Naumanns tidskrift 1879 s. 106

Sedan till domkapitlets i Upsala kunskap kommit, att lektorn P. P. Waldenström under pingsthelgen 1876 utdelat den h. nattvarden i det s. k. Lutherska missionshuset i Upsala, anmodades inspektor vid Greffe högre elementarläroverk,

s. 107 Sida 107 i årgången börjar härKopiera citering

vid hvilket Waldenström var såsom lärare anstäld, i skrifvelse den 28 Juni nyssnämnde år af domkapitlet att infordra Waldenströms förklaring ej allenast i allmänhet öfver anledningen till detta förfarande och de grunder, hvarpà Waldenström ansett sig dertill befogad, utan ock särskildt angående antalet af dem, åt hvilka nattvarden vid nämnda tillfälle af honom utdelats; huruvida desse varit efter lag oförhindrade till sakramentets begående, äfvensom hvad Waldenström haft sig om hvar och en af dem bekant; samt huruvida skriftermål och aflösning i behörig ordning föregått sakramentets utdelning och om såväl i sistberörde hänseende som i öfrigt vid tillfället kyrkhandboken blifvit till alla delar fullständigt och oförändrad följd.

I sin förklaring anförde Waldenström bland annat: Med den rätt, som medlemmar af svenska kyrkan hade, att till kyrkliga handlingars förrättande kalla hvilken prest de önskade, hade Upsala missionsförening kallat Waldenström att vid dess årsmöte meddela dess ledamöter samt åtskilliga mötesbesökare nattvarden. Med den rätt, Waldenström såsom svensk prest egde att följa en sådan kallelse, lofvade Waldenström efterkomma deras önskan, men tillsade föreningens styrelse att för ändamålet begära att få begagna någon af Upsala stads kyrkor. Enligt hvad styrelsen meddelat Waldenström, framstäldes ock en sådan begäran, men den hade endast till följd att begge kyrkorna vägrades dem. Såsom utestängde från kyrkan stod dem då ingen annan utväg öppen, än att söka sig en enskild lokal. Då K. L. tilläte, att man för vigtiga orsakers skull egde rätt att fira nattvarden annorstädes än i kyrkan, kunde Waldenström ej finna annat, än att den omständighet, att missionsföreningen förvägrades att komma in i kyrkan, vore fullt giltig orsak fölföreningen att hålla till utom kyrkan. När så vore, hade föreningen icke haft lämpligare lokal att tillgå än missionshuset. Antalet deltagare hade utgjort omkring 300, alla antingen försedda med betyg från vederbörande pastorsembete, eller ock särskildt personligen af Waldenström kände. De, som hvarken haft betyg eller varit af Waldenström sär-

s. 108 Sida 108 i årgången börjar härKopiera citering

skildt kände, hade icke tillåtits deltaga i nattvardsgången. Skriftermål och aflösning jemte den för statskyrkans officiella nattvardsgångar bestämda ordning hade föregått den heliga akten. Ehuru det för den officiella nattvardsgången bestämda formulär lika litet vore bindande för den enskilda nattvardsgången, som den för den officiella gudstjensten bestämda ritual vore förbindande för den enskilda gudstjensten på bönehuset, äfven om en prestman förrättade densamma, hade dock Waldenström såväl vid skriftermålet som vid nattvardsgången följt det kyrkliga formuläret. Han hade reciterat detsamma ur en psalmbok och, såvidt han kunde erinra sig, ej öfverhoppat, förändrat eller tillagt något. Aflösningsformuläret, som icke funnes i psalmboken aftryckt, hade Waldenström uppläst ur minnet med all den trohet och. ordagranhet honom varit möjlig.

Då sedermera till domkapitlets kunskap kom, att Waldenström likaledes i Lutherska missionshuset i Upsala Söndagen den 21 Januari 1877 under omständigheter, liknande dem, som egt rum vid förstnämnda tillfälle, utdelat nattvarden, blef Waldenströms förklaring jemväl i detta afseende infordrad.

Härom uppgaf Waldenström, att Upsala missionsförening med den rätt, som enligt K. F. den 20 September 1859 tillkomme medlemmar af svenska kyrkan, kallat Waldenström till ifrågavarande nattvardsgång; och då dels hans tjenst vid skolan ej tillät honom att efterkomma deras önskan på annan dag än en Söndag, då kyrkorna voro för offentlig gudstjenst upptagna, dels kyrkornas begagnande vid föregående tillfälle honom förvägrats, dels K. L. icke innehölle något stadgande om tid eller rum för den enskilda brödbrytelsen, utan endast för statskyrkans officiella nattvardsgångar, hade Waldenström ansett sig oförhindrad att med medlemmar af missionsföreningen den 21 Januari 1877 kl. 7 på morgonen samlas i bönehuset till bön och sång, Guds ords betraktelse samt Jesu döds åminnelse. Deltagarnes antal hade varit 324, samtlige till deltagande i statskyrkans officiella nattvardsgångar berättigade. Nattvardsutdelningen

s. 109 Sida 109 i årgången börjar härKopiera citering

hade blifvit föregången af skriftermål och aflösning, hvarförutan Waldenström vid tillfället i alla afseenden fullständigt och oförändradt följt det för den officiella nattvardsgången bestämda formulär.

Med anledning af till ärkebiskopen inkommen anmälan, att Waldenström tillåtit sig dylik nattvardsutdelning äfven i Gefle, hölls af vederbörande kontraktsprost undersökning om förhållandet, dervid Waldenström anförde, att han ganska många gånger, såsom han ville erinra sig, sedan Oktober eller November 1876, utdelat nattvarden i södra bönehuset i Gefle, enär hans begäran att dertill få begagna stadens kyrka, afslagits. Då, enligt K. F. den 20 September 1859, medlem af svenska kyrkan egde rättighet att, äfven utan nödfall, till nattvardens meddelande kalla annan prest än den, som vore i hans församling anstäld, kunde denna hans rättighet ej göras om intet derigenom, att den i hans församling anstälde pastor vägrade upplåta kyrkan. Alla deltagarne hade varit antingen försedde med betyg eller ock personligen af Waldenström kände. Icke andra än missionsföreningens medlemmar, undantagande en eller annan personligen känd främling, hade fått tillträde till dylik nattvardsgång; och hade Waldenström vid samtlige dessa tillfällen följt den för den officiella nattvardsgången bestämda ordning, allenast med den afvikelse, som i Gefle stads kyrka brukades vid lördagsnattvardsgång, hvarförutan Waldenström i aflösningsformuläret ändrat orden »för Jesu Christi skull» till det bibliska »genom Jesus Christus». I vanliga fall hade Waldenström ock såsom syndabekännelse begagnat den bön, som 6:te kap. af handboken såsom alternativ till det mest brukliga formuläret framstälde. — Till sitt nu anmärkta handlingssätt ansåge Waldenström sig lagligen berättigad, hvadan han saknade skäl dermed upphöra, förr än frågan blifvit af Kongl. Maj:t afgjord, helst K. F. den 20 September 1859 ej nämnde ett ord om nödvändigheten att begagna kyrkan för de fall, som deri omförmäldes. Sedan nattvardsgång i bönehuset börjades, hade Waldenström allenast en gång, förutom vid sjukbäddar, på andra ställen i staden eller trakten hållit

s. 110 Sida 110 i årgången börjar härKopiera citering

nattvardsgång. Dessförinnan hade åtskilliga gånger förekommit, att Waldenström inom den enskilda vän- och familjekretsen genom bröds brytande firat Jesu döds åminnelse, hvilket svensk lag lika litet förbjöde, som den kunde förhindra.

Pastorsembetet i Upsala domkyrkförsamling upplyste,, att missionsföreningens styrelse icke hos pastorsembetet framstält någon anhållan om domkyrkans upplåtande för den nattvardsutdelning, som Waldenström, på anmodan af föreningen, förrättat pingsten 1876, men att, enligt hvad pastorsembetet fått sig meddeladt, en enskild person å föreningens' styrelses vägnar, hos domprosten gjort förfrågan, om domkyrkan för nämnde ändamål kunde upplåtas, å hvilken förfrågan följt ett afböjande svar.

Pastorsembetet i Heliga Trefaldighetsförsamlingen uppgaf, att från en af föreningens styrelseledamöter några månader före pingsten 1876 framstälts begäran, att Trefaldighetskyrkan måtte under någon af pingstdagarne upplåtas till hållande af en med särskild hänsyn till missionsvännernas' behof anordnad nattvardsgång, hvarvid lektor Waldenström skulle officiera. Efter någon tvekan gaf pastorsembetet det svar, att kyrkan skulle få begagnas för uppgifna ändamålet med vilkor, att nattvardsgången skulle på vanligt sätt pålysas i kyrkan och att ingen annan skulle dertill admitteras än den, som kunde styrka sig vara nattvardsberättigad. Då detta anbud antogs, utlystes söndagen före pingst nattvardsgång till den ömsesidigt bestämda tiden 3:dje dag pingst kl. 12, hvartill anteckning skulle ske pingstdagen i kyrkan. Aftonen innan denna pålysning skedde, var dock v. pastorn i församlingen mycket oviss om han skulle låta Waldenström uppträda i kyrkan, då han offentligen hade brutit med kyrkan i en af hennes vigtigaste läropunkter. V. pastorn vände sig derför till styrelseledamoten och föreslog, att till undvikande af anstöt föreningen skulle låta v. pastorn eller någon annan prest i stället för Waldenström betjena föreningens medlemmar samt bad om svar härå till följande morgon. Svar ankom emellertid först följande måndagsmorgon af in-

s. 111 Sida 111 i årgången börjar härKopiera citering

nehåll, att de ej på sådana vilkor ville betjena sig af kyrkan, enär Waldenström af dem kallats till förrättningen. Till den nattvardsgång, som sålunda snart sagdt särskildt för deras räkning blifvit utlyst, lät icke någon sig anmäla, hvadan densamma annandag pingst aflystes.

I utslag den 16 Maj 1877 utlät sig domkapitlet: att alldenstund Waldenström i sina särskilda förklaringar erkänt, att han dels under pingsthelgen år 1876 och den 21 Januari 1877 i det s. k. »lutherska missionshuset» i Upsala, båda gångerna på anmodan af en der bildad »missionsförening», såsom den benämnde sig, dels i Gefle upprepade gånger i det s. k. »södra bönehuset», hvarest en i Gefle, under enahanda benämning som den nyssnämnda i Upsala, bildad förening sedan Oktober eller November månader 1876, efter hvad Waldenström ville minnas, hållit sina nattvardsgångar, utom kyrkan utdelat nattvarden till större samlingar menniskor, äfvensom att, innan nyssnämnda hus i Gefle börjat för ändamålet användas, åtskilliga gånger förekommit, att »inom den enskilda vän- och familjekretsen», såsom uttrycket lydde, »genom bröds brytande Jesu åminnelse firats», hvarvid, efter hvad af sammanhanget i förklaringen framginge, Waldenström likaledes tillhandagått; fördenskull och emedan den af Waldenström till stöd för ofvanberörda nattvardsgångar åberopade K. F. den 20 September 1859, hvarigenom, med ändring af 11 § i 11 kap. K. L., stadgades att, om någon åstundade att äfven vid annat tillfälle, än då nödfall inträffat, låta sig skriftas och anamma Herrans nattvard i annan församling än den, till hvilken han hörde, eller att för ändamålet söka annan prest än den, som i denna församling vore anstäld, sådant vore honom tillåtet, der han med sin själasörjares bevis styrkte, att han till sakramentets begående vore efter gällande lag oförhindrad, icke medförde någon ändring i K. L:s stadgande i den nästföljande 12 § i samma kapitel, der det föreskrifves, att Herrans högvärdiga nattvard skulle begås i kyrkan och icke hemma i husen, utan för sjukdoms skull eller särdeles vigtig orsak eller nödfall, hvilket innebure, att denna åminnelsehögtid, enligt vår kyrkas

s. 112 Sida 112 i årgången börjar härKopiera citering

gällande ordning, efter hvad oförtydbart framginge af hela det åberopade 11 kap. i K. L., vore att såsom en församlingens gemensamma och offentliga förrättning anse, men icke finge af enskilda personer, annat än i vissa undantagsfall, ej heller sällskap eller föreningar å särskilda tider och i rum utom kyrkan begås, och följaktligen ofvanomförmälda K. F. af den 20 September 1859 hvarken berättigade församlingsmedlemmar att i annan ordning, än 11 kap. 12 § K. L. bestämde, sammankomma till nattvardens begående, ej heller tilläte svensk prestman att vid sammankomster i annan ordning för sådant ändamål med nattvardens utdelande tillhandagå; ty och som den af Waldenström såsom skäl för ifrågavarande nattvardsutdelningar utom kyrkorna, i de s.k. »missions»- och »bönehusen», ytterligare åberopade omständighet, att kyrkornas begagnande för sådant ändamål förvägrats, så mycket mindre kunnat medföra lagligt berättigande att såsom för särdeles vigtig orsak eller i nödfall afvika från det redan anförda stadgandet i 11 kap. 12 § K. L., som detta påstående, hvad anginge Heliga Trefaldighetsförsamlingens kyrka i Upsala för nattvardsutdelningen pingsten 1876, icke vore med verkliga förhållandet öfverensstämmande, ity att, enligt hvad af pastorsembetets häröfver infordrade yttrande inhemtades, på grund af den ofvannämnda föreningens uttryckta önskan nattvardsgång i nämnda kyrka blifvit till 3:dje dag pingst omförmälda år pålyst, och, hvad beträffade de öfriga här ifrågavarande nattvardsutdelningarne, icke uppgifvet, än mindre visadt vore, att deltagarne deri förvägrats tillfälle till nattvardens begående i kyrkan, vare sig i vanlig ordning eller på sätt genom 1859 års ofvan åberopade K. F. verkligen vore medgifvet, hvarförutom i intet af förenämnde fall fråga varit om sakramentets anammande af sjuka personer; alltså och då Waldenström således upprepade gånger genom nattvardens utdelande i annan ordning, än gällande lag tilläte, och detta äfven sedan han blifvit derför under tilltal stäld, begått fel i prestembetet, hvartill komme, att Waldenström, likaledes enligt eget erkännande, icke blott vid mera berörda nattvardsutdelning i Upsala pingsten 1876 i

s. 113 Sida 113 i årgången börjar härKopiera citering

ett sâ vigtigt stycke som aflösningens förkunnande, hvarvid mera än eljest en förändring vore egnad att oroa samveten, underlåtit att med tillbörlig aktsamhet gå till väga, utan äfven vid nattvardsgångarne i Gefle, genom att merendels, då han förkunnade aflösningen, afsigtligt ändra ett fullt bibliskt uttryck, gjort sig skyldig till afvikelse från det i kyrkohandboken till ovilkorlig efterrättelse i alla delar, när som helst nattvard beginges, föreskrifna formulär, pröfvade domkapitlet rättvist att för hvad Waldenström, efter hvad ofvan vore utredt, i presterlig embetsutöfning låtit komma sig till last, med tillämpning af Kongl. Cirkulärbrefven den 21 Augusti 1786, § 1, och den 7 December 1787, § 1, meddela Waldenström varning såsom för tjenstefel, med tillagd förmaning att för framtiden vid än hårdare ansvar sådant undvika.

Waldenström besvärade sig hos Svea hofrätt och yrkade utslagets upphäfvande samt företedde intyg:

l:o) af v. pastorn i Heliga Trefaldighetsförsamlingen, att Upsala missionsförening genom en styrelseledamot erhållit tillåtelse att i kyrkan hålla nattvardsgång 3:dje dag pingst 1876, men att föreningen ej velat begagna sig af denna tillåtelse, enär Waldenström icke efter föreningens önskan tillåtits förrätta skriftermålet;

2:0) af 3 personer, enligt uppgift styrelseledamöter i föreningen, att nämnda kyrka nekats föreningen, då densamma pingsthelgen 1876 begärt kyrkans upplåtande för enskild nattvardsgång, som skolat förrättas af Waldenström.

Waldenström anförde vidare: Hvad föreningen hade begärt, hade ej i allmänhet varit, att en nattvardsgång skulle till 3:dje dag pingst utlysas att hållas i Trefaldighetskyrkan, utan att kyrkan skulle af föreningen få begagnas till en nattvardsgång, till hvars hållande den kallat Waldenström. Denna begäran afslogs emellertid, hvadan således Waldenströms uppgift vore riktig. Om påståendet, att genom K. F. 1859 icke någon förändring skett i det stadgande, att nattvard skulle hållas i kyrkan, vore riktigt, så följde deraf, att vederbörande pastor vore pligtig att för ändamålet upplåta

Naumann, Tidskr. f. lagstiftn. etc. 16:de årg. 8

s. 114 Sida 114 i årgången börjar härKopiera citering

kyrkan. Derest församlingsmedlemmar hade rätt att till skriftermål och nattvards meddelande tillkalla den prest, de helst önskade, men förrättningen icke finge ske annorstädes än i kyrkan, måste ock kyrkan för ändamålet hållas tillgänglig. Eljest vore den medgifna rättigheten beroende på om pastor funne för godt att öppna kyrkan. I sådant fall skulle åberopade K. F. vara skrifven för att lura folk, hvilket icke gerna kunde tänkas. Det stode fast, att föreningen varit i sin lagliga rätt, då den kallat Waldenström till nattvardsutdelningen; att begge stadens kyrkor begärts, men förvägrats föreningen; att denna vägran icke kunde upphäfva förenämnda K. F.; samt att, när kyrkorna stängdes, man vore nödd och tvungen att hålla till i något annat hus, hvadan nödfall vid anmärkta tillfälle varit för handen. — Waldenström hade icke förut afvetat, att aflösningsformulär icke varit aftryckt i psalmboken, hvadan han derför icke kunnat afbryta förrättningen. Af de ôfriga nattvardsutdelningarne hade en försiggått i Upsala missionshus i fullkomlig öfverensstämmelse med svenska kyrkans ritual, de ôfriga i missionshus i Gefle. Äfven der hade föreningen begärt att för skriftning och nattvardsutdelning, till hvars förrättande den kallat Waldenström, få begagna kyrkan, men denna begäran hade efter många underhandlingar af pastor afslagits. Der hade alltså samma nödfall varit för handen. Sedan afslag en gång lemnats, hade sedermera icke för hvarje tillfälle samma begäran hos samme pastor upprepats. I åratal hade vid lördagsnattvardsgångarne oanmärkt förbigåtts hela den s. k. altarbönen eller vid pass halfva formuläret.

Domkapitlet erinrade: På föreningens begäran hade nattvardsgång i Trefaldighetskyrkan blifvit till 3:dje dag pingst utlyst. Tillåtelsen omintetgjordes ej derigenom, att densamma ej begagnades, då Waldenström icke erhöll tillstånd förrätta skriftermålet. Häruti hade Waldenström egt söka rättelse, men ej sjelf taga sig rätt. Derigenom hade nödfall ingalunda uppkommit. Lagen visste ej af några enskilda nattvardsgångar i slutna sällskap eller föreningar, utan nattvardsgång med vissa bestämda undantag, hvaraf intet

s. 115 Sida 115 i årgången börjar härKopiera citering

här varit för"handen, endast allmänneligen, d. v. s. för allmänheten eller församlingen i kyrkan. Vidare framginge af 1859 års K. F., jemförd med 11 kap. 12 § K. L., att äfven om annan prest för ändamålet söktes, än den i församlingen anstälde, och derest ej något af de medgifna undantagen vore för handen, förrättningen måste ske i kyrkan eller i församlingens gemenskap och vara allmänneligen utlyst. Deraf följde dock ej, att kyrkan måste, när som helst densamma för sådant ändamål begärdes, upplåtas utan vidare pröfning å den prests sida, under hvars vård och ansvar kyrkans begagnande vore stäld.

Waldenström anmärkte: Endast om visas kunde, att hans ur minnet gjorda reciterande af aflösningsformuläret afvek från det faststälda, funnes något sken af berättigande att fälla honom till ansvar derför. Om han haft formuläret i sin hand eller icke hade ej med saken att skaffa. Orden »för Christi skull» och »genom Christus» sammanföllo, och, enligt hvad en universitetstheolog vitsordat, stadgade handboken formulär endast för de officiella gudstjensthandlingarne, icke för de enskilda. Det vore märkvärdigt, att den omständigheten, att kristna enskildt samlades för att i all gudsfruktan med bröds brytande och vins drickande efter Jesu ord fira hans döds åminnelse, stämplades såsom ett brott, när det icke förmenades några att samlas för att med ätande och drickande fira hvilken annan persons åminnelse som helst.

I utslag den 8 Januari 1878 fann hofr:n ej skäl att i domkapitlets utslag göra ändring.

Waldenström fullföljde saken till Kongl. Maj:t och anförde bland annat, att det måste för hvarje särskildt tillfälle anses vara öfverlemnadt åt den till tjenstgöring kallade presten att bedöma om nödfall vore för handen eller icke; och bifogade Waldenström intyg dels af 3 personer, att Gefle missionsförening på eftersommaren 1876 hos vederbörande kyrkherde begärt att få använda stadens kyrka för skrift och nattvardsgång, till hvars förrättande föreningen kallat Waldenström, men att denna begäran afslagits, och att först med anledning deraf beslut fattats att hålla nattvardsgången

s. 116 Sida 116 i årgången börjar härKopiera citering

i föreningens bönehus, dels utaf 4 medlemmar af lutherska missionsföreningen i Upsala, att föreningen kallat Waldenström att pingsten 1876 i Upsala gifva dem nattvarden, men att begge kyrkorna förvägrats föreningen, samt att med Waldenströms medgifvande beslut fattats, att nattvardsgången skulle hållas i bönehuset.

Domkapitlet ansåg, att 1859 års K. F. icke innefattade något medgifvande för ett slutet sällskap eller en förening att särskildt från församlingen och i annan lokal, än kyrkan, begå nattvarden. Bestämmande om ett nödfall förelåge, som kunde berättiga till en afvikelse från kyrkans ordning, måste vara församlingens pastor förbehållet; åberopande domkapitlet skrifvelse från pastor i Gefle af innehåll, att ombud för dervarande missionsförening hos honom gjort framställning om kyrkans upplåtande för nattvardsgång af uteslutande föreningens medlemmar samt med biträde af prestman, som icke hade presterlig befattning inom Gefle. Då pastor icke ansett sig berättigad att villfara denna begäran, hade han erbjudit sig att sjelf hålla enskild nattvardsgång med föreningens medlemmar i kyrkan, hvilket erbjudande antagits under anhållan, att pastor såsom assistent vid nattvardens utdelande ville tillåta Waldenström att tjenstgöra, hvilket jemväl af pastor bifallits; och hade ombuden ansett sig först böra underställa frågan föreningens ompröfvande. Sedermera hade föreningen icke låtit hos pastorsembetet sig afhöra.

Vid målets föredragning den 22 Maj 1878 inför H. D. (i närvaro af just.råden Carleson, Wretman, Naumann, von Hofsten, Olivecrona, Lindhagen och Wedberg) fami H. D. skäl ej vara anfördt, som i hofr:ns utslag kunde verka ändring.