Sök i Ratio Lex

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27

1873-04-12 · 48 sidor, varav 39 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,3 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 39 av 48 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1873:27, Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

1

N:o

27.

Ånk. till Riksd. Kansli den 12 April 1873, kl. 6 e. m.

Utlåtande, i anledning af ej mindre Kongl. Maj ds nådiga proposition

med förslag till förordning angående lagfart ä

fång till fast egendom m. m. än äfven enskilda motioner

i samma eller dermed sammanhängande ämnen.

Omförmälda nådiga proposition, hvilken hlifvit af begge Kamrarne till

Lag-Utskottet remitterad, är af följande lydelse:

“Behofvet af en förändring i stadgandena angående sakrätter i fast

egendom är allmänt erkändt. Yid riksmötet 1859 — 1860 utgjorde det föremål

för uppmärksamhet hos Rikets Ständer, b vilka uti skrifvelse den 11

Augusti 1860 — med tillkännagifvande det de för sin del ansåge det en

hvar, som genom laga fång, af hvad beskaffenhet det vara må, åtkommit

fast egendom, borde förpligtas att derå söka lagfart, samt att sådana grundoeh

hypotheksböcker, som i flera främmande länder hlifvit antagna, borde här i

riket införas — hos Kongl. Maj:t anhölio, det Kongl. Maj:t täcktes låta

utarbeta samt för Rikets Ständer framlägga förslag till de stadgande!!, som

i nämnda hänseenden kunde erfordras och voro af beskaffenhet att böra antagas

i den ordning § 87 Regeringsformen bestämmer. I enlighet med de

grundsatser, som sålunda uttalats, blef derefter af särskilde komiterade utarbetadt

ett omfattande förslag till lag om inskrifning i fastighetsbok. Vid

den granskning, som detta förslag genomgått, hafva dock så stora svårigheter

visat sig möta mot att genom allmän lag omedelbart införa specificerade

fastighetsböcker, sådana som komiterade afsett, att Kongl. Maj:t funnit sig icke

kunna på komiterades förslag grunda en framställning till Riksdagen om

antagande af ny lag i förevarande ämne.

Bih. till Riksd. Prof,. 1878. 7 Sand. 13 Höft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

I ändamål att åt eganderättsförhållanden rörande fast egendom bereda

den ordning, reda och säkerhet, som under närvarande omständigheter står

att vinna samt derjemte bringa härtill hörande stadganden i öfverensstämmelse

ej mindre med hvarandra inbördes, än ock med den öfriga lagstiftningen,

har emellertid förslag såväl till förordning rörande lagfart å

fång till fast egendom, som ock till några dermed sammanhängande lagförändringar

blifvit utarbetade samt jemväl undergått granskning i Högsta

Domstolen. Erhållandet af fullständiga fastighetsböcker är likväl ett mål,

hvartill lvongl. Maj:t väntar att lagstiftningen inom en icke alltför aflägsen

framtid skall föra, och anser Kong). Maj:t äfven det nu uppgjorda förslaget

om lagfart å fast egendom utgöra ett steg i den uppgifna riktningen.

Med öfverlemnande af Högsta Domstolens och Stats-Rådets i frågan

hållna protokoll, vill Kongl. Maj:t alltså, jemlikt § 87 Regeringsformen,

föreslå Riksdagen antagande af nedanstående författningar:

Ro. Förordning angående lagfart å fång till fast egendom.

Med upphäfvande af 4 Kap. 1, 2, fl och 4 §§ Jordabalken; förordningen

om lagfart och börd af jord på landet den lfl Juni 1800; förordningen

angående fördelning af böter för försummad lagfart den 10 Juni

1841; 1 och 5 §§ i förordningen angående vissa förändrade föreskrifter i

afseende på lagfart och nyttjanderättsinteckning den 19 Maj 1845; samt

förordningen angående lagfart å fast egendom, som genom testamente åtkommen

är, den 21 December 1857; så ock med ändring af hvad 5 Kap.

8 § Jordabalken samt andra lagens rum och författningar innehålla mot

denna förordning stridande, stadgas som följer:

1 §•

Hvar, som genom köp, byte, gåfva, testamente, arf, giftorätt, skattelösen

af kronojord eller annorledes med eganderätt åtkommer fast egendom,

söke lagfart å fånget vid den Rätt, hvarunder egendomen lyder.

Hörer egendomen under flera Rätter, skall med hvarje del lagfaras vid den

Rätt, hvarunder den del lyder.

Hvad sålunda är stadgadt afser jemväl frälseränta, fast egendom, som

innehafves såsom fideikommiss, samt sådana på ofri grund i stad uppförda

hus eller andra byggnader, hvarifrån egaren ej må skiljas så länge han

erlägger tomtören eller utan att lösen för byggnaderna gifves.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

3

2 §•

Lagfart skall sökas å landet sist vid det lagtima ting, som infaller

näst efter sex månader, och i stad inom tre månader sedan fånget skedde;

dock att, i fråga om giftorätt i makars bo äfvensom bolagsmans andel i

bolags samfälda gods, skyldigheten att lagfara inträder först då boet delas

eller bolagsmannens andel utbrytes; och skall vid arf lagfartstiden räknas,

der för arfslottens bestämmande skifte eller bodelning erfordras, från det

dylik förrättning hölls, men i annat fall från det bouppteckningen efter arflåtaren

afslutades.

3 §.

Sökes ej lagfart inom den i 2 § stadgade tid, ege Rätten, på framställning

af allmänna åklagaren eller af den, hvars rätt är beroende derpå

att lagfarten sker, genom vite tillhålla den försumlige att fullgöra sitt åliggande.

4 §•

Den, som söker lagfart, skall för Rätten uppvisa sin fångeshandling;

och läte Rätten handlingen eller den del deraf, som angår fånget och vilkoren

derför, offentligen uppläsas och i lagfartsprotokollet införas. Då lagfart

första gången sökes å egendom, som innehafves såsom fideikommiss,

varde fideikommissbrefvet till alla delar i protokollet infördt.

Skall med fånget lagfaras vid flera Rätter, må afskrift af fångeshandlingen,

besannad af domaren eller ordföranden i den ena af dessa Rätter,

uppvisas för den andra.

5 §•

Företer ej den, som lagfart söker, fångeshandling så upprättad, som

lag i hvart särskildt fall foreskrifver, eller finner Rätten eljest uppenbart,

att fånget icke är lagligt, varde ansökning om lagfart genast afslagen.

6 §•

År lagfart sökt på grund af testamente, dorn eller annan handling,

som ej vunnit laga kraft, må ansökningen icke bifallas förr än det vises,

att handlingen blifvit ståndande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

7 §•

När lagfart; sökes, skall förre egarens laga åtkomst styrkas och i

protokollet tecknas; och vare förty den, som egendom till annan öfverlåtit,

skyldig att till denne aflemna derför nödiga handlingar. Innan förre egarens

åtkomst blifvit styrkt, må lagfarten ej beviljas.

8 §•

Sökes lagfart å egendom, som till ny egare öfvergått innan föregående

egare, hvilken varit skyldig att med sitt fång lagfara, sådant fullgjort, må

lagfart å sista fånget ej beviljas förr än med förre egarens fång blifvit

lagfaret.

Har det fång, hvarmed lagfaras skall, skett i enlighet med gällande

författningar om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof eller om

ändring eller utrifning af vattenverk, vare för lagfarts beviljande ej af nöden

att med föregående fång lagfares, eller att åtkomst styrkes på sätt i

7 § är föreskrifvet.

9 §•

Den, som söker lagfart å gård eller tomt i stad, vare pligtig att visa

i hvilket qvarter och vid hvilka gator tomten är belägen samt tomtens ytinnehåll

och längden af dess särskilda sidor.

Hvad nu är stadgadt om stad skall ock, i de fall der Konungen sådant

förordnar, gälla om köping och annan dermed jemförlig ort, hvarest

tomtindelning såsom i stad finnes.

LO §.

Kan, till följd af de i 6, 7, 8 och 9 §§ gifna föreskrifter, sökt lagfart

ej beviljas, eller finnes sökandens rätt vara tvistig eller möter mot bifall

till ansökningen annat hinder, som icke är af beskaffenhet att den enligt

5 § genast bör afslås, förklare Rätten ansökningen hvilande i afbidan på

hindrets undanrödjande.

Tvist, som bör afdömas innan ansökningen slutligen pröfvas, skall,

om den ej redan är vid domstol anhängig, af Rätten förvisas till särskildt

utförande i laga ordning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

11 §•

Då lagfart är beviljad, utfärde Rätten bevis derom medelst fastebref.

Lagfares samtidigt med flera efter hvarandra följande fång, så som i 8 §

sägs, varde fastebref utfärdadt endast för siste egaren.

I fastebref skall fånget samt vid köp jemväl köpeskillingen anmärkas,

så ock vilkor, der sådant förekommer, som inskränker egarens rätt att egendomen

öfverlåta eller med inteckning belasta. I fall, som omförmäles i 9 §,

skall tomtens läge och storlek i fastebrefvet antecknas.

Fastebref skall i lagfartsprotokollet införas.

12 §-

Öfverlåter någon egendom till flera, gälle den öfverlåtelse, derå lagfart

först sökes. Har lagfart å de särskilda öfverlåtelserna blifvit sökt

samma dag, vare den öfverlåtelse gällande, som först skedde. Uppstår tvist

om företrädet dem emellan, vare lag som i 10 § sägs.

1.3 §.

Hvar, som till Rätten instämt klander å annans åtkomst till fast egendom

eller käromål om återgång af köp, byte eller gåfva, så ock oro rätt till

lösen af frälseskatte]ord eller frälseränta eller om annan lösningsrätt till fast

egendom, vare skyldig låta denna talan i lagfartsprotokollet antecknas; lyder

egendomen under flera Rätter, skall anteckning göras vid hvar af dem. Har

sådan anteckning ej skett, då käromålet till handläggning förekommer, gifve

den Rätt, dit saken är instämd, käranden nödig tid dertill, och hvile emellertid

käromålet. Försummas denna tid, vare käromålet förfallet.

14 §.

Sökes lagfart å egendom samma dag sådan anteckning sker, som i

13 § sägs, eller efteråt, vare ansökningen hvilande till dess det vises, att

laga kraft egande dom finnes i den sak, hvarom anteckning blifvit gjord.

15 §.

SI utes aftal, hvarigenom besvär och last lägges å fast egendom till

förmån för annan sådan egendom, såsom angående utsigt eller fenster, väg,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

fädrift, vattenstall, vattens ledning eller uppdämning, ler- eller grustägt,

eller annat dylikt, varde det servitutsaftal för Rätten uppvist och i lagfartsprotokollet

intaget, så framt det skall gälla mot annan egare till någon af

de egendomar, aftalet rörer, än den som detsamma slutit eller lika med honom

är förbunden. Är ej aftalet skriftligen upprättadt och af vittnen styrkt,

må dess intagande i protokollet icke medgifvas.

16 §.

klar den, som genom aftal på sätt i 15 § sägs, låtit servitut läggas

å egendom, derförinnan öfverlåtit egendomen till annan, vare servitutsaftalet

gällande om det blifvit i protokollet intaget förr än lagfart å öfverlåtelsen

söktes. Intages aftal om servitut samma dag lagfart sökes, gälle aftalet om

det är äldre än öfverlåtelsen.

.17 §.

Utan hinder af lagfart eller servitutsaftals intagande i protokollet må

talan å fång eller tvist om servitutsrättens bestånd lagligen pröfvas.

18 §.

Nu vises, att hinder, hvarför lagfartsansökning lenmats hvilande, blifvit

undanrödjdt, eller att servitutsaftal, hvarom anteckning skett, upphört att

gälla, eller att annan omständighet, som föranledt särskild anteckning i lagfartsprotokollet,

ej vidare eget’ rum, varde då det förändrade förhållandet i

nämnda protokoll anteckna»!!, och meddele Rätten i öfverensstämmelse dermed

beslut öfver lagfartsansökning, der sådan är hvilande.

19 §.

För hvart ting å landet och i stad för hvarje månad skall inom åtta

dagar derefter förteckning å beviljade lagfarter, upptagande fånget och

vid köp jemväl köpeskillingen, af domaren å landet och af Rätten i stad

insändas till Konungens Befallningshafvande, hvilken har att ofördröjligen

genom tryck kungöra förteckningen så som med bemälde myndighets kungörelser

vanligen förfares. Domaren å landet sände ock inom samma tid

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27. 7

dylik förteckning till kronofogde eller länsman, att i tingslagets kyrkor offentligen

uppläsas.

20 §.

Vid Rätten skall föras bok i öfverensstämmelse med lagfartsprotokollet,

så inrättad att deraf lätteligen kan ses: hvarje egendom derå lagfart blifvit

sökt, tiden då det skett, sökandens namn, fånget samt tiden då lagfart blifvit

beviljad eller afslagen. Då servitutsaftal är i protokollet intaget eller anteckning

enligt 13 och 18 §§ skett, varde ock det i boken anmärkt.

De närmare föreskrifterna om bokens förande meddelas af Konungen.

21 §.

A fastebref eller annat i lagfartsärende utfärd adt protokollsutdrag

skall tecknas afskrift af hvad om ärendet blifvit infördt uti den i 20 §

nämnda bok.

22 §.

Lagfartsärende må af Rätten upptagas, å landet endast på lagtima

ting samt i stad endast å måndag eller, om helgedag då inträffar, nästa

söcknedag derefter.

Den, som ej nöjes åt Underrätts beslut i lagfartsärende, eger deröfver

sig besvära i Hofrätten inom den i 16 Kap. I § Rättegångsbalken

stadgade tid. Öfver Hofrättens utslag må klagan genom besvär hos Konungen

fullföljas inom den tid och i den ordning, som i 30 Kap. 18 § nämnda

balk föreskrifves.

24 §.

Der i lag eller författning intecknings beviljande eller annat rätts
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

förhållande göres beroende deraf att uppbud skett, skall hvad sålunda om

uppbud är stadgadt gälla om lagfart, som enligt denna förordning beviljas.

25 §.

Denna förordning skall lända till efterrättelse från den 1 Januari 1874;

dock att, derest, med hänsyn till särskilda förhållanden i någon ort, hinder

möter mot förande af sådan bok, som i 20 § omtalas, anstånd dermed må

af Konungen medgifvas.

Lagfartsansökning, som vid nämnda tid är på Rättens pröfning beroende,

behandlas enligt denna författning; och skall, der uppbud skett men

fasta ännu icke utfärdats, lagfarten anses slutad å den rättegångsdag,

då lagfartsärenden första gången förekomma, sedan denna förordning trädt

kraft.

2ro. Förordning angående förändrad lydelse af fl Kap. 2 §

Jordabalken.

Härigenom förordnas att 11 Kap. 2 § Jordabalken skall erhålla följande

förändrade lydelse:

Nu häfver den, som sålde, icke uppburit fulla penningar, ändock han

i köpebrefvet tillstått, att han köpeskillingen till fullo bekommit; njute sin

säkerhet i det, som såldt är, framför andra köparens borgenärer. Söker

han ej inteckning för sin fordran i stad inom tre månader och å landet

sist vid det ting, som infäller näst efter sex månader, efter det lagfart för

köparen beviljades, ege sedan ej bättre rätt än de andre.

Denna förordning träder i kraft den 1 Januari 1874.

3:o. Förord ning angående upphörande af liembndsskyldighet.

Ålit hvad lag och författningar innehålla om skyldighet för köpare åt

fäst egendom att åt annan hembjuda köpet varder till all kraft och verkan

upphäfdt; och blifva hittills gällande bestämmelser om tiden för anhängiggöranae

af talan om lösningsrätt till fast egendom i de fall, der hembudsskvldighet

varit stadgad, sålunda ändrade, att den, som vill utöfva sin lösningsrätt
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

ningsrätt, skall instämma talan derom i stad inom sex månader och å landet

sednast till första rättegångsdagen af det ting, som infaller näst efter

natt och år, sedan lagfart beviljades å det fång, som föranledt lösniugsanspråket.

Denna förordning träder i kraft den 1 Januari 1874.

4:o. Förordning angående ändring af gällande bestämmelser om lagfart

å fast pant.

Hvad i 9 Kap. Jordabalken samt lag och författningar i öfrigt stadgas

om rättighet för borgenär, som i fast pant sitter, att efter lagfart förvärfva

eganderätt till panten, upphäfves till all kraft och verkan i afseende

å de rättsförhållanden, som uppkomma efter det denna författning trädt i

kraft; och varder, i fråga om äldre rättsförhållanden, med ändring af nu

gällande bestämmelser förordnad t: att panthafvaren, der han vill förvärfva

eganderätt till hvad pantsatt blifvit, skall, sedan han i öfverensstämmelse

med föreskrifterna i 9 Kap. 1 § Jordabalken och förordningen den 10 April

1810 kungjort pantegaren, att han vill med panten lagfara låta vara pligtig

att å panten söka lagfart; att, om Rätten finner panthafvarens rätt vara

sådan att, derest panten icke återlöses, lagfart kan beviljas, ansökningen må,

i afbidan på lösningstidens utgång, förklaras hvilande; att derefter inom åtta

månader på landet och tre månader i stad laga värdering, der sådan erfordras

för bestämmande af pantens värde, skall förrättas på sätt i 6 Kap.

1 § Utsökningsbalken töreskrifves, vid hvilken värdering kommer att förblifva;

samt att egaren skall hafva tid att återlösa panten å landet inom

natt och år samt i stad inom sex månader efter det lagfartansöknino-en förklarades

hvilande.

Likaledes upphäfves hvad i 5 Kap. 5 § Utsökningsbalken samt i öfrigt

i lag eller författningar stadgas om rätt för borgenär, som efter utmätning

vunnit införsel i gäldenär fasta gods, att dermed lagfara; och galle

om rättsförhållanden, som tillkommit innan denna förordning trädt i kraft

hvad här ofvan angående pant är föreskrifvet.

Denna förordning länder till efterrättelse från den 1 Januari 1874- skolande dock der vid denna tid uppbud på grund af panträtt eller införsel

blifvit meddeladt utan att lagfarten hunnit afslutas, uppbuden fortgå samt

jemväl i öfrigt gälla hvad hittills varit stadgadt. “

Bill. till Eiksd. Prat. 1873. 7 Smil, 13 Käft.

9

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

Utskottet, som tillika erhållit del af de vid remissen af berörda nådiga

proposition inom Andra Kammaren afgifna yttranden, har i sammanhang

härmed till behandling förehaft särskilda af Herrar J. E. Billström,

L. J. Fahlander och J. F. Fredricson inom Andra Ivaminren väckta och

till Utskottet remitterade motioner, hvarigenom är föreslaget,

af Herr Billström (motionen N:o 34):--“att arfskifte efter död

person skall, derest fastighet förekommer till delning, inom viss tid (t. ex.

ett år) efter dödsfallet eller längre, om derför förefinnes skäl och domaren

sådant tillstädjer, vid lämplig påföljd upprättas och å det ting, som infaller

näst trenne månader derefter, till vederbörlig domstol ingifvas för inregistrering

på sätt, som är föreskrifvet med bouppteckning";

af'' Herr Fahlander (motionen N:o 78): “att, med upphäfvande

af 5 Kap. 1 § Jordabalken, Kongl. Förordningen den 13 Juni 1800 och

sista momentet af Kongl. Förklaringen den 14 Maj 1805, innehållet af 1 §

4 Kap. samma balk måtte sålunda förändras:

Säljer, bortbyter eller bortgifver man jord sin å landet; då skall köparen

sist vid det lagtima ting, som infaller näst efter sex månader, inför

häradsrätten uppvisa lagligen bevittnadt och underskrifvet köpe-, bytes- eller

gåfvobref eller lagståndet testamente jemte företrädarens laga fång och

varde afhandlingen deruppå inprotokollerad, med kort anteckning af de handlingar,

som bestyrka åtkomsten, samt påtecknadt inregistreringsbevis, som

gäller för egander ätten, der åtkomsten vid yppad t klander enligt 10 Kap.

1 § denna balk kan värjas. Ligger det sålda i flera härader, varde köpeafhandlingen

i hvardera uppvisad och inregistrerad; allt vid bot för den

försumlige från 5 till 1,000 R:dr efter värdet af belöpande stämpladt papper;

samt

af Herr Fredricson (motionen N:o 156): “att Riksdagen ville till

pröfning företaga och för sin del godkänna det af särskilda komiterade uppgjorda,

den 10 Juli 1867 afgifna förslag till lag om inskrifning i fastighetsbok

samt till förändring i de författningar, som dermed ega sammanhang."

Hvad först angår Herr Fredricsons motion, anser sig Utskottet till en

början böra redogöra för den skiljaktighet i lagstiftningsgrundsatser, som förefinnes

emellan det utaf nämnde motionärer framlagda, af särskilda komité
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

rade utarbetade förslag till lag om inskrifning i fastighetsbok samt det förslag

till förordning om lagfart å fastighetsfång, hvilket i den nådiga propositionen

innefattas.

Skiljaktigheten består väsendtligen deri, att Kongl. Maj:ts förslag, lika

med nu gällande lag, utgår från den grundsats att eganderätt till fast egendom

förvärfvas genom sjelfva fånget (köpet, bytet o. s. v.), i följd hvaraf

fångets offentliggörande icke får annan betydelse, än såsom ett medel att mot

tredje man bevara en vunnen eganderätt, under det komiterades förslag

äter hvilar på det antagandet, att eganderätten vinnes först genom offentliggörandet;

att i följd af dessa olika uppfattningar Kongl. Maj ds förslag bibehåller

nu gällande lagstadgande derom, att den, som först åtkommit en egendom,

t. ex. genom köp, eger företrädesrätt framför den som sedermera åt

samma säljare tillhandlat sig egendomen, endast han iakttagit den försigtigheten

att offentliggöra sitt fång lika tidigt, som den senare köparen; under

det att deremot komiterades förslag tillerkänner begge köparne, om de

samtidigt offentliggöra sina fång, lika rätt; samt att den bok, hvari anteckningar

om eganderätts öfvergång från en till annan skall ske, hvilken bok

af komiterade kallas fastighetsbok, efter Kongl. Maj:ts förslag, icke kan

tillerkännas annat vitsord, än det som hemtas från anteckningarnes öfverensstämmelse

med Rättens offentligen afkunnade, i lagfartsprotokollet införda beslut;

under det att, enligt komiterades förslag, anteckningarne i fastighetsbok

en, äfven om de strida mot Rättens beslut och mot hvad protokollen innehålla,

kunna vinna laga kraft och sålunda tillintetgöra all verkan af domstolsbeslutet.

Vid jemförande af dessa grundsatser synes det Utskottet uppenbart att

de, hvarpå Kongl. Maj:ts förslag hvilar, ega afgjordt företräde framför de af

komiterade antagna, och sådant icke endast derföre, att de förra öfverensstämma

med nu gällande lag och, efter hvad Utskottet föreställer sig, jemväl

med folkets föreställningssätt om hvad rätt och billigt är, utan äfven emedan

de äro principielt riktigare.

Derest det får antagas såsom ostridigt, att den civilrättsliga grunden

för lagbudet, att fastighetsfång skola offentliggöras, består i angelägenheten

dels att i eganderätten betrygga den, som af rätter egare förvärfvat en fastighet,

och dels att söka förekomma, att den, som vill inlåta sig i sakrättsaftal

med en person, hvilken endast enligt skenet är egare, må bJi, i följd af

okunnighet om verkliga förhållandet, såvida bedragen, att den förmenta egaren,

när aftalet väl kommit till stånd och den derigenom betingade förmån

utkräfves, befinnes hafva saknat rätt till den egendom aftalet afsåg, så lärer

väl ej kunna förnekas att den lagstiftning, som bäst befrämjar vinnandet af

dessa syften, är att föredraga; och alldeles uppenbart är, att åtminstone det

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

förra syftet vinnes rida fullständigare genom Kongl. Maj:ts förslag, än genom

komiterades.

Ställer man sig nemligen på det Kongl. förslagets ståndpunkt i fråga

om eganderättens öfvergång genom att antaga, det eganderätten förvärfvas

genom sjelfva fånget, och godkänner man vidare den satsen, att, af två köpare,

den som först köpte eger företräde, så betryggar man ju tillfullo dens eganderätt,

som afhandlat med rätter ägare, enär flen, som köpte senare, afhandlat

med den, som icke vidare var egare.

Hvad åter angår offentliggörandets andra syfte eller att förekomma det

lidande eller den skada, hvarför man oskyldigt kan råka ut genom att inlåta

sig med en säljare, som afyttrar tvein ett, så är visserligen sannt, att Kongl.

Maj:ts förslag ej lika fullständigt uppfyller detta syfte; men komiterades

förslag gör det ej heller. Intetdera förslaget kan förekomma skadan, som

efter begge blir lika stor. Enda skilnaden är, att komiterades förslag för
delar

skadan både på den, som af säljaren bedrogs, nemligen den senare köparen,

och på den, som ej bedrogs, eller den förste köparen, hvilket åter

strider emot den naturliga rättsgrundsats, att den, mot hvilken ett brott

är föröfvadt, ej eger giltigt anspråk på att någon annan, som ej varit före
mål

för brottet, skall vidkännas de menliga följderna deraf.

Beträffande slutligen det vitsord, som bör tillerkännas anteckningarne i

den s. k. fastighetsboken, lärer ej vara tvifvel underkastadt, att, såvida domstolens

beslut först skola uppfattas i ett protokoll, hvilket äfven komiterade

föreslagit, detta, såsom utgörande sjelfva urkunden, bör ega gällande kraft,

framför den summariska anteckning derifrån eller det utdrag derur som

inflyter i fastighetsboken; och kan följaktligen, i Utskottets tanke, icke heller

härutinnan komiterades förslag, som i vissa fall gifver fastighetsboken

vitsord framför det med domstolsbeslutet öfverensstämmande protokollet, läggas

till grund för lagstiftningen, åtminstone ej för det närvarande eller med

mindre anteckningarne i fastighetsboken göras till urkund och underkastas

en helt annan kontroll, än den nu befintliga domstolsorganisationen medgifver.

Af dessa skäl och då dertill kommer, att ett godkännande af den princip

komiterade antagit i fråga om kollision mellan fastighetsfång, följdriktigt

måste leda dertill, att jemväl pantaftal skola likställas med eganderättsaftal,

d. v. s. löftet om en sakrätt, tv något annat är ej pantaftalet, dela

lika rätt med sakrätten sjelf (eganderätten), hvilket otvifvelaktigt skulle framkalla

eu mängd ytterst svårlösta förvecklingar, föranlåtes Utskottet, som vid

sådant förhållande ej lärer behöfva ingå i pröfning af detaljerna i komiterades

förslag, vördsamt hemställa,

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

JfPV: y.«y-* -v i ''<:•;$* y»-"" <

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

l:o att Herr Fredricsons motion, i hvad den afser antagande

af komiterades förslag till lag om inskrifning i fastighetsbok,

icke må af Riksdagen godkännas.

Vid granskning dernäst af det förslag till förordning angående lagfart å

lång till fast egendom, som innefattas i Kongl. Maj:ts nådiga proposition, har

Utskottet, som, på sätt ofvan är antydt, godkänner de principer, hvarpå detsamma

hvilar, dock funnit några förändringar i detalj bestäm mel serna nödiga.

Innan Utskottet redogör för dessa förändringar, anser sig emellertid

Utskottet böra, med afseende å lista §:n, deri någon ändring ej är föreslagen,

erinra att det utan allt tvifvel skulle varit önskligt, om det derstädes förekommande

stadgande, att alla fång skola lagfaras, kunnat utsträckas äfven

till de fång, Indika, tillkomna innan detta stadgande blir gällande, efter nu

gällande lag ej behöfva offentliggöras, men att Utskottet dess mindre trott

sig ega fog att härutinnan föreslå afvikelse!'' från Kongl. Maj:ts förslag, som

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern i det yttrande till statsrådsprotokollet,

som åtföljer den nådiga propositionen, antydt, att kostnaderna för

lagfart med dessa fång böra göras så lindriga att de ej skäligen kunna afskräcka

fastighets-egarne från att frivilligt med fången lagfara, hvilket för

öfrigt vore önskligt med afseende å alla fång; och ehuru det ej tillkommer

Utskottet att härom framlägga något förslag, tillåter sig dock Utskottet uttala

den åsigt, att redan vid denna riksdag eu icke obetydlig lindring kan åstadkommas

derigenom, att alla fastebref befrias från stämpelpappersafgift.

Hvad nu angår de ofvan omförmälda, föreslagna förändringarne i

Kongl. Maj:ts förslag, och först de som röra °2:dra §:n, så går den ena

ut på att, i afseende på lagfartstiden, bringa de tingslag, hvarest domstolssammanträdena

äro anordnade i öfverensstämmelse med bestämmelserna

i Kongl. förordningen den 17 Maj 1872, i samma ställning, som öfriga

tingslag, under det att den andra afser att undanrödja den obillighet,

som ligger deruti, att den, hvars fång grundar sig å handling, som tager

åt sig laga kraft, tvingas att lagfara, innan sådan kraft åkomrnit fångeshandlingen,

samt att den, hvars fång blifvit under lagfartstiden omtvistadt,

nödgas lagföra innan tvisten är slut. Denna senare ändring torde befinnas

desto angelägnare, som bland laga kraftvinnande handlingar finnas

så ofta förekommande, som t. ex. testamenten och arfskiften. Väl äro,

i afseende å arfskiften, åsigterna inom lagskipningen såvida delade, att åtskilliga

domare antaga, att den i 13 Kap. Ärfdabalken stadgade klandertid

ej afser annat än anspråk på “jemkning14, hvadan arfskiftet i öfrigt ej

skulle kunna hänföras till handlingar, som taga åt sig laga kraft,, under

det att andra förmena, att klandertiden afser jemväl grunderna för

skiftet. Men äfven en jemkning, beroende endast på ändrade värden,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lag - Utskottets Utlåtande N:o 21.

kan föranleda rubbning i eganderätten till arffallen fastighet, t. ex. om i ett

bo finnas tre fastigheter, och den ena vid skiftet skattats lika högt som de

begge andra tillsammantagna, men, sedan fråga uppstått, huruvida denna

värdesuppskattning är riktig eller ej, densamma ändras så, att två af fastigheterna

skattas lika.

Vidare har Utskottet i 4:de § föreslagit införande af den bestämmelse,

att fångeshandlingen jemväl skall antecknas i den bok, som kommer att utvisa

de tid efter annan skeende förändringarne i eganderätten och hvilken

bok, efter Utskottets förslag, kommer att benämnas fastebok. Utskottet har

nemligen ansett, att denna vigtiga bok bör gifvas, äfven i formelt hänseende,

en framstående plats i författningen, samt att det i allt fall är i sin ordning,

att allt hvad till fångets offentliggörande hörer (och dit hör, såsom det

1 praktiskt hänseende mest betydesefulla momentet, utan tvifvel anteckning

eu i fästeboken) på detta ställe fullständigt angifves.

Ur G de § äro uteslutna exemplen på de handlingar, som taga åt sig

laga kraft, på det att paragrafens lydelse må komma i öfverensstämmelse med

2 §, der ingen sådan handling är särskild! uppräknad.

Till l:de § har Utskottet, som i likhet med hvad inom Högsta Domstolen

blifvit anmärkt, ansett öfverflödigt att en redan i annan lag grundad

föreskrift om skyldighet för öfverlåtare af egendom att aflemna åtkomsthandlingar

här meddelas, tillagt den bestämmelse att, för beviljandet

af lagfart, dylika handlingar ej erfordras, derest förra egareus åtkomst

af fästeboken vises. Utom det att genom donna bestämmelse den lagfartssökandes

besvär ofta kan komma att betydligt underlättas, har det synts Utskottet

synnerligen angeläget att, genast från början af fastebokens införande,

anvisa densamma dess fulla betydelse, hvartill hörer, att de deri gjorda anteckningar

ega vitsord, såvida deras oriktighet ej styrkes.

Det till 8:de § föreslagna tillägg betingas af nödvändigheten att vid

ifrågavarande fång få utrönt, från hvilken särskild egendom afsöndringen

skett, på det att den må blifva antecknad å rätt ställe i fasteboken; och

tillägget till 10 §, om granskning af fästeboken, afser att hos domaren inskärpa

angelägenheten att, innan han pröfvar en lagfartsansökning, rådfråga

nämnda bok, för att förvissa sig att någon anteckning ej deri förekommer,

som utgör hinder för den sökta lagfarten.

Med afseende å 15 §, har fråga inom Utskottet blifvit väckt, huruvida

ej i författningen borde uttryckligen angifvas, att till servitutsaftal ej äro att

hänföra sådana överenskommelser vid laga skiften, som innefatta framtida

besvär och last för en skifteslott till förmån för en annan. Men då dylika

överenskommelser, Indika grunda sig på lagarne för upplösning af eller utbrytning

ur samfällighet och hvilkas ändamål är att reglera en redan befintlig

eganderätt, sålunda hvarken till grund eller ändamål hafva någon likhet

opaginerad Kontrollera mot PDF

lö

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

med de konventionela aftal, om hvilka i denna paragraf är fråga, har Utskottet

ansett öfverflödigt att härutinnan förtydliga förslaget. Deremot har

Utskottet funnit skäligt föreslå den ändring i detsamma, att servitutsupplåtarens

åtkomst skall styrkas, innan servisutsaftalet anses i protokollet intaget

med verkan emot tredje man. Utan en sådan föreskrift skulle nemligen

kunna hända, antingen att en person, som icke vore egare, utan t. ex. endast

arrendator, kunde genom att afsluta ett servitutsaftal förorsaka verkliga

egaren den olägenhet att — derest aftalet finge intagas, så snart begäran

derom framställdes — nödgas underkasta sig kostnader och besvär för att

iå verkan af inprotokolleringen upphäfd, eller ock — derest lagbudet tolkades

så, att hvarje ansökning borde afslås derest det ej genast visades att

rätter egare upplåtit servitutsrätten — att den, som vunnit en sådan rätt,

kunde förlora densamma, om han ej vore i tillfälle att straxt vid ansökningen

styrka upplåtarens befogenhet. Den i detta syfte föreslagna förändring

i 15 § betingar äfven den i lö § iakttagna redaktionsförändring.

Slutligen, enär det, både vid lagfarter och inteckningar, är nödigt att

känna, huruvida en egendom besittes med full rådighet att öfver densamma

efter godtfinnande förfoga, är i SO § föreslaget, att i fasteboken skola antecknas

jemväl de vilkor af dylik beskaffenhet, hvarunder en egendom blifvit

fången, hvarförutan i denna § en redaktionsförändring skett i följd af ofvannämnda

förändring i 15 §.

I öfrigt har Utskottet ej funnit något att anmärka emot Kongl. Maj:ts

nådiga förslag, och hemställer alltså Utskottet vördsamt:

2:o att Riksdagen, under förklarande att Kongl. Maj:ts

nådiga förslag ej kan oförändradt antagas, måtte för sin

del besluta följande:

Förordning angående lagfart å fång till fast egendom.

Med upphäfvande af 4 Kap. 1, 2, 3 och 4 §§ Jordabalken; förordningen

om lagfart och börd af jord på landet den 13 Juni 1800; förordningen

angående fördelning af böter för försummad lagfart den 10 Juni 1841;

1 och 15 §§ i förordningen angående vissa förändrade föreskrifter i afseende

på lagfart och nyttjanderättsinteckning den 19 Maj 1845; samt förordningen

angående lagfart af fast egendom, som genom testamente åtkommen är, den

21 December 1857; så ock med ändring af hvad 5 Kap. 8 § Jordabalken

samt andra lagens rum och författningar innehålla mot denna förordning

stridande, stadgas som följer:

opaginerad Kontrollera mot PDF

1(5

Lag- Utskottet# Utlåtande N:o 27.

1 §•

Hvar, som genom köp, byte, gåfva, testamente, arf, giftorätt, skattelösen

af kronojord eller annorledes med eganderätt åtkommer fast egendom,

söke lagfart å fånget vid den Rätt, hvarunder egendomen lyder. Hörer egendomen

under derå Rätter, skall med hvarje del lagfaras vid den Rätt, hvarunder

den del lyder.

Hvad sålunda är stadgadt afser jemväl frälseränta, fast egendom, som

innehafves såsom fideikommiss, samt sådana på ofri grund i stad uppförda

hus eller andra byggnader, hvarifrån egaren ej må skiljas så länge han erlägger

tomtören eller utan att lösen för byggnaderna gifves.

2 §•

Lagfart skall sökas å landet sist vid det lagtima ting eller, der enligt

lag eller Konungens förordnande särskilda allmänna sammanträden skola

under tinget hållas, sist under det allmänn i sammanträde, som infaller näst

efter sex månader, samt i stad inom tre månader, sedan fånget skedde; och

skall, i fråga om arf eller giftorätt, för hvars bestämmande arfs- eller bodelning

erfordras, äfvensom bolagsmans andel i bolags samfälda egendom,

fånget anses hafva skett, då arfs- eller bodelningen afslutades eller bolagsmannens

andel utbröts.

Grundar sig fånget å handling, som tager åt sig laga kraft, eller uppstår

tvist om fångets giltighet eller om bättre rätt till egendomen; då skall

lagfartstiden räknas från det handlingen blef ståndande eller tvisten genom

laga kraftegande beslut afgjordes.

3 §•

Sökes ej lagfart inom den i 2 § stadgade tid, ege Rätten, på framställning

af allmänna åklagaren eller af den, hvars rätt är beroende derpå

att lagfarten sker, genom vite tillhålla den försumlige att fullgöra sitt åliggande.

4 §.

Den, som söker lagfart, skall för Rätten uppvisa sin fångeshandling;

och läte Rätten handlingen eller den del deraf, som angår fånget och vil
koren
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

koren derför, offentligen uppläsas, i lagfartsprotokollet införas samt antecknas

i den fastebok, som i 20 § omförmäles. Då lagfart första gången sökes å

egendom, som innehafves såsom fideikomiss, varde fideikonnnissbrefvet till

alla delar i protokollet infördt. Skall med fånget lagfaras vid flera Rätter,

må afskrift af fångesliandlingen, besannad af domaren eller ordföranden i den

ena af dessa Rätter, uppvisas för den andra.

5 §.

Företer ej den, som lagfart söker, fångeshandling så upprättad, som lag

i hvart särskildt fall föreskrifver, eller finner Rätten eljest uppenbart, att

fånget icke är lagligt, varde ansökning om lagfart genast afslagen.

6 §.

Är lagfart sökt på grund af handling, som ej vunnit laga kraft, må

ansökningen icke bifallas förr än det vises, att handlingen blifvit ståndande.

7 §■

När lagfart sökes, skall förre egarens laga åtkomst, der den ej af fasteboken

vises, annorledes styrkas och i protokollet tecknas. Innan förre egarens

åtkomst blifvit styrkt, må lagfarten ej beviljas.

8 §•

Sökes lagfart å egendom, som till ny egare öfvergått innan föregående

ogare, hvilken varit skyldig att med sitt fång lagfara, sådant fullgjort, må

lagfart å sista fånget ej beviljas förr än med förre egarens fång blifvit lagfaret.

Har det fång, hvarmed lagfaras skall, skett i enlighet med gällande

författningar om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof eller om

ändring eller utrifning af vattenverk, vare för lagfarts beviljande ej af nöden

att med föregående fång lagfares, eller att åtkomst styrkes på salt i 7 § är

föreskrifvet; dock skall, der endast del af egendom åtkommen är, innan lag
Bih.

till Riksd. Prat. 1873. 7 Sami. 13 Höft.

O

O

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Lagutskottet» Utlåtande N:o 27.

fartsansökningen bifalles, tillförlitligen utredas, från hvilken egendom den

del afsöndrats.

9 §•

Den, som söker lagfart å gård eller tomt i stad, vare pligtig att visa

i hvilket qvarter och vid hvilka gator tomten är belägen samt tomtens ytinnehåll

och längden af dess särskilda sidor.

Hvad nu är stadgadt om stad skall ock, i de fall der Konungen sådant

förordnar, gälla om köping och annan dermed jemförlig ort, hvarest tomtindelning

såsom i stad finnes.

10 §.

Kan, till följd af de i 6, 7, 8 och 9 §§ gifna föreskrifter, sökt lagfart

ej beviljas, eller finnes sökandens rätt vara tvistig eller möter, vid granskning

af fasteboken eller eljest, mot bifall till ansökningen annat hinder, som

icke är af beskaffenhet att den enligt 5 § genast bör afslås, förklare Rätten

ansökningen Infilande i afbidan på hindrets undanrödjande.

Tvist, som bör afdömas innan ansökningen slutligen pröfvas, skall,

om den ej redan är vid domstol anhängig, af Rätten förvisas till särskildt

utförande i laga ordning.

11 §.

Då lagfart är beviljad, utfårde Rätten bevis derom medelst fastebref.

Lagfares samtidigt med flera efter hvarandra följande fång, så som i 8 §

sägs, varde fastebref utfärdadt endast för siste egaren.

I fastebref skall fånget samt vid köp jemväl köpeskillingen anmärkas,

så ock vilkor, der sådant förekommer, som inskränker egarens rätt att egendomen

öfverlåta eller med inteckning belasta. I fall, som omförmäles i 9 §,

skall tomtens läge och storlek i fastebrefvet antecknas.

Fastebref skall i lagfartsprotokollet införas.

12 §.

Öfverlåter någon egendom till flera, gälle den öfverlåtelse, derå lagfart

först sökes. Har lagfart å de särskilda öfverlåtelserna blifvit sökt samma

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

dag, vare den öfverlåtelse gällande, som först skedde. Uppstår tvist om

företrädet dem emellan, vare lag som i 10 § sägs.

13 §.

Hvar, som till Rätten instämt klander å annans åtkomst till fast egendom

eller käromål om återgång af köp, byte eller gåfva, så ock om rätt till

lösen af frälseskattejord eller frälseränta eller om annan lösningsrätt till fast

egendom, vare skyldig låta denna talan i lagfartsprotokollet antecknas; lyder

egendomen under flera Rätter, skall anteckning göras vid hvar af dem. Har

sådan anteckning ej skett, då käromålet till handläggning förekommer, gifve

den Rätt, dit saken är instämd, käranden nödig tid dertill, och hvile emellertid

käromålet. Försummas denna tid, vare käromålet förfallet.

14 §.

Sökes lagfart å egendom samma dag sådan anteckning sker, som i

13 § sägs, eller efteråt, vare ansökningen hvilande till dess det vises, att laga

kraft egande dom finnes i den sak, hvarom anteckning blifvit gjord.

15 §.

Slutes aftal, hvarigenom besvär och last lägges å fast egendom till

förmån för annan sådan egendom, såsom angående utsigt eller fenster, väg,

fädrift, vattenställe, vattens ledning eller uppdämning, ler- eller grustägt, eller

annat dylikt, värde det servitutsaftal för Rätten uppvist och i lagfartsprotokollet

intaget, så framt det skall gälla mot annan egare till någon af de egendomar,

aftalet rörer, än den, som detsamma slutit eller lika med honom är

förbunden; och gälle, der servitutsupplåtarens eganderätt ej genast styrkes

eller annat hinder möter mot aftalets intagande i protokollet, i tillämpliga

delar hvad i 5 och 10 §§ i fråga om lagfart å fastighetsfång är stadgadt.

Är ej aftalet skriftligen upprättadt och af vittnen styrkt, må dess intagande

i protokollet icke medgifvas.

16 §.

Har den, som genom aftal på sätt i 15 § sägs, låtit servitut läggas å

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

egendom, derför innan öfverlåtit egendomen till annan, vare servitutsaftalet

gällande, om dess intagande i protokollet blifvit sökt förr än lagfart å öfverlåtelsen

söktes. Göras ansökningarna samma dag, galle aftalet, om det

äldre är än öfverlåtelsen.

17 §.

4

Utan hinder af lagfart eller servitutsaftals intagande i protokollet må

talan å fång eller tvist om servitutsrättens bestånd lagligen pröfvas.

18 §.

Nu vises, att hinder, hvarför lagfartsansökning lemnats hvilande, blifvit

undanröjdt, eller att servitutsaftal, hvarom anteckning skett, upphört att gälla,

eller att annan omständighet, som föranledt särskild anteckning i lagfartsprotokollet,

ej vidare eger rum, varde då det förändrade förhållandet i nämnda

protokoll antecknadt, och meddele Rätten i öfverensstämmelse dermed beslut

öfver lagfartsansökning, der sådan är hvilande.

19 §.

För hvart ting å landet eller, der enligt lag eller Konungens förordnande

särskilda allmänna sammanträden skola under tinget hållas, för hvart

dylikt sammanträde och i stad för hvarje månad skall inom åtta dagar derefter

förteckning å beviljade lagfarter, upptagande fånget och vid köp jemväl

köpeskillingen, af domaren å landet och af Rätten i stad insändas till

Konungens Befallningshafvande, hvilken har att ofördröjligen genom tryck

kungöra förteckningen så som med bemälde myndighets kungörelse vanligen

förfares. Domaren å landet sände ock inom samma tid dylik förteckning till

kronofogde eller länsman, att i tingslagets kyrkor offentligen uppläsas.

20 §.

Vid Rätten skall föras fastebok i öfverensstämmelse med lagfartsprotokollet,

så inrättad, att deraf lätteligen kan ses: hvarje egendom derå lagfart

blifvit sökt, tide^ då det skett, sökandens namn, fånget med dervid fästadt

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

vilkor af den beskaffenhet, som i 11 § omförmäles, samt tiden då lagfart

blifvit beviljad eller afslagen, så oek de servitutsaftal, som egendomen belasta.

Då anteckning enligt .13 eller 18 §§ skett, värde ock det i fasteboken

anmärkt.

De närmare föreskrifterna om fastebokens förande meddelas af Konungen.

21 §.

A fastebref eller annat i lagfartsärende utfärdadt protokollsutdrag skall

tecknas afskrift af hvad om ärendet blifvit i fasteboken infördt.

22 §.

Lagfartsärende ma af Ratten upptagas, å landet endast vid lagtima ting

samt i stad endast å måndag eller, om helgedag då inträffar, nästa söknedag

derefter.

23 §.

Den, som ej nöjes åt underrätts beslut i lagfartsärende, eger deröfver

sig besvära i Hofrätten inom den i 18 kapitlet 1 § Rättegångsbalken stadgade

tid. Öfver Hofrättens utslag må klagan genom besvär hos Konungen

fullföljas inom den tid och i den ordning, som i 30 Kap. 18 8 nämnda balk

föreskrifves.

24 §.

Der i lag eller författning intecknings beviljande eller annat rättsförhållande

göres beroende deraf, att uppbud skett, skall hvad sålunda om uppbud

är stadgadt gälla om lagfart, som enligt denna förordning beviljas.

25 §.

Denna förordning skall lända till efterrättelse från den 1 Januari 1874;

dock att, deiest, med hänsyn till särskilda förhallanden i någon ort, hindei’

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Lag- Utskottets Utlåtande N:o 27.

möter mot förande af sådan bok, som i 20 § omtalas, anstånd dermed må

af Konungen medgifvas.

Lagfarts ansökning, som vid nämnda tid är på Rättens pröfning beroende,

behandlas enligt denna författning-, och skall, der uppbud skett men

fasta ännu icke utfärdats, lagfarten anses slutad å den rättegångsdag, då lagfartsärenden

första gången förekomma, sedan denna förordning trädt i kraft.

Enligt Kongl. Maj:ts förslag till Förordning angående förändrad lydelse

af 11 Kap. 2 § Jordabalken, skulle, i afseende på ogulden köpeskilling

för fast egendom, säljaren njuta säkerhet i den salda egendomen framför

andra köparens borgenärer, så vida han i stad inom tre månader och å

landet sist vid det ting, som infaller näst efter sex manader, efter det lagfart

för köparen beviljades, för sin fordran söker inteckning. Under förutsättning

att de af Utskottet här ofvan föreslagna bestämmelser i fråga om

tiden för köpares skyldighet att söka lagfart godkännas, torde förevarande

stadgande böra bringas till öfverensstämmelse härmed, så att, för de orter,

der allmänna sammanträden hållas, dessa läggas till» grund för beräkning af

tiden, inom hvilken inteckning för ogulden köpeskilling bör sökas.

Utskottet, som derjemte anser att tiden, hvarunder den tysta förmånsrätten

må ega rum, lämpligen kan inskränkas på sätt nedanstående förslag

innehåller, får alltså hemställa,

3:o) att Riksdagen, med förklarande att Kongl. Maj:ts

proposition i denna del icke kan oförändrad godkännas,

måtte för sin del besluta följande:

Förordning angående förändrad lydelse af 11 Kap. 2 §

Jordabalken.

Härigenom förordnas att 11 Kap. 2 § Jordabalken skall

erhålla följande förändrade lydelse:

Nu häfver den, som sålde, icke uppburit fulla penningar,

ändock han i köpebrefvet tillstått, att han köpeskillingen

till fullo bekommit; njute sin säkerhet i det, som

såldt är, framför andra köparens borgenärer. Söker han

ej inteckning för sin fordran, i stad inom två månader

och på landet sist vid det ting eller, der enligt lag eller

Konungens förordnande särskilda allmänna sammanträden

skola under tinget hållas, sist under det allmänna sam
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

manträdet, som infaller näst efter fyra månader, efter det

lagfart för köparen beviljades, ege sedan ej bättre rätt

än de andre.

Denna förordning träder i kraft den 1 Januari 1874.

I afseende på föreslagna Förordningen angående upphörande af hembuds

skyldighet, synas de i detta författningsförslag gifna bestämmelser om

tiden för anhängiggörande af talan om lösningsrätt till fast egendom icke

fullt lämpliga. Billigheten fordrar, att den, som tillhandlat sig en fastighet,

icke alltför länge hålles i ovisshet derom, huruvida han må vara betryggad

emot lösningsanspråk. Enligt Kongl. Maj:ts förslag skulle dock, hvad stad

angår, tiden för väckande af dylikt anspråk blifva betydligt rymligare hädanefter

än hittills. Men då lagstiftningen fastheldre torde böra gå i motsatt

riktning, samt lösningsrätten lärer kunna anses tillräckligt tillgodosedd, om

tiden så för stad som för land bestämmes hälften så lång som den af Kongl.

Maj:t föreslagna, får Utskottet, som anser att äfven härutinnan bör iakttagas

att allmänna sammanträden likställas med vanliga ting, hemställa,

4:o) att Riksdagen, med förklarande att Kongl. Maj:ts

nådiga proposition ej heller i denna del kan oförändrad

antagas, måtte för sin del besluta en författning, så ly*»

dande:

Förordning angående upphörande af hembudsshyldighet.

Allt hvad lag och författningar innehålla om skyldighet

för köpare af fast egendom att åt annan hembjuda

köpet varder till all kraft och verkan upphäfdt; och blifva

hittills gällande bestämmelser om tiden för anhängiggörande

af talan om lösningsrätt till fast egendom i de fall,

der hembudsskyldighet varit stadgad, sålunda ändrad, att

den, som vill utöfva sin lösningsrätt, skall instämma talan

derom i stad inom tre månader och å landet sist till det

ting eller, der enligt lag eller Konungens förordnande särskilda

allmänna sammanträden skola under tinget hållas,

sist till det allmänna sammanträde, som infaller näst efter

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

sex månader sedan lagfart beviljades å det fång, som föranledt

lösningsanspråket.

Denna förordning träder i kraft den 1 Januari 1874.

Emot Kongl. Maj:ts förslag till Förordning angående ändring af gällande

bestämmelser om lagfart ä fast pant har Utskottet ej någon anmärkning

att framställa, utan hemställer,

5:o) att Kongl. Maj:ts nådiga proposition härutinnan

måtte åt Riksdagen godkännas.

Herr Fredricson har genom sin ofvannämnda motion yrkat jemväl antagande

af de utaf komiterade i samband med föreslagna lagen om inskrifning

i fastighetsbok utarbetade, dermed sammanhang egande särskilda författningar,

bland hvilka finnes en, som afser ändrade bestämmelser angående

arfskifte; och enär, såsom ofvan är omförmäld t, nu gällande lag i detta

ämne är föremål för olika tolkning i afseende å den frågan, huruvida ett

arfskifte kan vinna laga kraft enligt 13 Kap. 1 § Ärfdabalken, äfven i fråga

om grunderna för skiftet, samt denna frågas lösning, i sig sjelf vigtig, vinner

ökad betydelse genom det nu föreslagna stadgandet att äfven arfsfång till

fast egendom skola inom viss tid lagfaras, har det synts Utskottet angeläget

att oförtydbara stadganden härutinnan meddelas. Det är hufvudsakligen af

sådan anledning Utskottet, som anser att lagen om arfskiftens förrättande

jemväl i öfrigt behöfver förtydligas och fullständigas, trott sig böra förorda

bifall i hufvudsaklig mån till motionen i denna del; och får alltså Utskottet,

som uppgjort nedanstående förslag i närmaste öfverensstämmelse med det af

lagberedningen föreslagna, dock med iakttagande af städers rätt till användande

af arfskiftesprovisionen, föreslå:

6:o) att Riksdagen måtte för sin del besluta en författning

så lydande:

Med upphäfvande af 11 Kap. 2 §, 12 Kap. 1, 2 och

1 f §§ jemte sista punkten af 4 §, samt af 13 Kap. 1 §

Ärfdabalken, och hvad i öfrigt finnes stadgadt, stridande

mot nedanstående, förordnas, som följer:

s. 25 Kontrollera mot PDF

Lag- UUkotteU Utlåtande N:o 27.

25

1 §•

Nu vilja sterbhusdelegare bo skifta; låten då i den ort,

der den döde sitt hemvist hade, det skifte förrättas: är

någon del af boets egendom annanstädes; varde ändå skiftet

förrättadt å ort, som nu sagd är. Komma sterbhusdelegare

öfverens att låta skiftet å annan ort förrättas, då

må det ske å ställe, hvarom de sämjas. Var den dödes

hemvist i stad, hvarest utgifter för arfskiftens förrättande

tagas i beräkning till bestridande af löner eller andra allmänna

utgifter; då må skiftet ej å annan ort förrättas.

2 §•

Vill en sterbhusdelegare skifta, och annan ej; kåfve deu

vitsord, som skifta vill.

3 §•

Till skiftesman egen sterbhusdelegare välja den de hafva

förtroende för: sämjas de ej om valet; varde, då anmälan

derom sker, skiftesman af Rätten, der den döda sitt hemvist

hade, förordnad. I stad, hvarest afgifter för arfskiftens

förrättande äro beräknade för allmänna ändamål såsom i

1 § nämnes, egen sterbhusdelegare ej rätt att välja skiftesman,

utan vare han af Rätten förordnad.

Skiftesman tage ett ojäfvigt vittne sig till biträde.

4 §■

Hafva sterbhusdelegare ej förenat sig om tiden då skifte

förrättas skall och ej heller åt skiftesman öfverlemnat att

den tid bestämma; sätte Rätten, då anmälan derom sker,

tid till skiftet ut. Da tiden utsatt är, kalle skiftesmannen

sterbhusdelegarne att vid skiftet sig infinna. Ej må, för

IM. till Rikta. Prof. 1873. 7 Sand. 13 Hatt '' ’ \

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Loff-Utskottets Utlåtande N:o 21.

\

någons frånvaro, skifte uppehållas, der han dertill kallad

varit i så god tid, att han kunnat sig infinna. År någon

af sterbhusdelegarne så fjerran stadd, att ej säkert bud kan

till eller från honom komma; förordne Rätten god man,

som den frånvarandes rätt iakttager.

5 §.

Skifteshandling skall af skiftesmannen och hans vittne

underskrifvas; tecknen ock närvarande sterbhusdelegare

den under: vägras det af någon; skrifven skiftesmannen

och hans vittne intyg derom å handlingen; och vare den

sedan lika gild, som hade alla den undertecknat.

6 §.

Äro sterbhusdelegare alla myndiga, och vilja de skifte

genom förening sig emellan göra; hafven der lof till; dock

kall det skifte skriftligen upprättas och af vittnen bestyrkas.

7 §•

Vill man klandra skifte, eller finner någon sin lott sämre

vara och vill jemkning hafva; stämme derom inom natt

och år sedan skiftet slutades. Pröfvas sådant fel vara vid

skiftet begånget, att det förty ogillas må; förordne Rätten

nytt skifte: tarfvas endast jemkning; då må ej nytt skifte

ske, utan behålle hvar sin hufvudlott, och lägge Rätten, af

de andras lotter, den klagande till hvad för honom brister.

Har skifte skett utan lottning, der omyndig sterbhusdelegare

varit, och kommer ej klander inom tid som nu utsatt

är; stånde skiftet fast, och hålle sig den omyndige

till förmyndaren. Å skifte, som godkändt blifvit eller genom

förening tillkommit efter ty i 6 § sägs, ege klander

ej rum.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

JL-aff- Utekottets Utlåtande N:o 27.

På sätt förbemäide komiterade anmärkt, har den förvaltningsrätt, som,

enligt 15 Kap. 5 § Ärfdabaiken, sådan den lyder uti Kongl. förordningen

den 30 Mars 1835, uppdrages god man, som af domare förordnas att iakttaga

frånvarande arfvinges rätt, icke ansetts innefatta befogenhet för honom

att sälja eller inteckna den frånvarandes fasta egendom, hvilket, i fråga om

emigranter eller andra, som rest utrikes, utan att någonsin återvända, ofta

för medarfvingar medför stora olägenheter, i det att dessa dymedelst hindras

att förmånligt sälja sina lotter, då ej det hela kan af spekulanten åtkommas.

Utskottet anser sig derför böra, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med

hvad komiterade föreslagit, hemställa,

7:o) att Riksdagen måtte för sin del besluta en författning,

så lydande:

”Vill den, som, jemlikt 15 Kap. 5 § Ärfdabaiken, förordnad

är att såsom god man vårda och förvalta frånvarandes

arf, sälja eller annorledes afyttra hans fasta egendom

eller låta den för gäld intecknas; tage närmaste fränders

råd och söke tillstånd af Rätten. Finner Rätten skäl

att tillstånd gifva, vare gode mannens förfogande lika gildt

som om det af arfvinge gjordt blifvit”.

Hvad åter angår öfrige af komiterade uppgjorda, under Herr Fredricsons

motion inbegripna lagförslag, så enär dessa äro dels beroende af

det afstyrka förslaget till lag om inskrifning i fastighetsbok, dels ej stå i

omedelbart sammanhang med det af Utskottet nu framlagda förslag till lagfartslag,

utan lämpligen torde blifva föremål för behandling i sammanhang

med utsöknings- och inteckningslagarne, hemställer Utskottet,

8:o) att Herr Fredricsons motion i dessa delar måtte

lemnas utan vidare afseende.

Enär, enligt 22 § i föreslagna förordningen om lagfart å fång till

fast egendom, lagfartsärende må af Rätten upptagas å landet endast vid lagtima

ting samt i stad endast å måndag eller, om helgedag då inträffar, nästa

söknedag derefter, men gällande inteckningslag, som väl stadgar att inteckning

i egendom å landet ej må sökas, utan å lagtima ting, i fråga om in
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Lag- Utskottet* Utlåtande N:o 27.

teckning i stadsegendom deremot icke innehåller någon föreskrift i detta

hänseende, så fordrar konseqvensen, att i sistnämnde lag införes ett stadgande

som motsvarar omtormälda föreskrift i lagfartslagen, emedan eljest

kunde inträffa, att det blefve omöjligt för en köpare af fastighet i stad att

under dagarne näst efter köpet skydda egendomen emot inteckning för säljarens

gäld; och får Utskottet för den skull föreslå,

9:o) att Riksdagen måtte för sin del besluta, att 7 Kap.

2 § Rättegångsbalken, sådant detta lagrum lyder i Kongl.

Förordningen den 13 Juli 1818, skall erhålla följande

förändrade lydelse.

Ej må inteckning sökas i egendom å landet utan å

lagtima ting eller i stad utan å måndag eller, om helgedag

dä inträffar, nästa söknedag derefter.

Under åberopande af hvad i 2:dra punkten blifvit anfördt och föreslaget,

får Utskottet, som anser sig dermed hafva besvarat Herr Fahlanders

motion, hemställa,

10:o) att denna motion ej måtte till någon vidare åtgärd

föranleda.

Yidkommande slutligen Herr Billströms förslag, hvarmed synes hufvudsakligen

vara afsedt att bereda en lättad utväg att erhålla visshet om rätt

egare till arffallen fastighet, vill Utskottet fästa uppmärksamheten derpå, att

detta ändamål ännu säkrare vinnes genom Utskottets här ofvan framställda

förslag till författning angående lagfart å fång till fäst egendom; och hemställer

Utskottet derföre,

11 :o) att Herr Billströms ifrågavarande motion ej måtte

af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 12 April 1873.

På Utskottets vägnar:

H. CU von GEGERFELT.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

29

Reservationer:

af Herr von Gegerfelt: “Då jag icke kunnat godkänna åtskilliga

bland de af Utskottet föreslagna ändringar i Kongl. Maj:ts proposition i fråga

om förordningen angående lagfart å fång till fast egendom, har jag ansett

mig böra deremot anmäla reservation.

Hvad först angår 2 §, så har Utskottet tillstyrkt en ändring i densamma,

hvarmed afsetts att undanrödja den obillighet som skulle ligga deruti,

att den hvars fång grundade sig på handling som “tager åt sig laga krafla,

tvingades att lagfara innan sådan kraft åkommit fångeshandlingen, samt att

den, hvars fång blifvit under lagfartstiden omtvistadt, nödgades lagfara innan

tvisten vore slut. Då likväl de ytterst sällan inträffande olägenheterna häraf,

i jemförelse med de såväl allmänna som enskilda fördelar, hvilka fångets

snara offentliggörande genom lagfart medförer, synes mig alltför obetydliga

för att böra föranleda ifrågasatta undantagsbestämmelser, har jag, jemväl med

afseende derå att böter för försummad lagfart ej vidare kommer att ega

rum, funnit mig icke kunna omförmälda ändringsförslag biträda utan ansett

förevarande § höra ega följande hufvudsakligen med Kongl. Maj:ts proposition

öfverensstämmande lydelse:

Lagfart skall sökas å landet sist vid det lagtima ting, eller,

der enligt lag eller Konungens förordnande särskilda allmänna

sammanträden skola under tinget hållas, sist under det allmänna

sammanträde som infaller näst efter sex månader, samt i stad inom

tre månader sedan fånget skedde; dock att i fråga om giftorätt i

makars bo, äfvensom bolagsmans andel i bolags samfälda gods,

skyldigheten att lagfara inträder först då boet delas eller bolagsmans

andel utbrytes; och skall vid arf lagfartstiden räknas, der

för arfslottens bestämmande skifte eller bodelning erfordras, från

det dylik förrättning hölls, men i annat fall från det bouppteckningen

efter arflåtaren afslutades.

I 4 § har Utskottet infört föreskrift derom, att vid ansökan om lagfart,

fångeshandlingen skall i fasteboken antecknas. Dä likväl 20 § bestämmer

hvad tastebok skall innehålla angående så väl sökta som beviljade

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Lag- Utskottets Utlåtande N:o 27.

och afslagna lagfarter, samt angående de i lagfartsprotokoll verkställda anteckningar

om servitutsaftal och anhängiggjorda rättegångar; då det icke

blifvit ifrågastäldt eller kunnat ifrågaställas att i hvarje §, uti hvilken åtgärder,

som skola i fastebok antecknas, blifvit omnämnda, lemna särskild

föreskrift om en sådan anteckning; och då det af Utskottet åsyftade ändamål

att åt lasteboken gifva äfven i formelt hänseende eu framstående plats

i författningen icke torde vara i väsentlig mån förfeladt, derest boken först

i 7 § omförmäles, och i allt fall enligt mitt omdöme icke rättfärdigar införandet

af samma sak på två ställen, anser jag,

att 4 § bör förblifva sådan den lyder i Kong]. Maj:ts proposition.

Beträffande 6 § följer af hvad här ofvan ifråga om 2 § blifvit anfördt

att jag finner

6 § böra behålla sin i Kongl. Maj:ts proposition erhållna lydelse.

I 17 § torde, såvida det af Utskottet föreslagna tillägg vid 4 § utgår,

och fastebok således här första gången blelve omnämnd,

uttrycket i Utskottets förslag “der den ej af fasteboken vises“ böra,

utbytas mot “der den ej vises af den i § 20 omförmälda fastebok."

I afseende på föreslagna tillägget till 8 § får jag, med erinran att

uttrycket “del af egendom" har fått eu annan bemärkelse än samma uttryck

erhållit i 1 §, vidare anmärka, att vid hvarje lagfart skall utredas, hvilket

hemman eller del af hemman densamma afser, och detta synes mig så klart

att någon föreskrift derom ej behöfves; om den vore behöflig borde den utsträckas

till alla de fall der eu sådan utredning skall ske, helst en för ett

visst fall meddelad föreskrift möjligen kunde gifva anledning att förbise dess

iakttagande i de öfriga. Till följd häraf anser jag,

ifrågavarande tillägg böra utgå.

Uti föreslagna tillägget till 15 § har Utskottet, för den händelse att

vid servitutsaftals intagande i protokollet upplåtarens eganderätt ej genast

styrkes eller annat hinder mot intagandet möter, hänvisat till 5 och 10 §§,

hvilken sednare § åter hänvisar till 6, 7, 8 och 9 §§. Dessa §§, hvilka

bestämma särskilda fall då sökt lagfart skall afslås eller förklaras hvilande,

synas mig icke kunna tjena till ledning huru i förevarande fall skall förfaras.

Då lagfart sökes, skall fångeshandlingen ovilkorligen införas i protokollet,

och Rätten pröfvar derefter huruvida ansökningen ma bifallas. ^ Un

häremot svarande pröfning i fråga om servitutsaftal är icke föreskrifven;

sedan aftalet blifvit i lagfartsprotokollet intaget, hvilket endast i fall det
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Lat7- Vskottet>, Utlåtande N:o 27.

samma ej är skriftligen upprättadt och af vittnen styrkt kan vägras, har

servituts-innehafvare fullgjort allt hvad han för bevarande af sin rätt har

nödigt; han eget- icke, såsom den lagfartssökande, något intresse i att förete

den saknade åtkomsthandlingen och ej heller är något medel af Utskottet

anvisad t att förmå honom dertill. För den händelse, att han ändock skulle

förete samma handlingar, lemnas ej heller någon föreskrift om hvad domstolen

i anledning deraf skall åtgöra. Redan af dessa skäl anser jag mig

förhindrad att biträda Utskottets beslut i denna del; och jag finner dessutom

ingalunda behöfligt att för intagande af servitutsaftal i protokollet upplåtarens

eganderätt styrkes. Rättigheter och skyldigheter enligt sådana aftal

äro nemligen fastade vid merendels angränsande egendomar; och om ett

aftal med obehörig person skulle blifva intaget i protokollet, hvilket väl

sällan torde ske och icke skulle kunna genom föreslagna tillägget förekommas

har egaren af den sålunda graverade fastigheten i allmänhet "lättare att medelst

uppgörelse eller rättegång med grannen blifva från gravation befriad,

än att undanrödja verkan af en lagfartsansökan, hvilken kan vara ingifven

af någon, hvars vistelseort är okänd. Jag anser således

ifrågavarande tillägg böra afslås och 15 § oförändrad bifallas.

Såsom följd häraf torde de i sammanhang med berörda tillägg stående

ändringar som föreslagits uti 16 och 20 §§ böra förfalla, samt

§ 16 oförändrad bibehållas

och § 20 erhålla följande lydelse:

Vid Rätten skall föras fastebok i öfverensstämmelse med lagfartsprotokollet,

så inrättad att deraf lätteligen kan ses hvarje egendom

derå lagfart blifvit sökt, tiden då det skett, sökandens namn,

fånget med dervid fästadt vilkor af den beskaffenhet, som i 11 §

omförmäles, samt tiden då lagfart blifvit beviljad eller afslagen.

Då servitutsaftal är i protokollet intaget eller anteckning enligt 13

och 18 §§ skett, varde ock det i fasteboken anmärkt.

De närmare föreskrifterna om bokens förande meddelas af

Konungen."

af Herr Grefve Mörner:

af Herr Friherre Wrede, som instämt med Herr von Gegerfelt:

af Herr Caspersson, som, jemte anmälan att han af sjukdom varit

hindrad att deltaga i handläggning af 2, 3 och 4 punkterna af den Kongl.

Propositionen, samt Herrar Fredricsons, Fahlanders och Billströms inom Andra

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Lag-Utskottets Utlåtande IS:o 21.

Kammaren väckta motioner N:is, 156, 78 och 34, tillika instämde i den af

Herr von Gegerfelt afgifna reservation

af Herr Sven Nilsson: “Då jag icke kunnat förena mig i det slut, hvartill

Utskottet kommit i afseende på i och 15 §§ i den af Kongl. Maj:t föreslagna

lagen angående lagfart å fång till fast egendom, får jag deremot på

följande skäl afgifva min reservation.

Beträffande då törst § 1, så har Lag-Utskottet i likhet med Kongl.

Maj:t föreslagit, att lagfart skall sökas, utom för andra fång af fast egendom,

äfven för arf och giftorätt, för Indika lagfart efter vår nuvarande lag ej

behöfver sökas. För min del anser jag att detta förslag, för den händelse

det skulle af Riksdagen blifva antaget, endast kommer att medföra onödiga

kostnader, som ibland kunna blifva ganska kännbara för egare åt sådan

egendom, hvilket jag tror vara orätt, isynnerhet då sådan egendom, som

blifvit tillskiftad en person i giftorätt, väl ej kan betraktas såsom afhänd sin

egare, och ärfd fastighet står i ett närmare förhållande till detta slags fång.

Skälet, hvarföre man föreslagit att lagfart skall sökas å dessa fång, uppgifves

hufvudsakligen vara, att den i 20 § föreskrift^ boken i annat fall ej skulle

kunna blifva fullständig. Men jag föreställer mig, att, om arfvingarne i boet,

der sådan fast egendom kommer att skiftas, ålades att till Rätten inlemna

arfskifte! till intagning'' i lagfartsprotokollet, på samma sätt som är föreslaget

i 15 § i afseende på servitutsaftal, och att domaren finge skyldighet att ur

dessa handlingar, på hvilka lagfart enligt det föreslagna stadgandet väl skulle

sökas, göra dessa inskrifningar i fasteboken, densamma skall vinna lika stor

fullständighet, som om fasta derå sökes, och således alla lagfartskostnaderna

undvikas, med undantag af möjligen lösen för ett protokollsutdrag öfver intagningen

i lagfartsprotokollet. Jag föreslår derföre, att orden arf, giftorätt

utgå af §:n.

I afseende på 15 §, som föreskrifter att servitutsaftal skall, för att

vara gällande emot annan egare till någon af de egendomar aftalet rörer,

än den som detsamma slutet, eller med honom är förbunden, för Rätten uppvisas

och i lagfartsprotokollet intagas. Men då uttycket servitut är i vår

lag ganska främmande, och meningarne om betydelsen af detsamma mycket

delade, har jag trott, att ett tillägg till denna § bör göras, för att tydliggöra

meningen med dessa aftal, samt på samma gång göra det klart, hvilka servitutsaftal

som här menas, och som väl ej kan vara andra än sådana, som

äro ingångna på obegränsad tid, då de öfriga väl böra — för att åt desamma

gifva bindande kraft under den tid de äro ingangna — hafva sin

rätta plats uti inteckningsprotokollet. Jag föreslår derföre följande förändring

i § 15:

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

Slutes aftal, hvarigenom besvär och last utan begränsning af tid

lägges å fast egendom — — — för öfrigt lika med paragrafens

föreslagna lydelse/1

af Herr Lars Persson, som instämt med Herr Sven Nilsson;

af Herr Philipsson, som, enär han icke kunnat biträda de åsigter,

hvilka föranledt Utskottet att hemställa om ändringar i de, servirutsaftal

rörande, 15 och 16 §§ af det uti Kongl. Maj:ts Proposition förekommande

förslag, för sin del tillstyrkt att ifrågavarande §§ måtte erhålla den lydelse,

nämnda förslag utvisar, äfvensom att 20 § måtte undergå en deremot svarande

redaktionsförändring;

af Herr M. Jonsson, som förenat sig med Herr Sven Nilsson.

Herr Holmberg har begärt få antecknadt, att han i frågans behandling

inom Utskottet icke deltagit.

Uih. till Rilcsd. Prot. 1873.

7 Sand. 13 Höft.

5

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bilaga till Lag-Utskottets Utlåtande IST:o 27.

Reservation:

af Herr von° Sydow: ”Jag tvekar icke att påstå, att det lagförslag, hvar
öfver

jag nu går att yttra mig, afser den vigtigaste förändring inom civillagstiftningens

område, som under de senaste 25 åren varit föremål för statsmakternas

öfverläggningar. Trygghet i eganderätt till fast egendom med en

deraf i väsendtlig mån beroende god realkredit är en af grundvalarne för samhällets^

väl, och den lagstiftning, som har beredandet af en sådan trygghet till

ändamål, är deiföre af tillräcklig vigd för att kräfva att noggrant skärskådas

från alla sidor. Det är derföre jag anser mig höra, så fullständigt, som den

mig föi reservationen förunnade korta tid medgifver, framlägga mina åsigter,

der dessa äfven i mindre väsendtliga delar skilja sig från dem som äro uttalade

i Kong! Maj:ts nådiga proposition och Lag-Utskottets betänkande.

Första frågan, som framställer sig för den, hvilken söker sätta sig in i

ämnet, är: förmår icke redan vår nu gällande lag att bereda all önskvärd

ti ygghet åt eganderättsförhallanden ? Derpå måste en hvar, som någon längre

tid tillämpar denna lag, gifva ett nekande svar. Svårigheten att utreda huruvida

den, som uppgifver sig vara egare af en fastighet, äfven om hans fång

är med fasta bekräftadt, fortfarande verkligen är eller enligt lag skall anses

för egare af samma fastighet; den häraf följande lättheten att bedrägligen

sälja eller lata inteckna eu egendom, som man redan afhändt sig, bristen på

föreskrifter, huru omständigheter, som inskränka egaren i hans rätt att öfver

fastigheten råda, skola komma till domstolens och genom den medelbart till

allmänhetens kännedom, äro, synes det mig, nog störa olägenheter för att påkalla

en grundlig revision af gällande lag.

Bill. till Rilcsd. Prof,. 1873. 7 S.-iml. 14 [Juft.

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

*>

Bilaga till Lag- Utskottets Utlutande N:o 27.

Huru skall man då lämpligast undanrödja dessa olägenheter? Svaret är

lemaadt ej endast uti Rikets Ständers underdåniga skrifvelse till Kongl. Maj:t af

den 11 Augusti 1860 utan ock af den på grund af samma skrifvelse nedsatta

komité, som i motiverna till sitt ”förslag till förändrade stadganden för betryggande

af egande-, pant- och nyttjanderätt till fastighet” af den 10 Juli 1867

yttrar bland annat: ”Offentligheten är i detta såsom i så inånga andra afseende!!

den enda ofelbara utväg att bereda säkerhet” (åt egande-, pant- och nyttjanderätt).

”Don måste således på det sätt sanktionoras, att den blir grundvalen för hela institutionen”.

— — ”Men det offentliggörande, hvarom här är fråga, är icke

ett blott kungörande. Det måste bestå i eu så beskaffad ständig tillgång till

upplysningar "om de fakta, hvarpå eu rättighet grundas, att det motsvarar den

åskådlighet i afseende å egendomsförhållandet, som besittningen medför i fråga

om lösegendom.”

”Detta kan endast vinnas genom de i Rikets Ständers underdåniga skrifvelse

omförmälda, i de dosta tyska stater införda s. k. grund- och hypoteksböcker,

som motsvaras af de i Danmark och Norge brukliga realregister till

Skjöde- och Pantebögerne. Endast genom dessa böcker kan tillfyllestgörande

offentlighet i ofvan angifna mening åstadkommas. Endast derigenom sättes

allmänheten i tillfälle att, när som helst och snart sagt ögonblickligt, skaffa

sig såvidt möjligt är fullständig och säker visshet om den rätt till eu fastighet,

innohafvaren deraf kan ega, om de inskränkningar i utöfningen af eganderätten,

han är underkastad, om de förbindelser i öfrigt, för Indika fastigheten

häftar”. — — —

”Då offentliggörandet sker genom handlingens anmärkande i fastighetsboken,

blir denna bok den kardinalurkund, hvarefter alla de rättsförhållanden,

boken är afsedd att omfatta, höra bedömas.”

I dessa åsigter instämmer jag fullkomligt, om jag ock, med afseende på

såväl innehållet af det utaf komiterade framlagda förslag i åtskilliga andra

delar som dess inställning, finner, lika med Utskottets öfrige ledamöter, detsamma

omöjligen kunna läggas till grund för en ny lagstiftning i ämnet.

''Med denna uppfattning af betydelsen utaf offentliggörandet genom fasteboken

•— jag accepterar den benämning på boken Utskottet föreslagit — släthet

icke rätt väl tillsammans att gifva boken den underordnade ställningen af

ert register till protokollet. Den skulle derigenom visserligen blifva domaren

till någon lättnad för utredande af eganderättsförhållauden, som protokollet

upptager; men för allmänheten, som saknade allt intresse att kontrollera, det

boken blefve rätt förd, skulle densamma få föga värde. Just denna brist på

verksam kontroll öfver bokens förande skulle också otvifvelaktigt föranleda,

att ingen annan än den, som sjelf fört boken, skulle våga att lita på deri

gjorda anteckningar och endast på boken grunda beslut rörande så vigtiga

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bilaga till Lag-Utskottets Utlåtande A’;o 27.

rr

O

frågor som angående eganderätt till fast egendom. Men skulle icke fasteboken

under sådana förhållanden komma att sakna all rättslig betydelse och

vore icke ändamålet med hela institutionen härigenom i väsendtlig män förfelad ?

Mig förefaller det så. Det är derföre och då jag anser att införande af

eu, så vidt under våra förhållanden möjligt är, fullständig och tillförlitlig fastebok

bör utgöra sjelfva kärnpunkten i den lag, vi skola stifta, jag icke kan

finna att frågan om en ny lagstiftning i det vigtiga ämnet genom Kongl.

Maj :ts nådiga proposition, enligt hvilken fasteboken skulle blifva endast ett

bihang till lagfartsprotokollet, blifvit på ett fullt tillfredsställande sätt löst.

Lag-Utskottet har visserligen gått ett steg längre i den riktning, jag anser

för den rätta, derigenom att Utskottet dels i 4 § föreskrifvit att hvarje lagfartsansökan

skall antecknas jemväl i fästeboken, som derigenom blifvit ställd

vid sidan af lagfartsprotokollet, dels genom den i 7 § domaren lemnade anvisning

att förre egarens åtkomst lian genom innehållet i fästeboken styrkas.

Den af Utskottet föreslagna redaktion af sistnämnde § lemnar dock ruin för

den tydning, att åtkomsten, äfven i afseende på fång, som tillkommit efter det

deri nya lagen trädt i kraft, kan styrkas på annat sätt än genom fasteboken.

Denna skulle derigenom förlora eu stor del af den betydelse, äfven Utskottet

velat tillägga den, men tillika den fullständighet, hvarförutan boken icke kan

uppfylla sitt ändamål. Ty om ett fång af en fastighet genom förbiseende antingen

alldeles icke, eller ock oriktigt, blifvit i boken antecknadt, och vid ansökan

om lagfart å samma fastighet af ny egare, denne skulle vara berättigad att

i strid mot anteckningen i fasteboken på annat sätt styrka sin fångesmans

åtkomst, så skulle den i afseende på förre egarens fång i boken befintliga

ofullständighet eller oriktighet kunna få fortfarande qvarstå. Tädan häraf

inses lätt, om man blott erinrar sig att vid genomseende af inteckningsprotokollen

för utfärdande af gravationsbevis det är nödvändigt att känna ej allenast

den nuvarande egaren af den fastighet, hvarom fråga är, utan äfven hans

företrädare led efter led ända till tiden då den äldsta i hemmansnumret gällande

inteckning meddelades.

För vinnande af det mål man åsyftar anser jag det derföre alldeles nödvändigt

att lemna en tydlig och bestämd föreskrift derom, att fasteboken skall

vara den enda urkund, hvarefter äganderättsförhållanden i afseende på lagfart

böra bedömas, och precis samma funktion borde, enligt min mening, gifvas åt

boken vid ansökan om inteckning. Om fel uti boken vid en lagfarts- eller

inteckningsansökan skulle upptäckas borde detta fel först rättas, innan den

nya ansökningen om lagfart eller inteckningen kunde beviljas.

Beträffande det vitsord, som tillkomma boken i förhållande till protokollet,

så skulle båda vara fullkomligt likställda och supplera hvarandra, så

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bilaga till Lag-Utskottets Utlåtande N:o 57.

att en lagfarfeansökan, som endast blifvit tecknad i protokollet, vore en lika

litet fullbordad åtgärd, som en anteckning i boken, utan att grundas på protokollet,

kunde medföra någon verkan, alldeles på samma sätt som enligt nu

gällande lag uppbuden och fastebrefvet hvart för sig ingå såsom moment i

lagfarten. Protokollet och boken skulle således begge vara officiela urkunder,

som egde vitsord intill dess fel deri kunde visas. Och ehuru fasteboksinstitutionen

lika litet som andra menskliga inrättningar kan vara fritagen från

misstag, kan jag icke finna det medföra större våda att gifva fasteboken den

nu nämnda betydelsen, än att lagfartsprotokollet, hvari fel lika lätt kunna insmyga

sig, eller gällande lag haft ett så beskaffad t vitsord. Om blott bokens

betydelse så skarpt och tydligt som möjligt framhålles i lagen, blifva de rättssökande,

hvilka för hvarje sökt åtgärd skola hafva ett utdrag ur boken, intresserade

af att tillse att anteckningen deri rätteligen skett; och redan deruti

ligger en verksam kontroll mot misstag. En ytterligare kontroll skulle kunna

vinnas derigenom att Hofrätterna bemyndigades att förordna en eller annan

bland sina tjenstemän att årligen resa omkring vid underdomstolarne och

granska att anteckningarne i fasteboken för det förflutna året öfverensstämde

med protokollet.

Efter denna redogörelse för min uppfattning af fastebokens betydelse i

en ny lagfartslag, går jag att motivera mina åsigter rörande öfriga delar af

förslaget, såvidt de icke öfverensstämma med Utskottets, dervid jag vill följa

§-ordningen i Kong! Maj:ts och Utskottets förslag.

1 §■

Min anmärkning emot denna § afser mera formen än sjelfva saken och

skulle visserligen icke ensamt föranledt mig att föreslå någon förändring i

Kong]. Maj:ts proposition och Utskottets förslag, men då jag i andra mera

väsendtligt delar af förslaget måste uttala eu afvikande mening, har jag ansett

mig icke böra undertrycka min åsigt rörande lämpligaste uppställningen af den

ifrågavarande §:n.

Ändamålet med lagfarten är tvåfaldigt, dels, från det allmännas sida,

att fånget blir på det i lag föreskrift^ sätt publiceradt, dels att sökanden må

vinna domstolens stadfästelse å fånget, för att sedermera sjelf eller genom sin

målsman kunna såsom egare förfoga öfver fastigheten. Detta, likasom sättet

för offentliggörandet, synes mig första gången ordet lagfart nämnes, böra tydligt

framhållas, desto heldre som man derigenom redan i 1 § sättes i tillfälle

att genom hänvisning till en sednare § fästa uppmärksamheten ej mindre

derpå, att älven anteckningen i fasteboken ingår såsom ett väsendtligt moment

I

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Bilaga till Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

i lagfarten, än ock på skilnaden emellan beviljad lagfart, hvilket uttryck flera

gånger i författningsförslaget förekommer, och uppskjuten eller hyflande ansökan

-derom. Såväl den Kong! propositionen som Utskottets förslag upptager

nemligen visserligen några fall, då lagfart icke må beviljas, men andra positiva

bestämmelser om verkan af den beviljade lagfarten i motsats mot blotta ansökningen,

än de som innehållas i 11 §, derom att fasta i vissa fall skall meddelas,

och i *24 §, saknas alldeles.

7 §•

Af hvad jag här ofvan yttrat, om angelägenheten af att lemna en

mera kategorisk föreskrift för domaren, att vid granskning af eganderättsförhållanden

uteslutande taga hänsyn till innehållet af fasteboken, än Kongl. Maj:t

och Utskottet föreslagit, följer att jag icke kan godkänna någotdera af dessa

förslag. Undantag från den af mig uppställda regel måste dock medgifvas för

fång, som äro äldre än att den nya förordningen på dem är tillämplig, så

vida man icke tilltror sig föreskrifva, att alla nuvarande fastighetsegares fång

skola före lagens trädande i kraft i boken antecknas, hvilket otvifvelaktigt

vore för hela institutionen det fördelaktigaste.

8 §•

Uti denna § har Kongl. Maj:t föreslagit att exproprierad jord, likasom

den, hvilken vid ändring eller utrifning ,af vattenverk öfvergår från en till

annan ^ egares hand, må lagfaras, utan att förre egarens fång lagfarits eller

hans åtkomst blifvit styrkt. Genom denna afvikelse från den i föregående §

gifna regel befarar jag, att den tillförlitlighet och reda, fasteboken, om den

skall uppfylla sin bestämmelse, ovilkorligen måste ega, i icke oväsendtlig mån

gifvits till spillo. Kändt är att de flesta hemmansnummer inom vårt land numera

äro delade emellan flera, någon gång 20 till 30 egare, och att de sålunda

i ett hemmansnummer befintliga lotter, som hvar för sig måste betraktas

såsom sjelfständiga fastigheter, oftast icke kunna skiljas från hvarandra på

annat sätt än genom egarnes namn. Om nu expropriation sker från en af

dessa lotter, tillåter jag mig fråga: huru skall domaren, om åtkomsten ej behöfver

styrkas, veta från hvilken af de mång*a lotter, hvari hemmanet är

delad!, den gjorda expropriationen skall afskrift? Icke kan det gerna ske

från hela femmans numret; ty i sådant fall skulle alla de lotter, som icke

tillsläppt någon jord, blifva belastade med en gravation, hvarifrån de icke

utan största svårighet kunde befrias. Utskottet hai* visserligen sökt bemöta

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bilaga till Lag-Utskottets Utlåtande N:» 57.

denna anmärkning med föreskriften, att det skall tillförlitligen utredas från

hvilken lott expropriationen skett. Men hvad är härmed å den exproprierande

partens sida vunnet? Kan en sådan utredning tillförlitligen ske utan att egarens

åtkomst styrkes? För öfrigt har Utskottet godkänt Kong! Maj:ts förslag,

såvidt derigenom medgifvits att jord af ifrågavarande beskaffenhet må lagfaras

utan att den som förut egt jorden lagfarit med sitt fång. Detta synes mig

stå allt för mycket i strid med en af hufvudprinciperna för lagförslaget, eller

att ingen må i lagfarts- och inteckningsärende anses för egare af eu fastighet

utan att hans fång blifvit med lagfart bekräftadt. Jag förbiser ingalunda att

den, som förvärfvar jord genom expropriation, så till vida befinner sig i en

annan ställning! än köparen af en egendom, att den förre kan vara förvissad

om att utan afseende på eganderättstvister få behålla jorden; men ändamålet

med lagfartsinstitutionen är icke endast att sökanden skall kunna ernå en

trygg besittningsrätt, utan äfven att för myndigheterna och allmänheten skall

finnas lätt tillgänglig upplysning, ej mindre om hvem som är egare af en

fastighet utan äfven om hans fångesman den ene efter den andre. Detta ändamål

skulle likväl förfelas, om Kongl. Maj:ts eller Utskottets förslag antages.

Man tanke sig endast att ett jernvägsbolag exproprierar en hel hemmansdel

från en person, som till åtkomsthandling endast har ett löst, ej lagfaret köpebref,

och att bolaget sedermera försäljer en del af hemmansdelen. Fasteboken

komme då att sakna en eller flera länkar i kedjan af olika egare till hemmansdelen,

och huru skulle man sedermera utreda i hvad mån denna belastas

af äldre gravationer?

För min del är jag således af den mening, att sista mom. af 8 § bör

alldeles uteslutas.

Såsom en följd af min åsigt om den lydelse, som bör gifvas åt 7 §,

skulle äfven första mom. i Utskottets förslag blifva öfverflödigt och böra ur

förslaget utgå.

I stället anser jag en annan föreskrift, som saknas i den Kongl. propositionen,

lämpligen kunna och böra insättas på den plats, som genom utstrykande

af den 8 § skulle blifva ledig. För att förekomma de anledningar

till klander å jordafång, som icke sällan uppkomma deraf, att en man, efter

hustruns död, sålt en egendom, hvari hennes arfvingar rätteligen bort haft

del, hvarigenom kan inträffa och äfven inträffat att, sedan egendomen gått i

flera händer, den siste innehafvaren tillskyndas ett oförskyldt lidande, synes

det mig af behofvet påkalladt, att domstolen förbjudes att bevilja lagfart för

den, som å ©n egendom fått öfverlåtelse af mannen ensam, der kändt är att

hans hustru haft eller har del i egendomen, utan att det styrkes att makarnelefva

tillsammans i oskift bo.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bilaga till Lag-Utskottets Utlåtande N:o ‘JU

10 §.

Jag tillåter mig i afseende på denna § åberopa hvad den s. k. Fastighetsbokskoniitéen

vid 16 § af sitt förslag yttrat:

”Vid § 16 är att bemärka den omtvistade frågan, huruvida blotta ansökningen

om inskrifning af fång, sedan den en gång är gjord, skall, der den

icke kan bifallas, göras hyllande, eller om sökanden af sådan inskrifning bör

vara skyldig att iakttaga viss tid för ansökningens fullföljd, vid äfventyr att

den förfaller. Såsom bekant är var lagberedningens majoritet af den förra

åsigten. En reservant, Professoren Schlyter, förfäktade åter den motsatta

meningen, som äfven hyllades af lagkomitéen, hvars förslag i denna del återfinnes

i Kong! Förordningen den 19 Maj 1845.

”De i denna fråga å ömse sidor anförda skälen, för hvilka någon redogörelse

icke här torde behöfva lemnas, är onekligen af mycken vigt. Komiterade

finna dock dem, som tala för bibehållande af redan gällande lagbud,

väga tyngst i vågskålen. Till det af reservanten inom lagberedningen afgifna

yttrande vilja komiterade endast lägga den omständighet, att den våda, som

skulle uppstå för en köpare af fastighet derigenom, att hans inskrifningsansökan

förfölle, om han icke vore i stånd att anskaffa sådana handlingar,

att inskrifningen kunde beviljas, kan undvikas, om han iakttager tillbörlig

försigtighet och icke utbetalar köpeskillingen, förrän han fått inskrifning. Åtminstone

synes denna våda mindre än den, som skulle uppstå deraf, att en

redan vunnen och befästad egande- och dispositionsrätt öfver en fastighet

skulle kunna störas genom anteckning i iästighetsboken än äfven det mest

obefogade anspråk, hvarifrån det vore den verklige egaren snart sagdt omöjligt

att befria sin egendom. Och då några menliga följder af det befintliga

lagstadgandet, hvilket redan i 20 år varit tillämpadt och hunnit fatta rot i

folkets rättsmedvetande, icke försports, hysa komiterade den öfvertygelse, att

det vöre mindre välbetänkt att nu härutinnan införa väsendtligen nya föreskrifter.

''’

Jag delar dessa åsigter. Men härtill kommer ännu ett skäl, som förmått

mig att i denna del icke biträda den Kongl. propositionen och Utskottets

förslag; och detta skäl är, att stadgandet icke synes mig stå i harmoni med

3 § i författningsförslagen. Om man såsom lagberedningen utgår från den

grundsats, att lagfartsproceduren från dess början helt och hållet bör öfverlemnas

åt fastighétsegarens fria skön, och vidare anser fångets offentliggörande

vara fullbordadt genom blotta ansökningen om lagfart, utgör det blott en

följdriktig utveckling af dessa grundsatser, att man öfverlemnar åt den sökande

sjelf att afgöra, huruvida han skall undanrödja de hinder, som ställa sig i

s. 8 Kontrollera mot PDF

Bilaga till Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 27.

8

vägen för bifall till hans lagfartsansökan eller icke, och låter hans rätt föga

beröras af hans underlåtenhet i detta afseende; men i fall man vill, vare sig

genom straffhot eller, på sätt Kongl. Maj:t och Utskottet föreslagit, medelst

allmänna åklagaremaktens ingripande framtvinga lagfarten, och dertill låter

fångets fullständiga offentliggörande vara beroende af lagfartens beviljande

(se 19 §), så kan jag ej finna något fullgiltigt skäl, hvarföre det icke skall

anses af lika stor vigt att allt hvad som erfordras för lagfartens beviljande,

så vidt möjligt är, iakttages, som att en naken fångshandling produceras vid

domstolen. Saknas all verksam påföljd för underlåtenheten att fullständigt

visa fångets giltighet enligt lag, befarar jag att det mål, man med lagfarten

åsyftar, ingalunda uppnås, samt att vigten och betydelsen af hela fasteboken

i väsendtlig mån tillintetgöres. I likhet med tre af Högsta Domstolens ledamöter

anser jag derföre det enligt Kongl. Förordningen den 19 Maj 1845 nu

gällande stadgande hufvudsakligen böra bibehållas; men som fall kunna inträffa,

då det för en fastighetsegare är omöjligt att styrka sin fångesmans

åtkomst, vill jag medgifva domstolen att för sådana fall förklara ansökningen

tills vidare hvilande, hvarigenom den rätt till fastigheten, sökanden kan ega,

icke genom hans berörda oförmåga löper fara att för honom gå förlorad.

I enlighet härmed erfordras ock några nya föreskrifter om tiden, inom

hvilken tvisten angående fastigheten bör anhängiggöras.

11 §.

I öfverensstämmelse med hvad jag yttrat vid 1 § vill jag i denna §

införa ett stadgande om verkan af beviljad lagfart i motsats mot blotta ansökningen

derom.

12 §■

innehåller ett konstitutivt stadgande, som afser att skilja emellan två

pretendenter, hvilka hvar för sig fått öfverlåtelse å samma egendom. Men

äfven andra fall kunna inträffa, då den enes rättsanspråk kommer i kollision

med den andres: såsom då hustru, som vunnit äktenskaps- eller boskilnad,

eller hennes arfvingar göra anspråk på egendom, som mannen, efter det hans

målsmanskap upphört, öfverlåtit till annan, eller då testamenttagare kommer i

strid med den som af gifvarens arfvingar köpt en egendom.’ Dessa fall synas

mig lagstiftaren ingalunda böra förbigå. Icke mindre vigtigt torde vara att

egarens rätt att råda öfver sin fastighet kan af fasteboken inhemtas. Af

samma

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Bilaga till Lag-Utskottets Utlåtande N:o ''21.

samma skäl som de vilkor, kvilka uti sjelfva fångshandlingen inskränka egarens

rådighet öfver fastigheten, böra vid lagfarten bemärkas, för att i fasteboken

antecknas, torde denna bok böra lemna upplysning om sådana omständigheter,

som sedermera upphäfva eller inskränka egarens rätt att öfver fastigheten förfoga,

såsom att egaren förklaras omyndig eller försättes i konkurs. Endast

derigenom att lagen på förhand uppställer bestämda regler för förstnämnda

kollisionsfalls bedömande och söker framkalla de omförmälda upplysningarne,

kan boken få eu sådan karakter, att en hvar med trygghet kan inlåta sig i

aftal med den, som boken upptager såsom egare af en fastighet.

Enligt dessa åsigter ville jag hafva tre nya §§ införda efter den 12,

upptagande de fall, jag ofvan omnämnt. Fråga kan uppstå, huruvida icke

äfven utmätning af fastighet bör antecknas i fasteboken för att skydda utmätningssökanden

från förlust derigenom att fastighetsegaren öfverlåter egendomen;

men då den förre icke kan hafva annat anspråk än att få sin fordran gulden

och således icke har någon rätt till sjelfva fastigheten, synes mig stadgande i

detta syfte hafva sin rätta plats i eu blifvande utmätnings- eller inteckningslag.

15 §•

Svårigheten i många fall att skilja ett servitutsaftal från aftal om

nyttjanderätt är i Högsta Domstolen af en dess ledamot framhållen. För att

förekomma de rättsförvecklingar, som kunde uppstå derigenom att en afhandling,

som rätteligen tillhörde inteckningsprotokollet, blefve i lagfartsprotokollet

och fasteboken antecknadt samt tvärtom, synes mig den rätta utvägen vara att

betona den principiela skilnad emellan dessa olika slags ärenden, som ligger

deruti, att lagfartsärenden afse förhållanden, som icke åro till tiden inskränkta;

hvaremot de aftal, som tillhöra inteckningsprotokollet, ovilkorligen måste vara

ingångna antingen på viss tid eller för viss persons lifstid. Häraf skulle följa,

att de säkerligen mycket sällan förekommande servitutsaftal, för Indika tiden,

då de skulle upphöra, vore på förhand bestämd, komme att ställas i samma

kategori, som nyttjanderättsaftalen; hvarigenom ofvannämnda svårighet vid

författningens tillämpning vore häfd.

En väsendtligare anmärkning emot denna § är att densamma, sådan den

lyder i den Kongl. Propositionen, inskränker hela proceduren med servitutsaftal

till deras intagande i protokollet, utan att åtkomsten på minsta sätt behöfver

styrkas. Förslaget synes vara henrtadt från lagberedningen, men härvid är

att märka att beredningen föreslagit enahanda procedur för inteckning af

nyttjanderätts- och undantagsaftal. Detsamma är ock uti Kongl. Förordningen

Bih. till Riksd. Prof. 1873. 1 Sand. 14 Häft. 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

LO

Bilaga till Lag-Utskottet* Utlåtande N:o 27.

den 9 November 1844 för sådana aftal föreskrifvet. Men till följd af de utaf

mig här ofvan i afseende på lagfart å exproprierad jord påpekade svårigheter,

att utreda hvilken del af ett emellan flera egare styckadt hejnmansnummer,

ett på sådant sätt intecknadt nyttjanderättsaftal rätteligen belastade, har lagstiftningen

måst inslå på en annan bana; och genom Kong! Förordningen den

13 September 18G4 är stadgadt att inteckning af nyttjanderätt in. in. icke får

beviljas utan att upplåtarens åtkomst till egendomen blifvit styrkt. Yid sådant

förhållande och då man icke lärer hafva anledning antaga att en blifvande ny

inteckning slag skall komma att gå i en annan riktning än den sålunda anvisade,

förefaller det mig mindre konseqvent att medgifva att ett servitutsaftal,

som dock kan vara gällande för everldeliga tider och förorsaka egaren ganska

stort intrång, skall kunna befästas mot tredje man endast genom aftalets intagande

i protokollet, medan den som arrenderat t. ex. en husplats af några qvadratfamnars

rymd på ett eller annat år, skall för att skydda sig vara underkastad

en vidlyftigare procedur. Hufvudskälet emot förslaget är dock den oafvisliga

nödvändigheten att få tillförlitlig visshet, hvilken egendom som af aftalet

besväras och en sådan visshet kan icke vinnas utan att upplåtarens åtkomst

styrkes. Det af Utskottet föreslagna palliativ synes mig föga verksamt; ty då

den, som inlemna!’ sin servitutsafhandling till rätten för dess intagande i lagfartsprotokollet,

har precist samma rätt, antingen han styrker åtkomsten eller icke, torde

föga utsigt förefinnas, att han underkastar sig besväret och kostnaden för att

inkomma med handlingar, hvilkas företeende ligger endast i andras intresse.

Det enda medel att åstadkomma reda i detta fall är, efter min mening, att

föreskrifva att servitutsaftalet skall lagfaras såsom jordafång. Deri torde ej

ligga någon större oegentlighet än att man både enligt nu gällande och den

föreslagna lagen skall lagfara med frälseränta. Fastebref å sådant aftal torde

dock för kostnadens skull kunna undvikas.

Orden ”så framt det skall gälla mot annan egare till någon af de egendomar

aftalet rörer, än den som detsamma slutit eller lika med honom är

förbunden” anser jag obehöfliga och följaktligen böra ur §:n utgå, då detsamma

säges i följande §.

För att förekomma tvekan, huruvida servitutsaftal, som slutes vid laga

skifte., behöfver lagfaras för att vara gällande, anser jag några ord i slutet af

§-:n böra tilläggas.

Såsom följd af hvad jag här ofvan anfört, skulle några mindre redaktionsförändringar

erfordras i afseende på några af de följande §§:na.

Mina åsigter har jag sökt sammanfatta uti nedan tecknade utkast till de

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Bilaga till Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

§§ i Utskottets förslag, uti hvilka jag anser förändring önskvärd, äfvensom till

de nya §§, som efter min mening böra i förslaget inrymmas.

Förslaget. skulle då komma att få ungefärligen följande lydelse :

1 §■

Hvar som genom köp, byte, gåfva, testamente, arf, giftorätt, skattelösen

af kronojord eller annorledes med eganderätt åtkommer fast egendom, söke,

för fångets offentliggörande såsom i 4 och 23 §§ sägs samt vinnande af den

stadfästelse derå som i 11 § omtalas, lagfart å fånget vid den rätt, hvarunder

egendomen lyder. Hörer egendomen under flera rätter, skall med hvarje del

lagfaras vid den rätt, hvarunder den lyder.

Hvad sålunda — — gifves.

2—6 §§. (lika med motsvarande §§ i Utskottets.

förslag).

7 §.

Lagfart må icke beviljas, der ej fasteboken visar, alt förre egaren å

sitt fång vunnit lagfart och att hans rätt till den egendom, fånget af ser, eljest

ostridig är.

Om förre eg ar ens fång år äldre än att denna förordning är derpå

tillämplig och detsamma i följd deraf icke finnes i fasteboken anmärkt, då,

skall hans åtkomst till egendomen med andra handlingar styrkas på sätt i

förut gällande lag föreskrifves.

8 §.

Tillhör egendom, enligt anteckning i fasteboken eller företedda åtkomsthandlingar,

makar gemensamt och öfver läder mannen ensam den egendom till

annan, då må lagfart för nye egaren ej beviljas, der det ej styrkes, att hustrun

vid öfverlåtelsen lefvat med mannen i oskift bo.

9 §. (lika med 9 § i Utskottets förslag).

10 §.

Kan, till följd af de i (i, 7, 8 och 9 §§ gifna föreskrifter, sökt lagfart

ej beviljas eller finnes sökandens rätt vara tvistig eller möter mot bifall till

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bilaga till Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

ansökningen annat hinder, som icke är af beskaffenhet, att den enligt 5 §

genast bör afslås, då skall nödigt anstånd för hindrets undanrödjande, sökanden

lemnas, och vare emellertid lag/artsansökning en hvilande. Fullgör sökanden,

inom tid, som af rätten förelagd blifva, hvad till lagfarts vinnande nödigt är;

då må lagfarten beviljas: gör han det ej; vare ansökningen förfallen, der han

ej inom samma tid visar att han ej kunnat det fullgöra; i ty fall varder

ytterligare anstånd honom lemnadt eller ock, om rätten dertill finner skäl,

ärendet forklaradt tills vidare hvilande i afbidan på hindrets undanrödjande.

Kan sökanden ej fullgöra livad till lagfarts vinnande nödigt är, utan att

käromål emot annan instämma; göre det inom tid nu sagd är, och vare då

lagfartsansökningen hvilande intill dess laga kraft egande dom öfver käromålet

fallit: sedan hafre sökanden tid att lagf artsansökning en fullfölja å landet, sist

vid det lagtima ting, som infaller näst efter 6 månader eller i orten, der särskilda

allmänna sammanträden under tinget äro i lag påbud/na, under det allmänna

sammanträde, som hålles näst efter sex månader, samt i stad inom tre månader:

sker det ej, vare ansökningen förfallen.

11 §.

Sedan ansökan om lagfart blifva beviljad, varde sökanden ansedd för

agave af den egendom, fånget af ser, intill dess annans anspråk derpå i laga

ordning anhångiggjordt blifvit; och meddela rätten stadfästelse derå medelst

fastebref. Lagfares — — införas.

12 §. (motsvarande 12 § i Utskottets förslag).

Uppstår — — först skedde.

13 §.

Nu tillhör egendom makar gemensamt och kan hustruns rätt till del i

den egendom ej af fasteboken eller mannens åtkomsthandling ar inhemtas: har

mannen, efter meddelad äktenskaps- eller boskilnad eller hustruns död, ensam

öfverlåta egendomen till annan, och är lagfart derå sökt, förr än hustrun eller

hennes arfvingär lagfarit med den del af egendomen, som henne eller dem tillkommer,

vare öfverTåtelsen gällande, såframt ej hustruns eller arfvingarnes lagf artsansökan

skett å landet sist vid det ting som infaller näst efter natt och år

eller i de oiter, der särskilda allmänna sammanträden äro i lag påbudna, under

opaginerad Kontrollera mot PDF

3 3

Bilaga till Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27,

det allmänna sammanträde, som hålles efter sagde tidsamt i stad inom natt

och år sedan äktenskaps- eller boskilnaden meddelades eller dödsfallet inträffade.

14 §.

Hafva, sedan egendom genom testamente gifven är, gifvarens arfvingar

öfverlåta den egendom till annan och har denne lagfart sökt före testamentstagarne,

vare öfverlåtelsen gällande, der ej testamentstagaren sökte lagfart inom

den i föregående § stadgade tid efter gifvarens död.

15 §.

Varder egare af fast egendom omyndig förklarad eller försatt i konkurs;

läte förmyndaren eller konkursboets förvaltare sådant för anteckning i lagfar

tsprotokollet och fasteboken hos rätten anmäla å landet sist vid det lagtima

ting, som infaller näst efter tre månader, eller i orter, der särskilda allmänna

sammanträden under tinget är o i lag påbudna, under det allmänna sammanträde,

som hålles näst efter tre månader och i stad inom tre månader.'' Försummas det

och tiar, förr än sådan anmälan skett, lagfart blifva sökt af annan, som af

egaren fått öfverlåtelse å egendomen, vare den öfverlåtelse gällande, ändå att

den skett under tid, då färre egaren icke haft rätt att öfver egendomen råda.

16 §.

Uppstår tvist om företräde till egendom enligt 12, 13, 14 eller 15 §§,

vare den tvist till särskildt afgörande hänskjuten, såsom i 10 § sägs; och

hvile emellertid lagfartsansökningen.

17 §. (motsvarande 13 § i Utskottets förslag).

Hvar som? — — denna talan i lagfartsprotokollet och fasteboken antecknas

— — förfallet.

18 §. (motsvarande 14 § i Utskottets förslag).

Sökes lagfart — — som i 17 § sägs eller — — gjord; och vare

sedan lag, som om lagdartsansöknings fullföljande, sedan laga kraft egande dom

fallit, i 10 § sagdt är.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bilaga till Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

19 §. (motsvarande 15 § i Utskottets förslag).

Slutes aftal, hvarigenom besvär och last utan inskränkning till tiden

lägges å fast egendom till förmån för annan sådan egendom, såsom angående

utsigt eller fenster, väg, fädrift, vattenställe, vattens ledning eller uppdämning,

ler- eller grustägt eller annat dylikt varde med det servitutsaftal, der det år

skriftligen ujoprättadt och af vittnen styrkt, lagfaret såsom om fast egendom

här ofvan sägs; dock må fastebref derå ej meddelas.

Hvad nu blifva stadgadt galle ej för servitutsaftal, som vid laga skifte

blifva upprättadt.

20 §. (motsvarande 16 § i Utskottets förslag).

Har den, som genom aftal, på sätt i 19 § 1 mom. sägs, låtit servitut

läggas å egendom, derförinnan öfverlåtit egendomen till annan, vare servitutsaftalet

gällande, om lagfart derå blifva sökt förr än med öfverlåtelsen lagfares.

Ske ansökningarne å samma dag, gälle servitutsaftalet, om det är äldre än

öfverlåtelsen.

21 §. (motsvarande 17 § i Utskottets förslag).

Utan hinder af lagfart må talan å fång eller tvist om servitutsrätts

bestånd lagligen pröfvas.

22 §. (motsvarande 18 § i Utskottets förslag).

Uu vises, att hinder, hvarför lagfartsansökning lemnats hvilande, blifvit

undanröjdt eller att lagfaret servitutsaftal upphört att gälla eller att — —

hvilande.

23 §. (motsvarande 19 § i Utskottets förslag).

För hvart — — uppläsas.

För lagfaret servitutsaftal erfordras ej sådant kungörande, som i denna

§ sägs.

24 §. (motsvarande 20 § i Utskottets förslag).

Fastebok, som föres i öfverensstämmelse med lagfartsprotokollet, skall

vara så inrättad att deraf lätteligen kan ses: hvarje egendom, derå lagfart

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Bilaga till Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

TjlifVit sökt, tiden då det skett, sökandens namn, fånget med deri fastade vilkor

af den beskaffenhet, som i 11 § sägs samt tiden," då lagfart blifvit beviljad

eller afslagen; så ock de servitutsaftal, som efter sökt lagfart belasta egendomen

samt hvad i öfrigt enligt denna förordning kan hafva blifvit rörande egendomen

antecknadt.

De närmare — — Konungen.

25 §. (motsvarande 21 § i Utskottets förslag).

o

A fastebref — — blifvit i fasteboken infördt.

öfver beviljad lagfart skall bevis tecknas å den handling, hvarpå ansökningen

grundas.

26 §. (lika med 22 § i Utskottets förslag).

27 §. (lika med 23 § i Utskottets förslag).

28 §. (lika med 24 § i Utskottets förslag).

29 §. (lika med 25 § i Utskottets förslag).”

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1873:59 Skrifvelse, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition med förslag till förordning angående lagfart å fång till fast egendom rn. m. a1 i texten
  2. Rskr. 1873:60 Skrifvelse, angående utsträckning af den förvaltningsrätt, som, enligt 15 kap. 5 § Arfdabalken, sådan den lyder uti Kongl. Förordningen den 30 Mars 1835, uppdra a1 i texten