Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändringar i gällande strafflag. Ifrågavarande motioner äro väckta inom Andra Kammaren af Herrar R Carlen

1872-02-22 · 17 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 14 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1872:10, Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändringar i gällande strafflag. Ifrågavarande motioner äro väckta inom Andra Kammaren af Herrar R Carlen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10.

1

N:o 10.

Ank. till Riksd. Kansli den 24 Febr. 1872, kl. 11 f. m,

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändringar i gällande

strafflag.

Ifrågavarande motioner äro väckta inom Andra Kammaren af Herrar R

Carlen (motionen N:o 136), L. J. Hierta (motionen N:o 91), Åke Andersson (motionen

N:o 189) och P. Tjernlund (motionen N:o 169); och åligger det Lag-Utskottet,

enligt erhållna remisser, att yttrande öfver dessa motioner afgifva.

lydelse-CailénS fÖrSlag afser strafflaSens 20 kap. 11 §, som har följande

“Begår någon andra gången stöld; skall tiden för det straffarbete hvartill

han for en gerning gjort sig skyldig, ökas med högst två år.

. Begår någon tredje gången stöld; ökas tiden för straffarbetet med minst

tva och högst sex år utöfver hvad för den gerning första gången följa bör.

Kommer han åter fjerde gången eller oftare; dömes till straffarbete från

och med sex till och med tio år eller på lifstid.

Inbrott utan tillgrepp skall lika med stöld anses i fråga om förhöjning af

straff, efter ty nu sagdt- är.

Samma lag vare om rån eller försök dertill, der sådant förut begånget är

åt den, som för stöld eller inbrott straffas skall.»

,..., Herr Carlén har anmärkt, att enligt berörda lagrum, andra iterationen af

stöld ej kunde forsonas med mindre än två års och två månaders straffarbete och

den tredje ej^ med mindre än sex års dylikt arbete, äfven om det tillgripnas värde

vore aldrig sa ringa och brottet föröfvats under de mest förmildrande omständigheter.

I Norge och Danmark vore lagstiftningen härutinnan, hvad anginge minimum,

vida mildare. 1 Norge vore minsta straffet för simpelt Tyveri tredje fången

Bill. till Riksd. Prot. 1872. 7 Sami. 5 Iläft. ° f

opaginerad Kontrollera mot PDF

2 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10.

eller oftare endast sex månaders straffarbete, hvaremot i Danmark samma brott,

huru ofta det än föröfvats, kunde under vissa synnerligen förmildrande omständigheter

försonas med till och med böter eller några dagars simpelt fängelse, under

det det normala straffet vore bestämdt för Tyveri tredje resan till minst åtta månaders

och fjerde resan eller oftare till minst ett års straffarbete; hvartill komme,

att i begge dessa länder det särskilda iterationsstraffet bortfölle, derest tio ar förflutit

efter det straffet för förra tjufnaden undergåtts. Det vore öfverflödigt erinra,

hurusom för stränga strafflagar ej allenast skede mot rättfärdighetens kraf utan

äfven i öfrigt motverkade straffens ändamål, äfvensom att särskildt allt för långa

fängelsestraff medförde det menliga för samhället, att de i allt fall dryga fångvårdsomkostnaderna

oskäligt förhöjas. En mildring i straffbestämmelserna för itererad

stöld bröte i ingen mån harmonien i lagen, utan tvärtom gjorde densamma

fullständigare. Endast i fråga om tjufnadsbrott stadgade nemligen lagen särskilda

iterationsstraff; och den likställighet i afseende å straff, som nu förefunnes emellan

andra och tredje iterationen af enkel stöld, å ena sidan, samt mened, giftblandning,

blodskam emellan barn och föräldrar, sedelförfalskning, ja, till och med mordförsök

och dråp, å den andra, bidroge ej till utveckling af riktiga begrepp om den

ena eller andra gerningens större eller mindre brottslighet. Herr Carlén föreslår

för den skull, att Riksdagen måtte för sin del besluta en författning, hvarigenom

stadgas, att de tre första punkterna af 11 § 20 kap. strafflagen skola erhålla följande

förändrade lydelse:

ccBögår någon andra gången stöld*, ma tiden för det straffarbete, hval till lian

för den gerning gjort sig skyldig, ökas med högst tv a. år.

Begår någon tredje gången stöld; ökes tiden för straffarbetet med högst fyra

år utöfver hvad för den gerning första gången följa bör.

Kommer han åter fjerde gången eller oftare; dömes till straffarbete från

och med fyra till och med tio år; dock må, der omständigheterna äro synnerligen

mildrande, tiden för straffarbetet till två år nedsättas. Inträffar fall, som i 6 §

nämnes; då må till straffarbete på lifstid dömas.“

Herr Ilierta, hvars förslag till en del sammanfaller med herr Carléns, har

anfört, att de i sednare tid vidtagna förändringar uti vår brottmålslagstiftning, genom

hvilka kroppsstraffen blifvit utbytta mot straffarbete, hade afsett att åstadkomma

ett med menniskovärdets bibehållande mera förenligt, rättvisare bestraffningssätt.

Det kunde ej heller förnekas, att den nya strafflagen i allmänhet lemnade

rum för efter brottens beskaffenhet mera afpassad bestraffning, än den äldre

missgerningsbalken. Men om ock detta i regeln medgåfves, förekomme likväl flera

fall, i hvilka strafflagens bestämmelser syntes lika litet förenliga med rättskänslan

och en sund hushållning med statens tillgångar som med samhällets pligt att, då

det straffar, icke sträcka hämnden längre, än att den uppväger den bestraffade

gerningen. Detta egde nu likväl rum i flera fall. För olofligt tillgiepp till värde

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lag-UtsJcottets Utlåtande N:o 10.

3

öfver femton riksdaler stadgade strafflagen i 20 kap. ansvar för stöld, af straffarbete

intill sex månader jemte förlust af medborgerligt förtroende. Uti 10 § 2

mom. af samma kapitel bestämdes tillika att den, som derefter beginge snatteri,

skulle anses såsom hade stöld blifvit begången, och straffarbetet borde då ökas

med högst två år. För tredje resan stöld skulle straffarbetet ökas med minst två,

högst sex år utöfver hvad på den gerningen första gången borde följa; och för

fjerde resan stöld stadgades straffarbete från och med sex till och med tio år eller

på lifstid samt förlust af medborgerligt förtroende för alltid .eller på viss tid. Häraf

följde, att den, som en gång tillgripit någonting till värde af femton riksdaler och

några öre, samt derefter tillegnat sig annans egendom af huru ringa värde som

helst, kunde dömas till fulla sex månader; vid förnyadt tillgrepp, om ock blott

af några öres värde, hade han gjort sig förfallen till straffarbete från två år och

en manad till sex år, och vid fjerde resan olofligt tillgrepp af huru ringa värde

som helst skulle han hallas till straffarbete från sex till tio år. Det kunde således

inträffa, och hade jemväl ej sällan inträffat, att den, som i fyra olika omgångar

utan inbrott eller någon annan försvårande omständighet tillegnat sig annans

egendom till ett sammanlagdt värde af aderton riksdaler, i lindrigaste fall hålles

till straffarbete under åtta till nio år, med en kostnad för staten af 1,700 till

1,800 riksdaler. Ganska förklarligt ryste man vid tanken på en för fjerde resan

stöld dömd person; men, om allt hvad han tillgripit vid fyra olika tillfällen icke

uppginge till sammanräknadt värde af tjugo riksdaler, så torde fgsan mindre vara

pakallad af det hemska eller vanärande i sjelfva gerningen, der den kunnat vara

föranledd af nöd eller hunger, än af det missförhållande mellan brottet å ena och

straffet a andra sidan, som här sprunge i ögonen. Det visade sig vid närmare

betraktande icke heller så alldeles oförklarligt, att den en gång för stöld straffade

folie åter. När straffet undergåtts och han från fängelset frigåfves, blef han der
ifiån

försedd med betyg att under minst fem år vara förlustig medborgerligt förtroende.

Ingen vill i sitt hus eller arbete emottaga eu sådan person. Erhölle den

sålunda en gång straffade hvarken tillfälle till arbetsförtjenst eller något till sitt

uppehälle, hvad skulle han göra, när naturen hårdt kräfde, att icke förgås af eländet;

hans själ vore, synnerligen efter det umgänge, han en gång i fängelset haft

med andra förbrytare, icke nog stark att förmå kroppen att heldre svälta ihjäl af

aktning för andras eganderätt, än att stilla hungern med hvad han komme öfver,

och staten, som ej kunde öfverse med olofliga tillgrepp, måste låta personen enligt

lag straffas med två till tio års straffarbete. Det måste väl förtjena att tagas i

öfvervägande, om den kostnad, staten i detta afseende finge vidkännas med ett par

tusen riksdaler, icke hade kunnat för individens och samhällets bästa bättre användas.

Månne i sådana fall, der verklig nöd tvungit till brott, och detta inskränkte

sig till det för lifvet oundgängligaste, den våldförda rätten eller rättskänslan för

sitt återupprättande hade behof af två till tio års straffarbete, eller lika påföljd.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 10.

som enligt 14 kap. 28 § drabbade den, hvilken gjort försök till mord, men af omständigheter,

som vore af gerningsmannens vilja oberoende, hindrats från brottets

fullbordande? Hvarje mensklig eftertanke måste besvara en sådan fråga nekande.

Och utan att ega någon kännedom om förhållandet i andra länder, för att påstå,

det Sverige vore ensamt om en sådan drakonisk lag, hade motionären sig bekant,

att lagen i detta hänseende vore mildare i England och Danmark, både i afseende

på straffet för första resan stöld och för iteration. Det vore, såsom ofvan blifvit antyda

ett sakförhållande, hvarpå visshet kunde fås när som helst, att ganska många

bland dem, som för tredje eller fjerde resan stöld hållas å våra fästningar förvarade

för lifstiden, alla gånger tillsammans icke tillgripit för värde af 20—30 R:dr,

som knappt motsvarade värdet af två månaders fångunderhåll. Vid detta förhållande,

och då svårligen någon torde anse ett långvarigt qvarhållande i fängelse leda

till moralisk förbättring, vore det icke ens behöfligt att betrakta denna sak från

någon filantropisk, utan blott från en materiel synpunkt, för att inse det orimliga

deraf att, jemte fortfarandet af eu påtaglig orättvisa, samhället onödigtvis betungades

med utgifter för den brottsliges underhåll, samt att brottet för hvarje gång

borde bedömas efter sin egen beskaffenhet, utan att sjelfva förnyandet annat än i

särskilda fall kunde med rättvisa leda till straffets skärpande på det allmännas bekostnad.

Ett annat i vår strafflag (5 kap. 2 §) egendomligt stadgande vore att

den, som fyllt 14 år, i vissa fall skulle straffas med straffarbete, ett straff, hrilket,

vare sig att det verkställes i cell eller i våra nu varande gemensamhetsfängelser,

för den unga personen blefve lika förderfligt. Ej mindre förnuftsvidrigt förekomme

lagens bud i 5 kap. 6 § att den, som utan egen skuld i sinnesförvirring och saknande

förståndets fulla bruk beginge brott, äfven skulle hållas till straffarbete, lika

med friska personer, endast på kortare tid. I gemensamhetsfängelserna åstadkomma

sådane personer oordningar till skada för disciplinen, och i cellfängelserna

kunde de, lika med de ofta förekommande tillfällen af personer, som hafva fallandesot,

icke vårdas i enrum, utan måste hållas förvarade tillsammans med någon annan

fånge, d. v. s. på ett sätt, som stode i rak strid med begreppet af och ändamålet

med ensamhetsfängelse. I andra länder hade det ansetts både lämpligt

och verkställbar att för stölder till mindre belopp — inom gränsen för snatteri —

äfven vid iterationer begagna andra kortvarigare straff, än straffarbete. En förändring

härtill äfven hos oss borde leda till välbehöflig besparing i den dryga

fängelsevårdskostnaden.

Af dessa skäl, och då nedsättning i nuvarande straffbestämmelser jemväl i

flera andra delar påkallades af billighet och rättskänsla, hår Herr Hierta föreslagit,

“att straffet för förnyad enkel stöld i allmänhet måtte nedsättas, samt vid tillgrepp

af mindre värde än femton riksdaler, äfven vid iterationer, äfvensom för andra

brott, begångna af personer, yngre än aderton år eller af sådana, som lida af sinnesförvirring

eller af fallandesjuka, måtte, i stället för straffarbete, bestämmas någon

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10.

5

annan efter omständigheterna lämpad straffart, hvarigenom den skyldige ej äfventyrade

skada för framtiden"; innehållande förslaget vidare detta tillägg: “Kunna

ej sådana straffsätt. som i andra länder, komma till användning, skulle jag tillåta

mig till mildring i de nu varande föreslå någon kortare tids fängelse med arbete

i gemensamma rum om dagen, men förvar i enrum under nätterna, vid särskild

för ändamålet afpassad straffinrättning, der de yngre kunde hållas till tukt och

undervisning för uppfostran med öfning i handaslöjder samt de till kropp eller själ

lidande, utan men af gemenskap med mera brottslige, kunde Jemnas den tillsyn

och vård, som af deras tillstånd påkallas".

Vidkommande nu först Herr Carléns förslag jemte den del af Herr Hiertas,

hvilken lika med det förra afser mildring af straffbestämmelserna för iteration

af stöld, så torde Utskottet blott göra sig till en tolk för den allmänna uppfattningen

af saken, då Utskottet uttalar den åsigt, att ifrågavarande straffbestämmelser

äro för stränga. Detta har utan tvifvel sin förklaringsgrund egentligen deruti,

att de fordna föreställningssätten, enligt hvilka egandei’ätten borde genom

stränga straffbestämmelser värnas långt mera till och med än den personliga säkerheten,

utöfvat ett nog starkt, om ock i anseende till öfvergången förklarligt,

inflytande vid stiftandet af gällande strafflag. I 1734 års lag belädes nemligen

stöld tredje resan, när det tillgripna uppgick till 100 daler, så ock fjerde resan,

utan afseende på det tillgripnas värde, med icke mindre än lifvets förlust, då deremot

samma lag stadgade jemförelsevis högst obetydliga straff för våld emot person.

Visserligen hafva förhållandena härutinnan genom sednare lagstiftning ganska

mycket förändrats. Men om man kastar en blick på 1864 års strafflag, i afseende

å hvilken anmärkningar försports och jemväl inom representationen vid en

föregående riksdag förekommit derom, att straffbestämmelserna i allmänhet skulle

vara alltför stränga, så faller det nödvändigt i ögonen, att de stadgade iterationsstraffen

för stöld utmärka sig för en stränghet, som föga harmonierar med lagen

i öfriga stycken och som numera visserligen ej heller betingas af den allmänna

rättskänslan, som i lagstiftningen ej får förbises. Ty icke lärer rättvisan fordra,

att den, som i den yttersta nöd tillgriper något af huru ringa värde som helst,

skall kunna, allenast derföre att han förut varit för stöld straffad, anses lika strafvärd

som menedaren, dråparen, giftblandaren m. fl.

Under det att lagstiftaren i fråga om alla andra brott betraktat återfall

endast såsom en försvårande omständighet i vanlig bemärkelse, har han deremot

för iteration af stöld jemte ett annat dermed närbeslägtadt brott, nemligen rån,

ansett nödigt att stadga svårare bestraffning, än den, som efter den allmänna

regeln kunde åläggas. Den fristående ställning, som ifrågavarande straffbestämmelser

sålunda intaga, medför onekligen den af Herr Carlén påpekade fördel, att

föreslagna förändringen kan tillvägabringas utan fara att sammanhanget eller harmonien

i lagen derigenom störes.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 10.

Den af nyssbemälde motionär föreslagna ändring i första punkten af 11 §

20 kap. strafflagen, hvilken ändring består deri att ordet “skall" utbytes emot

“må“, går derpå ut, att domaren må kunna för andra resan stöld, der värdet af

det stulna ej öfverstiger 15 R:dr och omständigheterna äfven för öfrigt äro mildrande,

tillämpa minimum af det för första resan bestämda straff. Härvid torde,

för en eller annan, vilja framställa sig den anmärkning, att minimum för första

resan måste förutsätta en mindre grad af brottslighet än den, som är att hänföra

till andra resan, emedan den försvårande omständigheten af återfallet eljest icke

skulle komma i behörigt betraktande. Denna till skenet riktiga anmärkning bortfaller

dock vid en närmare undersökning. Straffbestämmelserna för första och

andra iterationen af stöld hvila nemligen, då fråga blir om straffmätningen, på en

grundval, som icke är alldeles hållbar. Vid tillämpningen af dessa straffbestämmelser

har domaren att först tänka sig brottet, såsom föröfvadt första gången, och

till det då funna straffmått tillägga hvad den försvårande omständighet, att den

brottslige förut är straffad, kan förskylla. I de fall der det stulnas värde öfverstiger

15 R:dr, hvilket belopp utgör gräns emellan snatteri och stöld, möter ej

något hinder för ett rationel utförande af en sådan straffmätning. Men annorlunda

gestaltar sig förhållandet, om vid stöld andra resan det stulnas värde icke

öfverstiger nämnda belopp. Sådant tillgrepp första resan är i allmänhet icke stöld,

utan endast snatteri, och domaren måste då, enligt lagens mening, vid straffmätningen

utgå icke från det straff, som på den gerning, första gången föröfvad, bort

följa, utan från ett vida svårare straff, nemligen det för första resan stöld bestämda.

Återfallet medför sålunda en tvåfaldig skärpning af straffet, dels den att gerningen,

ehuru i och för sig straffbar endast såsom snatteri, dock bedömes såsom stöld,

och dels den för återfallet särskilt utsatta tillökning i strafftiden.

Häraf framgår, att, enligt gällande lag, straffet för andra resan stöld, när

värdet af det tillgripna ej öfverstiger 15 Rall-, i sjelfva verket blir jemförelsevis

strängare, än det straff som följer i fall stöldvärdet öfverstiger sagda belopp.

Rättelse härutinnan synes vara af behofvet påkallad, och densamma torde lämpligen

kunna ske på sätt som motionären föreslagit.

På hufvudsakligen enahanda grunder och i anseende till de synnerligen

mildrande omständigheter, som kunna förekomma äfven vid en tredje resan föröfvad

stöld, torde det i afseende på detta brott, för höjande af det straffarbete,

som å gerningen, första gången föröfvad, bort följa, i nu varande lag stadgade

minimum böra borttagas. Om detta sker, qvarstår dock den positiva föreskrift,

att strafftillökning för återfallet här ovilkorligen skall ega rum, ehuru domarens

pröfningsrätt i detta hänseende begränsas endast genom ett maximum. Välbetänkt

synes det ock vara, att detta maximum i öfverensstämmelse med Herr Carléns

förslag nedsättes från sex till fyra år. Ty när den omständighet allena, att

förbrytaren två gånger tillförene blifvit straffad, medför en strafftillökning af fyra

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N-.o 10. 7

år utöfver hvad för gerningen första gången bort följa, så synes det ovedersägligt,

att å lagstiftningens sida i förevarande fall ingalunda blifvit åsidosatt det allvar,

som af brottets beskaffenhet och straffets ändamål betingas.

Under förutsättning att de ifrågaställda förändringarne i första och andra

punkterna af omhandlade lagparagraf beslutas, blir deraf en gifven följd, att bestämmelserna

i tredje punkten, angående ansvar för den som begår stöld fjerde

gången eller oftare, måste i jemnbredd dermed ändras. Icke heller i denna del

har Utskottet funnit anledning till någon anmärkning emot Herr Carléns förslag,

som, lika med gällande lag, här bestämmer straffpåföljden oberoende af hvad för

gerningen första gången följa bort. Skiljaktigheten består deri, dels att förslaget

innefattar nedflyttning af minimum från sex till fyra år, med den modifikation

derjemte, att, der omständigheterna äro synnerligen mildrande, strafftiden må till

två år nedsättas, dels ock att, enligt förslaget, maximum i allmänhet är bestämdt

till tio års straffarbete i stället för straffarbete på lifstid, som bibehållits såsom

maximum endast för det fall, att brottet har någon af de i 6 § omförmälda qvalifikationer.

Det är bekant, att straffångar, dömde för tjufnadsbrott till straffarbete

på lifstiden, efter tio års strafftid numera vanligtvis, om icke alltid, då

framställning derom göres, af Kongl. Maj:t i nådeväg befrias från det återstående

straffet, så vida de under fängelsetiden iakttagit ett oklanderligt uppförande. Den

omständighet att det ådömda straffarbetet på lifstid således i regeln betyder ungefär

detsamma som straffarbete på tio år torde vara till fyllest för att förebygga

hvarje anmärkning emot en förändring, hvarigenom maximum för ifrågavarande

iteration af stöld i allmänhet bestämmes till tio års straffarbete. Men äfven ur

en annan synpunkt framträda för en sådan förändring skäl, hvilkas giltighet svårligen

lärer kunna jäfvas. Det förekommer nemligen såsom föga öfverensstämmande

med det system, som i vår strafflag är genomfördt och enligt hvilket straffarbete

på lifstid användes för de gröfsta och farligaste förbrytelser, att låta detta straff

komma till tillämpning på en förbrytelse, som icke af lagen är ansedd farligare,

än att den i sin allmännelighet kan försonas med lägsta graden af straffarbete,

hufvudsakligen på grund af den utanför sjelfva förbrytelsen liggande omständighet,

att förbrytaren tillförene upprepade gånger varit straffad.

I anledning af Herrar Carléns och Hiertas i förevarande hänseende gjorda

framställningar får Utskottet alltså vördsamt hemställa:

Do att Riksdagen måtte för sin del besluta en författning,

hvarigenom stadgas att 11 § i strafflagens 20 kap.

skall erhålla följande förändrade lydelse:

“Begår någon andra gången stöld; må tiden för det

straffarbete, hvartill han för den gerning gjort sig skyldig,

ökas med högst två år.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lag-UtsJcottets Utlåtande N:o 10.

Begår någon tredje gången stöld; ökes tiden för straffarbetet

med högst fyra år utöfver hvad för den gerning första

gången följa bör.

Kommer han åter fjerde gången eller oftare; dömes till

straffarbete från och med fyra till och med tio år; dock må,

der omständigheterna äro synnerligen mildrande, tiden för straffarbetet

till två år nedsättas. Inträffar fall, som i 6 § nämnes;

då må till straffarbete på lifstid dömas.

Inbrott utan tillgrepp skall lika med stöld anses i fråga

om förhöjning af straff, efter ty nu sagdt är.

Samma lag vare om rån eller försök dertill, der sådant

förut begånget är af den, som för stöld eller inbrott straffas

skall. “

Sedan i 5 kap. 1 § strafflagen blifvit såsom regel stadgadt, att gerning,

som eljest straffbar är, skall vara strafflös om den begås af barn, innan det fyllt

15 år, så har inskränkning i denna regel blifvit gjord genom 2 §, så lydande:

“Har gerning, som i allmänhet är belagd med dödsstraff eller straffarbete öfver två

år, blifvit begången af den, som fyllt fjorton, men ej femton år; och pröfvas han

hafva egt nog urskilning att gerningens brottslighet inse, varde då straffad, högst,

med straffarbete i fyra år, om dödsstraff å gerningen följa kunnat, och med

straffarbete i två år, om sådant arbete på längre tid derför stadgadt är.

Ej må sådan påföljd, som i 2 kap. 19 § utsättes, ådömas brottsling af den

ålder nu sagd är. Ej heller skall brott, som någon i den ålder begått, honom

tillräknas till förhöjning af straff för återfall i brottet, der sådan förhöjning särskild!

i lagen utsatt finnes, efter ty i 4 kap. 11 § sägs“.

Och vidare heter det i 3 §:

“Begår den brott, som fyllt femton, men ej aderton år; då skall dödsstraff

eller straffarbete på lifstid till sådant arbete från och med sex till och med tio

år nedsättas".

Att, såsom Herr Hierta i afseende på dessa stadganden anmärkt, straffarbete

är ett för den unga personen olämpligt straff, vare sig att det verkställes i

våra nuvarande gemensamhetsfängelser, livilket är fallet med de förbrytare som blifvit

dömda till mer än två års sådant arbete, eller i cell, torde ej kunna helt och

hållet bestridas. Gemensamhetsfängelserna befinna sig ännu i ett skick, som lemnar

mycket öfrigt att önska. Behofvet af dessa fängelsers förbättring har också

blifvit erkändt i det af Riksdagen på Kongl. Maj:ts nådiga framställning fattade

beslut om inrättande af fängelse med nattceller å Nya Yarfvet vid Göteborg, företrädesvis

för förvar af yngre fångar. Men intilldess detta fängelse hinner fullbordas,

som icke kan ske före 1873, torde det vara för tidigt att angående unga förbrytares
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10. 9

tares bestraffning införa särskilda stadgande^ för hvilkas verkställande hinder af

brist på lokaler torde möta. Emellertid lära vederbörande icke underlåta att tillse,

att sådana straff-arbetsfångar, bvilka icke uppnått 18 år, äfven under närvarande

förhållanden, så vidt ske kan, afhållas från det skadliga umgänget med äldre, mera

förhärdade brottslingar.

Beträffande det straffarbete, som verkställes i cell, stadgas i 1 § af Kongl

förordningen den 21 December 1857, att “den, som till straffarbete på två år eller

kortare tid dömd är, skall, der så ske kan, under strafftiden hållas i enrum eller

så kallad cell". Kong!. Maj:ts till 1856—1858 årens Riksdag afgifna nådiga proposition

i ämnet ° innehåller, att “såsom grund för denna tidsbestämmelse har tagits

i betraktande, så väl det påräkneliga utrymmet i straffanstalterna under den närmaste

framtiden, som äfven hvad den hittills vunna erfarenheten gitvit vid handen,

angående den tid, hvarunder fångar i allmänhet kunna anses, utan att skadas till

sin helsa, undergå ett svårare ensamhetsfängelse eller cellstraffet i dess egentliga

mening". Erfarenheten lärer dock numera hafva ådagalagt, att detta straff, äfven

med en sådan begränsning i afseende på tiden, icke är ändamålsenligt för yngre

fångar. Enligt hvad Utskottet från tillförlitlig källa inhemtat, skall nemligen hos

dylika fångar den ständiga ensamheten framkalla begär och laster, skadliga såväl

i fysiskt som i moraliskt afseende.

Jemväl för meddelande åt dessa unga förbrytare af den undervisning, den

handledning, hvaraf de vanligen äro i stort behof, möta binder i deras förvarande

1 enrum, då sådan tillgång ej gifves på lärare eller undervisare, att dessa hafva tillräcklig

tid att ensamt sysselsätta sig med hvarje fånge enskildt.

Dessa omständigheter äro obestridligen behjertansvärda, och det vore derföre

önskvärd t, om cellstraffet för de unga fångarne kunde modifieras på det sätt,

att de icke äfven under dagen måste hållas inneslutna i enrum. Men Utskottet

anser en lagförändring för sadant ändamål icke böra ega rum, innan utväg blifvit

beredd för undervisning och sysselsättning åt sådana fångar när de icke äro i cell

förvarade.

I anledning häraf och under antagande, att från Kongl. Maj:t är att förvänta

förslag . till afhjelpande af anmärkta olägenheterna i fråga om yngre förbrytares

afstraffande, ser Utskottet sig föranlåtet hemställa,

2:o att Herr Hiertas förslag i denna del ej måtte till någon

vidare åtgärd föranleda.

Vidare har Herr Hierta i sin motion påkallat en lagförändring med hänseende

till 6 § i strafflagens 5 kap., hvilken § är af följande innehåll:

“Pröfvas någon, som brottslig gerning begått, dervid hafva af kropps- eller

Bill. till liiltsd. Prot. 1872. 7 Samt. 5 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 10.

sinnessjukdom, ålderdomssvaghet eller annan, utan egen skuld, iråkad förvirring

saknat förståndets fulla bruk, ehuru han ej kan för strafflös anses efter 4 eller 5

§; då galle om dödsstraff hvad i 3 § sägs; och må, i ty fall, efter omständigheterna,

annat straff jemväl nedsättas under hvad i allmänhet å gerningen följa bort11.

Då Herr Hierta ifrågasatt, att för sådana af kropps- eller sinnessjukdom

lidande brottslingar, som i detta lagrum afses, måtte, i stället för straffarbete,

bestämmas någon annan efter omständigheterna lämpad straffart, synes han, efter

hvad motiveringen jemväl utmärker, hafva utgått från den förutsättning, att lagen

här icke skulle medgifva nedsättning af straffarbete till annan, lindrigare straffart.

Det heter nemligen i motionen, att den, som i sinnesförvirring och saknande förståndets

fulla bruk begår brott, “skall hållas till straffarbete, lika med friska personer,

endast på kortare tid“. En sådan tolkning, äfven om lagens tillämpning

gifvit anledning till en dylik uppfattning, är dock stridande lika mycket emot lagens

rätta mening som emot dess ordalydelse. Ty då föreliggande lagrum, som i fråga

om dödsstraff hänvisar till 3 § med den deri förekommande bestämmelse, att detta

straff må till straffarbete på viss begränsad tid nedsättas, i sammanhang dermed

stadgar, att jemväl annat straff än dödstraff må nedsättas under hvad i allmänhet

å gerningen följa bort, så låter det svårligen tänka sig, att lagstiftaren i sednare

hänseendet haft för afsigt att begränsa straffets nedsättning inom den straffart,

som i allmänhet bort å gerningen tillämpas. Lagen hade då stått i motsägelse

med sig sjelf i de fall, då gerningsmannen under normala förhållanden gjort sig

skyldig till straffarbete i två månader, hvarunder sådant arbete ej må ådömas, eller

till fängelse i en månad, som utgör minsta tiden för denna straffart. Och om

meningen varit att på sådant sätt begränsa domarens pröfningsrätt i fråga om straffets

nedsättning, då hade lagstadgandet utan tvifvel fått en helt annan lydelse än

den nu varande.

Endast i ett fall således äro ifrågavarande brottslingar ovilkorligen hemfallna

till straffarbete, nemligen då i allmänhet dödsstraff bort å gerningen följa. Men

utom det att detta fall, numera åtminstone, torde vara sällsynt, må härvid anmärkas,

hurusom det ligger i sakens natur, att fånge, som lider af kropps- eller sinnessjukdom,

måste efter omständigheterna behandlas annorlunda än andra fångar,

vare sig att det ådömda straffet skall undergås i cell eller i gemensamhetsfängelse.

Den af motionären i förra händelsen framställda anmärkning, att den sjuke måste

hållas förvarad tillsammans med någon annan fånge, och att sådant stode i strid

med begreppet och ändamålet af ensamhetsfängelse, torde ej vara förtjent af någon

synnerlig uppmärksamhet, då i betraktande kommer, att den sjukes tillsyn kan och

bör uppdragas åt en annan fånge, som icke undergår straffarbete, t. ex. den, som

är dömd endast till fängelse och således icke är underkastad den strängare tilllämpningen

af cellsystemet.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10.

På grund häraf får Utskottet hemställa,

3:o att Herr Hiertas motion i sist omhand lade delen ej

måtte till någon vidare åtgärd å Riksdagens sida föranleda.

Uti 20 kap. 6 § strafflagen finnas uppräknade åtskilliga qvalificerade tjufnadsbrott,

för hvilka straffpåföljden,'' oberoende af det tillgripnas värde, är utsatt

tid straffarbete från och med sex månader till och med fyra år. Bland annat skall

så anses, dels, enligt 5 punkten i åberopade paragraf, “om man stjäl nattetid

i hus, som bebodt är, och gerningsmannen olofligen, dock utan inbrott, dit inkommit

eller der sig undangömt*, dels ock, enligt 7 punkten, “om man stjäl kreatur,

som går i bete ute å mark".

Rörande dessa stadganden har Herr Åke Andersson i sin ofvanförmälda

motion anfört, att de i 5 punkten förekommande orden “hus, som bebodt är“

skulle hafva blifvit olika tolkade, i det att somliga domare derunder hänförde endast

boningsrum, under det att andra åter hade den uppfattning, att med de anförda

orden afsåges jemväl stall, loge, fähus o. s. v. Om den förra af dessa åsigter

gjorde sig gällande, blefve följden den, att förenämnda straffbestämmelse ej kunde

tillämpas å den som stjäl i uthus, då således ansvaret för stöld af kreatur ute å

mark blefve större “än för stöld i bebodt hus". Med hänseende i synnerhet till

de inom motionärens hemort i oroväckande grad tilltagande häststölder, hvilka till

största delen föröfvades i hus, ansåge motionären att straffet för stöld af kreatur

borde blifva lika, antingen stölden beginges inom eller utom hus. Och som hästar

kunde bortskaffas hastigare än andra husdjur, samt deras afyttring under sednare

tider betydligt underlättats genom de i orterna inrättade hästslagterier, hyste motionären

tillika den mening, att straffet för häststöld borde skärpas.

På grund häraf ville motionären föreslå:

dels “att uti strafflagens 20 kap 6 § 5 mom. antingen ordet “bebodt är“ utgår,

eller ock tillägges ordet “eller ladugårdshus11; och

dels “att 7 mom. af samma paragraf får följande förändrade lydelse:

Om man stjäl kreatur vare sig i hus eller å mark. För häststöld vare straffet

dubbelt.11

Hvad angår förslagets förra del, så lära meningarne icke gerna kunna vara

delade derom, att med “hus, som bebodt är“ måste förstås endast sådant hus,

som är till bostad för menniskor afsedt. Något giltigt skäl till föreslagna förändringar

i denna del lärer dock icke vara för hand. Grunden till stadgandet i 5

punkten torde vara att söka deruti, att lagstiftaren velat företrädesvis freda menniskans

egen bostad från hemsökelse af tjufvar under nattetid. För öfrigt saknar

icke egaren utväg att ställa äfven sin i uthus nattetid förvarade egendom under

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10.

det särskilda skydd, som ifrågavarande paragraf i stiafflagen innebär. Han behöfver

nemligen för sådant ändamål endast genom lås eller annat lämpligt stängsel

uppställa hinder för tjufveri att inträda utan sådant våld, som i 9 § omförmäles, då

stölden, såsom förenad med inbrott, i fråga om straffpåföljden faller under samma

kategori som öfriga under 6 § upptagna qvalificerade tjufnadsbrott.

Efter Utskottets åsigt förefinnes ej heller någon giltig anledning till frånträdande

af den grundsats, enligt hvilken gällande strafflag lika med missgerningsbalken

i 1734 års lag upptager stöld af kreatur, som gå i bete ute å mark, såsom

ett qvalificeradt tjufnadsbrott, under det att stöld af kreatur eljest i allmänhet

betraktas såsom enkel stöld. Motivet till det i förra hänseendet gifna särskilda

skydd är, på sätt lagkomitén antyder, svårigheten för egaren att förvara

sin egendom, en svårighet som alldeles icke eller åtminstone i vida mindre mån

eger rum, när kreaturet finnes inom hus.

Om än, såsom motionären framhållit, häststöld i allmänhet är lättare att utföra

än stöld af andra husdjur, så kan deraf likväl icke hemtas tillräckligt stöd

för antagande af föreslagna tilläggs-stadgandet: “för häststöld vare straffet dubbelt".

I hvarje särskildt fall har domaren att fästa behörigt afseende å omständigheterna

vid brottet, antingen de äro af mildrande eller försvårande beskaffenhet, och derefter

lämpa straffet. Till följd af denna domarens fria pröfningsrätt inom den i

lagen utstakade, i allmänhet temligen vidsträckta strafflatitud, kan det redan efter

nu varande lag gänska lätt inträffa, så vida nemligen omständigheterna dertill föranleda,

att en häststöld bestraffas dubbelt så svårt som till exempel stölden af ett

nötkreatur. Behofvet af en lagförändring i nyssberörda syftning beror således derpå,

om gällande straffbestämmelse för det ifrågavarande brottet befinnes till sitt maximum

vara för låg. Utskottet betviflar att erfarenheten ådagalagt ett sådant förhållande,

synnerligast som de anmärkningar emot 1864 års strafflag, hvilka hittills

försports, gått i eu alldeles motsatt riktning, samt den omständighet allena, att ett

brott på en ort ofta återkommer, ingalunda bevisar att det i lagen för samma

brott stadgade straff är för lindrigt.

Förbigående de anmärkningar, hvartill beskaffenheten af Herr Åke Anderssons

förevarande motion i formelt hänseende kunde föranleda, får Utskottet, med

stöd af det anförda, hemställa,

4:o att denna motion ej måtte af Riksdagen bifallas.

Slutligen har Utskottet att yttra sig öfver Herr Tjernlunds motion, hvari

Herr P. Östman instämt, angående upphäfvande af dödsstraffet och omarbetande af

strafflagen i de delar, som till följd deraf-kunde behöfva att undergå förändring.

Denna fråga, hvarmed vetenskapsmän och rättslärde sedan lång tid tillbaka

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10.

sysselsatt sig, har upprepade gånger förut varit föremål för Riksdagens uppmärksamhet.

Vid sådant förhållande torde någon undersökning af de allmänna principerna för

sakens bedömande här icke vara behöflig. Äfven om frågan betraktas endast

såsom en tidsfråga, torde det vara tvifvel underkastadt, huruvida i vårt land tiden

må anses vara inne att ur lagen helt och hållet utplåna nämnda straffart. Frågan

kunde naturligtvis icke undgå att blifva föremål för en mångsidig, omsorgsfull pröfning

i sammanhang med den genomgripande förändring i vår kriminallagstiftning,

som innefattas i den nya strafflagen af den 16 Februari 1864. Det är bekant,

hurusom då hvarken Kongl. Maj:t tilltrodde sig att ur förslaget till samma lag alldeles

utesluta dödsstraffet, eller Rikets Ständer funno lämpligt att gifva efter för

yrkandena i sådan syftning. Det ansågs af begge statsmakterna, att föreställningen

om dödsstraffets nödvändighet hos folket var med rättsmedvetandet så införlifvad,

att steget då ej borde i strid med detta medvetande tagas fullt ut. Man

stannade derför vid den utväg att icke bibehålla dödsstraffet såsom absolut påföljd för

något brott, utan endast såsom alternativ emot straffarbete på lifstid. Och längre

hafva de mest kultiverade nationerna inom Europa hittills icke gått.

De framställningar i ämnet, som sedermera gjordes vid riksdagarne 1867 och

1868, lyckades ej att vinna Riksdagens bifall.

Med stöd af den erfarenhet, som numera vunnits efter antagandet af den

nya strafflagen, enligt hvilken dödsstraffet så ytterst sällan och endast i de mest

utomordentliga fall blifvit tillämpadt, skulle Utskottet måhända icke tvekat att, om

så varit ifrågasatt, tillstyrka en lagförändring med syfte att ytterligare inskränka

detta straff med hänseende till antalet af de brott, för hvilka det qvarstår; men

att, på sätt motionären yrkat, redan nu helt och hållet borttaga detsamma ,— eu

sådan lagstiftningsåtgärd skulle sannolikt, åtminstone för det närvarande, sakna

erforderligt stöd af den allmänna meningen i landet; och Utskottet får derföre

hemställa,

5:o att Herr Tjernlunds motion ej måtte till någon vidare

åtgärd föranleda.

Stockholm den 22 Februari 1872.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10.

Reservationer:

af Herr von Sydow, med hvilken Herr Björkenstam sig förenade: “Emot

Utskottets utlåtande, rörande Herrar Carléns och Hiertas motioner om förändring åt

20 kap. 11 § strafflagen får jag härmed vördsamt reservera mig.

Beträffande Utskottets förslag i afseende på första punkten af nämnda paragraf,

åsyftande en sådan utsträckning af latituden i straffbestämmelsen för andra

resan stöld, att straffet härför skulle kunna nedsättas till det för första resan

stadgade minsta straffmått, synes mig eu sådan förändring hvarken fullt öfverensstämma

med rättvisan, som fordrar att itereradt tjufnadsbrott skall strängare bestraffas

än sådant brott, då det under enahanda omständigheter i öfrigt första

gången föröfvas, eller stå i full harmoni med andra för tjufnadsbrott meddelade

straffbestämmelser, livilkas ändrande man icke ifrågasatt. Enligt 3 och 4 §§ samt

12 § sista punkten i 20 kap. måste straffet för första resan stöld, då den är

förenad med vissa såsom försvårande ansedda omständigheter, ovilkoiligen höjas

öfver det för enkel stöld första gången bestämda minimum, 2 månaders straffarbete.

Och då iteration vid tjufnad såsom vid hvarje brott ostridigt måste i och för sig

såsom eu försvårande omständighet anses, synes man mig handla mindre följdriktigt,

om man, med bibehållande af förstnämnda stadganden, ur lagen borttager den

ovilkorliga föreskriften om tillökning i straffet för den, som andra gången föröfvar

stöld; och sålunda under det för straffens bestämmande i öfrigt den regel läge

till grund, att aggraverande omständigheter böra medföra strängare straff, deremot

vid en art af sådana omständigheter undantag från denna regel skulle ega rum.

Uti den af Utskottet såsom motiv för förslaget framställda sats, att snatteri af den,

som en gång blifvit straffad för stöld, icke bör strängare bedömas än första resan

stöld, kan jag icke heller instämma. Efter min uppfattning bör man vid lagstiftning för

itereradt tjufnadsbrott icke ensamt eller uteslutande taga hänsyn till värdet af det

tillgripna, så mycket mindre som gränsen emellan snatteri och stöld, liksom alla

genom siffror bestämda, i viss mån grundas på godtycke, utan man måste derjemte

ovilkorligen afse den intensité i viljans brottslighet, som uppenbarar sig vid förnyandet

af ,den brottsliga handlingen. Behofvet af den föreslagna förändringen

kan jag för öfrigt ej finna; ty då den ifrågavarande förbrytelsen, enligt nu gällande

lag, kan försonas med straffarbete i 2i månader eller till och med derunder, blott

det öfverstiger minimum för första resan stöld, synes mig lagen i detta fall hafva

gått så långt i mildhet, som med bibehållande af nödigt allvar låter sig förena.

Hvad jag bär ofvan anfört har ock till en del tillämpning i fråga om

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10.

den af Utskottet föreslagna färändring af paragrafens andra punkt. Äfven denna

förändring skulle, efter mitt förmenande, bryta det inre sambandet emellan de

särskilda lagbuden i 20 kap. Såvida'' man nemligen vill uti andra iterationen af

stöld i och för sig se en i högre grad straffvärd gerning än uti de qvalificerade

tjufnadsbrott, hvarom 6 § handlar, och jag hänsluter mig obetingadt till denna af

1864 års lagstiftare hyllade åsigt, torde det icke med den i hvarje lag, framför

alla strafflagen, oeftergifligt nödvändiga konseqvensen stå rätt väl tillsammans, att

man medgifver nedsättning af straffet för förstnämnda förbrytelse till ett straffrätt,

som med blott en dag kan öfverskjuta det lägsta för första resan stöld, men bibehåller

det i 6 § bestämda nära tre gånger högre minimum, 6 månaders straffarbete.

Deremot är jag med Utskottet ense derom, att paragrafen i andra punkten

innefattar strängare straffbestämmelse än brottet under alla förhållanden förtjenar.

Genom dess nedsättning till minst ett, högst fyra års straffarbete torde rättvisans

kraf kunna anses tillfredsställda, utan att sammanhanget emellan straffen för de

särskilda arterna af tjufnadsförbrytelser derigenom störes,

På grund häraf, och då jag emot den af Utskottet tillstyrkta förändring af

3 punkten i § icke har något att anmärka, får jag vördsamt föreslå,

att Puksdagen måtte, med förklarande att Herrar Carléns och

Hiertas motioner i ifrågavarande hänseenden icke kunna oförändrade

bifallas, för sin del besluta, att 20 kap. 11 § strafflagen

skall erhålla följande lydelse:

“Begär någon andra gången stöld; skall tiden för det

straffarbete, hvartill han för den gerning gjort sig skyldig, ökas

med högst två år; Begår någon tredje gången stöld, ökas tiden

för straffarbetet med minst ett och högst fyra år utöfver

hvad för den gerning första gången följa bör.

Kommer han åter fjerde gången eller oftare; dömes till

straffarbete från och med fyra till och med tio år; dock må,

der omständigheterna äro synnerligen mildrande, tiden för straff - arbetet till två år nedsättas. Inträffar fall, som i (i § namnes,

då må till straffarbete på lifstid dömas.

Inbrott utan tillgrepp skall lika med stöld anses i fråga

om förhöjning af straff, efter ty nu sagdt är.

Samma lag vare om rån eller försök dertill, der sådant

förut begånget är af den, som för stöld eller inbrott straffas

skall. “

af Herr Ribbmg: “Jemte det jag instämmer i Herr Sydows reservation och

förslag till redaktion af kap. 20 § 11 strafflagen, får jag tillika reservera mig

mot Utskottets totala afstyrkande af den punkt i Herr Hiertas motion (N:o 91), i

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Lag- Utskottets Utlåtande N:o 10.

hvilken Herr Hierta föreslår modifikation i fängelsestraff för personer under 18 år.

Utskottet har erkänt och vitsordat det befogade i de skäl motionären anfört för

förändring i nyssnämnda hänseende. Utan att statens straffrätt kan grundas på

principen af den brottsliges förbättring, blir denna likväl alltid en uppgift för staten

att, vid straffets tillämpning, efter förmåga afse, och såsom en ovilkorlig dess

skyldighet måste erkännas, att intet straff är så beskaffadt, att det, sannolikt eller

nödvändigt kommer att medföra den brottsliges moraliska eller fysiska försämring.

En särskild betydelse får denna skyldighet i fråga om yngre personer, så med

hänsyn till den tidigare ålderns större böjlighet och bildbarhet till godt eller til

ondt, som till vissa för denna ålder egendomliga böjelser och frestelser. Modifikationer

i straffbestämmelser med afseende på den som ej fyllt 18 år äro, såsom

bekant, ej heller för nu gällande strafflag någonting främmande. I betraktande af

cellfängelsets art och beskaffenhet och de af inländska och utländska erfarenheter

konstaterade verkningarne af detta straff för yngre personer, anser jag af ofvan

anförda skäl, eu inskränkning i dess användning på sådane vara pakallad, och jag

tror en sådan förändring lättast kunna åstadkommas genom ett tillägg till § 1 i

Kongl. förordningen af den 21 December 1857. Deremot kan jag icke, med Utskottet,

såsom tillfyllestgörande anledning för afstyrkande eller uppskof af stadgande

om förändringens vidtagande betrakta den omständighet, att våra fängelser ännu ej

äro så anordnade, att en undantagslös tillämpning af dylikt stadgande eller dess

utsträckning så långt, som tilläfventyrs kunde anses önskvärdt, låter sig åstadkomma

och lika litet synes man mig hafva gjort nog med fromma önskningars uttalande,

der bestämda åtgärder kunna beslutas. Är behofvet närvarande och konstaterad!,

ligger redan deri ett fullgiltigt skäl att ej uppskjuta med dess. tillgodoseende,

såvidt omständigheterna det medgifva, och hvad beträffar den i följ a.

dessa nödvändiga inskränkningen vid tillämpningen, finnes denna redan uttryckt i

de, i nämnda paragraf befintliga orden: “der så ske kan“ i afseende på användande

af cellfängelsestraffet i allmänhet, hvilka ord, just derföre, naturligen galla

äfven om hvad som i omedelbart sammanhang med paragrafen eller såsom ett

tillägg till densamma skulle stadgas beträffande samma straffs modifierade tillämpning.

Inskränkes åter, i hufvudsaklig öfverenstämmelse med Herr Hiertas motion,

cellfängelset för yngre personer till natten, så försvinner ock i afseende på

dessa anledningen till stadgandet i § 1 af citerade Kongl. förordningen om förkortning

af ådömd tid för fängelse för dem, som undergå detta i cell.

På grund af hvad jag härmed tagit mig friheten anföra, får jag föreslå,

att riksdagen på det sätt bifaller meranämnda del af Herr

Hiertas motion, att Riksdagen för sin del beslutar följande tillägg

till § 1 af Kongl. förordningen af den 21 December 1857:

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10.

Har den till straffarbete dömde ej fyllt 18 år, då skall han

allenast om natten hållas i cell; och galle i sådant fall ej det

afdrag i tid, hvarom i följande paragraf sägs.“

.... och af -?Terr Mankill: “Då jag alltid hyst den öfvertygelsen, att det allenast

tillkommer en Högre magt att bestämma öfver slutet af menniskans lif, och att

dödsstraffet således lika mycket är stridande mot religionens läror som mot menskhghetens

grundsatser;° då jag trott mig finna det dödsstraffet icke verkat afskräckande

från mords begående; då jag anser att samhället på annat sätt kan skydda

sig mot mordaren och hindra honom förnya sitt brott, än genom hans afdagatagande

; då jag vidare anser dödsstraffets afskaffande såsom ett bland de vigtigaste stegen

tiil den mildring af strafflagens öfriga, allt för hårda straffbestämmelser, som

sa länge vant påkallad, äfvensom att tiden längesedan varit inne för uttagande af

detta steg, hvilket säkerligen välgörande skall inverka till sedernas förmildrande;

och då jag i dessa mina åsigter ej blifvit rubbad genom nyligen timade, ohyggliga

mordgerningar, hvilka kanhända utöfvat ett alltför lifligt inflytande på mångas omdöme

i denna fråga — har jag känt mig manad att ej vid detta tillfälle fördölja

min öfvertygelse, utan reservera mig mot Lag-Utskottets afstyrkande af Herr Tjernlunds

motion samt uttala mig för dödsstraffets ovilkorliga afskaffande.“

Bih. till Likså. Prof. 1872. 7 Sami.

5 Häft.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1872:5 Skrifvelse till Kongl. Maj:t, angående ändring i 20 kap. 11 § Strafflagen. s. 6 i texten