Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning af återremiss af 2:dra och 5:te punkterna i LagUtskottets Utlåtande N:o 4, angående vissa ändringar i gällande konkurslag.

1869-05-04 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1869:36, Betänkande, i anledning af återremiss af 2:dra och 5:te punkterna i LagUtskottets Utlåtande N:o 4, angående vissa ändringar i gällande konkurslag.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Betänkande N:o 36.

Y:o 36.

Ank. till llikstl. Kansli d, 4 Maj 1869, kl. 3 e. m.

Betänkande, i anledning af återremiss af 2:dra och 5:te punkterna i LagUtskottets

Utlåtande N:o 4, angående vissa ändringar i gällande

konkurslag.

I omförmälda delar af ifrågavarande Utlåtande har Lag-Utskottet dels afstyrkt

bifall till eu af Herr L. J. Hjerta väckt motion, hvari yrkas, att konkurslagen ”i så

måtto må ändras, att ackord, understigande 50 procent eller något annat lämpligt

belopp, icke får af konkursdomstolen fastställas,” dels ock hemställt, att Riksdagen

jemväl måtte lemna utan afseende ett af Herr P. G. Isberg väckt förslag, åsyftande

att den, som i konkursmål yrkar alt någon borgenär skall sin fordran edfästa, skulle

hafva skyldighet att om sådant yrkande underrätta borgenären; Och som Utlåtandet

i dessa delar blifvit af begge Kamrarne till Utskottet återremitleradt, åligger det

Utskottet att taga berörda motioner under förnyad behandling.

Vidkommande först Herr Hierlas motion, så har, enligt diskussionsprotokollen,

hos Kamrarne gjort sig gällande den åsigt, att en lagförändring i den af motionären

angifna syftning vore af behofvet påkallad, till förekommande i någon mån af

de missbruk, som nu ofta inträffade, i det att en på obestånd kommen gäldenär

dels underläte att i rätt tid afträda sina tillgångar och dels gynnade några borgenärer,

för att med deras biträde, till förfång för de öfriga, genomdrifva ackord.

Förhandlingarne inom Kamrarne hafva väl icke förmått rubba Utskottets öfvertygelse

om giltigheten af de i förra Utlåtandet framhållna skäl, som hindrade Utskottet

att understödja förslaget; men då Utskottets åsigt torde böra vika för den

Bih. till Riksd. Prof. 1869. 7 Sami. 19 Höft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-Utskottets Betänkande N:o 36.

inom Kamrarne uttalade mening, som, enligt hvad återremissen synes antyda, torde

af flertalet delas, har Utskottet trött sig nu böra framlägga förslag till lagförändring

i öfverensstämmelse med denna mening.

Den största svårigheten härvid är att finna det procentbelopp, som lämpligast

bör bestämmas såsom minimum, hvarunder ackord ej må fastställas. Den hos Kamrarne

förda diskussionen lemnar ej annan ledning i detta afseende, än att dels den

åsigt synes hafva varit allmännast, alt delta minimum borde sättas lägre än 50

procent, som motionären föreslagit, dels ock att en eller annan talare ansett det

kunna bestämmas till antingen 53^- eller 25 procent. Vid valet emellan dessa

begge siffror anser Utskottet att företrädet hör lemnas åt den sednare. Lagens bestämmelse

i ifrågavarande hänseende torde likväl ej höra göras så ovilkorlig, att

domstolen skulle vara förhindrad att fastställa ett ackord derföre att en eller annan

borgenär uttryckligen medgifvil alt nöjas med en mindre procent; helst det ej kan

betagas en borgenär att till förmån för gäldenären nedsätta sitt fordringsanspråk

huru lågt som helst.

I enlighet med hvad sålunda blifvit anfördt får Utskottet vördsamt hemställa,

l:o att Riksdagen må för sin del besluta en författning, hvarigenom

förordnas att 104 § i gällande konkurslag skall erhålla följande

förändrade lydelse:

”Ackord må ej, ändå att det ej beslridt är, af Rätten fastställas:

då beslutet icke i laga ordning tillkommit: då gäldenär blifvit dömd för

bedrägligt förhållande mot sina borgenärer eller medan han under tilltal

derför står: då anledning är, att gäldenär hemligen gynnat någon borgenär

vid ackordet, eller annat svek dervid egt rum: då ackordet ej gifver

lika rätt och minst 25 för hundrade af fordringsbeloppet åt alla de

borgenärer, som det angår och som ej uttryckligen förklarat sig ty

förutan med ackordet nöjde: då det uppenbarligen länder till skada för

borgenärerna.”

Af de yttranden, som enligt diskussionsprotokollen föregått återremissen af

5:10 punkten i Utskottets förra Utlåtande, framgår otvetydigt, alt dervid inom begge

Kamrarne åsyftats hufvudsakligt bifall till Herr Isbergs ofvanberörda föiVlag, enligt

hvilket den, som i konkursmål vikar, att någon borgenär skall sin fordran med ed

lästa, skulle hafva skyldighet att ”inom hälften af den i 88 § konkurslagen stadgade

tid derom underrätta borgenären, eller dess ombud, eller, der ingen af dessa

kan anträffas, om yrkandet införa kungörelse i allmänna tidningarne inom åtta dagar

före det edgång ske bör; och skall han tillika derförinnan till Rätten eller domaren

ingifva bevis att han fullgjort hvad sålunda blifvit föreskrifvet, vid påföljd att hans

yrkande om edgång lemnas utan afseende.” Till stöd för en lagförändring i denna

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Betänkande N:o 36.

3

syftning har blifvit anfördt, att nu gällande stadgande!! om rättighet för borgenär

att blott och bart genom ett derom framstäldt yrkande påkalla edgång af annan

borgenär lemnade rum för ett ofta öfverklagadt missbruk, beslående deri, att yrkandet

framställes utan giltig anledning, under beräkning alt eu eller annan, mot

hvilken detsamma är riktadt, skall förblifva okunnig derom och förty försumma att

sin fordran bevaka. Den i nuvarande lag tillämpade, af Utskottet framhållna grundsats,

att borgenär ålåge att sjelf eller genom ombud följa konkursmålets gång, borde

man i förevarande fall icke så strängt hålla på, då erfarenheten visat, att lagen ej

förmått göra sin mening härutinnan gällande. I konkurslagen vore såsom regel

antaget, att en bevakad fordran ej behöfde med ed fästas; och då här vore fråga

om ett undantagsstadgande i afseende på denna regel, kunde den, som ville deraf

sig begagna, icke skäligen fordra att dervid få tillgodonjuta de grundsatser, hvilka

för de normala förhållandena finnas i lagstiftningen bestämda. Dessutom borde man

ej förbise den för all lagstiftning gällande grundsats, som bjuder, att eu lag ej får

inrättas så, att den å ena sidan innebär för den mindre samvetsgranne en lockelse

alt till andras skada begagna sig af de smyghål, lagen lemnar, och å den andra

ett försåt för den mindre lagkunnige.

Till följd af den mening, som sålunda synes hafva inom Kamrarne gjort sig

gällande, har Utskottel ansett sig hafva till åliggande att utarbeta förslag till laglörändring

i det syfte ifrågavarande motion angifver. På det att tiden, inom hvilken

beviset om allagd borgenärsed bör till Rätten eller domaren ingifvas, må kunna för

hvarje särskilt fall i någon mån lämpas efter omständigheterna, torde föreskrift

böra meddelas, alt domaren, då edgångsyrkande framställes, skall i sagda hänseende

förelägga vederbörande borgenär viss tid af högst en månad från det han af löreläggandet

erhållit del. Härigenom vinnes ock den fördel, att underrättelsen om

edgångsyrkandet erhåller officiel karakter. Derjemte torde såsom vilkor för borgenärs

rättighet att blifva om yrkandet underrättad, böra föreskrifvas, att hall i bevakningsinlagan

har att uppgifva den ort inom riket, der han eller hans ombud

träffas kan, då den af motionären undantagsvis föreslagna, mindre lämpliga utväg

att genom kungörelse i allmänna tidningar^ verkställa kommunikationen ej blefve

nödig att anlita, helst som det må ankomma på Rätten eller domaren att meddela

nytt föreläggande, i fall lagligt hinder för delgifningen bevisligen mött. I fråga

om tiden, inom hvilken kommunikationsbeviset skall till Rätten eller domaren inlemnas,

anser Utskottet att sådant bör ske inom eu månad från den dag, då edgångsyrkandet

sednast bort framställas.

Utskottet får således föreslå,

2:o att Riksdagen må för sin del besluta en författning, hvarigenom

forordnas, att 86, 88 och 90 §§ i konkurslagen skola erhålla följande

förändrade lydelse;

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Betänkande N:o 36.

§ 86.

"Yrkande att anmäld fordran med ed lastas skall, göres skriftligen,

i den ordning och inom den tid, som för jäf emot fordringar förr stadgade

äro. Ej må sådant yrkande i bevakningsinlaga väckas. Rätten eller

domaren förelägge den, mot hvilken yrkandet framslälles, att edgången

fullgöra och med bevis derom inkomma inom viss tid af högst en månad

från det han af föreläggandet erhållit del; Och vare den, som yrkandet

vacker, skyldig att ombesörja delgifvandet och derom till Rätten eller

domaren ingifva bevis inom eu månad från den för jäf emot fordringar

bestämda lid, vid påföljd alt hans yrkande eljest lemnas utan afseende.

Borgenär, hvilken förmånen al ett sådant delgifvande åtnjuta vill, åligge

att i bevakningsinlagan uppgifva den ort i riket, der han eller hans ombud

kan träffas. Har han del underlåtit, vare pligtig att edgångsbeviset

till Rätten eller domaren inlemna inom två månader från den tid yrkandet

sednast bort framställas.

§ 88.

Kan borgenär ej inom föreskrifven tid fullgöra honom förelagd edgång

och derom till Rätten eller domaren ingifva bevis; anmäle han inom

samma tid sitt förfall för Rätten eller domaren, och pröfve Rätten, om

längre lid honom föreläggas må. Försummar borgenär att edgångsbevis

inom föreskrifven tid ingifva; varde hans bevakning utan afseende lemnad:

företer han det sedan; anses bevakningen då vara gjord.

§ 90.

Borgenär, som för sin fordran har lös pant i handom, eller inteckning

i gäldenärens fasta gods, njute, der han fordringen i konkursen icke

bevakat, ej rätt till betalning ur annan konkursboets egendom än panten

eller den intecknade fastigheten. Sådan borgenär vare ock pligtig, der

det äskas, att, innan han betalning ur panten eller fastigheten njuta må,

sin fordran med den i 82 § föreskrifna borgenärsed fästa. Underlåter

han att efter föreläggande i den ordning, 86 § stadgar, till Rätten eller

domaren ingifva bevis att lian föreskrifven ed aflagt; då må egendomen,

såsom annan konkursboets tillhörighet, af gode männen eller sysslomannen

omhändertagas, pell utdelning derutur ske till andra borgenärer, som sina

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Betänkande N:o 36.

5

fordringar lagligen bevakat: fullgör han edgången innan sådan utdelning

skett; vare vid sin rätt till betalning ur panten eller fastigheten

bibehållen.”

I sammanhang härmed och till undanrödjande af de olägenheter, som för

borgenärsedens fullgörande ofta kunna mola, derigenom att borgenären, i anseende

till de långa mellantiderna för domslolarnes sammanträden på landet, för ändamålet

måste företaga en lång och kostsam resa till närmaste stad, har Utskottet ansett,

att det borde medgifvas borgenär rättighet att aflägga eden inför domaren på landet ;

och hernslälles derföre,

5:o att Riksdagen må för sin del besluta, all 87 § i konkurslagen

skall erhålla följande förändrade lydelse:

”Då borgenär edgång fullgöra skall; göre det vid den Rätt, hvarunder

konkurssaken lyder, eller inför annan domstol eller på landet inför

domaren Vistas borgenär utom riket; då eger han eden aflägga ilandet,

der han vistas, antingen hos Svenska beskickningen eller inför den domstol

eller den myndighet, hos hvilken, enligt det landets lag, sådan edgång

fullgöras må.

Rorgenär stånde fritt att eden aflägga före inställelsedagen inför

domstol eller myndighet som nyss nämnd är, så ock å inställelsedagen

inför Ordföranden.”

Stockholm den 4 Maj 1869.

På Utskottets vägnar:

Arvid Faxe.

Reservationer:

af Herr Faxe: ”De yttranden, som, vid behandling hos Riksdagen af frågan

om det i 2:dra punkten i Utskottets Belänkande N:o 4 omförmälda förslag, inom

begge Kamrarne förekommit, synas visserligen innebära den syftning, att, i enlighet

med Herr Hiertas motion, såsom vilkor för ett ackords godkännande, borde stadgas,

alt detta icke finge understiga en viss i lagen bestämd procent af ford ringsbeloppen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

f

6 Lag-Utslcottets Betänkande N:o 36.

EU sådant bestämmande måste dock alltid blifva godtyckligt och om det skall gälla

för alla förekommande fall, äfven olämpligt. Hvad som i ett fall kan vara lagom

eller till och med för ringa, är i ett annat för mycket, allt förnämligast beroende på

förhållandet emellan tillgång och skuld, jemte de särskilda omständigheter, som likaledes

i hvarje fall böra tagas i öfvervägande; och af nu gällande stadgande, alt

ackord ej får fastställas, då det uppenbarligen länder till skada för borgenärerne,

följer otvifvelaktigt, att domaren redan nu är pligtig, att, vid pröfning af ett ackords

antaglighet, fästa afseende på omförmäla lörhållanden. Varder deremot procenten

genom lag bestämd alltför hög, så kommer den alt förhindra godkännandet äfven

af sådant ackord, som, in casu, uppenbarligen är till förmån för borgenärerna. Sättes

den åter för låg, så blir bestämmelsen utan verkan och följaktligen ändamålslös.

I förra fallet öppnades dessutom utvägen för en eller annan borgenär, att, genom

bestridandet af äfven det mest billiga ackordsförslag, tilltvinga sig högre betalning

—- en utväg, som under det förra lagen var gällande icke sällan begagnades såsom

ett näringsfång af personer, hvilka köpte sig in såsom fordringsegare i konkurser.

1 hvarje händelse torde stadgandet icke böra göras så ovilkorlig!, att det lägger

hinder i vägen för fastställande af ett ackord, äfven då de borgenärer, hvilka i frågan

sig yttrat, enhälligt detsamma antagit. Det synes icke vara för mycket begärdt, att

den, som ej finner sig belåten med förslaget, åtminstone besvärar sig med, att deröfver

afgifva yttrande, och den, som uteblifver från det i anledning af ackordsförslagel

utsatta sammanträdet, må skylla sig sjelf för följderna af hans underlåtenhet

alt bevaka sin rätt. Än mindre afseende lärer böra fästas på den fordringsrätt,

som, enligt nu gällande lag, men i strid med hvad förut varit stadgadt, tillkommer

den, som icke ens ansett mödan värdi, att i konkursen anmäla och bevaka sin

lord rån.

På grund af hvad nu blifvil anfördt får jag alternativt föreslå, att Riksdagen

må

antingen lemna Herr Hiertas omförmälda motion utan vidare afseende;

eller ock, om deri uttryckta grundsats godkännes, blott i så måtto bifalla

förslaget, att Riksdagen för sin del beslutar utfärdandet af en författning, hvarigenom,

med ändring af 99 § i konkurslagen den 4 8 September 4 862, stadgas att

samma § skall erhålla följande lydelse:

”Förslag till ackord — — — fordringsbelopp, dock må förslag till ackord,

som gifver mindre än 25 för hundra af fordringsbeloppen åt alla borgenärer, som

det angår och som ej uttryckligen medgifvit att med mindre åt nöjas, endast i förstnämnda

fall såsom antaget anses.”

Under åberopande af hvad jag i min reservation emot Lag-Utskottets Retänkande

N:o 4 anfört i fråga om åläggande för borgenär, hvilken emot annan framställer

yrkande om edgång i konkurs, att derom underrätta den emot hvilken yrkandet

göres, får jag erinra, att en dylik föreskrift synes vara nära nog liktydig med ett

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Betänkande N:o 36.

7

förbud för enskild borgenär, att påyrka edgång, och det tyckes, som om man från

den omständighet, att dylikt yrkande någon gång varit föranledi af dåliga motiver

och rättigheten dertill missbrukats, hemtat anledning till det antagande, att yrkandet

alltid varit och blefve obehörigt. På annat sätt kan jag ej förklara att man, ehuru

erkännande grundsatsen, att borgenär hör sjelf eller genom ombud följa konkursmålets

gång och gorå sig underrättad om de anmärkningar och påståenden, som i

afseende på hans fordringsrält förekomma, i detta fall vill icke allenast frånträda nämnda

grundsats, utan ock stadga en helt och hållet omvänd ordning. På detta sätt kan

man visserligen lyckas förekomma obehöriga yrkanden af förenämnda beskaffenhet,

men man skall på samma gång äfven förhindra verkligen befogade edgångspåståenden;

ty enskild borgenär skall icke gerna underkasta sig ett besvär och en kostnad

för kommunikation af edgångspåståendet, hvaraf han sjelf tilläfventyrs har att vänta

ringa fördel, som deremot är gemensam för hela massan, derest det leder till den

ifrågaställda fordringens ogillande. Dessutom blir det icke alltid möjligt att behörigen

verkställa kommunikationen; om än borgenären i fråga, på sätt som skulle

stadgas, uppgifvit den ort, der han eller hans ombud kunde träffas, t. ex. vanliga

hemorten, så kunde dock hända att han vid det tillfälle, då kommunikationen skulle

ske, icke funnes på detta ställe, men med eller ulan afsigt att undvika sagda kommunikation,

aflägsna! sig derifrån. Det i sista mom. af 12 Kap. 7 § Rättegångsbalken

medgifva stämmngssätt, alt fästa kallelsen på den frånvarande borgenärens

husdörr, kunde högst sällan användas, emedan del alltid är svårt, ollast omöjligt,

att styrka det någon håller sig undan för det han väntar stämning, och detta stämningssätt

dessutom endast får användas, då veterlig! är, att den som skall stämmas,

vistas i häradet eller i staden. Följden häraf måste således blifva, att den, som

yrkat edgången, nödgas antingen afstå från allt påstående eller ock hos konkursdomaren

begära anstånd med kommunikationens verkställande, hvilket icke kunde nekas,

då han visade sig hafva i nämnda afseende vidtagit alla de åtgärder, som på honom

kunnat ankomma, men åter skulle verka i alldeles motsatt riktning mot den, som

med bestämmelserna i nu gällande konkurslag varit afsedd, eller konkursärendens

skyndsamma afsilande.

Visserligen invändes, alt, om edgångspåståendet är fullt befogadt, flera

borgenärer sannolikt skola instämma deri, då kostnaden och besväret för hvardera

blefve ringa och dessutom kommunikationen kunde ske genom sysslomannens försorg;

men samma hinder, som här ofvan blifvil anförda, kunna äfven dervid möta,

lika så väl som för den enskilde borgenären. Det föreslagna stadgandet Dlelve

alltså särdeles gynnsamt för oredliga borgenärer, hvilka säkerligen icke skulle försumma

tillfället att undvika obehaget af falsk borgenärsed och dess möjligen lika obehagliga

följder.

Deremot om, på sätt jag förut föreslagit, underrättelse angående edgångspåslående

genom Rättens Ombudsman meddelas den, emot hvilken det blifvil fram
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lag-Utskottets Betänkande N:o 36.

stöld t, på samma sätt som om fortställande al kallelsebref är föreskrifvet, synes all

den förman vara beredd, som skäligen kan begäras och jag får alltså förnya mitt

förslag, att till 86 § konkurslagen må göras följande tillägg:

Yrkande, att anmäld fordran med ed fästas skall, göres skriftligen, i den

ordning och inom den tid, som för jäf emot fordringar förr stadgade äro. Ej må

sådant yrkande i bevakningsinlaga väckas eller i annan skrift annorledes framställas,

än att hvarje borgenär, mot hvilken yrkande göres, till namn uppgifves. Underrättelse

om yrkandet varde, genom Rättens Ombudsmans försorg, på sätt i 15 § om

fortställande af kallelsebref stadgas, den som edgången fullgöra skall eller hans ombud

ofördröjligen meddelad; dock åligge borgenär, som förmånen af sådan underrättelse

åtnjuta vill, att i bevakningsinlagan uppgifva den ort i riket, dit bref till

honom eller hans rätta ombud sändas må.”

af Herr Grefve J. O. Mörner, i afseende på Utskottets hemställan i 2alra

punkten af Utlåtandet.

af Herr Rosenberg: ”Då det lärer blifva alldeles omöjligt afl finna någon

för alla konkursbo fullt lämplig summa, uttryckt i procent, på hvilken ett erbjudet

ackord bör grundas, enär dennas storlek beror af omständigheter, som lagen icke

tillförlitligt kan taga i beräkning, och då min öfvertygelse är, all nedsättning af den

summa, som på grund af lag kan i fråga om tvångsackord erbjudas, långt ifrån att

befrämja borgenärernas bästa, snarare skall befrämja lättsinne och slöseri, emedan,

huru det än går, man alltid hoppas kunna bjuda sina kreditera- 25 procent; bar

jag i fråga om beloppet icke kunnat biträda Utskottets förslag, ulan ansett motionärens

förslag om 50 procent böra tillstyrkas.”

af Herr Bovin; och

af Herr Ählgren: ”bör att i någon man förekomma de af motionären Herr

Hierta omordade missbruken vid de så kallade tvångsackorden, torde en förändrad

lydelse al konkurslagens 95 och 96 §§ företrädesvis böra ifrågakomma i den syft
ning,

all gäldenär erbjudna ackord ej må upptagas och till borgenärernas afgörande

hänskjutas, för så vidt detsamma ej g i Iver af fordringsbeloppen till siffran utsatta

procent, hvilkas bestämmande genom lagstiftning emellertid alltid måste blifva helt

och hållet godtyckligt, hvarhelst strecket än uppdrages.

Hvad vidare angår del förslag till författning, som ULskottet i anledning af

Herr Isbergs .motion framlagt, är jag äfven i denna del med Utskottet skiljaktig.

Skulle Riksdagen anse att från den på flera ställen i gällande konkurslag uttalade

grundsats, att borgenär sjelf eller genom ombud skall följa konkursmålets gång, Ill
göras

undantag i del afseende, som i Herr Isbergs motion omförmäles, synes mig

enklast vara att domstolen eller Rättens Ordförande, då edgång påyrkas, derom

lemnar vederbörande borgenär underrättelse, antingen genom kungörelse i allmänna

tidningarne, på sätt konkurslagen i flera andra fall stadgar, eller ock på annat

lämpligt sätt.”

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1869:89 Skrifvelse, angående ändringar i Konkurslagen. s. 15 i texten