Naumanns tidskrift 1876 s. 322

Förre handlanden Lars Olof Pirander sökte, i egenskap af förmyndare för sin son Lars Johan Pirander, född den 8 Maj 1854, hos Kon:s befallningshafvande i Gefleborgs län handräckning för att hos Hans Jonssons i Kila sterbhusdelegare utbekomma, jemte ränta och ersättning för lagsökningskostnaden, 2,500 rdr på grund af ett den 27 Augusti 1868 dateradt, med Hans Jonssons namn undertecknadt skuldebref, enligt hvilket Hans Jonsson skulle förbundit sig att till Lars Johan Pirander eller ordres vid anfordran betala nämnda belopp med laga ränta, för hvilket belopp Hans Jonsson erkände sig hafva fått valuta. Detta skuldebref var bevittnadt af drängen Per Olsson och skomakaren L. J. Dahl, af hvilka den förstnämnde, hvars namn å skuldebrefvet skrifvits af annan person, derå tecknat blott sitt bomärke.

Sterbhusdelegarne bestredo krafvet under förnekande af skuldebrefvets riktighet; i anledning hvaraf Konungens befallningshafvande i utslag den 28 Mars 1872 förklarade krafvet tvistigt.

Derefter uttog förre handlanden Pirander stämning å sterbhusdelegarne till Delsbo tingslags häradsrätt med yrkande om utbekommande af skuldebrefvets innehåll.

Då sterbhusdelegarne fortfarande bestredo skuldebrefvets riktighet, åberopade Pirander utdrag af rådstufvurättens i Hudiksvall protokoll för den 19 Augusti 1872, hvilket protokollsutdrag innehöll, att, på begäran af Lars Johan

s. 323 Sida 323 i årgången börjar härKopiera citering

Pirander, ofvanbemälde Per Olsson och Dahl dâ blifvit för dödsfalls skull såsom vittnen hörde och dervid sammanstämmande berättat: att vittnena den dag skuldebrefvet vore dateradt, men hvilken dag vittnena ej kunde bestämma närmare än att den inträffat för några år tillbaka, under det vittnena varit sysselsatte med arbete i förre handlanden Piranders gård i Hudiksvall, blifvit af dennes son Lars Johan Pirander uppkallade i fadrens bostad, der Hans Jonsson då befunnit sig, och anmodats att bevittna skuldebrefvet, som då redan varit uppsatt; att, sedan skuldebrefvet blifvit uppläst, så väl sonen Pirander som Hans Jonsson vid sundt och fullt förstånd samt, så vidt vittnena erfarit, frivilligt erkänt detsammas riktighet, hvarefter Hans Jonsson underskrifvit skuldebrefvet samt vittnena derå tecknat, Dahl sitt namn och Per Olsson sitt bomärke, sedan hans namn förut skrifvits af förre handlanden Pirander; samt att, under det vittnena varit tillstädes, valuta för skuldebrefvet hvarken af Hans Jonsson bekommits eller, så vidt vittnena sett, »varit framme».

Sterbhusdelegarne bestredo vittnesmålen, i anledning hvaraf målet uppsköts för vittnens hörande inför häradsrätten. Vid nästa rättegångstillfälle upplystes att Dahl aflidit; hvaremot Per Olsson, som kom tillstädes, i fråga om skuldebrefvets tillkomst berättade hufvudsakligen detsamma som vid rådstufvurätten, allenast med den förändring, att han nu uppgaf, att vid omvittnade tillfället vittnena blifvit af Hans Jonsson anmodade att komma in till förre handlanden Pirander, hvarjemte Per Olsson vid häradsrätten ej omnämnde att skuldebrefvet vid omvittnade tillfället blifvit uppläst och af Hans Jonsson erkändt, (rörande hvilka omständigheter vittnet, så vidt protokollet utmärker, dock ej blifvit tillfrågadt). Per Olsson tillade ock, att han, utom skuldebrefvet, bevittnat jemväl ett, men endast ett af Hans Jonsson för förre handlanden Piranders barn utfärdadt gåfvobref.

Häradsrätten ansåg Per Olssons berättelser vid de olika tillfällena innefatta tvetalan och hänvisade honom till själasörjaren för att om edens vigt undervisas, hvarefter Per

s. 324 Sida 324 i årgången börjar härKopiera citering

Olsson, ånyo hörd, vidhöll sina vittnesmål och förklarade olikheten emellan uppgifterna om hvem som inkallat vittnena till förre handlanden Pirander sålunda, att det varit sonen Pirander som för Hans Jonssons räkning gifvit vittnena sådan tillsägelse.

Vid ett senare rättegångstillfälle företeddes, i Per Olssons frånvaro, tvenne af Hans Jonsson den 26 Oktober 1868 och den 22 Juni 1870 utfärdade gåfvobref, hvarigenom han till Piranders barn bortgifvit två fastigheter i Hudiksvall. A begge dessa gåfvobref var Per Olsson antecknad såsom vittne.

Sterbhusdelegarne ansågo hvarken Dahls eller Per Olssons vittnesmål förtjena vitsord, Dahls emedan han ej blifvit i. sjelfva saken inför häradsrätten hörd, och Per Olssons emedan denne blifvit beträdd med en osann uppgift, nemligen att han bevittnat endast ett gåfvobref, äfvensom, i fråga om den person, som inkallat vittnena till Pirander, gjort sig skyldig till tvetalan samt för öfrigt i sitt senare vittnesmål utelemnat en så vigtig omständighet som den, att skuldebrefvet vid omvittnade tillfället blifvit uppläst och af Hans Jonsson erkändt.

Dessutom åberopade sterbhusdelegarne flere omständigheter, hvilka, efter deras förmenande, gjorde det högst osannolikt att skuldebrefvet verkligen utgifvits af Hans Jonsson. Denne hade nemligen alltid varit i goda omständigheter och aldrig i behof af penningelån. Förre handlanden Piranders affärsställning vore deremot ingalunda god. Den 22 Oktober 1868, således kort efter det skuldebrefvet daterats, hade Pirander till Hans Jonsson utfärdat en skuldförbindelse å 8,500 rdr, hvilken förbindelse af sterbhusdelegarne företeddes. Sonen Pirander var vid omstämda skuldebrefvets utfärdande blott 14 år gammal, och huru vore det möjligt, att han, som ej ärft något, skulle kunnat sjelf förvärfva en så stor summa som 2,500 rdr att utlåna. Vittnena hade ej heller sett valuta lemnas. Hans Jonsson hade ej för sin hustru omtalat ifrågavarande skuld; ej heller hade den anmälts vid bouppteckningen, utan först ett år efter Hans Jonssons den

s. 325 Sida 325 i årgången börjar härKopiera citering

5 Maj 1871 timade död hade kraf anstalts. Räntan hade under hela tiden derförut hvarken betalts eller fordrats.

Vidare anmärkte sterbhusdelegarne, att omstämda skuldebrefvets egen beskaffenhet gåfve ytterligare stöd för misstanken rörande dess äkthet. Hans Jonssons namnteckning â skuldebrefvet vore nemligen väsendtligt olika hans vanliga. — I anledning häraf antecknade häradsrätten i sitt protokoll: att Hans Jonssons namnteckning â åtskilliga andra företedda handlingar, hvilka ostridigt blifvit af honom underskrifna, vore väsendtligen olika namnteckningen å skuldebrefvet; att Hans Jonssons vanliga namnteckning vore skrifven med flytande och ledig stil, hvaremot namnteckningen a skuldebrefvet syntes vara efterapad, enär den vore prentad och bokstäfverna sedermera med mörkare bläck ifylda; att samma förhållande egde rum med vittnenas namnteckningar, hvilka, likasom Hans Jonssons, syntes ursprungligen vara skrifna med ljusare bläck än texten i skuldebrefvet. — Slutligen erinrade sterbhusdelegarne, att då kontexten i skuldebrefvet icke vore skrifven af Hans Jonsson sjelf eller af något af vittnena, utan af förre handlanden Pirander, skuldebrefvet följaktligen ej tillkommit i den ordning Kongl. Förordningen af den 28 Juni 1798 bestämde.

Pirander ansåg det vara genom två ojäfviga vittnens sammanstämmande berättelser styrkt, att Hans Jonsson erkänt och underskrifvit skuldebrefvet, samt yrkade förty bifall till käromålet.

Genom utslag den 11 December 1874 utlät sig häradsrätten: att de i saken åberopade vittnena Per Olsson och Dahl hade, för dödsfalls skull inför rådstufvurätten i Hudiksvall edeligen hörde, intygat, att den 27 Augusti 1868 Hans Jonsson undertecknat ett förut uppsatt, samma dag dateradt skuldebref till Lars Johan Pirander eller ordres å 2,500 rdr jemte laga ränta, hvilket skuldebref före undertecknandet blifvit för Hans Jonsson uppläst, hvarjemte Per Olsson, sedermera inför häradsrätten hörd, hufvudsakligen vidhållit sitt berörda vittnesmål med utelemnande dock, utom annan skiljaktighet, af utsagan derom, att skuldsedeln blifvit före un-

s. 326 Sida 326 i årgången börjar härKopiera citering

dertecknandet uppläst, hvaremot Dahl icke kunnat, änskönt Hans Jonssons sterbhusdelegare sådant påyrkat, inför häradsrätten höras af anledning att han, innan sådant hunnit ega rum, aflidit; att ofvanbemälda vittnen, af hvilka Per Olsson vore beträdd med tvetalan och i ett fall jemväl med en uppenbar osann uppgift i hänsigt till bevittnandet af skriftliga, utaf Hans Jonsson underskrifna handlingar, icke intygat, att valuta blifvit till Hans Jonsson utgifven, derom annan bevisning ej heller förekommit; att det icke vore antagligt eller ens sannolikt, att minderårige Lars Johan Pirander kunnat vid 14 års ålder ega ett förvärfvadt kapital af 2,500 rdr; att veterligt vore, att Hans Jonsson i allmänhet icke varit i behof af att låna penningar; att Hans Jonssons namnunderskrift å skuldebrefvet uppenbarligen undergått förändring, sedan den först tecknats; att underskriften i allt fall icke fullt öfverensstämde med Hans Jonssons vanliga namnteckning; att sådan ändring jemväl egt rum med vittnenas namnteckningar, och att ofvanbemälde Dahls utsago icke kunde anses fullständig, då han ej kunnat höras i närvaro af Hans Jonssons sterbhusdelegare; samt att, emedan under sådana omständigheter vittnesmålens trovärdighet förringades och vid det förhållande att Dahl icke kunnat i Hans Jonssons sterbhusdelegares närvaro ånyo höras, den kraft, som lagen i allmänhet tilldelade åt tvenne vittnens sammanstämmande utsago, icke i denna sak förefunnes; ty och då laga visshet sålunda saknades om skuldsedelns riktiga tillkomst, och den omständighet att skuldsedeln icke blifvit i enlighet med stadgandet i 1 § af Kongl. Förordningen den 28 Juni 1798 skrifven och underskrifven af gäldenären eller bestyrkt af tvenne vittnen, deraf ett skrifvit sjelfva skuldsedeln, måste verka dertill att, med föranledande af samma Kongl. Förordning, skuldsedeln icke kunde anses lagligen gällande, blefve, med ogillande af käromålet, Hans Jonssons sterbhusdelegare från omstämda krafvet befriade.

Förre handlanden Pirander vädjade till Svea hofrätt, dervid han, bland annat, förnekade riktigheten af härads-

s. 327 Sida 327 i årgången börjar härKopiera citering

rättens anteckning derom, att namnteckningarne â skuldebrefvet blifvit förändrade.

I dom den 20 Maj 1875 yttrade hofrätten: att emedan Per Olsson och Dahl, hvilka funnes antecknade såsom vittnen under det af Pirander till stöd för krafvet åberopade skuldebrefvet, för dödfalls skull hörde inför rådstufvurätten i Hudiksvall, sammanstämmande intygat, att vittnena en dag för några är tillbaka, då de varit på arbete uti Piranders gård i Hudiksvall, blifvit af dennes son Lars Johan uppkallade i Piranders bostad, der förut Hans Jonsson uppehållit sig, och anmodats att bevittna ifrågakomna skuldebref; att skuldebrefvet, som då redan varit uppsatt, blifvit uppläst och af Hans Jonsson vid sundt och fullt förstånd samt, så vidt vittnena erfarit, fritt och otvunget erkänts vara riktigt och öfverensstämmande med hans vilja, samt att derpå Hans Jonsson underskrifvit skuldebrefvet och vittnena derå tecknat, Dahl sitt namn och Per Olsson, sedan Pirander skrifvit dennes namn, sitt bomärke; och som vid det förhållande att Dahl, mot hvilken något jäf icke blifvit anfördt, sedermera aflidit, så att han ej kunnat vid häradsrätten i saken höras, vitsord måste jemlikt 17 kapitlet 23 § Rättegångsbalken tillerkännas Dahls vid rådstufvurätten afgifna berättelse, och hvad i öfrigt vid häradsrätten förekommit icke vore af beskaffenhet att förringa trovärdigheten af Per Olssons vittnesmål; alltså och då Pirander sålunda lagligen styrkt verkligheten af ifrågavarande skuldebref, deri Hans Jonsson erkänt sig hafva bekommit valuta, blefve, med ändring af häradsrättens utslag, Hans Jonssons sterbhusdelegare ålagdt att till Pirander, såsom förmyndare för sin son Lars Johan Pirander, mot skuldebrefvets återbekommande, utgifva 2,500 kronor jemte 5 procent ränta derå från den 27 Augusti 1868 till dess betalning följde.

Sterbhusdelegarne sökte i underdånighet ändring.

Medelst underdånigt betänkande den 10 November 1875 hemstälde nedre revisionen (revisionssekreteraren von Bahr, konstituerade revisionssekreteraren Herslow och t. f. revi-

s. 328 Sida 328 i årgången börjar härKopiera citering

sionssekreteraren Sharin, den sistnämnde föredragande), att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist gilla hofrättens dom.

Vid sakens underdåniga föredragning den 16 November 1875 infor Högsta Domstolen blef nedre revisionens betänkande bifallet af Högsta Domstolens fleste ledamöter (justitieråden Södergren, Cramér, von Hofsten, Huss, Lindhagen ocb Svedelius).

Justitierådet Carleson förklarade, att han biträdde samma slut på den grund att omstämda fordran, änskönt det åberopade skuldebrefvet ej finge emot Kongl. Förordningen den 28 Juni 1798 antagas för gällande, måste anses genom den bevisning, hofrättens dom i ôfrigt omförmälde, vara enligt lag styrkt.■

Kongl. Maj:ts dom utgafs den 8 December 1875.