Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring i gällande sladganden i fråga om skyldighet att hygga och underhålla vägar och broar. , • I omförmälda ämne hafva framställningar blifvit gjorda inom Första Kammaren af Herr Friherre F. W. Stael von Holstein

1869-03-31 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1869:21, Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring i gällande sladganden i fråga om skyldighet att hygga och underhålla vägar och broar. , • I omförmälda ämne hafva framställningar blifvit gjorda inom Första Kammaren af Herr Friherre F. W. Stael von Holstein

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Läg-Utskolleis Ullålande N:o . 21.

1

N:o 21.

Ank. till Riksd. Kansli d. 31 Mars 1869, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring i gällande sladganden

i fråga om skyldighet att hygga och underhålla vägar och

broar. , •

I omförmälda ämne hafva framställningar blifvit gjorda inom Första Kammaren

af Herr Friherre F. W. Stael von Holstein (motionen N:o. 24) och inom

Andra Kammaren af Herrar J. Andersson från Östergötlands län (motionen N:o

232), F. Ekenstam (motionen N:o„ 37), S. Hansson (motionen N:o 78), Anders

Pehrsson från Christianstads län (motionen N:o 247), Olof Nilsson från! Westerbottens

län (motionen N:o 121), Nils Nilsson (motionen N:o 95), P. U. Ljuslin (motionen

N:o 69), C. Orre (motionen N:o 30), Nils Larson (motionen N:o 286), O.

B. Olsson (motionen N:o 87), C. J. Bengtsson (motionen N:o 56), C. J. Kjellman

(motionen N:o 260) och L. Ohlin (motionen N:o 138).

Enligt erhållna remisser har Lag-Utskottet att afgifva yttrande öfver dessa

framställningar, hvilka afse dels att skyldigheten att bygga och underhålla allmänna

vägar och broar må i hela dess omfattning, eller åtminstone hvad vinterväghållningen

angår utsträckas äfven till andra, än nuvarande väghållningsskyldige,

dels förändrade bestämmelser i fråga om sättet för väghållningsbesvärets utgörande,

dels ock ändring i gällande föreskrifter rörande skyldigheten att bygga och underhålla

by-, qvarn-, kyrko- och utfartsvägar.

I förstberörda hänseende är föreslaget af Herr J. Andersson: ”det Riksdagen,

med upphäfvande af hvad lagen i annan riktning nu bestämmer, för sin del

ville besluta och till Kong!. Majrts nådiga granskning och godkännande öfverlemna

Bih. till Riksd. Prot. ''1869. 7 Sami. 12 Haft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-Utskoltets Utlåtande N:o SL

förslag till ny författning i ämnet, dervid såsom hufvudgrunder uppställande : att byggnads-

och underhållningsskyldigheten af vägar och broar, hädanefter såsom hittills,

måtte inom de särskilda länen fördelas härads- eller socknevis, eller, der lokala

förhållanden dertill föranleda och förut så varit fallet, jemväl distriktvis; att inom

dessa vägdistrikter alla till Staten bevillningsskyldige böra i detta besvär deltaga

efter enahanda grunder, som för kommunalutskylder äro eller blifva bestämda;

samt att på särskild öfverenskommelse mellan de sålunda i skyldigheten deltagande

må bero att bestämma om sättet för sjelfva verkställigheten, likasom huru

och på hvad sätt bidragen från de olika beskattningsskyldige skola utgöras;“

af Herr F. Elcenstam: “det måtte Riksdagen besluta, att, med upphäfvande

af hittills i dessa fall gällande lagar, vägunderhållningsskyldigheten, så sommarsom

vintertiden, ålägges alla inom samhället varande medlemmar efter det hvarje

medlem åsätta fyrktal att utgöras in natura;''’

af Herr 8. Hansson: “att byggnads- och underhållningsskyldigheten af allmänna

vägar och broar sommar- och vintertiden skall utgöras af kommunen, på sätt om

kommunalutskylder stadgadt är, dock så att fördelningen sker häradsvis, med rätt

för häraderna att inom sig vidtaga fördelning af vägunderhållet socknevis; och att

fördenskull nuvarande stadganden härom upphäfvas;“

af Herr Anders Pehrsson: “att Riksdagen behagade för sin del besluta och i

underdånig skrifvelse hos Kougl. Maj:t anhålla om utfärdande af en författning,

hvarigenom kostnaden för underhållet af vintervägarne inom hvarje härad hädanefter

ålägges alla, som betala bevillning efter andra artikeln bevillningsförordningen,

i förhållande till hvar och en påfördt fyrktal;”

af Herr Olof Nilsson: “att, med ändring af föreskriften i Köngl. Förordningen

den 13 September 1790 § 5, må stadgas, att, när, i öfverensstämmelse med

nämnda författning, till vägarnes hållande i fargildt stånd vintertiden vid snöfall

s. k. ploglag äro eller blifva inrättade, den för alla ploglagen uti socknen eller

häradet belöpande ersättning sammanslås och inom socknen eller häradet fördelas

efter den allmänna grund, som gäller för uttagande af kommunalutskylder på

landet;“ samt

af Herrar Nils Nilsson, P. U. Ljuslin, C. Orre och Nils Larson: hufvudsakligen

lika med Herr Olof Nilsson.

Sedan längre tid tillbaka har denna fråga utgjort föremål för representationens

öfverläggningar, dervid slutligen den åsigt gjort sig gällande, att stadgandet

i 25 Kap. 8 § Byggninga-balken, att “alle som å landet hemman ega eller bruka, skola

vägar rödja och broar bygga", härledande sig från en tid, då landsbygdens befolkning

nästan uteslutande utgjordes af jordbrukare, numera icke är med rättvisa och

billighet förenligt. Med hänsyn till de förändrade förhållanden, som under tidernas

lopp inträffat, i det att, vid sidan af jordbrukaren, på landet uppstått en ganska

talrik befolkning af bruksidkare, fabrikanter, handlande, handtverkare m. fl., bland

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o Si.

hvilka mången, för bedrifvande af sin rörelse och för afsättning af sina produkter,

har lika stort behof af allmänna vägarne som jordbrukaren, och då mantalet icke

kunde anses som lämplig föraelningsgrund hemmanen emellan, har det blifvit erkändt,

att en utjemning af väghållningsbesväret vore erforderlig, men i afseende

på sättet för frågans lösning har man hittills icke lyckats att komma till

något tillfredsställande resultat. Redan vid 1853—1854 årens riksdag beslöto Rikets

Ständer, att i underdånig skrifvelse anhålla det Kongl. Maj:t täcktes låta undersöka,

enligt hvilka grunder och på hvad sätt bruk och bergverksanläggningar,

skattlagda mjöl- och sågqvarnar samt andra fabriksinrättningar på landet kunde

åläggas att till vägars byggande och underhållande bidraga, samt nådig proposition

i ämnet till Rikets Ständer aflåta; men Kongl. Maj:t förklarade i anledning häraf,

att «denna skrifvelse icke borde till någon åtgärd föranleda, helst grunden för

verkställigheten af väghållningshesvärets inom kommunerna fördelning på andra

skattdragande, än dem, hvilka det hittills ålegat, måste — ehvad denna fördelning

skedde i det inskränktare omfång, Rikets Ständer föreslagit, eller utsträcktes till

de skattskyldige i allmänhet, — stå i sammanhang med och i viss mån bero på

de till behandling då väckta frågorna om ändring i bevillningsgrunderna och om

inrättande af kommunalstyrelser.»

Efter det att frågan förevarit äfven vid de tvänne näst derpå följande

riksdagarne, återkom hon ånyo vid 1865—-1866 årens riksdag, då Rikets Ständer

uti underdånig skrifvelse den 7 April sistnämnda år, med uttalande af den åsigt,

att skyldigheten att deltaga i väghållningsbesväret borde utsträckas ej allenast till

fastigheter af alla slag, utan äfven till en hvar till deltagande i kommunalutskylder

förpligtad person och utgöras efter samma grund som nämnda utskylder, men att

dervid likväl borde medgifvas dels vissa undantag med afseende å tjenstemäns

löner och pensioner samt några andra med dem jemförliga inkomsttitlar, dels vissa

modifikationer med afseende å inkomstbevillningen i allmänhet, helst grunden för

kommunalutskyldernas utgörande, under den korta tid som förflutit från kommunallagens

antagande, icke kunde anses hafva undergått de jemkningar, till hvilka

omständigheterna torde föranleda, och vissa kategorier genom ett ovilkorligt antagande

af denna grund för väghållningsskyldigheten möjligen skulle blifva allt för

hardt betungade, hos Kongl. Maj:t anhållit att Kongl. Maj:t täcktes, i öfverensstämmelse

härmed, låta utarbeta och, så snart ske kunde, till Riksdagen framlägga

nådig proposition i ämnet.

I anledning häraf och sedan Kongl. Kammar-kollegium afgifvit infordradt

underdånigt utlåtande i frågan, aflat Kongl. Maj:t till sistlidne riksdag nådig proposition,

förklarande att hvad anginge frågan huruvida vägrödjnings- och bro byggnadsskyldigheten

inom kommunerna å landet borde utsträckas till alla skattskyldige,

vare sig, på sätt Rikets Ständer förutsatt, med eller ock utan iakttagande

af undantag för tjenstemäns löner och pensioner samt andra med dessa jemförliga

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lag-Ulskoltels Utlåtande N:o 2L

inkomsttitlar, ansåge Kongl. Maj:t att, derest ett besvär, hvilket — om det till

någon större del skulle utgöras emot lega — blefve än mera tryckande, må kunna

öfverflyttas på samhällsklasser, - hvilka förut varit derifrån befriade, sådant likväl

icke skäligen i sin helhet kunde på en gång bringas till utförande; att, om en så

genomgripande förändring som ifrågavarande besvärs fördelning på alla skattskyldige

skulle kunna komma till stånd, utan att väcka billig klagan, måste den endast

småningom genomföräs och en dylik fördelning företrädesvis ske i sådana fall, der

en allmän delaktighet kunde med mindre praktika svårigheter åstadkommas; att

härtill lämpade sig företrädesvis det åliggande, som af de väghällningsskyldige redan

nu betrides genom kontanta tillskott, nemligen vägarnes hållande i fargildt

stånd vintertiden vid snöfall; att det icke borde lemnas utan uppmärksamhet, att

måhända den största ojemnheten vid väghållnings- och’ brobyggnadsbésväréts fördelning,

likasom i fördelningen af kostnaderna för vinterväghållningen, der ploglag

äro inrättade, icke läge så mycket deri, att besvär och kostnader drabbade jordbruket

allena, som fast hellre — åtminstone inom flera orter — deruti att desamma

vore på jorden ytterst ojemn t fördelade, enär fördelningsgrunden varit och

ännu vore hemmanens mantal, oberoende af deras högre eller lägre värde; att en

öfverflyttning på andra samhällsklasser af större eller mindre de! af detta besvär

derföre icke borde ega- rum, utan att samtidigt dermed jemväl ändrades den fördelningsgrund

emellan hemmanen, som hittills varit gällande; att det möjligen kunde

ifrågasättas, huruvida den frihet från deltagande i kostnaden för vinterväghållningen,

som i följd af'' frihet från deltagande i väg- och brohållningsbesväret, på

grund af särskilda Kongl. resolutioner, hitintills varit bruk, qvarnar, skattlagda

utjordar och lotshemman beviljad, likasom den frihet, som i detta hänseende tillkomrne

frälse säterierna i Skåne, Halland, Blekinge och Bohus län, borde fortfarande

gälla, äfven om en förändring i ifrågasatta syftningen komma till stånd;

men att, då berörda frihet måste anses meddelad endast med afseende å de förhållanden,

som egde rum, då densamma beviljades, eller att väg- och brohållningen

var ett jorden uteslutande åliggande besvär, torde deraf ock böra följa, att

tillämpningen af denna frihet förfölle för den del af ifrågavarande besvär, som genom

statsmagternas beslut, efter en helt och hållet ny grund, gjordes gemensamt

för alla skattskyldige; att rättvisa och billighet dock fordrade, att vid en sådan

öfverflyttning jorden fortfarande droge samma andel, som i kommunalförfattningarne

vore i afseende å fyrktalsberäkningen iakttaget; men att det syntes icke

böra ifrågakomma att befria vissa slag af inkomst från all delaktighet härutinnan.

Och fann Kongl. Maj:t, på grund häraf, skäligt »föreslå Riksdagen att, med ändring

af föreskriften i Kongl. Förordningen af den 13 September 1790, § 5, må stadgas

att, när i öfverensstämmelse med nämnda författning till vägarnes hållande i fargildt

stånd under vintertiden vid snöfall s. k. ploglag äro eller blifva inrättade,

den för alla ploglagen uti socknen eller häradet belöpande ersättning sammanslås

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

5

och inom socknen eller häradet fördelas efter den allmänna grund, som gäller för

uttagande af kommunälutskylder på landet."

Uti det utlåtande, som häröfver afgäfs af Lag-Utskottet, hemställdes, på

anförda skäl,'' att Riksdagen, med förklarande att den funnit sig förhindrad att

lemna bifall till berörda nådiga förslag, måtte hos Kongl. Maj: t i underdånighet

anhålla; det'' täcktes Kong!. Maj:t låta tillvägabringa den utredning, söm enligt hvad

i Utlåtandet blifvit anmärkt, erfordrades för bedömande af den föreslagna förändringens

verkningar inom de särskilda orterna, samt derefter till Riksdagen göra

den förnyade framställning i ämnet, hvartill omständigheterna föranledde.

I öfverensstämmelse med denna hemställan beslöt Första Kammaren för

sin del, att underdånig framställning i omförmälda syftning skulle till Kongl. Maj:t

aflåtas, hvaremot Andra Kammaren, med afslag å Utskottets Utlåtande, biföll Kongl.

Maj:ts nådiga proposition, och som någon'' saminaujemkning af Kamrarnes skiljaktiga

beslut ej kunde åvägabringas, var således den nådiga propositionen å Riksdagens

sida alslagen.

! Det är ock bekant, att Kongl. Maj:t emellertid infordrat länsstyrelsernas

och landstingens yttranden i fråga om förändrad lagstiftning angående skyldigheten

att bygga och underhålla större broar och färjor, i syftning att utsträcka detta

besvär till alla dem som erlägga kommunälutskylder och att, för åstadkommande

af en jemnare och billigare fördelning af kostnaden, antåga landstingsområdet i

stället för häradet till gemensamhet. Denna fråga är således för närvarande beroende

på åtgärd af Kongl. Maj:t, och det torde kunna antagas att jemväl frågan

om väghållningsskyldigheten i allmänhet, i anledning af Rikets Ständers skrifvelse

den 7 April 1866, kommer under vidare öfvervägande och behandling inför

Kongl. Maj:t.

Vid sådant förhållande synes det ej lämpligt, att Riksdagen nu skulle

träda emellan, vare sig genom ett fullständigt lagförslag, för hvars uppgörande i

allt fall erfordrades kännedom om flera förhållanden, dem Utskottet, i saknad af

nödiga materialier, icke är i tillfälle att utreda, eller genom förnyad underdånig

framställning om nådig proposition i ämnet; och får Utskottet för den skull vördsamt

hemställa,

Do att Herrar J. Anderssons, F. Ekenstams och S.

Hanssons omförmälda motioner, i hvad de afse väg- och brobyggnadsskyldigheten

i allmänhet, ej må till någon vidare åtgärd

å Riksdagens sida föranleda.

Vidkommande nyssberörda motioner, så vidt de hafva afseende på vinterväghållningen

samt Herrar Anders Pehrssons, Olof Nilssons, Ljuslins, Orres och

Nils Larsons förslag rörande samma ämne, så synes visserligen eu förändring af

nuvarande bestämmelser i detta afseende lämpligen kunna meddelas särskildt och

oberoende af väghållningen i öfrigt, samt såmedelst för jordbruket beredas en lin
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utskotlels Utlåtande N:o SL

äring, hvars billighet icke kan bestridas, helst som hämd mindre praktiska svårigheter

möta,. än vid den mera omfattande förändringen; men Utskottet anser likväl

stora betänkligheter möta mot ett ovilkorligt bifall till motionärernas förslag,

hvilka alla i hufvudsaken öfverensstämma med Kongl. Maj:ts till förra Riksdagen

aflåtna nådiga proposition i ämnet. Dessa betänkligheter, hvilka då förmådde

Lag-Utskottet att ifrågasätta en närmare utredning af saken, qvarstå ännu. Det

torde derför här vara på sin plats att i minnet återkalla dessa betänkligheter. Så

anmärktes i fråga om den Kongl. Propositionen, att, enär antagas kunde, att den

grund, som i förevarande fall blefve fastställd, framdeles komme att tillämpas i

andra med detta jemförliga, borde frågan betraktas förnämligast ur principiel synpunkt;

den erhölle då en betydelse, som betingade nödvändigheten af en förutgående

noggrann utredning till ledning för bedömandet. Enligt gjorda approximativa

beräkningar, grundade på 1865 års bevillningstaxeringslängder för rikets samtliga

län, skulle de nu väghållningsskyldiga hemmanen genom föreslagna förändringen

tillsammans njuta lindring i vinterväghållningen med omkring 33 procent, som

komme att öfverflyttas med 6,5 procent på öfriga fastigheter och 26,5 procent på

inkomst af kapital och arbete. Härvid torde ej lemnas oanmärkt, att, vid jemförelse

af sammandragen af bevillningstaxeringslängderna för åren 1865 och 1867,

det visade sig att det sednare årets taxeringsvärden för jordbruksfastigheter understiger

det förstnämnda årets med 81,240,420 Riksdaler, motsvarande något mer än

487,000 fyrk, hvaremot inkomstbeviliningen i riket för år 1867 öfverskjuter den för

år 1865 med 3,490 Riksdaler; hvaraf följde att angifna proportionen för vinterväghållningens

öfverflyttande från jordbruket på annan inkomst väsendtligen förändrats.

Men detta oafsedt skulle, då de icke väghållningsskyldiga jordbruksfastigheterna

nästan uteslutande vore behägna inom de fyra provinserna Skåne, Halland, Blekinge

och Bohus län, hvarest frälsesäterierna äro från detta besvär fritagna, samt

beskattningsföremålen i allmänhet icke förekomme i den jemna fördelning inom

de särskilda kommunerna eller häraderna, som betingar angifna procenten, de nu

väghållningsskyldige kommo att i ett högst ojemnt förhållande njuta lindringen till

godo. För bedömanda af den föreslagna ändringens verkningar erfordrades derföre,

jemte upplysning om våglängden för hvarje väghållnings distrikt, en närmare

utredning af förhållandet inom de särskilda orterna, sockne- eller åtminstone häradsvis,

dels emellan jordbruksfastigheternas mantal och taxeringsvärden, med uppgift

å ej mindre medelvärdet, än äfven högsta och lägsta taxeringsvärdet för helt

hemman, dels ock emellan å ena sidan jordbruksfastigheternas taxeringsvärde samt,

å den andra, taxeringsvärdet å öfriga fastigheter, jemte taxerings- och bevillningsbeloppet

för inkomst af kapital och arbete.

Uppå allmogens underdåniga anhållan att bruk och qvarnar måtte åläggas

deltagande uti väghållning och brobyggnad, har Kongl. Maj:t genom nådig resolution

den 20 November 1786 § 14 förklarat, att, som detta vore eu jorden åt
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lag-Utskottets Utlåtande N:o SL

följande skyldighet, hvarunder bruk och qvarnar ej kunde begripas, fann Kongl,

Maj:t icke anledning att dertill samtycka; och enahanda förklarande, hvad särskildt

angår skattlagda qvarnar, har ytterligare blifvit meddeladt uti Kongl. Brefvet den

10 och Kammar-kollegii kungörelse den 29 Oktober 1793, som äfven stadgar,

att skattlagda utjordar skola vara fria från deltagande i vägrödjning, helst de

gemenligen äro små och obetydliga, men icke desto mindre draga en efter deras

beskaffenhet lämpad ränta.. Enär den befrielse, som sålunda kommit dessa verk

och lägenheter till godo, icke hade egenskap af privilegium, utan grundade sig på

det förhållande att desamma ej kunde hänföras under den kategori af fastigheter,

som redan fått väghållningsskyldigheten sig ålagd, torde någon tvekan ej förefinnas

derom, att föreslagna förändringen skulle kunna genomföras utan hinder af nyssberörda

författningar.

Annorlunda syntes förhållandet Vara med frälsesäterierna i Skåne, Halland,

Blekinge och Bohus län, hvilka, genom 8 § i adliga privilegierna den 16 Oktober

1723 och 7:de punkten i Kongl. resolutionen på adelns besvär den 8 Januari 1735

tillförsäkrats frihet från skyldigheten att deltaga i vägunderhållet, eu skyldighet,

som eljest ålegat dem såsom hemman. Men äfven under den förutsättning att

den vissa hemman sålunda medgifna frihet kunde, genom förändring af grunden

för väghållningsbesvärets utgörande, upphäfva®, utan en sådan ersättning, som i

Danmark och åtskilliga andra länder lemnats vid afsk^jfandet af jordprivilegier,

torde det åtminstone böra utredas i hvad mån dessa hittills befriade egendomar

komme att af förändringen betungas.

Uti den Kongl. Propositionen antydes, att, genom antagande af fyrktalet

till grund för skyldighetens utgörande, hemmanen skulle komma att draga dubbelt

emot annan fastighet; och det ville väl så synas, då man endast fästade sig vid

fyrktalsberäkningen; men toge man jemväl i betraktande, att bevillningen efter andra

artikeln, som utgjorde grunden för fyrktals-sättningen, utginge för jordbruksfastighet

med blott tre, men för annan fastighet med fem öre för hvarje fulla Etthundra

Riksdaler af uppskattningsvärdet, blefve förhållandet helt annorlunda, så att

då, för en jordbruksfastighet af 1,000 Riksdalers värde bevillningen utgjorde 30

öre, motsvarande 6 fyrk, vore den för annan fastighet af samma värde 50 öre,

motsvarande 5 fyrk, och förhållandet blefve således i sjelfva verket icke såsom 2

till 1 utan såsom 6 till 5.

Den af Rikets Ständer uttalade åsigt, att vid förändringens tillvägabringande

borde medgifvas dels vissa undantag med afseende å särskildt uppgifna eller

med dem jemförliga inkomst-titlar, dels åtskilliga modifikationer med afseende å

inkomstbevillningen i allmänhet, hade ej blifvit omfattade af Kongl. Maj:t i den

nådiga propositionen; dock syntes rättvisan fordra, att de härvid afsedde skattskyldige,

hvilka, derest de icke tillika innehade jordbruksfastighet eller idkade rörelse,

hvarmed fastighet vore förenad, blott för sina personer och alltså i* ringare mån

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21

begagnade vägarne, om än de icke alldeles befriades från deltagande uti ifrågakomna

onus, likväl borde njuta vida större lindring, än som efter det nådiga förslaget

skulle dem förunnas.:

Då frågan betraktas ur rättens synpunkt företer sig, utom hvad här ofvan är

påpekadt i fråga om frälsesäterierna i Skåne, Halland, Blekinge och Bohus län, jemväl en

annan betänklighet. Gällande lag om hemmansklyfning och jordafsöndring föreskrifver

nemligen att å jord, som från hemman eller lägenhet afsöndra^, skall årlig afgäld läggas i

spanmål eller annan lämplig räntepersedel, hvilken afgäld ej må vara mindre, än

att den motsvarar hvad af hela hemmanets eller lägenhetens räntor och öfriga

allmänna utskylder, vid jemförelse af egornas storlek och beskaffenhet, å den afsöndrade

jorden belöper. Innehafvare af afsöndrad jord, som till stamhemmanets

egare erläggei afgälden, synes dei''före icke rättvisligen kunna åläggas att särskildt

deltaga i kostnaderna för snöskottning. Den förre skulle då i sjelfva verket få

vidkännas detta onus i dubbel måtto. För öfrigt må anmärkas, att en förändring

i föreslagna syftningen torde böra medföra förändrade bestämmelser i fråga om bildandet

af de så kallade ploglagen, åt hvilka utgörande af snöskottningen in natura

uppdrages. Om nemligen snöskottningsskyldigheten utsträckes äfven till andra än

egare och innehafvare af hemman, synes det vara följdriktigt att låta ploglagen

bildas icke blott af hemmansåbor, såsom 1790 års Kongl. Förordning föreskrifver

men äfven af andra till deltagande i besväret förpligtade personer, hvilka bo så

nära vägen, att de lämpligen kunna in natura utgöra sin skyldighet.

På grund af hvad anfördt blifvit och då Utskottet i saknad af sådan utredning,

som ofvan är omnämnd, ej tilltror sig att nu uttala någon bestämd åsigt

i fråga om den lämpliga proportionen för de särskilda beskattningsföremålens deltagande

i kostnaden för vinterväghållningen, får Utskottet, i anledning af ifrågavarande

framställningar, hemställa,

2.o att Riksdagen ma hos Kongl. Maj:t i underdånighet

anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta tillvägabringa den

utredning, som erfordras för bedömande af den föreslagna

förändringens verkningar inom de särskilda orterna, samt derefter

till Riksdagen göra den framställning i ämnet, hvartill

omständigheterna må finnas föranleda.

■ Enligt gällande lag skall vid vägdelning hvarje hemmans-åbö erhålla sitt

vägskifte efter den del han i by egen -

I afseende

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

9

I afseende på detta stadgande hafva Herrar friherre J. W, Staél von Holstein,

O. B. Olsson och C. I. Bengtsson anmärkt, att detsamma utgjorde hinder

för ett sådant ordnande af väghållningsbesväret, hvarigenom kunde undvikas den

olägenhet, som nu ofta inträffade, att åtskilliga väglottsegare få till underhåll sig

tilldelade vägstycken belägna på långt afstånd, understundom flera mil, från deras

hemman; och är derför föreslaget

af Friherre Stael von Holstein och O. 13. Olsson likstämmigt, “att Riksdagen

ville besluta ett sadant tillägg till 8 § i 25 Kap. af Byggningabalken,

att häradsboarne derigenom blefve oförhindrade att i laga ordning öfverenskomma

om grunderna för vägdelning, då de flesta delegarne derom blifva

ense11; och

åt O. I. Bengtsson, att “hvarje kommun eller socken må ega att, efter nu

gällande grunder för deltagande i skyldigheten, inom sig bestämma och fördela

vägunderhållningsskyldigheten, äfvensom föreslå och besluta om anläggande af nya

vägar, som kunna anses nyttiga och nödvändiga."

Det kan icke förnekas, att det af motionärerne anmärkta förhållande leder

derhän, att den tör härad gemensamma väghållningen faller olika tungt på de särskilda

väglottsegarne, i den mån de få sina vägskiften på längre eller kortare afstånd från

hemmanen. Lika obestridligt är ock, att detta besvär, såsom det nu utgöres, kan

i vissa orter öfver hufvud taget medföra betydligt större kostnader, än som dertill

erfordrades, i fall lagstiftningen medgåfve väghållningens ordnande i den af motionärerne

föreslagna syftning.

Utskottet anser derföre, att hindren för ett sådant ordnande böra undanrödjas.

De hufvudsakliga grunder, som dervid lämpligast kunna följas, äro redan

anvisade i Kongl. Förordningen den 13 September 1790, angående vägarnes hållande

i fargildt stånd vintertiden, nemligen att underhållet bestrides distriktvis af

närmare boende väghållningsskyldige emot ersättning af de fjermare boende, i den

mån de sednares vägunderhåll sålunda minskas. Derigenom att, på sätt motionärerne

ock föreslagit, socken-indelningen i förevarande hänseende följes, undviker

man de med uppgörande af annan distriktindelning förenade omgångar och kostnader;

hvarförutom antagandet af sockenområdet såsom väghållningsdistrikt medför

de fördelar, som ett ordnadt kommunalväsen har att erbjuda i afseende på denna

angelägenhet. Då likväl fördelarne af ifrågavarande anordning, hvilken förutsätter

en rubbning i den för häradet redan fastställda vägdelning, ej lära uppväga de

betydliga kostnaderna för en ny vägdelning, torde införandet af föreslagna förändringen

ej böra ifrågakomma i annat fall, än då sådan vägdelning för häradet af

annan orsak erfordras eller väg skall på häradet indelas. Nyssberörda förändring

innebär icke upphäfvande af nu gällande grund för vägunderhållets bekostande

utan endast införande af nya bestämmelser rörande sättet för besvärets utgörande;

Bill. till Riksd. Prof. 136it. 7 Sami. 12 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

och som Konungens Befallningshafvande har lagligt åliggande tillse, att den ene

väghållningsskyldige icke betungas mera än den andre, blir häraf en följd att,

sedan fråga uppstått om väghållningens ordnande på föreslaget sätt och vederbörande

lemnats tillfälle att inför Häradsrätten sig yttra och för sin del besluta,

sakens slutliga afgörande bör åt Konungens Befallningshafvande öfverlemnas. Derest

öfverenskommelse om beloppet af ofvan antydda ersättning ej kan inför Häradsrätten

träffas, torde det ock böra på Konungens Befallningshafvande ankomma, att detsamma

efter skäligheten bestämma, såsom om godtgörelse till ploglag för snöskottning

är stadgadt.

I öfverensstämmelse härmed får Utskottet, i anledning af Herrar Friherre

Staél von Holsteius, O. B. Olssons och C. I. Bengtssons motioner, hemställa:

3:o att Riksdagen må för sin del besluta eu författning af

denna lydelse:

§ I
Utan

hinder af hvad i 25 Kap. 8 § Byggninga-balken,

Kongl. Resolutionen på Adelns besvär den 8 Januari 1735 och

Kongl. Brefvet den 28 September 1790 finnes stadgadt derom,

att hvarje hemmans åbo skall vid vägdelning erhålla sitt skifte,

efter den del han i by eger, må, der ny vägdelning för härad

skall ske, eller ny väg på häradet indelas, väghållningen kunna

på det sätt ordnas, att de väghållningsskyldige i hvarje

socken underhålla vägarne inom socknens område, med rättighet

för den socken, som sålunda får större vägunderhåll, än

socknen enligt gällande deluingsgrund eljest ålegat, att derför

njuta ersättning af den, som derigenom erhåller lindring i sin

vägliållningsskyldighet.

§ 2.

Ersättning, som i 1 § sägs, beräknas till visst belopp i

penningar årligen för hvarje sträckfot väg efter den uppskattning,

som i sammanhang med vägdelningen eger rum.

§ 3.

Väckes förslag om sådant ordnande af väghållningen, som

i 1 § sägs, skola de väghållningsskyldige deröfver inför Häradsrätten

höras och besluta, dervid de jemväl ega öfverenskomma

om beloppet af den i 2 § omförmälda ersättning och

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 21.

11

om sättet för medlens uppbärande och redovisande. Häradsrättens

protokoll och utlåtande i ämnet insändas till Konungens

Befallningshafvande, som, efter pröfning af omständigheterna,

förslaget gillar eller afslår, samt, der öfverenskommelse

om ersättningens belopp och om sättet för uppbörden ej kunnat

träffas, nödiga be tämmelser härutinnan meddelar.

§ 4.

Är sådan anordning, som här ofvan sägs, genom Konungens

Befallningshafvandes beslut fastställd, må förslag om dess

upphäfvande, eller om förändrade bestämmelser angående ersättningens

belopp, ej väckas förr än beslutet varit i fem år

tillämpadt.

Herr C. I. Bengtsson bär i sin förenämnda motion jemväl yrkat, att hvarje

sockenkommun måtte beklädas med magt att “föreslå och besluta om anläggande

af nya vägar, som kunna anses nyttiga och nödvändigamen da, såvidt med förslaget

afses allmän väg, såsom lands- eller häradsväg, det icke rimligen kan öfverlemnas

åt den mindre kommunen att besluta i en angelägenhet rörande det större

samhället, som här är dels Staten och dels häradet, samt der fråga endast är om

sådan väg, som kommunen finner nödig för sitt enskilda behof, något hinder för

öfverenskommelse derom icke förefinnes, hemställer Utskottet,

4:o att Herr C. I. Bengtssons motion i denna del icke

må till någon vidare åtgärd föranleda.

Rörande by-, qvarn-, kyrko- och utfartsvägar hafva Herrar C. J. Kjellman

och L. Öhlin föreslagit, den förre, “att Riksdagen behagade för sin del besluta

ingå med underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t om att byggandet och underhållandet

af by-, qvarn- kyrko- och utfartsvägar skola ske på samma grunder som

lands- och häradsvägar, dock likväl hvarje socken för sig, med skyldighet för kommunalstyrelsen

att utan ersättning hvarje år afsyna dessa vägar och att låta dess

brister på den försumliges bekostnad afhjelpa och ersättningen exsekutivt uttaga;"

samt

Herr Öhlin, “att Riksdagen ville för sin del besluta att utfärda en kungörelse,

hvarigenom den i lag stadgade skyldigheten för härader eller särskilda socknar

att underhålla qvarnvägar till all kraft och verkan upphäfves”.

Utgående från den mening, att underhållet af så väl by- som qvarn-,

kyrko- och utfärdsvägar, enligt gällande lag skulle ovilkorligen åligga endast dem,

som sig deraf betjena, har Herr Kjellman till stöd för sin framställning anföit, att

dessa vägar voro högst behöfliga för allmänna trafiken; att långt afsides belägna

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

hemman och byar icke billigtvis borde ensamme vidkännas skyldigheten att bygga

och underhålla långa sträckor af sådana vägar, samt att denna skyldighet fördenskull

borde fullgöras etter enahanda grunder, som för underhållet af lands- och

häradsvägar äro bestämda.

Genom Kongl. Resolutionen den 8 Januari 1735 är stadgadt, att s. k. byvägar

böra underhållas af dem, som sig deraf betjena, och då detta stadgande har

sin naturliga grund deruti, att dylika vägar icke kunna anses vara af något synnerligt

gagn för den större allmänheten, utan hufvudsakligen endast för det eller

de bylag, dit de leda, torde det ej vara välbetänkt att härutinnan göra ändring.

I den män en enskild väg, som tjenar till utfartsled för by eller hemman, till

kyrka, qvarn eller annan plats, börjar att allmännare begagnas, ankommer det på

vederbörande myndighet att, efter derom väckt fråga, pröfva huruvida eu sådan

väg må till allmänt underhåll indelas. Härigenom är delegare i by- och utfartsväg

beredt allt det skydd för obehörig tunga, som skäligen kan begäras. Ty om

man å ena sidan bör söka att från enskilde lyfta sådana bördor, som rätteligen

åligga kommunen, har man å den andra att tillse, att besvär, hvilka, till följd af

sin natur, böra drabba den enskilde, ej må kommunen påläggas.

På dessa skäl får Utskottet hemställa,

5:o att Herr Kjellmans förslag må af Riksdagen ogillas.

Herr Öldin har yrkat upphäfvande af “den i lag stadgade skyldigheten för

härader eller särskilda socknar att underhålla qvarnvägar“, men då någon sådan

lag ännu icke är hos oss stiftad, ehuru en qvarn-inrättning, särdeles då den af en

större allmänhet anlitas och den dit ledande väg således är för varutransporten af

allmännare nytta och nödvändighet, kan i det särskilda fallet utgöra en bidragande

orsak dertill, att samma väg pröfvas böra till allmänt underhåll indelas, får Utskottet

hemställa,

6:o att Herr Ohlins motion må af Riksdagen lemnas utan

vidare afseende.

Stockholm den 31 Mars 1869.

På Utskottets vägnar:

Arvid Faxe.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

13

Reservationer:

af Herr von G eg er felt: “Då jag vid sistlidne riksdag, såsom reservant mot

Utskottets beslut, tillstyrkte bifall till Kongl. Maj:ts nådiga Proposition angående

vinterväghållningen, och jag icke funnit anledning att, min då uttalade åsigt frångå,

får jag för min del nu hemställa, att Herr Nils Larsons motion, som med omförmälda

nådiga Proposition öfverensstämmer, må varda af Riksdagen godkänd”;

af Herrar Kolmodin, Rosenberg, Ola Rosson Olsson, Olivecreutz och Ahlgren,

hvilka instämt med Herr von Gegerfelt;

af Herr Ribbing: ”Emot Utskottets afstyrkande af hvarje beslut till ändring

i lagstiftningen angående underhållsskyldigheten af vintervägarne får jag anmäla

min reservation. I sitt Betänkande under sistlidne riksdag angående samma

ärende erinrar Lag-Utskottet derom, att lagens nu gällande stadgande, enligt hvilket

vägunderhållningsskyldigheten hvilar ensamt på i mantal satt jordbruksfastighet,

härleder sig från eu tid, då landsbygdens befolkning nästan uteslutande utgjordes

af jordbrukare, under hvilket förhållande samma stadgande naturligen hade fullt

skäl för sig; men ock derom, att numera, jemte jordbrukarne, på landet finnes

en ganska talrik befolkning af industriidkare i flerfaldiga riktningar, äfvensom af

handlande, af hvilka många för sin rörelse ega lika stort behof af vägarne som

de egentliga jordbrukarne, hvarförutan desamma utan tvifvel i mer eller mindre

mån lända alla samhällsklasser till gagn. Tillägges härtill, att med större materiel

och industriel utveckling samfärdseln i våra civiliserade samhällen utan tvifvel

är ojemförligt större än under fordna dagar, så är deraf eu naturlig följd, att besväret

af vägars byggande och underhållande ock betydligt ökats, och att alltså

detta besvär, hvilande på jorden, ehuru till namnet detsamma som af ålder vidlåda!

densamma, dock i verkligheten blifvit ett annat och långt tyngre än förr.

Båda de anförda omständigheterna : förändringen i fråga om dem, som utgöra landsbygdens

befolkning och begagna vägarne, samt olikheten i sjelfva besväret med

dessa-— båda dessa omständigheter, säger jag, i förening tala för en ändring och jemkning

i samma besvärs utgörande; och tilläggas kan, hvad Lag-Utskottet sistlidne riksdag

ock anmärkt, att mantalet numera ej kan anses såsom lämplig fördelningsgrund

i följd af de stora olikheter, som finnas i mantals-värde. Under sådana

förhållanden vore nu utan tvifvel den fullt riktiga grunden för förändrade bestämmelser

beträffande utgörandet af meranämnda besvär, att det, i den omfattning det ur
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tjog- Utskottets Utlåtande N:o 21.

sprungligen egde, qvarblefve vid den jord, vid hvilken det varit och är fästadt,

men deremot, i hvad det ökats utöfver denna ursprungliga omfattning, fördelades

proportionelt på alla kommunens medlemmar. Men alldenstund en dylik beräkning

numera är omöjlig att verkställa, återstår att försöka efter de bästa och

lämpligaste billighetsgrunder uppgöra en ny fördelning. I sådant afseende hade

Kongl. Maj:t i nådig Proposition (N:o 17) till sistlidet års Riksdag föreslagit till

en början beträffande vinterväghållningen, att, med begagnande af samma fördelniugsgrund

som för uttagande af kommunalutskylder på landet, eller fyrktalet,

jorden vid vinterväghållningen skulle draga dubbelt mot annan fastighet, frälseränta

och annat beskattningsföremål, i öfverensstämmelse med hvad i allmänhet vid fyrktalsberäkningen

i kommunalförfattningarne är iakttaget.

Mot detta Kongl. förslag anförde Lag-Utskottet emellertid såsom eu hufvudanmärkning,

att, ehuruväl sålunda, enligt orden, hemmanen skulle komma att af

ifrågavarande onus draga dubbelt mot annan fastighet, likväl och i följd af den

olika fyrktalsberäkningen vid jordbruks- och vid annan fastighet, förhållandet i verkligheten

icke blefve det nämnda, eller att den sistnämnde bidroge med hälften mot

den förra, utan i sjelfva verket med ej mindre än fem sjettedelar i förhållande till

jordbruksfastighet, eller, med andra ord, att jordbruksfastighetens skyldighet förhölle

sig till annat beskattningsföremål, ej såsom 2 till 1, utan såsom 6 till 5.

Denna proportion åter syntes Utskottet ej öfverensstämma med de af Kongl. Maj:t

sjelf i hans nådiga Proposition förordade försigtighet i öfvergången från hvad som

nu gäller till det nya, hvilket Utskottet ock medelst exempel af verkningarne, hemtade

från olika delar af riket, sökt ådagalägga.

Då nu en sådan försigtighet syifes mig otvifvelaktigt riktig och påkallad,

så mycket heldre som dels i allt fall minskning i det hemmanen nu åliggande

besväret för dessas nuvarande innehafvare blir en skänk, mot en på andra

lagd börda, samt vidare den nya fördelningen, af ofvan anförda skäl, endast

efter ungefärliga billighetsgrunder kan bestämmas; så föranledes jag häraf att

föreslå en annan proportion för fördelningen än den nu omnämnda. Denna proportion

är den af Kongl. Kammar-kollegium, i dess Kongl. Maj:ts nådiga Proposition

bilagda underdåniga yttrande, föreslagna, eller att hemmanen borde till

vintervägarnes hållande i farbart skick bidraga med fem gånger mer än annat beskattningsföremål

efter andra artikeln. Om nemligen i följd af den olika fyrktalsberäkningen

för jordbruks- och annan fastighet, såsom redan blifvit nämudt, den

nominela proportionen af 2 till 1 i verkligheten blir den af 6 till 5, så blir, af

samma grund, den nominela proportionen 5 till 1 i verkligheten lika med 3 till

1, eller, med andra ord, andra beskattningsföremål komme, enligt Kammar-kollegii

förslag, i verkligheten att bidraga med ''/3:del i förhållande till i mantal satt jordbruksfastighet.

Denna proportion är visserligen för förstnämnda beskattningsföremål

något fördelaktigare än den af Kongl. Maj:t åsyftade, af hälften, Men jag

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 21.

15

vågar dock för densamma åberopa ofvan citerade, af Kongl. Maj:t uttalade grundsats

af försigtighet vid öfvergången och de skäl, som för densammas tillämpning

specielt i ifrågavarande fäll jemväl ofvan blifvit andragna. Af samma skäl har jag

ock ansett riktigt, att till * en början den föreslagna förändringen inskränkes till

vinterväghållningen, hvarigenom man tillika af erfarenheten vid denna kunde inhemta,

om nämnda proportion är den lämpliga, eller någon modifikation i densamma

bör ske, innan den tillämpas på väghållningen i allmänhet, samt fördenskull

icke reserverat mig mot Utskottets beslut beträffande sistnämnda väghållning.

Hvad slutligen angår Utskottets erinran -derom, att om vinterväghållningsbesväret

skulle utgå efter fyrktals-sättningen, intet skäl finnes, hvarföre samma besvärs

utgörande in natura eller de så kallade ploglagen ensamt skall tillhöra närmast

boende hemmansegare; så låter sig hvad sålunda blifvit anmärkt genom en

ganska obetydlig förändring i § 2 af den ifrågavarande Kongl. Förordningen af den

13 September 1790 afhjelpa.

På grund af hvad jag sålunda anfört, och då jag anser Lag-Utskottets, i

dess Betänkande N:o 40 sistlidne riksdag, öfriga betänkligheter i Herr Nils Larsons

motion i ämnet vara hufvudsakligen undanröjda, får jag föreslå, det Riksdagen

för sin del ville besluta, att,

med ändring af Kongl. Förordningen af den 13 September

1790, må stadgas:

a) § 2: att till vägarnes underhållande i fargildt stånd

vid snöfall Konungens Befallningshafvande hafva att af närmast

boende, till bidrag i samma underhåll skyldige, inom

hvarje socken eller härad, inrätta så kallade ploglag, hvilka

hvardera af vägen tilldelas ett visst stycke, det de böra med

plogning eller skottning vidmagthålla;

b) § 5: att när i öfverensstämmelse med nämnda författning

till vägarnes hållande i fargildt stånd vintertiden vid snöfall

s. k. ploglag äro eller blifva inrättade, den för alla ploglag

uti socken eller häradet belöpande ersättning sammanslås

och inom socknen eller häradet fördelas efter det hvarje beskattningsföremål

åsätta fyrktal, på det sätt att i mantal satt

jordbruksfastighet bidrager med femdubbelt belopp i förhållande

till hvarje annat beskattningsföremål";

af Herrar Caspersson och Bovin.

Herr Bergström har begärt att få antecknadt, det han ej öfvervarit ärendets

handläggning hos Utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1869:67 Skrifvelse, om ändring i gällande föreskrifter rörande skyldigheten att hålla allmänna vågarm i fargildt stånd vintertiden. s. 7 i texten