Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af vackt motion angående eftergift af den vissa hemman inom Hellestads, Risinge och Wånga socknar ålagda förhöjning i mantalsräntan.

1870-04-29 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1870:75, Utlåtande, i anledning af vackt motion angående eftergift af den vissa hemman inom Hellestads, Risinge och Wånga socknar ålagda förhöjning i mantalsräntan.

Dokumentets text

s. 3 Kontrollera mot PDF

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 75.

3

innevarande år och de närmast derpå följande åren disponeras ett

belopp af högst 300,000 R:dr emot det att den nu till posthus här

i staden begagnade egendom varder till statsverket öfverlemnad för

att för dess räkning användas på sätt Kongl. Maj:t kan finna godt

framdeles i nåder bestämma.

Stockholm den 29 April 1870.

På Stats-Utskottets vägnar:

Arv. Frison Posse.

J¥:o 7S.

Ank. till Eiksd. Kansli d. 29 April 1870, kl. 5 e. m.

Utlåtande, i anledning af vackt motion angående eftergift af den

vissa hemman inom Hellestads, Risinge och Wånga socknar

ålagda förhöjning i mantalsräntan.

(I. A.)

Uti en inom Riksdagens Andra Kammare väckt och till Stats-Utskottet remitterad

motion (N:o 138) har Ilerr It. von Steijern anfört, hurusom, i anledning af Rikets

Ständers beslut vid 1818 års riksdag, Kongl. Maj:t genom nådiga Bref den 30 Juni

1820, den 26 Juni 1821 och den 23 Januari 1830 förordnat, att Hellestads och Wånga

bergslager i Östergötlands län .skulle till landslag förändras, samt de förmåner, desamma

i egenskap af bergslag af Kronan åtnjutit, från och med år 1830 indragas. Sedan Kongl.

Kammar-kollegium, til! åtlydnad af Kongl. Maj:ts föreskrift, från Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i länet infordrat förslag till de landslagsräntor, som borde af de till de

fordna bergslagerna hörande hemman utgöras, samt Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

inkommit med dylikt förslag, omfattande jemväl några inom bergslagerna belägna frälsehemman,

fastställde Kongl. Kammar-kollegium genom bref till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

den 15 December 1830 de föreslagna landslagsräntorna för skatte- och kronohemman,

samt förordnade om deras införande i jordeboken, äfvensom om uppbörd och

debitering deraf för Kronans räkning, från och med sistnämnda år, men förklarade, att

då bergslagens förändring till landslag icke medförde någon förändring i grundräntorna

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15.

för frälsehemman, det för dessa afgifna förslag icke behöft upprättas. De räntepersedlar,

från hvilkas erläggande skatte- och kronohemmanen, så länge bergslagsfriheterna fortforo,

åtnjutit befrielse, men nu förpligtades att till Kronan utgöra, voro halfva landtågsgärden

två tunnor korn, samt halfva byggningshjelpen 21 skilling och halfva brukshjelpen

20 skilling banko för hvarje helt mantal. — Genom köpebref af den 11 September

1641, hvarå den 30 Juni 1646 meddelats Kongl. konfirmation, hade emellertid Kongl.

Kommissarien Louis De Geer af Kronan förvärfvat, jemte annan fastighet, jemväl Finspongs

jernbruk samt en mängd till Heilestads och Wånga bergslager hörande hemman,

bland andra, hvarom nu ej är fråga, kronohemmanen Klintorp Yi mantal, Koppetorp

Y2 mantal och Stenstorp Y4 mantal, samt skattehemmanen Berg 1 mantal, Brystorp

Vestra Mellangärden 1 mantal, Brystorp Ostra Mellangärden 1 mantal, Brystorp Östergården

1 mantal, Bålstorp Storgården 3/4 mantal, Falla 1 mantal, Frän torp Östergården

1 mantal, Gärbo 1 mantal, Jägertorp 1 mantal, Katterum 1 mantal, Röleslid 1 mantal,

Sätra Vestra Norrgården 3/4 mantal, Walstorp Öfvergården Y4 mantal och As 1 mantal

i Heilestads socken, Dåfvetorp Södergården 1 mantal, Dåfvetorp Norrgården 1 mantal,

Eliantorp 1 mantal, Erstorp Södergården 1 mantal, Erstorp Norrgården 1 mantal, Falla

Nedergården Y2 mantal, Falla Öfvergården 1 mantal, Gullerstorp 1 mantal, Hemmingstorp

Y2 mantal, Köpena 1 mantal, Messelköp 1 mantal, Ringtorp Ya mantal i Risinge

socken, samt Kolstad Norrgården 1 mantal, Mantorp Y2 mantal, Olskeppetorp Y2 mantal,

Ruda 1 mantal, Östra Torp Lillgården 1 mantal, Vestra Torp Mellangärden Y2

mantal, och Örstorp Y2 mantal i Wånga socken. Enligt köpebrefven skulle De Geer

besitta dessa hemman såsom ärftligt frälse efter privilegiernas lydelse och innehåll, endast

med förbehåll i afseende på skattehemmanen, att jordegarne icke finge från deras

börd och rättighet till jorden trängas utan god vilje deras, som lag säger. I följd af

dessa frälseköp, hvilka sålunda omfattade endast räntan af skattehemmanen, men deremot

i fråga om kronohemmanen såväl hemman som ränta, öfvergingo, de förra till

skattefrälse och de sednare till rent frälse, men sedan en del af de sålunda uppkomna

frälsehemmanen under tidernas lopp blifvit af Finspongs egare försåld med förbehåll att

räntorna skulle till bruket utgöras, voro samtliga ofvan uppräknade hemman, tillsammans

29 Y4 mantal, vid tiden för bergslagsprivilegiernas upphörande dels af skattefrälse, dels

af frälseskatte natur. Någon förhöjning i dessa hemmans räntor sattes vid bergslagernas

förläggande under landslag ej i fråga, men hemmansegarne erlade under åren 1830—1838

frivilligt till egaren af Finspongs bruk den förhöjning i landtågsgärden samt byggningsoch

brukshjelpen, som krono- och skattehemmanen inom bergslagerna fått sig ålagdt att

till Kronan utgöra. Sedan emellertid hemmansegarne år 1839 begynt undandraga sig

ränteförhöjningens erläggande, blefvo de med påstående om deras förpligtande dertill af

Finspongs bruksegare instämda till vederbörande Häradsrätter. Rättegångarne fullföljdes

å ömse sidor vid högre domstolar och slutligen hos Kongl. Maj:t i dess Högsta

Domstol, som, då Kammar-advokatfiskalsembetet derstädes anmält sig såsom mellankommande

part, med påstående, att de omtvistade räntorna borde tillkomma Kronan,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15.

5

medelst utslag den 19 Mars 1851 förklarade, det Advokatfiskalsembetet egde Kronans

talan i berörda hänseende till Häradsrätt i orten instämma, hvaremellertid handläggning

af målen hos Kongl. Maj:t komme att hvila. I enlighet med berörda föreskrift begynte

rättegångarne ånyo vid Häradsrätterna och fullföljdes med vexlande utgång till förmån än

för Kronan och än för hemmansegarne, till dess Högsta Domstolen genom domar den 26

Maj 1857 ogillade Finspongs bruksegares anspråk på ifrågavarande ränteförhöjning, men

då frågan, huruvida densamma skulle Kronan tillgodokomma, utgjorde ett ämne, hvarom,

enligt Kongl. Förordningen den 17 April 1828, det icke tillkom allmän domstol att taga

befattning, blefvo underrätternas beslut, för såvidt de innehöllo yttranden häröfver, undanröjda.

I öfverensstämmelse med denna af Kongl. Maj:t nu meddelade nya hänvisning

att på administrativ väg göra Kronans rätt i ifrågavarande afseende gällande, anhängiggjorde

Advokatfiskalsembetet den 21 Juni 1858 talan mot hemmansegarne hos Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande i Östergötlands län, som genom utslag den 31 December 1863

i allo ogillade Kronans anspråk på ränteförhöjningen, hvaremot Kongl. Kammar-kollegium,

dit saken fullföljdes, med upphäfvande af Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes utslag, förklarade

Kronan berättigad att af ifrågavarande skattefrälse- och frälseskattehemman utbekomma

half landtågsgärd, half byggningshjelp och half brukshjelp, såväl framgent årligen,

som ock med efterräkning, enligt uppbördsförfattningarne, från år 1848 eller tre

år före det, då hemmansegarne genom stämning till Häradsrätt först å Kronans vägnar

blifvit kräfda för nämnda räntor. Slutligt utslag i saken meddelades af Kongl. Maj:t

genom resolutioner den 5 Mars 1869, af innehåll att, emedan ifrågavarande hemman,

hvilka före derom emellan Kronan och Louis De Geer afslutade köp hade natur, Y2

mantal Koppetorp, l/i mantal Klintorp och x/4t mantal Stenstorp af krono- och alla de

öfriga af kronoskattehemman, följaktligen då ostridigt voro lika med andra till Hellestads

och Wånga bergslager hörande krono- och kronoskattehemman skyldige att i händelse,

såsom nu skett, ortens egenskap af bergslag komme att upphöra och dess bergslagsprivilegier

att indragas, till Kronan utgöra den ränteförhöjning, hvarå i detta mål

gjorts anspråk; samt denna skyldighet så mycket mindre kunde anses hafva upphört i

följd af omförmälda köp, som dels, enligt hvad Kongl. Maj:t genom domar den 26 Maj

1857 förklarat, berörda ränteförhöjning icke varit inbegripen i försäljningen till De Geer,

och dels genom dervid upprättade köpeafhandlingar någon annan förmån icke blifvit för

jordegarne betingad än den, att bibehållas vid deras redan egande rätt till hemmanen,

blefve Kammar-kollegii utslag faststäldt, hvarjemte Kongl. Maj:t förklarade sig icke

kunna bifalla den af en del af hemmansegarne framställda anhållan att af gunst och nåd

befrias från den stadgade efterräkningen. — Resultatet af de långvariga rättegångarne

hade sålunda blifvit, att ifrågavarande 29J/4 mantal på administrativ väg fått sig ålagdt

att för framtiden till Kronan erlägga grundräntor, hvilka förut icke utgått, med två tunnor

korn och 1 R:dr 28 öre i penningar för hvarje helt hemman, hvarjemte stadgats, att

hemmanens nya grundräntor skola utgöras efterräkningsvis för mer än tjugu år. Dessa

efterräkningar uppginge för samtliga hemmanen till ett belopp af 15,345 R:dr 36 öre,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15.

som vederbörande kronobetjening genom Kong!. Maj:ts Befallningshafvandes den l December

1869 meddelade uppbördsordres förständigats att i sammanhang med detta års

kronouppbörd hos hemmansegarne uppbära. Då verkställigheten af denna uppbördsordres

utan tvifvel skulle hafva till påföljd att ett icke ringa antal af jordegarne, hvilka (tillsammans

154) till största delen tillhörde den mindre bemedlade allmogen, nödgades lemna

sina hemman, hade de genom ansökning den 12 Januari 1870 hos Kong!. Maj:t anhållit,

det Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen göra framställning angående eftergift af den

ådöinda förhöjningen i mantalsränta!), hvilken ansökning ock haft till påföljd, att uppbörden

af de räntor, som för de förflutna åren skolat utgöras, blifvit tills vidare inställd;

men oviss huruvida Kongl. Maj:t efter slutlig pröfning af ansökningen funne skäl att i

anledning af densamma till Riksdagen aflåta Proposition i ämnet, hade motionären ansett

''sig icke böra underlåta att å de beskattade hemmansegarnes vägnar påkalla Riksdagens

mellankomst i eu fråga, på. hvars afgörande deras ekonomiska ställning syntes vara i

väsendtlig mån beroende.

Oaktadt sjelfva rättsfrågan genom Kong], Maj:ts beslut på nu uppgifna sätt vunnit

sin lösning, har motionären likväl till ledning för Riksdagens pröfning, huruvida billighetsskäl

må förefinnas till den fastställda ränteförhöjningens ''eftergifvande, anfört de omständigheter,

på hvilka hemmansegarne grundade sin förhoppning om befrielse från ifrågavarande

förökning i hemmanens grundskatt. Dessa grunder voro följande:

att hem manen genom köpeaftalet mellan Kronan och Louis De Geer utan annat

förbehåll än jorgegarnes eganderätt blifvit upplåtna, såsom det i köpebrefven heter: »till

ärftligt frälse efter privilegiernas lydelse och innehåll»;

att frälseskatte och skattefrälse, till hvilka särskilda slag af frälse ifrågavarande

hemman vore att hänföra, i förhållande till Kronan vore af alldeles enahanda beskaffenhet

med rent frälse, hvartill de ock utan ringaste rubbning i rättsförhållandet till Kronan

förbyttes endast derigenom att eganderätten till jorden och räntan komme i samma hand,

hvadan om skattefrälse- och frälseskattejords skyldighet att till Kronan utgöra ränta

gällde alldeles detsamma som angående rent frälse;

att ett hemmans frälsenatur en gång, vare sig genom köp eller förläning tillkommen,

enligt adliga privilegierna och öfriga författningar bibehåller denna egenskap allt

framgent, utan afseende på huruledes frälseköpeskillingen blifvit uträknad;

att sålunda hvarje frälsehemman egde tillgodonjuta de denna jordnatur förunnade

friheter, utan att kunna påföras sådana skatter, som detsamma före frälsefrihetens tillkomst

endast såsom skatte- eller kronohemman varit underkastadt;

att, hvad särskild! beträffade de nu pålagda räntorna, frälsejord i allmänhet blifvit

genom Kongl. Resolutionen den 14 November 1644 befriad från utgörande af landtågsgärden

och byggningshjelpen, samt att brukshjelpen icke i Hellestads och Wånga bergslager

någonsin varit frälsehemman påförd;

s. 7 Kontrollera mot PDF

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 75.

7

att Kong]. Kammar-kollegium, vid bergslagernas förändring till landslag, på sätt

ofvan förmäles, endast påfört krono- och skattehemmanen inom bergslagerna någon förhöjning

i mantalsräntan, och deremot uttryckligen förklarat, att sådan förhöjning icke

komme att drabba frälsehemmanen; hvartill komme att icke blott Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,

utan ock flera af de domstolar, som i denna fråga dömt, dels befriat

hemmansegarne från allt utgörande af de omtvistade räntorna, dels förklarat räntorna

böra tillkomma Finspongs bruksegare, hvarigenom Kronan indirekt frånkänts all rätt till

desamma;

att hemmansegarne icke på långliga tider idkat eller kunnat idka någon tackjernsblåsning,

och således ej heller utgjort tackjernstionde, hvilken deremot erlagts af frälseegaren,

hvaraf följde, att hemmanen icke genom bergslagernas upphörande tillskyndats

någon lindring i dem förut åliggande skatt, men att den nu påbjudna ränteförhöjningen,

som icke på öfver 200 år utgått, snarare vore, enligt motionärens åsigt, att betrakta

såsom en ny pålaga;

att hemmansegarne haft så mycket mindre skäl att förutsätta möjligheten af eu

sådan ränteförhöjning, som Kongl. Kungörelsen den 23 Maj 1857 stadgade, att vid upprättande

af nya jordeböcker för Östergötland ingen förändring af sådana förhållanden,

som uti år 1793 och sedermera upprättade jordeböcker oförändradt och utan anmärkning

iakttagits, skulle ifrågakomma, utan allt sådant å Kronans sida såsom laga kraftvunnet

anses, samt Kronans jordeböcker såväl för år 1793 som år 1813 och 1825 icke för

något af ifrågavarande hemman upptoge annan ränta till Kronan än boskapspenningar

och skjutsfärdspenningar;

att den nedsättning i hemmanens värde, som ifrågavarande beskattning åstadkomme,

på ett kännbart sätt drabbade dem, som köpt hemmanen utan att taga den

nya skatten i beräkning, och möjligen ledde till en mängd hemulstvister med deras fångestnän;

hvarförutan fråga kunde uppstå, i hvad mån hemmanens nuvarande egare borde

tillförbindas att ansvara för de retroaktiva utgifter, som beräknades för tiden före deras

tillträdande af hemmanen;

att efterräkningen, derest den borde ega rum, syntes vara sträckt alltför långt

tillbaka, då den beräknats etter den tid, dä hemmansegarne instämdes till Häradsrätten,

som dock sedermera förklarades icke vara laga forum, hvarigenom liksom

genom den tidsutdrägt, hvarmed saken såväl vid domstolar som pa administrativ väg

behandlats, efterräkningen uppgått till det höga belopp, som ofvan blifvit anmärkt;

samt

att för öfrigt sådan treårig efterräkning enligt uppbördsförfattningarne och deribland

Kongl. Kammar-kollegii cirkulärbref den 11 Maj 1724 medgifvits endast för utlagor,

hvilka grundade sig på allmän författning eller föreskrift, som bort tillämpas, men

hvars tillämpning försummats, hvaremot den, enligt motionärens tanke, icke torde kunna

ega rum då, såsom här vore fallet, betalningsskyldigheten icke förefunnits, och debitering

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15.

således ej kunnat ske förr än efter tillkomsten af Kongl. Maj:ts den 5 Mars 1869 meddelade

beslut;

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, har motionären föreslagit, att Riksdagen

måtte för sin del medgifva, att den genom Kongl. Maj:ts nådiga beslut den 5 Mars

1869 29x/4 mantal skattefrälse- och frälseskattehemman inom Hellestads, Risinge och

Wånga socknar af Östergötlands län ålagda skyldighet att med efterräkning från år

1848 till Kronan erlägga förhöjning i mantalsräntan af half landtågsgärd, half byggningshjelp

och half brukshjelp finge eftergifvas, samt att den påförda ränteförhöjningen äfven

för framtiden ur Kronans jordebok och räkenskaper uteslötes.

Sedan Kongl. Maj:t under den 21 nästlidne Januari, uppå särskild underdånig

ansökning af egarne till ofvannämnda hemman, i nåder medgifvit, att med förhöjningsräntans

erläggande för åren 1848—1869 finge till uppbördsstämman år 1871 anstå, har,

med tillkännagifvande häraf, Kongl. Maj:t, uti nådig skrifvelse till Stats-Utskottet af den

11 Februari innevarande år, låtit till Utskottet öfverlemna den af bemälda hemmansegare

hos Kongl. Maj:t gjorda underdåniga ansökning, angående aflåtande af nådig Proposition

till Riksdagen om eftergift af berörda förhöjningsränta från och med år 1848 och allt

framgent, jemte de vid den underdåniga ansökningen fogade handlingar, för att hos Utskottet

komma under behörigt öfvervägande i sammanhang med den till Utskottet remitterade

motion i ämnet.

Ehuru Utskottet anser det i allmänhet vara mindre lämpligt, att Riksdagen i

frågor rörande kamerala förhållanden, synnerligen då dessa äro af så invecklad beskaffenhet

som i den förevarande, fattar slutligt beslut, innan Kongl. Maj:t låtit genom vederbörande

embetsverk utreda ärendet och deri aflåta nådig framställning, anser sig likväl

Utskottet, som, på sätt ofvan förmäles, fått från Kongl. Maj:t emottaga de dit i

frågan ingifna handlingarne, böra med ledning af dessa och de öfriga handlingar, som

stått till Utskottets förfogande, åt denna fråga söka bereda den utredning, som den begränsade

tiden och andra förhållanden medgifvit.

Af de många skäl, motionären till grund för sin framställning anfört, äro en stor

del af den beskaffenhet, att de vid rättsfrågans afgörande måst tagas i öfvervägande.

En granskning af alla dessa skäl kunde svårligen ske utan att ingå i pröfning af sjelfva

rättsfrågan; men då denna, såsom motionären medgifvit, nu vunnit sin lösning, eller,

såsom uti den underdåniga ansökningen omförmäles, blifvit oåterkalleligen afgjord, och

någon granskning från Utskottets sida af detta domslut icke kan, emot föreskriften i

90 § Regeringsformen, ifrågakomma, måste Utskottets åtgärd i detta ärende inskränka

sig dertill, att undersöka huruvida ur billighetens synpunkt sådana skäl förefinnas, som

kunna föranleda till den af motionären föreslagna eftergift. I sådant hänseende förekommer,

att ehuru Hellestads och Wånga bergslager redan från och med år 1830 förändrades

till landslag och deras bergslagsfriheter då upphörde, Kronan likväl icke förr

än under år 1851 vid domstol anhängiggjorde sina anspråk att af ofvannämnda hemmansegare

utbekomma den tillökning i mantalsräntan, från hvars utgörande hemmanen

såsom

s. 9 Kontrollera mot PDF

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 75.

9

såsom belägna inom bergslagsort förut varit befriade, hvadan och då Kongl. Kammarkollegium

uti bref den 15 December 1830 förklarat, att bergslagens förändring till landslag

icke medförde någon förändring i grundräntorna för frälsehemman, egarne till de

hemman, hvarom nu är fråga, icke saknade anledning antaga, att någon laglig skyldighet

för dem icke förefunnes att till Kronan, som alltifrån år 1641 icke af dem egt uppbära

någon ränta, utgifva berörda förhöjningsränta. Vid sådant förhållande torde det icke

höra läggas egarne af nämnda hemman till last, att de icke till Kronan godvilligt erlade

ifrågavarande förhöjningsränta, innan rättigheten till dess uppbärande, hvarom så olika

tankar äfven hos domstolar och myndigheter uppstått, blifvit i laga ordning bestämd.

Att för denna pröfning erfordrades så lång tid, som nu derför åtgått, torde icke heller

böra läggas hemmansegarne till last, enär dröjsmålet med det slutliga afgörandet till

väsendtlig del berodde deraf, att Kronan vid orätt forum först anhängiggjorde sin talan.

De nuvarande egarne skulle emellertid ensamma få vidkännas följderna af detta dröjsmål,

i det hos dem skulle på en gång uttagas icke mindre än 23 års tillökningsräntor. Det

trångmål, som deraf skulle förorsakas, torde vara lätt att inse, och då under denna

långvariga rättegång flera, om icke de flesta hemmanen ombytt egare, skulle de nuvarande

egarne nödgas betala för sina företrädare och fångesmän, af hvilka de antagligen

komme att söka sitt åter, hvaraf en mängd rättegångar otvifvelaktigt skulle, till ytterligare

kostnad och olägenhet, framkallas.

Att, med sådana följder, utkräfva Kronans fordran för ifrågavarande, bland inkomsterna

icke förut påräknade tillökningsräntor för den förflutna tiden, synes Utskottet

icke vara Staten fullt värdigt, om det ock ur laglighetens synpunkt kan försvaras. Den

vinst Staten derpå skulle göra är icke heller betydlig i förhållande till de lidanden,

hvaraf hemmanens nuvarande egare till en stor del oförskyldt skulle träffas. Billigheten

synes derföre kräfva en eftergift för den förflutna tiden, innan Kronans rätt till berörda

förhöjningsräntor genom den slutliga domen blef bekräftad; och då Utskottet endast ur

denna sednare synpunkt trott sig böra betrakta frågan i denna del, tvekar Utskottet ej

att hemställa,

a) det Riksdagen måtte för sin del besluta, att den genom Kongl.

Maj:ts nådiga resolutioner af den 5 Mars 1869 ålagda skyldighet

för 29Y4 mantal skattefrälse och frälseskattehemman inom Hellestads,

Risinge och "YVånga socknar af Östergötlands län att med

efterräkning från och med år 1848 till Kronan erlägga förhöjning i

mantalsräntan af half landtågsgärd, half byggningshjelp och half

brukshjelp må eftergifvas för tiden till och med år 1869.

Hvad åter angår motionärens framställning derom, att ifrågavarande ränteförhöjning

för framtiden måtte ur Kronans jordebok och räkenskaper uteslutas; så enär ett

sådant förfarande skulle vara uppenbart stridande emot Kongl. Maj:ts ofvanberörda nåBih.

till Riksd. Prof. 1870. 4 Sami. 1 Afd. 35 Häft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15.

diga resolutioner af den 5 Mars 1869, i pröfning hvaraf Utskottet icke eger ingå, hemställer

Utskottet,

b) att motionärens framställning i denna del icke måtte till någon

Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 29 April 1870.

På Stats-Utskottets vägnar:

Arv. Frisör! Posse.

/

STOCKHOLM, tryckt hos A. Holmberg & Comp., 1870.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1870:66 Skrifvelse, angående eftergift af den vissa hemman inom Hellestads, Bisinge och Wånga socknar ålagda förhöjning i mantalsräntan. s. 22 i texten