Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väclcta förslag rörande ändring i Kongl. Förordningen om egors fredande mot skada af annans hemdjur och om stängselskyldighet den 21 December 1857.

1874-04-27 · 5 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 4 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SärU 1874:4, Utlåtande, i anledning af väclcta förslag rörande ändring i Kongl. Förordningen om egors fredande mot skada af annans hemdjur och om stängselskyldighet den 21 December 1857.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets Utlåtande År:u 4.

i

N:o 4.

Ank. till Riksd. Kansli den 28 April 1874, kl. 8 e. ni.

Särskilda Utskottets Utlåtande, i anledning af väclcta förslag rörande

ändring i Kongl. Förordningen om egors fredande mot skada

af annans hemdjur och om stängselskyldighet den 21 December

1857.

I detta ämne hafva särskilda förslag blifvit framställda, inom Första Kammaren

af Herrar Hasselrot (motionen N:o 8) och Kos (motionen N:o 23) samt inom

Andra Kammaren af Herrar Malmberg (motionen N:o 20 punkt. 9), B. Olofsson

(motionen N:o 90) och Danielsson (motionen N:o 129).

Herr Hasselrot har föreslagit, att Riksdagen måtte för sin del besluta, att

2 mom. i 5 § af omförmälda förordning erhåller följande förändrade lydelse:

”Finnes emellan egor, som nu sagde äro, ej stängsel, må det bero på Kongl.

Maj:t, att, uppå framställning af landsting för dess område eller viss del deraf, förordna

att, sa länge ofvannämnda förhållande fortfar, den ohägnade marken anses vara

till gemensamt mulbete upplåten, der ej annorlunda aftaladt är.»

Herr Ros har föreslagit, det Riksdagen måtte för sin del besluta, att 2 mom.

i 5 § må från nämnda författning uteslutas, och deremot uti 21 § 1 mom. näst efter

orden »på andras egor» tilläggas följande: »eller skogs- och betesmark,» hvilket tillägg

då äfven borde införas uti 24 kap. 6 § strafflagen.

Herr Malmberg har ansett stängselförordningen böra så ändras, att dess första

paragraf blir en verklighet och ej annullera^ af författningens följande paragrafer.

Herr Olofsson har hemställt dels att Riksdagen måtte uti underdånig skrifvelse

till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för nästa

Bill. till Riksd. Prot. 1874. 8 Samt. 1 Afd. 4 Höft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Särskilda Utskottets Utlåtande N;o 4.

Riksdag framlägga förslag till sådana förändrade stadganden angående stängselskyldigheten,

att, med upphäfvande af 2 § i förut nämnda förordning, den sidan, som

stänga vill, icke må tillerkännas vitsord, men att öfverenskommelse om uppförande

och underhåll af hägnad i egoskilnad må af dem, hvars egor hvarandra möta, kunna

ingås;

dels ock alternativt, att Riksdagen beslutar utfärdande af en författning, som

tillerkänner mindre områden, såsom landsting för dess område, härad inför häradsrätt

genom utsedde sockneombud och kommun å kommunalstämma, rättighet att, efter de

flestas uttalade åsigt besluta, huruvida det i förordningens 2 § stadgade stängselvitsordet

derinom må ega rum eller icke.

Hvad nu först angår de af Herrar Malmberg och Olofsson väckta förslagen,

synes deras syftemål vara att, genom borttagande af hittills gällande stängselvitsord

och, såsom en följd deraf, upphäfvande af stadgandet i 2 mom. af 5 § stängselförordningen

om samfäld betesrätt å ohägnad skogs- eller betesmark, dels vinna besparing

i hägnad och således minskning i den af hägnadsbesväret föranledda högst betydliga

åtgången af ungskog, dels ock bereda skydd emot den skada, som sker å de

späda skogsplantorna genom kreaturens tramp och betning.

Ehuru det behjertansvärda syftet af dylika ofta återkommande förslag allmänt

medgifves, och fastän det redan under nuvarande förhållanden känbara behofvet af

skydd för skogen mot de skadliga följderna af den samfälda betningen å ohägnad

skogsmark skulle komma att kännas ännu starkare, i fall grundsatsen om den enskilde

jordegarens förpligtande att sörja för fullgod återväxt å afbrukad skogsmark

varder i lagstiftningen genomförd, äro dock meningarne alltjemt delade i frågan, huruvida

icke i många orter af riket fördelarne af de ifrågasatta förändringarne i nämnda

förordning skulle komma att uppvägas af dermed förknippade olägenheter.

I detta hänseende torde ej böra lemnas utan uppmärksamhet, att Landtbruksakademien

i skrifvelse den 17 Februari 187 3 anmodat rikets samtliga hushållningssällskap

att till öfverläggning upptaga frågan, huruvida tidpunkten vore inne att fullt

och utan inskränkning tillämpa den i 1 § af nu gällande stängselförordning uttalade

grundsats, att hvar, som hemdjur eger, skall vara pligtig att om dem hålla sådan

vård, att de icke olofligen inkomma på annans egor.

Enligt de yttranden, som i anledning häraf afgifvits, lär ungefär halfva antalet

hushållningssällskap hafva förordat ifrågavarande reform i stängsellagen, men de

öfriga uttalat sig emot den föreslagna förändringen.

I betraktande häraf och med hänsyn till hvad i detta ämne vid flera riksdagar

förekommit, kan ej Utskottet tillstyrka oförändradt godkännande vare sig af

Herr Malmbergs förslag eller af det första utaf de förslag, Herr Olofsson alternativt

framställt; och antager Utskottet, att en lycklig lösning af frågan kan vinnas endast

genom en öfvergangslagstiftning, som medgifver stängselvitsordets upphörande för de

orter, der fördelarne af en sådan förändring anses öfvervägande, men bibehåller den

s. 3 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets Utlåtande N;o 4.

3

nu gillande författningen för öfriga delar af riket; och torde, vid öfvergången, det

gamla böra vara regel och det nya blott undantag, samt tillika böra stadgas, att

der områden, för hvilka gälla skiljaktiga bestämmelser rörande stängselskyldigheten,

gränsa intill hvarandra, stängselvitsord fortfarande bör ega rum.

Utskottet, som anser det ingalunda vara lämpligt att, såsom Herr Olofsson

i sitt senare alternativ föreslagit, öfverlemna åt landstingen eller åt sockneombud inför

häradsrätt eller åt kommunalstämma att för särskilda områden lagstifta i frågan,

föreställer sig att ändamålet bäst och säkrast skulle nås på det sätt, att en undantagslag

i det af Utskottet angifna syfte varder af Kongl. Maj:t eller, för så vidt den

finnes vara att hänföra till civil lag, af Konung och Riksdag stiftad, med Kongl.

Maj:t förbehållen rätt att, på vederbörande landstings framställning, bestämma de områden,

för hvilka en sådan lag skall gälla.

Utskottet får således, med anledning af Herrar Malmbergs och Olofssons motioner

och i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad Lag-Utskottet vid 1870 års

riksdag tillstyrkt och Andra Kammaren för sin del bifallit, vördsamt föreslå

l:o att Riksdagen ville hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla,

det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag till sådan lagförändring, att det i Kongl. Förordningen

den 21 December 1857, om egors fredande emot skada

af annans hemdjur samt om stängselskyldighet, stadgade stängselvitsord

må upphöra att gälla inom det område Kongl. Maj:t,

efter framställning, grundad på ett af ordinarie landsting med

2/3 af de afgifna rösterna fattadt och af nästa ordinarie landsting

med dylik röstöfvervigt vidhållet beslut, finner skäl bestämma.

Ehvad Utskottets förslag i första punkten godkännes eller icke, torde framgent

komma att finnas orter i riket, för hvilka nu gällande stängselvitsord bibehålies.

Enligt de af Herrar Hasselrot och Ros väckta motionerna, som synas förutsätta

bibehållande af stängselvitsordet, är, i syfte att bereda skydd för skogskultur,

föreslaget upphäfvande af bestämmelsen i 2 mom. af 5 § stängselförordningen, att

der stängsel ej finnes emellan egor, som utgöras af skog, utmark eller beteshage å

båda sidor, marken skall anses vara till gemensamt mulbete upplåten. Dock skulle

det, enligt Herr Hasselrots förslag, bero pa Kongl. Maj:t att undantagsvis, uppå

framställning af landsting, för dess område eller viss del deraf, förordna om bibehållande

af nyss berörda, nu allmänt gällande bestämmelse.

Då, enligt Utskottets förmenande, stängselvitsordets bibehållande måste anses

bero af sådana ortförhållanden, att man hellre medelst hägnad än genom vallning

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 4.

håller vård om hemdjuren; och då, i följd deraf, den gemensamma betesrättens upphörande

sannolikt skulle antingen hindra allt betande å mark, som nu är i fråga,

eller ock, till skada för skogen, föranleda betydlig tillökning af stängsel utöfver hvad

under nuvarande förhållanden eger rum, anser Utskottet ifrågavarande lagbestämmelse

angående gemensam betesrätt ej böra helt och hållet upphäfvas för de orter, der

stängselvitsordet kommer att bibehållas. Men en inskränkning i berörda betesrätt

skulle, enligt Utskottets åsigt, kunna till allmän båtnad verkställas.

Ostridigt är, att största skadan å de späda skogsplantorna göres icke af de

större kreaturen, utan af de smärre, såsom får och i synnerhet getter, och att skadan

af betningen är vida större under våren och försommaren än under den öfriga delen

af året. Det af motionärerne afsedda ändamålet, skydd för skogsåterväxten, skulle

således antagligen i väsendtlig mån kunna, utan betydande olägenheter, vinnas derigenom

att för de orter, der stängselvitsord kommer att fortfarande gälla, utfärdas

förbud mot utsläppande af får och getter, åtminstone under våren och försommaren, å

mark, som på grund af 2 mom. i 5 § stängselförordningen anses vara till gemensamt

mulbete upplåten. Det ligger i sakens natur, att sådan fridlysningstid icke

lämpligen kan vara densamma för hela riket.

Så t. ex. torde redan nu för de flesta, men svårligen för alla orter i riket

lämpligen kunna meddelas förbud mot allt betande af getter å den till gemensamt

mulbete upplåtna skogsmarken, äfven under den senare delen af sommaren. Om

åter fårens utsläppande på bete ej anses medföra skada för skogsåterväxten utom

under våren och försommaren, så lärer dock tidpunkten, då sådan betning må börja,

ej kunna bestämmas lika för olika orter inom riket. Derjemte torde det finnas nödigt

lemna Kongl. Maj:ts Befallningshafvande öppet att undantagsvis för något år förordna

om jemkning i den fridlysningstid, som genom en blifvande författning i ämnet

kan varda med hänsyn till vanliga förhållanden för orten stadgad.

På dessa grunder får Utskottet, med anledning af de utaf Herrar Hasselrot

och Ros väckta motioner, föreslå

2:o att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla,

det Kongl. Maj:t täcktes, efter landstingens hörande, taga i

öfvervägande, huruvida för landstingsområde eller viss del deraf

bör förordnas om en efter ortförhållanden lämpad inskränkning

i rättigheten att låta får och getter beta å skogsmark, som anses

vara till gemensamt mulbete upplåten, på grund af 2 mom.

i 5 § af Kongl. Förordningen den 21 September 1857, om

egors fredande mot skada af annans hemdjur och om stängselskyldighet.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 4.

5

Uti förenämnda Kongl. Förordning af den 21 December 1857 lyder 7 §

sålunda:

”Den, som med egor möter kronopark eller annan skog eller mark, som

under kronans omedelbara vård står och icke till nyttjande åt enskild person eller

viss menighet blifvit upplåten, hafve ej rätt att af kronan fordra deltagande i stängsel,

der kronan ej sjelf fordrar, att stängas skall.

Allmänning, som till delegarnes begagnande öfverlåten är, skall, ändå att

den under allmän vård eller uppsigt står, lika med enskild mark anses.”

Herr Danielsson har i sin ofvan omförmälda motion föreslagit, det Riksdagen

ville för sin del besluta följande tillägg till anförda 7 §: ”Har kronan genom köp

blifvit egare af skattehemman eller sådan jord, som med eganderätt varit åt enskild

person eller viss menighet upfllåten, då skall kronan, om så fordras, i egoskilnaden

af sådan mark taga del i stängsel till hälften.”

Till ådagaläggande af behofvet utaf den föreslagna lagförändringen har

motionären anfört, att staten för icke så många år sedan inköpt flera skattehemman

i närheten af Böda kronopark på Öland, oeh att, i följd af stadgandet i

nämnda 7 §, de hemman, hvilkas egor gränsade intill de sålunda inköpta hemmanen,

fått öfvertaga hela stängselskyldigheten emot dessa hemmans områden.

Ett sådant förhållande, som det af motionären anförda, skulle utan tvifvel,

på sätt ock motionären antydt, kunna hädanefter vida oftare än hittills inträffa, derest,

såsom föreslaget blifvit, medel komma att anvisas till icke ringa belopp i ändamål

att för kronans räkning inköpa till skogsbörd tjenlig mark för att deraf bilda nya

eller utvidga redan varande kronoparker. Och då det ej lärer kunna förnekas, att

ordalydelsen i det af motionären anförda nu gällande stadgande i stängselförordningen

gifver anledning till den, efter Utskottets förmenande, oriktiga uppfattning, att kronan

skulle kunna förvärfva jord med bättre rätt, än förre egaren tillkommer, men Utskottet

hyser tvekan om lämpligheten af det utaf motionären föreslagna sätt att förebygga,

det en slik uppfattning komme att göra sig allmänt gällande, får Utskottet,

med anledning af Herr Danielsons motion, hemställa endast

3:o att Riksdagen ville hos Kongl. Maj:t, med underdånig anmälan

om det af motionären anmärkta förhållandet, anhålla, det Kongl.

Maj:t täcktes i anledning deraf vidtaga den åtgärd, omständigheterna

finnas påkalla.

Stockholm den 27 April 1874.

På Särskilda Utskottets vägnar:

G. S. Akerhielm

Bih. till Biksd. Prof. 1874. 8 Samt. 1 Afd. 4 Iläft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1874:91 Skrifvelse, rörande ändringar i Kongl. Förordningen om egors fredande mot skada af annans hemdjur och om stängselskyldighet den 21 December 1857. s. 29 i texten