Sök i Ratio Lex

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33

1872-04-22 · 38 sidor, varav 35 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 35 av 38 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1872:33, Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

1

JV:o 33.

Auk. till Riksd. Kansli den 22 April 1872, kl. 6 e. m.

Utlåtande, i anledning af dels Kongl. Maj:ts nådiga proposition

till Riksdagen, om antagande af en författning angående

ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting,

dels ock enskilda motioner i samma eller dermed

..v-, ''■ < sammanhängande ämnen.

Sedan, i följd af Rikets Ständers underdåniga skrifvelse den 28 Maj

1,866, en komité blifvit tillsatt med uppdrag att, till förekommande af den

öfverklagade långsamheten i lagskipning^ vid underdomstolarne å landet,

utarbeta förslag till förändrade stadgande^ angående häradsrätternas arbetssätt

äfvensom till de öfriga föreskrifter, som, dermed egande sammanhang,

kunde finnas erforderliga, har samma komité den 30 Maj 1868 afgifvit dels

förslag till ”stadga angående allmänna underdomstolarne å landet”, jemte särskilda

förslag till lagförändringar, föranledda af de i stadgan intagna bestämmelser,

dels ock betänkande angående reglering af domsagor och tingslag

i riket.

Då komiterades förslag blifvit till trycket befördradt och bland Riksdagens

ledamöter utdeladt, torde detsamma icke behöfva här återgifvas.

För vinnande åt det åsyftade målet, större skyndsamhet vid häradsrätterna,

innehåller den föreslagna stadgan hufvudsakligen följande nya bestämmelser:
1

.o) att antalet ting’ i en del domsagor skulle ökas sålunda, att i

tingslag, som utgjorde en domsaga, skulle lagtima ting hållas i hvarje månad,

dock ej i Januari; att, der två tingslag hörde till en domsaga, skulle i

hvartdera lagtima ting hållas hvarannan månad, nemligen i ena tingslaget i

Januari, Mars, Maj, Juli, September och November samt i det andra i melBih.

till Riksd. Prof. 1872. 7 Sami 19 Höft, \

opaginerad Kontrollera mot PDF

•>

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

åliggande månader; men att, om liera tingslag än två vore till eu domsaga

förenade, eller om i tingslag endast ett eller två lagtima ting hölles, tingens

antal skulle förblifva oförändradt, dock med rättighet för Konungen att,

när omständigheterna det medgåfve, öka antalet af tingen;

2:o) att beslut i rättegången äfvensom slutliga domar skulle afkunna»

inom viss föreskrifven tid; samt

•ko) att en biträdande domare skulle kunna förordnas att dela tjänstgöringen

med den ordinarie på det sätt, att den förre skulle ega att efter

uppdrag af den sednare i dennes ställe förrätta hvad till domareembetet

hörde, med undantag af de lagtima tingen, samt derjemte utan särskildt uppdrag

vara behörig att i domarens hemvist i dennes frånvaro mottaga handlingar,

som till ''domare-embetet ingåfvos, utfärda stämningar, samt meddela

afskrifter och bevis.

Derjemte innehåller komiterades förslag åtskilliga förändrade bestämmelser

dels angående antalet af domför nämnd, sålunda att icke flera än

åtta eller färre än fem skulle på en gång sitta i nämnden, dels i afseende å

valsätt, valbarhet och tjenstgöringstid för nämndemännen, dels ock i vissa

delar af 11 och 12 kap. Rättegångs-balken jemte åtskilliga andra lagrum

eller författningar.

Efter verkställd granskning af komiterades förslag hafva Högsta Domstolens

fleste ledamöter afstyrkt bifall till detsamma.

1 afseende på den ifrågaställda nodsättningen i antalet af domför nämnd

samt införandet af eu biträdande domare, anmärktes inom Högsta Domstolen,

att dessa frågor ej stodo i ovilkorligt samband med sjelfva hufvudfrågan,

att den föreslagna nedsättningen i nämndens antal försvagade den betydelse,

nämnden för närvarande egde i vår domstolsförfattning, och dessutom strede

mot Rikets Ständers tydligen uttalade önskan, samt att införandet af en

biträdande domare skulle i flera hänseenden för rättskipningen och domareämbetets

anseende medföra menliga följder.

I fråga om den af komiterade föreslagna anordning af tingen anfördes,

att den af lagkomitéen och lagberedningen uppgifna utväg för åstadkommande

af tätare ordinarie domstolssammanträden, såsom icke rubbande den

gamla uppfattningen af ett ordinarie ting såsom ett afslutadt helt för sig

och icke heller föranledande till några förändringar i civillagen, egde företräde

framför komiterades anordning, hvarigenom dylika, eljest obehöfliga

ändringar gjordes nödvändiga.

Högsta Domstolens fleste ledamöter ansågo derföre, att åt ett förslag,

som allenast åsyftade att genom åstadkommande af tätare sammanträden afhjelpa

den öfverklagade långsamheten utan att i öfrigt lägga hinder i vägen

för en mera genomgripande förändring i vårt rättegångsväsende, skulle kunna

gifva,s hufvudsakligen det innehåll, att domsaga med gemensamt tingsställe

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33. • B

för hela domsagan skulle utgöra ett tingslag samt deri årligen hållas två

ting, det ena mellan tjugonde dag jul och midsommar och det andra mellan

September månads början och Thomedag, det förra med sex och det

sednare med fyra allmänna rättegångsdagar; att domsaga med två tingsställen

skulle utgöra två tingslag och i hvardera af dessa under förenämnda tid

hållas två ting, det ena med tre och det andra med två allmänna rättegångsdagar;

att på Konungens pröfning skulle ankomma, om och i hvad män

dessa bestämmelser skulle tillämpas i domsaga med liera än två tingsställen,

och att i domsaga, der tingen på detta sätt blifvit ordnade, stämning finge

utfärdas till viss rättegångsdag samt uppskof meddelas till viss rättegångsdag

under samma eller följande ting.

Åf hvad sålunda och i öfrigt inom Högsta Domstolen anmärkts framgår,

att flertalet af dess ledamöter ansett, att komiterades förslag, tänkt såsom

en definitiv anordning af underdomstolarne å landet och deras verksamhet,

icke vore nog omfattande eller genomgripande; att det följaktligen borde

tillses, huruvida icke långt flera och större förändringar, som vore af behofvet

påkallade, kunde genomföras; och att under tiden endast sådana förändringar

i afseende å domstolarne borde vidtagas, som icke hindrade eller försvårade

den slutliga anordningen.

1 hufvudsaklig öfverensstämmelse med de åsigter, som sålunda inom

Högsta Domstolen gjort sig gällande, bär Kong!. Maj:t affatta! sin ifrågavarande

nådiga proposition, hvilken, likasom här nedan omförmälda enskilda

motioner, blifvit till Lag-Utskottet remitterad. Den nådiga propositionen är

af denna lydelse:

”Sedan Kongl. Magt, med anledning af Rikets Ständers underdåniga

anhållan, åt komiterade uppdragit att utarbeta förslag till förändrade stadgande!

angående häradsrätternas arbetssätt och till de öfriga föreskrifter,

som, dermed egande sammanhang, kunde finnas erforderliga och lämpliga,

hafva komiterade till Kongl. Magt afgifvit förslag till Stadga angående allmänna

underdomstolarne å landet jemte särskilda förslag till lagförändringar,

föranledda af de i stadgan intagna bestämmelser, hvilka förslag sedermera

blifvit i Högsta Domstolen granskade.

Kongl. Maj:t, som anser en fullständig utredning böra göras derom,

huruvida en sådan ombildning af underdomstolarne må verkställas, att de

samtliga komma att bestå af flere lagfarne ledamöter, finner dock, att, enär

i alla händelser eu slik förändring i domstolsorganisationen icke kan utan

tidsutdrägt genomföras, åtgärder under tiden böra vidtagas i ändamål att

häradsrätterna inom de domsagor, der sådant under för handen varande förhållanden

lämpligen kan ske, oftare än för närvarande blifva för rättsökande

tillgängliga, men att för vinnande af detta mål lagförändringen kan gifvas

en inskränktare omfattning än i komiterades förslag egt rum.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

I denna syftning har ett lagförslag blifvit upprätta^; och vill Ivongl.

Maj:t alltså, med öfverlemnande af de i Högsta Domstolen och Stats-Rådet

angående denna fråga hållna protokoll, jemlikt § 87 Regeringsformen, föreslå

Riksdagen antagande af följande

“Förordning angående ändring i vissa fall af gällande bestämmelser

om häradsting.

Med ändring af hvad 2 Kap. 1 och 2 §§ Rättegångs-balken jemte andra

lagens rum och författningar innehålla mot denna Förordning stridande, stadgas

som följer:

1 §•

I tingslag, som ensamt utgör en domsaga, så ock der två tingslag äro

till en domsaga förenade, skola årligen hållas två lagtima ting, det ena, Vårtinget,

mellan tjugonde dag jul och midsommar, samt det andra, Höstetinget,

mellan September månads början och Thomedag. it

2 §‘

Utgör tingslag ensamt eu domsaga, skall Häradsrätten der hålla allmänna

sammanträden, under vårtinget sex gånger och under höstetinget fyra

gånger, nemligen, under förra tinget: tjugondedag jul då han på Måndag

infaller, men eljest nästa Måndag derefter och sedan hvar fjerde: Måndag,

som före tingstidens slut inträffar, så räknadt att alltid fyra veckor blifva

mellan hvarje Måndag, å hvilken allmänt sammanträde börjas; samt under

sednare tinget: första Måndagen i September månad och sedan hvar fjerde

Måndag, lika som under vårtinget. Infaller helgedag på Måndag, som för

sammanträde blifvit föreskrifven, träde Rätten samman nästa söcknedag derefter;

dock skall tiden till nästa allmänna sammanträde från Måndagen räknas.

3 §.

Aro två tingslag till en domsaga förenade, hålle Häradsrätten i hvartdera

tingslaget allmänna sammanträden, under vårtinget tre gånger och under

höstetinget två gånger, nemligen: i ena tingslaget, under vårtinget: tjugondedag

jul då han på Måndag infaller, men eljest nästa Måndag derefter och

sedan hvar åttonde Måndag, som före tingstidens slut inträffar; och under

höstetinget första Måndagen i September och sedan Måndagen åtta veckor

derefter; samt i andra tingslaget under hvardera tinget de Måndagar, som

infalla fyra veckor från början af hvarje allmänt sammanträde i förra tings
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

D

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

laget Inträffar helgedag på Måndag, hvarom här sagd t är, vare lag som

för slikt fall stadgas i 2 §.

4 §.

För de i 8 § nämnda domsagor • bestämma iiofrätton, på häradshöfdingens

förslag, i hvilketdera tingslaget tingen först skola börjas, och bör dervid

sedermera förblifva, der ej Hofrätten, på särskild framställning, eller ock

Konungen pröfvar lämpligt ändring göra. Hvad i ty fall bestämmes värde

kung]''ord t, som om andra påbud till allmän efterrättelse stadgadt är.

5 §•

Aro vid allmänt sammanträde målen derå än att de å en dag kunna

utföras, vare Rätten pligtig att nästföljande helgfria dagar fortsätta sammanträdet

till dess alla målen förevarit, hvarefter sammanträdet förklaras afslub

• rättegångsdagen kungöre häradshöfdingen ä hvilken följande

dag hvarje mål, som Girigt är, skall förekomma, der det ej förut blifvit till

viss dag utsatt. •

• 6 §.

I tingslag, hvarom ofvan sägs, utfärdas stämning till första rättegångsfel!

af visst allmänt sammanträde; och skall, der enligt 12 Kap. 1 § Rättegångsbalken

eller eljest lagligen uppskof i mål bort meddelas till nästa

ting, uppskofvet ske till nästa allmänna sammanträde, eller, om längre rådrum

erfordras, till annat sammanträde under samma eller följande ting.

I dessa tingslag skall jemväl, i fälb som afses i 12 Kap. 2 och 3 §§

Rättegangs-balken, å part, hvilken icke inställer sig å allmänt sammanträde

innan detta afslutadt är, tillämpas hvad i nämnda §§ stadgas om påföljd af

parts uteblifvande, från ting.

ei r-,

7 §•

Kär mål å allmänt sammanträde blifvit till slut fördt, skall dom afkunnas

innan sammanträdet ändas, om den dessförinnan författas kan, men eljest

å nästa allmänna sammanträde under tinget. Har mål, söm blifvit till slut

fördt å sista allmänna sammanträdet, ej kunnat då afgöras, må med doms

afkunnande och tingets afbildande anstå till särskild! sammanträde, hvithet

dock ej må hållas sednare än medlet af Juli månad för vårtinget och Decem
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag- Utskottets Uttalande N-''o 33.

ber månads slut för höstetinget Är mål af den vidlyftighet att det ej kan,

på sätt bär blifvit stadgadt, å nästa allmänna sammanträde under tinget af*

dömas, må med domens afsågande anstå till annat allmänt sammanträde under

tinget eller, om så erfordras, till tingets slut. Då dom ej genast afkunnas,

bör vid målets handläggning tillkännagifvas, när sådant skall ske.

Hvad nu är sagdt om anstånd med doms afkunnande afser ieko mål

angående häktad.

8 §•

Om tiden, då dom, afkunnad å allmänt sammanträde, skall skriftligen

utgifvas, gälle hvad Konungen i ty fall stadgar.

9 §■

I allt hvad till rättegången hörer skall om tingslag gälla hvad genom

lag eller författningar angående härad stadgadt är.

Varda två eller flera tingslag af Konungen förenade till ett, skola likväl,

derest icke Konungen annorledes förordnar, nämndemän väljas till enahanda

antal som tillförene i hvart och ett af dessa tingslag, och fördele häradshöfdingen

efter samråd med nämnden tjenstgöringen dem emellan.

10 §.

Pröfvar Konungen att, med hänsyn till särskilda förhållanden, något

af de tingslag, som här förut blifvit omförmälda, må undantagas från tillämpningen

af ofvan meddelade stadgande!!, eller att i tingslag, som atses i 3

allmänna sammanträden må hällas till större antal och å andra dagar än

der sägs, gånge som särskild! förordnadt varder; dock må i sistnämnda fall

antalet allmänna sammanträden ej i någotdera tingslaget öfverstiga hvad i

2 § bestämmes.

H §•

I afseende å domsaga med tre eller flera tingslag göres icke genom

ofvan meddelade stadganden ändring i hvad lag och författningar föreskrifva;

dock må på Konungens pröfning ankomma, om och i hvad mån sådan anordning''

af tingen, som med denna författning öfverensstämmer, må i ett

eller flera af tingslagen införas.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 38.

7

Hvad sålunda förordnadt är skall till efterrättelse gälla från och med

början af år 1873.“

1 närmaste sammanhang med denna nådiga proposition har Utskottet

till behandling forehaft tvenne inom Andra Kammaren väckta motioner, den

ena (N:o 37) af Herr Carl Ifvarsson och den andra (Nio 93) af Herr C. I.

Bengtsson, hvilka föreslagit:

Herr Ifvarsson: “att Riksdagen för sin del antager såsom lag det af

komiterade utarbetade, vid min sistlidne lagtima riksdag afgifna motion N:o

90 bilagda och jemte motionen till Lag-Utskottet remitterade Förslag till

stadga angående under dom stolar ne, på landet, med dertill hörande författningar

af den natur, att Riksdagen rörande dem eget- beslutande rätt; samt att,

i sammanhang dermed. Riksdagen aflåta- eu underdånig skrifvelse, med anhållan

att Kongl. Maj:t vid reglering af domsagor och tingslag täcktes tillse,

dels att domkretsarne — der ej oöfvervinnerliga lokalhinder ligga i vägen

— ej blifva större, än att de tingssökande få högst fyra mil till tingsstället,

dels att de mindre städernas förläggande under landsrätt må, der sådant lämpligen

kan eg a rum, genom domsagoregleringen underlättas samt med görligaste

första verkställas, dels ock slutligen att, till dess regleringen blir fullbordad,

i fullmakterna för de häradshöfdingar, som under denna tid utnämnas, det

vilkor införes, att de må vara skyldige öfvertaga domare-embetet äfven i de

inom domsagan liggande mindre städer samt i öfrigt åtnöja» med den fördelning

af domsagan eller förändring af dess gränser, som af en blifvande

reglering kan betingasoch

Herr Bengtsson: ”l:o. Att häradsrätterna, med bibehållande af endast

sex ledamöter af nämnden, hvilka varda så som förut af kommunerna valda,

utgöras af såsom förr eu ordinarie domare och tillika en notarie, hvilken må

i ^domstolens beslut deltaga och tillika vara protokollsförare, men ej befatta

sig med advokatyr vid den domstol, hvarvid han är anställd; och hvilken

nya tjensteman, efter att i vissa år hafva tjenstgjort i Kongl. Hofrätten, bör

hafva i samma ort, innan han såsom tillförordnad domare intager ordinarie

domarens ställe, bevistat Hora ordinarie ting, samt att han för öfrigt bör biträda

ordinarie domaren och af honom aflöna».

2:o. Att det bör vid högt vite åligga hvarje landsdomare, så väl

ordinarie som tillförordnad, att vid hvarje tings slut, eller den dag då domar

och utslag afkunnas, hafva dessa fullständigt utskrifne till utlösen af

de rättsökande.”

Utskottet anser sig böra i första rummet tillse, hvilketdera förslaget,

det af Kongl. Maj:t framlagda eller komiterades, öfver hufvud taget må tillerkännas

företräde framför det andra.

Det torde ej finnas mer än en mening derom, att en genomgående

omarbetning af vår rättegångsordning är af behofvet påkallad. Men först i

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o SS. ,

sammanhang dermed kan frågan om dömstolsorgänisätionen erhålla sin lösning.

De föreliggande förslagen, komiterades lika väl som Ivongl. Maj:ts, måste

derföre betraktas, icke såsom en definitiv anordning af underdomstolarne

på landet och deras [verksamhet, utan fastmera, jemväl med hänseende till den

emotsedda regleringen af domskretsarne eller tingslagen, endast såsom en åtgärd,

ansedd att, i afbidan på de mera omfattande förändringar, hvilka efter föregången

behörig utredning kunna finnas lämpliga, men icke utan tidsutdrägt

kunna genomföras, i någon mån afhjelpa den öfverklagäde långsamheten i

lagskipningen.

Under sådant förhållande synes eu författning i denna syftning böra

så mycket som möjligt begränsas till sin omfattning, så att den upptager

endast sådana bestämmelser, hvilka äro nödvändiga för det åsyftade ändamålets

vinnande. I detta afseende har Ivongl. Mäj:ts förslag ett obestridligt

företräde framför komiterades, hvithet sednare gör flera särskilda lagförändringar

och nya lagbestämmelser behöfliga, då deremot det förra, stående i

närmare harmoni med lagen i öfrig!, icke leder till dylika rubbningar af det

bestående..

De inom Högsta Domstolen gjorda anmärkningar i afseende på ej

mindre den af komiterade föreslagna nya institutionen af en biträdande domare,

, än äfven den ifrågaställa minskningen i antalet af domför nämnd

innefatta för Utskottet tillräckliga skäl att afstyrka bifall till komiterades

förslag härutinnan.

Vid en jemförelse af detta förslag med den nådiga propositionen framgår,

att begge äro i det närmaste lika mycket egnade att bereda en ökad

skyndsamhet i lagskipningen. Enligt komiterades förslag skulle, i domsaga

med ett tingslag, hållas lagtima ting hvarje månad, med undantag för Januari,

eller inalles under året ellofva ting, och i domsaga med två tingslag

hvarannan månad, eller inalles sex ting årligen i hvardera tingslaget. Enligt

Kong!. Maj:ts proposition åter skulle i de tingslag, der den nya ordningen

komme att gälla, antalet af allmänna sammanträden, Indika äro jemförliga

med de af komiterade föreslagna månadtliga tingen, uppgå till tio i

dornsagor med ett tingslag och teor i dem som bestå af två tingslag, eller,

der särskilda sammanträden för lagtima tingens afsilande erfordrades, tolf i

de förra och sju i de sednare domsagorna.

. Visserligen måste det medgifvas, att komiterades förslag erbjuder fördelen

af ett ordinarie sammanträde årligen mera, än som enligt Kong!.

Maj:ts förslag skulle ega rum; men denna fördel synes ej vara af den betydenhet,

. att den förmår uppväga de dermed förknippade olägenheter, bland

hvilka förnämligast må framhållas, dels att komiterades förslag förutsätter

institutionen af eu biträdande domare, såsom nära nog nödvändig, dels ock

att

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

att detsamma för de domsagor, der den nya lagen vunne tillämpning, komme

att rubba den gamla uppfattningen af ett ordinarie ting såsom ett afslutadt

helt för sig och följaktligen medföra behofvet af ändringar i lagarne

om lagfart, äktenskapsförord m. in., såsom komiterade ock föreslagit. Dessa

olägenheter har Kongl. Maj:t i det nådiga förslaget undvikit, derigenom att

detta, i nära öfverensstämmelse med hvad lagberedningen föreslagit, med

bibehållande af tingsbegreppet mera oförändradt, ordnar de allmänna sammanträdena

i tvänne genom sommar- och julferier åtskilda grupper, hvilka

hvar för sig utgöra ett lagtima ting. Den något större tidsutdrägt i afseende

på lagfart, som till följd häraf i allmänhet hlefve erforderlig, innan

fastebref kunde meddelas, bör icke kunna framkalla några synnerliga betänkligheter,

då en förändrad, mera tidsenlig lagstiftning angående lagfart

och inteckning icke längre kan låta vänta på sig. Och beträffande de i

Kongl. Maj:ts förslag bestämda sommar- och julferier, så torde dessa ej medföra

några afsevärda olägenheter, då utan tvifvel på de flesta ställen särskilda

sammanträden komme att hållas dels i Juli för vårtingets och dels i

December för höstetingets afstötande. För öfrigt må härvid erinras, att jemväl

i komiterades förslag en månads julferier förunnats domaren i domsaga

med endast ett tingslag. Hvad angår sommarferierna, torde dessa med

hänseende till allmänhetens vanor och beqvämlighet vara lämpliga, på samma

gång de äro nödvändiga för att domaren skall hinna att hålla egodelningsoch

andra syneförrättningar.

På grund af det nu anförda och under åberopande af hvad de vid

den Kongl. propositionen fogade bilagor i öfrigt innehålla till stöd för Kongl.

Majds förslag, anser Utskottet detta höra föredragas framför det af komiterade

uppgjorda; och får Utskottet, som förbehåller sig att här nedan särskildt

afgifva yttrande rörande vissa af komiterade föreslagna och af enskilda motionärer

nu ifrågaställa lagförändringar, alltså vördsamt hemställa,

l:o) att Herr Carl Ifvarssons motion i hvad den afser

antagande af komiterades förslag i dess helhet ej måtte

af Riksdagen bifallas.

Härmed anser Utskottet sig jemväl hafva besvarat Herr C. 1. Bengtssons

ofvanberörda motion, så vidt den innefattar yrkande, att antalet af ledamöter

i häradsnämnden måtte minskas; och hvad angår samma motionärs

förslag att, jemte domaren, skulle anställas en notarie, ^hvilken må i domstolens

beslut deltaga och tillika vara protokollsförare”, så och då motionäBih.

till Rissel. Prof. 1872. 7 Sami. 19 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

ren härvid fästat det vilkor, att domaren skulle aflöna notarien, men det ej

torde vara lämpligt, att tillförbinda en ordinarie tjensteman att aflöna en

annan sådan, synes redan detta utgöra tillräckligt skäl för afslag å motionärens

framställning i denna del.

Beträffande den sednare delen af Herr Bengtssons motion, hvari yrkas,

att domaren skulle genom högt vite tillhållas att vid tings afsilande hafva

domar och utslag fullständigt utskrifna till utlösen af vederbörande, så torde

endast behöfva erinras, att gällande författning angående expeditionslösen

innehåller erforderliga bestämmelser i detta afseende.

På dessa skäl hemställer Utskottet,

2:o) att Herr C. I. Bengtssons ifrågavarande motion

så i ena som andra delen måtte af Riksdagen lemnas

utan vidare afseende.

I ordningen följer nu för Utskottet att afgifva slutligt yttrande i anledning

af Kongl. Maj:ts förenämnda nådiga proposition. Af hvad här ofvan i lista

punkten blifvit anfördt framgår, att Utskottet för sin del gillar den plan och

de principer, i öfverensstämmelse hvarmed detta förslag blifvit uppgjordt;

och som Utskottet vid verkställd granskning af de särskilda stadgandena ej

funnit anledning till någon anmärkning, får Utskottet tillstyrka,

3:o) att Kongl. Maj:ts nådiga proposition måtte af

Riksdagen bifallas.

Herr Carl Ifvarsson har i sammanhang med framläggandet af komiterades

förslag till stadga angående underdomstolarne på landet påyrkat,

bland annat, att Riksdagen måtte aflåta underdånig skrifvelse med anhållan

att Kongl. Maj:t vid reglering af domsagor och tingslag täcktes tillse att

domkretsarne, der ej oöfvervinnerliga lokalbinder ligga i vägen, icke blifva

större än att de tingssökande få högst fyra mil till tingsstället. En sådan

underdånig framställning kunde svårligen uppfattas annorlunda än såsom en

önskan å representationens sida att Kongl. Maj: t måtte, med iakttagande af

berörda regel, utan vidare omständigheter foga anstalt om reglering af domsagor

och tingslag. Det torde dock vara tvifvel underkastadt, huruvida en

dylik åtgärd vore öfverensstämmande med allmänna meningen i de särskilda

orterna. Enligt Utskottets åsigt bör regleringen icke på en gång, utan endast

småningom, genomföras, i den mån behofvet deraf gör sig gällande inom

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 33.

de olika orterna. Lämpligast torde derföre vara, att företrädesvis låta det

ankomma på menigheterna att taga initiativet, eller åtminstone på frivillighetens

väg sjelfva medverka till ändamålets vinnande.

I sådan syftning hafva Rikets Ständer ock uttalat sig uti sin ofvanberörda

underdåniga skrifvelse den 28 Maj 1866, der det heter: ”Rikets

Ständer antaga nemligen, att menigheterna villigt skola underkasta sig att i

någon mån uppoffra den fördel, de för närvarande kunna ega af tingsställenas

närbelägenhet, om de genom en lagförändring i ofvan antydd syftning

erhålla visshet, att en dylik uppoffring skall medföra den vida större fördelen

af oftare återkommande rättegångstillfällen, och att det icke skulle

möta alltför stora svårigheter att förmå härader och tingslag till frivilligsammanslutning

för gemensam jurisdiktion, om det för alla blir uppenbart

att rättvisan derigenom blir, åtminstone i afseende på tiden, för dem alla

tillgängligare. Det är genom en sådan menigheternas frivilliga medverkan

och försakelse af vissa nu åtnjutna förmåner, som, enligt Rikets Ständers

förhoppning’, den ifrågavarande förändringen skall kunna genomföras; och då

orternas innevånare i detta afseende bäst torde känna sina egna behof, så

synes det Rikets Ständer icke ens välbetänkt att, utan en sådan medverkan,

försöka sakens genomförande.”

Det torde således få antagas såsom alldeles gifvet, att Kongl. Maj:t i

hvarje särskild! fall lemnar vederbörande menigheter tillfälle att yttra sig i

saken, innan Kongl. Maj:t förordnar om någon förändring i ifrågavarande

hänseende; och om det någongång inträffar, att två eller flera tingslag önska

att blifva förenade till ett, oberoende deraf att eu mindre del af befolkningen

derigenom finge öfver fyra mils väg till det gemensamma tingsstället, skulle

det vara mindre Renligt, om Kongl. Maj:t, till följd af en på förhand uppställd

regel, såge sig förhindrad att gå befolkningens enhälliga önskan tillmötes.

Den af motionären föreslagna underdåniga framställningen kunde

således hafva till följd, å ena sidan, på sätt förut är anmärkt, att Kongl.

Maj:t funne sig föranlåten vidtaga en reglering, som, ehuru uppfyllande det

af Riksdagen ifrågaställda vilkor, dock icke öfverensstämde med menigheternas

önskningar, men å den andra, att en af menigheterna eftersträfvad

reglering, med hänsyn till samma vilkor, icke blefve medgifven.

Enligt Herr Carl Ifvarssons motion skulle Riksdagen i den ifrågaställda

underdåniga skrifvelsen vidare anhålla, att de mindre städernas förläggande

under landsrätt måtte, der sådant lämpligen kunde ega rum, genom domsageregleringen

underlättas samt med görligaste första verkställas. Ur konstitutionel

synpunkt har man funnit betänkligt att vidtaga en sådan anordning

så länge ännu grundlagen sammanbinder städernas jurisdiktion med deras

representationsrätt på ett sätt, som gör att eu förändring i den förra medför

rubbning i den sednare. Ty då 13 § 2 mom. Riksdags-ordningen innehåller,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

att de städer, hvilka icke hafva egen jurisdiktion, i fråga om riksdagsmannaval

till Andra Kammaren räknas till landet, så följer deraf, att om rikets

mindre städer till något betydligare antal lades under landsrätt, det antal

platser Riksdags-ordningen ansett nödigt förbehålla åt städernas representanter

komme att väsendtligen förminskas. Just för att undanrödja detta hinder för

de mindre städernas förläggande under landsrätt har af innevarande Riksdag

antagits att hvila till vidare grundlangsenlig behandling ett af Konstitutionsutskottet

framstäidt förslag till ändring i åberopade grundlagsparagraf, i syfte

att göra städernas representationsrätt oberoende af deras jurisdiktion. I anseende

till de ifrågavarande städernas obetydlighet, torde, i fall det framdeles

finnes lämpligt att förlägga en eller annan af dem under landsrätt eller eljest

förena stad och land till eu domkrets, något hinder i detta afseende icke

möta deraf att domsageregleringen för landet föregått, och denna synes derföre

kunna utan olägenhet verkställas fullkomligt oberoende af hvad i förra

hänseendet sedermera kan inträffa. I allt fall lärer Kongl. Maj:t jemte öfrige

vederbörande icke underlåta att vid sådana regleringar taga i behörigt betraktande

möjligheten och sannolikheten deraf att någon stad kan komma

att förenas med den ena eller andra jurisdiktionen på landet.

På sätt den af Kongl. Maj:t till 1868 års Riksdag afgifna berättelse

om hvad i riket och dess styrelse sig tilldragit utvisar, har Kongl. Maj:t,

i anledning af Rikets Ständers i ofta berörda underdåniga skrifvelse den

28 Maj 1866 derom framställda begäran, förklarat, ”att den som hädanefter

till häradshöfdinge-embete ''varder i nåder utnämnd, skall tillsvidare vara

skyldig underkasta sig den förändring icke allenast, på sätt hittills i häradshöfdingefullmakter

stadgats, i löneförmåner, utan jemväl i domsagans område,

som framdeles kan blifva bestämd, samt anbefallt hofrätterna att, då

häradshöfdinge-embete kungöres ledigt, om detta vilkor i kungörelsen införa

underrättelse.” Sådant har ock, enligt hvad Utskottet inhemta!, sedermera

städse iakttagits. Det torde följaktligen vara öfverflödigt att Riksdagen nu

gör förnyad underdånig famställning i detta afseeende, såsom Herr Carl

Ifvarsson i sin motion slutligen yrkat.

Af dessa skäl får Utskottet hemställa,

4:o) att Herr Carl Ifvarssons i nu omhandlade hänseenden

framställda förslag måtte af Riksdagen lemnas

utan vidare afseende.

I 11 kap. 1 § Rättegångs-balken är stadgadt, att domaren, då h an utfärdar

stämning, skall deri nämna ”käranden och saken, så ock å hvad ort

och dag den bör till svars komma, som stämd varder;” och är vidare genom

Kongl. resolutionerna på allmogens besvär den 17 September 1723, § 82,

och den 16 Mars 1739, §68, förordnadt, att stämningar till häradsrätt skola

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

ställas å första rättegångsdagen af tinget, vid hvars början det åligger domaren

att bestämma och för parterne tillkännagifva den dag, då de böra

vara tillstädes, för att sin talan utföra.

Med anmärkning, hurusom föreskriften att stämning skall ställas å

tingets första dag medförde betydliga olägenheter för parter och vittnen,

särdeles i de härader eller tingslag, der tinget fortginge i flera dagar, har

Herr L. J. Lönnberg uti en inom Andra Kammaren väckt motion (N:o 129),

i ändamål att dagen för målets handläggning måtte i stämningen utsättas,

föreslagit, “att hvad genom Kongl. resolutionerna på allmogens besvär den

17 September 1723 och den 16 Mars 1739 finnes stadgadt angående stämnings

ställande på första tingsdagen måtte till all kraft och verkan upphäfvas.

“

Då domaren eger uppdraga åt andra att utfärda, stämningar, kan han

ej alltid på förhand bestämma dag för ett instämdt måls handläggning. Motionärens

förslag kan för den skull svårligen helt och hållet bifallas, med

mindre tillika stadgas, att stämning alltid skall utfärdas af domaren sjelf.

Det torde dock vara tvifvel underkastadt, huruvida allmänheten, för vinnande

af den ifrågaställda reformen, skulle vilja uppoffra förmånen att kunna i

hemorten uttaga stämning utan att behöfva för detta ändamål anlita domaren.

Efter hvad Utskottet inhemtat lärer emellertid i domsagor med ringa

omkrets icke alltid vara förhållandet att domaren uppdrager åt andra personer

att utfärda stämningar; och äfven i de tingslag, der dylikt uppdrag lemnas,

är det ingalunda sällsynt, men tvärtom vanligt, att en och annan stämning

utverkas hos domaren. I större tingslag brukas understundom redan

nu att, med afseende på svarande parternes hemvist, på förhand bestämma

vissa dagar för mål från särskilda socknar. Fall torde följaktligen ganska

ofta inträffa, då dagen för målets handläggning kan utan olägenhet i stämningen

utsättas. I sådana fall synes detta, såsom ländande till den rättsökande

allmänhetens beqvämlighet, böra eg a rum.

På grund häraf och under förutsättning att Kongl. Maj:ts i tredje punkten

omhandlade nådiga proposition vinner Riksdagens bifall, får Utskottet

hemställa,

5:o) att Riksdagen måtte för sin del besluta eu författning,

så lydande: “Med ändring af hvad stadgadt

är derom, att alla stämningar till häradsrätt skola ställas

å första rättegångsdagen af tinget eller sådant allmänt

sammanträde, som i Kongl. Förordningen angående

ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting

den — •— — — sägs, göres till 11 Kap. 1 § Rättegångs-balken

följande tillägg: Kan ej i stämning till häradsrätt

den dag bestämmas, då saken företagas skall;

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

varde stämningen ställd å första rättegångsdagen af tinget

eller allmänna sammanträdet; och utsätte i ty fall domaren,

vid tingets eller sammanträdets början, dag för sakens

handläggning, der den ej genast förekomma kan.

Hvad sålunda förordnadt är skall till efterrättelse gälla

från och med början af år 1873.“

Med föranledande af Herr Carl Ifvarssons motion öfvergår Utskottet

nu till det af komiterade uppgjorda förslag till förändringar i afseende på

de stadganden, hvilka innefattas i 2, 3 och 4 §§ af 12 Kap. Rättegångsbalken.

Till stöd för sitt förslag härutinnan hafva komiterade anfört, att dessa

förändringar voro dels ovilkorligen betingade af den föreslagna nya ordningen

för tingen och dels påkallade af angelägenheten att lägga hinder i vägen

för en tredskande part att oskäligt utdraga rättegången. Genom föreslagna

stadgandet att part ej skall anses uteblifven innan han försummat tvänne upprop,

ej heller då han, innan Rätten till dom öfverlagt, infinner sig före tingets

slut å landet eller rättegångsdagens slut i stad, hade man velat bereda

parten tillfälle att upprätta en måhända ofrivillig försummelse, så vidt sådant

läte sig förena med motpartens skäliga anspråk, att ej för länge uppehållas

i sin rätt och med angelägenheten att ej för mycket uppehålla domstolen i

dess verksamhet. Att deremot tillåta en part, som vid tinget uteblifva, att,

sedan målet blifvit af den andre öfverlemnadt till afgörande och dom utlefvad

å nästa ting, först dervid infinna sig för att utföra sin talan, skulle vara

detsamma, som att uppmana till en tredska, hvilken kunde föranleda det ena

onödiga uppskofvet efter det andra. Sedan t. ex. käranden öfverlemnat saken

till pröfning och förvissat sig, att svaranden uteblifvit hela tinget, saknade

han skäl att infinna sig å nästa ting, då han endast hade att lösa protokoll,

hvilket kunde ske genom någon annan. Tillätes nu svaranden att då

komma tillstädes med genmäle, hvaröfver käranden borde höras, så skulle

uppskof ännu ett ting föranledas; och om svaranden ej heller då infunne

sig-, utan vore berättigad att å tredje tinget genmäla kärandens yttrande,

kunde på detta sätt målets afgörande fördröjas nästan i oändlighet.

Delande dessa åsigter får Utskottet, i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med hvad komiterade i ifrågavarande hänseende föreslagit och under enahanda

förutsättning, som i nästföregående punkt sägs, hemställa,

6:o) att Riksdagen måtte för sin del besluta eu författning,

hvarigenom förordnas, att 2, 3 och 4 §§ af 12

Kap. Rättegångs-balken skola erhålla följande förändrade

lydelse:

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

”2 §. Blifver käranden förfallolöst ute; varde saken

på den stämning ej mera upptagen, och gälde han svaranden

dess kostnad, der denne när är och det äskar.

Kommer käranden å föresatt tid, men svaranden ej

och låter ej laga förfall framte; viser käranden, att svaranden

stämning i laga tid fått; döme då Rätten i saken,

på de skäl käranden företer, och före i domen in, huru

den, som vunnit, sin vederpart om domen kungöra skall,

som i 4 § sägs. Kominer svaranden sedan innan tid till

vad ute är, och begär vädja; hafve der lof till, och Rätten,

dit vädjadt är, döme i hufvudsaken. Kommer han

ej inom nämnda tid; njute återvinning som i 4 § sägs;

och gånge domen i sådant återvinningsmål till utmätning,

der käranden det äskar; och han hafve våld lyfta det,

som utmätt är, om han full borgen derför ställer.

Vållas, genom svarandens utevaro, uppskof med målet,

höte han från och med tio till och med etthundra daler.

Viser han å nästa ting å landet, eller inom en månad i

stad, att han förfall haft och ej kunnat Rätten det kungöra;

gånge böterna åter.

3 §. Ej skall part anses hafva från Rätten utebli fvit,

innan han ropats upp fcvänne gånger, minst en half timme

emellan hvarje gång, och vid begge uppropen borta varit.

Kommer han sedan under samma ting å landet, eller å

samma rättegångsdag i stad, innan Rätten till dom öfverlagt,

att sin talan utföra; höte, för upprops försummelse,

fem daler.

4 §. Hvar som dom vunnit, efter ty i 2 § sägs,

kungöre den, sedan tid till vad förbi är, sin vederpart;

eller söke utmätning derå, så tidigt att vederparten kan

låta saken instämma till nästa ting å landet, och i staden

inom en månad, att återvinning söka, Gför han det ej,

som vunnit; njute den, som tappat, samma tid, sedan han

tillsagd varder. Pröfvas det, att han för fattigdom ej orkar

fullgöra domen, inom den tid som sagdt är; hafve

ändå makt att söka återvinning. Är det, som dömdt är,

sådant, att återvinning varder onyttig, der domen fullgöras

skulle; då gånge den ej till fullbordan. Försummar

den, som tappat, den tid nu föresatt är; hafve

sedan ingen talan till återvinning.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

Hvad sålunda förordnadt är skall till efterrättelse gälla

från och med början af år 1878.”

På sätt komiterade i sina rnotiver till föreslagen ändring af 2 kap.

18 § Kyrkolagen anfört, har erfarenheten visat, att i allmänhet tingsmenigheten

föga begagnar sig af tillfället att öfvervara tingspredikan, i synnerhet

då den hålles annorstädes än å tingsstaden. Gudstjensten vid tingen är följaktligen

numera till egentligen för domstolens ledamöter. Vid sådant förhållande

synes^gällande lag härutinnan lämpligen kunna så ändras, att gudstjenst

\ förrättas endast vid årets början, såsom i fråga om stadsdomstolarne

redan är stadgadt. Till eu slik förändring af kyrkolagen har kyrkomötet,

uppå Kongl. Maj:ts derom i skrifvelse den 2 September 1868 framställda

begäran, redan lemnat sitt samtycke.

Utskottet får derföre, i anledning af Herr Carl Ifvarssons motion och

i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad komiterade i detta afseende föreslagit,

hemställa,

7:o) att Riksdagen måtte för sin del besluta en författning,

så lydande:

”Med ändring af hvad i 2 kap. 13 § Kyrkolagen och

2 kap. 3 § Rättegångsbalken stadgas om gudstjenst vid

häradsting, förordnas, att vid underdomstol å landet skall

endast å det lagtima ting, som först på året infaller, innan

rätten till domsäte träder, gudstjenst förrättas.

Hvad sålunda förordnadt är skall till efterrättelse gälla

från och med början af år 1873.”

Derest Riksdagen, på sätt Utskottet i tredje punkten tillstyrkt, gillar

Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående ändring i vissa fall af gällande

bestämmelser om häradsting, torde Riksdagen finna och för sin del besluta,

8:o) att 6 § i Kongl. förordningen om landsting den

21 Mars 1862 skall erhålla följande förändrade lydelse:

”Val till landstingsman för härad eller tingslag, der

det bör genom valmän verkställas, skall förrättas å första

rättegång sdagen af lagtima sommartinget i häradet eller

tingslaget, men, der sommarting icke hålles, å första rättegångsdagen

af lagtima vintertinget. I de orter, der Kongl.

förordningen angående ändring i vissa fall af gällande bestämmelser

om häradsting den----länder till efter
rättelse,

skall valet förrättas å första rättegångsdagen af

det allmänna sammanträde, som efter April månads ut
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

17

gång först infaller. Möter hinder för valets verkställande

å tid, som sagd är, förrättas det å dag, som valförrättaren

utsätter och behörigen kungör. Yalmännen skola utan

särskild^kallelse sig vid valet personligen inställa.

Häradsrättensgordförande är valförrättare.

Der valet sker omedelbart i kommunalstämma, skall

det vara före Juni månads utgång verkstäldt.

Inom samma tid bör ock landstingsmannaval i stad

hafva försiggått.”

I afseende på stadgandet i 1 kap. 1 § Rättegångs-balken, att Häradsnämnden

skall bestå af tolf ”bönder”, har Herr Lars Ersson uti en inom

Andra Kammaren väckt motion (N:o 163) anmärkt, att detta stadgande vore

olämpligt, då något egentligt bondestånd numera ej funnes i vårt land; yrkande^motionären

derföre, att berörda lagrum måtte varda ändradt till följande

lydelse: ”Underrätt å landet är Häradsrätt. Der dömer häradshöfding

med tolf jordbrukare, som i häradet bo och dertill valde äro---varit.”

Riktigheten af motionärens berörda anmärkning måste erkännas. Häraf

följer dock icke att till ledamöter i häradsnämnden böra väljas endast jordbrukare,

såsom motionären föreslagit. Då nämndens förnämsta uppgift är,

att utöfva folkets andel i lagskipningen, att dervid representera det allmänna

vettet och rättskänslan, synes rättigheten att välja nämndeman, liksom valbarheten,

böra bestämmas hufvudsakligen efter samma grunder, som i fråga

om kommunaluppdrag i allmänhet äro gällande.

Enligt nu varande lag eger nämndeman rättighet att bibehålla sin befattning

sa länge han det vill. Lika med ofvanförmälde komiterade anser

Utskottet, att sadant strider emot sjelfva den grund, folkets förtroende, hvarpå

nämndemansinstitutionen hvilar. Om ett misstag vid val till nämndeman

blifvit begånget, bör det finnas en möjlighet att någon gång rätta detsamma.

Någon viss tid torde derföre böra bestämmas, efter hvars förlopp nytt val

skall ega rum. Det i ifrågavarande lagrum jemväl förekommande stadgande,

att ej någon, som ur nämnden afgått, skall vara skyldig att låta sig åter

invälja förr än ordningen ånyo till honom kommer, sedan de öfriga, som

väljas kunna, äfven varit nämndemän, strider så uppenbart emot folkets tillbörliga

rättighet att välja endast den, som kan värdigt fylla _ kallet, att vidare

motivering af dess upphäfvande ej torde erfordras. Genom bestämmande

af den tid, efter hvars förlopp man är skyldig underkasta sig omval,

till sex år, såsom komiterade föreslagit, synes vara tillräckligt sörjdt

derför, att icke någon allt för mycket besväras.

På nu anförda skäl och med anledning af ej mindre Herr Lars Erssons

berörda förslag än äfven Herr Carl Ifvarssons motion får Utskottet, i

Bth, till Biksd. Brok 1872. 7 Sami. 19 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad komiterade uti förevarande hänseende

föreslagit, hemställa,

9:o) att Riksdagen måtte för sin del besluta den förändring

af 1 kap. Rättegångs-balken, dels att, i stället för

1 §, införas tre §§ med följande nummer och lydelse:

”1 §. Underrätt å landet är Häradsrätt. Der dömer

Häradshöfding med tolf män, som dertill valde äro. De

tolf kallas Häradsnämnd. Då ledigt rum i Hämnden fyllas

skall, varde i den valkrets, för hvilken ledigheten inträffat,

val hållet å kommunalstämma. Äro flera socknar, eller

socknedelar, till gemensam valkrets förenade, bestämme

Rätten, å hvilken sockens kommunalstämma valet förrättas

skall. En hvar, som i kommunens allmänna angelägenheter

röstberättigad är, ege rösträtt vid nämndemansval

inom den valkrets han tillhör; och hafve hvarje röstande

en röst. Vid lika röstetal skilje lotten.

2 §. Till Nämndeman är valbar hvarje inom valkretsen

bosatt välfrejdad man, som är 25 år gammal och sjelf

vid nämndemansval rösträtt eger; dock ej den, som står

under förmynderskap eller annans husbondevälde, ej heller

någon, som är i Konungens eller rikets tjenst. Nämndeman

väljes för sex år, dock med rätt för den valde att

efter två år från tjensten afgå. Flyttar Nämndeman ur

valkretsen eller viser eljest giltigt hinder, då må Rätten

honom entlediga, ändå att han ej två år tjenstgjort.

Nämndeman som berättigad är att från tjensten afgå, skall

dock tjensten fortfarande bestrida, -till dess besked till

domaren inkommit, att annan vald blifvit. Den som fyllt

sextio år, vare ej skyldig att i Nämnd tjenstgöra. Ej

eller vare någon pligtig att, sedan han ur Nämnden afgått,

åter inträda förr, än efter sex år.

3 §. Är någon missnöjd med nämndemansval; ege

deröfver hos Rätten klagan föra; men valet lände ändå

till efterrättelse, der ej Rätten annorlunda förordnar. Den

valdes behörighet ege Rätten pröfva, ändå att klagan ej

föres;”

dels ock att 10 § skall erhålla följande lydelse:

”Nu häfver Häradshöfding förfall, att han sitt embete

ej förrätta kan; kungöre det Hofrätten. Pröfvas det lagligt;

förordne Hofrätten en skicklig man, som embetet i

hans ställe förestår. Samma lag vare om Borgmästare,

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

der Rådstufvurätten utan honom ej domför är. Häfver

Nämndeman förfall, och varder förty Häradsrätten ej domför,

eller saknas eljest fulltalig Nämnd, i andra fall än

det, som i 13 kap. 4 § sägs, kalle Häradshöfding af dem,

som närmast bo, och till Nämndemän väljas kunna, en

eller flera, efter ty som behofvet fordrar.”

Herr Sven Nilsson i Osterslöf har genom en inom Andra Kammaren

väckt motion (N:o 88) framställt det förslag, ”att för brottmål, som handläggas

å urtima ting, Häradsrätt må vara domför, då jemte Häradshöfding

tre eller högst fem nämndemän i Rättens förhandlingar och beslut deltaga”.

I sammanhang härmed har Utskottet, med anledning af Herr Carl

Ifvarssons motion till pröfning förehaft komiterades förslag om nedsättning i

antalet af nämndemän vid husesyner i allmänhet.

De brottmål, h vilka å urtima ting handläggas, afse uteslutande grofva

brott, der det är fråga om den personliga frihetens, stundom om lifvets förlust.

Vid sådant förhållande och med afseende på nämndemans-institutionens

ofvan antydda betydelse, kan Utskottet icke inse, hvarföre antalet af domför

nämnd här skulle vara mindre än vid lagtima ting.

Deremot och då i författningar ne angående husesyner å militie boställen

och prestebol två till sex nämndemän ansetts tillräckligc vid dessa syner,

lärer något större antal icke vara behöfligt för andra husesyner, hvilka det

åligger domaren att verkställa; hvarföre Utskottet hemställer,

10:o) att Riksdagen måtte, med afslag å Herr Sven

Nilssons gjorda framställning, för sin del besluta en författning,

så lydande:

”Hvad i särskilda författningar är stadgadt derom, att,

vid vissa husesyner, syneförrättaren må ega, sig till biträde,

tillkalla minst tvänne nämndemän eller flera, högst

half nämnd, allt eftersom syneförrättaren för synens vidlyftighet

pröfvar, skall gälla äfven om andra husesyner,

som af domare med nämnd förrättas skola.”

Stockholm den 22 April 1872.

På Utskottets vägnar: ''

ERIC SPARRE.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

Reservationer:

af Herr Grefve Mörner, emot den i 9:de punkten af Utlåtandet gjorda

hemställan.

af Herr von Sydow, emot 6:te, 8:de och 9:de punkterna.

af Herr Garlén: ”Frågan om förändrad lagstiftning angående under - domstolarne å landet har allt hitintills hufvudsakligen inskränkt sig till det

spörjsmålet, huruledes dessa domstolar skulle kunna göras permanenta och

huruledes nämndemansinstitutionen borde ombildas, så att äfven andra medborgare

än ”bönder” blefve berättigade att deltaga i lagskipningen. Men genom

Kongl. Maj:ts nådiga proposition af den 22 nästlidne Mars har frågan

tagit vida större omfång. Den nådiga propositionen inledes nemligen med

det förklarande, att Kongl. Maj:t ”anser en fullständig utredning böra göras

derom, huruvida en sådan ombildning af underdomstolarne må verkställas, att

de samtliga komma att bestå af flere lagfarna ledamöter”; i sammanhang

hvarmed tillkännagifves, att detta varit skälet, hvarför Kongl. Maj:t gifvit

lagförändringen i ämnet en inskränktare omfattning än särskild! förordnade

komiterade föreslagit i den af dem utarbetade och af enskild riksdagsman

till antagande af Riksdagen nu framlagda ”Stadga angående allmänna underdomstolarne

å landet”.

Derest man, såsom tillbörligt är, tacksamt erkänner den framåtseende

omtanke regeringen ådagalagt, då den väckt till lif ett hitintills för representationen

främmande spörj smål; så vill det synas som om denna erkänsla ej

kunde visa sig lämpligare, än dymedelst att representationen begagnar det

tillfälle, som regeringens omförmälda meddelande erbjuder, för att uttala sig,

huruvida ett utbyte af nuvarande domstolsform mot en kollegial anses önskvärd

eller ej. Blir detta uttalande nekande, så besparar man regeringen

alla vidare besvär med den antydda utredningen och Chefen för Justitiedepartementet

kan, ostörd deraf, med sin lagbyrå genast egna sina krafter åt

de många andra lagstiftningsfrågor, som fordra sin snara lösning.

Det är af sådan anledning jag tillåter mig här vidröra detta ämne;

och jag bekänner dervid uppriktigt, att jag för min del anser institutionen

domare med nämnd såsom första instans ega för vårt land och våra förhållanden

ett afgjordt företräde framför den kollegiala domstol sformen, och sådant

ej endast af ekonomiska, utan äfven af juridiska och politiska skäl.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

Hvad angår den ekonomiska sidan af saken, så lärer ej erfordras någon

vidlyftig utredning för att inse att den ifrågasatta nya institutionen blir

kostsammare än den nuvarande. Det är uppenbart, att tre domare blifva

dyrare att aflöna än en, likasom det torde kunna antagas att ett domarekollegium

på landet snart lärer fordra, såsom i de flesta städer, biträde af

aflönade notarier och andra biträden.

Ser man åter saken från juridisk synpunkt, så må ju vara möjligt att

sj elfva lagtolkningen blir mognare öfvervägd om tre jurister deri deltaga.

Men huru många mål förekomma väl vid våra landtdomstolar, som taga i

anspråk någon stor grad af lagtolkningsförmåga? Man kan ju för dessa få

mål betrakta underdomstolarnes utslag såsom ett projekt-utslag och vända

sig till det kollegium som kallas Hofrätt, för att få saken ytterligare pröfvad:

hela kostnaden derför är efter vanlig taxa 15 riksdaler. Härmed må emellertid

vara hurji som helst. Det vissa är, att det ej endast är tolkning af

lag, som förekommer vid eu underdomstol. Denna skall föregås af något

lika vigtigt, nemligen målets beredande till dom genom utredning af sakförhållanden,

förhör med parter och vittnen in. m.; och det lärer väl ej vara

tvifvel underkastadt att mycken oreda kan uppstå, derest tre, i stället för

endast en, domare blanda sig deruti. Det var antagligen äfven med särskild!

afseende härå den med rätta högt ansedda ”Lagkomité!!” i sin motivering för

bibehållande af enmansdomsstolarne på landet yttrade: ”Vid första instansen,

der en sak beredes till pröfning och får sin egentliga form, är det ej olämpligt

att den behandlas af en enda domare”. — Yidare kommer pröfningen

af fakta, hvilken, som bekant är, i många länder med högre juristbildning

än hos oss är uteslutande öfverlemnad åt icke-jurister (jury). Så långt tror

jag väl ej att man i vårt land bör gå, men det vågar jag påstå, att vid en

dylik pröfning har en lagfaren man vida mera gagn af det sunda omdömet

hos en förståndig nämnd, vald af och ur folket, än af bränne jurister, så

qvalificerade som bisittarne i den kollegiala domstolen antagligen komma att

bli. — Ytterligare hör till en god lagskipning skyndsamhet, hvilken väl ej

kan befordras af den kollegiala verksamheten, hvilken i sig innebär en viss

benägenhet för omständlighet och i allt fall nödtvunget betingar icke ringa

tidsutdrägt, då ju flere ledamöter icke på samma gång kunna granska alla

handlingar och vara beredda med sina vota. — Slutligen torde ingen lagskipning

kunna anses rätt ändamålsenlig med mindre den uppehåller enheten

eller hvilar på fasthet i principer; och med fog kan ifrågasättas, huruvida

något kollegium, med den splittring i meningar som derinom kan uppkomma,

erbjuder den garanti i afseende å ärendenas likformiga behandling, som en

enmansdomstol. Är icke till och med vårt förnämsta domarekollegium, Högsta

Domstolen, utsatt för anmärkningar om vacklande i sina domslut i följd

af de oberäkneliga voteringarne? Och finnes något, förutom rent af våld och

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Lag-Vtslcottets Utlåtande N:o 33.

mannamån, som så undergräfver förtroendet till lagen sjelf, som splittrade

meningar hos de dömande?

Den vigtigaste synpunkt saken erbjuder är emellertid den politiska;

och för min del hyser jag den fasta öfvertygelse, att den ifrågasatta förändringen

just från denna synpunkt måste framkalla de största betänkligheter.

Kan man månne i ett land, så demokratiskt som vårt, nog högt uppskatta

detta lefvande intresse för lag och rätt, denna lefvande kännedom om lag

och rätt, som fostras och utbildas derigenom att folket, genom sina förtroendemän,

deltager i domstolsförhandlingarne och är med i domen? Kan man

månne i ett land, som saknar och ännu kan sakna advokater, nog högt

värdera en domstols-formation, som i och för sig tvingar domaren att hjelpa

parterne med sakens utredande och att, vid bedömande af de så ofta förekommande

frågor, hvilka ligga utanför den juridiska kunskapssféren, inhemta

råd och upplysningar af personer, särskild! utsedda för att vägleda domaren i

fråga om folkets uppfattningar och ortens egendomliga förhållanden samt egande

en personalkännedom, som en kollegiidomare aldrig kan i lika hög grad förvärfva?

Skattar man, såsom sig bör dessa fördelar af vår gamla, af folkets

synnerliga förtroende ännu uppburna domstolsorganisation, så vill det förefalla

som om valet emellan detta gamla bepröfvade och det nya opröfvade

skulle vara lätt gjordt, utan behof af den i den nådiga propositionen bebådade

utredningen. Eller finnes det någon, som ej inser att underdomstolar,

bestående endast af jurister, så småningom skulle hos folket förqväfva intresset

för lagarne, förskingra kunskapen om desamma samt slutligen göra

det lika omöjligt för menige man i vårt land, som i andra med kollegiala

domstolar hugnade länder, att sjelf handhafva sina juridiska angelägenheter

och sjelf bevaka sin rätt inför domstol?

Är det nu så, att den nuvarande formen för underdomstolarne på landet

bär, äfven ur principiel synpunkt, företräde framför de kollegii-domstolar,

som i den nådiga propositionen afses; så förfaller dermed det skäl som i den

nådiga propositionen åberopas såsom stöd för åtgärden att gifva förevarande

lagförändring inskränktare omfattning än den gafs i den af komiterade utarbetade

”stadga”. Och då särskildt motion nu för andra gången är vackt

om antagande af denna stadga i dess helhet, synes intet hinder möta att

gifva förändringen den omfattning som i densamma afsågs. Jag hade också,

sedan ett inom Utskottet väckt förmedlingsförslag fallit, ämnat tillstyrka

detta. Men som Utskottet, efter att hafva antagit Kongl. Maj:ts förslag, under

uttryckligt tillkännagifvande dock af flertalet, att motsvarande delar af

komiterades förslag voro ändamålsenligare, jemväl antagit åtskilliga vigtiga

stycken af komitéförslaget; synes det mig ej vidare behöflig! att nu ställa

hela frågan så på sin spets.

Jag föreställer mig nemligen, att, derest Riksdagen vill förekomma alla

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Lag-Vtslcottets Utlåtande N:o 33.

förslag om införande af kollegial-domstolar, den förändring i nämndemansinstitutionen,

som Utskottet jemlik! komitéförslaget tillstyrkt, i förening med

de bestämmelser, som förekomma i nämnda förslag under rubrik ”lagtima

ting”, skall göra tillfyllest för att upplysa Kongl. Maj:ts om Riksdagens

åsigt härutinnan, likasom jag antager, att dessa förändringar för det närvarande

fylla de väsendtligaste behof, som föranledt att denna fråga, i täflan

med så många andra, kommit främst på dagordningen.

Att deremot dessa behof ej i lika hög grad tillgodoses genom Kongl.

Maj:ts förslag är påtagligt. Enligt detta förslag kommer rättskipningen att

ligga nere under sommarferierna, upptagande i domsaga af ett tingslag omkring

3 månader och i domsaga af två tingslag ända till närmare 4 månader.

Till och med den extra judiciela lagskipningen (frågor om lagfart, inteckning,

förmyndares förordnande m. in.) kan komma att hvila under lika

lång tid, derest ej domaren utsätter särskilt sammanträde för tingens afsilande,

hvilket hädanefter ej på långt när blir så behöflig^ som under nuvarande

förhållanden.

Med fog torde kunna frågas, om en anordning, som fortfarande legaliserar

dessa långa, länge öfverklagade, domstolsferier öfverensstämmer med

nutidens behof. Redan lagkomitén framhöll för nära femtio år sedan såsom ömkligt,

att man hade tillträde till domstolen åtminstone en gång hvarje månad året

om. Att komitén det oaktadt föreslog sommarferier, torde kunna förklaras deraf

att den ej ansåg rådligt att i första början gå längre, än hvartill dåtidens

förhållanden oundgängligen föranledde och allmänna meningen påkallade.

Under det halfva sekel, som derefter förflutit, hafva emellertid förhållandena

betydligt förändrat sig; och att allmänna meningen äfven så gjort, torde

vara uppenbart bland annat deraf, att Rikets Ständer i den underdåniga

skrifvelse af den 28 Maj 1866, som föranledde häradsrätts-komiténs

tillsättande, uttryckligen uttalade den önskan att härads-rätterna måtte förvandlas

till permanenta domstolar (hvilket de väl ej kunna anses vara om

flera månader kunna förflyta mellan dess sammanträden) samt att ting måtte

hållas hvarje månad. Visserligen talas i nämnda skrifvelse äfven om en

tingsanordning, lik den af Lagkomitén föreslagna; men att meningen ej var

att densamma borde antagas oförändrad visas tydligen dels deraf, att Rikets

Ständer framhöllo möjligheten af tolf ting till och med i domsagor af två

tingslag och dels af det yttrandet att, om de i skrifvelsen anförda grunder

för häradsrätternas arbetssätt blefve gällande, ”deraf omedelbart följde, att

den nuvarande indelningen af häradsrätternas sammanträden d vissa ärliga

ting förlorade all betydelse och till fördel för rättskipningen kunde upphöra”.

Månne det nu kan finnas grundad anledning för representationen att

vika från denna så bestämdt uttalade åsigt? Eller skulle det nu vara mindre

angeläget än år 1866, att få sina mål snart anhängiggjorda och afdömda? Skulle

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

det nu vara mindre maktpåliggande att ej nödgas afvakta slutet af långa

domstolsferier, för att söka upprättelse för rättskränkningar, för att få handlagda

ansökningar om lagfart och inteckning, för att bevaka testamenten,

äktenskapsförord och lösöreköp, för att få omyndige försedda med förmyndare

o. s. v.? Kan man ej besvara dessa frågor jakande, så vill det synas, som

om Riksdagen 1872 saknade skäl att afknappa på de anspråk, som uttalades

af Rikets Ständer 1866, anspråk, Indika måste antagas hafva redan en gång

blifvit godkända af Ivongl. Maj:t, då han år 1867 förordnade komiterade

att utarbeta de lagbestämmelser, som erfordrades för att uppfylla Rikets

Ständers i meranämnda skrifvelse uttalade önskningar.

Att dessa önskningar, med afseende å verkställbarheten, ej gått för

vida, torde kunna med full visshet antagas, då, som jag vill minnas, hvarken

hofrätterna eller någon enda af de häradshöfdingar, Indika blifvit hörda

öfver komiterades förslag och hvilkas sakkännedom just i denna fråga väl

ej kan jäfvas, haft något att anmärka mot förslaget i denna del. Det praktiska

exemplet från vårt brödraland Norge ådagalägger jemväl ändamålsenligheten af

en sådan tingsanordning, som Rikets Ständer önskat och komiterade föreslagit.

Fastän i Norge ursprungligen funnits samma tingsindelning som här,

insåg man redan på slutet af 1700-talet nödvändigheten derjemte af särskilda

månadsting utan ferier. Man hade förut anbefallt ”kontinuationsting”,

ungefärligen motsvarande de af Kongl. Maj ds nu föreslagna ”allmänna

sammanträden”, men de befunnos ej tillfyllestgörande; och ehuru de ännu

qvarstå i lagen, hafva de mestadels kommit ur bruk och fått vika för de

mera ändamålsenliga månadstingen.

Ett särskildt företräde hos månadstingen, återkommande på vissa i

lagen bestämda dagar, ligger ej blott deri, att man ej behöfver anlita almanackan

för att få veta när domstolen sammanträder, utan jemväl deruti att

— derest införande af fastighetsböcker eller andra förhållanden påkalla ännu

tätare sammanträden — dessa med största lätthet kunna inskjutas emellan

de redan anbefallda månadssammanträdena. Synnerlig vigt torde äfven böra

fästas dervid, att de mindre städernas läggande under landsrätt, hvarom

fråga på allvar snart torde uppstå, väsendtligen befrämjas om städernas innevånare

tillförsäkras tillträde till domstolen, utan långa och ojemna afbrott,

hvaremot alltför antagligt är att de icke gerna vilja flytta sig under en

jurisdiktion, som under sommartiden knappt är tillfinnandes.

Mot förslaget om månadsting är inom Högsta Domstolen anmärkt att

dermed skulle följa nödvändigheten att ändra lagen, äfven i delar, som ej

tillhöra Rättegångs-balken. Huru få och obetydliga dessa lagförändringar äro,

inhemtas af komiterades förslag; och de flesta af dem äro för öfrigt icke

alls behöfliga, såvida man vill underkasta sig den med Kongl. Maj:ts förslag
följ

aktliga

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 33.

följaktliga inkonseqvens och ojemnhet i afseende å tiden för åtskilliga ärendens

behandling. Så uppstår t. ex. i följd af Kongl. Maj:ts förslag den särskilda

olägenhet af vårtingets långa utsträckning, att uti de för öfrigt bäst

lottade domsagor lagfartstiden fördröjes ända derhän, att man kan få vänta

på sin fasta halftannat år, samt att fatalietiden för bevakning af testamente,

lösöreköp m. m., äfvensom‘för återvinningstalan, blir vida längre, än hvad

det nu är och i domsagor med tre ting fortfarande skall förblifva; hvarförutan

i domsagor af två tingslag man kan få vänta på domstolssammanträde

nära fyra månader, hvilket är ett mycket ofördelaktigare förhållande än nu

eger rum, enär domaren för närvarande i dessa domsagor omöjligen kan

undvara ett särskildt afslutningssammanträde emellan tingen för domars afkunnande

och expeditioners utlemnande.

Af hvad jag nu haft äran anföra, framgår att jag för min del ej kan

tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts nådiga förslag, hvilket skulle återföra frågan

tdl den ståndpunkt, som knappast ansågs tillfyllestgörande för ett hälft

sekel tillbaka.

.lag förnekar ingalunda, att äfven genom detsamma fördelar för tillfället

vinnas, men savida fragan om häradsrätternas permanens numera icke

kan falla, synes mig, att man ej bör lagstifta endast för stunden, utan tillse

att lagstiftningen från början, äfven om den endast innefattar förberedande

åtgärder, är af den beskaffenhet, att den ej försvårar eller undanskjuter den

mest ändamålsenliga slutliga lösningen. Och jag befarar högeligen, att det

nådiga förslaget skall komma att verka i sådan riktning. Endast i den omständigheten

att — sedan Högsta Domstolen afgaf sitt utlåtande öfver

komiterades stadga redan för mera än två ar sedan — Regeringen behöft

denna långa tid för att framlägga detta lilla förslag, hvilket för öfrigt i sina

hufvucibcstämmelser utgör i det närmaste endast en afskrift af ett inom Högsta

Domstolen uppgjordt projekt, synes mig ligga ett temligen påtagligt stöd°för

den tro, att^om detta förslag nu blir lag, man åtminstone från Regeringens

sida icke på länge har att förvänta några åtgärder för att föra reformen

vidare framåt.

För att få frågan med ens och fullständigt löst, skulle det visserligen

i^ min tanke vara mest ändamålsenligt att, med hufvudsakligt bifall till Herr

Carl Ifvarssons motion, den af komiterade utarbetade stadga i dess helhet

antogs, med de modifikationer i detaljer som kunde finnas erforderliga. Men

då utsigt torde saknas, att Riksdagen så nära slutet af dess sammanvaro har

tid att egna sina omsorger åt ämnet i hela dess utsträckning, nödgas jag,

såsom ofvan är antydt, inskränka mig till den hemställan, att Riksdagen —

såvida den ej skulle finna lämpligast att på en gång behandla hela frågan

och derföre lät densamma hvila till nästa år, hvilket väl ej vore så farligt_

Bih. till Riksd. Prof. 1872. 7 Sami. 19 Häft. '' 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 33.

i stället för Kongl. Maj:ts förslag, antager det kapitel i komiterades som deremot

svarar, eller det som handlar om ”Lagtima ting”, och hvilket, med den

förändring jag nu tillåter mig föreslå eller att ting hålles äfven i Januari, i

allo öfverensstämmer med hvad representationen en gång fordrat och Kongl.

Maj:t erkänt såsom berättigadt.

Denna afdelning af komiterades förslag har visserligen ett något större

omfång än Kongl. Maj:ts, enär deruti finnas intagna jemväl nu gällande

stadganden om tingshållningen i de domsagor, hvilka ej skulle beröras af

det Kongl. förslaget, jemte de särskilda författningar, som ändra eller göra

tillägg till nämnda stadganden. Såsom en särskild fördel torde dock kunna

anses, att sålunda blifvit i en enda författning sammanfördt allt hvad till de

lagtima tingen hörer i alla rikets domsagor, hvarigenom undvikes den olägenhet,

som skulle uppstå, derest den af Kongl. Maj:t föreslagna lagstiftningsform

använde, eller att man i ett ämne, som för menige man är af så stor vigt

att känna, nödgas rådfråga dels 1734 års lag, dels den mängd småförfattningar,

som redan är dervid fogad, och dels ytterligare en ny, endast för

vissa domsagor gällande förordning. Jag förmår dessutom ej finna något

skäl, hvarför man ej — i sammanhang med de fördelar af tätare domstolssammanträden

som beredas en del domsagor — bör tillse att öfriga domsagor

vinna de förmåner, som stå tillsammans med den gamla tingsindelningen och

hvilka komiterades förslag sökt bereda dem t. ex. deruti, att sommarferierna

något förkortas, att tingens afslutningsdagar skola kungöras redan under tinget,

att de ej utsättas alltför nära nästa ting, att domaren tillförbindes vårda

arkivet in. in. Hvad tiden för tingens afslutande angår har jag, i enlighet

med eu anmärkning inom Högsta Domstolen, tillåtit mig föreslå en liten

modifikation, men i öfrigt är, med undantag af hvad redan är nämndt om

Januari-tinget, ingen annan väsendtlig ändring gjord än i fråga om tiden för

doms afkunnande å månadstingen, hvarutinnan nedanstående förslag mera närmar

sig hvad Kongl. Maj:t föreslagit, ehuru jag visserligen icke gått så långt

som Kongl. Maj:t, då han tillåter en domare att dröja med doms afsågande

ända till ett hälft år efter det målet utagerades.

Mot de särskilda, af Lag-Utskottet framlagda författningar, som skulle

vidtagas i sammanhang med förändrade tingsbestämmelser, har jag för min

del dess mindre något att anmärka, som de hufvudsakligen äro hemtade från

komiterades förslag. Några mindre redaktionsförändringar i enlighet med

dessa författningsförslags ursprungliga lydelse blifva dock nödiga och äro på

sitt ställe angifna. Bestämmelserna i 9 § af Kongl. Maj:ts förslag om reglering

af tingslag och antalet nämndemän i sammanslagna tingslag tillhör

det ämne, som afhandlas i 1 kap. 1 § Rättegångsbalken, och jag har derföre

ställt dem i samband dermed. Endast det icke oväsendtliga tillägg till det

Kongl. förslaget har jag tillåtit mig, att jag föreslagit, att ingen tingsreglering

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Lag-Utskottets Utlåtande N:o SS.

må ske, med mindre menigheterna förut blifvit derom hörda. Icke blott tungan

af tingshusbyggnadsskyldigheten kan betydligt ökas,eller minskas genom

tingslagens förändring, utan jemväl de tingsbesökandes beqvämlighet är deraf

i hög grad beroende. A ena sidan måste långa afstånd naturligtvis försvåra

tillträdet till domstolen och jemväl föranleda ökade kostnader såväl för de

rättsökande sjelfva, som för de vittnen de kunna behöfva åberopa, under det

å andra sidan sammanslagning af mindre tingslag kan medföra fördelar af

tätare domstolssammanträden Att i en så vigtig fråga menigheterna blifva

hörda, innan någon förändring vidtages, synes vara så billigt, att jag föreställer

mig, att ingen betänklighet mot ett sådant stadgande bör kunna uppstå.

Till sist har jag att yttra mig öfver det af Herr Carl Ifvarsson väckta

förslag om en särskild skrifvelse till Kongl. M.aj:t i afseende å blifvande

domsage- och tingslagsreglering. Lika med Utskottets pluralitet finner jag

skrifvelsen numera öfverflödig i hvad angår vilkoren vid häradshöfdingeutnämningar,

men icke så i fråga om tingslagens omfång. I denna del synes

det mig särdeles lämpligt att representationen uttalar sin åsigt, i all synnerhet

som goda skäl tala för tvänne olika principer, den ena att bereda så många

domsagor som möjligt förmånen af tätare domstolssammanträden genom sammanslagning

af tingslag, och den andra att bibehålla de rättsökande vid fördelen

af närhet till tingsstad. Såvidt jag rätt fattat Herr Carl Ifvarssons förslag,

afser det att uttala den åsigt, att, der principerna kunna förmedlas,

sådant bör ske med den varsamhet, att ett maximum af väglängd bestämmes,

hvarutöfver man ej, utan att särskilda undantagsförhållanden sådant

påkalla, bör gå. Och för min del anser jag detta förslag i allo välbetänkt.

Särskildt skulle jag önska, att i motiveringen till den skrifvelse, som möjligen

kan komma att till Kongl. Maj:t aflåtas, finge inflyta, att det vore

mycket ensidigt om domsaga och valkrets till riksdagsman sammanfölle. Det

lärer nemligen ej kunna bestridas, att många domsagor äro, såväl med afseende

å göromål som geografisk utsträckning, väl störa; och om äfven en eller

annan klyfning af domsaga skulle påkalla något mindre understöd af statsmedel,

torde sådant fullt uppvägas af den förbättring i lagskipning, som

skulle vinnas genom de af domkretsens trängre gränser beroende tätare domstolssammanträden.

Dessutom torde, genom mindre städers förläggande under

landsrätt, häradshöfdingarnes inkomster ökas, så att möjligen detta kan komma

att någorlunda utjemna förhållandet och särskildt statsanslag blifva obehöfligt.

De författningsförslag, jag tillåter mig vördsamt underställa Riksdagens

pröfning och hvilka redan äro i detalj hufvudsakligen granskade af Högsta

Domstolen, äro af följande lydelse:

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

1.

Förordning angående förändrade bestämmelser om häradsting.

(motsvarande Lag-Utskottets förslag i 1 punkten.)

Med upphäfvande af 2 kap. Rättegångsbalken och hvad lag och författningar

i öfrigt innehålla stridande mot nedanstående, förordnas som följer:

1 §•

I hvart härad eller tingslag skall häradshöfding, med nämnd, årligen

hålla lagtima ting, å de tider nedan sägs.

2 §•

I tingslag, som ensamt utgör eu domsaga, skola, lagtima ting hållas i

hvarje månad. De börjas första tisdagen i månaden, utom i Januari, då

tinget skall börjas andra tisdagen. Infaller helgedag å dag, som för tings

början utsatt är; då skall tinget hörjas nästa söcknedag derefter.

3 §•

Höra två tingslag till en domsaga; då skola, i hvardera, lagtima ting

hållas hvarannan månad, nemligen i ena tingslaget i .Januari, Mars, Maj,

Juli, September och November, samt i det andra i mellanliggande månader;

och gälle om tingens början hvad i 2 § skils.

Hofrätten bestämme, på häradshöfdingens förslag, i hvilken månad tingsturerna

i hvartdera tingslaget börjas skola; och skall dervid sedermera förblifva,

der ej Hofrätten, på särskild framställning, eller ock Konungen pröfva!’

lämpligt ändring göra. Hvad i ty fall bestämmes varde kungjordt, som om

andra påbud till allmän efterrättelse stadgadt är.

4 §•

Äro flera tingslag, än två, till en domsaga förenade; då skola lagtima

ting hållas tre gånger i hvart tingslag, första gången om vintern emellan

tjugonde dag Jul och April månad, andra gången om sommaren emellan

första Maj och Juni månads slut, tredje gången om hösten emellan första

September och November månads slut. Dessa ting utsättas af häradshöf
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

flingen; och sände han, minst tio veckor förut, besked derom till Hofrätten

och Konungens befallningshafvande, att införas, af Hofrätten i allmänna tidningarne,

och af befallningshafvanden i länskungörelserna.

5 §•

I tingslag, der endast ett eller två lagtima ting för närvarande årligen

hållas; gälla om tingens antal och tiden för desamma hvad hitintills särskild!

stadgadt varit; och vare om tingens utsättande och kungörande lag som i

4 § skils.

6 §•

Pröfvar Konungen, att i tingslag, som i 3, 4 eller 5 § omtalas, flera

ting hållas må, än der .sägs; gånge som särskild! iörordnadt varder; dock

må ej i något tingslag flera ting påbjudas, än i 2 § skils.

7 §•

o

o A- lagtima ting sammanträde rätten klockan tio förmiddagen, och sitte

ej på aftonen after klockan åtta, der ej målens synnerliga vidlyftighet det

krafvel-. Tarfvas mera än en rättegångsdag; vare rätten pligtig sammanträda

nästföljande dagar, till dess alla målen förevarit, och domar eller besked meddelats,

som i 8 § sägs. Der tingen af häradshöfdingen utsättas, som i 4 §

skils; må dock med tings afslutande anstå till särskild rättegångsdag, som af

häradshöfdingen under tinget bestämmes och genast derefter i tingslagets

kyrkor kungöres. Ej må den dag sättas närmare följande ting, än sex veckor.

8 §•

I mål, som vid lagtima ting förevarit, skall dom afkunnas innan tingets

slut, om den dessförinnan författas kan, men eljest å första rättegångsdagen

af nästa ting. Infaller detta i månaden näst efter den, då målet förevar,

och är saken af den synnerliga vidlyftighet, att längre tid erfordras; då

må med domens afkunnande anstå till första rättegångsdagen af andra tinget

efter det, då målet sist handlades. Uppskofsdom, som föranledes af parts

begäran eller utevaro, sa ock beslut öfver invändningar i rättegången, äfvensom

dom öfver häktad, skall alltid afkunnas innan tingets slut. I alla de

fall, då dom ej genast afkunnas, skall vid målets handläggning tillkännagifvas,

å hvilken dag sådant ske skall.

Hvad nu stadgadt är om anstånd med doms afkunnande till annat

ting, än det, da målet förevar, skall ej gälla der tingen af domaren utsättas,

som i 4 8 skils. ’

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

9 §.

Då alla mål å lagtima ting förevarit och Rätten afkunnat domar eller

besked, som i 8 § föreskrifves; varde tinget aflyst; dock må ej ting, som

tarfvar allena en rättegångsdag, aflysas före klockan två eftermiddagen.

10 §.

Vid lagtima ting skall kronofogde eller länsman när vara, att gå Rätten

tillhanda i det, som till hans embete hörer.

11 §•

Om gudstjenst vid lagtima ting sägs i kyrkolagen.

12 §.

För hvart lagtima ting skall häradshöfding dombok hålla, och den

sjelf underskrifva: deri antecknas alla mål, som vid Rätten förevarit och ej

i särskilda protokoll föras skola, efter hvad i 13 § sägs. Vid slutet af domboken

skall fogas förteckning på de böter, som fallit, och huru de fördelta

blifvit; och sände domaren, utan dröjsmål, den förteckning till kronofogden,

att böterna i laga ordning utsöka och redovisa. Äro ej böter ådömda, varde

sådant å sitt ställe anmärkt och kronofogden derom underrättad.

13 §.

Öfver dessa mål skola, för hvart lagtima ting, särskilda protokoll föras,

nemligen: ett öfver lagfarter med fast egendom, ett öfver inteckningar i sådan

egendom, ett öfver äktenskapsförord, ett öfver tillsättande och af skedande af

förmyndare och ett öfver bouppteckningar, morgongåfvobref samt afhandlingar

om lösöreköp. I brädden af lagfarts-, intecknings- och förmynderskapsprotokollet

skall, för hvart mål, tecknas namnet å egendomen eller personen, som

det angår. Har något af de mål, sagda äro, å tinget ej förevarit; varde det

å sitt ställe anmärkt.

14 §.

Ur domboken skola, för hvart år, utskrifvas och, innan slutet af det

nästa, till Hofrätten insändas alla de mål, som angå egande- eller nyttjanderätt

till fast egendom, egoskilnad, arf eller testamenten. De särskilda protokollen

skola afskrifvas och till Hofrätten insändas för hvart halfår, inom

sex veckor derefter, men, der tingen af domaren utsättas som i 4 § skils,

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

för hvarje tingstur, inom tre månader efter dess slut. Försummar häradshöfding

hvad sålunda föreskrifvet är; böte som för dylik underlåtenhet åt

underrätt i stad stadgadt finnes.

15 §.

Alla domböcker, protokoll och andra handlingar, som till Rätten höra

eller tingslaget eljest angå, skola, der de ej erfordras för göromålen i häradshöfdingens

hemvist, i rättens arkiv förvaras; och hafve häradshöfdingen tillsyn

derå, att de noggrant vårdas.

Hvad sålunda förordnadt är skall till efterrättelse lända från och med

början af år 1873.

2.

Förordning om vissa lagförändringar i sammanhang med antagande af

författning angående förändrade bestämmelser om lagtima Ting.

(Motsvarande Lag-Utskottets förslag i 5:te och fide punkterna.)

1 §•

8 Kap. 1 § Gfiftermålsbalken, sådan den lyder i Kongl. Förordningen

den 13 Juli 1818, skall erhålla följande förändrade lydelse: Vilja — — i

staden inom åttonde dagen och på landet sist å det ting, som infaller näst

efter eu månad, sedan vigsel skett; och läte — — del af äktenskapsförord.

2 §•

9 Kap. 4 § Ärfdabalken skall lyda sålunda: Nu är boet upptecknadt,

då bör en afskrift af uppteckningen, antingen öppen eller förseglad, hos Domaren

ingifvas, i staden inom eu månad, och på landet sist å det ting,

som infaller näst efter eu månad, sedan uppteckningen slutades. År någon

af arfvingarna omyndig, eller utrikes stadd; varde ock den rätt hos domaren

intecknad, som omyndig eller utrikes vistande arfvet eger.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Lag-Utskottets Utlåtande N.-o 33.

3 §•

4 § 2 punkten af Kongl. förordningen den 24 September 1861, angående

tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndiges egendom, skall erhålla

följande lydelse: Det utdrag — — och af honom före den 1 September ingifvas,

i stad till rättens ordförande eller den, som å rättens vägnar handlingar

emottaga bör, och å landet till domhafvanden.

4 §•

Till hvad lag och särskilda författningar innehålla om uppbud å fast

egendom på landet, åkommen genom fång, som lagfaras bör, göres det tillägg,

att å den ort, der flera än tre lagtima ting årligen hållas sand tre uppbud

å den fasta egendomen böra meddelas, uppbuden väl skola fortgå, ting efter

ting, utan afbrott, men lagfarten anses slutad först å det ting, som nästföljande

år infaller i den månad, då första uppbudet meddelades; börande

fästa för nya egaren å den i hans hand lagståndna egendomen da utfärdas.

5 §.

Till 11 Kap. 1 § Rättegångsbalken göres, med ändring af hvad hitintills

stadgadt varit derom, att alla stämningar till häradsrätt skola ställas

å första rättegångsdagen af Tinget, följande tillägg: Kan ej, i stämning till

häradsrätt, den dag bestämmas, då saken företagas skall; varde stämningen

ställd å första rättegångsdagen af tinget; och utsätte domaren, vid tingets

början, dag för sakens handläggning, der den ej genast förekomma kan.

6 §.

11 Kap. 4 § Rättegångsbalken, sådan den lyder i Kongl. förordningen

den 18 April 1849, ändras till följande lydelse: Käranden vare skyldiglåta

svaranden få stämning fjorton dagar förut, der han inom tingslaget bor:

utom tingslaget eller i annan stad--I alla dessa fall, der i tingslag,

hvarest tingen af domaren utsättas och kungöras skola, stämning fordrar

längre tid, än om sådant kungörande stadgadt är, må den svarande stämmas

till det ting, som näst efter viss dag infaller; och underrätte han sig sedan

sjelf, å hvilken dag tinget hållas skall.

7 §•

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 33.

7 §.

12 Kap. Rättegångsbalken skall undergå den förändring att, i stället

för 2, 3 och 4 §§, införas fyra §§ med följande nummer och lydelse:

2 §. Blifver käranden förfallolöst ute; värde saken på den stämning

ej mera upptagen; och gälde han svaranden dess kostnad, der denne när är

och det äskar.

3 §. Nu kommer käranden å föresatt tid, men svaranden ej och låter

ej laga förfall framte; viser käranden, att svaranden stämning i laga tid

fått; döme då Rätten i saken, på de skäl käranden företer, och före i domen

in, huru den, som vunnit, sin vederpart om domen kungöra skall, som

i 5 § sägs. Kommer svaranden sedan, innan tid till vad ute är, och begär

vädja; hafve der lof till, och Rätten, dit vädjadt är, döme i hufvudsaken.

Kommer han ej inom nämnda tid; njute återvinning, som i 5 § sägs; och

gånge domen i sådant återvinningsmål till utmätning, der käranden det

äskar; och han hafve våld lyfta det, som utmätt är, om han full borgen

derför ställer.

Vållas, genom svarandens utevaro, uppskof med målet; böte han från

och med tio till och med etthundra daler. Viser han å nästa Ting å landet,

eller inom en månad i stad, att han förfall haft och ej kunnat Rätten

det kungöra; gånge böterna åter.

4 §. Ej skall part från Rätten anses hafva uteblifvit, innan han ropats

upp tvänne gånger, minst en half timme emellan hvarje gång, och vid

begge uppropen borta varit. Kommer han sedan under samma Ting å landet,

eller å samma rättegångsdag i stad, innan Rätten till dom öfverlagt, att

sin talan utföra; böte för uppropsförsummelse fem daler.

5 §. Hvar som dom vunnit, efter ty i 3 § sägs, kungöre den, sedan

tid till vad förbi är, sin vederpart; eller söke utmätning derå, så tidigt, att

vederparten kan låta saken instämma till nästa Ting å landet, och i staden

inom en månad, att återvinning söka. Gör han det ej, som vunnit; njute

den, som tappat, samma tid, sedan han tillsagd varder. Pröfvas det, att han

för fattigdom ej orkar fullgöra domen, inom den tid som sagdt är; hafve

ändå makt att söka återvinning. Är det, som dömdt är, sådant, att återvinning

varder onyttig, der domen fullgöras skulle; då gånge den ej till

fullbordan. Försummar den, som tappat, den tid nu föresatt är; hafve sedan

ingen talan till återvinning.

8 §■

Hvad i 24 Kap. 5 § Rättegångsbalken stadgas derom, att häradshöfding

skall skriftligen utgifva dom, innan han från tingsstad reser, om

Bih. till liiksd. Frat. 7 Sami. 19 Raft. 5

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

det så tidigt äskas, att det ske kan, vid bot tjugufem daler, varder till all

kraft och verkan upphäfdt; och galle i stället hvad Konungen i ty fall

stadgar.

Hvad sålunda förordnadt är skall till efterrättelse gälla från och med

början af år 1873.

3.

Förordning angående ändring af 2 Kap. 13 § Kyrkolagen.

(Motsvarande Lag-Utskottets förslag i 7:de punkten.)

Med ändring af hvad i 2 Kap. 13 § Kyrkolagen stadgas om Gudstjenst

vid Häradsting, förordnas, att vid underdomstol å landet skall å det

lagtima Ting, som först på året infäller, innan Rätten till domsätet träder,

Gudstjenst förrättas.

Hvad sålunda förordnadt är skall till efterrättelse gälla från och med

början af år 1873.

4.

Förordning om tillägg till 6 § i Kongl. Förordningen om Landsting

den 21 Mars 1862.

(Motsvarande Lag-Utskottets förslag i 8:de punkten.)

Till 6 § i Kongl. Förordningen om Landsting den 21 Mars 1862

göres det tillägg, att i tingslag, der dag för lagtima Tingens början är i

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

lag utsatt eller genom Konungens särskilda förordnande bestämd, landstingsmannaval,

som genom valmän verkställas bör, skall förrättas å första rätte - gångsdagen af det Ting, som efter April månads utgång först infaller.

Hvad sålunda förordnadt är skall till efterrättelse gälla från och med

början af år 1873.

i

5.

Förordning angående ändring af 1 kap. 1 och 10 §§ Rättegångsbalken..

(Motsvarande Lag-Utskottets förslag i 9:de punkten).

1 Kap. Rättegångsbalken skall undergå den förändring, dels att i stället

för 1 § införas tre §§ med följande nummer och lydelse:

1 §•

Underrätt å landet är Häradsrätt. Der dömer häradshöfding med tolf

män, som i häradet eller tingslaget valda äro: de tolf kallas häradsnämnd.

Tingslags område bestämmes af Konungen, efter menigheternas hörande.

Varda två eller flera tingslag till ett förenade, då skall likväl, der ej Konungen

annorledes förordnar, nämnd väljas för hvart tingslag; och fördele häradshöfdingen,

efter samråd med nämnden, tjenstgöringen nämndemännen emellan.

2 §•

Då ledigt rum i nämnden fyllas skall, varde i den valkrets, för hvilken

ledigheten inträffat, val hållet å kommunalstämma. Äro flera socknar,

eller socknedelar, till gemensam valkrets förenade; bestämme rätten, å hvilken

sockens kommunalstämma valet förrättas skall. En hvar, som i kommunens

allmänna angelägenheter röstberättigad är, ege rösträtt vid nämnde
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

mansval inom den valkrets han tillhör; och hafve hvarje röstande en röst.

Yid lika röstetal skilje lotten.

Till nämndeman är valbar hvarje inom valkretsen bosatt, välfrejdad

man, som är tjugufem år gammal och sjelf vid nämndemansval rösträtt eger ;

dock ej den, som står under förmynderskap eller annans husbondevälde, ej

heller någon, som är i Konungens eller Rikets tjenst. Nämndeman väljes

för sex år, dock med rättighet för den valde att efter två år från tjensten

afgå. Flyttar nämndeman ur valkretsen eller visar eljest giltigt hinder; då

må Rätten honom entlediga, ändå att han ej två år tjenstgjort. Nämndeman,

som berättigad är att från tjensten afgå, skall dock tjensten fortfarande bestrida,

till dess besked till domaren inkommit, att annan vald blifvit. Den,

som fyllt sextio år, vare ej skyldig att i nämnd tjenstgöra. Ej heller

varde någon pligtig att, sedan han ur nämnden afgått, åter inträda förr, än

efter sex år.

3 §•

Är någon missnöjd med nämndemansval; ege deröfver hos Rätten klagan

föra; men valet lände ändå till efterrättelse, der ej Rätten annorlunda

förordnar. Den valdes behörighet ege Rätten pröfva, ändå att klagan

ej föres;

dels och att 10 § skall erhålla följande lydelse: Nu häfver — —- - kalle häradshöfding af de män, som närmast bo och behörige äro, att i nämnd

sitta, efter ty som behofvet fordrar.

6.

I afseende å ifrågasatta skrifvelsen till Kongl. Maj:t angående tingslagsregleringen,

hänvisar jag till hvad ofvan är nämndt och hemställer att

Riksdagen beslutar i enlighet dermed.”

af Herr Manhell och Herr Sven Nilsson, hvilka instämt med Herr

Carlén.

af Herr Engman och Herr Lars Persson, som instämt med Herr Carlén,

i allt hvad hans reservation innehåller med afseende på införande i vårt

land af kollegiala domstolar, derom hvarje förslag boi’de af representationen

ju förr dess heldre tillbakavisas.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

af Herr Ribbing: “Vid 18(58 års riksdag föreslog Lag-Utskottet i sitt

med anledning af väckta motioner om ändring i Kap. 1 § 1 Rättegångsbalken

afgifna utlåtande N:o 12, bland annat, att vilkoren för valbarhet till

nämndeman skulle vara desamma som för valbarhet till ordförande i kommunalstämma,

samt derjemte det att ej vara i Konungens eller rikets tjenst.

I sitt nu afgifna förslag har Lag-Utskottet af dessa vilkor upptagit följande,

nemligen: att för valbarhet till nämndeman fordras att hafva fyllt 25 år,

sjelf ega valrätt och ej stå under annans förmynderskap eller husbondevälde.

Derjemte bär Utskottet tillagt: att vara välfrejdad, hvilket torde kunna anses

motsvara hvad Kong! förordningen om kommunalstyrelse på landet § 14

mom. 3 i fråga om valbarhet till ordförande i kommunalstämma uttrycker

med: att ej vara tilltalad för nesligt brott eller under framtiden ställd, eller

genom domstols beslut förklarad medborgerligt förtroende förlustig eller ovärdig

att inför Rätta föra annans talan. Deremot bär Utskottet i fråga om

valbarhet till nämndeman uteslutit hvad den citerade paragrafen i förordningen

om kommunalstämma upptager såsom ytterligare hinder för valbarhet

till ordförande i kommunalstämma: nemligen att hafva all sin egendom till

borgenärer afträdt och icke, på sätt lag förmår, kunna visa sig vara fri från

deras kraf.

För min del bär jag icke kunnat instämma i dessa förändringar af

hvad 1868 års Lag-Utskott föreslagit. Uttrycket “välfräjdad44 begagnas ej i

nu gällande Strafflag; tydligare och mindre utsatta för möjliga missförstånd

synas mig derföre de i förordningen om kommunalstämma på landet begagnade

ordalagen vara. Hvad åter angår vilkoret: att ej vara under cession,

synes mig detta böra qvarstå såsom vilkor jemväl för valbarhet till nämndeman.

Nyssnämnda befattning är ett förtroendeuppdrag, och detta just i

fråga om rättens vårdande och skipande. Ingå qvalifikationer böra då finnas

hos den, som skall kunna bekläda samma post, hvilka vore egnade att

nedsätta eller förminska det anseende, som med befattningen bör vara förenädt,

och väl synes den, som skall bevaka och deltaga i rättens skipande,

sjelf böra kunna visa sig hafva gjort hvar man rätt. Att lagen ej förbjuder

den, som ej är fri från borgenärers kraf att vara domare, är icke något

skäl att, när ny redaktion af lagen om vilkoren -för valbarhet till nämndeman

skall ske, dervid bibehålla ett, efter min tanke, felaktigt eller ofullständigt

stadgande i sistnämnda hänseende.

På grund häraf får jag för min del föreslå, att nionde punkten § 2 i

Utskottets betänkande må antagas med följande lydelse:

§ 2. Till nämndeman är valbar hvarje inom valkretsen bosatt man,

som är 25 år gammal och sjelf vid nämndemansval rösträtt eger; dock ej

den, som icke råder sig och sitt gods, eller som står under annans husbonBih.

till Riksd. Prof. 1872. 7 Sami. 19 Raft. 6

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33

devälde; ej den, som all sin egendom till borgenärer afträdt och icke, på

sätt lag förmår, visa gitter, att han från deras kraf fri är; ej den, som är

för nesligt brott tilltalad eller under framtiden ställd; ej den, som genom

domstols beslut förklarats medborgerligt förtroende förlustig, eller ovärdig att

fora annans talan; ej heller den, som är i Konungens eller rikets tjenst.

Nämndeman väljes för sex; år, dock med rätt för den valde att efter två år

afgå. Flyttar nämndeman ur valkretsen eller visar eljest giltigt hinder, då

må Rätten honom entlediga, ändå att lian ej två år tjenstgjort. Nämndeman

som berättigad är att från tjensten afgå, skall dock tjensten fortfarande bestrida,

till dess besked till domaren inkommit, att annan vald blifvit. Den

som fyllt sextio år, vare ej skyldig att i Nämnd tjenstgöra. Ej heller vare

någon pligtig att, sedan han ur nämnden afgått, åter inträda förr, än efter

sex år.“

STOCKHOLM, TRYCKT HOS I.SAAC MARCTJS, 1872,

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

6 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (6)

6 kopplingar.

  1. Rskr. 1872:82 Skrifvelse, angående ändring af 2, 3 och 4 §§ i 12 kap. Rättegångsbalken. s. 32 i texten
  2. Rskr. 1872:83 Skrifvelse, angående ändring i vissa fall af 1 kap. Rättegångsbalken. s. 34 i texten
  3. Rskr. 1872:61 Skrifvelse, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag till författning angående ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting. s. 21 i texten
  4. Rskr. 1872:62 Skrifvelse, angående förändrad lydelse af 0 § i Kongl. förordningen om landsting den 21 Mars 1862. s. 25 i texten
  5. Rskr. 1872:63 Skrifvelse, angående nedsättning i antalet af nämndemän vid husesyner i allmänhet. s. 26 i texten

Visa alla 6