Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i 11 Kap. 10 § Rättegångs-balken.

1877-04-13 · 2 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 2 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1877:23, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i 11 Kap. 10 § Rättegångs-balken.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

1

N:o 23.

Ank. till Riksd. Kansli den 13 April 1877, kl. 5 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i 11 Kap. 10 §

Rättegångs-balken.

Genom remiss från Andra Kammaren har till Lag-Utskottets behandling

hänvisats en inom nämnda Kammare af Herr Ludv. Torpadie

väckt motion (N:o 70), hvari föreslagits, »att Riksdagen ville för sin del

besluta att ofvannämnda lagrum måtte erhålla följande förändrade lydelse:

I brottmål bör den, som käres till, genast å Rättens bud till svars

komina. Gör han det ej; då må han genom Kronones eller Rättens

betjente till Rätten hemtas; dock ege Rätten, att i ringare brottmål lägga

honom vite före.»

II Kap. 10 § Rättegångs-balken lyder nu sålunda:

»I brottmål bör den, som käres till, genast å Rättens bud till svars

komma: Gör han det ej; då må han genom Kronones eller Rättens betjente

till Rätten hemtas.»

Detta stadgande lärer af underdomstolarne temligen allmänt så

uppfattats, att det icke ansetts innebära hinder för dem att, der hemtning

icke ansågs lämplig, ålägga en uteblifven svarandepart i brottmål in:

ställelse vid äfventyr af vite.

På senare tider har emellertid den åsigt gjort sig gällande hos

öfverrätterna, att det icke vore enligt med lag att i brottmål förelägga

svarandepart vite, hvadan icke allenast dylika vitesbestämmelser blifvit

upphäfda utan äfven domare, som vitena ådömt, fälda att bota för tjenstefel

och att till parten återgälda de viten, som han erlagt.

Häraf har åter följden blifvit den, att de fleste underdomstolar

numera öfvergifvit ofvan berörde äldre praxis och i alla, äfven de ringaste

brottmål ålägga svarande parter inställelse vid hemtnings påföljd.

En mängd af dessa mål äro likväl af den beskaffenhet, att det

synes icke allenast obehöfligt utan rent af olämpligt att för utevaro

Bih. till Riksd. Prof. 1877. 7 Sami. 16 Bäft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag - Ui skott et» Utlåtande N:o 23.

stadga en så sträng påföljd som hemtning. I sådana mål, som enskilda

parter anhängiggöra angående försummad vård om kreatur, angående

olofligt beträdande af andras egor med flera dylika, äfvensom i en mängd

mindre ordningsmål, medför en uteblifven svarandeparts omedelbara

hemtning, utan att vara af behofvet påkallad, ofta rätt stort besvär och

dryga kostnader. Dessa kostnader, som i de fall, der den hemtade saknar

tillgång, merendels drabba statsverket, uppgå redan till ganska betydliga

belopp och komma säkerligen, i den mån hemtningarne blifva mer och

mer vanliga, att ytterligare stiga.

Missbelåtenheten med ofvan berörda förfarande lärer också vara

temligen allmän så väl hos kärande- som svarandeparter; och då ifrågavarande

stadgande öfver hela riket i talrika fall nästan dagligen kommer

till tillämpning, synes det Utskottet, att fråga om ändring af detta stadgande

är af sådan vigt, att dermed ingalunda bör anstå till dess Rättegångs-balken

i sin helhet kan komma att undergå den omarbetning, som

lärer vara förestående, särdeles som den ifrågasatta ändringen, långt ifrån

att medföra några rubbningar uti andra stadgande^ synes stå i närmaste

öfverensstämmelse med den svarande parter i ringare brottmål år 1866

medgifna rätt att svara genom ombud.

° Då emellertid en mängd brottmål äfven af ringare slag, såsom till

exempel förbrytelser mot förordningen om bränvinsförsäljning, äro af

den beskaffenhet, att i dem vite ej lämpligen bör mot tredskande svarandepart

användas, anser Utskottet, att det bör åt domstolen öfverlemnas att

efter sig företeende omständigheter bestämma, huruvida en uteblifven

svarandepart i ringare brottmål bör hemtas eller vid vite föreläggas att

iakttaga inställelse.

Utskottet får alltså vördsamt tillstyrka,

att Riksdagen måtte lör sin del besluta följande förändrade

lydelse för 11 Kap. 10 § Rättegångs-balken:

1 brottmål bör den, som käres till, genast å Rättens

bud till svars komma. Gör han det ej; då må han

genom Kronones eller Rättens betjente till Rätten

hemtas; dock ege Rätten i de mål, der genom laga

ombudsman svaras må, lägga svaranden vite före.

Stockholm den 13 April 1877.

På Utskottets vägnar:

ERIC SPARRE.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1877:36 Skrifvelse, om ändring i 11 kap. 10 § Rättegångsbalken. s. 1 i texten