Bestämmande af årslön för handelsbetjent, som derom tvistar med husbonde.
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1869, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 1,1 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 105–108 i årgången 1869. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, E) Handelsbalken. Vexellagen. Konkurslagen och de författ- ningar, som dermed stå i samband. Sjölagen. Tullstadgan, nr 6 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 15 i bandet.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Handelsbalken. Vexellagen. Konkurslagen och de författ- ningar, som dermed stå i samband. Sjölagen. Tullstadgan, nr 6.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Sjette årgången, 1869 i litteraturen — s. 105–108 där är samma sidor som här.
- Dag: bandet skriver inte ut någon dag för avgörandet i det här referatet, och ingen har härletts.
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Handelsbokhållaren J. A. Berggren yrkade, efter stämning å handlanden J. A. Lundvall till Stockholms rådstufvurätt: att enär han blifvit hos Lundvall anställd i tjenst såsom handelsbiträde mot årlig lön af 400 rdr rmt, och således för tiden från och med den 17 November 1865 till och med den 8 Juli 1867, som han i tjensten vistats, bordt af Lundvall åtnjuta ett belopp af 690 rdr 14 öre, men deraf bekommit dels i kontanta penningar och dels medelst från Lundvalls handelsbod uttagna varor endast 273 rdr 81 öre, Lundvall måtte förpligtas att till Berggren utgifva å lönen återstående 416 rdr 33 öre, jemte ränta derå från stämningsdagen. ,
s. 106 Sida 106 i årgången börjar här
Lundvall medgaf, att Berggren varit anställd såsom hans handelsbiträde från den uppgifna dagen till den 6 Juli 1867, men bestred' att någon viss lön varit aftalad, utan hade Lundvall endast utfäst sig att gifva Berggren så mycket som Lundvall ansåg honom hafva gjort sig förtjent af. Berggren hade under tjenstetiden åtnjutit fri bostad, kost och tvätt; och de kontanta uttagningarne snarare öfver- än understego hvad Berggren gjort sig förtjent af. Då Berggren dessutom utan lof tagit varor ur boden, borde han så mycket mindre kunna göra anspråk på ytterligare aflöning. Lundvall yrkade derföre ogillande af käromålet.
Berggren, som vidgick att han under tjenstetiden haft fri bostad och kost, åberopade till bestyrkande af sina anspråks rättmätighet intyg af två handlande i Stockholm, deri de förklarade, att den lön af 400 rdr, Berggren af Lundvall fordrade, icke kunde anses för högt tilltagen, helst (såsom den ena handlanden tillade) Lundvalls handel drefs i temligen stor skala och Berggren tjenstgjort såsom förste bokhållare.
I afseende å desse intyg, yttrade Lundvall, att Berggren på sin egen enträgna begäran blifvit anställd hos Lundvall, icke såsom förste bokhållare, utan såsom handelsbetjent, enär hans kunskaper i yrket varit så ringa, att de ej öfverstigit en bodgosses. Lundvall hade derföre ej kunnat hafva någon nytta af Berggren, som aldrig betroddes handhafva kassan och dessutom varit upptagen af annan sysselsättning, så att han ej odeladt egnat sig åt Lundvalls tjenst. Berggren hade under tjenstetiden fört en oordentlig lefnad och ur Lundvalls bod i hans frånvaro tagit varor, utan att derför debitera sig, samt ställt till kalaser för sina bekanta; hvilket föranledt Lundvall att skilja Berggren från tjensten. För öfrigt ville Lundvall väl medgifva, att en duglig handelsbetjent kunde vara värd en årlig lön af 400 rdr och derutöfver; men Berggren hade ej gjort sig förtjent af någon lön alls. Innan Berggren antogs hade han i bref till Lundvall förklarat,
s. 107 Sida 107 i årgången börjar här
att han icke fästade afseende vid den lön, han kunde få, utan blott önskade ett godt hem.
För att gendrifva Lundvalls uppgifter angående Berggrens oduglighet och opålitlighet, företedde Berggren från sina förra pricipaler särskilda intyg, i hvilka han var väl vitsordad och hvaraf framgick, att han varit anställd i handel sedan år 1859 och tjenat, på ett ställe 13/4 år, på ett annat 3 och på ett tredje 1/2 år. Erinrande derjemte, att Lundvall sjelf medgifvit att en duglig handelsbetjent vore värd 400 rdr och derutöfver i lön, yrkade Berggren bifall till käromålet.
Rådstufvurätten meddelade utslag den 7 Oktober 1867: att som Berggren, mot Lundvalls bestridande, icke visat att någon öfverenskommelse parterne emellan varit träffad, att Berggren under det han varit såsom handelsbetjent hos Lundvall anställd skolat åtnjuta en årlig lön af 400 rdr, eller att Berggren för tjenstetiden, hvilken Lundvall medgifvit hafva räckt från den 17 November 1865 till den 6 Juli 1867, bordt tillkomma högre aflöning än den Berggren erkänt sig jemte kost och husrum hafva bekommit dels i kontanta medel och dels i varor med tillhopa 273 rdr 81 öre, kunde käromålet icke bifallas.
Berggren fullföljde efter vad talan i Svea hofrätt och anförde: Rådstufvurätten hade glömt, att det funnes ett särskildt sätt att ådagalägga rättmätigheten af en fordran, sådan som den förevarände, nemligen att styrka värdet af det arbete, hvarför man yrkade betalning. En sådan bevisning hade Berggren förebragt genom de af Lundvall till riktigheten erkända attesterna, hvilka visade, att den fordrade lönen icke vore högre, än i vanliga fall förekomme. Det tillkomme nu Lundvall att styrka sin invändning, det Berggren gått in på att tjena utan lön, eller icke gjort sig förtjent af sådan. Det vore en af vår civillags principer, att, der icke öfverenskommelse derom bevisligen ägt rum, värdet af det arbete, hvarför betalning fordras, skall bestämmas efter allmänt gällande priser eller efter uppskattning af sakkunniga män, Särskildt vore detta uttryckt
s. 108 Sida 108 i årgången börjar här
i 32 § af gällande Legostadga. På sådan grand yrkade Berggren bifall till sin talan.
Hofrätten, i dom den 12 Mars 1868, fastställde rådstufvurättens utslag.
Berggren sökte i underd. ändring under åberopande af hvad han hos hofrätten andragit.
Nedre Nevisionen (revisionssekreteraren Wedberg samt t. f. revisionssekreterarne Lilienberg och Welin) hemställde i underd. betänkande den 29 Augusti 1868, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist gilla hofrättens dom.
Vid sakens föredragning inför Högsta Domstolen den 2 påföljde September förenade sig de flesta ledamöterna (justitieråden Hoffstedt, Naumann, Olivecrona och Lagerstråle) om följande beslut: »Som svaranden medgifvit, att sökanden varit såsom handelsbiträde hos honom anställd från den 17 November 1865 till den 6 Juli 1867, utan att någon öfverenskommelse angående lönevilkoren bevisligen ägt rum; men svaranden förklarat, att för en duglig handelsbetjent 400 rdr icke vore för hög lön, samt icke visadt är, det sökanden vid fullgörandet af sina åligganden varit försumlig eller vårdslös, pröfvade nämnde ledamöter rättvist att, med ändring af hofrättens dom, förpligta svaranden att till sökanden, efter afdrag för af denne redan uppburne 273 rdr 81 öre, emot qvitto utgifva hvad som efter lönens beräknande till ofvannämnda belopp, för tjenstetiden återstår med 379 rdr 52 öre, jemte fem procent ränta derå från stämningsdagen till dess liqvid sker».
Justitieråden friherre Leuhusen och von Hofsten biföllo nedre revisionens betänkande.
Kongl. Maj:ts dom är utgifven den 30 Sept. 1868.