Sök i Ratio Lex

EU-rätt · Förordning · CELEX 32013R0575

Artikel 170 i förordning (EU) nr 575/2013

Riskklassificeringssystems struktur

Ur Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (Text av betydelse för EES).

EU-rätten

Artikelns text

1. Strukturen i riskklassificeringssystem för exponeringar mot företag, institut och nationella regeringar samt centralbanker ska uppfylla följande krav:

a) Ett riskklassificeringssystem ska beakta gäldenärens och transaktionens särskilda riskegenskaper.

b) Ett riskklassificeringssystem ska ha en riskklasskala för gäldenärer som uteslutande är uttryck för en kvantifiering av risken för gäldenärens fallissemang. Riskklasskalan för gäldenärer ska ha minst sju klasser för ej fallerande gäldenärer och en klass för fallerande gäldenärer.

c) Ett institut ska dokumentera sambandet mellan riskklasserna i form av den nivå för fallissemangsrisken som varje klass innebär och de kriterier som används för att särskilja den nivån för fallissemangsrisken.

d) Institut vilkas portföljer är inriktade på ett särskilt marknadssegment och ett visst intervall vad gäller risk för fallissemang ska ha tillräckligt många riskklasser inom detta intervall för att undvika en alltför stor koncentration av gäldenärer inom en viss klass. Betydande koncentrationer inom en enskild klass ska motiveras genom övertygande empiriska belägg för att riskklassen täcker ett tillräckligt smalt PD-spann och att alla gäldenärers fallissemangsrisk inom denna klass ligger inom detta spann.

e) För att de behöriga myndigheterna ska tillåta användning av egna skattningar av LGD för beräkning av kapitalbaskrav ska ett riskklassificeringssystem omfatta en särskild klassificering av exponeringarna som enbart tar fasta på LGD-relaterade transaktionssärdrag. Definitionen av varje riskklass ska innefatta både en beskrivning av hur exponeringar hänförs till klassen i fråga och en beskrivning av de kriterier som används för att fastställa klassernas olika risknivåer.

f) Betydande koncentrationer inom en enskild riskklass ska motiveras genom övertygande empiriska bevis om att klassen täcker ett tillräckligt smalt LGD-spann och att risken i fråga om alla exponeringar inom denna klass ligger inom detta spann.

2. Institut som använder metoderna i artikel 153.5 för att fastställa riskvikt för exponeringar som utgör specialutlåning är undantagna från kravet på att ha en riskklasskala för gäldenärer som uteslutande är uttryck för en kvantifiering av risken för gäldenärens fallissemang avseende dessa exponeringar. Dessa institut ska för sådana exponeringar ha minst fyra klasser för ej fallerande gäldenärer och minst en klass för fallerande gäldenärer.

3. Strukturen i riskklassificeringssystemen för hushållsexponeringar ska uppfylla följande krav:

a) Riskklassificeringssystem ska avspegla både gäldenärs- och transaktionsrisk, och de ska beakta alla relevanta gäldenärs- och transaktionsspecifika egenskaper.

b) Riskdifferentieringen mellan riskklasserna ska säkerställa att antalet exponeringar i en viss riskklass räcker för att göra en ändamålsenlig kvantifiering och validering av förlustens egenskaper inom respektive klass. Exponeringarnas och gäldenärernas fördelning över riskklasserna ska vara sådan att alltför stora koncentrationer undviks.

c) Processen att hänföra exponeringar till riskklasser ska skapa en lämplig riskdifferentiering, gruppera tillräckligt homogena exponeringar och tillåta en exakt och konsekvent uppskattning av förlustens egenskaper inom respektive klass. För förvärvade fordringar ska grupperingen avspegla säljarens kravnivå för att ta på sig risk och sammansättningen av dennes kundkrets.

4. Instituten ska beakta följande riskfaktorer när de hänför exponeringar till riskklasser:

a) Motparternas riskegenskaper.

b) Transaktionernas riskegenskaper, även beträffande slag av produkt eller säkerhet eller av båda. Instituten ska särskilt beakta fall där samma säkerhet ställs för flera exponeringar.

c) Misskötsel, såvida inte ett institut kan styrka för den behöriga myndigheten att misskötsel inte är en väsentlig riskdrivare för exponeringen.

Artikeln i rättsakten

Svensk rätt

Svenska författningar

Rättsakten genomförs eller kompletteras enligt ändringsregistret

Uppgiften gäller rättsakten som helhet, inte artikeln.

  1. Förordning (2001:911) om avgifter för prövning av ärenden hos Finansinspektionen i kraft 2014-01-01 ur registret · rättsaktsnivå
  2. Förordning (2009:93) med instruktion för Finansinspektionen i kraft 2014-01-01 ur registret · rättsaktsnivå
  3. Lag (2013:1051) om avgifter enligt EU:s förordning om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag i kraft 2014-01-01 ur registret · rättsaktsnivå
  4. Lag (2014:484) om en databas för övervakning av och tillsyn över finansmarknaderna i kraft 2014-08-01 ur registret · rättsaktsnivå
  5. Förordning (2014:508) om uppgiftsskyldighet enligt EU:s förordning om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag i kraft 2014-08-01 ur registret · rättsaktsnivå
  6. Kreditupplysningslag (1973:1173) i kraft 2014-08-02 ur registret · rättsaktsnivå
  7. Lag (1980:1097) om Svenska skeppshypotekskassan i kraft 2014-08-02 ur registret · rättsaktsnivå
  8. Sparbankslag (1987:619) i kraft 2014-08-02 ur registret · rättsaktsnivå
  9. Lag (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag i kraft 2014-08-02 ur registret · rättsaktsnivå
  10. Lag (1995:1570) om medlemsbanker i kraft 2014-08-02 ur registret · rättsaktsnivå

Alla på rättsaktens sida

Normkedja (rättsakten)

Nedåt i kedjan

EU-rättsakt · CELEX 32013R0575 · Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012… (25)

Lag · SFS 2007:528 · Lag (2007:528) om värdepappersmarknaden

Lag · SFS 2010:751 · Lag (2010:751) om betaltjänster

Förordning · SFS 2014:993 · Förordning (2014:993) om särskild tillsyn och kapitalbuffertar