Sök i Ratio Lex

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1

1873-04-10 · 112 sidor, varav 98 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 98 av 112 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BLU 1873:1, Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

1

X:0 M.

Ank. till Rikad. Kansli den 10 April 1873, kl. 4 e. m.

Sammansätta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande, angående

antagandet af en för Sverige, Norge och Danmark afslutad

Myntkonvention samt dermed sammanhängande

lagar.

Till de deputerade, som af Banko- och Lag-Utskotten blifvit utsedde

att behandla åtskilliga till dem hänskjutna frågor, har öfverlemnats

Kongl. Maj:ts nådiga proposition N:o 37 af den 28 Februari innevarande

år om antagande af en den 18 December 1872 med Norge

och Danmark afslutad Myntkonvention, samt af förslag till Lag om

rikets mynt och Lag om öfvergången till det nya myntsystemet. ° Till

de deputerade hafva dessutom från Kongl. Finansdepartementet blifvit

öfverlemnade de detta ärende rörande offentliga handlingar, af hvilka

Utskottet låtit till trycket befordra:

Statskontorets utlåtande af den 9 November 1872,

Protokoll, hållet i sammansatt Norskt-Svenskt Stats-Råd den 20

November 1872, samt

Protokoll, hållet vid sammanträdena för afslutande af Konventionen

af den 18 December 1872.

Af handlingarne inhemtas, att, sedan genom korrespondens emellan

Sveriges och Norges Finansministrar förslag blifvit bragt å bane om

Sveriges, Norges och Danmarks öfvergång till ett gemensamt på guld

grundad! myntsystem och Norska regeringens mening om ett sådant

förslag blifvit inhemtad, hafva underhandlingar de tre rikena emellan

på diplomatisk väg blifvit anknutna; att derefter, och då frågan under

Bill. till JRil-sd. Trot. 1ST3. G

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

tiden på det national-ekonomiska mötet i Köpenhamn förliden sommar

blifvit af fackmän från de tre rikena gjord till föremål för öfverläggning,

har, efter öfverenskommelse emellan regeringarne, en kommission

af för hvardera riket utsedde trenne fullmäktige sammanträdt i

Köpenhamn den 19 Augusti 1872 och efter en följd af öfverläggningar

blifvit ense om ett under den 20 September samma år afgifvet »Förslag

till öfverenskommelse emellan de tre nordiska rikena om ett gemensamt

på guld grundadt myntsystem», hvaraf det svenska exemplaret

blifvit i tryck utdeladt till Riksdagens ledamöter; att sedermera på föredragning

af Chefen för Norska Finans-departementet Kongl. Maj:t i sammansatt

Stats-Råd i Kristiania den 20 November beslutat att söka

mellan de förenade rikena och Danmark, under förbehåll af nationalrepresentationernas

samtycke, afsluta en konvention om antagande af ett

för de tre rikena gemensamt myntsystem, i väsentlig öfverensstämmelse

med det af ofvannäinnda Myntkommission utarbetade förslag; samt att

den 27 November utnämnde fullmäktige för de tre konungarikena Sverige,

Norge och Danmark i Stockholm sammanträdt och der, under förbehåll

af national-representationernas samtycke, den 18 December afslutat

en Myntkonvention, hvilken Kongl. Maj:t i den nådiga propositionen

förelagt Riksdagen till antagande.

De hufvudsakligaste bestämmelserna af denna konvention kunna i

korthet på följande sätt sammanfattas:

Sverige, Norge och Danmark antaga ett gemensamt på guld grundadt

myntsystem.

De antaga en gemensam räkneenhet, krona, delad i 100 öre.

De utmynta tvänne guldmynt af 0,900 finhet, ett om 10 kronor

innehållande 4,032 gr. fint guld, ett om 20 kronor innehållande 8,064 gr.

fint guld.

Dessa mynt äro, utan afseende derå för hvilket rike de blifvit

präglade, inom alla tre rikena lagligt betalningsmedel, såvida de ej

äro vanställda, åverkade eller förlorat \ procent af sin rätta vigt.

De utmynta vidare skiljemynt af silfver, legeradt med koppar, samt

af brons. Dessa mynt utgifvas till ett namnvärde något högre än verkliga

värdet. De utmyntas endast för regeringarnes räkning. De mottagas

i alla staternas kassor i betalning till sitt fulla namnvärde, och tillfälle

skall beredas enhvar att få dem, i belopp af minst 10 kronor, med guldmynt

invexlade. De gälla, så länge prägeln är tydlig, som lagligt betalningsmedel

i alla tre rikena allenast till mindre belopp, 2 a 1 Riks
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1. 3

dalerstycken intill 20 kronor, öfrigt silfvermynt till 5 kronor och

bronsmyntet till 1 krona.

Af skiljemynt hunna utmyntas 1- och 2-kronor, 50-, 40-, 25- och 10-öre (silfver) 5-, 2- och 1-öre (brons).

För myntens halt, vigt, remedier, diameter, prägel m. m. äro

gemensamma bestämmelser gifna, äfvensom för kontroll å tillverkningen

m. in.

De tre rikenas finansförvaltningar mottaga från hvarandra till inlösen

skiljemynt och nötta guldmynt.

Staterna äro genom konventionen förbundna att ovägerligen inlösa

de af dem utgifna guldmynt till fulla värdet, så vida de ej förlorat öfver

2 procent af sin rätta vigt, och att ej i rörelsen utsläppa de guldmynt

som förlorat mer än x|2 procent af sin rätta vigt.

För öfrigt äro åtskilliga bestämmelser gifna om öfvergångens olika

stadier m. m.

1 samband härmed har Kongl. Maj:t till Riksdagen öfverlemnat

ett på de i Konventionen fastställda grunder utarbetadt förslag till Lag

om rikets mynt, och i en särskild Lag om öfvergång till det nya myntsystemet

låtit sammanfatta de bestämmelser, som ansetts nödiga för det

nya myntsystemets införande.

Utskottet tillåter sig i första rummet erinra derom, att frågan om

antagande af ett på guld grundadt myntsystem redan i sex år vant föremål

för uppmärksamhet inom vårt land. Hon föranledde först år 1867

afsändande af ett svenskt ombud till den stora myntkonferensen i Paris,

hvarest grunderna för ett universelt guldmyntsystem mellan de flesta

europeiska länders samt Förenta Staternas fullmäktige afhandlades. Hon

upptogs sedan vid 1868 års riksdag dels genom Kongl. proposition om

utmyntning af 10- och 25-francstycken i guld, dels genom enskild motion

om antagande af ett guldmyntsystem med den franska francen som räkneenhet,

och var denna gång föremål så väl för utredning af vederbörande

embetsverk som för utförligt yttrande af Sammansatt Banko- och

Lag-Utskott samt vidlyftiga förhandlingar i Riksdagens kamrar, samt föranledde

slutligen Riksdagens bifall till förslag bland annat om prägling af

10-francs eller caroliner i guld. Hon väcktes ännu en gång vid 1869

års riksdag af enskild motionär och föranledde denna gång, efter nytt utlåtande

af Sammansatt Banko- och Lag-Utskott samt lifligt meningsutbyte

i Kamrarne, en Riksdagens anhållan hos Kongl. Maj:t om utredning af alla

med ärendet sammanhängande frågor, hvarpå följde tillsättande af den

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1,

myntkomité, som, efter nära ett års arbete, afgaf sitt betänkande om

»Sveriges öfvergång till ett nytt myntsystem med guld såsom värdemätare».

Slutligen blef hon äfven vid 1871 och 1872 års riksdagar upptagen

genom enskild motion och föremål för yttranden af Sammansatta

Banko- och Lag-Utskottet samt för öfverläggning vid riksdagen, ehuru

dessa gånger utan vidare påföljd.

Betraktar man närmare dessa öfverläggningar, utredningar, beslut

och åtgärder af statsmakter och vederbörande myndigheter, visar det sig

tydligt, så väl att i Sverige denna vigtiga fråga från alla sina sidor

varit skärskådad, som att den allmänna opinionen under en jemförelsevis

ganska lång tidrymd varit förberedd på en väsentlig förändring

af vårt myntväsen; isynnerhet om man tillika iakttager, att förslag om

vår myntenhets jemkning till bättre öfverensstämmelse med grannländernas

silfvermynt redan under 1850-talet och sedermera vid 1867 års

riksdag varit under allvarlig ompröfning. Under denna tid hafva frågorna:

om olägenheterna af vårt nuvarande myntsystems förhållande till

grannländernas; om fördelarne af gemensamhet i myntväsendet med

grannstaterna eller med de stora handelsfolken; om silfrets eller guldets

företräden som värdemätare och bytesmedel; om vilkoren och sättet för

öfvergång till ett myntsystem med ny värdemätare, och om de särskilda

egendomligheter, som tillhöra ett guldmyntsystem — alla blifvit utförligt

afhandlade och noggrannt skärskådade, derhän att de, som närmare

sysselsatt sig med detta ämne, haft tid och tillfälle att stadga sina åsigter

i alla dessa punkter, och att enhvar för öfrigt är i stånd att af offentliga

utlåtanden finna ledning för sitt omdöme derutinnan.

Sveriges Riksdag har härutaf hemtat den fördelen, att, då nu frågan

om öfvergång till ett nytt myntsystem ånyo förekommer till afgörande,

dess ledamöter redan kunna anses förtrogna med de synpunkter,

ur hvilka hon är att betrakta, och att de icke på en gång och i brådskande

hast behöft sätta sig in i de många och svåra spörsmål, som dermed

äro förknippade. De skäl och grunder, som nu tala för en reform

af vårt myntväsen, hafva till allra största delen varit framhållna och undersökta

vid fem olika riksdagar; medan de skäl, som nu ytterligare tillkommit,

äro af den beskaffenhet, att deras giltighet och styrka genast

falla i ögonen. De betänkligheter och farhågor, som kunnat framställas

emot en sådan reform, hafva under samma tid haft godt tillfälle att

göra sig gällande; medan åter de omständigheter, som sedermera inträffat,

hafva varit af den beskaffenhet, att de i högst väsentlig mån undanröjt

betänkligheterna och gifvit farhågorna en motsatt riktning. Det oför
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lag- Utskottets Betänkande N:o 1.

5

trutna och nitiska arbete, som å denna fråga varit nedlagdt, kan alltså

icke anses vara förspildt, derför att den reform, som nu är å bane, i väsentliga

delar skiljer sig från de förslag, som för några år sedan förehades;

och för den händelse att vårt myntväsen stadgas på de grundvalar,

som Kong]. Magt nu för Riksdagen föreslagit, skall dock helt visst

det svenska folket med erkänsla ihågkomma dessa sträfvanden i en annan

riktning, hvilka i så väsentlig mån förberedt och bidragit till frågans

slutliga lösning.

Hvad som afgjordt skiljer nu föreliggande förslag från de ofvan

anförda, upprepade gånger för Kongl. Maj:t och för Riksdagen framställda,

är att i dessa senare ett hufvudsakligt syfte varit ernåendet af öfverensstämmelse

med ett å verldsmarknaden allmänt kändt, i en framtid

möjligen för alla nationer gemensamt myntsystem, under det i Kongl.

Maj:ts nu framställda proposition hela detta syfte är skjutet åt sidan,

såsom med de nu rådande politiska förhållandena föga förenligt. Åberopande

det af Sammansatta Banko- och Lagutskottet redan vid 1872

års riksdag afgifna yttrande, att »frågan genom den i Tyskland vidtagna

åtgärden utan tvifvel fått en förändrad ställning, åtminstone i så måtto

att tanken på ett för de civiliserade länderna gemensamt myntsystem

icke för tillfället kan tilläggas någon betydelse i afseende på ett beslut

rörande nytt myntsystem för Sverige», anser sig Utskottet nu böra till

fullo instämma i den uppfattning, som sålunda hos Kongl. Maj:t gjort

sig gällande. Den förändring, som efter 1870 inträdt i Europas politiska

förhållanden, har med ens rubbat alla de förutsättningar, hvarpå en anslutning

till Frankrikes myntsystem skulle bero; och Utskottet finner,

likasom Kongl. Maj:t, ej anledning antaga, att något annat bestående myntsystem

för närvarande eller för den närmaste framtiden har utsigt att

blifva universelt. Under dylika förhållanden skulle det för Utskottet

icke hafva varit möjligt att förorda någon sådan genomgripande förändring

af vårt myntväsen i alla dess delar, som hade varit nödig för en

öfvergång vare sig till Frankrikes francsystem eller till Tysklands marksystem,

och det är derför också med den största tillfredsställelse Utskottet

funnit, att Kongl. Maj:ts nu föreliggande förslag bereder oss alla fördelame

af en högst nödig reform, öfvergången till guldmyntsystem, utan

att pålägga oss bördan af någon som helst förändring af vår räkneenhet,

det vill säga utan någon rubbning i allmänhetens dagliga vanor.

I Kongl. Maj:ts proposition hafva, i stället för behofvet af ett universelt

myntsystem, blifvit såsom skäl för den föreslagna reformen framhållna:

i främsta rummet nödvändigheten af att i silfrets ställe som värdemätare

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Sammansatta Banko- och Lag- Utskottets Betänkande N:o 1.

och grund för myntväsendet antaga guld, och dernäst de olägenheter för

den inrikes handeln, särskilt i gränsorterna, som framgå af vårt mynts

nuvarande förhållande till det norska och danska. Hvad denna senare

omständighet beträffar, tillåter sig Utskottet blott fästa uppmärksamheten

derå, att dessa olägenheter, öfver hvilka klagan varit förd i många årtionden,

och som en gång ansågos böra ensamma vara tillräckligt motiv

för en myntförändring, synas under de sist förflutna tre åren hafva

blifvit om möjligt ännu mera känbara, än de förut varit. Den

danska ^-rigsdalern blir tagen och utgifven för en svensk riksdaler

derför, att det i den mindre handeln faller sig så obeqvämt att taga

vara på det 0,9 öre, som fattas i dess fulla värde åt 1 riksdaler, och

det är af detta skäl det danska silfvermyntet helt naturligt kommit

att undantränga allt svenskt silfvermynt i en stor del af det

sydliga och vestliga Sverige, så att derstädes numera knappt annat

sldljemynt finnes än det danska. Under sådana förhållanden synes det

nu blott ytterligare hafva ökat allmänhetens obehag af detta mynt, att

svenska staten, såsom rätt och billigt är, för sina post- telegraf- och jernvägskassor

bestämt den rätta afgälden å det danska och norska myntet.

Den enskilde har åtminstone vid småhandel och vexling mottagit de främmande

silfvermynten för deras hittills sedvanliga värde i svenskt räknesätt;

han får vid första offentliga kassa vidkännas rabatten, som vid större

betalningsbelopp kan blifva ganska känbar; men han är icke desto mindre

vanligen tvungen att vid nästa tillfälle taga emot sådant mynt, då

intet annat finnes att få, kan i de flesta fall ej ens taga vara på dess

rätta värde, då skilnaden, åtminstone i betalningar af 25, 50, 75 öre

o. s. v. ända intill 1 rdr, är alltför ringa att kunna iakttagas. Så har

det skett, att myntcirkulationen i val''a södra och vestra provinser, såsom

de Utskottets ledamöter, hvilka i dessa orter äro hemma, till fullo kunnat

intyga, blifvit sakta men fullständigt undergräfd, och det synes knappt

finnas någon annan utväg för dess återställande än en öfverenskommelse,

enligt hvilken de gamla danska och norska mynten dragas ur rörelsen,

och de tre länderna prägla fullständigt lika mynt.

Hvad sjelfva hufvudsaken beträffar, eller nödvändigheten af att antaga

guld till grund för rikets myntväsen, har Sammansatta Banko- och

Lag-Utskottet vid föregående riksdagar redan visat sig till fullo uppskatta

vigten af denna angelägenhet. Guldets företräden framför silfret såsom

bytesmedel hafva af de mest ansedde ekonomer redan länge varit framhållna

och, hvad mera är, de hafva ledt derhän, att den förra metallen

med oemotståndlig kraft undanträngt den senare från dess forna plats

såsom värdemätande bytesmedel. Guldet eger i förhållande till tyngd

s. 7 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

7

och volym ett högre värde än silfver; det är till följd af sina kemiska

egenskaper ännu mera oföränderligt och varaktigt än silfver; det drager

som följd af myntens högre värde en lägre myntningskostnad än silfver.

Det är till följd häraf ett bytesmedel på en gång beqvämare, varaktigare

och billigare än silfret, och det är naturligt, att vid vår tids storartade

utveckling af verldshandel!!, der så mycket ankommer på rörelsens underlättande

och der ofantliga värden skola mellan länderna förflyttas för

billigaste pris, måste just dessa anspråk på bytesmedlet vara de mest

afgörande, och alltså guldet för nämnda ändamål få allt större, silfret allt

mindre användning. Härtill kommer, i viss mån som eu följd af nyss

nämda förhållande, att, efter hvad noggranna undersökningar gifvit vid

handen, har guldet i förhållande till andra varor åtminstone hittills visat

sig ega mera oföränderligt värde än silfret, och då fasthet i värde för

det värdemätande bytesmedlet är eu högst väsentlig egenskap, måste äfven

häruti ligga ett vigtig! skäl för antagande af guld såsom grundval

för myntsystemet.

Redan af dessa skäl kunde man för några år sedan med visshet

förutsäga, att guldet såsom det erkändt bättre bytesverktyget skulle förr

eller senare uttränga silfret från verldsmarknaden, och att det således

förr eller senare skulle blifva för Sverige omöjligt att bibehålla silfver

såsom grund för myntsystemet, om öfver allt annorstädes guldet blifva

enda värdemätaren; och det syntes derför vara tydligt, att frågan

om antagande af nytt myntsystem för oss allenast var en tidsfråga. Men

det sades också med skäl, att under sådana förhållanden kunde svårligen

någon ekonomisk fördel vara att hemta af uppskof med detta utbyte,

att tvärtom svårigheterna för öfvergången och farorna för förluster dervid

måste oupphörligen växa, och att vårt land ovilkorligen skulle hafva

större fördel af att komma före Tyskland och Holland med denna

förändring, än att först efter dem utbyta sitt silfver mot guld.

Sanningen af dessa påståenden synes också redan hafva blifvit

ganska tydligt och känbart ådagalagd. För något mer än ett år sedan

fattade Tyskland beslut om öfvergång till guldmyntsystem, och verkningarne

af detta beslut och deraf föranledda åtgärder hafva redan begynt

visa sig på ett sätt, som icke kan annat än täcka lifliga farhågor. Guldets

pris har stigit och silfrets pris har fallit så starkt, att, såsom Utskottet

längre fram får tillfälle att utförligen visa, det råder en skilnad af

omkr. 2 proc. mellan deras värdeförhållande i början af året 1872 och

deras värdeförhållande i början af 1873. Man kunde med rätt stor visshet

förutse en sådan förändring, så snart som Tyskland i slutet af 1871

beslöt att antaga guld till grund för sitt myntväsen, men den omstän
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

digheten, att denna naturliga följd nu redan begynt inträda, bidrager

utan tvifvel i hög grad till att väcka uppmärksamheten å hvad vår egen

trygghet fordrar.

Betydelsen af Tysklands öfvergång till ett på guld grundadt myntsystem

framträder naturligtvis i första rummet deri, att detta land för

närvarande måste ega ett betydande förråd af silfver i mynt,*) förutom

de behållningar i omyntadt silfver, som bankinstitutionerna antagas hafva

som fond för utelöpande sedlar. Af denna qvantitet skall naturligtvis

en del, aldra högst dock till värde af 350 millioner R:dr, och troligen

vida mindre, blifva qvarhållen för landets behof af skiljemynt. Det

öfriga måste, i samma mån som guldmyntsystemet blifver genoinfördt,

komma att realiseras såsom en för staten obehöflig vara.

Af de europeiska staterna har nu, utom de tre nordiska konungarikena,

äfven Holland sitt myntsystem grundadt endast på silfver; man

antager, att Holland i Europa eger för ungefär 125 millioner gulden eller

lS?1^ millioner R:dr silfver i myntad form **) och derutöfver naturligtvis

mycket omyntadt silfver i offentliga kassors och bankers förvar. Efter

hvad af officiela handlingar framgår, är det knappt något tvifvel om, att

detta land inom kort kommer att utbyta sitt silfvermyntsystem mot

guldmyntsystem, och så torde äfven der, efter afdrag af 20 till 30 millioner

R:dr för skiljemynt, ett förråd af minst 160 millioner R:dr

i silfver blifva ledigt för verldsmarknadens behof.

Det är klart, att ett dylikt förhållande är fullt jemförlig! med ett sådant

fall, som att inom loppet af några få år verldens silfverproduktion

— hvilken kan skattas till 250 millioner R:dr årligen —■ högst betydligt

förökades. Verldsmarknaden får i det öfverflödiga och från myntcirkulationen

utbrutna silfverförrådet ett nytt anbud af silfver, hvilket naturligtvis

bör leda till ett fall i silfrets pris — under förutsättning att metallprisets

öfriga faktorer, den årliga produktionen och den årliga efterfrågan,

icke väsentligen förändras.

*) Enligt uppgifter hos Xeller har under perioden 1837—66 i Sydtyskland silfver

blffvit prägladt till ett belopp af omkring 221, millioner gulden;

hvarjemte samme författare uppgifver silfvermyntningen i Prtjussen (för 1821 — 66)

och de öfriga nordtyska staterna (mest under perioden 1840—66) till ett belopp af omkring

254 millioner Thaler,

hvilket tillsammans gör ett belopp af utmyntad!''silfver stort omkring 1,000 millioner

R:dr R:mt.

**) Enligt uppgift i »Verslag an den Roning omtrent het Muntwezen, uitgebragt

door de Staatscommissie benoemd van der 30 Okt. 1872.»

s. 9 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

9

Härtill kommer vidare, att samma dessa länder, Tyskland och Holland,

på samma gång som de utbjuda silfver, skola efterfråga guld till

utmyntning och för bankinstitutionernas behof, hvarvid också är att märka,

det en penningeeirkulation grundad på guld efter all erfarenhet kräfver

mycket mera mynt än en cirkulation grundad på silfver. Utskottet kan

ej uppgifva någon siffra för den till detta ändamål sannolikt behöfiiga

guklqvantitet, men klart är, att denna efterfrågan kommer att göra

ovanligt stort anspråk på det nuvarande förrådet och sålunda känbart

verka till varans prisstegring — också under förutsättning att produktionen

ej betydligt förökas.

En sådan förutsättning kan utan tvifvel ej upphöjas till någon

fullständig visshet, enär så val den ena som den andra af dessa faktorer

beror af omständigheter, Indika äro ytterst svåra att förutse och beräkna.

Nya guldlager af öfvermäktig rikedom kunna blifva oförväntadt upptäckta,

och guldets pris deraf röna eu nedtryckande inverkan, vida starkare

än det tryck, som en stigande efterfrågan nu utöfvar till dess stegrande.

Men deremot svarar också en möjlighet, lika tänkbar, och t. o. m.

ännu mer sannolik, eller att nya silfvergrufvor blifva för en vinstgifvande

produktion tillgängliga, eller att förbättrade arbetsmetoder och

kommunikationer göra redan kända grufvor mera gifvande, och att sålunda

en ökad silfverproduktion kommer att ytterligare förstärka den

riktning till prisfall för silfver, som nu gifvit sig tillkänna. Det är vidare

en möjlighet, att efterfrågan för silfver från Orienten ännu en gång

kommer att känbart verka på silfrets pris i Europa-; man har fullkomligt

rätt uti att erinra derom, huruledes endast för ett årtionde sedan

begäret efter silfver från Orienten hastigt hade stigit till tre gånger

dess vanliga belopp, och sådana omständigheter kunna naturligtvis ännu

en gång och flera gånger inträffa. Men deremot kan då ock sägas, att

silfverexporten till Orienten efter 1865 ånyo sjunkit tillbaka till den

ståndpunkt den innehade före amerikanska kriget, och att den, ehuru

tillfälligtvis något ökad under 1872, likväl icke visar någon ovanlig benägenhet

att stiga, samt att den hastiga och starka stegringen helt och

hållet berodde på de egendomliga handels- och produktionskonjunkturer,

som följde af 1860-talets krig. Sådana konjunkturer, under hvilka Orienten

får ovanligt stora ''fordringar i Europa, kunna visserligen ånyo inträffa,

men som en säker faktor kunna de dock ej medtagas i våra beräkningar.

En annan utsigt för silfrets bibehållande i värde kunde måhända sökas

i den förmodan, att de största europeiska staterna dock till slut ej skulle

Bill. till Likså. Prof. 1873. 6 Sami. 2 Afd. 1 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Sammansatta BanJco- och Lag-Utslcottets Betänkande N:o 1.

gorå allvar af öfvergången till guld såsom ensam värdemätare, utan

bibehålla eller införa dubbel värdemätare. Sådana förmodanden har man

uttalat om Tyskland, dervid stödjande sig på de paragrafer (art. 1 och 14)

i det nyss framlagda förslaget till definitiv myntlag, hvari åt Förbundsrådet

och Kejsaren förbehålles att bestämma tidpunkten för inträde af den nya

»Reichsgoldwährung» (det på guld allena grundade myntsystemet) i de gamla

myntsystemens ställe, och dermed att sätta de gamla silfvermynten ur kurs.

Så vidt Utskottet kunnat skönja, hvilar dock denna slutsats på ett missförstånd

af sjelfva lagförslaget och strider mot hela den anda och mening,

som genomgår detsamma. Det myntsystem, som för Tyskland nu definitivt

skall fastställas, är alldeles oförtydbart grundadt allenast på guld,

med billoneradt skiljemynt af silfver, för hvars utmyntning, billonering

m. m. lagen innehåller vidlyftiga stadganden, och intet yttrande från

regeringens sida berättigar till antagandet, att det skulle vara annat än

allvar med det fullständiga genomförandet af reformen. Att likväl ännu

någon tid det gamla silfvermyntet bibehålies såsom lagligt betalningsmedel,

är något som under en öfvergångsperiod omöjligen kan undvikas,

och bevisar alldeles ingenting om någon afsigt att bibehålla silfret som

värdemätare, hvilket tvärtom är omöjliggjordt genom det bestämda förbudet

(Art. 10) för all vidare utmyntning af det gamla silfvermyntet.

Hvad Holland beträffar, har en i slutet af 1872 nedsatt kommission

visserligen ej nu genast vågat tillstyrka antagandet af guld som ensam

värdemätare, emedan man i September 1872 ännu icke visste något om

innehållet af det förslag, som nu i Mars framlades för tyska riksdagen, och

i ovisshet härom ej trodde sig kunna afgöra, huruvida Tyskland skulle

fasthålla guld som ensam värdemätare eller möjligen antaga dubbel

värdemätare. Innan derutinnan vunnits full visshet, ansåg kommissionen,

att Holland borde intaga en afvaktande ställning, d. v. s. utgifva guldmynt

såsom lagligt betalningsmedel jemte det gamla silfvermyntet eller

införa dubbel värdemätare med antagande af värdeförhållandet 1: 15,so

mellan silfver och guld. Men äfven här föreslogs såsom ett nödvändigt

vilkor för en dylik anordning: »inskränkning i eller preliminärt förbud

mot vidare utmyntning af silfver-kurant-mynt», d. v. s. den dubbla värdemätaren

skulle icke här som i Frankrike betyda rätt för en hvar att

begagna sig af metallkonjunkturerna till att betala sin gäld med den

för tillfället billigaste metallen, — eftersom den ena metallen ej skulle

få förvandlas till mynt; och hela förslaget synes derför blott åsyfta att

sätta Holland i stånd att snarast möjligt förskaffa sig guldmynt, hvarvid

allmänheten dock här, som annorstädes, tillsvidare bibehåller sin rätt

att betala med förefintligt silfvermynt. Någon bestämd afsigt att för

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

framtiden behålla både silfver och guld som lagligt betalningsmedel är

icke af den holländska kommissionen uttalad. Den säger tvärtom (sid. 32)

att, om Tyskland antager ensam guldstandard, »då skall Skandinavien, som

»redan är förbereda följa det efter; England besitter redan guldstandard,

»och i den latinska unionen, der guld och silfver till större delen äro

»utträngda af sedlar med tvångskurs, finnes föga utsigt att den dubbla

»standarden inom de närmaste åren skall göra sitt inflytande kraftigt

»gällande. Ett sammanträffande af sådana omständigheter, som förut

»under - - äro beskrifna (eller att, då Tyskland tager guldstandard, Frank»rike

åter upptager betalning med klingande mynt och dervid bibe»håller

dubbel standard) anse vr då ingalunda sannolik;... så att i sådant

»fall intet annat kan återstå, än att Holland inom en ej långt aflägsen

»framtid skall vara helt omgifvet af stater, der antingen ensam guld»standard

är införd eller mynt utträngdt af sedlar; ... ett tillstånd som

»skall nödsaka oss att öfvergå till ensam guldstandard.»

Utskottet har anfört detta yttrande, för att visa, huru förhållandena

betraktas i ett land, som står den stora handelsverlden och dess intressen

närmare än Sverige; och enär nu Tyskland har tydligt visat sig

vilja antaga guld som ensam värdemätare och således i denna punkt

häft den af kommissionen uttalade tvekan, synes kommissionens yttrande

bestämdt styrka den öfvertygelsen, att silfret inom kort kommer

att såsom bytesmedel och värdemätare inom hela Europa blifva utträngdt

af guldet.

Om det sålunda, efter Utskottets åsigt, råder all sannolikhet för,

att silfret i den närmaste framtiden skall upphöra att användas som

verkligt mynt inom den vesterländska civilisationens område, att i anledning

deraf metallen skall för en längre eller kortare tid förlora några

procent af sitt värde, och att således de nationer, som bibehålla densamma

såsom grund för myntväsendet, skola lida förlust genom en rubbning,

som de hvar för sig omöjligen kunna förekomma eller hejda —

så vill dock Utskottet icke på denna sannolikhet för silfrets prisfall

allena grunda sin öfvertygelse derom, att Sverige så snart som möjligt

och ju förr dess hellre bör tillegna sig fördelarne af ett guldmyntsystem.

Det är fullkomligt sannt, att Riksbankens nuvarande silfverförråd, omkring

16 millioner R:dr Runt under tiden Januari 1872—Januari 1873

förlorat omkring 2 procent af sitt värde i guld, och att ett ytterligare

fall i silfrets pris ännu skulle med en eller annan procent kunna öka

denna förlust. Men dels är den summa vi sålunda förlora, 300,000 R:dr

eller mera, i och för sig ej tillräckligt stor, för att göra en myntreform

till en tvingande nödvändighet, dels förminskas dessa rent finan
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

siela farhågor i någon mån deraf, att en ej ringa del af detta silfverförråd,

äfven efter antagande af guldmyntsystem, kommer att erfordras till skiljemynt

och sålunda ej behöfver direkt afyttras. Det är också sant, att

alla de, som ega fordringar utfästade i silfver, ovilkorligen måste vara

intresserade af att dessa fordringars verkliga värde så fort som möjligt

fastställes i någon värdemätare, som lemnar större garanti för oföränderlighet,

än silfret nu tyckes bereda, och att farhågorna för ytterligare

fortgående förlust på dessa fordringar måste föranleda alla desse

att påyrka en snar och afgörande reform. Deremot kunde dock möjligen

invändas, att i landet finnas äfven andra intressen än deras, som

ega fordringar, och att för dessa icke skulle i dylika förhållanden finnas

något motiv för en reform, afsedd att stadga fordringars värde.

Men det finnes en annan omständighet, som vida mer än de nu

antydda gör det för hvarje land med silfvermyntsystem nödvändigt att

öfvergifva denna värdemätare: det är — oafsedt alla farhågor för silfrets

pris/a^, — den oafvisliga farhågan för dess allt större och större föränderlighet

i värde. Metallernas, såsom alla andra varors, fasthet i värde

beror naturligtvis på fastheten i förhållandet mellan anbud och efterfrågan.

Metaller, som i större qvantiteter användas till mynt, hafva

sin garanti för en sådan fasthet deri, att t. ex. vid ett förökadt anbud

af metallen en betydlig qvantitet deraf kommer att upptagas af penningeinstitutionerna,

hvilka skaffa den afsättning i myntad form i förbindelse

med en nedsättning af räntefoten. Stänges nu i Europa denna

utväg för reglerande af endera metallens pris, d. v. s. upphör en metall

att här användas som mynt, så kommer dess värde naturligtvis att

allenast bero af förhållandet mellan produktionen å ena sidan och å andra

sidan efterfrågan för de aflägsna länderna i Orienten eller för den

vesterländska industriens behof. Frågar man sig nu, hvilka garantier

dessa begge faktorer kunna afgifva för metallens värdefasthet, så visar

det sig åtminstone af de sista årens erfarenhet, att silfrets produktion

och silfrets utförsel till Orienten alldeles icke hållit jemna steg med

hvarandra, och att således, om värdet skall bestämmas ensamt af förhållandet

dem emellan, silfverpriset antagligen skall blifva i högsta

grad vacklande. Enligt uppgifter, sammanställda af Soetbeer utgjorde:

s. 13 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

13

Silfverproduktionen. Silfverexporten från Europa

till Orienten.

1851

Thaler 60

millioner.

Thaler

11

millioner.

1852

„ 59

11

11

18

11

1853

„ 56

11

11

37

11

1854

„ 57

11

11

31

11

1855

„ 60

r>

11

53

11

1856

„ 61

11

11

94

11

1857

„ 64

r>

11

134

11

1858

„ 68

11

11

38

11

1859

„ 68

11

11

409

11

1860

„ 71

11

11

72

11

1861

„ 75

11

11

59

11

1862

„ 80

11

11

97

11

1863

„ 87

Tf

11

101

11

1864

„ 88

11

11

112

11

1865

„ 98

11

11

65

11

1866

„ 96

11

11

47

11

1867

„ 98

ii

11

14

11

1868

„ 93

ii

11

24

11

1869

„ 90

il

11

44

11

1870

„ 99

ii

11

15

11

Som man

ser, har produktionen

varit temligen jemnt i stigande.

exporten till Orienten deremot i högsta grad ojemn och vacklande, och

det finnes naturligtvis ingen möjlighet att för framtiden beräkna eller

bestämma, huru Orientens behof af silfver för hvarje år skall gestalta

sig: ett krig i Asien, eller en felslående bomullsskörd i Amerika kunna

fördubbla eller tredubbla siffrorna från det ena året till det andra. Kommer

så härtill, att industrien i våra dagar är stadd i en utveckling,

under hvilken man ej kan förutse, hvilka anspråk på silfverförrådet den

möjligen kommer att framställa, så är det tydligt, att i samma mon silfrets

värde blir af dessa faktorer allena beroende, i samma mon blir

det sväfvande och osäkert.

Men det säger sig sjelft, att en metall, som sålunda antagligen

kommer att få sitt värde bestämdt af högst oberäkneliga och föränderliga

faktorer, icke kan vara lämplig till värdemätare och grund för ett

rikes myntväsen. Det hör till de första grundbegreppen af all sund

statshushållning att så vidt möjligt är befästa och uppehålla värdet af

rikets mynt, hvari alla varuvärden uttryckas och hvari samtliga förbindelser

inom landet äro utsatta. Värdet af myntet kan åter omöjligen

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

uppehållas genom lagstiftning allena, i sista hand beror det alltid på

värdet af den metall som myntet innehåller. Vid alla de liqvider, som

äro att verkställa till utlandet, kommer detta myntets naturliga värde

fram, bestämdt endast och allenast af myntmetallens eget värde, och

deraf måste ovilkorligen följa en återverkan på myntets värde inom

landet, d. v. s. med andra oi’d på varuprisen. Faller myntmetallens

värde, så faller äfven myntets värde; är myntmetallens värde starkt

vacklande, så blifva äfven myntvärde och priser inom landet underkastade

starka förändringar, allt till skada för den allmänna rörelsen

och för landets befolkning. Fn allmän osäkerhet uppstår ej blott

för borgenärer och gäldenärer, utan för importörer och exportörer, producenter

och konsumenter, köpare och säljare af alla grader och klasser,

och en sådan osäkerhet slutar alltid med förlust för den svagaste,

för den stora massan af befolkningen. Det är lätt att föreställa sig gången

af en sådan process. Det svenska betalningsmedlets kurs gentemot utlandet

beror naturligtvis i första hand på tillgången i Sverige af vexlar å utlandet;

tinnes riklig tillgång af fordringar från Sveriges exportörers sida

å utländska hus, så erhålla importörerne sitt betalningsmedel till utländingar

för billigt pris; är tillgången på sådana fordringar knapp, så stiger

vexelkursen för importörerne. Denna stegring har dock sina naturliga

gränser i kostnaderna för försändning ur landet af silfver i mynt

eller plants; blifva vexlande så dyra, att det bättre lönar sig att försända

silfverplantsar till utlandet, så sänder importören till den utländske fordringsegaren

silfver. Ett oupphörligt fall i silfrets värde å marknaden

verkar nu naturligtvis till skada för den importör, och dermed ock för

det land, som använder allenast silfver till betalningsmedel. De få för

hvarje gång använda allt mer och mer silfver för att gälda ssina förbindelser.

Men en osäkerhet i silfrets värde verkar lika starkt, om ej ännu

starkare åt samma håll. År importören ur stånd att förutse, hvilket

pris den afsända metallen å liqvidationsdagen kommer att betinga, vet

han, att detta pris från den ena börsdagen till den andra kan vackla

med ganska betydliga belopp, så skyr han den med sådant betalningssätt

förenade risk, och köper hellre vexlar till det pris som erbjudes, än

utsätter sig för svårberäkneliga förluster på silfverremisser. På sådant

sätt mister landets klingande valuta alltmer sin förmåga att reglera

vexelkursen; under svåra förhållanden nedtryckes lätteligen myntets

värde t. o. m. vida nedom metallens marknadspris, och förlusten —

drabbar naturligtvis i sista hand konsumenten genom varuprisens proportionela

stegring.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lag-Dtskottets Betänkande N:o 1. 15

Utskottet har velat särskildt framhålla denna för en hvar ögonsynliga

olägenhet af att bibehålla som värdemätare och bytesmedel en

metall, hvars värde inom kort måste komma att bestämmas af ett mindre

tillförlitligt förhållande mellan anbud och efterfrågan; det anser

häruti ligga ett skäl för antagande af guldmyntsystem, som är ännu mera

talande och vida säkrare än farhågan för silfrets fortgående prisfall,

hvarom ju meningarne do ek kunna vara delade, utan att den ene kan

med säkra bevis öfvertyga den andre.

Då det sålunda måste anses nödvändigt för Sverige att utbyta

silfver mot guld såsom grund för myntväsendet, och då det, efter de

förändringar som inträdt, mer än någonsin är klart, att silfrets bibehållande

som bytesmedel och värdemätare endast kommer att vålla oss

olägenhet och förlust utan att bringa oss någon förmån, ligger det närmast

till hands att påyrka, det den nödvändiga öfvergången måtte ju

förr dess hellre verkställas. Vi befinna oss nu redan inne i den öfvergångsperiod,

under hvilken Tyskland har att verkställa det beslutade

utbytet af silfver mot guld. Vi hafva iakttagit verkningarne af

detta lands stora efterfrågan å guld för utmyntning; det kan ej dröja

länge, förr än vi äfven skola få se verkningarne af det från samma land

kommande anbudet af öfverflödigt silfver. Det finnes utan tvifvel möjligheter

för, att det prisfall, som sålunda synes förestå silfret, af en eller

annan anledning tillfälligtvis stäfjas; men ingen af dessa är ens någorlunda

beräknelig, och i alla händelser kunna dessa anledningar till prisets

stegring icke gifva samma säkerhet för dess fasthet, som förut legat

deri, att eu ganska stor del af Europa användt denna metall till bytesmedel

och värdemätare.

En särskild anledning till antagande af det nu framställda förslaget

finner Utskottet deri, att detsamma befriar oss från de flesta och vigtigaste

af de svårigheter, som under andra förutsättningar skulle möta en öfvergång

till guldmyntsystem.

Såsom Utskottet redan antydt, måste det vid en sådan öfvergång

vara af den största vigt, att den stora allmänheten så litet som möjligt

betungas med särskilda af reformen föranledda obehag. Det finnes knappt

någon reform, som så djupt ingriper i allmänhetens dagliga lif, som en

rubbning af det räknesystem, hvarefter alla varupriser äro bestämda.

Det besvär, som blir en följd af en sådan förändring, är så känbart och

förniinmes i så vida kretsar, att det svårligen kan komma i fråga att

ålägga ett helt folk eu dylik börda, utan under förutsättning af stora

och varaktiga fördelar, som dermed vore förbundna. Då nu ingen sådan

väsentlig fördel stod att vinna af en anslutning till något af de mynt
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Sammansatta Banko- och Lag- Utskottets Betänkande N:o 1.

system, det franska, det tyska eller det engelska, som skulle medfört en

väsentlig rubbning af vårt räknesystem, så har det legat närmast till

hands att söka verkställa öfvergången till guldmyntsystem med bibehållande

af vår räkneenhet och dess underafdelningar, och Utskottet kan

ej finna annat, än att detta numera varit ett nära nog oundgängligt vilkor

för reformens genomförande till erhållande af ett guldmyntsystem.

Ledd af en sådan öfvertygelse, har dock Kongl. Maj:t, såsom framgår

af Herr Statsrådets och Chefens för Finans-departementet yttrande,

måst iakttaga den vigtiga omständigheten, att Sverige, för att vinna

detta högst angelägna syfte, måste försäkra sig om vissa garantier för

det nya myntsystemets bestånd. Det kunde nemligen ej förbises, att, om

Sverige för sin del beslöte att prägla guldstycken till värde af 10 Riksdaler

Riksmynt, hvilkas storlek bestämdes åt det värdeförhållande mellan

metallerna, som af regering och riksdag ansågs mest öfverensstämmande

med statens och allmänhetens fördel; och om vid samma tid eller snart

derefter Danmark och Norge fattade beslut om att prägla 5 Rgdlr och

21!, Specie i guld, och dervid af samma skäl som Sverige, bestämde sig

för samma konverteringskurs, så skulle Danmark och Norge få guldmynt,

hvilka, likasom nu deras silfvermynt, vore i det närmaste lika våra mynt,

men något litet, 0,8 eller 0,9 proc., mindre än dessa. Deraf skulle åter

följa, att de danska och norska sämre guldmynten, likasom nu dessa

länders silfvermynt, utträngde våra ur rörelsen och öfversvämmade Sverige;

och i betraktande deraf, att guldmynten spridas lättare och öfver större

område än silfvermynt, skulle de olägenheter, som nu af det främmande

undervärda silfvermyntet framträda endast i gränsprovinserna, med det

främmande undervärda guldmyntet blifva känbara öfver hela Sveriges rike.

Mot en sådan fara har Kongl. Maj:t ansett Sverige böra betrygga

sig genom den Konvention, hvars första och hufvudsakligaste bestämmelse

är, att Sverige, Norge och Danmark skola prägla tvänne slags guldmynt,

ett å 10 kronor, ett annat å 20 kronor, hvilkas vigt och halt, remedium

och lagliga nötningsgränser, äfvensom storlek och yttre utseende äro genom

konventionen noga bestämda, så att det ena rikets guldmynt blifva

— med undantag allenast för insignierna — alldeles lika med det andra

rikets guldmynt; hvarjemte överenskommelser tillika blifvit träffade om

de förbindelser, som hvartdera riket skall åtaga sig till inlösen och invexling

af dessa mynt, samt om de kontroller och garantier i öfrigt, som

för en riktig utmyntning äro af nöden.!,

Under förutsättning af sådana bestämmelser, och då det ena landets

guldmynt komma att innehålla alldeles samma qvantitet guld som det

andra

s. 17 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1. 17

andra landets, möter det naturligtvis inga betänkligheter, att Danmarks

och Norges guldmynt sättas i omlopp inom Sverige, eller tvärtom: de ega

då fullkomligt samma värde som våra egna och göra alldeles enahanda

gagn såsom bytesmedel, vare sig man afser den inrikes eller den utrikes

handeln. För underlättandet af samfärdseln mellan dessa tre riken, hvilka

med hvarandra hafva så lifliga och ekonomiskt vigtiga förbindelser, måste

det t. o. m. vara af den största vigt, att köpare och säljare från de olika

länderna kunna utan vidare besvär och omgång begagna hvarandras mynt;

och till och med för den händelse, att till exempel Danmarks guldmyntkomme

att få starkare omlopp i Sverige än vårt mynt i Danmark, skulle sådant

för oss medföra icke skada utan fördel, då vi ju i sådant fall kostnadsfritt

finge begagna och nöta ett i allo fullgiltigt bytesmedel. — En gifven

följd af dessa konventionsmässiga bestämmelser och af det obestridligen

vigtiga behofvet af lättnad för samfärdseln har också varit, att konventionen

innehåller bestämmelse om de danska och norska guldmyntens

erkännande som lagligt betalningsmedel i Sverige, liksom de svenska guldmyntens

i Danmark och Norge, allt naturligtvis med de inskränkningar,

som äro nödiga för betryggande af det lagliga betalningsmedlets värde;

till hvilka i främsta rummet hör, att mynten ej i betalning behöfva

mottagas, så snart de genom nötning förlorat mer än % proc. af sin vigt

eller blifvit vanställda eller på olagligt sätt åverkade. Vid hvarje förslag

till internationelt myntsystem har sådant stadgande ansetts som en konseqvens

af den uppställda principen, och det måste naturligtvis vara ännu

lättare att tillämpa densamma tre grannstater emellan, än att genomföra

den för alla den civiliserade verldens stater. I

I afseende å de nu föreslagna gemensamma guldmyntens storlek

har Utskottet så mycket mindre någon anmäi’kning att framställa, som

den enda väsendtliga betänklighet, man mot dem kunnat hysa, icke

har vunnit afseende i Danmark, der densamma hade sin egentliga betydelse.

Man kunde nemligen mot det nya kronmyntet anmärka, att detsamma

icke har något jemnt förhållande till Tysklands nya mynt, att

eu tysk mark är lika med 88,88 öre, 10 mark = 8 kronor 88 öre, och

deraf befara, att det tyska markstycket härstädes blefve i den mindre

handeln taget för 90 öre, 10-markstycket för 9 kronor. Som man

finner, har denna betänklighet sin betydelse allenast för den mindre handeln

i gränsorterna och således nästan uteslutande för Danmark, som

har sin landgräns mot Tyskland och med detta land i Jutland har samma

slags förbindelser, som hos oss Skåne har med Danmark. Likväl har

Bih. till Riksd. Prot. 1873. 6 Sami. 2 Afd. 1 Raft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande 2ibo 1.

Danmark ej ansett sig behöfva befara något sådant intrång, och då hänsynen

till egen fördel i en sådan fråga har högsta ordet, torde Sverige

icke böra hafva någon invändning mot det mynt, som Danmark icke

fruktat att antaga. Deremot framträder i Sverige den stora fördelen af

kronmyntets förhållande till markmyntet, att för den stora handeln och

alla större summors beräkning, relationen mellan nordiskt och tyskt mynt

är särdeles beqväm, då den ansluter sig till gamla vexelusancer, deruti

att 4^2 riksmark (eller D|2 thaler) blifva alldeles lika med 4 kronor eller en

specie; 2 specier eller 8 kronor = 9 mark eller 3 thaler, och 400 kronor

== 450 mark.

Konventionen innehåller, förutom nämnda bestämmelser om guldmynten,

några andra stadganden, genom hvilka öfverenskommelsen de

tre rikena emellan utsträckes äfven till skiljemynten. Då emot denna del af

konventionen åtskilliga inkast blifvit framställda, och en så utsträckt gemensamhet

i myntväsendet ansetts vara förbunden med faror eller olägenheter

för vårt land, tillåter sig Utskottet, som derom hyser en alldeles

motsatt åsigt, i korthet framställa de synpunkter, ur hvilka frågan för

detsamma framställt sig. Ett tvång och ett beroende innebär utan tvifvel

konventionen för Sverige i dessa såsom i öfriga stycken: den ålägger

oss förbindelser i afseende å vårt eget mynt, hvilka vi måste ovägerligen

infria, och den förpligtar oss att i afseende å rubbningar i vårt

eget myntväsen icke gå utom de af konventionen utstakade gränser.

Men ser man närmare på dessa förbindelser i afseende å vårt eget

mynt, äro de ej andra eller vidsträcktare än de, som den svenska staten,

äfven utan alla konventioner, skulle åtaga sig gentemot sina egna undersåtar:

iakttagande af rätt halt och vigt, noggranna remedier, emottagande

och invexling af skiljemynt och nötta guldmynt in. m. Betraktar

man åter ur en rätt synpunkt förbindelsen att under 10 års tid ej

ensidigt företaga förändringar i myntväsendet, så torde denna ej kunna

anses betungande eller olämplig, då i alla händelser ytterligare rubbning

i myntväsendet ej gerna bör förekomma under närmaste tio år. Men

det allra vigtigaste är, att samma förbindelser, som sålunda åläggas oss

— icke utöfver hvad vi antagligen för oss sjelfva skulle stadga — genom

konventionen äfven åläggas våra grannar. Det är naturligtvis detta,

som för Sverige är hufvudsaken: att tvänne andra stater genom

den afslutade konventionen garantera oss iakttagande af vissa regler

för myntväsendet, det är detta som vi vunnit genom konventionen äfven

i afseende å skiljemyntet. Hvad dessa garantier innebära och hvilka de

fördelar äro, som konventionen sålunda bereder oss, inser man lättast,

s. 19 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lag-TJtsIcottéts Betänkande N:o 1. 19

om man tänker sig noga in i de förhållanden, som skulle följa af eu

fullständig öfverensstämmelse mellan de tre rikenas myntsystem, utan

någon af de i konventionen intagna bestämmelser om skiljemynten.

Utskottet tillåter sig dervid förutsätta, att man i allmänhet godkänner

de skäl, som Utskottet anfört för en konvention om guldmynten; att

man medgifver, det Sverige icke bör antaga ett guldmynt, möjligen 1

procent större än grannländernas; att en öfverensstämmelse mellan dessa

mynt redan derför är önskvärd, samt att den måste garanteras genom

en konvention. Utskottet vågar ock antaga såsom medgifvet, det

eu stor lättnad skulle för samfärdseln uppstå deraf, att icke blott guldmynten,

utan äfven räkneenheten och dess underafdelningar i de tre

länderna äro desamma; åtminstone kan hvarje gränsbo af egen daglig

erfarenhet intyga, att en sådan likhet mellan ländernas mynt skulle tillfredsställa

ett länge kändt behof och afhjelpa mångfaldigt obehag. Om

nu på grand af sådana skäl Norge och Danmark — eller ettdera af

dem t. ex. Danmaidv — på samma gång som de präglade guldmynt

fullt lika Sveriges, äfven beslöte att förändra sin mynträkning och utpräglade

2- och 1-kronestycken, 50- 25- och 10-örestyeken, till vigt, halt och

storlek alldeles lika våra egna, något som vi omöjligen kunde förhindra

och som vi af anförda skäl till och med måste se med tillfredsställelse,

så skulle deraf helt naturligt följa, att dessa mynt i Sverige utan ringaste

svårighet skulle mottagas och utgifvas alldeles lika med de svenska.

Dertill behöfdes ingen konvention; dertill erfordrades allenast att,

såsom dagligen sker och kommer att ske, danske uppköpare i Skåne

betalte med danskt skiljemynt, eller att svenske uppköpare i Norge tillvexlade

sig och hemförde norskt skiljemynt, och man kan taga för alldeles

gifvet, att med den vana våra gränsbor hafva vid dansk och norsk

prägel, skulle de ännu mindre än förr tveka att mottaga dessa mynt,

sedan de äfven till utseendet blifvit alldeles lika de svenska. Cirkulationen

skulle således i vårt land lätteligen, utan alla åtgöranden från

statsmakternas sida, fyllas af danskt och norskt lika väl som svenskt

skiljemynt; och det vore ej ens troligt, att staten genom vägran att mottaga

dessa mynt i sina kassor kunde utestänga dem, då likväl bankinrättningarne

och handelsfirmorna, som med grannländerna ega penningeförbindelser,

svårligen skulle neka att för underlättande af köp

och försäljning hålla dem till godo lika med de svenska.

Men då det från deras sida, som hysa farhågor för en konvention

om skiljemyntet, alltid är tal derom, att den främmande med oss förbundna

staten skulle kunna på ett eller annat sätt till vår skada begagna

de förbindelser vi åtagit oss, föreställer sig Utskottet, att samma

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

misstro äfven borde vara vaken och uppmärksam på de utvägar, hvilka,

om ingen konvention för skiljemyntet afslutas, under ofvan skildrade

förhållanden för den främmande staten finnas öppna till att på vår bekostnad

göra sig en vinning. Utskottet kan för sin del ej dela den uppfattning,

att man i hvarje internationelt förhållande skall utgå från antagandet

om ond och bedräglig vilja hos den främmande staten, men om

en sådan uppfattning skall göras gällande vid betraktande af de förhållanden,

som skapas genom en konvention, så bör den äfven tillämpas på

de förhållanden, som måste råda utan en konvention. Det är då gifvet,

att, om ingen öfverenskommelse om skiljemynten mellan staterna afslutas,

och om, såsom ofvan är sagdt, skiljemynten dock på grund af sin

likhet obehindradt omlöpa från det ena riket till det andra, så kan grannstaten,

utan att vi deremot förmå göra en enda invändning, på mer än

ett sätt bibringa oss skada. Den främmande statens regering och representation

kunna, äfven utan afsigt att dermed utöfva något bedrägeri,

finna för sig lämpligt att t. ex. nedsätta silfverhalten i det med vårt eget

liknämnda och lika stora skiljemyntet; de kunna, då vi billonera vårt

skiljemynt med 5,9 å 9,o proc., för sin del antaga samma billoneringsprocent

som Tyskland, eller 10 k 12 procent. En sådan åtgärd kan ju ej ens

tadlas, under förutsättning att samma mynt vid anfordran af statens

kassor ovägerligen inlösas. Men det är också mycket lätt tänkbart, att

under de förhållanden, som nu förutsättas, det främmande rikets regering

helt hastigt inställde all sådan invexling, eller för densamma stadgade

sådana försvårande vilkor, som bringade sjelfva myntet i misskredit. I

sådana fall skulle verkligen det värsta kunna inträffa af det, som man

velat förespegla som följder af konventionen, nemligen att vårt land

lede förluster af grannländernas således mycket underhaltiga, skiljemynt,

utan att vi egde någon utväg att blifva af dermed.. Men äfven utan

alla särskilda åtgöranden från grannrikets sida till myntets försämring, är

det klart, att, om skiljemynt, liknämnda och lika stora med våra egna, utgifvas

af grannstaten, och på handelns naturliga vägar inkomma i vårt land, så

skola dessa mynt hafva benägenhet att öfversvämma redan derför, att

det icke för dem finnes någon utgång, lika lätt och säker som deras inträde

i landet. Farhågan för en allt för stark inströmning af danskt

skiljemynt i Sveriges gränsprovinser är berättigad, just under förutsättning

att staten ej bereder en lätt och säker utväg till detta mynts

aflägsnande ur rörelsen, d. v. s. om ej konvention om dem afslutas.

Konventionens betydelse med afseende å skiljemynten är nu efter

Utskottets mening den, att deri innehållas bestämmelser, hvilka för alla

tre nu nämnda fall skydda Sveriges och den svenska allmänhetens rätt

s. 21 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

21

och afvärja de farhågor, som eljest skulle kunna med mer eller mindre

fog framställas mot vår öfvergång till ett guldmyntsystem med skiljemynt,

som antagligen äfven blefve gällande i Norge och Danmark. Konventionen

förbinder Norge och Danmark, liksom Sverige, att utmynta

sitt skiljemynt efter vissa fastställda grunder, med 5,9 å 9,o proc. billonering

*). Den förbinder Norge och Danmark att ovägerligen inlösa sitt

skiljemynt med guldmynt till dess nominela värde och att från

Sveriges finansförvaltning mottaga och med guldmynt invexla hvilket

belopp som helst af dessa skiljemynt. Den bestämmer slutligen att

tillfälle skall beredas enhvar till invexling af dessa mynt, så att dermed

förefinnes möjlighet att lätt och beqvämt blifva af med det främmande

skiljemynt, som inströmmat.

Då man sålunda genom en konvention sökt betrygga den samfärdsel

mellan länderna, som i synnerhet för gränsprovinsernas inbyggare måste

anses vara af den största betydenhet, har det enligt Utskottets uppfattning

allenast varit ett uttryck af samma önskan att på allt sätt främja

och underlätta denna samfärdsel, att man åt norskt och danskt skiljemynt,

prägladt, efter samma regler och kontroll och under samma invexlingsskyldighet

som det svenska, gifvit samma egenskap af lagligt betalningsmedel,

nemligen till belopp i hvarje betalningspost af högst 20 kronor i 2- och l-kr.-stycken. 5 kronor i mindre silfvermynt och 1 krona i brons

mynt. När denna egenskap af lagligt betalningsmedel i begränsade

belopp tillerkännes det svenska skiljemyntet, sker detta endast till förekommande

af obehörig tvist vid liqvid af smärre belopp: gäldenär kan

naturligtvis ej betala en skuld åtminstone under 10 kronors belopp annorledes

än med skiljemynt, då guldmyntet ej finnes för lägre valörer,

och rätten att dertill begagna skiljemynt måste då vara honom medgifven.

Det är då endast en gärd åt gränsboarnes beqvämlighet, att samma

egenskap äfven tillerkännes det norska och danska skiljemynt, som de

naturligtvis ganska ofta komma att hafva i sin ego. Någon betänklighet

mot detta medgifvande har Utskottet för sin del ej kunnat finna

befogad.

I hänseende till frågan om skiljemyntet och särskildt vårt förhållande

till grannländernas skiljemynt, anser Utskottet sig vidare böra i

synnerhet lägga vigt derå, att hvad i konventionen är stadgadt om norskt

och danskt mynts egenskap af betalningsmedel i vårt land — alldeles

*) Dessa procenttal erhållas, då man utgår från antagandet, att krona sättes lika

med riksdaler efter kursen 1: 15,81; hvaremot de blifva resp. 5,22 och 826, proc., om,

såsom af myntkommissionen, konverteringskursen 1: 15,70 lägges till grund.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

icke gäller det nuvarande eller efter nu gällande myntlagar präglade danska

och norska myntet. Åt norska speciel'', ort och skilling, eller danska rigsdaler,

mark och skilling är icke någon likställighet med vårt eget mynt

genom konventionen tillerkänd, ej heller något lagligt värde dem åsatt,

som skulle till Sveriges skada ytterligare befordra dessa mynts omlopp

i vårt land. Icke heller finnes i de särskilda, i Kongl. Maj:ts Proposition

innehållna »Lag om Rikets Mynt» och »Lag om öfvergången till det

nya myntsystemet» något stadgande, att nuvarande norskt och danskt

mynt skall under öfvergångstiden gälla som betalningsmedel vid sidan

af guldmyntet; alla sådana bestämmelser gälla endast det nuvarande

svenska silfvermyntet och det nya norska, danska och svenska skiljemyntet. I

stället är i konventionen stadgadt, dels att från och med den 1 Januari

1875 ingen utmyntning efter de nu i rikena gällande-■ myntlagar får eg a

rum, dels ock att sist före utgången af 1881 allt nuvarande silfvermynt

skall hafva förlorat sin egenskap af lagligt betalningsmedel, hvarmed

tidsgränser äro konventionsmässigt bestämda för dessa, mynts omlopp

så väl inom Sverige som inom Danmark och Norge.

Vidare torde det måhända vara nödigt att på förhand bemöta en

invändning mot det nya myntsystemet och särskild t de genom konventionen

skapade förhållanden, hvilken ligger nära till hands, om det gamla

silfvermyntet till halt och vigt jemföres med det nya skiljemyntet. Det

nya silfver-kronmynt, kan man säga, som hädanefter vare sig under svensk,

norsk eller dansk prägel kommer att sättas i omlopp inom våra landaraären,

skall träda i stället för det riksdalers- och Slesmynt af silfver,

som förut varit i allmänhetens händer och, skall enligt den öfvergångslag

som nu föreslås, anses lika i värde med riksdalersmyntet. Men enligt de

utmyntningsgrunder, som föreslås, kommer till exempel en krona i silfver

att innehålla allenast 6 gram fint silfver, då eu riksdaler innehöll 6,876 gram

fint silfver, och på samma sätt skola äfven alla de öfrig;!, nva mynten hvart

för sig ega något mindre qvantitet fint silfver In .motsvarande gamla

silfvermynt. För allmänheten utgör ju således denna skilnad, uppgående

till 5,9 procent eller 9,o procent, en ren förlust, om man af namn- och

värdelikhet låter förleda sig att utvexla de gamla riksdalers, 50-,

25- och 10-öresstyckena mot de nya, och särskild! för vexlare kunde

det ju blifva till någon fördel att sålunda mot ett sämre mynt tillbyta

sig ett bättre, för att förtjena på skilnad en. Anmärkningen beror helt

och hållet på ett missförstånd, hvilket Utskottet anser nödigt att tydligt

framhålla. Det nya skiljemyntet är nemligen alldeles icke att jemföra

med det gamla silfvermyntet, utan skall närmast till sin ekonomiska natur

jemföras med banksedeln. Det nuvarande silfvermyntet är hvad

s. 23 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänka,nde N:o 1. 23

det skall vara genom den deri innehållna qvantitet fint silfver, hvars

befintlighet i myntstycket staten genom sin prägel garanterar. Skiljemyntet

af silfver eller brons är hvad det skall vara genom statens löfte

att för detsamma gifva eu viss motsvarande qvantitet guld; det betyder

eller representerar, alldeles såsom banksedeln, en valuta af annat och

större värde än det sjelft i sig innehåller. Att nytt skiljemynt gifves i

utbyte mot gammalt silfvermynt kan derför lika litet blifva för allmänheten

förlustbringande eller skadligt som det utbyte, hvilket i daglig

vexling och handel försiggår mellan silfvermynt och sedlar. Konventionen

bestämmer ock, att skiljemynt blott för staternas räkning får

präglas, och då saknas ju all möjlighet för någon enskild att på det

berörda utbytet skaffa sig någon som helst fördel. Att nu sådant skiljemynt

utgifves, som icke i sig sjelft eger hela det värde hvarå det lyder,

det hör till egendomligheterna i hvarje guldmyntsystem och är alls icke

någon följd vare sig af kronsystemet eller konventionen. Det kan ej

undvikas, så vida man vill hafva guld till värdemätare och hufvudraynt

samt göra sig fullt försäkrad om att i alla händelser få behålla det nödiga

skiljemyntet inom landet. Någon fara för allmänheten kan ej heller

deruti ligga: skiljemyntet kommer antagligen ej att uppgå till mer än

högst 10 ä 12 millioner R:dr, och sedlarne anses ju ej medföra någon fara, då

deras belopp uppgår till vida högre summa; sedlarne äro dock

intet annat än löften om ett värde, föröfrigt endast papper; skiljemyntet

innehåller deremot i det aldra närmaste lika mycket som det utlofvar —

bristande i fullt värde allena med några procent.

Någon utförligare granskning af de särskilda bestämmelserna i

konventionen har Utskottet ej ansett nödigt att i sitt utlåtande intaga,

då motiverna för desamma äro för Riksdagens ledamöter tillgängliga dels

i det svenska exemplaret af myntkommissionens betänkande af den 20

Sept. 1872, dels i det vid myntkonventionens afsilande förda protokoll.

Utskottet tillåter sig blott fästa uppmärksamheten derå, att af de 21 anmärkningar,

som, enligt hvad det likaledes tryckta och till riksdagens

ledamöter utdelade utlåtandet gifver vid handen, af svenska Statskontoret

riktades mot det af myntkommissionen uppställda förslag till konvention,

hafva vid denna konventions afslutande 14 blifvit iakttagna derhän,

att Statskontorets åsigt gjorts i hufvudsak gällande. Af de återstående

kan egentligen endast en anses våra af väsendtlig vigt, och denna

innefattar Statskontorets åsigt, att Sverige i stället för nu föreslagna

guldmyntsystem, grundadt på krona = riksdaler, skulle välja ett guldmyntsystem,

grundadt på 4|5 tysk mark eller omkring 71 öre sv., såsom

räkneenhet, — ett förslag, som Utskottet, såsom ofvan är antydt, ej

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

skulle hafva ansett skäligt att förorda. Särskilt vill Utskottet, i anledning

af derom i Utskottet förd diskussion, fästa uppmärksamhet derå,

att myntarelönens bestämmande till x|3 proc. af värdet för 10-kronestycken

varit en följd af svenska Statskontorets åsigt att x|4 proc. för dessa myntstyckens

tillverkning kunde anses för ringa.

På grund af här anförda skäl anser sig Utskottet böra tillstyrka:

att Riksdagen för sin del antager den af Kongl. Maj:t

med Norge och Danmark afslutade myntkonvention,

hvilken eger följande, lydelse:

s. 25 Kontrollera mot PDF

Afskrift.

Sammansätta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

25

I betraktande deraf, att införandet af ett för Sverige, Norge och

Danmark gemensamt, på guld grundadt myntsystem erbjuder väsentliga

fördelar för samfärdseln de tre rikena emellan, hafva Hans Majestät

Konungen af Sverige och Norge och Hans Majestät Konungen af Danmark

beslutat att, under förbehåll af vederbörande representationers samtycke,

ingå en konvention i väsentlig öfverensstämmelse med det förslag, som

blifvit framstäldt af en dertill nedsatt gemensam kommission.

För detta ändamål hafva deras Majestäter till sina fullmäktige utnämnt

:

Hans Majestät Konungen af Sverige och Norge:

Statsrådet och Chefen för Svenska Finans-departementet Herr Carl

Fredrik Wa;rn, Kommendör af Nordstjerne-, Wasa- och S:t Olafs-ordnarne

etc. etc., samt Statsrådet och Ledamoten af Norska Statsrådsafdelningen

i Stockholm Herr Henrik Laurentius Helliesen, Kommendör

af S:t Olafs- och Nordstjerne-ordnarne etc. etc., och

Hans Majestät Konungen af Danmark:

Sin Envoyé Extraordinaire och Ministre Plénipotentiaire hos Hans

Majestät Konungen af Sverige och Norge, Herr Frans Ernst Bille, Kammarherre,

Kommendör af Danebrogs-orden etc. etc., samt Herr D:r Med.

Carl Emil Fenger, Geheime Statsråd, Kommendör af Danebrogs-orden

och Danebrogsman, Kommendör af Nordstjerneorden etc. etc., hvilka

efter att hafva utvexlat, de dem meddelade fullmakter, som befunnos

i god och behörig form affattade, hafva öfverenskommit om följande

artiklar:

Artikel 1.

De tre nordiska Konungarikena antaga guld som grund för ett

gemensamt myntsystem med användande af silfver och sämre metall till

skiljemynt.

Artikel 2.

De tre rikena skola hafva två gemensamma hufvudmynt. Det ena

utmyntas så, att 248 stycken innehålla ett kilogram fint guld, det andra

Bill. till Riksd. Prot. 1873. 6 Samt. j 2 Afd. 1 Käft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Sammansatta Banko- och Lag-TJtskottets Betänkande N:o 1.

så, att 124 stycken innehålla ett kilogram fint guld. Tiondedeleö af

förstnämnda mynt, eller tjugondedelen af det sistnämnda skall vara den

gemensamma räkneenheten och kallas eu Krona. Kronan delas i 100 öre.

Artikel 3.

Guldmynten präglas af myntguld, som är en legering af 90 vigtdelar

fint guld med 10 vigtdelar koppar.

Således skall det guldmynt, som innehåller 10 kronor, väga: 4,4803

gram, och det som innehåller 20 kronor: 8,9606 gr.

Tio-kronestyekets diameter skall vara 18 millimeter; Tjugo-kronestyckets:

23 millimeter.

Artikel 4.

Skiljemynten utpräglas dels af silfver, legeradt med koppar i det

vigtförhållande, som framgår af de här nedan (i Art. 5) fastställda bestämmelser

om de särskilda myntstyckenas vigt och finhet; dels af

brons sammansmält af 95 vigtdelar koppar, 4 vigtdelar tenn och 1 vigtdel

zink.

Artikel 5.

Af silfvermynt kunna utmyntas nedanstående stycken, hvilka skola

hafva den storlek, vigt och finhet, som; framgå af här vidfogade bestämmelser:
-

a) Ett stycke som representerar värdet af

b) » » » » » »

c) » » « » » »

d) » » . » » » »

e) » » » » » »

j) » » » » » »

Diameter.

Brutto-

vigt.

Innehåll

af .fint

silfver.

milli-

meter.

gram.

gram.

2 kronor

31

15,00

12,000

1 krona

25

7,50

6,000

50 öre

22

5,00

3,000

40 öre

20

4,00

2,400

25 öre

17

2,42

1,452

10 öre

15

1,45

0,580

s. 27 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

27

Artikel 6.

Af bronsmynt kunna utmyntas nedanstående stycken, hvilka skola

hafva den storlek och vigt, som framgå af vidfogade bestämmelser:

Af ett kilo-

Diameter.

gram brons

präglas.

millimeter.

stycken.

a)

Ett

stycke

som representerar

värdet

af

5

öre

27

125

b)

))

»

)) ))

))

))

2

öre

21

250

c)

))

»

» »

))

»

1

öre

16

500

Artikel 7.

För så vidt fullkomlig noggrannhet i afseende å vigt och finhet icke

kan iakttagas för hvarje myntstycke, må afvikelserna öfver eller under

rätt vigt och finhet ej öfverskrida

I afseende å vigt.

I afseende å finhet.

Vid justering

styckevis.

Vid justering

kilogram vis.

Af hvarje myntstycke

brutto vigt.

För 20 kronestycket

» 10 »

» 2 »

» 1 »

0,0015

0,0020

0,0030

0,0050

0,0015 fint guld

» 50 öres-stycket

» 40 »

» 25 »

» 10 »

0,006

0,010

0,015

0,0030 fint silfver

Vid utmyntning af guld må dock iakttagas, att afvikelsen i vigt

för hvart parti af 10 kilogram myntguld ej får öfverskrida 5 gram.

Samma normaler för hvad som skall anses vara rent guld och rent

silfver må i de tre rikenas myntverk som kontroll läggas till grund för

probering^!.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Sammansatta Banko- och Lag-TJtskottets Betänkande N:o 1.

Artikel 8.

Alla mynten skola präglas med upphöjd rand. Guld- och silfvermynten,

25- och 10-öres-styckena undantagna, präglas i refflad ring,

25-öres-stycket, 10-öres-stycket och bronsmynten i slät ring. Myntets

inskrift skall tydligt angifva det antal kronor eller ören, som myntet

innehåller eller representerar. Dessutom skall hvarje mynt utvisa, för

hvilket rike, vid hvilket myntverk och under hvilket år det är prägladt.

I öfrigt fastställas prägeln och inskriften af det rike, för hvars

räkning mynten präglas.

Artikel 9.

De efter ofvanstående reglor präglade mynt skola, med de i Art. 10

bestämda inskränkningar, vara lagligt betalningsmedel, efter det värde,

hvarå de lyda, i alla tre rikena, utan hänsyn till, i hvilketdera riket de

äro präglade, så snart de blott ej blifvit vanställda eller på olagligt

sått skadade.

Artikel 10.

Af skiljemynt vare ingen pligtig att i en betalning mottaga högre

belopp än 20 kronor i 1- och 2-krone-stycken, 5 kronor i mindre silfvermynt

och 1 krona i bronsmynt.

Guldmynten upphöra att vara lagligt betalningsmedel till statskassorna,

när de genom nötning hafva förlorat mer än 2 procent, men

till alla andra, när de förlorat mer än x|2 procent af den vigt, som de

efter Art. 3 böra ega.

Skiljemynten upphöra att vara lagligt betalningsmedel till statskassorna

först när de äro så nötta, att det ej med säkerhet kan skönjas,

för hvilket rikes räkning de äro präglade, men till alla andra, så snart

prägeln genom nötning blifvit otydlig.

Mynt, som ej längre äro lagligt betalningsmedel till hvem som helst,

må icke åter sättas i omlopp af statskassorna. Detsamma gäller om

silfvermynt, som hålla 4 eller flera procent mindre än sin rätta vigt.

I hvarje rike bestämmes särskildt, genom hvilka offentliga eller enskilda

kassor de här omnämnda nötta mynt skola indragas ur rörelsen.

I hvart och ett af rikena skola, under offentlig kontroll, justeras,

stämplas och till ett och samma pris försäljas sådana vigter, som hålla

normalvigten, och andra som hålla passervigterna för guldmynten.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1. 29

Artikel 11.

Det åligger hvart och ett af rikena att nedsmälta de med dess

prägel försedda mynt, som enligt ofvanstående bestämmelser icke kunna

åter utgifvas af statskassorna.

I hvart och ett af rikena skall beredas tillfälle för hvar och en

att få hvilket som helst belopp af sådane mynt, som eldigt Art. 10 endast

till statskassorna äro lagligt betalningsmedel, utvexladt mot lika

stort belopp af samma slags gångbara mynt, såsom ock att få hvilket

som helst med 10 kronor delbart belopp af skiljemynt utvexladt mot

hufvudmynt.

Hvarje rikes finansförvaltning skall från de andra rikenas finansförvaltningar

mottaga och med gångbart mynt invexla sådana, med rikets

prägel försedda, nötta mynt, som äro inkomna i det andra rikets

statskassa och enligt Art. 10 icke åter kunna utgifvas af densamma.

Likaså skall hvarje rikes finansförvaltning från de andra rikenas finansförvaltningar

mottaga och invexla med hufvudmynt hvilket som helst

med 10 kronor delbart belopp af skiljemynt, som äro försedda med rikets

prägel.

Artikel 12.

All utmyntning sker vid rikenas myntverk och kan ej verkställas

af enskilde eller åt enskilde genom förpaktning eller på annat sätt öfverlåtas.

I alla tre rikena skall tillfälle beredas hvar och en att erhålla hufvudmynt

utmyntade för inlemnadt guld emot erläggande för 20-kronestycket

af *|4 procent och för 10-krone-stycket af *j3 procent af det utmyntade

beloppets värde. För öfrigt erlägges ingen slagskatt.

De närmare vilkoren med afseende å det inlemnade guldets mängd,

finhet och öfriga egenskaper fastställas framdeles genom öfverenskommelse

mellan regeringarne.

Skiljemynt präglas i de tre rikena endast på regeringarnes omedelbara

föranstaltande och för deras räkning.

Artikel 13.

Tid efter annan skall i hvart och ett af rikena undersökning verkställas

af de i de andra rikena präglade myntens öfverensstämmelse med

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

de fastställda normerna och ömsesidigt meddelande ske af de anmärkningar,

hvartill sådan undersökning gifver anledning.

Artikel 14.

Hvarje rikes finansförvaltning skall meddela de andra rikenas finansförvaltningar

alla myntväsendet rörande lagar, förordningar och allmänna

bestämmelser, som utfärdas för verkställandet af denna konvention,

eller som i framtiden kunna utgifvas. Likaså skola finansförvaltningarne

meddela hvarandra en årlig berättelse om de under årets lopp

företagna utmyntningar af nytt mynt och om indragning och nedsmältning

af gammalt mynt, samt till hvarandra öfversända exemplar af alla

mynt, som hädanefter präglas.

Artikel 15.

De i hvarje rike genom lag fastställda bestämmelser rörande förseelser

och förbrytelser i afseende å rikets eget mynt skola gälla äfven

om de enligt ofvanstående bestämmelser af de begge andra rikena präglade

mynt.

Artikel 16.

Hvart och ett rikes statsmakt förbehålles det att träffa de nödiga

bestämmelserna om tiden, när, och sättet, hvarpå öfvergången till det

nya myntsystemet skall ega rum, dock så:

l:o att rättigheten att begagna guldmynt som lagligt betalningsmedel

medgifves så fort som möjligt och sednast den 1 Januari 1875;

2:o att den nya räkneenheten likaså är införd sednast den 1 Januari

1875;

3:o att från och med samma tid ingen utmyntning efter de nu i

hvarje rike gällande myntlagar må ega rum;

4:o att de hittills använda silfver-, koppar- och bronsmynt skola

hafva upphört att vara lagligt betalningsmedel i vederbörande riken,

silfvermynt af ^ speciedalers värde eller deröfver före utgången af år

1878, och de öfriga mynten före utgången af 1881.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lag-TJtskottets Betänkande N:o 1,

Artikel 17.

31

Denna konvention förblifver gällande intill utgången af 1884. Såvida

den ej är uppsagd ett år förut, fortfar den att gälla intill dess ettdera

af rikena uppsäger den, med ett års uppsägningstid, dock så, att

den i sista stycket af Art. 11 gifna bestämmelse fortfar att gälla under

en tid af 2 år efter konventionens upphörande.

Så länge konventionen eger bestånd må ingen separatkonvention

om myntväsendet afslutas emellan ett eller tvänne af rikena och andra

stater utan alla tre rikenas samtycke.

Artikel 18.

Denna konvention skall ratificeras, så snart vederbörande representationers

samtycke blifvit meddeladt och ratifikationerna utvexlas i

Stockholm, så snart ske kan.

Till bekräftelse häraf hafva undertecknade underskrifvit och med

sina insegel försett denna konvention, utfärdad i trenne lika lydande

exemplar, som skedde i Stockholm den 18 December 1872.

C. Fr. Wcern.

(L. S.)

Helliesen.

(L. S.)

F. Bilie. Feng er.

(L. S.) (L. S.)

Så vida något af de tre rikena skulle finna med sin fördel öfverensstämmande

att med hänsyn till de för samma rike präglade guldmynt

åtaga sig en mera utsträckt invexlingsskyldighet, än den som följer af

ofvanstående Konventions Art. 11 jemförd med Art. 10, finnes ej skäl

att betaga det rättigheten dertill. Till undanrödjande af hvarje tvifvelsmål

härutinnan, hafva vi, i kraft af de oss meddelade fullmakter, öfverenskommit

om följande tilläggsartikel, hvilken skall hafva samma giltighet,

som om den vore en del af Myntkonventionen af denna dag, och

skall ratificeras samtidigt med denna:

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Sammansatta Banko- Och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

Tilläggsartikel.

Det skall vara hvart och ett af rikena obetaget att med hänsyn

till de för samma rike präglade guldmynt åtaga sig en mera utsträckt

invexlingsskyldighet än den som följer af ofvanstående Konventions Art.

11 jemförd med Art. 10.

Stockholm den 18 December 1872.

C. Fr. Wcern. Helliesen.

F. Bille. Fenger.

Det i Kongl. Maj:ts proposition innehållna förslag till Lag om

rikets mynt meddelar allenast de i öfverensstämmelse med konventionens

bestämmelser affattade stadgande!), som åro konstitutiva för Sveriges

nya myntsystem och är af följande lydelse:

s. 33 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

33

Förslag till Lag

om Rikets mynt.

§ 1.

Guld skall ensamt vara värdemätare i Riket och således utgöra

grunden för dess myntväsen.

§ 2.

Enheten för Rikets myntvigt skall vara det franska grammet.

§ 3.

Räkneenheten skall kallas Krona. Kronan delas i hundra öre.

§ 4.

Af guld skola tvänne hufvudmynt präglas, det ena å tio och det

andra å tjugo Kronor. Af ett tusen gram eller ett kilogram fint guld

utmyntas:

Tvåhundrafyratioåtta Tio-Kronestycken eller Etthundratjugofyra

Tjugo-kronestycken.

Guldmynten präglas af myntguld, som är en legering af Niohundra

vigtdelar fint guld och Etthundra vigtdelar koppar.

Alltså skall hvarje

Tio-Kronestycke väga 4,4803 gram och hålla 4,032258 gram fint guld.

Tjugo-Kronestycke » 8,9606 » » » 8,064516 » » »

§ 5.

Till skiljemynt skall användas dels silfver, legeradt med koppar i

det förhållande, som här nedan säges, dels brons.

Bih. till Biksd. Prof. 1873. 6 Sami. 2 Afd. 1 Häft.

5

opaginerad Kontrollera mot PDF

84

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

§ 6.

Af silfver skola präglas myntstycken af följande namnvärde, nemligen:

Två Kronor

En Krona

Femtio Öre

Tjugofem öre

Tio Öre.

Etthundra stycken sådana skiljemynt skola innehålla fint silfver:

Två-Kronestycken: Ett tusen tvåhundra gram.

En-Kronestycken: Sexhundra »

Femtio-örestycken: Trehundra »

Tjugofem-örestycken: Etthundrafyratiofem och ett femtedels gram.

Tio-Örestycken: Femtioåtta »

Dessa skiljemynt skola utmyntas af följande legeringar:

Två- och En-Kronestycken: af Åttahundra vigtdelar silfver.

Tio-Örestycken:

och Tvåhundra

Femtio- och Tjugofem-Örestycken: af Sexhundra

och Fyrahundra

af Fyrahundra

och Sexhundra

Alltså skall hvarje

Två-Kronestycke väga: 15

En-Kronestycke » 7,5

Femtio-örestycke » 5

Tjugofem-Örestycke » 2,42

Tio-Örestycke » 1,45

koppar.

silfver.

koppar.

silfver.

koppar.

gram.

»

§ 7.

Af brons präglas myntstycken af följande namnvärde:

Fem öre; Två öre; Ett öre.

För prägling af dessa myntstycken skall bronsen sammansmältas af

Nittiofem vigtdelar koppar, Fyra vigtdelar tenn och Fn vigtdel zink.

Ett kilogram brons utmyntas till:

Etthundratjugofem Fem-Örestycken

eller Tvåhundrafemtio Två-örestycken

» Femhundra Ett-Öres,tycken.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lag,-Utskottets Betänkande N:o 1.

35

§ 8.

Afvikelserna öfver eller under här ofvan stadgade halt få högst utgöra:

å Guldmynten: Femton tiotusendelar fint guld

å Silfvermynten: Tretio tiotusendelar fint silfver

af hvarje myntstyckes bruttovigt.

Afvikelserna öfver eller under här ofvan stadgade vigt få högst

utgöra:

för hvarje Tjugo-Kronestycke: Femton tiotusendelar

» » Tio-Kronestycke: Tjugo tiotusendelar

» » Två-Kronestycke: Tretio tiotusendelar

" » En-Kronestycke: Femtio tiotusendelar

för hvarje kilogram af Femtio-Örestycken: Sextio tiotusendelar

w » » » Tjugofem-Örestycken: Ett hundra tiotusendelar

M ® Tio-örestycken: Etthundrafemtio tiotusendelar,

allt af hvarje myntstyckes rätta vigt.

Vid utmyntning af guld må dock iakttagas, att afvikelsen i vigt för

för hvart parti af tio kilogram myntguld ej får öfverskrida fem gram.

§ 9.

En hvar, som vid Rikets Myntverk till myntning inlemnar Guld,

eger att derför erhålla guldmynt, dock mot erläggande, till myntningskostnadens

betäckande, för Tjugo-Kronestycken af *|4 procent och för

Tio-Kronestycken af x|3 procent af det utmyntade beloppets värde.

§ io.

Skiljemynt må ej för enskildes räkning inom riket tillverkas och

präglas.

§ 11-

Angående myntstyckenas diameter, prägel, inskrift, rand och hvad

mer till deras yttre utseende hörer, vill Kongl. Maj:t särskildt förordna,

äfvensom de regler, hvilka vid Myntverket böra gälla för probering och

justering, inlemnande af guld till förmyntning m. m.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1,

§ 12.

De efter denna lags stadganden präglade guldmynt äro, under de

här nedan bestämda vilkor, lagligt betalningsmedel i förhållande till hvem

som helst och i hvilket belopp som helst.

Skiljemynten skola till obegränsadt belopp mottagas vid betalning

till statens kassor. Ingen annan vare pligtig att i en betalning mottaga

högre belopp än Tjugo Kronor i 2- och 1-Kronestycken, fem Kronor i

mindre silfvermynt och en Krona i bronsmynt.

§ 13.

Myntstycke af guld, silfver eller brons, som blifvit vanstäldt eller

genom skafning, filning, borrning, tillödning eller annan olaglig åverkan

af hvad slag som helst skadadt, skall hafva förlorat sin egenskap af lagligt

betalningsmedel.

§ 14.

Guldmynt upphör att vara lagligt betalningsmedel i förhållande till

statens kassor, när det genom nötning förlorat mer än två procent, men

till alla andra, när det förlorat mer än en half procent af den vigt, som

det enligt § 4 af denna lag skall ega.

Skiljemynt upphör att vara lagligt betalningsmedel i förhållande till

statens kassor, när det är så nött, att ej med säkerhet kan skönjas, huruvida

det för Rikets räkning är prägladt, men till alla andra, när prägeln

genom nötning blifvit otydlig.

§ 15.

Mynt, som ej längre är lagligt betalningsmedel i förhållande till hvem

som helst, äfvensom silfvermynt, hvilka hålla fyra eller flere procent

mindre än sin rätta vigt, må, sedan de till någon af statens kassor inkommit,

ej åter af densamma sättas i omlopp.

§ 16.

I Riksbanken och dess lånekontor, samt i de kassor föröfrigt, hvilka

Kongl. Maj:t bestämmer, skola skiljemynt och nötta guldmynt till in
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

37

vexling mottagas, och eger en hvar att i dessa kassor få hvilket som

helst belopp af sådana guldmynt, som endast till statens kassor äro lagligt

betalningsmedel, invexladt med lika stort belopp gångbart mynt,

såsom ock att få hvilket som helst med tio Kronor delbart belopp af

skiljemynt invexladt med guldmynt.

§ 17.

Hvad här ofvan i §§ 12, 13, 14, 15 och 16 stadgadt är om Rikets

mynt, dess giltighet som betalningsmedel, dess invexling och utgifvande

af statens kassor, skall, på sätt den mellan Sverige, Norge och Danmark

den 18 December 1872 afslutade konvention förmår, äfven gälla om de,

i öfverensstämmelse med samma konvention för Norge och Danmark präglade

mynt af guld, silfver eller brons.

De föreskrifter, hvilka för verkställighet af denna lag erfordras,

meddelas uti särskild lag af samma dag.

Utskottet har vid denna lag endast ansett sig böra anmärka,

att den i 16:de § föreskrifna skyldighet för »Riksbanken och dess

lånekontor», att till invexling mottaga hvilket belopp som helst så

af nötta guldmynt som af skiljemynt, möjligen skulle kunna medföra

svårigheter för kontoren i Wisby och Luleå, der åtminstone under

vissa tider af året det afskild a läget gör det nästan omöjligt att genast

hämta kassaförstärkning från hufvudkontoret vid händelse af starkare

anfordran på invexling. Dels af detta''skäl, dels för att bringa paragrafens

stadganden i närmare öfverensstämmelse ej blott med konventionens

bestämmelse i Art. 11, utan äfven med den af Riksdagen antagna

benämning för Riksbankens kontor, har Utskottet velat åt § 16

af Lagen om rikets mynt föreslå följande lydelse:

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Sammansatta Banko- ock Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

§ 16.

I Riksbankens hufvudkontor, äfvensom i dess afdelning skontor i

Göteborg och Malmö eger en hvar att få hvithet, som helst belopp af

sådana mynt, som endast till statens kassor äro lagligt betalningsmedel,

utvexladt mot lika stort belopp samma slags gångbara mynt, såsom ock

att få hvilket som helst med tio kronor delbart belopp af skiljemynt

utvexladt mot guldmynt. Genom särskilda stadganden bestämmes, å livilka

andra ställen dylik utvexling skall äga rum.

Och hemställer Utskottet:

att Riksdagen måtte för sin del antaga det af Kongl.

Maj:t framlagda förslag till Lag om rikets mynt, med

de ändringar i 16 § af samma lag, som här ofvan af Utskottet

föreslagits.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

39

Det i Kongl. Maj:ts proposition innehållna förslag till bestämmelser

rörande verkställigheten af Lagen om rikets mynt är af följande

lydelse:

* Förslag till Lag

om öfvergången till det nya myntsystemet.

§ 1.

I den mån mynt af den beskaffenhet, som genom myntlagen af

denna dag föreskrifves, hinna utmyntas, skola de genom Riksbankens

försorg den allmänna rörelsen tillhandahållas. Deremot skola de enligt

Kongl. Förordningen den 3 Februari 1855 eller äldre författningar präglade

mynt, som till Riksbanken eller dess lånekontor inflyta, i den mån

de med det nya myntet kunna ersättas, i Riksbanken qvarhållas, dock

med förbehåll af den rätt emot Riksbanken, som tillkommer innehafvare

af dess å silfver lydande sedlar.

§ 2.

Med upphäfvande af den enskilde personer senast genom Kongl.

Förordningen den 3 Februari 1855 medgifna rätt att till myntverket

inlemna silfver för utmyntning emot myntskatt, likasom ock af den dem

genom Kongl. Förordningen den 31 Juli 1868 lemnade rätt att till myntverket

för utmyntning af Caroliner inlemna guld, skola hädanefter för

enskildes räkning vid myntverket präglas endast tjugu- och tio-kronestycken

af guld.

§ 3.

Det nya myntet skall genast vara lagligt betalningsmedel i enlighet

med myntlagens bestämmelser; och skall dervid, då förbindelser lydande

å äldre myntsorter med nytt mynt gäldas, en krona räknas lika med

En Riksdaler Riksmynt. Efter samma förhållande skola ock alla nu

gällande mynt och Riksbankens å silfver lydande sedlar, så länge de

fortfara att vara lagligt betalningsmedel, mottagas i betalning för belopp

utfästa eller utsatta i det nya myntet.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

§ 4-

Så snart ratifikationerna af den myntkonvention, som den 18 December

1872 afslutades, blifvit utvexlane, inträder den bestämmelse i

kraft, på grund af hvilken de enligt samma konvention utgifna Norska

och Danska mynt äro lika med de Svenska mynten lagligt betalningsmedel

i Sverige.

§ 5.

Från och med den 1 Januari 1875 skola alla offentliga räkenskaper

föras efter det nya myntsystemet.

§ 6.

De enligt Kongl. Förordningen den 3 Februari 1855 eller äldre författningar

präglade silfvermynt skola upphöra att vara lagligt betalningsmedel,

de af En Riksdaler Riksmynts värde och deröfver från och med

den 31 December 1878 och de af ringare värde från och med samma

dag 1881.

I Riksbanken komma dessa mynt fortfarande att invexlas efter den

i § 3 stadgade grund.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lag-TJtskottets Betänkande N:o 1.

41

Den omedelbara följden af öfvergång från ett myntsystem till ett

annat är naturligtvis, att staten för sin del måste fastställa förhållandet

mellan mynten. De löner staten har att utbetala, de skatter staten har

att uppbära, de offentliga taxor o. d., som inom samhället äro fastställda,

måste naturligtvis alla för framtiden bestämmas i det nya myntet, och

hvarje sådant bestämmande innebär en relation mellan det nya myntet

och det gamla, då löner, skatter och taxor förut varit bestämda i

detta. Det utbyte, som skall ega rum mellan gammalt och nytt

mynt vid det nya myntets utsläppande i rörelsen och det gamla myntets

indragning, skall också verkställas genom statens kassor, och för denna

vexling måste nödvändigt en gång för alla ett visst förhållande vara

faststäldt mellan det gamla och det nya myntet. Af en sådan bestämmelse

framgår också helt naturligt den relation, som i daglig handel och

vandel kommer att bestå mellan det gamla myntet och det nya: om staten

säger, att en krona i dess kassor utbytes mot en riksdaler, om staten

betalar en lön af 2000 riksdaler med 2000 kronor, och för ett skattebelopp,

utsatt i riksdaler, mottager samma belopp i kronor, så kommer

som en följd deraf en krona att i den dagliga rörelsen, i handel och vexling

mottagas och utgifvas för en riksdaler.

En ur finansiel synpunkt högst vigtig fråga är derför, hvilket förhållande

skall bestämmas mellan det nya myntet krona och det gamla

myntet riksdaler. Kronmyntet får sitt värde af den qvantitet fint guld,

som deri innehålles eller deraf representeras, riksdalermyntet, åter har

sitt värde af den qvantitet fint silfver, som deri innehålles. Värdeförhållandet

mellan riksdaler och krona måste derför hänförås till värdeförhållandet

mellan silfver och guld. Nu är detta värdeförhållande af

naturliga skäl underkastadt ganska stora och under närvarande förhållanden

mycket svårberäkneliga förändringar; men förhållandet mellan

krona och riksdaler måste ovilkorligen för statens räkning och för alla

offentliga förbindelser fastställas en gång för alla och får sedermera ej

rubbas. En rörlig tarif vore i sådant hänseende skadligare än ingen

tarif; den skulle betyda detsamma som ett föränderligt myntvärde, och

det är ju just för att erhålla ett fast och oföränderligt myntvärde, som

reformen skall genomföras.

Ser man nu frågan om det rätta värdeförhållandet mellan kronmynt

och riksdalermynt, såsom i föreliggande fall är naturligt, ur synpunkten

af statens fördel och politisk klokhet, så är det uppenbart

Bih. till Miksd. Prof. 1873. 6 Sand. 2 A/d. 1 Höft. 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

tvänne uppgifter, som dervid främst förtjena att tagas i betraktande:

dels att staten på detta värdeförhållande icke må komma att lida allt för

stora förluster, dels att statens undersåtar af detsamma icke må utsättas

för någon större olägenhet i den dagliga rörelsen, der den af staten fastställda

relationen kommer att blifva för det nya myntets värde bestämmande.

Den förra frågan påkallar tydligen hänsyn till de begge metallernas

faktiska och sannolika värdeförhållande under sjelfva öfvergångstiden;

den senare löses utan tvifvel lättast, om det nya myntet i den dagliga

rörelsen blir i värde alldeles lika med det gamla, och ju mer man aflägsnar

sig från denna likhet till ett ojeinnt förhållande dem emellan,

desto obehagligare och besvärligare måste sjelfva öfvergången blifva för

den köpande och säljande allmänheten.

Hvad nu först och främst metallernas värdeförhållande beträffar

har detta, såsom redan är anfördt, under de senast förflutna årtiondena

varit temligen oförändradt. På den stora metallmarknaden i London,

hvars prisnoteringar allmänt anses såsom den tillförlitligaste och

riktigaste mätaren af detta förhållande, har 1 uns silfver af 37|40 finhet

(tecknas: oz. standard silver) varit betaldt med omkring 6013|le pence i

guld, eller omvändt 1 uns guld betalts med omkring lö1^ uns silfver.

För olika börsdagar och för olika år hafva priserna naturligtvis vexlat

ganska betydligt, men i medeltal för flera år har 1: 15,60 varit den

relation, som med skäl ansetts mest pålitlig, och under de sista årtiondena

har man ej i Frankrike kant någon större olägenhet deraf, att

detta värdeförhållande varit lagbestämdt mellan guld- och silfvermynt,

med rätt för en hvar att betala gäld i endera myntslaget och att få så

väl silfver som guld vid statens myntverk utmyntadt. Ännu så sent

som 1871 var också detta värdeförhållande så bestämmande för myntpolitiken,

att den tyska regeringen lade detsamma till grund för konverteringen,

och t. o. m. för året 1872 har medeltalet af silfverpriset

ännu varit så högt som 606|i6 pence pr. oz st. s., d. v. s. en relation af

omkring 1: 15,64, i början af året t. o. m. som 1: 15,47.

Detta förhållande har dock hufvudsakligen berott deraf, att verkningarne

af det beslut, som Tyskland fattade år 1871, ej hunnit att

framträda förr än mot slutet af 1872. Frankrike egde, som bekant,

före 1870 ett rikt förråd af guldmynt i cirkulation och i bankens kassor,

och då denna guldvaluta under och efter kriget till en ganska stor del

utjagades ur rörelsen genom banksedlar löpande med tvångskurs, gick

den helt naturligt dels direkt genom skuldbetalningen, dels indirekt

genom vexel- och handelstransaktioner öfver till Tyskland, utan att

detta lands hastigt och starkt stegrade behof af guld för utmyntning

s. 43 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

43

behöfde utöfva fiågon särdeles stark påkänning å det öfriga i Europa

befintliga guldförrådet. Det varade dock ej länge, innan förhållandena

härutinnan förändrades. Redan i November 1872 begynte guldets pris

att stiga, silfrets att sjunka, och sedan dess har värdeförhållandet ingen

gång kommit tillbaka ens till den punkt, der det stod för hela året

1872. Silfverprisérna i London hafva under November och December

1872 samt Januari, Februari och Mars 1873, dag för dag noterade,

varit följande:

1872. November:

1872.

1......

Pence pr.

oz. st. s.

597|s

2, 4, 5, 6 .

5913|ls

7, 30 . . .

593

4

8, 9 ... .

596

8

29.....

599

16

11, 26, 27,

28 .

591

2

12.....

597

16

13.....

596

16

14, 19, 20,

21,

22,

23 . .

591

4

16, 18, 25

593

16

15.....

591

8

23, 24, 26

Medeltal

591S|32 =

5913L

2, 3, 4, 5

6,

7,

9, 17,

18, 19,1

593

20, 21, 25,

27,

28,

30, 31

. . . .f

4

10, 11, 12,

13,

14,

16 . .

596

8

1873. Januari:

L'', 22,j

16

Medeltal 5923|32

17................... 60

27, 28, 29, 30 ............ 59w|

13, 14, 15, 16, 18, 20, 21

23, 24, 25 .........

7, 8, 9, 10, 11......

1, 2, 3, 4, 5, 6.....

1: 15,79.

597|8

5913|16

593|4

1873. Februari:

Medeltal 5927|32 = 1: 15,76.

1, 3, 4, 5, 6, 11........... 5916|ls

7, 8, 10, 12, 13, 14, 15, 17 ... . 597|g

18, 19, 20, 21, 22 ......... 5913|,6

24 , 25 , 26, 27 , 28 . . ...... 593[4_

Medeltal 59"|48 = 1: 15,75.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

pence pi.

oz. st. s.

1873. Mars: 25, 26, 27, 28

l/3, 4, 5,’ 6, 7, 8, 10, 11, 12 .

13, 14, 15, 17, 18, 24, 29, 31 .

19, 20, 21, 22

Medeltal 5925|33 — 1: 15,78.

Det är nu visserligen sant, att de silfverpris, som noterats under

de sist förflutna fem månaderna, icke äro något fullt säkert rättesnöre

för bestämmandet af ett i allo tillfredsställande värdeförhållande mellan

det gamla och det nya myntet. Deremot kan bland annat anmärkas,

att medeltalet för fem månader, som blir nära 1: 15,79, eller för de tre

första månaderna, som blir jemt 1: 15,80, är godtyckligt vald; och att,

om man tager 12 månader, April 1872—Mars 1873, blir förhållandet

redan som 1: 15,71, och för de sex sista månaderna åtminstone blott

1: 15,77. Men härvid är att iakttaga, att från den synpunkt hvarom nu

handlas, är hufvudfrågan, hurudant metallernas värdeförhållande just nu

är och under den närmaste framtiden antagligen kommer att blifva.

Ty öfvergången från silfvermynt- till guldmyntsystem medför nödvändigheten

att anskaffa guld och att afyttra silfver, och huru förtänksam

än Riksbankens styrelse må hafva varit uti att på förhand försäkra

sig om behållning i guldvaluta*), hur frikostiga vi än må vara med att

till nytt skiljemynt använda vår nuvarande behållning i silfver, kommer

dock ett icke obetydligt utbyte af silfver mot guld att blifva nödigt,

som följd af det nya myntsystemets antagande, så i och för anskaffande

af guldmynt till den allmänna rörelsens behof, som till fond för nya å

guld lydande banksedlars inlösen.

Nu är det tydligt, att det för staten eller Riksbanken icke kan

vara förmånligt att utgifva det nya guldmyntet till ett lägre värde,

uttryckt i riksdaler, än det till följd af sitt eget metallvärde verkligen

eger. Om staten eller Riksbanken redan betalat eller framdeles få betala

för 1 uns guld omkring 15,81 uns silfver, och här i landet utgifva

guld i myntad form för 15,50 eller 15,65 eller 15,73 uns silfver, så förloras

på denna operation resp. omkring 2 procent, 1 procent, eller 1|8 procent

— oberäknad kostnaden för myntningen och förlusten på det äldre

nötta silfvermynt, som indrages till ommyntning. Eller med andra

ord, om silfverpriset under den närmaste framtiden håller sig om
-

*) Riksbankens behållning i myntadt och omyntadt guld utgjorde den 31 Maj 1873

omkring 8,404,000 R.dr R.mt.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lag-TJtskottets Betänkande N:o 1. 45

kring den punkt, der det för närvarande står, 59u|16 å s|4 pence, eller om

det faller ännu mera, så måste det för staten medföra förlust såväl vid

guldköpet som vid silfverförsäljningen, om det nya 10 kronestycket

utgifves för 9,80, 9,90 eller 9,95 Rdr, eller om 10 riksdaler inlösas med

10 kronor -j- 22, eller -f- 11, eller -|- ö1^ öre. För innehafvare af

silfvermyntet åter skulle sådant innebära en vinst, till hvilken de

väl strängt taget icke kunde anses berättigade. Tio svenska riksdaler

innehålla 63,7614 gram fint silfver och en hvar, som nu efter silfvervärdet

vill utbyta denna summa mot guld, kunde derför beräkna, efter nyss angifna

medelrelation: 4,038 gram fint guld, det vill säga 10 kronor -j- 1,5 öre,

och så stor allenast skulle då den uppgäld vara, han rättvisligen borde ega

att fordra mellan det gamla och det nya myntet. Någon större fördel

kan han icke anses berättigad att fordra, någon förlust derutöfver kan staten

icke anses skyldig att bära, då det ju icke är genom dess förvållande,

som värdet har sjunkit å metallen i det gamla myntet och dermed

också detta mynts eget värde i förhållande till det nya. Den enda förutsättning,

hvarunder staten kunde anses skyldig att lägga ett högre silfverpris

till grund för sin konvertering, vore den, att några sannolikhetsskäl

kunde förebringas för denna metalls snara stegring i värde, eller för

en återgång till det gamla värdeförhållandet.

En sådan bevisning torde det dock för närvarande vara ytterst

svårt att åstadkomma. Att anbudet af silfver kommer att stiga derigenom

att Tyskland, Holland och antagligen vi sjelfve öfvergifva silfvermyntsystemet

lär ej kunna på allvar betviflas; att Frankrike skulle, om det

åter förskaffar sig myntvaluta, underkasta sig faran af att bibehålla sin

dubbla värdemätare med värdeförhållandet 1: 15,50, är knappt troligt, och

dertill finnes föga utsigt för att detta lands förmåga att konsumera

silfver skall bilda en fallskärm för denna metall. Om Orientens benägenhet

att möta detta prisfall lär ej heller någon kunna nu afgifva ett säkert

utlåtande. Och så torde, åtminstone för så vidt menskligt förutseende

räcker, intet annat med säkerhet kunna påstås, än att de pris, som nu

råda, innebära åtminstone den rätta fingervisningen för alla finansiela

beräkningar.

Det synes vidare Utskottet klart, att under förhållanden af sådan

art som nu äro antydda, då värderelationen mellan de bägge metallerna

ögonskenligen är mycket föränderligt, och då betydande omständigheter

hänvisa på sannolikheten af ett fortsatt prisfall för silfver, borde äfven

den lilla skilnad af 0,15 öre, som efter nyss nämnda medeltal för silfverpriset

skulle återstå mellan 1 krona och 1 riksdaler, knappast kunna

anses så säker och orubblig, att staten behöfver rygga tillbaka för att

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Sammansatta Banko- och Lag-TJtskottets Betänkande N:o 1.

lemna densamma utan afseende, om större och vigtigare intressen tala

för en dylik åtgärd. Och ett sådant intresse förefinnes tydligen i den

stora allmänhetens kraf på lättnad och beqvämlighet för öfvergången till

det nya myntsystemet. Ett stadgande, att 1 krona motsvarade 99,85 öre,

skulle måhända kunna kallas rättvist i dag, om silfverpriset är 5923|32

pence, men lika lätt kunna kallas orättvist eu vecka härefter, om silfverpriset

då fallit till 591[2 pence eller stigit till 5915|16 pence; och då rättvisans

grund är så ytterligt vacklande, torde det knappt vara möjligt att

förbise, det i denna fråga äfven andra fordringar måste iakttagas. Tydligt

är ock, att, oafsedt den större eller mindre rättvisan uti ett dylikt

stadgande, vore det praktiskt taget outförbar! och utan betydelse. I all

mindre handel vore en skillnad af 0,15 öre ej möjlig att- iakttaga; den

måste nödvändigt höjas till minst \2 öre, för att ens kunna af köpare

och säljare liqvideras; ja, äfven om den höjdes till 1 öre, så att

kronan sattes — 99 öre, 10 kronor med 9,90 r:dr, skulle den helt visst

i de allra flesta fall i den mindre handeln lemnas utan afseende, visserligen

till lättnad för rörelsen, men dock möjligen en och annan gång till

obehag för den enskilde och i strid med den rättvisans princip, som för

en sådan relation skulle åberopas. Någon full säkerhet för att skilnaden

mellan det gamla och det nya myntet alltid blefve iakttagen skulle

man troligen ej ens ernå, utan att denna skilnad sattes till åtminstone 5

öre, men en sådan värdesättning, som i ifrågavarande fall skulle motsvara

en relation mellan metallerna af 1: 15,02, vore naturligtvis ej rimlig.

Det återstår derför enligt Utskottets förmenande ingen annan utväg än

att förklara 1 krona lika med 1 riksdaler, d. v. s. att taga steget fullt

ut till det värdeförhållande: 1: 15,81, som betingar en dylik värdesättning.

Det kan icke sägas bero på ett godtycke, att just denna relation väljes,

ty hon är utan tvifvel den, af hvilken Sveriges allmänhet kommer att

draga största fördel. Under det en skilnad mellan krona och riksdaler

af vare sig 1|le, 1 eller 2 öre antingen skulle lemnas utan afseende

och således vara gagnlös och obefogad, eller också iakttagas och då förorsaka

mycket krångel och besvär vid hvarje köp och hvarje vexling,

skall deremot den förklaringen, att 1 krona är = 1 r:dr, med ens borttaga

största delen af de svårigheter, som möta öfvergången till det nya

myntsystemet.

Af nu anförda skäl har Utskottet icke kunnat tveka att tillstyrka

antagandet af den konverteringskurs 1: 15,81, enligt hvilken Staten för

alla förbindelser af offentligt-rättslig natur stadgar, att en Krona skall

gälla lika med en Riksdaler Riksmynt.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

47

En fråga af alldeles särskild natur, och som kan gifva anledning

till helt andra och vida mera svårlösta spörsmål, är den, huru statens

öfvergång till nytt myntsystem och ny värdemätare skall anses inverka

på förbindelser af rent privaträttslig natur, utfästade i det gamla myntet.

Äsigterna hafva i denna fråga varit särdeles skiljaktiga och Utskottet

får, då det nu går att i korthet redogöra för dessa olika meningar

och anföra skäl för sin egen uppfattning, hänvisa till den noggranna utredning,

som åt ämnet är gifven i svenska Myntkomitéens betänkande

sidd. 161—204. Lättast synes frågan vara löst genom den förklaringen,

att statens öfvergång till ett nytt myntsystem alldeles icke utöfvar någon

inverkan på förbindelser af privaträttslig natur; att dessa förbindelser

fortfarande såsom förut böra gälla och infrias efter sin lydelse, då

det ankommer på särskild öfverenskommelse mellan gäldenär och borgenär

att konvertera ett belopp i det gamla myntet till ett motsvarande

belopp i det nya myntet.

Mot denna åsigt kan först och främst anmärkas, att densamma, såvida

icke gäldenären skall ställas i ett orimligt beroende af borgenärens

fordringar, nödvändigt medför det yrkande, som också en och annan gång

varit framstäldt, att staten måtte, äfven efter införande af guldmyntsystemet,

fortfara med prägling af det gamla silfvermyntet, hvilket åter

skulle medföra icke oväsentliga svårigheter vid sjelfva öfvergången och

praktiskt leda till införande af dubbel värdemätare. Men ännu vigtigare

är, att den nämnda åsigten utgår från en uppfattning af begreppet mynt

och af de å mynt lydande skuldförbindelser, hvilken, enligt Utskottets,

likasom efter den svenska Myntkomitéens öfvertygelse, icke kan vara

den rätta. Åsigten skulle vara rigtig, om myntet icke vore något annat

än guld eller silfverstycken i allmänhet. Hade 1,000 r:dr r:mt icke sitt

värde af något annat än de deri innehållna 20 skålpund tolf-lödigt silfver,

så egde de detta samma värde äfven efter en förändring, genom hvilken

riksdaler riksmynt upphörde att vara mynt eller lagligt betalningsmedel,

och för infriande af en derå lydande förbindelse skulle då den

lagens bestämmelse som gäller försträckningar i allmänhet, eller »att det,

som försträckt är, skall i samma slag jemngodt och till fullo återgäldas»,

endast så tolkas, att förbindelse å riksdaler skall ovilkorligen

gäldas med riksdaler. — Men myntet är icke silfver eller guld af

hvad beskaffenhet som helst, det är icke ens ett silfver- eller guldstycke

af eu viss vigt och finhet, utan det är ett stycke värdemätande

metall, som, till vigt och finhet af staten* bestyrkt, har egenskapen af

ovilkorligen lagligt betalningsmedel inom statens område. Hvilken väsentlig

egenskap detta är för det verkliga myntet visar sig bäst, om man

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

antager, att 1,000 r:dr runt försträckta år 1873, då riksmynt i silfver är

lagligt betalningsmedel, förfölle år 1883, då riksmynt upphört att vara

lagligt betalningsmedel och såsom sådant blifvit ersatt af kronmynt i

guld. Om nu förbindelsen år 1883 infriades med 1,000 r:dr runt, eller

20 skålpund tolf-lödigt silfver i myntad form, så hade fordringsegaren

visserligen erhållit alldeles samma silfverqvantitet som var till honom

förskrifven, och i samma form som det försträckta silfret egde. Men det

som han försträckte var i denna form mynt eller betalningsmedel, och

det som han återfick var i samma form icke mynt eller lagligt betalningsmedel.

Han kunde således med rätta säga, att det, som försträckt

var, hade icke blifvit honom i samma slag, jemngodt och till fullo återgäldadt,

och att han på liqviden gjort förlust framgår deraf, att han för

att förvandla dessa 1,000 silfverriksdaler till gällande lagligt betalningsmedel

eller kronmynt, måste underkasta sig både besvär, tidsspillan och

kostnad. Det som han försträckte var mynt eller bytesmedel; det som

han återfick var numera endast ett material, hvarför bytesmedel kunde

anskaffas.

Det är sålunda, enligt Utskottets åsigt, intet annat än en ovilkorlig

och omedelbar följd af allmänna lagens grundsats i detta hänseende,

att förbindelser lydande å mynt måste gäldas i samma slag, d. v. s.

med mynt, eller att staten, då den utbyter silfvermyntsystem mot guldmyntsystem,

förklarar det nya guldmyntet för lagligt betalningsmedel

äfven i förhållande till förbindelser lydande å silfvermynt.

I full öfverensstämmelse med här ofvan angifva uppfattning af

myntets betydelse och statens rätt att bestämma hvad som i hvarje fall är

lagligt betalningsmedel, får också Utskottet härmed uttala sin åsigt, att

de betänkligheter, som vid remissen af den Kong], propositionen inom

Riksdagen uttalats rörande öfvergångslagens formela behandling af Kongl.

Maj:t, — derutinnan, att Högsta Domstolen ej enligt 87 § Regeringsformen

blifvit hörd öfver frågan om det nya myntets giltighet som

betalningsmedel för förbindelser i det gamla myntet, —icke äro af den

beskaffenhet, att Riksdagen af dem bör anse sig hindrad att lemna

bifall till den Kongl. propositionen i denna del. Stadgandet, att

kronmyntet skall utgöra lagligt betalningsmedel för alla förbindelser,

innebär ingen förändring af de civilrättsliga bestämmelser, som i allmänna

lagen innehållas; det är blott ett annat uttryck för den förklaringen,

att staten från en viss tid såsom mynt utgifver och erkänner

så och så beskaffade metallstycken, hvilka i och med sin karakter af

mynt just måste vara lagligt betalningsmedel. Att ett, sådant stadgande

s. 49 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1. 49

kan utöfva inflytande på privaträttsliga förhållanden, till förökande eller

förminskning af enskildes fordrings- eller skuldebelopp, får naturligtvis

icke anses bevisa, att det är af civillags natur, ty på sådan grund skulle

en stor del af hvad alltid ansetts tillhöra vår offentliga rätt komma att

hänföras till civillag och behandlas efter Regeringsformens § 87. Öfvergången

från silfver- till guldmyntsystem kan dock ej medföra någon

rubbning af annan art i enskildes eganderätt, än den som skulle vållas

af eu genom konung och riksdag beslutad nedsättning eller förhöjning i nu

gällande silfverinynts vigt och halt, hvaraf kunde följa att den som

fått förskrifning å 1000 riksdaler, nu bestämda till 20 skålp. tolflödig!

silfver, finge mottaga betalning i 1000 nya riksdaler, då bestämda till

19''|2 skålp. elfvalödigt silfver eller 201|2 skålp. 13-lödigt silfver. En

sådan förändring i myntets skrot och korn kan enligt 79 § Regeringsformen

ej ske utan Riksdagens bifall, men om något Högsta Domstolens

utlåtande öfver sådan fråga är i Grundlagen ej taladt, och torde det,

vid en dylik händelse, ej heller komma att infordras, enär åtgärden

tydligen hör till rikets offentliga rätt, är en yttring af statens suveräna

makt, hvilken ej kan vara bunden till de för civillags ändring föreskrifna

former, huru djupt än en sådan åtgärd, liksom mångfaldiga andra

handlingar af politisk art, kan ingripa i alla samhällets förhållanden.

Af samma grund är det, enligt Utskottets uppfattning, omöjligt att betrakta

frågan om öfvergång till ny värdemätare såsom en civilrättslig

fråga; och då i sjelfva antagandet af ett nytt mynt ovilkorligen innebäres

förklaringen, att detta mynt är lagligt betalningsmedel, kan, enligt

Utskottets öfvertygelse, den Kongl. propositionen om lag för öfvergången

till det nya myntsystemet icke anses sakna grundlagsenlig form

derutinnan, att den ej åtföljes af något Högsta Domstolens utlåtande.

Om det sålunda måste anses som en ovilkorlig följd af det nya

myntsystemets antagande, att det nya myntet, derför att det är mynt,

måste vara lagligt betalningsmedel äfven i förhållande till privaträttsliga

förbindelser lydande å det gamla myntet, och att statsmakterna

härom suveränt förfoga på grund af sin lagstiftningsrätt rörande

rikets mynt, förminskar detta dock icke statsmakternas skyldighet

att vid sådan lagstiftning moget öfverväga följderna af sitt beslut och

tillse, att detsamma så litet som möjligt må rubba och förnärma enskildes

rätt. Det är vid sådan pröfning, som man helt naturligt kommer

att å ena sidan betona huru förbindelsens värde beror af den i myntet

ingående metallens värde, å den andra sidan mera framhålla behofvet

af en fast och oföränderlig bestämmelse rörande förbindelsers nuBih.

till Riksd. Prof. 1873. 6 Samt. 2 A/d. 1 Häft. 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

varande och framtida värde. Deraf å ena sidan yrkande å konvertering

med upp- och afgäld, å andra sidan yrkande å fast konvertering — allt

för förbindelser af privaträttslig natur.

Så har man å den ena sidan kommit till det förslag, som, här

framstäldt af Professor O. J. Broch, sedermera närmare utvecklats af den

svenska myntkomitéens majoritet, och hvarom närmare upplysning tinnes

i nämnda komités betänkande. Korteligen uttryckt, går detta förslag

derpå ut, att, sedan genom lagstiftningen blifvit bestämdt t. ex. att krona

(eller 0,4032 gr. f. g.) är = 1 riksdaler (eller 6,376 gr. f. silfver), skall likväl

vid liqvid af förbindelser lydande å riksdaler viss hänsyn tagas till

de förändringar, som å verldsmarknaden inträda i värdeförhållandet mellan

silfver och guld. Fullständigt kunna naturligtvis alla dylika förändringar

ej iakttagas, men man hade inskränkt sig till att föreslå, det

Kongl. Maj:t skulle vid hvarje års början, med ledning af föregående

års medelpris för silfver i London, offentliggöra, hvilken upp- eller

afgäld under årets lopp skulle iakttagas vid liqvid i guldmynt för förbindelser

å silfvermynt. Stege då silfrets pris 1 proc. öfver den kurs, hvarefter

1 krona sattes — 1 riksdaler, så egde gäldenären att liqvidera förbindelse

af 1 riksdaler med en krona -j- en uppgäld af 1 öre; folie åter

silfrets pris med t. ex. 2 proc., så erlades vid liqviden för 1 riksdaler

allenast 98 öre krorunynt o. s. v. Dermed skulle man då hafva iakttagit

rättvisans kraf, så till vida att värdet af den i riksdalermyntet innehållna

metall blefve för all framtid vederbörligen iakttaget.

Mot detta förslag har dock å andra sidan, isynnerhet af tvänne

reservanter i myntkomitéen, blifvit anfördt, dels att de olägenheter, som

genom en fast konvertering skulle drabba vare sig gäldenär eller borgenär,

äro af eu jemförelsevis ringa betydenhet; då deremot de olägenheter,

som skulle framgå af en konvertering med upp- eller afgäld måste blifva

vida större och mera känbara än de dermed möjligen förenade fördelar.

Den fasta konverteringen medför dock hvarken för gäldenär eller för

borgenär någon positiv förlust, beröfvar dem allenast utsigten till en

möjlig vinst, den ene i händelse af prisfall, den andre i händelse af prisstegring

för den metall, hvilken ej längre användes till mynt. Konverteringen

med upp- och afgäld åter måste, hur mycket än dess former

må förenklas, nödvändigt blifva ganska svårfattlig för en större

allmänhet, föranleda besvär och förvecklingar vid liqvidation, försvåra

räkenskapsföringen i mångahanda verk och inrättningar, och isynnerhet

för institutioner, som handhafva afvecklingen af förbindelser ställda på

längre tid, medföra svåra olägenheter. Af densamma skulle följa, att

s. 51 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1. 51

en låneinrättning vid slutet af det ena året kunde få emottaga sina fordringar

liqviderade i guld med afgäld och i början af nästa år få

liqvidera sina motsvarande förbindelser i guld med uppgäld, eu anordning

som icke skulle kunna annat än väcka berättigadt missnöje. Synbarligen

är det också insigten om dylika praktiska svårigheter, som förmått

upphofsmannen till idén om konvertering med upp- och afgäld att

sjelf afstå ifrån detta yrkande, och sedan nu nyligen i Tyskland den

fasta konverteringen blifvit antagen äfven för förbindelser af privaträttslig

natur, sedan det visat sig, att silfrets pris antagligen blir ganska

vacklande, har Utskottet icke kunnat tveka att tillstyrka bifall till

Kongl. Maj:ts proposition i detta hänseende.

Har man sålunda ansett det mest förenligt med statens fördel och

allmänhetens bästa att för alla förhållanden af offentlig natur stadga

fullständig likhet mellan en krona och en riksdaler; ligger det vidare i

begreppet af mynt, att detsamma är lagligt betalningsmedel äfven för

förbindelser af privaträttslig natur, och äro statsmakterna, på grund af

sin rätt att bestämma om rikets mynt, befogade att äfven i sistnämnda

hänseende sätta ett nytt mynt eller betalningsmedel i det gamlas ställe;

finnes det slutligen ej lämpligt att i afseende å förbindelser af privaträttslig

natur tillerkänna det nya myntet ett föränderligt värde, — så synes

det också Utskottet vara klart, att det förhållande mellan nytt och gammalt

mynt, som staten ur sin synpunkt finner mest antagligt, äfven bör

gälla ifråga om förbindelser af privaträttslig natur. I nu ifrågavarande

fall, då vida större sannolikhet finnes för silfrets värdeminskning än för

dess värdestegring, innebär dessutom den nu föreslagna konverteringskursen

1: 15,81 rättast uttryckt ett skydd för eganderätten inom riket,

ett värn emot den ytterligare förminskning i värde, som antagligen förestår

hvarje i silfver utfäst förbindelse. Utskottet tillstyrker alltså Kongl.

Maj:ts förslag, att en Krona vid alla betalningar må anses lika med en

Riksdaler och tvärtom.

Ett särskildt undantag från den sålunda bestämda konverteringen

måste naturligtvis göras för de å silfver lydande sedlar, som äro

utgifna af riksbanken, hvilka enligt grundlagens § 72 skola inlösas efter sin

lydelse, och för hvilka de nya guldmynten således icke äro lagligt betalningsmedel.

Härom är icke taladt i Lagen om rikets mynt, hvilken är

afsedd att vara en för det nya myntsystemet konstitutiv förordning, men

derom är i stället erinradt i § 1 af Lagen om öfvergången till det nya

myntsystemet, till hvilken i myntlagen hänvisning är gifven. Riksbankens

å silfver lydande sedlar lära till allra största delen under öfvergångstiden

inkomma och i deras ställe utsläppas sedlar lydande å guld — för

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

hvilket ändamål Riksdagen torde få vara betänkt på att omedelbart efter

det nya myntsystemets antagande till Kongl. Maj:t ingå med förslag om

ändring i »Lagen för Rikets Ständers Bank» af 1 Mars 1830.

Då Utskottet sålunda funnit de af Kongl. Maj:t föreslagna grunder

för bestämmande af förhållandet mellan det gamla och det nya myntet

i allo antagliga, och då den bestämmelsen, att en krona skall gälla lika

med en riksdaler, utgör sjelfva hufvudpunkten i denna lag, har Utskottet

för öfrigt endast föga att med afseende å densamma tillägga. Att den

enskilde personer medgifna rätt att inlemna silfver till myntning förklaras

upphäfd, är en åtgärd, som är alldeles nödig för det nya myntsystemets

betryggande, emedan rättigheten att få silfvermynt utmyntadt efter

gamla myntfoten skulle vid ytterligare fall i silfverpriset med fördel

kunna begagnas till spekulation å det nya guldmyntet. Att rättigheten

till utmyntning af caroliner äfven borttages, är så till vida äfven en följd

af sjelfva konventionen, som der föreskrifves, att åtminstone från och med

1875 ingen utmyntning får ega rum efter nu gällande myntlagar, till

hvilka Kongl. Förordningen af den 31 Juli 1868 äfven hör.

För öfrigt har Utskottet endast i afseende å redaktionen af 1 § i

denna Lag tillåtit sig den anmärkningen, att uttrycket »Riksbanken eller

dess lånekontor» bör i närmare öfverensstämmelse med den af Riksdagen

aatagna benämning förändras till »Riksbankens hufvud- och afdelningskontor»,

så att paragrafen erhåller följande lydelse:

§ I
I

den mån mynt af den beskaffenhet, som genom myntlagen af

denna dag föreskrifves, hinna utmyntas, skola de genom Riksbankens

försorg den allmänna rörelsen tillhandahållas. Deremot skola de enligt

Kongl. Förordningen den 3 Februari 1855 eller äldre författningar präglade

mynt, som till Riksbankens hufvud- eller afdelningskontor inflyta, i

den mån, de med det nya myntet kunna ersättas, i Riksbanken qvarhållas,

dock med förbehåll af den rätt emot Riksbanken, som tillkommer

innehafvare af dess å silfver lydande sedlar,

och hemställer Utskottet derför,

att Riksdagen må för sin del antaga det af Kongl.

Maj:t framlagda förslag till »Lag om öfvergången till

det nya myntsystemet», med allenast den ändring i 1

§, som af Utskottet härofvan är föreslagen.

Stockholm den 10 April 1873.

På Utskottets vägnar:

J. v. SCHWERIN.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

53

Reservation:

af Herr Wijkander:

»Enig med Utskottet i fråga om myntreformens behöflighet och

klokheten att antaga ej mindre den afslutade konventionen, än den föreslagna

lagen om öfvergången till det nya myntsystemet, anser jag dock

min pligt såsom ledamot af Utskottet fordra, det jag inför Riksdagen

framlägger de relativt obetydliga anmärkningar, till hvilka, efter min uppfattning,

förslaget till lag om rikets mynt gifver anledning. Utgående

från denna åsigt anmäler jag härmed min reservation emot sistnämnda lag,

vid § 11. Meningen synes mig vara att denna § skall innehålla

att

Kongl. Maj:t vill, angående myntstyckenas diameter,

prägel, inskrift, rand och hvad mer till deras yttre

utseende hörer, särskildt förordna, äfvensom meddela

alla de bestämmelser, hvilka för myntverket äro nödiga,

såsom t. ex. för probering och justering, inlemnande

af guld till förmyntning m. m. d.

vid § 12. Då Riksbankens å silfver lydande sedlar enligt Regerings-formens

§ 72, jemförd med § 1 af lagen för Rikets Ständers Bank,

skola, när och så snart sådant äskas, med svenskt silfvermynt efter deras

lydelse inlösas, torde det svårligen med full sanning kunna sägas, att

det nya guldmyntet är »lagligt betalningsmedel i förhållande till hvem

som helst». På sätt Utskottet påminner, finnes en erinran härom införd

i § 1 af förslaget till lag om öfvergången till det nya myntsystemet,

men härigenom blir stadgandet i denna § hvarken mera exakt eller mindi''e

vilseledande för den stora allmänheten. Berörda undantag är för

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

öfrigt icke inskränkt till öfvergångstiden eller ens till någon tid, hvadan

det vill synas som det borde i sjelfva hufvudlagen återfinnas. Af sådan

anledning har jag inom Utskottet påyrkat, att denna paragraf, till hvilken

§ 17 angående de norska och danska mynten hänförer sig, borde

erhålla följande tillägg:

dock alltid med förbehåll för den rätt emot Riksbanken,

som tillkommer innehafvare af dess å silfver lydande

sedlar.

vid § 16, att tillfälle till invexling af slitet guldmynt och billoneradt

skiljemynt bör beredas allmänheten på så många ställen som möjligt,

torde vara obestridligt, men skyldigheten att verkställa dylik invexling

till obegränsadt belopp vid anfordran är ytterst svår att under

alla förhållanden fullgöra. Konventionens föreskrift i berörda hänseende

är äfven med anmärkningsvärd varsamhet affattad. Sveriges Riksbank

är icke skyldig att vid afdelningskontoren inlösa sina egna sedlar annat

än i mån af tillgång (Banko-Reglementet § 16). Efter min uppfattning

borde derföre denna paragraf erhålla följande lydelse:

I Riksbankens hufvudkontor eger enhvar att få hvilket

som helst belopp af sådana mynt, som endast till statens

kassor äro lagligt betalningsmedel, invexladt mot

lika stort belopp samma slags gångbara mynt, såsom

ock att få hvilket som helst med tio kronor delbart

belopp af skiljemynt invexladt med guldmynt. Enahanda

vexlingsskyldighet åligger i mån af tillgång

äfven Riksbankens alla afdelningsskontor samt de kassor

i öfrigt, hvilka Kongl. Maj:t bestämmer.

Slutligen får jag äfven reservera mig emot Utskottets motivering,

hvilken jag i åtskilliga punkter icke kunnat biträda.»

Herrar G. Hceggström och A. W. Westerdal instämma i o frånslående

reservation, i hvad den rörer § 16 af Lagen om rikets mynt, samt

Utskottets motivering i åtskilliga punkter.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:ö 1.

55

Tabell utvisande det föreslagna nya sil fn rskil j em y nt ets

förhållande till det gamla silfvermyntet i afseende å

storlek och innehåll af fint silfver.

Enligt senast inom Kongl. Vetenskapsakademien af Prof. E. Edlund

och Prof. D. G. Lindhagen verkställda undersökningar är ett franskt

kilogram = 2,3525214 sv. skålpund; En fransk meter — 3,3368091 sv. fot,

och således:

En millimeter = 0,3368091 sv. linie.

Ett gram = 23,525214 sv. korn.

Diameter.

Innehåll af fint silfver.

Värde i

Rmt efter

finsilfver- innehållet.

Millimeter.

Lider.

Gram.

Korn.

Rdr.

2 Riksdaler i silfver

32

10,78

12,752

£0

O

©

o

©

2,oo

2 Kronor i skiljemynt...

31

10,44

12,000

282,30

1,88

1 Riksdaler i silfver

25

8,42

6,376

150,oo

1,00

1 Krona i skiljemynt ...

25

8,42

6,000

141,15

0,94

50 öre i silfver

22

7,41

3,188

75,00

0,50

50 öre i skiljemynt .....

22

7,41

3,000

70,58

0,47

25 öre i silfver

18

6,06

1,594

OS

en

O.

0,25

25 öre i skiljemynt.........

17

5,73

1,452

34,16

0,23

10 öre i silfver

13

4,88

0,688

15,oo

0,io

10 öre i skiljemynt ......

15

5,05

0,580

13,64

0,09

opaginerad Kontrollera mot PDF

Rättelser

uti

Sammansätta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o L

1, råd.

2, »

4G, »

55, »

5

3

10

6

nedifr. står:

» n

» »

uppifV.. »

Sveriges och Norges Finansministrar las: Sveriges, Norges och

Danmarks Finansministrar
åt''

minst. 10 kronor, » delbart med 10 kro
nor,

Vlä » 0.15

3,3368091 SV. fot. » 3,368091 SV, fot.

Bill till Riksd. Prat. 1873. 6 Sami. 2 Afd 2 Häft.

*

opaginerad Kontrollera mot PDF

HANDLINGAR

/

RÖRANDE

FKAGAN OM ANTAGANDE AP ETT NYTT MYNTSYSTEM,

INKOMNA TILL SAMMANSATTA BANKO- OCH LAG-UTSKOTTET,

ooo^oc=----

STOCKHOLM.

ASSOCIATIONS- BOKTRYCKERIET.

1873.

s. 1 Kontrollera mot PDF

1

Stormäktigste, Allernådigste Konung!

Genom nådig Remiss, dels den 25 sistlidne September, dels den

17 påföljande Oktober, är Statskontoret anbefaldt att till Eders Kongl.

Maj:t skyndsamt inkomma med underdånigt utlåtande öfver det betänkande

och förslag rörande ett för konungarikena Sverige, Norge och

Danmark gemensamt, på guld grundadt myntsystem, som af en dertill

utsedd, af medlemmar från de särskilda rikena sammansatt kommission

blifvit afgifvet, äfvensom öfver ett i frågan uppsatt, af danske finansministern

till härvarande statsminister för utrikes ärenden insändt »Utkast

till Convention» mellan de begge regeringarne.

I följd, af denna nådiga befallning har Statskontoret underkastat

de framställda förslagen med tillhörande handlingar en sorgfällig granskning

och får nu i underdånighet redogöra för de erinringar emot förslagen,

hvartill denna granskning gifvit anledning, följande härvid den

ordning, hvaruti de särskilda punkterna i förslagen förekomma, men

med förbigående af de punkter, hvilka ansetts kunna utan förändring

antagas.

Art. 2. Mom. 1. Tvänne olika guldmynt äro här föreslagna med

namnet guldkrona och dubbelkrona. Dessa benämningar synas Statskontoret

icke vara fullt lämpliga. För det förra myntstycket, som skulle

utgöra myntenheten i guldmyntsystemet, torde den kortare benämningen

krona vara tillräcklig, helst för en hvar är synligt, af hvilken metall

myntet är slaget. En sådan förändring kan icke heller föranleda till

förvexling med främmande mynt, som hafva samma namn, nemligen det

engelska silfvermyntet »Crown» (= 5 shill.) eller det äldre tyska guldmyntet

krona, hvilket sednare aldrig kommit i verkligt omlopp och

dessutom genom den i December månad nästlidet år fastställda nya

Bih. till Miksd. Prof. 1873. 6 Sami. 2 Afd. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

tyska myntlagen blifvit afskaffadt, och sannolikt är, att allmänheten

snart skulle, med förkastande af den första stafvelsen, hellre begagna

den enkla benämningen krona. Hvad det sednare myntstycket eller dubbelkronan

angår, kan Statskontoret icke heller inse, hvarföre det skulle

bära ett särskilt namn, utan tinner för sin del lämpligare, att detsamma

kallas två kronor, i likhet med användandet af uttrycken två riksdaler,

två specier, två pund sterling o. s. v.

För öfrigt förefaller det Statskontoret ingalunda vara nödigt, att

guldmyntet erhåller ett särskildt namn, ty, sedan decimalindelning för

mynträkning blifvit införd, kommer antagligen icke någon räkenskap att

föras på flere än två kolumner samt de föreslagna guldkronorna och

dubbelkronorna att der upptagas såsom 10 och 20 krondaler. Hvarken

i den latinska konventionen eller i den nya tyska myntlagen hafva

guldmynten särskilda namn, utan kallas, enligt den förra, 10, 20 m. fl.

francsstycken och i den sednare 10 och 20 markstycken. Enligt hvad

handlingarne visa, har ock den danske myntmästaren framställt anmärkning

emot de särskilda namnen för guldmynten, med förslag-att benämningen

krona skulle öfverflyttas till räkneenheten. Dennas benämning

krondaler anser emedlertid Statskontoret ega företräde, emedan

alla tre rikena under lång tid haft dalersräkning och den föreslagna nya

enheten är nära lika stor som svenska Riksdalern Riksmynt samt utgör

en submultipel af danska Riksdalern och norska Speciedalern; och egenskapen

hos benämningen krondaler att i singularis och pluralis hafva

lika ändelse torde äfven erbjuda en fördel, som i fråga om namn på

mynt icke bör helt och hållet förbises.

Årt. 2. Mom. 2. Såsom grund för de tre rikenas gemensamma

guldmyntsystem föreslår kommissionen, att 248 guldkronor skulle utmynnas

af en kilogram fint guld, och bland de fördelar, som deraf blefve

en följd, framhåller kommissionen det enkla förhållande, hvari guldkronan

komme att stå till det tyska markmyntet, i det att 4 guldkronor

motsvarade 45 tyska mark. Men om man icke räknar efter

guldkronor utan håller sig till krondalerna, finner man att 8 krondaler

blifva lika med 9 tyska mark, 1 krond. = % T. m. — 11 silbergr. 3 pfennige

i gammalt preussiskt mynt 1 mark 2% pfenn. nytt tyskt mynt

och 1 tysk mark = % krond. = 88% öre eller nära 89 öre, talförhållanden,

som svårligen kunna anses enkla och beqväma, och hvilka sannolikt

skulle blifva förlustbringande för de tre nordiska rikena under

samfärdseln och den mindre handeln med Tyskland, emedan de 3 pfennige

gammalt eller 2% pfennige nytt mynt antagligen komme att beräknas

= 0 och sålunda 1 krond. sättas =11 silbergr. = 1 mark 10 pfen
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

nige, med eu förlust på krondalern af 21|s procent. Likaså komine säkerligen

de obeqväma 88s|9 öre att räknas för 90 öre, med förlust för de

tre rikenas mynt af l1^ procent. Om det af kommissionen föreslagna

systemet blefve gällande, skulle Sverige, Norge och Danmark kunna

komma i långt sämre ställning till Tyskland, hvad myntväsendet beträffar,

än deri, hvari Sverige nu ensamt befinner sig till Norge och

Danmark. Otvifvelaktigt vore det Danmark, som koinme att vidkännas de

största olägenheterna, men Sverige saknar icke erfarenhet om förluster,

som kunna göras genom obeqväma myntförhållanden till Tyskland.

Tyskar äro nemligen i besittning af industriela anläggningar i Blekinge,

der de betala svenska arbetare med preussiskt silfverinynt efter beräkning

af 1 Thaler = 22|3 R:dr — 2 R:dr 67 öre R:mt, ehuru en fullvigtig

Thaler icke är värd mera än 2 R:dr 61,4 öre. Tyskar hafva,

såsom kändt är, under loppet af innevarande år blifvit egare af flere

större både landt- och bruksegendomar i Sverige, och det vore i sanning

att befara att de skulle följa sina landsmäns i Blekinge föredöme

och sprida omkring sig tyskt silfvermynt, på hvilket Sverige komme

att göra minst 21|5 procent förlust, så länge det hittills präglade thalermyntet

hålles i omlopp, men möjligen mycket mera, sedan detta blifvit

indraget och ersatt med ett markmynt, om hvars blifvande undervärde

man har alls ingen kännedom. Det säges väl i protokollet för kommissionens

tionde sammankomst, att förslaget skulle ställa Danmark och

Norge i ett fördelaktigt förhållande till Tyskland, men af handlingarne

kan icke inhemtas, hvaruti fördelen komme att bestå.

Med antagande af en myntenhet i guld, som öfverensstämmer med

endera af de tre nordiska rikenas myntenhet eller submultipel af myntenhet

i silfver, eller med en enhet, som ligger emellan den nuvarande

svenska och eu submultipel af de två andra rikenas silfverinyntenheter,

får man, såvidt Statskontoret kan inse, ändock ett nytt guldmynt, som

står isoleradt och icke kommer i ett beqvämt eller lätt beräkneligt förhållande

till andra länders mynt, under det att dock ett af dessa riken

eller alla tre måste underkasta sig olägenheten af omskrifning utaf ingångna

förbindelser, likasom af en ganska kostsam ommyntning af nu

i omlopp varande silfvermynt. Ett på dylik grund upprättadt myntsystem

kan icke anses lemna borgen för ett långvarigt framtida bestånd.

Det blifver endast ett öfvergångssystem, som kanske snart nog

måste lemna rum för ett nytt, hvilket i sin ordning skulle kräfva förnyelse

af de uppoffringar, som nu blefve oundvikliga, jemte det att det

komme att öka de olägenheter, som man nu söker undvika.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statskontoret föreställer sig, att det vore för de tre skandinaviska

rikena mer fördelaktigt att antingen ansluta sig till det nya tyska

guldsystemet, eller ock antaga ett särskildt system af den beskaffenhet,

att det finge ett för beräkningen lättfattligt och beqvämt förhållande

till det tyska guldmyntsystemet. Såsom ett särdeles lämpligt särskildt

system anser Statskontoret det vara, som blifvit frainstäldt uti en detta

år utgifven ströskrift med titel: Om den nye tydske Myntlov og de tre

Skandinaviske Rigers Myntvcesens Forhold til samme, af D:r O. J. Brack.

Statskontoret tillåter sig att här intaga följande af hvad i denna skrift

sid. 75 säges:

»Skulde en ny Myntenhed vaelges, der stod i ett simpelt och nöjaktigt

Forhold till den Tydske Mark, vilde der blot kunne vaere spörsmål

om \ af denne, alltså 8 Silbergrosehen i Guld eller 80 Pfennige, der

for Tiden netop er l1j4 procent mindre en Sölvfranken, men hvortill det,

som tidligere (sidd. 52—55) påpeget, er en Mulighet for åt Guldfranken

senere kan reduceres. Med et Vserdiforhold mellein Guld och Sölv af

15,566 eller omtrent 609jle d. pr unze Standard Silver i London, alltså

moget nser det for Tiden stedhndende, ville denne reducerede Guldfrank

netop blive lig 70 Svenske Öre, Tifranken netop lig 7 Svenske Rigsdaler.

Den vilde, under Forudsaetning af dette Vaerdiforhold, give ett meget

beqvemt Reduktionsforhold for Sverige. Med Tydskland vilde den ogsaa

afgive ett beqvemt Forholdstal, saa frsemt man besluttede åt prsege reducerade

25 Guldfrankstykker, der da netop bleve lig det Tydske 20

Markstykke. Til prmgning af saadanne og af Tifrankstykket i Guld

kunde man da indskramke sig. Denne Myntenhed, 1|25 af det Tydske 20

Markstykke i Guld, vilde tillige have den för Sverige meget vtesentlige

Fordel att slutte sig gauske naer til den Finske Mark. Den reducerede

Carolin vilde da veje 3,186 Grarniner.»

Om 4|6 tysk mark antoges såsom enhet för skandinaviska guldmyntet

och man exempelvis kallade densamma 1 krona, finge man 4 tyska

mark — 5 kronor, 1 T. M. — % = 1,25 kr.; 20 T. M. — 25 kr., såsom

nu lärer räknas i samfärdseln mellan Tyskland och de till latinska konventionen

hörande länder, eller 20 T. M. ~ 25 francs med förlust för

francsmyntet af l1^ procent. Sammaledes blefve 10 kronor = 1 reducerad

carolin = 8 T. M. = 10 finska mark = 21|2 ryska rubel silfver.

Göres konverteringen efter värdeförhållandet mellan guld och silfver

= 1: 15,566, blefve 1 reducerad carolin — 10 kr. = 7 R:dr Runt, men

efter värdeförhållandet = 11: 5,70 blefve 10 kr. =7,os R:dr Runt, och svenska

riksmyntet skulle då få samma tariffering, som svenska myntkomitéen

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

år 1870 föreslagit. Hurudant ock värdeförhållandet mellan guld och silfver

komme att ställa sig, blefve det vid utförandet af myntförändringen

icke fråga om annan förändring än af tarifferingen af nuvarande silfvermynt

under öfvergångstiden, då både det nya guldmyntet och det gamla

silfvermyntet måste gälla såsom lagligt betalningsmedel.

Såsom uti ofvan citerade ströskrift, sidd. 52—53, blifvit omständligt

afhandladt, är det sannolikt, att Frankrike framdeles kommer att

nedsätta sitt guldmynt med l1j4 procent, för att undvika de olägenheter,

hvari det, med afseende å myntförhållandena genom den nya tyska

myntlagen blifvit försatt, och om denna sannolikhet öfvergår till verklighet,

skulle man kunna säga, att den europeiska kontinenten i det närmaste

hade ett gemensamt och internationelt myntsystem. Det bör likväl

icke förtigas, att om silfret fortfar att falla i pris och dess värdeförhållande

till guld märkligt öfverstiger 15,70, kan Frankrike se sig föranlåtet

att nedsätta sitt guldmynt med mera än D|4 procent, och i den

händelsen skulle fördelen af att som myntenhet antaga 4|c tysk mark inskränka

sig dertill, att de tre skandinaviska rikenas mynt komme i ett

enkelt och godt förhållande till det tyska myntsystemet.

Art. 3 Mom 3. Guldkronans diameter föreslås här till 19 millimeter,

eller alldeles lika med latinska konventionens 10-francsstyckets

och svenska carolinens diameter. Då kronans värde emellertid skulle

blifva 28 procent större än 10-francsstyckets, synes det vara skäl att äfven

göra dess diameter större t. ex. 20 millimeter, så att den komme

att ligga mellan 10- och 20-francsstyckenas diameter. När guldmynt af

olika värden hafva samma diameter, uppstå lätt misstag och bedrägerier,

i synnerhet som rullar af guldmynt mycket begagnas och olikhet i myntens

tjocklek der lätt kan förbises.

Art. 5. Enligt denna artikel, skulle skiljemynt af silfver utmyntas

i 7 olika sorter med silfvervärde i förhållande till guldets, som 1: 14,88.

Värdeförhållandet mellan guld och silfver är uti de Nordamerikanska

Förenta Staterna — 1: 14,85 och i England — 1: 14,29. Då kommisT

sionen nu föreslår ett silfvermynt med undervärde eller billonering af

5,22 procent, har det nordamerikanska silfvermyntet deremot 5,32 procent

och det engelska 8,98 procent mindre metallvärde än det verkliga

eller guldmyntet, allt räknadt efter det af kommissionen antagna konverteringsvärdet

mellan silfver och guld — 1: 15,70. Uti nästan alla

länder, der silfver ännu är värdemätare, Norge och Danmark icke undantagne,

hafva de mindre silfvermynten ett undervärde mellan 7,22 procent,

såsom i den latinska konventionen, der 2-francsstycken räknas

som skiljemynt, ända till i det närmaste 15 procent, såsom i vårt grann
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

land Finland, utan att någon olägenhet veterligen deraf uppstått. Såsom

skäl hvarföre kommissionen föreslår ett mindre undervärde än till

och med det nordamerikanska anföres, att staten icke bör hafva större

vinst af skiljemyntstillverkningen, än att den betäcker omkostnaderna,

samt att det vore att befara, att någon af konventionsstaterna skulle

under vissa omständigheter finna sig frestad att söka en inkomstkälla

genom en för stark utmyntning af skiljemynt till skada för de andra

staterna. Hvad första skälet beträffar, är det svårt att inse, hvarföre

icke staten skulle kunna tillerkännas någon Vinst, der ingen enskild

blifver lidande, helst som denna slags vinst endast kan uppkomma första

gången myntet utsläppes i rörelsen, under det att staten finge framdeles

ommynta detsamma och vidkännas ej mindre nötningsförlusten utan

ringaste ersättning, än äfven kostnaden för underhållande af flere invexlingskontor,

der skiljemynt och förnötta myntstycken komme att invexlas.

Då, såsom kommissionen föreslagit, ingen skulle vara skyldig

att i hvarje liqvid emottaga mer skiljemynt, än ett ringa belopp, och

innehafvare!! hade rättighet att när som helst få sitt skiljemynt i statens

kassor mot verkligt mynt utbytt, samt de olika staterna årligen

skulle meddela hvarandra huru mycket af hvarje myntsort blifvit slaget

och utlemnadt, komme ju den stat, som gjorde sig skyldig till för stark

utmyntning, att ganska snart finna sig straffad för sitt tilltag, i det att

den inom kort återfinge allt för rörelsen obehöfligt skiljemynt, och måste

antingen till en aflägsen framtid låta det ligga utan gagn och ränta,

eller realisera det till metallvärdet. Det påstående, som man hört framkastas,

att den medellöse arbetaren skulle blifva lidande genom att utbekomma

sin dagslön i mynt med undervärde, förtjenar intet afseende,

ty arbetaren får för sina billonerade myntstycken fullt lika mycket af

alla lifsförnödenheter, af allt hvad han vill köpa, som om han hade

fullväxt guldmynt att erbjuda, likasom han för bankernas sedlar erhåller

lika mycket som för guld- och silfvermynt, ehuru de förra för

sig icke hafva ringaste värde.

Statskontoret är, rörande skiljemyntets billonerirtg, af samma tanke,

som en af de svenske ledamöterne i kommissionen, enligt protokollet

för 8:de sammankomsten, genom sitt votum uttalade, nemligen att bil—

loneringen för silfver myntet borde utgöra 10 procent.

Men kommissionen har icke allenast föreslagit en ganska liten

billonering af silfvermyntet i allmänhet utan vill äfven gifva de mindre

myntstyckena, öresmynten, ett, i mån som prägelvärdet aftager, ökadt

metallvärde, tvärtemot hvad hittills i andra länder varit sedvanligt.

Alla silvermynten skulle nemligen efter kommissionens förslag hafva

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

lika högt, efter prägeln lämpadt, silfvervärde, men slås af olika kopparlegeringar,

nemligen: «

Krondalerne,

80

delar

silfver

och

20 delar koppar

50 och 40 ören,

60

»

»

»

40 » »

25 ören,

50

»

»

))

50 » »

och 10 ören,

30

»

»

))

70 » »

Som nu koppar vid den i Statskontoret sednast hållna försäljningsauktion

derå betaltes med icke mindre än 88 R:dr R:mt pr centner,

motsvarande 88 krdr 62 öre efter kommissionens förslag, är det

klart, att öresmynten genom koppartillsatsen få ett högre metalliskt

värde, såsom synes af följande uppställning, der silfverutmyntningen

upptages efter kommissionens förslag.

% silfver. (tb koppar. Krondlr. Krondlr.

I dalerstycken...... 100 -f'' 25,oo = 7084,30 -f 22,15 = 7106,45.

» 50- och 40-ören 100 -j- 66,67 = 70 8 4,30 -j- 59,08 = 7143,38.

» 25-ören.............. 100 -f 100,oo = 7 0 84,30 + 88,62 = 7 1 72,92.

» 10-ören ............... 100 -f 233,33 = 7084,30 206,77 = 7291,07,

och med en lätt räkning finner man, att öremyntenas metallvärde genom

koppartillsatsen utöfver krondalernas ökas:

50- och 40-örestyckenas med 0,52 procent,

25 - » » 0,93 »

10 » < » 2,60 »

hvilket förhållande dock förändras eftersom kopparen stiger eller faller

i pris. Ju mindre ett myntstycke är till storlek och värde, desto större

blifver myntningskostnaden för detsamma, och denna kostnad för nuvarande

svenska 10-örestyckena har, enligt myntverkets räkenskaper, i

medeltal utgjort 5 procent af deras värde. Då det föreslagna 10 örestycket

skulle väga något mera än 21|3 (2,35) gånger så mycket som det

förstnämnda tio örestycket, och man för dess förfärdigande således

har 21|3 gånger så stor metallmassa att smälta och behandla, blefve

utmyntningskostnaden för det nya myntet antagligen dubbelt större,

och om dertill lägges den större kopparhalten, komme tillverkningen

af detta lilla myrnt att kosta staten omkring 121|2 procent af prägelvärdet.

Under sådana omständigheter må visserligen icke befaras, att

någon af staterna skulle blifva frestad att prägla 10-örestycken utöfver

hvad rörelsen ovilkorligen behöfde. Snarare kan man motse, att hvarje

stat skulle blifva mån om att från de begge andra till sig indraga

och i sin rörelse qvarhålla så mycket som möjligt af dessa små myntstycken,

för att undvika den förlustbringande tillverkningen. Det torde

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

således vara skäl att åtminstone för öresmyntet fastställa en större bil1

onering än den af kommissionen föreslagna.

I stället för det föreslagna silfverhaltiga kopparmyntet med 10 öres

prägel skulle man tilläfventyrs kunna, för att göra det större och handterligare

än vårt lilla 10-örestycke af vanligt myntsilfver, slå detsamma

endast af brons och göra det dubbelt vigtigare och större än det i

Art. 6 föreslagna 5-örestycket. Det skulle då komma att väga 16 gram

och blifva blott 16|25 eller icke fullt 2|3 af det svenska, ännu icke ur rörelsen

helt och hållet utträngda 4-skilling-banko-stycket, och föga

större än det föreslagna silfvermyntet på 2 krondaler, sålunda ingalunda

oformligt stort. Det må härvid erinras, att i latinska myntkonventionen

silfver icke begagnas till mindre myntstycken än dem å 20 centimes.

Art. 7 mom. 1. Kommissionen har här föreslagit 0,0025 såsom remedium

i vigt å guldmyntstyckena, och såsom skäl härför endast åberopat

den nya tyska myntlagen, ehuru det i Sverige och i den latinska

konventionen stadgade vigtremedium, eller 0,0020, redan är större, än

för mynttillverkningen behöfves, och den utmärkte norske författaren

D:r O. J. Broch i ofvanföre redan åberopade ströskrift, sidd. 33—34,

underkastat denna bestämmelse i den tyska myntlagen en lika skarp

som rättvis kritik.

I de flesta länders myntlagar beräknas vigtremedium till vissa tusendelar

af myntstyckenas normala vigt, men föreskrifterna för danska

myntverket afvika från denna sedvana, i det att de fastställa en bestämd

vigt, ett »Es» = 0,0134 gram, såsom maximum, hvarmed en enkel Christiand’or

såväl som en dubbel sådan får afvika från den rätta eller normala

vigten. *)

Som det icke är svårare att till lika liten afvikelse från rätta vigten

justera ett större stycke, än det är att justera ett mindre, utan snarare

tvärtom, inses lätt, att det danska beräkningssättet för vigtremedium

bör föredragas framför den vanliga permilleräkningen, hvilken medgifver

en dubbelt större afvikelse för ett dubbelt större myntstycke än för det

enkla. Om man i afseende å kommissionens förslag gör beräkningen efter

bestämd vigt, så finner man vigtremedium för en guldkrona = 11,2 milligram

och för en dubbelkrona = 22,4 milligram. Vid myntverket i Stockholm

har man icke funnit svårighet vid att justera vigten af en carolin

*) Uppgifterna om danska beräkningen af vigtremedium för guld äro hemtade från

Report from the Royal Commission cn international coinage, London 1868, pag. 234, der

en skrifvelse från G. Strachay i Köpenhamn till Lord Stanley finnes intagen, rörande

danska guldmynt.

s. 9 Kontrollera mot PDF

I

9

/

på 6,4 milligram när (0,0020 af rätta vigten), och man skulle derstädes

icke hafva något emot en bestämmelse af 5 milligram såsom högsta afvikelsen

öfver eller under normala vigten af carolinstycket; och större

behöfver den icke vara hvarken för enkla eller dubbla guldkronan. Det

för 1-krondalers-stycket föreslagna vigtremediet = 0,oos af styckets vigt,

eller 38 milligram, torde vara stort nog äfven för 2- och 4-dalersstyckena.

Remedium i finhet för guldmyntet kan äfven nedsättas till 0,ooi eller

ännu lägre, ty det är icke svårt att vid guldsmältningar hålla halten eller

finheten mycket nära intill den rätta, och legeringen af 9 delar guld och

1 del koppar bibehåller sig jemn och oförändrad under stelnandet.

Öfver de två kolumnerna, som bestämma remedium i vigt, böra

sättas orden: »af rätta (eller normala) vigten.» Annars blifva de nedanföre

stående siffertalen icke rätt begripliga. Deremot synes det

vara onödigt och vilseledande att föreskrifva remedium i finhet efter

styckets vigt, såsom här blifvit gjordt.

Mom. 2. Detta moment innehåller, att samma normalguld och

normalsilfver skall läggas till grund för proberingen vid de tre rikenas

myntverkstäder. Hvad med normalguld och normalsilfver egentligen

menas, är icke rätt klart, men denna bestämmelse tyckes vara hemtad

från föreskrifterna om proberingssättet vid myntverket i Köpenhamn,

der man lärer jemföra halten af ett visst slags mynt med en för längre

tids behof sammansmält normallegering för samma myntsort. Detta

sätt att gå till väga vid myntprobering är urgammalt och var för silfvermynt

såsom kontrollprof ganska Renligt, så länge man proberade

medelst kapellering eller på torra vägen, och det begagnas ännu i London

vid den myntproberingsförrättning, som eu gång om året verkställes

af guldsmedskompaniet i närvaro af lord-kansleren och bär namn

af »Trial of the pyx». Sedan probering af silfver på våta vägen blifvit

allmänt antagen och äfven af kommissionen är föreslagen, synes en föskrift

om normalsilfver till grund för proberingen vara att anse såsom

föråldrad och förkastlig, isynnerhet som dylika normallegeringar

af så låg halt, som för 25- och 1 O-örena blifvit ifrågasatt, torde

vara ganska svåra om icke omöjliga att till några skålpunds vigt

åstadkomma af tillfredsställande jemnhet, emedan nästan alla legeringar

af silfver med koppar efter utgjutning och under stelningen

blifva ojemna, så att somliga delar af samma stycke få högre,

andra deremot lägre halt, än den smälta och ännu flytande legeringen

innehöll. För silfverprobering på våta vägen är det nödvändigt att

hafva kemiskt rent silfver såsom normal- eller kontrollerande metall;

Bill. till Rikscl. Prof. 1873. 6 Sami. 2 Afd. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

men om kommissionen med normalsilfver afser sådant rent silfver, borde

förslaget affattas i andra ordalag. För probering af guldmynt torde

åter den angifna grunden möjligen kunna medföra, någon nytta.

Föröfrigt anser Statskontoret för sin del, att sådana bestämmelser

om sättet för myntproberingens utförande, som innefattas såväl i detta

.som i nästföljande mom. 3, icke böra i en myntkonvention intagas. De

hindra alldeles icke vederbörande från att mindre väl verkställa proberingen,

. och, såvida den ena statens mynt vid de i Art. 13 föreslagna

proberingar i de tvänne andra staterna befinnes till finheten riktigt, är

det proberingssätt, som före myntens utlemnande begagnats, för samma

stater alldeles likgiltigt.

o o

Art. 8^ mom. 1. Då här medgifvas betydliga olikheter i prägeln

af de tre. rikenas mynt, är det svårt att inse hvarföre randen af

desamma just skall vara för de särskilda rikena af lika beskaffenhet.

Räfflor, bokstafsskrift och andra figurer anbringas i randen af mynten för

att skydda mot eller åtminstone försvåra bortfilning och skafning af metall

från mynten, såsom på fordna svenska specierna så sinnrikt uttrycktes

med den latinska randskriften: »Manibus ne lrndar avaris»; men af alla

slags randningar är räfflingen den minst skyddande, emedan det fordras

ganska liten skicklighet för att förfärdiga ett verktyg, hvarmed man kan

bortfila åtskilligt af randen utan att till utseende förändra räfflorna. För

de tunna myntstyckena med 10 krondalers och 50 öres prägel torde

annan randning än genom räffling icke vara verkställbar, möjligen icke

heller för 20-dalers-stycket, men för krondalerna af silfver är annan

slags randning mycket att föredraga. Att i en myntkonvention föreskrifva

upphöjd rand för samtliga myntstyckena, såvidt dermed menas,

att de böra medelst randningsmaskin uppstukas i kanten, tyckes

också vara alldeles öfverflödigt, och detsamma gäller föreskriften om

25- och 10-örenas samt alla bronsmyntenas prägling i glatt ring.

Bestämmelserna om myntstyckenas beskaffenhet i randen torde böra

lemnas åt de särskilda regeringarnes godtfinnande. Emot förslaget i

denna Art., att påskriften å guldmynten skall angifva, att det ena

är en guldkrona, det andra en dubbelkrona, har danske myntmästaren

anmärkt, att denna påskrift icke kunde få rum på myntstyckena

tillsammans med den nödvändiga påskriften af 10 och 20 krondaler, med

mindre allt för små bokstäfver skulle komma att användas. Men om

påskriften af myntstyckets värde anbringas, såsom på svenska carolinen,

i. myntets periferi, kan den af kommissionen föreslagna få plats med

tillräckligt stora siffror och bokstäfver, ehuru i någon mån mindre än

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

de nuvarande på carolinen, i synnerhet om 10-dalersstycket erhåller 20

millimeters diameter, såsom Statskontoret i anmärkningen öfver Art. 3

föreslagit, och präglingsåret förflyttas till bildsidan. A alla mynten bör

finnas något, som på tydligt och värdigt samt för framtiden mera oföränderligt

sätt, än genom den regerande konungens bröstbild är möjligt,

angifver, i hvilket rike myntet blifvit slaget; och på svenska guldmyntet

torde de i vapensköld anbragte tre kronor, som i flere hundrade år

prydt alla våra hufvudmynt, icke böra saknas, men kunna icke heller

när konungens bild intager ena sidan, få annan plats än på midten af

andra sidan, hvarigenom det enda rum, som återstår för myntvärdets

anbringande, blifver i myntstyckets periferi. Vid behandlingen af Art.

2 är redan taladt om olämpligheten af namnen guldkrona och dubbelkrona,

isynnerhet det sednare, äfvensom om obehöfligheten af särskilda

namn för guldmynten. Om sjelfva benämningarne förkastas, förfaller

naturligtvis frågan om deras anbringande på mynten. Den danske myntmästaren

har framställt den önskan, att på guldmynten måtte utsättas med

mycket små bokstäfver myntstyckenas verkliga värde med fff — 1 K. F. G.,

och anser detta vara mycket tj enligt för att gifva en hvar kännedom om

myntens värde. Ändamålsenligheten af en sådan inskrift torde dock vara

högst tvifvelaktig, ty en ganska ringa del af Sveriges och Norges innevånare

eger något,begrepp om,''hvad en kilogram vill säga och förblifver antagligen

i samma okunnighet ända tills det metriska vigtsystemet en gång

möjligen kan blifva i dessa riken antaget; och lika litet förstår allmänheten,

huru mycket ett kilogram fint guld är värdt. För att på begripligt

sätt angifva myntets värde, borde inskrifvas både finhet och vigt,

den sednare efter ett allom bekant vigtsystem, men som hvart och ett

af de tre rikena har sitt egna, i från de andras afvikande system, är angifvandet

af vigten, vare sig af fint eller mynt-guld, åtminstone för närvarande,

icke möjlig. Dessutom torde inskriften, i den form densamma

af myntmästaren blifvit framställd, förefalla allmänheten såsom hieroglyfer.

Alla inskrifter på mynt böra vara lättfattliga för en hvar, som kan

läsa och som förstår det lands språk, der myntet är prägladt, men de

blifva äfven då för flertalet obegripliga, om allenast initialbokstäfverna

begagnas.

En bestämmelse af teknisk art kunde det måhända vara skäl att

i denna artikel inrymma, den nemligen att guldmynten icke skulle vid

något af de tre rikenas myntverk färgas eller gifvas högre guldfärg på

ytan än den rödaktiga, som myntguld af 0,9oo halt naturligen har och

som svenska caroliner, nordamerikanska m. fl. andra guldmynt förete.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Försöker någon att genom behandling med syror snilla undan guld från

ett ofärgadt guldmynt, så röjes nemligen försöket just genom den rena

guldfärg myntet i ytan antager, och denna färg kan sedermera icke bortskaffas

från alla delar af prägeln.

Art. 9, mom. 2. Här föreslås det stadgande, att ingen enskild

man skulle vara skyldig att emottaga öresmynt af silfver (och silfverhaltig

koppar) till högre belopp än 5 krondaler i hvarje betalning, under

det att 4-, 2- och 1 -krondalersstyckena skulle emottagas till belopp

af 20 krondaler. Som öresmyntena af silfver få, om de efter kommissionens

förslag präglas, ett jemförelsevis större metalliskt värde än de

större silfvermynten, såsom ofvanföre är visadt, är det svårt att fatta,

hvarföre man skulle gifva de förras cirkulation trängre gränser än de

sednares. Orsaken härtill synes, vid jemförelse mellan motiverna till

Art. 9—15, sid. 11, spalt 1 af Bsetänkningen med protokollet för kommissionens

9:de sammankomst, vara den, att man genom dessa bestämmelser

och genom begränsning för tvungna emottagandet af bronsmyntet

till 1 krondaler velat , bestämma gränsen för begagnandet af allt skiljemynt

till 26 krondaler. Hvarföre detta tal skall anses böra föredragas

framför alla andra, är likaledes svårt att inse. Målet kan uppnås på

mycket enklare sätt genom att gifva åt allt silfvermyntet samma betalningsgräns,

nemligen 25 krondaler; och ville man inskränka densamma

till 20 daler, åstadkommes ännu fullständigare det hinder möt begagnandet

af skiljemynt till större betalningar, som kommissionen egentligen

afsett.

Art. 10 mom. 1. Om detta mom. jemföres med Art. 9 mom. 1 och

11 mom. 2, finner man, att staten, efter kommissionens åsigt, skulle vara

skyldig att emottaga och med fullgodt mynt inlösa alla i samma stat

slagna mynt, huru mycket de än blifvit genom nötning förminskade, såvida

de icke lidit våldsam eller olaglig behandling, och man blott vore

i stånd att igenkänna för hvilket rikes räkning de blifvit slagne. Enligt

protokollet för kommissionens öde sammankomst, hafva tvänne af de

svenske och en af de norske ledamöterne i kommissionen yrkat, att den

begränsning af statskassornas skyldighet att till fullt värde inlösa förnötta

mynt, som Svenska Myntkomitéen 1870 föreslagit, nemligen 2|10oo af

myntets, rätta vigt utom den man och man emellan gällande nötningsgränsen,

borde af kommissionen antagas, men blefvo af de sex andra

ledamöterne öfverröstade. Statskontoret anser dock det vara rätt och

billigt, att allmänheten i någon mån nödgas bidraga till bibehållande af

myntenas rätta värde, och det af nyssnämnda myntkomité föreslagna

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

medel är, enligt Statskontorets tanke, särdeles lämpligt för sådant ändamåls

vinnande. När mynten blifvit till den grad nötta, som den af

kommissionen förslagna nötningsgränsen medgifver, må väl en hvar se

sig före och med de i denna Art. omtalade myntvigter undersöka erbjudna

myntstyckens beskaffenhet. Om allmänheten icke på något sätt

tillhålles att vara varsam vid emottagandet af nötta myntstycken, utan

göres genom myntlagen försäkrad att när som helst i någon statens vexlingskassa

mot fullgoda stycken få dem utbytta, om endast det minsta

spår af prägeln finnes qvar, som angifver från hvilket land de härstamma,

uppmuntras myntfilaren uppenbarligen att utöfva sitt förderfliga handtverk,

ty det kan för honom icke blifva svårt att borttaga hälften af ett

myntstyckes vigt, utan att det af dettas utseende kan urskiljas, om minskningen

orsakats genom nötning under liflig cirkulation eller af brottsliga

händer. Det kan till och med skäligen befaras, att industririddare i aflägsna

länder skola göra filning och slipning af guldkronor till föremål

för fabriksmässig verksamhet i temligen stor skala. Uti det citerade protokollet

finnes anfördt, hurusom det numera är regeln, att den, som i god

tro mottagit falska myntstycken, erhåller ersättning för dem, när förfalskningen

icke är för uppenbar, men sådan ersättning lärer väl icke

beviljas utan undersökning, tidsutdrägt och hvarjehanda obehag, omständigheter,

hvarigenom en hvar förmås till uppmärksamhet på myntens

beskaffenhet i nämnda hänseende, och för öfrigt torde väl ersättningen

icke kunna grundas på laglig rätt till dess utbekommande.

Art. 12 mom. 2. I afseende å innehållet af detta mom. har

danske finansministern uttryckt tvifvel, huruvida den föreslagna myntarelönen

0,oo25 eller ? procent af inlemnadt, guld kunde betäcka myntningskostnaderna,

isynnerhet när utmyntning af ett ringa belopp begärdes.

Detta tvifvel synes vara fullt berättigad!. Svenska myntverket

åligger att utmynta caroliner för endast 0,oo2 eller \ procent, men

denna myntarelön har visst icke betäckt omkostnaderna, hvilka hittills

likväl varit större, än de framdeles böra blifva, emedan man ända till

år 1868 endast haft att behandla det mjuka dukatguldet och derefter

måst vidtaga flera nya anordningar för behandlingen af det hårda carolinguldet.

Sedan alla svårigheter numera torde kunna anses vara

öfvervunna, synes det sannolikt att den föreslagna myntningsafgiften

skall komma att någorlunda betacka myntningskostnaderna, om utmyntningen

blir så stor, att operationerna kunna fabriksmässigt ordnas och utmyntningen

af 20-dalersstyckena kommer att uppgå till minst dubbelt

så stort antal som den af 10-krondalersstyckena, men icke om sist
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

nämnda myntsort i öfvervägande antal blifver att utmynta, och icke

heller om så högst- obetydliga guldpartier skola, hvar för sig, behandlas,

som Riksbanken hittills för utmyntning aflemnat. Vid Stockholms

myntverk har emellertid icke allenast den obetydliga utmyntningen af

guld utan äfven den rätt ansenliga af silfver oupphörligt förorsakat

förluster, hvilka blifvit ersatta till någon del genom anlitande af det

årliga statsanslaget men isynnerhet genom den ganska vinstgifvande

utmyntningen af koppar- och brons-skiljemynt.

I samma mom. är föreslaget, att å guldmynt remedium i vigt efter Art.

7 icke finge användas på det utmyntade parti i sinhelhet utan borde detta städse

innehålla lika så mycket guld, som blifvit inlemnadt. Så som detta förslag

blifvit affattadt, skulle det vid svenska myntverket blifva nästan omöjligt att

fullgöra, med mindre än att de gällande stagandena om emottagning af guld

till förmyntning upphäfvas eller högst väsendtligt förändras. Enhvar har nemligen

rätt att till förmyntning inlemna så litet parti guld, att det icke

innehåller mer än 10 ort = 42,5 gram fint guld. Sådana små partier

förmyntas dock icke hvart för sig, utan förvaras till dess att en större

utmyntning företages, men de betalas genast genom assignationer på Riksbanken,

som efter inlemnarens önskan lemnar honom antingen caroliner

eller banksedlar i liqvid. Om någon efter konventionens afsilande inlemnade

guld till förmyntning af 100 guldkronor och yrkade utbekomma

dessa vägande jemnt 448,028 gram, som vore deras normala vigt, skulle

det för vederbörande medföra ett ganska mödosamt arbete att bland tusentals

myntstycken efter mångfaldiga vägningar utplocka 100 stycken,

som riktigt uppfyllde inlemnarens lagenliga begäran. För att lika mycket

fint guld, som det inlemnade, skulle komma inlemnaren till godo, måste

det utmyntade guldpartiets halt också tagas i betraktande, men i detta

afseende innehåller förslaget ingen föreskrift.

Den föreslagna bestämmelsen är hemtad från den danska myntförordningen,

såsom af protokollet för kommissionens 10:de sammankomst

inhemtas. Denna förordning medgifver nemligen remedium i vigt af

ett »Es» = 0,oi34 gr. på hvarje enkel såväl som dubbel christiand’or och af

1 lod = 14,6159 gr. 96 Köln. mark myntade guldstycken, men föreskrifver

att hvad öfver- eller understiger normala vigten i ett sådant

parti, skall noggrant ersättas och utjemnas i det nästföljande: och det

är således för ett sammanräknadt parti om 192 mark = 44,900 kil. =

10,021,75 guldkronor, som danska myntförordningen fordrar att myntverket

skall i prägladt mynt återgifva lika mycket fint guld, som blifvit

till förmyntning inlemnadt, men icke för hvilket parti som helst, huru

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

litet det än må vara, såsom kommissionens förslag tillstädjer. Ett som

helhet ansedt parti guldmynt, vägande 45 kilogram, kan utan särdeles

svårighet justeras normalt dymedelst'' att vid slutet af justeringen gifves

åt ett mindre antal plattor, allt efter omständigheterna, så stor eller så

liten vigt, som vigtremedium pr stycke tillåter, och om kommissionens

förslag ändras derhän att till ordet: »Parti» läggas orden: »uppgående

till 45 kilogram eller derutöfver» och den sednare satsen: »men — — —

indleveret» antingen uteslutes eller ock ändras till: »men sådant parti

skall städse hafva sin normala vigt», blifver bestämmelsen utförbar, men

med den lydelse, kommissionen gifvit densamma, kan den icke verkställas.

Det må dock skäligen sättas i fråga, huruvida en dylik bestämmelse,

som icke i något annat lands myntlagstiftning förekommer, utan endast tillhör

den danska, är nyttig och ändamålsenlig. Den hindrar väl myntverken

från att förskaffa sig någon vinst genom vigtremediet, men inlemnaren

af guldet har ingen fördel deraf, och myntstyckena blifva icke sinsemellan

jemnare till vigten utan snarare eu mån ojemnare genom den ofvanföre

omnämnda jemkningen för att få »partiet» riktigt. Ändamålet med

alla bestämmelser angående remedium bör vara att erhålla myntstycken,

som till vigt och halt så nära som möjligt öfverensstämma med normalen,

och fördenskull äfven blifva så lika hvarandra som möjligt, utan att

göra myntningskonstnaderna alltför stora, och detta vinnes bättre genom

att antaga lågt remedium pr stycke, och ännu mycket mindre t. ex. 5

gånger mindre för hvart och ett parti om t. ex. 1,000 myntstycken tagna

hurusomhelst utan urval. Den danska lagbestämmelsen kan vara nyttig

och kanske nödvändig så länge som vigtremediet pr stycke bibehålies =

0,oi34 gram, men torde vara obehöflig om detta nedsättes till 0,005 gram,

och per 1,000 myntstycken till l,oo gram, öfver såväl som under den

normala vigten.

Art. 16. Emot första mom. af denna artikel har danske finansministern

gjort den väl grundade anmärkningen, att tiden för den nya

räkneenhetens införande och guldmyntens spridande såsom lagligt betalningsmedel

är för knappt tilltagen, och att denna termin lämpligen bör

framskjutas till den 1 Januari 1875. Uti samma anmärkning instämmer

Statskontoret.

Hvad andra momentet beträffar, synes det vara betänkligt för

Sverige att förbinda sig att icke företaga någon utmyntning af det nu

gällande silfvermyntet efter den dag, då nya myntordningen sättes i verket,

emedan Riksbanken vid samma tidpunkt skulle kunna hafva betyd
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

lig mängd af sedlar utelöpande, hvilka med det gamla silfvermyntet måste

inlösas, om så fordras, och derföre möjligen kunde behöfva någon

silfverutmyntning äfven efter ifrågavarande tidpunkt. Det torde derföre

vara angeläget att vid detta mom. foga ett undantag i berörda afseende

för den svenska Riksbanken. v

Mom. 3. Då de i ett af de tre rikena nu omlöpande silfveroch

koppar- eller bronsmynten aldrig varit såsom lagligt betalningsmedel

i de tvänne andra rikena erkända, är det i Statskontorets tanke

mindre lämpligt att i en öfverenskommelse eller konvention mellan

samma riken inrymma en lagbestämmelse, sådan som den i 3:dje mom.

af denna Art. intagna, nemligen att dessa myntsorter före slutet af år

1878 skola upphöra att vara lagligt betalningsmedel.

Ett dylikt förordnande vore dessutom, hvad Sverige särskildt angår,

desto mer obefogadt, som alla nuvarande svenska myntstycken

hafva ett högre metallvärde än de myntstycken af motsvarande prägelvärde,

som komma att ersätta dem. Annat är förhållandet med norska

4- och 2-skillingsstycken samt danska 16- och 4-skillingsstycken, hvilka

hafva ett mycket mindre metallvärde, än de af kommissionen föreslagna

öresmynten skulle få, en omständighet, som deremot kunde gifva Sverige

skälig anledning till ett förbehåll att dessa skillingsinynt vid förutnämnda

tid skulle upphöra att vara lagligt betalningsmedel.

Derjemte må erinras, att det för det svenska myntverket skulle

blifva alldeles omöjligt att till slutet af år 1878 hafva icke allenast

ommyntat de massor af silfver- och bronsmynt, som nu i äro omlopp, utan

ock med nytt silfvermynt ersatt den myckenhet af Riksbankens sedlar

af 5 och 1 riksdalers valörer, som nu finnas i rörelsen och icke medelst

nya med guld inlösbara sedlar skulle kunna godtgöras.

Enligt Statskontorets åsigt, bör det ankomma på de särskilda rikena

att hvart för sig i omförmälda hänseende efter eget godtfinnande

besluta.

Slutligen har Statskontoret, under antagande att den nya myntkonventionen,

om den kommer till stånd, varder, såsom kommissionen

afsett, fastställd att gälla för en tidrymd af tio år, trott sig böra fästa

Eders Kongl. Majrts nådiga uppmärksamhet derå, att, om den i förslaget

till konvention förkommande Art. 16, angående bestämmande af tiden

för den nya räkneenhetens införande och begagnandet af guldmynt,

såsom lagligt betalningsmedel, till sednast den 1 Januari 1875, godkännes,

det blifver nödigt, att följande 17 Artikel, innefattande föreskrift,

att

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

att konventionen skall gälla till utgången af år 1883, ändras till öfverensstämmelse

med innehållet af den föregående artikeln.

De remitterade handlingarne återställas härjemte, och Statskontor^

framhärdar med djupaste vördnad, trohet och nit,

Stormäktigste, Allernådigste Konung,

Eders Kongl. Maj:ts

underdånigste, tropligtigste

tjenare och undersåter,

O. F. af SILLEN.

o

Joach. Åkerman. Bruno Johansson. Aug. Häggbladh.

Föredragande.

M. Nordlindh.

Stockholm den 9 November 1872.

Per Samzelius. K. Stolpe.

Till Kong). Maj:t underdånigst, i fråga om ett för Sverge, Norge och Danmark

gemensamt, på guld grundadt myntsystem.

3

Bih, till Riksd. Prat. 1873. G Sami. 2 Afd.

opaginerad Kontrollera mot PDF

I

Christiania Slot den 20de ^November 1872.

Protokol

fort i sammensat norsk-svensk Statsraad för Hans Majestät Kongen. Na?rvaerende

vare: Hs. Excellence Hr. Statsminister Kierulf, Hs. Excellence

Hr. Justitiestatsminister Adlercreutz, samt Statsraaderne Stång, Manthey,

Meldahl, Helliesen, Falsen, Vogt, Joliansen, Essendrop, Segelcke, Wern

og Bergström.

Finants-Departementets Chef, Statsraad Manthey, föredrag i Underdanighed

Folgende:

Ved Kongelig Resolution af 29 Juli d. A. blev der til paa Norges

Vegne åt deltage i en i Kjobenhavn sammentrsedende Faelleskommission för

de tre nordiske Riger, der skulde have åt afgive Betänkning og udarbeide

Förslag angaaende Antagelse af et for de tre nordiske Riger felles Myntsystem,

grundet paa Guld, naadigst beskikket Professor T. H. Aschehoug

Bankdirektor M. Getz samt Hypothekbankdirektor J. H. Andresen. Dissa

Mtend sammentraadte derefter med et lige Antal Udsendinge fra Sverige og

Danmark i Kjobenhavn i August Maaned naestefter. Resultatet af denne

Faelleskommissions Overveielser föreligger i en den 20de September sidstleden

dateret Betänkning, som indeholder Förslag til eu i 17 Artikler affattet

Overenskomst mellem de tre nordiske Kongeriger om et felles paa Guld

baseret Myntsystem, ledsaget åt Motiver, hvilken Betänkning er bleven tilstillet

Departementet af Kommissionens norske Medlemmer og som underdanigst

vedlsegges i Aftryk. Idet man angaaende Enkelthederne i Kommissionens

Förslag henviser til Aftrykket, skal man som sammes Hovedtrsek

tremhseve Folgende:

Bih. till liiksd. P)''0t. 1873. 6 Sami. 2 Afd.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

De tre nordiske Rigel'' antage Guld som Grundlag for et feelles Myntsystem

med Benyttelse af Solv og ringere Metal til Ho vedmyntens Underafdelinger

som Skillemynt. Der udmyntes en for de tre Riger fselles Hovedmynt,

som kaldes Guldkrone, hvoraf der gaar 248 Stykker paa et Kilogram

fint Guld, og eu anden, hvis Vand er dobbel! saa stor og som kaldes Dobbeltkrone,

hvoraf der altsaa gaar 124 Stykker paa et Kilogram fint Guld. Den

fselles Regningsenhed skal vrnre Krondaleren, som er Tiendedelen af en Guldkrone.

Krondaleren deles i 100 0re. Guldmynterne prseges af en Legering

af 90 Ysegtdele fint Guld med 10 Vsegtdele Robber. Skillemynterne udprseges

dels af Solv af forskjellige Legeringer, dels af Bronce, bestaaende af

95 Ysegtdele Robber, 4 Ysegtdele Tin och 1 Vsegtdel Zink. Åf Solvmynter

kunne udmyntes Stykker paa 4, 2 og 1 Krondaler samt paa 50, 40, 25 og

10 0re. Af Bronce kunne prseges Stykker paa 5, 2 og 1 Öre. Solvmynternes

Indhold af fint Solv sammenlignet med Guldmynternes Indhold af fint

Guld giver et Vserdiforhold mellem Guld och Solv af 1: 14,88; efter det

nu bestaaende Prisforhold mellem Guld og Solv af omtr. i: 15,7 er dette

enstydigt med åt Solvmynterne indeholde omtr. 5,2 pCt mindre Solv end

deres paalydende Värdi. Remediet for Ysegt er for Guldmynterne fastsat

til 2bo Tusinddele over eller under og för Finhed til 2Tusinddele; för Solvmynterne

er Remediet for Finhed fastsat til 3 Tusinddele, og i Beleende

til Ysegt til respektive 3, 4 og fr Tusinddele for de större Stykker, som

skulle justeres stykkevis, og til respektive 5, 10 og 15 Tusinddele for de

mindre Stykker, som skulle justeres kilogram vis. De i Henhold till Overenskomsten

prsegede Mynter skulle i alle tre Riger v se re lovligt Betalingsmiddel

efter deres paalydende Vserdi saavel til Statskassen som til Private, saaleenge

de holde Passervsegten. Dog skal Ingen vrnre pligtig til af Skillemynten i

een Betaling åt modtage over 20 Krondaler åt de större og 5 eller t Krondaler

af de mindre Sorter, altsaa tilsammen ikke over 26 Krondaler. Naar

Guldmynterne ved Slid have mistel over V2 pCt. af sin Normalvsegt, ophore

de åt vane lovligt Betalingsmiddel mellem Private, men beholde Gyldighed

efter sit Paalydende ligeoverfor Statskasserne. Ligeledes skulle slidte Skihemynter

modtages for fuld Vand i af Statskasserne, naar det kun kan kjendos,

for hvis Regning de ere udmyntede. Saadanne slidte Mynter saavelsom

Skillemynt, som holder 4 eller flere pCt. under sin rette "\ mg t, maa ikke

igjen af Statskasserne srnttes i Omlob, men skulle indsmeltes af den Stat,

for hvis Regning de ere pnegede. Enhvar af Statskasserne er pligtig til åt

ombytte med Hovedmynt et hvilketsomhelst med 10 Krondaler deleligt Belob

i Skillemynt, som derefter igjen kan krrnves indiost hos den Statskasse, för

hvis Regning de ere udgivne. I allé tre Riger skal Adgang aabnes för Enhver

til åt erholde Hovedmynter udmyntede för indleveret Guld ^ moa Erlaeggelse

af */4 pCt. af det udmyntede Belobs Vrnrdi i Slagskat; Skillemynt

opaginerad Kontrollera mot PDF

udmynt.es

Regningsenhed vsere indfert eg Adgang veere aabnet til åt benytte Guldmynt

som lovligt Betalingsmiddel inden Udgangen af Aaret 1873. Efter dette

Tidspunkt maa ingen Udmyntning mere finde Sted efter de för Tiden i Rigerne

bestaaende Myntsystemer. De seldre Mynter skulle inden Udgangen

af Aaret 1878 have ophort åt vane lovligt Betalingsmiddel i

Rige. Overenskomsten förbliver gjseldende indtil Udgangen af 1883 og vedbliver

fremdeles åt gjgelde, saaleenge den dike med et Aars Varsel er opsagt

af et af Rigerne.

De til Grund för dette Förslag liggende Motiver skal Departementet

nedenfor neermere omhandle.

Kommissionens ovenngevnte Förslag er ifolge modtagen Meddelelse fra

det Kongelige Udenrigs-Departement med en officiel Skrivelse af 12te Oktober

sidstleden af den Kongelige danske Minister i Stockholm overleveret til Hs.

Excellence Udenrigsministeren med Tilkjendegivende, åt den Kongelige danske

Regjering med nogle faa Forandringer Under åt kunne antage samme. Angaande

disse Forandringer er naermere Förklaring meddelt i den ovennrevnte

Skrivelse fra den danske Minister, som er bleven dette Departement tilstillet

i Afskrift og som er ledsaget af Udkast til en Overenskomst, hvori disse

dEndringer ere indtagne. Forandringerne vedrore blot Forslagets Artikel 16,

angaaende Tiden, inden hvilken den nye Ordning skal vsere indfort, hvorhos

en ny Artikel er foreslaaet tilfoiet, om åt Ratifikationens Utvexling först

skal finde Sted efter åt vedkommende Representationers Samtykke er erhvervet.

Derhos er der, uden åt dog noget bestemt Förslag er fremsat, antydet

Onskeligheden af Förändring i Udkastets Artikel 2 angaaende de nye

Mynters Bensevnelse og i Artikel 12 angaaende Slagskattens Storrelse. Departementet

skal nedenfor mer me re omhandle disse dEndringsforslag ved Gjennemgaaelsen

af Udkastets Enkeltheder.

Hans Excellence Udenrigsministeren har ved åt oversende disse Meddelelser

anholdt om Departementets Betänkning om, hvorvidt Kommissionens

Udkast med de af den danske Regjering foreslaaede Forandringer for Norges

Vedkommende antages åt kunne i det Hovedsagelige leegges till Grund for

videre Underhandlinger, med Tilkjendegivende, åt han, saafremt Forslagets

Antagelse bände fra norsk og fra svensk Side tillraades, agter åt foreslaa for

Deres Majestät åt udnsevne eu svensk og eu norsk Befuldmeegtiget til åt

deltaga i Underhandlingerne med den Kongelige danske Minister i Stockholm

og sammen med flarn åt undertegne den endelige Overenskomst.

Idet Departementet som Folge heraf skal tilläde sig åt gjore Sporgsmaalet

om Antageligheden för Norges Vedkommende af den foreslaaede Myntoverenskomst

mellem de tre nordiske Riger til Gjenstand for underdanigst

Föredrag, skal man med Hensyn til de tidligere Forhandlinger angaaende

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

denne Sag henvise till Departementets underdanigste Föredrag af lste Februar

samt lite og 29de Juli d. A., som underdanigst vedleegges i Aftryk. Det

foreliggende Förslag til en Myntoverenskomst foranlediger Overveielser saavel

med Hensyn til Sägens Realitet, som med Hensyn til det formelle Sporgsmaal

om, hvorvidt Sägen bor ordnes ved Konvention, inden den har vseret

förelagt den lovgivende Myndighed til Afgjorelse.'' Departementet skal först

omhandle den reelle Side af Sägen.

Kommissionen har ikke nsermere omhandlet Sporgsmaalet om Nodvendigheden

af en Övergång til Guldfoden, idet den er gaaet ud fra, åt dette

Sporgsmaal ikke behovede nogen Undersogelse, og Kommissionen har derför

desangaaende kun bemserket, åt den slutter sig til den forudsatte Tanke om

denne Övergångs Nodvendighed. Departementet, som i sine tidligere Föredrag

om Sägen har udtalt sig i samme Retning og nsermere begrundet denne

Mening, finder heller ikke Grund til ved nservserende Anledning yderligere

åt omhandle dette Punkt.

Angaaende Yalget af Myntsystem skal Departementet anfore, åt der

vel kunde vsere Sporgsmaal om tre forskjellige Udveie, enten åt optage et af

de bestaaende större udenlandske Guldsystemer eller åt bibeholde det nuvarande

System alene med Ombytning af Solv mod Guld som Myntmetal, eller

endelig Indforelse af et nyt Myntsystem, sigtende til åt tilveiebringe Fsellesskab

i Mynt mellem de tre nordiske Riger. Departementet har i et tidligere

Föredrag paavist, åt hvis man vilde bestemme sig for åt antage et större

udenlandsk Myntsystem, kunde der under de forhaandenvserende Ömstsendigheder

alene vsere Sporgsmaal om det nye tydske, og man har derhos erklseret

sig tilboielig til åt holde paa den Anskuelse, åt Antagelsen af dette i

alle tre Riger vilde vsere den heldigste Lösning af Sporgsmaalet. Inden

Myntkommissionen er der ogsaa bleven fremsat Förslag om det tydske Systems

Antagelse, men Forslaget blev med 8 Stemmer mod 1 forkastet. De Betragtninger,

hvorpaa dette Resultat er bygget, have hovedsagelig vseret folgende:

For det förste staar den tydske Regningsenhed, Marken, i et saadant

Yserdiforhold til de i de tre nordiske Riger gjseldende Myntenheder, åt Övergången

til den nye Enhed vilde medföra en Forrykkelse i alle bestaaende

Yserdibegreber, foranledige serdeles besvserlige Beregninger og nodvendiggjore

en gjennemgaaende Omskrivning af bestaaende Pengeforpligtelser. De

hermed forbundne Ulemper vilde rimeligvis blive modtagne med saa meget

större Misnoie, som Ulemperne ikke engang kunde siges åt medföra Fordelene

af et internationalt Myntsystem med Sikkerhed mod fremtidige Forandringer.

Sandsynligheden for, åt det tydske System skulde kunde blive et

almindeligt internationalt, er ikke större, end för åt saadant skulde blive

Tilfseldet med hvilketsomhelst af de andre, mera udbredte Systemer. Det

er mera sandsynligt, åt Nationerne, naar de engang beslutte sig til åt fjerne

opaginerad Kontrollera mot PDF

de Ulemper, som ere förbundne med åt have forskjellige Myntsystemer, ville

antage et fra alle de nugjeeldende forskjelligt System, som kunde fyldestgjore

adskillige Fordringer til et rationelt Myntsystem, der maa lades uopfyldte i

alle de nu bestaaende, og i saa Fald vilde man ved Antagelsen af det nye

System utter faa alle de med en Övergång til et forskjelligt Myntsystem förbundne^

Vanskeligheder og Besvserligheder. Endvidere anfores en Betragtning,

som dog har länge Vrngt for Norges Vedkommende, nemlig Flensynet

til de Vanskeligheder, som ere forbundne med det tydske System som etendnu

ikke färdigt eller engang fuldt udarbeidet Myntsystem, hvilket ister faar

Betydning for den mindre Handel i Graendsedistrikterne, for hvilke det er af

stor Betydning, hvorledes Hovedmyntens Underafdelinger ere udmyntede Det

lader sig imidlertid allerede nu forudse, åt det neppe ved nogensomhelst

Anordning af Delingsmynten vil lykkes i den nsermeste Fremtid åt for freon ge

Thaleren og Gyldenen fra åt vsere den Regningsenhed, som fortrinsvis benyttes

i daglig Handel og Vandel, og der vil saaledes i de tydske Lande,

som ligge nsermest ved de nordiske, i lång tid vedblive åt vsere to Regningsenheder,

en officiel, Marken, og en populär, Thaleren. Dette vil vtere

helst ubekvemt for de tilgramdsende Lande, som maatte ville antage den tvdske

Myntfod.

Endelig anfores som en Indvending mod Antagelsen af det tydske

Myntsystem, åt det med Sikkerhed kan forudsees, åt det större Myntgebets

Skillemynt endog liden en formelig Myntkonvention med Tydskland, hvorom

der sandsynligvis ikke vilde blive Sporgsmaal, vilde Ande Veien til det

mindre Gebet i långt större Omfång end omvendt; og Folgen af Antagelsen

af det tydske System vilde derför kunne forudssettes åt blive en Oversvom
melse

med tydsk Delingsmynt og al den deraf slydende Uleilighed og Tab.

Disse Indvendinger mod Optagelsen af det tydske Myntsystem faa for

Norges Vedkommende en foroget Vsegt, efteråt det maa ansees som givet,

åt hverken Danmark eller Sverige er villigt til åt indfore samme; saavel

Stemningen inden Myntkommissionen som de officielle Udtalelser fra svensk

og dansk Side gjore det nemlig utvivlsomt, åt der ikke lsengere er nogen

Udsigt til åt man i de tvende andre Lande under nogen Omstsendighed vil

optage den tydske Myntenhed. Om åt Norge under disse Omstamdigheder

isoleret skulde bestemme sig for det tydske System, vil der formentlig ikke

kunne vrere Tale, selv om der ikke frembod sig Udsigt til åt komme overens

om Antagelse af et for de tre nordiske Rigel’ feelles Myntsystem; til de

ovrige Ulemper, som vilde folge med Indforelsen af det tydske System, vilde

da Hemlig komme de serdeles betydlige Vanskeligheder, som vilde vsere förbundet

med åt have en fra vore neermeste Nabolande ganske forskjellig Regningsenhed,

inedens Forholdet mellem de tre Ländes Myntsystemer för Tiden

som bekjendt er saadant, åt endog det ene Lands Mynter i ikke länge Om
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

fång cirkulera* i de ovrige Lande. Til åt opveie disse Ulemper maatte der

ialfald foreligge en til Vished graendsende Sandsynlighed for åt det tydske

System efterhaanden vilde vinde Ldbredelse som et Verdenssystem, til hvilket

ogsaa vore Nabolande med Tiden vilde bli ve nodte til åt skif te sig. Men

som af Kommissionen paapeget er det saalangtfra sandsynligt, åt noget Saadant

vil indtrsede, åt det snarere maa ansees för rimeligt, åt det tydske System

aldrig vil vinde eu international Udbredelse.

Inden Departementet gaar over til mermere åt prove det af Myntkommissionen

foreslaaede System, skal man endnu omhandle den ovenfor antydede

anden Udvei, som der kunde vane Sporgsmaal om åt vadge ved Övergången

til Guldmyntfod, nemlig åt bibeholde den nuvgerende Regningsenlied

samtidig med Indforelsen af Guld som Myntmetal. Dette Förslag stofter

sig i det Vgesentlige til den Betragtning, åt det, som det for Oieblikket

egentlig'' haster med, er åt faa ombyttet Solvet med Guldet som Myntmetal,

medens derimod Opnaaelsen af fuld Overensstemmelse i Myntsystem dels med

vore tvende neermeste Nabolande, dels med andre mere udbredte Myntsystemer,

er et Formaal som, hvor eftertragtelsesvserdigt det end kan vane, dog

ikke paatramger sig som noget umiddelbart nodvendigt. Förändring af Regningsenhed

er en Sag, som er förbunden med saa vgesentlige Ulemper, åt der

altid vil opstaa Betsenkelighed ved et saadant Skridt, og- disse Betmnkeligheder

ere under de nanvmrende Forholde saameget större, som man dog

ikke med positiv Sikkerhed tor paastaa, åt jo Nationerne muligens i

en nogeniunde mer Fremtid kunde enes om et internationalt System, og

åt man saaledes kan vane betrygga mod åt man bliver no (it til om

kortere eller lmngere Tid paanyt åt ombytte Myntsystem. Under disse

ömstsendigheder byder Forsigtighed, åt man ser Tiden an med åt indfore

noget nyt System og åt man forelobig indskrsenker sig til åt antage

Guldfoden med Bibeholdelse af den nuvgerende Regningsenhed, hvormed

man tillige vilde opnaa, åt Övergången til et andet Guldsystem, om derom

senere maatte opstaa Sporgsmaal, vilde kunne ivserkssettes med större

Lethed, end ved en direkte Övergång fra vört nuvserende Solsystem.

Denne Hensigt kunde opnaaes enten ligefrem derved, åt vi prmgede

en Guldmynt, hvis Vand) efter det antagne Reduktionsforhold mellem Guld

og Solv, udgjorde et Multiplum af Speciedaleren; eller ogsaa kunde Oiemedet

liden nogen Udmyntning af Guldmynter, i det Ygesentlige opnaaes alene ved

åt paabyde, åt Bankens Sedler skulde vane indloselige med umyntet Guld,

idet Sedlerne ligesom nu vilde vedblive åt vane det egentlige Cirkulationsmiddel

med Bibeholdelse af vore nuvgerende Solvmynter som Delings- og

Skillemynt: som en Modifikation af Systemet er det endvidere bleven foreslaaet,

dels åt udpraege indenlandske Guldmynter svarende i Ysegt og Finhed

til de tydske Guldmynter, dels åt give tydske eller andre fremmede

Guldmynter, forsaavidt de holde eu vis Passerveegt lovlig Kurs som inden
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

ländsk Betalingsmiddel. De sidstnsevrite Förslag stötte for en vsesentlig

Del sin Berettigelse til den ovenfor paapegede Omsteendighed, åt Banksedler

för Tiden faktisk saagodtsom udelukkende benyttes som Hovedmynt i den

indenlandske Omssetning, inedens Solvmynterne alene benyttes som Delingsog

Skiljemynt; dette Forhold kunde bestaa uforandret efter Indforelsen af

Guldfoden, og Förändringen vilde saaledes saagodtsom ikke mserkes i den

indenlandske Omsmtning; de Guldmynter, som maatte blive preegede, vilde kun

faa eu yderst ringe ''Anvendelse som indenlandsk Cirkulationsiniddel, inedens

de vilde faa sin vaesentligste Betydning som Betalingsmiddel i Likvidationer

med ITdlandet, ved hvilke det undertiden kan vsere fordelagtigere og

bekvemmere åt anvende praeget Mynt end umyntet Metal.

Förslag gaaende i den heromhandlede Retning, har ogsaa v feret fremsat

og droftet inden Myntkommissionen, som dog ikke har funder åt kunne

tiltreede samme, fornemmelig af Hensyn til åt Folgen af Forslagets Antagelse

vilde v tern, åt vi endnu maatte bevare, muligens ogsaa forstorre den Forskjellighed

i Myntsystem, som i stående Grad volder de nordiske Rigers

Indvaanere Besvserlighed og Tab, og som Kommissionen har anseet det for

sin Hovedopgave åt soge fjernet. Tamker man sig Forslaget realiseret i den

Form, hvori det er blefven Remsa t for Kommissionen, Hemlig åt man med

Bibeholdelse af den nu väsende Regningsenhed udmyntede indenlandske Guldmynter

svarende i Yaegt og Finhed til de tydske, fremstiller der sig tillige

andre vsesentlige Betamkeligheder mod dels Antagelse, som mermere findes

paapegede i Kommissionens Betänkning, medens Fordelen ved Indforelsen

af en saadan Mynt vilde vane ringe, medmindre man gaar ud tfa den Forudssetning,

åt det tydske Myntsystem definitivt burde blive åt optage hos os.

Tamker man sig derimod Bagen ordnet paa den Maade, åt vört bestaaende

Myntsystem liden modifikation forandres til er Guldsystem, maa det erkjendes,

åt Tanken har meget for sig, na villig hvis man kunde gaa ud frua åt Sverige

og Danmark for sitt Vedkommende vilde folge en lignende Fremgangsmaade.

Det vilde ubestrideligt viere den simples te, bekvemmeste og mindst bekostelige

Maade, hvorpaa vi kunde faa Guldfoden indiort. Der vilde ikke opstaa nogen

Forrykkelse i de til vante Ymrdibegreber eller de bestaaende Pengeforpligtelser,

og da Forholdet mellem vor Regneenhed og de udenlandske Myntsystemers

Enhed vilde blive uforandret, vilde de Ulemper, som hyde af den

i denne Hänseende bestaaende Förskjul, hverken blive större eller mindre

end de nu ere. Bortseet fra ömkostningerne ved Anskaffelse af Guld og

sammes Udmyntning, vilde der ved Förändringen ikke forvoldes andre Udgifter

end hvad der vilde krgeves til Billonnering af vor nugjgeldende Grovkurant,

som neppe vilde kunne opretholdes med sit nuveerende Yserdiinhold.

Sporgsmaalet bliver altsaa, hvorvidt man vil tilkegge Fordelene ved åt

have etmed de to ovrige nordiske Rigör fselles Myntsystem og ved åt vore

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Mvnter korame til åt staa i et bekvemt Forhold til Hovedmynterne i andre

Lande saa raegen Yaegt, åt man for disse Fordeles Skyld vil underkaste sig

de Ulemper, som ere forbundne med åt förandra sit Myntsystem. Dette Sporgsmaals

Afgjorelse inaa i en vaesentlig Grad bero paa Beskaffenheden af det

nye System, som teenkes sat i Stedet for det Bestaaende, og Departementet

skal derför nu gaa over til åt omhandle det af Kommissionen anbefalede

Förslag.

Som ovenfor förklarad tilraader Kommissionen Indforelse af en Guldmynt

af saadan Storrelse, åt der gaar 248 Stykker paa et Kilogram tint Guld;

hvert Stykke kommer saaledes til åt indeholde 4,032258 Grammer fint Guld.

Tiendedelen af denne Guldmynt skal danne den nye Regningsenhed, Krondaleren.

Angaaende det Forhold, hvori den nye Guldmynt vil komme til

fremmede Guldmyntsystemer, oplyser Kommissionen, åt 4 Guldkroner eller

40 Krondaler bliver lige med 45 Mark tydsk,

90 „ „ ,, „ 125 Francs,

20 „ „ „ „ 15 Mark Banko,

(efter den i Hamborg nylig vedtagne Lov om Bankforpligtelsers Konvertering

til Guldmynt efter Forholdet 150 Guldmark = 100 Bancomark). Da saaledes

Krondalerens Forhold til den tydske Mark bliver som 10: 111/4 eller som

8 : 9 eller 1 : 1 ,/8 eller omvendt 10 tydske Mark til Krondaleren som 10 : 8,889

eller 1 :0,8889, kan der, naar hensees til Detail-Omssetninger, vistnok ikke

paastaaes, åt dette Forhold blev särdeles gunstigt, men naar man ikke ligefrem

vil adoptere et fremmed System, men vil indfore en selvsteendig Regningsenhed,

kan man ikke gjore Regning paa gunstigere Omscetningsforhold,

og som af Kommissionen bemserket, vil man dog for den större Handel med

Tydskland i det Vsesentlige opnaa den Fordel, som var tilsigtet ved Forslaget

om åt indfore den tydske Guldhovedmynt med Bibeholdelse af den nuvserende

Regningsenhed.

Det andet Hovedhensyn, som ved Siden af Forholdet til de udenlandske

Myntsystemer bor korame i Betragtning ved Valget af Mvntenhed for Guldfoden,

er det Forhold, hvori samme kommer til åt staa til vört bestaaende

Myntsystem. I denne Henseende skal Departementet oplyse, åt de 2 V2 norske

Species indeholde 63,2425 Gram fint Solv, medens 10 Krondalere indeholde

4,032258 Gram fint Guld, saa kommer 10 Krondalere til åt svara til 2 V2 Specie

eller 1 Krondaler til y4 Specie ved et Prisforhold mellan Solv og Guld af

1:15,08. For Sveriges Vedkommende vil Krondaleren svara til 1 svensk

Riksdaler ved et Prisforhold af 1 : 15,81 og for Danmark vil Krondaleren

svare til V2 dansk Rigsdaler af 1 : 15,67. Stiller altsaa Prisforholdet mellem

Guld og Solv sig saaledes, åt Konverteringen kan ske efter noget af de

ovenfor angivne Proportionstal, saa vil Konverteringen for det Lands Ved
kommende,

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

kommende, for hvilket den indtraeffer, blifve saa simpel, åt ingen vaesentlig

Ulempe vil forvoldes ved Regningsenhedens Förändring og al egentlige Omskrivning

af bestaaende Pengeforpligtelser formentlig i de fleste Tilfaelde vil

kunde undgaaes. Det samme vil indtraede, om end Ivonventeringsforholdet

ikke falder noiagtigt sammen med det ovenfor angifne Tal, naar kun Afvigelsen

ikke er större, end åt den praktisk lader sig saette ud af Betragtning.

Om man nemlig end med Kommissionen gaar ud fra, åt Konverteringen

bor ske efter det paa Övergångstiden stedfindende Prisforhold mellan

Guld och Solv, vil denne Grundsaetning dog i sin praktiske Anvendelse ikke

kunne befolges i dens yderste Konsekvents. Thi da Prisforholdet mellem

Guld og Solv fra Dag til Dag er underkastet smaa Forandringer, vilde det

kunne lede til Yilkaarlighed, om man lod Konverteringen foregaa efter det

Prisforhold, som finder Sted netop paa den Dag, da Reduktionen bestemmes

åt skulle indtraede; for åt opnaa et praktiskt rimeligt og retfaerdigt Resultat,

vil det vaere hensigtsmaessigt åt lade Konverteringskursen bestemme efter den

Gjennemsnitspris, som finder Sted i et vist Tidsrum for det Tidspunkt, da

Konverteringen skal traede i Kraft. Men naar maa först lader en Gjennemsnitspris

vaere den afgj ärende istedetfor den faktisk forhaandenvaerende Pris

paa et vist Tidspunkt, vil man uden åt gaa den materielle Retfaerdighed for

naer kunne tilstede et vist Spillerum for en vilkaarlig Fastsaettelse af Konverteringskursen,

i den Hensigt åt opnaa et for Konverteringen bekvemt Förhud.

Hvor stort Spillerum, med Befolgelse forovrigt af den ovenfor,|forudsatte

Grundsaetning för Konverteringen, i denne Hänseende kan tilstedes, er

naturlig vis en Skjonssag, men Departementet antager, åt man uden Betaenkelighed

kan bestemme Konverteringskursen Vs Procent eller 2 Promille over

eller under det faktisk gjennemsnitlige Prisforhold, eller muligens endog med

lidt större Afvigelse. Hin Afvigelse svarer omtrent til en Prisdifferents af

Vs Penny pr. oz Std. efter den paa Londons Börs saedvanlige Noteringsmaade

af Solvprisen, hvilken Differents ikke er större, end åt den hyppig kan indtraede

fra den ene Dag til den anden og endog samme Dag paa de forskjellige

Hovedmarkeder, sammenlignede med hinanden.

Man kan saaledes gaa ud fra, åt hvis det gjennemsnitlige Prisforhold

mellem Guld og Solv paa Konverteringstiden ligger mellem Graendserne

1 1 „ 1 1

15,65 Ibfi1 e *er Og j-v—, saa vil Konverteringen af Species
mynt

til Krondalermynt kunne foregaa efter det ligefremme Forhold af %

Spd. lig 1 Krondaler. Hvorvidt dette vil blive Tilfseldet, er en Sag, hvorom

der naturligvis ikke er let paa Forhaand åt udtale nogen bestemt Formening,

isser da Solvpriserne i den senere Tid har vist sig åt vaere underkastede

temmelig betydelige Fluktuationer. Myntkommissionen har vaeret tilboielig

Bih. till Rilcsd. Prof. 1873. 6 Smil. 2 Afä. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

til åt antaga, åt Prisforholdet i den ncermeste Fremtid, i hvilken der förment!

ig vilde blive Sporgsmaal om åt företage Reduktionen, vilde stille sig

omkring 1 : 15,70, altsaa ligge indenfor de o venfor angivne Greendser. Ifolge

Koteringerne paa Londons Börs har det gjennemsnitlige Prisforhold i afvigte

Oktober Maaned vinref omtr. 1 : 15,70.

Imidlertid maa man i ethvert Fald vare forberedt paa, åt Solvpriserne

kunne komme til åt stille sig saaledes, åt det ikke vil blive muligt åt lade

Konverteringen til det nye Myntsystem foregaa efter Forholdet i Krondaler

lig % Spd., men åt man maa fastssette en Opgjald i den ene eller den

anden Retning ved Speciesforpligtelsers Betaling med Kronmynt. Herved vil

visselig opstaa Ulemper. Departementet tror dog ikke, åt disse bor tillsegges

nogen overveiende Ysegt. Den nye Regningsenheds mindste Underafdeling

er nemlig saa liden, åt der aldrig vil blive Sporgsmaal om åt fastsatte denne

Opgjald noiagtigere end til bele 0rer, eller til hele Procenter af den nye

Regningsenhed, hvorved altsaa Beregningen ikke bliver särdeles indviklet.

Derhos kan man med Sikkerhed forudsige, åt Solvprisens Afvigelse fra det

Forhold, som ligger till Grund for Konverteringskursen, 1 Krondaler lig %

Spd., ikke vil kunne blive större, end åt Opgjselden alene kommer til åt dreie

sig om nogle faa 0rer. Herved opnaaes den vasentlige Fordel, åt Opgjalden

bliver for ringe til åt kunne komme i Betragtning ved ganske smaa Omsatninger

og ved en Mängde Detailpriser, hvor et ubekvemt Reduktionsforhold

ister vilde fremkalde Yanskeligheder, fordi disse vilde ramme den Del af

Publikum, som maa förutsattes åt väte mindst ovet i åt foretage indviklede

Beregninger. Opgjalden vilde hovedsagelig faa praktisk Anvendelse ved

Opgjor af Pengeforpligtelser, som knytte sig til et skriftligt Fundament, og

saaledes vasentligst blive af Betydning for saadanne Personer, for hvem en

saa let Bergning ikke vil foranledige synderlig Uleilighed. Idetheletaget

tror Departementet, åt det med Hensyn til den praktiske Bekvemhed ved

Övergången til et nyt Myntsystem er af overveiende Betydning, åt den nye

og den gamle Regningsenhed med nogenlunde Grad af Noiagtighed staar i

et ubruddent og simpelt Multiplumsforhold til hinanden, om der end, hvor

Omsatningen skal foregaa med Noiagtighed, maa gives et i Procenter bestemt

Tillag eller Fradrag; der opnaaes nemlig derved den vasentlige Fordel,

åt man uden nogen Tankeanstrangelse har et O verblik over en Pengeforpligtelses

eller et Yardibegrebs Storrelse udtrykt saavel i den nye som den

gamle Myntsort. Det medforer eu långt större Usikkerhed i denne Henseende,

naar den ene Regningsenhed ikke paa denne Maade gaar op i den

anden, selv om Forholdet kan udtrykkes ved hele Tal f. Ex. ved 7 : 9.

Der kunde reises det Sporgsmaal, om det ikke for åt undgaa den

Resiko, åt muligens alle tre Lande ved Indforelsen af den nye Regningsenhed

bleve nodte til åt fastsatte en Opgjseld paa de nye Mynter, skulde

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

vaere rigtigst ikke paa Forhaand åt fastsaette den nye Guldmynts Stänkelse

anderledes, end åt denne bliver et Multiplum af enten den dansk-norske eller

den svenske nuveerende Regningsenhed, og forovrigt lade Myntens Guldindhold

vann afhängig af, livorledes Prisforholdet mellem Guld og Solv vilde

stille sig paa Övergångstiden, hvorved det da tillige maatte fastsaettes, hvilket

eller hvilke af Rigerne skulde baere Uleiligheden med åt udjevne den Differents,

som for Tiden bestaar mellem de tre Rigers Myntenheder. klenmod

kan der imidlertid med Rette indvendes dels, åt det da vilde komma til åt

bero paa en Tilfaddighed, om den nye Hovedmynt kom til åt staa i det

nogenlunde bekvemme Fördold til enkelte af de udenlandske Myntsystemer,

som vil opnaaes ved Kommissionens Förslag, og som maa erkjendes åt vaere

en vsesentlig Fordel ved samme, dels, åt man da vilde binda, vedkommende

Lovgivningsmyndigheders Hinder med Hensyn til Yalget åt Tiden for Övergången

til det nye Myntsystem, idet denne under denne Ordning selvfolgelig

maatte indtnede samtidigt i alle Lande. Departementet kan derför ikke

anbefale en saadan Udvei.

Den Betaenkelighed, som Kommissionens Förslag fremkalder paa Grund

af Uvisheden, om der vil vaere Anledning til åt anvende en Konverteringskurs,

som Kommissionen ved Yalget af Guldmyntens Stänkelse har forudsat,

vilde forovrigt bortfalde, hvis det skulde blive anseet tilraadeligt uden videre

ved Lov åt fastsaette Konverteringskursen for vört Yedkommende til

uden Hensyn til, hvorledes Solvprisen vil stille sig paa Konverteringstiden.

Det kan nemhg siges, åt Lovgivningen uden åt gaa nogens Rettighed for

narr, maa vaere berettiget til åt paabyde Konverteringen efter et Prisforhold

paa Solvet, som den lovgivende Myndighed ved et selvstsendigt Skjon finder

åt va;re det gjennemsnitlige for et leengere Tidsrum, og fra dette Synspunkt

vil det ovenfor naevnte Forhold neppe findes åt vane uantageligt. Ingaledes

vil Betaenkeligheden ved paa Forhaand åt vedtage den nye Guldmynts Storrelse

uden samtidigt åt fastsaette en Konverteringskurs, som stiller den nye

og den gamle Regningsenhed i et ubruddent Multiplumsforhold til hinandcn,

bortfalde, hvis der saaledes, som det har vaeret foreslaaet, opstilles den

Grundsaetning for Konverteringen, åt samme, forsaavidt angaar tidligere

stiftede Forpligtelser, som hare en laengere Forfaldstid, bor foregaa efter det

paa Betalingstiden gjaeldende Prisforhold mellem Guld og Solv, idet det i saa

Fald alligevel vil blive fornödent ialfald for disse Förpligtelse^ Yedkommende

åt beregne en Opgjaeld eller Afkortning ved deres Omsaetning i den nye

Myntsort. Departementet vil imidlertid ikke ved naerveerende Leilighed med

Bestemthed udtale sig om disse Sporgsmaal angaaende Konverteringen, som

tiltraenge en videregaaende Udredning.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Efter det Anför te vil den foreslaaede nye Regningsenhed enten noiagtig

eller ialtfald paa det naermeste svare til % af vor nuveerende Speciedaler.

I Henseende til Störreisen frembyder den nye Regningsenhed vtesentlige

Fortrin fremfor den nugjseldende; Speciedaleren er en uforholdsmsessig

stor Regningsenhed ister for et fattigt Land, hvilket ogsaa forvolder Ulempe

derved, åt det bliver nodvendigt åt prsege Mynter, som udgjor en Brok af

Regningsenhedens laveste Underafdeling (Halvskillinger). Krondaleren nsermer

sig til Storrelsen af den Regningsenhed, som er fundet passende i de

fleste vigtigere Myntsystemer, saaledes den tydske Mark, Franken og den

engelske Shilling, hvilken sidste faktisk for en stor Del benyttes som Regningshed

i England.

Med Hensyn til den nye Hovedmynts Inddeling skal Departementet

Bemserke, åt ligeoverfor den meget vsesentlige Fordel, som Decimalsystemets

Indforelse frembyder, kunne Ulemperne ved, åt ogsaa Regningsenheden for

Skillemynten forandres, ikke tilltegges nogen afgjorende Yaegt. Departementet

er vistnok ikke uopmserksom paa, åt det vilde veere en meget vsesentlig

Lettelse i de smaa Omsaetninger, åt en saadan Förändring kunde

undgaaes; men paa den anden Side bor det bemaerkes, åt Ulemperne i vsesentlig

Grad formindskes derved, åt blandt de foreslaaede nye Skillemynter

findes optaget en Mynt, som svarer til vor nuvserende Tolvskilling, som er

en meget starkt benyttet Myntsort, og ligeledes en Mynt svarende til Treskillingen,

samt en svarende til iy2 Skilling. Det bor ogsaa erindres, åt

mindre svenske Mynter, hvis Inddeling falde sammen med Kommissionens

Förslag, i ikke länge Udstreekning allerede for Tiden cirkulerer med temmelig

Lethed i mange Egne af Landet, og åt det nye Myntsystems Skillemynter

ogsaa derved har et Tilknytningspunkt i den forhaandenvserende

Cirkulation. Det fortjener ogsaa åt fremhaeves, åt vor Skilling utvivlsomt

er for stor som Enhed for Skillemynten, hvilket bl. a. fremgaar deraf, åt

det er fundet nodvendigt åt udmynte Halvskillinger, som meget benyttes.

Gren bliver lig med 3/io Skilling og altsaa adskilligt lavere end Halvskillingen;

den vil saaledes tilstede en större Xoiagtighcd i Udmaalingen af Priserne,

hvilket navnlig for de ganske smaa Omsaetninger er af ikke Unge

Betydning, medens den paa den anden Side er tilstrsekkelig lav, til åt den

ikke behover yderligere åt deles.

Paa den anden Side kan det ikke negtes, åt Övergången fra Skilling

til Ore vil forvolde adskillig Ulempe t. Ex. for visse i enkelte Skillinger

bestemte Ydelser, der ikke ligefrem lade sig reducere til det noiagtig tilsvarende

Belob i Ore; men ved i det Bele åt omarbeide deslige Taxter, maa

der fra Administrationens Side kunne raades Bod paa deslige temmelig enkeltstaaende

Tiifselde.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Efter det Anforte tror Departementet, åt Ulernperne ved Indforelsen

af det af Kommissionen föreslående Myntsystem selv under den ugunstigste

t orudssetning ikke paa långt nser ville blive saa betydelige, som om man

vilde ombytte vört nuvarande Myntsystem med et större udenlandsk System,

som ganske savner Tilknytning i vört bestaaende, medens der tillige er

grundet Haab om, åt Reduktionen kan foregaa efter et saa gunstigt Förtid,

åt Förändringen i Regningsenhed snarere kan siges åt blive blot nominel

end reel, idet alene Regningsenhedens Underafdelninger blive vsesentlig

forskjellige, Efter Departementets Formening maa desuden ogsaa det af

Kommissionen foreslaaede Myntsystem i og for sig erkjendes for åt vare

fuldkomnere end vört nuvarande, dels fordi dets Regningsenheder har en

hensigtsmassigere Storrelse, dels fordi dets Inddeling er bygget paa Decimalsystemet.

Under disse Omstandigheder maa den Fordel, som det foreslaaede

System vil bringe os bände ved det bekvemme Forhold, hvori det staar til

det tydske System, og fornemmelig ved det fuldstandige Myntfallesskab med

de tvende ovrige skandinaviske Riger, efter Departementets Mening faa saa

megen Magt, ai den utvivlsomt bor veie op mod den större Bekvemhed, som

det i 0ieblikket vilde medfore for os åt kunne ivarksatte övergången til

Guldmyntfod uden nogensomhelst Förändring i Myntsystemet. Hvad specielt

angaar Myntfallesskabet med Sverige og Danmark, skal Departementet bemserke,

åt samme ikke alene for vor Samfärdsel med disse Lande vil faa

en Betydning som med de forbedrede Kommunikationer og den deraf flyttande

Udvidelse af vore gjensidige Handelsförbindelser navnlig i Forhold til

Sverige, vil stige i en rask og stank Progression; men det vil tillige i väsentlig

Grad bidraga til åt sammenbinde de tre Riger til et eneste kommercielt

Territorium ligeoverfor Udlandet, og derved i vor udenrigske Handelsförbindelse

skjanke os Fordelen af åt udgjore en Del af et större Marked.

Departementet tror derför, åt det vilde vare beklageligt, om man vilde give

Slip paa den gunstige Leilighed, som nu synes åt tilbyde sig, til åt opnaa

de åt et skandinavisk Myntfallesskab flydende Fordele gjennem Antagelse

af Kommissionens Förslag, der efter de forhaanden varande Omstandigheder

maa antages åt vane den eneste Maade, hvorpaa hint Formaal i en nogenlunde

nar Fremtid kan ventes opnaaet.

Idet Departementet efter det Anforte kommer til det Resultat, åt Kommissionens

Förslag i Hänseende til sammes Hovedpunkt, Fastsattelse af

Ilovedmyntens Storrelse og Yalget af Regningsenhed, egner sig til åt antages

for vört Lands Yedkommende, skal man nu gaa o ver til närmare åt

omhandle Forslagets Detaljer.

Med Hensyn til Myntens Benavnelse har den danske Regjering henledet

Opmarksomheden paa, om ikke Kommissionens Förslag burde undergaa

Förändring. I en Betänkning fra den danske Myntmester, som i Af
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

skrift er vedlagt den ovenfor neevnte Skrivelse Ira den danske Minister i

Stockholm, er det fra et teknisk Synpunkt bleven fremliEevet, åt de valgte

Beincv nelser for Hovedmynterne (”Guldkrona” og ”Krondaler*) i Förbindelse

med den i Art. 8 givne Beneevnelse om de Paaskrifter, de skulle brnre, ville

medfore Ulemper; naar der nernlig paa eu og samme Side, förliden en passende

Gravure, der bliver nödvändig for åt vanskeliggjore Myntens Förfalskning,

skal skaffes Plads til ”1 Guldkrone” og ”10 Krondaler” eller ”1 Dobbelkrone*

(”1 dobbelt Guldkrone”) og ”20 Krondaler”, da er dette efter den

danske Myntmesters Formening ikke rimligt liden ved åt anvende smaa Tal

og Bogstaver, hvorved den tydelige Vserdiangi velse bliver forringet og hvorved

Faren for Eftergjorelse bliver större. For åt opnaa et saadant Resultat,

åt den ene Side af Mynten optages af Kongens Billede med tilhorende Överskrift,

Aarstal, Myntmaerke og Mvntmesterens Navnebogstaver og åt der paa

den anden Side kunde saettes en tydelig Vserdiangivelse og förnöden Gravure,

foreslaar Myntmesteren åt Navnet Guldkrone og Dobbelkrone aldeles

opgives og åt Mynterne benmvnes 10 og 20 Krondalere. Som en endnu

heldigere og mere praktisk Bemevnelse for Enheden anser den danske Myntmester

”Krone” for åt vsere; herved vilde nernlig opnaaes, bände åt Tallene

og Bogstaverne blive tydeligere og större, og tillige maaske, åt der vindes

saamegen Plads, åt der under Ordet ”Krone” med smaa Tal og Bogstaver

kan anbringes en angivelse af Myntstykkets Guldindhold.

Departementet er enigt i, åt en Förändring af Hovedmynternes Beusevnelse

allerede af de her paapegede tekniske Hensyn bor komme under

mermere Overveielse. Departementet finder det imidlertid ogsaa af andre

Grunde tvivlsomt, hvorvidt det skulde vsere hensigtsmmssigt åt give Hovedmynterne

en fra Regningsenheden forskjellig Bemevnelse, hvilket som bekjendt

heller ikke er Tilfseldet i de tvende nyeste af de mere udbredte

Myntsystemer, Hemlig det franske og det nye tydske. Departementet skulde

derhos anse det onskeligt, om de for vört Sprogbrug fremmede Bemevnelser

”Krono” og ”Krondaler” kunde ombyttes med Bemevnelsen ”Mark”, der fra

gammel Tid har Borgerret i alle 3 Ländes Sprog som Myntbetegnelse. Den

Omstfcndighed, åt denne Bemevnelse allerede anvendes i de nuväsende

Myntsystemer, i visse Egne af Norge som populär Bensevnelse for l/5 Species

og i Danmark som Bemevnelse for % Rigsdaler, vil imidlertid efter Departementets

Formening lettelig kunne forvolde Ulemper, saa åt man ikke

tor fastholde Forslaget om denne Bemevnelse, medens man derimod tror åt

burde slutte sig til den danske Myntimesters Förslag om Bemevnelsen "Krono”

for den nye Myntenhed, saa åt altsaa Guldmynterne ville blive åt beneevne

”10 Kröner” eller ”20 Kröner”, hvilket synes åt veere åt foretrmkke för Bemevnelsen

”Krondaler”, der lettelig er udsat for en lignende Sammenblanden

med de gamle ”Dalere”, som hos os stadig og i de to ovrige Kongeriger

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

formenes jevnlig åt vasre Bensevnelsen paa den nu havende Myntenhed. —

Vedtages saaledes det danske Förslag, vil den fornodne Forandring£blive

åt foretage i Udkastets § 8.

Angaaende de i Artikel 5 og G föreslaaede Delingsmynter skal Departementet

bemseke, åt deriblandt er optaget Myntstykker svarende i Åker di til vore

nuvserende hele og hal ve Species samt Tiendedels Species (40 0re) og Treskillinger

(10 0re), hvorimod de ofrige Mynter ikke falde sammen med

nogen af vore nu glsedende Mynter. Til Lettelse af Övergången til det nye

System vil denne Overensstemmelse for Tolvskillingernes og Treskillingernes

Vedkommende vsere af vsesentlig Betydning. Det bor bemmrkes, åt de kontraherende

Stater ifolge Forslaget ikke ville va3re forpligtede til åt lade

udpraege samtlige i de nsevnte Artikler angifne Sorter af Delingsmynt, livorimod

det vil staa enhver Stat frit for åt vselge de af de angivne Sorter

som af Plensyn till det bestaaende Myntsystem ville falde bekvemmest. For

vört ATedkommende vil der navnlig vistnok ikke opstaa Sporgsmaal om åt

udprsege Mynter paa 4 Krondaler, idet Erfaring viser, åt Solvspecier saagodtsom

aldeles ikke benyttes i Cirkulationen, hvorimod man foretrsekker Sedler;

for Sveriges Yekommende, hvor den laveste Seddelsort er endnu mindre end

hos cs, vil vestnok det samme blive Tilfseldet; i Danmark kunde muligens

Myntstycker paa 4 Krondaler faa nogen Anvendelse; men daa Solvmynter

af donna Storrelse idetheletaget ere lidet bekvemme, kunde man vistnok uden

Betsenklighed lade 4-Krondalerstykkerne udggaa af de i Artikel 5 opregnede

Sorter Delingsmynt, som i Henhold til Konventionen kunne updrseges. I

Förbindelse hermed bemserkes, åt, om der ved Konventionens endelige Yedtagelse

maatte blive besluttet åt ombytte de af Hensyn til det Bestaaende i

Sverige i § 5 vedtagne 25 0restykker med de med Decimalsystemet mere

stemmende 2O-0restykker, saa kan saadant kun vsere onskeligt for Norge.

Som ovenfor anfört foreslaar Kommissionen, for åt forebygge, åt Solvmynterne

skulle indsmeltes under eu mulig Stigen af Solvets vserdi, att samtlige

Solvmynter skulle vane Skillemynt og altsaa udprseges med lavere Solvindhold

end de efter det nu bestaaende Prisforhold skulde have ifolge sit

Paalydende. Da 10 Krondaler Solvmynt efter Kommissionens Förslag skulle

have et Solvindhold af 60 Grammer og 10 Krondalere Guldmynt et Guldindhold

af 4.032258 Grammer, er altsaa Solvet tillagt en Värdi af yi4,88

sammenlignet med Guld; hvis man gaar udfra yi5,70 som det sande Forhold,

skulde 10 Krondaler Solvmynt indeholde 63,30045 Grammer fint Solv, og

den föreslaaede Solvmynt indeholder saaledes omtrent 5,2 Procent mindre

Solv, end den efter sit Paalydende skulde gjore. \Tor nuvserende Solvskillemynt

er udmyntet efter en Myntfond af 102/5 Spd. paa Marken, da

Grovkuranten udmyntes efter 9% Spd. paa Marken, har Skillemynten

henimod 11 Procent lavere Yserdi end dens Paalydende. Der vil saaledes

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

ved Inddragningen af den nugjaeldende Solvskillemynt o g sammes Ombytning

med en ny Solvmynt opstaa et Tab for Statskassen, som dog vil mere end

opveies derved, åt ogsaa de större Solvmynter billonneres. Sammenlignet med

Bruttovsegten er de nye Solvmynters Indhold af fint Solv for 4-, 2- og

1-Krondalerstykkerne 80 Procent, for 50- og 4O-0restykkerne 60 Procent,

for 25 Grestykkerne 50 Procent og for lO-0restykkerne 30 Procent. Yor

nuvserende Grovkurantmynt er udmyntet af 14-lodigt Solv og har altsaa et

Solvindhold af 87,5 Procent. Skillemynten er udmyntet af 4-lodigt Solv og har

altsaa et Solvindhold af 25 Procent. Kommissionen har i sine Motiver neermere

gjort Rede for de Hensyn, som have ledet den ved Fastssettelsen af Solvmynternes

Diameter, Yeegt og Gehalt, til hvilke man derför skal tilläde sig

åt henvise. Man tror dog åt burde henlede Opmserksomheden paa, att paa

Grund af det betydelige Solvinhold, som saaledes er tillagt Delingsmynterne,

vil navnlig den mindste Sort af disse Mynter, 10-Öresstykkerne, naar tillige

tages Hensyn til deres Indhold af Robber, der vil udgjore omtrent 2Y2 Procent

af Solvvserdien, faa en Metalveerdi, som ikke meget fjerner sig fra deres

Paalydende. Der turde derför under en mulig fremtidig Stigning i Solvpriserne

opsta Fare for deres indsmeltning, ligesom i ethvert Fald deres

Fabrikation blifver unodig kostbar för Statskassen. Der synes derför åt vsere

Grund til åt nedssette lO-0restykkernes Yserdi noget, hvilket maaske helst

kunde ske paa den Maade, åt de ved uforandret Bruttovrcegt gives et Solvindhold

af kun 25 Procent istedetfor som foreslaaet 30 Procent; hvert Stykke

vil da komme til åt indeholde 0,5 Gram fint Solv.

De lavere Myntsorter, 5-, 2- og 1-Grestykkerne, ere foreslaaede udmyntede

af Bronce eller en Legering af 95 Yregtdele Robber med 4 Ysegtdele

Tin og 1 Yaegtdel Zink. For Tiden praeges vore lavaeste Skillemynter

som bekjendt af Robber. I de Forhandlingar, som gik forud for Loven af 25de

Januar 1866 om ny Skillemynt, var det bragd paa Bane att lade en Broncelegering

trsede i Kobberets Sted, men Tanken vandt ikke Bifald, idet det

det ansaaes tvivlsomt, hvorvidt Broncemynterne vilde have noget vaäsentligt

Fortrin fremfor Kobbermynterne, medens det paa den anden Side antoges,

åt Broncemynterne vilde foranledige större Yanskeligheder med Hensyn til

Prsegningen. Men daa den samme Legering i lrengere Tid har vgeret anvendt

baade i det franske og det svenske Myntsystem og saavidt vides tillige i det

engelske, antages disse Vanskeligheder ikke att burde have afgjorende Yeegt.

Remedium i Henseende til Yregt er i Artikel 7 for Guldmynterne

fastsat til y4 Procent; for 4-Krondalerstykket til 3/10 for 2-Krondalerstykket

til Vio °S f°r 1-Krondalerstykket til V2 Procent, alt ved Justering stykkevis;

för de mindre Solvmynter, der skulle justeres kilogramvis, fra 1/2 til 1 */2

Procent. Remedium i Henseende till Finhed er fastsat til Va Procent for

Guldmynterne

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Guldmynterne og til A, 0Procent för Solvmynterne. Med Benyttelse af begge

Remedier vil altsaa den hoieste tilladte Afvigelse fra det normale Indhold af

tint Guld i Guldmynterne blive 17/40 eller ikke blidt 5/2 Procent. For Tiden

er Remediet for Grovkuranten ved Lov af 25de Januar 1866 fastsat saaledes:

i Henseende til Ysegt:

for 1/t Species y2 Ms eller omtr. 710 pCt. |

“i

Va — 1/2 — — V5 — ! ved Justering stykkevis.

’1 /2

„ v5 - :y4 -. — ''V 4

dog med nogen Begrmndsning for den postvise Justering, som disse Mynt
sorter

tillige skulle undergives.

För yi0 Species, der alene justeres markvis, er Remediet 50,o yEs pr.

Mark Brutto eller omtrent 1,23 Procent, og for Solvskillemynten 52,51 JEs

pr. Mark eller omtrent 1,28 Procent.

I Henseende til Finhed er Remediet för samtlige Grovkurantmynter 1/2

Gren eller mer V5 Procent, og for Skiljemynt 1 Gren eller omtrent 1,4

Procent.

Det vil saaledes sees, åt de nu bestaaende Remedier idetheletaget ere

strsengere end de af Kommissionen foreslaaede. Kommissionen oplyser, åt disse

for Guldmynternes Yedkommende svare til de for den nye tydske Guldmynt

trufne Bestemmelser; for Solvmynternes Yedkommende ere de meget

mer svarende til dem, som ere optagne i den saakaldte latinske Myntkonvention

af 23de December 1865. De foreslaaede Bestemmelser have derhos

vseret meddelte Embedsmaendene ved det danske Myntvserksted, som have

fundet dem hensigtsmsessige; men om de i nogen Grad maatte beslutes skjserpede,

vilde saadant fra vört Myntvaesens Side antagelig ei vsekke Betsenkelighed.

1 Artikel 12 er det bestemt, åt den ifolge Artikel 7 tilladte Afvigelse

i Henseende til de enkelte Guldmynters Vsegt ikke er anvendelig paa et for

Private udmyntet Parti som Helhed, hvorimod “dette stedse skal indeholde

ligesaa meget fint Guld, som der er indleveret“. De luden Anforselstegn

citerede Ord bor formentlig udgaa som beroende paa en Uopmterksomhed,

idet Justering af Finheden ikke kan foregaa for ett helt Parti, men maa

ud föres stykkevis.

Artikel 9 fastsaetter, åt de i Henhold til Konventionen prsegede Mynter

i alle tre Riger, liden Hensyn til Myntsted, skulle vaere lovligt Betalingsmiddel

efter deres paalydende Vserdi saavel till Statskassa! som — forsaavidt

de holde den i Artikel 10 fastsatte Passervregt — meliem Mand og

Mand, naar de ikke have lidt voldsom eller ulovlig Beskadigelse og deres

Prreg endnu er ty eldigt. Dog skal Ingen vsere pligtig til af Delingsmynten

åt modtage et hoiere Belob end 20 Krondaler i 1, 2 og 4 Krondalerstykker,

5 Krondaler i mindre Solvmynt og 1 Krondaler i Broncemynt. Disse BeBih.

till lliksd. Prof. 1873. 6 Sami. 2 Afä. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

i

stemmelser, hvorefter ethvert af de tre Rigers Mynter gives legal Kurs i de

to ovrige Rigel’, er et naturligt Komplement til Myntfaellesskabet, og vil

först gifve dette dets fulde Betyd ning. Men naar en saadan Reciprocitet

indfores, bliver det nödvändigt åt vedtage Bestemmelser, for åt förebygga

den altför stserke Udmyntning af Skillemynt, hvortil muligvis en af Staterne

under smregne Omstsendigheder kunde fåle sig fristet. I den latinske Myntkonvention

er dette 0iemed sogt upnaaet ved åt fastsaette et efter Folkemaengden

reguleret Maximum for Skillemyntudmyntningen (6 Franks for

hver Indbygger). Kommissionen har imidlertid fundet, åt det vilde veere

umuligt, med noget Haab om åt traeffe det Rette, forud åt bestemme, hvilket

Bele b åt Skillemynt der under vexlende Konjunkturer vilde vtere stemmende

med hvert af Rigernes Behov, ister da den ikke har foreslaaet lavere Grovkurantmynt

end Guldkronen, og den har derför sogt paa anden Maade åt

tilveiebringe den i saa Hänseende fornodne Garanti. De hertil sigtende Bestemmelser

i Kommissionens Udkast ere for det förste Bestemmelsen i Artikel

9 sidste Passus angaaende Maximum for det Belob, som enhver er pligtig

til åt modtage i Skillemynt i een Betaling, hvilken Greendse vil hindre Benyttelsen

af Skillemynt i större Betalinger. Fn lignende Bestemmelse have

vi för Tiden i Pengeloven af 14de Juni 1816 § 4 (1 Spd. i Skillemynt).

Dernäst er i Artikel 11 foreslaaet, åt der i ethvert af Rigerne skal aabnes

Adgang- for Enhver til åt erliolde et hvilketsomhelst med 10 Krondaler deleligt

Belob i Skillemynt ombyttet med Hovedmynt, samt åt hvert Riges Finantsbestyrelse

skal modiage og ombytte med Hovedmynt et hvilketsomhelst

med 10 Krondaler deleligt Belob i Skillemynt, som er forsynet med Rigets

Prseg. Herved vil bevirkes, anforer Kommissionen, åt överflödig Skillemynt

kun vanskelig vil kunne udgives, åt den, om dette desuagtet sker, hurtigt vil

vende tilbage till Statskasserne, og imellem disse smidig til den Statskassa

som har ladet den överflödige Skillemynt udpnege. Departementet finder de

saaledes foreslaaede Bestemmelser fuldkommen betryggende for 0iemedet.

I Artiklerne 10 og 11 findes Bestemmelser fastsatte, som tilsigte åt

opretholde Myntens Värdi som Byttemiddel. Hovedmidlet hertil, bemärker

Kommissionen, ligger i en stretig Gjennemforelse af den Sättning, åt Staten

vel ikke godtgjor de Tab, som Mynten lider ved voldsom eller ulovlig Beskadigelse,

ligesaalidt som den er juridisk forpligtet til åt erstatte eftergjorte

eller forfalskede Mynter, men åt den derimod erstatter alt det Tab, som Mynten

lider ved Slid. Til den Ende er i Artikel 10 fastsat en Passervsegt for

Guldmynterne, som er bestemt til l/% Procent under Normal vsegten, overensstemmende

med Bestemmelsen i den nye tydske Myntlov. Naar Mynterne

ikke leengere holde Passervmgten, ophore de åt vmre lovligt Betalingsmiddel

Mand og Mand imellem, men skulle dog, liden Hensyn til hvormeget de

have takt af sin Vsegt vaere gyldige for deres paalydende Vierdi i Betalinger

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

til Statskasserne, hvorhos der skal aabnes Adgang i ethvert af Rigerne til

åt erholde saadanne slidte Mynter, naar det kun kan kjendes, for hvilket

Riges Regling de ere pra?gede, ombyttede mod et tilsvarende Belob i gångbar

Mynt af samme Slags. De underveegtige Mynter maa ikke igjen udgives

af Statskasserne, livorhos de kunne forlanges indloste af det Riges Statskasse,

i hvilket de ere preegede og som er pligtigt åt indsmelte dem. For Skillemyntens

Yedkommende har Kommissionen ikke anseet det hensigtsmeessigt åt

fastseette nogen Passerveegt. De ville saaledes, uden 1 lensyn til hvormeget

de ved Slid have takt af sin Vsegt, vedblive åt veere lovligt Betalingsmiddel,

naar kun deres Prseg er tydeligt. Dog er det fastsat, åt Skiljemynt som ved

Slid har takt mindst 4 Procent af sin rette Veegt, ikke igjen maa sgettes i

Omlob, naar de ere indkomne i Statskasserne, men skulle indsmeltes af den

Stat, for hvis Regning de ere udgivne.

En Ordning, som den af Kommissionen foreslaaede, sigtende til åt opretholde

Mynternes Vserdi, paakrseves med Nodvendighed, naar man trseder

i et kontraktsmeessigt Forhold til andre Stater om åt modtage disses Mynter

som lovligt Betalingsmiddel. De Utgifter, som paafores Staten ved den samme

saaledes paalagte Förpligtelse, bor imidlertid efter Departementets For mening,

ikke redelig opfattes som en Byrde, man paatager sig alene for Myntkonventionens

Skyld, idet den samme Förpligtelse under et velordnet Myntvmseu

utvivlsomt i ethvert Tilfselde bor paahvile Staten.

T vor bestaaende Lovgivning haves imidlertid ingen tilsvarende Bestemmelse.

Ligesaalidt som der er fastsat nogen Passerveegt for Mynten, ligesaalidt

er der paalagt Staten nogen Förpligtelse til åt indsmelte underveegtige

Mynter, og det maa derför formentlig antages, åt Mynterne, om de end ved

Slid tabe noget af sin Yeegt, vedblive åt veere lovligt Betalingsmiddel, saaleenge

kun deres Preeg er kjendeligt og de ikke have tidt nogen voldsam

Beskadigelse. 1 ethvert Fald vil Tabet, om Nogen skulde anses berettiget

til åt ntegte åt modtage underveegtige Mynter, gaa ud over Ihamdehaveren.

Naar denne Tilstand hidtil ikke hos os har medfört saa veesentlige Ulemper,

som i andre Lande, hvor samme Grundseetning befolges, saa maa Grunden

dertil soges dels deri, åt Cirkulationsmidlet hos os hovedsagelig bestaar

af Banksedler saa åt de större Grovkurantmynter kun have cirkuleret i vinge

Udstreekning, dels deri, åt flere af de mindre Grovkurantmynter for den storste

Del have cirkuleret i temmelig kort Tidsrum og navnlig den staerkest

benyttede Sort, Hemlig Tolvskillingerne, hvoraf ingen er seid ro end 1845.

Ved lov af 9de August 1839 bleve derhos en stor Del af de heldre Grovkurantmynter

satte ud af Kurs, saaledes åt Tabet gik ud over Ihrendehaverne.

Imidlertid maa det erkjendes, åt endel af vore cirkulerende Grovkurantmynter

paa Grund af Slid befinde sig i en Tilstand, som snart synes åt paakrave

en Förändring i denne Gren af vor Lovgivning. För Skillemyntens Yed
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

kommende er der nu ved Lov af 25de Januar 1866 sorget for, åt den eeldre

Mynt bliver ombyttet med ny Mynt for Statskassens Regning, ligesom Staten,

som har Fordelen af denne Udmyntning, vistnok maa forudssettes altid åt ville

drage Omsorg, åt denne Del af Mynten befinder sig i en tilfredsstillende

Tilstand.

Efter det An forte formener Departementet, åt det er en vsesentlig

Mangel ved vor Myntlovgivning, åt den savner Bestemmelser, sigtende til åt

opretholde Mynternes Vserdi. Oiemedet kan formentlig ikke opnaaes paa anden

Maade end ved åt fastssette en Passervsegt, som betegner den Grmndse, inden

hvilken slidte Mynter kunne vedblive åt vmre lovligt Betalingsmiddel. Yed

Delings-Mynter, som ikke udmyntes til fuld Ysegt, er det en Selvfolge, åt

Tabet ved Slidningen bor bmres af Staten, som har Fordelen af Udmyntningen.

For de fuldvsegtige Mynters eller Guldmvnternes Yedkommende,

som tillige kunne udmyntes for Privates Regning, kunde der ogsaa teenkes

den Udvei, åt hide Myntens Ihamdehavere beere Tabet; men da en saadan

Ordning ikke blot vilde vsere uretfeerdig og vilkaarlig men tillige besvgerliggjore

Mynternes Cirkulation, vil det formentlig ikke mode Modsigelse, åt

Staten jo for alle Mynters Yedkommende bor bane det med de undervsegtige

Mynters Indsmeltning forbundne Tab. Den Udgift, som kerved vil paadrages

Statskassen, vil formentlig, naar Passerveegten ikke ssettes lavere end 1/2

Procent under Normalvmgten, hos os ikke blive meget betydelig, navnlig fordi

Sedlerne ogsaa efter Indforelsen af Guldmynt antagelig ville vedblive åt udgjore

den overveiende Del af Cirkulationen, ligesom det ogsaa bor komme i

Betragtning, åt Staten derved, åt samtlige Solvmynter billoneres, erholder en

Indtsegt, sem den ikke for har havt. Derhos bor der formentlig ogsaa ved

Slagskattens Fastssettelse haves for 0ie, åt Staten derigjennem tillige erholder

nogen Godtgjorelse for dens Udgifter ved Indsmeltning af slidte Mynter.

Det har inden Kommissionen vseret bragt under Overveilse, om der

ikke burde smttes en Giren dse for Statens Pligt til åt indlose slidte Mynter,

og om man ikke ved åt gjore Befolkningen altför tryg, for meget vilde sva''like

den Agtpaagivenhed for Myntens Tilstand, som der i flere Henseender er

onskeligt, åt den vedligeholder; men Kommissionen har dog fundet overveiende

Betgenkelighcder ved åt foreslaa en Bestemmeise, som kun vilde faa praktisk

Betydning ved åt tilskynde Enhver til stadig åt veie alle de Guldmynter,

som han modtager, og som vilde kaste hele Tabet ved den underveegtige

Mynt paa dens sidste Eier. Departementet er dog tilboieligt til åt antage,

åt en saadan Grmndse bor fastsmttes, for åt Statens Pligt til åt indlose slidte

Mynter ikke skal bero paa et vilkaarligt Skjon om, hvorvidt Myntens Prrng

endnu kan ansees for åt vane “tydelig!1*, hvilket nemlig efter Kommissionens

Förslag begrunder den eneste Indskreenkning i Statens Indlosningspligt med

Hensyn til slidte Mynter. Fastsmttes det, åt Statens Pligt til åt indlose

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Mynterne ophorer, naar de ved Slid have mistet mindst 1 Procent af sin

Ysegt, vil en saadan Begreendsning formen ilig ikke kunne paafore Publikum

vsesentlige Ulemper, idet Mynter, som ere saa starkt slidte, antagelig med

Lethed ville kunne skjelnes som undervsegtige allerede paa Grund af sit

Udseende.

Den vresentligste Betgenkelighed, som en Ordning som den af Kommissionen

foreslaaede kan fremkalde.vil formentlig vgere, åt Statens Indlosningspligt

kunde indeholde en Fristelse til försåtlig Forringelse af Mynten, navnlig

til paa chemisk Yei åt uddrage Guldet af Mynten, idet det vanskelig vil

kunne afgjores, om Yagttabet er fremkaldt ved Slid eller ved försåtlig Beskadigelse,

i hvilket sidste Tilfselde der naturligvis ikke bor paahvile Staten

nogen Förpligtelse til åt indlose dem. Faren for en saadan för re tni ngsmtessig

Myntförfalskning antages imidlertid efter de Undersogelser, Kommissionen har

ladet anstille, neppe åt vgere serdeles betydelig; det bor derhos bemaerkes,

åt en saadan Kåre er tilstede, selv om Staten ikke erstatter Slidningstabet,

ligesom det i ethvert Fald i saadanne Tilfselde synes billigere åt Staten bserer

Tabet end en i god Tro vserende Ihsendehaver, naar den stedfundne Förvanskning

ikke er aabenbar. Fovovrigt bemserkes, åt det folger af Bestemmelserne

i Artiklerne 9 og 10, åt Staten ikke er pligtig åt inlose Mynter, som have

lidt voldsom og ulovlig Beskadigelse, eller hvis Pese g er blevet saa utydeligt,

åt det ikke lsengere kan sees, for hvilken Stats Regning de ere udmyntede.

I Artikel 12 er Slagskatten for Udmyntning af Guldmynter, som Staten

udforer for Privates Regning, fastsat til 1/4 Procent, eller noget hoiere

end efter den franske Myntlovgivning, ifolge hvilken den er knapt 1/5 Procent.

Af den danske Regjering er der Teist Tvivl om hvorvidt denne Slagskat vil

blive tilstreekkelig til åt dsekke Myntningsomkostningerne, navnlig naar

den begjgerede Udmyntning indskreenker sig til et vinge Belob, og den nterer

ligeledes nogen Tvivl om, hvorvidt et hensigtsmeessigt Correctiv for denne

Ulempe burde soges i åt benytte den ved samme Artikel forbeholdte Udvei:

åt seette Minimum af det Belob, der kan afgives til Udmyntning, tilstrsekkelig

hoit. Departementet har angaaende Sporgsmaalet om Slagskattens Tilstrsekkelighed

indhentet Betänkning fra Direktionen for Kongsbergs Solvvaerk,

under hvis Overbestyrelse Myntindretningen henhorer. Direktionen har

igjen erhvervet Erklsering om Sägen fra Myntembedsmsendene, hvilken gaar

ud paa åt den foreslaaede Slagskat, der er noget större end ved flere andre

Myntvmrksteder, maa antages åt vane tilstreekkelig ogsaa ved vor Mynt, ialfald

for Dobbeltkroner, som der antagelig isser bliver Sporgsmaal om åt

udmynte. Direktionen bemärker, åt man ikke hos os har nogen egen Erfaring

om det Metaltab, som vil vrere förbunden med Guldudmyntningen; véd

Solv, som myntes til Grovkurant, kan Metaltabet ved vor Mynt anseettes til

opaginerad Kontrollera mot PDF

omtrent 0,06 Procent i Gjeunemsnit, men det kan ved Guld sandsynligvis

sgettes lavere, og det vil ogsaa for eu Del afheenge af de Betingelser, der

efter Forslagets Artikel 12 fastsmttes med Hensyn til Beskaffenheden af det

Guld, der indleveres til Myntning. Direktionen an tor er videre, åt Myntens

Utgifter under almindelig Drift Aaret rundt nu anssettes til omtrent

5,100 Spd., men deraf er omtrent 3000 Spd. fäste Utgifter, hvad enten

Mynten drives eller ikke, og omtrent 2100 Spd. de Udgifter, som komme

til för Myntens Drift. Tager man alene Hensyn til disse sidste Utgifter,

hvilket ved en Myntindretning synes rimeligt, da den man bibeholdes liden

Hensyn til om den kan holdes i stadig Gång, sa ville de allerede mere end

dtekkes ved eu Myntning af 300,000 Stykker Dobbeltkroner, hvoraf xj4 Procent

Slagskat udgjor 3,750 Spd., selv om Metaltabet sgettes saa stort som

0,o6 Procent eller omtrent 1/4 af Slagskattens Bclob. Departementet skal

demserke, åt om det end skulde vise sig åt forholde sig saa, som af Solvvserksdirektionen

forudsat, åt de egentlige Driftsudgifter ved Mynten tilfulde villo

fgekkes ved den foreslaaede Slagskat, Höget, hvorom der paa Grund af

manglende Erfaring angaaende Guldmyntning formentlig ikke lettelig med

Sikkerhed kan udtales nogen bestemt Mening, saa maa man dog med den

danske Regjering Ande det tilraadeligt, åt den foreslaade Slagskat soges noget

forhoiet. Dels er det nemlig ikke rigtigt ved Bedommelsen af Myntningsudgifterne

åt se bort fra den Slidning paa Maskiner og Materiel, som Myntningen

forvolder, selv om man vil hide de fäste Limninger till Myntens

Funktionserer ude af Betragtning, dels sees Direktionen i sin Beregning åt

gaa ud fra den mindre sikre, ja mindre sandsynlige Forudssetning om en

regelmsessig Udmyntning i större Partier, og endelig formenes det ikke

ubilligt åt Slagskatten sgettes noget rundeligt, naar Staten paatager sig den

Förpligtelse åt vedligeholde Myntens Yaerdiindhold ved Indsmeltning af slidte

Mynter, et Hensyn, der faar saameget större Betydning, naar det ene Lands

Mynter blive tvungent Betalingsmiddel i de to andre, idet herved det Land,

kvor Myntningen er foregaaet, paafores Tab ved Slidning, som har fundet

Sted i et andet. Det herved opstaaede Tab tor maaske ikke blive stort, men

det er efter sin Natur saa ubilligt, att det alligevel kan tgenkes att ville forvolde

Uvillie og Ubehageligheder.

Departementet er derför tilboieligt til att tilraade, åt Slagskatten fastssettes

til % pCt.

Departementet skal i denne Förbindelse bemserke, åt der for åt s totte

vor Myntinretning istand til nogenlunde åt fyldestgjore de Krav, som Indforelsen

af den nye Myntordning vil stille til den, vil udkraeves ende! nye

Anskaffelser; Udgifterne ved disse antagen efter et forelobigt O verslag af

Solvvserksdirektionen ikke åt ville overstige 6000 Spd., hvarunder dog for eu

stor Del er indbefattet Anskaffelser, som allerede af andre Grunde ansees

nodvendige for Myntens forsvarlige Drift.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Artikel 15 indeholder åt de i hvert Riges Lovgivning fastsatte Bestemmelser

angaaende Forbrydelser og Förseelser med Hensyn til Rigets egen

Mynt, ogsaa skulle Ande Anvendelse paa den i Henhold til Konventionens

Bestemmelser af de to andre Rigel'' preegede Mynt. Denne Bestemmelses

Nodvendighed falder af sig selv, naar de to andre Ländes Mynt gjores til

lovligt Betalingsrniddel inden Riget.

Artikel 16 i Kommissionens Utkast, der handier om Tiden, inden

hvilken den nye Ordning skal vane indfort, indeholder folgende Bestemmelse:

“I alle 3 Rigel’ skal den nye Regningsenhed vgere infort og Adgang vsere

aabnet til åt benytte Guldmynt som lovligt Betalingsrniddel inden Utgången

af Aaret 1873“. Denne Termin Under den danske Reglering altför knapt

ansat. Den anforer i den Anledning, åt ved Ivserksaettelsen af en saa indgribende

Forandstaltning som indforelsen af et nyt Myntsystem, er der mange

Hensyn åt tage, mange forudseelige og uforudseelige Hindringer kunne blive

åt overvinde, og Omstmndigheder, over hvilke Regjeringerne ikke ere Herrer,

navnlig Kursforandringer paa Verdensmarkedet, kunne lette eller vanskeliggjore

Övergången til den nye Ordning for det ene eller det andet Land.

Det maa efter den danske Regjerings Förmening ansees for nodvendigt, åt

man tager et större Hensyn hertil end Forslaget har gjort, og åt man giver

Regjeringerne et större Spillerum med Hensyn til Valget af det rette Oieblik.

Den danske Regjering foreslaaer derför, åt terminen forlmnges til lste Januar

1875, saaledes, åt det överlädes hver enkelt Regjering selv åt vadge det

Tidspunkt, indenfor den fastsatte Gramdse, paa hvilket det passer den åt

gjennemfore Foranstaltningen, hvorom den da forinden samer sig i Förbindelse

med de tvende andre Regjeringer. I Henhold hertil foreslaaer den

danske Regjering folgende Affattelse af Artikelens förste Del: "Adgang til

åt benytte Guldmynt som lovligt Betalingsrniddel skal aabnes saa snart som

rimligt. Tidspunktet fastsattes narmere af hver enkelt Regjering efter forudgaaet

Förhandling med de tvende andre Regjeringer, dog ikke senere end til

lste Januar 1875. Hvad saaledes er bestemt om Adgangen til åt benytte

Guldmynt, skal ogsaa gjgelde om den nye Regningsenheds Indforelse. Fra den

Tid, (der er aabnet Adgang til åt benytte Guldmynt som lovligt Betalingsmiddel

eller) den nye Regningsenhed er infort maa i det paagjseldende Rige

ingen Udmyntning mere Ande Sted efter de tor Tiden bestaaende Regler.

De hidtil som lovligt Betalingsrniddel benyttede osv. efter Kommissionens

Förslag. Departementet bär Intet åt erindre mod den danske Regjerings

Förslag om Fristens Forlamgelse. Departementet skal bemaerke, åt det af

Kommissionens Motiver fremgaar, åt det ikke har vasret dens Tanke åt

sparre Adgangen til ogsaa efter åt den nye Regningsenhed er infort og

Guldmynt er bleven gjort til lovligt Betalingsrniddel, åt tilläde Benyttelse

saavel af den nuvserende Regningsenhed ved Siden af den nye som af de

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

nuvarande Solv-Grovkurantmynter som lovligt Betalingsmiddel ved Siden af

Guldmynten. Herved vil fjernes en vsesentlig Betsenkelighed med Hensyn til

den korte Frist for den nye Ordnings Indtrseden, idet det saaledes ikke vil

vsere nodvendigt strax åt have ferdigprseget större Msengder af de nye Mynter,

med mindre man bestemmer sig til en pludselig Övergång fra den rene

Solvmyntfod til den rene Guldmyntfod. Den fuldstamdige Gjennemforelse af

det nye System behover efter Kommissionens Förslag ikke åt vivre fuldfort

för ved Utgången af Aaret 1878, til hvilken Tid de hidtil som lovligt Betalingsmiddel

benyttede Solv-, Robber- eg Broncemynter skulle have ophort

åt vsere lovligt Betalingsmiddel i vedkommende Rige Departementet er tilboieligt

til åt antage, åt ogsaa den sidstnmvnte Frist burde soges forlaenget

noget. Dels turde det nemlig blive vanskeligt for vor Myntindretning inden

denne Tid åt bestride det betydelige Arbeide, som navnlig Skillemyntudmyntningen

vil paakreve, hvorfor det kunde vivre onskeligt åt have Adgang til

i noget kengere Tid åt bibeholde de mindre Myntsorter, som passe ind i det

nye System. Dels man der paa Grund af vore lokale Forholde ssettes en

temmelig rummelig Frist for Ombytningen af den cirkulerande Mynt, medens

denne paa den anden Side ikke kan indkaldes, for der haves et tilstreekkeligt

Forraad af ny Mynt til åt erstatte den indkaldte. Da det imid
lertid

maa erkjendes åt vtere onskeligt, åt Övergången fra det gamle

til det nye System sker i eu saa kort Tid som rimligt, tror Departementet

ikke åt burde bringe i Förslag nogen generel Forlsengelse af

den i Artikel 16, lidie Fassus fastsatte Frist, hvorimod det af Departementet

paapegede Oiemed antages åt burde soges opnaaet derved, åt det i

Konventionen fastsaettes, åt Bestemmelsen i sammes Artikel 16, 3die Passus

ikke skal gjveide med Hensyn til de af de nugjseldende Mvnter, som noiagtigt

svare til nogen af de i Artikel 5 og 6 na:väte Mynter, i hvilken Benseende

1 Krondaler (eller Krone) regnes lige med % norsk Spd., V2 dansk

Rdl. og 1 svensk Rdl. Herved vil för vört Vedkommende opnaaes, åt vore

nugjteldende Tolvskillinger og Treskillinger kunne vedblive åt benyttes ogsaa

efter Udgangen af Aaret 1878. Det er en Selvfolge, åt deslige heldre Mynter

ikke blive gjaeldende udenfor det Rige, hvor de ere praegede.

Som 18de Artikel bär den danske Reglering overensstemmende med

Kommissionens Forudssetning foreslaaet indtaget folgende Bestemmelse:

“Keervrerende Konvention skal ratificeras, saasnart de vedkommende

Representationers Samtykke er erhvervet, og Ratifikationerne skulle udvexles

i Stockholm snarest ske kan."

Idet

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Idet Departementet, efter hvad man saaledes har anfört, formener,, åt

Kommissionens Förslag frembyder et antageligt Grundlag för en Omordning

af vört Myntsystem, skal Departementet till Slutning omhandle det Sporgsmaal

om hvorvidt det overhovedet kan ansees hensigtsmeessigt åt gjore vört

Myntsystem afhmngigt af en Konvention med andre Lande og i bekrreftende

Fald om det kan ansees tilraadeligt, åt eu saadan Konvention afsluttes,

forinden de tilsvarende Forandringer i vor Lovgivning om Penge- og Myntvmsenet

samt i Banklovgivningen ere vedtagne og Bemyndigelse til en Myntkonventions

Afstötning er bleven meddelt ved Lov. Hvad det foiste Spoigsmaal

angaar, da er det vistnok saa, åt Lovgivningsmyndighedens Hämd er

ved en Myntkonvention til eu vis Grad blive bundne med Hänsyn til Ad•''•angen

til åt forandre Myntlovgivningen. Men lierved bor det for det förste

erindres, åt Myntlovgivningen horer til de Bele af Lovgivningen, som ikke

lettelig bor undergaa hyppige Forandringer og som, naar et fuldstsendig og

o-iennemfort nyt System er lagt til Grund for samme, heller ikke i Begelen

vil tiltrange saadanne. Dernäst vil det Baand, som. saaledes paalregges Lovgivningen,

vane begrmndset til et bestemt og ikke ineget långt Tidsrum,

idet det selvfolgelig bor iagttages, ligesom det ogsaa er iagttaget i Kommissionens

Förslag, åt Konventionen kun för et ganske kort Tidsrum er ubetinget

bindende for de kontraherende Stater, medens den derefter kan opsio-es

med et passende Yarsel. Andre Betmnkeligheder kan en saadan Konvention

fremkalde derved, åt Staten til en vis Grad laber Konsol en med

den i Rigel gangbare Mynt, naar andre Staters Mynter gjores til lovligt

Betalingsmiddel lige med ''de i Landet selv praegede. Men ligesom denne

Betamkelighed maa svinde i samme Grad som man merer den Mild til de

medkontraherende Stater, åt de selv ville före en effektiv Kontrol i denne

Henseende, saaledes vil man ogsaa gjennem Bestemmelser i selve Myntkonventionen

have Adgang til åt skaffe sig Garantier x saa Henseende. Dette

er ogsaa iagttaget i Kommissionens Udkast, i hvilken Henseende Departementet

skal paapege Bestemmelsen i Artikel 12 om, åt al Utmyntning sker

ved Rigernes Myntvaerksteder og ikke kan ivserkseettes ved invate eller

överdrages Saadanne ved Bortforpagtning eller paa anden Maade, Bestemmelsen

i Artikel 13 om, åt der fira Tid til anden i hvert af Rigerne skal

företages Prover af de i de andre Rigel’ praegede Mynters Overensstemmelse

med de fastsatte Normer og gjensidig Meddelelse gjores angaaende de Udsaettelser,

hvortil saadanne Prover maatte give Anledning, og endelig bestemmelserne

i Artikel 11 om ethvert Riges Pligt til åt mdsmelte undervaeoiige

Mynter og til åt indlose slidte Mynter, som ere indienne i de andre

Rigers Statskasse. Hvad Faren for Myntförfalskning angaar, da bliver

den vistnok noget större eftersom Myntterritoriet udvnles, men denne Dlempe

kan neppe antages åt faa stor Betydning.

Bih. till Biksd. Prof. 1873. 6 Sami. 2 Afd.

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Paa den anden Side maa det bemmrkes, åt det Formaal, som tilsigtes

opnaaet ved Myntfkdlesskabet med andre Lande ikke tilfulde vil kunne fyldestgjores

liden gjennem en formelig Myntkonvention, hvorved Rigerne tilsikre

hverandre gjensidige Rettigheder og Forpligtelser med Hensyn til hverandres

Mynter. Overensstemmelse med andre Lande i Regningsenheden og

i Myntsystemets Grundfast vil kunne opnaaes ogsaa uden en formelig Mynt”

konvention, derved, åt ensartede Bestemmelser vedtages i vedkommende Lande.

Men bortseet fra, åt Overensstemmelsen i Regelen alene vil kunne opnaaes

ved, åt det ene. Land vedtager, livad det andet Land allerede har besluttet,

altsaa ved åt give Slip paa Adgangen til selvstsendigt åt afgjore Sägen, saa

vil heller ikke den Lettelse for Omssetningerne, som ved Myntsystemets Overensstemmelse

tilsigtes fremmet, tilfulde opnaaes uden derved, åt vedkommende

Ländes Mynter stilles fuldkommen lige som Cirkulationsmiddel, hvilket ikke

med tilstrsekkelig Betryggelse kan vedtages, uden i Kraft af en kontraktmiessig

Overenskomst, som sikkrer Oj ensidig]] ed og yder Garanti mod Misbrug.

Departementet er saaledes af den Formening, åt Afsilning af en Myntkonvention

med de to ovrige skandinaviske Riger, sigtende til åt indföre

Overensstemmelse i Henseende til Myntsystem, uden Betmnkelighed kan ske,

naar denne indskrsenkes til de Punkter, som nodvendigvis bor vsere fselles,

i hvilken Henseende den af Kommissionen opstillede Begraendsning ikke giver

Anledning til trogen Bemterkning fra Departementets Side. Et andet Sporgsrnaal

er det, om man bor oppebie den lovgivende Myndigheds Beslutning,

i uden Konventionen afsluttes. Departementet maa i saa Henseende bemaerke,

åt aldenstund Konventionen selv udtrykkelig fastsaetter, åt dens Gyldighed

er betinget af vedkommende Repraesentationers Samtykke, kan Konventionen

i Realiteten ikke betragtes vaesentlig anderledes, end som et efter gjensidig

Förhandling fremkommet Faellesforslag til de respektive Repraesentationerne

angaaende Sägens hensigtsmaessige Ordning. Yistnok er saa, åt Repraesentationerne

til en vis Grad ville fåle sig bundne ved, hvad der saaledes paa

Forhaand er vedtaget, og åt de ville have större Betaenkeligheder ved åt

fravige Konventionens Bestemmelser, ialfald i sammes Detailler, end om Sägen

forelaa til Afgjorelse uden saaden foregaaende Förhandling med andre

Stater. Men dette er Noget som folger af Beskaffenheden af den Gjenstand,

som skal afgjores og det Oiemed, som agtes opnaaet ved den paatarnkte

Ordning. Er man enig om dette Formaal, Opnaaelse af Overensstemmelse

med Hensyn til Myntsystem med de to ovrige skandinaviske Riger, saa er

det en Selvfolge, åt Sägen, hvad enten en Konvention afsluttes eller ei, maa

afgjores med specielt Hensyn til, hvad der kan ventes vedtaget i de to andre

Bände, og det man ansees for ubetinget nodvendigt, åt der paa Forhaand

efter moden Overveielse og gjensidig Behandling istandbringes et fselles Ud
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

: A rf

27

kast, affattet med sirligt Hensyn til alle tre Ländes Larv. Den enkelte Stat

maa nodvendigvis til en vis Grad opgive sin Frihed med Hensyn til Afgjorelsen,

hvis Enighed skal opnaas, og efter Departementets Mening er det

for åt begrtendse Spillerummet for en ensidig Afgjorelse i det ene eller andel

af Landene, önskelig!, åt Ftellesforslaget fremtrseder med saamegen Autoritet,

som det er muligt att udstyre det med. Af denne Grund finder Departementet

åt burde tilräade, åt Konventionen afsluttes strax.

Kommer medlertid nogen af Reprsesentationerne till det Resultat, åt

den foreslaaede Ordning medforer Betamkelighedcr, som ikke opveies ved

Fordelene ved et Myntfsellesskab, eller åt disse hellere maa opgives, end den

foreslaade Ordning vedtages, saa prsejudicerer ikke Afslutningen af en Konvention

en i denne Retning gaaende Afgjorelse. Selv om Folkerepreesentationerne

ved sine Overveielser om Sägen kom til et Resultat, som var forskjelligt

fra det som forelobig var vedtaget, saa kan man dog gaa ud fra,

åt disse Forhandlinger i boi Grad ville bidraga til åt bibringe Almenheden

klarere Begreber om Myntreformen og saalcdes fremme en heldig ljusning

af Sporgsmaalene senere hen.

Senere end Modtagelsen af forannsevnte skrifvelse fra Hans Excellenee

Udenrigsministeren, har Departementet fra Chefen for det svenske FinantsDepartement

erholdt sig distillat en af det svenske Statskontor i Sägen afgiven

Betänkning, hvis vaesentlige Indhold Departementet skal tilläde sig åt

hidsmtte med Bemaerkning, åt Statskontoret gjennemgaar Kommissionens Ud~

kast postvis, med Forbigaaelse af de Punkter, som Statskontoretformener

kunne antages uden Förändring.

Chefen for det svenske Finants-Departement har ved åt tillstille dette

Departement den ovenomhandlede Betänkning fra Statskontoret, udtalt, åt

han ikke antager, åt de af Statskontoret mod den foreslaaede nye Myntenheds

Storrelse gjorte Indvendinger, bor foranledige nogen Afvigelse fra Kommissionens

Förslag, ligesom han heller ikke finder andre liindringer mod,

åt en Konvention soges afsluttet paa Grundlag af Kommissionens Udkast,

hvorimod han antager, åt de af Statskontoret forovrigt fremsatte Bemairkninger,

bor blive Gjenstand for fselles Overveielse af dertii beskikkede Kommisseerer

för Konventionens Afslutning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Dette Departement maa i det Veesentlige henholde sig til sine ovenfor

gjorte Bemaerkninger ved Udkastet.

Som ovenfor paapeget, har ogsaa Hans Excellence Udenrigsministeren

antydet, åt han, saafremt der bände fra det svenske Finants-Departement og

fra norsk Side, paa hans Foresporgsel, indlob Ldtalelser, som lode gunstigt

för Kommissionens Förslag, agtede åt foreslaa for Deres Majestät, åt udnrevne

en svensk og en norsk Befuldmmgtiget til åt deltage i Underhandlingerne

med den danske Minister og med håna undertegne den endelige

Overenskomst. Idet Departementet nu faar Anledning til af föredraga denne

Sag til naadigst Afgjorelse i sammensat norsk-svensk Staatsraad, skal man

tilläde sig åt udtale, åt idet man i Benböld til, hvad Departementet ovenfor

bär yttre! og hvad der er udtalt om Sägen fra det svenske,!inants-Departements

Side med Hensyn til den af det svenske Statskontor afgivne Betänkning,

finder underdanigst åt burde andraga om naadigst Bestemruelse för, åt

en Myntkonvention soges afsluttet imellem de 3 Rigel-, i det Vaesentlige paa

Grundlag af det af Fselleskommissionen udarbeidede Udkast, vil det formentlig

vsere hensigtsmsessigt, i Betragtning af, åt der saavel åt dette Departement,

sona — for Sveriges Vedkommende — i Statskontorets Betänkning, er bragt

paa Bane forskjellige, tildels ikke uvaesentlige Forandringer i Kommissionens

Udkast, åt Underhandlingerne om Konventionens Afslutning fra svensk og

norsk Side, overensstemmende med Udenrigsministerens Förslag, överdrages

eu särskilt for hvert af Rigerne beskikket Kommissser — med förnöden teknisk

sagkyndig Bistånd —, hvorom man derför vil foreslaa naadigst Bestämmelse

afgiven. Da denne Sag ligesaameget angaar det indbyrdes Forhold

mellcm de Forenede Rigel-, som det diplomatiske Forhold til et ttedie Rige,

har man troet åt kun™ tilraade, åt Udnsevnelsen åt disse Kommissaerer foregaar

som foreslaaet, särskilt i hvert af Rigernes Statsraad, medens Fuldmagten

for begge Rigers Kommissaerer ville blive åt udfairdige gjennem Udenrigsministeriet.

,

I Henhold til Foranforte tillader Departementet sig underdanigst åt

indstille:

Åt det naadigst maa behage Deres Majestät åt bestemme:

1) Åt en Konvention soges afsluttet mellem de forenede Diger og

Danmark, under Forbehold af National-Reprsesentationernes Samtykke,

angaaende Antagelse af et for de tre Rigel- faelles paa Guld

bygge! Myntsystem, i det Vaesentlige paa Grundlag af det desangaaende

af Kommissairer fra de trende Rigel- udarbeidede Förslag

af 20de Septbr. 1872.

2) Åt der särskilt for hvert af Rigerne bliver åt beskikke en Kom
misster
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

29 q

missar til åt underhandla med den Kongelige danske Minister^

Stockholm om Konventionens Afsilning.

I Anledning af foranstaaende fndstilling, der tiltraadtes af de tilstedevserende

Medlemmer af det norske og svenske Statsråd, behagede Hans Majestät

naadigst åt resolvera:

Finants-Departementets Indstilling bifaldes.

Expederes

OSCAR.

Ii. Kierulf.

J. Aall.

t

Bill. till Riksd. Prof. 1873.

6 Samt. 2 Afd.

o

opaginerad Kontrollera mot PDF

i

Protokoll, hållet vid sammanträden den 27, 28, 29 November,

den 2, 3, 5, 9, 11, 13, 14, 17 och 18 December 1872

mellan Fullmäktige för konungarikena Sverige, Norge

och Danmark, utsedde till afsilande af en myntkonvention

de tre rikena emellan.

Till Konferensen hade infunnit sig såsom befullmäktigade Ombud:

för Sverige: Herr Statsrådet och Kommendören C. F. Wcern;

för Norge: Herr Statsrådet och Kommendören H. L. Helliesén;

for Danmark: H. Maj:ts Envoyé Extraordinaire- och Ministre Plenipotentiaire,

Herr Kammarherren och Kommendören Billei

samt Herr Geheimerådet och Kommendören Fenger;

hvarjemte i öfverläggningarna deltagit såsom mynttekniska biträden:

lierr Ufver-direktören och Kommendören J. Åkerman,

Herr Selvverks-direktören Andreesen,

Herr Myntmästaren Svendsen,

Herr Myntguardien Groth.

. . Til1 Srund för öfverläggningarna lades det af den nordiska myntkommissionen

den 20 September 1872 framställda »Förslag til Overenskomst

mellem de tre nordiske Kongerige om et fselles paa Guld baseret Montsystem».

. Först företogs, till behandling frågan, huruvida de senaste förändringarna

i värdeförhållandet mellan silfver och guld kunde anses lägga

något funder i vägen för antagandet i någotdera riket af det gemensamma

Bth. till BiJcsd. Brot. 1873. 6 Sarnl. 2 Afd. \

opaginerad Kontrollera mot PDF

}

2

auldinyntsystem, som af Myntkommissionen blifvit föreslaget. Herr Geheimerådet

Fenger förklarade, att då vid fastställandet af konverteringsoeli

tariferingskurs det icke vore nödvändigt att rätta sig allena efter sjelfva

öfvergångsögonblickets tillfälliga börsnotering, eller att afse framtidens^ möjliga

''prisförhållanden; då rättvisa och billighet med afseende å ingångna

förbindelser snarare syntes påkalla någon hänsyn till åtminstone den närmast

förflutna affärsperiodens förhållanden, så att konverteringskursen borde

fastställas med hänsyn till medium af någon viss lämplig årsseries kända

silfverpris, och då det icke kunde antagas, att det nu hastigt inträffade

prisfallet för silfver skulle, äfven om det under de närmaste månaderna

fortfore, kunna nedtrycka ett sådant medium långt under ''dét bf Kommissionen

såsom normalkurs antagna värdeförhållande mellan silfver och guld

af 1: 15,70, m kunde han icke finna, att Danmark, hvars intressen härvid

voro i fråga, af nämnda Omständighet allena måste finna sig. föranlåtet att

afböja Kommissionens förslag. Herr Statsrådet Helliesen instämde deri,

att man vid bestämmandet af konverteringskurserna icke kunde uteslutande

taga hänsyn till det för tillfället gällande silfverpris,. samt att det icke

kunde antagas vara någon öfvervägande sannolikhet för att värdeförhållandet

mellan guld och silfver i framtiden skulle ställa sig väsentligen högre

än det af Kommissionen antagna; han förklarade sig derför icke för närvarande

vilja ur norsk synpunkt yrka någon förändring i hvad Kommissionen

i detta hänseende föreslagit.

Förekom derefter frågan, huruvida dét förhållande mellan det föreslao-na

nordiska guldmyntsystemet och Tysklands nya myntsystem, som

uttryckes dermed" att 1 tysk mark blefve = 88,88 öre, kunde anses gifva

det tyska myntet någon öfvervigt Öfver det nordiska särskilt vid handelsberöringen

på gränsorterna emot tyskland. Herr Geheimeradet. Fenger,

såsom representant för Danmark, hvars intresse härvid hufvudsakligen måste

vara i fråga, förklarade, att då i Danmark, liksom i Sveriges ^sydliga

provinser, under längre tid utbildat sig ett ^räkningssätt för förhållandet

mellan tyskt och nordiskt mytit, sådant att man vid mindre omsorgsfull

evalvation anslagit 1 Preuss. Thaler - l1/, dansk rbdr eller 2*/* svenska

riksdaler, och den svenska eller danska specien = D/s Preuss. Thaler, hade

det för reformens framgång ansetts vara af vigt att fasthålla denna för

folkmedvetandet förtroliga relation, isynnerhet! om man kunde vid reformens

genomförande jämka myntens storlek sa, att den nämda beräkningen

blefve, hvad den förut icke var, med det verkliga förhållandet mellan

tyskt och nordiskt mynt fullt öfverensstämmande. Detta mål hade K6mmissionens

förslag uppnått, då det framstäf en sådan relation mellan det

tyska och det nordiska guldmyntet, ntt 45 tyska mark blefve = 40 Krön
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

daler, eller 9 tyska mark, d. v. s. 3 tlmler -- 8 Krondaler, eller 3 tyska

mark, d. v. s. 1 thaler =■'' 22/3 Krondaler. Då nu det nya tyska marksystemet

för Nordtyskland medför den beqvämligheten, att det lätt låter förena

sig med det gamla räknesättet i Groschen och Thaler, hvilken derför,

äfven under användandet af mark- eller drittelthalerstycken och öfriga nya

skiljemynt, antagligen kommer att fortfarande bestå, följer deraf också att

gränsorternas inbyggare komma att fortfarande hålla sig till det häfdvunna

beräkningssättet mellan nordiskt och tyskt mynt, mellan skillingar och

rigsdaler å ena sidan, groschen och thaler å den andra, och att det derför

måste i synnerhet för Danmarks gränshandel vara eu ren vinst att detta

beräkningssätt efter Kommissionens förslag kan bibehållas och på samma

gång den differens af omkring 1 procent bortfaller, som förut till Tysklands

förmån bestått mellan 3 thaler och 2 speciel-. Efter denna förklaring

af representanten för Danmark, hvars intresse för den tyska markenhetens

rätta förhållande till det nya nordiska myntet måste antagas vara

mest lifligt, ansåg Konferensen sig icke behöfva afvika från det af Kommissionen

afgifna förslag, enligt hvilket af 1 kilogram fint guld skola utmyntas

248 Guldkronor.

Herr Statsrådet Helliesen framhöll dessutom, att det åtminste för

Norges del måste vara af en viss vigt att om möjligt hålla sig någorlunda

nära till den konverteringskurs, efter hvilken den Hamburgska silfvervalutan

(Hambuger-Mark banko) är förvandlad till tysk riksmark, hvilket syftemål

kan anses tillräckligt vunnet genom antagande af Myntkommisionens

förslag.

Sedan Fullmäktige härefter blifvit ense om att antaga de af Myntkommissionen

uppstälda hufvudgrunder för ett gemensamt på guld grundadt

myntsystem, genomgingos de särskilda artiklarna af kommissionens förslag,

och vidtogos deruti de större och mindre förändringar, för Indika här nedan

närmare redogöres, utom när de allenast afsett sjelfva redaktionen:

I Art. 2 hafva namnen Krondaler för räkneenheten samt Guldkrona

och Dubbelkrona för hufvudmynten utbytts mot benämningen Krona för

den förra samt 10 kronor och 20 kronor för de senare — hufvudsakligen

emedan det synts olämpligt att hafva ett särskild! namn för hufvudmynten

och emedan namnet Krondaler möjligen i dagligt tal skulle kunna

komma att förkortas till daler, hvaraf förväxling kunde uppstå mellan det

nya myntnamnet och de gamla, särskild! i Danmark och Norge öfliga dalernamnen
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

I Art. 3 äro guldmyntens diametrar förändrade af det skäl, att ett

10-kronestycke om 19 millimeter skulle få alldeles samma storlek som det

28 procent mindre värda 10-francsstycket, hvilken särdeles då mynten sammanläggas

i rullar, lätt kunde gifva anledning till äfven ofrivilliga misstag.

Då 10-kronestycket derföre blifvit minskadt till 18 millimeter har det till

bibehållande af proportionen mellan guldmynten ansetts nödigt att minska

äfven 20-kronestyckets diameter till 23 millimeter.

1 Art. 5 äro, såsom af Tabellen synes, åtskilliga’ ej oväsentliga

förändringar vidtagna i afsende å silfvermyntens storlek, vigt och finhet.

Dessa förändringar hafva sin grund dels deri, att det icke ansetts rådligt,

isynnerhet i Sverige, der man så länge varit van vid 12-lödigt silfvermynt,

att nedsätta det mindre skiljemyntets halt så långt som af Kommissionen

föreslagits, hvadan Konferensen velat stanna vid en legering af 0,800, för

2- och 1-kronestycken, 0,c>oo för 50, 40- och 25-örestycken, samt 0,400 för

10* örestycken, då enligt kommissionens förslag legeringen för 25-örestyckena

var 0,soo och för 10-örestyckena 0,300;

dels deri, att den af Kommissionen föreslagna billonering, af alla

skiljemynten med blott 5,22 procent, har~synts Konferensen något för ringa,

så väl i jemförelse med andra staters billoneringsprocent, som i NordAmerika

är 5,32, i den latinska konventionens länder 7,22, i England 8,98,

i Finland nära 15 procent; som ock i betraktande deraf, att staten för det

nya myntsystemets genomförande måste åtaga sig ganska betydande kostnader,

och dessutom med en så låg billonering, om både myntningskostnaden

och kopparens värde beräknas, knappast skulle göra någon vinst,

men i värsta fall möjligen förlust äfven på skiljemyntets prägling; hvarföre

också Konferensen ansett sig kunna höja billoneringsprocenten åtminstone

för 25- och 10-örestyckena till 8,2 procent;

dels ock deri, att sedan gyldmyntens diametrar blifvit förändrade,

så att 10-kronan blifvit 18 millimeter, diametern för 25-örestycket måst

ändras från 18 millimeter till 17 millimeter, och då till följd deraf bronsmyntet,

1 öre, blifvit nedsatt från 17 millimeter till 16 millimeter, äfven

10-örestycket måst förändras från 16 millimeter till 15 millimeter, allt

till undvikande af lika storlek för olika myntstycken.

Slutligen har det synts onödigt att bland skiljemynten bibehålla ett

så obeqvämt och derför i den allmänna rörelsen hittills föga användt mynt

som 4-krone- (eller nuvarande species-) stycket, hvadan också detta ur

skiljemynts-serien blifvit uteslutet.

Konferensen har vidare tagit i noggrant öfvervägande, huruvida icke

till ernående af en teoretiskt riktig myntseries med myntstycken för talen

1, 2, 5, 10, 20, 50, 100, ett 20-örestycke möjligen skulle kunnat anta
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

gas i stället för de af Kommissionen föreslagna 25- och 40-örestyckena,

men som dessa bägge, det förra för Sverige, det senare för Norge, hafva

en stor betydelse såsom representerande allmänt kända och under lång tid

invanda räknesätt (40 öre = 12 norska skilling) och sålunda måste anses

högst väsentligt urderlätta öfvergången från det gamla systemet till det

nya, har det synts nödigt att i detta hänseende uppoffra det teoretiskt

riktiga och ur systemets synpunkt tilltalande för en praktisk och ur politisk

synpunkt ganska väsentlig förmån. Att åter, med bibehållande af

25- och 40-örestyckena, i serien inpassa ett 20-örestycke har visat sig

nästan omöjligt, i betraktande deraf att 25- och 20-örestyckena af silfver

skulle blifva hvarandra till storleken alltför lika.

I Art. (i hafva ingå andra förändringar blifvit vidtagna än den nyss

omnämda i afseende å 1-örestyckets diameter.

I Art. 1 hafva följande förändringar vidtagits:

l:o Sedan vederbörande till Konferensen inkallade Mynttechnici förklarat,

att de tre rikenas myntverk, om så erfordrades, kunde åtnöja sig

med ett något mindre vigtremedium för guldmynt än det af Kommissionen

i öfverensstämmelse med den nya tyska myntlagen föreslagna af 0,0025, har

remediet i vigt för 10-kronestycket blifvit nedsatt till 0,0020 eller detsamma

som är föreskrifvot i den latinska konventionen. Da vidare vigtremediots

per-mille-beräkning, om den göres lika för bägge guldstyckena, gifver för

det större guldstycket ett dubbelt så stort absolut remedium, men det

större guldmyntet icke i samma förhållande är svart att till rätt vigt justera,

så har det synts tillbörligt att för 20-kronestycket nedsätta remediet till

0,001.5; i _ . .,... .

2:o Remediet i vigt har vidare, efter yttrande af Mynttechnici blifvit

nedsatt för 2-kronestycket till 0,003, men höjdt för 50- och 40-örestyckena,

vid kilogramvis justering, till 0,006;

3:o Remediet i finhet för guldmynten har också blifvit nedsatt från

0,002 till 0,0015 såväl med hänsyn till de af Mynttechnici afgifna förklaringar,

som särskild! med afseende derå, att det vid en konvention mellan

trenne stater synts, till undvikande af möjligt missförstånd, lämpligt att

hålla det lagstadgade remediet så lågt som möjligt;

4m I kolumnrubriken it för remediet i finhet har det ansetts nödigt

att insätta orden: »af hvarje myntstyckes bruttovigt» för att tydligen utmärka,

att de medgifva 0,0015 etc. skola räknas icke på finsilfverqyantiteten

utan på hela vigten, en beräkning som också, ehuru ej alltid uttryckligen

angifven, befinnes vara den vanliga.

5:o Det sista momentet af Art. 7 i Kommissionens förslag har uteslutits

såsom mera afpassadt för särskilda aftal mellan regeringarne eller

myntverken än för en konvention om myntväsendets allmänna grunder;

opaginerad Kontrollera mot PDF

6<

6:o Den i Art. 12 förekommande bestämmelse, att vigtremediet för

guldmynt icke må användas på det utmyntade partiet som helhet, har

Konferensen utbytt mot det i denna artikels näst sista stycke intagna stadgande.

Då vigtremedium vid justering styckevis naturligtvis icke afser, att

alla myntstyckena få hållas så nära som möjligt till remediets lägsta gräns,

utan meningen måste vara, att de något undervigtiga och de något öfvervigtiga

myntstyckena i ett större parti skola motväga hvarandra, så att

hela partiet får den fullt rätta vigten; men då det likväl svårligen lyckas att ens

för ganska stora partier ernå fullt absolut noggranhet i vigt, utan genom

särskild afsigtlig afjemning af ett mindre antal myntstycken vid partiets

uppvägning, så har det ansetts lämpligt att äfven för partijustering medgifva

ett remedium, dock icke större än 0,<>öor> eller Va ä ''A af vigtremediet

för hvarje stycke.

I Art. 8 är tillagdt, att hvarje mynt skall utvisa för hvilket rike det

är slaget, under förutsättning att möjligen det ena riket kunde finna sin

räkning vid att för en eller annan utmyntning hänvända sig till det andra

rikets myntverk.

Art. 9, It) och II hafva undergått en ganska betydande förändring derutinnan,

att Konferensen icke ansett rådligt att ålägga staterna en så vidsträckt

skyldighet till inväxling af nötta mynt. som Kommissionen föreslagit. Konferensen

har dervid mindre fäst sig vid de uppoffringar, som en sådan skyldighet

skulle ådraga statskassorna, än vid det förhållandet att, när staten åtager

sig inväxling af alla, än så nötta mynt, om blott med säkerhet kan skönjas,

för hvilket rikes räkning de blifvit präglade, och så vidt deras yttre utseende

ej är vanstäldt eller angifver brottslig åverkan, så förefinnes i sjelfva

verket hos allmänheten intet intresse för de mycket nötta myntens utdrifning

ur rörelsen, utan kunna dessa komma att vara i omlopp vida längre,

än som med statskassans och myntväsendets egna intressen är rätt förenligt.

Om deremot det först af svenska myntkomitén 1870 framstälda

förslag så tillämpas, att dubbla nötningsgränser för mynten fastställas: en

inskränktare, inom hvilken mynten skola vara fullt lagligt betalningsmedel

till en och hvar, och en vidsträcktare, inom hvilken de ännu hafva giltighet

blott i betalning till statskassan — med skyldighet för staten att ej blott

i betalning mottaga utan äfven i sina kassor med fullvigtigt mynt inväxla

hvarje mynt, hvars vigt ligger emellan dessa bägge gränser, samt att dylika

mynt ej åter utgifvas, så synes i dessa bestämmelser kunna ligga någon garanti

för, att åtminstone genom banker och andra kassor de nötta guldmynten

skola insändas till statskassorna, innan de ännu nått den yttersta nötningsgränsen.

För detta ändamål är det imellertid nödigt att åtminstone den

yttersta nötningsgränsen utvidgas så mycket som nödigt är för att all
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

;7

mänheten redan af myntets yttre utseende må kunna skönja, nar de begynna

att förlora sin giltighet som betalningsmedel till statskassorna. Särskilda

undersökningar, verkstälda å engelska sovereigns- och halfsovereigns, samt

franska 10-francsstycken, synas utvisa att isynnerhet a pjeser åt samma

myntguld som det franska en omisskänlig förändring i myntets utseende

icke framträder förr än de genom nötning förlorat inemot 2 procent åt sm

rätta vigt, och är derföre ock en så stor nötningsgräns i konventionen

^ De danske Fullmäktige yttrade stor betänklighet vid detta förslag

till dubbla nötningsgränser, hvaraf de befarade eu skadlig inverkan med

hänsyn till bevarandet af tillräckligt fullvigtiga guldmynt i cirkulationen,

och afstodo de från sitt yrkande om bibehållande af Kommissionens förslag

först då det visat sig, att de svenske och norske hullmaktige i denna

punkt ville bestämdt fasthålla en motsatt öfvertygelse. . .

^ I Art. 12 har på hemställan af vederbörande Mynttechmci den

förändring blifvit vidtagen, att myntarelönen förhöjts till en tredjedels procent

för 10-kronestycken, hvilket torde få anses påkalladt af den större kostnad

och svårighet som de mindre guldmyntens utprägling bereder myntverket.

Eu af Herr Statsrådet Helliesen framstäldt förslag i öfverensstämmelse

med norska regeringens framställning att fastställa A procent myntarelön

för alla guldmynten blef af Konferensen ej antaget.

1 Art. 10 har det synts Konferensen nödigt att med hänsyn till

de större vanskligheter och oberäkneliga omständigheter hvaraf öfvergången

till det nya systemet kan bero, något framskjuta de tidpunkter vid livilka

förbindelse inträder att göra guldmynt till lagligt betalningsmedel, aU upphöra

med utmyntningen af gammalt mynt och att såsom lagligt betalningsmedel

aflysa ‘det gamla silfver-, koppar- och bronsmyntet; hvad särskilt

denna aflysning angår har den måst framskjutas derå år, åtminstone för

koppar- och bronsmynten, i betraktande deraf att de manga millioner dylika

myntstycken, som för närvarande i rikena omlöpa, och som rätteligen hora

vid aflysningstiden ersättas med nytt mynt, fordra en ganska rundelig

tiderymd för omprägling.

Konferensen har således blifvit ense om • „

l:o att bestämma utgången af året 1874 som yttersta tidsgräns,

inom hvilken rättigheten till begagnande af guld som lagligt betalningsmedel

skulle vara medgifven och den nya räkmngsenheten införd, hvarvid

naturligtvis intet hinder förefinnes för dessa bägge lagbestämmelsers vidtagande

å skilda tider inom nämda tidsgräns. Samma ar, 1874, ska ock

vara yttersta terminen för utmyntningen af silfvermynt efter nu gal ande

myntsystem, hvarvid dock naturligtvis står hvartdera riket fritt att, liksom

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

i afseende å guldmyntets och räkningsenhetens införande, huru tidigt som

helst låta tidpunkten för silfvermyntningens upphörande inträda.

v. -n ^:°n att bestämma utgången af året 1878 som den tidsgräns, inom

hvilken alla nu omlöpande silfvermynt, som hafva minst en femtedels Speciedalers

värde, skola hafva upphört att vara lagligt betalningsmedel, och

dermed den dubbla myntfot vara afskaffad, som först inträder när rättigheten

medgifves att använda guldmynt som lagligt betalningsmedel.

•n 3''°. . bestämma utgången af året 1881 som den tidsgräns, inom

hvilken de minsta sifvermynten såväl som de nu omlöpande koppar- och

bronsmynt skola hafva upphört att vara lagligt betalningsmedel i alla rikena;

hvarmed således myntförändringen vore genomförd.

. * *iar’ “e(* hänsyn dertill att räkningsenhetens obligatoriska

införände bild vit framskjutet till 1874, tiden för konventionens varaktighet

blifvit utsträckt till året 1884.

De anmärkningar, som från dansk sida blifvit riktade emot begränsningen

af statens skyldighet att inväxla nötta guldmynt, framstäldes ännu

en gång före koventionens undertecknande, och betonades dervid främst en

farhåga för det nya nordiska myntets kredit å utländsk marknad. Det vore

nämligen fara värdt, att vid remisser t. ex. från Köpenhamn till Hamburg

åt 10- och 20-kronestycken, svårighet skulle göras vid att mottaga dessa

mynt till deras pari-värde, under förevändning att mottagaren ej så noga

kunde pa mynten se, huruvida de redan kommit nedom den yttersta nötnmgsgränsen

eller upphört att vara fullgiltigt betalningsmedel. Från dansk

sida hemstäldes derför, huruvida ej de nordiska rikena kunde i likhet med

tyskland ataga sig ovilkorlig inlösningsskyldighet, helst då ju den statskassorna

åliggande förbindelsen att hålla inne och genast nedsmälta alla

guldmynt, som förlorat mer än en half procent af råtta vigten, gåfve en

viss garanti för de nötta myntens successiva aflägsnande ur rörelsen. Från

svensk och norsk sida framstäldes emellertid häremot såväl de ofvan anförda

skål, som äfven att den oinskränkta inväxlingsskyldigheten innebure

ett for stort premium åt dem, som förstode konsten att afnöta guldmynt

utan att något märkbart spår af åverkan å dem framträder. Det syntes

derföre från denna sida mindre rådligt att alldeles borttaga inskränkningen

i statens inväxlingsskyldighet, men uppmärksamheten fästes likväl derå, att

det knappast kunde strida mot konventionens hvarken anda eller bokstaf,

om staterna för sin enskilda del ville åtaga sig en större inväxlings
skyldighet

än de öfriga. Då den raststälda nötningsgränsen i sjelfva verket

utgör ett genom konventionen förbehållet undantag från den hvarje stat

åliggande skyldigheten att ansvara för sitt eget mynt, synes väl egentligen

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

ingen invändning kunna göras deremot att någondera staten afsäger sioförmånen

af detta undantag och åtager sig obegränsadt ansvar för sitt

mynt, och det skulle derföre till och med synas som om konventionen i

detta hänseende icke borde kunna gifva anledning till någon meningsskiljaktighet.

Till förekommande af hvarje möjlig tvätydighet och tvist i

afseende å tolkningen af konventionens bestämmelser, hafva dock Fullmäktige

i en särskild tilläggsartikel förbehållit hvarje stat nämda rättighet att

efter godtfinnande åtaga sig större inväxlingsskyldighet än den i konventionen"

föreskrifna.

Stockholm den 20 December 1872.

Hans Forssell,

Sekreterare.

Bih. till RiJcsd. Prof. 1873. 6 Samt. 2 Afd.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1873:97 Skrifvelse, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiqa Proposition om antagande af ett nytt myntsystem samt om åvägabringande af myntkonvention med Danmark. s. 33 i texten