Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning af väckt motion om vissa stadgande till ordnande af jordegares och arrendator ömsesidiga rättsförhållanden.

1867-02-15 · 14 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 13 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1867:65, Utlåtande i anledning af väckt motion om vissa stadgande till ordnande af jordegares och arrendator ömsesidiga rättsförhållanden.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande ~N:o 65.

M:o 85.

Ank. till Riksd. Kansli d. 12 April 1867, kl. 7 e. m.

Lag- Utskottets Utlåtande i anledning af väckt motion om vissa stadgande

till ordnande af jordegares och arrendator ömsesidiga

rättsförhållanden.

I anledning af remiss från Första Kammaren har Lag-Utskottet att yttra

sig öfver eu af Herr P. von Möller väckt motion (N:o 18), hvars ändamål uppgifves

vara att, i afbidan af en tidsenlig omarbetning af Jorda- och Byggningabalkarne,

utverka några lagbestämmelser, hvarigenom de mest anmärkningsvärda

brister i nu gällande lag, de der verka till hinder för jordbrukets och arrendeväsendets

utveckling, må varda undanröjda. I sådant afseende föreslår motionären

:

l:o att ur Jorda-balkens 16 Kap. 5§ — som bjuder, att, derest antingen jordägare

eller landbo önskar arrendets upphörande vid den öfverenskomna städjetidens

slut, uppsägning skall ske före Thomoedag ett år förr, än giftostämma är

ute — orden ”ett år förr, än giftostämma är ute" måtte utgå, och samma §

erhålla följande tillägg: ”Då legostämma, som å viss tid satt varit, ute är, må

jordegaren sjelf råda jord sin”;

2:o att, enär vår lag förmenas sakna föreskrift, huruvida, i det fall att

utarrenderad jord säljes exsekutivt till betäckande af äldre inteckningshafvares

fordran, arrendatorn eger åtnjuta uppsägning och laga fardag eller icke, i sådant

hänseende stadgas måtte: ”Då till arrende upplåten jordegendom, till följd af

äldre inteckningsrätt, exsekutivt försäljes och öfvergår till annan egare, gälle,

med hänseende till innehafvaren af nyttjanderätten (arrendatorn) hvad om uppsägelse

och laga fardag stadgadt finnes;

Bill, till Riksd. Prof. 1867. 7 Sami. 13 Häft.

I

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 65.

3:o att till undanrödjande af tvekan derom, hvarest det öfverenskomna arrendet

skall erläggas, måtte fastställas följande:

”Derest ej i legoaftalet föreskrifves, hvarest den årliga legan skall till jordegaren

utbetalas, skall det ske i brukarens bostad å den egendom, hvarom legoaftalet

handlar;”

4:o att 6 § i 17 Kap. Handels-balken måtte erhålla följande tillägg:

”Jordegaren njute förmånsrätt i de lösören, som å egendomen finnas, så

ock i derå vexande eller bergad gröda, såväl för sistförflutna och löpande årets

jordlega, för alla årens husröta och vanhäfd samt för utskyld och afgäld, som

af fast egendom gå bör och för sistförflutna eller löpande året innestår, enär

brukaren derför svara bort, som ock för betingad hyra af de åt brukaren af

jordegaren öfverlemnade inventarier samt för förskingring och vanvård af redskap,

kreatur eller annat, som jordegaren honom till egendomens bruk lemnat;”

5:o att, till skyddande af såväl jordegarens som arrendatorns rätt, 5 Kap.

3 § Utsöknings-balken, som innehåller föreskrift, huru fast egendom må i mät

tagas, måtte erhålla följande tillägg:

”Inventarier, af hvad slag det vara må, så ock utsäde och foder, som jordegare

till arrendator öfverlemnat, få icke, så länge legoaftalet räcker, utan båda

kontrahenternas medgifvande, från egendomen skiljas eller för gäld i mät tagas.”

”Förteckning deröfver med åsatt värde skall vid legoaftalets uppgörande eller

vid arrendets tillträdande upprättas och af båda kontrahenterna undertecknas,

samt en bestyrkt afskrift deraf till exsekutor aflemnas, att af honom förvaras;”

6:o att till förekommande deraf, att vexande gröda tages i mät och säljes,

innan den hunnit mognad, till ett pris, som icke motsvarar dess af mognaden

beroende värde, sistnämda § måtte erhålla jemväl detta tillägg:

”Vexande gröda får ej i mät gå utan i förening med jordegendomen;”

7:o att, på det de stridigheter, som lätteligen uppstode emellan jordegare

och arrendator, måtte kunna erhålla ett skyndsammare slut, än om de gjordes

till föremål för en vanligen långsam rättegång, det måtte varda medgifvet, att

tvister om tillämpning af arrendekontrakt få afgöras af kompromissarier och desses

utlåtande, utan appell, ega full exsekutiv kraft, samt till den ändan 4 Kap.

5 § Utsöknings-balken erhålla följande tillägg:

”Om vid afslutandet af ett aftal man å båda sidor öfverenskommit, att de

tvister, som kunna deraf uppkomma, skola slitas, icke af allmän domstol utan

af gode män, och utfäst sig att nöjas åt deras slut, vare sådant aftal giltigt

och bindande.

Denna motion, såsom afseende ett ämne, i fråga om hvilket lagstiftningen

hos oss är i behof af utveckling, har Utskottet ansett förtjent af synnerlig upp
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 65.

märksamhet. De bestämmelser, vår lag angående lega af jord å landet innehåller

i ett kapitel af Jorda-balken och spridda stadganden i Byggninga-balken,

utgöras af några reglor, lämpade efter de enkla förhållandena vid den tid lagen

skrefs, och åsyftande hufvudsakligen att i afseende på dels tiden för nyttjanderätten,

dels sättet för densammas utöfvande, fastställa sådana begränsningar, som

ansågos af brukningsaftalets särskilda natur rättsligen böra härledas. Ehuruväl

jorden äfven på den tiden uppläts till nyttjande åt landbönder, omfattade dock

hvarderas besittning inerändels endast en mindre jordvidd eller hemman, hvars

brukande efter tidens sed ej erfordrade några djupare insigter. Sådana, i våra

dagar icke ovanliga arrenden, som omfatta possessioner af hvilken storlek som

helst, ifrågakommo sällan eller aldrig; och att en arrendator nedlade ett betydligare

kapital å annans jord, var sällsynt om icke alldeles ohördt. Sedan emellertid

jordens brukande blifvit föremål för vetenskapligt studium, och man kommit

till full insigt deraf, att den vinst, jordbruksnäringen lemnar, står i förhållande

till det arbete och kapital, som å jorden nedlägges; samt sednare tids

friare näringslagstiftning framkallat på landsbygden en blandning af näringsfång,

som tillförene endast sågs i städerna och företer det förhållande, att jordens

egare sysselsätta sig med andra yrken, som ej lemna dem tillfälle att med fördel

sjelfva bruka sin jord, har jordbruksnäringen till betydlig del kommit i händerna

på verkliga yrkesmän, hvilka, genom arrenderande af större jordvidder på

ansenligt lång besittningstid, försäkra åt sig möjligheten att draga vinst af och

förkofra det kapital, de å jorden nedlägga, och af hvilkas framgång således också

sjelfva näringens förkofran beror. Det ligger i sakens natur, att den ökade mångfalden

af de förhållanden, som med en sådan ny sakernas ordning inträdt, skall

uppställa nya fordringar på lagstiftningen, och det är alltså ett verkligt behof,

att till dessa förhållanden utsträckes det hägn, lagen förmår att gifva medelst

efter dem afpassade bestämmelser.

Efter dessa anmärkningar öfvergår Utskottet till den föreliggande motionens

särskilda punkter, af hvilka några synas Utskottet, egnade dels att afhjelpa

vissa brister, som vidlåda nu gällande lag beträffande vilkoren för arrenden och

deras bestånd, dels att medverka till det gagn, jordbruksnäringen af arrendeväsendet

kan hemta.

Hvad således först angår nödvändigheten af uppsägning, änskönt viss arrendetid

är vid det emellan jordegare och arrendator slutade aftal bestämd, så synes

just den omständighet, att viss tid blifvit på förhand öfverenskommen, enligt i

allmänhet gällande grunder för den lagliga verkan af aftal böra föranleda dertill,

att ingendera kontrahenten för längre tid än den aftalade har några förbindelser;

utan bör det bero på nytt aftal, om utsträckning till längre tid skall

anses å båda sidor medgifven. För det undantag från eu sådan regel, vår lag

i förevarande fall innehåller, torde icke hafva förefunnits andra än historiska

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 65.

grunder, hvilka numera sakna betydelse, sedan bruket att muntligen sluta legoaftal

kan anses upphördt, och väl sällan något arrende ifrågakommer, utan att

skriftligt kontrakt derom upprättas. Det skäl för bestämmande af längre uppsägningstid,

som företer sig i det fall, att ej viss legotid är aftalad, förefinnes

alldeles icke, när ifrån början för begge kontrahenterna varit bekant, vid hvad

tid legoaftalet skulle upphöra; och med afseende ej mindre härå, än å de olägenheter,

som för en jordegare kunna uppstå, derest han beredt sig att å viss

tid tillträda sitt hemmansbruk, men nödgas, till följd deraf att en tredskande

arrendator på grund af t. ex. någon brist, som af hvarjehanda anledningar lätteligen

uppstår i beviset om skedd uppsägning, kunde tilltvinga sig ett eller

annat års ytterligare besittning af jorden, synes således allt skäl vara för handen

att åt stadgandet i 6 § af 16 Kap. Jorda-balken: ”Leger man ut eller till

lega tager gods och gårdar med vilkor, rätte sig å båda sidor efter det som

aftaldt är”, gifva full tillämpning äfven i fråga om tiden för legat), så att den,

som vill försäkra sig om förlängning deraf, må så tidigt, som för honom är behöfligt,

utverka medkontrahentens samtycke dertill. Dervid kan likväl det fall

inträffa, att en brukare, efter den bestämda legotidens slut, sutit någon tid qvar

å jorden och den brukat, utan att egaren lagt i dagen någon afsigt att sjelf

tillträda densamma. I detta, fall måste å båda sidor presumeras ett tyst sam

tycke, att arrendet må fortfara, och för denna händelse synes således till begges

skydd erfordras en lagbestämmelse, som reglerar förhållandet dem emellan; i hvilket

afseende riktigast synes vara att betrakta det sålunda förnyade arrendet så

som förlängdt och gällande för obestämd tid, hvars afbrytande beror på uppsägning.

Såväl Lag-komitéen som Lag-beredningen hade också föreslagit, att, när

bestämd tid för lega vore ute, egaren måtte sjelf få råda sitt hemman, men att

legoaftalet skulle anses förlängdt på obestämd tid, derest brukaren satt qvar å

jorden efter legotidens slut, och egaren ej inom tre månader anmanat honom

att flytta.

Hvad sålunda blifvit anfördt angående uppsägning af arrenden på landet,

gäller emellertid med samma skäl i fråga om hyra af stadsegendomar, beträffande

hvilka i 16 Kap. 13 § Jorda-balken är stadgadt: ”Vill egaren sitt hus eller

gård sjelf hafva eller till andra hyra, när stämmodag är ute; eller vill gästen

då ej längre blifva i gården qvar; säge hvarannan till med tvänne gode män,

två månader före stämmodag. Försummar det någondera, stånde legostämma till

nästa fardag.”

Nödvändigheten af följdriktighet beträffande tillämpningen af en sådan grundsats,

som den om verkan af ett för viss tid ingånget legoaftal, bjuder, att stadgandet

om skyldighet att uppsäga lega af hus eller gård i stad sättes i öfverensstämmelse

med hvad om lega af jord å landet gäller; och Utskottet hemställer,

med stöd af det nu anförda,

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lag-JJtskottets Utlåtande N:o 65.

det mätte Riksdagen för sin del besluta utfärdandet af en

författning, hvarigenom, med ändring af 16 Kap. 5 och

13 §§ Jorda-balken, så vidt derigenom uppsägning af städja

eller lega å landet eller i stad är föreskrifven jemväl för

det fall, att viss legotid blifvit af talad, förordnas: "När

bestämd tid för lega ute är, må egare sjelf råda jord, hus

eller gård sin; och flytte brukare eller hyresman, ändå att

uppsägning ä någondera sidan ej skett. År vid legoaftal

förbehåll om uppsägning gjordt, vare det gällande. Har,

sedan bestämd legotid, ute var, brukare fortfarit med brukningen,

eller hyresman suttit i gården qvar, och har ej

egaren, å landet inom två månader och i stad inom en

månad efter legotulens slut, anrnanat honom att afflytta,

varde legoaftalet ansedt såsom förlängdt på obestämd tid,

och gälle om uppsägning, hvad i lag stadgas."

Hvad Herr von Möller i andra punkten af sin motion föreslår, till skyddande

af arrendators rätt till fardag i det fall, att den jord, han brukar, varder

för äldre intecknad gäld utmätt och försåld, anser Utskottet deremot obehöfligt.

Jemväl på den tid, då stadgandet i 16 Kap. 15 § Jorda-balken, att köp bryter

legostämma, var i full gällande kraft, fanns dervid det förbehåll, att köparen

borde i rättan tid uppsäga landbo eller hyresman, och denne ega sitta qvar till

laga fardag. Den omständighet, att Kongl. Förordningen den 13 Juni 1800, jemförd

med flera sedermera i samma ämne utkomna författningar, i viss mån

ändrat nyssnämnda stadgande, så att köp icke bryter legostämma, derest landbo

eller hyresman intecknat sitt kontrakt, kan desto mindre hafva haft något inflytande

på den sednares rättighet att tillgodonjuta uppsägning och laga fardag,

som i 5 Kap. 8 § Utsöknings-balken fått oförändradt qvarstå det stadgande till

brukares skydd, som hänvisar till förstnämnda lagrum; och Utskottet hemställer

fördenskull,

att motionen i denna del ej må till vidare åtgärd föranleda.

På sätt motionären anför, har det verkligen inträffat, att tvistighet emellan

jordegare och arrendator uppstått till följd deraf, att i lagen saknas föreskrift i

fråga derom, hvarest arrendeafgäld skall erläggas, hvilket dock är i så måtto af

vigt, som arrenderätt kan förverkas, derest icke afgälden rätteligen erlägges.

Merendels finnes derom ingenting sagdt i arrendekontraktet — och det är just

för sådana fall, som lagen bör upptaga, hvad som skall tjena till efterrättelse

för vederbörande. Rörande detta ämne finnes väl i Utsöknings-balkens 4 Kap.

10 § stadgadt, att i utsökningsmål, när ej viss ort är nämnd, der betalning ske

bör, Konungens Befallningshafvande skall pröfva, hvar betalning, å gäldenärens

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 65.

kostnad, bör verkställas; men detta stadgande synes, när fråga är om förfallet

arrende, desto mindre tillfyllestgörande, som arrendator rätt kan vara försuten,

innan frågan kommer till Konungens Befallningshafvande eller domaren. Vid

öfvervägande af livad härutinnan må vara lämpligast, förekommer, att, derest

arrendator förpligtades att verkställa betalningen af arrendet, der jordegaren är

boende, en sådan skyldighet kunde innebära en obillig tunga i det fall, att jordegarens

bostad är aflägsen från den arrenderade egendomen, och isynnerhet

derest arrendeafgälden är bestämd att utgå, såsom ofta är händelsen, i spanmål

eller andra natura-prestationer, hvilkas forslande längre eller kortare väg ovedersägligcn

är ett åliggande, som ej kan anses härflyta af arrendekontraktet, om

detta intet derom innehåller; och ensamt denna omständighet innebär, enligt

Utskottets omdöme, fullt skäl att förkasta eu bestämmelse i dylikt syfte. För

jordegaren åter kan det icke anses medföra särdeles olägenhet att, i fall han

sjelf, genom att flytta till annan ort, för arrendatorn försvårar arrendets liqviderande

till egaren personligen, nödgas hos arrendatorn uppbära denna liqvid,

helst som jordegaren väl bör förutsättas underhålla sådan gemenskap med den

ort, hvarest hans egendom är belägen, att han der åtminstone icke saknar ett

pålitligt ombud. Utskottet anser fördenskull icke någon tvekan böra uppstå att

för ifrågavarande fall föreskrifva, att, derest icke genom aftal annorlunda är stadgadt,

betalning af arrende bör ske på det ställe, der den betalningsskyldige är

boende. Det torde väl någon gång kunna inträffa, att arrendatorn icke bor på

det hemman han arrenderar; men endast undantagsvis lärer väl förhållandet vara,

att han bor långt derifrån,'' och på en lagbestämmelse i ämnet torde ett sådant

undantagsförhållande desto mindre böra hafva inflytande, som i sistberörda, mera

sällsynta fall, hvilka väl oftast kunna förutses, innan arrendeaftalet kommer till

stånd, det må vara jordegarens omsorg att i arrendekontraktet göra förbehåll

beträffande stället för arrendeliqviden. Hvarje annan bestämmelse i ämnet, än

den Utskottet sålunda anser sig böra föreslå, lernnar rum för jemförelsevis flera

och vigtigare inkast. Hvad särskildt angår motionärens hemställan, att betalningen

må ske “i brukarens bostad ä den egendom, hvarom legoaftalet handlar

förekommer emot densamma, att den icke vore tillämplig å de fall — hvilka

ej äro sällsynta — då arrendatorn icke är boende å sjelfva egendomen. Ofta

finnes till och med icke boningshus å den utarrenderade jorden, hvilket isynnerhet

är händelsen med stadsjordar, och det kan då ej vara större olägenhet för

egaren att söka brukaren i hans hemvist än för den sednare att inställa sig hos

den förre. På de händelser åter, då brukaren verkligen har sin bostad å den

arrenderade jorden, får den af Utskottet föreslagna bestämmelse samma verkan

och tillämpning som den af motionären förordade. I fråga om denna, likasom

förstnämda punkt, har Utskottet ansett samma lag böra gälla för stad som för

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 65.

landet; och Utskottet, som på ofvan anförda skäl finner sig icke böra biträda

motionärens förslag oförändradt, får alltså hemställa:

att Riksdagen ville för sin del besluta en författning, hvarigenom

angående stället, der betalning af arrende och hushyra

skall ske, stadgas:

“År ej vid legoaftal om jord eller hus bestämdt, hvarest

betalning af legan ske bör; då skall den utgifvas, der brukaren

eller hyresmannen sitt bo och hemvist häfver. “

I fråga om den förmånsrätt till arrendatorns lösa egendom, som bör jordegare

tillkomma, stadgar 17 Kap. 6 § Handels-balken:

För afrad, tionde och all annan afgäld af fast egendom, hafve ock den företräde

till samma jord, som den ränta eger, der den ej längre stått inne, än i

17 Kap. Jorda-balken stadgadt är. Är gäldenären sjelf ej jordegare, njute den,

som afgälden eger, samma förmån i lösören. Häftar landbo för husröta, ehvad

det är för flera eller färre år, vare lag samma. I byggnad å annans grund i

staden eller på landet hafve jordegare företräde till åbyggnaden

och 17 Kap. 3 § Jorda-balken, hvarpå nyssnämnda lagrum syftar, innehåller,

att sista årets afrad har “bättre rätt än annan gäld“ och att, om afrad står

inne för tre år, och han, som den hafva bör, visar, att han den ej förr få kunnat,

han då skall njuta “samma rätt och förmån“.

Motionären har nu föreslagit, att enahanda företrädesrätt måtte jordegaren

tillkomma dels för den hyra, han af brukaren sig betingat för till den sednare

upplåtna inventarier, dels ock för värdet af den förminskning af dylika inventarier,

som igenom brukarens vanvård eller förskingring uppkommit.

Utskottet kan ej inse annat, än att för en dylik bestämmelse enahanda

grund förefinnes, som den, på hvilken nyssnämnda lagrum stödja sig, och hvilken

funnits så vigtig, att, oaktadt man i sednare tid sökt så mycket som möjligt

inskränka de s. k. tysta förmånsrätternas antal, den ifrågavarande dock måst

bibehållas. Utan tvifvel hade också i 1734 års lag blifvit fastställd förmånsrätt

för omförmälda fordran, derest på den tiden det varit brukligt att med ett hemman

utarrendera jemväl inventarier, ett bruk, som först i sednare tider vunnit

den utbredning, att lagstiftningens uppmärksamhet å deraf härflytande förhållanden

icke längre kan uteblifva. Med afseende å de mångfaldiga fördelar, det för

såväl jordegare som arrendatorer medför, att inventarierna vid en egendom få

åtfölja arrendet, synes sådant snarare böra uppmuntras än motverkas. För jordegaren

består fördelen dels deri, att han undgår att afyttra sina inventarier till

det pris, som vid tiden för arrendets början kan betingas och som i de flesta

fall icke motsvarar det verkliga värde, de för honom ega, dels deri, att, när

arrendet omsider upphör, han undgår omsorgen att på en gång anskaffa ny uppsättning

af redskap och kreatur; hvartill mången gång jemväl torde komma den

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 65.

fördel, att ett högre arrende kunde betingas, om brukaren finge hyra inventarierna,

emedan den sednare ofta lättare kommer ut med att erlägga en högre

afgäld, än att anskaffa kapital till inköp af nödiga inventarier. För arrendatorn

åter synes fördelen så påtaglig, att derom ej behöfver ordas. Men aet måste då

vara angeläget, att lagstiftningen icke motverkar en dylik anordning, hvilket kan

sägas vara förhållandet, så länge lagen icke lemnar en jordegare nödigt skydd

mot äfventyret att när som helst nödgas vika för en okänd fordringsegares anspråk;

och det lider ej tvifvel, att, i saknad af härför lämpliga stadganden,

vederbörande tvingas att söka bereda sig säkerhet på sidan om lagen, genom

medel, hvilka ofta af rättskänslan ogillas eller åtminstone få skenet af understuckna

aftal, ehuru afsigten dermed icke alltid varit förtjent af all den missaktning,

de uppväcka.

Lag-beredningen har också i fråga om den förmånsrätt till brukares lösören,

som jordegare borde tillkomma — efter det Beredningen utlåtit sig om det företräde,

husegare hade till hyresgästs gods, som i huset är — yttrat följande:

”Både rättvisa och billighet kräfva, att samma förmånsrätt, hvilken sålunda

blifvit tillagd husvärd i det gods, som hörer hyresgäst till och i huset är, för

sista och löpande årets hushyra m. m., äfven tillerkännes jordegare, den der

upplåtit sin egendom åt annan till brukning, i dennes lösören, som å egendomen

finnas, och i derå vexande eller bergad och i behåll varande gröda, för

sistförflutna och löpande årets lega, för alla årens husröta eller vanhäfd, för ränta

eller utskyld, hvarför egendomen häftar efter 6 § *), när brukaren derför svara

bort, så ock för ersättning, der den gäldas bör, för kreatur, redskap eller annat,

som egaren lemnat honom till egendomens bruk.”

Utskottet lemnar derhän, huruvida, på sätt motionären antager, Lag-beredningen

icke med ordet ”lega” äfven åsyftat betingad hyra för de inventarier,

som blifvit till brukarens nyttjande upplåtna. Åtminstone måste i alla fall, då

i arrendekontrakt ej är skiljdt emellan hvad som skall i lega för jord eller för

inventarier gäldas, benämningen lega äfven bli tillämplig på den sednare, och

Utskottet instämmer med motionären deri, att för sådan lega bör åtnjutas förmånsrätt

lika väl som för jordegarens öfriga omförmälda fordringar.

På grund häraf anser sig Utskottet böra understödja motionärens förslag, i

hvad dermed åsyftas att tillförsäkra jordegare förmånsrätt i arrendators lösa egendom

för ej mindre betingad lega för inventarier än den ersättning, som för vanvård

eller förskingring af sådana bör utgå; hvaremot Utskottet finner dels mindre

nödigt att, lika med motionären, till utvecklande af hvad med ”lösören” enligt

17 Kap. 6 § Handels-balken bör förstås, uppräkna särskilda slag af sådana, dels

betänkligt att genom en sådan bestämmelse, som den af motionären använda

*) I 22 Kap. af det utaf Beredningen afgifna förslag till Handels-balk.

orda
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 65.

ordalydelse: ”sistförflutna och löpande årets lega” innebär, ändra hvad 17 Kap.

3 § Jorda-balken och 2 punkten i 6 § af 17 Kap. Handels-balken innehålla om

vidsträcktheten af ifrågavarande förmånsrätt.

Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen ville för sin del besluta en författning, angående

tillägg till hvad allmänna lagen stadgar i afseende

på jordegares förmånsrätt till landbos lösören, hvarigenom

för ordnas: ”att hvad i 6 % af 11 Kap. Handels-balken

stadgas om jordegares förmånsrätt i landbos lösören för

afgäld af fast egendom, jemväl skall ega tillämpning i

fråga om lega för kreatur, redskap och annat, som egaren

lemnat landbon till egendomens bruk, der den lega ej

längre stått inne, än i 17 Kap. Jorda-balken sägs, så ock

om ersättning, der den gäldas bör, för hvad sålunda till

landbon lemnadt blifvit."

Hvad ofvan blifvit anfördt angående det skydd, lagstiftaren bör bereda för

sådana arrendeaftal, hvarigenom jordegare upplåter åt arrendator jemväl sina

gårdsinventarier, torde äfven få åberopas såsom skäl för bifall till hvad i 5

punkten af förevarande motion är föreslaget. På sätt motionären erinrar är det

föga tillrådligt att låta inventarier åtfölja ett arrende, enär icke någon säkerhet

gifves, att icke inventarierna — de der under tidens lopp förslitas och utbytas

emot nya, hvilka icke enligt vår lag ikläda sig de förras egenskap af jordegarens

tillhörighet — snart nog kunna varda för arrendatorns gäld till annan person

tagna i mät; och å andra sidan icke heller arrendatorn, änskönt han må hafva

genom inteckning förvarat sin arrenderätt, kan vara förvissad, att icke för jordegarens

gäld utmätas de kreatur och redskap, förutan hvilka tilläfventyrs hela

arrendet för brukaren skulle sakna värde. I beggedera fallen drabbas äfven den

icke skyldige af förlust.

Redskap och kreatur, eller med ett ord inventarier, vid en egendom hafva

numera ett ojemförligt högre värde, än fordom, i förhållande till sjelfva jordens;

och det kapital, som nedlägges i dyrbar redskap och å djur af ädlare slag, är

ofta så betydligt, att skilnaden emellan hvad som, enligt äldre uppfattning af

vilkoren för jordbrukets drift, utgjorde hufvudsak eller bisak, nästan kan anses

utjemnad. Redan i 1734 års lag, 10 Kap. 5 § Giftermåls-balken, sådant detta

lagrum lydde, innan det upphäfdes genom Kongl. Förordningen den 19 Maj 1845,

fanns den grundsats antydd, att inventarier voro att anse såsom adpertinentier

till fast egendom; och om än icke det bör ifrågasättas att i lagstiftningen åter upplifva

denna grundsats, som jemväl återfinnes i den Fransyska lagen, nemligen att

meddela fastighets natur åt den lösegendom, som vid ett jordbruk användes och är

oumbärlig, synes dock, till följd af antydda förändrade förhållanden, sådan egendoms

JUh. till Riksd- Prof. 1861, 7 Samt. 13 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 65.

rörlighet böra inskränkas. En början härtill torde utan våda kunna ske genom att

vid jordbruksinventariers tillgänglighet för egarens eller arrendatorns borgenär

fästa det vilkor, Utskottet här nedan ämnar föreslå, att nemligen de ej må, så

länge legoaftalet begagnas, skiljas från den jord, hvartill de höra, såvida ett

tillförlitligt vittnesbörd finnes om mängden och beskaffenheten af de arrenderade

inventarierna uti eu förteckning, som ständigt är för underexsekutor tillgänglig.

I förhållande till tredje mans rätt blir skilnaden allenast den, att å ena sidan

jordegarens borgenärer — af hvilka de, som hafva inteckning framför arrendatorns

kontrakt, hvarken få bättre eller sämre rätt, och de åter, framför hvilka

arrendatorn medelst inteckning af sitt kontrakt beredt sig företräde, icke skäligen

kunna göra anspråk på att tillgodonjuta betalning på ett sätt, som kränker

hans nyttjanderätt — måste söka betäckning för sina fordringar medelst jemväl

fastighetens utmätande, i stället att hålla sig till lösegendomen allena; och å

andra sidan brukarens fordringsegare — hvilka väl gemenligen kunna förutsättas

känna den förbindelse, han såsom arrendator har till jordegaren, under det åter

den sednare icke har samma lätthet att sig förese mot det äfventyr, han löper,

att råka i konkurrens med andra arrendatorns borgenärer — icke annorlunda än

i sammanhang med utmätning af arrendatorns nyttjanderätt till den af honom

brukade egendom kunna få sina fordringar betäckta med den lösegendom, hvars

skiljande från föremålet för hans arrende kunde göra det sednare för honom

nära nog värdelöst.

I förmodan, att de ändamål, Utskottet med nedan föreslagna lagförändring

söker uppnå, skola erkännas vara af vigt och betydelse för allmänna välståndet

saväl som för enskilda jordbruksidkare, hemställer Utskottet, att femte punkten

i Herr von Möllers ifrågavarande motion måtte på det sätt bifallas,

att Riksdagen för sin del beslutar en författning, hvarigenom

stadgas: «Vill jordegare, som sin fasta egendom till

brukning åt annan upplåtit, äfven lemna honom kreatur,

redskap och annat till egendomens bruk, göre derå förteckning

med utsatta värden. Den förteckning skall af

begge underskrifvas, och en bestyrkt afskrift deraf ingifv as

till kronofogde å landet eller Magistrat i stad att förvaras.

Ej må sedan de lösören, eller hvad i stället derför

sättes, för gäld i mät tagas, så länge legoaftalet räcker«.

Vidkommande sjette punkten i meranämnda motion synes väl icke något

tvifvel förefinnas derom, att vexande gröda lagligen är att betrakta såsom en

del af den fasta egendom, hvarå den befinnes, likasom skog, matjord, m. m.,

och således icke hänförlig till lösegendom, ehuru en sådan doktrinel bestämmelse

ej finnes i vår lag särskildt uttalad. Men i anseende dertill att berörda egenskap

hos gröda med dess afbergande nödvändigt upphör, och tidpunkten härför

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 65.

11

lätt kan beräknas, har det blilvit ganska brukligt, att, när annan tillgång hos

en gäldenär saknas, taga hans vexande gröda i mät, till och med att försälja

densamma, innan den visshet om dess verkliga värde kan vara för handen, som

är af den framtida mognaden och lyckliga inbergningen beroende; och ehuru

våra utsökningslagar icke gifva något stöd för ett sådant förfarande, har man

dertill sökt en anledning i det förhållande, att i allmänhet eventuela rättigheter

och anspråk lagligen kunna blifva föremål för frivillig eller tvungen öfverlåtelse.

Men i jemförelse med den förlust och de olägenheter, en dylik utmätningsåtgärd

kan tillskynda gäldenären såväl som andra, lrvilkas rätt är deraf beroende, och

hvilka icke böra lida till följd deraf, att de icke hastat att söka en otidig realisering

af en tillgång, som till sin natur icke ännu är annat än ämne till en

tillgång, må väl den olägenhet, som för en fordringsegare kunde uppstå af ett

förbud mot dylik realisation, anses ganska ringa, såsom medförande allenast nödvändighet

för honon att afvakta en lämpligare tidpunkt, hvars infallande kan

på det aldra närmaste beräknas.

Det är på dessa skäl, såväl som de af motionären andragna, som Utskottet

icke tvekar att tillstyrka bifall till motionen jemväl i denna del, sålunda,

att Riksdagen ville för sin del besluta, en författning, hvarigenom

för ordnas som följer: «Vexande gröda må ej i

mät gå annorledes än i sammanhang med eg ande- eller

nyttjande-rätten till den jord, hvarå den vexen.

Deremot anser Utskottet sig sakna anledning att understödja den framställning,

sjunde punkten i förenämnda motion innehåller, att nemligen genom ett lagstadgande

måtte närmare, än redan genom 4 Kap. 15 § Utsöknings-balken skett,

bestämmas, att aftal om tvistefrågors skjutande under kompromiss, i stället för

domstol, skall vara bindande. Nämnda § lyder sålunda:

“Häfver man å båda sidor skjutit det, som tvist är om, under gode män

och utfäst sig att nöjas åt deras slut; gånge då det till utmätning".

Denna lydelse föranleder icke dertill, att aftalet om kompromiss skall vara

ingånget inför domstolen, helst som ej mindre innehållet af nästföregående §,

nemligen: “Förlikning, som inför domaren, eller eljest sker, ege samma rätt som

annan klar förskrifning," än ock kapitlets öfverskrift: «Om utmätning ä skuldebref,

klara förskrifning ar och gode mäns utslag"-, gifver tydlig anvisning på

en motsatt tolkning. Utskottet hemställer följaktligen,

att motionen i sistberörda hänseende ej måtte till vidare åtgärd

föranleda.

Stockholm den 15 Februari 1867.

, På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 65.

Rfservattoiien

af Herr Grefve Sparre, Eric: »Emot Utskottets i 3:r]je och 5:te punkterna

af detta Betänkande framställda förslag får jag anmäla min reservation.

Hvad först angår bestämmande af stället der arrende bör erläggas, så förekomma

vid det af Utskottet föreslagna stadgande flera betänkligheter. Är lega,

vare sig af jord eller hus, utsatt i penningar, hvilket hvad de sistnämnda, eller

husen, angår, nästan alltid är, och i fråga om jord, alltmera blir fallet, finnes redan

i 4 Kap. 10 § Utsöknings-balken den grundsats antydd, som också i lagskipningen

blifvit tillämpad, att gäldenären skall tillställa fordringsegaren liqvid, och

då i händelse af tvist lagen redan bestämmer, att “Konungens Befallningshafvande

egen pröfva hvar betalning, på gäldenärens kostnad, ske bör“, så synes mig

ett afvikande endast för detta fall från den allmänna grundsatsen icke vara lämplig.

Är denna grundsats i allmänhet rigtig, så bör den gälla äfven för en brukare

eller hyresman; är den ovigtig så bör den ändras, men intet undantag för

dessa ske. För min del anser jag flera och giltiga skäl förefinnas för bibehållande

af grundsatsen. Det är i allmänhet svårare för en fordringsegare att träffa

en gäldenär, som håller sig undan, än för gäldenären att träffa en fordringsegare,

som väntar liqvid. Den sednare är vanligen ganska mottaglig.

Den omständighet att till följd af tredska hos en individ stridighet uppstått

i anledning deraf, att kontrahenten försummat att gifva ett aftal behörig bestämdhet,

är icke i och för sig giltig anledning för lagstiftaren att uppträda, helst

der lag redan finnes; men sker det, bör åtminstone det nya lagbudet förekomma,

men icke, såsom det nu föreslagna, föranleda tvister. En jord- eller husegare

som af sin brukare eller hyresman icke utfår sin lega, och på grund deraf nöd

gas lagsöka denne, måste, om förslaget antages, för att åtnjuta ränta från förfallodagen,

med notarial-attest styrka, att han å denna dag infunnit sig i gäldenärens

bostad för att uppbära liqvid. Är brukare eller hyresman icke boende

ä stället, hvilket ofta inträffar, exempelvis alltid med stadsboer, som arrendera

lägenheter å landet eller landtman, som tillbringa en del af året i stad, blir det

för egaren särdeles obeqvämt att uppsöka dem i deras bostäder.

År jord- eller husegaren icke boende å stället och har han icke der ställt

ombud för sig, så lärer, om i anledning deraf tvist uppstår, vederbörande myndighet

vid den pröfning, som enligt ofvan åberopade lagrum honom åligger, icke

underlåta att å denna försummelse å egarens sida fästa afseende, och omöjligt

förekommer det mig att i sådant fall arrenderättigheten kan anses förverkad,

då försummelse ej ligger arrendatorn till last.

Men om en jordegare, som af en mängd brukare eller arrendatorer har att

uppbära en mängd naturaprestationer, icke bevisligen underrättat en hvar af dem,

att han ställt ombud för sig, så skulle dessa för sin tredska utan tvifvel förebära

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 65.

okunnighet. Vid den ringa afgäld, som t. ex. för afsöndrade lägenheter erlägges,

skulle hemmansegaren för mödan att uppbära densamma få vidkännas kostnad

till högre belopp än hela afgälden. Med ett ord förslaget synes mig stridande

mot den för likartade fall gällande princip; opraktiskt och i allmänhet obehöfligt

eller olämpligt, då tvister i enstaka fall derigenom icke undvikas.

Beträffande förslaget i femte punkten derom, att inventarier ej må i mät

tagas, hvarken för jordegarens eller brukarens skuld, så förekommer i förstnämnda

hänseende att 5 Kap. 9 § Utsöknings-balken redan innehåller: “All utmätning hör

ske utan förfång af den rätt, som annan till gäldenärs gods eger“. Om eu

jordegare lemnat inventarier till sin brukare, så kunna följaktligen icke, utan

förfång af dennes rätt, dessa inventarier tagas i mät för jordegarens skuld. I

detta afseende är således det föreslagna stadgandet öfverflödigt.

I fråga åter om utmätning för brukarens skuld är det lika öfverflödigt att

stadga, att för densamma jordegarens inventarier ej kunna i mät tagas. Vidkommande

de inventarier, som brukaren satte i stället för dem som han föryttrat, så

kan, der kontraktet eller inventarieförteckningen derom intet stadgar, någon svårighet

för närvarande uppstå. Om den i 10 Kap. 5 § Giftermåls-balken af 1734

års lag antydda, i Fransyska lagen antagna grundsats, att jordbruksinventarier medfölja

fastigheten, i lagskipningen eller lagstiftningen vinner tillämpning, ar denna

svårighet hjelpt. Till dess detta sker, hyser jag likasom i fråga om föregående

punkt tvekan att för .ett fall stadga undantag från den allmänna regeln; helst

det icke anses kunna ske, utan att kronofogden göres till arkivarie för dessa

handlingar; samt i allt fall jordegaren enligt det i fjerde punkten föreslagna

stadgande för den ersättning, hvartill han ovilkorligen är berättigad för de åsyftade

inventarierna, får förmånsrätt i dem, som brukaren anskaffat.“

I afseende på tredje punkten af motionen hafva Herr Faxe och Herr von

G eg er felt instämt med Herr Grefve Sparre.

Af Herr Faxe: “Jag kan ej biträda Utskottets, i anledning af motionens

fémte punkt, afgifna förslag, derför att, så vidt dermed afses, att från utmätning

för jordegarens skuld undantaga denne tillhöriga inventarier, som blifvit

till arrendators begagnande öfverlemnade, jag anser vådligt, att i detta afseende,

till förfång för jordegarens borgenärer, tillägga arrendatorn annan eller bättre

rätt, än som, på grund af 5 Kap. 9 § Utsöknings-balken, efter dess nuvarande

lydelse, möjligen må honom tillkomma; helst sådant vore, att för bedrägliga

gäldenärer anvisa en ytterligare utväg, att på svekfullt sätt undanhålla sina borgenärer

dylik egendom, och försöken till dylika bedrägerier redan ärö tillräckligt

många och svåra att förekomma;

att något stadgande i den rigtning, att inventarier, som af jordegaren allenast

till arrendatorns begagnande blifvit öfverlemnade och således fortfarande tillhöra

den förre, ej må användas till godtgörande af arrendatorns skulder, så myc
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 65.

ket mindre är behöfligt, som detta är en klar följd af jordegarens oförändrade

eganderätt dertill och det stadgande, som härom redan finnes i 7 Kap. Utsöknings-balken;

likasom för jordegaren ej kan möta svårighet att, medelst qvitterad,

specifik inventarieförteckning förse sig med bevis om sin egande rätt;

att deremot om inventarierna äro öfverlemnade till arrendatorn allenast med

skyldighet, att vid afträdet lemna jemngod! åter eller ersätta värdet deraf, eganderätten

dertill i och med detsamma måste hafva från jordegaren öfvergått till

arrendatorn; likasom den förre, i afseende på inventarier, Indika, ehuru blott lem

nade till begagnande, förskingras eller utbytas mot andra, ej heller kan ega annan

rätt, än som öfverensstämmer med stadgandena i 11 och 12 Kap. Handelsbalkeri;

hvarjemte hans anspråk på godtgörelse synes vara fullt betryggadt genom

den i nästföregående moment föreslagna förmånsrätt; hvilket allt än mera gäller i

fråga om utsäde eller foder, dertill någon eganderätt för jordegaren icke kan

qvarstå, sedan det blifvit till annan öfverlemnadt; dock att hvad genom lag eller

kontrakt i afseende på foder särskildt kan vara stadgadt, måste lända till efterrättelse;

Och det vore ingalunda rättvist, att, genom fastställande af en, med

begreppet om vilkoren för eganderätt alldeles oförenlig, sakrätt för jordegaren,

från utmätning'' för arrendatorns skulder undantaga lösegendom, som, ehuru till

slag och antal öfverensstämmande med den som blifvit arrendatorn lemnad, dock

kunde vara af vida bättre beskaffenhet och högre värde44.

I denna reservation instämma Herr Holmberg och Herr Rosenberg;

af Herr von Gegerfelt: “Då stadgandet i 7 Kap. 1 § Utsöknings-balken, att

annan mans gods, som finnes i bo, der utmätning skall ske, icke må gå i mät,

redan utgör hinder att för arrendatorns gäld utmäta sådana inventarier, som

jordegaren, utan att afhända sig eganderätten till desamma, åt honom öfverlemnat;

då arrendatorns betingade nyttjanderätt till dessa inventarier icke,

emot föreskriften i 5 Kap. 9 § samma Balk, att all utmätning skall ske utan förfång

af den rätt, som annan till gäldenär gods eger, kan förringas genom deras

utmätning för jordegarens skuld; då denna sednares rätt till ersättning för de

åt arrendatorn öfverlemnade inventarier, som ej vidare finnas i behåll, äfvensom

för utsäde och foder, blefve vederbörligen betryggad genom den af Utskottet föreslagna

utvidgning af den enligt nu gällande lag honom tillkommande förmånsrätt

i arrendatorns lösegendom; och då slutligen de inventarier, arrendatorn

sjelf inköpt eller producerat, samt utsäde och foder, som han af jordegaren emottagit,

måste anses som arrendatorns egendom, samt det icke vore med rättvisa

och billighet öfverensstämmande, att arrendatorn, på grund deraf att dylik egendom

vore för honom behöflig till arrenderade jordens brukning, skulle hafva räifrighet

att undanhålla densamma sina borgenärer, desto mindre som en motsvarande

rättighet icke finnes i lag åt andra näringsidkare beviljad, så anser jag motionens

femte punkt icke böra någon vidare åtgärd föranleda44.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1867:48 Skrifvelse, angående ändring i 76 Kap. 5 och lo §§ Jorda-balken. s. 3 i texten
  2. Rskr. 1867:50 Skrifvelse, om upprättande af en fullständig tablå öfver Statsverkets ställning. s. 7 i texten