EU-rätt · Förordning · CELEX 32022R2472
Artikel 31 i förordning (EU) 2022/2472
Stöd för åtaganden om djurens välbefinnande
EU-rätten
Artikelns text
1. Stöd för åtaganden om djurens välbefinnande ska anses vara förenligt med den inre marknaden i den mening som avses i artikel 107.3 c i fördraget och ska undantas från anmälningsskyldigheten i artikel 108.3 i fördraget om det uppfyller villkoren i denna artikel och i kapitel I i denna förordning.
2. Stödet ska beviljas företag som frivilligt förbinder sig att genomföra insatser som består av ett eller flera av de åtaganden om djurens välbefinnande som avses i punkt 7.
3. Medlemsstaterna ska endast bevilja stöd för åtaganden som går utöver de tillämpliga obligatoriska normer som fastställs i avdelning III kapitel I avsnitt 2 i förordning (EU) 2021/2115 och andra tillämpliga obligatoriska krav som fastställs i nationell lagstiftning och unionslagstiftning.
4. Stöd enligt denna artikel ska endast beviljas för åtaganden som skiljer sig från åtaganden för vilka stöd beviljas enligt artikel 31 i förordning (EU) 2021/2115.
5. Alla obligatoriska normer och krav som avses i punkterna 3 och 4 ska fastställas och beskrivas i den nationella rättsliga grunden.
6. Om nationell lagstiftning föreskriver nya krav som går utöver de motsvarande minimikraven i unionsrätten, får stöd beviljas för åtaganden som bidrar till uppfyllandet av dessa krav under högst 24 månader från och med den dag då de blir obligatoriska för jordbruksföretaget.
7. För att vara stödberättigande ska åtaganden om djurens välbefinnande innebära strängare normer för produktionsmetoder på något av följande områden:
a) Vatten, foder och omvårdnad i enlighet med djurens naturliga behov.
b) Inhysningsförhållanden som förbättrar djurens komfort och deras rörelsefrihet, såsom ökat utrymme, golvytor, naturligt ljus, mikroklimatkontroll samt inhysningsförhållanden såsom fri grisning eller grupphållning, beroende på djurens naturliga behov.
c) Förhållanden som gör det möjligt att uttrycka naturligt beteende, såsom berikning av livsmiljön eller sen avvänjning.
d) Tillträde till utomhusytor och bete.
e) Praxis som ökar djurens robusthet och livslängd, däribland raser som växer långsammare.
f) Praxis som förhindrar stympning eller kastrering av djur. I särskilda fall när stympning eller kastrering av djur anses nödvändigt ska bedövning, smärtlindring och antiinflammatoriska läkemedel eller immunokastrering användas.
g) Sanitära åtgärder för att förebygga icke överförbara sjukdomar som inte kräver användning av medicinska substanser, såsom vacciner, insekticider eller antiparasitära medel.
8. Åtagandena om djurens välbefinnande ska göras för en period om ett till sju år. Om det är nödvändigt för att uppnå eller bibehålla vissa vinster för djuren välbefinnande får medlemsstaterna besluta om en längre period för särskilda typer av åtaganden, vilket inbegriper möjligheten att bevilja förlängning med ett år i taget efter det att den inledande perioden har avslutats.
9. Förlängning av kontrakt om åtaganden kan också ske automatiskt, om detaljerna för förlängningen anges i kontraktet. Medlemsstaterna ska utforma mekanismen för förlängning av åtagandena om djurens välbefinnande i enlighet med relevanta nationella regler. Denna mekanism ska beskrivas i den nationella rättsliga grunden. Förlängningen ska alltid omfattas av de villkor som anges i denna artikel.
10. Medlemsstaterna ska se till att de företag som genomför insatser inom ramen för denna artikel har tillgång till lämplig kunskap och den information som krävs för att genomföra åtgärderna, och att passande utbildning görs tillgänglig för dem som så behöver, liksom tillgång till expertis för att hjälpa jordbrukare som åtar sig att ändra sina produktionssystem.
11. För åtaganden som görs i enlighet med denna artikel ska medlemsstaten införa en översynsklausul för att säkerställa att de anpassas i fall av ändringar av de berörda obligatoriska krav och normer som avses i punkterna 3 och 7.
12. Stödet ska beviljas på årsbasis för att kompensera för samtliga eller delar av merkostnader och inkomstbortfall som uppstått till följd av åtagandena om djurens välbefinnande.
13. Stödet ska vara begränsat till 100 % av de kostnader som avses i punkt 12 och får inte överstiga 500 euro per djurenhet.