Naumanns tidskrift 1864 s. 218

Betalningsskyldighet för vexel, på grund af derå tecknad s. k. "mödfalls-accept"? Vexel-lagen tillämplig eller icke?

Handlanden J. P. Thamsten instämde till rådstufvurätten i Wadstena kamereraren C. F. Kindlundh om betalningsskyldighet för vexel. Stämningen innehöll: C. W. Kjellman hade den 28 Nov. 1860 dragit en vexel å 4,000 r:dr r:mt på Seth Kjellman till Thamstens ordres. Seth Kjellman, som accepterat vexeln, hade underlåtit att a förfallodagen infria den, hvarföre Thamsten, som öfverlåtit vexeln å Östergöthlands enskilda bank, måst såsom endossent infria densamma, sedan den blifvit behörigen protesterad. À samma vexel hade Kindlundh tecknat »nödfallsaccept» och hade således samma ansvarsskyldighet för vexeln som Seth Kjellman; på grund häraf yrkades Kindlunds förpligtande att vid den påföljd, vexellagen bjuder, infria vexeln till kapital och ränta samt ersätta protestkostnaden och provision jemte rättegångsutgifter.

Vexeln, som af Thamsten företeddes, var den 28 Nov. 1860 af C. W. Kjellman utfärdad å Seth Kjellman att 3 månader från dato till Thamsten eller ordres infrias med 4,000 r:dr r:mt. A densamma fanns, tvärt öfver kontexten, tecknad följande mening: »Accepteras till betalning i Östergöthlands enskilda bank. S. Kjellman»: samt derunder:

»Accepteras att nödfallsvis infrias. C. F. Kindlundh».

På vexelns baksida:

»För mig till Östergöthlands enskilda bank eller ordres, — valuta bekommen. Motala den November 1860. J. P. Thamsten».

Vidare: anteckning om protest den 1 Mars 1861, och slutligen :

»Denna vexel transporteras utan retour på hr J. P. Thamsten, som härstädes infriat den med 4,000 r:dr kapital, ränta

s. 219 Sida 219 i årgången börjar härKopiera citering

18 r:dr, provision 13 r:dr 33 ore och protestkostnad 4 r:dr 25 öre. Linköping i Ostergöthlands enskilda bank den 27 Mars 1861. På direktionens vägnar: II. Gyllenram. Kontrasign. A. F. Olsson».

Vid vexeln var fogadt bevis att den blifvit under den 1 Mars 1861 för bankens räkning protesterad i bankens lokal emot Seth Kjellman och Kindlundh, som der efterfrågades, men ej funnos tillstädes.

Kindlundh inlemnade, till upplysning i saken, protokoll öfver ett den 8 April 1861 på Kindlundhs begäran vid rådstufvurätten i Linköping med kamereraren C. G. Bodin hållet vittnesförhör, för dödsfalls skull, angående anledningen hvarföre K. tecknat sin accept å ifrågavarande vexel. Vittnesberättelsen innehöll, att sedan C. W. Kjellman i Motala den 22 Nov. 1860 på sin broder handlanden Seth Kjellman dragit en vexel å 4,000 r:dr r:mt, ställd att betalas till Thamsten, som endosserat vexeln på Ostergöthlands enskilda bank, under förklarande att valuta var för densamma bekommen, så hade Seth Kjellman sedermera till vittnet skickat berörde vexel för att försäljas till nämnde bank. Men emedan Thamsten kort förut blifvit lagsökt för ett hos banken upptaget lån, hade banken vägrat köpa vexeln förrän nödfallsaccept derå blifvit tecknad. Härom underrättade vittnet Kindlundh, hvilken händelsevis samma dag var på besök i Linköping. Kindlundh hade då å vexeln tecknat nödfallsaccept för Thamsten, utan att derför erhålla någon slags säkerhet, hvilken Kindlundh, enligt hvad han till vittnet yttrade, ej heller ansåg behöflig, enär ej mindre Thamsten än äfven bröderne Kjellman vore säkra och vederhäftiga för vexelns infriande. Sedermera hade vittnet försålt vexeln till banken samt redovisat beloppet till Seth Kjellman. — På rättens fråga tillade vittnet, att Kindlundh, Thamsten ovetande, tecknat berörde nödfallsaccept.

Under åberopande af Bodins vittnesmål, bestred Kindlundh stämningspåståenderne och genmälde: Det var just för Thamsten sjelf, i händelse af hans oförmåga att infria vexeln, som K. iklädt sig ett slags underborgen, hvaraf följde, att K:s skyldighet ej sträckte sig längre än att hålla Ostergöthlands enskilda

s. 220 Sida 220 i årgången börjar härKopiera citering

bank skadeslös för hvad hos endossenten Thamsten kunde brista. Då Thamsten endosserade vexeln och förklarade sig erhållit valuta för densamma, fanns icke Kindlundhs namn på handlingen, och Thamsten fordrade aldrig af Kjellmännerna annan säkerhet, än som låg i deras då vederhäftiga namn. Det var först efteråt, då vexeln skulle af annan man belånas, som den ansågs mindre säker, i anseende dertill att Thamsten blifvit af banken lagsökt. Just då var det, som K. till heder för Thamsten tecknade sin nödfallaccept och derigenom med banken ingick en öfverenskommelse, som upphörde i samma stund vexeln inlöstes. — Sedan vexeln blifvit inlöst, hade K. kunnat fordra, och banken ej kunnat neka, att Kindlundhs namn blefve utstruket från förbindelsen. Vexellagen visste ej af någon »nödfallsaccept», hvarföre, der sådan förekommer, den vore att anse såsom en enskild öfverenskonimelse emellan dem, som derom kontraherat, och hvilken ej rörde tredje person. — I allt fall kunde någon ansvarsskyldighet. för Kindlundh ej ifrågakomma förrän sig visat i hvad mån Thamsten förlorat något, d. v. s. innan bröderna Kjellman först blifvit sökta.

Kindlundh anmärkte vidare, att vexeln, då den först erbjöds banken, utan att vara med Kindlundhs påteckning försedd, icke blifvit protesterad, hvilket dock bordt ske, och att derefter, sedan Kindlundhs anteckning tillkommit, i afseende å delgifvandet skolat förfaras i öfverensstämmelse med vexellagen.

Thamsten, som vidgick att Kindlundh ej blifvit kräfd förr än efter den 18 Maj 1861, ansåg den af banken påkallade protest gälla vexelhandlingen i det skick, den då befanns, upptagande både Seth Kjellman och Kindlundh såsom godkännare, och att sål. vexellagens föreskrift i afseende på protest iakttagits; samt anmärkte: att Kindlundh icke uttryckligen nämnt å vexeln, för hvilken den accepterades, hvarföre accepten således enligt vexellagen måste anses hafva skett för vexelgifvaren, med hvilken K. i och med detsamma iklädde sig lika betalningsskyldighet (derför åberopades 47, 51, 56, 84 och 91 §§ i vexellagen); att vexeln var af Th. endosserad på Enskilda banken, der Bodin uppträdt såsom Th:s ombud, och, sedan Kindlundhs accept, Th. ovetande, tillkommit, uppburit betalningen för vexeln,

s. 221 Sida 221 i årgången börjar härKopiera citering

men icke erlagt beloppet, såsom vederbordt, till Th., utan aflemnat det till Seth Kjellman, och hade Th. således icke erhållit någon valuta för vexeln, ehuru enligt praxis han tecknat sådant på densamma; samt att Bodin icke, utan Th:s samtycke, ägt vidtaga någon annan åtgärd med vexeln, då banken ej ville köpa den, än att återsända den till Th:n i oförändradt skick, allra minst varit berättigad att till någon annan än Th:n öfversända valutan för vexeln.

Medelst utslag den 27 Maj 1861 yttrade rådstufvurätten:

Ehuru kamereraren Carl Gustaf Bodin edeligen intygat, att det godkännande Kindlundh, efter vexlens företeende hos Ostergöthlands enskilda bank, å densamma tecknat, skulle egentligen afse och vara till heder för Thamsten, hade ett sådant förklarande likväl icke influtit uti sjelfva godkännandet, vid hvilket förhållande, och då 51 § af vexellagen den 23 Augusti 1851 bjöde, att den person, till hvars heder vexel godkändes, skulle i godkännandet å sjelfva vexeln uttryckligen nämnas, vid påföljd att i annat fall sådant godkännande ansåges hafva skett till heder för vexelgifvaren, ansåge rådstufvurätten Kindlundhs godkännande, utan afseende på Bodins utsago, böra bedömas såsom vexelgifvaren till heder, och Kindlundh alltså vara lika med Seth Kjellman ansvarig för betalningen; i följd hvaraf, jemte det Thamsten af anfördt skäl förklarades hafva förlorat sin vexelrätt och ej äga annan talan än för vanlig skuldfordran, Kindlundh, jemlikt 9 kapitlet handelsbalken, 21 kapitlet 3 § rättegångsbalken och 4 kapitlet utsökningsbalken, dömdes att, mot erhållande af omförmälda vexel samt qvitto derå, vid äfventyr af utmätning utbetala fyratusen riksdaler tillika med sex. procent af bevillningsafdrag minskad ränta derå från den 1 Mars 1861 till dess betalning komme att ske; äfvensom godtgörelse för förskjuten provision, protestkostnad och stämpladt papper med tillhopa tjugonio riksdaler sextioåtta öre, och för rättegångskostnaden med nio riksdaler sextioett öre, allt riksmynt, utom lösen för rådstufvurättens expedition i målet med derå tecknadt belopp.

Häremot vädjade Kindlundh till Götha hofrätt, i hvad honom emotgått, och anförde: att K. hade å vexeln tecknat s. k. nöd-

s. 222 Sida 222 i årgången börjar härKopiera citering

fallsaccept för att derigenom bereda möjlighet för vexelns försäljande till banken; men att K. hvarken skrifvit accept till heder, ej heller accepterat vexeln till följd af nödfall s-adress, väl vetande att genom dessa båda slag af accept, ansvar enligt vexelrätt skulle för honom uppkommit, då deremot en så beskaffad accept som den ifrågavarande, hvilken icke omtalas i vexellagen, gemenligen icke ansåges medföra annan förbindelse, än skyldighet att infria vexeln, först när samtliga öfriga vexelgäldenärer voro insolventa; — att rådstufvurätten ej haft för sig klart att, när godkännande till heder äger rum, detta icke kan ske förr än den, på hvilken vexeln blifvit dragen, vägrat att densamma acceptera; att dock Seth Kjellman aldrig vägrat sin accept; att i följd deraf Kindlundh icke heller kunnat teckna sin accept efter thy i 8 kap. vexellagen omförmäles, hvilket dock, enligt 56 §, måste hafva skett för att samma lag skulle kunna tillämpas; samt att ifrågavarande uti vexellagen ej omtalade accept icke finge tolkas vidsträcktare än K:dh medgifvit.

Thamsten påstod att K:dhs påskrift måste gälla efter dess ordalydelse.

Hofrätten förklarade, uti dom den 28 Mars 1862, sig finna skäl icke hafva förekommit, ledande till ändring i der fullföljda delar af rådstufvurättens utslag; och blef K:dh ålagdt att ersätta Th. för hans kostnader å saken hos hofrätten med 23 r:dr 50 öre.

Från detta beslut voro skiljaktige:

Assesoren Ebermann, som utlät sig: »Som kärandens utan någon på honom lemnad nödfallssadress eller föregången protest å ifrågavarande vexel gjorda anteckning, »accepteras att nödfallsvis infrias» icke är af beskaffenhet att kunna hänföras under de i vexellagen den 23 Augusti 1851 medgifna godkännanden af vexel, finner jag, för min del, kärandens betalningsansvarighet, på grund af berörda anteckning, icke heller kunna efter nämnde lag bedömas, och emedan det blifvit upplyst, att omförmälda, af käranden å vexeln tecknade förbindelse, tillkommit först efter det svaranden redan på Ostergöthlands enskilda bank öfverlåtit vexeln och således till banken stod i ansvarighet för densammas infriande med rättighet att utkräfva betalning endast hos vexelgifvaren

s. 223 Sida 223 i årgången börjar härKopiera citering

och forste godkännaren, samt till följd häraf kärandens åtagande att nödfallsvis infria vexel, måste antagas vara lemnadt till bankens säkerhet, men, emot kärandens bestridande, icke kan anses innefatta något åtagande att hålla svaranden skadeslös för hvad han på grund af vexel kunde komma att till banken betala; ty pröfvar jag rättvist käranden från svarandens stämningspåståenden frikänna; blifvande rättegångskostnaderna af mig emellan parterne qvittade».

Assessoren Björkman, som var ense med assesoren Ekermann; hvarjemte hofrättsrådet Weidenhjelm yttrade:

»Jag finner väl de i vexellagen i fråga om nödfalls-adressen gifne stadganden icke hafva tillämpning på förevarande fall, der kärandens å vexeln tecknade accept tillkommit utan föregången anvisning eller protest och efter det densamma redan af första acceptanten, Seth Kjellman, varit till betalning i Ostgötha enskilda bank godkänd; men emedan käranden genom sin berörde å vexeln gjorda anteckning, hvarmedelst han accepterat densamma till betalning nödfallsvis, måste anses hafva iklädt sig skyldighet att vexeln infria, derest Seth Kjellman uraktlåt att den å förfallodagen till enskilda banken betala, samt i följd af den å Seth Kjellmans sida härutinnan förelupna försummelse, kärandens åliggande, att vexeln inlösa inträdt; ty och då svaranden ostridigt numera är innehafvare af enskilda bankens rätt, pröfvar jag på desse skäl rättvist fastställa det beslut, hvari rådstufvurätten stannat; och är jag i fråga om ersättning för rättegångskostnaden härstädes med referenten ense».

Efter nedsatt revisionsskilling fullföljde Kindlundh talan hos K. Μ. emot hofrättens dom. K. vidhöll sin åsigt, att tvisten ej vore att bedöma såsom vexelmål, hvilken åsigt också gillats af hofrättens fleste ledamöter. K:dhs ansvarsskyldighet måste alltså bedömas endast efter de förhållanden, hvarunder K: dh:s påskrift å vexeln tillkommit. Banken hade bordt stryka ut K:dhs namn, innan vexeln utlemnades till Th., ty Th. hade icke rätt återfå vexeln i annat skick, än det, hvaruti han lemnade den ifrån sig, d. v. s. utan K:dhs påskrift.

Thamsten fordrade ersättning för kostnaderna hos K. Μ., enligt räkning, med 55 r:dr 50 öre jemte domslösen.

s. 224 Sida 224 i årgången börjar härKopiera citering

Nedre revisionen yttrade i underdånigt betänkande den 7 Mars 1863: »Emedan sökandens påskrift å ifrågavarande vexel att densamma i nödfall infria, hvilken skett hvarken på grund af till sökanden ställd nödfalls-adress eller efter förutgången protest för uteblifvet godkännande, utan först efter det vexeln blifvit utaf den deri uppgifne godkännaren accepterad, icke är att hänföra till något af de uti vexellagen den 23 Augusti 1851 omförmälde godkännanden af vexel, torde Kongl. Maj:t finna frågan om sökandens betalningsskyldighet i målet icke kunna efter nämnde lag bedömas; och som, vid det förhållande att, på sätt i saken är upplyst, sökandens påskrift å vexeln tillkommit efter det svaranden transporterat densamma å Ostergöthlands enskilda bank, samt med anledning af vägran från banken, till hvilken vexeln skulle försäljas, att emottaga vexeln med mindre än att ytterligare säkerhet för dess infriande erhölles, det måste antagas, att sökandens förbindelse att i nödfall infria vexeln skett endast till bankens säkerhet, ifall betalning skulle uteblifva från svaranden och öfrige vexelgäldenärerna, men ingalunda innefattat något åtagande att hålla svaranden skadeslös för hvad han kunde komma att till banken betala, hemställer nedre revisionen i underdånighet, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist att, med ändring af domstolarnes beslut, befria sökanden från svarandens i saken förda talan, samt att kostnaderna i saken så vid domstolarne som hos Kongl. Maj:t måtte parterne emellan qvittas».

Efter cirkulation i Högsta Domstolen, biföllo dess flesta ledamöter det underdåniga betänkandet.

Tre ledamöter förenade sig om följande yttrande: »Ehuru ifrågavarande af sökanden å vexeln tecknade förbindelse att samma vexel »nödfallsvis» infria, icke skett efter gifven nödfallsadress eller förutgången protest för uteblifvet godkännande, och således icke innefattar sådant vexels godkännande af annan man, än den på hvilken den egentligen är dragen, som i vexellagen den 23 Augusti 1851 omtalas; likväl och som häraf ej må dragas den slutföljd, att sökandens godkännande icke skulle för honom medföra lika ansvarighet, som den der enligt nämnda

s. 225 Sida 225 i årgången börjar härKopiera citering

lag åligger annan godkännare, samt, på sätt rådstufvurätten yttrat, godkännandet måste anses hafva skett till heder för vexelgifvaren; alltså och då stadgandet i vexellagens 58 §, i hvad det på sökanden varit tillämpligt, blifvit fullgjordt genom den dagen efter vexelns förfallodag för bristande betalning verkställda protest, funno dessa ledamöter sökandens fullföljda talan ej kunna verka ändring i öfverklagade domslutet, samt förpligtade sökanden att ersätta svarandens kostnader i saken hos K. Μ. med femtiofem r:dr r:mt jemte lösen för K. M:s dom.

K. M:s dom utfärdades den 2 Juli 1863.