Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om, lagstadgande angående underpant i lös egendom och beredande af säkerhet för förlagsfordran.

1879-05-09 · 17 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 15 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1879:38, Utlåtande, i anledning af väckt motion om, lagstadgande angående underpant i lös egendom och beredande af säkerhet för förlagsfordran.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 38.

1

N:0 38.

Ant. till Riksd. Kansli den JO Maj 1879, kl. 1 e. in.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om, lagstadgande

angående underpant i lös egendom och beredande

af säkerhet för förlagsfordran.

I vårt äldre rättssystem, sådant det utbildades genom det sjuttonde

seklets lagskipning, förekom pantsättning af lös egendom under

tre särskilda former. Den äldsta, vädsättningen, utgjorde ett vilkorligt

köp, hvarigenom gäldenären öfverlät egande- och besittningsrätt af

panten till borgenären, med förbehåll att genom skuldens betalningköpa

den åter inom viss tid, vid äfventyr, om denna tid ej iakttogs,

att återköpsrätten var förlorad. Det andra slaget eller handfången

pant innefattade öfverlåtelse af endast besittningsrätten till panten,

den der kunde inom viss tid återlösas, men skedde det ej, fick panten

till betäckande af borgenärens fordran försäljas. Den tredje formen

var underpant eller den säkerhet, som genom blotta aftalet tillerkändes

borgenären uti lös egendom, utan att hvarken egande- eller

besittningsrätt dertill blef på honom öfverlåten, och praxis hade i pantaftalets

intecknande utbildat ett medel att göra den sålunda lemnade

säkerheten veterlig. Redan vid första steget för att, i motsats till

eller vid sidan af de redan i våra äldre lagar godkända tvenne förstnämnda

former för pantaftal, införa det från romerska rätten liemtade

underpantsinstitutet, stadgades nemligen genom Kong], resolutionen

Bih. till Riksd. Prof. 1879. 7 Sund 21 Höft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 38.

den 11 Maj L665 »att hvilken som sitt hypotek häfver uti rättan tid

och vid lagligt rum och ställe låtit protokollera, dens rätt skall i alla

måtto blifva oförkränkt.)) Att under det här använda uttrycket hypotek

— hvilket synes hafva blifvit begagnadt såsom motsats till begreppet

■pant, hvarvid det förpantade borde öfvergå i borgenärens besittning —

äfven förstods lös egendom, framgår tydligen af flera derefter utkomna

författningar, bland andra Kongl. Resolutionen angående Executioner

och dervid sig tilldragande värderingar den 29 November 1688. Rätten

till lemnande af underpant i lös egendom var således i vårt då gällande

rättssystem allmän och icke inskränkt till allenast vissa näringar.

Att lämpligheten af den sålunda erkända rätt ifrågasattes, visar

sig visserligen och torde förklaras deraf, att enligt då rådande rättsbegrepp

man endast tänkte på den romerska underpanten (hypotheca),

som ej mindre än den handfångna panten (pignus) innefattade en verklig

sakrätt och således rättighet att, om den hypotiserade saken kommit

ur låntagarens besittning, återtaga den äfven från den, som i god tro

blifvit innehafvare deraf. Likväl tillstyrkte vid 1727 års riksdag Ständernas

Justitiedeputation, i utlåtande öfver ett memorial från handlande borgerskapet

i Stockholm angående inteckningar och vigilancer å lös egendom,

“att inteckningar i lös egendom måtte derefter såsom dittills tillåtas

och vid cessiones bonorum och fallissementer den kraft kreditorer emellan

eg a, som blifvit stadgad och medgifven uti de om egendom i gemen

och derpå skedd inteckning förr utgångna förordningar och bland

dessa 10 kap. Köpmålabalken Stadslagen, Förordningen den 29 November

1688, Förklaringen den 3 November 1691, Kongl. Reskriptet till

Svea Hofrätt den 3 November 1697, Förklaringarna den 9 November

1685 och den 28 Maj 1687, Förordningen den 5 December 1664 och

Plakatet af år 1699.“ Inom den då arbetande Lagkommissionen åter

synes den motsatta åsigten hafva gjort sig gällande. Genom Förordningen

den 11 November 1730, § 1, stadgades nemligen, att inteckningar,

som derefter skedde, ej skulle medföra någon förmånsrätt utom

i. debitorens fasta egendom, och härmed hade lagstiftningen uttryckligen

brutit med sextonhundratalets rättsuppfattning i detta hänseende

samt inskränkt den allmänna underpantsrätten till endast fast egendom.

I det lagförslag, som framlades vid 1731 och 1734 års riksdagar,

medgaf man emellertid, för att tillgodose de näringar, som efter den

tidens åsigter företrädesvis borde gynnas, i 17 kap. 7 § Handelsbalken förmånsrätt

för bilbref, bodmerilän samt förlag till bergsbruk och andra, sädana;

verk, äfvensom i samma kapitels 14 § för vexlar. Då i anledning häraf

inteckning af hypotek i lös egendom uteslutits ur förslaget, förnyade

opaginerad Kontrollera mot PDF

B

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 38.

Justitiedeputationen vid 1731 och 1734 års riksdagar samma utlåtande,

som 1727, om bibehållande enligt förra författningar af sådana inteckningar

och deras kraft kreditorer emellan, samt att 1 § i 1730 års

förordning måtte blifva i så måtto förklarad; men Borgareståndet, som

fann sitt behof tillfredsstäldt med det framstälda förslaget, afslog Justitiedeputationens

hemställan, och vid Ständernas gemensamma öfverläggningar

på riddarhuset beslöts, såsom det synes, utan öfverläggning,

att inteckning i lös egendom icke skulle ega rum.

I 1734 års lag bibehölls sålunda såsom allmän form för pantsättning

af lös egendom endast den af handfången pant, och blott

undantagsvis medgafs rättigheten till underpant i lös egendom vissa

gynnade näringsgrenar. Bland de sålunda gynnade näringarne inrymdes

tid efter annan allt flera, och då 17 kap. 7 § sista mom. Handelsbalken,

som stadgade, att den, som gåfve förlag att dermed

drifva bergsbruk eller andra sådana verk, skulle njuta förmån till

det, som dermed tillverkadt vore, icke meddelade någon bestämmelse

angående sjelfva förlagskontraktets väsende eller formella beskaffenhet,

ej heller ålade förlagsgifvare något att särskildt iakttaga

för åtnjutande af förmånen, hvilken således endast ökade antalet af

de tysta förmånsrätterna, så framkallades af dessa omständigheter i

förening med ett vidsträcktare bruk af förlag ytterligare föreskrifter

om detsamma. Så uppstodo de särskilda fanlag sforfattning ar ne, hvilka,

till största delen utfärdade under frihetstiden, bära en särdeles stark

prägel af denna tids ekonomiska åsigter och af dess ståndssplittring.

Beträffande förlag vid bergs- och brukshandtering en innefattas bestämmelserna

härom i den af Kong/. Maj:t den 24 Februari 1748, efter

samråd med Rikets Ständer, härom utfärdad,e förordning, med deri sedermera

skedda förändringar. Sedan häri angifvits, att “under ordet

förlag förstås sådant lån, antingen i penningar eller varor, som gifves

förut på metaller eller mineralier, af hvad namn de äro, och till alla

de råämnen, som fordras till sjelfva tillverkningen och dess utförsel,u

uppdrages till en början eu bestämd skilnad i afseende på förlagslån,

gifna till bergsmän och till ståndspersoner eller bruksegare. Så stadgas,

att ingen annan eger gifva förlag uti bergsmansståndets handtering, än

borgare och handlande i städerna, så ock bruksegare eller kikare å

landet, dock desse senare allenast på sådana varor och så mycket, som

deras egen bruksrörelse enligt privilegierna kräfde, samt att härvid

ingen får gifva nytt förlag till annans intecknade förlagstagare, utan

förre förläggarens medgifvande, hvaremot såväl handlande som andra

äro berättigade att förlägga ståndspersoners jern- och andra bruk jemte

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utåt ande N:o 38.

ädlare verk och, grufror, utan hinder af redan förut gifvet förlag. Utom

dessa två arter af förlag omtalas ännu eu tredje, nemligen sådant förlåf/,

som bruksegare och idkare gifva på mahn, kol, ved och andra nödiga

råämnen, sä och pa dagsverken och, kör slör till antingen egna torpare,

kolare och brukshemmans åboer, eller till andra sådana hemmans

åboer, hvilkas skogar genom särskilda privilegier äro lagda till

nyttjande under .sjelfva verket.

För att åtnjuta förlagsrätt, det vill säga företrädesrätt till betalning

hos förlagstagaren, skulle i alla händelser förlagskontraktet skriftligen

upprättas och offentliggöras. För offentliggörandet påbjudas

dock olika förfaringssätt. Förlag till bergsmän skulle antecknas i

bergstingsrättens dombok och sedan, genom hyttefogden, kungöras

å hyttebacken; en förläggare till jern- och. messingsbruk samt kopparhamrar

borde uti Bergskollegium låta inteckna förlagsafhandlingen, från

hvilken sistnämnda föreskrift undantag dock var gjordt hvad angick

kopparförlag vid Störa och Nya Kopparberget, hvilket för förlagsrättens

bevarande blott behöfde inskrifvas i grufverättens dombok; förlager,

som af bruksegare lemnades på kol m. m., hvarom ofvan förmäles, och

de, som gåfvos för bedrifvande af grufvor utaf ädlare metaller och minerar

Her, skulle åter intecknas hos bergstingsrätten. Sedan såväl bergsdomstolarne

som Bergskollegium numera upphört, hafva, jemlik! Kong!,

förordningen den 5 Juni 1850 och Kongl. kungörelsen den 11 December

1857, de allmänna domstolarne fått öfvertaga bergsdomstolarnes

och Kommerskollegium Bergskollegii befattning med förlagsinteckningar.

Den skilnad, som förekommer vid offentliggörandet af de särskilda

förlagsaftalen, sträcker sig jemväl till desammas verkningar.

Förläggare för intecknade förlagsfordringar åtnjuta företrädesrätt hos

bergsmän i deras reda och lösa egendom samt i hemmanet näst efter

dem, som låtit sina fordringar å häradsting inteckna, hos bruksegare

uti brukets inventarier och effekter; den, som förlägger grufvor af ädlare

metaller samt mineralier, har förmånsrätt till betalning uti sjelfva

grufvan, dess åbyggnad och effekter; förläggare vid Stora och Nya Kopparberget

eger alltid företräde till förlagstagarens koppar, nasgods, trottsten,

malm, kol och ved, som af bruket härrörer, samt till hans hytte- och

grufvedel, så framt ingen derpå vid behörig domstol erhållit äldre

inteckning; och slutligen har bruksegare, vid förlag för kolare och dboer,

företrädesrätt till deras dragare och körredskap.

Härförutom äro äfven åtskilliga bestämmelser meddelade, dels

angående de vilkor, på hvilka förlagslån må gifvas, dels om förlägga
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 38. 5

res och förlagstagares genom kontraktet uppkomna ömsesidiga rättigheter

och skyldigheter, särskild! i afseende på vinst eller ränta af förlaget,

dels ock för bibehållandet af ordning och reda emellan kontrahenterne.

Äfven dessa bestämmelser äro olika, med afseende å det

verk eller ändamål, hvartill förlaget blifvit lemnadt. Men i allmänhet

framträder såsom grundsats, att en förläggare är att betrakta såsom

eu förskottsgifvare på blifvande tillverkning eller egentligen en förlagstagarens

medintressent för samma tillverkning, och af sådan anledning

benämnes förläggandet af ifrågastälda verk än »förlagshandel)) och än

»lÖrlagshandtering», hvilket förhållande utöfvat ett märkbart inflytande

vid bestämmandet af kontraktets väsende, form och följder.

Enahanda grundsats har ock gjort sig gällande i öfriga, angående

förlag utfärdade författningar, som utsträcka förlagsrätten till andra

än ofvan omförmälda verk och inrättningar.

Efter det i manufaktur- och handtverkeri-privilegierna den 29 Maj

1739 blifvit stadgadt, att förlagsman är den, som förskjuter till malmfakturier,

fabriker och. handtverkerier rudimaterie!*, viktualievaror och

penningar, att derför njuta och taga dess ersättning uti tillverkade varor,

samt att han bör hägnas och skyddas vid den rätt, som, enligt 17

kap. 7 § Handelsbalken, tillkommer förläggare i gemen, förordnades

dels i reglementet för handeln i. Stockholm den 27 Oktober 1749, att den,

som åstundan att der »träda i en sådan förlagshandel», bör dertill erhålla

magistratens tillstånd, med skyldighet likväl att hos samma myndighet

uppvisa och låta anteckna sitt slutna förlagskontrakt, så framt

lian vill åtnjuta den rätt, som nämnda lagrum tillägger förlagsman,

dels i 5 art. 5 § af Iiongl. hallordningen den 7 April 1770, att den, som

förlägger ordentligen inrättade manufakturverk och fabriker, njuter säkerhet

i verkets effekter, om förlaget blifvit lagligen intecknadt vid

hallrätten, dels ock, genom reglementet för Eskilstuna fristad af den 2

Mars 1833, att den, som åt tillverkare af så kallade fristadsarbeten

meddelar förlag af verktyg, rudimaterie)'', födoämnen eller penningar,

samt åstundar njuta säkerhet i manufakturverkstadens effekter, skall

ställa sig till efterrättelse hvad hallordningen i sådant afseende föreskrifver.

Genom Kongl. förordningen den 25 Februari 1846 öfveriiyttades

hallrätternas funktioner i detta, såsom i andra afseenden på

magistraterna. Slutligen bestämdes äfven i Kongl. stadgan den 21 Juni

1774, att den, som lemnade nordsjöfiskare i Göteborgs och Bohus län

förlag i penningar eller varor, skulle, derest han låtit förlaget hos vederbörande

magistrat eller häradsrätt lagligen inteckna, n juta »förmånsrätt

i fiskarens fiskefångst, fartyg och fiskredskap till sin fulla förnöjelse,

på samma sätt som förläggare till bergsbruk och manufaktur
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

tf Lag-Utskottets Utlåtande N:« 38.

verk en sådan säkerhet och förmån åtnjuter», hvithet stadgande dock

numera är upphäfdt genom 46 § af fiskeristadgan den 29 Juni 1852,

Med tiden gjorde sig behofvet af en sammanfattande omarbetning

utaf alla dessa särskilda förlagsförfattningar allt mer och mer kändt,

och i denna rigtning gick Kongl. Maj:ts deri 16 Oktober 1847 till Rikets

Ständer aflåtna proposition, deruti Kongl. Maj:t, enär de i allmän lag

och särskilda författningar spridda stadganden om förlag befunnes dels

ofullständiga och icke nog allmänna, dels, ehuru afseende likartade

förhållanden, icke sins emellan öfverensstämmande eller lämpade efter

de för inteckningar i fast egendom gällande föreskrifter, föreslog

Rikets Ständer att, med upphäfvande af hvad om förlagslån samt förlagsfordringars

intecknande och betalningsrätt genom särskilda författningar

vore stadgadt samt med ändring af Handelsbalkens 17 kap.

7 § sista punkten dels så vidt förlagsfordran derigenom tillerkänts

förmånsrätt utan inteckning, dels ock hvad anginge den fråga, uti hvilket.

gods förmånsrätten skulle gälla, antaga en ny förordning om förlagsinteckning,

åsyftande att göra rättigheten att gifva förlag öppen

för hvar och eu, att bestämmelsen af vilkoren för förlagsaftal städse

måtte blifva beroende på kontrahenternes fria öfverenskommelse, att

enahanda grundsats i afseende på vidsträcktheten af förmånsrätten

skulle gälla fö)- alla förlagslån, och att bevakandet af denna rätt alltid

borde ske vid de allmänna domstolarne. Denna proposition blef emellertid

af Rikets Ständer utslagen, sedan mot densamma blifvit anmärkt,

bland annat, att alla de undantagslagar, som utgjorde stadgandena

om förlag, snarare borde upphäfvas än vinna ytterligare utsträckning,

så vida man ej ville medgifva alla samhällsklasser rätt att erhålla lån

genom en likartad förpantning af lös egendom, en rätt,, hvars medgifvande

man trodde snart skulle blifva af förhållandena påkalladt.

Genom den sålunda föreslagna, men afslagna kodiljering af iorlagsförfättningarne

skulle måhända industriens — särskild!, den störres

— anspråk kunnat tillfredsställas, men, i betraktande af den förändrade

ställning, jordbruket under de senare årtiondena intagit, och

det genom förbättrade metoders användande allt mera ökade behofvet

för nämnda näring af förlagskapital och dyrbara inventarier, fann man

snart, att den hittills och äfven genom omförmälda proposition i detta

afseende uppdragna skilnaden mellan industrien och jordbruket ej längre

kunde upprätthållas.

I sitt år 1850 afgifna förslag till Handelsbalk föreslog ock Lagberedningen

i §§ 13—20 af 6 kap. allmänt medgifvande af underpant

i lös egendom. Härom uttalar sig Beredningen i motiven, efter

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lag-Utskottet* Utlåtande N:o 38.

en öfverblick af rättsutvecklingen beträffande institutet hos oss och

i andra länder, på följande sätt:

Numera, säger Beredningen, borde rättigheten att gifva underpant

i lös egendom icke rimligen kunna betraktas såsom ett privilegium

för vissa näringsidkare. Tiden hade hunnit så långt, att denna

rättighet måste ega rum antingen för alla, eller för ingen. Bland de

näringar, som hittills ej varit gynnade, vore jordbruket; det behöfde

ej heller lagstiftarens gunst för att trifvas; men det behöfde — lika

med alla andra näringar och arbetsföretag — rättvisa. Vore det nu

rätt, att den, som drefve bergsbruk, fabrik, manufakturverk eller annan

sådan rörelse, Unge bereda sig kredit genom underpant af lös egendom,

så måste det ock vara rätt, att eu jordbrukare eller den, som

delade hans yrke, finge på lika sätt förskaffa sig den kredit han tarfvade

för sin rörelse och sitt arbetsföretag. En sådan kredit kunde

visserligen missbrukas — men umbäras kunde den ej. Tidens allmänna

behof af en utväg att gifva säkerhet i lös egendom för den,

som ej hade någon annan att erbjuda, men icke kunde undvara egendomens

besittning, hade här i landet så påtagligen uppenbarat sin tillvaro,

att man, i brist af annan form för underpant, funnit sig föranlåten

att tillgripa den minst utbildade af alla former för pantsättning,

den så till sägande klumpigaste af alla, den nemligen att förkläda

panträtten i ett köp. Det vore denna förklädning, som gjort de allmänt

öfverklagade lösöreköpen så förhatliga. Man visste, att de, betraktade

såsom köp, vanligtvis innebure en osanning, en falskhet, emedan

de i sjelfva verket sällan hade annat ändamål, än att bereda köparen

den säkerhet för hans fordran, som han ej på annat sätt kunde

vinna. Och de hade dessutom det onda med sig, att de helt och hållet

fritoge den egendom, som ansågs vara köpt af eu fordringsegare,

från alla anspråk af andra, hvaremot desse hade rätt att genom egendomens

ordentliga försäljning, om den vore pantsatt, söka bringa deri

Bil ett högre värde, deraf deras fordringar, näst efter panthafvarens,

möjligtvis kunde utgå. Svårligen kunde eu fordringsegare, som sålunda

utestängdes från all betalning ur sin gäldenär egendom, utan

harm se densamma af honom ostördt innehafvas och begagnas under

skydd af en så kallad köpare, som, efter hvad hela verlden trodde,

både blott eu skenbar eganderätt dertill. Det borde också vara högst

motbjudande för hvarje ärlig man att spela eu sådan beskyddarerol,

och sannolikt skulle de borgenärer och gäldenärer vara ganska få, som

både lust att inlåta sig i dessa vedervärdiga transaktioner, om någon

annan laglig form funnes att tillgå för beredandet af den panträtt, som

dermed gemenligen åsyftades. Det syntes beredningen alltså vara hög

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Loff-Utskottet» Utlåtande N:o 38.

tid att, till vinst ej blott för den materiella utveckling, som för banden

varande förhållanden påkallade, utan äfven för allmän rättskänsla,

för god tro och sedlighet, nu anvisa en sådan form.

För att vinna detta mål föreslog Beredningen, att lös egendom

skulle, utan att gäldenären lemnade den ifrån sig, kunna tjena till säkerhet

för fordran, under namn af underpant. Härmed ansåg Beredningen

likväl icke, att alla lösöreköp utan tradition vore för framtiden

tillintetgjorda. Omständigheter kunde inträffa, då sådana köp slutades

i redlig afsigt och på fullkomligt god tro; och med iakttagande af

nödiga säkerhetsmått för offentlighetens oafbrutna bibehållande, ansågos

dessa kunna utan våda fortfara för de sällsyntare fall, då man hädanefter

kunde finna dem nödiga.

Underpant borde, enligt Beredningens förslag, grundas på eu

handling, kallad pantförskrifning, för hvilken viss form stadgades.

Denna handling borde ej ega gällande verkan förr än den blifvit

offentliggjord genom inteckning, och på det den underrättelse om handlingens

tillvaro, som på detta sätt spredes, alltid måtte hållas öppen

och lätt tillgänglig, föreslogs, att inteckningen skulle en gång om året

förnyas. Beredningen ansåg, att krediten i dylika fall blefve bäst

vårdad, då panthafvaren i sjelfva lagen uppmanades att icke länge

lemna sin rätt obevakad, utan tidt och ofta tillse, huru med egendomen

förfores, och då pantgifvare]! utan synnerlig kostnad och tidsutdrägt

kunde visa tillförlitligt besked på förhållanden, hvaraf förtroendet till

hans betalningsförmåga berodde, ett besked, hvilket han lätteligen

kunde förskaffa sig, när dertill ej fordrades mera än genomseendet af

ett års protokoll.

En pantförskrifning skulle, enligt Beredningens förslag, kunna

lyda äfven å visst slag af egendom eller egendoms afkomst, t. ex. å

råämnen, effekter och tillverkningar, då förlag lemnades till brukseller

fabriksrörelse, å kreatur, redskap, spanmål eller andra produkter,

då det lemnades till jordbrukare, å verktyg och varutillverkning,

då det lemnades till handtverkare, o. s. v. Vid detta förhållande

kunde pantgifvaren ej rimligen betagas den fulla rådighet öfver

egendomen, som utgjorde oumbärligt vilkor för utöfningen af den

rörelse, till livilkens bedrifvande häri skaffat sig förlaget. Ännu

mindre borde hans dispositionsrätt inskränkas, om pantförskrifningen

lydde å hans lösa egendom i allmänhet. Det läte visserligen i senare

fallet säga sig, att man på detta sätt öppnat ett nog vidsträckt fält

för underpant; men något äfventyr syntes Beredningen ej vara att

befara deraf, att man, på grund afen inteckning, som årligen förnyades,

gåfve förmånsrätt, på sätt Beredningen föreslog, i vesta rummet för en

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 38.

sådan underpant, än deraf att en panträtt af enahanda natur, utan att

Zara, 0ff™t}i9gjord, gälde med ännu högre rätt för omyndiges arfsmedel0)

för åtskilliga, kassors fordringar hos deras förvaltare och för personliga

utskylder till kronan. Beredningen tvekade således ej att låta denna

icke till viss egendom inskränkta underpant ega ruin,'' utan hinder för

pantgifvaren att öfver egendomen råda, Det berodde på borgenärens

större eller mindre förtroende till pantgifvaren, om han ville antaga eu

sådan säkerhet eller icke; men för de flesta fall vore det tvifvelsutan

bättre att åtnöja sig med den, än att vara blottstäld för de tvister, som

kunde uppkomma om hvarje persedels identitet, då viss egendom blifva

pantförskrifven.

i t atp nå 7ldt vore- förebygga de försök, som äfven

hädanefter skulle kunna göras att, under sken af köp, tillskapa en

underpant på andra vilkor, än de af Beredningen föreslagna, ansåg

Beredningen, att, om anledning dertill visade sig, Rätten borde ega

efter omständigheterna pröfva, huruvida en handling, på grund hvaraf

någon ville tillegna sig egendom, den han ej fått i handom, borde

anses såsom bevis om verkligt köp eller blott om underpant, och att

i senare fallet, handlingen ej borde tilläggas annan verkan, än som

öfverensstämde med de om underpant gifna föreskrifter.

Slutligen, och då det vore lika vigtigt, att underpant ej missbrukades

till medel för svikliga tillställningar, som att sådana missbruk

med iosorekop förekommes, föreslog Beredningen, att samma skyldighet

att med ed fasta afhandlingens rigtighet, som för närvarande finnes

för iosorekopen, äfven borde gälla för underpantsaftal.

I hufvudsaklig öfverensstämmelse med dessa af Lagberedningen

angifna grunder, beslöto Rikets Ständer vid riksdagen 1859—1860 för

sm del en författning angående underpant; men detta Rikets Ständers

beslut vann icke Kongl. Maj:ts samtycke. Detsamma hade nemligen

ftalts i sammanhang med Rikets Ständers vid samma riksdag fattade

beslut om upphäfvande af Kongl. förordningen den 20 November 1845

i afseende på handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård

qvarblifva. Då sist nämnda beslut icke kunde af Kongl. Maj:t sanktioneras,

följde deraf, att äfven det först nämnda måste förfalla,

... .Vld 1865—1866 års riksdag bragtes likväl frågan ånyo under

pi öfning genom en inom Borgareståndet väckt motion, och Ständerna

anmalde uti underdånig skrifvelse den 20 Juni 1866 hos Kongl Makt

till sanktion ö

dels eu författning om förlagslån af följande lydelse:

*) Hvilket numera är upphäfdt.

Bill. till Likså. Prof. 1879. 7 Sami. 21 Jlä/t.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 38.

»Med upphäfvande af hvad om förlagslån och förlagsfordringars

intecknande och betalningsrätt nu är genom särskilda författningar

stadgadt, förordnas, som följer:

§ 1-

Gifver någon förlag i penningar eller varor att dermed drifva

jordbruk, bergsbruk, fabrik, handtverk eller fiske, och vill det förlag

''inteckna, varde afhandling derom upprättad med namn, dag, årtal och

vittnen under. I den afhandling skall uppgifvas såväl försträckningens

belopp och dess egenskap af förlag för viss uppgifven rörelse samt

vilkoren för återbetalningen, som ock stället för rörelsens drifvande

eller, om förlaget åt fiskare lemnats, dennes hemvist; och må inteckning

icke fastställas, utan att förlagstagaren i handlingen sådant uttryckligen

medgifvit.

§ 2-

Förlagsgifvare ege, der afhandlingen efter nästföregående § upprättad

är och intecknad blifvit, att åtnjuta så stor vinst af förlaget,

som han betingat, ändå att den öfver sex för hundrade om åiet stiga

skulle.

§ 3-

Räkning öfver intecknadt förlag skall för hvarje år inom. tre

månader efter dess utgång förlagstagaren af förlagsmannen bevisligen

tillställas. År räkningen förlagstagaren vederbörligen tillstäld, och har

han ej, inom tre månader sedan han den mottog, antingen tillsagt torlagsmannen,

att räkningen ej godkännes,, eller ock klander derå instämt,

vare då räkningen lika utmätningsgild som förfallet skuldebref.

§ 4-

Afhandling om förlag intecknas hos den Rätt, inom hvars domvärj

o den rörelse drifves, för hvilken förlaget är gifvet, eller fiskare

har sitt hemvist, och intages i protokollet angående bouppteckningar,

morgougåfvobref samt afhandlingar om lösöreköp. I.öfrig! skall angående

förlagsinteckning tillämpas hvad om inteckning i fast egendom

stadgadt är.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets. Utlåtande N:o 38.

11

§ 5.

Inteckning, hvarom i 4 § sägs, skall, för att vara gällande, förnyas

inom två år sedan den beviljades, så ock ytterligare inom två

år efter hvarje förnyelse. Förnyelsen sker vid rätten i den ort, der

jordbruket, bergsbruket, fabriken eller handtverket då drifves eller

fiskaren då har sitt hemvist; och förfares dermed på sätt om förnyelse

af inteckning i fast egendom är stadgadt.

Denna förordning träder i verksamhet från och med den 1 Januari

1867. Förut meddelade förlagsinteckningar bedömas efter dittills

gällande föreskrifter, men böra inom nämnda års utgång samt deruppå

vidare, efter hvad i 5 § stadgadt är, förnyas för att bibehålla sin förmånsrätt.

))

dels ock följande förändrade lydelse af sista punkten i 7 § af

17 kap. Handelsbalken:

»Gifver någon förlag i penningar eller varor att dermed drifva

jordbruk, bergsbruk, fabrik, handtverk eller fiske, och har han låtit

förlaget intecknas, på sätt särskildt är stadgadt, njute sådan förlagsman

enahanda förmånsrätt i bergad gröda, tillverkning och fångst, i

de för rörelsen nödiga råa ämnen, i fordringar hos arbetare eller andra

för sådana förskott, som för rörelsens drift lemnade blifvit, så ock i

all lös egendom, som till rörelsen hörer, vare sig redskap, boskap,

dragare, farkoster eller annat. Om förlagsinteckningars inbördes företräde

och betalningsrätt gälle hvad här nedan i 9 § 1, 2 och 3 mom.

om inteckning i fast egendom stadgadt är.»

Detta Ständernas beslut skilde sig ifrån det af Lag-Utskottet i

memorialet N:o 59 framlagda förslag endast beträffande § 2 i författningen

om förlagslån, hvilken i Utskottets förslag lydde sålunda:

»Förlagsgifvare ege att åtnjuta så stor vinst af förlaget, som han

betingat, ändå att den öfver sex för hundrade om året stiga skulle.»

Ej heller ofvannämnda Ständernas förslag lyckades tillvinna sig

Kongl. Maj:ts bifall, på grund af de anmärkningar, som deremot vid

detsammas granskning i Högsta Domstolen framstäldes.

Vid 1868 års riksdag upptogs ånyo frågan genom tvenne inom

Första Kammaren väckta motioner, och framlade Lag-Utskottet med

anledning häraf, uti utlåtandet N:o 42,

dels en författning angående underpant i lös egendom, med

några mindre väsentliga förändringar lika med det förslag, som vid

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 38.

1859—1860 års riksdag af Rikets Ständer godkändes, och af följande

lydelse:

»Med upphäfvande af hvad om förlagsfordringars intecknande

och betalningsrätt nu är genom särskilda författningar stadgadt, förordnas

:

§ 1-

Vill någon för gäld gifva underpant i lös egendom, utan att den

egendom ifrån sig lemna, varde pantförskrifning derom upprättad med

dag, årtal och vittnen under. I den handling skall utsättas beloppet

af den gäld, för hvilken pantförskrifningen sker, samt den egendom,

som densamma afser. Pantförskrifning må lemnas antingen å utgifvarens

lösa egendom i allmänhet eller å särskilda slag af egendom

eller ock å vissa lösören, hvilka i ty fall i handlingen upptecknas

skola.

§ 2.

Pantförskrifning, som i 1 § omtalas, skall inlemnas till den Rätt,

hvarunder utgifvaren lyder, och der offentligen uppläsas samt i protokollet

öfver bouppteckningar, morgongåfvobref och afhandlingar om

lösöreköp intagas, så ock med påskrift om inteckningen förses. A

landet må ej inteckning af pantförskrifning ske utan å lagtima ting.

§ 3-

Då pantförskrifning intecknad är efter ty i 2 § sägs, ege borgenär

förmånsrätt i den pantförskrifna egendomen, såsom i 17 kap.

Handelsbalken skils.

§ 4.

Inteckning af pantförskrifning skall förnyas inom två år sedan

den beviljades och ytterligare inom två år efter hvarje förnyelse.

Lyder förskrifningens utgifvare under annan Rätt, när förnyelse ske

skall, varde den verkstäld vid den Rätt, hvarunder han då lyder.

Underlåtes förnyelse, som nu sagd är, vare inteckningen förfallen.

§ 5-

Lyder pantförskrifning å utgifvarens lösa egendom i allmänhet,

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 38.

eller å visst särskild! slag af egendom, men ej å vissa lösören, vare

den förskrifning ej hinderlig för hans rätt att öfver större eller mindre

del af den pantförskrifna egendomen råda.

§ 6.

Finnes pantförskrifven egendom i hans hand, som förskrifningen

utgifvit, eller i annans besittning för hans räkning, då fordran hvarför

egendomen i underpant satt är, skall uttagas, gånge den egendom

i betalning, ändå att någon påstår sig hafva genom köp eller annat

uttal med mnehafvaren blifvit egare dertill, såvida ej denne då pantförskrifmngen

intecknades iakttagit hvad föreskrifvet är för att sådan

egendom skall vara fredad för utmätning för innehafvarens skuld. Har

egendomen genom laga fång, eller såsom pant på god tro, kommit i

annans hand, vike för hans rätt dens, som pantförskrifningen häfver

ändå att den förskrifning intecknad blifvit.

§ 7.

Innehafvare af pantförskrifning å lös egendom vare skyldig med

ed fästa, att han den pantförskrifning på god tro och för rigtig fordran

erhållit, der annan rättegande sådan edgång äskar.

. Denna förordning träder i verksamhet från och med den 1 Januari

1870. Förut meddelade förlagsinteckningar bedömas efter ditmtdls

gällande föreskrifter, men böra vid den domstol, hvarunder

gäldenären lyder, anmälas, vid Rådstufvurätten inom slutet af år 1871

och hos Häradsrätten senast vid det lagtima ting, som infaller näst

efter samma års utgång, samt derpå vidare, enligt hvad i 4 8 stadgadt

är, förnyas för att bibehålla sin förmånsrätt.

förslag till följande förändrade lydelse af ej mindre 9

kap. 9 § Handelsbalken:

»Ej må den vinst för ocker räknas, som kommer af loflig handel

eller _ det köp, som lagligen slutet är. Samma lag vare, der jord för

penningelån förskrifven är, och afrad, på vinst och förlust, ''i stället

för räntan af det lån, ehvad afraden varder mer eller mindre. Gifver

man annan län i penningax eller varor att dermed drifva bergsbruk eller

fabrik; ege ock att åtnjuta sa stor ränta, som han betingat, ändå att den

öfver sex för hundrade om året stiga skulle; vare dock i sistnämnda fall

lantagaren berättigad att, efter sex månaders uppsägning, länet återbetala

äjven om längre betalningstid vant öfver enshomm en.»

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 38.

än ock af 17 kap. 7 § Handelsbalken:

»Häfver någon sådant bilbref, som i sjölagen beskrifvet är; ege

ban förmån i skeppet, så ock i godset, då skeppsfolk betaldt är, som

i 5 § är sagd! Dernäst gånge det lån ut, som. skeppare på bodmeri

tagit; kåfve ock det yngre bil- eller bodmeribref företräde för det

äldre. Häfver någon ''underpant i lös egendom, njute förmånsrätt i den

egendom, från den dag pantför skrifning en intecknades. Sådan förmånsrätt

sträcke sig dock ej till ränta för längre tid tillbaka än tre år före

konkursens början.»

Utskottets hemställan bifölls af Andra Kammaren, men afslogs

af den Första, hvadan frågan förföll.

Den har nu upptagits uti en af Första Kammaren till Lag-Utskottet

hänvisad motion, N:o 26, väckt af Herr Per Samzelius, och uti hvilken

motion föreslås, att Riksdagen för sin del måtte besluta, dels eu författning

angående underpant i lös egendom, dels eu förändring af 17

kap. 7 § Handelsbalken, af den lydelse, Lag-Utskottets utlåtande iN:o 42

vid 1868 års riksdag innehåller; anhållande motionären, att Lag-Utskottet

måtte i motionen vidtaga de modifikationer, som af omständigheterna

påkallades, hvarjemte han förklarar sig, derest Lag-Utskottet skulle

finna ändamålet ''lämpligare kunna vinnas genom det så kallade formånsrättsystemet,

hvilket vid 1865—1866 ars riksdag af Rikets Ständer

antogs, såsom sin motion upptaga då varande Lag-Utskotts hemställan

i ämnet.

Underpant i lös egendom är, såsom Utskottet ofvan visat, icke

främmande för svensk rätt. 1600-talets domstolspraxis hade godkänt

densamma på grund af skedd inteckning, till dess den i och med

förordningen den 11 November 1780 upphörde såsom allmän form för

pantsättning af lös egendom och endast fortlefde såsom ett privilegium

för till en början endast några, sedermera allt liera gynnade näringsidkande

klasser. Rättigheten att deraf sig begagna bör emellertid i Utskottets

tanke vara en rättighet för alla näringsidkare eller för ingen.

Skråtvång och näringstvång samt dermed ock följande skråfriheter och

näringsfriheter hafva upplösts för tidens allt mera trängande fordran

på lika frihet för alla att på det sätt och under den förlig hval. och

en finner för godt, använda sin arbetskraft. Men med eu sådan frihet

bör ock följa eu frihet äfven beträffande sättet att skaffa sig det i

och för rörelsen eller yrket nödiga kapital, och medgifvande af underpant

i lös egendom utgör följaktligen endast eu den enklaste gård

af rättvisa åt de näringsidkande samhällsmedlemmar, som dermed

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 38.

ej nu äro hugnade. Man har mot dess medgifvande åberopat det

osäkra värde, dylik underpant för långifvaren innebär, då de pantförskrift]a

föremålens egare och innehafvare kan när som helst afyttra

dem delvis eller helt och hållet till tredje person med gällande verkan,

enär underpantsrätten icke innebär sakrätt i panten. De rörelser eller

yrken, vid hvilka sådan panträtt skulle komma att användas, torde dock i

allmänhet vara af den beskaffenhet, att de för sitt utöfvande fordra innehafvande

af åtminstone större delen af de pantförskrifna föremålen eller

de ursprungligen pantförskrifna motsvarande, och det torde icke vara lagstiftarens

uppgift att tillse, det den enskilde icke i särskilda händelser

skulle kunna i oförstånd handla emot sin egen fördel. Deremot synes det

vara lagstiftarens pligt att för det fall, att på det fria aftalets väg den

näringsidkare, som det behöfver — han må för öfrigt vara bruksegare,

bergverksegare, fabrikant eller jordbrukare eller hvad annat som helst

— kan mot underpant i lös egendom erhålla den försträckning, han

för sin ekonomiska verksamhet behöfver, bereda en laglig form för

pantaftalet och derigenom, bland annat, skydda lagen för den vanhelgd,

som för densamma följer af de under lagens skydd, men mot

dess mening härtill missbrukade lösöreköpen. I en tid med mångsidig

och liflig affärsverksamhet kan personalkrediten, såsom grundad

på den nu mera en omöjlighet vordna personliga kännedomen af dem,

med hvilka man kommer i affärsberöring, ej vidare räcka till, och realkrediten

måste derföre anlitas i en allt större och större utsträckning, äfven

beträffande de föremål, som kunna dertill användas. Att behofvet af

dess utsträckande för hvarje näringsidkare äfven till lös egendom gjort

sig gällande, derom torde den historik, Utskottet förut lemna!, bära

ett ojäfaktigt vittnesbörd.

Underpantsinstitutionen är ock i flera främmande lagar upptagen.

Efter Christian Y:s danska: och norska lagar —5—7—7 njöt man,

ej mindre i lös än i fast egendom, förmånsrätt för underpant, då pantbrefvet

blifvit vederbörligen tingläst d. v. s. offentliggjord! på ett sätt,

som svarar mot hvad vi kalla inteckning. Ytterligare stadgande!!

härom gåfvos i danska förordningar af den 23 Juli 1817, den 14 Maj

1834 och den 28 Juli 1841. Numera har emellertid i den sålunda

lemnade vidsträckta rätt i Danmark eu inskränkning skett, i det att genom

17 kap. i Lov om Konkurs samt om nogle Forandringeri de gj adb ende

Bestemmelser om Pant og Exekution den 25 Mars 1872 för framtiden

förbjudas dels pantsättning af allt, hvad pantlemnaren eger eller egandes

varder, dels ock, med undantag vid bortförpaktningar af landtegendomar

och mejerier samt annan lega af jord, underpant i samlingar

af likartade eller till bruk på en gång bestämda lösören, beteck
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 38.

nade med generella namn. Underpant i lös egendom är ock medgifven

i åtskilliga tyska stater, äfvensom i de flesta schweiziska kantoner.

Ganska många af de nord-amerikanska staterna hafva hvar för

sig stadgat, att pant af lös egendom skall gälla, äfven om egendomen ej

kommer i borgenärens hand, så framt pantförskrifningen varder behörigen

intecknad (recorded), emedan denna åtgärd af offentlighet, anses jemngod

med pantens öfverlemnande.

Underpant i lös egendom förekommer deremot icke i England,

Österrike, Preussen, Holland, Belgien och Frankrike. Beträffande Frankrike

och de länder, för h vilkas lagstiftning Frankrikes utgör förebilden,

förklaras detta deraf, att enligt fransk rätt (C. G. art. 524) till fast

egendom (immeubles) räknas äfven de föremål, som eg ar en af fast egendom

der använder eller låter använda för brukande af jorden, såsom

boskap, jordbruksredskap, utsäde, halm, o. s. v., äfvensom, beträffande

industriella anläggningar, de för dessas drifvande nödiga redskap.

Med stöd af det anförda finner Utskottet en revision af gällande

i inånga delar ofullständiga och bristfälliga förlagsförordningar af högsta

behof påkallad samt att dervid jemväl bör tagas under allvarligt öfvervägande,

huruvida ej underpant i lös egendom må kunna i produktionens

intresse alla näringsidkare medgifvas, men anser att den vidtomfattande

frågan, hvilken för eu rigtig lösning förutsätter en mängd

föregående detaljundersökningar, bör hänskjutas till Kongl. Maj:ts vidare

åtgärd, hvarföre Utskottet hemställer,

att Riksdagen ville i underdånig skrifvelse anhålla,

det Kongl. Maj:t täcktes låta anställa en revision

af samtliga nu gällande föreskrifter om förlag och

dervid jemväl taga i öfvervägande, huruvida ej rätt

till underpant i lös egendom må kunna medgifvas

alla näringar, samt till Riksdagen göra den framställning,

som häraf kan föranledas.

Stockholm den 9 Maj 1879.

På Utskottets vägnar:

H. G. v. GEGERFELT.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 38.

17

Reservationer:

af Herrar Thomas son. Friherre Hamilton, Ribbing, Lothigius och

Torpare,'' hvilka val ville tillstyrka bifall till förslag om aflåtande af

underdånig skrifvelse med en anhållan att en revision måtte företagas

af nu gällande föreskrifter om förlag och dervid tillika i nådigt öfvervägande

tagas, huruvida sådana föreskrifter må kunna utsträckas äfven

till andra grenar af den större industrien, men deremot icke ansågo

sig böra förorda ett skrifvelseförslag af den omfattning, som Utskottets

eger;

samt af Herr Johannes Jonsson: “Då jag efter undfången ledighet

icke deltagit i detta ärendes slutliga behandling inom Utskottet och

då jag för min del ej kan instämma i det slut, hvartill Utskottet kommit,

får jag anmäla min reservation11.

Herrar Lindgren, Sjöbring, Magnus Jonsson och Smedberg hafva

begärt få här antecknadt, att de, till följd af undfången ledighet från

riksdagsgöromålen, icke öfvervarit ärendets afgörande i Utskottet.

Bill. till Riksd. Prof. 1879

7 Samt. 21 Käft.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1879:58 Skrifvelse, angående revision af gällande förlags för fattning ar samt medgifvande af rätt till underpant i lös egendom åt alla näringar. s. 38 i texten