Naumanns tidskrift 1873 s. 339

Såsom bekant är, har i en senare tid vid riksdagen påyrkats ytterligare utveckling af den i gällande lag redan antagna grundsats, att till fullmäktig finge tagas den person, part hade förtroende till, endast han vore »oberyktad, ärlig, redlig och förståndig« (15 kap. 2 § Rättegångsbalken), och att ingen borde få dertill »allmänneliga» brukas, som ej blifvit af rätten godkänd och lof dertill fått. Vid 1869-års

s. 340 Sida 340 i årgången börjar härKopiera citering

riksdag väcktes nemligen ') motion om ett tillägg till ofvannämnda §, deri de redan befintliga stadganderne betecknades såsom »ett frö till en sakförare-institution, men hvilket nästan helt och hållet blifvit qväfdt». Med åberopande af den välgörande verkan, embetsmännens sysselsättning med advokat-yrket skulle i flere främmande länder åstadkommit till kunskapers utbredande, tankekraftens uppöfning och utvecklande af talanger, särskildt den, att vid tillfällen då sådant erfordrades föra ordet, föreslogs, att hvarje domstol borde förordna lämpligt antal personer med berörda, enligt lag nu erforderliga egenskaper, som sig dertill anmälde, att vid domstol allmänneligen biträda med rättegångssakers utförande. I motiverne till förslaget yttras, bland annat, att en hvar väl borde få sjelf föra sin talan vid domstol, men ej äga till ombud begagna annan än den, som antingen blifvit af domstolen utsedd att rättegångsärenden drifva, eller visade sig hafva aflagt juridisk examen, eller, af domstolen känd, pröfvades äga de egenskaper, som 2 § af 15 kap. Rättegångsbalken föreskrefve såsom vilkor för rättigheten att för andra inför domstol tala och svara.

Lagutskottet, som ansåg förslaget förtjent af uppmärksamhet, förklarade sig så mycket mindre hysa betänkligheter vid att i hufvudsaken biträda förslaget, som detsamma egentligen afsåg, »icke införande af någon ny institution», utan blott bestämdare föreskrift för domstolarne att meddela ett i lagen redan antydt bemyndigande för vissa personer att låta allmänneligen bruka sig som fullmäktige, och anmärkte utskottet dervid uttryckligen, att den sakförare, som sålunda kunde utses, ej vore ovilkorligen skyldig att åtaga sig hvarje sak, som honom anförtroddes, och ej heller finge såsom offentlig tjensteman betraktas. På sådane grunder hemställde utskottet hufvudsakligen i sitt utlåtande, att, såsom tillägg till 15 kap. Rättegångsbalken, måtte stadgas, att vid hvarje allmän domstol skulle minst två skicklige män bemyndigas att såsom fullmäktige tillhandagå parter, som dem

$) Se lagutskottets betänkande n:o 39, dat. den 7 Maj.

s. 341 Sida 341 i årgången börjar härKopiera citering

anlitade, och att desse fullmäktige skulle nämnas, vid hofrätt och underrätt, af rätten sjelf, och vid Högsta Domstolen af nedre justitierevisionen.

I häraf föranledd underd. skrifvelse af den 13 Maj 1869 åberopade Riksdagen de olägenheter, som härflöto deraf, att i de särskilda orterna ej funnos kände personer, till hvilka parter och rättssökande med tillförsigt kunde vända sig i sina rättsangelägenheter, samt särskildt det hinder som deraf uppstått mot antagande af en för Sverige och Norge lika lag angående verkställighet i det ena riket af domar och utslag meddelade i det andra. Dessa olägenheter ansågos kunna i någon mån afhjelpas genom bestämd föreskrift för domstolarne att, pä sätt i 15 kap. 2 § Rättegångsbalken antyddes, hvar för sitt område antaga vissa allmänna rättegångsombud, dock utan inskränkning af parters förut ägande frihet att sjelfva utse åt sig fullmäktige. Lagutskottets ofvanintagna åsigter om de af domstolarne utsedde ombuds befrielse från skyldighet att mottaga erbjudna uppdrag, och rörande ombudens fortfarande egenskap af blott enskilde sakförare, biträddes ock af Riksdagen, hvilken för sin del antog en författning af den lydelse vi nyss anfört.

Vid ärendets föredragning inför Högsta Domstolen den 14 Juli 1869 bief detta förslag enhälligt afstyrkt, dock ej af alla ledamöterne på enahanda grunder. (Se denna Tidskrift årg. 1869 pag. 626—629). Fem ledamöter fästade sig dervid, att det ifrågavarande bemyndigandet förutsatte kännedom och vitsord om de personers ej mindre skicklighet, än äfven moraliska egenskaper och pålitlighet, hvilka af domstol till allmänna rättegångsombud utsågos, men att en blott förmodan 1), att i alla orter funnos två af domstolen kände, till uppdraget villige och deraf förtjente män, ej syntes böra tagas till grund för ovilkorligt åläggande 1) för domstolarne att meddela det föreslagna bemyndigandet. — Två ledamöter åter, under erkännande af nyttan och det snart sagdt oafvisliga behofvet af en duglig och aktningsvärd sakförareklass 1),

1) Kursiveradt af Ins.

s. 342 Sida 342 i årgången börjar härKopiera citering

erinrade, att den föreslagna lagen skulle kunna leda till en mot dess åsyftning stridande verkan derigenom, att den i en stor del af riket ej skulle kunna i enlighet med rätta tolkningen deraf verkställas, samt att den af domstol rekommenderade sakförareklass dymedelst kunde komma att uppblandas med män, som vore ingenting mindre än kunnige och rättsinnade.

Någon ny författning i anledning af omförmälda förslag har, såsom bekant är, ej heller blifvit utfärdad.

Jemför man lagutskottets utlåtande och Riksdagens skrifvelse med sjelfva motionen, så tyckes så väl utskottet som Riksdagen hafva omsorgsfullt undvikit att vidröra frågan om behöfligheten och nyttan af ett advokatstånd, hvilken fråga också ej stod i omedelbart sammanhang med det egentliga förslaget. Högsta Domstolen ansåg tydligen detta, sådant det af Riksdagen bifallits, vara opraktiskt, men endast två ledamöter framhöllo den våda, som af dess genomförande kunde uppstå. Af dessa ledamöters yttrande föranledes man emellertid att särskildt uppmärksamma den stora åtskillnaden i begreppet emellan den af dem omnämnda, hos oss redan befintliga sakförareklass, och det advokatstånd, hvars införande motionären angifvit såsom ett pium desiderium.

Af ordställningen i grunderna för motionen synes densamma, ehuru ej i afseende på sjelfva förslagets innehåll och slut så uppställd, dock åsyfta att låta hvar och en, som visat sig hafva undergått juridisk examen, vara redan derigenom berättigad att såsom sakförare nyttjas, fastän visserligen äfven andre med domstolens begifvande skulle få af part dertill anlitas; hvaremot lagutskottet och Riksdagen i sina motiver visat sig vilja förbehålla domstolarne fri valrätt beträffande de allmänna rättegångsbiträden, domstolarne skulle vara skyldige hvar för sig utse, och hvilka dymedelst komme att utgöra en fristående samhällsklass utan tjenstemannaegenskap, men ej en sluten korporation med sådana rättigheter, som stånden inom samhället äga. Är det nu en sanning, hvad vi i likhet med Högsta Domstolen tro, att man väl kan förmoda att duglige och villige rättegångsombud i

s. 343 Sida 343 i årgången börjar härKopiera citering

alla orter kunde uppsökas, men att denna förmodan är långt ifrån gränsande till visshet, så tyckes bäst vara att, såsom hittills, låta domstolarne efter eget bästa bepröfvande, — dock med något större makt och myndighet än praxis nu i detta afseende dem tillerkänner — från sakförarekallet utestänga hvarje otjenlig, såsom uttrycket lyder i 15 kap. 15 § Rättegångsbalken. Att sådane »otjenlige», äfven bland dem som undergått juridisk examen, kunna förekomma, är ty värr obestridligt och så mycket naturligare, som egentliga domaresysslor äro i vårt land få i jemförelse med antalet af examinerade jurister och gemenligen tillfalla blott dem, som, om ej genom framstående kunskaper och teoretiska insigter, åtminstone genom bepröfvad praktisk skicklighet och erfarenhet gjort sig deraf förtjente. Troligt synes det derföre, att särdeles på landsbygden, de examinerade jurister, hvilka såsom näringsfång omfatta sakförarekallet, i allmänhet ej komma att utgöra den i intelligent och moraliskt afseende bättre delen af samma klass, om det än är att förmoda att detta förhållande i betydlig mån göres oskadligt derigenom, att äfven på landet ej saknas juridiskt bildade tjenstemän eller godsägare, hvilka, af allmogen kände, kunna vilja, till biförtjenst eller för egen utbildning eller sysselsättning, uppträda såsom enskildes sakförare.

Emellan sakförare, sådane de efter vårt lagskick hehöfvas, och de advokater, hvilka såsom ett slutet skrå i andra länder vid domstolarne hafva i lag bestämda funktioner, förefinnes emellertid en betydlig åtskillnad, som vi ej tilltro oss att kunna fullständigt utveckla. Men uppmärksammas bör i allt fall, att beskaffenheten af vår ännu gällande civillag och rättegångsordning, och särskildt de omständigheter, att lagskipningen på landet ej är i rätt mening kollegial, och att domaren hos oss lagligen utöfvar en del af de åligganden, som inom andra stater tillhöra de enskilda parternas advokater, göra en advokatsinstitution i vårt land för närvarande lika obehöflig som olämplig, helst allmänheten i vanliga fall, med anledning af våra enklare rättegångsformer, förmår att sjelf ombesörja en del ärenden, sådana som

s. 344 Sida 344 i årgången börjar härKopiera citering

t. ex. lagfarter, inteckningar, testamentens och bouppteckningars upprättande och inlemnande med mera dylikt. Ifråga åter om egentliga så kallade mål och rättstvister, äro de upplysningar och uppgifter om fakta, dem domaren erhåller i första hand af parterne sjelfve, ofta för honom af mera värde än parternas eller deras ombuds så ofta vidtsväfvande eller orediga anföranden eller påståenden. Äfven ombuden inskränka sig dock ej sällan till att utan synnerligt användande af talets konst söka öfvertyga domaren om sin saks rättvisa; och vi anse deras bemödanden i denna del vara vida att föredraga framför det öfvertalande, som innehålles i den lärde advokatens mångordiga, mera på läsarens eller åhörarnes känslor och sinnesstämning, än på sakens upplysning beräknade orationer. Härtill kommer, att, om det än måste erkännas att våra sakförare, särdeles af den sämre klassen, visa nog stor fallenhet att genom omsvep och formella invändningar afklippa eller fördröja hufvudsakens företagande och förhindra dess slutliga pröfning, så tyckes det som om en talang i denna rigtning ansåges utgöra en framstående förtjenst hos advokaten. Det begär att utmärka sig för att inom sitt stånd vinna en mera framstående plats, som naturligen uppstår hos hvar och en för sitt yrke intresserad person, föranleder lätt den, som valt advokatyrket, till förbiseende af rättvisans fordringar. Det blifver honom ej nog att blott framhålla allt, som talar för hans klients sak; denna måste framställas så ljust och vederpartens deremot i så mörka färger, som omständigheterna och advokatens talang medgifva. Allt blifver genom hans framställning hvitt eller svart, under det att verkligheten vanligen framvisar en brokig schattering af olika färger. Öfverdrift i både innehåll och framställningssätt uppkommer sålunda, åtminstone efterhand, under yrkets utöfning; och ofta märker han det icke sjelf. Den gamla och goda satsen: »qui nimium probat, nihil probat» har för honom förlorat sin betydelse, och vanan att skiftesvis förfäkta olika, om ej rent af motsatta grundsatser i särskilda mål leder ej till utveckling af den rättskänsla och konseqvens i åsigter, som utgöra

s. 345 Sida 345 i årgången börjar härKopiera citering

hufvuddygder hos en god domare. Skulle han ock lagligen frikallas från skyldighet att emottaga hvarje erbjudet uppdrag, blifver det likväl för honom en frestelse, som blott af en strängt rättsinnig person fortfarande kan bekämpas, att helst behandla sådana mål, der han medelst utvecklande af sina talanger kan bereda seger åt en sjuk sak. Förenar han åter med verklig talang brist på rättsinnighet, så måste deraf uppstå vida större faror för den sunda rättsskipningen, än dem vi i våra dagar understundom få bevittna såsom följder af en olärd, men klyftig sakförares listiga tillställningar. Erfarenheten i en del af de länder, der ett advokatstånd finnes, gifver ock vid handen, att just de sämre inom detta stånd ofta utgjort den kärna, hvarifrån obilliga anspråk, falska samhällsåsigter och deraf föranledda politiska oroligheter företrädesvis utgått.

Frågar någon: hvar vi hemtat färgerna till denna, måhända nog mörka, skildring af advokatsyrkets brister, så erkänne vi att de äro sådane, de för våra ögon framstått vid genomgående af referater utaf särskilde tal, som af advokater inom länder, der de utgjort en särskild korporation, hållits, i civil- och kriminalmål, dels för kärande och dels för svarande parter. Deri upptäcker man, litet emellan, mer eller mindre väl beslöjade försök att draga fördel af en jurys eller domares svaga sida, att anslå någon sträng, hvarför deras öra är särskildt ömtåligt, att med frasens magt och känslans inflytelse besticka det lugna, oförvillade omdömet.

Nu förefinnas väl sådana fel äfven inom vår sakförareklass; men de motverkas der i betydlig mån af sakförarens sysselsättning deremellan med domare- eller andra värf, hvilka återbringa honom från den upphetsade sinnesstämning och den fallenhet för ytterligheter, som sakförarebestyret så lätt framkallar och som naturligen vill blifva ett yrkesfel hos advokater. De vådliga påföljderna af dylika fel förebyggas hos oss derjemte i betydlig mån af den sjelfverksamhet, som domaren åligger, och hvilken man i ej ringa grad har att tacka för det anseende för insigt och opartiskhet, som vår

s. 346 Sida 346 i årgången börjar härKopiera citering

domarekår rättvist åtnjuter. Den mera passiva ställning, hvari domaren är försatt der, hvarest advokatsyrket florerar, alstrar lätt hos honom mindre grundlig eftertanka och en mera löslig pröfning, i anseende hvartill ett måls utgång synes för mycket komma att bero af advokaters skicklighet, men för litet af domarens egen urskiljning. Sannt är, att denna sjelfverksamhet nu hos landtdomaren alldeles för strängt tages i anspråk, men vi hoppas, att densamma genom införande äfven på landet af den kollegiala rättegångs formen skall bringas till behörigt mått, och derefter ej skall behöfva eller tåla den ytterligare inskränkning deraf, som kunde beredas genom tillfället att medelst begagnande af den ene eller andre advokatens fingervisning slippa att sjelf närmare granska riktigheten af uppgifne fakta eller af en ifrågasatt lagtillämpning.

Vi vilja ingalunda bestrida advokatsyrkets möjligen välgörande verkan till kunskapers utbredande, tankekraftens uppöfning och utvecklande af talanger, men vi frukta att dessa fördelar inom vårt land ännu en rundlig tid komme att mer än motvägas af den hos sakförare ej sällan märkbara bristen på lugn, opartiskhet och rättsinnighet, egenskaper hvilka äro af största vigt då det gäller att gifva en god och säker rigtning åt tanke- och handlingssättet hos parter, hvilka genom saknaden af egna insigter, eller genom passionens inflytelse, eller båda tillika, lätt blifva viljelösa verktyg i sin ledares hand. Vi tro derföre, att sakförares subordinerande under domstolarne är en ganska välbetänkt åtgärd, men att detta subordinationsförhållande ej kunde behörigen upprätthållas derest sakförarne sammanslötos till ett skrå, inom hvilka naturligen förefinnes en benägenhet att, äfven i oträngdt mål, hålla den enskilde yrkesledamoten, såsom man plägar säga, ryggen fri — en benägenhet, som endast i utomordentliga fall plägar få ge vika för omsorgen om kårens eget anseende.

De tillstymmelser till ett advokatstånd, som hos oss för närvarande finnas och bestå deri, att dels lands- och stadsfiskaler, subordinerade under justitiekanslern, dels länsmän,

s. 347 Sida 347 i årgången börjar härKopiera citering

lydande under särskilde Kongl. Maj:ts befallningshafvande, hafva åklagarerätt och skyldighet i en del brottmål, dels ock att åtskillige aktorer och fiskaler finnas, som å tjenstens vägnar eller efter särskildt förordnade beifra förbrytelser och tjenstefel, synas ej lemna synnerligt stoff för inrättande af en advokatkår, eller tillräcklig anvisning huru en sådan skall ändamålsenligt anordnas. Betänkligt synes ock blifva att vid inrättandet af en sådan kår, som väl skulle komma att bestå af endast examinerade jurister, man torde finna sig nödsakad att derifrån utesluta då befintlige sakförare, om ock dessas erfarenhet och skicklighet tyckes ersätta bristen på grundligare juridisk bildning. Ganska svårlöst tyckes ock den frågan blifva, huruvida advokats- och domarekårerna böra utgöra hvar för sig en sluten korporation, eller om en tillfällig eller beståndande öfvergång från utöfningen af det ena yrket till utöfningen af det andra må medgifvas. — Huruvida det just i en tid, då hittills befintliga band af stånd och yrken alltmera lossas, och i deras ställe frivilliga föreningar uppstå, vore lämpligt att förvandla den fritt verkande sakförareklassen till en mera sluten koporation, torde ock väl förtjena moget öfvervägande.

Men — lika kändt sakförarekallet hos oss är såsom en fri sysselsättning, lika främmande är deremot advokatståndet såsom sluten korporation. — I en så obepröfvad sak är det derföre ganska möjligt, att våra ofvan yttrade farhågor och betänkligheter kunna af erfarenheten jäfvas. — Skall ett advokatstånd hos oss en gång i framtiden upprättas, vore det emellertid önskligt att derförinnan närmare och tillförlitliga upplysningar om beskaffenheten af en sådan institution blefve af sakkunnig person meddelade, så att ej blott dess yttre form och verkningssätt, utan ock dess ställning i förhållande till så väl allmänheten, som domstolarne, äfvensom de särskilde yrkesledamöternas ställning sig emellan, blefve så mycket utredde och kände, att man om institutionen i dess helhet förmådde bilda sig ett sjelfständigt omdöme. För närvarande synes oss ej något vidare med temlig säkerhet kunna räknas denna institution till godo, än att den

s. 348 Sida 348 i årgången börjar härKopiera citering

komme att öka intresset för lagstudier, skärpa tankeförmågan samt utveckla talegåfvan hos dem som deråt egnat sig; men huruvida den sålunda ökade intelligensen äfven komme att bära goda frukter, och det stora målet, rättvisans seger, derigenom bringas närmare, torde ännu få anses tvifvelaktigt. Mycket kommer i allt fall härvid att bero af omtankan och förutseendet hos de personer, som kunna erhålla det hvarken lätta eller angenäma uppdraget att stadga reglor för ifrågavarande institution och inpassa densamma på tillfredsställande sätt i det gällande rättssystemet.

— S--n.

Anm. Insändaren nämner i förestående artikel »frivilliga föreningar». Månne ej dessa ord gifva en fingervisning på rätta vägen för bildande i Sverige af dugliga, pålitliga och rättskaffens sakförare? Månne ej äfven i detta ämne associationsandan får anlitas, om man verkligen vill åvägabringa en reform, hvaraf behofvet utan tvifvel med hvarje dag förnimmes och kommer att blifva oafvisligt ju mera den inqvisitoriska rättegångsproceduren i civilmål gifver vika för traktations- eller förhandlingsmetoden, samt vårt »Carthago delenda», de efter svenska förhållanden otjenliga enmansdomstolarnes afskaffande, — deras iörvandling till kollegiala i en rätt mening — kommer till verkställighet 1); ju mera våra lagstiftare komma att inse statens förbindelse att anordna rättskunniga defensorer för anklagade, derest icke de sorgligaste misstag skola begås i straffdomar.

Det är bekant hvilket stort värde man i flera kulturländer sätter på advokatståndet. Man framhåller till och med ej sällan den mening, att, likasom qvinnan är hos ett folk mera aktad ju mera civiliseradt och fritt folket är, så kan förhållandet sägas vara detsamma med advokatståndet, — den aktning, detta stånd i en stat åtnjuter, är att betrakta

1) Se årg. 1870, s. 1, 172, 218, 308 och 346, hvilken afhandling äfven finnes särskildt utgifven med titel: Svenska underrätternas ombildning, en af de nödigaste reformer i vår civil- och kriminal-lagstiftning.

s. 349 Sida 349 i årgången börjar härKopiera citering

som en säker barometer för den politiska bildningen der. Frankrike och England åberopas gemenligen som föredömen. Det kan ej vara vår afsigt att här skildra beskaffenheten af advokatståndet i dessa länder. Vanliga encyklopediska arbeten på främmande språk innehålla, som kändt är, sådana skildringar, och äfven på svenska hafva brochurer härom utkommit. Hvad särskildt beträffar engelska förhållanden, äro, utom Gneists bekanta stora arbeten, framställningarne af Englands författning af Fischel (Berlin 1862) och af detta lands statsinrättningar af Homersham Coæ (den tyska öfversättningen tryckt i Berlin 1867) rika på utförliga och säkra uppgifter i ämnet. Vi ville här endast anmärka, att i begge de nämnde länderna advokatståndet efterhand utbildats just genom '»frivilliga föreningar», de der vunnit statens sanktion, och genom hvilka en gagnelig kontroll vunnits öfver de särskilda medlemmarnes förhållande, samt deras anseende och välgörande inflytande allt mera och mera tillvuxit.

Bildandet af sådana föreningar förutsätter likväl, efter vår tanka, åtgärder från statens sida, såsom nödvändiga vilkör. Vi vilja påpeka de oundgängligaste:

1. Advokatcorpsen 1) bör beredas en full likställighet med domare-corpsen dymedelst att enahanda tillräckliga skicklighetsprof erfordras för att få inträde i den ena eller andra.

2. I England såväl som i Frankrike är vid domstolssessionerna en särskildt utmärkt plats, anvisad de lagfarne sakförarne, hvaraf deras benämning: herrarne af »skranket» (»bar», på franska »barreau»), likasom domrarnes: herrarne af »bänken» (»bench»). Denna utmärktare plats bidrager i mycket högre grad, än man vid ett ytligt betraktande förnimmer, till höjande hos allmänheten af de sakförares anseende, hvilka, efter genomgångna skicklighetsprof, blifvit hos öfverdomstol behörigen inskrifna.

3. Domareplatserna borde efter hand tillsättas, likasom i de två nämnda länderna, med män, hvilka utmärkt sig som advokater.

1) Advokatcorps, advokatstånd, advokatklass taga vi här som synonyma.

s. 350 Sida 350 i årgången börjar härKopiera citering

De två första af dessa åtgärder kunna äfven hos oss när som helst vidtagas, och de skulle tvifvelsutan bana väg för frivilliga associationer af driftiga lagfarna män, i ändamål att i vårt land bilda en kunskapsrik, redlig och högt aktad sakförareklass, åt hvilken rättssökande kunde med trygghet anförtro sina angelägenheter. Arbetets fördelning inom denna Idass skulle, der det erfordrades, efter hand af sig sjelf uppkomma, så att, efter olika fallenheter och förmåga, den ene inskränkte sig till att öfvertaga egentliga notariatsgöromål, såsom uppsättande af kontrakter, testamenten och andra legala handlingar, biträde vid hvarjehanda boutredningar, förlikningar m. m.; en annan uppträdde personligen vid domstolarne och utvecklade der sin talang att utföra målen; en tredje, med ännu djupare studier i rättsvetenskapen och längre erfarenhet af dess tillämpning vid landets domstolar, anlitades att i mål af svårare beskaffenhet afgifva skriftliga utvecklingar, betänkanden och råd; en fjerde använde sin verksamhet såsom biträde åt någon af de förenämnde för anskaffande af erforderliga handlingar och bevis o. s. v., för att ej nämna att denna arbetsfördelning, förnämligast i mycket stora städer, kan gå ända derhän, att några advokater företrädesvis sysselsätta sig med kriminalsaker, andra med särskilda grenar af civilpraxis, såsom vexelmål, tullmål, tvister rörande fastigheter och hvad dermed är förenadt, uppfinningspatenter, konkursmål o. s. v.

Hos oss hägrar en slik fördelning i ett aflägset fjerran. Men derföre bör man ej lägga händerna i kors när frågaär om första steget till en institution sådan som den här afsedda.

Det är ingalunda vår mening att föreslå någon ändring i parternas hos oss förut i lag grundade frihet att sjelfve åt sig utse fullmäktige, till och med icke lagfarne, endast desse hafva sådana egenskaper, som i 2 § af 15 kap. Rättegångsbalken föreskrifvas ; icke heller att göra ett embetsmannastånd af sakförare. Tvärtom vi hylla »den fria advokaturen» i den mening, att sedan staten vidtagit till en början t. ex. de två första ofvannämnda åtgärderna, han bör möjlig-

s. 351 Sida 351 i årgången börjar härKopiera citering

göra en fri vetenskapligt-praktisk sakförare-association, fullt likställd med domare-corpsen. En sådan association, med en hög bildning och en fri konkurrens samt jemförlig med vår praktiserande läkarecorps, skulle snart fylla vårt behof af advokater i detta ords rätta mening, — ett behof söm på det bjertaste låter sig förnimma när, såsom numera snart sagdt dagligen inträffar, utländske män eller bolag behöfva anlita våra domstolar.

Med skäl kan man ej fälla det omdöme om den nuvarande svenska advokaturen (ehuru aktningsvärda undantag här och der onekligen finnas): att den, enligt den gamla kansleren d’Aguesseus yttrande, »är så gammal som domareembetet, så ädel som dygden, så nödvändig som rättvisan»; ej heller kan man i allmänhet beteckna våra sakförare med Mittermaiers ord om en sann advokat: »han är parters rådgifvare, hjelpbehöfvandes tillflykt, de förorättades försvar, en kontroll öfver domstolarne, den förtrycktes evigt vakande beskyddare, domars uttolkare, lagens förklarare».

Men förakten ej, dröjen ej att möjliggöra en ringa begynnelse; och efterhand skall äfven i vårt land utbilda sig en af sin ädla kallelse fullt medveten association med vilja, förmåga och kraft att i sin mån bidraga till rättsväsendets fullkomnande, — att bereda rättvisan dagliga segrar.

Utg.