Sök i Ratio Lex

Banko- Utskottets Memorial N:o 18

1875-04-09 · 9 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1875:18, Banko- Utskottets Memorial N:o 18

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Banko- Utskottets Memorial N:o 18.

I

t\:o 18.

Ank. till Eiksd. Kansli dan 12 April 1875, kl. 3 a. ra.

Memorial, i fråga om ordnandet af förhållandena mellan Riksbanken

och Kongl. Myntverket.

I Fullmäktiges Riksdagen tillstälda berättelse om Riksbankens styrelse

och förvaltning år 1874, sid. 28, fram hålles efter en utförlig framställning

af förhållandena mellan Riksbanken och Myntverket särskildt med hänsyn

till stadgandena i Kongl. instruktionen för Myntverket i afseende på emottagande

af guld i plants af den 11 September 1874, såsom slutsats, att så

vida ändring i denna instruktions stadgande)! icke vid utfärdande af det

nya reglementet för Myntverket eller eljest kan vinnas, torde den i § 10

mom. 4 af gällande bankoreglemente stadgade ordning för gulds inlemnande

till Myntverket och inköp af Riksbanken icke längre kunna tillämpas.

Nämnda § 10 mom. 4 af bankoreglemente! stadgar, att “guld i plants,

som till Kongl. Myntverket för Riksbankens räkning af lenmas, inlöses, enligt

myntverkets bevis, med guldets värde i svenskt mynt eller 2,480 kronor

för ett kilogram fint guld, efter afdrag derifrån af en fjerdedels procent i

myntningskostnad; börande Fullmäktige, så vidt på dem ankommer, tillse att

så stort förråd af mynt alltid förefinnes, att betalningen i allmänhet må

kunna erläggas omedelbart efter det guldet aflemnats och dess värde i mynt

blifvit behörigen styrka.

Hvad senare delen af denna föreskrift beträffar, torde kunna antagas,

att, sedan det nya guldmyntverket blifvit färdigt, inga svårigheter skola

Bih, till RiJcsd. Prof, 1875. 6 Sami, 1 Afä. 15 Höft, 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Banko- Utskottets Memorial N:o 18.

möta att etter behof med guldmynt kunna inlösa de guldpulver, som åt

Riksbanken varda erbjudna till inköp. Deremot förekommer, med afseende

å sj elfva uppgörelsen mellan inlemnaren af guldet och Riksbanken såsom

köpare af detsamma, att de för Fullmäktige i detta hänseende gifna föreskrifter

synas förutsätta en samverkan mellan Riksbanken och Kongl. Myntverket,

hvilken enligt nu gällande instruktion icke synes kunna, så som

(hiskligt vore, ega rum.

o Det är gifvet, att för inköp af större eller mindre guldpartier Fullmäktige

pa något sätt måste förskaffa sig fullgod t och vederhäftigt intyg om den erbjudna

varans halt, vigt och beskaffenhet. Endast i högst få undantagsfall

kan säljarens egen uppgift derom anses som tillräcklig säkerhet. Fullmäktige

sjelfve eller Riksbankens egne tjensteman kunna åter icke verkställa de åtgärder

som erfordras för bestämmande af ett metallstyckes egenskaper, och

så vida ej i Riksbankens tjenst skall enkom för detta ändamål anställas en

särskild guldproberare, måste Fullmäktige anlita bistånd af Kongl. Myntverket,

som i alla hänseenden är mest befogad! att afgifva sådant intyg.

Det är vidare nödvändigt, att Myntverket vid utfärdandet af dylikt värderingsinstrument

öfver företedda guld- eller silfverplantsar tillika mottager

plantsäng till förvaring under den tid, som förflyter emellan plantsarnes

värdering oeh deras inköp af Riksbanken, eller att intyget tillika är ett depositionsbevis.

I annat fall, eller om den värderade plantsen jemte deröfver

utfärdadt intyg skulle af säljaren i Riksbanken företes till inköp, återstode

ju ändock för Riksbankens tjensteman att pröfva, huruvida den i Riksbanken

företedda plantsen vore densamma som den i intyget beskrifna. Men

da det måste anses högligen vigtig!, att formerna för uppgörelse mellan

köpare och säljare så mycket som möjligt förenklas, är det nödigt att den

Kongl Myntverkets åtgärd, som för köpets afsilande erfordras, sker med

minsta möjliga omgång och besvär för begge de kontraherande parterna.

I 1836 års reglemente för Myntverket funnos redan bestämmelser,

som voro egnade att underlätta handeln med ädla metaller. En hvar egde

enligt § 8 rättighet att till Myntverket inlemna guld eller silfver till förmyntning

och, enligt § 31, att för det i vederbörligen utfärdad myntattest

uträknade värdet af det inlemnade metallpartiet af Myntverket erhålla beta 1 - ning genom assignation å Ve.velbanken (der Myntverket hade räkning). Men

om Myntverket behöfde för metallpartiets inlösen begagna den af Rikets

Ständer medgifna förmån att få myntattesten förskottsvis inlöst genom

lånehaniken, skulle attest utfärdas om godsets deposition uti Myntverket

“för Lånebankens rakning'''', och lånebanken kunde sålunda utan vidare besvär

eller risk, endast genom inlösen af ett från Myntverket utfärdadt värdepapper,

blifva egaro af hos Myntverket deponeradt* guld eller silfver. Utan

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

Banko-Utskottets Memorial N:o 18.

tvifvel medförde detta sätt för uppgörelsen om inköp af ädel metall all vid

den tiden önskvärd beqvämlighet och trygghet så för köpare som säljare.

och det är oj kändt, att Kong!. Myntverket deraf lidit något men.

För Banken såsom köpare af å Kongl. Myntverket deponerad t guld eller

silfver måste det emellertid förr eller senare blifva fråga om dess rätt att

förfoga öfver sin sålunda förvärfvade egendom, och denna fråga har blifvit

af vigt, då, efter guldmyntsystemets införande, Riksbanken allt mer måste

komma att drifva handel med ädla metaller. I och med utvidgandet af vår

handelsrörelse och efter införandet af skyldighet för de enskilda bankerna

att inlösa sina sedlar med guldmynt, borde oftare är förr komma i fråga

att för fordringar af utlandet införa eller till betäckande af skulder i utlandet

utföra guld, och Riksbanken måste derföre helt naturligt bereda sig för

den stora och vigtiga uppgiften att verka som förmedlare af sådana transaktioner.

Lika vigtigt som det för sjelfva köpslutets verkställande var att

Myntverket på ofvan anförda, redan häfdvunna sätt dertill lemnade sitt bistånd,

lika vigtigt måste det ock vara, att Riksbanken efter köpets afselande

fritt fick förfoga öfver sin hos Kongl. Myntverket deponerade egendom.

Men härutinnan hade nu, såsom af Fullmäktiges berättelse framgår,

under föregående år mött hinder så till vida, att guld eller silfver, pa angifna

sätt för Riksbankens räkning å Myntverket deponeradt, ej ansetts kunna

till Riksbanken utlemnas i omyntadt skick, efter som det ju i enlighet med

§ 8 af Myntverkets reglemente af år 1836, blifvit af Myntverket mottaget

“till förmvntning“. Fullmäktige maste alltså sa länge detta reglemente egde

gällande kraft, vid hvarje uppgörelse om inlösen af attester å större guldpartier,

taga i betraktande den omständigheten, att detta guld, en gång inköpt,

ej vore att disponera i annan form än såsom 10- och 20-kronestycken, att

ciet ej kunde vid ett hastigt påkommande behof från Myntverket uttagas i

plants och möjligen först om ett år kunde utfås i mynt, att det sålunda

hvarken vore så lätt och snabbt tillgängligt, som en metallisk kassa borde

vara, eller så kunde användas som omständigheterna bäst kräfde.

Utskottet behöfver ej inlåta sig i någon undersökning rörande befogenheten

af eu sådan reglementets tolkning och tillämpning, men anser

sig böra hänvisa på den i Fullmäktiges berättelse gittra framställning af i

ärendet vexlade skrivelser, hvaraf uppenbart framgar, att de synpunkter,

som i denna fråga bestämt Myntverkets yrkanden, icke hade det ringaste att

gorå med det som för Fullmäktige och för Utskottet måste vara hufvudsaken.

Öfverdirektören för Myntverket har icke någon gång yrkat, att allt guld

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Banko-Utskottets Memorial N:o 18.

eller silfver, som till Myntverket inlenmas, nödvändigt måste förmyntas, eller

att det vore eu för Myntverket och dess tjensteman obehörig och olämplig

uPPgih ‘ht verkställa den för Riksbanken bohöfhga värderingen af guldplantsar

samt deröfver afgifva intyg; lian hade blott uttryckligen velat häfda de

hittills till vissa Myntverkets tjensteman utgående sportler för all värdering,

som ej åtföljdes af de värderade plantsarnes utmyntning, och det var af

detta skäl han ansåg, att Riksbanken ej annorledes än till förmyntning borde

få använda de efter inlemnarens uppgift för detta ändamål hos Myntverket

deponerade och der värderade plantsar.

Utskottet anser sig numera icke heller behöfva ingå i någon pröfning

af den omtvistade frågan, huruvida anspråken på särskilda sportler för profilering

och värdering åt alla plantsar, som ej förmyntas, voro befogad.

Riksdagen har redan, vid pröfning af frågan om dyrtidstillägg för Myntverkets

tjensteman, beslutat i underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla,

det de åtskilliga till Myntverkets tjensteman för probering, vågning och värdering

af guld och silfver utgående sportler må för framtiden upphöra, samt

att de utgifter, ^som för sådana åtgärders vidtagande skola erläggas, må till

M) afvel ket ingå. Men om sadana utgifter hädanefter skola till Myntverket

i stället för till dess tjensteman erläggas, följer deraf dock icke, att eu anordning,

som för högre och allmännare intressen finnes lämplig, bör för deras

skull fä stå tillbaka. De kunna mycket väl uttagas af eu hvar, som

mlemnar plantsar till behandling af Myntverket, när han ej tillika uttryckligen

begär deras förmyntning. Om på sådant sätt de anspråk tillfredsställas,

som från Myntverkets sida i denna fråga gjorts gällande, kan Utskottet

icke se, hvilken svårighet skulle möta att äfven tillfredsställa de

anspråk, som från Riksbankens sida och i det allmännas intresse varit upprepade

gånger framhållna.

Dessa anspråk är o ingå andra, än att hädanefter som hittills guld

(ellei silfver) ma fa af enskilde å Myntverket deponeras »för Riksbankens

läkning», men icke blott såsom hittills »till förmyntning», utan äfven till

Riksbankens fria disposition. Utskottet kan ej finna, att för Myntverket någon

väsendtlig olägenhet skulle kunna uppkomma af en dylik anordning. Den

omständigheten, afl det icke är Riksbanken sjelf utan enskilde, som för Riks
-

bankens räkning inlemna godset

guuoci, kan intet betyda. Myntverket har ju reatt

af enskilde mottaga silfver för Riksbankens räk
-

dan länge varit vant

ning »till förmyntning»; att nu denna inskränkning i Riksbankens dispositionsrätt

öfver den deponerade varan upphäfvos, gör ju alls ingen förändring

i afseende å sjelf va formen för inlemmandet. Möjligen skulle väl den far

håga

tunna framställas, att om Myntverket sålunda fövbundes att för Riksbankens

räkning mottaga och förvara ädel metall, som icke måste förmyn
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Memorial N:o 18.

o

tas, så kunde Riksbanken finna med sin fördel förenligt att låta godset

qvarligga i Myntverkets förvar och på dess ansvar under längre tid, och

sålunda der hopa en större del af sin metalliska kassa, för hvars förvarande

Myntverket dock icke eger tillräckligt säkra förvaringsrum, och för hvilken

det ej har till uppgift att bära ansvar. Ehuru föga troligt lär vara, att ett

sådant missbruk af det åstundade medgifvandet någonsin skulle komma i

fråga, finner Utskottet dock, att denna invändning bör häfvas genom något

stadgande i sådan riktning, att för inlemnadt guld eller silfver, som hos

Myntverket får utan bestämmelse om dess förmyntning qvarligga längre lid

än tre månader, skall en viss, lämpligt tilltagen förvaringsafgift till Myntverket

erläggas. Genom ett sådant eller, om så finnes nödigt, ännu strängare

stadgande möttes äfven den betänklighet, som från något håll kunde

framställas, att äfven enskilde kunde tänkas begagna denna form till att först

»för Riksbankens räkning» inlemna och sedermera efter någon tid med attestens

återlemnande ånyo uttaga ett guld- eller silfver parti, som på sådant

sätt finge af Myntverket för intet förvaras. Det är visserligen efter afl erfarenhet

nästan otroligt, att enskilde sålunda skulle längre tid låta metallisk

valuta ligga rån telös i Myntverkets förvar, men det synes Utskottet vida

bättre att mot sådana undantagsvis tänkbara missbruk skydda sig genom äfven

de strängaste bestämmelser, än att för deras skull beröfva Riksbanken såsom

förmedlare af guld- och silfvérhandeln en förmån, som endast after det

allmännas intresse, och icke är något annat än en följdriktig tillämpning af

redan stadgad praxis.

Den genom Kongl. instruktionen för Myntverket af den It September

187 1 Riksbanken medgifna rätt att sjelf få hos Myntverket deponera

guld “till framtida disposition motsvara]'' emellertid alldeles icke de efter

Utskottets åsigt billiga anspråk Riksbanken i detta hänseende framställ

och torde vid närmare beseende finnas vara för Fullmäktige nästan utan

allt värde. Fullmäktige hafva begärt att hädanefter få fri dispositionsrätt

öfver det guld som på förut vanligt sätt blifvit för Riksbankens räkning å

Myntet inlemnadt och hvartill Riksbanken fått eganderätt genom inlösen af

depositionsbeviset; Kongl. Maj:t har åter medgifvit Fullmäktige fri dispositionsrätt

allenast öfver det guld, som i närvaro af ett Riksbankens ombud

blifvit a Kongl. Myntverket värderadt och deponera^ i eu kista, hvartill

Riksbankens ombud förvarar en nyckel. 1 förra fallet skulle Fullmäktige

icke hafva annan befattning med köpslutet än att uppgöra aftalet, hänvisa

säljaren till Myntverket samt derefter inlösa Myntverkets attest; i senare

fallet skola de dessutom, om do vilja bevara sin dispositionsrätt, för hvarje

gäng ett parti guld, stort eller litet, till värde af eu million eller af femtio

kronor bjudes till köp, affärda eu tjensteman såsom ombud till Kongl.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Banko-Utskottets Memorial N:o 18.

Myntverket för att der öfvervara en mer eller mindre långvarig profning,

vågning och värdering af partiet.

Det är svårt att se, hvarför Fullmäktige, sedan eu Riksbankens tjensteman

sålunda tagits i anspråk, skulle underlåta att ålägga honom att genast

efter verkstad värdering låta varan under sin uppsigt hemföras till

Riksbanken; ty det är naturligtvis icke af brist på utrymme i egna hvalf

eller af större tillit till Myntverkets förvaringsrum, som frågan om godsets

mottagande och förvaring å Myntverket förevarit, utan endast för att

kunna undgå just den omgång och det besvär för Riksbanken, som instruktionens

medgifvande innebär, och den medgifna rättigheten kan derför med

skäl anses af ingen betydelse.

Icke heller synes Utskottet den i instruktionen af den 11 September 1874

§ (j intagna bestämmelse, att, så länge vid myntverket begärd operation ej skett,

vederbörande inlemnare eller egare har frihet att skriftligen återkalla derom

gjord begäran, för allmänheten och för Riksbanken medföra samma gagn,,

som afses med det här af Utskottet förordade medgifvande. Ty om Riksbanken

derigenom också fått rättighet att genom skriftvexling med Myntverket

inställa utmyntningen af ett för dess räkning till Myntverket inlemnadt

guldparti, så är det intet som hindrar, att under den tid, som förgått

emellan guldets inlemnande “till förmyntning“ för Riksbankens räkning och

köpets afsilande medelst myntattestens inlösande, sjelfva utmyntningen vid

Myntverket redan blifvit begynd, och således Fullmäktiges önskan med afseende

å det inköpta guldets användning endast med svårighet och mot erläggande

af afgiften för redan verkstäldt arbete kan uppfyllas. Det af Fullmäktige

föreslagna sätt för dessa transaktioners verkställande är uppenbarligen

vida enklare och mera affärsmessigt än det, som i Kong!, instruktionen

af den 11 September 1874 föreskrifves och som, utom att det är med mycken

omgång förenadt, allt för lätt kan leda till förvecklingar af hvarjehanda

art.

Utskottet, som af anförda skäl är fullt öfvertygadt derom, att den rättighet,

hvarå Fullmäktige under denna frågas behandling gjort anspråk, och

för hvars betydelse i deras berättelse är utförligt redogjord t, är af stor vigt

för fullgörandet af det dem genom bankoreglementets § 10 gifna uppdrag,

samt att densamma under ofvan anförda förbehåll icke på något sätt kan

anses menlig för Kong!. Myntverket, föreslår derföre:

att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse till Kong!.

Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t vid utfärdande af

Hytt reglemente för Myntverket eller eljest bestämma:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Banl:o-TJUkottets Memorial N:o 18.

att en hvar må ega att till Myntverket inlemna guld

“tor Riksbankens räkning11 utan närmare angifvande af

ändamålet;

att Myntverket eget- mottaga sålunda inlemnadt guld,

om så behöfves nedsmälta det till plants, samt profva,

våga och värdera plantsen, allt mot de afgifter, som

kunna böra erläggas och som betalas af inlemnaren;

att Myntverket utfärdar öfver det inlenmade guldet bevis,

särskilt för hvarje plants, upptagande att plantsen

blifvit af innehafvaren eller af viss person för Riksbankens

räkning till Myntverket inlemnad samt plantsens

märke, halt, vigt och värde i rikets mynt, utan afdrag af

myntskatt eller andra afgifter:

att guldet, utan bestämmande om dess användning, får

hos Myntverket qvarligga för Riksbankens räkning kostnadsfritt

under en tid af tre månader, men öfver denna

tid endast mot den afgift, som Kong!. Magt finner böra

fastställas, och att Riksbanken mot aflemnande af depositionsbeviset

oger bestämma, om guldet skall myntas

eller till Riksbanken utlemnas för annat användande.

För (ifrigt kan Utskottet icke annat än med Fullmägtige instämma

deruti, att den uti instruktionen af den 11 September 1874-intagna bestämmelse

om särskilda afgifter för smidbar(/öring åt osmidigt guld, äfven då sådant

till förmyntning inlemnas, kunde, med hänsyn till vissa bestämmelser i

lagen om rikets mynt af den 30 Maj 1873 och Kong], förordningen om

prägling af karoliner af den 12 Juli 1868, anses innebära etU alltför stort

anspråk från Myntverkets sida.

1 lagen af den 30 Maj 1873 är nemligen i § 9 stadgadt, att eu hvar,

som vid rikets Myntverk inlemnar guld, eger att derför erhålla guldmynt mot

erläggande af myntningskostnaden, hvars belopp är i paragrafen uttryckligen

bestämdt till resp. { eller -1, procent af guldets värde. Då nu Kong!, instruktionen

af den 11 September 1874 bestämmer, att i vissa fall skall för guld,

som till myntning inlemnas, utöfver myntningskostnaden erläggas eu särskild

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Banko-Utskottets Memorial N:o 18.

afgift för guldets föregående behandling, så har dermed instruktionen påbjudit

utgörandet, utöfver myntningskostnaden, af eu afgift, som lagen af den

SO Maj 1873 åtminstone icke har omnämnt. Och att detta utlemnande af smidbargöringsafgiften

ur lagen af den 30 Maj 1873) icke berott på ett förbiseende,

utan kan anses innebära ett verkligt medgifvande, som motväges af

ett högst betydande vederlag, derom kan man lätt öfvertyga sig genom en

jemförelse mellan detta och nästföregående lagstadgande om guldmyntning.

Jemlikt Kongl. förordningen af den 21 Juli 1868 skulle nemligen för utmyntning

af guld till karoliner erläggas -i- procent af guldets värde, men

“för guld som är osmidigt“ dessutom en särskild “skedningsafgiftff Då

nu någon sådan afgift för guld som är osmidigt ej nämnes i lagen af den

30 Maj 187.3, men denna af Riksdagen gillade lag i stället har höjt myntningskostnaden

från \ procent till resp. \ och l procent, en förhöjning, hvilken,

så vida ej derjemte verkligen afsetts borttagande af den afgift för behandlingen

af osmidigt guld som i den nya lagen ej omnämnes, skulle hafva

varit en orimlighet, enär tio- och tjugo-kronestyckena, såsom betydligt större

än karolinen, rätteligen skulle anses betinga en lägre myntningskostnad än

denna, så vill det med hänsyn till dessa omständigheter synas Utskottet, som

om i fråga åtminstone om sådant s. k. osmidigt guld, för hvars beredning

till förmyntning icke kräfves någon annan åtgärd än behandling med kopparklorid

eller hvad som i Kongl. instruktionen af den 1 l September 1874

kallas smidbargöring, någon särskild afgift utöfver myntningskostnaden icke

billigtvis bör till Myntverket erläggas.

Hvad för öfrigt beträffar den i Kongl. instruktionen af den it September

1874 stadgade afgift för skedning af guld, som är så orent, att det

ej kan medelst kopparklorid göras smidbart, synes denna afgift visserligen

vara, i jemförelse med hvad i andra länder är stadgadt, ganska högt beräknad,

men anser sig Utskottet dock ej lämpligen kunna göra något yrkande

om dess nedsättning, i synnerhet som guld af sådan beskaffenhet sällan

torde komma att för Riksbankens räkning till Myntverket inlemnas; likasom

Utskottet ej heller finner den omtvistade frågan om rätta sättet för utgörande

af afgifterna för profning och värdering af inlemnadt guld vara af

nog stor betydelse att böra göras till föremål för Riksdagens behandling,

och får Utskottet derför blott, med afseende å afgiften för smidbargöring af

osmidigt guld, på grund af ofvan anförda skäl hemställa,

att Riksdagen må i underdånig skrifvelse hos Kongl.

Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t vid utfärdande af

nytt reglemente för Myntverket eller eljest bestämma, att

den i Kongl. instruktionen för Myntverket af den 11

s. 9 Kontrollera mot PDF

Banko- Utskottet* Memorial N:o 18.

9

September 1874 § 3 stadgade afgift för smidbar gör ing af

osmidigt guld icke må erläggas för guld, som är till förmyntning

inlemnadt.

Stockholm den 9 April 1875.

På Utskottets vägnar:

J v. SCHWEltIN.

Herr Ribbing har anmält, det han icke inom Utskottet deltagit uti

slutliga behandlingen af förevarande ärende.

Bih. till RiJcsd. Prof. 1875. (t Sami. 1 Afä. 15 Haft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1875:31 Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 31 s. 1 i texten