Sök i Ratio Lex

Samvidhsatta Banko- och Lag- Utskottets Betänkande N:o 1

1869-04-09 · 22 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 13 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BLU 1869:1, Samvidhsatta Banko- och Lag- Utskottets Betänkande N:o 1

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Samvidhsatta Banko- och Lag- Utskottets Betänkande N:o 1.

1

N:o 1.

Ank. till Riksd. Kansli d. 12 April 1869, kl. 12 midd.

Betänkande, i anledning af väckt förslag om införande af ett nytt myntsystem,

grundadi på guld.

För handläggning af åtskilliga till Banko-Utskottet hänvisade frågor, deribland

ett af Herr A. O. Wallenberg i Första Kammaren frarnstäldt förslag om

införande af ett nytt myntsystem, har detta Utskott begärt sammanträde med Lagutskottet,

jemlikt 47 § Riksdags-ordningen, hvadan sålunda sammansatt Utskott

nu har att afgifva yttrande i anledning af nyssnämnda förslag, som innehålles i

motionen N:o 30.

Motionären framställer följande förslag:

1 ro). Det guldmynt, som enligt Kongl. Förordningen af den 31 Juli 1868

benämnes Carolin, deraf 31 = 100 gram 9po/1000-delar fint guld, skall vara Svenska

myntenheten.

2:o). Jemte carolin kommer jemväl ytterligare ett guldmynt om 2 ’/2 carolin

att utpräglas.

3:o). Tiondedelen af en carolin benämnes Mark och skall blifva det nya

myntsystemets räkneenhet; denna mark indelas uti 100 öre.

4:o). Silfverskiljemynt utpräglas efter 20 mark — 100 gram s'':''lim-åe\a,r

fint silfver.

5:o). Efter denna halt och vigt utmyntas af silfver: 2-markstycken, 1-markstycken,

50-örestycken, 20-örestycken.

6:o). Ingen, utom Kronan, är pligtig att i en och samma liqvid emottaga

mer än tio mark i silfvermyut.

Bill. till Riksd. Prut. 1869. 6 Sand. 2 Afd. I Haft.

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

2 Sammansatta Banko- och Lag-TJtskottets Betänkande N:o 1.

7:o). Af den blandning, bestående af 95 delar koppar, 4 delar tenn och

1 del zink, som kallas myntmetall, utmyntas 80 öre = 100 gram.

8:o). Af koppar-skiljemynt utpräglas: 5-örestycken, 2-örestycken, 1-öre
stycken.

9:o). Ingen, utom Kronan, är pligtig emottaga i en och samma liqvid

mer än 100 öre kopparmynt.

10:o). I enlighet med Kongl. Myntordningen af den 3 Februari 1855,

komma tvänne myntstycken, hel riksdaler specie och en fjerdedels riksdaler specie

efter 1830 års myntfot att tillsvidare vid Kongl. Myntverket utmyntas.

11 ro). Allt mindre silfvermynt än 1|4-dels riksdaler specie förklaras från

och med år 1870 vara skiljemynt, deraf ingen utom Kronan är pligtig att i en

och samma liqvid emottaga mer än 4 riksdaler .riksmynt.

12:o). I afseende på remedium af vigt och finhet å skiljemyntet, komma

nu varande bestämmelser att i tillämpliga delar blifva gällande;

Och har motionären, under förutsättning att förslagen af Riksdagen biföllos,

tillika hemställt, det Riksdagen ville till Kongl. Maj:t öfverlemna att bestämma

tidpunkten, när förordningar i dessa ämnen borde utfärdas.

Innan Utskottet ingår i sjelfva hufvudfrågan, eller huruvida ett nytt myntsystem,

grundadt på guld, bör införas, har Utskottet i första rummet haft att öfverväga,

huruvida hinder deremot för närvarande förefinnes uti 72 § Regeringsformen

och således antagandet af ett guldmynt-system måste, äfven om det i

sig sjelf vore ändamålsenligt, försakas, så länge nämnda grundlagsbud icke är undanröjdt.

Då nemligen sista punkten af 72 § Regeringsformen stadgar, att de,

enligt en föregående punkt, äf Riksbanken utgifna sedlar, som för mynt i riket

må erkännas, skola efter deras lydelse med silfver inlösas, har det ifrågasatts, om

icke härigenom äfven borde anses förklaradt och i grundlagen faststäldt, att

silfver skall vara grunden för landets värdelikare eller den metall, hvaraf likaren

skall bestå. Om ock denna åsigt kan sägas finna stöd uti en nog allmänt utbredd

föreställning, som sednast under innevarande riksdag gifvit sig tillkänna icke allenast

uti det af Konstitutions-Utskottet afgifua förslag till ändring af 72 § Regeringsformen,

hvilket genom Andra Kammarens beslut förfallit, utan äfven vid de i

ämnet uti Kamrarne hållna öfverläggningar, torde densamma deremot vid eu noggrannare

granskning af sjelfva stadgandet i och för sig sjelft och af de förhandlingar,

hvilka vid detsammas införande i grundlagen egde rum, befinnas ohållbar.

Införandet deraf skedde, såsom bekant, vid 1850—1851 årens riksdag, sedan detsamma

vid 1847—1848 årens riksdag blifvit af Rikets Ständer antaget till hvilande

i grundlagsenlig ordning; men hvarken .det Betänkande, med hvilket Konstitutionsutskottet

vid sistnämnda årens riksdag tillstyrkte berörda stadgande, eller Riksståndens

förhandlingar i ämnet antyda, än mindre uttala någon i sjelfva verket så

föga rimlig afsigt som den, att såmedelst med grundlagens helgd omgärda silfrets

s. 3 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1. 3

egenskap att utgöra grund för värdelikaren. Afsigten var nemligen endast den i

motiveringen också uttryckta, att gifva säkerhet för inlösen af Bankens sedlar med

klingande mynt. Att lagstiftaren icke kan antagas hafva haft förstnämnda afsigt

med införandet i 72 § Regeringsformen af stadgandet om sedlarnes inlösande med silfver

visar sig äfven deraf, att en helt annan §, eller den 79:de, handlar om rikets

mynt och sättet för bestämmandet af förändringar deri.

Men om äfven detta erkännes, så kunde dock måhända antagas, att ifrågavarande

grundlagsstadgande indirekt förhindrade införandet af guld såsom värdemätare,

då, genom nämnda stadgandes tydning såsom ett ovilkorligt påbud att

Riksbankens sedlar skulle gälla såsom mynt, dessa i sjelfva verket skulle förklarats

vara värdemätare, och af föreskriften, att de skola med silfver inlösas, vore en följd

att landets mynt icke — annorlunda än såsom konventionel! — skulle kunna utgöras

af annan metall än silfver.

Att det oftanämnda gruudlagsstadgandet innebär, eller åtminstone gifvit

anledning till förvirring i föreställningarne om myntets natur är otvifvelaktigt; men

desto vigtigare är, att icke åt detsamma må gifvas en vidsträcktare betydelse, än

den sjelfva ordalydelsen innehåller. Denna är: att “Riksdagen allena eger rätt

att genom Banken utgifva sedlar, som för mynt i riket må erkännas" samt att

“dessa sedlar skola, vid anfordran, efter deras lydelse med silfver inlösas"; och

då härmed, efter Utskottets förmenande, ingalunda är uttaladt, att ju icke andra

sedlar eller förbindelser än sådana, som böra för mynt erkännas, finge af Banken

utgifvas. så bortfaller härmed äfven stödet för det antagande, som af stadgandet

skulle följa, att banksedlar icke finge utställas, lydande på iidösen med t. ex.

guld. Men om sådana kunna af Riksdagen genom Banken utgifvas, allenast att de

icke erhålla den egenskap att såsom mynt ovilkorligen erkännas, hvilken egenskap

icke enligt sakens natur hos dem finnes eller bör dem tilläggas, så lärer så mycket

mindre det merberörda stadgandet hindra fattandet af ett beslut att bestämma sjelfva

myntet i guld.

Ett dylikt beslut, om det eljest anses nyttigt, kan då vidtagas utan den

omgång, som en grundlagsändring fordrar, allenast med iakttagande af hvad 79 §

Regeringsformen föreskrifver, nemligen att dertill erfordras Konungens och Riksdagens

gemensamma bifall.

På nu anförda skäl finner Utskottet för sin del grundlagens nuvarande

lydelse icke hindra fattandet och genomförandet utaf ett beslut om antagande af

guld till grund för landets myntsystem.

Hvad då angår '' sjelfva saken, så förekomma dervid trenne hufvudfrågor,

nemligen dels huruvida öfver hufvud guld må anses ega företräde framför silfver

såsom grund för värdelikaren, dels huruvida, under förutsättning häraf, det myntsystem,

som i förevarande motion är föreslaget, och hvilket hvad utmyntningsgrunden

beträffar är öfverensstämmande med det i Frankrike, Belgien, Italien, Schweitz

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

med flera länder gällande, bör äfven här i landet antagas, dels slutligen på hvad

sätt öfvergången från det nuvarande till det nya systemet må bäst kunna verkställas.

Frågan om guldets företräde framför silfret såsom mynt torde numera få

anses såväl theoretiskt som praktiskt afgjord, och i detta afseende behöfver endast

erinras derom, att guldet inom en mindre både volum och vigt innehåller ett betydligt

större värde än silfret; att, i följd häraf samt af den under de seduaste

årstiondena åstadkomma guldproduktionen, den befintliga*guldmassan är tillräckligare

att motsvara de genom den allmänna produktionens och varubytenas ofantliga

tillväxt högst betydligt ökade b eko fven af bytesmedel för folken inom sig och

sinsemellan; att guldet medför större lätthet och mindre kostnad för öfverflyttning

från en ort till eu annan af värden, när sådan öfverflyttning måste verkställas genom

de ädla metallernas mellankomst, samt ätt kostnaderna för anskaffning, prägling

och underhåll af mynt äro vida mindre för guld än för silfver. Också har

i öfverensstämmelse med den öfverallt iakttagna historiska utvecklingsgången, att

folken öfvergått från en mindre ädel till en ädlare metall såsom mynt, guldet mera

allmänt kommit till användning såsom bytesmedel och mynt. I England har, sedan

början af detta århundrade, myntet varit grundadt på guld, naturligtvis med

undantag af skiljemyntet; Portugals myntfot är grundad på guld, och såväl der

som i Brasilien är Engelska myntet laggildt betalningsmedel; i Frankrike, liksom i

Belgien, Italien och Schweitz, är det kurerande myntet nästan uteslutande guld,

och till dessa länders myntsystem hafva numera Österrike, Rumänien, Grekland,

Kyrkostaten och Spanien anslutit sig. Norra Amerikas Förenta Staters myntsystem

är grundadt på guld, och till och med mellersta Amerikas silfverproducerande

länder använda i sin rörelse guldmynt. Sådant präglas dessutom äfven i Ryssland

samt de Tyska och Skandinaviska staterna, ehuru hufvudmyntet der är af

silfver.

Då guldet redan är så allmänt antaget såsom värderare; då fördelarne af

ett för alla länder gemensamt myntsystem numera äro så allmänt insedda, att

åstadkommandet af ett sådant fördröjes måhända mindre af meningsskiljaktigheter

i fråga om hvilket system som bär antagas, än af de betänkligheter, som framkallas

af svårigheterna vid hvarje öfvergång från ett till ett annat system; och då,

äfven om en, på ganska ovissa antaganden, fotad åsigt funnes att Sverige borde

bibehålla silfret såsom myntgrund, stödet för en sådan åsigt måste fullkomligt

förfalla vid hänsyn till fördelarne utaf ett universelt myntsystem, så torde tvekan

icke kunna finnas derom, att i Sverige bör införas ett myntsystem, grundadt på

guld, då i allt fall en förändring af det nuvarande systemet är af behofvet högt

påkallad.

Det är nemligen ofta erinradt, att vårt nuvarande myntsystem, oafsedt andra

brister, bidrager till direkt förlust för landet genom myntets utförsel och ned
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Sammanfalla Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o /.

smältning, föranledd, bland annat, hufvudsakligen deraf, att vårt mynt innehåller

mera silfver än grannländernas samt derjemte eu icke oväsendtlig del koppar. Den

Svenska speciel! är nemligen till sitt silfverinnehåll °/10 procent mera värd än Danmarks

och Norges samt Hamburgs thaler, så att 110 Svenska speciel’ innehålla

lika mycket finsilfver som 111 stycken af de förstnämnda. Dertill kommer att,

efter hvad i den nu förevarande motionen anförts och med siffror, heintade från

officiela uppgifter, bestyrkts, två tredjedelar af vår handel och omsättning med utlandet

uppgöres i guldvaluta; att, så länge vårt myntsystem är grundadt på silfver,

det på handels- och fraktrörelsen vunna öfverskott i guldvaluta måste i utlandet

förvandlas till silfver, samt att hitförandet af silfver och dettas utmyntning medför

en betydligt större kostnad, af motionären beräknad till 8"2 pro mille eller icke sär

deles mycket under en procent mera, än som skulle erfordras, om guld begagnades

till värdelikare; hvartill ytterligare bör läggas, hvad motionären ock anmärkt, att

etr mynt, som icke är gångbart i andra länder, när det träder utom det egna landets

gränser, blir föremål för nedsmältning och i följd deraf föranleder ständigt

förnyade myntningskostnader.

Utskottet hyser således ingen trekan att jakande besvara frågan, huruvida

Sveriges myntsystem erfordrar förändring, ej heller derom att i det nya systemet

guldet bör antagas till grund.

Innan Utskottet ingår på frågan huruvida åter i ett nytt myntsystem de

hufvudgrunder, nu förevarande motion innehåller, böra antagas, torde Utskottet få

i korthet redogöra för hufvudpunkterna i det myntsystem, som är gällande i Frankrike,

Belgien, Italien och Schweitz, enligt konvention af den 23 December 1865,

och som sedermera fullständigt eller med vissa modifikationer antagits af åtskilliga

andra, ofvan omförmälda länder.

Uti detta myntsystem ingå mynt af både guld och silfver. Guldmynten,

präglade å 100, 50, 20, 10 och 5 francs, innehålla samtliga hela den qvantitet

guld, som svarar emot deras prägelvärde, och äro således verkliga värdecqvivalenter. Af

silfvermynten, som präglas i 5, 2, 1, 1„ och ''|. francs, har endast femfrancs-myntet

denna egenskap, hvaremot de öfriga innehålla endast en mindre qvantitet silfver,

än som motsvarar det värde, för hvilket de skola gälla, och äro således allenast

skiljemynt; hvadan ock, enligt sakens natur, dessa sistnämnda mynt äro laggift

betalningsmedel emellan enskilde endast inom ett inskränkt belopp, under det

att den stat, som präglat dem, har en obegränsad skyldighet att emottaga dem till

prägelvärdet.

I detta system äro både guldet och silfret värdelikare, då, såsom ofvan är

nämndt, icke allenast samtliga guldmynten, utan äfven femfrancs-myntet i silfver

enligt lagen äro ovilkorliga betalningsmedel utan begränsning till beloppet. Ett

femfrancs-stycke i guld och ett dylikt i silfver äro alltså enligt lag lika gällande,

ehvad ändringar, som i den fria marknaden må inträffa uti det genom förhållan
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande l\:o I.

det mellan tillgång och behof för tillfället befintliga prisförhållandet emellan guld

och silfver. Då ett femfrancs-mynt af guld skall väga 1,61290 gram af 1000 halt

och ett femfrancs-mynt af silfver skall väga 25 gram af 900j1000 halt, har således

värdeförhållandet blifvit i myntsystemet faststäldt sålunda, att guldet skall anses

15 k gånger mera värdt, än samma qvantitet silfver.

Utskottet skall här nedan erinra om det inflytande sistnämnda omständighet

kan utöfva och verkligen utöfvar på de faktiska myntförhållandena, men tillåter

sig först fästa uppmärksamheten på en hufvudsak i hvarje myntsystem, nemligen

enheten.

Myntenheten var i det Franska myntsystemet, sådant detta i början af innevarande

århundrade infördes, ursprungligen ett mynt, prägladt i silfver af 900!l000-de!s

finhet, vägande 5 gram och benämndt francs. Eu francs var alltså myntenliet och

tillika räkneenhet samt innehöll gram fint silfver och 1[2 gram koppar. Enligt

hvad de ur myntkonventionen af år 1865 ofvan anförda bestämmelserna gifva vid

handen, präglas numera icke något sådant mynt. Det en-francsmynt, som numera

präglas, väger visserligen, liksom det ursprungliga, 5 gram, men allenast af 835|100o

finhet, och innehåller således en mindre qvantitet silfver än det ursprungliga, eller

allenast 4,175 gram, samt är allenast ett skiljemynt, livilket icke är ovilkorligt betalningsmedel

annat än inom ett begränsadt belopp, nemligen högst 50 francs för

hvarje liqvid. En francs fortfar att vara rakneenhet, eller den enhet, som begagnas

i räkenskap och vid uttryckande af varupris, men är icke mera myntenhet.

Någon sådan har det ifrågavarande systemet icke numera.

Orsaken till den nämnda anmärkningsvärda förändringen i det ursprungliga

Franska myntsystemet är af eu sådan betydelse, att densamma ovilkorligen kräfver

den noggrannaste uppmärksamhet.

Silfret var, enligt Franska myntlagen af år XI, den lagliga myntlikaren, men

derjemte fastställde nämnda lag ett visst ^värdeförhållande mellan guld- och silfvermynten,

grundadt på det vid den tiden befintliga värdeförhållandet mellan båda

metallerna, enligt livilket guldet var lö1^ gånger mera värdt än silfret. Lagen

hade således i sjelfva verket infört eu dubbel värdelikare eller standard, under det

att likväl silfret var både den egentliga hufvudgrunden och det allmännast gängse

myntet. Men på 1850-talet började det nämnda värdeförhållandet undergå en märkbar

förändring. Silfver, som i stora massor utfördes till Orienten, steg i pris, jemfördt

med guld, och det i rörelsen utelöpande silfvermyntet försvann i följd deraf

allt mera. Ehuru mycket än måtte myntas, uppsamlades förråden hastigt och försvunno

samt ersattes af guldmynt, hvilka blefvo i rörelsen allt mera gängse; och

det blef häraf en nödvändig faktisk följd att, då silfvermynt icke kunde undvaras

för de mindre liqviderna, dettas metallinnehåll måste förminskas, mynten försämras

och dermed öfvergå till att blifva allenast i''äkne- och skiljemynt. Detta förhållande

skulle naturligtvis ej hafva inträffat eller åtminstone gestaltat sig helt annorlunda,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och fMg-Utskottels Betänkande N:o l 7

om icke värdeförhållandet mellan guld och silfver varit genom lagens föreskrift

oföränderligt, det vill säga, om icke en dubbel värdelikare varit fastställd.

Utskottet har bort erinra om dessa föi''hållanden, då, vid förändring af

vårt myntväsende, fråga kunde uppstå att bibehålla silfverstandard, under det man

dermed sammanbunde en guldstandard. Då Utskottet icke här kan utveckla de

vidare följder, sådant kan hafva på myntväsendet, vill Utskottet endast ytterligare

erinra om ännu ett förfaringssätt, som kan ifrågasättas och verkligen lärer ega rum

i Ryssland, att nemligen såväl guld- som silfvermynt utmyntas med metallinnehåll,

fullt motsvarande prägelvärdet samt tillåtas löpa oberoende af hvarandra och med

ett ömsesidigt värdeförhållande, som, hvad Staten beträffar, fastställcs tid efter annan,

och, hvad angår enskildes förhållanden till hvarandra, är öfverlemnadt åt det

fria aftalet, med rättighet för de enskilde att för hvarje aftal bestämma i hvad

slags mynt betalningen skall fullgöras.

Jemföres nu det myntsystem, för hvilket motionären uppställt hufvudgrunderna,

med det i Frankrike med flera länder gällande, så befinnes att, såsom Utskottet

redan anmärkt, utmyntningsbestämmelserna äro lika för de mynt i guld och

silfver, hvilka här skulle utmyntas, och de motsvarande Franska. Motionären har

lågt gramvigten till grund; och då 31 caroliner skola väga 100 gram, har hvarje

sådan en vigt af 3,2258 gram, eller lika med 10-francs-styckets. Båda innehålla

tillika guld af J00j10(lo halt. Åt silfvermynt skulle, då 20 mark föreslås att väga

100 gram. en-marksstycket komma att väga 5 gram, eller lika med en-francs-stycket,

och båda dessa mynt skulle präglas i silfver af lika halt, eller 835 1000. Likasom

i Frankrike och de öfriga i 1865 års konvention deltagande länderna silfvermynten

å 2 francs och derunder icke äro ovilkorlig! betalningsmedel för högre

summa än 50 francs, så skulle här markmyntet vara ovilkorlig! betalningsmedel

man och man emellan allenast med den inskränkning, som motionären föreslagit till

10 mark.

Det nu föreliggande förslaget skiljer sig deremot från det Franska myntsystemet

i den väseudtliga omständigheten, att i det förra guldet ensamt är lagdt

till grund. för likaren och eu myntenhet fastställd uti carolinen, hvadan ock i systemet

icke ingår något silfvermynt, motsvarande femfrancs-myntet i silfver, utan alla

silfvermynt-sorter äro allenast skiljemynt. Deremot är en särskild räkneenhet föreslagen,

nemligen marken, hvilken alltså, tillika med dess underafdelningar, skulle

begagnas för uttryckande af varujiris och i räkenskaper.

Skälet till antagande af en särskild räkneenhet, utgörande tiondedelen af

myntenheten, ligger naturligtvis deruti, att den sednare är alltför stor, för att lämpa

sig till våra förhållanden och vanor, som göra en låg enhet ändamålsenligare; under

det åter antagandet af en tiodubbelt större myntenhet naturligen föranledes af

omöjligheten att med fullkomligt tillfredsställande noggrannhet utmynta ett guldmynt

af mindre valör.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Sammansatta Banko- och Lag-TJtskottets Betänkande N:o 1.

Då Utskottet nu går att yttra sig i frågan, huruvida ett myntsystem på de

grunder, som i nu förevarande förslag äro framställda och nyss angifna, må böra

antagas,'' måste Utskottet till en början ånyo påminna om det behof, som allt mera

gör sig erkändt, att åvägabringa öfverensstämmelse, eller helst fullkomlig likhet,

i alla odlade länders myntväsende. För detta ändamål hafva sedan flera år tillbaka

pågått och göras fortfarande bemödanden, åt hvilka man på det högsta måste

önska framgång och äfven kan hoppas sådan. Emellertid hafva ännu ej de särskilda

folkens meningar och intressen så fogat sig efter hvarandra, att öfverenskommelse

om det blifvande gemensamma systemet träffats; och då naturligtvis den

förändring, vi uti vårt myntväsende kunna besluta, bör vara sådan, att det nya

sammanfaller med det system, som blifver för de öfriga odlade folken gemensamt,

eller åtminstone med detta får enkla och lättfattliga anknytningspunkter, kunna

ännu betänkligheter uppställas emot att redan nu verkställa förändringen.

Men å andra sidan finnas goda grunder, på hvilka man, åtminstone med

stor sannolikhet, kan förutse hvilka hufvuddrag det blifvande universela myntsystemet

skall erhålla.

Det af Frankrike, Belgien, Italien och Schweitz år 1865 öfverenskomna

systemet, för hvars hufvud grunder här ofvan är redogjordt, är redan nu antaget af

stater med ett innebyggareantal utaf omkring 140 millioner menniskor. Att döma

af åtskilliga underrättelser från Förenta Staterna i Norra Amerika, hvaribland den

att förslag i kongressen framställts om antagande i nämnda stater af Franska myntsystemet,

är sannolikt att Förenta Staterna skola förändra sitt nuvarande myntsystem

till likhet med det Franska; och ehuru i England motstånd mot detsamma

hittills visats, har det likväl äfven der talrika anhängare, efter hvad som kan inhemtas

af de yttranden, hvilka afgifvits af en mängd sakkunniga personer inför

den af Engelska regeringen under år 1868 tillsatta kommission, hvars berättelse är

i tryck offentliggjord. För kort tid sedan har handelskammaren i Liverpool efter

enhälligt beslut ingått till regeringen med en framställning, hvari detta systems antagande

förordas. ...

Ehuru theoretiska anmärkningar emot detta system kunna med allt skal

framställas, och äfven rent praktiska olägenheter dermed äro förenade, såsom redan

är antydt beträffande den dubbla likaren, besitter detsamma likväl en så stor

enkelhet och användbarhet, att, när dertill kommer den styrka det erhållit genom

sin redan vunna betydliga utbredning, man med eu till visshet gränsande sannolikhet

kan förutse, ätt de hufvudgrunder, på hvilka detta system är fotadt, skola

blifva allmänt antagna.

Utskottet måste afhålla sig från att, vidlyftigare än som redan skett, utveckla

detta ämne, men tillåter sig dock att erinra om -den beqvämlighet decimalindelningen

medför och om den förmåga att lämpa sig efter olika folks olika behof

och vanor, som antagandet af en myntenhet, motsvarande 10 francs * en

Svensk

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1. 9

Svensk carolin, besitter. De folk, hv.ilka äro vana och för sin rörelses ringa betydenhets

skull vilja hafva eu låg räkneenhet, kunna dertill begagna tiondedelen

af myntenheten, motsvarande den föreslagna marken, som redan nu är såsom så(dan

brukad i de uti 1865 års konvention inbegripna staterna samt i vårt grannland

Finland. Stater, som vilja föra sina räkenskaper i en större enhet, kunna begagna

myntenheten; och de, som anse en ännu större enhet ändamålsenlig, finna

denna uti den tiofaldiga myntenheten, som är lika med 100 af den lägsta räkneenheten.

Det framför alla andra vigtigaste syftemålet, att alla prisbestämmelser

må vara öfverensstämmande och lättfattliga, lider genom en sådan olikhet, som

den nyss nämnda, icke det minsta intrång, enär mångfaldigande eller delning med

10 sker med eu lätthet, som möjliggör uträkning i ett ögonblick äfven för den dervid

minst vande.

Hvarje öfvergång från ett till ett annat myntsystem företer stora svårigheter

och olägenheter med hänsyn dels till redan bestående aftal och förbindelser,

dels till den förändring i uttrycken för varu- och andra pris, som blifver en följd

af myntsystemets förändring, och hvilken fordrar beräkningar, som synnerligen i

de otaliga, dagliga detaljtransaktionerna äro olägliga. Denna sistnämnda olägenhet

kan till fullo undanrödjas endast småningom och genom den vana vid det nya

myntet, allmänheten efter hand förvärfvar sig, men minskas betydligt derigenom att

de gamla mynten, eller åtminstone några bland dem, under öfvergångstiden bibehållas

i rörelsen.

Beträffande redan bestående aftal och förbindelser, hvartill höra icke allenast

sådana, som ega rum emellan enskilda, utan äfven Statens och kommuners

med flera inrättningars fordringar och förbindelser, såsom å ena sidan skatter och

åtskilliga andra statsinkomster eller genom lag eller särskilda påbud bestämda intägter

och medel, å den andra hvarjehanda stats-, kommunal- m. fl, utgifter, aflöningar,

låneskulder in. m., är det äfven af någon vigt att de gamla mynten under

någon tid bibehållas, men af vida större vigt är härvid att såsom grundsats

fastställes, det alla dylika aftal och förbindelser skola efter deras lydelse uppfyllas,

der ej annan öfverenskommelse träffas. För dessa aftal och förbindelser måste

alltså den gamla värdelikaren bibehållas vid giltighet tillsvidare, och detta utan att

dess värdeförhållande till den nya värdelikaren genom allmänt påbud göres oföränderligt.

De förbindelser, som äro uttryckta uti riksdaler riksmynt, kunna då

fullgöras med detta myntslag, eller, om parterna derom öfverenskomma, uti de nya

myntslagen efter en beräkning, hvarom de sins emellan blifva ense. Äfven sedan

de äldre mynten och på dem grundade banksedlar upphört att finnas, blifver det

ändock i afseende på dylika förbindelser fritt att för hvarje fall om sättet för deras

uppgörande aftala, såvida det icke då befinnes ändamålsenligare att genom

allmänt stadgande, som kan efter förändrade förhållanden tid efter anBih.

till Itiksd. Prat. 6 Sand. 2 Afd. 1 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

nan jerakas, bestämma dylika förbindelsers värde uti det nya myntet, till dess beliofvet

af den gamla värdelikaren alldeles försvinner.

Motionären har ock egnat behörig uppmärksamhet åt denna omständighet,

då han föreslagit att, utaf Kong!. Förordningen om rikets mynt den 3 Februari

1855, de bestämmelser fortfarande böra bibehållas, som gälla utmyntning åt hel

riksdaler silfver och af i-dels riksdaler silfver, eller den nuvarande räkneenheten

riksdaler riksmynt; och Utskottet behöfver härvid knappast tillägga, att Riksbanken

blefve oförhindrad att fortfarande tillsvidare utgifva sedlar å silfver med den giltighet,

som enligt 72 § Regeringsformen tillkommer dessa, så länge man icke vill

ur grundlagen undanrödja berörda stadgande.

Af hvad Utskottet anfört framgår, att Utskottet för sin del erkänner behofvet

af eu förändring i vårt nuvarande myntväsende och hufvudsakligen instämmer

i det härutinnan nu föreliggande förslaget. Men då dels ett lfUfvudändamål

med det blifvande nya myntsystemet bör vara att tillegna sig de fördelar, som ett

för alla eller de flesta odlade folk gemensamt myntväsende medför, dels uppgörandet

af ett nytt myntsystem innefattar utredningar och detaljbestämmelser, hvilka

nu äro af desto större vigt, som äfven de böra vara af beskaffenhet att icke försvåra

Sveriges deltagande i eu allmän öfverenskommelse om gemensamt myntsystem,

finner Utskottet lämpligast att Riksdagen för beredande af detta vigtiga ämne söker

medverkan af Kongl. Maj:t, som dervid är i tillfälle att genom vederbörande

embetsverk eller särskilt utsedde komiterade låta verkställa erforderlig utredning.

Utskottet hemställer fördenskull,

att Riksdagen ville, uti underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t,

med tillkännagifvande, det Riksdagen för sin del finner en förändring

af landets nuvarande myntsystem vara önskvärd och behöflig,

anhålla att Kongl. Maj:t matte lata, pa sätt lämpligast finnes,

anställa utredning huruvida ett nytt myntsystem, grundadt på

guld och för öfrigt ordnadt i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med här ofvan angifna grunder, eller möjligen andra, vore för

landet ändamålsenligt; samt att Kongl. Maj:t derefter ville till

Riksdagen afgifva nådigt förslag till ny myntordning och de

öfriga af Konungens och Riksdagens gemensamma beslut beroende

stadganden, som i sammanhang dermed kunna finnas

behöfliga.

Stockholm den 9 April 1869.

Eric Sparre.

i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

11

Reservationer:

af Herr J. J. Ekman.

af Herr Th. Wijkander. “Enig med Utskottets majoritet med hänseende till

det önskvärda af eu förändring uti landets myntsystem samt nödvändigheten att

till Kongl. Maj:t öfverlemna frågans fullständiga utredning, har jag dock icke kunnat obetingadt

instämma i de slutledningar med hänseende till 72 § Regeringsformen,

livilka af Utskottet läggas till grund för beslutet. Om äfven sedlar i guld kunna

utgifvas utan. hinder af ifrågavarande grundlags-stadgande, hvilket jag icke vill bestrida,

så innebär dock i berörda hänseende myntfotens bestämmande i guld något

vida mer än utgjfvandet af dylika sedlar, hvilket Utskottet med alltför lätt hand,

efter min uppfattning, halkar förbi. De sedlar, hvilka enligt Regeringsformen “för

mynt i riket må erkännas", kunna nemligen väl icke lyda på annat än landets

lagliga mynt, hvadan, när och om myntenheten blifver fastställd i guld och den

gamla myntenheten i silfver sålunda är afskaffad, men sådant oaktadt 72 § Regeringsformen

fortfarande stadgar att “dessa11 sedlar, som för mynt skola erkännas, skola

efter deras lydelse med silfver inlösas, följden måste blifva att sådana sedlar icke

vidare kunna af Riksbanken utgifvas och sålunda merberörda grundlags-stadgande

de facto komma att afskaffas. Sistnämnda påföljd anser sannolikt Utskottets majoritet,

lika med mig, vara i och för sig hvarken behöflig eller för landet skadlig,

men då jag vågat tro att representantens första pligt är att vaka öfver grundlagens

helgd, intilldess den i grundlagsenlig ordning hinner blifva ändrad, har jag

ansett mig pligtig att emot ifrågavarande motivering vördsamt nedlägga min reservation11.

af Herr C, G. IndeLetou: “Ehuru jag i hufvudsak gillar det slut, hvartill

Utskottet kommit, kan jag dock icke instämma i en del af de motiver, hvilka Utskottet

begagnat11.

af Herr Friherre von Srhwerin, som instämde med Herr Indebetou.

af Herr C. A. Mannerskantz: ”För min del bar jag ej kunnat instämma

i den af Utskottet uttalade åsigten, att 72 §:s i Regeringsformen nuvarande lydelse

icke hindrar fattandet af ett beslut om antagandet af guld till grund för landets

myntsystem.

opaginerad Kontrollera mot PDF

* 12 Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

För det första har jag att erinra, att denna Utskottets åsigt är helt och

hållet stridande emot den, som uttalats öfver samma ämne, ej blott af sammansatt

Banko- och Lag-Utskott vid föregående riksdag, utan ock vid begge de

sednaste riksdagarne af det Utskott — Konstitutions-Utskottet — som grundlagen

tillerkänt rätt, att, i fall af tvist derom, tolka dess egen lydelse, samt att det

derföre icke synes vara konstitutionelt riktigt, att, vid samma riksdag, der nyss

en annan mera behörig tydning deraf skett, försöka tyda grundlagsbudet på alldeles

motsatt sätt; hvilket försök jag ock anser vara så mycket mera obehöfligt,

som Utskottet vill hänskjuta hela frågan om det föreslagna nya myntsystemets införande

samt om alla derföre erforderliga åtgärder till Regeringens förberedande

behandling, och det då måste vara mest lämpligt, att låta Regeringen äfven få

pröfva, om någon grundlagsändring är behöflig eller icke.

Att en sådan ändring måste försiggå, innan guld kan göras till laglig bestämmande

värdemätare i Sverige, derom är jag för min del fortfarande öfvertygad.

Jag måste medgifva att det, mig veterligen, icke finnas några positiva lagbud, som

alldeles klart och tydligt bestämma hvad som nu är landets värdemätare, och jag

tror det vara en stor blåst, som bör afhjelpas, att det icke finnes en särskild

lag, som noga angifver gränsorna och vilkoren för de olika Svenska myntslagens

— banksedel-, silfver-, guld- och koppar-myntens användande vid liqvider och bestämdt

uttrycker hvilket ibland dem, som bör hafva företrädesrätt och anses vara

värdemätare i riket eller — såsom motionären tyckes vilja att den skall kallas —

Svensk myntenhet. Af de lagbud och föreskrifter, som finnas intagna i grundlagen,

i myntbestämnings- och banklagarne samt i de Kongl. Förordningarne om mynt,

framstår dock grundlagsbudet i 72 § Regeringsformen om riksbankssedlarnes erkännande

såsom mynt och förbindelsen att inlösa dem med silfver, såsom deUmest

bestämmande, hvarifrån alla de andra utgå, och hvaraf den oförtydbara slutsatsen

bör dragas,att det Svenska riksmyntet nu hvilar och — så länge grundlagen är

oförändrad — måste hvila på en grund af silfver. Ty hvad grundlagen kallar

mynt kan icke vara hvarken ett sidoordnadt och än mindre ett underordnadt

mynt, utan det som främst bör användas och gälla vid alla skeende liqvider

samt tjena till grund vid alla aftal och beräkningar om värden. Man kan icke

utan skada hafva två lika gällande myntslag, och när så är, kan grundlagsmyntet

icke ställas i andra rummet; ty om det kunde beröfvas första platsen, så skulle

det kunna försättas ända ned på det lägsta trappsteget, t. ex. i bredd med kopparmyntet,

och grundlagsbudets kraft och betydelse vore derigenom nästan helt och

hållet borttagen. Och om man än, genom några skickligt gjorda slutledningar,

samt med begagnande af det obestämda i uttrycken och begreppen om hvad som

är mynt, myntgrund, myntenhet, värdemätare eller likare, skulle kunna bevisa sig

fram derhän, att ingenting hindrar skjuta ned silfvermyntet och sätta guldmyntet

öfverst, så tror jag det vara olämpligt, att visa grundlagsbudets tydliga mening

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

så liten aktning, att man icke heldre ändrar detsamma, än att lemna dess rätta

betydelse å sido; och så brådtom kan det visserligen icke vara att införa det nya

myntsystemet, att man icke väntar dermed tills man hunnit i behörig ordning

åstadkomma den nödiga grundlagsändringen.

Men då jag således måste anse en grundlagsförändring böra föregå, innan

guldet kan användas till grund för landets myntsystem, finner jag intet hinder

möta att genast bestämma en enhet för det Svenska guldmyntet och deraf

göra underafdelningar med utsatta benämningar, så att det såsom ett konventionelt

mynt må kunna användas i rörelsen vid liqvider och värdeaftal af dem, som

deraf önska begagna sig, äfvensom ock i Kronans uppbörd, fast under vilkor att

det bibehållcs i en underordnad ställning till silfver-riksmyntet. Och då jag dessutom

tror det vara både riktigare och gagneiigare, att då man vill öfvergå till

ett nytt mynt- eller värde-mått-system, och man dervid icke kan undgå, att under

någon tid använda tvänne värdemått, bibehålla det gamla i främsta rummet,

tills de flesta värdeaftal småningom hinna blifva bestämda i det nya måttet, anser

jag, att man väl kunnat och nu bort inskränka sig till att blott hos Kongl.

Maj:t i underdånighet ifrågasätta eller begära ett utan grundlagsändring genast och

lätt verkställbart tillägg i nu gällande myntordningar af den beskaffenhet, som i

Herr Bergströms reservation närmare antydes“.

af Herr J. G. Agardh: “Då Kongl. Maj:t i sin till förra Riksdagen aflåtna

nådiga Proposition om utmyntning af giädmynt förklarat frågan om införande i Sverige

af ett nytt myntsystem, grundadt på antagande af guldet såsom ensam värdemätare,

icke utan nogare pröfning kunde blifva föremål för någon Kongl. Maj:ts Proposition

till Riksdagen; då sammansatta Banko- och Lag-Utskottet hvarken då eller lvu

ansett sig kunna lemna en tillfyllestgörande utredning, utan fastmera nu föreslagit

Riksdagen, att hos Kongl. Maj:t anhålla om en sådan; så anser jag att Utskottet

hvarken i den så kallade klämmen bort föreslå Riksdagen, att hos Kongl. Maj:t

tillkännagifva, det Biksdagen för sin del finner en förändring af landets nuvarande

myntsystem vara önskvärd och behöflig; icke heller att Utskottet bort i motiveringen

uttala, det Utskottet icke hyser någon tvekan derom att guldet borde antagas

såsom grund för vårt nya myntsystem; icke heller att Utskottet bort förorda

kouventionsstaternas myntfot framför t, ex. den Engelska, eller i allmänhet

uttala några bestämda åsigter — enär den hos Kongl. Maj:t begärda nogare utredningen

först torde komma att lemna så beskaffade upplysningar om dessa och

andra dermed sammanhängande frågor, att ett tillförlitligt omdöme derpå torde

kunna grundas.

Utskottets uttalanden i dessa afseenden måste jag anse så mycket mindre

berättigade, som den derföre lemnade motiveringen redan nu torde kunna af mången

anses otillfredsställande. Behofvet af eu förändring af vårt myntsystem moti
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

14 Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N.o 1.

veras af Utskottet hufvudsakligen med anförande af det kända förhållandet, att

vår myntfot är tyngre än grannländernas, att detta vållar export af det Svenska

silfvermyntet och dess nedsmältning utomlands, och är således eu anledning till

ständiga förluster. Men innan man på grund af dessa förhållanden besluter sig,

icke blott för eu förändring af myntfoten, utan för eu förändring af hela myntsystemet,

så torde det väl böra efterses, om den förlust vi lida är större eller

motsvarar de förluster och olägenheter, som skulle blifva följd af ett nytt myntsystems

antagande. Den förlust vi lida på det af Utskottet angifna sättet toi e

kunna med någorlunda säkerhet beräknas.

Sedan 1830, då realisationen beslutades, till Juli 1867 har i Sverige myntats.

Speciel'' för

R:dr R:mt

29,077.880

2,218,180

6,244,187

7,193,500

85.

1867,

tagas

d:o för

x|4 d:o för

mindre silfvermynt för ___

Ridt1 44,733,747 85 öre.

Då man fråndrager hvad som deråt i Banken fanns qvar den 31 Augusti

och med utlemnande af det mindre silfvermyntet, hvilket väl icke kan anutföras

för att betala skuld eller nedsmältas, så hade af det myntade från

Banken utlemnats af Speciel-,

Xk (1:0

V;o

R:dr 25,893,680

2,143,180

5,881,787

eller tillhopa

33,918,647 R:dr.

Då af Speciel- och i synnerhet 1 R:dr-stycken något finnes qvar i landet

cirkulerande, så torde 30 millioner vara det högsta belopp, hvarpå förlust kan

hafva egt rum under nämnda tid, till följd af myntfotens beskaffenhet. Under

antagande att den större silfverhalten i vårt tyngre mynt icke blifvit räknad oss

till godo, så hafva vi sålunda förlorat värdet af denna högre halt uti 30 millioner

Riksdaler. Enligt den af Kongl. Vetenskaps-akademien föranstaltade jemförelse!!,

kan skilnaden emellan den Dansk-Norska och Svenska Specien beräknas till 31;2

öre. På 7,500,000 Species skulle Sverige sålunda hafva förlorat 262,500 R:dr.

Skulle den högre kopparhalten icke häruti vara inbegripen, så tillkommer detta

högre kopparvärde med 15,000 R:dr. Då den egentliga myntningskostnaden icke

gerna kan antagas vara högre för eu species af Svenskt skrot, korn och prägel,

än för den Danska, så skulle vår myntfot icke i detta afseende kunna antagas

hafva vållat oss någon förlust, om man icke antoge att vi fått mynta ett större

belopp, till följd deraf att export af silfver i myntad form varit föremål för spekulation

just med anledning af myntfotens beskaffenhet. Ville man nu också antaga

att 1|3 af den exporterade myntsumman utgått af denna orsak, så skulle förlustsumman

derigenom ökas (myntkostnaden beräknad, efter afdrag af det redan

beräknade halfva kopparvärdet, till 10 R:dr per mille) med 100,000 R:dr. Hela

s. 15 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

15

förlustsumman skulle således utgöra 377,500 R:dr. Fördelas nu denna summa för

37 år (från 1830—1867), så belöper den årliga förlusten sig till omkring 10,000

It:dr — eller en summa, som motsvarar räntan för i Bankens hvalf ofruktbart

liggande 50,000 Species, men dessa liggande bredvid 10—15 millioner! Skulle förlusten

af denna summa verkligen vara ett giltigt motiv för företagande af eu förändring

af icke blott vår myntfot utan af hela vårt myntsystem? — af en förändring,

“som berör landets hvarje särskilde innebyggare från millionären ned till

torparen och dagakarlen samt icke minst den lägre och fattigare befolkningen,

som egen ringa skicklighet och vana att göra riktiga beräkningar och således

mindre förmåga att värna sig mot bedrägerier och undvika förluster1*. (Statskont.

Uti. vid förra Riksd., Banko- och Lag.-Utsk. Uti. N:o 5 pag. 33).

Men vi skulle lida äfven ett annat slag af förluster, hvilka af motionären,

Herr Wallenberg, beskrifvas sålunda: då “23 af vexelsluten äro i guldvaluta och endast

\ i silfvervaluta--och då sannolikt i denna sistnämnda tredjedel igenfinnes

större belopp vexlar dragna på krediter än på de förstnämnda 23 af totala vexelsluten,

så inses lätt att största delen af den betalning Svenska nationen erhåller

för sina utskeppade produkter och förtjenta frakter utgöras af guldvaluta. Men

för öfverskottet af denna guldvaluta måste vi, så länge vi här i landet hafva silfver

till värdemätare, inköpa sådant, hittrapportera och utmynta det“. Jag känner icke

att någon silfverindragning af sådan anledning egt rum åtminstone på de sista åren;

åtminstone vittna Riksbankens räkenskaper och historia icke om någon sådan.

Till Myntet inlemnades visserligen under år 1866 i tvenne poster utländskt silfvermynt,

men de kommo, som jag tror, från ett land som hade silfver till laggildt

betalningsmedel, och om jag icke är orätt underrättad befriades inlemnaren från

slagskatten sannolikt för att uppmuntra till sådan indragning! Om Riksbanken

sjelf vid behof indrager guld, så lära väl “ öfver skatteman af Sveriges guldvaluta“

äfven af andra kunna i guld indragas.

Att guldet såsom värdelikare kan hafva flera företräden framför silfret lär

väl ingen bestrida; men det torde icke destomindre väl kunna ifrågasättas, om ett

land, som redan har silfver som värdemätare, bör företaga eu förändring till guld

just under en period, då det nära nog kan förutses att guldet skall falla i värde

i förhållandet till silfret, af samma skäl som guldets och silfrets relativa värden

flera gånger förändrats, allt eftersom produktionen af den ena eller andra

metallen i betydligare grad ökas. Den årliga produktionen uppgifves hafva varit:

af Guld: af Silfver:

år 1800: 3,280,000 pund sterl. 7,860,000 pund sterl.

„ 1848: 10,110,000 „ „ 8,720,000 „

„ 1856: 38,270,000 „ „ 12,000,000 „

Af dessa 38 millioner skulle omkring 15 producerats i Californien,

men

vid myntkonferensen i Paris uppgafs af Amerikas ombud, att 1866 uppgick pro
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

16 Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

duktionen i det nordvestra Amerika till 22 millioner pund sterling och att den antagligen

skulle ytterligare tredubblas, när jernvägen mellan det östra och vestra

Amerika hunne blifva färdig. Månne det icke kan antagas, att då guldets mängd

i förhållande till silfret sålunda tilltager i en hög proportion, det icke äfven

skall falla i värde i förhållande till silfret; och kan det under sådana förhållanden

vara klokt att, utan mycket tvingande anledningar, utbyta vår värdemätare

i silfver mot ett guldmyntssystem?

Men äfven om man anser att eu förändring bör ske, och att guldet bör

blifva den nya värdemätaren, så är dermed icke bestämdt hvilken myntfot, som

bör väljas. England, som har guld till värdemätare, har derföre icke samma

myntfot som Frankrike. För att åtminstone få en eqvivalent emellan de båda

ländernes myntsystemer ansågs det som ett vigtigt önskningsmål på Pariser-konferensen,

att Engelska Sovereignens värde skulle med en obetydlig jemkning i

guldhalten göras lika med ett 25-francsstycke. För att uttala sig härom tillsattes

i England en komité, som hörde flera af de i sådana frågor antagligen kunnigaste

personer i landet. Utskottet, som omtalar att mägtiga röster höjts i England

för antagande af det Franska systemet, omnämner deremot icke att den nämnda

komitéen i bestämda ordalag afrådt förändringen. Icke heller torde det böra förbises,

att den i sådana frågor mycket gällande tidskriften Economist för 1868

innehållit en serie af artiklar, i hvilka förändringen jemväl afstyrkes. England

och Frankrike stå således ännu emot hvarandra med hvar sin myntfot i guld,

under det att det norra Tyskland, Danmark och Norge hafva, såsom vi, sin värdelikare

i silfver. Jag kan icke tro det vara klokt, att innan de stora nationerna

och de som äro våra närmaste grannar bestämma sig för antagande af det ena

eller andra systemet, vi på egen hand skulle antaga hvad möjligen våra närmaste

grannar derefter förkastade.

Jag har med dessa anmärkningar endast velat antyda, att en utredning

af helt annan art än den Utskottet lemnat torde vara nödig, innan man bestämdt

uttalar behofvet och önskvärdheten af en förändring i vårt myntsystem; en förändring

“af så allvarlig och i bestående förhållanden djupt ingripande beskaffenhet11,

att den visserligen icke utan mycket giltiga anledningar bör företagas.11

af Herr Grefve J. O. Mörner: “Som jag, om äfven skiljaktig ifrån Utskottets

majoritet i anseende till tolkningen af 72 och 79 §§ Regeringsformen, likväl biträdt

Utskottets åsigt i fråga om den sannolika nyttan af att antaga guld till

myntlikare, men jag funnit den af Utskottet slutligen gjorda hemställan icke med

den varsamhet affattad, som jag ansett ärendets beskaffenhet påkalla, får jag vördsamt

föreslå det Riksdagen behagade besluta,

att till Kongl. Maj:t ingå med underdånig skrifvelse med anhållan,

att enär en förändring i landets nuvarande myntsystem

ifrån

s. 17 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottas Blänkande N:o 1. 17

ifrån silfver till guld i enlighet med de uti Utskottets betänkande

angifna grunder syntes vara önskvärd, Kongl. Maj:t

måtte täckas i nåder taga denna fråga i öfvervägande, och

i fall eu sådan förändring, som ifrågasatt blifvit, af Kongl.

Maj:t pröfvades ändamålsenlig, då till Riksdagen afgifva nådigt

förslag till så väl ny myntordning, som öfriga af Kongl.

Maj:ts och Riksdagens gemensamma beslut beroende stadgande^

hvilka kunde finnas behöfliga“.

af Herr Bergström: “Vid jemförelse emellan 72 och 79 §g Regeringsformen

visar sig, att denna grundlag gör en bestämd åtskilnad emellan “Rikets mynt“ och

“sedlar, som för mynt i Biket må erkännas“. Af Kongl. Förordningen den 9 Juni

1770, jemförd med äldre författningar, i synnerhet Kongl. Maj:ts Myntordning den

1 September 1664 och Kongl. Förordningen den 20 November 1766, inhemtas hvad

som var Rikets mynt den tid Regeringsformen utfärdades. I enlighet med åberopade

författningar utmyntades särskilda slag af silfvermynt: dels 1 R:dr, | R:dr och

3 R:dr Species å 14-rV lods halt; dels J R:dr å 11^ lods halt; dels TV R:dr å 8j\- lods halt och dels R:dr å lods halt. Myntenheten var Riksdaler species,

innehållande 534Totto7<Ä Svenska ass bergfint silfver. Sverige egde således den tiden

icke en myntfot, utan fyra, hvar för sig orediga och invecklade. På det att

det så kallade myntregalet icke måtte anses innefatta jemväl befogenhet att efter

behag förhöja eller nedsätta myntets inre värde, stadgades uti 79 § Regeringsformen,

att “ingen förändring i Rikets mynt till skrot eller korn, det vare sig till

förhöjning eller afslag, må ega rum utan Rikets Ständers (nu mera Riksdagens)

bifall; Konungens rättighet att låta slå mynt dock oförkränkt.“ I öfverensstämmelse

med detta grundlagsbud samverkade också Konung och Rikets Ständer vid

den reform i Rikets myntväsende, som år 1830 genomfördes. Så väl speciel! som

dess samtliga underafdelningar förklarades böra vara tolflödiga. Speciens bruttovigt

bestämdes till s-s viktualievigt, motsvarande 8 ort. Dess inre värde skulle utgöra

j'':, ''Si bergfint silfver, motsvarande 6 ort. Den nya silfverspecien, hvilken blot

myntenhet, likasom förut den gamla, kom således att innehålla 530ij$ai>mro Svenska

ass bergfint silfver eller åxöumiontr ass mindre än den gamla. Denna skilnad motsvarade

jemnt f procent af det i gamla specien innehållna bergfina silfret och skul le

utgöra det belopp, hvilket å silfver, som till myntning inlemnades, borde under

namn af myntskatt afdragas för att till en del ersätta myntningskostnaden. Den

nya specien är således 3,02 öre Riksmynt mindre värd än den gamla.

Hvarken 1772 års Regeringsform eller ännu äldre grundlagar innehålla någon

bestämmelse likartad med det i 72 § Regeringsformen förekommande stadgande,

att “Riksdagen allena eger rätt att genom Banken utgifva sedlar som för

Bill. till Riksd. Prof. 1869. 6 Sami. 2 Afd. 1 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

mynt i Riket må erkännas. Anledningen till detta stadgande måste antagas hafva

varit den, att Riksbankens dåvarande betryckta ställning ansågs kräfva en så utomordentlig

garanti för uppehållande af banksedlarnes värde. Tvekan kan emellertid

uppstå, huruvida lagstiftaren med ifrågavarande bestämmelse afsett att omedelbarligen

stadga, att Riksbankens sedlar ovilkorligen borde såsom mynt i Riket erkännas,

eller om han, förutseende det snara inträffandet af en tid, då silfverutvexlingen

måste inställas, velat förbereda möjligheten att på grund åt samma grundlagsbud

meddela ytterligare bestämmelser, hvarigenom banksedlarne, oansedt de icke

vidare med klingande mynt inlöstes och således förvandlats till inkonvertible, likväl

förklarades böra såsom mynt i Riket erkännas. För antagande af sednare alternativet

talar den omständighet, att lagstiftaren begagnat ordet “må“, ej “böra-1 eller

“skola11. Härmed må dock förhålla sig huru som helst; så kan man icke undgå

att erkänna den finhet, hvarmed lagstiftaren undvikit att identifiera banksedeln

med mynt, representativet med det representerade, i det han endast förklarat banksedeln

kunna eller böra erkännas såsom mynt, icke vara sådant.

Efter det vid 1810 års ingång silfverutvexlingen börjat faktiskt inskränkas

och genom Kongl. Kungörelsen den 18 Mars 1818 offentligen tillkännagifvits, att

utvexling af silfver mot transportsedlar komme dädanefter, som dittills, att vara

inställd, hade den af grundlagstiftaren förutsedda tid inträdt, då den inkonvertibla

banksedeln gick och gällde såsom mynt. Emellertid sedan man vid

1828—1830 årens riksdag beslutit realisation af Riksbankens transportsedlar

med klingande mynt till belopp, motsvarande f af deras ursprungliga lydelse,

började man inse det vådliga af ifrågavarande grundlagsstadgande, enär grundlagen

icke tillika såsom vilkor för riksbankssedelns erkännande, såsom mynt uppställde

någon garanti, hvarigenom förtroende för Riksbankens sedlar kunde grundläggas.

Denna insigt framkallade en följd af lagstiftningsförsök, åsyftande dels att undanrödja

sjelfva grundlagsbudet, dels att förebygga vådliga följder af detsamma. Såsom

det mest praktiska bland dessa torde få anses det af Rikets Ständer vid 1834 1835

årens riksdag fattade beslut, att Riksbankens sedlar skulle såsom mynt i Riket

erkännas, så länge de efter deras lydelse af Banken med silfver inlöstes; hvilket

beslut i grundlagsenlig ordning gjordes hvilande till påföljande riksdag. Detta

lagförslag, hvilket i det närmaste öfverensstämmer med stadgandet i Engelska

bankakten, att Englands banksedlar äro lagligt betalningsmedel, “så länge Banken

fortsätter att vid anfordran inlösa sina sedlar med lagligt mynt“, blef visserligen

vid 1840—1841 årens riksdag af alla Stånden antaget; men vann icke Konungens

sanktion. Vid 1847—1848 årens riksdag framlade Konstitutions-Utskottet uti sitt

den 13 Mars 1848 afgifna Betänkande N:o 5 förslag om ett så lydande tillägg till

72 § Regeringsformen: Dessa sedlar skola vid anfordran, efter deras lydelse, af

Banken med silfver inlösas»; hvilket förslag antogs att hvila till grundlagsenlig

s. 19 Kontrollera mot PDF

Sammansätta Banko- och Lag-TJtskottets Betänkande N:o 1. 19

behandling vid påföljande, d. v. s. 1850—1851, årens riksdag och derunder genom

Rikets Ständers, af Konungen gillade beslut upphöjdes till lag.

Genom berörda tillägg till 72 § Regeringsformen har stadgandet, att Riksdagen

allena eger rätt att genom Banken utgifva sedlar, som för mynt i riket

må erkännas, blifvit väsendtligen modifierade Först och främst har, enligt min

åsigt, Riksdagens omförmälda rättighet genom samma tillägg erhållit en begränsning

i den mån, att erkännande af Riksbankens sedlar såsom mynt är oskiljaktigt

förbundet med och således beroende af den omständighet, att samma sedlar vid

anfordran efter deras lydelse af Banken med silfver inlösas, i detta afseende

yttrade Konstitutions-Utskottet uti sitt här ofvan åberopade Betänkande, att tillägget

afsåge att såsom vilkor för Riksbankens ifrågavarande rättighet i grundlagen uppställa

en garanti, hvilken försäkrade eu banksedels innehafvare, att det silfvervärde,

Banken genom sedeln förskrifver och denna således föreställer, under alla förhållanden

och oberoende af de ändringar, hvilka efter dess utgifningsdag antingen

uti myntfoten eller silfvermyntets nominela fördelningar kunde företagas, skulle

honom eller den, åt hvilken han öfverläte densamma, oafkortad! i fall af behof

tillgodoräknas, ett anspråk som ej mindre från rättvisans synpunkt än för bibehållande

af stadga och säkerhet i alla egendomsvärden vore så mycket mera

oeftergiflig!, ju mera naturligt det vore, att sedelmyntet i anseende till dess lätthet

och beqvämlighet för cirkulationens alla former och behof i högst betydlig mån,

derest dess kredit icke blott genom de i Bankens hvalf till hands varande metalliska

valutor utan ock på rent juridisk grund vore väl och klokt garanterad, skulle

uti den allmänna rörelsen inom riket öfverstiga det omlöpande metalliska myntet;,

likasom verkningarne af fasta garantier för sedelmyntets kredit skulle äfven å de

utländska börser och afsättningsplatser, med hvilka rikets handel stode i ömsesidig

förbindelse, yttra sig såmedelst, att Riksbankens på högre summor ställda sedlar

under sådan förutsättning äfven der emottoges såsom betalning och i flera afseenden

fyllde vexlarnes funktioner, likasom de redan gjorde det i fråga om penningeremisser

emellan inrikes orter. Denna Konstitutions-Utskottets motivering för den

föreslagna grundlagsförändringen rönte icke motsägelse under öfverläggningarne

inom de särskilda Ståndem Tvärtom betraktade flere talare ifrågavarande tillägg

endast såsom ett annat uttryck för hvad vid 1840—1841 årens riksdag beslutits,

eller att Riksbankens sedlar skulle såsom mynt i riket erkännas, så länge de efter

deras lydelse af Banken med silfver inlöstes.

På grund af det nu anförda håller jag, i strid med hvad man vanligen:

anser, före, att, om silfverutvexlingen mot Riksbankens sedlar olyckligtvis blefve

inställd, samma sedlar icke vidare må erkännas såsom mynt i riket. Jag tror

således icke, att den, som, medan Riksbankens sedlar ännu vid anfordran efter

deras lydelse af Banken med silfver inlöstes, utlomnat försträckning till annan i

sådana sedlar, är pligtig att, sedan dessa sedlar upphört att vara konvertible, emot
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

-20 Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

taga dem såsom god betalning för det försträckta. I sådan händelse måste, der tvist

uppstår, domaren, enligt min åsigt, tillämpa stadgandena i 9 Kap. 2 och 3 §§ Han
delsbalken,

att “det som försträckt är, skall å dag förelagd---— — i

samma slag, jemngodt och till fullo återgäldas11 samt att, “om den, som gälda hör,

ej kan skaffa samma slags mynt eller varor, som utläntes: det då stånde till honom,

som försträckte, hvad han heldre vänta vill eller taga fyllnad i annat slag, efter ty

som det utlänte vid förfallodagen högst gäller; allt naturligtvis under förutsättning,

att de båda statsmagterna icke före dylika tvisters uppkomst meddelat eller meddela

nya särskilda bestämmelser, de der göra för domaren lagligen omöjligt att

döma efter gällande civillag.

Jemväl i ett annat afseende torde den Riksdagen tillerkända uteslutande

rättighet att genom Banken utgifva sedlar, som för mynt i riket må erkännas,

hafva rönt inverkan af oftaberörda tillägg, att dessa sedlar skola, vid anfordran,

efter deras lydelse af Banken med silfver inlösas. Om nemligen före tillkomsten

af samma tillägg guld i stället för silfver blifvit antaget till bytesmedlare och

värdemätare samt till följd deraf myntlikaren och myntenheten bestämts i guld;

så hade otvifvelaktigt på grund af ursprungliga lydelsen af Regeringsformens 72 §

de sedlar, Riksbanken i enlighet med det antagna guldmyntsystemet utgifvit lydande

att inlösas med guld, måst såsom mynt i riket erkännas. Men nu, sedan stadgadt

blifvit, att de riksbankssedlar, hvilka må såsom mynt i riket erkännas, skola med

silfver inlösas, gestaltar sig förhållandet annorlunda. Med afseende å stadgandet

i 84 § Regeringsformen, att grundlagar^ skola efter deras ordalydelse i hvarje

särskilt fall tillämpas, lärer man med allt fog kunna tolka 72 § i Regeringsformen

sålunda, att de sedlar, hvilka kunna komma att af Riksbanken utgifvas lydande

å guldmynt icke må för mynt i riket erkännas. Visserligen måste det medgifvas,

att lagstiftaren, som den tid oftaberörda tillägg till Regeringsformens 72 § gjordes,

icke tänkte sig möjligheten af en guldstandard, utan endast hade för ögonen den

faktiskt bestående silfverstandarden, icke kan antagas hafva afsett en sådan verkan

af tillägget, som nyss förut antagits; men den af grundlagen sjelf anbefallda bokstafliga

tolkningen måste antagas leda till en sådan följd, hvilken icke är orimlig. Emellertid

torde anmärkta förhållande få anses utgöra ett bevis bland de många, hvilka

dessutom kunna anföras för olämpligheten deraf1 att i grundlagen införa dylika

bestämmelser, som nu äro i fråga.

En tredje verkan af oftaberörda tillägg finner jag för min del deri, att

silfrets egenskap af standard blifvit så att säga fastläst i grundlagen, oansedt sådant

icke heller kan antagas hafva varit af lagstiftaren åsyftadt. I detta afseende

skiljer sig min uppfattning från Utskottets. Likasom jag, deri öfverensstämmande

med Utskottet, betonar orden “med silfver11 vid bedömande af frågan, huruvida

riksbankssedlar, utställda att inlösas med guld, må såsom mynt i riket erkännas

och på sådan grund nekande besvarar samma fråga; så måste jag ock, derutinnan

s. 21 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1. 21

skiljande mig från Utskottet, betona nyssåberopade tvänne ord, då fråga uppstår

om möjligheten att utan ändring af 72 § Regeringsformen kunna bestämma myntenheten

i guld. Denna åsigt är oförändradt densamma, som jag i egenskap af

ledamot uti Sammansatt Banko- och Lag-Utskott vid 1868 års riksdag biträdde, och

hvilken jemväl af samma Utskott uti dess Betänkande N:o 5 uttalades i följande

ordalag: “Då 72 § Regeringsformen föreskrifver, att Riksbankens sedlar, hvilka

enligt samma § tillerkännes lika berättigande såsom lagligt betalningsmedel, som

det klingande myntet, skola med silfver inlösas, har vårt genom gällande myntordningar

bestämda silfvermyntsystem uti grundlagen erhållit en stadfästelse, som

förhindrar antagande af guld till värdelikare, med mindre grundlagen först bäfver

i nämnda afseende förändrad."

Ehuru jag således anser 72 § Regeringsformen, så länge dess sista moment

qvarstår oförändradt, lägga hinder i vägen för bifall till Herr Wallenbergs ifrågavarande

motion, hvilken åsyftar, att, med antagande af guld i stället för silfver

till bytesmedlare och värdemätare, den Svenska myntenheten må bestämmas i guld,

således i annan metall än den, som enligt min åsigt utgör grundlagsbestämd

standard eller, med andra ord, att i stället för det nu gällande silfvermynt
systemet

må införas ett legalt guldmyntsystem; finner jag dock, lika med Utskottet,

ett myntsystem af sistberörda beskaffenhet vara i hög grad värdt att eftersträfva.

Men just derföre och enär den af mig nödvändig ansedda grundlagsförändringen

i lyckligaste händelse icke kan åstadkommas förr än år 1873, håller jag före att

Utskottet icke bort stadna vid att föreslå en underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t

af sådant innehåll, Betänkandet utvisar, utan i stället medverka till ett Riksdagens

beslut, hvilket genast kunde föra närmare till det eftersträfvade målet. Hvarken

grundlag eller annan lag innefattar hinder för omedelbart införande af ett sådant

guldmynt-system, som motionären föreslagit, om nemligen detta system fastställes

såsom fakultativt att gälla och tillämpas vid sidan af det i allo legala silfvermyntsysteinet.

I öfverensstämmelse med ett sådant fakultativt guldmynt-system kunde

ej mindre skuldförbindelser och andra obligationer än äfven kreditsedlar utfärdas

och inlösas. Detta systems företräde framför det nu gällande silfvermynt-systemet

skulle under en blott på konvention grundad fortsatt tillämpning ådagaläggas och

allmänna meningen sålunda vinnas för stadgande af samma system såsom det enda

legala. Det förefaller mig naturligt, att det guldmynt, som präglas i öfverensstämmelse

med Kongl. Förordningen den 31 Juli 1868 och benämnes Carolin,

skulle blifva myntenheten i det nya fakultativa guldmynt-system, jag anser mig

böra förorda. Hvad underafdelningarne af berörda enhet beträffar, lära de icke

kunna bestämmas annorlunda än i enlighet med decimalsystemet. Carolinen komme

således att delas i 10 delar, benämnda Mark, och hvarje Mark i 100 delar, hvilka

till förekommande af förvexling med nuvarande öre torde böra benämnas örtug.

Bill. till Riksd. Prof. 4869. 6 Sami. 2 Afd. / Höft. 4

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

Räkneenheten i det nya myntsystemet blefve Marken. Men då detta system skulle

komma att gälla och tillämpas vid sidan af det legala silfvermynt-systemet samt

det skulle leda till oerhörd förvirring, om af silfver utmyntades myntstycken å

delar af Carolinen, torde, enär utmyntning i guld af Carolinens underafdelningar

icke heller kan komma i fråga, bestämmelse böra meddelas, huru bråkdelar af

Carolinen må kunna liqvideras med det lagliga i omlopp varande silfvermyntet

och kopparskiljemyntet.

Med sådana åsigter kan jag icke tillstyrka, att för närvarande beslutas

någon ändring i gällande system för utmyntning af silfvermynt och kopparskiljemynt;

likasom jag anser guldmynt å 2^ Carolin icke böra präglas förr än de

stater, hvilka deltagit i myntkonventionen den 23 December 1865, ytterligare på

grundvalen af samma konvention öfverenskommit om utmyntning af 25-francsstycken

i guld.

Till följd af hvad jag nu anfört, anser jag mig icke kunna tillstyrka bifall

till Herr Wallen bergs motion i vidsträcktare mån, än att jag hemställer,

att Riksdagen må för sin del besluta:

l:o att antaga ett särskildt på guld grundadt myntsystem att

vid sidan af gällande silfvermynt-system tillämpas af dem,

hvilka vilja deraf vid försträckning eller annan kreditrörelse

sig begagna;

2:o att myntenheten i detta nya system skall vara det guldmynt,

som utmyntas i enlighet med Kongl. Förordningen den

31 Juli 1868 och benämnes Carolin;

3:o att tiondedelen af en Carolin skall, under benämning af

Mark, blifva det nya myntsystemets räkneenhet;

4:o att en Mark indelas uti 100 örtug;

5:o att bråkdelar af Carolinen må tillsvidare, och så länge

utmyntning af deremot svarande myntstycken icke sker, gäldas

med silfvermynt eller, der enligt gällande lag kopparskiljemynt

får i liqvid användas, med detta enligt sådan grund, att en

Mark eller 100 örtug anses gälla lika med 72 öre.“

af Herr Faxe, som, hufvudsakligen instämmande i de af Herr Bergström

uttalade åsigter och i nära öfverensstämmelse med de af Utskottet anförda grunder,

biträdt det af den förre afgifna förslag.

Stockholm, tryckt hos A. L. Norman, 1869.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1869:48 Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 48 s. 6 i texten