sjukvårdsför- valtningen om flytt av verksamhet, ovan nämnda beslut från hälso- och sjuk- vårdsförvaltningen och Förvaltningsrätten i Stockholm, DD:s begäran om en omprövning samt e-postkonversation mellan LSR:s företrädare och förvaltning- en om förvaltningens ställningstagande i fråga om beslutsordningen vid fram- ställningar om flytt av verksamhet.
Utredning JO begärde att Hälso- och sjukvårdsnämnden, Stockholms läns landsting, skulle yttra sig över vad som hade framförts i anmälan.
Hälso- och sjukvårdsnämnden anförde bl.a. följande:
LSR har i sin skrivelse till JO anfört att Stockholms läns landsting (SLL), genom en beslutsordning där berörda sjukgymnasters rätt att flytta sin verksamhet avgörs ge-
nom tjänstemannabeslut, inskränker sjukgymnasternas grundläggande rättighet att få sin sak prövad i domstol. SLL har uppfattat att anmälan avser enbart vårdgivare som har samverkansavtal med SLL. Hälso- och sjukvårdsnämnden har sedan tidigare beslutat om långsiktiga politiska mål. Av dessa mål framgår att förvaltningen ska arbeta för att förbättra tillgänglig- heten till hälso- och sjukvården för hela länets invånare. Utbudet av läkare med olika specialiteter och sjukgymnaster är idag ojämn inom Stockholms län. Det stora vårdutbudet är koncentrerat inom Stockholms kommun, medan det finns kommuner inom länet som har liten eller inget utbud av specia- listläkare och sjukgymnaster. För att göra det befintliga vårdutbudet tillgängligt för länets alla medborgare beslutar förvaltningen huruvida en ansluten vårdgivares verksamhet får flyttas. Handläggningen av ansökningar sker av tjänstemän på för- valtningen. En läkare eller sjukgymnast som ingått ett samverkansavtal med landstinget ska be- driva sin verksamhet inom det område som framgår av avtalet. Som regel beviljas inte flytt av verksamhet. I undantagsfall kan flytt av verksamhet beviljas genom ett särskilt tilläggsavtal om det sker till ett område där den befintliga vårdverksam- heten inom aktuell specialitet saknas eller är mycket begränsad. Det finns ingen lagbestämmelse som reglerar den aktuella frågan om flytt av verk- samhet. Vid ett ingånget samverkansavtal har vårdgivaren däremot accepterat att be- driva verksamheten inom ett visst område. Enligt SLL:s uppfattning är frågan om flytt av verksamheten en avtalsrättslig fråga som inte kan vara föremål för en laglighetsprövning enligt kommunallagen. Som exempel bifogas ett samverkansavtal vari anges under 2 § Avtalsförutsättningar att verksamheten ska bedrivas inom Stockholms kommuns stadsdel, Östermalm, Vi- dare anges att flytt av verksamhet från stadsdelen Östermalm till annan ort ej får ske utan SLL:s godkännande. Till remissvaret fogades landstingets samverkansavtal med DD.
LSR kommenterade yttrandet och tillade bl.a. följande: Sammantaget kan konstateras att ett samverkansavtal är helt och hållet ett utflöde av offentligrättslig reglering […]. Samverkansavtalets innehåll regleras av er- sättningslagarna och det finns inget utrymme för parterna att avtala om andra villkor. Samverkansavtalet har således ingen självständig ställning som ett kon- trakt mellan två parter. Samverkansavtalet får, namnet till trots, ses som ett be- slut av landstinget att ansluta en enskild sjukgymnast till det system för offentlig finansiering som regleras i LOS och FOS och inte som ett civilrättsligt avtal om köp av tjänster från sjukgymnasten. I lagstiftningen finns ingen begränsning i rätten att etablera sig på viss ort. ___
De beslut som fattas av ett landsting rörande enskild sjukgymnast med samver- kansavtal är av offentligrättslig karaktär. När sjukgymnaster med samverkansav- tal har ansökt hos SLL om att få rätt att flytta sin mottagning och sjukvårdsprak- tik från en adress till en annan adress inom Stockholms län har SLL även själv behandlat saken som en fråga av offentligrättslig karaktär. SLL har tagit fram en blankett där det är möjligt att ansöka om att få flytta verksamheten och SLL kan själv kryssa i om ansökan bifalles eller avslås. När beslut har tagits av SLL har även detta motiverats såsom ett beslut av förvaltningsrättslig karaktär. ___
Besluten ifråga är inte en åtgärd eller ett beslut av ren verkställande art. Tvärtom är besluten av sådan vikt och innefattar ett sådant inslag av självständig bedöm- ning att det är fråga om ett beslut enligt kommunallagens mening. Följaktligen ska kommunallagens bestämmelser om delegation och överklagande äga til-- lämpning i sådana fall. Med tanke på att det är fråga om ett beslut i kommunal- lagens mening krävs det att rätten att fatta beslutet ska vara delegerad. Utan de- legation äger tjänstemannen inte rätt att fatta beslut på SLL:s vägnar. Landstinget fick del av LSR:s kompletterande yttrande och anförde att det av förarbetena till ersättningslagarna framgår att lokaliseringen av en verksamhet är en fråga som kan regleras i samverkansavtalet.
Rättsliga utgångspunkter Enligt 3 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), HSL, ska varje landsting er- bjuda en god hälso- och sjukvård åt dem som är bosatta, kvarskrivna eller sta- digvarande vistas inom landstinget. Ett landsting får sluta avtal med någon an- nan om att utföra de uppgifter som landstinget ansvarar för enligt HSL. Lands- tinget ska då ange de särskilda villkor som gäller för överlämnandet.
En privat vårdgivare kan få offentlig finansiering av sin verksamhet genom att teckna ett vårdavtal eller ett samverkansavtal med landstinget. Regler om detta finns i de s.k. ersättningslagarna, dvs. lagen (1993:1651) om läkarvårdsersätt- ning, LOL, och lagen (1993:1652) om ersättning för fysioterapi, LOF (tidigare lagen [1993:1652] om ersättning för sjukgymnastik, LOS).
Rubriken till LOF samt vissa bestämmelser i lagen ändrades den 1 januari 2014. Flertalet ändringar var en följd av att begreppet fysioterapeut blev en ny skyd- dad yrkestitel enligt patientsäkerhetslagen (2010:659). Därutöver gjordes vissa språkliga och redaktionella ändringar (se prop. 2012/13:175 s. 93). Några änd- ringar i sak gjordes inte.
En fysioterapeut i privat verksamhet som ger fysioterapi enligt ett ”vårdavtal” med landstinget får ta emot ersättning från landstinget på de villkor och enligt de grunder som landstinget och fysioterapeuten kommit överens om. I de fallen gäller vårdavtalet i stället för bestämmelserna i LOF (5 § tredje stycket LOF).
Fysioterapiersättning enligt LOF lämnas endast till en fysioterapeut som har ett ”samverkansavtal” med landstinget (5 § första stycket LOF).
När landstinget ingår ett vårdavtal eller ett samverkansavtal ska landstinget tillämpa lagen (2007:1091) om offentlig upphandling, LOU, eller lagen (2008:962) om valfrihetssystem, LOV. Vid tillämpning av LOU ska ingående av ett samverkansavtal likställas med offentlig upphandling av s.k. B-tjänster (5 § fjärde stycket LOF).
I LOF regleras bl.a. vilka krav som ställs på en verksamhet för att den ska kunna bli föremål för ett samverkansavtal (7–9 §§). Av lagen framgår också vissa skyldigheter och rättigheter som en fysioterapeut som får fysioterapi- ersättning har, t.ex. att samverka med andra inom vård- och rehabiliteringsom-
rådet (10, 14 och 25 §§). Vidare innehåller lagen bestämmelser om fysioterapi- ersättning och patientavgifter (15–24 a §§).
Ersättningen enligt LOF följer nationella taxor som framgår av förordningen (1994:1120) om ersättning för fysioterapi.
Motsvarande bestämmelser för läkare finns i LOL respektive förordningen (1994:1121) om läkarvårdsersättning.
Enligt 10 kap. 1 § första stycket kommunallagen (1991:900), KL, har varje medlem av en kommun rätt att få lagligheten av kommunens beslut prövad ge- nom att överklaga dem hos förvaltningsrätten för laglighetsprövning. De beslut som kan överklagas är bl.a. beslut av fullmäktige och beslut av en nämnd om beslutet inte är av rent förberedande eller rent verkställande art (10 kap. 2 § KL). I 6 kap. 33–38 §§ KL finns regler om hur en nämnd får delegera sitt be- slutsfattande.
Bedömning Som redovisats ovan kan en privat vårdgivare få offentlig finansiering genom att teckna ett ”fristående” vårdavtal med landstinget, alternativt ett samverkans- avtal enligt ersättningslagarna. Jag begränsar mina uttalanden till att gälla fysio- terapeuter som har ett samverkansavtal med landstinget enligt LOS/LOF. Vad som sägs är dock tillämpligt även på läkare med samverkansavtal enligt LOL.
Bakgrund och frågeställningar i ärendet BB, CC och DD (medlemmar i LSR) har samverkansavtal enligt LOS. De an- sökte hos landstinget om att få rätt att flytta sina mottagningar och sjukvårds- praktiker inom Stockholms län.
En tjänsteman vid hälso- och sjukvårdsförvaltningen avslog ansökningarna. Avslagsbesluten överklagades till Förvaltningsrätten i Stockholm för laglighets- prövning enligt 10 kap. KL. Förvaltningsrätten avvisade överklagandena med motiveringen att besluten inte hade fattats med stöd av någon beslutanderätts- delegation från hälso- och sjukvårdsnämnden och att de därför var sådana tjäns- temannabeslut som inte kunde vara föremål för laglighetsprövning.
LSR har i sin anmälan till JO anfört bl.a. att samverkansavtalet helt och hållet är att betrakta som ett utflöde av offentligrättslig reglering, att avtalet saknar själv- ständig ställning som ett kontrakt mellan två parter och att ett beslut som fattas av ett landsting när det gäller flytt av den verksamhet som samverkansavtalet avser är av sådan vikt och innefattar ett sådant inslag av självständig bedömning att det är fråga om ett beslut i kommunallagens mening.
Landstinget å andra sidan har framfört att frågan om flytt av verksamheten är en avtalsrättslig fråga som inte kan vara föremål för en laglighetsprövning enligt kommunallagen.
Huvudfrågan i ärendet är alltså om man bör se det som att landstinget fattar ett offentligrättsligt beslut när myndigheten ingår ett samverkansavtal med en fysioterapeut respektive tar ställning till en ansökan om flytt av en sådan verk- samhet som ett samverkansavtal avser. Inför den bedömningen finns det anled- ning att kort redogöra för bakgrunden till och syftet med bestämmelserna om samverkansavtal i LOL och LOS. Jag kommer även att ta upp frågan om huruvida lokaliseringen av verksamheten är ett förhållande som kan tas upp i samverkansavtalet.
Syftet med lagstiftningen om samverkansavtal Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1995 infördes bestäm- melser i LOL och LOS som innebar att den som ville etablera sig som pri- vatpraktiserande specialistläkare i öppen vård eller som sjukgymnast fick till- gång till offentlig finansiering enligt ersättningslagarna endast under förutsätt- ning att ett samverkansavtal träffades med sjukvårdshuvudmannen (prop. 1994/95:109 s. 1).
Innan regleringen om samverkansavtal infördes hade sjukvårdshuvudmännen, som enligt HSL har ansvaret för att planera hälso- och sjukvården, i princip inga möjligheter att lokalisera privatpraktiserande läkares och sjukgymnasters mot- tagningar till de områden inom landstinget där behoven var störst. Man hade inte heller några möjligheter att förhindra sådana etableringar i områden där tillgången till berörda yrkesgruppers tjänster redan var mycket god (prop. 1994/95:109 s. 14).
Syftet med lagändringen var främst att hejda den okontrollerbara fria etable- ringen av specialistläkare och sjukgymnaster med rätt till offentlig ersättning. Som skäl angavs bl.a. att bestämmelserna behövdes för att ge sjukvårdshuvud- männen såväl möjlighet till kostnadskontroll som grundläggande förutsättningar att planera hälso- och sjukvården inom sina respektive områden efter de lokala behov och förutsättningar som finns där. I sammanhanget påpekades att de ak- tuella yrkesgrupperna alltid har rätt och möjlighet att etablera sig och utöva sin verksamhet och att det som lagstiftningen avsåg var rätten att vara verksam som privatpraktiker med offentlig finansiering (jfr prop. 1994/95:109 s. 14–15 och 20).
Vad kan regleras i samverkansavtalet? Det finns inte någon bestämmelse i LOS/LOF som uttryckligen anger vilka förhållanden som ska regleras i samverkansavtalet. Däremot sägs det i förarbe- tena bl.a. att man i ett samverkansavtal bör ta upp sådana frågor som verksam- hetens lokalisering och omfattning samt vårdgivarens uppgifter och samverkan med andra. Det bör också klarläggas för vilken tid avtalet gäller. Om samver- kansavtalet ska gälla tills vidare bör det regleras hur omförhandlingar ska kunna ske. Det sägs också att ett samverkansavtal varken ersätter lagens bestämmelser om ersättning eller dess övriga bestämmelser (prop. 1994/95:109 s. 17 och 19).
Den 1 april 2009 infördes regler om s.k. ersättningsetablering i LOL och LOS. I förarbetena till den lagändringen angavs det att, om landstinget och den överlå- tande vårdgivaren är överens, det är möjligt för landstinget att ställa andra vill- kor i det nya samverkansavtalet än vad som gällt gentemot den tidigare vårdgi- varen. I det sammanhanget underströks att ett samverkansavtal aldrig får avvika från vad som anges i LOL och LOS. Då blir det inte längre att anse som ett samverkansavtal utan som ett vårdavtal. Det är dock möjligt att i ett samver- kansavtal ha kompletterande villkor som inte avviker från lagstiftningen, t.ex. om tillgänglighet eller särskild inriktning (prop. 2008/09:64 s. 74).
Jag anser att det, mot bakgrund av de uttalanden som gjordes i förarbetena till bestämmelserna om samverkansavtal och ersättningsetablering, står klart att frågan om verksamhetens lokalisering både kan och bör regleras i ett samver- kansavtal mellan landstinget och vårdgivaren.
Hur bör ett samverkansavtal betraktas i rättsligt hänseende? I april 2009 infördes ändringar i ersättningslagarna som innebär att lagen (2007:1091) om offentlig upphandling, LOU, och lagen (2008:962) om valfri- hetssystem, LOV, ska tillämpas vid ingående av samverkansavtal om inte annat följer av reglerna om ersättningsetablering (5 § LOF och LOL). I förarbetena (prop. 2008/09:64 s. 35 f.) redogjorde regeringen utförligt för bl.a. tidigare för- arbetsuttalanden, dåvarande Regeringsrättens avgörande, RÅ 2006 ref. 26, och Europeiska kommissionens syn på avtalen.
Regeringen gjorde därefter följande samlade bedömning. Den situation som föreligger när en enskild läkare eller sjukgymnast tilldelas ett samverkansavtal och utför arbete i enlighet med detta avtal, utifrån vad som anges i de aktuella lagarna, präglas i hög grad av vad som normalt är att anse som ett uppdragsför- hållande. När ett samverkansavtal ingås är det därför fråga om ”ett offentligt kontrakt med ekonomiska villkor” som sluts mellan den enskilde yrkesutövaren och landstinget (a. prop. s. 41).
Regeringen bedömde vidare att ett samverkansavtal är att betrakta som en s.k. tjänstekoncession (a. prop. s. 41 f.). Därutöver konstaterade regeringen att ett ”vårdavtal” utgör ett avtal om köp av hälso- och sjukvårdstjänster som därmed ska upphandlas enligt LOU alternativt LOV. Vad gällde frågan om det fanns anledning att göra en annan bedömning av ett ”samverkansavtal” anfördes föl- jande (a. prop. s. 44 f.):
Enligt regeringens mening går det inte att göra en åtskillnad mellan de två avtals- formerna på det sätt som utredningen [SOU 1999:149; JO:s anm.] har gjort. [...] När det gäller tilldelning av samverkansavtal är det just konkurrensen om att få sluta själva avtalet och därmed få tillgång till den offentliga finansieringen som är avgörande. Frågan är på vilken grund landstinget avgör vem som ska få ett samverkansavtal. Möjliga tilldelningskriterier skulle kunna vara t.ex. tjänsternas kvalitet och tjänsteleverantörens tillgänglighet. Enligt regeringens uppfattning utgör inte den omständigheten att avtalsvillkoren i högre grad är angivna i lag och förordning tillräckliga skäl för att särskilja sam- verkansavtalen från vårdavtalen vid bedömningen av om de ska upphandlas eller
inte. Tvärtom anser regeringen att det finns ett värde i sig i att behandla dessa två avtalstyper på samma sätt från lagstiftarens sida. Enligt regeringens mening är det viktigt att även tilldelning av nya samverkansavtal sker med den öppenhet som kännetecknar ett upphandlingsförfarande. Mot denna bakgrund anser regeringen att såväl vårdavtal som samverkansavtal bör tilldelas på ett transparent sätt med beaktande av bl.a. likabehandlings- och icke-diskrimineringsprinciperna. Den befintliga lagstiftningen avseende tilldel- ning av offentliga kontrakt finns främst i LOU. [...] Enligt regeringens mening är det, när det gäller frågan om ingående av såväl nya vårdavtal som nya samver- kansavtal, enklast att hänvisa till den befintliga lagstiftning som finns på områ- det, dvs. LOU. Jag har för egen del inte anledning att göra någon annan bedömning av samver- kansavtalens rättsliga ställning än den som regeringen har gjort. Ett samver- kansavtal är således ett avtal som sluts mellan landstinget och vårdgivaren och är inte, som LSR hävdat, att se som ett offentligrättsligt beslut.
Flytt av den verksamhet som ett samverkansavtal avser Om frågan om verksamhetens lokalisering har reglerats i samverkansavtalet får ett önskemål från vårdgivarens sida om att flytta verksamheten ses som den ena avtalspartens begäran om en ändring av avtalet. Huruvida den andra avtalspar- ten är villig att acceptera ändringen blir alltså närmast en sedvanlig avtalsrättslig förhandlingsfråga. Det är därmed enligt min mening inte fråga om att lands- tinget fattar ett offentligrättsligt beslut när myndigheten i det enskilda fallet tar ställning i saken.
LSR har anfört att det är en civil rättighet att få verka i fri konkurrens och fritt etablera sig på annan plats. Jag vill här endast hänvisa till vad som anfördes i förarbetena när bestämmelserna om samverkansavtal infördes, nämligen att de aktuella yrkesgrupperna av privata vårdgivare alltid har rätt och möjlighet att etablera sig och utöva sin verksamhet. Det som regleringen om samverkansavtal avser är rätten att vara verksam som privatpraktiker mot offentlig finansiering (jfr prop. 1994/95:109 s. 14).
Landstingets handläggning av ansökningar om flytt av verksamhet Av utredningen framgår att landstinget har handlagt ansökningar om flytt av den verksamhet som ett samverkansavtal avser på följande sätt. Vårdgivaren har fyllt i en ansökan om flytt på en blankett som landstinget har tillhandahållit. Därefter har en tjänsteman vid förvaltningen fattat ett beslut på samma blankett och bifogat ett meddelande som innehållit motiveringen till landstingets ställ- ningstagande. På blanketten har de förtryckta alternativen ”ansökan beviljas” och ”ansökan avslås” angetts. Landstinget har i sitt remissvar uppgett att flytt av verksamhet som regel inte beviljas. I de fall flytt godkänns sker detta genom ett särskilt tilläggsavtal. Jag noterar i sammanhanget att det av det samverkansavtal som landstinget har gett in till JO (beträffande DD:s verksamhet) framgår var verksamheten ska bedrivas samt att flytt av verksamheten inte får ske utan landstingets godkännande.
Av utredningen framgår även följande. Efter att förvaltningsrätten hade avvisat DD:s överklagande av förvaltningens avslagsbeslut vände sig LSR till lands- tinget med en begäran om en omprövning av DD:s ansökan om flytt av verk- samhet. LSR begärde också att landstinget skulle fatta beslut i en sådan ordning att det kunde överklagas för laglighetsprövning enligt kommunallagen. I sam- band med att landstinget meddelade att man inte avsåg att ändra sitt tidigare beslut uppgav myndigheten att frågan om formerna för att besluta om flytt av verksamhet skulle utredas. Därefter meddelade landstinget LSR att man ”inte funnit skäl att ändra beslutsgången avseende beslut om flytt av verksamhet”.
Mot bakgrund av hur landstinget har handlagt de aktuella ansökningarna och de besked om ”beslutsgången avseende beslut om flytt av verksamhet” som lands- tinget har lämnat till LSR har jag förståelse för att LSR har uppfattat att lands- tinget tar ställning till en ansökan om flytt av verksamhet genom att fatta ett offentligrättsligt beslut. Det är givetvis inte tillfredsställande att det inte har framgått tydligt för vårdgivarna att frågan om en ändring av verksamhetens lokalisering är en avtalsfråga och inte en fråga som avgörs genom ett offentlig- rättsligt beslut. Såvitt framkommit är det först i remissvaret till JO som lands- tinget har klargjort detta. Jag är alltså kritisk till landstingets handläggning av vårdgivarnas ansökningar om flytt av de verksamheter som samverkansavtalen avsett.
Jag har fått kännedom om att hälso- och sjukvårdsförvaltningen planerar att ta fram en policy vad gäller frågan om flytt av sådan verksamhet som samver- kansavtalen avser. Jag utgår från att landstinget i det arbetet beaktar mina syn- punkter i detta ärende.
Ärendet avslutas med de delvis kritiska uttalanden som jag har gjort.