Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändringar i gällande strafflag samt i Kongl. förordningen om strafflagens införande och hvad i afseende derå iakttagas skall den 16 Februari 1864.

1875-04-06 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1875:14, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändringar i gällande strafflag samt i Kongl. förordningen om strafflagens införande och hvad i afseende derå iakttagas skall den 16 Februari 1864.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

1

N:o 11.

Ank. till Riksd. Kansli den 7 April 1875, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändringar i gällande

strafflag samt i Kongl. förordningen om strafflagens införande

och hvad i afseende derå iakttagas skall den 16

Februari 1864.

Uti nämnda, af Herr L. Nordenfelt inom Första Kammaren väckta

motion, N:o 3, har motionären anfört, att fridsbrott och oordningar af

flera slag, för det mesta utan all laga påföljd, i en för allmänna säkerheten

vådlig grad tilltagit, synnerligen bland de talrika arbetare, som å

främmande ort sökte arbetsförtjenst,- att knif af dem allmänt bures och

vid minsta anledning såsom vapen begagnades; att det vore mycket

vanligt så väl att, sedan hemfridsbrott eller öfvervåld egt rum, målseganden

genom hot om förnyadt och större våld förmåddes att nedlägga

sin talan, som ock att våldsverkare^ genom ombyte af vistelseort och

underlåtenhet att inställa sig efter stämning, undandroge sig ransakning,

åtminstone till dess vittnen icke längre funnes tillgänglige eller de hunnit

glömma förloppet vid våldet eller våldsverkarens utseende; samt att

polisen på landet, äfven då den vore närvarande på de ställen, der hemfridsbrott

eller öfvervåld egde rum, i saknad af laga rätt att häkta våldsverkare^

icke blefve åtlydd.

I anledning häraf och då strafflagens bestämmelser syntes under

nuvarande penningevärde allt för milda, för att ingifva tillräcklig fruktan,

och erfarenheten skulle ådagalagt, att snabb häktning af våldsverkare

Bill. till Rilcsd. Prof. 18Tb. 7 Samt. 13 Häft.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

och hastig dom säkrast verkade till förminskande af oordningar och våldsamheter,

har motionären föreslagit, att Riksdagen måtte för sin del besluta:

dels att nedannämnda §§ i strafflagen måtte erhålla följande förändrade

lydelse:

11 Kap. 10 §. »Bryter — — — visa; straffes med böter, dock

ej under femtio riksdaler, eller fängelse — — — dömas.»

11 Kap. 12 §. »Bryter — —■ ■— annat; straffes med böter från

och med tjugofem till och med ett hundra riksdaler. Sker — — —

— — — riksdaler.»

14 Kap. 15 §. »Har — — — dömas; kommer ej skada; vare

straffet böter från och med tjugofem till och med ett hundra riksdaler.»

15 Kap. 23 §. »Hotar — — — belagdt är, till böter, dock ej

under femtio riksdaler, eller fängelse i högst sex månader»,

dels att, för utvidgande af allmän åklagares åtalsrätt, 11 Kap.

13 §, 14 Kap. 15 § och 15 Kap. 24 § strafflagen måtte upphäfvas, samt

att i stället för förstnämnde § måtte i 11 Kap. införas ett nytt stadgande,

så lydande:

»Intränger man i annans åkdon med våld eller eljest emot hans

vilja eller vägrar att derifrån efter tillsägelse sig begifva; straffes med

böter från och med tjugofem till och med ett hundra riksdaler.»

dels ock att 6 och 7 punkterna af 19 § i Kongl. förordningen om

nya strafflagens införande och hvad i afseende derå iakttagas skall den

16 Februari 1864 finge följande förändrade innehåll:

»6. Misstänkes någon hafva begått brott, som ringare är än i 5

punkten sägs, men hvarå dock fängelse efter lag följa kan; den må ock

i häkte tagas. Häfver -— — — lemnas.»

»7. Okänd — — — belagdt är.

»Lag samma vare om den, som å fremmande ort vistas utan stadigt

yrke eller arbete och emot hvilken skäligen misstänkas kan, att han för

att undgå ransakning eller straff från orten afviker.

Vid marknader, mönstringar, offentliga möten, allmänna arbeten

eller der större folksamlingar annars förekomma må ock, der ordningens

upprätthållande så fordrar, den, som skäligen misstänkes för fridsbrott

enligt 11 Kap. Strafflagen, i häkte tagas till dess ransakning inför domstol

egt rum.»

Lag-Utskottet, som, till följd af erhållen remiss, det åligger att

öfver motionen sig yttra, finner det faktiska förhållande, att, på sätt

motionären anmärkt, våldsgerningar och fridsbrott under senare tider

betydligt tilltagit, icke böra af lagstiftaren lemnas utan uppmärksamhet,

utan å hans sida föranleda någon åtgärd för dessa brotts hämmande.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

3

Hvad dervid beträffar den skärpning af straffen för en del af omförraälda

brott, som motionären föreslagit, så har lagberedningen i afseende

på den ena eller andra straffbestämmelsens större eller mindre

lämplighet, i sina motiv till straffbalk anmärkt, att »grunderna för afvikande

straffbestämmelser svårligen kunna uppgifvas annorlunda än genom

åberopande af skiljaktiga begrepp om brottens mer eller mindre svåra

natur och om rättvisan, i förhållande dertill, af det straff, som för hvarje

särskildt brott bör utsättas. Såsom en allmän grundsats i fråga härom

torde dock kunna anföras, att, om å ena sidan lagstiftaren bör vid straffets

bestämmande iakttaga det allvar, som för ändamålets uppnående erfordras,

likväl å den andra allt för stränga straff förfela sitt mål i det de uppegga

folkets lidelser samt alstra hårdhet i sinnet och ovilja mot lagen.

Utskottet betviflar, att 1864 års strafflag skulle i fråga om de brott, som

med motionen afses, vara för mild. De anmärkningar, hvilka mot nämnda

lag hittills försports, hafva åtminstone i allmänhet gått i en alldeles motsatt

riktning; och den omständighet allena, att ett visst slags brott under

någon tidrymd ofta återkommer, torde icke ovilkorligen bevisa, att det i lagen

för samma brott bestämda straff är för lindrigt. Då härtill kommer, att

enligt strafflagen domaren har att i hvarje särskildt fall efter de med

brottet förenade förmildrande eller försvårande omständigheter lämpa

straffet, samt, till följd af denna domarens fria pröfningsrätt inom den i

lagen utstakade, temligen vidsträckta straftlatitud, bebofvet af en lagförändring

i syfte att skärpa eu gifven straffbestämmelse är, derest denna

latitud icke finnes allt för rymlig, i främsta rummet beroende derpå, om

lagens straffbestämmelse för det ifrågavarande brottet anses till sitt maximum

vara för låg; men emellertid motionen åsyftar, med undantag för

ett fall allenast, förhöjning endast af minimibestämmelserna i strafflatituderna

för ifrågavarande brott, finner Utskottet, soin anser dessa latituder

till sitt nuvarande omfång vara för straffmätningen erforderliga, den af

motionären föreslagna straffskärpningen icke böra förordas, helst densamma,

med behörigt aktgifvande på lagens enhet, icke torde kunna åvägabringas,

utan att samtidigt’ dermed minimibestämmelserna inom strafflatituderna

för en mängd andra brott jemväl komme att höjas.

Om, såsom ofvan blifvit antydt, orsaken till förökadt antal brott

icke uteslutande är att söka deruti, att det af lagen mot brottet använda

straffhot är för ringa, synes detta dels förnämligast gälla sådana brott,

hvilka såsom de ifrågavarande i allmänhet begås i sådan öfverretning,

att brottslingen icke kan förutsättas ega erforderligt sinneslugn för beräkning

af straffpåföljden, dels ock jemväl i öfrigt särskildt ega tillämplighet

på de förhållanden, som närmast föranledt den föreliggande motionen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:0 14,

En af anledningarne dertill, att på senare tider våldsbragder ofta blifvit föröfva^

af den. del af befolkningen, som på främmande orter till stor mängd erhållit

tillfällig anställning vid allmänna arbeten, torde nemligen vara, att

desse arbetare, som icke äro med något band fastade vid den ort, der

de vistas, vid våldsgerningarnes begående hängifvit sig åt förhoppningen

att genom .afvikande från orten kunna undgå rättvisans straffande arm.

Enär just vissheten derom, att ett brott ej blir ostraffadt, och att straffet

snart drabbar detsamma, ej mindre afhåller från brott, än stränghet i

straff, samt för upprätthållande af allmän ordning vid sådana tillfällen, då

en folkmängd för något allmänt arbete eller annan orsak är samlad, kan

vara af högsta vigt, att uppviglare till våldsamheter och fridsbrott må,

äfven der han gjort sig skyldig allenast till mindre sådan förbrytelse,

kunna, för afböjande af större oordningar, tagas i fängsligt förvar, anser

Utskottet lagstiftai’en böra mot tillökningen af ifrågakomna brotten söka

ett korrektiv deruti, att för vissa fridsbrott, Indika synas för rättssäkerheten

vådliga, men för hvilka i anseende dertill, att de äro med endast

fängelse eller böter belagda, häktning enligt nu gällande lag icke eger

rum, fridstöraren må kunna häktas, der skälig anledning förekommer, att

han för undgående af straff afviker.

Hvad derefter angår den af motionären föreslagna särskilda straffbestämmelse

för det fall, att någon intränger i annans åkdon med våld

eller eljest mot hans vilja eller vägrar att derifrån efter tillsägelse sig

begifva, finnas redan i gällande lag stadganden, som efter omständigheterna

kunna på dylikt fall tillämpas, så att berörda särskilda bestämmelse

icke torde erfordras.

Beträffande slutligen motionen, så vidt den åsyftar utsträckning af

allmän åklagares åtalsrätt i vissa fall, så grundar sig lagstiftningen om

brotts undantagande från allmänt åtal dels derpå, att en del brott möjligen

kunna vara förknippade med omständigheter af den ömtåliga beskaffenhet,

att de ej böra till offentlig behandling framdragas, om ej den

förnärmade sjelf sådant önskar, dels ock derpå, att en del brott äro af

så ringa betydenhet, att man icke ansett lämpligt med deras utförande

belasta åklagaren, i synnerhet som angående sådana brott, om de öfverlemnas

åt målsegandens eget åtal, förlikning i de flesta fall ansetts kunna

åvägabringas. Lämpligheten af dessa grundsatser, hvarpå jemväl de af

motionären afsedda stadganden hvila, torde icke kunna ifrågasättas; och

Utskottet finner följaktligen motionen i denna del icke böra förordas.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Utskottet i anledning

af föreliggande motion vördsamt hemställa,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lag- Utskottet» Utlåtande N:o 14.

5

att Riksdagen måtte för sin del besluta, att 6 punkten

i 19 § af Kongl. förordningen om nya strafflagens införande

och hvad i afseende derå iakttagas skall den

16 Februari 1864, måtte erhålla följande förändrade

lydelse:

Misstänkes någon att hafva begått brott, som ringare

är, än i 5 punkten sägs, men hvarå dock straffarbete

efter lag följa kar., eller att hafva stört hemfrid,

eller våldfört annan å sådant ställe, som i 11 Kap. 15

§ strafflagen omförmäles; den må ock i häkte tagas.

Häfver han embete eller tjenst, eller fast egendom, eller

eljest stadigt hemvist eller yrke, och kan det ej skäligen

befaras, att han afviker, eller att han, genom undanrödjande

af bevis eller egendom, sakens tillbörliga

utredning hindrar; då skall han på fri fot lemnas.

Stockholm den 6 April 1875.

På Utskottets vägnar:

KRIG SPARRE.

Reservationer:

af Herr von Gegerfelt: »Enär de uti ifrågavarande hänseende nu

gällande föreskrifter efter mitt omdöme stödja sig på riktiga, konseqvent

genomförda grunder, och dessa föreskrifter, om de behörigen tillämpas,

nöjaktigt tillfredsställa allmänna ordningens anspråk, utan att den enskilda

friheten derigenom oskäligt inskränkes, men det föreslagna tillägget, hvarigenom

motionens hufvudändamål, att hålla i styr de »talrika arbetare

som å främmande ort söka arbetsförtjenst,» endast högst ofullständigt skulle

befordras, i uppenbar strid mot omförmälda grunder utsträcker häktningsåtgärden

till vissa uppgifna brott, som äro allt för ringa för att

rättfärdiga en sådan åtgärd och hvaraf eu del ej ens få utan målsegares

angifvelse åtalas, så har jag funnit mig föranlåten att mot Utskottets

betänkande anmäla reservation.

opaginerad Kontrollera mot PDF

G

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

af Herr Grefve Mörner: Från Utskottets förslag är jag skiljaktig

och får vördsamt föreslå, att 19 § 6 punkten i Kongl. förordningen om

strafflagens införande måtte erhålla följande lydelse:

Misstänkes någon att hafva begått brott, som ringare är, än j

5 punkten sågs, men hvarå dock straffarbete efter lag följa kan, eller att

hafva föröfvat brott, som i strafflagens 11 Kap. 7 och 8 §§, 9 § 1 inom.,

10 och 12 §§ samt 15 § 2 mom. omförmäles; den må ock i häkte tagas.

Häfver han embete eller tjenst eller fast egendom, eller eljest stadigt

hemvist eller yrke, och kan det ej skäligen befaras, att han afviker, eller

att han, genom undanrödjande af bevis eller egendom, sakens tillbörliga

utredning hindrar; då skall han på fri fot lemnas.»

Ofvan nämnda lagrum i strafflagens 11 Kap. lyda:

§ 7. Den, som i uppsåt att skada göra, eller eljest i vredesmod, emot annan

drager knif eller svärd, eller spänner bössa, eller reser annat lifsfarligt vapen, vid gudstjenst,

som i 1 eller 3 § sägs, eller å sådant ställe, som i 5 § omtalas; varde, der ingen

skada sker, ändock straffad med böter, ej under femtio riksdaler.

§ 8. Gör man våldsgerning å annan för det han i sak inför Rätta, hos Konungens

Befallningshafvande eller vid annat embetsverk, sin eller annans talan fört eller vittnesmål

aflagt, eller för att honom från sakens utförande eller vittnesmålets afläggande hindra;

dömes till straffarbete i högst två år.

§ 9. (1 mom.) Gör man våldsgerning å annan vid valförrättning, uppbörds-, kom
munal-

eller kyrkostämma, läsförhör, landtmäteriförrättning eller annan sådan offentlig sammankomst,

eller då allmänt ärende eljest förehafves, varde den omständighet, vid straffets

bestämmande för våldet, såsom försvårande ansedd.

§ 10. Bryter man annans hemfrid, i ty att man med våld, eller eljest mot hans

vilja, intränger i hans hemvist, vare sig gård, hus eller fartyg, eller vägrar att derifrån,

efter tillsägelse, sig begifva, eller ock dit sig insmyger eller der gömmer sig undan, utan

att kunna skälig anledning dertill visa; straffes med böter, dock ej under tio riksdaler,

eller fängelse i högst sex månader. Begår någon sådant hemfridsbrott i uppsåt att annan

våldföra; må, ändå att uppsåtet ej varder fullbordadt, till straffarbete i högst två år dömas.

§ 12. Bryter man hemfrid, i ty att man, af ondska eller öfverdåd, slår in fönster i

annans hus, eller kastar i annans gård, hus eller fartyg in sten eller annat; straffes med

böter från och med tio till och med ett hundra riksdaler. Sker det af okynne; vare bot

högst femtio riksdaler.

§ 15. Gör man oljud — — å allmän väg, gata eller torgplats, eller der allmän

marknad eller auktion hålles — —. Våldförer man annan å sådant ställe, som nu sagdt

är; då skall den omständighet, vid straffets bestämmande för våldet, såsom försvårande

anses.

af Herr Sundeil.

af Herr Grefve Horn: »Från Utskottets beslut i fråga om förslag

till förändring i nu gällande lag om häktning är jag skiljaktig.

Utskottet har enligt min åsigt gått för långt, då det stadgat rätt

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14.

7

till häktning uti alla de af Utskottet uppgifna fall. Endast då fråga är

om förbrytelser emot 1 inom. uti 9 § och 2 mom. i 15 § af 11

Kap. strafflagen, anser jag häktning i andra fall än vår nu gällande lag

bestämmer böra få ega ruin. Då någon gör våldsgerning å annan, dels

enligt förstnämnda lagrum, vid valförrättning, uppbörds- kommunal- och

kyrkostämma, läsförhör, landtmäteriförrättning eller annan sådan offentlig

sammankomst, eller då allmänt ärende eljest förehafves, dels ock enligt

15 § 2 mom. å allmän väg, gata eller torgplats eller der allmän marknad

eller auktion hålles, kan det nemligen vara af stor vigt att, till förekommande

af våldsamheter af svårare art, ega laga berättigande beröfva gerningsmännen

sin frihet och derigenom sätta en gräns för vidare störande

af allmän ordning och säkerhet, hvilken under sådana tillfällen merendels

vållas af öfverdåd under inflytelse af ruset. Emellertid då så beskaffade

förbrytelser ofta äro af lindrigare beskaffenhet, än att häktning enligt nu

gällande lag derpå följa kan, och då friheten under en längre, obestämd

tid ej för sådana mindre brott bör kunna någon medborgare beröfvas,

anser jag för min del denna häktningsåtgärd böra inskränkas derhän, att

våldsverkaren tages uti fängsligt förvar endast så länge, intill dess hans

sinne hunnit lugnas och fara för våldsamheternas fortsättande upphört.

Derigenom vunnes ändamålet, som är förbrytarens uppdagande och våldsamhetens

stäfjande — fördelar, Indika eljest, i synnerhet under folkskockningar,

i allmänhet svårligen kunna vinnas.

Af sådan anledning och i likhet med hvad vår lag stadgar i afseende

å den, som å allmänt ställe påträffas af starka drycker öfverlastad,

får jag föreslå följande tillägg till 6 punkten uti 19 § af Kongl. Maj:ts

nådiga förordning'' om nya strafflagens införande in. in. den 16 Februari

1864:

»Misstänkes någon — — på fri fot leinnas. Begår någon sådan

våldsamhet, som uti 9 § 1 mom. eller uti 15 § 2 mom. i 11 Kap.

strafflagen sägs, då må han, äfven om häktning enligt denna lag eljest

å sådant brott icke följa må, häktas och i förvar qvarhållas, dock ej

under längre tid än säkerheten det fordrar.»

af Herr Sven Nilsson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1875:43 Skrifvelse, angående ändring af 6 punkten i 19 § af Kongl. Förordningen om nya strafflagens införande den 16 Februari 1864. s. 12 i texten