Sök i Ratio Lex

Betänkande, angående kurhusaf''giftens upphörande och densammas ersättande med en personlig sjukvärdsafgift. Till Bevillnings-Utskottet har Andra Kammaren hänvisat en derstädes af Herr 0. B. Olsson väckt motion

1873-04-21 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1873:8, Betänkande, angående kurhusaf''giftens upphörande och densammas ersättande med en personlig sjukvärdsafgift. Till Bevillnings-Utskottet har Andra Kammaren hänvisat en derstädes af Herr 0. B. Olsson väckt motion

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillning^- ''Utskottets Betänkande N:o 8.

1

N:o 8.

Ank. till Riksd. Kansli den 22 April 1873, kl. 12 midd.

Betänkande, angående kurhusaf''giftens upphörande och densammas

ersättande med en personlig sjukvärdsafgift.

Till Bevillnings-Utskottet har Andra Kammaren hänvisat en derstädes

af Herr 0. B. Olsson väckt motion (N:o 30), hvari föreslås, att,

der kurhus och lazarett finnas på samma plats, må sammanslås till eu

sjukvardsanstalt med gemensam förvaltning och gemensamma räkenskaper;

att den under namn af kurkusafgift till veneriska smittans hämmande nu

utgående personela skatt må upphöra; och slutligen att landstingen må

bemyndigas att efter behof påbjuda en »sjukvårds»- eller »lazarettsafgift»

af högst 40 öre för man och 20 öre för qvinna, som erlägga mantalspenningar,

att i vanlig ordning uppbäras och för hvarje sjukvårdsdistrikt

till dess gemensamma sjukvårds- eller lazarettskassa ingå.

t ill stöd för sitt förslag har motionären anfört, bland annat, att den

nuvarande benämningen å denna skatt — kurhusafgift — vore oegentlig, enär

på de flesta ställen, särdeles i landsorten, den väl uttaxerades och bokfördes

såsom kurhusafgift, men deremot till sill betydligaste del användes för

lazarettens behof, hvaraf åter utbildat sig en bokföring, som vore särdeles

invecklad; att, om än under föregående tider behofvet kunde hafva

kraft särskilda sjukvårdsinrättningar för veneriska sjuka och särskilda

skattebidrags utgörande för underhållet deraf, det likväl, med afseende å

det uppoffrande nit för sjukvårdsanstalternas utvidgande och förbättrande,

som pa sednare tiden landstingen i allmänhet ådagalagt, vore fullt antagligt,

att staten utan fara kunde öfverlemna hela kurhus-institutionen,

likasom förut lazaretts-institutionen, åt landstingens vård, så att inkomster,

förvaltning, inventarier, kassa, räkenskaper ocli revision kunde blifva geraenBih.

till Jiiksd. Prof. 1873. 5 Samt. 1 Afd. 8 Höft. ° i

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bcvillnings- Utskottets Betänkande N:o <9.

samma för båda dessa slag af sjukvårdsinrättningar, der de befunno sig

pa samma plats, hvarigenom man icke heller skulle i någon mån försvåra

statens kontroll öfver sjukvårdens handhafvande eller det tillfälle,

staten borde ega att inhemta statistiska uppgifter angående de särskilda

slagen af sjukvårdsanstalter; och slutligen att, ehuru fastighet samt kapital

och arbete måste vidkännas de drygaste bidragen till sjukvårdens befrämjande,

det likväl, då alla samhällets medlemmar deraf egde lika gagn

och till dess åtnjutande hade lika rätt, ingalunda vore obilligt, att en

personel afgift uttaxerades till upprätthållande af nödiga sjukvårdsanstalter,

hvilken afgift dock, med hänsyn till den olika arbetsersättning, man

och qvinna vanligen kunde betinga sig, och i öfverensstämmelse med den

grundsats, som i fråga om de flesta andra personela skatter hos oss

gjort sig gällande, icke, såsom den nuvarande kurhusafgiften, borde utgå

med samma belopp af mankön och qvinkön.

Enligt nu gällande stadganden angående kurhusafgiften, hvilka innehållas

i Kongl. kungörelsen den 11 April 1867, skall till veneriska smittans

hämmande årligen af eu hvar, som erlägger mantalspenningar, äfven

utgöras en kurhusafgift, i Stockholms stad med högst femtio och minst

tre öre, samt inom öfrigä delar af riket med högst tjugufem och minst

tre öre, lika för alla betalande inom hvarje kurhusdistrikt, efter dess

behof; börande denna afgift af vederbörande inom distriktet bestämmas

antingen till ett af nämnda belopp eller deremellan, men icke utan vid

särdeles tvingande omständigheter fastställas till det högsta. Denna afgift

skall inom hvarje kurhusdistrikt särskilt utgå och redovisas, alldeles

skiljd från hospitalens och lazarettens fonder och räkenskaper; och skola

de genom samma afgift inflytande medel i första rummet ovilkorligen

begagnas för de, efter behof och öfverenskommelse, på ett eller flera

ställen inom länet inrättade kurhusanstalter. Hvad af nämnda medel icke

är för veneriska smittans hämmande erforderligt må derefter fa användas

för allmänna helsovården i länet, särdeles såsom bidrag till bestridande

af lazarettens utgifter för svårare skador och sådana sjukdomstillfällen,

som fordra kirurgisk behandling, hvaremot kurhusafgiften icke far användas

till andra än nu uppgifna ändamål. Dessa medel förvaltas och redovisas

af eu, i enlighet med Kongl. instruktionen den 21 Oktober 1864,

inom hvarje distrikt tillförordnad direktion. Det tillkommer landstinget,

men i städer, som ej lyda under landsting, stadsfullmäktige att årligen

ej mindre till beloppet fastställa den för året erforderliga afgift, än ock

granska räkenskaperna jemte styrelsen och förvaltningen af kurhusanstalterna

samt derefter bestämma det bidrag, hvilket af uppkommande öfverskott

å den influtna kurhusafgiften kan lazarett^!) meddelas. Slutligen

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Bevillninffs-Utskottets Betänkande N:o 8.

finnas i 1867 års kungörelse åtskilliga föreskrifter rörande uppställningen

af räkenskaperna öfver kurhusmedlen samt om offentliggörandet af den

berättelse, som skall inom hvarje distrikt afgifvas angående ofvan omförmälda

granskning af kurhusens räkenskaper och hvad dermed står i

sammanhang.

Motionärens första yrkande, eller att lazarett och kurhus, der de

finnas på samma ställe, måtte förenas under eu gemensam förvaltning,

innefattar väl ett ämne, hvarmed det, strängt taget, icke lärer tillkomma

Bevillnings-Utskottet att taga befattning, men då dessa särskilda slag af

sjuk vårdsanstalter, der de äro med hvarandra förenade, redan, på grund

af bestämmelserna i Kongl. kungörelsen den 21 Oktober 1864 angående

förändrade instruktioner för direktioner, läkare och syssloman vid länens

lazarett och kurhus, stå under förvaltning af en gemensam^ direktion och

hafva gemensamma tjensteman, torde den af motionären åsyftade ytter - ligare förenkling i förvaltningen kunna vinnas endast genom en förändrad

lagstiftning angående de skattemedel, som under namn af kurhusafgift

hittills uttaxerats och användts i första rummet för kurhusens behof och

hvilken lagstiftning faller inom området för Bevillnings-Utskottets verksamhet.

Att genom en ändamålsenlig vård åt veneriske sjuke söka förekomma

den veneriska smittans utbredande har med rätta ansetts vara af den

vigt, att särskilda bestämmelser blifvit meddelade angående detta slags

sjukvård, såsom att dylika patienter skola erhålla kostnadsfri vård å de

sjukvårdsanstalter som för sådant ändamål skola vara inrättade inom

hvarje län, under det regeln eljest är, att för patienter, som äro intagne

ä allmän sjukvårdsanstalt, viss betalning skall erläggas vare sig af den

enskilde eller af vederbörande kommun. Men på samma gång staten

uppställt denna fordran med afseende på de af länskommunerna anordnade

kurhusinrättningar, har det jemväl ansetts billigt att för dessa anstalters

bestånd medgifva en .särskild beskattning. Detta är grunden för den

nuvarande kurhasafgiftens utgörande; och dä ur det allmännas synpunkt

det, efter Utskottets förmenande, icke är tillrådligt att under närvarande

förhållanden inskränka kurhusens verksamhet eller rubba grundsatsen om

de der intagna patienternas kostnadsfria vård, erfordras naturligtvis tillgångar

till bestridande af de härför uppkommande kostnader, och något

annat sätt för anskaffande af dessa, än såsom hittills i allmänhet skett,

genom en personel skatt, har motionären icke ifrågasatt, och Utskottet

finner ej heller för sin del förändring i sådant afseende i någon mån

vara påkallad af den hittills vunna erfarenheten om en personlig skatts

uttagande i detta fall.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillning*-Utskottets Betänkande N:o 8.

Men a andra sidan kan Utskottet ej heller neka, att, såsom motionären

påpekat, den nuvarande kurhusafgiften på grund af bestämmelserna i 1867

års kungörelse till en rätt betydlig del användes för annat ändamål, än

dess benämning antyder och ursprungligen dermed afsetts, i det den tillgodokomrner

den allmänna sjukvården. T detta afseende har Utskottet

förskaffat sig upplysningar för de sednare åren, hvilka gifva vid handen,

att af de under nedannämnda år influtna kurhusmedel användts för lazarettens

behof:

år 1865 ungefär 24,3 proc.,

» 1866 » 28,7 »

» 1867 » 27, J »

» 1868 » 26,o

» 1869 » 36,6 »

» 1,870 » 24,o »

klenna beräkning gäller hela riket, men om man betraktar de särskilda

länen eller kurhusdistrikten, så finnas sådana, der lazarett^! fått

tillgodonjuta 50 procent och till och med derutöfver af den influtna

kurhusafgiften. under det att i andra distrikt åter icke något bidrag alls

kunnat af dessa medel lemnas till den allmänna helsovården. Af ofvanslÅende

visar sig emellertid, att kurhusafgiften icke allenast kan enligt

gällande föreskrifter, i den mån den icke erfordras för kurhusens behof,

användas för den allmänna helsovården, utan ock för närvarande till

ganska betydlig del vinner användning på sådant sätt, i följd hvaraf den,

åtminstone på många orter inom riket, redan i verkligheten är att anse

såsom eu allmän sjukvårdsafgift.

Angående förvaltningen af de inflytande kurhusafgifterna samt deras

användande för annat ändamål än för kurhusens behof äro emellertid

nu meddelade sådana bestämmelser, som vid tillämpningen visat sio- medföra

oegentligheter och svårigheter, åtminstone i de fall der, såsom i

åtskilliga £ landsorter är förhållandet, lazarett och kurhus äro med hvarandra

förenade. Först och främst skola nemligen särskilda räkenskaper

föras förykurhusen, hvilken särskilda räkenskapsföring i nyssnämnda fall

i och för sig ingalunda kan vara behöflig och dessutom aldrig kan blifva

11 tigt noggrann, emedan fördelningen emellan lazarettet och kurhuset af

en mängd gemensamma utgifter, såsom aflöningen till läkare och tjensteman

och andra förvaltningskostnader in. m. måste ske efter en beräkning,

som alltid blifver i större eller mindre mån godtycklig. Uppköp

af en mängd artiklar lära väl ock ske gemensamt för både lazarettet

och kurhuset, och att med full säkerhet bestämma huru mycket af de

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillnings-TJtsJcoitets Betänkande N:o 8.

5

inköpta artiklarne åtgått för lazarettet eller kurhuset torde stundom vara

ganska svårt och åtminstone i de flesta fall påkalla en mängd särskilda

kontroller, hvilka endast hafva till syftemål att ligga till grund för beräkningen

af hvad den ena eller andra afdelningen af sjukvårdsanstalten

kostar. En dylik invecklad räkenskapsföring nödvändiggöres dock nu

deraf, att det endast är så stor del af kurhusafgiften, som icke erfordras

för kurhusets behof, som får tilldelas lazarettet, och att det är först

sedan man till beloppet känner detta öfverskott, som det kan disponeras för

den allmänna helsovården. Denna sistnämnda anordning synes Utskottet

icke heller vara ändamålsenlig, ty den förhindrar de inflytande kurhusafgifternas

användning i den män sådant påkallas af den sjukvårdsinrättnings

behof, hvarför de äro beräknade, och det är med noggrann

efterlefnad af bestämmelserna i detta fall icke möjligt att förr än ett

påföljande år taga någon del af kurhusmedlen i anspråk för lazarettets

behof, sedan det, vid det föregående årets bokslut för kurhuset visat sig,

till hvilken belopp det för detsamma umbärliga öfverskottet uppgått. Att

sålunda hafva i sjukvårdsanstaltens kassa inneliggande medel, hvilka erfordras

för bestridande af utgifter för lazarettets behof, men som icke få

dertill användas förrän ett påföljande år, är onekligen en oegentlighet,

och, efter hvad Utskottet erfarit, lärer svårigheten för lazaretts- och kurhusdirektionerna

att ställa sig författningen i detta fall till noggrann efterrättelse

ofta nog vara ganska stor och på vissa ställen hafva ledt derhän,

att författningen icke heller blifvit i denna del tillämpad. Det har derföre

synts Utskottet vida lämpligare, såsom ledande till större enkelhet i

förvaltningen, att låta dessa skattemedel ingå till en gemensam kassa för

lazarettet och kurhuset der dessa lyda under en gemensam direktion,

och att icke fordra särskild räkenskapsföring för dessa båda afdelningar

af sjukvårdsanstalten. Då man bibehåller samma skyldighet som nu

för länet eller sjukvårdsdistriktet, att, för hämmande af veneriska smittan,

lemna kostnadsfri vård åt alla deraf angripna personer, kan genom den

nyss antydda förändringen i räkenskapsföringen och dispositionen af ifrågavarande

skattemedel icke uppstå någon fara, att icke kurhusvården framdeles

skulle blifva lika ändamålsenlig som hittills; varande för öfrigt den

säkraste borgen för en tillfredsställande sjukvård så i ena som andra afseendet

det allt mer och mer stegrade nit för sjukvårdens befrämjande,

som, på sätt motionären erinrat och, enligt hvad Utskottet jemväl med

synnerlig glädje anser sig böra erkänna, landstingen och de med dem

jemförliga kommunala myndigheterna i våra större städer visat sig hafva

ådagalagt.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Berillnings- Utskottets Betänkande N:o 8.

Enligt Utskottets tanke borde således hvarje län eller sjukvårdsdistrikt

få såsom bidrag till bestridande af den allmänna sjukvården, i

mån af behof, uppbära en personel skatt, som skulle komma att ersätta

den nuvarande kurhusafgiften och erhålla eu mera egentlig benämning

af personlig sjukvärdsafgift, vid hvars beviljande dock torde böra uttryckligen

förklaras, att dess ändamål företrädesvis är att utgöia bidiag

till den kurhusvård, som för den veneriska smittans hämmande äi af

nöden. Såsom Utskottet ofvan antydt, kan Utskottet icke annat än erkänna

lämpligheten deraf att för ett så beskaffadt behof som det ifrågavarande

en personel skatt uttages, men på samma gång kan. Utskottet

icke bestrida giltigheten af de skäl, motionären anfört för sitt förslag

derom, att en sådan skatt må utgå med högre belopp för man än för

qvinna. Fullkomligt enahanda skäl, som hittills gjort sig gällande vid

påläggandet af de flesta andra personela skatter, såsom mantalspenningar,

personlig skyddsafgift och fattigvårdsafgift, hvilka erläggas med dubbelt

högre belopp af mannen än af qvinnan, torde böra vinna tillämpning äfven

i detta fall, så att den personliga sjukvårdsafgiften må komma att af de

särskilda könen uttaxeras efter samma grund, som med afseende å andra

personela skatter företrädesvis iakttagits. <

Innan Utskottet öfvergå!’ till frågan om det maximum, som af Riksdagen

bör fastställas för en dylik sjukvärdsafgift, vill Utskottet erinra,

att den nuvarande kurhusafgiften under de sednare åren inom de flesta

distrikt utgått med det högsta medgifna belopp, och under år 1869 endast

i 7 af rikets 39 kurhusdistrikt varit lägre än 25. öre samt blott i

ett enda distrikt understigit 20 öre. Vidare anser sig Utskottet böra

omnämna, att i några län landstingen, jemte det kurhusafgiften faststälts

till det högsta beloppet, beslutat, med stöd af 47 § i Kongl. förordningen

om landsting den 21 Mars 1862, att utöfver kurhusafgiften för sjukvården

uttaga en särskild personel skatt, som i ett sjukvårdsdistrikt utgjort

det ganska betydliga beloppet af 15 öre på hvarje person. Så

uttaxeras, bland annat, på grund af Gefleborgs läns landstings beslut, en

särskild personel skatt såsom bidrag till det i Jerfsö inrättade hospitalet

för spetälske. Då nu Riksdagen, genom att, såsom Utskottet är sinnadt

föreslå, medgifva uttaxerandet af en personlig sjukvärdsafgift till visst belopp,

torde betaga landstingen allt tillfälle att derutöfver pålägga några

personela skatter för sjukvårdens behof, lärer det vara angeläget för

Riksdagen att tillse, det maximum för sjukvårdsafgiften icke sättes lägre,

än att man för sjukvården inom hvarje distrikt kan påräkna ungefärligen

lika stora personela bidrag som hittills. De olika belopp, hvarmed skatten

skulle utgöras af mankön och qvinkön, betinga ock såsom en nödvändig
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 8. 7

hot att maximum höjes, för att samma inkomst som hittills skall kunna

erhållas. Riksdagen är dock i sådant fall betryggad derför, att landstingen

icke, såsom för närvarande, kunna för ifrågavarande behof besluta

personel skatter till vida högre belopp än som kan anses-lämpligt —

en fråga hvars afgörande naturligare tillhör representationen, såsom den

högsta beskattningsmyndigheten, än de särskilda underordnade myndigheter,

som hafva en viss beskattningsrätt på sig öfverlåten.

I enlighet med hvad Utskottet sålunda anfört, har Utskottet ansett

sig böra föreslå, att den personliga sjukvårdsafgiften må utgå för man

med högst 50 öre och för qvinna med hälften af det belopp, som blifver

faststäldt för man. För Stockholms stad, der kurhusafgiften för närvarande

utgår med 50 öre för hvarje person, torde jemväl framdeles böra

göras ett undantag från det i allmänhet bestämda maximum och den

personliga sjukvårdsafgiften i Stockholm tillåtas uppgå till högst 1 R:dr

per man. Att, såsom för den nuvarande kurhusafgiften, fastställa ett visst

minimum, lärer deremot ej vara behöfligt. Inom den af Riksdagen utstakade

gräns skulle den personliga sjukvårdsafgiftens belopp bestämmas i

samma ordning som nu är stadgad rörande kurhusafgiften, och torde, i

händelse Utskottets förslag om den personliga sjukvårdsafgiften bifalles,

de föreskrifter, som kunna erfordras rörande sättet och ordningen för

redovisningen af de genom nämnda afgift inflytande medel samt granskningen

af de sjukvårdsanstalters förvaltning, indika dessa medel tillgodokommit,

böra öfverlemnas åt Kongl. Maj:t att meddela vid utfärdandet af

den författning i ämnet, som kommer att blifva eu följd af Riksdagens

bifall till Utskottets förslag.

Med åberopande af hvad Utskottet nu yttrat, föreslår Utskottet alltså,

l:o att Riksdagen, med upphäfvande af nu gällande stadganden

angående kurhusafgiften, må besluta, att för

den allmänna sjukvården inom hvarje län eller sjukvårdsdistrikt

må för år 1874 och vidare årligen, intill

dess annorlunda förordnas, af en hvar, som erlägger

mantalspenningar, äfven utgöras en personlig sjukvårdsafgift

särskild! för hvarje län eller sjukvårdsdistrikt i

mån af dess behof; dock att denna afgift, som utgöres

af qvinna med hälften af det belopp, som erlägges af

man, icke må sättas högre än till 1 R:dr i Stockholms

stad och 50 öre inom öfriga delar af riket för hvarje

skattskyldig af mankön;

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillnings-Utskottets Betänkande, N:o 8.

2:o att denna sjukvårdsafgift skall företrädesvis användas

till beredande af kostnadsfri vård åt veneriske sjuke

och till vidtagande i öfrigt af tjenliga åtgärder för den

veneriska sjukdomens hämmande;

3:o att det må tillkomma landsting, men i städer, som ej

i landsting deltaga, stadsfullmäktige, att årligen till beloppet

fastställa den erforderliga personliga sjukvårdsafgiften,

samt att de medel, som genom denna afgift

inflyta, och hvilka ej få användas till annat än ofvan

bestämda ändamål, må förvaltas och redovisas af en,

i enlighet med de föreskrifter Kongl. Maj: t kan i nåder

meddela, inom hvarje län eller sjukvårdsdistrikt tillförordnad

direktion; och

4:o att Riksdagen må i underdånig skrifvelse, med anmälande

af dessa beslut, hos Kongl. Maj:t tillika anhålla,

att Kongl. Maj:t täcktes utfärda allmän författning i

ämnet, och dervid meddela de föreskrifter, som kunna

vara erforderliga angående redovisningen af de genom

den personliga sjukvårdsafgiften inflytande medel samt

granskningen af de sjukvårdsanstalters förvaltning, hvilka

dessa medel tillgodokommit.

Stockholm den 21 April 1873.

På Utskottets vägnar:

Gust. af Ugglas.

Reservation:

Af Herr von Strokirch: »Med Utskottet instämmande i dess beslut, sådant

det finnes i föreliggande betänkande N:o 8, kan jag dock för min

del ej gilla den vid ärendets behandling inom Utskottet rådande meningen,

att

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8.

9

att ett bifall till betänkandet skulle i viss män äfvenledes tillerkänna

laga bindande kraft åt de anförda motiven, åsyftande en inskränkning i

tillämpningen af vissa delar i nuvarande förordning om landsting; hvilkens

natur af civillag val bort afhålla Bevillnings-Utskottet från hvarje sådant

syfte, helst det med skäl torde kunna ifrågasättas, huruvida gränsen för

Bevillnings-Utskottets vex-ksamhet kan derhän utsträckas, att en motivering

af ett bland dess betänkande!! skulle kunna medföra inskränkning

i tillämpningen af en civillag, som för öfrig! i detta hänseende ej för

närvarande utgör föremål för någon Riksdagens pröfning.

Bih. till liiksd. Prof. 1873. 5tSaml. 1 Afd. 8 Haft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1873:63 Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 63 s. 18 i texten