Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande af frälsemäns forum privilegiatum. v S0

1868-02-20 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1868:8, Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande af frälsemäns forum privilegiatum. v S0

Dokumentets text

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o S. 5

härigenom erhållna magt; men hvarje gång en bekännelsefånge insättes, missbrukar

samhället sin magt genom våld på en vigtig och ostridig rättsgrundsats; och när

han åter måste utsläppas, erkänner samhället dymedelst sig hafva låtit honom lida

straff för ett brott, till hvilket han varit, om ej bevisligen oskyldig, åtminstone

icke bevisligen skyldig, ■— ett moraliskt nederlag, så mycket svårare, som den förcbragta

bevisningens verkan i väsendtlig mån genom det misslyckade försöket försvagas.

Ai bovisningen så bindande, att den tilltalade kan på bekännelse insättas,

måste den ock anses tillfyllestgörande för den tilltalades fällande till brottet, helst

Jagen numera icke i något fall stadgar ovilkorligen dödsstraff, och knappast

lifstidsfängelse, hvarifrån den tilltalade vanligtvis efter 10 års välförhållande benådas,

kan anses medföra större lidande än en längre tids sittande på bekännelse.

Af dessa skäl är jag skiljaktig från Utskottets beslut i denna del och hemstaller

att Riksdagen måtte för sin del besluta, att den genom Kong! Brefvet den

" Mars 1803 bestämda rätt'' att till bekännelse hålla i fängelse en för groft brott

tilltalad, men ej dertill fullt förvunnen, person må anses upphäfven“.

samt af Herrar de Lava/,, Lemchen, Rosenberg, Bergström, Hessle, Bovin och

Balter hven Ersson, hvilka instämde med Herr von Gegerfelt.

2ST:o 8.

Ank. till Riksd. Kansli d. 20 Febr. 1868, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande af frälsemäns

forum privilegiatum.

v S0(ian ^ förra Riksdagen för sin del beslutat upphäfvande af de stadganden,

enligt hvilka frälsemän ega att få vissa dem rörande mål och angelägenheter omedelbait

ai Hofrätt liandlagda och bedömda, men detta beslut ej kommit under nå°‘on

vidare grundlagsenlig behandling, utan följaktligen förfallit, så har Herr A. Reutercnona

inom Andra Kammaren nu ånyo väckt förslag i sådan syftning, hvilket förslag

blifvit till Lag-Utskottets behandling remitteradt.

I öfverensstämmelse med 6 § uti de för Ridderskapet och Adeln den 16

Oktober 1723 utfärdade privilegier är i 8 Kapitlet 2 § Rättegångs-balken förordnadt,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 8.

att Hofrätt skall döma, enligt 8 mom., öfver “tvister om arf efter frälseman: deras

förordning’ vid dödstimman om deras''egendom: förmynderskap för deras barn

och arfvingar, som frälse äro: så ock der frälseman eller dess arfvinge vill genom

offentligt anslag afstå dess egendom till borgenärer och om hvarderas rätt och företräde

dertill; eller den ena maken söker skilja sin lott i bo från den andres enskilda

gäld11; samt, enligt 9 inom., “öfver de brott, der frälseman förverkar lif, ära,

adelig frihet, gods eller arfvelig rättighet; så ock enviges eller andra slagsmål eller

förgripelser med skymfliga ord och gerningar, emellan frälsemän eller deras vederlikar,

när domaren i orten, der gerningen gjord är, först derom ransakat“; och

hafva dessutom genom Kongl. .Blefven den 2G Oktober 1748 och den 7 April 1805

dels utländske adelsmän, som hit till riket inkommit, dels ock Svenska Akademiens

ledamöter förklarats • berättigade att åtnjuta samma förmåner i rättegångsmål som

Svenske adelsmän, och att således, lika med desse, i vissa mål omedelbart dömas

af Hofrätt. .

Utskottet, som anser sig nu, liksom vid förra riksdagen, böra biträda motionärens

framställning, tillåter sig att ur Utskottets då afgifna yttrande i ämnet återgifva

följande:

“Utskottet bör till en början erinra, att, enligt Konkurslagen den 18 September

1862 och Kongl. Förordningar^ af samma dag om boskilnad och om undanskiftande

af egendom i makars bo samt huru gäld vid dödsfall betalas skall och om

urarfvagörelse, så ock angående undanskiftande af egendom i död makes bo, frälsemans

konkurs- och boskilnadsmål icke vidare skola omedelbart af Hofrätt upptagas.

Yidare hafva genom Strafflagen af den 16 Februari 1864 åtskilliga af de i

8 Kapitlet 2 § 9 mom. llättcgångs-balkcn uppräknade fall, i hvilka frälseman för

af honom begångna brott skall dömas af Hofrätt såsom första domstol, upphört att

ega tillämplighet, och rörande flera af do öfriga torde olika åsigter kunna uppstå,

huruvida de böra af underrätt eller Hofrätt omedelbarligen afdömas.

Det är sålunda egentligen endast i fråga om bouppteckningar, arf, testamenten

och förmynderskap, som Hofrätternas särskilda jurisdiktion öfver frälsemän ännu

har någon betydelse. Men äfven i afseende på boupptecknings- och arfsfrågor står

den icke väl tillsammans mod den nya lagstiftningen, angående urarfvagörelse och

undanskiftande af egendom i död makes bo, enligt ofvanberörda Kongl. Förordning

den IS September 1862. Enligt 5 och 7 §§ i denna förordning åligger det nemligen

frälsemans arfvinge, som vill göra sig urarfva, och efterlefvande maka, som

vill afträda egendom för att vinna befrielse från gäld, att hos underdomaren afträda

egendomen inom en månad från den dag bouppteckningen slutades, och följaktligen

äfven att vid afträdesansökningen foga samma handling. Men enligt 9 Kapitlet 4 §

Ärfda-balken bör ock inom nyssnämnda tid bouppteckningen ingifvas till den Hofrätt,

hvarunder den aflidne vid dödstillfället lydt. Denna öfverrätt tillkommer derjemte

på grund af 2 och 3 §§ i omförmälda kapitel af Ärfda-balken att vaka deröfver,

att bouppteckning efter frälseman varder inom föreskrifven tid hållen, och,

om sådant ej då låter sig göra, meddela anstånd dermed till viss dag. Deremot

eger underdomaren, enligt 21 § i 1862 års förordning, att, i fråga om egendoms

afträdande, pröfva, huruvida bouppteckningen blifvit i laga tid upprättad. Här förefinnas

alltså inkonseqvenser i lagstiftningen, som svårligen kunna annat än leda till

oreda och förvecklingar i tillämpningen.

Hvad slutligen angår den Hofrätten åliggande vårdnaden öfver förmynderskap

för omyndige af frälsestånd, har svårigheten att utöfva densamma, isynnerhet

då myndlingarne bo å aflägsna orter, blifvit ökad genom Kongl. Förordningen an
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 8. 7

gående tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndiges egendom den 24 September

1861 och särdeles genom dess stadgande i 5 §, enligt hvithet Rätten, då fråga väckes,

att förmyndare bör lemna inteckning eller annan säkerhet för omyndigs bos honom

innestående medel, eger derom förordna såsom nödigt och skäligt pröfvas, hvilken

pröfning åter måste grunda sig på en- kännedom om personens vederhäftighet och

förhållande i öfrig!, som i de flesta fall icke är att förutsätta hos annan domstol än

underrätten i orten, der förmynderskapet finnes. Stadgandena angående Adelns

särskilda forum hafva sålunda, äfven der de qvarstå, förlorat sitt ursprungliga sammanhang;

och de kunna derföre nu mindre än någonsin anses såsom en verklig

förmån för Ridderskapet och Adeln. De torde fast heldre vara de fleste bland

Ridderskapet och Adelns ledamöter till olägenhet. Om man äfven fäster mindre

vigt vid den omständigheten, att frälsemannen derigenom gå miste om en instans

i deras arfs- och förmynderskapstvister, hvilket visserligen bereder skyndsamhet,

men också i samma mån minskar säkerheten i dessa tvisters pröfning, så är det

dock otvifvelaktigt, att för det stora flertalet af Ridderskapet och Adelns ledamöter,

som bo aflägse från den Hofrätt, under hvars jurisdiktion de lyda, både besvär och

kostnad vållas genom ifrågavarande privilegium, som hindrar dem att i sådana enkla

ärenden som boupptecknings ingifvande, testamentsbevakning och förmyndareförordnande,

vända sig till domstolen i orten, under det att de i vida vigtigare och lika

grannlaga saker måste underkasta sig samma domstols jurisdiktion.

Då alltså ifrågavarande undantagslag i de flesta fall icke synes kunna lända

till någon verklig förmån för Ridderskapet och Adeln, utan i stället medför olägenheter

för såväl detta Stånds egna medlemmar som öfrige medborgare i riket; och

dess fortfarande bestånd tvifvelsutan komme att medföra oreda och osäkerhet i lagskipningen,

anser för sin del Utskottet samma lag böra upphäfvas samt, till följd

deraf, jemväl ofvanberörda Kongl. Bref af den 26 Oktober 1748 och den 7 April

1805 till all verkan förfalla.

En sådan lagförändring behöfver ej medföra förlust för Ridderskapet och

Adeln af dess nuvarande rätt att äfven i städerna sjelfve utse personer till förrättande

af . bouppteckningar och arfskiften i adliga sterbhus, hvilken rättighet måste

anses såsom en verklig förmån. Denna rätt är nemligen icke uttryckt i Ridderskapet

och Adelns privilegier eller i de lagrum, om hvilkas upphäfvande är fråga,

utan grundad på 35 § af Kongl. Resolutionen den 3 Oktober 1675 och Kongl. Förordningen

den 1 Mars 1749. Emellertid har Utskottet ansett nödigt, att, till undvikande

af misstydning, särskildt förbehåll om nämnda rätts fortfarande bestånd bör

göras. “

De skäl, hvilka sålunda till stöd för den ifrågaställda lagstiftningsåtgärden

tillförene blifvit anförda, synas fortfarande ega full giltighet, i följd hvaraf Utskottet

vördsamt tillstyrker,

att Riksdagen måtte för sin del besluta en författning, angående upphäfvande

af frälsemäns rätt till särskildt forum, så lydande:

“Med ändring af hvad 6 § af Ridderskapet och Adelns privilegier

den 16 Oktober 1723 samt 8 och 9 mom. af 2 § i 8 Kapitlet Rättegångsbalken

innehålla derom, att vissa mål och angelägenheter rörande frälsemän

skola omedelbart af Hofrätt bedömas och handläggas, förordnas,

att dessa mål hädanefter skola tillhöra vederbörande Underdomstolar

och efter allmänna Rättogångs-ordningen behandlas; dock att derigenom

icke någon inskränkning sker i den rätt, som, jemlikt Kongl. Resolutionen

den 3 Oktober 1675, § 35, jemförd med Kongl. Förordningen den 1

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 8.

Mars 1749, tillkommer arfvingar i adliga sterbkus att till förrättande af

bouppteckningar och arfskiften i samma sterbkus kalla dem, de helst dertill

bruka Tilja; kommande i följd häraf Ivongl. Brefven den 26 Oktober

1748 och den 7 April 1805, hvarigenom utländske adelsmän, som hit till

riket inkommit, samt Svenska Akademiens ledamöter blifvit förunnade

enahanda förmåner i rättegångsmål som Ridderskapet och Adeln, att till

all verkan upphöra.

De mål och ärenden, som vid den tid, denna författning träder i

verkställighet, på Hofrätts pröfning bero, skola af Hofrätten med slut

afhjelpas.

Stockholm den 20 Februari 1868.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Stockholm, tryckt hos C. Wilh. Hagman, 1868*

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1868:26 Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 26 s. 14 i texten