EU-rätt · Förordning · CELEX 32022R0439
Artikel 45 i förordning (EU) 2022/439
Den historiska observationsperiodens längd
EU-rätten
Artikelns text
När de behöriga myndigheterna bedömer den historiska observationsperiodens längd enligt artikel 180.1 h och 180.2 e i förordning (EU) nr 575/2013, med hänsyn till bestämmelserna i kommissionens delegerade förordning (EU) 2017/72 med avseende på tekniska tillsynsstandarder som anger villkoren för undantag från datakravet (6) och beräkningen av ettåriga fallissemangskvoter baserade på interna erfarenheter av fallissemang enligt artikel 180.1 e, ska de kontrollera följande:
a) Längden på den historiska observationsperioden ska minst omfatta minimiperioden enligt kraven i artikel 180.1 h och 180.2 e i förordning (EU) nr 575/2013 och i tillämpliga fall delegerad förordning (EU) 2017/72.
b) Om den tillgängliga historiska observationsperioden är längre än den minimiperiod som krävs i artikel 180.1 h och 180.2 e i förordning (EU) nr 575/2013 för en datakälla, och om de data som erhålls från den är relevanta, ska informationen för den längre perioden användas för estimering av det långfristiga genomsnittet för ettåriga fallissemangskvoter.
c) För exponeringar mot hushåll där institutet inte fäster lika stor vikt vid alla historiska data som använts ska detta motiveras genom bättre prognoser för andelen fallissemang, och noll eller väldigt liten vikt som tillämpas för en specifik period ska antingen motiveras eller leda till mer försiktiga estimeringar.
d) Det ska finnas samstämmighet mellan kreditgivningsprinciper och de befintliga riskklassificeringssystemen, och jämförbara kreditgivningsprinciper ska ha använts när interna fallissemangsdata genererades, alternativt ska förändringar i kreditgivningsprinciperna och riskklassificeringssystemen ha hanterats genom tillämpning av en större försiktighetsmarginal enligt artikel 44.1 c.
e) För exponeringar mot företag, institut, nationella regeringar och centralbanker ska det finnas en ändamålsenlighet i definitionen av gäldenärer med låg bruttosoliditet eller av gäldenärer vilkas tillgångar främst utgörs av handelstillgångar enligt artikel 180.1 a i förordning (EU) nr 575/2013 samt i identifieringen av perioder av ökad volatilitet för dessa gäldenärer enligt de bestämmelserna.