Betänkande, angående kurhusaf''giftens upphörande och densammas ersättande med en personlig sjukvärdsafgift. Till Bevillnings-Utskottet har Andra Kammaren hänvisat en derstädes af Herr 0. B. Olsson väckt motion
1873-04-21 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1873:8, Betänkande, angående kurhusaf''giftens upphörande och densammas ersättande med en personlig sjukvärdsafgift. Till Bevillnings-Utskottet har Andra Kammaren hänvisat en derstädes af Herr 0. B. Olsson väckt motion
Dokumentets text
Bevillning^- ''Utskottets Betänkande N:o 8.
1
N:o 8.
Ank. till Riksd. Kansli den 22 April 1873, kl. 12 midd.
Betänkande, angående kurhusaf''giftens upphörande och densammas
ersättande med en personlig sjukvärdsafgift.
Till Bevillnings-Utskottet har Andra Kammaren hänvisat en derstädes
af Herr 0. B. Olsson väckt motion (N:o 30), hvari föreslås, att,
der kurhus och lazarett finnas på samma plats, må sammanslås till eu
sjukvardsanstalt med gemensam förvaltning och gemensamma räkenskaper;
att den under namn af kurkusafgift till veneriska smittans hämmande nu
utgående personela skatt må upphöra; och slutligen att landstingen må
bemyndigas att efter behof påbjuda en »sjukvårds»- eller »lazarettsafgift»
af högst 40 öre för man och 20 öre för qvinna, som erlägga mantalspenningar,
att i vanlig ordning uppbäras och för hvarje sjukvårdsdistrikt
till dess gemensamma sjukvårds- eller lazarettskassa ingå.
t ill stöd för sitt förslag har motionären anfört, bland annat, att den
nuvarande benämningen å denna skatt — kurhusafgift — vore oegentlig, enär
på de flesta ställen, särdeles i landsorten, den väl uttaxerades och bokfördes
såsom kurhusafgift, men deremot till sill betydligaste del användes för
lazarettens behof, hvaraf åter utbildat sig en bokföring, som vore särdeles
invecklad; att, om än under föregående tider behofvet kunde hafva
kraft särskilda sjukvårdsinrättningar för veneriska sjuka och särskilda
skattebidrags utgörande för underhållet deraf, det likväl, med afseende å
det uppoffrande nit för sjukvårdsanstalternas utvidgande och förbättrande,
som pa sednare tiden landstingen i allmänhet ådagalagt, vore fullt antagligt,
att staten utan fara kunde öfverlemna hela kurhus-institutionen,
likasom förut lazaretts-institutionen, åt landstingens vård, så att inkomster,
förvaltning, inventarier, kassa, räkenskaper ocli revision kunde blifva geraenBih.
till Jiiksd. Prof. 1873. 5 Samt. 1 Afd. 8 Höft. ° i
2
Bcvillnings- Utskottets Betänkande N:o <9.
samma för båda dessa slag af sjukvårdsinrättningar, der de befunno sig
pa samma plats, hvarigenom man icke heller skulle i någon mån försvåra
statens kontroll öfver sjukvårdens handhafvande eller det tillfälle,
staten borde ega att inhemta statistiska uppgifter angående de särskilda
slagen af sjukvårdsanstalter; och slutligen att, ehuru fastighet samt kapital
och arbete måste vidkännas de drygaste bidragen till sjukvårdens befrämjande,
det likväl, då alla samhällets medlemmar deraf egde lika gagn
och till dess åtnjutande hade lika rätt, ingalunda vore obilligt, att en
personel afgift uttaxerades till upprätthållande af nödiga sjukvårdsanstalter,
hvilken afgift dock, med hänsyn till den olika arbetsersättning, man
och qvinna vanligen kunde betinga sig, och i öfverensstämmelse med den
grundsats, som i fråga om de flesta andra personela skatter hos oss
gjort sig gällande, icke, såsom den nuvarande kurhusafgiften, borde utgå
med samma belopp af mankön och qvinkön.
Enligt nu gällande stadganden angående kurhusafgiften, hvilka innehållas
i Kongl. kungörelsen den 11 April 1867, skall till veneriska smittans
hämmande årligen af eu hvar, som erlägger mantalspenningar, äfven
utgöras en kurhusafgift, i Stockholms stad med högst femtio och minst
tre öre, samt inom öfrigä delar af riket med högst tjugufem och minst
tre öre, lika för alla betalande inom hvarje kurhusdistrikt, efter dess
behof; börande denna afgift af vederbörande inom distriktet bestämmas
antingen till ett af nämnda belopp eller deremellan, men icke utan vid
särdeles tvingande omständigheter fastställas till det högsta. Denna afgift
skall inom hvarje kurhusdistrikt särskilt utgå och redovisas, alldeles
skiljd från hospitalens och lazarettens fonder och räkenskaper; och skola
de genom samma afgift inflytande medel i första rummet ovilkorligen
begagnas för de, efter behof och öfverenskommelse, på ett eller flera
ställen inom länet inrättade kurhusanstalter. Hvad af nämnda medel icke
är för veneriska smittans hämmande erforderligt må derefter fa användas
för allmänna helsovården i länet, särdeles såsom bidrag till bestridande
af lazarettens utgifter för svårare skador och sådana sjukdomstillfällen,
som fordra kirurgisk behandling, hvaremot kurhusafgiften icke far användas
till andra än nu uppgifna ändamål. Dessa medel förvaltas och redovisas
af eu, i enlighet med Kongl. instruktionen den 21 Oktober 1864,
inom hvarje distrikt tillförordnad direktion. Det tillkommer landstinget,
men i städer, som ej lyda under landsting, stadsfullmäktige att årligen
ej mindre till beloppet fastställa den för året erforderliga afgift, än ock
granska räkenskaperna jemte styrelsen och förvaltningen af kurhusanstalterna
samt derefter bestämma det bidrag, hvilket af uppkommande öfverskott
å den influtna kurhusafgiften kan lazarett^!) meddelas. Slutligen
3
Bevillninffs-Utskottets Betänkande N:o 8.
finnas i 1867 års kungörelse åtskilliga föreskrifter rörande uppställningen
af räkenskaperna öfver kurhusmedlen samt om offentliggörandet af den
berättelse, som skall inom hvarje distrikt afgifvas angående ofvan omförmälda
granskning af kurhusens räkenskaper och hvad dermed står i
sammanhang.
Motionärens första yrkande, eller att lazarett och kurhus, der de
finnas på samma ställe, måtte förenas under eu gemensam förvaltning,
innefattar väl ett ämne, hvarmed det, strängt taget, icke lärer tillkomma
Bevillnings-Utskottet att taga befattning, men då dessa särskilda slag af
sjuk vårdsanstalter, der de äro med hvarandra förenade, redan, på grund
af bestämmelserna i Kongl. kungörelsen den 21 Oktober 1864 angående
förändrade instruktioner för direktioner, läkare och syssloman vid länens
lazarett och kurhus, stå under förvaltning af en gemensam^ direktion och
hafva gemensamma tjensteman, torde den af motionären åsyftade ytter - ligare förenkling i förvaltningen kunna vinnas endast genom en förändrad
lagstiftning angående de skattemedel, som under namn af kurhusafgift
hittills uttaxerats och användts i första rummet för kurhusens behof och
hvilken lagstiftning faller inom området för Bevillnings-Utskottets verksamhet.
Att genom en ändamålsenlig vård åt veneriske sjuke söka förekomma
den veneriska smittans utbredande har med rätta ansetts vara af den
vigt, att särskilda bestämmelser blifvit meddelade angående detta slags
sjukvård, såsom att dylika patienter skola erhålla kostnadsfri vård å de
sjukvårdsanstalter som för sådant ändamål skola vara inrättade inom
hvarje län, under det regeln eljest är, att för patienter, som äro intagne
ä allmän sjukvårdsanstalt, viss betalning skall erläggas vare sig af den
enskilde eller af vederbörande kommun. Men på samma gång staten
uppställt denna fordran med afseende på de af länskommunerna anordnade
kurhusinrättningar, har det jemväl ansetts billigt att för dessa anstalters
bestånd medgifva en .särskild beskattning. Detta är grunden för den
nuvarande kurhasafgiftens utgörande; och dä ur det allmännas synpunkt
det, efter Utskottets förmenande, icke är tillrådligt att under närvarande
förhållanden inskränka kurhusens verksamhet eller rubba grundsatsen om
de der intagna patienternas kostnadsfria vård, erfordras naturligtvis tillgångar
till bestridande af de härför uppkommande kostnader, och något
annat sätt för anskaffande af dessa, än såsom hittills i allmänhet skett,
genom en personel skatt, har motionären icke ifrågasatt, och Utskottet
finner ej heller för sin del förändring i sådant afseende i någon mån
vara påkallad af den hittills vunna erfarenheten om en personlig skatts
uttagande i detta fall.
4 Bevillning*-Utskottets Betänkande N:o 8.
Men a andra sidan kan Utskottet ej heller neka, att, såsom motionären
påpekat, den nuvarande kurhusafgiften på grund af bestämmelserna i 1867
års kungörelse till en rätt betydlig del användes för annat ändamål, än
dess benämning antyder och ursprungligen dermed afsetts, i det den tillgodokomrner
den allmänna sjukvården. T detta afseende har Utskottet
förskaffat sig upplysningar för de sednare åren, hvilka gifva vid handen,
att af de under nedannämnda år influtna kurhusmedel användts för lazarettens
behof:
år 1865 ungefär 24,3 proc.,
» 1866 » 28,7 »
» 1867 » 27, J »
» 1868 » 26,o
» 1869 » 36,6 »
» 1,870 » 24,o »
klenna beräkning gäller hela riket, men om man betraktar de särskilda
länen eller kurhusdistrikten, så finnas sådana, der lazarett^! fått
tillgodonjuta 50 procent och till och med derutöfver af den influtna
kurhusafgiften. under det att i andra distrikt åter icke något bidrag alls
kunnat af dessa medel lemnas till den allmänna helsovården. Af ofvanslÅende
visar sig emellertid, att kurhusafgiften icke allenast kan enligt
gällande föreskrifter, i den mån den icke erfordras för kurhusens behof,
användas för den allmänna helsovården, utan ock för närvarande till
ganska betydlig del vinner användning på sådant sätt, i följd hvaraf den,
åtminstone på många orter inom riket, redan i verkligheten är att anse
såsom eu allmän sjukvårdsafgift.
Angående förvaltningen af de inflytande kurhusafgifterna samt deras
användande för annat ändamål än för kurhusens behof äro emellertid
nu meddelade sådana bestämmelser, som vid tillämpningen visat sio- medföra
oegentligheter och svårigheter, åtminstone i de fall der, såsom i
åtskilliga £ landsorter är förhållandet, lazarett och kurhus äro med hvarandra
förenade. Först och främst skola nemligen särskilda räkenskaper
föras förykurhusen, hvilken särskilda räkenskapsföring i nyssnämnda fall
i och för sig ingalunda kan vara behöflig och dessutom aldrig kan blifva
11 tigt noggrann, emedan fördelningen emellan lazarettet och kurhuset af
en mängd gemensamma utgifter, såsom aflöningen till läkare och tjensteman
och andra förvaltningskostnader in. m. måste ske efter en beräkning,
som alltid blifver i större eller mindre mån godtycklig. Uppköp
af en mängd artiklar lära väl ock ske gemensamt för både lazarettet
och kurhuset, och att med full säkerhet bestämma huru mycket af de
Bevillnings-TJtsJcoitets Betänkande N:o 8.
5
inköpta artiklarne åtgått för lazarettet eller kurhuset torde stundom vara
ganska svårt och åtminstone i de flesta fall påkalla en mängd särskilda
kontroller, hvilka endast hafva till syftemål att ligga till grund för beräkningen
af hvad den ena eller andra afdelningen af sjukvårdsanstalten
kostar. En dylik invecklad räkenskapsföring nödvändiggöres dock nu
deraf, att det endast är så stor del af kurhusafgiften, som icke erfordras
för kurhusets behof, som får tilldelas lazarettet, och att det är först
sedan man till beloppet känner detta öfverskott, som det kan disponeras för
den allmänna helsovården. Denna sistnämnda anordning synes Utskottet
icke heller vara ändamålsenlig, ty den förhindrar de inflytande kurhusafgifternas
användning i den män sådant påkallas af den sjukvårdsinrättnings
behof, hvarför de äro beräknade, och det är med noggrann
efterlefnad af bestämmelserna i detta fall icke möjligt att förr än ett
påföljande år taga någon del af kurhusmedlen i anspråk för lazarettets
behof, sedan det, vid det föregående årets bokslut för kurhuset visat sig,
till hvilken belopp det för detsamma umbärliga öfverskottet uppgått. Att
sålunda hafva i sjukvårdsanstaltens kassa inneliggande medel, hvilka erfordras
för bestridande af utgifter för lazarettets behof, men som icke få
dertill användas förrän ett påföljande år, är onekligen en oegentlighet,
och, efter hvad Utskottet erfarit, lärer svårigheten för lazaretts- och kurhusdirektionerna
att ställa sig författningen i detta fall till noggrann efterrättelse
ofta nog vara ganska stor och på vissa ställen hafva ledt derhän,
att författningen icke heller blifvit i denna del tillämpad. Det har derföre
synts Utskottet vida lämpligare, såsom ledande till större enkelhet i
förvaltningen, att låta dessa skattemedel ingå till en gemensam kassa för
lazarettet och kurhuset der dessa lyda under en gemensam direktion,
och att icke fordra särskild räkenskapsföring för dessa båda afdelningar
af sjukvårdsanstalten. Då man bibehåller samma skyldighet som nu
för länet eller sjukvårdsdistriktet, att, för hämmande af veneriska smittan,
lemna kostnadsfri vård åt alla deraf angripna personer, kan genom den
nyss antydda förändringen i räkenskapsföringen och dispositionen af ifrågavarande
skattemedel icke uppstå någon fara, att icke kurhusvården framdeles
skulle blifva lika ändamålsenlig som hittills; varande för öfrigt den
säkraste borgen för en tillfredsställande sjukvård så i ena som andra afseendet
det allt mer och mer stegrade nit för sjukvårdens befrämjande,
som, på sätt motionären erinrat och, enligt hvad Utskottet jemväl med
synnerlig glädje anser sig böra erkänna, landstingen och de med dem
jemförliga kommunala myndigheterna i våra större städer visat sig hafva
ådagalagt.
6 Berillnings- Utskottets Betänkande N:o 8.
Enligt Utskottets tanke borde således hvarje län eller sjukvårdsdistrikt
få såsom bidrag till bestridande af den allmänna sjukvården, i
mån af behof, uppbära en personel skatt, som skulle komma att ersätta
den nuvarande kurhusafgiften och erhålla eu mera egentlig benämning
af personlig sjukvärdsafgift, vid hvars beviljande dock torde böra uttryckligen
förklaras, att dess ändamål företrädesvis är att utgöia bidiag
till den kurhusvård, som för den veneriska smittans hämmande äi af
nöden. Såsom Utskottet ofvan antydt, kan Utskottet icke annat än erkänna
lämpligheten deraf att för ett så beskaffadt behof som det ifrågavarande
en personel skatt uttages, men på samma gång kan. Utskottet
icke bestrida giltigheten af de skäl, motionären anfört för sitt förslag
derom, att en sådan skatt må utgå med högre belopp för man än för
qvinna. Fullkomligt enahanda skäl, som hittills gjort sig gällande vid
påläggandet af de flesta andra personela skatter, såsom mantalspenningar,
personlig skyddsafgift och fattigvårdsafgift, hvilka erläggas med dubbelt
högre belopp af mannen än af qvinnan, torde böra vinna tillämpning äfven
i detta fall, så att den personliga sjukvårdsafgiften må komma att af de
särskilda könen uttaxeras efter samma grund, som med afseende å andra
personela skatter företrädesvis iakttagits. <
Innan Utskottet öfvergå!’ till frågan om det maximum, som af Riksdagen
bör fastställas för en dylik sjukvärdsafgift, vill Utskottet erinra,
att den nuvarande kurhusafgiften under de sednare åren inom de flesta
distrikt utgått med det högsta medgifna belopp, och under år 1869 endast
i 7 af rikets 39 kurhusdistrikt varit lägre än 25. öre samt blott i
ett enda distrikt understigit 20 öre. Vidare anser sig Utskottet böra
omnämna, att i några län landstingen, jemte det kurhusafgiften faststälts
till det högsta beloppet, beslutat, med stöd af 47 § i Kongl. förordningen
om landsting den 21 Mars 1862, att utöfver kurhusafgiften för sjukvården
uttaga en särskild personel skatt, som i ett sjukvårdsdistrikt utgjort
det ganska betydliga beloppet af 15 öre på hvarje person. Så
uttaxeras, bland annat, på grund af Gefleborgs läns landstings beslut, en
särskild personel skatt såsom bidrag till det i Jerfsö inrättade hospitalet
för spetälske. Då nu Riksdagen, genom att, såsom Utskottet är sinnadt
föreslå, medgifva uttaxerandet af en personlig sjukvärdsafgift till visst belopp,
torde betaga landstingen allt tillfälle att derutöfver pålägga några
personela skatter för sjukvårdens behof, lärer det vara angeläget för
Riksdagen att tillse, det maximum för sjukvårdsafgiften icke sättes lägre,
än att man för sjukvården inom hvarje distrikt kan påräkna ungefärligen
lika stora personela bidrag som hittills. De olika belopp, hvarmed skatten
skulle utgöras af mankön och qvinkön, betinga ock såsom en nödvändig
-
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 8. 7
hot att maximum höjes, för att samma inkomst som hittills skall kunna
erhållas. Riksdagen är dock i sådant fall betryggad derför, att landstingen
icke, såsom för närvarande, kunna för ifrågavarande behof besluta
personel skatter till vida högre belopp än som kan anses-lämpligt —
en fråga hvars afgörande naturligare tillhör representationen, såsom den
högsta beskattningsmyndigheten, än de särskilda underordnade myndigheter,
som hafva en viss beskattningsrätt på sig öfverlåten.
I enlighet med hvad Utskottet sålunda anfört, har Utskottet ansett
sig böra föreslå, att den personliga sjukvårdsafgiften må utgå för man
med högst 50 öre och för qvinna med hälften af det belopp, som blifver
faststäldt för man. För Stockholms stad, der kurhusafgiften för närvarande
utgår med 50 öre för hvarje person, torde jemväl framdeles böra
göras ett undantag från det i allmänhet bestämda maximum och den
personliga sjukvårdsafgiften i Stockholm tillåtas uppgå till högst 1 R:dr
per man. Att, såsom för den nuvarande kurhusafgiften, fastställa ett visst
minimum, lärer deremot ej vara behöfligt. Inom den af Riksdagen utstakade
gräns skulle den personliga sjukvårdsafgiftens belopp bestämmas i
samma ordning som nu är stadgad rörande kurhusafgiften, och torde, i
händelse Utskottets förslag om den personliga sjukvårdsafgiften bifalles,
de föreskrifter, som kunna erfordras rörande sättet och ordningen för
redovisningen af de genom nämnda afgift inflytande medel samt granskningen
af de sjukvårdsanstalters förvaltning, indika dessa medel tillgodokommit,
böra öfverlemnas åt Kongl. Maj:t att meddela vid utfärdandet af
den författning i ämnet, som kommer att blifva eu följd af Riksdagens
bifall till Utskottets förslag.
Med åberopande af hvad Utskottet nu yttrat, föreslår Utskottet alltså,
l:o att Riksdagen, med upphäfvande af nu gällande stadganden
angående kurhusafgiften, må besluta, att för
den allmänna sjukvården inom hvarje län eller sjukvårdsdistrikt
må för år 1874 och vidare årligen, intill
dess annorlunda förordnas, af en hvar, som erlägger
mantalspenningar, äfven utgöras en personlig sjukvårdsafgift
särskild! för hvarje län eller sjukvårdsdistrikt i
mån af dess behof; dock att denna afgift, som utgöres
af qvinna med hälften af det belopp, som erlägges af
man, icke må sättas högre än till 1 R:dr i Stockholms
stad och 50 öre inom öfriga delar af riket för hvarje
skattskyldig af mankön;
8
Bevillnings-Utskottets Betänkande, N:o 8.
2:o att denna sjukvårdsafgift skall företrädesvis användas
till beredande af kostnadsfri vård åt veneriske sjuke
och till vidtagande i öfrigt af tjenliga åtgärder för den
veneriska sjukdomens hämmande;
3:o att det må tillkomma landsting, men i städer, som ej
i landsting deltaga, stadsfullmäktige, att årligen till beloppet
fastställa den erforderliga personliga sjukvårdsafgiften,
samt att de medel, som genom denna afgift
inflyta, och hvilka ej få användas till annat än ofvan
bestämda ändamål, må förvaltas och redovisas af en,
i enlighet med de föreskrifter Kongl. Maj: t kan i nåder
meddela, inom hvarje län eller sjukvårdsdistrikt tillförordnad
direktion; och
4:o att Riksdagen må i underdånig skrifvelse, med anmälande
af dessa beslut, hos Kongl. Maj:t tillika anhålla,
att Kongl. Maj:t täcktes utfärda allmän författning i
ämnet, och dervid meddela de föreskrifter, som kunna
vara erforderliga angående redovisningen af de genom
den personliga sjukvårdsafgiften inflytande medel samt
granskningen af de sjukvårdsanstalters förvaltning, hvilka
dessa medel tillgodokommit.
Stockholm den 21 April 1873.
På Utskottets vägnar:
Gust. af Ugglas.
Reservation:
Af Herr von Strokirch: »Med Utskottet instämmande i dess beslut, sådant
det finnes i föreliggande betänkande N:o 8, kan jag dock för min
del ej gilla den vid ärendets behandling inom Utskottet rådande meningen,
att
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8.
9
att ett bifall till betänkandet skulle i viss män äfvenledes tillerkänna
laga bindande kraft åt de anförda motiven, åsyftande en inskränkning i
tillämpningen af vissa delar i nuvarande förordning om landsting; hvilkens
natur af civillag val bort afhålla Bevillnings-Utskottet från hvarje sådant
syfte, helst det med skäl torde kunna ifrågasättas, huruvida gränsen för
Bevillnings-Utskottets vex-ksamhet kan derhän utsträckas, att en motivering
af ett bland dess betänkande!! skulle kunna medföra inskränkning
i tillämpningen af en civillag, som för öfrig! i detta hänseende ej för
närvarande utgör föremål för någon Riksdagens pröfning.
Bih. till liiksd. Prof. 1873. 5tSaml. 1 Afd. 8 Haft.
2
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1873:63 Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 63 s. 18 i texten