Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta förslag till ändringar i och tillägg till Strafflagen samt gällande bestämmelser om verkställighet af straffarbete och fängelse.

1873-05-07 · 13 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 7 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1873:43, Utlåtande, i anledning af väckta förslag till ändringar i och tillägg till Strafflagen samt gällande bestämmelser om verkställighet af straffarbete och fängelse.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utjskéttete Utlåtande \:o 43.

1

N:o 4-8.

Ank. filt Rik««J. Kansli <1. 7 Maj 1878, kl. 11 f. m.

Utlåtande, i anledning af väckta förslag till ändringar i

och tillägg till Strafflagen samt gällande bestämmelser

om verkställighet af straffarbete och fängelse.

I ofvann tunnel a ämnen äro motioner väckta inom Första Kammaren af

Herr Hasselrot (motionen Ko 2) och i Andra Kammaren af Herr Carton

(motionen Ko 16); och har Kongl. Maj:t afgifvit nådig Proposition med förslag

till författning angående utsträckt tillämpning af straffarbetes verkställande °i

enrum.

Ändringarne i Strafflagen afse dels 2 kap. 19 §, framställda af begge

motionärerne,. dels ock 5 kap. 1, 2, 3 och 6 §§, framställda af Herr Carlén;

och anser sig Utskottet först böra behandla framställningarne rörande förstnämnda

lagrum, hvilket i de delar, hvarom fråga är, lyder sålunda: ”Vissa

i lagen bestämda brott medföra den påföljd, att den dömde förklaras hafva

medborgerligt förtroende för alltid eller för viss tid förverkat. Då sådan påföljd

för viss tid stadgad är, må den ej under 5 och ej öfver 10 år ådömas.”

I denna bestämmelse hafva motionärerne nu yrkat den förändring, att

tiden, hvarunder nämnda påföljd må kunna ådömas, förkortas, i det Herr ^Hasselnöt

ansett, att densamma bör nedsättas till minst ett år, samt Herr Carlén

BIL till Riksd. Prat. 1873. 1 Sand. It) Bålt. 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

■Lag- Utskottets Utlåtande N:o 4J.

föreslagit, att ofvanin tagna lagbud må erhålla följande lydelse: ”Yissa i lagen

bestämda brott medföra den påföljd, att den dömde förklaras hafva förverkat

medborgerligt förtroende för alltid, eller för viss tid, ej under ett och ej öfver

tio år. Verkan af dylikt förklarande inträder från den dag laga kraftegande

dom gals, men den rid, hvarför påföljden ådömes, räknas från den dag straffet

fullbordades.”

Under erinran derom, att redan vid Strafflagens antagande och jemväl

sedermera beaktansvärda röster höjt sig emot hela den .institution, som innefattas

i påföljden af förlust af medborgerligt förtroende, men att dess fullkomliga

afskaffande icke kunde ega rum utan ändringar i grundlag, civillag, kommunallag

och liera ekonomiska författningar samt att i allt fall det syntes angeläget,

att lagen fortfarande inskärpte i folkets föreställningssätt en särskild afskaf

för de i sig sjelf va nesliga brotten, har Herr Carlén, till stöd för sitt

förslag om minskning af den tid, hvarunder påföljden kunde ådömas, fästat uppmärksamhet:

å det svåra hinder mot erhållande af tjenst eller annat stadigvarande

arbete, som förefanns i vanfrejdsbetyger; å den fara för samhället, som

uppkomme deraf, att arbetsvillig» personer för försonade felstegs skull af visades

från arbetsgivare; å det ökade lidande, som tillskyndades den, hvilken genom

sjelfva straffet försonat sitt brott, derest man det oaktadt lät honom bära

med sig vanfrejdens vittnesbörd, hvarthelst han tog sin tillflykt; samt a det

missförhållande, hvartill nu gällande lag gaf anledning derutinnan, dels att

strafftiden kunde vara så ringa som två månader, under det vanfrejdstiden ej

finge sättas kortare än fem år, dels ock att den, som dömdes till tio års straffarbete,

ovilkorligen måste dömas till lifstids vanfräjd, äfven om skäl vore för

hand att inskränka vanfrejdstiden till vissa är efter det straffet fullbordades.

Utskottet, som delar den uppfattning'' af förevarande lagstiftningsfråga,

som sålunda blifvit af motionären utvecklad, och som i den ifrågasatta förändringen

ser ett medel att i icke ringa man förekomma de återfall i brott, Indika

enligt hvad erfarenheten lärt, mången gång haft sin väsendtligaste grund i

svårigheten för eu till vanfräjd dömd person att vinna sökt arbetsförtjenst,

tvekar alltså ej att understödja de i detta ämne gjorda framställningar; och

för derföre Utskottet i hufvudsaklig'' öfverensstämmelse med dessa framställningar,

hemställa,

ko) att Riksdagen måtte för sin del besluta, att de 2 första

momenten af 19 § 2 kap. Strafflagen skola erhålla följande

Vissa i lagen bestämda brott medföra den påföljd, att den dömde

förklaras hafva förverkat medborgerligt förtroende för alltid, eller

för viss tid, hvilken ej må sättas kortare, än ett, eller längre,

an tio år, utöfver den ådömda strafftiden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag-Utskott rist Utlåtande A'':t> 48. $

I ofvannämnda motion hav Herr Carlen vidare föreslagit, jemte mindre

redaktionsförändringar i 1 och 6 §§ af 5 kap. Strafflagen, att 2 och 3 88 i

anm™,, Irnm+nl ____ P- - 1 1 , , '' '' OS

samma kapitel måtte gifvas följande förändrade lydelse:

2 §. Begår den brott, som fyllt femton men ej aderton år; varde dödsstraff

eller straffarbete på lifstid till sådant arbete från och med två till och

med sex ar nedsatt; och må. jemväl annat straff, efter omständigheterna nedsättas

under hvad i allmänhet å gerningen följa bort. Dömes lian till straff,

som ej ringare är, än fängelse; oge domstolen förordna att han, i stället att

undergå straffet, skall insättas i allmän eller under allmän uppsigt stående föpbättrmgsanstalt,

om sådan finnes, och der hållas, så länge anstaltens styrelse

anser nödigt, dock ej längre, än till cess han fyllt tjugoett år. Rymmer han

från anstalten oeh finner styre;sen ej lämpligt att honom deri åter upptaga,

eller uppfor han sig eljest så, att han i anstalten ej vårdas kan; då skall han

undergå det straff, hvartill han dömd blifvit, utan afdrag för den tid lian i

anstalten vistats. ''

Hvad nu stadgadt är skall äfven galla om den, som vid brottslig p’er~

mngsi begående fyllt fjorton men ej femton år, der lian pröfvas hafva egt nog

urskiljning att gerningens brottslighet inse.

. 3 §• fornes brottsling af den ålder i 2 § sägs till straff för brott,

som i allmänhet medför förlust af medborgerligt förtroende, då skall lian ej

bil sådan påföljd dömas; vare dock, om han fyllt femton år, förklarad oskicklig

att, intill dess han utstått straffet eller från förbättringsanstalt frigifvits

vittnesmål aflägga. Ej heller skall brott, som någon i den ålder begått, honom

tillraknas till förhöjning af straff för återfall i brottet, der sådan förhöjning

särskild!; i lagen utsatt finnes, efter ty i 4 kap. 11 § säo-s.

I motiverna till detta förslag har motionären anfört, att efter hans åshtt

befogad anmärkning ej kunde göras i afseende å den åldersgräns, dervid

straffskyldigheten enligt nu gällande lag börjar. Visserligen hade man till

ock med _i sydligare länder, der utvecklingen skedde tidigare än hos oss satt

den knminela myndighetsåldern enligt regel högre, i Nord-Tyskland t. ex.

ända. till aderton år. Men i dessa länder funnes mångenstädes särskildta förbattrmgsanstalter,

dit de unga förbrytare kunde i följd af offentlig myndi°-hets

beslut sandas anda från tionde eller tolfte året. Och i allt fall huru seni utbildad

vår ungdom än i allmänhet kunde anses, funnes talrika exempel på

ynglingar och flickor omkring femton eller sexton år, hvilka vore tillräckligt

utvecklade såväl fysiskt som intellektuel^ för att böra underkastas annan näpst

an den kroppsliga agan. Deremot gaf vår lag grundad anledning till a unärkmng

i fråga om den ringa nedsättning i det normala straffet, som den tillät

tor unga brottslingar; och det långvariga straffarbete ända intill tio är hvartill

de kunde dömas, innefattade ett åsidosättande lika mycket af den skonsam
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Log-Utskottets Utlåtande N:o 42.

het, hvarmed ungdomsförvillelser borde behandlas, som af samhällets eget intresse,

hvithet måste på det skadligaste beröras, om i fängelserna hopades och

i åratal qvarhöllos unga förbrytare, hvilkas jemförelsevis böjligare sinnen vida

lättare ledas in på det godas väg, än den i brottsliga vanor mognade mannens.

Såsom konseqvens af uppfattningen om en ringare grad af straffskyldighet hos

förbrytare, yngre än aderton år, följde, efter motionärens åsigt, att det i sig

sjelf nog besynnerliga stadgande, att till och med en femtonårig kunde dömas

förlustig medborgerligt förtroende, måste ändras, i sammanhang hvarmed det

likväl, med afseende å bestämmelserna i 17 kap 7 § Rättegångs-balken om den

laga vittnesåldern, vore nödigt att denna påföljd utbyttes mot påföljden af

oskicklighet att aflägga vittnesmål.

Äfven i denna del instämmer Utskottet med motionären, hvars förslag

icke blott innefattar en behöflig nedsättning af det straffmått, hvartill dödsstraff

och straffarbete på lifstid enligt nu gällande bestämmelser skola reduceras,

utan äfven undanrödja!’ den inkonseqvens, som nu förefinnes deruti, att

för den, som fyllt femton år, icke den ringaste nedsättning kan ega rum i det

straff, som är ringare än straffarbete på lifstid; och anser Utskottet, att den

likställighet, som enligt motionärens förslag skulle uppkomma emellan den femtonåriga

förbrytaren och den, som blott fyllt fjorton år, men dock pröfvas

hafva egt nog urskiljning att inse sin gernings brottslighet, hvilar på riktig

grund och dess mindre kan föranleda betänkligheter, som latitudsystemet bereder

tillräckligt utrymme för att låta den mildrande omständighet, att brottslingen

ej ännu fyllt femton år, göra sig gällande vid straffmätningen.

Emedlertid, då Utskottet, såsom bär nedan närmare utvecklas, funnit

lämpligt att föreslå Riksdagen att i underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl.

Maj:t täcktes taga i öfvervägande frågan om inrättande åt särskilda förhättringsanstalter

för unga förbrytare, har Utskottet ansett att ur motionärens förslag

bör uteslutas hvad i detta ämne stadgas; och hemställer i följd deraf Utskottet,

2:o) att Riksdagen måtte för sin del besluta, att 2, 3 och 6 §§

af 5 kap. i Strafflagen skola erhålla följande lydelse:

2 §. Begår don brott, som fyllt femton, men ej aderton år;

värde dödsstraff eller straffarbete på lifstid till sådant arbete

från och med två till och med sex år nedsatt; och må jemväl

annat straff, efter omständigheterna, nedsättas under hvad i allmänhet

å gerningen följa bort.

Den. som vid brottslig gernings begående fyllt fjorton, men ej

femton år, skall, der haD pröfvas hafva egt nog urskiljning att

görningens brottslighet inse, straffas som om häri fyllt femton år.

8 §. Pöraes brottsling af den ålder i 2 § sägs till straff för

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N;o 43.

brott, som i allmänhet medför förlust af medborgerligt förtroende,

då skall han ej till sådan påföljd dömas; vare dock oskicklig att,

intill dess den ådömda strafftiden islupen är, vittnesmål aflägga.

Ej heller skall brott, som någon i den ålder begått, honom tillräknas

till förhöjning af straff för återfall i brottet, der sådan

förhöjning särskild! i lagen utsatt finnes, efter ty i 4 kap. 11

§ sägs.

6 §. Pröfvas — — — då gälle om nedsättning af straff hvad i

2 § sägs.

De gjorda framstäliningarne om ändring i och tillägg till gällande bestämmelser

om straffarbetets verkställande i enrum innefattas:

dels i Kongl. Maj:ts ofvannämnda nådiga Proposition, som är af denna

lydelse:

’I flera främmande länder, der fängelseväsendets förbättrande utgör ett

ständigt föremål för vetenskapliga undersökningar och praktiska försök i olika

riktningar, har under senare tider den metod vid fångbehandlingen alltmera

vunnit tillämpning och medfört gynsamma följder, enligt hvilken fången under

den första delen af strafftiden hålles i enrum, på det lian, i den enslighet

hvari han sålunda är försatt, måtte bringas till besinning och ånger öfver sina

felsteg samt sålunda den moraliska förbättring hos honom grundläggas, som

genom straffet må kunna åstadkommas. Enligt svensk lag skall väl straffarbete,

ådömdt för två år eller derunder, jemlikt Kongl. Förordningen den 21

December 1857, verks bil hus i cell; men de, h vilka gjort sig förfallna till straffarbete

under längre tid eller för lifstiden, undergå detsamma oafbrutet i gemensamhetsfängelse.

I sammanhang med Fång vårds-s ty rolso ris underdåniga framställning

om ombyggnad af straff- och arbetsfängelserna å Långholmen och i

Malmö samt dessas förseende med nödigt antal celler, i anledning af hvilken

framställning Kongl. Maj:t af innevarande Riksdag äskat anslag till berörda

byggnadsarbeten, har Generaldirektören i Styrelsen, med stöd af den utomlands

vunna erfarenheten, uttalat sig till förmån derför, att äfven de fångar, som

enligt nti gällande bestämmelser, i gemensamhetsfängelse utstå bestraffningen,

skulle i början deraf under någon tid förvaras i enrum. Då det utan tvifvel

är af vigt, att straffånge redan från början får erfara allvaret i den bestraffning,

hvartill han gjort sig skyldig, samt cellstraffet, som härför är särdeles

lämpligt, tillika visat sig vara synnerligen verksamt till uppmjukande af fångens

sinnelag och kufvande af den motspänstiga viljan, anser Kongl. Maj:t någon

tvekan icke böra finnas om lämpligheten af den ifrågasatta anordningen.

Ett lagförslag i ämnet har derföre blifvit upprätfcadt; och efter att hafva i

irågan hört Högsta Domstolen och Siats-Rådet, hvilkas protokoll härhog bifo
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

La g-Utskottets Utlåtande N:o 43.

i

gas, vill Kongl.. Maja alltså., jemlikt § 87 Regeringsformen, föreslå Riksdagen

att antaga en så lydande

Förordning angående utsträckt tillämpning af straffarbetes verkställande

i mrum.

Utöfver hvad Förordningen den 21 December 1857 innehåller angående

straffarbetes verkställande i enrum förordnas som följer:

Den, som är dömd till straffarbete på viss tid utöfver två år, skall, der

så ske kan, vid bestraffningens början hållas i enrum en sjettedel af den

ådörnda strafftiden, dock icke under sex eller öfver tolf månader. Uppkommer

vid bestämmandet af tiden för cellstraffet brutet månads- eller dagatal, tages

detta icke i beräkning. • För den tid straffet sålunda verkställes i enrum skall

från återstående strafftiden afdraga» eu tredjedel af den tid, hvarmed cellstraffet

öfverskjuter tre månader; uppkommer vid afdragets bestämmande brutet månadstal,

räknas eu tredjedels månad till tio dagar.

Den, som är dömd till straffarbete på lifstid, skall ock, der så sko kan,

vid bestraffningens början hållas i enrum tolf månader.

I öfrigt gälle om straffarbete i enrum enligt denna Förordning hvad

ofvannämnda Förordning den 21 December 1857 i derå tillämpliga delar

stadgar.”

dels ock i följande af Herr Carlén framlagda författningsförslag:

1 §. Straffarbete, som på viss tid ådömdt är, skall, der så ske kan, i

enrum eller så kallad cell verkställas, om strafftiden ej öfverstiger ett år: under

hela tiden; om strafftiden öfverstiger ett, men ej två år: under hela tiden,

med undantag af de två sista månaderna; om strafftiden öfverstiger -två, men

ej tre år: under de fyra första månaderna; samt om det öfverstiger tre år:

under de första sex månaderna; och skall, der strafftiden öfverstiger två år,

straffarbetet oafkortad! verkställas, utan afseende derå att den dömde under

första tiden i enrum hålles.

Begär fånge, som skall undergå straffarbete på längre tid än ett år,

att få i enrum aftjena större del af straffet, än ofvan bestämd är: pröfve

Konungen, huruvida sådant beviljas må.

2 §, Har den, som till straffarbete dömd är, då domen till verkställighet

förekommer, ej fyllt aderton år, eller begick han den gerning, derför han

dömd är, i saknad af förståndets fulla bruk, såsom i 5 kap. 6 § Strafflagen

namnes, eller är fara eljest för hand, att vistande i enrum kan blifva menlig

för hans helsa eller sinnestillstånd; då ege Fångvårds-styrelsen förordna cm

lämplig inskränkning af den tid, hvarunder den dömde eljest efter 1 § bort i

enrum hållas, eller att han genast skall i gemen sam hetsff angelse insättas.”

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 43.

ba val KongL Maj:ts Proposition som äfven Herr Cariéns förslag-, så

vmt det med den förra sammanfaller, hvila på den utan tvifvel riktiga förutsättning,

att vistandet i enrum under första fängelsetiden på det kraftigaste

befordrar brottslingens _ moraliska förbättring. Det medför äfven en annan

vigtig fördel, den nemligen, att göra straffet mera intensivt, hvarigenom strafftiden

kan forkortas; och då, såsom i Kong!. Maj:ts Proposition antvdes, tillgång

pa nodig antal celler icke kommer att saknas, kan Utskottet ej annat än föroi

da bifall till förslagen derom, att alla till straffarbete dömda förbrytare, äfven

om sträft tiden öfverstiger två år, skola, derest ej särskild ta förhållanden betinga

undantag, någon tid i enrum hällas. Hvad lifstidsfånge me angår, kan

visserligen anmärkas, att deri straffskärpning-, som sålunda uppkommer, ej motsvaras

åt någon minskning i strafftiden; men anmärkningen är endast skenbart

be ogild, enär kandi är, att dessa fångar, derest de uppfört sig väl inom fängelset,

efter tio å tolf års tid genom Kong! nåd vanligen återfått friheten.

flaga, om den tid, hvarunder fången skall i cell förvaras, skiljer sig

err kadens förslag från Kong!. Maj:ts Proposition hufvudsakligen deruti, att

maximum enligt det förra är bestämdt till endast sex månader, men enligt den

sednare till^ ett år; och ehuru man på sednare tider börjat ifrågasätta, huruvida

ej ett ars celltid vore för lång, anser dock Utskottet, att Kong! Maj:ts förslag

bor antagas, såsom närmare öfverensstämmande med det i vårt land Gällande

stadgande, att alla de som äro dömda till högst två års straffarbete, skola

under hela liden, dock med föreskrifvefö afdrag, hållas i enrum, helst erfarenie

en hitintills ej visat, att sådant i allmänhet medfört menliga följder.

. . .. ^v®n don af Hen- Carlén föreslagna bestämmelse om inskränkningen

i användandet af cellstraff å yngre förbrytare, eller andra, bvilkas helsa eller

sinnestillstånd kunna deraf taga skada, anser sig Utskottet höra förorda.

Visserligen tyckes_ det ligga i sakens natur, att cellstraffet icke borde kunna

användas i flera af de anmärkta fallen samt att särskildta bestämmelser derom

sålunda ej erfordrades; men då Fångvårds-styrelsen hitintills, efter hvad Utskottet

i n hemta t ej tilltrott sig att, mot uttryckliga lagbudet i 1857 års förlåt,

ning, helna ^ ifrågavarande personer från cellstraffet, lärer nödigt vara, att

bestämd föreskrift härutinnan meddelas.

Att_ nere möt, Såsom Hr Carlén föreslagit, genom lag bemyndiga Kongl.

Maj:t att tillåta en straff-fånge, som sådant begär, att aftjena sitt straff i cell

längre tid än lörfattningarne föreskrifva, har synts Utskottet öfverflödigt, enär

Kongl. Maj: t väl redan eger en sådan makt, den han jemväl, såsom för Utskottet

blir vit upplyst, fler®, gånger utöfvat.

Utskottet, som bär nedan kommer att yttra sig om Herr Cariéns förslag

derom, att den förbrytare, som mer än ett år sutit i cell skall öfverflyttas

till gemensarahetsfängelse under sista delen af strafftiden, föreslår alltså,

opaginerad Kontrollera mot PDF

t Lag- Utsk«tteis Utlåtande N:o 48.

3:o) att Kongl. Maj:ts of vanintagna nådiga Proposition om

antagande af ”Förordning angående utsträckt tillämpning af straffarbetes

verkställande i enrum” måtte af Riksdagen bifallas; samt

4:o) att Riksdagen för sin del beslå tar en författning af följande

lydelse:

Har den, som till straffarbete dömd är, då domen till verkställighet

förekommer, ej fyllt aderton år, eller begick han den

gerning, derför han dömd blifvit, i saknad af lörståndets fulla

bruk, såsom i 5 kap. 6 § Strafflagen näinnes, eller är fara eljest

för hand, att vistande i enrum kan blifva menligt för hans helsa

eller sinnestillstånd; då ege Fångvårds-styrelsen förordna om

lämplig inskränkning af den tid, hvarunder han eljest bort i

enrum hållas, eller att han genast skall i gemensamhets-fångelse

insättas.

I sammanhang med den här ofvan under N:o 2 redan behandlade frågan

om nedsättning af straffet för unga förbrytare, eller dem som ännu ej

fyllt aderton år, har Herr Carlén vidare till Riksdagens pröfning framlagt det

vigtiga spörsmål, huruvida ej desse, i stället att inspärras i de allmänna fängelserna,

borde insättas i särskilda förbättringsanstalter för att derstädes till

laglydiga medborgare upptuktas; och har motionären, med afseende å den

brist på dylika anstalter som ännu förefinnes i vart land, ansett att domen

borde lyda å fängelse eller straffarbete, men det ådömda straffet, der så ske

kunde, efter Fångvårds-styrelsens bestämmande öfvergå till insättande i förbättringsanstalt.

Mot detta förslag kan visserligen från teoretisk synpunkt anmärkas,

att lagens värdighet synes fordra, att, så snart en förbrytare, gammal eller ung,

blifvit till visst straff dömd, detta ovilkorligen skall verkställas, på det lagbestämda

sättet. Men om man å andra sidan besinnar: att, efter nutidens uppfattning,

i straffens ändamål ingår äfven den brottsliges förbättring; att denna,

då fråga är om personel’, hvilka hvarken fysiskt eller moraliskt äro utvecklade,

svårligen kan befrämjas under vistelsen inom fängelsemurarne; att deremot

vistandet inom en anstalt af den beskaffenhet motionären ifragasatt desto heldie

kan antagas verka välgörande i moraliskt hänseende, som tiden för detsamma

kan utsträckas, så långt behofvet kräfver och vida utöfver den, som måste bestämmas,

derest straffet skulle fullbordas i statens fängelse; samt att den svårighet

att vinna en aktad ställning i samhället, hvilken vanligen möter den

frigifne straff-fången, skulle besparas den unge förbrytaren, om han i stället

utgick

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 43.

utgick från en förbättringsanstalt; så synes det Utskottet, att ofvanberörda

^Teoretiska betänklighet desto heldre måste vika, som det för närvarande, eller

intill dess ett tillräckligt antal förbättringsanstalter inom vårt land uppstått,

icke låter sig göra att åt domaren uppdraga, att, i stället att dömma till fängelse

och straffarbete, omedelbarligen förordna om den brottsliges insättande i

dylik anstalt.

Ehuru Utskottet alltså delar motionärens åsigt om ändamålsenligheten

af den ifrågasätta lagförändringen äfvensom hans uppfattning derom, att lagstiftaren

bör ju förr dess heldre bereda de föreslagna förbättringsanstalterna

tillfälle att verka, hvilket torde vara verksammaste medlet att få dem anlagda,

bär det dock synts Utskottet lämpligast att initiativet i denna fråga tages af

Kongl. Maj:t, på hvars förfogande organisationen af anstalterna, ehvad de

blifva allmänna eller enskilda, i allt fall lärer ankomma, samt att Riksdagen

nu inskränker sig till aflåtande af en underdånig skrifvelse; och föreslår derföre

Utskottet,

5:o) att Riksdagen måtte genom underdånig skrifvelse anhålla,

att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida ej strafflagen

och förfättningarne angående verkställighet af straffarbete

och fängelse böra undergå förändring i den syftning, att förbrytare

under aderton år må kunna, i stället att, för undergående

af ådömdt straff, hållas i de vanliga straffanstalterna,

insättas i särskilda af staten eller med Konungens tillstånd af

enskilde inrättade förbättringsanstalter, der en för deras sedliga

upptuktelse och fysiska utveckling mera ändamålsenlig behandling

kan dem egnas; äfvensom att Kongl. Maj:t behagade till

nästa Riksdag framlägga de förslag i ämnet, som påkalla Riksdagens

medverkan eller godkännande.

Slutligen har Herr Carlén fästat uppmärksamhet å angelägenheten attäfven

i vårt land införa det s. k. progressiva fängelsesystemet; och har han i sådant

syfte föreslagit, dels att en hvar till straffarbete dömd brottsling skulle börja

straffet i cell, dels att den, som öfver ett år hållits i cell men ej är dömd till

mer än tva års straffarbete, skulle de två sista månaderna förflyttas till gemensamhetsfängelse,

dels ock om utfärdande af eu författning, så lydande:

”Härmed förordnas att den, som är dömd till straffarbete på tre år

eller längre tid, må, om han i fängelset väl sig uppfört, aftjena sista sjettedelen

af straffet, högst ett år, i allmän eller under allmän uppsigt stående

tvangsarbetsanstalt; och värde der med honom förfaret, såsom Konungen förBih.

till Riksd. Prof. 1873. 7 Sami. 19 Haft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 43.

ordnar. Rymmer han från anstalten, eller uppför han sig eljest så, att dess

styrelse ej kan honom behålla; då skall han åter insättas i fängelset och der

fullgöra straffarbetet, utan afdrag för den tid han i tvångsarbetsanstalten

vistats.”

Utskottet, som redan yttrat sig öfver första punkten af Herr Carléns

förslag, anser de yrkanden, som i andra och tredje punkterna blifvit framstälda,

synnerligen behjertansvärda. Det lärer nemligen ej kunna förnekas, att,

såsom motionären yttrat, staten gör sig skyldig till ovarsamhet, ej mindre då

den tillåter den, hvars kroppskrafter blifvit nedsatta och hvars sinnesspänstighet

blifvit förslappad genom en längre vistelse i cell, att omedelbart från densamma

utträda i verldshvimlet bland dess för honom främmande vordna bestyr,

än äfven då den plötsligt lösgifver ur ett flerårigt gemensamhetsfängelses

tvång den gröfste missdådare, innan han varit i tillfälle att vinna och öfva

den sjelfbeherrskning, hvarförutan äfven de bästa föresatser oftast duka under

i kampen mot frihetens frestelser. Fördelarne af det progressiva fängelsesystemets

tillämpning hafva dessutom allestädes, hvarest sådan tillämpning hitintills

egt rum, visat sig så uppenbart, att någon tvekan ej bör uppstå, att ju

äfven vi böra ju förr desto heldre tillegna oss detsamma. Och ehuru ännu

icke sådana tvångsarbetsanstalter, hvilkas tillvaro för systemets utförande förutsättas,

hos oss finnas, lärer hinder deraf dess mindre möta mot vidtagandet

af en lagförändring i den af motionären föreslagna riktning, som det

verksammaste medlet att befordra anstalternas uppkomst torde vara att gifva

dem utrymme för sin gagnande verksamhet.

Emellertid och på samma grunder, som föranledt Utskottet att till

Kongl. Maj:t öfverlemna initiativet i fråga om förbättringsanstalterna för yngre

förbrytare, anser Utskottet, att Riksdagen för det närvarande bör inskränka

sig till aflåtande af underdånig skrifvelse; och får alltså Utskottet, som lika

med motionären antager, att någon fullständigare utveckling af grunderna lör

det progressiva fängelsesystemet dess mindre erfordras, som Riksdagens

Justitie-ombudsman redan framlagt en sådan i sin embetsberättelse, hemställa,

6:o) att Riksdagen i den underdåniga skrifvelse, hvarom under

punkt 5 handlas, jemväl anhåller, det Kongl. Maj:t täcktes taga i

öfvervägande, huruvida ej Strafflagen och författningarne angående

verkställighet af straffarbete böra undergå förändring i den

syftning, att, i enlighet med grunderna för det så kallade progressiva

fängelsesystemet, till straffarbete dömde förbrytare må

tillåtas att, om de ej genom sitt uppförande inom fängelset

gjort sig deraf oförtjenta, under sista delen af strafftiden åtnjuta

ett större mått af frihet, så att den, som varit längre tid i enrum

innesluten, ej nödgas omedelbart derur utträda i det fria,

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 43.

och att gemensamhetsfången, innan han lösgifves, förflyttas i

någon anstalt, inrättad af staten, eller med Konungens tillstånd

af enskilde, af den beskaffenhet, att fången, på samma gånghan

hålles till tvångsarbete, dock tillerkännes större sjelfbestämningsrätt

än med den vanliga fängelsedisciplinen öfverensstämmer;

samt att Kongl. Maj:t behagade till nästa Riksdagframlägga

de förslag i ämnet, som1 påkalla Riksdagens medverkan

eller godkännande.

Stockholm den 7 Maj 1873.

På Utskottets vägnar:

H. G. v. Gegerfelt.

Reservationer:

af Herr von Gegerfelt: ”Ehuru jag, beträffande den i 2:dra punkten

gjorda hemställan, med Utskottet instämmer deruti, att ”ungdomsförvillelser

böra med skonsamhet behandlas” och följaktligen icke bär något att erinra

deremot, att dödsstraff eller straffarbete på lifstid må kunna för den som ej

fyllt 18 år nedsättas ända till sådant arbete i två år, anser jag dock betänkligt

att till mindre än tio år bestämma den längsta tid, hvarunder förbrytare

af nämnda ålder må kunna dömas. Fall kunna nemligen inträffa då en sådan

förbrytare är så mogen till förstånd och vilja och hans brott af så grof beskaffenhet,

att rättvisan icke kan anses genom ringare straff tillfredsställd, helst

om hans obetydligt äldre medbrottsling skulle blifva till dödsstraff eller straffarbete

på lifstid dömd. Mig synes derföre 5 kap. 2 § Strafflagen böra erhålla

följande lydelse:

Begår den — — från och med två till och med tio år — —.

Att låta den, som emellan 15 och 18 års ålder dömes för vanfrejdande

brott, det oaktadt förblifva i fullt åtnjutande af medborgerligt förtroende utan

annan inskränkning än att han icke må under sjelfva strafftiden vittnesmål

aflägga, synes mig vara att hysa väl mycken förtröstan till lättheten att leda

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 43.

unga förbrytares ”jemförelsevis böjligare sinnen in på det godas väg”: Egen
domligt

skulle val synas att lata honom omedelbarligen efter det han t. ex.

ör mened undergått en bestraffning, för hvilken ingen minimigräns vore i lag

bestämd, aflägga vitnesmål hvaraf andras väl eller ve kan vara beroende

Utan att förbise anmärkta svårigheten för den till vanfrejd dömde att erhålla

arbetsförtjenst, anser jag arbetsgivare hafva rättmätiga anspråk att lagstiftaren

ej atsigtligen förleder honom att åt personer, som nyss begått vanfrejdande

brott, gifva förtroenden, som otvifvelaktigt i talrika fall komme att svikas,

(jenom Utskottets hemställan att förlust af medborgerligt förtroende kan

adomas på så kort tid som ett år, synes mig vara" gjordt hvad som göras

kan och bor i förevarande hänseende. Jag anser för den skull 5 kap. 3 8

böra erhålla följande lydelse: r

Dömes den som ej fyllt 15 år till straff för brott--påföljd

dömas. Brott som någon begått innan han fyllt 18 år skall ej

honom — —.

Ej blott från teoretisk synpunkt” utan äfven i rättvisans praktiska

intresse anser jag- betänkligt att såsom Utskottets hemställan i 5:te punkten

föranleder, lemna Fångvårds-styrelsen den godtyckliga makt, att i stället för att

fata verkställa en genom domstols laga kntftvunna beslut ådömd bestraffning

fata insätta den dömde i särskild anstalt ”så långt behofvet krafvel'' och vida

utöfver (ten tid som måste bestämmas, derest straffet skulle fullbordas i statens

fängelse. Derest eu sådan anstalt skulle anses för eu straffinrättning kränktes

härigenom den dömdes rätt att efter undergående af ådömda straffet vara från

vidare påföljd af brottet fri. Vore den åtel- eu uppfostringsanstalt, så skulle

upptagandet i densamma helt och hållet sakna egenskap af straff. Staten har

redan beträd t den i förevarande hänseende enda riktiga vägen att inrätta för

unga förbrytare särskilda fängelser, hvari de kunna undergå en behandling, sonr

med bibehållande af sm egenskap af straff befordrar deras moraliska förbättung,

och enligt Utskottets hemställan i 4:de punkten komme att åt vederbörande

beredas erforderlig frihet härutinnan.

På dessa skäl bär jag icke kunnat med min röst bidraga till den i öde

punkten föreslagna skrifvelsen.

TT 1 leende, på 6:te punkten biträder jag Utskottets hemställan, men anser

Utskottet hafva^1 motiven för densamma yttrat sig väl kategoriskt om fördelarne

af det så kallade progressiva fängelsesystemet. För min enskilda del

maste jag erkänna, att jag saknar tillförlitlig kännedom, huruvida fördelarne åt

detta system ”allestädes hvarest sådan tillämpning hitintills egt rum visat sig

sf uppenbart, att någon tvekan ej bör uppstå, att ju äfven vi böra ju förr

desto hellre tillegna oss detsamma”; åtminstone synes mig uttalandet häraf hvarken

lämpligt eller behöflig^ då en utredning af frågan hos Kongl. Maj:t begärcs.”

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 43.

åt Herr Friherre Nordenfalk, som i afseende å den i Utlåtandets 2:a

punkt gjorda hemställan instämt med Herr von Gegerfelt;

af Herr Gasper sson: ”Då Strafflagen i 5 kap. 1 och 2 §§ förklarar

brott vara strafflöst, då det begås af barn, som ej fyllt 15 år, ligger, på sätt

lätt inses vid en jemförelse med 6 §, skälet deruti, att barnet icke vid så tidig

ålder ännu har sitt förstånd så utveckladt, att det med säkerhet kan skilja

mellan godt och ondt och bedöma följderna af sitt handlingssätt, och jag tror

att lagen stödjer sig på gammal erfarenhet, då den antager 15 år såsom den

tid, vid hvilken förståndet vunnit den mognad, att en person bör fullt ansvara

för sina handlingar samt att efter denna ålder brottsligheten i allmänhet icke

kan anses upphäfd eller minskad på grund af bristande förståndsutveckling.

På dessa skäl och då straffet alltid bör mätas efter brottsligheten, finner jag

det stridande mot allmänna rättsgrunder att nedsätta ett i lag stadgadt straff,

endast på grund af den redan till förståndet fullt utvecklade brottslingens ålder, och

utsträcka detta ända till dess den brottslige uppnått 18 år, kan en verklig

fara för rättstillståndets upprätthållande derigenom uppstå. Detta gäller i ännu

högre grad om den unge förbrytaren får utan skärpning i straffet tid efter

annan begå itererade förbrytelser; ty om samma person flera gånger begår

enahanda brott, visar detta en högre grad af ondska och bör följaktligen också

föranleda strängare påföljd, dervid det ej bör lända den förhärdade brottslingen

till fördel eller minska hans straffbarhet, att han redan vid unga år beträdt

brottets bana.

Den särskilda påföljd af förlust utaf medborgerligt förtroende, som åtföljer

straffet för vissa brott, är af den beskaffenhet, att det ej bör ådömas

under en så kort tid, som ett år. Vida lämpligare vore då att helt och

hållet eftergifva det i vissa fall, t. ex. då eu ung brottsling undergått bestraffiring

i sådan förbättringsanstalt, som åsyftas i den föreslagna skrifvelsen till

Kongl. Maja, och under fängelsetiden genom godt uppförande lemnat grundad

förhoppning om fortfarande förbättring.

Af de skäl sålunda blifvit anförda, kan jag ej tillstyrka bifall till de

af Lag-IJ tskottet i förenämnda fall föreslagna lagförändringar;” samt

af Herr Holmberg, som instämt med Herr von Gegerfelt.

Herr von Sydow har begärt få antecknadt, att han i ärendets behandling

inom Utskottet icke deltagit.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1873:90 Skrifvelse, i anledning af Kongl. Maj:t-s nådiga ''proposition med förslag till författning angående utsträckt tillämpning af straffarbetes verkställande i enru s. 15 i texten
  2. Rskr. 1873:92 Skrifvelse, angående dels unga förbrytares insättande i förbättring sanstalter och dels införande af det s. k. progressiva fängelsesystemet. s. 18 i texten