Är lägenhetsinnehafvare, som genom kontrakt, utfärdadt förrän nuvarande stängselförordning blef gällande, erhållit rätt till kreatursbetning å stamhemmanets mark, pligtig att, vid begagnande af denna rätt, iakttaga hvad nämnde förordning stadgar i afseende på
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1864, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 0,9 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 563–567 i årgången 1864. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, D) Byggningabalken. Stadgan om Skiftesverket i riket. Expro- priationslagen m fl. författningar, nr 14 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 124 i bandet.
- Sidhänvisning: innehållsförteckningen anger s. 668 för det här referatet, men referatet börjar på s. 563 enligt sidhuvudet. Sidhuvudet gäller här; avvikelsen redovisas i stället för att döljas.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Byggningabalken. Stadgan om Skiftesverket i riket. Expro- priationslagen m fl. författningar, nr 14.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Sökord: ur F. O. Leuhusens Register till årgångarne 1864—1886, taget bara när referatet självt använder ordet. Registrets sidkolumn är OCR-läst och ett felläst tal landar på en annan sidas referat, så sidmatchningen ensam räcker inte.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Första årgången, 1864 i litteraturen — s. 563–567 där är samma sidor som här.
- Dag: bandet skriver inte ut någon dag för avgörandet i det här referatet, och ingen har härletts.
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Ägaren af Stenby säteri grefve H. A. Taube hade efter stämning å torparen Claes Rangstedt till 1862-års hösteting med Färentuna härad yrkat: att enär Rangstedt, hvilken genom kontrakt den 5 Maj 1856 erhållit upplåtelse å en under nämnda säteri lydande torplägenhet Marielund, med rättighet att till bete för sina kreatur begagna den säteriet tillhörande såkallade Bruksskogen, genom försummelse i kreaturens vård vid flera tillfällen och senast den 10 Oktober 1862 vållat, att dessa från
1) I den förbättrade Skiftesstadga, som efter nästa riksdag lärer vara att förvänta, torde blifva angeläget att ännu tydligare, än som skett i den nu gällande, begränsa kon. befalln. h:s rätt att skilja landtmätare från ett erhållet skiftesförordnande. Att göra landtmätarens ställning alltför beroende, torde vara så mycket mera vådligt, som denne embetsman, tillika med gode männen, i visst afseende kan betraktas såsom utgörande första domstol i ägodelningsärenden. Red. anm.
s. 564 Sida 564 i årgången börjar här
Bruksskogen inkommit å grefvens inägor, Rangstedt måtte ådömas ansvar enligt kongl. förordningen om ägors fredande mot annans hemdjur den 21 December 1857.
Rangstedt vidgick, att hans kreatur flera gånger varit inne å säteriets, Bruksskogen angränsande ägor, äfvensom att han erhållit tillsägelse att taga vård om kreaturen. Han bestridde dock framställda påståendet, dels emedan stängseln varit af grefve Taubes egna arbetare nedrifven, hvilket vållat, att djuren ofredat ägorna, dels ock emedan någon skyldighet att vårda och underhålla stängseln kring Bruksskogen icke ålegat Rangstedt.
Åtskilliga å ömse sidor åberopade vittnen intygade, att de vid olika tillfällen sett Rangstedt tillhöriga kreatur inne på en rågåker och ett hafrefält; att å gärdesgårdarne voro af grefvens arbetare, för körslor derigenom, gjorda öppningar såväl emellan nämnda åker och fält, som emellan det sistnämnda och Bruksskogen, hvarifrån kreaturen inkommit; och att då grefvens arbetare den 10 Oktober uppgifne år kört säd, gärdesgårdarne blifvit af dem delvis nedlagda, både den till Bruksskogen och en hage der bredvid, och den till en säteriets äng och råggärde hörande.
Häradsrätten meddelade utslag den 22 December 1862: Emedan Rangstedt jemlikt ofvanberörda kontrakt ägt rätt till bete å Bruksskogen för sina kreatur, hvilka, enligt hvad upplyst vore, derifrån inkommit på grefve Taubes ägor genom de å hägnaden emellan sistnämnda ägor och Bruksskogen befintliga brister, som af grefvens arbetare vållats, samt Rangstedt icke varit till underhållande af samma hägnad förbunden, utan densamma destohellre bordt, till fredande af grefve Taubes gröda, af honom sjelf underhållas, som Rangstedt eljest icke skulle kunnat utan kostsam vallning draga nytta af betesrättigheten å skogen, blef Rangstedt befriad från stämningspåståendet.
Rättens ordförande var härifrån skiljaktig och yttrade: Alldenstund upplyst och medgifvit är, att Rangstedts kreatur vid åtskilliga tillfällen sommaren år 1862 inkommit på grefve Taubes till Stenby säteri hörande inägor ifrån den s. k. Bruksskogen, hvarå, enligt kontrakt, Rangstedt ägt rätt till bete för
s. 565 Sida 565 i årgången börjar här
sina kreatur; fördenskull och som Rangstedt icke visat, att grefve Taube varit förbunden att emot nämnda skog hålla hägnad, vid hvilket förhållande det ålegat Rangstedt att om sina kreatur hålla sådan vård, att de icke kunnat på annans ägor inkomma, alltså pröfvade ordföranden, i förmågo af 1 och 21 §§ i k. förordn. den 21 Dec. 1857, rättvist fälla Rangstedt att, för uraktlåtenhet af berörda vård, böta 10 rdr rmt.
Grefve Taube fullföljde talan i Svea hofrätt och yrkade, att häradsrättens utslag måtte varda upphäfdt, och käromålet gilladt i enlighet med ordförandens särskilda mening.
Rangstedt bestred sökta ändringen, då ådagalagdt vore, att kreaturen icke af okynne utan till följd af grefve Taubes bristande stängselhållning inkommit på ägorna; då med Rangstedts rätt till bete å Bruksskogen icke vore förenad någon skyldighet för honom att hålla eller underhålla gärdesgården mellan denna och säteriets inägor, samt då slutligen 1857-års stängselförordning, såsom tillkommen efter det Rangstedt erhöll kontrakt om lägenheten med åtföljande betesrätt, icke kunde anses på frågan tillämplig.
Hofrätten, i utslag den 23 April 1863, förklarade: att som icke ens uppgifvet vore, att, vid upplåtelsen till Rangstedt af ifrågavarande betesrätt å den s. k. Bruksskogen, vilkor blifvit fästadt om skyldighet för Rangstedt att vid betets begagnande hålla vård om sina kreatur, hvilka, så vidt upplyst blifvit, ej voro okynnes, utan, enligt i målet afhörda vittnens berättelser, å grefve Taubes ägor inkommit genom hans ogilda hägnader, fann hofrätten ej skäl att i det slut, hvari häradsrätten i målet stannat, göra ändring.
Grefve Taube sökte i underdånighet ändring, under åberopande af 1 § i 1857-års förordning. Om ägofrid enligt nämnde förordning skulle vara möjlig, måste förordningens princip strängt vidhållas. Så hade hofrätten ej gjort. Den tycktes snarare hafva antagit, att torpare stå utom lagen om ägors fredande mot skada af annans hemdjur. I förordningen funnes intet stadgande, som kunde tydas derhän, att grefven skulle vara skyldig hålla hägnad omkring en trakt, hvarå han gifvit en annan rätt att beta kreatur, eller ålåge skydda sina öfriga ägor för
s. 566 Sida 566 i årgången börjar här
den betesberättigades kreatur. Om Rangstedt ansett grefven skyldig att hålla eller deltaga i hägnaden, hade han, i fall af vägran å grefvens sida, bordt derom stämma till tinget. Hade grefven då känts skyldig att hägna, men sådant underlåtit, skulle Rangstedt, enligt förordningens 22 §, hafva tillsagt honom att stänga; hvarefter, derest grefven icke dess mindre brustit i sin skyldighet, han finge sjelf vidkännas den skada, som deraf kunde blifva en följd. Sådant var nu icke förhållandet. På grund häraf yrkades upphäfvande af hofrättens utslag och fastställelse af den särskilda mening, häradsrättens ordförande uttalat.
Målet föredrogs i Högsta Domstolen den 10 November 1863, dervid de flesta ledamöterna förenade sig om följande beslut:
Som genom ifrågavarande den 5 Maj 1856 emellan Rangstedt och dåvarande ägaren till Stenby säteri upprättade kontrakt Rangstedt icke åtagit sig att till större eller mindre de! underhålla den kring den så kallade Bruksskogen befintliga hägnad, hvilken, enligt då gällande lagstiftning, varit för jordägaren af nöden till kringliggande ägors skydd mot de å Bruksskogen till bete inrymde kreatur; alltså och då de vilkor, hvarunder omförmälde kontrakt blifvit ingånget, måste, oberoende af den förändring i lagstiftningen angående skyldigheten att om egna kreatur taga vård, som sedermera genom förordningen den 21 December 1857 inträdt, för den tid kontraktet fortfarit att gälla, tjena till efterrättelse, samt, emot Rangstedts bestridande, icke utredt vore, att hans kreatur inkommit å de till Stenby hörande inägor vid andra tillfällen, än då, till följd af arbeten för gårdens räkning, hägnaden kring Bruksskogen varit af grefve Taubes egna arbetare upprifven, funno bemälde ledamöter ej skäl att göra ändring i hofrättens utslag.
Justitie-råden friherre Leuhusen och Berg yttrade: Som det emellan parterna år 1856 på tre år ingångna och sedermera år 1860 på ytterligare tre år förnyade kontrakt, hvarigenom omförmälda torplägenhet till Rangstedt upplåtits, med rättighet för honom att låta sina kreatur beta å den så kallade Bruksskogen, icke angående vården om dessa kreatur eller häg-
s. 567 Sida 567 i årgången börjar här
nåds underhållande omkring nämnda skog innehåller några särskilda bestämmelser, samt följaktligen de i allmänna lagen härutinnan meddelade föreskrifter måste tjena till efterrättelse; alltså och då Rangstedt, hvilken ej ådagalagt något förhållande, hvarifrån, enligt de i förordningen den 21 December 1857 antagna grunder, skyldighet för grefve Taube att i gränsen emellan Bruksskogen och mötande ägor hålla stängsel härledas kunde, således, ehvad fredgild stängsel der funnits eller ej, måste, jemlikt 1 § i nämnde förordning, hafva under den tid åtalet afser, eller år 1862, varit pligtig att om de kreatur, som af honom å Bruksskogen utsläpptes, hålla sådan vård, att de icke olofligen på grefve Taubes öfriga ägor inkommo, men, efter hvad upplyst och medgifvet vore, Rangstedts kreatur flera gånger nämnde år från Bruksskogen till andra grefvens ägor ingått, funno justitieråden skäligt döma Rangstedt att, jemlikt 21 § 3 mom. i ofvan åberopade förordning, böta tio riksdaler riksmynt.