Sök i Ratio Lex

EU-rätt · Förordning · CELEX 32024R0920

Artikel 4 i förordning (EU) 2024/920

Specificering av tillämpningen av den framåtblickande utlösande faktor som avses i artikel 26c.5 tredje stycket c i förordning (EU) 2017/2402

Ur Kommissionens delegerade förordning (EU) 2024/920 av den 13 december 2023 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2402 vad gäller tekniska tillsynsstandarder som specificerar de resultatrelaterade utlösande faktorerna och kriterierna för kalibrering av dessa utlösande faktorer (Text av betydelse för EES).

EU-rätten

Artikelns text

1. Den framåtblickande utlösande faktorn ska fastställas i enlighet med punkt 2 eller punkt 4 i denna artikel, beroende på det faktiska antalet exponeringar i gruppen (N), beräknat i enlighet med artikel 259.4 i förordning (EU) nr 575/2013, vid transaktionens avslutsdag.

2. Om N är mindre än 100 ska parterna i kreditriskskyddsavtalet fastställa en tröskel för antalet största värdepapperiserade exponeringar mot enskilda gäldenärer, beräknad i enlighet med punkt 3.

Den framåtblickande utlösande faktorn ska föreligga om antalet största värdepapperiserade exponeringar mot enskilda gäldenärer, beräknat i enlighet med punkt 3, vid någon tidpunkt understiger den tröskel som fastställts i enlighet med första stycket.

3. För att fastställa antalet största värdepapperiserade exponeringar mot enskilda gäldenärer, enligt vad som avses i punkt 2, ska parterna i värdepapperiseringen följa nedanstående steg i den angivna ordningen:

a) Flera exponeringar mot samma gäldenär ska konsolideras och behandlas som en enda exponering.

b) De konsoliderade exponeringarna mot enskilda gäldenärer ska sorteras efter utestående belopp i fallande ordning.

c) De utestående beloppen för de konsoliderade exponeringarna mot enskilda gäldenärer ska adderas, i fallande ordning med den största exponeringen först.

d) Addering enligt led c ska upphöra innan nästa exponering läggs till som gör att det totala beloppet blir högre än summan av de utestående beloppen för den högst prioriterade skyddade tranchen och de trancher som är efterställda den.

4. Om N är lika med eller större än 100 ska parterna i kreditriskskyddsavtalet fastställa en tröskel för ökningen mellan den kvot som utgörs av det utestående beloppet för de högre kreditriskundergrupperna, fastställt i enlighet med punkt 8, dividerat med det totala utestående beloppet för alla värdepapperiserade exponeringar (”kvoten för högre kreditriskgrupper”) och motsvarande kvot vid transaktionens avslutsdag.

Den framåtblickande utlösande faktorn ska föreligga om den tröskel som fastställts i enlighet med första stycket överskrids vid någon tidpunkt.

5. Parterna i kreditriskskyddsavtalet ska i transaktionsdokumentationen tydligt ange kriterierna för att hänföra exponeringar till kreditriskundergrupper.

För tillämpningen av första stycket ska parterna i kreditriskskyddsavtalet fastställa differentieringen mellan enskilda kreditriskundergrupper på grundval av följande:

a) De klasser som avses i artikel 170.1 b i förordning (EU) nr 575/2013, om originatorn tillämpar internmetoden i enlighet med del tre avdelning II kapitel 3 i den förordningen för att fastställa kapitalbaskraven för kreditrisk för värdepapperiserade exponeringar mot företag, med undantag för exponeringar som utgör specialutlåning enligt led b, institut, nationella regeringar och centralbanker.

b) De klasser som avses i artikel 170.2 i förordning (EU) nr 575/2013, om originatorn tillämpar internmetoden i enlighet med del tre avdelning II kapitel 3 i den förordningen för att fastställa kapitalbaskraven för kreditrisk för värdepapperiserade exponeringar som behandlas som specialutlåningsexponeringar där metoderna i artikel 153.5 är tillämpliga.

c) De klasser eller grupper som avses i artikel 170.3 b i förordning (EU) nr 575/2013, om originatorn tillämpar internmetoden i enlighet med del tre avdelning II kapitel 3 i den förordningen för att fastställa kapitalbaskraven för kreditrisk för värdepapperiserade exponeringar som behandlas som hushållsexponeringar.

d) I alla övriga fall, i enlighet med de tillämpliga redovisningsregler som originatorn använder i sina finansiella rapporter.

6. Parterna i kreditriskskyddsavtalet ska hänföra följande exponeringar till högre kreditriskundergrupper från de kreditriskundergrupper som fastställts i enlighet med punkt 5:

a) Alla fallerande exponeringar enligt artikel 178.1 i förordning (EU) nr 575/2013.

b) Alla exponeringar mot en gäldenär med försämrad kreditvärdighet.

c) Alla andra exponeringar som medför högre kreditrisk enligt kreditriskskyddsavtalet, utöver de som avses i leden a och b.

När parterna i kreditriskskyddsavtalet hänför exponeringar enligt vad som avses i första stycket ska de undanta alla exponeringar som har varit föremål för en kredithändelse enligt kreditriskskyddsavtalet och för vilka en mellanliggande eller slutlig kreditriskskyddsbetalning har gjorts, som har minskat det totala beloppet för den skyddade tranchen och de andra trancher som är efterställda den.

7. Om de värdepapperiserade exponeringarna omfattar mer än en av de grupper av exponeringar som avses i punkt 5 a–d ska parterna i kreditriskskyddsavtalet hänföra exponeringarna till de högre kreditriskundergrupperna för var och en av dessa grupper som fastställts i enlighet med punkt 5.

8. För tillämpningen av punkt 4 ska det utestående beloppet för de högre kreditriskundergrupperna vara summan av de utestående beloppen för alla värdepapperiserade exponeringar som hänförts till undergrupperna i enlighet med punkterna 6 och 7.

Artikeln i rättsakten