Naumanns tidskrift 1870 s. 360

Å inställelsedagen den 11 Oktober 1867 i snickaren Nils Lindvalls vid Stockholms rådstufvurätt anhängiga konkurs anmälde handlanderne C. L. Carlström och E. Johansson reservationsvis en fordran å 3,000 rdr på grund af borgen.

Uti en den 17 Juni 1868 till rådstufvurätten inlemnad, af Carlström och Johansson undertecknad skrift, deri åberopades berörde på inställelsedagen gjorda anmälan och tillkännagafs, att Carlström och Johansson till följd af den borgen, de ingått för ett af Lindvall den 29 April 1867 till riksbanken eller ordres utgifvet skuldebref å nämnde belopp med ränta, nödgats den 22 Februari 1868 med 3,025 rdr 66 öre samma skuldebref infria, anmälde Carlström och Johansson till laglig bevakning sistnämnde belopp, jemte 6 procent ränta derå från den 22 Februari 1868, samt yrkade, att då de för samma borgen erhållit säkerhet i en af Lindvall den 27 Augusti 1860 utfärdad och den 8 April 1861 uti fastigheten mro 1 och 2 efter 1810-års nummerordning i qvarteret Hvalfisken i Ladugårdslands församling intecknad

s. 361 Sida 361 i årgången börjar härKopiera citering

skuldsedel â 5,000 rdr, den sålunda bevakade fordran med förmånsrätt utbekomma. .

Vid denna bevakning fogades en af bankokomissarien C. P. Dahlgren den 30 Maj 1868 utfärdad attest af innehåll, att han i början af Maj 1867 hos Guilletmot & Weylandt med 3,000 rdr infriat ett af grosshandlanden G. Nyman hos nämnde bolag upptaget, men af Lindvall sedermera öfvertaget lån mot hypothek af en i huset n:o 1 och 2 i qvarteret Hvalfisken intecknad skuldsedel å 4,050 rdr. Till godtgörande deraf upptogs af Lindvall i riksbanken ett lån å 3,000 rdr med borgen af Carlström och Johansson, en för båda och båda för en, och underborgen af Dahlgren, mot det att inteckningen å 4,050 rdr skulle tjena såsom säkerhet dels för Dahlgrens underborgen och dels för annan Dahlgrens fordran hos Lindvall, äfvensom för den skada och förlust, som kunde drabba Carlström och Johansson, i händelse de blefvo nödsakade att infria Lindvalls skuld till riksbanken. Sedan den pantförskrifna fastigheten blifvit försåld, och Dahlgren blifvit för sin fordran hos Lindvall godtgjord af sysslomännen i dennes konkurs, hade Dahlgren i Maj 1868 till dem återställt berörde intecknade skuldsedel.

Ene sysslomannen i Lindvalls konkurs, notarien A. Th. Rosenström, och handlanden C. O. Erfass, hvilka på grund af inteckningar i nämnde fastighet jemväl i konkursen bevakat fordran, bestredo Carlströms och Johanssons yrkande om förmånsrätt, enär de icke med någon af Lindvall före konkursens början utfärdad skriftlig handling eller annorledes styrkt, att de erhållit såsom lös pant den ifrågakomna till bankokommissarien Dahlgren aflemnade intecknade skuldsedel.

Sedan tvisten blifvit till rådstufvurätten hänskjuten, hördes bankokommissarien Dahlgren såsom vittne, dervid han vitsordade förenämnde attest, med tillägg, att emellan honom och Lindvall öfverenskommits, att sedan först vittnet för sina utgifter gjort sig betäckt af inteckningen, densamma derefter skulle tjena såsom säkerhet för den skada och förlust, som kunde tillskyndas Carlström och Johansson, och att

s. 362 Sida 362 i årgången börjar härKopiera citering

vid denna öfverenskommelse, hvilken träffats några dagar innan det i attesten omförmälda län i riksbanken utfallit samt lånet hos Guilletmot & Weylandt infriats, icke någon tredje person närvarit; samt att den intecknade skuldsedel, Dahlgren sålunda af Lindvall såsom säkerhet bekommit, utgjorts af en utaf Lindvall utfärdad skuldsedel å 5,000 rdr, ehuru inteckning icke meddelats till säkerhet för mera än 4,050 rdr.

Andre sysslomannen i Lindvalls konkurs, snickaren Valerius, förklarade sig icke vilja ifrågasätta, att den intecknade skuldsedel, Dahlgren af Lindvall bekommit och derefter till sysslomännen i Lindvalls konkurs aflemnat, vore samma skuldsedel, som den hvari Carlström och Johansson yrkat erhålla förmånsrätt, hvarjemte Valerius förmälde sig icke vilja bestrida sanningen af Dahlgrens berättelse.

Ett annat vittne, kontorsskrifvaren H. A. Hansson, berättade, att Lindvall i Juli 1867 erhållit lån i riksbanken å 3,000 rdr mot skuldsedel, derå bankokommissarien Dahlgren tecknat underborgen; och hade Lindvall åtagit sig att till Dahlgren öfverlemna såsom säkerhet en hos Guilletmot & Weylandt, för ett af dem erhållet lån, hypoticerad inteckning å 4,050 rdr. Sedermera och före början af sin konkurs hade Lindvall för vittnet uppgifvit, att Dahlgren inlöst lånet hos Guilletmot & Weylandt och innehade nämnde intecknade skuldsedel, hvaremot vittnet icke hört hvarken Dahlgren eller Lindvall uppgifva, att jemväl handlanderna Carlström och Johansson skulle hafva den intecknade skuldsedeln såsom säkerhet för deras förbindelser för Lindvall.

Snickaren Lindvall vitsordade vittnesmålens riktighet, hvaremot notarien Rosenström bestred desamma.

Rådstufvurätten yttrade genom dom den 12 Oktober 1868: att emedan genom hvad bankokommissarien Dahlgren på vittnesed intygat, och i öfrigt uti saken förekommit, måste såsom upplyst och styrkt anses, att sedan, till infriande af en utaf grosshandlanden G. Nyman den 5 November 1866 till bankirfirman Guilletmot & Weylandt utfärdad förskrifning å 3,000 rdr jemte ränta, såsom hypothek hvarför lem-

s. 363 Sida 363 i årgången börjar härKopiera citering

Angående lös pant, som icke hafves i handom.

nats en af snickaren Lindvall till Nyman eller ordres den 27 Augusti 1860 å 5,000 rdr utställd och den 8 April 1861 för återstående 4,050 rdr jemte ränta uti fasta egendomarne n:ro 1 och 2 efter 1810-års nummerordning i qvarteret Hvalfisken inom Ladugårdslands församling intecknad skuldsedel, Lindvall, som öfvertagit skyldigheten att betala berörda förskrifning, hos riksbanken erhållit ett lån å 3,000 rdr, derför ej mindre handlanderna Carlström och Johansson iklädt sig borgen såsom för egen skuld, en för begge och begge för en, än äfven bankokommissarien Dahlgren åtagit sig så kallad underborgen; så hade Lindvall till Dahlgren aflemnat omförmälda intecknade skuldsedel å 4,050 rdr, med föreskrift att densamma skulle tjena såsom säkerhet ej allenast för bankokommissarien Dahlgrens nyssnämnda underborgen jemte annan hans fordran hos Lindvall, utan äfven för den skada och förlust, som kunda drabba handlanderna Carlström och Johansson, i händelse de skulle blifva nödsakade att deras förberörda borgen för Lindvall infria; ty och som vid sådant förhållande den omständigheten, att icke Carlström och Johansson, utan bankokommissarien Dahlgren, hvilken ägde att i främsta rummet ur hypoteket undfå betalning, vid konkursens början hade detsamma i handoni, icke lagligen kunde omintetgöra den »panträtt till hypoteket» 1), som i följd af Lindvalls omförmälda föreskrift borde Carlström och Johansson tillkomma, blef, utan afseende å hvad deremot invändts, Carlströms och Johanssons förmånsrättsanspråk af rådstufvurätten gilladt, i följd hvaraf de ägde att för deras bevakade fordran så till kapital som ränta undfå betalning näst efter bankokommissarien Dahlgren ur köpeskillingen för den intecknade fastigheten.

Denna dom uttryckte rådmannen Öhnells och notarien Arvidssons åsigt i saken, hvaremot vice häradhöfdingen Billing var skiljaktig och yttrade:

»Om än antagas må att, på sätt ett i målet afhördt vittne, bankokommissarien Dahlgren, berättat, snickaren Lind-

1) Menas förmodligen: den rätt till panten.

s. 364 Sida 364 i årgången börjar härKopiera citering

vall, dä han före början af sin konkurs öfverlemnade till bankokommissarien Dahlgren såsom säkerhet för den underborgen, bankokommissarien Dahlgren tecknat å ett af Lindvall hos riksbankens diskontkontor erhållet lån 3,000 rdr, ifrågakomne intecknade skuldsedel, tillika förklarat för bankokommissarien, att nämnde intecknade skuldsedel skulle tjena såsom säkerhet jemväl för den skada och förlust, som kunde drabba handlanderna Carlström och Johansson, i händelse de på grund af sin borgen för berörde lån blefve nödsakade att infria detsamma; likväl och som denna omständighet, enligt min åsigt, så mycket mindre utvisar, att Carlström och Johansson haft sagde intecknade skuldsedel såsom lös pant i handom, som samma skuldsedel blifvit af bankokommissarien Dahlgren öfverlemnad till sysslomännen i Lindvalls konkurs; alltså och då någon annan grund för Carlströms och Johanssons yrkande om förmånsrätt, än den ofvanomförmälda, icke ens uppgifvits, finner jag för min del skäligt samma yrkande att ogilla».

Notarien Rosenström och handlanden Erfass vädjade till Svea hofrätt. Hvad rådstufvurätten ansett vara styrkt vore icke styrkt, då Rosenström redan vid rådstufvurätten bestridt, likasom ock nu fortfarande bestrede, bankokommissarien Dahlgrens vittnesmål, hvilket i allt fall icke innehölle något annat än berättelse om ett enskildt samtal emellan Dahlgren och snickaren Lindvall. Men äfven om det varit ådagalagdt, att Carlström och Johansson tillförsäkrats panträtt i omförmälde intecknade skuldsedel, vore dock att iakttaga, att de ej i konkursen sökt göra någon panträtt gällande, förrän efter det den intecknade fastigheten blifvit försåld, och berörde skuldsedel inlöst samt af Dahlgren till sysslomännen i Lindvalls konkurs aflemnad. Carlström och Johansson hade således icke vid bevakningstillfället panten i handom. På grund häraf yrkades: att, med ändring af rådstufvurättens dom, Carlströms och Johanssons förmånsrättsyrkande måtte underkännas.

Hofrätten utlät sig medelst dom den 20 Maj 1869: att emedan icke visadt vore, att genom aftal emellan Lindvall

s. 365 Sida 365 i årgången börjar härKopiera citering

samt Carlström och Johansson panträtt till säkerhet för den borgen, desse senare ingått för Lindvalls ofvanomförmälda, till riksbanken utgifna skuldförbindelse, blifvit dem af Lindvall tillförsäkrad uti ifrågakomna, af bankokommissarien Dahlgren innehafda och, enligt hvad upplyst vore, af honom sedermera till konkursmassan återställda intecknade revers; ty och som annan giltig grund för det af Carlström och Johansson i saken framställda anspråk på förmånsrätt icke förekommit, förklarade hofrätten, med ändring af rådstufvurättens dom, i hvad den Rosenströms och Erfass’ rätt rörde, att Carlström och Johansson icke kunde för deras ifrågakomna fordran tillerkännas företräde till betalning ur köpeskillingen för den intecknade fastigheten, för såvidt sådant lände till förminskande eller förringande af den rätt uti konkursen, som lagligen kunde Carlström och Johansson tillkomma.

Uti denna dom sökte Carlström och Johansson i underdånighet ändring. -

Nedre revisionen (revisionssekreterarne von Segebaden, föredragande, och von Sydow samt t. f. revisionssekreteraren Poignant) hemställde i underdånigt betänkande den 24 November 1869, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist fastställa hofrättens dom.

Vid sakens föredragning den 9 derpåföljde December inför Högsta Domstolen biföllo dess fleste ledamöter (justitieråden Cramér, Carleson, Wretman och von Hofsten) det underdåniga betänkandet.

Justitierådet Naumann yttrade: »Emedan hvarken Carlström och Johansson eller å deras vägnar Dahlgren visat sig hafva i handom den skuldförbindelse, hvilken de uppgifvit vara lemnad såsom pant för den borgen, Carlström och Johansson ingått, utan samma skuldebref fasthellre fedan i Maj månad år 1868 blifvit af Dahlgren återstäldt till sysslomännen i Lindvalls konkurs, gillar jag det slut, hvari hofrätten i saken stannat».

Kongl. Maj:ts dom är utfärdad den 24 Januari 1870.

Anm. Förestående domar utvisa, huru nödigt det är att noggrannt skilja emellan handfången pant (pignus) och förskrifven pant (hypotheca). Endast fast egendom kan, som vi veta, enligt svensk lag bli föremål för pantförskrifning. — «Hypothek« är en oegentlig benämning på ett som lös pant i handom lemnadt skuldebref till säkerhet för en fordran. Ett sådant är icke pantförskrifvet, utan pantsatt. Jfr. årg. 1867, s. 79 i slutet.