Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande af förbudet mot gemensamma andaktsöfning ar utan prests ledning ä tid, då allmän gudstjenst hålles.

1867-02-12 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1867:40, Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande af förbudet mot gemensamma andaktsöfning ar utan prests ledning ä tid, då allmän gudstjenst hålles.

Dokumentets text

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 40.

att hvad 29 punkten i Ridderskapet och Adelns privilegier

den 16 Oktober 1723 i strid med ofvan beslutade lagförändring

angående giftomannarätt stadga, varder upphäfdt.

Härtill erfordras, enligt nämnda § i Regeringsformen, äfven Ridderskapet

och Adelns samtycke. Men Utskottet har föreställt sig, att, derest Riksdagen

gillar hvad af Utskottet nu blifvit föreslaget, och Kongl. Maj:t dertill lemna!1

sitt bifall, så skulle, om än icke innan nästa Riksdag Ridderskapet och Adeln lemnat

sitt samtycke till den ifrågavarande förändringen, i hvad den Ridderskapet och Adeln

rörer, förordning i ämnet likväl kunna och böra utfärdas till efterrättelse för

öfriga Svenska medborgare; och Utskottet hemställer alltså,

att underdånig framställning derom till Kongl. Maj:t måtte

af Riksdagen göras.

Stockholm den 12 Februari 1867.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

N:o 40,

Ank. till Riksd. Kansli d. 1 Mars 1867, kl. 6 e. m,

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande

af förbudet mot gemensamma andaktsöfning ar utan

prests ledning ä tid, då allmän gudstjenst hålles.

Uti eu inom Andra Kammaren väckt motion (N:o 211) som blifvit till Lagutskottet

öfverlemnad, har Herr C. Graf ström anfört, hurusom den, vid konventikelplakatets

upphäfvande genom Kongl. Förordningen den 26 Oktober 1858,

uti tillåtelsen att utan ledning af prest hålla gemensamma andaktsöfningar gjorda

inskränkning, att sådana icke finge ”ega rum å tid, då allmän gudstjent i församlingen

förrättas”, ledt dertill, att redlige medborgare, som icke vetat sig begå

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lag-Utskottets Utlåtande N:o do.

ett brott genom sammankommande å en söndagseftermiddag till andaktsöfningar,

fått plikta derför med böter eller fängelse; Och då det icke, efter motionärens

förmenande, kunde annat än leda till förakt för lagen att, på samma gång det

vore, om icke i lagen, åtminstone i tillämpningen, lemnadt en hvar fritt att på

hvad sätt som helst använda den tid, då allmän gudstjenst förrättades, samma

tids begagnande till förstberörda ändamål deremot betraktades såsom samhällsvådligt

och brottsligt, har motionären föreslagit, att förbudet mot sammankommande

till gemensamma andaktsöfningar utan prests ledning å de tider, då gudstjenst

hålles, måtte upphäfvas.

Ofvanberörda Kongl. Förordning innehåller följande:

”Medlemmar af den Evangeliskt-Lutherska kyrkan vare ej förment att sammankomma

till gemensamma andaktsöfningar utan vederbörande presterskaps

omedelbara ledning; dock må sådan sammankomst ej, utan särskilt tillstånd,

ega rum å tid, då allmän gudstjenst i församlingen förrättas. Ej eller må

vid religionsöfning, som ej är att hänföra till enskild husandakt, tillträde vägras

församlingens presterskap, medlem af deras kyrkoråd eller den offentliga myndigheten

i orten, hvilken sistnämnda myndighet, i händelse af inträffad olaglighet

eller oordning, eger att, der så nödigt anses, sammankomsten upplösa.

Uppträder någon, som ej är prest eller enligt kyrkolagen berättigad att offentligen

predika, vid dylik sammankomst såsom lärare med andliga föredrag, som

anses leda till söndring i kyrkligt hänseende eller förakt för den allmänna

gudstjensten eller eljest till undergräfvande af religionens helgd, ankomme på

kyrkorådet att honom förbjuda att i berörda egenskap inom församlingen vidare

uppträda.

Hvar som föranstaltar så beskaffad sammankomst, hvarom nu sagdt är, å

tid, då den ej hållas må, eller å sådan tid dertill upplåter hus eller underlåter

att ställa sig till efterrättelse kyrkoråds förbud mot utöfvande af lärareverksamhet,

höte från och med femtio till och med trehundra Riksdaler Riksmynt,

till tväskiftes emellan åklagaren och församlingens fattige. Saknar den bötfällde

tillgång till böterna, skola de förvandlas till fängelse efter samma grunder, som

gälla för förvandling af böter enligt Utsöknings-balken.”

Utskottet har efter inhemtad kännedom om den erfarenhet, som tillämpningen

af denna författning i nu ifrågavarande hänseende lemnat, kommit till den

öfvertygelse, att motionärens framställning är synnerligen behjertansvärd, Det

omförmälda förbudet mot hållande af gemensamma andaktsöfningar, utan ledning

af prest, å tid då allmän gudstjenst hålles, var visserligen icke endast en gärd

åt den varsamhet, hvarmed man ansåg sig böra gå till väga vid öfvergången

från den mindre toleranta lagstiftning, i hvilken åren 1858 och 1860 medförde

vigtiga och högt påkallade förändringar; ty erfarenheten hade gifvit vid handen,

att åtskillige ledare .jif de separatistiska rörelserna icke dragit i betänkande att

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lag-Utskottets Vflätande N:o 40.

trotsa gällande ordning medelst att ända invid dörrarne af den kyrka, i hvilken

församlingen förrättade sin gudstjenst, föranstalta sammankomster, Indika för

den förra voro störande och icke kunde undgå att väcka förargelse. Men om

än det ifrågavarande förbudet må anses egnadt att skydda mot dylika tilltag,

så torde detsamma deremot, i sin stränghet tillämpad!,, icke befinnas öfverensstämma

med den fördragsamhet, som vunnit ett uttryck i Kongl. Förordningen

om främmande religionsbekännare och deras religionsöfning den 23 Oktober 1860,

enligt hvilken kristna trosbekännare, af hvilken annan lära som helst än den

rena evangeliska, ega att förena sig i församling och hafva rätt till offentlig

religionsöfning i egna bönehus å tid, som de fritt välja, under det allmänna vilkoret

att sådant sker inom de af lag och sedlighet bestämda gränser. Förordningen

föreskrifver väl, att en ansökan om tillstånd att ingå sådan förening

skall hos Konungen göras: men om det förra vilkorets öfverträdande icke klätt

befara, lärer väl afslag å sådan ansökan icke ifrågakomma. F,medlertid befinner

sig inom landet en sekt, de s. k. baptisterna, den talrikaste bland alla,

hvilken icke vill formligen utträda ur Svenska kyrkan och bilda egen församling.

Denna sekt kan - såväl som öfriga independenter, Indika icke göra mera buller af

sig än de s. k. tillåtna religionssamfunden — i de större städer, der både ottesång,

högmessa och aftonsång i de allmänna kyrkorna ega rum, svårligen få tillfälle

att gemensamt förrätta sin andakt, så länge det är förbjudet att sammankomma

till andaktsöfningar å tid, då allmän gudstjenst i församlingen hålles. Sådant

får dock, kan man invända, enligt författningen ske efter ”särskildt tillstånd.”

Men utom det att i åliggandet att för hvarje särskildt tillfälle utverka tillstånd

att sammankomma till utöfvande af sin andakt, ligger ett tvång, som synes icke

val öfverensstämma med de grundsatser, den till tiden sednare lagstiftningen angående

religionsfrihet upptagit, och som derför blir desto mera förhatligt, bör

ock tagas i betraktande, att en dylik sammankomst stundom icke torde vara

beramad så tidigt, att vederbörandes tillstånd kan hinna utverkas, hvilket dock,

enligt sammanhanget i författningen, synes böra ske för hvarje särskildt tillfälle.

Hvad landsbygden beträffar kan denna svårighet jemväl för den rena evangeliska

lärans egna bekännare till och med vara oöfvervinnelig, enär för oväder

och under vissa årstider det från somliga trakter kan blifva omöjligt såväl att

samlas till den allmänna gudstjensten som att meddela sig med de vederbörande,

ad hvilka den omförmälda tillåtelsen skall utfärdas, än mer att erhålla en prest

till ledning vid den gemensamma andaktsöfningen, för hvilken, till följd af behof

och sed, befolkningen hyser eu benägenhet, som ingalunda torde böra motverkas.

Utskottet anser nu anförda omständigheter tillräckligt tala för behöfligheten

åt en ändring i den ifrågavarande författningen, dervid dock Utskottet medgifver

angelägenheten deraf, att afvärjandet af de missbruk, stadgaudet haft för afsigt

att

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 40.

att förekomma, icke lemnas ur sigte. Detta dubbla ändamål har Utskottet trott

kunna vinnas genom borttagande af bestämmelsen, att sammankomster till gemensamma

andaktsöfningar utan vederbörande presterskaps omedelbara ledning icke

må ”utan särskildt tillstånd ega rum å tid, då allmän gudstjenst i församlingen

hålles”, och införande i dess ställe af det stadgande, att sådan sammankomst ej

får hållas så nära stället för den allmänna gudstjensten, att den sednare eller

ordningen vid densamma störes; såsom följd hvaraf den i författningens sednare

del fastställda ansvarspåföljd för föranstaltande af så beskaffad sammankomst och

för upplåtande af hus dertill bör utgå, och öfverträdelse af det nya stadgandet

falla under ansvarsbestämmelsen i 11 Kap. 2 § Strafflagen.

Vid den ändring af gällande bestämmelser i ämnet, som sålunda skulle

ega rum och som icke lärer kunna ske på annat sätt än genom att, med upphäfvande

af Kongl. Förordningen den 26 Oktober 1858, utfärda en annan i dess

ställe, hvilken således får sednare datum än nya strafflagen, synes, med afseende

på innehållet af 8 § i den s. k. Promulgations-lagen den 14 Mars 1864, hvilken

§ väl i fråga om förvandling af vitesböter, som enligt äldre författning ådömas,

hänvisar till den i 2 Kap. 11 § Strafflagen för vissa böters förvandling angifna

grund, men om hvars tillämpning tvekan kunde uppstå, då fråga blir om förvandling

af likartade böter, ådömda enligt en författning af yngre datum än

Strafflagen, om denna författning bibehölle samma hänvisning som 1858 års förordning

till hvad Utsöknings-balken angående böters förvandling stadgar, sistnämnda

hänvisning böra utgå.

Utskottet hemställer således vördsamligen, att den väckta motionen så till

vida måtte bifallas, att

Riksdagen för sin del beslutar en författning, hvarigenom,

med ändring af Kongl. Förordningen angående särskilda sammankomster

för andaktsöfning den 26 Oktober 1858, stadgas

som följer:

”Medlemmar af Evangeliskt-Lutherska kyrkan vare ej förment

att sammankomma till gemensamma andaktsöfningar utan vederbörande

presterskaps omedelbara ledning; dock må sådan

sammankomst å tid, då allmän gudstjenst i församlingen förrättas,

ej ega rum så nära det ställe, der gudstjensten hålles,

att denna eller ordningen dervid störes. Ej eller må vid

religionsöfning, som ej är att hänföra till enskild husandakt,

tillträde vägras församlingens presterskap, medlem af dess

kyrkoråd eller den offentliga myndigheten i orten, hvilken

sistnämnda myndighet, i händelse af inträffad olaglighet eller

oordning, eger att, der så nödigt anses, sammankomsten upplösa.

Uppträder någon, som ej är prest eller enligt kyrko
Biii.

till Biksd. Prot. 1867. 7 Sami. 6 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 40,

lagen berättigad att offentligen predika, vid dylik sammankomst

såsom lärare med andliga föredrag, som anses leda

till söndring i kyrkligt hänseende eller förakt för den allmänna

gudstjensten eller eljest till undergräfvande af religionens

helgd, ankomme på kyrkorådet att honom förbjuda att

i berörda egenskap inom församlingen vidare uppträda.

Hvar som underlåter att ställa sig till efterrättelse kyrkoråds

förbud mot utöfvande af lärareverksamhet, böte från och

med femtio till och med trehundra Riksdaler till tväskiftes emellan

åklagaren och församlingens fattiga.

Stockholm den 11 Februari 1867.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Reservation:

af Herr Beckman: Enär till god kyrklig ordning hörer, att ifrågavarande

sammankomster för andaktsöfning icke af församlingens medlemmar hållas på de

tider, då offentlig gudstjenst i församlingen förrättas, och att undantag från denna

regel få ega rum endast då aflägsenhet från kyrkan eller annan skälig orsak sådant

undantag föranleder, men denna grundsats i den af Utskottet beslutade förändring

icke synes tillräckligt afsedd, så bär jag för min del icke kunnat samma förändring

biträda annorlunda, än såsom ett, i jemförelse med det af motionären föreslagna,

mera antagligt alternativ; hvaremot jag för min del ansett den ifrågavarande

punkten af förordningen böra förändras till följande lydelse:

Dock må sådan sammankomst å tid, då allmän gudstjenst i

församlingen förrättas, icke ega rum, med mindre aflägsenhet

från kyrkan eller annan skälig orsak sådant föranleder.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1867:47 Skrifvelse, om ändring i Kongl. Förordningen den 26 Oktober 1858 i afseende på förbud emot gemensamma andaktsöfning ar utan prests ledning, då allmän gudstjenst s. 1 i texten