Samvidhsatta Banko- och Lag- Utskottets Betänkande N:o 1
1869-04-09 · 22 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 13 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BLU 1869:1, Samvidhsatta Banko- och Lag- Utskottets Betänkande N:o 1
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Samvidhsatta Banko- och Lag- Utskottets Betänkande N:o 1.
1
N:o 1.
Ank. till Riksd. Kansli d. 12 April 1869, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af väckt förslag om införande af ett nytt myntsystem,
grundadi på guld.
För handläggning af åtskilliga till Banko-Utskottet hänvisade frågor, deribland
ett af Herr A. O. Wallenberg i Första Kammaren frarnstäldt förslag om
införande af ett nytt myntsystem, har detta Utskott begärt sammanträde med Lagutskottet,
jemlikt 47 § Riksdags-ordningen, hvadan sålunda sammansatt Utskott
nu har att afgifva yttrande i anledning af nyssnämnda förslag, som innehålles i
motionen N:o 30.
Motionären framställer följande förslag:
1 ro). Det guldmynt, som enligt Kongl. Förordningen af den 31 Juli 1868
benämnes Carolin, deraf 31 = 100 gram 9po/1000-delar fint guld, skall vara Svenska
myntenheten.
2:o). Jemte carolin kommer jemväl ytterligare ett guldmynt om 2 ’/2 carolin
att utpräglas.
3:o). Tiondedelen af en carolin benämnes Mark och skall blifva det nya
myntsystemets räkneenhet; denna mark indelas uti 100 öre.
4:o). Silfverskiljemynt utpräglas efter 20 mark — 100 gram s'':''lim-åe\a,r
fint silfver.
5:o). Efter denna halt och vigt utmyntas af silfver: 2-markstycken, 1-markstycken,
50-örestycken, 20-örestycken.
6:o). Ingen, utom Kronan, är pligtig att i en och samma liqvid emottaga
mer än tio mark i silfvermyut.
Bill. till Riksd. Prut. 1869. 6 Sand. 2 Afd. I Haft.
1
opaginerad Kontrollera mot PDF
2 Sammansatta Banko- och Lag-TJtskottets Betänkande N:o 1.
7:o). Af den blandning, bestående af 95 delar koppar, 4 delar tenn och
1 del zink, som kallas myntmetall, utmyntas 80 öre = 100 gram.
8:o). Af koppar-skiljemynt utpräglas: 5-örestycken, 2-örestycken, 1-öre
stycken.
9:o). Ingen, utom Kronan, är pligtig emottaga i en och samma liqvid
mer än 100 öre kopparmynt.
10:o). I enlighet med Kongl. Myntordningen af den 3 Februari 1855,
komma tvänne myntstycken, hel riksdaler specie och en fjerdedels riksdaler specie
efter 1830 års myntfot att tillsvidare vid Kongl. Myntverket utmyntas.
11 ro). Allt mindre silfvermynt än 1|4-dels riksdaler specie förklaras från
och med år 1870 vara skiljemynt, deraf ingen utom Kronan är pligtig att i en
och samma liqvid emottaga mer än 4 riksdaler .riksmynt.
12:o). I afseende på remedium af vigt och finhet å skiljemyntet, komma
nu varande bestämmelser att i tillämpliga delar blifva gällande;
Och har motionären, under förutsättning att förslagen af Riksdagen biföllos,
tillika hemställt, det Riksdagen ville till Kongl. Maj:t öfverlemna att bestämma
tidpunkten, när förordningar i dessa ämnen borde utfärdas.
Innan Utskottet ingår i sjelfva hufvudfrågan, eller huruvida ett nytt myntsystem,
grundadt på guld, bör införas, har Utskottet i första rummet haft att öfverväga,
huruvida hinder deremot för närvarande förefinnes uti 72 § Regeringsformen
och således antagandet af ett guldmynt-system måste, äfven om det i
sig sjelf vore ändamålsenligt, försakas, så länge nämnda grundlagsbud icke är undanröjdt.
Då nemligen sista punkten af 72 § Regeringsformen stadgar, att de,
enligt en föregående punkt, äf Riksbanken utgifna sedlar, som för mynt i riket
må erkännas, skola efter deras lydelse med silfver inlösas, har det ifrågasatts, om
icke härigenom äfven borde anses förklaradt och i grundlagen faststäldt, att
silfver skall vara grunden för landets värdelikare eller den metall, hvaraf likaren
skall bestå. Om ock denna åsigt kan sägas finna stöd uti en nog allmänt utbredd
föreställning, som sednast under innevarande riksdag gifvit sig tillkänna icke allenast
uti det af Konstitutions-Utskottet afgifua förslag till ändring af 72 § Regeringsformen,
hvilket genom Andra Kammarens beslut förfallit, utan äfven vid de i
ämnet uti Kamrarne hållna öfverläggningar, torde densamma deremot vid eu noggrannare
granskning af sjelfva stadgandet i och för sig sjelft och af de förhandlingar,
hvilka vid detsammas införande i grundlagen egde rum, befinnas ohållbar.
Införandet deraf skedde, såsom bekant, vid 1850—1851 årens riksdag, sedan detsamma
vid 1847—1848 årens riksdag blifvit af Rikets Ständer antaget till hvilande
i grundlagsenlig ordning; men hvarken .det Betänkande, med hvilket Konstitutionsutskottet
vid sistnämnda årens riksdag tillstyrkte berörda stadgande, eller Riksståndens
förhandlingar i ämnet antyda, än mindre uttala någon i sjelfva verket så
föga rimlig afsigt som den, att såmedelst med grundlagens helgd omgärda silfrets
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1. 3
egenskap att utgöra grund för värdelikaren. Afsigten var nemligen endast den i
motiveringen också uttryckta, att gifva säkerhet för inlösen af Bankens sedlar med
klingande mynt. Att lagstiftaren icke kan antagas hafva haft förstnämnda afsigt
med införandet i 72 § Regeringsformen af stadgandet om sedlarnes inlösande med silfver
visar sig äfven deraf, att en helt annan §, eller den 79:de, handlar om rikets
mynt och sättet för bestämmandet af förändringar deri.
Men om äfven detta erkännes, så kunde dock måhända antagas, att ifrågavarande
grundlagsstadgande indirekt förhindrade införandet af guld såsom värdemätare,
då, genom nämnda stadgandes tydning såsom ett ovilkorligt påbud att
Riksbankens sedlar skulle gälla såsom mynt, dessa i sjelfva verket skulle förklarats
vara värdemätare, och af föreskriften, att de skola med silfver inlösas, vore en följd
att landets mynt icke — annorlunda än såsom konventionel! — skulle kunna utgöras
af annan metall än silfver.
Att det oftanämnda gruudlagsstadgandet innebär, eller åtminstone gifvit
anledning till förvirring i föreställningarne om myntets natur är otvifvelaktigt; men
desto vigtigare är, att icke åt detsamma må gifvas en vidsträcktare betydelse, än
den sjelfva ordalydelsen innehåller. Denna är: att “Riksdagen allena eger rätt
att genom Banken utgifva sedlar, som för mynt i riket må erkännas" samt att
“dessa sedlar skola, vid anfordran, efter deras lydelse med silfver inlösas"; och
då härmed, efter Utskottets förmenande, ingalunda är uttaladt, att ju icke andra
sedlar eller förbindelser än sådana, som böra för mynt erkännas, finge af Banken
utgifvas. så bortfaller härmed äfven stödet för det antagande, som af stadgandet
skulle följa, att banksedlar icke finge utställas, lydande på iidösen med t. ex.
guld. Men om sådana kunna af Riksdagen genom Banken utgifvas, allenast att de
icke erhålla den egenskap att såsom mynt ovilkorligen erkännas, hvilken egenskap
icke enligt sakens natur hos dem finnes eller bör dem tilläggas, så lärer så mycket
mindre det merberörda stadgandet hindra fattandet af ett beslut att bestämma sjelfva
myntet i guld.
Ett dylikt beslut, om det eljest anses nyttigt, kan då vidtagas utan den
omgång, som en grundlagsändring fordrar, allenast med iakttagande af hvad 79 §
Regeringsformen föreskrifver, nemligen att dertill erfordras Konungens och Riksdagens
gemensamma bifall.
På nu anförda skäl finner Utskottet för sin del grundlagens nuvarande
lydelse icke hindra fattandet och genomförandet utaf ett beslut om antagande af
guld till grund för landets myntsystem.
Hvad då angår '' sjelfva saken, så förekomma dervid trenne hufvudfrågor,
nemligen dels huruvida öfver hufvud guld må anses ega företräde framför silfver
såsom grund för värdelikaren, dels huruvida, under förutsättning häraf, det myntsystem,
som i förevarande motion är föreslaget, och hvilket hvad utmyntningsgrunden
beträffar är öfverensstämmande med det i Frankrike, Belgien, Italien, Schweitz
4 Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.
med flera länder gällande, bör äfven här i landet antagas, dels slutligen på hvad
sätt öfvergången från det nuvarande till det nya systemet må bäst kunna verkställas.
Frågan om guldets företräde framför silfret såsom mynt torde numera få
anses såväl theoretiskt som praktiskt afgjord, och i detta afseende behöfver endast
erinras derom, att guldet inom en mindre både volum och vigt innehåller ett betydligt
större värde än silfret; att, i följd häraf samt af den under de seduaste
årstiondena åstadkomma guldproduktionen, den befintliga*guldmassan är tillräckligare
att motsvara de genom den allmänna produktionens och varubytenas ofantliga
tillväxt högst betydligt ökade b eko fven af bytesmedel för folken inom sig och
sinsemellan; att guldet medför större lätthet och mindre kostnad för öfverflyttning
från en ort till eu annan af värden, när sådan öfverflyttning måste verkställas genom
de ädla metallernas mellankomst, samt ätt kostnaderna för anskaffning, prägling
och underhåll af mynt äro vida mindre för guld än för silfver. Också har
i öfverensstämmelse med den öfverallt iakttagna historiska utvecklingsgången, att
folken öfvergått från en mindre ädel till en ädlare metall såsom mynt, guldet mera
allmänt kommit till användning såsom bytesmedel och mynt. I England har, sedan
början af detta århundrade, myntet varit grundadt på guld, naturligtvis med
undantag af skiljemyntet; Portugals myntfot är grundad på guld, och såväl der
som i Brasilien är Engelska myntet laggildt betalningsmedel; i Frankrike, liksom i
Belgien, Italien och Schweitz, är det kurerande myntet nästan uteslutande guld,
och till dessa länders myntsystem hafva numera Österrike, Rumänien, Grekland,
Kyrkostaten och Spanien anslutit sig. Norra Amerikas Förenta Staters myntsystem
är grundadt på guld, och till och med mellersta Amerikas silfverproducerande
länder använda i sin rörelse guldmynt. Sådant präglas dessutom äfven i Ryssland
samt de Tyska och Skandinaviska staterna, ehuru hufvudmyntet der är af
silfver.
Då guldet redan är så allmänt antaget såsom värderare; då fördelarne af
ett för alla länder gemensamt myntsystem numera äro så allmänt insedda, att
åstadkommandet af ett sådant fördröjes måhända mindre af meningsskiljaktigheter
i fråga om hvilket system som bär antagas, än af de betänkligheter, som framkallas
af svårigheterna vid hvarje öfvergång från ett till ett annat system; och då,
äfven om en, på ganska ovissa antaganden, fotad åsigt funnes att Sverige borde
bibehålla silfret såsom myntgrund, stödet för en sådan åsigt måste fullkomligt
förfalla vid hänsyn till fördelarne utaf ett universelt myntsystem, så torde tvekan
icke kunna finnas derom, att i Sverige bör införas ett myntsystem, grundadt på
guld, då i allt fall en förändring af det nuvarande systemet är af behofvet högt
påkallad.
Det är nemligen ofta erinradt, att vårt nuvarande myntsystem, oafsedt andra
brister, bidrager till direkt förlust för landet genom myntets utförsel och ned
-
5
Sammanfalla Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o /.
smältning, föranledd, bland annat, hufvudsakligen deraf, att vårt mynt innehåller
mera silfver än grannländernas samt derjemte eu icke oväsendtlig del koppar. Den
Svenska speciel! är nemligen till sitt silfverinnehåll °/10 procent mera värd än Danmarks
och Norges samt Hamburgs thaler, så att 110 Svenska speciel’ innehålla
lika mycket finsilfver som 111 stycken af de förstnämnda. Dertill kommer att,
efter hvad i den nu förevarande motionen anförts och med siffror, heintade från
officiela uppgifter, bestyrkts, två tredjedelar af vår handel och omsättning med utlandet
uppgöres i guldvaluta; att, så länge vårt myntsystem är grundadt på silfver,
det på handels- och fraktrörelsen vunna öfverskott i guldvaluta måste i utlandet
förvandlas till silfver, samt att hitförandet af silfver och dettas utmyntning medför
en betydligt större kostnad, af motionären beräknad till 8"2 pro mille eller icke sär
deles mycket under en procent mera, än som skulle erfordras, om guld begagnades
till värdelikare; hvartill ytterligare bör läggas, hvad motionären ock anmärkt, att
etr mynt, som icke är gångbart i andra länder, när det träder utom det egna landets
gränser, blir föremål för nedsmältning och i följd deraf föranleder ständigt
förnyade myntningskostnader.
Utskottet hyser således ingen trekan att jakande besvara frågan, huruvida
Sveriges myntsystem erfordrar förändring, ej heller derom att i det nya systemet
guldet bör antagas till grund.
Innan Utskottet ingår på frågan huruvida åter i ett nytt myntsystem de
hufvudgrunder, nu förevarande motion innehåller, böra antagas, torde Utskottet få
i korthet redogöra för hufvudpunkterna i det myntsystem, som är gällande i Frankrike,
Belgien, Italien och Schweitz, enligt konvention af den 23 December 1865,
och som sedermera fullständigt eller med vissa modifikationer antagits af åtskilliga
andra, ofvan omförmälda länder.
Uti detta myntsystem ingå mynt af både guld och silfver. Guldmynten,
präglade å 100, 50, 20, 10 och 5 francs, innehålla samtliga hela den qvantitet
guld, som svarar emot deras prägelvärde, och äro således verkliga värdecqvivalenter. Af
silfvermynten, som präglas i 5, 2, 1, 1„ och ''|. francs, har endast femfrancs-myntet
denna egenskap, hvaremot de öfriga innehålla endast en mindre qvantitet silfver,
än som motsvarar det värde, för hvilket de skola gälla, och äro således allenast
skiljemynt; hvadan ock, enligt sakens natur, dessa sistnämnda mynt äro laggift
betalningsmedel emellan enskilde endast inom ett inskränkt belopp, under det
att den stat, som präglat dem, har en obegränsad skyldighet att emottaga dem till
prägelvärdet.
I detta system äro både guldet och silfret värdelikare, då, såsom ofvan är
nämndt, icke allenast samtliga guldmynten, utan äfven femfrancs-myntet i silfver
enligt lagen äro ovilkorliga betalningsmedel utan begränsning till beloppet. Ett
femfrancs-stycke i guld och ett dylikt i silfver äro alltså enligt lag lika gällande,
ehvad ändringar, som i den fria marknaden må inträffa uti det genom förhållan
-
6
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande l\:o I.
det mellan tillgång och behof för tillfället befintliga prisförhållandet emellan guld
och silfver. Då ett femfrancs-mynt af guld skall väga 1,61290 gram af 1000 halt
och ett femfrancs-mynt af silfver skall väga 25 gram af 900j1000 halt, har således
värdeförhållandet blifvit i myntsystemet faststäldt sålunda, att guldet skall anses
15 k gånger mera värdt, än samma qvantitet silfver.
Utskottet skall här nedan erinra om det inflytande sistnämnda omständighet
kan utöfva och verkligen utöfvar på de faktiska myntförhållandena, men tillåter
sig först fästa uppmärksamheten på en hufvudsak i hvarje myntsystem, nemligen
enheten.
Myntenheten var i det Franska myntsystemet, sådant detta i början af innevarande
århundrade infördes, ursprungligen ett mynt, prägladt i silfver af 900!l000-de!s
finhet, vägande 5 gram och benämndt francs. Eu francs var alltså myntenliet och
tillika räkneenhet samt innehöll gram fint silfver och 1[2 gram koppar. Enligt
hvad de ur myntkonventionen af år 1865 ofvan anförda bestämmelserna gifva vid
handen, präglas numera icke något sådant mynt. Det en-francsmynt, som numera
präglas, väger visserligen, liksom det ursprungliga, 5 gram, men allenast af 835|100o
finhet, och innehåller således en mindre qvantitet silfver än det ursprungliga, eller
allenast 4,175 gram, samt är allenast ett skiljemynt, livilket icke är ovilkorligt betalningsmedel
annat än inom ett begränsadt belopp, nemligen högst 50 francs för
hvarje liqvid. En francs fortfar att vara rakneenhet, eller den enhet, som begagnas
i räkenskap och vid uttryckande af varupris, men är icke mera myntenhet.
Någon sådan har det ifrågavarande systemet icke numera.
Orsaken till den nämnda anmärkningsvärda förändringen i det ursprungliga
Franska myntsystemet är af eu sådan betydelse, att densamma ovilkorligen kräfver
den noggrannaste uppmärksamhet.
Silfret var, enligt Franska myntlagen af år XI, den lagliga myntlikaren, men
derjemte fastställde nämnda lag ett visst ^värdeförhållande mellan guld- och silfvermynten,
grundadt på det vid den tiden befintliga värdeförhållandet mellan båda
metallerna, enligt livilket guldet var lö1^ gånger mera värdt än silfret. Lagen
hade således i sjelfva verket infört eu dubbel värdelikare eller standard, under det
att likväl silfret var både den egentliga hufvudgrunden och det allmännast gängse
myntet. Men på 1850-talet började det nämnda värdeförhållandet undergå en märkbar
förändring. Silfver, som i stora massor utfördes till Orienten, steg i pris, jemfördt
med guld, och det i rörelsen utelöpande silfvermyntet försvann i följd deraf
allt mera. Ehuru mycket än måtte myntas, uppsamlades förråden hastigt och försvunno
samt ersattes af guldmynt, hvilka blefvo i rörelsen allt mera gängse; och
det blef häraf en nödvändig faktisk följd att, då silfvermynt icke kunde undvaras
för de mindre liqviderna, dettas metallinnehåll måste förminskas, mynten försämras
och dermed öfvergå till att blifva allenast i''äkne- och skiljemynt. Detta förhållande
skulle naturligtvis ej hafva inträffat eller åtminstone gestaltat sig helt annorlunda,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sammansatta Banko- och fMg-Utskottels Betänkande N:o l 7
om icke värdeförhållandet mellan guld och silfver varit genom lagens föreskrift
oföränderligt, det vill säga, om icke en dubbel värdelikare varit fastställd.
Utskottet har bort erinra om dessa föi''hållanden, då, vid förändring af
vårt myntväsende, fråga kunde uppstå att bibehålla silfverstandard, under det man
dermed sammanbunde en guldstandard. Då Utskottet icke här kan utveckla de
vidare följder, sådant kan hafva på myntväsendet, vill Utskottet endast ytterligare
erinra om ännu ett förfaringssätt, som kan ifrågasättas och verkligen lärer ega rum
i Ryssland, att nemligen såväl guld- som silfvermynt utmyntas med metallinnehåll,
fullt motsvarande prägelvärdet samt tillåtas löpa oberoende af hvarandra och med
ett ömsesidigt värdeförhållande, som, hvad Staten beträffar, fastställcs tid efter annan,
och, hvad angår enskildes förhållanden till hvarandra, är öfverlemnadt åt det
fria aftalet, med rättighet för de enskilde att för hvarje aftal bestämma i hvad
slags mynt betalningen skall fullgöras.
Jemföres nu det myntsystem, för hvilket motionären uppställt hufvudgrunderna,
med det i Frankrike med flera länder gällande, så befinnes att, såsom Utskottet
redan anmärkt, utmyntningsbestämmelserna äro lika för de mynt i guld och
silfver, hvilka här skulle utmyntas, och de motsvarande Franska. Motionären har
lågt gramvigten till grund; och då 31 caroliner skola väga 100 gram, har hvarje
sådan en vigt af 3,2258 gram, eller lika med 10-francs-styckets. Båda innehålla
tillika guld af J00j10(lo halt. Åt silfvermynt skulle, då 20 mark föreslås att väga
100 gram. en-marksstycket komma att väga 5 gram, eller lika med en-francs-stycket,
och båda dessa mynt skulle präglas i silfver af lika halt, eller 835 1000. Likasom
i Frankrike och de öfriga i 1865 års konvention deltagande länderna silfvermynten
å 2 francs och derunder icke äro ovilkorlig! betalningsmedel för högre
summa än 50 francs, så skulle här markmyntet vara ovilkorlig! betalningsmedel
man och man emellan allenast med den inskränkning, som motionären föreslagit till
10 mark.
Det nu föreliggande förslaget skiljer sig deremot från det Franska myntsystemet
i den väseudtliga omständigheten, att i det förra guldet ensamt är lagdt
till grund. för likaren och eu myntenhet fastställd uti carolinen, hvadan ock i systemet
icke ingår något silfvermynt, motsvarande femfrancs-myntet i silfver, utan alla
silfvermynt-sorter äro allenast skiljemynt. Deremot är en särskild räkneenhet föreslagen,
nemligen marken, hvilken alltså, tillika med dess underafdelningar, skulle
begagnas för uttryckande af varujiris och i räkenskaper.
Skälet till antagande af en särskild räkneenhet, utgörande tiondedelen af
myntenheten, ligger naturligtvis deruti, att den sednare är alltför stor, för att lämpa
sig till våra förhållanden och vanor, som göra en låg enhet ändamålsenligare; under
det åter antagandet af en tiodubbelt större myntenhet naturligen föranledes af
omöjligheten att med fullkomligt tillfredsställande noggrannhet utmynta ett guldmynt
af mindre valör.
8
Sammansatta Banko- och Lag-TJtskottets Betänkande N:o 1.
Då Utskottet nu går att yttra sig i frågan, huruvida ett myntsystem på de
grunder, som i nu förevarande förslag äro framställda och nyss angifna, må böra
antagas,'' måste Utskottet till en början ånyo påminna om det behof, som allt mera
gör sig erkändt, att åvägabringa öfverensstämmelse, eller helst fullkomlig likhet,
i alla odlade länders myntväsende. För detta ändamål hafva sedan flera år tillbaka
pågått och göras fortfarande bemödanden, åt hvilka man på det högsta måste
önska framgång och äfven kan hoppas sådan. Emellertid hafva ännu ej de särskilda
folkens meningar och intressen så fogat sig efter hvarandra, att öfverenskommelse
om det blifvande gemensamma systemet träffats; och då naturligtvis den
förändring, vi uti vårt myntväsende kunna besluta, bör vara sådan, att det nya
sammanfaller med det system, som blifver för de öfriga odlade folken gemensamt,
eller åtminstone med detta får enkla och lättfattliga anknytningspunkter, kunna
ännu betänkligheter uppställas emot att redan nu verkställa förändringen.
Men å andra sidan finnas goda grunder, på hvilka man, åtminstone med
stor sannolikhet, kan förutse hvilka hufvuddrag det blifvande universela myntsystemet
skall erhålla.
Det af Frankrike, Belgien, Italien och Schweitz år 1865 öfverenskomna
systemet, för hvars hufvud grunder här ofvan är redogjordt, är redan nu antaget af
stater med ett innebyggareantal utaf omkring 140 millioner menniskor. Att döma
af åtskilliga underrättelser från Förenta Staterna i Norra Amerika, hvaribland den
att förslag i kongressen framställts om antagande i nämnda stater af Franska myntsystemet,
är sannolikt att Förenta Staterna skola förändra sitt nuvarande myntsystem
till likhet med det Franska; och ehuru i England motstånd mot detsamma
hittills visats, har det likväl äfven der talrika anhängare, efter hvad som kan inhemtas
af de yttranden, hvilka afgifvits af en mängd sakkunniga personer inför
den af Engelska regeringen under år 1868 tillsatta kommission, hvars berättelse är
i tryck offentliggjord. För kort tid sedan har handelskammaren i Liverpool efter
enhälligt beslut ingått till regeringen med en framställning, hvari detta systems antagande
förordas. ...
Ehuru theoretiska anmärkningar emot detta system kunna med allt skal
framställas, och äfven rent praktiska olägenheter dermed äro förenade, såsom redan
är antydt beträffande den dubbla likaren, besitter detsamma likväl en så stor
enkelhet och användbarhet, att, när dertill kommer den styrka det erhållit genom
sin redan vunna betydliga utbredning, man med eu till visshet gränsande sannolikhet
kan förutse, ätt de hufvudgrunder, på hvilka detta system är fotadt, skola
blifva allmänt antagna.
Utskottet måste afhålla sig från att, vidlyftigare än som redan skett, utveckla
detta ämne, men tillåter sig dock att erinra om -den beqvämlighet decimalindelningen
medför och om den förmåga att lämpa sig efter olika folks olika behof
och vanor, som antagandet af en myntenhet, motsvarande 10 francs * en
Svensk
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sammansatta Banko och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1. 9
Svensk carolin, besitter. De folk, hv.ilka äro vana och för sin rörelses ringa betydenhets
skull vilja hafva eu låg räkneenhet, kunna dertill begagna tiondedelen
af myntenheten, motsvarande den föreslagna marken, som redan nu är såsom så(dan
brukad i de uti 1865 års konvention inbegripna staterna samt i vårt grannland
Finland. Stater, som vilja föra sina räkenskaper i en större enhet, kunna begagna
myntenheten; och de, som anse en ännu större enhet ändamålsenlig, finna
denna uti den tiofaldiga myntenheten, som är lika med 100 af den lägsta räkneenheten.
Det framför alla andra vigtigaste syftemålet, att alla prisbestämmelser
må vara öfverensstämmande och lättfattliga, lider genom en sådan olikhet, som
den nyss nämnda, icke det minsta intrång, enär mångfaldigande eller delning med
10 sker med eu lätthet, som möjliggör uträkning i ett ögonblick äfven för den dervid
minst vande.
Hvarje öfvergång från ett till ett annat myntsystem företer stora svårigheter
och olägenheter med hänsyn dels till redan bestående aftal och förbindelser,
dels till den förändring i uttrycken för varu- och andra pris, som blifver en följd
af myntsystemets förändring, och hvilken fordrar beräkningar, som synnerligen i
de otaliga, dagliga detaljtransaktionerna äro olägliga. Denna sistnämnda olägenhet
kan till fullo undanrödjas endast småningom och genom den vana vid det nya
myntet, allmänheten efter hand förvärfvar sig, men minskas betydligt derigenom att
de gamla mynten, eller åtminstone några bland dem, under öfvergångstiden bibehållas
i rörelsen.
Beträffande redan bestående aftal och förbindelser, hvartill höra icke allenast
sådana, som ega rum emellan enskilda, utan äfven Statens och kommuners
med flera inrättningars fordringar och förbindelser, såsom å ena sidan skatter och
åtskilliga andra statsinkomster eller genom lag eller särskilda påbud bestämda intägter
och medel, å den andra hvarjehanda stats-, kommunal- m. fl, utgifter, aflöningar,
låneskulder in. m., är det äfven af någon vigt att de gamla mynten under
någon tid bibehållas, men af vida större vigt är härvid att såsom grundsats
fastställes, det alla dylika aftal och förbindelser skola efter deras lydelse uppfyllas,
der ej annan öfverenskommelse träffas. För dessa aftal och förbindelser måste
alltså den gamla värdelikaren bibehållas vid giltighet tillsvidare, och detta utan att
dess värdeförhållande till den nya värdelikaren genom allmänt påbud göres oföränderligt.
De förbindelser, som äro uttryckta uti riksdaler riksmynt, kunna då
fullgöras med detta myntslag, eller, om parterna derom öfverenskomma, uti de nya
myntslagen efter en beräkning, hvarom de sins emellan blifva ense. Äfven sedan
de äldre mynten och på dem grundade banksedlar upphört att finnas, blifver det
ändock i afseende på dylika förbindelser fritt att för hvarje fall om sättet för deras
uppgörande aftala, såvida det icke då befinnes ändamålsenligare att genom
allmänt stadgande, som kan efter förändrade förhållanden tid efter anBih.
till Itiksd. Prat. 6 Sand. 2 Afd. 1 Höft. 2
10
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.
nan jerakas, bestämma dylika förbindelsers värde uti det nya myntet, till dess beliofvet
af den gamla värdelikaren alldeles försvinner.
Motionären har ock egnat behörig uppmärksamhet åt denna omständighet,
då han föreslagit att, utaf Kong!. Förordningen om rikets mynt den 3 Februari
1855, de bestämmelser fortfarande böra bibehållas, som gälla utmyntning åt hel
riksdaler silfver och af i-dels riksdaler silfver, eller den nuvarande räkneenheten
riksdaler riksmynt; och Utskottet behöfver härvid knappast tillägga, att Riksbanken
blefve oförhindrad att fortfarande tillsvidare utgifva sedlar å silfver med den giltighet,
som enligt 72 § Regeringsformen tillkommer dessa, så länge man icke vill
ur grundlagen undanrödja berörda stadgande.
Af hvad Utskottet anfört framgår, att Utskottet för sin del erkänner behofvet
af eu förändring i vårt nuvarande myntväsende och hufvudsakligen instämmer
i det härutinnan nu föreliggande förslaget. Men då dels ett lfUfvudändamål
med det blifvande nya myntsystemet bör vara att tillegna sig de fördelar, som ett
för alla eller de flesta odlade folk gemensamt myntväsende medför, dels uppgörandet
af ett nytt myntsystem innefattar utredningar och detaljbestämmelser, hvilka
nu äro af desto större vigt, som äfven de böra vara af beskaffenhet att icke försvåra
Sveriges deltagande i eu allmän öfverenskommelse om gemensamt myntsystem,
finner Utskottet lämpligast att Riksdagen för beredande af detta vigtiga ämne söker
medverkan af Kongl. Maj:t, som dervid är i tillfälle att genom vederbörande
embetsverk eller särskilt utsedde komiterade låta verkställa erforderlig utredning.
Utskottet hemställer fördenskull,
att Riksdagen ville, uti underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t,
med tillkännagifvande, det Riksdagen för sin del finner en förändring
af landets nuvarande myntsystem vara önskvärd och behöflig,
anhålla att Kongl. Maj:t matte lata, pa sätt lämpligast finnes,
anställa utredning huruvida ett nytt myntsystem, grundadt på
guld och för öfrigt ordnadt i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med här ofvan angifna grunder, eller möjligen andra, vore för
landet ändamålsenligt; samt att Kongl. Maj:t derefter ville till
Riksdagen afgifva nådigt förslag till ny myntordning och de
öfriga af Konungens och Riksdagens gemensamma beslut beroende
stadganden, som i sammanhang dermed kunna finnas
behöfliga.
Stockholm den 9 April 1869.
Eric Sparre.
i
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.
11
Reservationer:
af Herr J. J. Ekman.
af Herr Th. Wijkander. “Enig med Utskottets majoritet med hänseende till
det önskvärda af eu förändring uti landets myntsystem samt nödvändigheten att
till Kongl. Maj:t öfverlemna frågans fullständiga utredning, har jag dock icke kunnat obetingadt
instämma i de slutledningar med hänseende till 72 § Regeringsformen,
livilka af Utskottet läggas till grund för beslutet. Om äfven sedlar i guld kunna
utgifvas utan. hinder af ifrågavarande grundlags-stadgande, hvilket jag icke vill bestrida,
så innebär dock i berörda hänseende myntfotens bestämmande i guld något
vida mer än utgjfvandet af dylika sedlar, hvilket Utskottet med alltför lätt hand,
efter min uppfattning, halkar förbi. De sedlar, hvilka enligt Regeringsformen “för
mynt i riket må erkännas", kunna nemligen väl icke lyda på annat än landets
lagliga mynt, hvadan, när och om myntenheten blifver fastställd i guld och den
gamla myntenheten i silfver sålunda är afskaffad, men sådant oaktadt 72 § Regeringsformen
fortfarande stadgar att “dessa11 sedlar, som för mynt skola erkännas, skola
efter deras lydelse med silfver inlösas, följden måste blifva att sådana sedlar icke
vidare kunna af Riksbanken utgifvas och sålunda merberörda grundlags-stadgande
de facto komma att afskaffas. Sistnämnda påföljd anser sannolikt Utskottets majoritet,
lika med mig, vara i och för sig hvarken behöflig eller för landet skadlig,
men då jag vågat tro att representantens första pligt är att vaka öfver grundlagens
helgd, intilldess den i grundlagsenlig ordning hinner blifva ändrad, har jag
ansett mig pligtig att emot ifrågavarande motivering vördsamt nedlägga min reservation11.
af Herr C, G. IndeLetou: “Ehuru jag i hufvudsak gillar det slut, hvartill
Utskottet kommit, kan jag dock icke instämma i en del af de motiver, hvilka Utskottet
begagnat11.
af Herr Friherre von Srhwerin, som instämde med Herr Indebetou.
af Herr C. A. Mannerskantz: ”För min del bar jag ej kunnat instämma
i den af Utskottet uttalade åsigten, att 72 §:s i Regeringsformen nuvarande lydelse
icke hindrar fattandet af ett beslut om antagandet af guld till grund för landets
myntsystem.
opaginerad Kontrollera mot PDF
* 12 Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.
För det första har jag att erinra, att denna Utskottets åsigt är helt och
hållet stridande emot den, som uttalats öfver samma ämne, ej blott af sammansatt
Banko- och Lag-Utskott vid föregående riksdag, utan ock vid begge de
sednaste riksdagarne af det Utskott — Konstitutions-Utskottet — som grundlagen
tillerkänt rätt, att, i fall af tvist derom, tolka dess egen lydelse, samt att det
derföre icke synes vara konstitutionelt riktigt, att, vid samma riksdag, der nyss
en annan mera behörig tydning deraf skett, försöka tyda grundlagsbudet på alldeles
motsatt sätt; hvilket försök jag ock anser vara så mycket mera obehöfligt,
som Utskottet vill hänskjuta hela frågan om det föreslagna nya myntsystemets införande
samt om alla derföre erforderliga åtgärder till Regeringens förberedande
behandling, och det då måste vara mest lämpligt, att låta Regeringen äfven få
pröfva, om någon grundlagsändring är behöflig eller icke.
Att en sådan ändring måste försiggå, innan guld kan göras till laglig bestämmande
värdemätare i Sverige, derom är jag för min del fortfarande öfvertygad.
Jag måste medgifva att det, mig veterligen, icke finnas några positiva lagbud, som
alldeles klart och tydligt bestämma hvad som nu är landets värdemätare, och jag
tror det vara en stor blåst, som bör afhjelpas, att det icke finnes en särskild
lag, som noga angifver gränsorna och vilkoren för de olika Svenska myntslagens
— banksedel-, silfver-, guld- och koppar-myntens användande vid liqvider och bestämdt
uttrycker hvilket ibland dem, som bör hafva företrädesrätt och anses vara
värdemätare i riket eller — såsom motionären tyckes vilja att den skall kallas —
Svensk myntenhet. Af de lagbud och föreskrifter, som finnas intagna i grundlagen,
i myntbestämnings- och banklagarne samt i de Kongl. Förordningarne om mynt,
framstår dock grundlagsbudet i 72 § Regeringsformen om riksbankssedlarnes erkännande
såsom mynt och förbindelsen att inlösa dem med silfver, såsom deUmest
bestämmande, hvarifrån alla de andra utgå, och hvaraf den oförtydbara slutsatsen
bör dragas,att det Svenska riksmyntet nu hvilar och — så länge grundlagen är
oförändrad — måste hvila på en grund af silfver. Ty hvad grundlagen kallar
mynt kan icke vara hvarken ett sidoordnadt och än mindre ett underordnadt
mynt, utan det som främst bör användas och gälla vid alla skeende liqvider
samt tjena till grund vid alla aftal och beräkningar om värden. Man kan icke
utan skada hafva två lika gällande myntslag, och när så är, kan grundlagsmyntet
icke ställas i andra rummet; ty om det kunde beröfvas första platsen, så skulle
det kunna försättas ända ned på det lägsta trappsteget, t. ex. i bredd med kopparmyntet,
och grundlagsbudets kraft och betydelse vore derigenom nästan helt och
hållet borttagen. Och om man än, genom några skickligt gjorda slutledningar,
samt med begagnande af det obestämda i uttrycken och begreppen om hvad som
är mynt, myntgrund, myntenhet, värdemätare eller likare, skulle kunna bevisa sig
fram derhän, att ingenting hindrar skjuta ned silfvermyntet och sätta guldmyntet
öfverst, så tror jag det vara olämpligt, att visa grundlagsbudets tydliga mening
13
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.
så liten aktning, att man icke heldre ändrar detsamma, än att lemna dess rätta
betydelse å sido; och så brådtom kan det visserligen icke vara att införa det nya
myntsystemet, att man icke väntar dermed tills man hunnit i behörig ordning
åstadkomma den nödiga grundlagsändringen.
Men då jag således måste anse en grundlagsförändring böra föregå, innan
guldet kan användas till grund för landets myntsystem, finner jag intet hinder
möta att genast bestämma en enhet för det Svenska guldmyntet och deraf
göra underafdelningar med utsatta benämningar, så att det såsom ett konventionelt
mynt må kunna användas i rörelsen vid liqvider och värdeaftal af dem, som
deraf önska begagna sig, äfvensom ock i Kronans uppbörd, fast under vilkor att
det bibehållcs i en underordnad ställning till silfver-riksmyntet. Och då jag dessutom
tror det vara både riktigare och gagneiigare, att då man vill öfvergå till
ett nytt mynt- eller värde-mått-system, och man dervid icke kan undgå, att under
någon tid använda tvänne värdemått, bibehålla det gamla i främsta rummet,
tills de flesta värdeaftal småningom hinna blifva bestämda i det nya måttet, anser
jag, att man väl kunnat och nu bort inskränka sig till att blott hos Kongl.
Maj:t i underdånighet ifrågasätta eller begära ett utan grundlagsändring genast och
lätt verkställbart tillägg i nu gällande myntordningar af den beskaffenhet, som i
Herr Bergströms reservation närmare antydes“.
af Herr J. G. Agardh: “Då Kongl. Maj:t i sin till förra Riksdagen aflåtna
nådiga Proposition om utmyntning af giädmynt förklarat frågan om införande i Sverige
af ett nytt myntsystem, grundadt på antagande af guldet såsom ensam värdemätare,
icke utan nogare pröfning kunde blifva föremål för någon Kongl. Maj:ts Proposition
till Riksdagen; då sammansatta Banko- och Lag-Utskottet hvarken då eller lvu
ansett sig kunna lemna en tillfyllestgörande utredning, utan fastmera nu föreslagit
Riksdagen, att hos Kongl. Maj:t anhålla om en sådan; så anser jag att Utskottet
hvarken i den så kallade klämmen bort föreslå Riksdagen, att hos Kongl. Maj:t
tillkännagifva, det Biksdagen för sin del finner en förändring af landets nuvarande
myntsystem vara önskvärd och behöflig; icke heller att Utskottet bort i motiveringen
uttala, det Utskottet icke hyser någon tvekan derom att guldet borde antagas
såsom grund för vårt nya myntsystem; icke heller att Utskottet bort förorda
kouventionsstaternas myntfot framför t, ex. den Engelska, eller i allmänhet
uttala några bestämda åsigter — enär den hos Kongl. Maj:t begärda nogare utredningen
först torde komma att lemna så beskaffade upplysningar om dessa och
andra dermed sammanhängande frågor, att ett tillförlitligt omdöme derpå torde
kunna grundas.
Utskottets uttalanden i dessa afseenden måste jag anse så mycket mindre
berättigade, som den derföre lemnade motiveringen redan nu torde kunna af mången
anses otillfredsställande. Behofvet af eu förändring af vårt myntsystem moti
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
14 Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N.o 1.
veras af Utskottet hufvudsakligen med anförande af det kända förhållandet, att
vår myntfot är tyngre än grannländernas, att detta vållar export af det Svenska
silfvermyntet och dess nedsmältning utomlands, och är således eu anledning till
ständiga förluster. Men innan man på grund af dessa förhållanden besluter sig,
icke blott för eu förändring af myntfoten, utan för eu förändring af hela myntsystemet,
så torde det väl böra efterses, om den förlust vi lida är större eller
motsvarar de förluster och olägenheter, som skulle blifva följd af ett nytt myntsystems
antagande. Den förlust vi lida på det af Utskottet angifna sättet toi e
kunna med någorlunda säkerhet beräknas.
Sedan 1830, då realisationen beslutades, till Juli 1867 har i Sverige myntats.
Speciel'' för
R:dr R:mt
29,077.880
2,218,180
6,244,187
7,193,500
85.
1867,
tagas
d:o för
x|4 d:o för
mindre silfvermynt för ___
Ridt1 44,733,747 85 öre.
Då man fråndrager hvad som deråt i Banken fanns qvar den 31 Augusti
och med utlemnande af det mindre silfvermyntet, hvilket väl icke kan anutföras
för att betala skuld eller nedsmältas, så hade af det myntade från
Banken utlemnats af Speciel-,
Xk (1:0
V;o
R:dr 25,893,680
2,143,180
5,881,787
eller tillhopa
33,918,647 R:dr.
Då af Speciel- och i synnerhet 1 R:dr-stycken något finnes qvar i landet
cirkulerande, så torde 30 millioner vara det högsta belopp, hvarpå förlust kan
hafva egt rum under nämnda tid, till följd af myntfotens beskaffenhet. Under
antagande att den större silfverhalten i vårt tyngre mynt icke blifvit räknad oss
till godo, så hafva vi sålunda förlorat värdet af denna högre halt uti 30 millioner
Riksdaler. Enligt den af Kongl. Vetenskaps-akademien föranstaltade jemförelse!!,
kan skilnaden emellan den Dansk-Norska och Svenska Specien beräknas till 31;2
öre. På 7,500,000 Species skulle Sverige sålunda hafva förlorat 262,500 R:dr.
Skulle den högre kopparhalten icke häruti vara inbegripen, så tillkommer detta
högre kopparvärde med 15,000 R:dr. Då den egentliga myntningskostnaden icke
gerna kan antagas vara högre för eu species af Svenskt skrot, korn och prägel,
än för den Danska, så skulle vår myntfot icke i detta afseende kunna antagas
hafva vållat oss någon förlust, om man icke antoge att vi fått mynta ett större
belopp, till följd deraf att export af silfver i myntad form varit föremål för spekulation
just med anledning af myntfotens beskaffenhet. Ville man nu också antaga
att 1|3 af den exporterade myntsumman utgått af denna orsak, så skulle förlustsumman
derigenom ökas (myntkostnaden beräknad, efter afdrag af det redan
beräknade halfva kopparvärdet, till 10 R:dr per mille) med 100,000 R:dr. Hela
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.
15
förlustsumman skulle således utgöra 377,500 R:dr. Fördelas nu denna summa för
37 år (från 1830—1867), så belöper den årliga förlusten sig till omkring 10,000
It:dr — eller en summa, som motsvarar räntan för i Bankens hvalf ofruktbart
liggande 50,000 Species, men dessa liggande bredvid 10—15 millioner! Skulle förlusten
af denna summa verkligen vara ett giltigt motiv för företagande af eu förändring
af icke blott vår myntfot utan af hela vårt myntsystem? — af en förändring,
“som berör landets hvarje särskilde innebyggare från millionären ned till
torparen och dagakarlen samt icke minst den lägre och fattigare befolkningen,
som egen ringa skicklighet och vana att göra riktiga beräkningar och således
mindre förmåga att värna sig mot bedrägerier och undvika förluster1*. (Statskont.
Uti. vid förra Riksd., Banko- och Lag.-Utsk. Uti. N:o 5 pag. 33).
Men vi skulle lida äfven ett annat slag af förluster, hvilka af motionären,
Herr Wallenberg, beskrifvas sålunda: då “23 af vexelsluten äro i guldvaluta och endast
\ i silfvervaluta--och då sannolikt i denna sistnämnda tredjedel igenfinnes
större belopp vexlar dragna på krediter än på de förstnämnda 23 af totala vexelsluten,
så inses lätt att största delen af den betalning Svenska nationen erhåller
för sina utskeppade produkter och förtjenta frakter utgöras af guldvaluta. Men
för öfverskottet af denna guldvaluta måste vi, så länge vi här i landet hafva silfver
till värdemätare, inköpa sådant, hittrapportera och utmynta det“. Jag känner icke
att någon silfverindragning af sådan anledning egt rum åtminstone på de sista åren;
åtminstone vittna Riksbankens räkenskaper och historia icke om någon sådan.
Till Myntet inlemnades visserligen under år 1866 i tvenne poster utländskt silfvermynt,
men de kommo, som jag tror, från ett land som hade silfver till laggildt
betalningsmedel, och om jag icke är orätt underrättad befriades inlemnaren från
slagskatten sannolikt för att uppmuntra till sådan indragning! Om Riksbanken
sjelf vid behof indrager guld, så lära väl “ öfver skatteman af Sveriges guldvaluta“
äfven af andra kunna i guld indragas.
Att guldet såsom värdelikare kan hafva flera företräden framför silfret lär
väl ingen bestrida; men det torde icke destomindre väl kunna ifrågasättas, om ett
land, som redan har silfver som värdemätare, bör företaga eu förändring till guld
just under en period, då det nära nog kan förutses att guldet skall falla i värde
i förhållandet till silfret, af samma skäl som guldets och silfrets relativa värden
flera gånger förändrats, allt eftersom produktionen af den ena eller andra
metallen i betydligare grad ökas. Den årliga produktionen uppgifves hafva varit:
af Guld: af Silfver:
år 1800: 3,280,000 pund sterl. 7,860,000 pund sterl.
„ 1848: 10,110,000 „ „ 8,720,000 „
„ 1856: 38,270,000 „ „ 12,000,000 „
Af dessa 38 millioner skulle omkring 15 producerats i Californien,
men
vid myntkonferensen i Paris uppgafs af Amerikas ombud, att 1866 uppgick pro
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
16 Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.
duktionen i det nordvestra Amerika till 22 millioner pund sterling och att den antagligen
skulle ytterligare tredubblas, när jernvägen mellan det östra och vestra
Amerika hunne blifva färdig. Månne det icke kan antagas, att då guldets mängd
i förhållande till silfret sålunda tilltager i en hög proportion, det icke äfven
skall falla i värde i förhållande till silfret; och kan det under sådana förhållanden
vara klokt att, utan mycket tvingande anledningar, utbyta vår värdemätare
i silfver mot ett guldmyntssystem?
Men äfven om man anser att eu förändring bör ske, och att guldet bör
blifva den nya värdemätaren, så är dermed icke bestämdt hvilken myntfot, som
bör väljas. England, som har guld till värdemätare, har derföre icke samma
myntfot som Frankrike. För att åtminstone få en eqvivalent emellan de båda
ländernes myntsystemer ansågs det som ett vigtigt önskningsmål på Pariser-konferensen,
att Engelska Sovereignens värde skulle med en obetydlig jemkning i
guldhalten göras lika med ett 25-francsstycke. För att uttala sig härom tillsattes
i England en komité, som hörde flera af de i sådana frågor antagligen kunnigaste
personer i landet. Utskottet, som omtalar att mägtiga röster höjts i England
för antagande af det Franska systemet, omnämner deremot icke att den nämnda
komitéen i bestämda ordalag afrådt förändringen. Icke heller torde det böra förbises,
att den i sådana frågor mycket gällande tidskriften Economist för 1868
innehållit en serie af artiklar, i hvilka förändringen jemväl afstyrkes. England
och Frankrike stå således ännu emot hvarandra med hvar sin myntfot i guld,
under det att det norra Tyskland, Danmark och Norge hafva, såsom vi, sin värdelikare
i silfver. Jag kan icke tro det vara klokt, att innan de stora nationerna
och de som äro våra närmaste grannar bestämma sig för antagande af det ena
eller andra systemet, vi på egen hand skulle antaga hvad möjligen våra närmaste
grannar derefter förkastade.
Jag har med dessa anmärkningar endast velat antyda, att en utredning
af helt annan art än den Utskottet lemnat torde vara nödig, innan man bestämdt
uttalar behofvet och önskvärdheten af en förändring i vårt myntsystem; en förändring
“af så allvarlig och i bestående förhållanden djupt ingripande beskaffenhet11,
att den visserligen icke utan mycket giltiga anledningar bör företagas.11
af Herr Grefve J. O. Mörner: “Som jag, om äfven skiljaktig ifrån Utskottets
majoritet i anseende till tolkningen af 72 och 79 §§ Regeringsformen, likväl biträdt
Utskottets åsigt i fråga om den sannolika nyttan af att antaga guld till
myntlikare, men jag funnit den af Utskottet slutligen gjorda hemställan icke med
den varsamhet affattad, som jag ansett ärendets beskaffenhet påkalla, får jag vördsamt
föreslå det Riksdagen behagade besluta,
att till Kongl. Maj:t ingå med underdånig skrifvelse med anhållan,
att enär en förändring i landets nuvarande myntsystem
ifrån
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottas Blänkande N:o 1. 17
ifrån silfver till guld i enlighet med de uti Utskottets betänkande
angifna grunder syntes vara önskvärd, Kongl. Maj:t
måtte täckas i nåder taga denna fråga i öfvervägande, och
i fall eu sådan förändring, som ifrågasatt blifvit, af Kongl.
Maj:t pröfvades ändamålsenlig, då till Riksdagen afgifva nådigt
förslag till så väl ny myntordning, som öfriga af Kongl.
Maj:ts och Riksdagens gemensamma beslut beroende stadgande^
hvilka kunde finnas behöfliga“.
af Herr Bergström: “Vid jemförelse emellan 72 och 79 §g Regeringsformen
visar sig, att denna grundlag gör en bestämd åtskilnad emellan “Rikets mynt“ och
“sedlar, som för mynt i Biket må erkännas“. Af Kongl. Förordningen den 9 Juni
1770, jemförd med äldre författningar, i synnerhet Kongl. Maj:ts Myntordning den
1 September 1664 och Kongl. Förordningen den 20 November 1766, inhemtas hvad
som var Rikets mynt den tid Regeringsformen utfärdades. I enlighet med åberopade
författningar utmyntades särskilda slag af silfvermynt: dels 1 R:dr, | R:dr och
3 R:dr Species å 14-rV lods halt; dels J R:dr å 11^ lods halt; dels TV R:dr å 8j\- lods halt och dels R:dr å lods halt. Myntenheten var Riksdaler species,
innehållande 534Totto7<Ä Svenska ass bergfint silfver. Sverige egde således den tiden
icke en myntfot, utan fyra, hvar för sig orediga och invecklade. På det att
det så kallade myntregalet icke måtte anses innefatta jemväl befogenhet att efter
behag förhöja eller nedsätta myntets inre värde, stadgades uti 79 § Regeringsformen,
att “ingen förändring i Rikets mynt till skrot eller korn, det vare sig till
förhöjning eller afslag, må ega rum utan Rikets Ständers (nu mera Riksdagens)
bifall; Konungens rättighet att låta slå mynt dock oförkränkt.“ I öfverensstämmelse
med detta grundlagsbud samverkade också Konung och Rikets Ständer vid
den reform i Rikets myntväsende, som år 1830 genomfördes. Så väl speciel! som
dess samtliga underafdelningar förklarades böra vara tolflödiga. Speciens bruttovigt
bestämdes till s-s viktualievigt, motsvarande 8 ort. Dess inre värde skulle utgöra
j'':, ''Si bergfint silfver, motsvarande 6 ort. Den nya silfverspecien, hvilken blot
myntenhet, likasom förut den gamla, kom således att innehålla 530ij$ai>mro Svenska
ass bergfint silfver eller åxöumiontr ass mindre än den gamla. Denna skilnad motsvarade
jemnt f procent af det i gamla specien innehållna bergfina silfret och skul le
utgöra det belopp, hvilket å silfver, som till myntning inlemnades, borde under
namn af myntskatt afdragas för att till en del ersätta myntningskostnaden. Den
nya specien är således 3,02 öre Riksmynt mindre värd än den gamla.
Hvarken 1772 års Regeringsform eller ännu äldre grundlagar innehålla någon
bestämmelse likartad med det i 72 § Regeringsformen förekommande stadgande,
att “Riksdagen allena eger rätt att genom Banken utgifva sedlar som för
Bill. till Riksd. Prof. 1869. 6 Sami. 2 Afd. 1 Höft. 3
18 Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.
mynt i Riket må erkännas. Anledningen till detta stadgande måste antagas hafva
varit den, att Riksbankens dåvarande betryckta ställning ansågs kräfva en så utomordentlig
garanti för uppehållande af banksedlarnes värde. Tvekan kan emellertid
uppstå, huruvida lagstiftaren med ifrågavarande bestämmelse afsett att omedelbarligen
stadga, att Riksbankens sedlar ovilkorligen borde såsom mynt i Riket erkännas,
eller om han, förutseende det snara inträffandet af en tid, då silfverutvexlingen
måste inställas, velat förbereda möjligheten att på grund åt samma grundlagsbud
meddela ytterligare bestämmelser, hvarigenom banksedlarne, oansedt de icke
vidare med klingande mynt inlöstes och således förvandlats till inkonvertible, likväl
förklarades böra såsom mynt i Riket erkännas. För antagande af sednare alternativet
talar den omständighet, att lagstiftaren begagnat ordet “må“, ej “böra-1 eller
“skola11. Härmed må dock förhålla sig huru som helst; så kan man icke undgå
att erkänna den finhet, hvarmed lagstiftaren undvikit att identifiera banksedeln
med mynt, representativet med det representerade, i det han endast förklarat banksedeln
kunna eller böra erkännas såsom mynt, icke vara sådant.
Efter det vid 1810 års ingång silfverutvexlingen börjat faktiskt inskränkas
och genom Kongl. Kungörelsen den 18 Mars 1818 offentligen tillkännagifvits, att
utvexling af silfver mot transportsedlar komme dädanefter, som dittills, att vara
inställd, hade den af grundlagstiftaren förutsedda tid inträdt, då den inkonvertibla
banksedeln gick och gällde såsom mynt. Emellertid sedan man vid
1828—1830 årens riksdag beslutit realisation af Riksbankens transportsedlar
med klingande mynt till belopp, motsvarande f af deras ursprungliga lydelse,
började man inse det vådliga af ifrågavarande grundlagsstadgande, enär grundlagen
icke tillika såsom vilkor för riksbankssedelns erkännande, såsom mynt uppställde
någon garanti, hvarigenom förtroende för Riksbankens sedlar kunde grundläggas.
Denna insigt framkallade en följd af lagstiftningsförsök, åsyftande dels att undanrödja
sjelfva grundlagsbudet, dels att förebygga vådliga följder af detsamma. Såsom
det mest praktiska bland dessa torde få anses det af Rikets Ständer vid 1834 1835
årens riksdag fattade beslut, att Riksbankens sedlar skulle såsom mynt i Riket
erkännas, så länge de efter deras lydelse af Banken med silfver inlöstes; hvilket
beslut i grundlagsenlig ordning gjordes hvilande till påföljande riksdag. Detta
lagförslag, hvilket i det närmaste öfverensstämmer med stadgandet i Engelska
bankakten, att Englands banksedlar äro lagligt betalningsmedel, “så länge Banken
fortsätter att vid anfordran inlösa sina sedlar med lagligt mynt“, blef visserligen
vid 1840—1841 årens riksdag af alla Stånden antaget; men vann icke Konungens
sanktion. Vid 1847—1848 årens riksdag framlade Konstitutions-Utskottet uti sitt
den 13 Mars 1848 afgifna Betänkande N:o 5 förslag om ett så lydande tillägg till
72 § Regeringsformen: Dessa sedlar skola vid anfordran, efter deras lydelse, af
Banken med silfver inlösas»; hvilket förslag antogs att hvila till grundlagsenlig
Sammansätta Banko- och Lag-TJtskottets Betänkande N:o 1. 19
behandling vid påföljande, d. v. s. 1850—1851, årens riksdag och derunder genom
Rikets Ständers, af Konungen gillade beslut upphöjdes till lag.
Genom berörda tillägg till 72 § Regeringsformen har stadgandet, att Riksdagen
allena eger rätt att genom Banken utgifva sedlar, som för mynt i riket
må erkännas, blifvit väsendtligen modifierade Först och främst har, enligt min
åsigt, Riksdagens omförmälda rättighet genom samma tillägg erhållit en begränsning
i den mån, att erkännande af Riksbankens sedlar såsom mynt är oskiljaktigt
förbundet med och således beroende af den omständighet, att samma sedlar vid
anfordran efter deras lydelse af Banken med silfver inlösas, i detta afseende
yttrade Konstitutions-Utskottet uti sitt här ofvan åberopade Betänkande, att tillägget
afsåge att såsom vilkor för Riksbankens ifrågavarande rättighet i grundlagen uppställa
en garanti, hvilken försäkrade eu banksedels innehafvare, att det silfvervärde,
Banken genom sedeln förskrifver och denna således föreställer, under alla förhållanden
och oberoende af de ändringar, hvilka efter dess utgifningsdag antingen
uti myntfoten eller silfvermyntets nominela fördelningar kunde företagas, skulle
honom eller den, åt hvilken han öfverläte densamma, oafkortad! i fall af behof
tillgodoräknas, ett anspråk som ej mindre från rättvisans synpunkt än för bibehållande
af stadga och säkerhet i alla egendomsvärden vore så mycket mera
oeftergiflig!, ju mera naturligt det vore, att sedelmyntet i anseende till dess lätthet
och beqvämlighet för cirkulationens alla former och behof i högst betydlig mån,
derest dess kredit icke blott genom de i Bankens hvalf till hands varande metalliska
valutor utan ock på rent juridisk grund vore väl och klokt garanterad, skulle
uti den allmänna rörelsen inom riket öfverstiga det omlöpande metalliska myntet;,
likasom verkningarne af fasta garantier för sedelmyntets kredit skulle äfven å de
utländska börser och afsättningsplatser, med hvilka rikets handel stode i ömsesidig
förbindelse, yttra sig såmedelst, att Riksbankens på högre summor ställda sedlar
under sådan förutsättning äfven der emottoges såsom betalning och i flera afseenden
fyllde vexlarnes funktioner, likasom de redan gjorde det i fråga om penningeremisser
emellan inrikes orter. Denna Konstitutions-Utskottets motivering för den
föreslagna grundlagsförändringen rönte icke motsägelse under öfverläggningarne
inom de särskilda Ståndem Tvärtom betraktade flere talare ifrågavarande tillägg
endast såsom ett annat uttryck för hvad vid 1840—1841 årens riksdag beslutits,
eller att Riksbankens sedlar skulle såsom mynt i riket erkännas, så länge de efter
deras lydelse af Banken med silfver inlöstes.
På grund af det nu anförda håller jag, i strid med hvad man vanligen:
anser, före, att, om silfverutvexlingen mot Riksbankens sedlar olyckligtvis blefve
inställd, samma sedlar icke vidare må erkännas såsom mynt i riket. Jag tror
således icke, att den, som, medan Riksbankens sedlar ännu vid anfordran efter
deras lydelse af Banken med silfver inlöstes, utlomnat försträckning till annan i
sådana sedlar, är pligtig att, sedan dessa sedlar upphört att vara konvertible, emot
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
-20 Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.
taga dem såsom god betalning för det försträckta. I sådan händelse måste, der tvist
uppstår, domaren, enligt min åsigt, tillämpa stadgandena i 9 Kap. 2 och 3 §§ Han
delsbalken,
att “det som försträckt är, skall å dag förelagd---— — i
samma slag, jemngodt och till fullo återgäldas11 samt att, “om den, som gälda hör,
ej kan skaffa samma slags mynt eller varor, som utläntes: det då stånde till honom,
som försträckte, hvad han heldre vänta vill eller taga fyllnad i annat slag, efter ty
som det utlänte vid förfallodagen högst gäller; allt naturligtvis under förutsättning,
att de båda statsmagterna icke före dylika tvisters uppkomst meddelat eller meddela
nya särskilda bestämmelser, de der göra för domaren lagligen omöjligt att
döma efter gällande civillag.
Jemväl i ett annat afseende torde den Riksdagen tillerkända uteslutande
rättighet att genom Banken utgifva sedlar, som för mynt i riket må erkännas,
hafva rönt inverkan af oftaberörda tillägg, att dessa sedlar skola, vid anfordran,
efter deras lydelse af Banken med silfver inlösas. Om nemligen före tillkomsten
af samma tillägg guld i stället för silfver blifvit antaget till bytesmedlare och
värdemätare samt till följd deraf myntlikaren och myntenheten bestämts i guld;
så hade otvifvelaktigt på grund af ursprungliga lydelsen af Regeringsformens 72 §
de sedlar, Riksbanken i enlighet med det antagna guldmyntsystemet utgifvit lydande
att inlösas med guld, måst såsom mynt i riket erkännas. Men nu, sedan stadgadt
blifvit, att de riksbankssedlar, hvilka må såsom mynt i riket erkännas, skola med
silfver inlösas, gestaltar sig förhållandet annorlunda. Med afseende å stadgandet
i 84 § Regeringsformen, att grundlagar^ skola efter deras ordalydelse i hvarje
särskilt fall tillämpas, lärer man med allt fog kunna tolka 72 § i Regeringsformen
sålunda, att de sedlar, hvilka kunna komma att af Riksbanken utgifvas lydande
å guldmynt icke må för mynt i riket erkännas. Visserligen måste det medgifvas,
att lagstiftaren, som den tid oftaberörda tillägg till Regeringsformens 72 § gjordes,
icke tänkte sig möjligheten af en guldstandard, utan endast hade för ögonen den
faktiskt bestående silfverstandarden, icke kan antagas hafva afsett en sådan verkan
af tillägget, som nyss förut antagits; men den af grundlagen sjelf anbefallda bokstafliga
tolkningen måste antagas leda till en sådan följd, hvilken icke är orimlig. Emellertid
torde anmärkta förhållande få anses utgöra ett bevis bland de många, hvilka
dessutom kunna anföras för olämpligheten deraf1 att i grundlagen införa dylika
bestämmelser, som nu äro i fråga.
En tredje verkan af oftaberörda tillägg finner jag för min del deri, att
silfrets egenskap af standard blifvit så att säga fastläst i grundlagen, oansedt sådant
icke heller kan antagas hafva varit af lagstiftaren åsyftadt. I detta afseende
skiljer sig min uppfattning från Utskottets. Likasom jag, deri öfverensstämmande
med Utskottet, betonar orden “med silfver11 vid bedömande af frågan, huruvida
riksbankssedlar, utställda att inlösas med guld, må såsom mynt i riket erkännas
och på sådan grund nekande besvarar samma fråga; så måste jag ock, derutinnan
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1. 21
skiljande mig från Utskottet, betona nyssåberopade tvänne ord, då fråga uppstår
om möjligheten att utan ändring af 72 § Regeringsformen kunna bestämma myntenheten
i guld. Denna åsigt är oförändradt densamma, som jag i egenskap af
ledamot uti Sammansatt Banko- och Lag-Utskott vid 1868 års riksdag biträdde, och
hvilken jemväl af samma Utskott uti dess Betänkande N:o 5 uttalades i följande
ordalag: “Då 72 § Regeringsformen föreskrifver, att Riksbankens sedlar, hvilka
enligt samma § tillerkännes lika berättigande såsom lagligt betalningsmedel, som
det klingande myntet, skola med silfver inlösas, har vårt genom gällande myntordningar
bestämda silfvermyntsystem uti grundlagen erhållit en stadfästelse, som
förhindrar antagande af guld till värdelikare, med mindre grundlagen först bäfver
i nämnda afseende förändrad."
Ehuru jag således anser 72 § Regeringsformen, så länge dess sista moment
qvarstår oförändradt, lägga hinder i vägen för bifall till Herr Wallenbergs ifrågavarande
motion, hvilken åsyftar, att, med antagande af guld i stället för silfver
till bytesmedlare och värdemätare, den Svenska myntenheten må bestämmas i guld,
således i annan metall än den, som enligt min åsigt utgör grundlagsbestämd
standard eller, med andra ord, att i stället för det nu gällande silfvermynt
systemet
må införas ett legalt guldmyntsystem; finner jag dock, lika med Utskottet,
ett myntsystem af sistberörda beskaffenhet vara i hög grad värdt att eftersträfva.
Men just derföre och enär den af mig nödvändig ansedda grundlagsförändringen
i lyckligaste händelse icke kan åstadkommas förr än år 1873, håller jag före att
Utskottet icke bort stadna vid att föreslå en underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t
af sådant innehåll, Betänkandet utvisar, utan i stället medverka till ett Riksdagens
beslut, hvilket genast kunde föra närmare till det eftersträfvade målet. Hvarken
grundlag eller annan lag innefattar hinder för omedelbart införande af ett sådant
guldmynt-system, som motionären föreslagit, om nemligen detta system fastställes
såsom fakultativt att gälla och tillämpas vid sidan af det i allo legala silfvermyntsysteinet.
I öfverensstämmelse med ett sådant fakultativt guldmynt-system kunde
ej mindre skuldförbindelser och andra obligationer än äfven kreditsedlar utfärdas
och inlösas. Detta systems företräde framför det nu gällande silfvermynt-systemet
skulle under en blott på konvention grundad fortsatt tillämpning ådagaläggas och
allmänna meningen sålunda vinnas för stadgande af samma system såsom det enda
legala. Det förefaller mig naturligt, att det guldmynt, som präglas i öfverensstämmelse
med Kongl. Förordningen den 31 Juli 1868 och benämnes Carolin,
skulle blifva myntenheten i det nya fakultativa guldmynt-system, jag anser mig
böra förorda. Hvad underafdelningarne af berörda enhet beträffar, lära de icke
kunna bestämmas annorlunda än i enlighet med decimalsystemet. Carolinen komme
således att delas i 10 delar, benämnda Mark, och hvarje Mark i 100 delar, hvilka
till förekommande af förvexling med nuvarande öre torde böra benämnas örtug.
Bill. till Riksd. Prof. 4869. 6 Sami. 2 Afd. / Höft. 4
22 Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.
Räkneenheten i det nya myntsystemet blefve Marken. Men då detta system skulle
komma att gälla och tillämpas vid sidan af det legala silfvermynt-systemet samt
det skulle leda till oerhörd förvirring, om af silfver utmyntades myntstycken å
delar af Carolinen, torde, enär utmyntning i guld af Carolinens underafdelningar
icke heller kan komma i fråga, bestämmelse böra meddelas, huru bråkdelar af
Carolinen må kunna liqvideras med det lagliga i omlopp varande silfvermyntet
och kopparskiljemyntet.
Med sådana åsigter kan jag icke tillstyrka, att för närvarande beslutas
någon ändring i gällande system för utmyntning af silfvermynt och kopparskiljemynt;
likasom jag anser guldmynt å 2^ Carolin icke böra präglas förr än de
stater, hvilka deltagit i myntkonventionen den 23 December 1865, ytterligare på
grundvalen af samma konvention öfverenskommit om utmyntning af 25-francsstycken
i guld.
Till följd af hvad jag nu anfört, anser jag mig icke kunna tillstyrka bifall
till Herr Wallen bergs motion i vidsträcktare mån, än att jag hemställer,
att Riksdagen må för sin del besluta:
l:o att antaga ett särskildt på guld grundadt myntsystem att
vid sidan af gällande silfvermynt-system tillämpas af dem,
hvilka vilja deraf vid försträckning eller annan kreditrörelse
sig begagna;
2:o att myntenheten i detta nya system skall vara det guldmynt,
som utmyntas i enlighet med Kongl. Förordningen den
31 Juli 1868 och benämnes Carolin;
3:o att tiondedelen af en Carolin skall, under benämning af
Mark, blifva det nya myntsystemets räkneenhet;
4:o att en Mark indelas uti 100 örtug;
5:o att bråkdelar af Carolinen må tillsvidare, och så länge
utmyntning af deremot svarande myntstycken icke sker, gäldas
med silfvermynt eller, der enligt gällande lag kopparskiljemynt
får i liqvid användas, med detta enligt sådan grund, att en
Mark eller 100 örtug anses gälla lika med 72 öre.“
af Herr Faxe, som, hufvudsakligen instämmande i de af Herr Bergström
uttalade åsigter och i nära öfverensstämmelse med de af Utskottet anförda grunder,
biträdt det af den förre afgifna förslag.
Stockholm, tryckt hos A. L. Norman, 1869.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1869:48 Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 48 s. 6 i texten