Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion Sala silfververk, m. rn. om upphörande eif arrendet utaf

1868-02-25 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1868:37, Utlåtande, i anledning af väckt motion Sala silfververk, m. rn. om upphörande eif arrendet utaf

Dokumentets text

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Stats-Utskottels Utlåtande N:o 37.

Uti underdånig skrifvelse den 13 Maj 1867, angående ändringar i landtförsvarets

organisation, har emellertid Riksdagen uttalat den åsigt, att alla till aflöning

åt indelta arméen anslagna boställen skola ingå till Statsverket i den mån sådant

författningsenligt kan ske; och då Riksdagen destoheldre torde sakna anledning

att i förevarande speciela fråga fatta beslut i alldeles motsatt syftning, som

motionären icke anfört något förhållande, hvilket ens utmärker, att han sjelf ansett

det från det allmännas synpunkt vara nyttigt och ändamålsenligt, att hans,

enligt ordalydelsen i motionen, “efter nämnda afdelningschefs önskan''1 väckta förslag

bifölles, hvilket i frågans nuvarande outredda skick i allt fall icke kunde ega

rum, hemställer Utskottet

att motionärens i ämnet gjorda framställning må af Riksdagen

lemnas utan allt afseende.

Stockholm den 25 Februari 1868.

Arv. Fr:son Posse.

M:o 37.

Ank. till Eiksd. Kansli d. 27 Febr. 1868 kl. 11 f. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion

Sala silfververk, m. rn.

om upphörande eif arrendet utaf

(/. A.)

Uti eu inom Riksdagens Andra Kammare väckt motion (N:o 203), som blifvit

till Stats-Utskottet remitterad, har Herr J. E. Johansson föreslagit, att Riksdagen

måtte uti underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, att, sedan Sala

bergslag numera vägrat ingå på de af Rikets åren 1862—1863 församlade Ständer

föreslagna vilkor för upphörande af arrendet utaf Sala silfververk, Kongl. Maj:t

täcktes låta samma arrende uppsäga, eller, om sådant icke läte sig göra, att Kongl.

Maj:t måtte låta genom vederbörande embetsverk meddela bergslaget nödiga föreskrifter

att efter rätt bergsvis anskaffa tidsenliga maskiner; att med ångkraft drifva

silfververket, så att alla vattenuppdämningar för detsamma komme att upphöra;

s. 11 Kontrollera mot PDF

Ståts-Utskottets Utlåtande N:o 37.

11

att i öfrigt, med begagnande af de bästa så väl inom som utom landet använda

methoder för silfvertillverkningen, drifva handteringen och att dertill använda betydligt

ökad arbetskraft samt en omorganiserad förvaltning, på det att Statens/ och

enskildas uppoffringar för silfververket måtte för framtiden försvinna, äfvensom att,

derest bergslaget underläte att ställa sig de sålunda erhållna föreskrifterna till

efterrättelse eller dervid visade försummelse, Kongl. Maj:t måtte bergslaget från

arrendet genast skilja.

För att Riksdagen må komma i tillfälle att rätt bedöma den icke ovigtiga

men särdeleles invecklade fråga, som nu åter blifvit bragt å bane, har Utskottet

ansett nödigt att, i den mån sådant med tillgängliga handlingar under en begränsad

tid kunnat verkställas, söka här åvägabringa någon utredning af ämnet, dervid

Utskottet ansett sig böra till en början redogöra för uppkomsten af förhållandena

i afseende å silfverkerket och deras utveckling till nuvarande ståndpunkt.

Sala silfververk har från urminnes tid varit en Kronans tillhörighet. Tid

efter annan har det varit upplåtet på längre eller kortare terminer dels åt enskilda

personer, dels åt det redan år 1624 inrättade Sala bergslag. Till Kammarrådet

Gripenstjerna, som försträckte Kronan eu ansenlig summa penningar, lemnades det

år 1675 under förpantning; men sedan denna förpantning upphörde, öfverlät

Konung Carl den XI, genom transport den 20 Januari 1682, silfververket med dess

tillbehör och inventarier åt Sala bergslag till ett perpetuelt och everldeligt arrende,

så länge bergslaget förmådde hålla det vid magt och efter rätt bergsvis detsamma

drifva; dock förbehölls Kronans regale samt en fri disposition att, efter tillverkningen

och välsignelsen, öka eller lindra afgiften. Genom samma transport öfverlemnades

jemväl till bergslaget vindkörings-spanmålen och gärden samt Kyllinge

sågqvarn och mjölqvarns tull, hvilken sednare äfven förut varit förlänt till underhåll

åt fattiga och förlamade, som kunde blifva slagne i grufvan eller eljest vid

hytteverken förderfvade. Likaledes uppsats åt bergslaget arrendet af de sex Salberget

underlagda s. k. nedre socknarne i Salbergs län, nemligen Sala, Möklinta,

Norrby, Tärna, Kyla och Kumla, med tillstånd att af dessa räntor få i ved och

kol förvandladt så mycket som bruket, emot betalning efter kronovärdering, tarfvade

och icke uppbar i andra persedlar. Å detta arrende utfärdades af Kongl.

Kammar-kollegium den 10 December 1685 särskildt kontrakt, ursprungligen blott

för sex år, men detta kontrakt blef sedermera tid efter annan prolongeradt. Bergslaget

skulle deremot till Kronan inleverera det tillverkade silfret, med undantag

af till konststaten anslagna 2,400 daler silfvermynt, emot en betalning af 10 daler

samma mynt för lödiga marken. Bergslaget klagade derefter flera gånger att det

vore omöjligt tillverka silfver för den utsatta betalningen. I anledning deraf och

på det bergslaget icke skulle aftröttna med verkets drifvande blef betalningen förhöjd

till 11, 115 och år 1708 till 12 daler för lödiga marken, hvarefter bergslaget

beviljades fri utmyntning för dess tillverkade silfver, dock till en början under

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 37.

förbehåll att förhöjningen på myntet tillfölle Kronan. Sedermera erhöll bergslaget

år 1720, i anseende till sitt då beträngda tillstånd, hela utmyntningsfriheten. År

1738 anhöll bergslaget om vidare förmåner, men erbjöd sig att till Kronan erlägga

hvar tionde mark af hvad utöfver ett visst qvantum (1,000 lödiga marker) kunde

tillverkas. Efter åtskilliga förslag till jemkning och reglering af bergslagets rättigheter

och skyldigheter blef resultatet häraf “Kongl. Majrts Nådige Öpne Transport,

hvarigenom Sala Silfvervärk framgent och evärdeligen, med visse betingade

vilkor och förmoner, uppdrages till Sala Bergslag samt thess Ledamöter och Interessenter,

gifven Stockholm i Råd-Cammaren then 9 September 1741“, — den urkund,

som, jemte Kongl. Kammar-kollegii arrendekontrakt angående räntorna af de

sex nedre socknarne i Salbergs län af den 20 September 1748, ännu hufvudsakligen

ligger till grund för bedömande af Kronans och bergslagets inbördes rättigheter

och skyldigheter.

Af dessa handlingar, hvaraf Utskottet tagit kännedom, inhemtas, bland annat,

att Kongl. Maj:t, å ena sidan eftersinnande, huru Sala silfververk må kunna

upprätthållas, såsom för riket högst angeläget, så väl i anseende till det silfver,

som årligen utur jorden, såsom ett nytt kapital, frambringades i dagsljuset, som ock

att bergslaget, hvilket bestod af eu myckenhet folk, af grufvedriften hade sin näring

och uppehälle, men å andra sidan skärskådande och eftertänkande, huru Kronan,

som förlänt verket åtskilliga förmåner, måtte deremot hafva någon inkomst,

genom denna transportresolution efterlåtit och beviljat Sala bergslag framgent och

everldeligen, så länge bergslaget förmådde efter rätt bergsvis hålla grufvan och silfververket

vid magt och behörig drift, att få behålla verket, emot det att bergslaget

till Kronan utgjorde och erlade tiondedelen af hela tillverkningen. Härvid voro

för öfrigt flera vilkor stadgade, deribland här allenast torde , böra omförmälas: att

bergslaget förpligtades till Myntverket aflemna allt det tillverkade silfret, hvaraf xodelar

förmyntades för bergslaget, som hade att derför erlägga myntarelön och slagskatt

efter Myntordningen; att om tillverkningen öfverstege 2,000 lödiga marker

om året, bergslaget skulle, förutom tionde samt myntarelön och slagskatt, till Kronan

betala en daler silfvermynt för hvarje mark af bergslagets xVdelar utaf detta

öfverskott, och att, derest tillverkningen öfverstege 2,500 marker årligen, bergslaget

då skulle äfven för hvarje Överskjutande mark erlägga 1 daler 16 öre silfvermynt,

på det Kronan måtte erhålla någon ersättning för den ränta och de dagsverken,

som bergslaget till konststatens underhållande af Kronan innehade; att

bergslaget tillförsäkrades att derefter och framgent till konststatens underhåll få

orubbadt njuta alla de förmåner och förläningar af hemman och räntor, som till

silfververket och Sala stad af fordna Konungar blifvit donerade och hvaruti stadsoch

grufvejorden innefattades, utan ock derjemte grufvedrängshjelpen af hela Salbergs

län, innefattande, förutom de förut omnämnda sex nedre socknarne, sex andra

församlingar, nemligen Löfsta, Enåker, Nora, Wåla, Harbo och Huddunge, så

s. 13 Kontrollera mot PDF

Stats-Utslcottets Utlåtande JS/:o 37.

13

ock dagsverkspenningarne eller jordeboks- och mantalsdagsverken af de sex arrenderade

nedre socknarne, jemte Kyllinge sågqvarn samt Kyllinge mjölqvarns kronoqvarntull;

att skogarne uti de tolf Salbergs socknarne skulle vara silfververket endast

och allenast förbehållna, likmätigt alla derom utfärdade stadgar, förordningar

och resolutioner; att bergslaget, såsom innehafvare af Kronans rätt, egde tillgodonjuta

hvad allmogen och flere i nämnda 12 socknar enligt Kongl. förordningar,

föreningar och kontrakter varit skyldige till silfververkets tjenst prestera, såsom

konstgrafsbyggnad, dammars vidmagthållande, årensning, grässkärning, nkterkörning,

storstockskörsel m. ro.; att vissa tjensteman, som hade uppsigten öfver hushållning

och ordning vid silfververket, bestodes aflöning å Kronans stat, hvarå äfven 20

daler silfvermynt uppfördes till årligt inköp af materialier till proberkammaren;

att med hushållningen vid grufvan och silfververket samt dess bearbetande och

drifvande in. m. visserligen skulle förblifva efter 1682 års transport och flera sedermera

derom gjorda författningar; men att på det grufvedriften, såsom källan

till bergslagets välstånd och upprätthållande så mycket bättre måtte befrämjas, de

medel, dagsverken, spanmål och andra räntepersedlar, som till silfververket och

såsom hjelp till konststaten och grufveförsöks drifvande endast och allenast blifva

anslagna, icke finge lemnas bergslaget till utbyte, på sätt förut skett, utan i

stället den avance utdelas, som af grufvearbetet och silfvertillverkningen igenom sådana

medel och bergslagets egen kassa kunde åstadkommas; dock att penningar

alltid borde finnas i reserv till grufvans drift och således en god hushållning till

bergslagets eget bästa iakttagas; samt att, beträffande arrendet af de sex nedre

socknarne, att Kongl. Kammar-kollegium skulle det härom förut upprättade kontrakt

genomse och renovera samt priset på persedlarne efter tidens beskaffenhet

lämpa och utsätta. Uti 17:de punkten af ifrågavarande 1741 års transport förekommer

slutligen följande märkliga stadgande: “Sidst ehuruväl Sala Silfvervärk är på

förenämde sätt Bergslagen uppdragit, åt innehafvas och nyttias i evärdeliga tider;

Så vele Wi dock åt bemälte Bergslag så hädan efter, som här tils, skal vara förbunden,

att under Wårt Bergs-Collegii, samt Bergmästarens, Bergs- och GrufveRätternes

inseende och Administration, ställa sig alla de Förordningar och Resolutioner

till hörsam efterlefnad, som ther om antingen redan äro, eller hädan efter

kunna blifva utfärdade, berörande så väl Grufvedriften som Bergslagens Oeconomie

vid Silfvervärket, med thet mera, som tfyer af dependerar“.

Till följd af föreskriften i ofvanberörda transport utfärdades af Kongl.

Kammar-kollegium, på sätt ofvan förmärs, arrendekontrakt under den 20 September

1743 å räntorna af de sex nedre socknarne. Genom detta kontrakt uppläts

åt bergslaget under perpetuel! arrende de uti en vid kontraktet fogad jordebok

upptagna hemman och lägenheter i nämnda socknar, med deras uppgående årliga

ränta, gärder, vinterkörslor, vinds- och vaskekörningar, boskaps- och skjutsfärdspenningar,

som jordeboken utvisade, så länge och ej vidare, än bergslaget efter

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 37.

rätt bergsvis hölle grufvan och silfververket. vid magt och med sådan full flit drefve

detta verk, att, medelst Guds välsignelse, Kongl. Maj:t och Kronan deraf tilltiöte

den nytta och inkomst, som så väl transporten af den 9 September 1741 som

arrendekontraktet åsyftade, samt bergslaget rigtigt betalade arrendet, hvilket var

utfäst till 6,715 daler silfvermynt, med viss förhöjning, då silfvertillverkningen öfverstege

2,000 '' lödiga marker om året Under detta arrende voro icke inbegripna

jordeboks- och mantalsdagsverken samt grufvedrängshjelpen af de sex nedre socknarne,

emedan dessa räntor förut blifvit fritt lemnade bergslaget till konststatens

och hytteverkens underhållande. Äfvenledes undantogos från de arrenderade räntorna

mantalspenningarne af de Upsala akademi förlänta hemmans åboar med deras

barn och tjenstefolk, emedan dessa mantalspenningar voro akademistaten anslagna.

För öfrigt innehåller äfven detta arrendekontrakt uttryckligt förbud för bergslaget,

att förbyta kol och ved eller de öfriga räntorna i andra persedlar; och som kolen

och veden borde användas endast till silfververkets drift, förbjöds det äfven bergslaget

att under hvad vilkor det vara måtte göra någon utdelning deraf sins emellan,

utan skulle dermed förhållas på lika sätt som uti 1741 års transport föreskrifves

om det, hvilket blifvit till konststaten anslaget.

På det silfververket icke skulle med tiden lida brist pa nödigt timmer och

storvirke, förklarades, genom särskildt nådigt Bref den 13 November 1741, att den

så kallade Norra Allmänningen skulle vara silfververket förbehållen samt på allt

möjligt sätt till framtiden besparas.

Af dessa förmåner eftergå!’ likväl sedermera bergslaget, enligt öfverenskommelse

vid en år 1802 nedsatt kommission, dels knekteveden och knektekolen, som

varit en lemning af allmogens skyldigheter emot den fordna knekteutskrifningen,

dels ock de extra onera af årensning, konstgrafsbyggnad, grässkärning, dammars

underhållande, storstockskörsel m. m., hvilka ansågos hafva bort upphöra redan år

1652, emot då, genom samma års Riksdagsbeslut, allmogen ålagda vissa mantals-,

öke- och dränge-dagsverken; hvarjemte öfverenskommelse vid samma kommission

träffades, rörande smärre lindringar i utgörandet af mantalsveden och mantalskolen

samt grufvedrängshjelpen.

Sedan emellertid silfvertillverkningen aftagit, men räntepersedlarne efter kontraktets

afslutande stigit mera än dubbelt i värde mot silfret, föranleddes häraf Rikets

Ständer vid 1809 och 1810 årens riksdag att uti underdånig skrifvelse hos

Kongl. Maj:t anhålla, att en vetenskaplig undersökning vid bergverket om grufvans

och silfververkets beskaffenhet måtte anställas af kunnige bergsmän, samt åt dem

äfven uppdragas att höra bergslaget om vilkoren för en ny reglering af kontraktet

och grufvedriften, så att ett aftal måtte kunna träffas, hvarigenom intressenternes

bestånd och ortens fördel kunde med någon vinst för Statsverket förenas.

Med bifall till denna underdåniga anhållan förordnade Kongl. Maj:t, genom

nådigt Bref den 26 Mars 1810, Bergsrådet Rcthoff och Bergshauptmannen Pihl att

s. 15 Kontrollera mot PDF

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 37.

15

verkställa ifrågavarande undersökning och att höra bergslaget om vilkoren för en

ny reglering af kontraktet och grufvedrifteu. Bergslaget åberopade emellertid helgden

och orubbligheten af de ingångna kontrakten och förmenade att resultaten af

de vetenskapliga undersökningarne, i den mån dessa kommit silfververket till godo,

skulle minska Statsverkets förlust. Bergskollegium, som afgaf utlåtande i frågan,

instämde hufvudsakligen med bergslaget, men föreslog tillika åtskilliga åtgärder för

vinnande på annat sätt af det utaf Rikets Ständer afsedda syftemål, bestående dessa

åtgärder hufvudsakligen deri, att af de besparingar, som under eu tid af 25 år

hunne samlas af anslagen till silfververket, en fond skulle inrättas för grufvedriftens

uppehållande i framtiden, hvarmedelst, i förening med eu påräknad högre silfvertillverkning,

efter nämnda års förlopp Statens förläningar skulle kunna till det mesta

indragas och ersättas. Häröfver hördes ånyo bergslaget. Frågan underställdes Rikets

Ständer både vid 1818 och 1823 årens riksmöten, men ledde icke då till någon

uppgörelse. Slutligen godkände Rikets Ständer vid 1828—1829 årens riksdag

ett af Kongl. Maj:t framstäldt, af bergslaget förut antaget förslag till reglering af

en framtida ersättning för de förluster, Kronan genom förläningarne nödgades vidkännas;

varande detta förslag hufvudsakligen af det innehåll att, emot det ingen

rubbning egde rum, hvarken i Sala stads privilegier af år 1624, eller transporterna

af åren 1682 och 1741, med hvad deraf härflöte rörande tionden, myntarelön och

slagskatt, eller förlänade rättigheter till konstens underhållande, samt att Norra

Allmänningen till silfververkets disposition öfverlemnades, en fond af bergslaget inrättades

till bergsbrukets framtida upprätthållande utan vidare begagnande af 1743

års arrendekontrakt, såmedelst: att, vid en tillverkning af 2,500 lödiga marker, silfververket

skulle afsätta 500 R:dr Banko samt sedermera derutöfver 100 R:dr Banko för

hvarje fulla 100 lödiga marker, hvarmed silfvertillverkningen öfversköte beloppet af

2,500 lödiga marker, hvilka årliga afsättningar till fonden skulle utgå i silfver efter

de sednare årens medelkurs, sa att vid en tillverkning af 2,500 lödiga marker årliga

tillskottet utgjorde 185 Specie-silfver-Riksdaler samt för fulla 100 lödiga marker

derutöfver 37 Specie-silfver-Riksdaler; att berörda fond, icke allenast genom de årliga

tillskotten, utan ock genom ränta, som af medlens ändamålsenliga fruktbargörande

härflöte, skulle bildas och fondens tillgångar, så fort sådant efter hand kunde

ske, nedläggas uti jordegendom, som emot viss spanmålsränta utarrenderades; samt

att, när på detta sätt en så stor fond hunnit, samlas, att årliga afkastningen deraf

utgjorde eller motsvarade 1,100 tunnor spanmål, hälftgn råg och hälften korn, en

afkastning, hvilken efter antagen medelmarkegång för spanmålen af 6 R:dr 32 sk.

Banko för tunnan, kunde anses ungefärligen uppgå mot bergslagets vinst af 1743 års

arrendekontrakt, silfververkets afsättningar till fondens förökande komme att upphöra,

hvaremot bergslaget då, från samma tid, skulle antingen till Statsverket betala

de genom kontraktet utarrenderade räntorna till fulla värdet efter årliga rnarkegången,

med bibehållande af kontraktet i allt öfrigt, eller ock komme det att då

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Stats-TJtskottets Utlåtande N:o 31.

genast upphöra samt räntorna att till Statsverket öfverlemnas, allt efter som sådant

vid den tidpunkten kunde befinnas vara för Staten eller silfververket lämpligast;

men den samlade fonden jemte dess afkastning skulle i alla fall blifva med silfververket

orubbeligen förenad, dock att afkastningen årligen användes till samma ändamål,

som om behållningen af räntorna vore stadgadt.

För förvaltningen af denna fond, kallad Sala Silfververls Ränte-ersättningsfond,

utfärdades af Kongl. Maja under den 14 Maj 1831 nådigt reglemente. . Fondens

tillgångar uppgingo den 1 November 1866, pa sätt Stats Utskottets Utlåtande

N:o 6 vid innevarande riksdag utvisar, till ett sammanlagdt belopp af 207,609 R.di

66 öre R:mt.

Enligt Kongl. Brefvet den 14 Oktober 1853 erhöll bergslagsstaterna en förändrad

organisation, Grufverätten i dess förut varande form — den utöfvade administrationen

och den ekonomiska förvaltningen af silfverveiket upphörde och

Bergslags-styrelsen, bestående af en bergshauptman, såsom ordförande, en grufveingeniör

och tre af bergslaget bland delegare i grufvan och silfververket utsedde

ledamöter, öfvertog administrationen och förvaltningen; hvarjemte de med löner å

Kronans stat försedde bergsfiskals- och bergsgevaldiger-tjensterna indrogos.

För beredande af ränteförenklingens fördelar åt de skattskyldige i Salbergs

län beviljades af Rikets Ständer vid 1859—1860 årens riksdag ett förslagsanslag,

motsvarande värdet af 185 tunnor spanmål, hälften råg och hälften korn, att årligen

efter medelmarkegångspris bergslaget tillhandahållas, i ersättning för bergslagets

förlust å grufvedrängssädens och dagsverkspenningarnes förvandling, samt för den å

de arrenderade räntornas förenkling uppkommande förlust meddelades nedsättning i

arrendet med 450 R:dr R:mt årligen, till dess framdeles, då ersättningsfonden hunnit

till sin föreskrifna storlek, räntorna kunde till Statsverket återgå.

Under anförande hufvudsakligen, hurusom det vore i högsta måtto angeläget,

att frågan om Sala bergslags rätt till fortfarande arrende af silfververket snart

blefve afgjord, enär Kronan genom arrendet tillskyndades stora förluster, uppgående

till ett årligt belopp af omkring 20,000 R:dr, förutom en högst betydligt minskad

afkastning af jordbruket, hvilken icke kunde till siffran beräknas, samt då det syntes

antagligt att jemväl bergslagsintressenterne kunde finna med sin fördel förenligt

att, emot ‘erhållande af nöjaktig ersättning, afstå från arrendet af silfververket, anhöllo

Rikets Ständer, uti underdånig skrifvelse den 25 Juli 1863, att bergslagsintressenterne

måtte höras, huruvida och på hvad vilkor de kunde vilja afstå från

ifrågavarande arrende, äfvensom att Kongl. Maj:t, efter vederbörandes hörande, måtte

aflåta nådig Proposition i ämnet. Enligt hvad Utskottets Utlåtande N:o 63 vid

1865 1866 årens riksdag utvisar, hade emellertid bergslaget, i frågan hördt, efter

omröstning förklarat, att detsamma icke ville afträda silfververksarrendet, utan påyrkade

dess orubbade bibehållande, och Kongl. Maj:t hade icke funnit skäl att då

i ämnet vidtaga annan åtgärd, än att till Rikets Ständers kännedom meddela hvad

i frågan förekommit.

Slutligen

s. 17 Kontrollera mot PDF

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 37.

17

Slutligen har nästlidna års landsting i Westmanlands län hos Kongl. Maj:t

gjort underdånig framställning, angående aflåtande till Riksdagen af nådig Proposition

om Sala bergslags skiljande från arrendet, och att vattenuppdämningarne för

silfververkets drifvande i följd deraf måtte upphöra. Denna, på Kongl. Majrts nådiga

pröfning beroende framställning lärer vara remitterad till utlåtande af Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande i länet.

Beträffande Kronans såväl omedelbara som medelbara förluster i följd åt

ifrågavarande arrende anser Utskottet sig, hufvudsakligen med ledning af ett utaf

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Westmanlands län, i anledning af enskild persons

köpeanbud å silfververket, år 1862 afgifvet underdånigt utlåtande, böra meddela

följande:

Bergslaget har af Staten för åren 1841—1860, efter uppgjord beräkning,

i medeltal årligen åtnjutit:

l:o Inkomsten af Kyllinge qvarn.......... 876: 10.

2:o Räntorna af de 6 nedre socknarne ........ 20,779: 51.

3:o Grufvedrängshjelpen och öfriga konststatsmedel .... 10,475: 85,

4:o Lönerna på Kronans stat till tjenstemännen vid verket . . 2,700: 79.

5:o Till inköp af materialier vid proberkammmaren .... 10: —

Tillsammans R:dr R:mt 34,842: 25.

Kronan har deremot af bergslaget för samma tid årligen i medeltal åtnjutit:

l:o Arrende för de 6 nedre socknarne........ 3,191: 5.

2:o Silfvertionde............... 11,745: 17.

3:o Myntarelön och slagskatt........... 3,658: 57.

Tillsammans R:dr R:mt 18,594: 79.

Statens årliga förlust har således utgjort........ 16,247: 46.

Då emellertid myntarelönen och slagskatten i sjelfva verket icke

äro annat än ersättning för ett af Statens myntverk lemnadt

arbete, hvilket bergslaget, likasom andra silfveregare, hvilka

åtnjutit förmånen att få sitt silfver genom Statens prägel gångbart

i allmänna rörelsen, bort godtgöra, synes denna böra frånräknas

de på grund af kontraktet erhållna förmåner och tilläggas

förlusten med......,....... 3,658: 57.

hvadan Statens förlust för nämnda år i medeltal uppgått till . . 19,906: 3.

Härtill kommer dock numera beloppet af den ersättning, som till bergslaget

utgår derför, att de skattskyldige inom Salbergs län kommit i åtnjutande af ränteförenklingens

fördelar, utgörande denna ersättning värdet af 185 tunnor spanmål

Bill. till Riksd. Prot. 1863. 4 Sami. 1 Afd. 20 Häft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Stats-Utskottets Utlåtande N:o 31.

och en nedsättning af 450 Rdr i det årliga arrendet för räntorna, tillsammans omkring

3,000 Rdr.

Ytterligare ökas denna förlust:

a) med beloppet af de räntor, hvilka frångå Kronan, i följd deraf att förmedling

erhållits å hemman, hvilka genom vattendämning vid silfververket lida vattenskada.

Sådan förmedling uppgifves af motionären hafva skett, så att 33 tV mantal

blifvit nedsatta till 9xV mantal;

b) genom vederlag till Enåkers bys frälsehemman för vattenskada. Detta vederlag

uppgick efter 1803 års markegång till 22 Rdr 33 sk. 6 rst.;

c) genom ersättning till 163 rotar i Salbergs län för grufvedrängsbjelpen, utgörande

denna ersättning 1 tunna spanmål för hvarje rote;

d) i följd af lindring i roteringen inom Salbergs län. I öfriga delar af Westmanlands

län utgöra nemligen tvänne mantal rote för en karl, men här äro 3 mantal

anslagna till en rote. Härigenom uppkommer en minskning af ungefär 63 soldater;

e) genom uteblifven inkomst af Kyllinge såg och all den jord, som blifvit åt Bergslaget

upplåten. Denna jord består dels af grufvejorden, 2,062 tunnland 14 kappland,

dels af krono-, stads- och bergsmans-jorden, 2,045 tunnland, utom torpegor,

äfvensom allmänningarne.

Statens förlust, som Utskottet icke med tillförlitlighet kan uppskatta, uppgår

uppenbarligen till betydligt högre belopp, än hvad vid 1862—1863 årens riksdag uppgafs,

eller 20,000 Rdr årligen. Dertill kommer slutligen enskildes förlust i följd af vattenuppdämningen.

Den jord, som derigenom ständigt hålles under vatten, uppgifves af

motionären, enligt vid motionen fogade intyg, uppgå till minst 2,750 tunnland.

Dessutom funnes, jemväl enligt motionärens uppgift, minst 6,350 tunnland god och

odlingsbar mark, som i anseende till vattendämningen icke kunde förbättras, samt

minst 2,000 tunnland skogsmark, som vore af vattendämningen fördränkt.

Hvad i denna fråga sålunda förekommit har Stats-Utskottet tagit under

sorgfällig ompröfning, och dervid, oaktadt det ihärdiga motstånd som från bergslagets

sida mött för en i högsta måtto önskvärd slutlig reglerig af hela ifrågavarande

angelägenhet, funnit att den ofta framträdande tanken derpå icke bör öfvergifvas.

De faktiska förhållanden, Utskottet här ofvan framställt, innebära, enligt

Utskottets tanke, mer än tillräckligt stöd för en sådan åsigt, och frågan, från det

allmännas synpunkt sedd, är af den synnerliga vigt, att den icke bör eller kan

förfalla. Om än de vid upplåtelsetiden i allmänhet gällande nationalekonomiska

åsigter samt svårigheten att, under en tid da förbud mot export af ädla metaller

förefanns i nästan alla länders tull-lagstiftningar, på annat sätt fylla landets ound
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 37.

19

gängliga behof af sådana metaller, må utgöra en nöjaktig förklaringsgrund, hvarföre

Staten underkastade sig dessa uppoffringar för erhållande af en, efter nutidens

måttstock, jemförelsevis ringa qvantitet silfver, så följer ingalunda deraf, att, under

nu betydligt förändrade förhållanden, Staten allt framgent skulle på samma sätt

tillvägagå. För öfrigt var det med bergslaget under åren 1741 och 1743 träffade

aftal för Statsverket ursprungligen föga betungande. Det var nemligen uppgjordt

efter en sådan beräkningsgrund, att bergslaget deraf skulle njuta fördel, då årliga

silfvertillverkuingen vore under 2,900 lödiga marker, men att Statsverket deremot

erhölle behållning, i den mån tillverkningen öfverstege denna qvantitet. Förhållandet

har dock under tiden derefter i högst väsendtlig mån förändrats, i följd deraf

att värdet å räntepersedlarne och öfriga åt bergslaget upplåtna förmåner mångdubblats.

Upplåtelsen af dessa förmåner afsåg dock endast att upprätthålla silfververket,

“såsom", enligt ordalydelsen i upplåtelsen, “för Riket högstangeläget",

men icke att bereda bergslaget någon annan förmån, än att erhålla den vinst,

som af sjelfva grufvearbetet och silfvertillverkuingen, förkofrade och utvecklade genom

så väl det af Staten lemnade betydliga understödet som medelst bergslagets

egna medel, kunde härflyta. I sådant hänseende stadgades förbud mot det förut

inrotade missbruket att lemna bergslaget till utbyte de medel, dagsverken, spanmål

och andra räntepersedlar, som Kronan endast och allenast anslagit till silfververket

och såsom hjelp till konststaten och grufveförsöks drifvande. Då emellertid

värdet af dessa anslag under tidens lopp betydligt stigit., och Statens understöd

för silfververket nu är vida större än fordom, synes det Utskottet som skulle bergslaget,

med så ansenliga hjelpmedel, hvilka endast för det afsedda syftemålet få

användas, vara i tillfälle att så utveckla handteringen och tillegna sig de utmärktaste

methoder för tillverkningens bedrifvande, att någon den ringaste tvekan icke

kunde, på sätt likväl hittills skett, uppstå derom, att bergslaget, såsom kontraktet

föreskrifver, efter rätt bergsvis håller grufvan och silfververkat vid magt och behörig

drift — ett uttryck, som vid olika tider måste ega olika betydelse, men synes

innebära en förpligtelse för bergslaget att städse följa framstegen i handteringen

och icke qvarstå vid föråldrade methoder, äfven om dessa på sin tid varit utmärkta.

Utskottet har, utan att ega någon särskild kännedom om det sätt, hvarpå

silfvertillverkningen och grufvearbetet af bergslaget bedrifves, ansett sig icke

sakna anledning ifrågasätta, huruvida icke de till Bergslagets förfogande för handteringens

bästa lemnade betydliga tillgångar må medgifva, att verkets drift verkställdes

genom ångkraft, så att uppdämningarne för verkets drifvande med vatten,

hvilka förorsaka särdeles betydliga förluster, kunde upphöra. Om vid undersökning

det skulle befinnas att verkets tillgångar ej helt och hållet sådant medgifva, föreställer

sig Utskottet, att vederbörande strand- och jordegare, hvilka af uppdämningens

upphörande skulle hemta den väsendtligaste fördelen, icke skulle vara obe
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 31.

nägne att i någon mån deltaga i kostnaden. Kronan borde äfven, till minskning

af förlusten å arrendet, deraf kunna hemta någon fördel. De hemman, som i anseende

till vattenskada erhållit förmedling, synas nemligen, om vattenskadan upphör,

böra återtaga sitt ursprungliga mantal och dermed (oljande ränta och rotering,

så vidt hinder af förut gjorda utfästelser derför icke möter, hvarom utredning

äfven synes vara erforderlig. Skulle efter verkställd undersökning och ved

hörandes hörande det befinnas lämpligt, att verkets drift verkställdes genom ångkraft;

så enär bergslaget enligt 1741 års transportresolution, är skyldigt att ställa

sig alla de förordningar och resolutioner till hörsam efterlefnad, hvilka, rörande

så väl grufvedriften som bergslagets ekonomi vid silfververket med det mera som

deraf dependerar, förut varit eller hädanefter kunna blifva utfärdade, synes hinder

för en sådan åtgärds vidtagande icke böra möta, äfven om bergslaget icke dertill

lemnar sitt medgifvande. De så kallade perpetuela arrendeaftalen, på hvilkas

orubbliga bestånd bergslaget städse yrkat, ocli uti hvilka Utskottet, utan bergslagets

samtycke, icke heller kan ifrågasätta någon rubbning, så vida bergslaget uppfyller

sina deri åtagna skyldigheter, äro nemligen icke arrendekontrakt af vanlig

beskaffenhet, enligt hvilka kontrahenternes inbördes rättigheter och skyldigheter

äro noga bestämda ocli den ena kontrahenten efter aftalets afsilande icke eger

meddela den andra kontrahenten föreskrifter angående hans åligganden, utan har i

dessa aftal den ena kontrahenten, Kronan, förbehållit sig rättighet att ensam bestämma

i de vigtiga frågor, hvaraf arrendets mer eller mindre förmånlighet för

den andra kontrahenten, bergslaget, är beroende, nemligen angående grufvedriften

och silfververkets hela ekonomi.

Men om, med begagnande af den rätt Kronan eger och under förutsättning

att nödiga medel dels äro att tillgå, dels varda af vederbörande strand- och

jordegare tillskjutna, uppdämningsfrågan, hvilken motionärens framställning synes

företrädesvis afse, skulle, äfven utan något medgifvande från bergslagets sida, kunna

erhålla eu tillfredsställande lösning, hvilket vore i högsta måtto önskvärdt, återstår

i allt fall frågans reglering i öfrigt, och en sådan reglering lärer väl under närvarande

förhållanden näppeligen kunna utan bergslagets medgifvande komma till

stånd. Tidpunkten för en sådan reglering, hvarigenom arrendet komme helt och

hållet att upphöra, synes emellertid nu icke vara olämplig, då ränteersättningsfonden,

hvars behållning för närvarande torde uppgå till omkring 230,000 Rd:r,

snart, om icke redan, lärer hafva stigit till det belopp, vid hvars uppnående bör

afgöras, antingen bergslaget då skall till Statsverket betala de arrenderade räntorna

till lulla värdet, med bibehållande af kontraktet i öfrigt, eller ock detsamma

komma att upphöra och räntorna till Statsverket öfverlemnas, allt efter som sådant

kan vara för Staten eller silfververket lämpligast.

I anseende

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 37.

.'' ^ afsee^e å den särskilda frågan, angående tidpunkten då ränteersätt
mngsfonden

må hafva uppnått det belopp, att reglering i nyssberörda hänseende

bor ega rum, förekommer, att, enligt det vid 1828-1829 årens Riksdag fattade

beslut, fondens samlande borde fortgå, till dess afkastningen deraf utgjorde eller

motsvarade 1,100 tunnor spanmål, hälften råg och hälften korn, eu afkastning,

som, enligt bergslagets beräkning af spamnålen till ett medelpris af 6 R;dr 32 sk.

banko eller 10 R:dr R:mt för tulpan, ,,jnptsvarade ungefärliga vinsten af 1743 års

arrendekontrakt. Denna vinst beräknades alltså uppgå till 11,000 R:dr årligen.

Då emellertid priset å spanmål numera vida öfverstiger 10 R:dr för tunnan, skulle,

under förutsättning att värdet å de i räntorna ingående persedlarne, af hvilka en

del utgå efter kronovärdi, icke stigit i samma förhållande, mindre qvantitet spanna

al an 1,100 tunnor erfordras för att efter nu gällande pris bereda full godtgörelse

för ifrågavarande vinst.

Skulle bergslaget, hvars vinst å den jemförelsevis obetydliga silfvertillverkn“g6cn

"7 den uPP&ick lör redogörelseåret 1866 till 3,662 lödiga marker, 6 lod

och 6 gran fint silfver — synes vara ringa i förhållande till värdet af Statens och

och enskildes uppoffringar för silfververket, fortfarande vägra att på antagliga vilkor

afstå från de förmåner, som till grufvans och silfververkets drift blifvit bergslaget

forlanade, så torde angeläget vara att en noggrann kontroll åvägabringas deröfver,

att ifrågavarande förmåner, hvilka numera till väsendtlig del utgå i penningar,

uteslutande tillgodokomma det afsedda ändamålet så att icke sådana missbruk

dermed ma kunna ega rum, som före 1741 föröfvats. En sådan kontroll synes

numera vara nödvändig, sedan förmånernas utgörande in natura i det närmaste

torde hafva upphört och derigenom äfven den särskilda kontroll, som låg i det uttryckliga

forbudet att annorledes än in natura uppbära prestationerna, hvilka alltså

enligt förut gällande föreskrifter måste komma grufvan och silfververket till godo.

På grund af hvad Utskottet anfört, får Utskottet hemställa,

att Riksdagen måtte uti underdånig skrifvelse anhålla, det

Kongl. Maj:t, efter vidare utredning af frågan, täcktes ånyo

låta höra Sala bergslag om och på hvilka vilkor det må vara

villigt att afstå från hela ifrågavarande arrende och i sådant

fall till Riksdagen aflåta nådig Proposition i ämnet, men att,

i händelse bergslaget skulle fortfarande vägra att ingå på reglering

af frågan, Kongl. Maj:t täcktes dels anbefalla nödiga åtgärder för

erhållande af noggrann kontroll deröfver, att bergslaget efter

rätt bergsrå drifver verket, och att alla de förmåner, som blifvit

till verket förlänade, uteslutande må på ett ändamålsenlig.

till Riksd. Prof. 1868. 4 Sand. 1 A/d. 20 Häft. 4

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Ståts-Utskottets Utlåtande N:o 37.

ligt sätt komma detsamma till godo, dels ock låta vidtaga åtgärder

ledande dertill, att vattenuppdämningen vid silfververket

må om möjligt upphöra.

Stockholm den 25 Februari 1868.

Arv. Fr:son Posse.

STOCKHOLM, tryckt hos A. L. Norman, 1868.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1868:33 Skrifvelse, i anledning af väckt motion om upphörande af arrendet utaf Sala silfververk in. rn. s. 8 i texten