Naumanns tidskrift 1874 s. 544

Omyndig, som är öfver 15 år, säljer honom tillhörig fastighet. Kan sådan fastighetshandel lagligen äga bestånd emot 4 kap. 7 § Jordabalken och K. Förordningen den 7 Juni 1749?

(Jfr. 19 kap. 1 § Ärfdabalken).

Den 13 Juni 1869 utfärdade Jon Jonsson i Elfros kyrkoby till sin son Olof, född den 4 Juli 1850, en handling, som, benämnd lösöreköp, sedermera blef vederbörligen kungjord och i afskrift lemnad till kronofogden, på sätt K. Förordnin-

s. 545 Sida 545 i årgången börjar härKopiera citering

gen den 20 November 1845 föreskrifver. Genom denna handling, som var bevittnad af två personer, försålde Jon Jonsson 17/36 mantal Elfros n:o 6 för 10,000 riksdaler och all sm lösegendom för 2,000 riksdaler samt qvitterade köpesumman, »som blifvit af köparen till fullo gulden», och Olof hade å handlingen tecknat medgifvande att »omhandlade» egendomen finge tills vidare förblifva i säljarens vård. Uppbud å fastigheten hade af Svegs tingslags häradsrätt på grund af berörda köpeafhandling meddelats, första gången den 30 Juli 1869 och andra gången den 18 Mars 1870.

Den 1 April 1871 sålde Olof till fältjägaren P. Bergström i Getåsen af hemmanet Elfros fem »trög» för 1,800 riksdaler, hvaraf 400 riksdaler erlades kontant och för återstoden skulle köparen öfvertaga inteckning i fastigheten. Det köpta fick genast tillträdas. Den 20 Juli samma år lät Olof till häradsrätten inlemna en skrift, deri han förklarade: att, som han varit omyndig, då fastighetsförsälj ningen till Bergström skedde, han icke ville godkänna försäljningen och bestred att köpet finge lagfaras. Häradsrätten fann emellertid skriften icke till någon åtgärd föranleda. Derpå yrkade Olof, efter stämning å Bergström till 1872-års vinterting i tingslaget, ogillande af köpeaftalet den 1 April 1871, enär Olof, som då var omyndig, icke haft sin målsmans eller häradsrättens tillstånd till försäljningen. Jon Jonsson anmälde sig såsom mellankommande part och förenade sig med sonen i stämningspåståendet, under åberopande af lösöreköpsafhandlingen, enligt hvilken fastigheten skulle förblifva i Jon Jonssons vård, såsom den ock ännu vore, och hvilket förbehåll gjordes just på det att Olof under sitt omyndighetstillstånd icke skulle kunna göra egendomen till föremål för styckning eller förskingring.

Bergström bestred yrkandet, enär Olof Jonsson haft lika rätt att sälja hemmanet som att köpa detsamma.

Häradsrätten yttrade i utslag den 11 Juli 1872: att som lagen i 19 kapitlet 1 § Ärfdabalken tillät den, hvilken kunde sig något förvärfva, att sjelf deröfver råda sedan han

Tidskrift för lagstiftning etc. 11:te årg. 35

s. 546 Sida 546 i årgången börjar härKopiera citering

blifvit femton år gammal, utan att skilnad vore gjord emellan fast och lös egendom, samt stadgandet i 4 kapitlet 7 § Jordabalken med det förra öfverensstämde derutinnan, att köp om jord vore förbjudet endast med öfvermaga, jungfru eller vanvettig, men Olof Jonsson icke varit öfvermaga hvarken då han af sin fader mot qvitterad köpeskilling 10,000 riksdaler riksmynt den 13 Juni 1869 köpte hemmanet n:o 6 om 17 trög eller 17/36 mantal i Elfros by, eller då han den 1 April 1871 till Bergström försålde nu ifrågavarande fem trög; alltså och då Olof Jonsson, fastän han till hemmanet haft arfsrätt, ej föryttrat annat än hvad han efter ofvanberörde ålder måste anses hafva sig förvärfvat, samt köpet emellan Olof Jonsson och Bergström, såsom emellan dertill fullt berättigade personer ingånget, förty lagligen borde äga bestånd, ogillades så väl Olof Jonssons stämningspåstående som den talan dennes fader såsom mellankommande part i Saken fört.

Svea hofrätt, der Olof Jonsson och Jon Jonsson fullföljde talan, gillade, enligt dom den 5 Juni 1873, häradsrättens utslag.

Olof Jonsson och Jon Jonsson sökte i underdånighet ändring.

Nedre revisionen (revisionssekreteraren Ryding, konstituerade revisionssekreteraren Lagergren och t. f. revisionssekreteraren Bråkenhiel, den sistnämnde föredragande) hemställde medelst underdånigt betänkande den 6 December 1873, att emedan Olof Jonsson, som enligt företedt prestbetyg är född den 4 Juli 1850, medelst köpebref den 1 April 1871, och således innan han uppnått myndig ålder, utan målsmans samtycke försålt ifrågavarande fem trög jord från 17/36 mantal n:o 6 Elfros kyrkoby, Kongl. Maj:t måtte, jemlikt 4 kap. 7 § Jordabalken och 4 § i Förordningen den 7 Juni 1749, pröfva rättvist, med upphäfvande af domstolarnes beslut, förklara omförmälda, af Olof Jonsson genom köpebrefvet den 1 April 1871 med Bergström ingångna aftal icke medföra någon verkan.

s. 547 Sida 547 i årgången börjar härKopiera citering

Saken förekom till afgörande i Högsta Domstolen den 27 April 1874, efter det handlingarne bland dess ledamöter cirkulerat; och stannade de flesta ledamöterna (justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten och Huss) i följande beslut: Emedan Olof Jonsson, hvilken enligt företedt prestbetyg är född den 4 Juli 1850, således vid den tid då ifrågavarande salubref den 1 April 1871 af honom utfärdades, icke uppnått myndig ålder, samt vid berörde förhållande Olof Jonsson icke, emot 4 kap. 7 § Jordabalken, jemförd med Förordningen den 7 Juni 1749, varit behörig att, på sätt som skett, utan samtycke af laga målsman sluta aftal om försäljning af sin jord; ty pröfvade bemälde ledamöter rättvist att, med upphäfvande af domstolarnes beslut, förklara det genom omförmälda salubref emellan Olof Jonsson och svaranden träffade aftal om köp af fem trög jord från hemmanet n:o 6 i Elfros kyrkoby vara ogildt.

Justitierådet Qvensel yttrade: »Genom lagståndet köp har Olof Jonsson den 13 Juni 1869 af sin fader Jon Jonsson tillhandlat sig n:o 6 17/36 mantal eller 17 trög i Elfros by för 10,000 riksdaler, hvilka, såsom, till fullo guldne, blifviti köpeafhandlingen qvitterade. Olof Jonsson måste derföre anses hafva förvärfvat hemmanet på sådant sätt, att han, som är född den 4 Juli 1850 och hunnit 19 års ålder vid köpets afslutande, ägt jemlikt 19 kapitlet 1 § Ärfdabalken sjelf råda öfver hemmanet. Stadgandet i 4 kapitlet 7 § Jordabalken, att ej må någon »sluta köp med öfvermaga eller jungfru om deras jord», utgör ej hinder för Olof Jonsson att, på sätt som skett, sälja fem trög af hemmanet till svaranden Bergström den 1 April 1871, då Olof Jonsson ännu ej uppnått myndighetsålder. Den i berörda stadgande gjorda skilnad emellan öfvermaga och jungfru visar nemligen, att förstnämnda ord ej är liktydigt med omyndig, utan bör tagas i den uti 31, 37 och 50 kapitlen Missgerningsbalken i 1734- års lag utmärkta betydelse af den, som är under 15 år. Endast för omyndig qvinna är således förbudet att afhandla om sin jord ovilkorligt, men för mankön inskränkes det ovilkorliga förbudet till omförmälda ålders gräns, hvarigenom

s. 548 Sida 548 i årgången börjar härKopiera citering

motsägelse försvinner emellan 4 kap. 7 § Jordabalken och 19 kapitlet 1 § Ärfdabalken i afseende å en femton-årig persons af mankön rätt att råda öfver fast egendom, som han förvärfvat. Icke heller kan jag finna att Förordningen den 7 Juni 1749, till hämmande af hvarjehanda med ungdomen föröfvade bedrägerier, leder till upphäfvande af det emellan Olof Jonsson och Bergström ingångna köp, hvarmed, så vidt handlingarne föranleda, något bedrägeri å Bergströms sida hvarken varit åsyftadt eller begånget. Anledningen till förordningen uppgifves vara, bland annat, att ynglingar förfördes till vidlyftigheter och slöserier samt att vissa personer utan föräldrars eller anhöriges och förmyndares vetskap betjente dem med penningelån emot dryga intressen, till följd hvaraf, jemte andra stadganden, det förekommer i 4:de punkten, att alla obligationer, reverser och förskrifningar, som äro utgifna af någon omyndig eller, uti föräldrarnes lifstid och utan deras samtycke, af sådana, hvilka njuta underhåll af föräldrar och anhöriga, skola ej äga någon förbindelse till betalning och böra således icke inlösas, och att samma lag vore i ty fall med köpebref, förpantningar eller andra afhandlingar om lös och fast egendom, som af sådana personer utgifvas, så att de ej någon verkan hafva skola. Vid sådant förhållande anser jag förordningen ej hafva afseende på andra fall än dem, der den omyndige eller underhållne ikläder sig betalningsförbindelse, hvilket här ej inträffat. Och då slutligen föreskrifterna i 22 kapitlet 3 § Ärfdabalken och 4 kapitlet 8 § Jordabalken, att till försäljning af omyndigs fasta gods erfordras domarens samtycke, tydligen syftar på försäljning af förmyndare och på fastighet, för hvars förvaltning han är ansvarig, men ej på fastighet, hvaröfver den omyndige äger sjelf råda, måste jag underkänna de grunder, hvarpå det instämda påståendet hvilar, eller att Olof Jonsson vid köpetillfället varit omyndig och ej haft målsmans eller rättens tillstånd, hvadan jag gillar det slut, hvaruti hofrätten stannat».

Justitierådet Södergren anförde: Af handlingarne i saken hade justitierådet inhemtat, att sökanden Jon Jonsson den 13 Juni 1869, då han ännu var laga målsman och för-

s. 549 Sida 549 i årgången börjar härKopiera citering

myndare för sin son sökanden Olof Jonsson, som är född den 4 Juli 1850, med denne sin myndling ingått det skriftliga aftal att Jon Jonsson till sonen sålde sitt skattehemman mot viss bestämd köpeskilling och med det vilkor, att hemmanet skulle tills vidare qvarblifva i säljarens vård med skyldighet för denne att egendomen akta och vårda samt ansvara för dess fulla värde; att Olof Jonsson, enligt hvad sökanden uppgifvit och svaranden lemnat obestridt, under hela sin omyndighetsålder haft sin försörjning hos fadren i dennes arbete och icke enskildt utöfvat något yrke eller näring, hvarigenom han kunnat förvärfva egendom eller penningar, hvarföre ock till utfästade köpeskillingens betalning, utöfver ansvarigheten för befintliga inteckningar i hemmanet, skulle användas dels hans hos fadren innestående mödernearf och dels skuldförbindelser af Olof Jonsson; samt att Olof Jonsson den 1 April 1871, då han ännu stod under fadrens förmynderskap och hemmanet af denne förvaltades, utan fadrens råd och medverkan träffat nu ifrågavarande aftal med svaranden, hvarigenom Olof Jonsson mot köpeskilling, som till en del skulle till honom i penningar erläggas, till svaranden sålt en del af omförmälda hemman, hvilken finge genast tillträdas; och som, efter justitierådets tanke, detta förfarande till rubbning af förmyndarens anordning af Olof Jonssons egendom icke vore att hänföra till de i 19 kap. 1 § Ärfdabalken afsedda fall, der omyndig utöfver de under förmyndareförvaltningen komna tillgångar någon egendom sig förvärfvat, utan här måste tillämpas hvad i 4 kap. 7 § Jordabalken och 4:de punkten i Förordningen den 7 Juni 1749 vore stadgadt, bifölle justitierådet för sin del hvad genom nedre revisionens betänkande blifvit i underdånighet tillstyrkt.

Justitierådet Carleson yttrade: att väl vore genom 4 kap. 7 § Jordabalken förbudet att med öfvermaga sluta köp om hans jord, men tillika vore genom 19 kap. 1 § Ärfdabalken i afseende å den, som fyllt 15 år utan att hafva uppnått 21 år, stadgadt, att, om han kunde sig något förvärfva, må han deröfver sjelf råda, hvaraf i enlighet med

s. 550 Sida 550 i årgången börjar härKopiera citering

de särskilda lagbudens olika grunder följde, att förenämnda förbud ej afsåge köpslut med den, som fyllt 15 år, om hvad han sjelf förvärfvat; och fastän Kongl. Förordningen den 7 Juni 1749 innehåller i mom. 4, att alla obligationer, reverser och förskrifningar, som äro utgifna af någon omyndig, eller uti föräldrarnes lifstid och utan deras samtycke af sådana, hvilka njuta underhåll af föräldrar och anhöriga, skola ej äga någon förbindelse till betalning och böra således icke inlösas, samt lag samma skall vara i ty fall med köpebref, förpantningar om lös och fast egendom, som af sådana personer utgifvas, så att de ej någon verkan hafva skola, syntes likväl af den i författningen uppgifna grunden för dessa bestämmelser syftemålet med desamma hafva varit, icke att inskränka den genom ofvannämnda § i allmänna lagen medgifna rätt för omyndig att råda öfver hvad han förvärfvade, utan endast att, sä vidt detta, i författningen icke ens omnämnda lagrum medgifver, skydda den omyndige mot följderna af hvarjehanda aftal, deri han kunde blifva inledd.

Nu som Jon Jonsson genom skriftligen upprättad samt af så väl honom i uppgifven egenskap af säljare och Olof Jonsson såsom köpare som ock af två vittnen undertecknad afhandling den 13 Juni 1869 förklarat sig till sonen Olof Jonsson för en till fullo godtgjord och medelst samma afhandling qvitterad köpesumma af 10,000 rdr rmt försälja sitt ägande skattehemman n:o 6 om 17/36 mantal i Elfros by, å hvilket fastighetsköp uppbud blifvit den 30 nämnde månad och år meddeladt, samt Olof Jonsson derefter den 1 April 1871 till svaranden fältjägaren P. Bergström, för dels kontant betalda och qvitterade 400 rdr rmt dels ock af denne sistnämnde öfvertagen betalningsskyldighet för ett i omförmälda hemman intecknadt belopp af 1,400 rdr försålt fem trög af samma hemman; alltså och ehuru Olof Jonsson, som är född den 4 Juli 1850, varit endast omkring 19 år gammal vid tiden för den förstnämnda afhandlingens upprättande, och vid upprättandet af den senare icke uppnått 21 år, för hvilken ålder omkring tre månader saknats; lik-

s. 551 Sida 551 i årgången börjar härKopiera citering

väl och. emedan i förevarande fall Olof Jonsson, hvars omförmälda åtkomst till ofvanberörda 17/36 mantal icke visats vara af domstol underkänd eller ogillad, måste anses hafva, på sätt den åberopade åtkomsthandlingen innehölle, förvärfvat hemmanet genom köp, samt han genom sin mot betingad och åtnjuten betalning gjorda öfverlåtelse till svaranden af viss andel i samma hemman ej förordnat om annat, än han sjelf förvärfvat eller sådant, hvaröfver han enligt 19 kap. 1 § Ärfdabalken ägt att sjelf råda; ty pröfvade justitierådet för sin del rättvist fastställa det slut, hvaruti domstolarne stannat.

Kongl. Maj:ts dom utgafs den 18 Maj 1874.

teg Några anmärkningar i anledning af detta rättsfall skola i ett följande nummer intagas. Se innehållsförteckningen.