Angående preskription för skyldighet att infria proprie borgen.
19 november 1866
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1867, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 1,6 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 165–168 i årgången 1867. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Det här referatet står inte i förteckningens avdelning III — den posten saknas eller gick inte att läsa.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag för Kongl. Maj:ts dom eller för föredragningen inför Högsta domstolen. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Sökord: ur F. O. Leuhusens Register till årgångarne 1864—1886, taget bara när referatet självt använder ordet. Registrets sidkolumn är OCR-läst och ett felläst tal landar på en annan sidas referat, så sidmatchningen ensam räcker inte.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Fjerde årgången, 1867 i litteraturen — s. 165–168 där är samma sidor som här.
- Avgörandedag: ur bandets egen rad — «Kongl. Maj:ts dom år utgifven den 19 November 1866»
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Den 14 Mars 1857 utfärdade C. J. Samuelsson och hans hustru en förbindelse att till J. A. Lodén den 14 Mars 1860 betala 4,000 rdr bko med rånta. Å denna förbindelse hade kommissarien P. A. Dahlstedt och Peter Nilsson i Gåckilsbo tecknat borgen, en för begge och begge för en, såsom för egen skuld, men borgensskriften blef ej med dato försedd. En annan person vid namn Samuel Jonsson hade den 8 September 1861 för samma skuldsedels belopp ingått borgen som för egen skuld; hvarefter skuldsedeln af Lodén transporterats på innehafvaren.
Såsom innehafvare af nåmnde skuldebref, sökte ombudsmannen i Ostgöta hypotheksförening P. Arnander år 1862 hos kon. befallningshafvande i Östergötlands lån att af gåldenårerne samt Dahlstedt och Samuel Jonsson utbekomma förskrifna beloppet jemte rånta; i anledning af hvilken ansökning kon. befallningshafvande genom utslag den 28 Juni 1862, beträffande Dahlstedt, yttrade, att, då denne ej bevisligen blifvit inom 12 månader från förfallodagen den
1) Se Backmans Lagsamling, 3 häftet, sidan 246.
s. 166 Sida 166 i årgången börjar här
14 Mars 1860 for sin ifrågavarande borgen lagsökt, ansökningen i hvad den honom angick ej kunde handråckningsvis bifallas. Gâldenârerne och Samuel Jonsson ålades betala.
Derefter hade C. E. W. Fineld, på hvilken skuldsedeln blifvit öfverlåten, år 1863 hos kon. befallningshafvande yrkat åläggande för gåldenårerna och deras löftesmän att densamma infria. Kon. befallningshafvande förklarade då, medelst utslag den 30 Juni nyssnämnda år, i fråga om Dahlstedt, att som hans borgen måste anses tillkommen före den tid då skuldsedeln till inlösen förfallit, och Dahlstedt ej blifvit inom tolf månader från förfallodagen för sin berörda borgen sökt, krafvet emot honom ej kunde handråckningsvis pröfvas.
Till följd håraf inståmde Fineld Dahlstedt till rådstufvuråtten i Linköping i December månad 1864, med påstående: att, derest Fineld förmådde styrka, att Dahlstedt efter den i skuldebrefvet utsatta förfallodag tecknat ifrågavarande borgen, Dahlstedt måtte varda ålagdt att på grund af samma borgen till Fineld utgifva i skuldebrefvet förskrifna 6,000 rdr med rånta.
Dahlstedt svarade hårpå, att som han tecknat berörde borgen straxt före förfallodagen den 14 Mars 1860, men icke blifvit derför sökt inom 12 månader från nämnde dag, han i allo bestridde krafvet.
For att ådagalågga, det Dahlstedts borgen tillkommit efter den i skuldebrefvet utsatta förfallodag, åberopade Fineld vittnesmål af handlanden C. J. Sandin, hvilken berättade: Hösten 1860 hade vittnet, på anmodan af rusthållaren Peter Nilsson, som då innehade skuldebrefvet, sökt belåna detsamma i Stockholm. Då emellertid sådant icke låt sig göra med mindre två personer å skuldebrefvet tecknade borgen, hade med anledning håraf Dahlstedt och Peter Nilsson i vittnets närvaro tecknat ifrågavarande löftesförbindelse, hvilket skedde i början af år 1861.
Denna sistnämnda uppgift ändrades af vittnet vid ett senare råttegångstillfålle derhån, att vittnet sade sig med
s. 167 Sida 167 i årgången börjar här
visshet ihågkomma, att berörde borgen tecknats någon dag emellan den 15 Oktober 1860 och medlet af Januari månad 1861.
Rådstufvurätten yttrade i utslag den 27 Februari 1865: Ehuru genom vittnesmål af handlanden C. J. Sandin vore upplyst, att omståmda borgen tillkommit emellan den 15 Oktober 1860 och medlet af Januari månad 1861 och således efter den i skuldebrefvet utsatta förfallodag den 14 Mars 1860; likvål och som Fineld icke ens föreburit ån mindre styrkt, att Dahlstedt, hvilken, så vidt visadt vore, endast gått i borgen för skuldebrefvets infriande å den förfallotid, det innehölle, blifvit för sin borgen lagsökt inom tolf månader efter samma förfallotid, samt K. Förordningen den 28 Juni 1798 stadgade, att löftesmans ansvarighet borde måtas efter de vilkor, under hvilka borgen vore ingången, blef, jemlikt 4 § i sagde K. Förordning, kåromålet ogilladt.
Fineld fullföljde efter vad talan i Götha hofrått och yrkade bifall till ståmningspåståendet. Då den i skuldebrefvet utsatta förfallodag tillåndagått, innan Dahlstedt ingick berörde borgen, utan att dervid viss betalningstid bestämdes, följde deraf uppenbart, att skuldebrefvets innehafvare icke för bevarande af sin rått mot Dahlstedt haft skyldighet att inom 12 månader från den 14 Mars 1860 utsöka beloppet.
Hofrätten gaf dom i saken den 2 Mars 1866: Enår emot Dahlstedts bestridande ej vore fullt styrkt, att han, såsom Fineld påstått, ingått omståmda borgen, efter det den i skuldebrefvet utsatta., förfallotid redan tilländalupit, men halft bevis hårom dock genom handlanden Sandins vittnesmål förekommit; ty, med upphålvande af rådstufvuråttens utslag, blef, jemlikt 17 kap. 29 § Rättegångsbalken, Dahlstedt förelagdt, att med ed betyga, att han icke iklådt sig ifrågavarande borgen efter den 14 Mars 1860, då åberopade skuldebrefvet till inlösen förfallit. Öfliga föreskrifter angående edens fullgörande inför rådstufvurätten meddelades.
s. 168 Sida 168 i årgången börjar här
Efter nedsatt revisionsskilling sökte Dahlstedt i underd., att Kongl. Maj:t måtte upphåfva hofråttens domslut.
Nedre revisionen (revisionssekreterarne Asplund och von Sydow samt t. f. revisionssekreteraren Adlers) afgaf underd. betånkande den 6 Oktober 1866 af innehåll: att emedan ifrågavarande skuldebref icke vore af löpande egenskap, och vid sådant förhållande Fineld, såsom numera innehafvare af skuldebrefvet, icke lagligen, på grund deraf, kunde emot Dahlstedt äga vidsträcktare eller båttre rått ån den, å hvilken förskrifningen lydde; men Fineld hos rådstufvuråtten sjelf uppgifvit, att, sedan under år 1862 lagsökning för omförmålda skuldsedel blifvit af dess då varande innehafvare emot hufvudgåldenårerne och löftesmånnen anstålld, skuldsedeln blifvit af de förra infriad; ty och som således vidare fordringsrått på grund af samma skuldsedel för föregående innehafvare deraf upphört, hvarigenom ock Dahlstedts betalningsansvar derför torde hafva förfallit, hemställde nedre revisionen i underdånighet, att Kongl. Maj:t måtte pröfva råttvist, med ändring af hofråttens dom, fastställa det slut, hvari rådstufvurätten stannat.
Vid sakens föredragning inför Högsta Domstolen (justitieråden Iggeström, Södergren, Cramer, friherre Leuhusen, Almqvist, Adlercreuts och Rabe) den 17 i nämnde månad, pröfvade Högsta Domstolen rättvist, med åndring af hofråttens dom, fastställa rådstufvuråttens i saken meddelade beslut.
Kongl. Maj:ts dom år utgifven den 19 November
1866.