EU-rätt · Förordning · CELEX 32015R0061
Artikel 8 i förordning (EU) 2015/61
Operativa krav
EU-rätten
Artikelns text
1. Kreditinstitut ska tillämpa praxis och begränsningar för att säkerställa att deras innehav av likvida tillgångar som utgör likviditetsbufferten hela tiden förblir lämpligen diversifierad. För sådana ändamål ska kreditinstitut beakta omfattningen av diversifieringen mellan olika kategorier av likvida tillgångar och inom samma kategori av likvida tillgångar enligt kapitel 2 i denna avdelning och andra eventuella, relaterade diversifieringsfaktorer, t.ex. typ av utfärdare, motparter eller utfärdarnas och motparternas geografiska plats.
De behöriga myndigheterna kan ålägga specifika begränsningar eller krav på ett kreditinstituts innehav av likvida tillgångar för att säkerställa att det krav som anges i denna punkt uppfylls. En sådan begränsning eller ett sådant krav ska dock inte gälla för följande:
a) Följande kategorier av tillgångar på nivå 1:
i) Sedlar och mynt som avses i artikel 10.1 a.
ii) Exponeringar mot centralbanker som avses i artikel 10.1 b och d.
iii) Tillgångar som representerar fordringar eller som garanteras av multilaterala utvecklingsbanker och internationella organisationer som avses i artikel 10.1 g.
b) De kategorier tillgångar på nivå 1 som representerar fordringar eller som garanteras av den nationella regeringen eller delstatliga eller lokala självstyrelseorgan och myndigheter eller offentliga organ som avses i artikel 10.1 c och d, under förutsättning att kreditinstitutet innehar relevanta tillgångar för att täcka de nettolikviditetsutflöden i stressituation som ådragits i medlemsstatens eller tredjelandets valuta eller att tillgångarna emitteras av den nationella regeringen eller delstatliga eller lokala självstyrelseorgan och myndigheter eller offentliga organ i kreditinstitutets hemmedlemsstat.
c) Likviditetsfaciliteter för begränsad användning som avses i led d i artikel 12.1.
2. Kreditinstitut ska ha lätt tillgång till sitt innehav av likvida tillgångar och kunna omvandla dem till pengar när som helst under en stressperiod på 30 kalenderdagar via direkt försäljning eller repor på allmänt godtagbara repomarknader. Likvida tillgångar ska anses vara lättillgängliga för ett kreditinstitut när det inte finns några rättsliga eller praktiska hinder för kreditinstitutets möjlighet att omvandla sådana tillgångar till pengar inom rimlig tid.
Tillgångar som används för att tillhandahålla kreditförstärkning i strukturerade transaktioner eller för att täcka kreditinstituts driftskostnader ska inte anses vara lättillgängliga för ett kreditinstitut.
Tillgångar som innehas i ett tredjeland där det finns begränsningar gällande deras fria överförbarhet ska endast anses vara lättillgängliga i den mån kreditinstitutet använder dessa tillgångar för att uppfylla likviditetsutflöden i det tredjelandet. Tillgångar som innehas i en icke-konverterbar valuta ska endast anses vara lättillgängliga i den mån kreditinstitutet använder dessa tillgångar för att uppfylla likviditetsutflöden i den valutan.
3. Kreditinstitut ska se till att deras likvida tillgångar styrs av en specifik enhet för likviditetsförvaltning vid kreditinstitutet. Efterlevnaden av detta krav ska styrkas för den behöriga myndigheten på något av följande sätt:
a) Genom att placera de likvida tillgångarna i en separat grupp under direkt förvaltning av likviditetsenheten och med det enda syftet att använda dem som en källa till villkorlig finansiering, även under stressperioder.
b) Genom att införa interna system och kontroller för att ge enheten för likviditetsförvaltning effektiv operativ kontroll för att omvandla innehavet av likvida tillgångar till pengar när som helst under en stressperiod på 30 kalenderdagar och för att komma åt den villkorliga finansieringen utan att stå i direkt konflikt med eventuella befintliga affärs- eller riskhanteringsstrategier. Tillgångar ska i synnerhet inte inkluderas i likviditetsbufferten när försäljningen av dem utan ersättning under en stressperiod på 30 kalenderdagar skulle avlägsna ett hinder som skulle skapa en öppen riskposition som är större än kreditinstitutets interna begränsningar.
c) En kombination av alternativ a och b, under förutsättning att den behöriga myndigheten har beslutat att en sådan kombination är godtagbar.
4. Kreditinstituten ska regelbundet, och minst en gång per år, omvandla en tillräckligt representativ andel av sitt innehav av likvida tillgångar till pengar genom en direkt försäljning eller en enkel repa på en allmänt godkänd repomarknad. Kreditinstitut ska ta fram strategier för att avveckla andelar av likvida tillgångar som är lämpliga för att
a) testa marknadstillgängligheten för dessa tillgångar och deras användbarhet,
b) kontrollera att kreditinstitutets förfaranden för omvandling av tillgångar till pengar sker snabbt och effektivt, och
c) minimera risken för att skicka negativa signaler till marknaden till följd av kreditinstitutets omvandling av sina tillgångar till pengar under stressperioder.
Det krav som fastställs i det första stycket gäller inte för tillgångar på nivå 1 som avses i artikel 10, förutom säkerställda obligationer med extremt hög kvalitet, för likviditetsfaciliteter med begränsad användning som avses i led d i artikel 12.1 eller för inlåningar och annan likviditetsfinansiering i kooperativa nätverk och institutionella skyddssystem som avses i artikel 16.
5. Det krav som anges i punkt 2 ska inte hindra kreditinstitut från att säkra den marknadsrisk som är förknippad med deras likvida tillgångar, under förutsättning att följande villkor uppfylls:
a) Kreditinstitutet inför lämpliga interna åtgärder i enlighet med punkterna 2 och 3 för att säkerställa att dessa tillgångar även fortsatt är lättillgängliga och styrs av enheten för likviditetskontroll.
b) De nettolikviditetsutflöden och -inflöden som skulle leda till en tidig stängning av säkringen beaktas vid värderingen av de relevanta tillgångarna i enlighet med artikel 9.
6. Kreditinstitut ska se till att deras likvida tillgångars valutabeteckning är i linje med fördelningen per valuta för deras nettolikviditetsutflöden. När det är lämpligt kan dock behöriga myndigheter begära att kreditinstituten begränsar valutaobalansen genom att sätta gränser för den andel nettolikviditetsutflöden i en valuta som kan uppfyllas under en stressperiod genom att inneha likvida tillgångar som inte är denominerade i den valutan. Denna begränsning får endast tillämpas för rapportvalutan eller en valuta som kan omfattas av separat rapportering i enlighet med artikel 415.2 i förordning (EU) nr 575/2013. Vid fastställande av graden av begränsning av valutaobalans som kan tillämpas i enlighet med denna punkt ska behöriga myndigheter åtminstone beakta följande:
a) Huruvida kreditinstitutet kan göra något av följande:
i) Använda de likvida tillgångarna för att generera likviditet i den valuta och jurisdiktion där nettolikviditetsutflödena uppkommer.
ii) Byta valuta och skaffa finansiering på utländska valutamarknader under stressförhållanden enligt den stressperiod på 30 kalenderdagar som anges i artikel 4.
iii) Överföra ett likviditetsöverskott från en valuta till en annan och över jurisdiktioner och rättsliga enheter inom dess grupp under stressförhållanden enligt den stressperiod på 30 kalenderdagar som anges i artikel 4.
b) Inverkan av plötsliga, negativa valutakursväxlingar på befintliga positioner i obalans och på eventuella utländska valutasäkringars effektivitet.
Eventuella begränsningar i fråga om valutaobalans som åläggs i enlighet med denna punkt ska anses utgöra ett specifikt likviditetskrav enligt artikel 105 i direktiv 2013/36/EU.