Utlåtande, i anledning af Riksdagens år 1869 församlade Revisorers berättelse, angående granskning af Statsverkets samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltninq under år 1867.
1870-03-28 · 28 sidor, varav 26 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 26 av 28 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1870:33, Utlåtande, i anledning af Riksdagens år 1869 församlade Revisorers berättelse, angående granskning af Statsverkets samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltninq under år 1867.
Dokumentets text
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 33.
1
i\:o 33.
Ant. till Riksd. Kansli d. 28 Mars 1870, kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning af Riksdagens år 1869 församlade Revisorers berättelse,
angående granskning af Statsverkets samt andra af allmänna
medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltninq under
år 1867. (I. A.)
Ofvannämnda revisionsberättelse, jemte de af vederbörande embetsverk och
myndigheter i anledning deraf till Kongl. Maj:t afgifna underdåniga utlåtanden
och förklaringar, har till Stats-Utskottets behandling blifvit remitterad, och får till
följd deraf Utskottet, efter tagen kännedom af dessa handlingar samt inhemtande
af de för ärendenas utredning i öfrigt erforderliga upplysningar, härmedelst underställa
Riksdagens pröfning de utaf Revisorerne gjorda framställningar, hvilka Utskottet
ansett från dess sida påkalla yttranden; följande Utskottet, vid uppställningen
häraf, samma ordning, som uti revisionsberättelsen blifvit iakttagen.
Kongl. Arméförvaltningen.
§ i.
(Rev.-ber. pag. 20. — Utlåt. pag. 293.)
Utaf en särskildt afgifven möteskostnads-redogörelse för öfningslägret å La- Ang. ersåttdugårdsgärdet
under år 1867 hade Revisorerne inhemtat, hurusom utgifterna för trampad gröen
derunder företagen sju dagars fältmanöver utgjort 24,383 R:dr 55 öre, deraf en- <la m. m.
dast utbetald ersättning för den skada, som genom nedtrampad ängs- och betesBili.
till Riksd, Prof. 1870. 4 Sami. 1 Afd. 20 Höft. 1
i
2
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 33.
mark samt nedrifna stängsel- och gärdesgårdar m. m. blifvit förorsakad till följd
af truppers marscher och bivuakering, uppgått till den betydliga summan af 8,014
R:dr 26 öre. Enligt redogörelsen bilagdt. syne- och värderingsinstrument, hade
nämnda skada blifvit i behörig ordning uppskattad till 9,081 R:dr 2 öre. Skiljaktigheten
mellan dessa begge sistnämnda summor föranleddes deraf, att en del af ersättningsbeloppet,
vid redovisningens afgifvande, ännu var på rättegång beroende.
Uti sitt i anledning häraf afgifna underdåniga utlåtande har General-intendenten
vid berörda öfningsläger hufvudsakligen anfört att, då, såsom i hufvudstadens
omgifningar egde rum, nästan all öppen mark vore odlad till åker och äng
samt talrika gärdesgårdar å fälten förekomme, dylika skadors uppkomst under
större trupprörelser ej torde kunna förhindras.
Med afsende härå och ehuru ifrågavarande ersättning synes Utskottet uppgå
till jemförelsevis högt belopp, får Utskottet likväl, enär dylika fältmanövrer
icke så ofta torde återkomma, och, sedan uppmärksamheten blifvit å förhållandet
fäst, anledning icke saknas, att för framtiden sådana åtgärder vidtagas, att, då
större trupprörelser äro af nöden, ifrågavarande slags ersättningar, som under alla
förhållanden icke torde kunna helt och hållet undvikas, må, såvidt möjligt är, till
beloppet inskränkas, hemställa,
att Revisorernes förevarande framställning icke må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.
Kongl. Sjöförsvars-departementets Kansli- och Kommando-expeditioner, Kong!,
Förvaltningen af Sjöärendena, Lots- och Fyrinrättningen, Sjökartekontoret,
Kongl. Flottan samt Kongl. Skärgards-artilleriet.
§ 2.
(Rev.-ber. pag. 43. — Utlåt. pag. 438.)
Ang. S/cär- Enligt hvad Revisorerne omförmäla, förvarades för närvarande vid Skärgårds
gårds-artil-
artilleriets depot i Göteborg 10 stycken öppna kanonslupar af trä, af hvilka trenl^Götebory*ne
vore ur tjenstgöringstillstånd och enligt Kongl. Maj:ts beslut skulle till salu
utbjudas; 14 kanonjollar och eu patrullbåt, hvilka alla, såsom otjenliga för vapnet,
skulle försäljas, samt några segel- och roddbåtar. Då årliga kostnaden, som från
Skärgårds-artilleriets anslag utginge för depöten, kunde beräknas till omkring
50,000 R:dr, hade Revisorerne, jemte omförmälande af den personal, som vid depöten
vore anställd, ansett sig böra, under vissa förutsättningar, uttala den åsigt,
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 33.
3
att det skulle medföra besparing att, sedan alla fartyg och persedlar, som ej vore
användbara för sjöförsvaret, blifvit försålda, öfriga fartyg, materialier och persedlar
flyttades till Skärgårds-artilleriets station i Stockholm, hvarefter blott så stor personal,
som oundvikligen fordrades för platsens bevakning och det nödvändigaste
underhållet af derå befintliga byggnader, behöfde på stället qvarhållas.
Hänvisande till hvad Skärgårds-artilleriets stationsbefälhafvares i anledning
häraf afgifna underdåniga utlåtande innehåller, får Utskottet meddela, att, i anledning
af Kongl. Fångvårds-styrelsens underdåniga framställning om upplåtande till
fångvårdens behof af det i Göteborg belägna nya varfvet, hvarest ifrågavarande
depot vore belägen, Kongl. Maj:t, genom nådigt Bref den 14 December nästlidet
år, anbefallt Kongl. Styrelsen att låta uppgöra och till Kongl. Maj:t inkomma
med plan och kostnadsförslag till nämnda varfs fullständiga anordnande till ett
straffarbetsfängelse, hvaremellertid Kongl. Maj:t bland annat medgifvit, att varfvet
tills vidare finge användas till afhjelpande af detta behof, dock utan att större kostnader
för sådant ändamål användes, än som för ett provisoriskt begagnande vore
oundvikliga, och egde Kongl. Styrelsen att, efter öfverenskommelse med Förvaltningen
af sjöärendena, så fort ske kunde, komma i disposition af sådana lokaler,
som för sjöförsvarets behof kunde före hela platsens aflemnande umbäras. Med
hänsyn härtill har Utskottet funnit Revisorernes framställning i ämnet numera icke
föranleda till annan åtgärd, än att
förhållandet till Riksdagens kännedom anmäla.
(Rev.-ber. pag. 43. — Utlåt. pag. 439.)
På grund af Kongl. Brefvet den 20 Juni 1837 hade, enligt hvad Revisorerne £ng. arfvode
o ö ° för medde
omförmäla,
under revisionsåret utbetalts arfvode af 750 R:dr för meddelande vid här- lande af nuvarande
observatorium af undervisning i praktisk astronomi åt siökadetter äfven- der visning i
o i */ wrci/ctisJc
som åt officerare och underofficerare vid Kongl. Flottan. Men då, med afseende astronomi åt
på den astronomiska undervisningen åt kadetter, sådan meddelades vid sjöförsvarets sjökadetter
undervisningsanstalt, samt, såvidt Revisorerne hade sig bekant, Kongl. Flottans
öfriga, nyss omförmälda personal icke begagnade sig af ifrågavarande tillfälle till undervisning,
syntes det Revisorerne, som skulle berörda anslag kunna för framtiden
indragas; och har, i häröfver afgifvet underdånigt utlåtande, Skärgårds-artilleriets
stationsbefälhafvare förmält sig i detta afseende fullkomligt instämma i Revisorernes
åsigt, desto heldre som hädanefter lika litet som hittills ifrågakomme, att vid
härvarande observatorium någon undervisning i praktisk astronomi åt Kongl.
4
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 33.
Skärgårds-artilleriets vare sig officerare eller underofficerare meddelades, samt undervisningen
åt sjökadetter bibringades vid Sjökrigsskolan och under öfningsexpeditioner;
varande det af stationsbefftlhafvaren afgifna utlåtande af Kongl. Förvaltningen
af sjöärendena såsom eget yttrande åberopadt.
Enligt Utskottet meddelad upplysning, har, sedan vederbörande numera
afsagt sig ifrågavarande arfvode, Kongl. Maj:t under den 25 nästlidne Februari i
nåder förklarat, att samma arfvode från och med början af innevarande år skall
indragas; Och lärer vid sådant förhållande
Revisorernes framställning i ämnet ej till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholms Stads kronoräkenskaper och länens landsbocker.
§ 4.
(Rev.-ber. pag. 49. — Utlåt. pag. 307.)
Ang. ett oguldet
arrendebelopp.
Enligt hvad Revisorerne omförmäla, balanserades under titel »arrendemedel»
uti specialräkningen öfver kronouppbörden för revisiousåret i Gullbergs, Bobergs
och Walkebo häraders fögderi af Östergötlands län ett belopp af 3,312 R:dr 76 öre,
utgörande oguldet arrende för år 1847 för indragna öfverstelöjtnants-bostället
Kungs Norrby. Redan år 1860 fästade Rikets Ständers Revisorer uppmärksamhet
derå, att berörda belopp då ännu var oguldet samt hemställde, att mera kraftiga
åtgärder, än som dittills ifrågakomma, måtte vidtagas för indrifvande af nämnda
fordran. Sedan Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, uti deröfver afgifvet underdånigt
utlåtande, bland annat upplyst, att arrendemedlen icke kunnat indrifvas, emedan
såväl dåmera aflidne Arrendator!! J. Pettersson, som hans löftesmän, saknade tillgång
och befunno sig i konkurstillstånd, samt att fråga blifvit hos Länsstyrelsen
väckt om afskrifning ur kronoräkenskaperna af berörda arrendemedel, hemställde
1861 års Revisorer, som inhemtade, att frågan befann sig i oförändradt skick, det
Kongl. Kammarrätten måtte anbefallas vaka deröfver, att den väckta frågan om
medlens afskrifning blefve utan dröjsmål afgjord. Genom Resolution den 8 Februari
1862 blef sedermera frågan afgjord af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som
med vissa vilkor beviljade den sökta afskrifningen. Kongl. Kammarrätten, hvars
pröfning frågan underställdes, förklarade åter uti utslag den 24 November sistnämnda
år att, enär, med afseende å de i målet förekomna omständigheter, det
icke kunde anses vara lagligen utredt, hvarken att uti Arrendator! Petterssons år
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ståts-Utskottets Utlåtande N:o 33.
o
1848 i konkurstillstånd försatta bo ej funnits annan tillgång till gäldande af berörda
arrendefordran, än den i sådant afseende redan använda, eller att den ene af
Pettersons trenne löftesmän, Magnus Andersson i Gerstad, hvilken det ålåge att
med hvad han egde och framdeles kunde förvärfva ansvara för betalningen af
samma fordran, dertill saknade all tillgång, Kong!. Kammarrätten, med upphäfvande
af det underställda beslutet, funne den sökta afskrifningen icke under dåvarande
förhållanden kunna beviljas; i följd hvaraf det ålåge vederbörande uppbördsman,
att skyndsamligen vidtaga lagliga åtgärder till beredande af godtgörelse åt Kronan
för omförmälda arrendebelopp. Öfver detta utslag anförde uppbördsmannen underdåniga
besvär hos Kongl. Maj:t, som, på sätt af nådiga Resolutionen den 15 Januari
1864 inhemtades, enär klaganden icke med behörigen godkänd eller eljest laga
kraftvunnen sysslomannaräkning i Arrendatorn Pettersons konkurs ådagalagt, att
all vidare tillgång i konkursen saknades till gäldande af Kronans fordran samt, vid
det förhållande att ene löftesmannen, Magnus Andersson, ännu lefde, utväg att för
samma fordran af honom erhålla någon godtgörelse tilläfventyrs framdeles kunde
uppstå, fann skäligt att, med utslag å besvären, gilla det beslut, hvaruti Kongl. Kammarrätten
i målet stadnat.
Oaktadt det således ålegat uppbördsmannen att skyndsamligen vidtaga lagliga
åtgärder till beredande af godtgörelse åt Kronan för omförmälda arrendebelopp,
hade likväl, på sätt Rovisorerne anmärka, under den långa tid, som sedermera
förflutit, uppbördsmannen, så vidt handlingarne utvisade, icke vidtagit någon
åtgärd för utbekommande af den tillgång, som ännu kunde förefinnas i Arrendatorn
Petterssons konkursbo, för att dymedelst bereda Kronan godtgörelse för berörda
fordran, utan allenast låtit anställa utmätningsförsök hos den ene löftesmannen
Magnus Andersson, som fortfarande saknade afl tillgång. I likhet med hvad 1863
års Revisorer yttrat funno äfven nästlidet års Revisorer det dessutom anmärkningsvärdt,
att under den tid af omkring 12 år, som förflöt emellan det arrendemedlen
till betalning förföllo och då afskrifningsfrågan anhängiggjordes, vederbörande uppbördsman
icke sjelfmant vidtagit alla de åtgärder, som kunnat befrämja Kronans
rätt och bästa, utan, sedan den ene af sysslomännen i Petterssons konkurs afträdt
sina tillgångar till borgenärers förnöjande, syntes hafva, på sätt dock icke erfordrats,
afvaktat den slutliga redovisningen i denne sysslomans konkurs och urarfvabo, innan
åtgärd vidtagits för att hos den andra sysslomannen i Petterssons konkurs,
hvilken icke då afträdt sina tillgångar, söka bereda Kronan all den godtgörelse för
berörda fordran, som hos honom under dåvarande förhållanden kunnat erhållas.
Hänvisande till såväl Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes häröfver afgifva
underdåniga utlåtande som vederbörande uppbördsmans förklaring, hvilka, hufvudsakligen
berörande förhållanden, hvarom nu icke är fråga, men innefattande föga
upplysning i den del af målet, sednast församlade Revisorers anmärkning afser,
Utskottet fördenskull icke funnit vara tillfredsställande, får Utskottet, enär vederbörande
uppbördsman, som det, enligt Kongl. Kammarrättens, af Kongl. MaJ:t
6
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 33.
Ang. redovisning
för
försålda
skogseffeJcter.
gillade utslag af den 24 November 1862, ålegat att skyndsamligen vidtaga lagliga
åtgärder till beredande af godtgörelse åt Kronan för omförmälda arrendebelopp,
icke, såvidt af förklaringen kunnat inhemtas, ännu vidtagit någon åtgärd för utbekommande
af den tillgång, som kan förefinnas i Arrendatorn Petterssons konkursbo,
utan till stöd för sin uppgift att all tillgång deri saknades, allenast åberopat
de i afskrifningsfrågan företedda verifikationer, hvilka Kongl. Maj:t lika med Kongl.
Kammarrätten emellertid funnit icke lagligen ådagalägga sådant förhållande, hemställa,
att Kiksdagen ville uti underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl.
Maj:t täcktes anbefalla vederbörande att skyndsamligen vidtaga
lagliga åtgärder för utredande, om och hvilken tillgång ännu
kan förefinnas i Arrendatorn Petterssons konkursbo, till betäckande
af Kronans ifrågavarande arrendefordran samt tillse
att, derest sådan tillgång finnes, densamma må utan vidare
dröjsmål Kronan tillgodokomma, äfvensom att, utan afbidan å
afskrifningsfrågans slutliga afgörande, i laga ordning verkställa
undersökning till utrönande deraf, huruvida vederbörande uppbördsman
kan hafva försummat att i behörig tid vidtaga alla
på honom beroende åtgärder för bevakande af Kronans rätt
i afseende å berörda arrendefordran och dymedelst tillskyndat
Kronan någon förlust.
§ 5.
(Rev.-ber. pag. 50. •— Utlåt. pag. 310.)
.Uti Kongl. Maj:ts nådiga instruktion för skogs- och jägeristaten i riket
af den 16 Mars 1838 föreskrifves, i afseende å redovisningen för försålda sltogseffekter
och kontrollen öfver derför inflytande medels leverering, att, sedan auktion å
skogseffekter blifvit af dertill utaf Kongl. Maj:ts Befallningshafvande förordnad
kronobetjent, i distriktförvaltarens eller, om han är hindrad, revierför val tårens närvaro
förrättad, skall det af dessa tjensteman till riktigheten attesterade auktionsprotokoll
insändas till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som det åligger att utfärda
behöriga uppbördsordres derå till kronofogden, den der, i den mån medlen
hunnit indrifvas, hvilket, sist inom nästpåföljande April månads utgång, bör till
fullo vara verkstäldt, skall desamma till landtränteriet för skogsplanteringskassans
räkning leverera. Jemte omförmälande häraf, hafva Revisorerne uttalat den åsigt,
att, till följd af berörda föreskrift, beloppet af försålda skogseffekter bort, på sätt i
Stats- Utskottets Utlåtande N:o 33.
7
allmänhet ock skett, i fögderiernas specialräkningar samt landsböckerna uppdebiteras
och redovisas samt den utestående uppbörden balanseras. Vid granskning
af räkenskaperna för Elfsborgs län, både Revisorerne emellertid funnit, att ett annat
förfaringssätt derstädes egt rum I specialräkningen för länets ränteri upptogs
nemligen ett under revisionsåret influtet sammanlagdt belopp af 38,562 R:dr
69 öre, Skogsplanteringskassans medel, hvilken uppbörd, enligt hvad verifikationen
till räkenskapen utvisade, hufvudsakligen utgjorde köpeskilling för försålda skogseffekter;
men detta betydliga belopp, som blifvit af försäljningsmännen omedelbart
i landtränteriet levereradt, upptoges hvarken i vederbörande fögderiers specialräkningar
eller uti landsboken för länet. Då redovisning således saknades för ifrågavarande
skogsförsäljningsmedel, hade Revisorerne varit urståndsätta att bedöma,
om medlen å behöriga tider i landtränteriet influtit och till hvad belopp den utestående
uppbörden af sådana medel vid revisionsårets början och slut uppgått.
Landshöfdinge-embetet i nämnda län har uti häröfver afeifvet underdånigt
utlåtande hufvudsakligen anfört, att det af Revisorerne anmärkta förfarande, ehuru
icke fullt öfverensstämmande med den åberopade nådiga föreskriften, likväl sedan
mer än 30 år tillbaka i länet iakttagits och haft sin grund derutinnan, att auktionsförrättarne
måst, för att bereda afsättning till högsta möjliga pris, på eget
ansvar lemna virkesafnämare lämpligt anstånd och derefter skonsamt förfara med
medlens indrifning, hvarförutan det icke hade varit möjligt, att till någorlunda pris
afsätta skogsprodukterna, samt att anledningen till förevarande anmärkning för
framtiden lämpligast kunde undanrödjas derigenom, att auktionsförrättarne till kronofogdarne
aflemnade sina redogörelser, för att derefter upptagas i fögderiernas
specialräkenskaper.
Ehuru det af Landshöfdinge-embetet anförda förhållande synes Utskottet
icke innefatta giltig grund för afvikelse från den till ordning och reda i redovisningssättet
ledande nådiga föreskrift i ämnet, likväl och då rättelse i hvad Revisorerne
anmärkt för framtiden torde vara att emotse, äfven till följd deraf, att nytt
formulär för länsräkenskaperna blifvit faststäldt, enligt hvilket fullständig redovisning
för ifrågavarande slags medel bör erhållas, samt blifvande Revisorer, i händelse
det anmärkta förhållandet ej sålunda skulle blifva afhulpet, ej lära underlåta
att derå ånyo fästa Riksdagens uppmärksamhet, hemställer Utskottet,
att vid den afgifna förklaringen må för närvarande få bero.
opaginerad Kontrollera mot PDF
B
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 33.
§ 6.
(Rev.-ber. pag. 51.)
lanäv^af1'' Till kostnader för tryckning af formulär och blanketter till taxeringsläng
högst
3 pro- der jemte sammandrag deraf samt arfvoden åt Kronans ombud och för protokollfö''aUmännab
™ r‘n§ m- A- likartade utgifter eget-, enligt 76 § af Bevillnings-förordningen, hvarje
villningen. Pröfningskomité, med undantag af Stockholms stads, för hvilken gäller särskildt
stadgande, använda och fördela ett belopp, motsvarande högst tre procent af den
summa, hvartill hela länets allmänna bevillning för året uppgår. För det sätt,
hvarpå dessa medel i de olika länen blifvit använda, hafva Revisorerne meddelat
redogörelse uti en berättelsen vidfogad tabell, hvilken för fullständighets skull tillika
innefattar uppgift öfver beloppet af de rese- och traktamentspenningar till ledamöter
i Pröfningskomitéer, ordföranden i bevillningsberedningar m. fl., som i de olika
länen blifvit under revisionsåret utanordnade.
Af så väl berörda tabell som af Utskottet meddelade utdrag af Pröfningskomitéernas
protokoll i tvänne län har Utskottet inhemtat, att det högsta helopp,
som till PröfningskomitéernaS förfogande stälts, nästan utan undantag blifvit till
fullo disponerad^ utan att, såvidt protokollen utvisa, några särskilda förhållanden
påkallat användandet af så stort belopp. Hvad särskildt det ena af berörda län
angår, hade Pröfningskomitéen sålunda förfarit, att, jemte det ersättning till vissa
belopp för olika ändamål blifvit bestämd, tillika förordnats, att öfverskottet af bevillningsprocenten
skulle fördelas å vederbörande tjensteman, som hade bestyr med
debitering, uppbörd och redovisning af bevillningsmedlen, efter samma proportion
som förut blifvit följd. Då emellertid ett sådant förfarande synes grunda sig å en
mindre riktig uppfattning af Bevillnings-förordningens föreskrifter, Indika, för undvikande
af en sådan, till ökade utgifter ledande tolkning, möjligen torde böra förtydligas,
men det icke tillkommer Stats-Utskottet att i sådant hänseende till Riksdagen
framställa något förslag, hemställer Utskottet,
att frågan i denna del må till vederbörligt Utskotts handläggning
öfverlemnas.
Statens
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 33.
9
Statens Jernvågsbyggnader.
§ 7.
(Rev.-ber. pag. 75. — Utlåt. pag. 313.)
Ehuru de summor, Indika från Kongl. Styrelsen öfver Statens jernvägsbyggnader
utbetalts för arbeten å nordvestra stambanan, Laxå — Christinehamn
och Christinehamn — Carlstad, till större delen blifvit af Styrelsen insatta uti
Wermlands enskilda bank, som för dessa banors räkning fått. under revisionsåret
emottaga 660,000 R:dr, uppdebiterades likväl icke dessa summor å det uti Styrelsens
hufvudbok förekommande konto med nämnda bank, hvilket endast upptoge de vid
årets början och slut för sådant ändamål i banken innestående medel. De särskilda
remisserna påfördes deremot direkte banorna, hvilka dock uti sina räkenskaper
uppdebiterade desamma endast i mån som de blifvit. i nämnda bank lyftade.
Revisorerne, hvilka, i följd deraf, att räkenskapen icke utvisade de dagar, då omförmälda
insättningar och uttagningar egt rum, ej varit i tillfälle att beräkna beloppet
af den ränta, som för dessa medel skäligen bort Styrelsen tillgodoföras,
hade emellertid fästat sin uppmärksamhet derå, att någon sådan räntegodtgörelse
icke syntes hafva ifrågakommit, samt att behörig öfverensstämmelse, de särskilda
redogörelserna emellan, ej förefunnes.
I anledning häraf hade Kongl. Styrelsen i underdånigt utlåtande anfört, att
Styrelsen, som icke ansett sig berättigad, än mindre skyldig att med de till dess
disposition ställda statsmedel företaga några ränteinbringande transaktioner, och
funnit det vara med för stor risk förenadt, att så stora summor, som vanligen behöfdes
för hvarje aflöning, förvarades hos kassör i enskild lokal, med Wermlands
enskilda bank afslutat den öfverenskommelse, att de medel, hvilka för bankens
räkning af Styrelsen insattes i Skandinaviska Kredit-aktiebolaget härstädes, och
för hvilka medel Styrelsen, bankens ansvarighet oberäknad, dessutom anskaffat
styrelseledamöternas enskilda borgensförbindelser, skulle på behöriga reqvisitioner
tillhandahållas vederbörande tjensteman vid nordvestra stambanan i de sedel- och
myntsorter, som för jernvägen erfordrades; hvarvid med afseende derpå, att för
dessa medel, som i allmänhet endast några få dagar funnes i banken innestående
och ständigt måste hållas tillgängliga, banken icke velat erlägga någon ränta, den
ytterligare fördelen för Styrelsen tillika vore betingad, att vid de tillfällen, dåpenningebehof
till större eller mindre belopp för banan uppstode, men detta behof af
en eller annan anledning icke kunde af Styrelsen genast fyllas, det erforderliga
Bill. till Riksd. Prot, 1870. 4 Sami. 1 Afd. 20 liåft. 2
Ang. redovisning
m.
in. för i en
skild bank
inrättning
insatta me
del.
10
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 33.
beloppet af banken räntefritt försträcktes, hvilket förfaringssätt, vid flera tillfällen,
varit af stor nytta för Styrelsen, hvilken derigenom undvikit att för sådana penningebehof,
som icke kunnat på förhand så noga beräknas, hålla en så stor kassa,
som i annat fall varit erforderlig. Vid sådant förhållande hade Styrelsen icke ansett
det vara behöfligt att låta föra särskild räkning öfver insättningarne i och uttagningarne
ur banken, men skulle Styrelsen, för den händelse en öfversigt deröfver
vore i ett eller annat afseende åt intresse, draga försorg derom, såväl att särskilt
konto upplades i Styrelsens hufvudbok, utvisande de särskilda insättningarne
i banken för banans räkning, som ock att banans räkenskap åtföljdes af en särskild
räkning med banken, utvisande'' de särskilda uttagningarne ur banken.
Då, för erhållande af en lättare öfversigt af likartade penningetransaktioner
emellan Kongl. Styrelsen och enskilda bankinrättningar, derest sådana anses
fortfarande böra ega rum, ifrågavarande räkningar synas vara af behof påkallade,
får Utskottet hemställa,
att Riksdagen ville uti underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl.
Maj:t täcktes förständiga Kongl. Styrelsen öfver Statens jernvägsbyggnader,
att om införande i räkenskaperna af ifrågavarande
bankräkningar för framtiden draga försorg.
§ 8.
(Rev.-ber. pag. 76. — Utlåt. pag. 315.)
Ang red0- Af räkenskaperna för södra stambanan hade Revisorerne inhemtat, dels
visning för att en summa af 10,210 R:dr 98 öre, utgörande influten godtgörelse för åtskilliga
auktionsme- ^ offentliga, auktioner i slutet af år 1864 försålda byggnadseffekter och materialier,
först i December månad 1867 i södra stambanans kassa influtit och dels att dylika
auktionsmedel till belopp af 2,542 R:dr 13 öre ännu vid 1867 års slut befunnes
oredovisade. Då, enligt hvad de räkenskaperna bilagda auktionsprotokoll utvisade,
endast två till tre månaders anstånd med betalningen för de vid ifrågavarande
auktioner försålda effekter varit medgifvet, hade Revisorerne funnit det anmärkningsvärdt,
att redovisning för de influtna medlen icke aflemnats förr än närmare
tre år efter den tid, då betalningen sålunda bort vara erlagd till auktion - förrättarne, hvilka dessutom tillgodonjutit eu provision af dels sex dels åtta procent
å försäljningssumman.
I afseende härå har, uti afgifvet underdånigt utlåtande, Kongl. Styrelsen
öfver Statens jernvägsbyggnader förmält sig endast böra upplysa, att, sedan Styrelsens
revisionskontor gjort, anmärkning i ämnet, det oaktadt stora svårigheter
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 33.
11
lyckats Styrelsen, genom vidtagande af de, enligt Styrelsens åsigt, mest lämpliga
åtgärder, att erhålla redovisning för alla utestående auktionsmedel för södra stambanan,
med undantag af 1,500 R:dr, som det oaktadt flera verkställda utmätningsförsök
ännu icke lyckats utfå af auktionsförrättaren, en tillförordnad länsman.
Enligt Utskottet meddelad upplysning har det icke heller sedermera lyckats
att hos sistbemälde auktionsförrättare utbekomma nämnda belopp, hvadan
och enär anledning icke heller förefunnes att framdeles derför erhålla betalning,
Kongl. Styrelsen vore betänkt på att i vederbörlig ordning söka tillåtelse till beloppets
afskrifning. Enär Kronan således torde tillskyndas förlust i följd deraf, att
auktionens förrättande blifvit uppdraget åt en person, som för uppbörden icke lärer
hafva ställt någon säkerhet, och dylika förluster för framtiden torde, så vidt
möjligt är, böra förebyggas, får, för sådant ändamål, Utskottet hemställa,
att Riksdagen ville uti underdånig skrifvelse anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes förständiga Kongl. Styrelsen öfver Statens
jernvägsbyggnader att tillse, det vid auktioner till försäljning
af effekter från nämnda byggnader sådan säkerhet för
auktionsmedlens behöriga redovisande hädanefter må erhållas,
att dylika förluster kunna i möjligaste måtto undvikas.
Statens Jernvägstrafik.
§ 9.
(Rev .-ber. pag. 84. — Utlåt. pag. 316.)
Enligt hvad Revisorerne omförmäla, föreslog Kongl. Maj:t, uti nådig Proposition
af den 1 December 1865, det Rikets Ständer måtte till kompletterande af
bristande trafikmateriel å redan anlagda stambanor anvisa det för detta ändamål
nödiga belopp, i jemnadt tal med 2,000,000 R:dr, mot det att den från och med
år 1867 uppkommande behållningen å trafikinkomsterna från Statens jernvägar
blcfve till Riksgälds-kontoret levererad, hvilken nådiga framställning Rikets Ständer
uti underdånig skrifvelse den 23 Maj 1866 anmälde sig hafva bifallit; men
som det var af icke ringa vigt, att denna för bestridande af Riksgälds-kontorets
utgifter påräknade tillgång, i den mån den uppkom, blefve utan tidsutdrägt Riksgälds-kontoret
tillställd, så och jemte meddelande af sitt beslut derom, att den
uppkommande behållningen å trafikinkomsterna från Statens jernvägar skulle till
Riksgälds-kontoret ingå, föreskrefvo Rikets Ständer i 193 § af det för nämnda
Ang. trafikmedlens
användande
till nybyggnader
och anläggningar
m.m.
12
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 33.
Kontor utfärdade reglemente, att, så snart räkenskaperna öfver trafiken för hvarje
månad hunnit så afslutas att behållningen för månaden kunde uppgifvas, denna behållning
ofördröjligen skulle till Riksgälds-kontoret levereras, dock under förbehåll
att, i händelse utgifterna för rörelsen å Statens jernvägar och desammas underhåll
någon månad icke af inkomsterna betäcktes, den uppkommande bristen finge
uppå vederbörlig reqvisition af Riksgälds-kontorets tillgångar ersättas; hvarjemte
Rikets Ständer uti underdånig skrifvelse af den 19 påföljande Juni anhöllo, det Kongl.
Maj:t täcktes förständiga vederbörande om denna föreskrifts behöriga iakttagande.
Denna underdåniga hemställan behagade Kongl. Maj:t, jemlik! nådigt Bref af den
5 Oktober 1866, på det sätt bifalla, att Styrelsen för Statens jernvägstrafik förstäudigades,
att, jemte det under Januari — Februari månader 1867 skulle till Riksgälds-kontoret
levereras den behållning å trafikinkomsterna, som för år 1866 kunde
vara disponibel, Styrelsen sedermera vid hvarje månads slut successive borde
öfverlemna till nämnda Kontor i jemna tusental Riksdaler den enahanda behållning,
som för motsvarande månad förefunnes, med förbehåll att, derest under någon månad
det skulle visa sig, att de utgifter, som af Styrelsen skulle bestridas, icke motsvarades
af innehafvande disponibla medel, erforderligt belopp af Riksgälds-kontoret
omedelbart till Styrelsen på dess reqvisition utbetalades.
Vid granskning af räkenskaperna hade Revisorerne inhemtat, att dessa föreskrifter
ingalunda blifvit af trafikstyrelsen iakttagna. Oafsedt att de Riksgäldskontoret
tillgodoförda behållningar å trafikinkomsterna icke blifvit inom föreskrifven
tid till nämnda Kontor aflemnade, hade trafikstyrelsen til! förökande af materialier
och inventarier samt till nya byggnader och anläggningar användt största
delen af öfverskottet å trafikinkomsterna, utgörande högst betydliga summor. Behållningen
å trafikinkomsterna till och med år 1867 hade nemligen utgjort 9,332,054
Rall- 25 öre, och om härifrån afräknades det belopp, hvilket i 1867 års hufvudbok
blifvit Riksgälds-kontoret såsom öfverskott å trafikinkomsterna tillgodofördt, utgörande
tillhopa 2,480,701 R:dr 73 öre, återstode således ett belopp af 6,851,352 R:dr
52 öre, som trafikstyrelsen utan föregången pröfning af Riksdagen för ofvanberörda
ändamål användt. Äfven om Rikets Ständers beslut, enligt skrifvelse af den
23 Maj 1866 och Kongl. Maj:ts derpå grundade nådiga Bref den 5 Oktober samma
år, skulle kunna anses innefatta godkännande af styrelsens åtgärd att på nämnda
sätt använda de belopp af 1866 och föregående årens trafikinkomster, som under
dessa år redan blifvit för sådant ändamål af styrelsen disponerade, syntes det dock
Revisorerne, det Rikets Ständers beslut, rörande trafikinkomsterna för år 1867, innefattade
bestämd föreskrift derom, att behållna öfverskottet å dessa inkomster
skulle till Riksgälds-kontoret öfverlemnas. Då emellertid, enligt hvad räkenskaperne
utvisade, behållningen å trafikinkomsten för sistnämnda år utgjort 2,366,150
Rall'' 26 öre, men deraf tillgodoförts Riksgälds-kontoret endast 1,068,581 R:dr 62
öre, hade alltså en summa af 1,297,568 R:dr 64 öre under revisionsåret blifvit utan
särskild! bemyndigande af styrelsen använd till ökande af förlag in. m. samt deri
-
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 33.
13
genom undanhållen Riksgälds-kontoret, för hvars utgifter dessa tillgångar varit
af Rikets Ständer påräknade. Revisorerne, hvilka funnit detta förfaringssätt i hög
grad anmärkningsvärd!, hade ansett sig böra derå fästa Riksdagens synnerliga uppmärksamhet.
Uti häröfver afgifvet underdånigt utlåtande har Kongl. Styrelsen för Statens
järnvägstrafik hufvudsakligen anfört, hvad först angår anmärkningen, att
styrelsen icke skulle hafva iakttagit föreskriften i Kongl. Brefvet den 5 Oktober
1866, angående öfverlemnande till Riksgälds-kontoret af trafikmedel, att då det
endast vore den disponibla behållningen å trafikinkomsterna, som till Riksgälds-kontoret
skulle ingå, frågan syntes böra inskränka sig dertill, huruvida styrelsen till
disponibilitet. hänfört ett tillräckligt stort belopp af förhanden varande kontanta
tillgångar. Med afseende å ifrågavarande disponibilitet har styrelsen upplyst:
att behållningen å trafikinkomsterna bestode af
a) kontanta medel i styrelsens hufvudkassa och deposition i Riksbanken,
b) kontanta medel i distrikt-kassorna,
c) kontanta medel i trafikstationernas vexelkassor,
d) förskott, hvilka efter hand affördes såsom utgifter, samt
e) fordringar öfver skulder;
att de kontanta medlen i distrikt-kassorna ej öfverlemnades annat än i mån
af reqvisitioner, antingen grundade på för hvarje gång uppgjord beräkning öfver
den för en kortare tidsperiod erforderliga summan för löpande utgifter, eller med
föranledande af någon mera betydande utgift på en gång för större leverans eller
dylikt;
att dessa medel vanligen uppginge till sina högsta belopp i slutet af hvarje
månad, då distrikt-kassorna måste fyllas, för att motsvara de utgifter för aflöningar
in. m., som vid öfvergången från en månad till den andra förekomme, och att behållningarne
i distrikt-kassorna i slutet af hvarje månad under år 1867 i medeltal
utgjort 107,657 Rall- 90 öre;
att vid hvarje trafikstation måste finnas en så kallad vexelkassa, nödvändig
dels för vexling, dels för bestridande af vissa mindre löpande utgifter, hvilka kassor
å samtliga stationerna uppginge till omkring 22,000 R:dr;
att förskotten vid hvarje månads utgång under år 1867 i medeltal uppgått
till 87,359 R:dr 62 öre;
och att fordringar öfver skulder vid hvarje månads utgång under samma
år i medeltal uppgått till 103,948 R:dr 14 öre.
De under litt. b) c) d) e) härofvan upptagna olika delar af behållningen
utgjorde ett sådant förlag, som icke vore disponibelt, med mindre Statens järnvägstrafik
inställdes och slutliqvidation skedde. Af ofvanstående redogörelse framginge
emellertid, att detta förlag vid hvarje månads slut under 1867 uppgått i
medeltal till omkring 320,000 R:dr.
14
Stats-Utskuttets Utlåtande N:o 33
Beträffande derefter styrelsens befogenhet att, utan föregången pröfning af
Riksdagen, använda den under år 1867 uppkommande behållningen å trafikinkomsterna
till förökande af materialier och inventarier samt till nya byggnader och
anläggningar, så ehuru styrelsen ansåg det icke tillkomma sig att ingå i pröfning
deröfver, huruvida frågan om berörda utgifter bort till Riksdagens pröfning hänskjutas
eller ej, ansåge sig styrelsen likväl böra erinra derom, hurusom i nådigt
Bref af den 30 December 1862, hvarigenom Kong!. Maj:t bestämt, att den myndighet
och förvaltning, som dittills utöfvats af chefen för Statens jernvägsbyggnader,
skulle med afseende å de ärenden, som anginge ordnandet af allmänna trafiken
å stambanorna, öfvertagas af en särskild styrelse för Statens jernvägstrafik,
Kongl. Maj:t beträffande samma styrelses befogenhet och verksamhet i nåder stadgat
»att med ledning af den erfarenhet, som å de för trafik öppnade delarne af Statens jernvägar
redan vunnits, styrelsen, efter inhemtande jemväl af upplysning om iakttagelser
och förbättringar vid förvaltningen af andra länders jernbanor, skall, vid det
fortsatta ordnandet af trafiken och hvad dermed har sammanhang, söka åstadkomma
den lättnad och beqvämlighet för den allmänna rörelsen, som med klok hushållning
och med beredande af ökade inkomster till banornas underhåll och gäldandet
af deras byggnadskostnad är förenlig.»
Detta nådiga stadgande hade, enligt styrelsens uppfattning, varit oförändradt
gäldande till och med år 1868. Kongl. Maj:ts nådiga Bref af den 31 Maj 1867,
hvarigenom Kongl. Maj:t, med föranledande af från samma års Riksdag gjord
framställning, anbefallde styrelsen inkomma med en kostnads- och utgiftsstat för
år 1869, inverkade nemligen i så måtto på nyssberörda nådiga stadgande, att i
sagda kostnadsstat äfven borde upptagas nya byggnader och anläggningar samt
nya inventarier m. m. sådant, som tillhörde hvad i ofvannämnda stadgande upptoges
under den gemensamma benämningen »lättnad och beqvämlighet i den allmänna
rörelsen.» Till sådan lättnad och beqvämlighet i den allmänna rörelsen
fordrades, att jernvägens transportförmåga ökades i mån, som trafiken växte. Men
denna ökade transportförmåga betingade nya lokomotiv och vagnar, utvidgning af
vissa trafikstationer särdeles af dem, som blefvo anslutningspunkter för nya, intill
stambanorna stötande sidobanor, utvidgning af verkstäder och andra inrättningar
för den tillökade materielens vård, tillökning i förråd af bränsle, reservdelar för
materielen o. s. v.
Ehuru denna förklaring syntes styrelsen vara tillfyllest, med afseende å
styrelsens befogenhet att under 1867 använda trafikmedlen till höjande af jernvägens
transportförmåga, erinrade dock styrelsen derom, att Rikets under år 1866
församlade Ständer, vid pröfning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition rörande det
särskilda anslag af 2,000,000 R:dr till förökande af den rörliga materielen vid de
redan fullbordade stambanorna, icke saknade kännedom om nödvändigheten att
använda trafikinkomsterna till dels utvidgning af de äldsta trafikstationerna och
verkstäderna, dels uppförande af nya byggnader och anläggningar. Styrelsen hade
Stats-Utskottets Utlåtande i\T:o 33.
15
nemligen, uti underdånigt memorial af den 26 Oktober 1865, gifvit en fullständig
utredning åt dessa förhållanden och angifvit de särskilda ändamål, hvartill en del
af behållningen å trafikinkomsterna under den närmaste framtiden måste tagas i
anspråk, och Kong!. Maj:t hade uti den till Riksdagen aflåtna nådiga Proposition
i ämnet, hvilken åtföljdes af ofvanberörda underdåniga memorial, tydligen antydt
sistberörda förhållande.
Utskottet har vid behandling af förevarande fråga tagit kännedom af de
Kongl. Bref, hvilka i såväl Revisorernes framställning som Kongl. Styrelsens underdåniga
utlåtande blifvit åberopade. I afseende å omfånget af Kongl. Styrelsens
verksamhet förekommer i nådiga Brefvet af den 30 December 1862 det stadgande,
att Kongl. Styrelsen skulle öfvertaga befattningen med alla de ärenden, som afsåga
ordnandet af allmänna trafiken å stambanorna, i den mån de vore eller blefve
färdigbyggda, vidmakthållandet af banorna jemte dertill hörande byggnader, verkstäder,
materiel, in. m., äfvensom upphörden och förvaltningen af dervid inflytande medel.
Men hvarken härpå eller på det utaf Kongl. Styrelsen åberopade, jemväl i
samma nådiga Bref förekommande speciela stadgande att Kongl. Styrelsen skulle
vid det fortsatta ordnandet af trafiken och hvad dermed hade sammanhang söka
åstadkomma den lättnad och beqvämlighet för den allmänna rörelsen, som med
klok hushållning och med beredande af ökade inkomster för banornas underhåll
och gäldande af deras byggnadskostnad vore förenlig, synes kunna grundas något
berättigande för styrelsen att till nya byggnader och anläggningar efter godtfinnande
använda trafikmedlen. Förnekas kan emellertid icke att, på sätt styrelsen
ock erinrat, Rikets åren 1865—1866 församlade Ständer, vid pröfning af Kongl.
Maj:ts nådiga Proposition, angående ett särskild! anslag af 2,000,000 R:dr till förökande
af den rörliga materielen vid de redan fullbordade stambanorna, icke saknade
kännedom om styrelsens afsigt att använda trafikinkomsterna till dels utvidgning
af de äldsta trafikstationerna och verkstäderna, dels uppförande af nya byggnader
och anläggningar; ty uti omförmälda Proposition åberopades en densamma
bilagd underdånig skrifvelse från Kongl. Styrelsen, hvari sådant otvetydigt tillkännagafs.
Uti Stats-Utskottets i anledning häraf afgifna Utlåtande (N:o 48) yttras
visserligen, bland annat, att Utskottet funnit det förfarande oegentligt, enligt livilket
trafikinkomsterna under hand användes till ändamål, de der obestridligen tillhörde
den första uppsättningen eller nybyggnaden af banorna och för hvilka, om
den ursprungliga anläggningskostnaden icke blifvit beräknad lägre än vederborts,
något vidare anslag eller tillskott icke skolat ifrågakomma. Tillgångar och utgifter
af olika natur komme nemligen på detta sätt att sammanblandas och den verkliga
behållning, som af jernvägstrafiken uppstode, blefve icke synlig och läte sig
åtminstone icke utan svårighet beräknas. På dessa och flera skäl hemställde Utskottet,
att Rikets Ständer, med bifall till hvad Kongl. Maj:t i sådant afseende
äskat, ville till komplettering af bristande trafiknfateriel å Statens redan anlagda
stambanor, anvisa det för ändamålet nödiga belopp, i jemnadt tal med två millio
-
16
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 33.
ner R:dr, att från Riksgälds-kontoret i män af behof utbetalas, mot det att den
från och med år 1867 uppkommande behållningen å trafikinkomsterna från Statens
jernvägar blefve till nämnda Kontor levererad. Denna hemställan blef af Rikets
Ständer bifallen, men uti den underdåniga skrifvelse af den 23 Maj 1866, hvari
detta beslut hos Kong!. Maj:t anmäldes, omförmälas icke de skäl som grundlagt
detta beslut. Sedermera anhöllo likväl Rikets Ständer, uti underdånig skrifvelse den 19
Juni 1866, att, då vid beviljande af berörda anslag det vilkor blifvit fästadt att
den från och med år 1867 uppkommande behållning å trafikinkomsterna skulle till
Riksgälds-kontoret levereras och det icke vore af ringa vigt att denna för bestridande
af Riksgälds-kontorets utgifter påräknade tillgång blefve utan tidsutdrägt
Riksgälds-kontoret tillställd, Kongl. Maj:t måtte förständiga vederbörande att, så
snart räkenskaperna öfver trafiken för hvarje månad kunnat afslutas, så att behållningen
för månaden kunde uppgifvas, ofördröjligen till Riksgälds-kontoret leverera
det månadtligen uppkommande öfverskottet å trafikinkomsterna, under förbehåll
att, i händelse utgifterna för rörelsen och jernvågarnes underhåll icke af inkomsterna
betäcktes, den uppkommande bristen finge, uppå vederbörlig reqvisition, af Riksgälds-kontorets
tillgångar ersättas. Häraf synes det, enligt Utskottets tanke, uppenbart,
att Rikets Ständer icke medgåfvo trafikmedlens användande för andra utgifter
än för rörelsen och jernvägarnes underhåll och således ej för nya byggnader
och anläggningar. Emellertid blef, efter inhemtande af styrelsens underdåniga
utlåtande, Rikets Ständers framställning i ämnet af Kong], Maj:t, enligt nådigt
Bref den 5 Oktober 1866, på det sätt bifallen, som Revisorerne omförmäla, eller
att styrelsen i nåder förständigades att, jemte det under Januari och Februari
månader 1867 skulle till Riksgälds-kontoret levereras den behållning å trafikinkomsterna,
som för år 1866 vore disponibel, styrelsen sedermera vid hvarje månads
slut successive borde öfverlemna till nämnda Kontor, i jemna tusental Riksdaler,
den enahanda (disponibla) behållning, soro för motsvarande månad förefunnes,
med förbehåll att, derest under någon månad det skulle visa sig att de utgifter,
som af styrelsen skulle bestridas, icke motsvarades af innehafvande disponibla
medel, erforderligt belopp af Riksgälds-kontoret omedelbart till styrelsen utbetalades.
Att till disponibla medel icke kunde hänföras de delar af behållningen,
hvilka utgjorde ett sådant förlag, som icke vore disponibelt med mindre jernvägstrafiken
inställdes och slutliqvidation skedde, synes Utskottet uppenbart; och då
icke antagligt är, att större sådana behållningar under revisionsåret förefunnits,
än som varit af behof påkallade, finner Utskottet styrelsens förfarande i denna del
nöjaktigt förklarad^ Hvad deremot angår det anmärkta förhållandet, att Styrelsen
användt en del af 1867 års trafikinkomster till nya byggnader och anläggningar;
så ehuru sådant förfarande synes vara stridande emot Rikets Ständers vid 1865—1866
årens riksdag i ämnet fattade beslut; likväl och då af ordalydelsen i det styrelsen
meddelade nådiga Bref af den 5 Oktober 1866 säker ledning icke kunnat erhållas
> för
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 33.
17
för bedömande af hvilka utgifter, som af trafikmedlen bort under revisionsåret bestridas,
men, i följd af de beslut Riksdagen sedermera fattat, någon tvekan i detta
hänseende ej vidare förefinnes, hvadan all anledning saknas, att det afRevisorerne
anmärkta förfarandet i denna del skulle af Styrelsen vidare fortsättas, hemställer
Utskottet,
att vid den afgifna förklaringen nu må få bero.
Rikets Ekonomiska Karteverk.
§ 10.
(Rev.-ber. pag. 107. — Utlåt. pag. 334.)
Enligt Öfveringeniören Liunggrens redogörelse för karteverket hade, på sätt Ang. redoRevisorerne
omförmäla, i afvaktan på inkommande fordringar, ett belopp af 913 R:dr karteverkets
35 öre blifvit under revisionsåret af redogöraren förskjutet. Vid närmare gransk- tillgångar
ning hade Revisorerne dock funnit, att Styresmannen för karteverket icke uttagit ° '' ‘
årets sista löneqvartal 1,000 R:dr, äfvensom att åtskilliga andra vid verket anställda
personer icke till fullo lyftat dem tillkommande aflöningsbelopp för revisionsåret,
och att alltså karteverkets skuld i sjelfva verket utgjorde ett vida högre belopp
än räkenskapen utvisade. Deremot kunde icke af räkenskapen inhemtas hvilka
fordringar karteverket egde. För att erhålla en tydlig öfversigt öfver karteverkets
ställning syntes det Revisorerne sålunda önskvärdt, att räkenskapen, som
för närvarande utgjordes endast af en kassaräkning öfver influtna och utbetalda
medel, blefve så uppställd, att såväl tillgångar som skulder deri upptoges.
Med afseende å hvad Revisorerne anfört och då sådana upplysningar, som
af styresmannen för nämnda karteverk uti afgifvet underdånigt utlåtande meddelats
rörande karteverkets tillgångar och skulder, synts Utskottet vara af beskaffenhet
att uti räkenskaperna böra för framtiden intagas, får Utskottet hemställa,
att Riksdagen ville uti underdånig skrifvelse anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes anbefalla vederbörande att uti härefter
afgifvande redogörelse för Ekonomiska karteverket iakttaga
en sådan förändrad uppställning, att fullständig öfversigt deraf
kan erhållas öfver karteverkets såväl tillgångar som skulder.
Bill till Riksd. Prot. 1870. 4 Sami. 1 Afd. 20 Håft.
3
18
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 33.
Kongl. Statskontoret.
§ 11.
(Rev.-ber. pag. 114.)
Ang. arfvode
till dem, som
under tjenste-
och nådår
uppehålla
lärarebefattning
vid
elementarläroverken.
Enligt presterskapets privilegier af den 16 Oktober 1723 äro, på sätt Revisorerne
omförmäla, alla presteläsemästares och skolebetjenters enkor med sina
egna så ock den dödes omyndiga och oförsörjda barn berättigade att njuta och
behålla efter deras mäns frånfälle, förutom det så kallade tjensteåret, ett nådår,
såframt de förmådde emellertid försörja gället och tjensten med en skicklig man,
som den framlidnes embete kunde ostraffligen förestå. På grund af 1820 års Skolordning
egde lärare, som för ålder eller sjukdom erhöll afsked, att uppbära tre fjerdedelar
af innehafvande lön på stat samt efterträdaren en fjerdedel deraf, jemte tjensten
åtföljande extra inkomster. Vid 1844—1845 årens riksdag beviljades ett reservationsanslag,
motsvarande en emeritilön i högsta lönegraden vid hvarje stift, att användas
såsom bidrag till vikariers aflönande. Detta anslag blef från Riks-staten uteslutet
vid 1856—1858 årens riksdag, då lärare vid elementarläroverken, med undantag
af dem, som innehade prebende eller annan presterlig lägenhet, blefvo tillförsäkrade
enahanda rätt till pension å Allmänna Indragningsstaten, som enligt författningarne
tillkomme civile embets- och tjensteman. Genom den betydliga tillökning
i anslaget till elementarläroverken, som vid sistnämnda riksdag beviljades,
bereddes tillgång till aflöning åt lärarne vid dessa läroverk, så att de lärare, som
sedermera utnämnts, fått tillträda full lön från och med månaden näst efter den, i
hvilken utnämningen egt rum. Sålunda hade lärarne vid elementarläroverken både
i afseende å aflönings- och pensionsförmåner, enligt Revisorernes tanke, blifvit likställde
med civile embets- och tjensteman i allmänhet. Emellertid hade, enligt
hvad räkenskaperna för revisionsåret äfvensom Kongl. Brefvet den 30 Mars 1860
gåfve vid handen, dessa lärare icke dess mindre blifvit bibehållne vid förmånen
af tjenste- och nådår på det sätt, att deras sterbhus fått under dessa år uppbära
tre fjerdedelar af lönen, hvaremot den återstående fjerdedelen utgått såsom bidrag till
aflöning åt den, som under tiden uppehållit tjensten, hvarjemte denne sednare fått
af statsmedel uppbära fyllnadsarfvode, så att sammanlagda aflöningen uppgått till
det belopp, som för vikariat i allmänhet vid läroverken bestodes; men då förmånen
åt tjenste- och nådår syntes Revisorerne hafva utgjort ett slags ersättning dels för
det bemälde lärare vid tillträde af tjenst i början blott fått någon del af lönen och
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 33.
19
dels för det de, i afseende å pensionsförmån, icke haft samma rätt som civile embets-
och tjensteman i allmänhet, hade Revisorerne varit tveksamme, om icke i
följd af den reglering, som vid 1856—1858 årens riksdag egde rum i afseende å
lärarnes såväl aflönings- som pensionsförmåner, rättigheten till tjenste- och nådår
bort för dem helt och hållet upphöra. I händelse åter denna rättighet, i saknad
af uttrycklig föreskrift om densammas upphörande, skulle anses qvarstå, hade det
synts Revisorerne, att Statsverket icke borde betungas med någon utgift för arfvode
till dem, som under tjenste- eller nådår uppehölle skollärarebefattning, enär,
enligt föreskriften i 1723 års privilegier, rättigheten till berörda förmån medgåfves
under uttryckligt vilkor, att sterbhusdelegarne försörja tjensten med skicklig man,
som tjensten ostraffligen förestode.
På grund af hvad Revisorerne sålunda anfört, får Utskottet, hemställa,
att Riksdagen ville uti underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl.
Maj:t. täcktes tillse, att Statsverket icke vidare må betungas
med någon utgift för arfvode till dem, som under tjenste-eller
nådår uppehålla lärarebefattning vid elementarläroverken.
Konsistorierna och Elementarläroverken.
§ 12.
(Rev.-ber. pag. 214. — Utlåt. pag. 346 och följande sidor.)
På sätt Revisorerne omförmäla, meddelas uti 134 § af Läroverks-stadgan
föreskrift derom, att hvarje elementarläroverk skall ega en egen kassa, att användas
till programmers tryckning, inköp af ved och ljus, vaktmästares aflöning, äfvensom
undantagsvis till inköp af materiel; en termins-afgiftskassa, till anskaffande
af böcker och undervisningsmateriel; samt en premie- och fattigkassa, hvilken årligen
bör i det närmaste utdelas dels såsom belöningar för flit och framsteg, dels
till understöd, sjukvård och begrafningshjelp. I strid mot dessa föreskrifter hade
vid åtskilliga läroverk utaf egna kassans medel blifvit bestridda utgifter, hvilka
synts Revisorerne hafva bort utgå från premie- och fattigkassan eller från terminsafgiftskassan,
till stöd för hvilken åsigt åtskilliga exempel af Revisorerne blifvit
anförda. Dessutom hade Revisorerne funnit anmärkningsvärd^ hurusom ifrågavarande
kassor på åtskilliga ställen blifvit så förvaltade, att skuld uppstått, ett förhållande,
hvartill befogenhet, hvad den egna kassan anginge, enligt Revisorernes åsigt
så mycket mera saknades, som ofvanberörda paragraf medgåfve, att afgifter i mån
Ang. elementarläro
verkens kas
sor.
20
Ståts-Utskottets Utlåtande N:o 33.
Ang. kassabehållningars
förräntande.
af behof må Järjungarne åläggas till bestridande af de utgifter, hvartill egna kassan
vore afsedd.
Enligt hvad Utskottet inhemtat, har, i anledning af Rikets Ständers uti
underdånig skrifvelse den 14 April 1866 bland annat gjorda framställning derom,
att af de i 134 § mom. 1. d) af Läroverksstadgan omförmälda tillgångar bidrag i
vissa fall måtte lemnas till läroverkets egna kassa, Kongl. Maj:t genom nådigt
Cirkulär af den 27 November 1868 förordnat, att, tills vidare och intilldess annorlunda
kunde varda bestämdt, finge vid läroverk, der afgift, som, enligt § 134 mom.
1 c) i Läroverksstadgan, blifvit lärjunge ålagd, uppginge till mer än 2 R:dr i terminen
för hvarje lärjunge och likväl vore för det med densamma afsedda ändamål
otillräcklig, under det att den i samma inom. under d) bestämda terminsafgift befunnes
med hänseende till läroverkets förhandenvarande eller motsedda behof icke vara
till sitt fulla belopp erforderlig, eforus egde att, efter lärarekollegiets derom
gjorda hemställan, bestämma om och i hvilken mån för bestridande af de utgifter,
som af de i stadgans 134 § inom. 1, a) b) c) bestämda tillgångar borde bekostas,
bidrag af den för året inflytande, i inom. 1 d) fastställda terminsafgift finge utgå
till högst en tredjedel af denna afgifts hela belopp.
Då till följd häraf den af Revisorerne anmärkta skuldsättning för läroverkens
egna kassor synes för framtiden kunna i väsendtlig mån förekommas och, på
sätt af de afgifna underdåniga utlåtandena i frågan inhemtas, svårighet möter för
lärjungarnes åläggande att, utom terminsafgiften, till den egna kassan betala så
hög afgift, som stundom behöfves, samt Revisorernes anmärkning i öfrigt för de
fall, der den ej redan medfört rättelse, synts Utskottet icke vara af den vigt, att
någon åtgärd från Riksdagens sida i anledning deraf för närvarande må påkallas,
hemställer Utskottet,
att vid de i ämnet afgifna förklaringar nu må få bero.
§ 13.
(Rev.-ber. pag 215. — Utlåt. pag. 346 och följande sidor.)
Jemte meddelande af specifik uppgift å beloppet af de kontanta behållningar,
hvilka vid revisionsårets början och slut varit innestående hos de särskilda
redogörarne för de under konsistoriernas inseende och vård ställda medel samt för
de vid elementarläroverken befintliga kassor och fonder, hafva Revisorerne uttalat
den åsigt, att dessa behållningar på flera ställen varit större än behofvet påkallat,
i följd hvaraf en icke obetydlig ränteförlust för de olika kassorna uppkommit; varande
dessa kassabehållningar vid åtskilliga af Revisorerne uppgifna konsistorier
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 63. 21
och läroverk större vid årets början än sammanlagda beloppet af årsutgifterna,
för hvilkas bestridande kassorna dessutom haft tillräckliga inkomster. Till undvikande
af anmärkta förhållandet, ansåge Bevisorerne, att föreskrift borde meddelas
derom, att konsistoriernas och elementarläroverkens medel, om de icke på annat
sätt kunde fruktbargöras, skulle i bankinrättning på deposition eller upp- och
afskrifning insättas och endast efter behof derifrån uttagas.
Hänvisande till hvad de i anledning häraf afgifna underdåniga utlåtanden
innehålla, får Utskottet, enär deraf framgår, att, derest föreskrift meddelades derom,
att hela kassabehållningarne, utan afseende å behofvet för närmast förestående utgifter,
skulle insättas i bankinrättning, flera olägenheter och ökadt förvaltningsbestyr
deraf skulle utan motsvarande gagn föranledas, på de af Bevisorerne till stöd
för förslaget i öfrigt anförda skäl, hvilkas vigt, enligt Utskottets tanke, svårligen
kan bestridas, hemställa,
att Biksdagen behagade uti underdånig skrifvelse anhålla det
Kongl. Maj:t täcktes meddela föreskrift derom, att konsistoriernas
och elementarläroverkens medel, om de ej på annat sätt
kunna göras fruktbärande, skola, i den mån sådant utan väsendtlig
olägenhet kan ega rum, uti bankinrättning på deposition
eller upp- och afskrifning insättas och endast efter behof
derifrån uttagas.
Extra statsanslaget till bekostande af offentliga vetenskapliga
föredrag i Stockholm.
§ 14.
(Rev.-ber. pag. 266. — Utlåt. pag. 430.)
Sedan Bikets Ständer vid 1865—1866 årens riksdag anvisat ett extra stats- Ang.anvånanslag
af 10,000 B:dr för år 186*7 att under förutsättning, bland annat, att ända- för^offentlimålsenlig
lokal bekostades af Stockholms stad, användas till föranstaltande af of- 9a vetenfentliga
vetenskapliga föredrag i hufvudstaden, så hade, enligt hvad Bevisorerne af feTra^mKongl.
Brefvet den 11 Januari 1867 inhemtat. Stockholms stadsfullmäktige å sta- slagna, inedens
vägnar förklarat sig vilja tillhandahålla sådan föreläsningslokal, i anledning äe ''
hvaraf Kongl. Maj:t medgifvit, att anslagsbeloppet finge i mån af behof och mot
framdeles skeende redovisning utbetalas. Vid granskning af den till följd häraf
afgifna redovisningen, hade det ådragit sig Bevisorernes uppmärksamhet, att ett så
22
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 33.
Ang. bo/cföringssättet
af inköpta
räntebärande
obligationer.
stort belopp som 500 R:dr eller 5 procent af hela anslagssumman blifvit anvisadt till
arfvode åt en redogörare och att tillhopa 1,054 R:dr åtgått till aflöning åt vaktbetjening
och polisbevakning, äfvensom att för iordningställande af föreläsningslokalen
och hyra för klädhängare utbetalts tillsammans 336 R:dr, oaktadt Stadsfullmäktige,
enligt sitt åtagande, bort kostnadsfritt tillhandahålla lämplig föreläsningslokal.
Medan anslaget belastats med dylika för detsamma till en del främmande och till en del
för stora utgifter, hade för det ändamål, hvartill anslaget företrädesvis afsetts, eller
för honorarier åt föreläsare jemte ersättning för deras resekostnader icke användts
mer än 5,675 R:dr eller något öfver halfva anslagsbeloppet, hvarå vid årets slutförefunnits
en behållning af 827 R:dr 25 öre. Då Revisorerne, med stöd af hvad sålunda
förekommit, höllo före, att hushållningen med ifrågavarande medel på det hela icke
varit sådan, som man af ändamålet med samma anslag bort kunna förvänta, hade
Revisorerne ansett sig böra förhållandet hos Riksdagen anmäla.
Utskottet har visserligen funnit det af komiterade för anordnande af omförmälda
vetenskapliga föreläsningar i anledning häraf afgifna underdåniga utlåtande
icke innefatta fullt tillfredsställande förklaringar öfver de af Revisorerne anmärkta
förhållanden; men då något anslag till dylika offentliga vetenskapliga föredrag i
hufvudstaden numera icke utgår, hemställer Utskottet,
att vid den afgifna förklaringen må få bero.
Folkskolelärarnes pensionsinrättning.
§ 15.
(Rev.-ber. pag. 274. — Utlåt. pag. 433.)
Enligt hvad af räkenskaperna inhemtades, hade för inrättningens medel under
revisionsåret inköpts allmänna hypotheksbankens obligationer till ett sainmanräknadt
nominelt belopp af 239,000 R:dr, hvilka obligationer vid inköp kostat 205,840
R:dr. Skilnaden emellan det nominela beloppet och inköpspriset, utgörande 33,160
Rall-, hade, enligt hvad Revisorerne omförmäla, i räkenskapen för revisionsåret
blifvit såsom kapitalvinst uppförd, och uti den utgående balansen upptoges dessa
obligationer till hela deras nominela värde Då emellertid ifrågavarande kapitalvinst
endast i mån af obligationernas utlottning uppkomme, hade det synts Revisorerne,
att nämnda vinst icke förr borde i räkenskaperna upptagas än för det år,
hvarunder de inköpta obligationerna blefve utlottade.
I öfverensstämmelse med den åsigt, som legat till grund för Riksdagens
fattade och uti underdånig skrifvelse den 12 Maj 1868 anmälda beslut i en likartad
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 33.
23
fråga, angående bokföring af inköpta obligationer för de under Arméförvaltningen
ställda kassor och fonder, får Utskottet, utan afseende å hvad direktionen öfver
nämnda pensionsinrättning uti underdånigt utlåtande anfört, hemställa,
att Riksdagen ville uti underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes anbefalla direktionen öfver folkskolelärarnes
pensionsinrättning åt t, vid inköp och balanserade uti inrättningens
räkenskaper af obligationer, iakttaga det förfarande,
att ifrågavarande obligationer, med utsättande inom linien af
deras nominela värde, bokföras till inköpspris, så att först vid
deras utlottning eller försäljning den vinst eller förlust uppföres,
som dervid kan uppstå.
§ 16.
(Rev.-fler. pag. 274. — Utlåt. pag. 434.)
På sätt Revisorerne af räkenskapen inhemtat, hade från folkskolelärarnes
pensionsinrättning under revisionsåret utgått pensioner till fyra personer med tillhopa
325 R:dr, medan för samma år arfvodet till direktionens ledamöter, tjensteman
och vaktbetjente uppgått till sammanlagdt 4,958 R:dr 33 öre samt öfriga förvaltningskostnader
till 918 R:dr 38 öre, oberäknadt ett belopp af 1,601 Rall’ 18 öre
för möbler och inventarier till inrättningens embetslokal. Enligt Revisorerne meddelad
uppgift uppgick antalet af de uti pensionsinrättningen delegande folkskoledistrikt
för år 1867 till 2,177 med 2,825 lärare, och för 1868 till 2,179 med 2,857
lärare. För sistnämnda år hade ock pensioner utgått till 28 pensionärer med ett
sammanräknadt belopp af 6,371 R:dr, under det arfvoden och öfriga förvaltningskostnader
för samma år utgjort tillhopa 7,008 R:dr 43 öre. Detta belopp komme
dock framdeles, i den mån ännu ej tillsatta tjenster vid inrättningen blefve besatte,
att förökas. Den af Kongl. Maj:t under den 15 Mars 1867 för inrättningen
fastställda stat upptoge nemligen ett belopp af 7,500 R:dr till aflöning åt styrelse,
tjensteman och vaktbetjente samt 2,500 R:dr till öfriga förvaltningskostnader. Ehuru
folkskolelärarne utgjorde en talrik klass och antalet af pensionsberättigade
antagligen vore i tillväxt, hade Revisorerne, enär förvaltningsbestyret betydligt
underlättades deraf, att delegarnes utgifter inkasserades genom Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
som ock, der pensionsberättigade ej önskade att uti inrättningen
lyfta sin pension, hvilket blott sällan torde komma att ske, läte verkställa
utbetalning af pensionerna, likväl ansett sig icke sakna anledning ifrågasätta, om
för folkskolelärares pensionerande en särskild styrelse och förvaltningspersonal varit
af nöden och huruvida det icke skulle leda till besparing i förvaltningskostna
-
Ang. förvaltningskostnaderna
för pensionsinrättningen.
24
Siats-Utskottets Utlåtande N:o 33.
dei-, om nämnda lärares pensionsinrättning kunde i berörda hänseende med annan
pensionsinrättning förenas.
Uti häröfver afgifvet underdånigt utlåtande har direktionen öfver nämnda
pensionsinrättning erinrat, att sedan fråga tid efter annan blifvit väckt om tillvägabringande
af folkskolelärares pensionering, hade, med anledning af Rikets Ständers
underdåniga skrifvelse den 16 November 1863, Kongl. Maj:t förordnat särskilda
komiterade för att i detta ämne afgifva förslag och att deras betänkande
den 1 December 1865 blifvit meddeladt Rikets Ständer, som uti underdånig skrifvelse
den 20 Juni 1866, med gillande i allo af de utaf komiterade framställda
grunder, anvisat de medel, hvilka, enligt den af komiterade åstadkomna finansiela
utredning funnits för ändamålet vara erforderliga, och deribland ett kapital af
200.000 R:dr, hvaraf räntan, beräknad till 10,000 R:dr, afsetts till förvaltningskostnadernas
bestridande. I full öfverensstämmelse med Rikets Ständers beslut, hade
Kongl. Maj:t sedermera dels den 30 November 1866 utfärdat nådig förordning och
reglemente angående folkskolelärarnes pensionsinrättning, dels under den 15 Mars
1867 för pensionsinrättningen fastställt stat, att för samma år och tills vidare lända
till efterrättelse. Slutsumman af denna stat upptoge sistnämnda belopp 10,000 R:dr,
hvaraf likväl för närvarande, och så länge sådant med afseende å göromålen kunde
ske, disponerades endast omkring 7,000 R:dr, på sätt Revisorerne jemväl upplyst.
Då således pensionsinrättningen vore tillkommen och organiserad i enlighet med
Rikets Ständers beslut, syntes det direktionen, som Revisorerne saknat skäl för
sin ifrågavarande framställning, helst år 1867, hvars räkenskaper egentligen utgjort
föremål för Revisorernes granskning, varit det första af pensionsinrättningens
tillvaro.
Utskottet hyser åter den åsigt, att Revisorerne visserligen icke saknat fog
till anmärkning af ett så i ögonen fallande missförhållande, som att förvaltningskostnaderna
vid nämnda pensionsinrättning under revisionsåret uppgått till nära
5.000 R:dr, medan beloppet af utbetalda pensioner endast utgjort tillhopa 325 R:dr.
Direktionen har väl icke heller uppgifvit något förhållande, på grund hvaraf kunnat
antagas, att en så stor förvaltningskostnad varit af verkligt behof påkallad, så
mycket mindre som förvaltningen af inrättningens tillgångar, bestående af allmänna
hypotheksbankens obligationer, synes vara särdeles enkel; men direktionen har
uteslutande grundat försvaret för den dryga förvaltningskostnaden på det beslut,
som Rikets Ständer vid 1865—1866 årens riksdag i ämnet fattat och hvarigenom
Rikets Ständer’, enligt direktionens förmenande, skulle i allo hafva godkänt berörda
förvaltningskostnad, beräknad att uppgå till 10,000 R:dr, motsvarande 5 procent
ränta å ett kapital af 200,000 R:dr. Vid närmare granskning synes dock förhållandet
ej vara sådant. Komiterade för upprättande af förslag angående ordnandet
af pensionsväsendet för folkskolelärarne samt deras enkor och barn hafva,
uti deras den 19 December 1864 afgifna och till trycket befordrade underdåniga
utlåtande (sid. 22) visserligen i sammanhang med deducerandet af åtskilliga formler
för
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 33.
25
för de beräkningar, som lågo till grund för komiterades förslag, yttrat följande: »Härtill
kommer emellertid ytterligare behofvet af ett anslag för inrättningens förvaltningskostnader,
hvilkas belopp komiterade antagit till 10,000 R:dr årligen, motsvarande,
efter 5 procent ränta, ett grundkapital af 200,000 R:dr»; Men uti de af
komiterade föreslagna, i nio särskilda punkter affattade grunder för ordnandet af
folkskolelärares pensionering förekommer icke någon den ringaste bestämmelse i
fråga om förvaltningskostnaderna och Kong]. Maj:t har uti dess i ämnet aflåtna
nådiga Proposition af den 1 December 1865 endast äskat, att Rikets Ständer, med
gillande af dessa grunder, måtte medgifva lyftning af ett för ändamålet förut anvisadt
sammanlagdt belopp af 120,000 R:dr att för folkskolelärarnes pensionering
enligt dessa grunder användas, samt för pensioneringens upprätthållande anvisa ett
årligt ordinarie anslag af 30,000 R:dr jemte 1,000 R:dr årligen såsom bidrag till
folkskolelärarnes enke- och pupillkassa. Hvarken uti Stats-Utskottets Utlåtande i
ämnet (N:o 104 vid nämnda riksdag) eller uti Rikets Ständers af direktionen åberopade
underdåniga skrifvelse af den 20 Juni 1866 förekommer någonting, som
skulle antyda, att Rikets Ständer ingått uti en af dem icke äskad granskning af
komiterades motivering, eller att Rikets Ständer skulle medgifvit afsättande utaf
ett grundkapital af 200,000 R:dr, hvaraf räntan skulle användas till förvaltningskostnader,
destomindre som, på sätt ofvan förmäles, det vid denna riksdag för inrättningens
grundläggande anvisade kapital, förutom årsanslagen, icke uppgick till
högre belopp än 120,000 R:dr. Men äfven om Rikets Ständer skulle hafva godkänt
ifrågavarande förvaltningskostnader, hvilket dock, enligt Utskottets tanke, ej
varit förhållandet, möter väl deraf icke något hinder att för framtiden ordna förvaltningen
på ett ändamålsenligare och billigare sätt. Huruvida detta kan ske på
det af Revisorerne föreslagna sätt eller annorledes, har Utskottet för närvarande
svårt att bedöma, dock synes en särskild styrelse- och förvaltningspersonal för
de olika pensionsinrättningarne medföra högre förvaltningskostnader än om förening
i detta hänseende kunde åvägabringas. Då emellertid Kongl. Maj:t bäst är i tillfälle
att bedöma, om och på hvad sätt sådant lämpligen kan ega rum, eller om
och hvilken annan åtgärd till förvaltningskostnadernas nedbringande bör kunna
vidtagas, hemställer Utskottet,
att Riksdagen ville uti underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes i afseende å förvaltningen af folkskolelärarnes
pensionsinrättning anbefalla sådana åtgärder, att kostnaderna
för denna förvaltning må i väsendtlig mån nedbringas.
*
Bill. till Riksd, Prat. 1870 4 Sami. 1 Afd.K 20 llåft.
4
26
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 33,
Bibelkommissionen.
§ 17.
(Rev.-ber. pag. 276. — Utlåt. pag. 435.)
Ang. gransk- Jemte meddelande af redoer örelse för Bibelkommissionens tillkomst, hade
ning af korn- . . . ° ’
missionens Revisorer^, enär de till kommissionens förfogande ställda medel genom allmänna
räkenskaper, bidrag erhållits, ansett sig förpligtade att granska redogörelsen för berörda medel,
oaktadt någon sådan granskning vid föregående Statsrevisioner ej egt rum. Då
emellertid vid anställd efterfrågning i Kong]. Kammarrätten upplysning erhållits
derom, att redogörelsen hvarken för revisionsåret eller de föregående åren dit inkommit,
hade Revisorerne varit urståndsätta att sin granskningsskyldighet i berörda
afseende fullgöra, hvilket Kevisorerne för den åtgärd, som i anledning deraf
'' kunde påkallas, hos Riksdagen anmält.
Hänvisande till hvad Bibelkommissionens i anledning häraf afgifna underdåniga
utlåtande innehåller, får Utskottet, på grund af hvad i frågan förekommit,
hemställa,
att Riksdagen ville uti underdånig skrifvelse anhålla, det Kong!.
Maj:t täcktes anbefalla Bibelkommissionen, att redogörelsen
öfver de till kommissionens förfogande ställda medel till
Kongl. Kammarrätten hädanefter insända, för att i vanlig ordning
derstädes granskas och Riksdagens Revisorer, i likhet
med öfriga räkenskaper, tillhandahållas.
Stats-Utskottets Utlåtande N-.o 33.
27
§ 18.
Hvad i öfrigt blifvit af Revisorerne anmäldt och erinradt har Utskottet dels Ang. ofriga
tagit i betraktande vid afgifvande af förslag till reglering af statsutgifterna, dels \erättelsen
funnit vara genom vederbörandes afgifna underdåniga utlåtanden nöjaktigt förkla- föreJcomradt,
eller hafva medfört åsyftad rättelse eller ock varit af beskaffenhet att från ”gor.''^
Utskottets sida icke böra till något särskildt yttrande föranleda.
Stockholm den 28 Mars 1870.
På Utskottets vägnar:
Fredrik Alexander Fnnck.
Reservation:
af Herr Per Nilsson i Espö, som, i fråga om traktamente för tjensteresor, åberopade
inkomstafdelningens af Stats-Utskottet in pleno icke godkända förslag så
lydande:
Kongl. Snndhets-kollegium.
(Rev.-ber. pag. 228. — Utlåt. pag. 409.)
Jemte erinran, hurusom Åtskilliga af de utaf Sundhets-kollegium under revisionsåret
till betalning godkända reseräkningar, enligt Revisorernes åsigt, icke
voro upprättade i enlighet med gällande författningar, hafva Revisorerne omförmalt,
att ordalydelsen i 11 § af Resereglementet af den 10 November 1865 samt
Kongl. Kungörelsen den 21 December 1866, angående ändring af vissa bestämmelser
i detta reglemente, gifvit anledning till helt olika tillämpningar. Sålunda hade
uti de förvaltande verkens räkenskaper flera reseräkningar förekommit, der förrättningsman,
då resa och förrättning verkställts på samma dag, icke beräknat sig till
godo mera än ett traktamente. Andra åter hade uti afgifna räkningar gjort anspråk
på och äfven erhållit två traktamenten för en och samma dag, nemligen ett
28
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 33.
resetraktamente och ett förrättningstraktamente. Slutligen hade, på sätt Revisorerne
särs kil dt anföra, icke mindre än tre traktamenten för en och samma dag
blifvit medgifna. Då emellertid utfärdandet af det nya resereglementet till väsendtlig
del hade föranledts af det med skäl öfverklagade förhållande, att ersättning
för tjensteresor beräknades för ett större antal rese- och förrättningsdagar, än
som i verkligheten användes, hade Bevisorerne, med anledning af hvad sålunda
förekommit, ansett sig böra ifrågasätta, huruvida icke en tydlig bestämmelse borde
meddelas derom, att förrättningsman ej må uppbära mera än ett traktamente för
samma dag.
Uti häröfver afgifvet underdånigt utlåtande har Kongl. Sundhets-kollegium
hufvudsakligen anfört, hurusom Kongl. Kollegium vid första tillämpningen äf 1865
års förnyade resereglemente väl ansett läkare för å samma dag verkställd resa och
förrättning, derunder färdade våglängden uppgått till tvänne mil och derutöfver, böra
åtnjuta traktamente fök en rese- och en förrättningsdag, men, uppå deröfver anförda
underdåniga besvär, hade Kongl. Maj:t, genom nådiga Resolutioner af den 6 Juli,
3 Augusti och 2 November 1866, till efterföljd stadgat, att enär färdandet till förrättning
och derifrån måste betraktas såsom särskilda resor, läkaren för å samma
dag verkställd resa och förrättning, derunder vägafståndet från läkarestationen till
förrättningsstället utgjort mera än en mil, borde åtnjuta tre dagtraktamenten, hvilken
tolkning af 1865 års resereglemente legat till grund för liqviden af de utaf
Revisorerne omförmälda rese- och traktamentsräkningar, hvilka, ehuru liqviderade
1867, dock afsågo förrättningar verkställda året förut, hvadan Kongl. Kungörelsen
den 21 December 1866 icke varit på dessa räkningar tillämplig.
Utskottet finner visserligen den af Revisorerne emot Kongl. Sundhetskollegium
framställda anmärkning vara nöjaktigt förklarad; men då Utskottet, lika
med Revisorerne, anser att traktamente för tjensteresor icke bör medgifvas för
större antal rese- och förrättningsdagar än som i verkligheten användas, får Utskottet
hemställa,
att Riksdagen ville uti underdånig skrifvelse anhålla, det
Kongl. Maj:t, till förtydligande af Resereglementet den 10 November
1865, täcktes meddela sådana föreskrifter, att traktamente
för tjensteresor icke må utgå för större antal rese- och
förrättningsdagar, än som i verkligheten användas, samt att
förrättningsman sålunda ej må uppbära mera än ett traktamente
för samma dag.
Herr Key har begärt att få antecknadt, det han vid behandlingen af detta
ärende i Utskottet ej deltagit.
Stockholm, tryckt hos Sam. Rumstkdt, 1870.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1870:48 Skrifvelse, i anledning af år 1869 verkställd revision af Statsverkets ra. jl. allmänna fonders förvaltning under år 186/■ s. 3 i texten