Djurplågeri eller icke?
18 september 1873
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1874, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 2,9 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 518–519 i årgången 1874. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Det här referatet står inte i förteckningens avdelning III — den posten saknas eller gick inte att läsa.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag för Kongl. Maj:ts dom eller för föredragningen inför Högsta domstolen. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Elfte årgången, 1874 i litteraturen — s. 518–519 där är samma sidor som här.
- Föredragningsdag: ur bandets egen rad — «föredrogs den 18 September 1873». Bandet skriver inte ut dagen för Kongl. Maj:ts dom i det här referatet.
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Stadsfiskalen G. Paulsson tilltalade vid rådstufvurätten i Engelholm slagtaren Per Nilsson i Grefvie för djurplågeri; och uppgaf åklagaren, att han den 5 November 1872 å torget i Engelhohn anträffat två vagnar, af hvilka på den ena varit sammanpackade sex svin och på den andra två svin, med så ringa utrymme, att kreaturen deraf synbarligen plågats.
Nilsson bestred åtalet. Endast två timmar innan åklagaren anträffat lassen å torget, hade Nilsson å torget emottagit svinen af personer, som sålt svinen till Nilsson, hvarjemte Nilsson anmärkte, att svinen då de af Nilsson emottagits, varit i det skick, som då de af åklagaren anträffats.
I målet hörde vittnen berättade:
Veterinärläkaren Kullberg: att vittnet eftermiddagen nämnde dag på kallelse af åklagaren infunnit sig å torget och der sett sex svin på en vagn och två svin på en annan mindre vagn, alla mer än tillbörligt sammanpackade, särdeles de på den mindre vagnen; att rep varit bundna om benen på de sex svinen så hårdt, att blodet ej kunnat cirkulera och att benen nedanför banden varit svartblå; att ett af svinen haft på ryggen ett sår, troligen föranledt af skafning mot vagnskarmen: att svinens behandling ej kunnat betraktas annorlunda än såsom djurplågeri; samt att Nilsson på fråga medgifvit, att vagnen med de två svinen tillhörde honom.
Kustsergeanten Lagercrantz: att svinen varit sammanpackade och bundna, på sätt vittnet Kullberg berättat, och att vittnet sett blod rinna ned åt fötterna på svinen.
Rådstufvurätten yttrade enligt utslag den 2 December 1872: att som Nilsson vore lagligen öfvertygad om åtalade
s. 519 Sida 519 i årgången börjar här
förseelsen, dömdes han, jemlikt 18 kap. 16 § Strafflagen, att derför böta 100 rdr.
Nilsson besvärade sig i hofrätten öfver Skåne och Blekinge och yrkade befrielse från åtalet, då icke styrkt vore, att han med grymhet behandlat svinen.
Hofrätten fann enligt utslag den 21 Februari 1873 skäl icke hafva förekommit, ledande till ändring i rådstufvurättens utslag.
Underdånig talan fullföljdes af Nilsson.
Målet föredrogs den 18 September 1873 inför Högsta Domstolen, hvars flesta ledamöter (justitieråden Naumann, von Hofsten, Olivecrona, Lagerstråle och Strandberg) funno ej skäl att göra annan ändring i hofrättens utslag än att de klaganden i målet ådömda böter nedsattes till tjugo riksdaler riksmynt.
Justitieråden Almqvist och Wretman yttrade: att, som det, emot klagandens bestridande, icke kunde anses ådagalagdt, att klaganden vid behandling af ifrågavarande kreatur visat uppenbar grymhet, pröfvade justitieråden skäligt, med ändring af domstolarnes beslut, befria klaganden från honom ådömde böter.