Utlåtande, i anledning af dels Kongl. Majds proposition angående bildande af en jernväg shypoteksfond, dels väckta motioner angående beredande af öka,dt förlag skapital åt den inhemska, industrien, beviljande af räntegaranti för jernväg sobligationer samt inköp af enskilda, jernvägar, äf vensom angående verkställande af en utredning i f råga om förvärfvande för staten af med statsbanorna i samband stående enskilda jernvägar.
1879-04-27 · 96 sidor, varav 84 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 84 av 96 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1879:46, Utlåtande, i anledning af dels Kongl. Majds proposition angående bildande af en jernväg shypoteksfond, dels väckta motioner angående beredande af öka,dt förlag skapital åt den inhemska, industrien, beviljande af räntegaranti för jernväg sobligationer samt inköp af enskilda, jernvägar, äf vensom angående verkställande af en utredning i f råga om förvärfvande för staten af med statsbanorna i samband stående enskilda jernvägar.
Dokumentets text
Stats- Utskottets Utlåtande N:o 46.
I
N:o 46.
Ånk. till Riksd. Kansli den 29 April 1879, kl. 8 e. in.
Utlåtande, i anledning af dels Kongl. Majds proposition angående
bildande af en jernväg shypoteksfond, dels väckta
motioner angående beredande af öka,dt förlag skapital åt
den inhemska, industrien, beviljande af räntegaranti för
jernväg sobligationer samt inköp af enskilda, jernvägar,
äf vensom angående verkställande af en utredning i f råga
om förvärfvande för staten af med statsbanorna i samband
stående enskilda jernvägar.
(R. A).
Till Stats-Utskottets behandling hafva remitterats:
l:o. Kongl. Maj:ts nådiga proposition den 24 sistlidne Februari
(N:o 29), angående bildande af en jernvägshypoteksfond;
2:o. Herr C. A. Mamur skämt z’ inom Första Kammaren väckta
motion (N:o 14), om upptagande af ett utländskt amorteringslån å
30,000,000 kronor till förstärkande af den inhemska industriens förlagskapital;
3:o.
Herr Grefve E. Sparres inom Andra Kammaren väckta
motion (N:o 121), om bildande af ett utaf staten understödt. bolag eller
association för tillhandahållande af lån eller förlag åt kikare af jordbruk,
bergshandtering, bruks- och sågverksrörelse;
4:o. Herr A. O. Wallenbergs inom Första Kammaren väckta
motion (N:o 22), om beviljande af räntegaranti för amorteringsobligationer,
utfärdade af svenska jernvägsaktiebolag m. m;
5:o. Herr C. Hammarhjelms inom Första Kammaren väckta motion
(N:o 24) och
Bill. till Riksd Prot, 1879. 4 Sami. 1 Afd. 30 Haft
1
2
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 46.
6:o. Herr Ch. Dicksons inom Andra Kammaren väckta motion
(N:o 108), båda dessa sistnämnda motioner angående anvisande af
30,000,000 kronor för inköp af enskilda jern vägar;
7:o. Herr Friherre G. af Ugglas’ inom Första Kammaren väckta
motion (N:o 28), angående inköp af Hallsberg—Motala—Mjölby jernväg
; samt
8:o. Herr A. Hedins inom Andra Kammaren väckta motion (N:o
68), angående anhållan hos Korigl. Maj:t om förordnande af eu komité
till utredande af frågan om inköp af enskilda, med statsbanorna i förbindelse
stående jernvägar, samt om anslag för detta ändamål.
Utskottet har funnit de förslag, som framstälts i ofvan omförmälda
Kongl. proposition och väckta motioner, ega ett sådant sammanhang
sins emellan, att Utskottet trött Riksdagen vilja samtidigt företaga
desamma till afgörande, i följd hvaraf ock Utskottet ansett sig
böra i ett och samma utlåtande framlägga de förslag, hvartill berörda
Kongl. proposition och motioner synts föranleda.
I den nådiga propositionen angående, bildande af en jernvägshypoteksfond
har Kong] Maj:t föreslagit Riksdagen:
att under Riksgäldskontorets förvaltning bildas eu jernvägshypoteksfond
till belopp af högst trettio millioner kronor;
att medel till denna fonds utlåning måtte beredas hufvudsakligen
genom försäljning inom landet i mån af behof, eller öfverlemnande åt
låntagare till pris, som fullmäktige i Riksgäldskontoret bestämma, af
obligationer, lydande å svenskt mynt med evalvation i lämplig utländsk
myntsort;
att lån ur fonden måtte få på viss tid, dock ej längre än intill
slutet af år 1893, beviljas åt allmänna inrättningar, banker, sparbanker
och andra med af Kong]. Maj:t faststäld bolagsordning försedda
kreditanstalter, mot pant af obligationer, utfärdade af svenska jernvägsbolag,
som före utgången af år 1878 undfått koncession;
att utlåningen ur fonden måtte få af fullmäktige i Riksgäldskontoret
verkställas enligt reglemente, som, efter det förslag der tillaf
fullmäktige afgifvits, af Kongl. Maj:t fastställes;
samt att lånevilkoren må bestämmas med hänsyn dertill, att
staten, jemte betryggande säkerhet för de beviljade lånen, erhåller
full ersättning för de rånte- och öfriga utgifter, som det upptagna
statslånet medför.
Af det utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i Statsrådet den 24 sistlidne Februari, som finnes
nämnda Kong], proposition bilagdt, inhemtas, hurusom Statsrådet och
Chefen för Finansdepartementet vid ärendets föredragning anfört, att
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 46.
3
den förlägenhet, som för närvarande tryckte näringslifvet och den allmänna
rörelsen, obestridligen hade sin väsentligaste grund i den försämrade
afsättningen för två af våra vigtigaste utförselvaror, nemligen
jern- och trävaror, men att åt de officiella uppgifter, som ansåges gifva
ledning för omdömet om landets ekonomiska ställning på det hela, en
gynsammare och mera lugnande föreställning vunnes än den, som
funnit sitt uttryck i de i pressen och inom representationen förebragta
skildringar af nämnda förlägenhet.
Efter att hafva angifvit utförselqvantiteten af tack- och stångjern,
bräder och bjelkar under åren 1865—1878, äfvensom de till grund
för Kommerskollegii uppskattning af exportvärdena lagda medelpris
för nämnda utförselvaror under åren 1870—1878, har Departementschefen
fästat uppmärksamheten derå, att exportvärdet för stångjern och
tackjern år 1878 uppgått till ungefär samma belopp som 1876 och
1877, men för hvartdera af dessa år blott till hälften af samma värde
åren 1872 och 1873, samt att exportvärdet för bjelkar och bräder nedgått
år 1878 till 56,5 procent af samma värde för 1877 och stält sig
betydligt lägre än under något år alltsedan 1871.
Härvid borde emellertid iakttagas, att landets vigtigaste hufvudnäring,
spanmålsproduktionen, så väl under flera föregående år som
särskild! år 18/8 varit egnad att lemna någon ersättning för den minskning
i produktionsvärde, hvilken lörsports i jern- och trävarunäringen.
Äfven spanmålen hade dock efter 1878 års skörd betingat så låga pris,
att verkningarne af den goda äringen icke kunnat framträda i det höga
exportvärde, som af skördens storlek kunnat förväntas. För att ådagalägga
i hvad mån minskning å det ena hållet under olika år varit motvägd
af ökning å det andra har Departementschefen vidare meddelat
det uppskattade exportvärdet under åren 1872—1878 af stångjern och
tackjern, bräder, plank och bjelkar samt spanmål, hvaraf framginge en
tillräcklig antydan om de svårigheter, hvarmed i synnerhet trävarurörelsen
under år 1878 haft att kämpa, och huru skördens vinster under
samma år ej förmått fylla de brister, som på annat håll uppstått.
Emellertid komme efter all sannolikhet den af 1878 års skörd föranledda,
på våren 1879 förestående spanmålsutförseln att för landet i dess
helhet bereda tillgångar, egnade att i någon mån motväga den minskning,
som inträdt och ytterligare kunde förestå i afsättningen af landets
öfriga produkter.
Hvad Departementschefen vidare anfört har synts Utskottet af
den vigt för ett rigtigt bedömande af ifrågavarande Kongl. proposition,
att Utskottet, i betraktande jemväl af frågans betydenhet, ansett sig
böra här nedan intaga den till grund för den Kongl. propositionen
4
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 46
sålunda liggande motivering. Efter meddelande af de ofvan omförmäida
uppgifter i afseende å exportvärdet af landets förnämsta utförselvaror
yttrar nemligen Departementschefen följande: .
»Af dessa förhållanden synes man berättigad till det antagandet,
att den förändring, som i konjunkturerna inträdt, ej inom näringslifvet
på det hela skulle hafva framkallat några mera betydande svårigheter,
om icke dertill kommit, att den under näst föregående tidrymd högt
uppdrifna företagsamheten hade uti anläggningar af allehanda slag
nedlagt alla tillgängliga produktionsöfverskott och, som det vill synas,
åtskilligt kapital derutöfver, och om ej dessa anläggningar till ovanligt
stor mängd varit af sådan art, att de endast långsamt och i förstone
endast under mycket gynsamma förhallanden kunnat lemna tillbörlig
afkastning å det nedlagda kapitalet. Jag tilltror mig icke att kunna
lemna någon pålitlig uppgift om värdet af de många och storartade
bruks- och sågverksanläggningar, som under åren 1871 1876 kommit
till stånd, men man vinner tillräcklig föreställning om vidden af denna
tidrymds ansträngningar genom en öfversigt af de för våra förhållanden
utomordentliga kostnader, som derunder nedlagts å enskilda jernvägar,
och hvartill för det; mesta användts inhemskt kapital. Enligt
till Finansdepartementet inkomna uppgifter, hvilka dock ännu icke
vunnit den fullständighet, att noggranna siffror kunna angifvas, har
under åren 1870—1878 i enskilda jernvägar fästats ett kapital af omkring
190 millioner kronor, hvaraf staten försträckt eller skänkt omkring
19,5 millioner kronor och aktieegare inbetalt omkring 79 millioner
kronor, under det af återstoden omkring 80 millioner kronor motsvaras
af obligat!onsskuld och omkring 11,5 millioner kronor af bolagens
sväfvande skulder.
Det är klart, att, då under nu rådande förhållanden icke alla
dessa företag kunna för tillfället eller för närmaste framtid lemna den
afkastning, som vid anläggningstiden beräknades, skall mången egendom
af fastighet eller värdepapper för ögonblicket befinnas ansenligt
förminskad, mången säkerhet, som förut ansetts fullgod, nu betraktas
med mindre förtroende, vissa enskildes inkomster nedsättas eller upphöra,
och för eu eller annan förete sig svårighet att bibehålla erforderlig
kredit eller fullgöra åtagna förbindelser. Sådana företeelser äro
icke alldeles egendomliga för nuvarande tidpunkt eller lör vårt land.
och kunna knappast sägas i och för sig innebära någon samhällsvåda
eller ingifva allvarliga farhågor för vår ekonomiska utvecklings framtid.
Man torde framför allt icke höra förbise, att för en verkligt svårartad
och allmänt ödeläggande industriel kris saknas här åtminstone tvenne
af de för en dylik vanliga förutsättningarne: så väl eu förutgående
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 46.
5
verklig förstörelse af arbetskrafter och kapital, sådan som vållas genom
krig, epidemier eller missväxt, som en förutgående period af osund
och bedräglig svindel. Ty hvad än ur ekonomisk synpunkt må gälla
om öfverdrifterna uti de förflutna årens företagsamhet, lär icke kunna
bestridas, att den, med sällsynta undantag, varit utmärkt för allvarligt
och redligt arbete till stegrande af de enskildes och landets produktionskraft,
att af de mindre väl beräknade företagen knappt något varit
grundadt på afsigtlig^ bedrägliga förespeglingar, sådana som i andra
länder kännetecknat börsspelens svindel, hvarför ock, under inträffade
trångmål, förtroendet till enskildes redlighet och goda vilja visat, sig
vara ett kraftigt stöd för ett lugnt ordnande af förhållandena. Det
är sant, att den under den förflutna goda tiden stegrade konsumtionen
burit vittne om betydligt, i vissa fall öfverdrifvet, ökade lefnadsbehof
inom alla samhällsklasser, men då våra bankers och sparbankers redogörelser
visa, art under åren 1870 — 187t> behållningarne å dessas inlåningsräkningar
höjdes från 117 millioner till 378 millioner kronor
eller med i medeltal 18,4 procent om året, och då häruti till större
delen ingått besparingar inom de samhällsklasser, hvilka ej fästat sitt
kapital i industriella anläggningar, kan man deraf finna, att den goda
tiden visat sina verkningar icke allenast uti ökad vällefnad, utan äfven uti
ökning af verkliga tillgångar, hvilka visserligen icke kunna anses uttömda
dermed, att under sist förflutna år någon ringa minskning förekommit
å depositions- och upp- och afskrifningsräkningarne. Ännu
vigtigare är, att med den minskade afsättningen af våra produkter har
äfven inträdt eu ej ringa begränsning af konsumtionen, vittnande derom
att allmänheten efter tillgångarne lämpar sina behof, och likaså bör
iakttagas, att, om produktionens liflighet under de goda åren framkallade
en betydlig stegring i arbetslöner och varupris, hvilken menligt
återverkade på de vidtomfattande företagens framtida afkastningsförmåga,
så har nu inträdt eu långsam, men säker nedsättning i så väl
varupris som arbetslöner. Det är häraf man kan finna, att de förändrade
afsättningsvilkoren äro på god väg att ernå sin enda naturliga
och fullt verksamma reglering — genom en förändring i produktionens
vilkor.
Det är otvifvelaktigt af vigt, att en dylik reglering af mer eller
mindre känbara missförhållanden måtte fä hafva sin naturliga fortgång,
utan att afbrytas eller störas genom sådana konstlade medel, som kunna
framkalla ett förvillande och tillfälligt sken af väsentlig förändring i
produktionsvilkoren. Det lär icke heller kunna ifrågasättas att de
svårigheter, som derunder kunna för flere eller färre enskilde uppkomma,
6
Stats- Utskottets Utlåtande N:o 46.
skola afhjelpas genom sådana medel, som på staten öfverflytta dessas
lidna eller förestående förluster.
Hvad som i den nuvarande ekonomiska ställningen synes mig
egentligen egnad t att påkalla uppmärksamhet från statens sida är det
förhållandet, att under de föregående årens lifligt arbete, i synnerhet
för kommunikationsmedlens utvidgning, hafva icke blott staten, kommuner
och de enskilde täflat i förvånande ansträngningar för detta
lofvärda ändamål, utan äfven en stor del af landets kreditanstalter och
kassor af alla slag trädt i eu nära förbindelse med våra storartade
jernvägsforetag. Jag ifrågasätter ingalunda dessa inrättningars kraft
att för egen del bära tyngden af dessa förbindelser, men oafsedt att
flera af dem kunna blifva nödgade att för sin egen säkerhet till det
yttersta inskränka sina funktioner, anser jag att staten både kan och
bör låna sin medverkan till att förekomma den störande oro, som detta
kända förhållande kan till samhällets skada framkalla.
Härvid torde kunna framhållas, att, då det i allmänhet erfordras
ett eller annat tiotal af år för den fulla utvecklingen af den rörelse,
som skall tillföra eu jernväg dess trafik och sålunda bereda tillräcklig
afkastning å det i densamma nedlagda kapital, men tider af ekonomiskt
betryck hos de enskilde lätteligen väcka ett oberättigadt misstroende
till framtidens löften, är utan tvifvel staten berättigad att ådagalägga
sin tillförsigt till ett sådant hela landets framåtskridande i välstånd,
hvarpå jernvägarnes afkastning ytterst beror.
Det synes mig ur nu antydda synpunkter kunna anses ändamålsenligt
och ländande till allmänt väl, att staten åt sådane innehafvare
af redan befintliga jernvägsbolags obligationer, hvilkas förbindelser som
låntagare i allmänhet kunna med större trygghet mottagas, bereder
tillfälle att vid behof erhålla lån mot pant af dylika värdepapper, efter
ett belåningsvärde, som må bestämmas med hänsyn såväl till jernvägens
nuvarande nettobehållning, som till utsigterna för dess afkastning
under kommande tio eller femton år. Innehafvare af dessa obligationer
skulle sålunda, under eget ansvar för så väl kapital som ränta,
kunna, på vilkor som skydda staten mot all förlust, blifva i tillfälle
att frigöra det kapital, hvilket en allmän stämning af misstroende
gjort för dem och för landet mer eller mindre orörligt. Fördelen vid
en sådan åtgärd är, att nu bestående förhållande mellan jernväg^
bolagen och deras fordringsegare icke i någon män varder rubbadt,
att således ej heller undanrödjes något af de naturliga intressen, som
innebära en borgen för jern vägsföretagens ändamålsenliga bedrifvande,
men att jernvägsbolagens fordringsegare sättas i tillfälle att lugnare
afvakta gynsammare tider och att bevilja bolagen de lättnader i vilkor,
Stats-Utshottets Utlåtande. N:o 4C>. 7
som af förhållandena må anses betingade. Derigenom torde ock möjliggöras
ett ändamålsenligt ordnande af jernvägarnes kreditförhållanden,
utan att staten för detta ändamål inledes i nämnvärda uppoffringar
eller oberäkneliga äfventyr. 1
-Jag anser mig icke böra förorda att för fyllande af ifrågavarande
uppgift, som måste vara af provisorisk och öfvergående natur och ej
bör utsträckas öfver en tidrymd af femton år, tillskapa en särskild statsinstitution.
Med hänsyn såväl till grundlagens stadgande om förvaltningen
af rikets gäld, som ock till ändamålsenligheten deraf, att alla
statens lån af samma myndighet upptagas, lärer icke annat böra ifrågasättas,
än att Riksgälskontoret får i uppdrag att ombesörja anskaffandet
af de medel, h vil ka för nu antydda ändamål erfordras. Jag föreställer
mig derför, att äfven förvaltningen och utlåningen af dessa medel
bör åt samma myndighet anförtros, om oek med hänsyn till de
särskilda förhållanden, som här äro i fråga, Eders Kongl. Maj:t torde
höra. förbehålla sig att rörande grunderna för denna utlåning ‘meddela
närmare bestämmelser.
Då ifrågavarande anordning icke medför något annat än ett tillfälle
för nämnde innehafvare af jernvägsobligationer att på vilkor, som
hålla staten skadeslös, mot hypotek af dylika värdepapper, vid behof
undfå lån, men ett sådant behof är väsentligen beroende af mera tillfälliga
omständigheter och således temligen oberäkneligt, möter det
naturligtvis någon svårighet att förutsäga, till hvilket belopp eu dylik
belåning kan ifrågakomma. Jag anser dock att, till undvikande af
misstag om behofvets storlek, beloppet af denna lånefond må kunna
fastställas till trettio millioner.
pen särskilda beskaffenheten af den ifrågavarande utlåningen bör
naturligtvis noga tagas i betraktande vid frågan om sättet och formen
för de erforderliga medlens anskaffande. Det torde således vara klart
att om fullmäktige i Riksgäldskontoret, för att möta väntade behof aföl
u tade ett lån om JO millioner med långifvare inom eller utom landet
hvilka, i likhet med hvad hittills vanligen förekommit, betingade sig
att få genast, eller efter behag, inbetala beloppet, skulle det lätt kunna
banda, att, sedan de 30 millionerna blifvit inbetalda, behof af lån ur
den ifrågavarande fonden anmäldes genast blott för en mindre del af
detta belopp, och att fonden sedermera endast småningom och kanske
aldrig till fullo komme till den dermed nu afsedda användning, hvarigenom
det för fullmäktige, som för medlen finge söka kortare tids placering,
måhända mot låg ränta, blefve svårt eller omöjligt att beräkna, hvilka
utlånings vilkor borde i hvarje fall bestämmas, för att ernå full visshet
att statens kostnader för hela upplåningen blefve betäckta, l någon
I
8 Stats-Utskottets Utlåtande N:o 46.
mån kunde väl denna svårighet undvikas på det sätt, att fullmäktige
läte kungöra vissa tider, inom Indika lånebehofven skulle anmälas och
efter de inkomna anmälningarne, om så läte sig gorå, lämpade den
successiva upptagningen af statens lån. Men då de nu ifrågavarande
behofven antagligen äro af den art, att de svårligen pa förhand ens
af låntagare kunna till tid och storlek beräknas, skulle det utan tvifvel
vara bäst öfverensstämmande med denna lånefonds, egendomliga art,
om upp- och utlåning kunde i hvarje fall ske samtidigt. Och da hai
är fråga om låntagare, hvilka äro för sina behof nästan lika val betjente
med statsobligationer som med penningar, synes mig andamalet
bäst kunna vinnas derigenom, att fullmäktige i Riksgäldskontoret, sa
vida ej eljest successiv försäljning inom landet af obligationerna kan
åstadkommas, utbetalade de för hvarje gång beviljade lån uti statsobligationer,
till låntagaren försålda efter af fullmäktige bestämd kurs.
En sådan anordning torde väl ej behöfva utesluta, att för någon mindre
del af behofvet anskaffas medel genom utsläppandet af sådan andel i
äldre lån, som Riksgäldskontoret för egen disposition Sig förbehållit,
så vida en dylik åtgärd af hänsyn till äldre långifvare skulle anses
påkallan! ^ re(Jan gökt framhålla, hvarför staten, så vidt möjligt, bor
undvika att genom konstlad! tillskapande af ny kapitaltillgang frambringa
skenet af förändring i produktionsvilkoren. Den uppgift, som
nu föreligger, är också egentligen att städja misstroendet och, sa vidt
staten det förmår, återställa tillförsigten till vår framtid hvaremot de
för statsmakten torde vara omöjligt att bedöma, huruvida och i hvad
mån rörelsen för närvarande eller närmaste framtid har verkligt behof
af förstärkning genom utländskt kapital. Jag föreställer mig derför
ock att de till ifrågavarande lån hörande statsobligationer bola u - ställas i svenskt mynt, med vidfogande af evalvation i något lämpligt
utländskt myntslag, hvarigenom åt obligationerna skulle beredas lätt
tillträde till svensk marknad, på samma gång som de kunde, om denna
mot förmodan icke skulle för dem ega utrymme, genom lantagarnes
försorg söka sig naturlig placering i utlandet. _ „
Då ifrågavarande lån skola återbetalas senast inom femton ar,
kan väl ur "vissa synpunkter ifrågasättas, att ^ de utgifna statsobligationerna
måtte ställas på amortering inom utgången af 18ifö, men da
det ur den svenska statskreditens synpunkt möjligen kan anses onskvärdt
att de i detta hänseende stäldes i närmare öfverensstämmelse
med ’de hittills förekommande statslånen, antager jag, att de af en
sådan anordning befarade olägenheter skulle kunna undanrödjas genom
den bestämmelsen, att, derest de inom loppet af femton ar åter mtiy
-
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 46.
9
tand© utlånta medlen ej finnas erforderliga för, vare sig fortsättning af
stambanebyggnaderna eller nybyggnader vid stats] er n vägar ne, desamma
skola användas för att påskynda amorteringen af statens skuld.«:
Uppå de sålunda anförda skäl bär Departementschefen tillstyrkt
Kongl.. Maj:t att till Riksdagen aflåta den här ofvan omförmälda nådiga
proposition.
Då det i ifrågavarande Kongl. proposition väckta förslag i flera
delar borör Riksgäldskontor verksamhet, har Utskottet deröfver inhemta!''
Fullmäktiges i Riks gälds kontor et yttrande. Utskottet anser sig
höra bringa till Riksdagens kännedom Fullmäktiges i anledning häraf
den 10 sistlidne Mars till Utskottet afgifna utlåtande, hvilket är af
följande innehåll:
cd skrifvelse den 7 dennes har Stats-Utskottet behagat öfver
Kongl. Majrts nådiga proposition den 24 sistlidne Februari angående
bildande af en jernvägshypoteksfond begära Fullmäktiges i Riksgäldskontoret
yttrande, hvilket Fullmäktige, för så vidt den Kongl. propositionen
berör Riksgäldskontorets verksamhet och särskild! vidkommande
sättet för de erforderliga medlens anskaffande, nu få afgifva.
I detta afseende föreslås i den Kongl. propositionen, “att medel
till denna londs utlåning måtte beredas hufvudsakligen genom försäljning
inom landet i mån af behof eller öfverlemnande åt låntagarne till
pris, som fullmäktige i Riksgäldskontor bestämma, af obligationer,
lydande å svenskt mynt med evalvation i lämplig utländsk myntsort,u
Fullmäktige kunna ej undgå att uttala sina betänkligheter beträffande
det sålunda föreslagna hufvudsakliga sätt för de erforderliga
medlens anskaffande. Om äfven det vore möjligt att med en sådan
bestämdhet, som i detta fall är af nöden, antaga, det medel skulle
kunna till erforderligt belopp och inom behöflig tid upplånas inom
landet, så skulle i allt fall ett dylikt upplåningssätt ej för staten medföra
någon fördel, emedan de vilkor, på hvilka en sådan upplåning
kunde åvägabringas, troligen, för vinnande af visshet om medlens erhållande
utan allt för stor tidsutdrägt, och med afseende å i allmänhet
här . gällande högre ränta, måste göras ej obetydligt gynsammare
för långifvaren än vid en upplåning i utlandet vore erforderligt. Om
således statens börda för den nu ifrågasatta upplåningen ingalunda
kan antagas blifva lindrigare endast derigenom att upplåningen skedde
inom landet, så skulle, enligt Fullmäktiges åsigt, under nuvarande förBih.
till Riksd. Prot. 1879. 4 Sami. 1 Afd. 30 Raft. 2
10 Stats- Utskottets Utlåtande N:o 46.
hållanden ej heller de fördelar, som i öfrig''! kunna vara med en inhemsk
upplåning förenade, vinnas genom det föreslagna sättet för lånets upptagande.
Utan tvifvel är det önskvärd!, att en stat må kunna på eget
lands penningemarknad fylla sina lånebehof, men för att detta upplåningssätt
skall kunna medföra de afsedda fördelarne, erfordras, att upplåningen
skall vara inhemsk ej blott till namnet eller genom det i obligationerna
utsatta myntslaget, utan äfven i verkligheten, sålunda att
landets egna besparingar i lånet placeras. Om i betraktande tages det
ändamål, hvarför de nya obligationerna skulle komma att utsläppas,
torde man svårligen kunna hoppas, att upplåningen, äfven om deri i
första hand kunde inom landet försiggå, jemväl slutligen och i verkligheten
skulle förblifva inhemsk. Och om detta mål således ej vunnes,
om de nya obligationerna genom enskilda mellanhänder måste i utlandet
försäljas, blefve ju statens skuldsättning i verkligheten fullt lika utländsk
som om staten omedelbart, och på billigare vilkor för sig samt med
större gagn för landet, på den utländska, rikare penningemarknaden
fylt detta sitt lånebehof.
Häremot torde visserligen kunna invändas, att medel inom landet
finnas disponibla, hvilkas egare kunna för dem önska en placering i
svenska statspapper. Om än så må vara förhållandet, torde i den nu
föreliggande frågan denna omständighet ej böra tillerkännas ett afgörande
inflytande. I det den nådiga propositionen bifogade protokoll
öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet den
24 nästlidne Februari, omförmäles den årliga ökningen i besparade
tillgångar under åren 1870—1876. Men högst tvifvelaktigt lärer vara,
om förhållandena äfven sedan denna tid och fortfarande
fortsatt kapitalbildning. Fullmäktige hålla för sin del före, att i stället,
åtminstone tills vidare, den förändring inträdt att landets under den
goda tiden gjorda besparingar, långt ifrån att kunna under den närmaste
tiden i nämnvärd mån ökas, måste tagas i anspråk för nödvändiga
utgifter. Vid sådant förhållande skulle medels'' nedläggande, i nya
inhemska statsobligationer ej kunna grunda sig på en ny kapitalbildning
inom landet i dess helhet, utan endast innefatta en förändrad
kapitalplacering, en omflyttning, som tvifvelsutan komme att i väsentlig
mån öka nödvändigheten för landets penninginrättningar att än
ytterligare inskränka sina funktioner och således leda till ett resultat,
motsatt det åsyftade. De medel, som, anskaffade genom eu dylik inhemsk
upplåning, kunde till de ifrågavarande penninginrättningarne
utlemnas, komme nemligen att, möjligen till största delen, motsvaras
af belopp, som, hittills hos dem innestående, blefve dem affordrade för
att i de nya obligationerna placeras; och då dessa senare belopp till
Stats- Utskottets Utlåtande N:o 46.
11
stor del draga eu ränta, understigande den, som måste erläggas å de
medel, staten komme att enligt den nådiga propositionen såsom lån
utlemna, kunde häraf blifva en följd, att åtskilliga penninginrättningar,
långt ifrån att sättas i tillfälle att kraftigare underlätta den allmänna
rörelsen, endast nödgades utbyta billigare penningar mot dyrare.
I sammanhang härmed tillåta Fullmäktige sig fästa uppmärksamheten
derå, att våra näringar lida ej blott åt brist på rörelsekapital,
utan äfven, kanske i lika hög grad, af det befintliga förlagskapitale.ts
dyrhet och att det alltså måste vara af vigt att tillse, att en upplåning,
sådan som den nu ifrågavarande, och i följd deraf den af nämnda
upplåning beroende utlåningen, göres så billig som möjligt kan vara.
Fullmäktige hafva här ofvan yttrat sig om den, enligt Fullmäktiges
åsigt, antagliga verkan under nuvarande förhållanden af en försäljning
genom Biksgäldskontoret inom landet af inhemska statsobligationer
och de sålunda anskaffade medlens utlånande till penninginrättningar.
Äfven ett annat alternativ är i den Kongl. propositionen
föreslaget, nemligen sj elfva obligationernas öfverlemnande åt låntagarne
såsom valuta till pris, som af Fullmäktige skulle bestämmas.
Endast imdantagsvis skulle det, enligt Fullmäktiges förmenande,
kunna inträffa, att eu kreditanstalt funne sin fördel i att, såsom valuta
för upptaget lån, på detta sätt öfvertaga obligationer blott för att låta
dem i portföljen qvarligga. I de flesta fall komme dessa sålunda
öfvertagna obligationer förmodligen att antingen användas såsom säkerhet
för utländska krediter eller af öfvertagarne försäljas.
Hvad det förra sättet för obligationernas användande beträffar,
skulle erhållandet af papper, som ega ett obestridligt och fullgodt belåningsvärde,
naturligtvis för våra penninganstalter medföra eu betydande
fördel. Likväl torde det vara tvifvelaktigt, om för den jemförelsevis
långa tid, hvarunder den nådiga propositionen afser att bereda våra
kreditanstalter ett varaktigt gagn, utvägen af utländska krediters anlitande
i större omfång ur det allmännas synpunkt kunde vara att önska.
Antagligen skulle de flesta låntagande kreditanstalterna sjelfve, måhända
just för beredande af tillgång till betalning af utländska krediter, föredraga
att sälja de till dem öfverlemnade obligationerna, och omsorgen
om deras eget intresse skulle vid en sådan försäljning hänvisa dem
företrädesvis till utlandet. Obligationerna skulle då, såsom i ofvan
åberopade statsrådsprotokoll yttras, “genom låntagarnes försorg söka
sig naturlig placering i utlandet.“
Ur statens synpunkt kan ett dylikt utbjudande af dess papper
ej gerna vara annat än ofördelaktigt. Den göda kredit, svenska staten
åtnjuter, beror i ej ringa män på enheten i dess statsskuldsförvaltning.
12
Ståts-Utskottets Utlåtande N:o 46.
Eu åtgärd åter, som lätteligen kunde komma att medföra utbjudande
i utlandet genom eu mängd enskilde obligationsinnehafvare, på flera
olika marknader samtidigt och till olika försäljningskurser samt betydliga
belopp, af svenska statspapper, förskrifna i svenskt mynt och
betalbara i Sverige, skulle utan tvifvel verka skadligt på de ''svenska
statsobligationernas nu så tillfredsställande notering i utlandet. Om än
staten skulle anse sig utan våda kunna uppoffra den fördel, som legat
deri, att dess papper i utlandet emitterats endast genom statens egen
åtgärd och med begagnande af de bättre och lämpligare utvägar, som
i detta afseende stå staten till buds, torde i allt fall hänsynen till de
förutvarande obligationsinnehafvarne, statens äldre utländske fordringsegare,
påkalla, att ett förfaringssätt, som kan nedtrycka kursen å deras
papper, så vidt möjligt undvikes.
Härvid torde ej heller böra lemnas utan uppmärksamhet, att ett möjligt
prisfall å svenska statspapper sträcker sin verkan äfven till allmänna
hypoteksbankens obligationer och således i sin mån utöfvar inflytande
på denna banks förmåga att på billiga vilkor anskaffa de medel, hypoteksbanken
har att till .förlag för landets modernäring tillhandahålla.
Till de skäl, Fullmäktige här ofvan anfört för sin åsigt, att ett
anskaffande hufvudsakligen i utlandet genom Riksgäldskontor^ sjelft
af de erforderliga lånemedlen syntes vara att föredraga framfor en
upplåning inom landet eller utlemnande till låntagarne af obligationer
såsom valuta, fa h ullmäktige lägga ännu ett. Den Kong], propositionen
förutsätter och medför uppläggandet af ett nytt lån, en åtgärd,
som det skulle vara önskvärdt att nu kunna undvika. En hufvudsakligen
utländsk upplåning åter kunde, under förutsättning af att Riksdagens
beslut angående medlens anskaffande och användning sådant medgifva,
verkställas utan dylikt uppläggande af ett nytt lån, enär nemligen
Riksgäldskontoret i qvarvarande osålda andelar af äldre lån eger
tillgång, inom den i den Kong] propositionen angifva summa, till beredande
åt medel för utgifter, som kunna af Riksdagen på Riksg’äldskontoret
anvisas. Dessa disponibla låneandelar uppgå till följande
nominella belopp, nemligen: af 1872 års 4 procent lån 3,867,50()''riksdaler,
af 1875 ars 41/., procent lån 18,000,000 tyska riksmark och af
1878 års 4 procent lån 500,000 pund sterling eller 12,550,000 francs.
Om härtill skulle läggas det belopp, som redan upplånats för konvertering,
men ännu ej hunnit till detta ändamål användas, erhålles antagligen
en tillgång, motsvarande den i den nådiga propositionen föreslagna
summa af 30,000,000 kronor.
Då samtliga ofvannämnda lån redan äro upplagda och till betyd
-
Ståts-Utskottets Utlåtande N:o 46.
13
ligare delen af deras hela belopp utsläppta, erfordras för begagnande
af de återstående disponibla låneandelarne intet låneaftal, med dermed
sammanhängande rätt för långifvaren till torskottsinbetalningar, ingen
subskription, ingen åtgärd för erhållande af notering med mera. Dessa
låneandelar kunna — Fullmäktige äro derom förvissade — försäljas
successivt och endast i den mån de för desamma påräknade belopp
blifva för Riksgäldskontoret behöfliga. Vid sådant förhållande förfaller
det skäl för en hufvudsakligen inhemsk upplåning eller för utlemnande
till låntagarne af obligationer såsom valuta, som kan hemtas ur vigten
deraf, att i detta fall upp- och utlåning må ske så vidt möjligt samtidigt,
likasom ock ingen anledning finnes till den farhåga, att ofvan
angifna låneandelars försäljning skulle medföra den betydliga olägenheten
deraf, att större belopp på en gång måste af Riksgäldskontoret
indragas innan deras användning i bestämdt syfte kunde ifrågakomma.
Beträffande de utlånta medlens användande sedan desamma blifvit
till Riksgäldskontoret återbetalda, torde ingen bestämmelse vara lämpligare
än den, som finnes i ofvan åberopade statsrådsprotokoll angifven,
eller att, derest dessa medel ej finnas erforderliga för vare sig fortsättning
af stambanebyggnaderna eller nybyggnader vid statsjernvägarne,
desamma skola användas för att påskynda amorteringen af
statens skuld. I detta afseende skulle i öfrigt, efter återbetalningen
af utlemnade lånebelopp, hvarje dernäst sammanträdande Riksdag blifva
i tillfälle att om sättet för dessa belopps behöriga användande meddela
bestämda föreskrifter.
I afseende å sättet för utlåningen ur den ifrågasatta fonden har
Kongl. Maj:t föreslagit, att utlåningen »måtte få af fullmäktige i Riksgäldskontoret
verkställas enligt reglemente, som, efter det förslag dertill
af Fullmäktige afgifvits, af Kongl. Maj:t fastställes.»
Angående denna del af Riksgäldskontorets styrelse och förvaltning
skulle således'' de grunder, som komme att tjena till rättesnöre
vid utförande åt ifrågavarande uppdrag och vid handhafvandet af den
under Riksgäldskontorets förvaltning stälda fonden, fastställas, icke af
Riksdagen, utan af Kongl. Maj:t, å hvilken från hvad öfligt är afvikande
föreskrift Fullmäktige slutligen ansett sig böra fästa StatsUtskottets
uppmärksamhet.))
Beträffande beloppet af de jernvägsobligationer, de enskilda penninginrättningarne
innehafva, har Utskottet af Kong!. Finansdeparte
-
14
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 46.
mentet erhållit den uppgift, att de enskilda solidariska bankerna den
1 sistlidne Februari egde enskilda jernvägsaktiebolags obligationer till
ett nominelt belopp af .......................................... kronor 19,403,874: 50.
att aktiebankerna och kreditaktiebolagen vid
samma tidpunkt egde dylika obligationer till
ett nominelt belopp af ............................................. » 8,277,200: —
Summa kronor 27,681,074: 50.
varande dessa obligationer utfärdade af 22 särskilda
jernvägsbolag; samt
att i nämnda summa ej vore mberäknad den
behållning af dylika obligationer, som egdes af
Aktiebolaget Göteborgs Handelskompani, å nyssnämnda
dag uppgående till ett bokfördt värde
af ................ ..... .................................................. » 7,400,615: 44.
Om beloppet af de allmänna inrättningar, sparbanker och dylika
penninganstalter tillhöriga jernvägsobligationer har ej någon uppgift
kunnat Utskottet meddelas.
Utskottet anser det vara utom allt tvifvel, att under den lifliga
företagsamhet, som föranleddes af de goda åren i början af detta årtionde,
i anläggningar af ‘alla slag, och särskildt i vidt utsträckta enskilda
jernvägsbyggnader, bundits en allt för stor del af det kapital,
som varit erforderligt till beredande af förlag på skäliga vilkoi åt just
de näringar, af hvilka nämnda anläggningar skolat hemta sin afsedda
egenskap att vara produktiva. Det måste likaledes anses vara obestridligt,
att fortvaron af ett sådant förhållande är egnad att försvåra, i
längden kanske omöjliggöra äfven den produktion, af hvars uppehållande
staten sjelf har det största intresse, samt till sist kan komma att medföra
verkningar, skadliga ej blott för vissa klasser, hvilkas verksamhet
närmast lider af den nuvarande förlägenheten, utan jemväl för samhället
i dess helhet.
Lika med Kong!. Maj:t finner derföre Utskottet, att »staten både
kan och bör låna sin medverkan till att förekomma den störande oro,
som detta kända förhållande kan till samhällets skada framkalla». Fn
sådan medverkan från statens sida synes i detta fall så mycket mera
befogad som, på sätt i ofvan intagna statsrådsprotokoll yttras, det icke
lärer kunna bestridas, att de förflutna årens företagsamhet, med sällsynta
undantag, vant-utmärkt för allvarligt och redligt arbete till steg
-
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 46.
15
rande af de enskildes och landets produktionskraft, ett förhållande, som
utan tvifvel förtjenar att vid denna frågas bedömande väl beaktas.
Af alla de väckta förslagen i förevarande syfte intager, enligt
Utskottets åsigt, Kong]. Maj:ts det främsta rummet. Till sitt omfång
noga begränsad^ eger detta förslag det företräde, att de medel, med
hvilka enligt detsamma staten skulle underlätta den allmänna rörelsen,
komma denna till godo nästan omedelbart, på de mest naturliga vägar
som stått till buds; hvaraf åter följt den fördel, att det belopp, som
Riksdagen kan komma att bevilja till användning enligt Kong!. Maj:ts
förslag, åstadkommer en kraftigare och mera gagnande verkan än den
allmänna rörelsen kunnat hemta af ett lika belopp, användt på ett sätt,
som endast medelbart skulle kommit den allmänna rörelsen till godo.
Det sätt, hvarpå enligt Kongl. Maj:ts förslag den allmänna penningställningen
skulle komma att underlättas, uppfyller ock det för en
sådan åtgärd oeftergifliga vilkor, att statens säkerhet ej dermed äfventyras,
och att enskildes lidna eller förestående förluster ej derigenom
på staten öfverflyttas.
Utskottet har alltså ansett sig böra tillstyrka, att Kongl. Majrts
förevarande proposition må läggas till grund för det beslut, Riksdagen
kan vilja fatta i det syfte, som afses i så väl berörda proposition som
flertalet af de här ofvan omförmälda enskilda motioner.
Då svårigheten för de enskilda penninginrättningarne att, så
som önskvärdt och behöfligt vore, tillgodose rörelsens kraf utan tvifvel
i ej ringa mån härleder sig deraf att det kapital, de i jernvägsobligationer
nedlagt, ej för det närvarande kan vid behof åter göras disponibelt,
torde det vara en nära till hands liggande utväg för den af bankerna
beroende rörelsens underlättande att, på sätt Kongl. Maj:t, föreslagit,
genom dylika obligationers belåning redan nu för bankerna frigöra
den i dessa papper inneliggande valuta. Att dervid, i afseende å
beskaffenheten af de jern vägsobligationer, som finge på sådant sätt belånas,
göra någon inskränkning utöfver den af Kongl. Maj:t föreslagna,
att obligationerna borde vara utfärdade af svenska jernvägsbolag, som
före utgången af år 1878 undfått koncession, har synts Utskottet hvarken
vara lämpligt eller behöfligt, enär dels genom en sådan ytterligare
inskränkning lätteligen kunde komma att uteslutas obligationer, hvilkas
tryck på den allmänna rörelsen det kunde vara angeläget att lindra,
dels ock, till följd af det sätt för ifrågavarande utlåning, som Kongl.
Maj:t föreslagit, statens säkerhet för beviljad försträcknings återbetalande
kan göras fullt betryggande utan att det, för vinnande häraf, är nödigt
att inskränka belåningsrätten endast till vissa slag af jernvägsobligationer,
helst som ihågkommas bör, att ett dylikt uteslutande ej
16
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 46.
kunde grundas på annat än det nuvarande förhållandet med ett och
annat slag af jernvägsobligationer, under det att Kong], Maj:ts förslag
just synes afse att sätta vederbörande obligationsinnehafvare i tillfälle
att, utan allt för stor olägenhet och rubbning i förhållandena, afvakta
de öfvertagna obligationernas blifvande värde.
Deremot har Utskottet funnit en, om ock ej väsentlig, utsträckning
i fråga om de värdepapper, som kunde på det föreslagna sättet
belånas, böra ega rum och med syftet i Kongl. Maj:ts förslag till fullo
öfverensstämma, i det Utskottet nemligen ansett under lånerätten böra
inbegripas äfven skuldförbindelser, utfärdade af jernvägsbolag, som före
utgången af år 1878 undfått koncession, enär dylika, i bankernas portföljer
liggande skuldförbindelser i sjelfva verket, om ock tidigare förfallna
eller uppsägbara, dock äro af samma natur och utöfva samma
tryck på rörelsen som de af jernvägsbolagen i obligationsform utgifna
förbindelser, och derför torde böra i det nu ifrågavarande hänseende
lika med dessa betraktas.
Beträffande det belopp, 30,000,000 kronor, som Kongl. Maj:t föreslagit
att till ifrågavarande utlåning högst få användas, har, vid ärendets
föredragning inför Kong]. Maj:t, Statsrådet och Chefen för Finansdepartementet
erinrat, hurusom det mötte svårighet att förutsäga, till
hvilket belopp belåningen kunde ifrågakomma. Med afseende derå att
af de utaf jernvägsbolag utfärdade obligationer och skuldförbindelser,
som de enskilda penninginrättningarne innehafva, en ej ringa del icke
torde behöfva eller komma att af dem belånas, samt att belåningsvärdet
å de obligationer, som komma att Riksgäldskontoret erbjudas,
naturligtvis måste betydligt nedgå under de här ofvan angifna nominella
obligationsbelopp, har Utskottet funnit beloppet af ifrågavarande
utlåning skäligen kunna till tjugutre millioner kronor nedsättas.
I fråga om sättet för anskaffande af de erforderliga medlen samt
beträffande förslaget att till låntagarne öfverlemna statsobligationer
såsom valuta, instämmer Utskottet i hvad Fullmäktige i Riksgäldskontoret
anfört i sitt här ofvan intagna utlåtande.
Det är sant, att sålunda till de enskilda penninginrättningarne
öfverlemnade statsobligationer skulle kunna af dem användas såsom
hypotek för utländska krediter, men ur det allmännas synpunkt torde
dessa krediters betalning vara mera att önska än deras användande i
vidsträckt omfång under en längre tid; och då, för beredande af kontant
penningetillgång till ifrågavarande utlåning, en obligationsförsäljning
måste ega rum, bör den, enligt Utskottets åsigt, ske genom
statens egen försorg samt på ett sätt, som leder till de billigaste möj
-
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 46.
17
liga lånevilkor och bäst befrämjar vinnandet af det syftemål, som med
åtgärden afses. I detta afseende anser Utskottet någon vidare utredning
ej erfordras än den, som innefattas i Fullmäktiges nyssnämnda
utlåtande, till hvilket Utskottet anhåller att få hänvisa.
Att meddela en ovilkorlig föreskrift om medlens upplåning inom
landet, skulle, enligt Utskottets förmenande, endast föga öfverensstämma
med det afsedda ändamålet att bereda den allmänna rörelsen erforderligt
förlagskapital. Om åter detta ändamål bäst vunnes genom medlens
anskaffande hufvudsakligen i utlandet, torde en dylik upplåning
lämpligast och på de billigaste lånevilkor kunna försiggå genom användande
af de i Fullmäktiges utlåtande omförmälda osålda andelarne
af 1872, 1875 och 1878 års statslån. Något hinder för dessa låneandelars
användande vid ifrågavarande upplåning kan, enligt Utskottets
åsigt, ej heller förefinnas, då i betraktande tages dels beskaffenheten
af de värdepapper, hvilkas belånande med ifrågavarande upplåning
afses, dels ock den omständighet att, enligt den här nedan föreslagna
bestämmelse, de upplånta och derefter utlånta medlen efter deras
återbetalning till Riksgäldskontoret skola, derest de då ej finnas
erforderliga vare sig för fortsättning af stambanebyggnaderna eller för
nybyggnader vid statsjernvägarne, användas till påskyndande af amorteringen
af statens skuld.
I sammanhang härmed får Utskottet fästa uppmärksamheten derå
att, ehuru 1875 och 1878 års lån äro i utländska myntslag förskrift^,
äro dock så väl obligationer som räntekuponger af nämnda lån betalbara
ej blott i utlandet, utan äfven i Stockholm i Riksgäldskontoret;
hvartill kommer, att i de till 1875 års lån hörande obligationer och
räntekuponger beloppet är evalveradt, jemväl i svenska kronor. Vid
sådant förhållande inses lätt, att ett användande af 1875 och 1878 års
obligationer ingalunda utesluter upplåning inom landet, utan att fast
hellre äfven dessa obligationer kunna inom landet försäljas, om i vissa
fall ett sådant upplåningssätt befinnes lämpligt och för staten fördelaktigt.
Af vigt torde vara, att vid medels anskaffande för ifrågavarande
ändamål upplåningen sker i hvarje fall såvidt möjligt samtidigt med
den utlåning, för hvilken de upplånta medlen behöfvas. Till vinnande
af säkerhet i de beräkningar, som af denna upp- och utlåning förorsakas,
synes det nödigt, att en viss tid, som Utskottet föreslår till den
1 Juni 1880, utsättes, inom hvilken såväl utlåningen bör vara till belopp
och beskaffenhet som återbetalningen till tiden bestämd.
I fråga om de inrättningar, som skulle ega att af den föreslagna
BiU. till Riksd. Prof,. 1876. 4 Sami. 1 Afä. SO Haft. 3
18
Stats- Utskottets Utlåtande N:o 46.
utlåningen sig begagna, torde böra iakttagas, att för de låntagare,
hvilkas verksamhet är grundad å på viss tid beviljad oktroj, tiden för
återbetalningen ej kan utöfver denna oktrojtid utsträckas, dock med
rätt för sådan låntagare att, om ny oktroj erhålles, omsätta lånet till
den slutliga återbetalningstid, inom utgången af år 1893, som kan
vara under sådan förutsättning vid lånets beviljande bestämd.
Då sparbanker ej ega annat afsevärdt kapital än insättningar,
som kunna dem affordra^, har Utskottet ansett den afvikelse från
Kongl. Maj:ts förslag böra ega rum, att sparbanker uteslutas från rättigheten
att erhålla lån ur ifrågavarande anslag.
Mot hvad Kongl. Maj:t i öfrig! föreslagit har Utskottet ej någon
att erinra. Hvad särskild! beträffar den Kongl. Maj:t förbehållna rätten
att meddela bestämmelser angående grunderna för ifrågavarande
utlåning, finner Utskottet inrymmandet åt Kongl. Maj:t af en sådan
rättighet — som i öfrig! ej afviker från hvad vid beviljande åren 1871
och 1876 af anslag å tillhopa 20,000,000 kronor till understödjande af
enskilda jernvägsanläggningar stadgats — vara motiveradt genom
ifrågavarande utlåningsåtgärds undantagsbeskaftenhet. I fråga om bestämmandet
af erbjudna jernvägsobligationers belåningsvärde lärer ock
Kongl. Maj:t säkrast kunna vinna kännedom om de på jernvägarnes
såväl nuvarande som blifvande trafik och afkastning inverkande förhållanden,
hvilka vid bedömande af obligationernas belåningsvärde
böra tagas i betraktande. 1 följd häraf och då Kongl. Maj:t, likasom
Fullmäktige i Riksgäldskontoret, ingalunda lärer underlåta att, med
skäligt afseende fästadt såväl å jernvägsobligationernas belåningsvärde
som ock jemväl å låntagarnes vederhäftighet, tillse, det statens säkerhet
vid ifrågavarande utlåning blir bevarad, har Utskottet ej funnit nödigt
föreslå Riksdagen att bestämma några särskilda grunder för jernvägsobligationernas
belåningsvärde, utan har Utskottet ansett meddelandet
af den här nedan under mom. e införda bestämmelse göra tillfyllest
för beredande af visshet om utlåningens verkställande på ett
för staten fullt betryggande sätt.
På grund af hvad ofvan anförts hemställer Utskottet,
l:o.
att Kongl. Majrts ifrågavarande förslag må på
det sätt bifallas, att Riksdagen beslutar:
a) att bemyndiga Fullmäktige i Riksgäldskontoret
alt, i den mån ansökningar derom inkomma, emot
förbindelser af allmänna inrättningar, banker och andra
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 46.
19
med af Kongl. Maj:t fästs tåld bolagsordning försedda
kreditanstalter, mot pant af obligationer eller skuldförbindelser,
utfärdade af svenska jernvägsbolag som
före utgången af 1878 undfått koncession, utlemna
lån på viss tid, dock ej längre än till slutet af år
1893, och till sammanräknadt belopp af högst tjugutre
millioner kronor;
b) att medel till ofvannämnda utlåning skola beredas
genom försäljning af återstående osålda obligationer,
tillhörande vare sig 1872 års i riksdaler riksmynt
förskrifna statslån eller 1875 års i tyska Riksmark
förskrifna statslån eller 1878 års i Pund Sterling
och Francs förskrifna statslån;
c) att upplåning enligt nästföregående moment
ej må ega rum annorledes än i den mån de af ofvannämnda
utlåning föranledda utgifter göra sådan upplåning
nödig; skolande Fullmäktige i öfrigt vid upplåningen
tillvägagå på sätt de finna lämpligast och
bäst befrämja statens fördel;
d) att lånesökande skola inom den 1 Juni 1880
hos Fullmäktige i Riksgäldskontoret anmäla, ej allenast
hvilka jernvägsobligationer eller af jernvägsaktiebolag
utfärdade skuldförbindelser, de önska att
såsom pant erbjuda, samt beloppet af det sökta lånet,
utan ock inom hvilken tid, före utgången af år
1893, de vilja återbetala det lån, som erhålles ; börande
i fråga om återbetalningstiden iakttagas, att, der
den lånesökandes verksamhet grundar sig på oktroj,
meddelad för viss tid, återbetalningstiden ej må utöfver
oktrojtiden utsträckas, dock med rätt för sådan
låntagare att, om ny oktroj erhålles, få omsätta lånet
till senare, vid lånets beviljande under sådan förutsättning
bestämd tid inom utgången af år 1893;
e) att lånevilkoren skola bestämmas sålunda att
staten, jemte fullt betryggande säkerhet för de bebeviljade
lånens återbetalning på utfästa tider samt
för behörigt gäldande af den å lånen betingade ränta,
erhåller full ersättning för de ränte- och öfriga utgifter,
som statens för ifrågavarande ändamål gjorda
upplåning medför;
f) att utlåningen må af Fullmäktige i Riksgälds
-
20
Siats-Utskottets Utlåtande JS'':o 46.
kontoret verkställas enligt de närmare, bär ofvan ej
angifna bestämmelser, som, efter det förslag dertill af
Fullmäktige afgifvits, af Kongl. Maj:t fastställas;
samt
g) att de sålunda utlånta medlen efter deras
återbetalning, till Riksgäldskontor skola, derest de
då ej finnas erforderliga vare sig för fortsättning af
stambanebyggnaderna eller för nybyggnader vid statsjernvägarne,
användas till påskyndande af amorteringen
af statens skuld.
Herr Mannerskantz bar i sin motion föreslagit Riksdagen att
besluta:
l:o att, till förstärkning af landets, genom användning för enskilda
jernvägsbyggnaders utförande, allt för mycket minskade tillgång
å för den industriella verksamhetens ostörda bedrifvande erforderligt
förlagskapital, genom Riksgäldskontoret i utlandet upptaga ett amorteringslån
af trettio millioner kronor samt dervid föreskrifva:
2:o att de på detta sätt anskaffade förlagsmedlen skulle användas,
antingen
a) för öfvertagande af obligationer, som blifvit utfärdade för anläggning
af sådana jernvägsbyggnader, som stode i samband med statens
banor eller tillförde dessa banor ökad trafik, och som kunde inköpas
till ett sådant pris, att räntan å det för obligationsköpet använda
kapitalet genom jern vägens skäligen beräknade behållna trafikinkomst
kunde motsvaras; eller
b) att till bolag, som bildats för jernvägsanläggningar af förutnämnda
beskaffenhet, lemna förs träck n inga r af sådant belopp, som erfordrades
för att under bestämdt antal år betänka den brist, hvarmed
den behållna trafikinkomsten understege annuiteten å för jern vägsbyggnadens
utförande upptagna amorteringslån; eller
c) genom tillhandahållande, i för den större rörelsen gagnelig
form, af på viss längre tid och emot fullgod säkerhet lemnadt förlag,
eller användning på något annat verksamt, nyttigt och utförbart sätt,
som kunde anses Renligt att återföra stadga inom den rubbade allmänna
krediten och förebygga ett långvarigt, skadligt verkande afbrott
i den stadigt fortgående kraftens utveckling inom landets näringar,
hvaraf icke blott hela samhällets, utan ock statshushållets framtida
Stats-Utskottets Utlåtande, N:o 46.
21
välbefinnande vore beroende; men med förbehåll att på viss tid för
annan användning utlemnade förlagsmedel, i den mån de återstäldes,
skulle i jernvägsföretag nedläggas.
Herr Grefve Sparre har föreslagit, att, derest under innevarande
år ett bolag eller association med ett kapital af minst två millioner
kronor samt med Kongl. Maj:ts nådiga tillstånd kunde komma i verksamhet,
som hade till hufvudsakligt ändamål att genom upplåning mot
obligationer på längre tid anskaffa penningar för att användas, dels
till utlåning mot pant af spanmål, metaller, trävaror och andra sådana
lösören, som kunde lämpa sig för belåning, dels att gifva förlag åt
idkare af jordbruk, bergshandtering, bruks- och sågverksrörelse, dels
att köpa eller belåna aktier och andra värdepapper, en sådan inrättning
måtte på det sätt understödjas, att staten såsom grundfond öfverlemnade
af Riksgäldskontoret utfärdade ouppsägbara obligationer, löpande
med procent ränta, till belopp af åtta millioner kronor, hvilka
obligationer dock icke finge begagnas till anskaffande af medel för
utlåning, utan endast till större eller mindre del försäljas, i händelse
sådant, vid inrättningens upplösning, till infriande af dess förbindelser
oundvikligen erfordrades.
Herr Wallenberg har hemstält, det Riksdagen behagade besluta
att öfverlemna till Kongl. Magt att i de fall, Kongl. Maj:t funne lämpligt,
för en tid af högst tjugu år bevilja räntegaranti för amorteringsobligationer,
utfärdade af de svenska jern vägsaktiebolag, som derom
gjorde underdånig anhållan; och har motionären ansett, att bland vilkor eu,
dem Kongl. Maj:t skulle ega närmare bestämma, borde ingå:
a) att räntegarantien för hvarje år begränsades till skilnaden
mellan jernvägens nettobehållning af trafiken och jernvägsbolagets uti
obligationerna förskrift^ ränta till högst fem procent;
b) att såväl jern vägsaktiebolaget som obligationsinneliafvarne
skulle tillerkänna staten, för dess med anledning af räntegarantien
gjorda utlägg, första inteckning i jernvägen såsom säkerhet framför
redan upptagna obligationslån; hvaremot staten icke skulle beräkna
ränta på sina utlägg i och för den lemnade garantien;
c) att det eller de jernvägsaktiebolag, som komme i åtnjutande
af denna fördel, skulle vara underkastade den särskilda kontroll å trafiken,
som Kongl. Maj: t kunde finna nödig, och skulle jemväl Kongl.
Magt förbehållas rättighet att, med jernvägsaktiebolagets uteslutande
under den tid räntegarantien fortfore, genom Kongl. Trafikstyrelsen
låta besörja trafiken å sådan jernväg; och
d) att till bestridande af‘ kostnaderna för ifrågakommaude utgifter
med anledning af den räntegaranti, Kongl. Maj:t kunde firma för godt
opaginerad Kontrollera mot PDF
>79
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 46.
att bevilja, Riksdagen skulle bemyndiga Riksgäldskontor^ att såsom
tillfälligt lån mot obligationer på fem å tio år upptaga och på Kong!.
Maj:ts reqvisition tillhandahålla erforderliga belopp.
De af nämnde tre motionärer framlagda förslag hafva med Kong].
Maj:ts proposition gemensamt syftet att genom de föreslagna åtgärderna
minska den förlägenhet, som för närvarande trycker näringslifvet
och den allmänna rörelsen. Då Utskottet här ofvan, med liufvudsakligt
tillstyrkande af Kong!. Maj:ts förslag, föreslagit vidtagande af
en åtgärd, hvarigenom den allmänna rörelsen komme att underlättas
och det till grund för omförmälda tre motioner liggande syfte således
i väsentlig mån uppnås, följer redan häraf, att Utskottet saknar skäl
att tillika förorda bifall till någondera af nämnda motioner.
Härtill kommer att de i dessa enskilda motioner framlagda förslag
äro synnerligen vidtgående, nästan helt och hållet sakna nödig
utredning och, framför allt, långt ifrån innebära någon visshet att deras
genomförande kunde utan ganska stora äfventyr och uppoffringar
för staten eg a rum.
Herr Mannerskantz har ock förmält anledningen till hans motion,
som afgifvits innan Kongl. Maj:ts proposition om bildande af en jernvägshypoteksfond
blifvit till Riksdagen aflåten, vara den att han önskat
dermed rigta uppmärksamheten å den vigtiga angelägenhet, som
sedermera föranledt just nämnda Kongl. propositions afgifvande.
Vid Herr Grefve Sparres motion får Utskottet särskildt erinra,
att, då staten med ett lika obligationsbelopp som det, han föreslagit,
understödde den af honom åberopade Allmänna Hypoteksbanken, erhöll
denna bank samtidigt en på fasta grundvalar hvilande organisation;
hvaremot det bolag eller association, hvars understödjande han
föreslagit och hvars verksamhetsområde synes ganska obestämdt, ännu
ej med någon grad af visshet kan antagas ens komma till stånd, äfven
om Riksdagen bifölle ifrågavarande motion.
Genomförandet åter af Herr Wallenbergs förslag skulle tvifvelsutan
bidraga att betydligt höja värdet af de jernvägsobligationer, å
Indika enligt detsamma ränta för eu lång tid blefve af staten garanterad,
men jemväl i en för det närvarande knappt beräknelig grad
öka statens af skattemedel utgående, redan nu stora utgifter. Då härtill
kommer, att äfven i andra afseende!! verkningarne af ett bifall till
Herr Wallenbergs förslag, i det skick hvari frågan nu föreligger, ej
kunna beräknas, har Utskottet ej ansett sig kunna till bifall förorda
ifrågavarande motion.
På grund af hvad sålunda anförts, hemställer Utskottet:
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 46.
23
2:o.
a) att Herr Mannerskantz’ ifrågavarande motion
ej må vinna Riksdagens bifall;
b) att Herr Grefve Sparres förevarande motion
må af Riksdagen lemna» utan afseende; och
c) att Herr Wallenbergs omförmälda motion ej
må af Riksdagen bifallas.
Herrar Hammar hjelm och Dickson hafva i sina ofvanom förmälda
motioner hemstält, att Riksdagen måtte till Kong!. Maj:ts disposition
ställa en summa af 30 millioner kronor för att dermed på det sätt,
med de vilkor och i den ordning, som Kongl. Maj:t funne lämpligt,
för statens räkning inköpa sådana enskilda fullbordade jern vägar, hvilka
Kongl. Maj:t efter pröfning af hvarje särskildt fall funne vara af fördel,
vare sig i politiskt eller ekonomiskt hänseende, för staten att ega
och trafikera i sammanhang med de af staten för egen räkning anlagda
stambanor.
Vid sistlidna års riksdag väcktes af Herr Hammarhjelm en
motion af helt och hållet lika innehåll med nyssnämnda motioner.
Utskottet yttrade derom, äfvensom angående en vid samma riksdag
väckt motion om inköp af Hallsberg—Motala—Mjölby jernväg, i sitt
då afgifna utlåtande N:o 63 följande:
»Statens förhållande till det enskilda jernvägsbyggandet har hitintills
hufvudsakligen bestått deri, att staten, för befrämjande af de
enskilda jernvägsanläggningar, hvilkas utförande ansetts vara af vigt
för det allmänna, beviljat dels anslag, dels, och förnämligast, lån till
dessa anläggningars utförande. I följd af denna grundsats har staten
varit i tillfälle att på förhand undersöka, hvilka jern vägsbolag ur statens
synpunkt varit förtjenta att understödjas.
Utskottet anser det ej vara välbetänkt att, med frångående af
den ställning, staten hittills funnit med sin fördel förenligt att intaga
till de enskilda jernvägsbolagen, likasom till den enskilda företagsamheten
i allmänhet, samt med ett ytterligare ökande af statens skuldsättning
för jernvägsföretag, nu besluta ett ingripande, som både för
det närvarande och för framtiden kunde leda till följder, hvilka ur
statskreditens synpunkt samt med afseende å ett önskvärd!,, väl af
-
Stats- Utskottets inlåtande JV.-o 46.
24
vägdt förhållande mellan statens inkomster och utgifter kunde blifva
att beklaga.
De åtgärder, hvilka i omförmälda motioner ifrågasättas och hvilka
afse redan fullbordade jernvägar, kunna nemligen ej genomföras utan
en betydligt ökad statens skuldsättning, och, för så vidt de affärer, på
hvilka staten skulle med de enskilda jernvägsbolagen inlåta sig, ej
komme att medföra tillräcklig inkomst, jemväl en ökad beskattning,
hvilken Utskottet ej ansett böra för detta ändamål påläggas.»
Uppå de sålunda anförda skäl afstyrkte Utskottet bifall till Herr
Hammarhjelms vid sistlidna års riksdag väckta enahanda motion; och
då Utskottets berörda utlåtande blef af Riksdagen bifallet och Utskottet
så mycket mera saknar skäl föreslå Riksdagen att frångå sitt år 1878
sålunda fattade beslut som det till grund för förslaget jemväl liggande
motiv, att penningeställningen skulle genom den föreslagna åtgärdens
vidtagande underlättas, redan under punkten l:o här ofvan beaktats,
hemställer Utskottet,
3:o.
att Herrar Hammarhjelms och Dicksons ifrågavarande
motioner ej må vinna Riksdagens bifall.
Friherre af Ugglas har, af anledning att Hallsberg—Motala —
Mjölby jernvägsaktiebolag nödgats afträda sin egendom till konkurs,
i sin inom Första Kammaren väckta och af nämnda Kammare till Utskottet
remitterade motion föreslagit inköp för statens räkning af nämnda
bolags jernväg och i sådant afseende hemstält,
att Riksdagen måtte till Kongl. Maj:ts förfogande, för att, på
sätt och i den ordning, Kongl. Maj:t skulle ega att närmare bestämma,
användas till inköp af Hallsberg—Motala—Mjölby jernväg tillika med
allt hvad dertill hörde så väl fast som löst, såsom husbyggnader, rörlig
materiel, reservdelar till lokomotiv och vagnar, verkstadsinventarier
och redskap, telegraf- och signaleringsinrättning, ställa ett belopp
af högst 5,000,000 kronor i af svenska staten utfärdade obligationer,
förskrifna med 3 procent årlig ränta och, enligt faststäld amorteringsplan,
förfallna till betalning inom 1899 års utgång;
att köpeskillingen skulle erläggas med ofvannämnda obligationer
al pari, utan att något kontant tillskott å statens sida egde rum; och
/
Stats- Utskottets Utlåtande N:o 46. 25
att Fullmäktige i Riksgäldskontoret skulle erhålla uppdrag att
utfärda och Kongl. Maj:t tillhandahålla dylika obligationer till högst
nyssnämnda belopp.
Beträffande denna framställning anhåller Utskottet att få åberopa
de skäl, Utskottet här ofvan under punkten 3:o anfört beträffande
Herrar Hammarhjelms och Dicksons motioner och hvilka Utskottet så
mycket hellre anser ega tillämpning äfven på Friherre af Ugglas’ förevarande
förslag, som sistlidna års Riksdag medelst i båda Kamrarne
fattadt sammanstämmande beslut, på grund af desamma, afslog de
vid nämnda riksdag väckta motioner jemväl om inköp af Hallsberg—
Motala—Mjölby jernväg. Friherre af Ugglas’ nu gjorda framställning
afser visserligen, i motsats mot Herrar Hammarhjelms och Dicksons
nyssnämnda motioner, en viss bestämd jernväg; men då Utskottet är
af den åsigt, att staten ej skulle haft anledning att sjelf bygga denna
jernväg och således ej heller nu bör inköpa densamma, samt de förhållanden
af enskild beskaffenhet, hvilka, på sätt motionären omförmält,
kunna beröra ifrågavarande bolags aktieegare och obligationsinnehafvare,
ej i och för sig torde innefatta giltig anledning till statens
mellankomst genom banans inköpande, hemställer Utskottet,
4:o.
att Friherre af Ugglas’ förevarande motion ej
må vinna Riksdagens bifall.
Slutligen har Herr Hedin i sin motion fästat uppmärksamhet på
angelägenheten af en utredning derom, huruvida staten borde göra
sig till herre öfver en betydligare del af privatbanesystemet, för att
kunna i den allmänna rörelsens intresse bättre ordna godstrafiken,
och för att kunna för landets försvar bättre tillgodogöra sigjernvägsförbindelserna.
Om denna fråga jakande besvarades, uppkomme spörsmål
om hvilka privatbanor borde i främsta rummet .inköpas; hvilka
förändringar till spårvidd, öfverbyggnad, stationsplaner m. m. åtskilliga
bland dem borde undergå för att fullt passa in och göra tjenst i statsbanesystemet,
och hvilken kostnad dessa förändringar skulle medföra.
När en af opartiske och sakkunnige män utförd undersökning beredt
ett material till svar på dessa m. fl. frågor; då men icke förr vore
Riksdagen i tillfälle att rätt öfverväga bärvidden af det beslut, den
Bill. till Jliksd. Prof. 1879. 4 Sami. 1 Afd. 30 Raft. 4
26
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 46.
kunde komma att fatta med anledning af de framställningar om jernvägsinköp,
af hvilka man hittills måhända endast sett förtruppen, ''samt
att fixera det pris, till hvilket staten kunde inlåta sig på en erbjuden
affär af detta slag.
En grundlig undersökning af detta ämne måste lända till gagn,
ehvad den utfölle till stöd för den ena eller andra meningen, och borde
derför ofördröjligen företagas.
Herr Hedin har- fördenskull föreslagit, att Riksdagen måtte besluta
en anhållan, det Kongl. Maj:t täcktes, så skyndsamt ske kunde,
låta genom sakkunnige män verkställa en utredning, huruvida, i hvilken
utsträckning och på hvilka vilkor det kunde anses för staten fördelaktigt
att förvärfva med statsbanorna i samband stående enskilda
jern vägar, samt vidtaga de åtgärder, hvartill en sådan utredning kunde
föranleda, samt att Riksdagen måtte ställa till Kong], Maj:ts förfogande
de för ändamålet nödiga medel, hvilkas belopp motionären hemstält,
att Stats-Utskottet måtte föreslå.
Vid sistlidna års riksdag väckte samme motionär förslag derom,
att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t anhålla om verkställande af eu
så väl ekonomisk som teknisk utredning i samma hänsenden, som i
hans nu i detta ämne ånyo väckta motion angifvits. I afgifvet utlåtande
N:o 63 hemstälde angående detta förslag Utskottet, att, dåden
sålunda ifrågasatta undersökningen måste antagas åsyfta ett blifvande
inköp af enskilda banor, och Utskottet ej ansåge Riksdagen böra uttrycka
eller antyda en önskan i sådant afseende, Riksdagen måtte
lemna motionen utan afseende; och blef denna hemställan af Riksdagen
bifallen.
Då de skäl, som föranledde nämnda, af sistlidna års Riksdag fattade,
i båda Kamrarne sammanstämmande beslut, synas Utskottet ännu
ega giltighet, hemställer Utskottet,
5:o.
att Herr Hedins ifrågavarande motion må af
Riksdagen lemnas utan afseende.
Stockholm den 27 April 1879.
På Stats-Utskottets vägnar:
CARL EKMAN.
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 46.
27
Reservationer:
A) vid punkten Ro (angående Kongl. Maj:ts proposition om bildande
af en jernvägshjpoteksfond):
af Herr L. M. Norden/elt, som dels yrkat beloppets bestämmande
till det af Kongl. Maj:t föreslagna, eller 30 millioner kronor, dels anfört
följande:
“Åtskilliga enskilda jernvägsbolag, .Indika dels alldeles icke, dels
till jemförelsevis ringa belopp erhållit statslån, hafva förbundit sig att
betala vida högre ränta och hastigare amortering, än de förmå, och
häruti ligger enligt min mening den väsentligaste orsaken till det för
tillfället nedtryckta värdet af svenska jernvägarnes obligationer.
Om jernvägsbolagens ställning så ordnades, att deras annuiteter
bestämdes till belopp, som motsvarade deras säkert påräkneliga nettoinkomster,
skulle denna svårighet väsentligen förminskas. För detta
ändamål bör staten kunna med fullkomlig säkerhet lemna dessa bolag
amorteringslån till den jemförelsevis låga ränta, till hvilken staten kan
anskaffa penningar, och dessutom medgifva uppskjutande af lånens
amortering under fem år, efter hvilken tid tillväxten af jernvägarnes
nettobehållning säkerligen skulle motsvara en skälig amortering.
Med beloppen af sådana lån jemte nya preferensaktier skulle säkerligen
de flesta jernvägsbolagen kunna, med fördel jemväl för fordringsegarne,
inlösa både sina nu utfärdade obligationer och sina sväfvande
skulder.
Den allmänna rörelsen så väl som jernvägsbolagen och innehafvarne
af deras obligationer skulle genom en sådan anordning vinna
varaktiga fördelar, och statskassan kunde genom det sätt, på hvilket
lånevilkoren uppstäldes, fullt betryggas emot förlust.
Om deremot jernvägsbolagen ytterligare öka sina skulder utan
att väsentligen öka sina nettoinkomster, torde flera af dem icke kunna
undgå att gorå konkurs. Enär det kan vara ganska osäkert, huruvida
fordringsegarne, eller andra personer, kunna bilda nya bolag, för att
öfvertaga jernvägarne, skulle, vid sådan händelse, så väl allmänna
rörelsen som obligationsinnehafvarne genom dylika konkurser komma
att lida stora förluster.
28
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 46.
Jag anser för den skull, att tillfället icke bör försummas att
redan nu försöka att rädda åtminstone några af jernvägsbolagen, och
föreslår, att till Utskottets förslag må tilläggas följande:
h) att i särskilda fall, då Kongl. Maj:t så pröfvar
lämpligt, af de i mom. a) till utlåning anvisade högst
23 millioner kronor större eller mindre belopp må,
såsom amorteringslån till enskilda jernvägsbolag,
livilkas jernvägar blifvit för allmän trafik upplåtne
före utgången af år 1876 och uti hvilka minst hälften
af aktieegarne äro svenske medborgare, utlemnas efter
nedanstående grunder:
1. Med följande inskränkningar och förbehåll
må dessa lån utgifvas till belopp af högst två tredjedelar
af bokförda anläggningskostnaden afjernvägen
„ med tillbehör, enligt räkenskap, som fullmäktige
godkänt;
2. Till de jernvägsbolag, hvilka förut erhållit
lån eller anslag af staten, må icke medgifvas större
lån, än att detsamma -tillika med ursprungliga beloppet
af förut meddelade statslån och statsanslag
icke må öfverstiga två tredjedelar af jernvägens anläggningskostnad
;
3. Dessutom må ifrågavarande amorteringslån
icke öfverstiga det belopp, som erhålles genom att
medeltalet af bolagets årliga nettoinkomst af jernvägstrafiken,
under de tre närmast före lånets utgifvande
förflutna kalenderåren, enligt räkenskap, som
af fullmäktige godkännes, kapitaliseras efter en räntefot,
som bestämmes på grund af statens högsta antagliga
eller verkliga kostnader för anskaffande och
förräntande af dessa medel, oberäknad! deras amortering
;
4. Förmånsrätt uti jernvägen med dertill hörande
lös och fast egendom erfordras för ifrågavarande
amorteringslån, och om icke förmånsrätt kan erhållas
före all annan jernvägsbolagets skuld, så måste förutvarande
lån med samma eller bättre rätt afdragas från
den summa, som annars skulle hafva kunnat såsom
amorteringslån utlemnas.
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 46.
29
Härvid skall, om räntan å förutvarande skuld
är högre än den, som, enligt hvad ofvan är sagdt, beräknas
för statslånet, den summa, som bör afdragas
från statslånets beräknade högsta belopp, förhöjas i
förhållande till den högre räntan för bolagets öfriga
qvarstående skuld.
5. Intill dess lag om inteckning uti jern vägar
med dertill hörande lös och fast egendom varder utfärdad,
må sådant amorteringslån utlemnas endast såvida
jernvägsbolagets samtliga skulder, det ifrågasatta
amorteringslånet inberäknadt, men oberäknadt skuld
till egare af aktier eller preferansaktier, icke öfverstiga
det belopp, som uppkommer genom att, såsom
ofvan är sagdt, kapitalisera medeltalet af bolagets
nettoinkomst af jernvägstrafiken under de senaste
tre kalenderåren.
Bolaget skall dessutom före lånets utbekommande
förbinda sig att, intill dess lag om inteckning ijernvägar
varder utfärdad, icke annat än för löpande utgifter,
utan Kongl. Maj:ts medgifvande åtaga sig nya
skulder.
6. Amortering af dessa lån må uppskjutas
högst fem år.
Den årliga räntan, som under dessa år skall erläggas,
så väl som den annuitet, hvilken skall utgå,
sedan amorteringen påbörjats, bestämmas af fullmäktige
med hänsyn till hvad här ofvan stadgas uti mom. e.)
7. I händelse räntor eller annuiteter icke å
bestämd tid erläggas, skall amorteringslånet vara förfallet
till inbetalning.
8. Fullmäktige i Riksgälskontoret ega att för
dessa amorteringslån i öfrigt bestämma de vilkor,
hvilka fullmäktige finna nyttiga. “
af Herrar Grefve N~. G. A. Sparre, F. L. S. Hederstjerna och G.
de Hare, hvilka yttrat (vid mom. a):
»Vi anse för vår del Utskottet hafva bort föreslå, att rättigheten
till låns erhållande ur det ifrågavarande anslaget må utsträckas jemväl
•fåll en annan klass af låntagare än den, Kongl. Maj:t närmast afsett.
Såsom bekant är, häfta åtskilliga jernvägsbolag i en ganska betydlig
sväfvande skuld till enskilda banker, för hvilken skuld de hafva pant
-
30
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 46.
satt egna obligationer, som de ej lyckats afyttra. Om nu dessa obligationer
ur det ifrågavarande anslaget belånas af jernvägsbolagen omedelbart
eller af bankerna, synes vara för staten såsom långifvare likgiltigt,
om blott i båda fallen lånevilkoren bestämmas så, att statens säkerhet
blir fullt betryggande. Deremot måste det för jernvägsbolagen vara
allt annat än likgiltigt, om åt dem lemnas tillfälle att sjelfva, på drägliga
vilkor, belåna dessa obligationer eller om eu sådan belåning måste
ske genom bankerna såsom mellanhand. I senare fallet nödgas nemligen
jernvägsbolagen att fortfarande, kanske i stegrad grad, vidkännas
lånevilkor, som äro för deras existens betungande, i vissa fall kanske
vådliga. Ur statens synpunkt torde det vara högeligen önskvärdt, att
jernvägsbolagens existens genom drägliga lånevilkor underlättas, och
vi hafva derför hållit före, att äfven jernvägsbolag böra inbegripas bland
de låntagare, hvilka skulle ega att ur ifrågavarande anslag undfå lån.
Vi yrka fördenskull,
att i klämmen, punkten Do, mom. a), efter ordet
»kreditanstalter» må tilläggas orden: “äfvensom med
af Kongl. Maj:t faststäld bolagsordning försedda jernvägsbolag.
))
af Herrar Grefve C. Beck-Friis, L. M. Norden/eif, F. L. S. Hederstjerna,
A. R. von Krcemer och Friherre C. F. L. Hochshild (vid mom. f}:
»Då det synes öfverflödigt att, sedan Riksdagen enligt de förestående
momenten, derest de antagas, sjelf bestämt de hufvudsakliga
grunderna för den ifrågavarande utlåningen, föreskrifva, att närmare
bestämmelser derför skola af Fullmäktige i Riksgäldskontoret föreslås
och af Kongl. Majt fastställas, och vida lämpligare att öfverlemna åt
Fullmäktige att i hvarje särskildt fall pröfva, och med fästadt afseende
å så väl det erbjudna bypotekets värde som låntagarens vederhäftighet,
bestämma det sökta lånets belopp; och då det dessutom synes vara
stridande mot föreskriften i § 111 Regeringsformen att åt Kongl. Maj:t
öfverlåta fastställandet af Fullmäktiges förslag, för så vidt dermed afses
rättighet att i förslaget göra förändringar och sålunda för Fullmäktige
utfärda instruktion, hafva vi ansett oss bära mot detta moment anmäla
vår reservation.))
af Herr Grefve A. Mörner: »Ofvertygad att »den förlägenhet, som,
efter hvad från flera orter förspörjes, för närvarande trycker näringslifvet
och den allmänna rörelsen», beror af sådana förhållanden, som
icke kunna afhjelpas eller undanrödjas genom upptagande af statslån,
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 46.
31
och att en sådan upplåning och derefter följande utlåning, som här är
ifrågasatt, icke ligger inom området för statens åtgöranden och icke
är för staten gagnelig, har jag ansett mig böra yrka af slag å Kongl.
Maj:ts i ärendet afgifna nådiga proposition N:o 29 äfvensom å Statsutskottets
af nämnda Kongl. proposition föranledda förslag i punkten
l:o af förestående utlåtande.»
af Herrar E. Keij, C. Ifvarsson, P. O. Hörnfeldt, Jan Andersson
och J. E. Johansson, hvilka yttrat:
»Att utsträcka lånerätten så långt som Utskottets majoritet gjort
torde icke kunna anses vara rätt välbetänkt. Icke heller lärer afsigten
att bilda ett inhemskt fondsystem — detta vare bäste finansmäns hittills
oupphunna önskemål — kunna vinnas blott genom ett Riksdagens beslut
att medlen ovilkorligen böra upplånas inom landet, och att obligationer
skola utfärdas, lydande enbart å svenskt mynt. Så lätt och ledigt
torde icke ett dylikt system kunna anordnas, allra minst nu och
i det låneomfång det närvarande behofvet anses kräfva. Emellertid om
det derför måste finnas olämpligt att besluta en ensidig åtgärd, som till
största delen skulle stanna på papperet allena, lärer det få anses ej
mindre betänkligt att, på sätt Utskottet föreslagit, genom begagnande
af Riksgäldskontorets äldre obligationer, sammanblanda ett tillfälligt
statsunderstöd •— beslutadt på grund af öfvergående rubbningar i den
enskilda företagsamheten — med Riksgäldskontorets egentliga upplåningar
i och för våra statsjernv ägare regelbundet planlagda utveckling. Vi
förbise ingalunda att uppläggandet af ett nytt lån på kortare tid och
lydande å svenskt mynt med evalvation i lämplig utländsk myntsort,
på sätt Kongl. Maj:t föreslagit, antagligen kommer att för staten ställa
sig dyrare än en slutförsäljning af återstående obligationer tillhörande
1872, 1875 och 1878 årens statslån, äfvensom att detta lånesätt skall
föröka den redan förut mer än ensidigt långa listan af svenska statslån;
men denna förlust torde å andra sidan mer än uppvägas af den
vinst, som innebäres deruti att det tillfälliga förblir det tillfälliga, att
hjelpen fortfarande derom erinrar behofvet, och att icke glömskan af
det nuvarande finansiella betryckets orsaker allför mycket befrämjas
genom ett framtida, måhända lyckadt försök af statshjelpens uppgående
på ett eller annat sätt i den långa amorteringstid de ofvannämnda lånen
omfatta.
Men, enär, i allt fall, kraftiga åtgärder torde vara nödiga för den
allmänna rörelsens underlättande, och för stärkande af den kredit, som
måhända i någon mån kan rubbas i följd af föreställningar om de enskilda
sedelulgifvande bankernas minskade förmåga att fullgöra, i samma
32
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 46.
omfattning som förut, sina åligganden, i fall deras rättighet att utgifva
sedlar å 5 och 10 kronors valör kommer att, på sätt Kongl. Maj:t tillkännagifvit
dess afsigt vara, med snaraste upphöra, anse vi att Utskottet
bort — under förutsättning att Riksdagen i hufvudsak beslutar
sådana åtgärder rörande Riksbanken, som Kongl. Maj:t ifrågasatt såsom
vilkor för upphäfvande af berörde sedelutgifning — tillstyrka Riksdagen
att antaga Kongl. Maj:ts proposition angående den ifrågavarande
hypoteks-lånefonden, likväl med den förändring, att beloppet nedsättes
till högst 23,000,000 kronor, att sparbankerna uteslutas från lånerätt, såsom
äfven utskottsmajoriteten tillstyrkt, och att tillägg göres derom att
de obligationer, hvilka Riksgäldskontoret för detta ändamål utfärdar,
skola inlösas i samma mån som de beviljade lånen återbetalas.))
af Herrar Liss O. Lavsson, O. B. Olsson, Sven Nilsson, Ola Andersson
och Sven Andreasson, hvilka ansett, att Utskottets utlåtande och förslag
i denna punkt l:o bort erhålla följande lydelse och innehåll:
»Utskottet anser det sätt, hvarpå Kongl. Maj:t föreslagit statens
medverkan för underlättande af den allmänna rörelsen, ega det företräde
framför öfriga i sådant afseende väckta förslag, att dels ej derigenom
från enskilde på staten öfverflyttas en vare sig befarad eller
redan gjord förlust, dels ock den hjelp, som allmänna rörelsen kan
hafva att hemta af en åtgärd, sådan som Kongl. Maj:t föreslagit, kommer
denna rörelse till godo så godt som omedelbart.
Om, såsom antagligt torde vara, landets enskilda penninginrättningar
för det närvarande ej kunna tillgodose rörelsens verkliga och
giltiga behof så som önskvärdt vore, torde detta förhållande icke så
mycket hafva sin grund i brist på penningar inom landet,, utan lärer
enligt Utskottets åsigt, orsaken dertill mera vara att söka i andra, på
dessa penninginrättningars ställning inverkande omständigheter, främst
den, att en del af deras kapital är bundet i öfvertagna jernvägsobligationer,
hvilkas för det närvarande svårafsättliga beskaffenhet betager
dem egenskapen att vara en påräknelig tillgång för mötande af utgifter,
och dertill, kanske i lika hög grad, den omständighet att bankerna
begagnat sig af Utländska krediter, hvilka hastigt kunna till återbetalning
uppsägas och derför nödga till en stor, eljest ej behöflig återhållsamhet
i deras utlåning.
Då emellertid de af bankerna öfvertagna jernvägsobligationer böra
stiga i värde och deraf följande afsättlighet allt efter som trafiken å
de banor, för hvilka de utfärdats, hinner upparbetas, lärer den allmänna
rörelsen obestridligen kunna utan risk för staten underlättas derigenom,
att staten sätter penninginrättningarne i tillfälle att, under afvaktan af
ett sådant resultat, genom belåning af dessa papper göra den i dem
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 46.
33
inneliggande valuta för rörelsens behof disponibel. Den öfvergångstid,
för hvilken en sådan åtgärd må vara behöflig, finner Utskottet, lika
med Kongl. Maj:t, ej behöfva öfver femton år utsträckas.
Da således statens åtgärd i förevarande afseende lämpligen bör
inskränkas till belåning af de utaf enskilda penninginrättningar öfverögna
jernvägsobligationer, bör också det belopp, staten för sådant ändamål
vill anslå, kunna bestämmas med ledning af dels summan utaf
dylika, i penning™rättningarne inneliggande obligationer, hvilkas belåning
kan ifrågakomma, dels det belåningsvärde, dessa obligationer
kunna ega.
I detta senare afseende hyserUtskottet den åsigt, att, om än vederbörande
jernvägsbolags skuld i förhållande till dess egna kapital med flera dylika
omständigheter i ej oväsentlig mån inverkar på obligationernas
belåningsvärde, bör detta dock hufvudsakligen, med skäligt afseende
fästad t jemväl å låntagarens vederhäftighet, bestämmas på grund af
jernvägens påräkneliga behållna trafikinkomst, sådan den, med ledning
af den redan lemnade nettobehållningen, kan beräknas. Denna den
säkraste eller måhända enda säkra beräkningsgrund för eu jernvägsobligations
verkliga värde saknas likväl helt och hållet beträffande sådana
jernvägar, som ännu ej äro för trafik öppnade och om hvilka man ej
ens med visshet kan veta, om och när de blifva det. Utskottet anser
ej heller med bevarande af nödig säkerhet för staten förenligt att belåna
dylika jernvägars obligationer.
()m härnäst i betraktande tages beloppet af de enskilda penninginrättningarnes
egande jernvägsobligationer, befinnes, att, såsom bär
ofvan meddelats, de enskilda solidariska bankerna, aktiebankerna och
kreditaktiebolagen den 1 sistlidne Februari egde dylika obligationer till
ett belopp af nominell omkring 27,600,000 kronor. Då antagas kan,
att häri ingå dels åtskilliga obligationer af den säkra beskaffenhet och
redan nu förvärfvade samt erkända värde, att deras belåning ur den
nu ifrågasätta fonden ej kan vara behöflig, dels ock, till betydligt belopp,
obligationer hvilka, i likhet med de af Aktiebolaget Göteborgs Handelskompani
till ett bokfördt värde af omkring 7,400,000 kronor innehafda,
ej ^ kunna enligt ofvan angifna grunder till belåning ur samma fond
ifrågakomma, blir häraf — helst då »allmänna inrättningar» endast i
ytterst ringa mån torde komma att af ifrågavarande utlåning sig begagna
— en gifven följd, att belåningsvärdet af de obligationer, hvilka
enligt ofvan föreslagna bestämmelser kunna ifrågakomma att, till belåning
hos Riksgäldskontoret erbjudas, nedgår betydligt under den af
Kongl. Magt, föreslagna summa af 30,000,000 kronor och ej ens lärer
Bdi. till Riksd. Prof. 1879. 4 Samt. 1 Afd. SO Höft, '' 5
34
Ståts-Utskottets Utlåtande N:o 46
kunna till 20,000,000 kronor beräknas under annan förutsättning än
den, att en ej obetydlig del af jern vägsbolagens sväfvande skuld komme
att i obligationer förvandlas och i följd deraf till belåning ifrågakomma.
Under denna förutsättning anser likväl Utskottet beloppet af den föreslagna
fonden skäligen kunna till 20,000,000 kronor bestämmas.
Hvad beträffar sättet för den upplåning, som af ifrågavarande
fonds bildande föranledes, delar Utskottet Kongl. Maj:ts åsigt, afl penni
nginrättningarne skulle vara för sina behof nästan lika väl betjenta
med statsobligationer som med penningar, och får Utskottet i detta
afseende endast erinra om den stadga och säkerhet, som, der så erfordras,
för dessa penninginrättningars rörelse stå att vinna genom utlemnade
statsobligationers användande såsom hypotek för utländska
krediter.
Men äfven i de fall, der lånen komme att kontant utgå och statsobligationerna
således borde för medels anskaffande af Riksgäldskontoret
försäljas, anser Utskottet en sådan försäljning böra inom landet ega
ruin. Det särskilda ändamålet med ifrågavarande upplåning gör det,
ur synpunkten af statens kredit, synnerligen önskvärd! att undvika anlitandet
af den utländska penningemarknaden, och Utskottet har redan
här ofvan uttalat den öfvertygelse, att inom landet ej saknas penningar,
som utan olägenhet kunna i ifrågavarande statsobligationer placeras,
i följd hvaraf ock Utskottet ansett det ej vara behöflig! att, på sätt
Kongl. Magt föreslagit, i lämplig utländsk myntsort evalvera obligationernas
i svenskt mynt förskrift^ belopp.
Eu inhemsk upplåning skulle dessutom medföra den afsevärda
fördelen, att bördan af landets årligen till utlandet utgående annuitetsliqvider
ej behöfde med den nu ifrågasatta skuldsättningen ytterligare
ökas; hvarjemte Utskottet, i fråga om möjligheten att, med iakttagande
af redan ingångna kontraktsbestämmelser, för nu ifrågavarande ändamål
använda de ännu till Riksgäld skontorets disposition stående osålda andelarne
af 1872, 1875 och 1878 års lån, hyser en tvekan, som icke
ens kan un danrödj as genom en bestämmelse derom, att de medel, som
kunna genom försäljning af sistnämnda låneandelar inflyta och derefter
utlånas, ovilkorligen skola efter deras återbetalning användas vare sigill
fortsättning af stambanebyggnaderna eller till amortering af statens
skuld.
För underlättande af ett på faktiska förhållanden grundadt bedömande
af möjligheten att, utan men för penningeställningen, inom
landet upplåna ifrågavarande belopp, får Utskottet här nedan meddela
följande tabell, upprättad enligt från Kongl. Finansdepartementet och
Statistiska centralbyrån erhållna uppgifter:
Stats-Utskottets Utlåtande N.-o 46.
35
Utdrag af uppgifter angående Riksbankens, enskilda sedelutgifvande
bankers samt filialbankers, aktiebankers och kreditaktiebolags
ställning m. m. (000 uteslutna).
Vid slutet af
Innestå- ende på
upp- och
afs’< rif- ning.
Innestå- ende på
deposi- tion och
sparkasse- räkning
hos
banker.
Delegar- nes i spar- banker
innestå- ende be- hållningar.
Summa af
de tre
föregående
kolum- nerna.
Kassa i
guld, silf- ver och
sedlar
samt kop- par- och
brons- mynt.
Bankernas
obegag- nade sedel- utgifnings- rätt.
Diskon- terade vex- lar, lån
och å kre- ditiv ute- stående.
Skulder
till ut- ländska
banker m.
fl.; efter
afdrag af
fordringar.
År 1869 ..........
22,257
51,726
47,128
121,111
33,527
22,457
140,413
cz>
1870 ...........
28,502
58,305
57,376
144,183
43,657
22,305
141,403
„ 1871 ..........
31,083
74,253
71,694
177,030
54,247
20,638
156,122
c? 1
» 1872.........
40,648
103,285
87,739
231,672
61,966
12,171
186,973
B !
.. 1873 ...........
43,584
128,057
106,255
277,896
72,539
16,916
236,964
•-i
t*r
, 1874 ..........
32,397
165,689
124,897
322,983
66,298
17,770
283,487
p
>-*• i
, 1875 ...........
35,945
164,635
134,119
334,699
51,793
28,897
290,720
CT5
„ 1876............
39,335
195,907| 144,296
379,538
42,050
30,899
319,303
LO 1
• 1
.. 1877 .........
34,928
200,021
- -
- -
37,050
40,256
331,440
- 29,499
- 1878...........
35,931
193,903
- -
- -
35,936
41,516
322,343
21,618
Id. 31 Jan. 1879* 36,634
192,455
- -
- -
38,651
48,437
318,656
16,451
|d. 28 Febr. 1879*| 39,230
196,438
—
39,433
49,061
320,591
10,400
* 1 uppgifterna för den 31 Januari och 28 Februari 1879 är aktiebolaget Göteborgs Handelskompani
uteslutet.
Anm. ). I kolumnen för “kassa" äro, beträffande .Riksbanken, införda dess behållningar jemväl i kopparoch
bronsmynt men deremot “utrikes vexlar“ uteslutna, samt, beträffande de enskilda bankinrättningarne,
alla de särskilda slags valutor, som i bankuppgifterna äro inbegripna under den gemensamma
rubriken “kassabehållning", inräknade.
Anm. 2. Då de till Kongl. Finansdepartementet inkomna öfversigter af de enskilda bankinrättningarnes
ställning för tiden till och med 1876 års slut under en gemensam rubrik upptaga fordringar och
skulder af och till in- och utländska banker och bankirer m. fl., så kan beloppet af skulder till
utländska banker och bankirer m. fl. särskilt för sig icke utrönas för tiden före 1877 åra början.
Af dessa uppgifter framgår, att de medel, hvilka landets samtliga
penninginrättningar hafva till sitt förfogande, äro så betydliga,
att, när genom den af Kongl. Maj:t föreslagna åtgärd de enskilda
penninginrättningarne sättas i tillfälle att med större säkerhet än för
det närvarande röra sig med sina för utlåning egande medel och an
-
36
Ståts-Utskottets Utlåtande N:o 46.
lita de utvägar, som i sådant afseende stå dem till buds, det ingalunda
behöfver befaras, att eu upplåning inom landet skulle kunna på den
allmänna rörelsen och bankernas förmåga att tillgodose denna hafva
eu menlig inverkan.
Med afseende å den föreslagna upplåningens beskaffenhet att vara
en undantagsåtgärd, som noga bör hållas inom de för densamma utstakade
gränser, finner Utskottet det vara af vigt, ej blott att uppoch
utlåning sker i hvarje fall samtidigt, utan äfven att, sedan de utlåna
medlen blifvit till staten återburna, staten ej heller vidare må
häfta i någon af denna utlåning förorsakad skuld. För sådant ändamål
och för vinnande af säkerhet i de beräkningar, som af denna uppoch
utlåning förorsakas, synes det nödigt, att en viss tid, som Utskottet
föreslår till den 1 Juni 1880, utsattes, inom hvilken såväl utlåningen
bör vara till belopp och beskaffenhet som återbetalningen till
tiden bestämd. På det staten vidare må kunna i mån af återbetalningen
frigöra sig från ifrågavarande skuld, är det nödigt, att Riksgälskontoret
förbehåller sig rätt till ifrågavarande statsobligationers
amortering på sådant sätt, att berörda ändamål må kunna uppfyllas.
Räntefot, valörer och öfriga de nya statsobligationerna rörande bestämmelser
torde lämpligen böra öfverlemnas åt Fullmäktiges i Riksgäldskontoret
afgörande.
I fråga om de inrättningar, sorn skulle ega att ur den föreslagna
fonden undfå lån, torde böra iakttagas att för de låntagare, hvilkas
verksamhet är grundad å på viss tid beviljad oktroj, tiden för återbetalningen
ej utöfver denna oktrojtid utsträckes, dock med rätt för
sådan låntagare att, om ny oktroj erhålles, omsätta lånet till den slutliga
återbetalningstid inom utgången af år 1893, som kan vara under
sådan förutsättning vid låuets beviljande öfverenskommen.
Då sparbanker ej ega annat egentligt kapital än insättningar,
som kunna dem afifordras, har Utskottet ansett den afvikelse från
Kongl. Maj:ts förslag böra ega rum, att sparbanker uteslutas från rättigheten
att ur ifrågavarande fond erhålla lån.
Mot hvad Kongl. Maj:t i öfrigt föreslagit har Utskottet ej något
att erinra. Hvad särskildt beträffar den Kongl. Maj:t förbehållna rätten
att meddela bestämmelser angående grunderna för ifrågavarande utlåning,
finner Utskottet inrymmandet åt Kongl. Maj:t af eu sådan rättighet
— som i öfrigt ej afviker från hvad vid beviljande åren 1871 och
1876 af anslag å tillhopa 20,000,000 kronor till understödjande af enskilda
jernvägsanläggningar stadgats — vara fullt motiveradt genom
ifrågavarande utlåningsåtgärds undantagsbeskaffenhet.
Då här således är fråga om att staten skall bereda lättnad i det
37
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 46.
betryck, som råder uti vissa grenar af industri och rörelse, genom att
sätta de penninginrättningar, hvilka till betydligare del öfvertagit
obligationer, utfärdade af jernvägsbolag, i tillfälle att frigöra de häri
nedlagda summor medelst belåning af samma obligationer; då staten
sålunda skall träda emellan till förmån för enskild verksamhet och till
HöVe Pande enskild förlägenhet, hvilket säkerligen endast i mycket
sällsynta. fall bör ifrågakomma, så måste staten ock vara angelägen
att, så vidt möjligt är, söka förebygga att liknande rubbningar af samma
ellei andra orsaker återupprepas. Ett medel, bland andra, i denna rigtning
är att Riksbanken mer och mer beredes ett större inflytande på
den allmänna penningställningen och lånerörelsen i landet, och detta
anser Utskottet af den vigt, att, om ej Riksdagen beslutar sådana åtgärder,
staten ej bör beträda den här ifrågasatta vägen.
Af sådan anledning, och då Kongl. Maj:t samtidigt med detta förslag
uti eu annan proposition för Riksdagen tillkännagifvit sin afsigt att
förordna om upphörande af de enskilda bankernes rätt att utgifva femkronesedlar,
under innevarande år, och tiokronesedlar, senast inom
1882 års utgång, hvadan Riksbanken borde sättas i tillfälle att kunna
motsvara de ökade fordringar på densamma, som häraf blifva en följd,
så synes det Utskottet vara Riksdagens oafvisliga pligt — såsom den
hvilken enligt grundlagen har Riksbankens vard, likasom Rikets gäld
under sitt ansvar — att vid detta tillfälle noga tillse att ej staten
skuldsättes för att lindra eu tillfällig rubbning i rörelsen, med mindre
äfven åtgärder vidtagas till beredande af större trygghet för framtiden.
Det är af dessa skäl, som Utskottet, då det i hufvudsak tillstyrker
Kongl. Maj:ts nu ifrågavarande proposition, gör detta endast under den
bestämda förutsättning, att denna Riksdag beslutar sådana åtgärder,
hvarigenom indragningen af förutnämnda femkronesedlar under detta
ar möjliggöres, samt förklarar sig vilja vidtaga anordningar, erforderlig?''1,
från den allmänna rörelsens synpunkt, för indragningen före utgången
af år 1882 utaf de enskilda bankernas tiokronesedlar, hvilket
förklarande bör kunna ske medelst åt Fullmäktige i Riksbanken lemnadtuppdrag
att till nästa ar inkomma med förslag i detta afseende.
Utskottet hemställer alltså,
att Kongl. Maj:ts nu ifrågavarande förslag må
på det sätt bifallas, att Riksdagen — under* vilkor och
förutsättning att de åtgärder, som för den allmänna
rörelsens behof kunna anses erforderliga vid indragning
under innevarande år af de enskilda bankernas
femkronesedlar, nu vidtagas, äfvensom att Riksdagen
38
Siats-Utskottets Utlåtande N:o i6.
i sammanhang dermed förklarar sig vilja vidtaga de
anordningar, som ur samma synpunkt kunna erfordras
vid indragningen senast före utgången al år 1882 af
enskilda bankernas tiokronesedlar — beslutar:
a) att under Riksgäldskontorets förvaltning bildas
en fond till belopp af högst tjugu millioner kronor;
b) att medel till utlåning från denna fond skola
beredas genom försäljning inom landet i män af behof,
eller öfverlemnande åt låntagarne till pris, som
Fullmäktige i Riksgäldskontor^ bestämma, af statsobligationer,
lydande å svenskt mynt; skolande Fullmäktige
vid de nya obligationernas utfärdande och
försäljning tillvägagå på sätt de finna lämpligast och
bäst befrämja statens fördel, samt underställa Kongl.
Maj ds nådiga fastställelse de beslut, som rörande berörda
nya obligationer komma att fattas, med underdånig
anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes å lånet meddela
sin nådiga garanti;
c) att de obligationer, hvilka Riksgäldskontoret
för detta ändamål utfärdar, skola inlösas i samma
män, som de beviljade lånen återbetalas;
d) att lån ur fonden må erhållas på viss tid,
dock ej längre än intill slutet af ar 1893, af allmänna
inrättningar, banker och andra med af Kongl. Maj:t
faststäld bolagsordning försedda kreditanstalter, mot
pant af obligationer, utfärdade af svenska j omväga - bolag, hvilkas jernvägar äro öppnade för allmän trafik;
e) att lånesökande skola före den 1 Juni 1880
hos Fullmäktige i Riksgäldskontoret anmäla, icke
allenast hvilka jernvägsobligationer såsom pant erbjudas
och beloppet af det sökta lånet, utan ock inom
hvilken tid, före utgången af år 1893, lånesökariden
vill återbetala det lån som erhålles; börande i
fråga om återbetalningstiden iakttagas, att, der den
lånesökandes verksamhet grundar sig på oktroj, meddelad
för viss tid, återbetalningstiden ej må utöfver
oktrojtiden utsträckas, dock med rätt för sådan låntagare
att, om ny oktroj erhålles, få omsätta lånet
till senare vid lånets beviljande under sådan förutsättning
bestämd tid inom utgången af år 1893 ;
f) att jernvägsobligationernas belåningsvärde huf
-
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 46,
39
vudsakligen skall, med skäligt afseende fästadt jemväl
å låntagarens vederhäftighet, bestämmas på grund
af jernvägens påräkneliga behållna trafikinkomst, sådan
den med ledning af den redan lemnade nettobehållningen
kan beräknas;
g) att lånevilkoren skola bestämmas sålunda,
att staten, jemte fullt betryggande säkerhet för lånens
återbetalning på utfästa tider samt för behörigt gäldande
af den å lånen betingade ränta, erhåller full
ersättning för de rånte- och öfriga utgifter, som det
upptagna statslånet medför; samt
h) att utlåningen ur fonden skall verkställas af
Fullmäktige i Riksgäld skontoret enligt de närmare,
här ofvan ej angifna bestämmelser, som, efter det förslag
dertill af Fullmäktige afgifvits, af Kong!. Mai:!
fastställas.»
af Herrar A7. Petersson och C. A. Larsson.
B) vid punkt en 2:o, mom b) (angående Herr Grefve E. Sparres
motion):
af Herrar Grefve C. Beck-Friis, L. M. Nordenfelt, Grefve L. af
Ugylas, Grefve A7. G. A. Sparre, F. L. S. Fl eder stjerna, Grefve C. S.
A. Lagerberg, G. de Afart'', A. R. ron Kr annor, Friherre C. F. L. Ffochschild,
E. Key och P. O. ff(imfeld t, hvilka, upptagande ett inom Utskottet
af Herr Hörnfeldt väckt förslag, förenat sig om följande yttrande
och hemställan:
»Herr Grefve Sparre har i sin motion anfört, att, enligt hans
åsigt, en hufvudorsak till den nuvarande förlägenheten i vårt land
vore att söka i bristen på tillräckligt och billigt kapital för utvecklandet,
af vår industri samt deraf föranledd svårighet att, äfven under i
öfrig!, gynsamma förhållanden, kunna konkurrera på verldsmarknaden.
Bankerna hade visserligen sökt tillhandahålla näringarne rörelsemedel,
men det kunde betvifla om deras organisation och egentliga ändamål
tilläte dem att vara förläggare åt den större industrien. Motionären
har derför, åberopande exemplet af allmänna hypoteksbankens inrättande,
ansett, att en institution borde komma till stånd, hvilken hade
till ändamål att mot obligationer på längre tid skaffa förlag åt våra
hufvudnäringar samt såmedelst befria bankerna från en stor del af
detta bestyr, hvilket icke rätt väl kunde besörjas af anstalter, som upplånade
penningar på kort tid. Genom den högst betydliga utveckling,
hvilken såväl jordbruk, bergshandtering, bruks- och trävarurörelse som
40
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 46.
all slags annan större industri under de senaste åren tagit, vore behofvet
af förlag allt mera känbar!. För tillfredsställande af detta behof
erfordrades, enligt motionärens förmenande, en stark penninginstitution,
hvilken, på ungefär enahanda sätt som hypoteksbanken,
kunde anskaffa det för dylikt förlag erforderliga kapital samt i möjligaste
mån befria från behofvet af dyrbara och äfventyrlig^ utländska
krediter. Men om ock en sådan inrättning genom enskildes bemödanden
komme till stånd, skulle densamma dock svårligen kunna på
någorlunda drägliga vilkor i utlandet upplåna penningar, derest icke
institutionen på ett mera verksamt sätt understöddes af statsmakterna.
Herr Grefve Sparre har derför föreslagit, att, derest under innevarande
år ett bolag eller association med ett kapital af minst två
millioner kronor samt med Kongl. Maj:ts nådiga tillstånd kunde komma
i verksamhet, som hade till hufvudsakligt ändamål att genom upplåning
mot obligationer på längre tid anskaffa penningar för att användas
dels till utlåning mot pant af spanmål, metaller, trävaror och
andra sådana lösören, som kunde lämpa sig för belåning, dels att gifva
förlag åt idkare af jordbruk, bergshandtering, bruks- och sågverksrörelse,
dels att köpa eller belåna aktier och andra värdepapper, eu
sådan inrättning måtte på det sätt understödjas, att staten såsom grundfond
öfverlemnade af Riksgäldskontoret utfärdade ouppsägbara obligationer,
löpande med 4 1/2 procent ränta, till belopp af åtta millioner
kronor, hvilka obligationer dock icke finge begagnas till anskaffande
af medel för utlåning, utan endast till större eller mindre del försäljas,
i händelse sådant, vid inrättningens upplösning, till infriande af dess
förbindelser oundvikligen erfordrades.
Såsom synes, är detta Herr Grefve Sparres förslag synnerligen
omfattande. Det bolag eller association, han omförmält, skulle enligt
nämnda förslag erhålla ett alltför obestämdt och vidt utsträckt verksamhetsområde
för att kunna fylla den bolaget tilltänkta uppgiften att
utgöra en fast stödjepunkt för vår industri. Det torde ock knappt vara
antagligt, att eu sådan penninginrättning kunde komma till stånd,
äfven om Riksdagen bifölle ifrågavarande motion. Vi hafva derför, lika
med Utskottet, ej ansett förslaget kunna understödjas i hela det omfång,
detsamma af motionären erhållit.
Deremot finnas enligt vår åsigt omständigheter för handen, som
göra ett bifall till förslaget i någon de! deraf synnerligen önskvärdt,
och äfven utan äfventyr för staten möjligt, nemligen i hvad det afser
trävarurörelsen.
I det statsrådsprotokoll, som finnes bifogadt den Kongl. propositionen
angående bildande af en jernväghypoteksfond, finnes medde
-
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 46.
41
ladt, att exportvärdet af bräder, plank och bjelkar nedgått från omkring
99 millioner år 1877 till omkring 56 millioner år 1878 samt
under sistnämnda år stält sig betydligt lägre än under något år alltsedan
1871. De nu gällande pris utvisa ett ytterligare nedgående.
Detta förhållande har i dessa dagar utgjort föremål för vederbörande
yrkesidkares allvarliga öfverläggningar, och det har blifvit för
Stats-Utskottet tillkännagifvet, att en association, benämd sågverksegarnes
garantiförening, är under bildande i ändamål att söka ''förekomma
de förluster, en nödtvungen försäljning nu skulle medföra. För
Utskottet har uppgifvits, att skilnaden mellan nu rådande pris och
förlidet års uppgår till omkring 36 kronor per standard, motsvarande
å hela trävaruexporten eu kapitalförlust af omkring 25,400,000 kronor.
Man har ansett, och såsom oss synes på goda skäl, att det inträffade
prisfallet till hufvudsaklig del skulle hafva undvikits, såvida ej åtskilliga
sågverksegare sett sig nödsakade att, för penningars anskaffande,
sälja varan till hvad pris som helst. Om deremot innehafvare af trävaror
sattes i tillfälle att erhålla lån på längre tid, blefve deraf den
naturliga följden, att betydliga q vantite ter trävaror, som under ett. motsatt
förhållande måste kastas in på den redan öfverfylda marknaden,
då kunde hållas tillbaka i afvaktan på stigande konjunkturer. Eu sådan
prisstegring komme antagligen icke länge att låta vänta på sig,
allra helst skogsafverkningen för export denna vinter varit högst obetydlig.
Nyssnämnda under bildning varande förening, för hvilken förslag
till reglemente redan blifvit uppgjordt, afser att lemna lån åt sågverksegare,
vare sig enskilda personer eller bolag, mot säkerhet af så-väl
sågadt som osågadt, vid sågverk, hamn eller upplagsplats varande trävarulager
eller annan realsäkerhet. Förfallotiden för dessa lån finge
ej utsträckas längre än till den 1 Oktober 1881, och föreningen skulle
upplösas i April månad år 1882. Föreningens grundfond skulle utgöra
minst en, högst tre millioner kronor och bildas af de delaktighetsbelopp,
för hvilka delegarne anmälde sig till inträde i föreningen. Af
dessa belopp skulle föreningens styrelse ega infordra tio procent genast
och ytterligare femton procent när styrelsen funne föreningens ställning
sådant kräfva, samt återstoden, om styrelsen funne föreningen vid tiden
för dess upplösning ej derförutan kunna fullgöra sina förbindelser.
Föreningen skulle anskaffa erforderliga penningemedel antingen genom
direkt upplåning eller utfärdande af obligationer, förfallande till betalning
senast den 31 December 1881 och hvilkas sammanlagda belopp
skulle få uppgå till högst tio gånger den tecknade grundfonden, men
i intet fall öfverstiga femton millioner kronor. Någon vinst- eller
Bih. till Riksd. Prot. 1879. 4 Sami. 1 Afd. 30 Höft. 6
42
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 46.
ränteutdelning till d elegans skulle ej få ega rum förr än föreningen
upplöstes. Härjemte äro, för åstadkommande af offentlig kontroll, åtskilliga
bestämmelser i det uppgjorda reglementet föreslagna, såsom
att ordförande i styrelsen skulle utses af Kongl. Maj:t; att Fullmäktige
i Riksgäldskontoret skulle utse en revisor; att föreningens räkenskaper
och handlingar skulle hållas tillgängliga för nämnde revisor samt för
den särskilda undersökning, som Kongl. Maj:t eller Chefen för Finansdepartementet
kunde finna för godt att låta anställa; att en öfversigt
af föreningens ställning skulle genast efter hvarje qvartals slut i närvaro
af den utaf Fullmäktige i Riksgäldskontoret utsedde revisor upprättas
och ofördröjligen till Finansdepartementet insändas ; att jemväl
i öfrigt alla de upplysningar rörande föreningen, som af Chefen för
Finansdepartementet kunde äskas, skulle honom meddelas; samt att
efter verkstad revision exemplar af revisionsberättelsen skulle till Finansdepartementet
och Fullmäktige i Riksgäldskontoret .insändas.
Omförmälda reglemente har ännu ej af Kongl. Maj:t pröfvats. Med
anförandet af ofvanberörda, derur tagna bestämmelser hafva vi endast
velat meddela upplysning om de föreslagna hufvudsakliga grunder, på
hvilka föreningens verksamhet skulle hvila.
Det statsunderstöd, som för föreningen ifrågasatts och hvarförutan
den ansetts ej kunna komma till stånd eller med tillbörlig kraft
fylla sin uppgift, ''skulle, på sätt reglementet vidare innehåller, bestå
deri att staten genom Riksgäldskontoret åt densamma öfverlemnade
obligationer å nominelt 3,000,000 kronor, hvilka borde sättas i allmänt
förvar och bilda en understödsfond. Dessa obligationer finge ej till
betäckande af föreningens skulder försäljas, förr än full betalning för
de till grundfonden hörande förbindelser blifvit infordrad, hvilket åter
ej skulle kunna ske i annat fall än att styrelsen funne föreningen vid
tiden för dess upplösning ej derförutan kunna fullgöra sina förbindelser.
Innan föreningen upplöstes, borde dessa statsobligationer genom
styrelsens försorg återställas till Riksgäldskontoret; men vore de i pin
helhet eller till någon del försålda, skulle styrelsen till Fullmäktige
lemna betalning för desamma så till kapital som ränta, så långt föreningens
tillgångar dertill försloge.
Den uppgift, ifrågavarande förening sig förelagt, att skydda en
af landets hufvudsakliga näringar för betydliga förluster, som genom
föreningens verksamhet kunna förebyggas, synes oss vara af den för
landet gagnande beskaffenhet, att giltig anledning förefinnes att tillstyrka
statens medverkan. I betraktande deraf att delegarne sjelfva, genom
den tecknade grundfonden, ikläda sig ett betydligt ansvar, torde ock
grundade skäl förefinnas för det antagande, att föreningen kommer att
Stats- Utskottets Utlåtande N:o 46.
43
handhafva utlåningen på ett sådant sätt, att de begärda statsobligationernas
användande ej må blifva behöfligt, helst denna utlånings ändamål,
att befria från nödvändigheten att till förlustbringande pris sälja
afverkade trävaror, låter sig väl förena med ett synnerligen lågt belåningsvärde
å dessa trävaror.
Om Riksdagen beviljar föreningen statens understöd på det föreslagna
sättet, följer naturligtvis häraf att, vid reglementets fastställande
af Kongl, Maj:t, grunderna för föreningens verksamhet komma
att underkastas en så omsorgsfull granskning, att statens säkerhet
blir fullt betryggad; i hvilket afseende vi för vår del hafva funnit
önskvärd!, att de här ofvan angifna inbetalningar å grundfonden af
10 och 15 procent höjdes till respektive 20 och 25 procent samt att
såsom vilkor för statsobligationernas försäljning stadgades, att betalning
för de till grundfonden hörande förbindelser skulle vara icke blott
infordrad, utan äfven erlagd.
Då den föreslagna åtgärden eger eu viss likhet med öfverlemnandet
år 1861 åt Allmänna Hypotheksbanken af Riksgäldskontorets
obligationer å 8,000,000 riksdaler såsom grundfond, få vi meddela den
upplysning, att dessa den 1 Juli 1861 utfärdade obligationer äro förskrifna
med 4V2 procent årlig, lialfårsvis förfallande ränta; att det i
dem förskrifna kapitalbelopp är å obligationsinnehafvarens sida ouppsägbart;
samt att obligationerna äro stälda att infrias sex månader efter
af Riksgäldskontoret verkstäld uppsägning. Vi hafva ansett de nu
ifrågavarande statsobligationerna böra vara af hufvudsakligen enahanda
beskaffenhet som de till Allmänna Hypotheksbanken öfverlemnade, och
få härvid fästa uppmärksamheten derå, att dessa senare obligationer
i Riksgäldskontoret bokföras inom linien samt att, med ett liknande
bokföringssätt för de obligationer, hvilkas utfärdande vi föreslå, statens
skuld icke i någon mån komme att genom dessas utfärdande
ökas i annan händelse än att, mot förmodan, obligationerna måste till
betäckande af föreningens skulder försäljas.
Yi hemställa:
a) att Herr Grefve Sparres förevarande motion
må på det sätt bifallas, att Riksdagen beslutar att
genom Riksgäldskontoret ställa till Kongl. Maj:ts förfogande
räntebärande obligationer till nominelt belopp
af tre millioner kronor, af hufvudsakligen enahanda
beskaffenhet som de till Allmänna Hypotheksbanken
såsom grundfond öfverlemnade, för att lemnas såsom
reservfond till en Sågverksegares garantiförening,
44
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 46.
byggd på sådana af Kongl. Maj:t godkända grunder
och stäld under sådan offentlig kontroll, att staten
icke kan befaras komma att lida någon förlust på
den sålunda lemnade reservfonden, och att föreningen
kan antagas väl uppfylla det med densamma
afsedda ändamålet; samt
b) att åt Fullmäktige i Riksgäldskontoret må
uppdragas att utfärda och enligt Kongl. Maj:ts disposition
tillhandahålla de under nästföregående moment
omförmälda statsobligationer/1
C) vid punkten 3:o (angående Herrar Hammarhjelms och Dicksons
motioner): af Herrar C. Ekman, L. M. Norden]''eif. Grefve N. G. A. Sparre,
F. L. S. Hederstjerna, G. de Maré och A. R. von Kr annor, hvilka ansett,
att Utskottet bort motivera sin hemställan i denna punkt dels
dermed att i Herrar Hammarhjelms och Dicksons förslag i ej ringa
mån inginge det syfte, hvars tillgodoseende föranledt det under punkten
Do gjorda förslag; dels ock dermed att ett möjligt beslut i den af
Herrar Hammarhjelm och Dickson angifna rigtning borde vara grundadt
på en utredning, sådan som Herr Hedin i sin under punkten 5:o omförmälda
motion föreslagit.
D) vid punkten 4:o (angående inköp af Hallsberg—Motala—Mjölby
jernväg), af Herrar C. Ekman och G. de Maré, hvilka ansett, att Utskottets
yttrande och förslag i denna punkt bort hafva följande lydelse
och innehåll:
»Friherre af Ugglas har i sin inom Första Kammaren väckta och
af nämnda Kammare till Utskottet remitterade motion till en början
omförmält, att sedan styrelsen för Hallsberg—Motala—Mjölby jernvägsaktiebolag
hos Kong]. Maj:t gjort framställning om nådig proposition
till denna Riksdag rörande inköp, på angifna vilkor, af bolagets
jernväg med allt hvad dertill i fast och löst hörde, hade Kongl. Maj:t,
enligt hvad numera kändt vore, funnit sig icke kunna bifalla en sådan
framställning. Sedan detta ärende af Kongl. Maj:t pröfvats, hade emellertid
nya förhållanden uppstått, hvilka icke af Kongl. Maj:t kunnat
tagas i öfvervägande, men hvilka syntes motionären vara af den beskaffenhet,
att de borde föranleda till vidtagande af någon åtgärd från
Riksdagens sida.
De nya förhållanden, som sålunda åsyftades, bestode deruti, att
styrelsen för Hallsberg—Motala—Mjölby jernvägsaktiebolag tvungits
att afträda bolagets egendom till konkurs, och att sålunda ifrågavarande
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 46.
45
jernväg ovilkorligen, och sannolikt innan Riksdagen nästa år sammanträdde,
komme att försäljas.
Tidpunkten vore sålunda inne att afgöra, huruvida staten antingen
borde, möjligen för alltid, afstå från tanken att med sitt eget stambanesystem
införlifva denna jernväg, eller, då tillfälle nu erbjöde sig att på
sannolikt fördelaktiga vilkor kunna blifva egare till denna jernväg, inköpa
densamma.
En blick på jern vägskartan, likasom den fullständiga utredning
i detta ämne, som under ärendets handläggning bos Kongl. Maj:t blifva
verkstäld, en utredning, som motionären anhållit att få åberopa,
visade, efter hans uppfattning, till fyllest de fördelar, som genom ett
inköp af denna bana för staten skulle uppstå.
Men andra skäl talade äfven, efter motionärens förmenande, för
ett sådant inköp.
Jemlikt 17 § i den för detta jernvägsaktiebolag af Kongl. Maj:t
faststälda bolagsordning hade nemligen aktieegarne åtagit sig den förpligtelse
att, utöfver tecknadt och inbetaldt aktiebelopp, göra tillskott,
derest icke inkomsten af jernvägen lemnade tillgång till räntor och
afbetalning å bolagets obligationsskuld. Och på grund af sådan förpligtelse
hade aktieegarne redan nödgats tillskjuta medel, uppgående
för alla till 64 procent och för en del ända till 84 procent af det ursprungliga
aktiekapitalet. Under nuvarande tryckta ekonomiska förhållanden
hade denna förpligtelse känts till den grad betungande, att
icke allenast enskilda personer, utan åtminstone ett stort industrielt
bolag och en stor kommun, för att undgå vidare tillskott och med begagnande
af en utväg, mot hvilken bolagsordningen icke syntes lägga
hinder i vägen, afhändt sig sina aktier och öfverlemnat dem åt personer,
hvilka uppenbarligen saknade förmåga att fullgöra ofvanberörda,
med aktierätten förknippade förbindelse. . En sådan åtgärd måste dock
icke allenast föranleda till ändlösa förvecklingar, utan kunde jemväl i
sin mån ganska menligt inverka på hela landets anseende och kredit,
två saker, hvilka ett mäktigt intresse bjöde staten att synnerligen under
närvarande tid söka väl bevara, allra helst när sådant kunde ske utan
nämnvärd ekonomisk uppoffring.
Då nu emellertid jernvägsbolaget afträdt sin egendom till konkurs,
följde deraf, att med denna egendoms försäljning måste komma att förhållas
enligt konkurslagens föreskrifter, och sålunda torde Riksdagen i
afseende å ett inköp al denna bana nu icke böra fatta något annat
beslut än att för detta ändamål ställa erforderliga medel till Kongl.
Maj:ts disposition och dervid endast för sin del bestämma dels stor
-
46
Stats- Utskottets Utlåtande N:o 46.
leken af den köpeskilling, som för jernvägen högst finge betalas, dels
sättet för denna köpeskillings liqviderande.
Köpeskillingen har motionären ansett böra bestämmas till högst
5,000,000 kronor, och stödjer han sin åsigt härutinnan på den värdering
af jernvägen, som på föranstaltande af Trafikstyrelsen verkstälts,
och liqviden har motionären ansett böra ske medelst öfverlemnande
till säljaren al pari af obligationer, utfärdade af svenska staten och
löpande med 3 procent ränta. Eu sådan räntesats å den sålunda högst
ifrågasatta köpeskilling motsvarade en årlig utgift af 150,000 kronor,
och då jernvägens nettoafkastning under åren 1874—1877 i medeltal
uppgått i det allra närmaste till 2,58 procent å ofvannämnda högsta
köpeskilling, skulle den förlust, som staten i sämsta fall genom inköp
af banan äfventyrade, inskränka sig till 0,42 procent eller till 21,000
kronor om året, en förlust, som efter all antaglighet skulle, allt eftersom
jernvägen hunne upparbetas, försvinna och i stället lemna rum för
en vinst, som gåfve staten god ränta på dess i detta företag nedlagda
penningar.
Deremot och då räntan å de obligationer, som för jernvägen skulle
utgöra köpeskilling, af motionären blifvit antagen till endast 3 procent,
syntes honom all billighet tala för, att dessa obligationer blefve af staten
inlösta inom en jemförelsevis kort tid, och kunde denna tid lämpligen
bestämmas till 20 år, eller till 1899 års utgång.
På grund af hvad sålunda anförts har Friherre af Ugglas föreslagit:
att Riksdagen måtte till Kongl. Majrts förfogande, för att, på sätt
och i den ordning, Kongl. Maj:t egde att närmare bestämma, användas
till inköp af Hallsberg—Motala—Mjölby jernväg tillika med allt hvad
dertill hörde, såväl fast som löst, såsom husbyggnader, rörlig materiel,
reservdelar till lokomotiv och vagnar, verkstadsinventarier och redskap,
telegraf- och signaleringsinrättning, ställa ett belopp af högst 5,000,000
kronor i af svenska staten utfärdade obligationer, förskrifna med 3
procent årlig ränta och, enligt faststäld amorteringsplan, förfallna till
betalning inom 1899 års utgång;
att köpeskillingen skulle erläggas med ofvannämnda obligationer
al pari, utan att något kontant tillskott å statens sida egde rum; och
att Fullmäktige i Riksgäldskontoret måtte erhålla uppdrag att utfärda
och Kongl. Maj:t tillhandahålla dylika obligationer till högst nyssnämnda
belopp.
Den utredning i förevarande ämne, motionären åberopat, innelatfas
i Kongl. Jernvägstrafikstyrelsens underdåniga utlåtande den 11
sistlidne Januari, Kongl. Väg- och Vattenbyggnadstyrelsens underdåniga
utlåtande den 28 i samma månad samt Kongl. Jernvägstrafikstyrelsens
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 46.
47
underdåniga utlåtande don 4 sistlidne Februari. Då nämnda handlingar
äro för frågans bedömande synnerligen upplysande, bär Utskottet,
för att bringa dem till Riksdagens kännedom, fogat dem såsom bilagor
till detta Utskottets utlåtande; hvarvid Utskottet dock ansett obeliöfligt
att tillika aftrycka de i nämnda underdåniga utlåtanden såsom bilagor
åberopade vidlyftiga tabeller, värderingsinstrument in. m., enär de af
dessa bilagor framgående resultat finnas i sjelfva utlåtandena hufvudsakligen
angifna.
Utskottet delar till fullo motionärens med Kongl. Jernvägstrafikstyrelsens
åsigt öfverensstämmande uppfattning om angelägenheten deraf
att Hallsberg—Motala—Mjölby jernväg nu varder för statens räkning
inköpt. Förslag härom blef visserligen vid sistlidna års riksdag afslaget;
men denna fråga föreligger nu i ett vida förändradt skick, dels
derigenom att en då nästan helt och hållet saknad utredning nu blifvit,
af vederbörande embetsmyndigheter på Kongl. Maj:ts föranstaltande
åstadkommen, dels ock genom jernvägsbolagets derefter inträffade och
pågående konkurs, som haft till följd att frågan om banans inlösen nu
framställer sig med det största tänkbara eftertryck.
Ifrågavarande jernvägsanläggning bär bragts till stånd utan något
understöd från det allmännas sida; midt inne i landet sammanbinder
den stambanesystemet och förkortar betydligt afståndet mellan de norra
och södra landsdelarne. I enskild egares hand utgör den en konkurrensbana
med statens jernvägar; de olika fraktsatser, den splittring
och de olägenheter i förvaltningen, som häraf äro en följd, leda mycken
trafik, som eljest skulle gå öfver den raka linie, hvaraf denna jernbana
utgör en dei, in på andra mindre naturliga vägar, allt till men såväl
för trafikanterne som för statens intresse af en naturligt ordnad jernvägstrafik.
Till dessa omständigheter, som i Kongl. Jernvägstrafikstyrelsens
bifogade utlåtanden blifvit fullständigt utvecklade, kommer nu ytterligare,
att, såsom bekant, de uppoffringar, hvilka till följd af bestämmelser
i bolagets ordning redan drabbat och ytterligare kunna komma att
drabba jernvägens intressenter, vare sig aktieegare eller obligationsinnehafvare,
äro så betydliga och kunna medföra så beklagliga verkningar,
att äfven ur denna synpunkt och för åstadkommande af ett
slut på dessa förvecklingar statens inköp af banan måste vara högeligen
önskvärdt; hvarjemte ytterligare är att besinna, att, då i följd
af bolagets konkurs banan med det snaraste måste ovilkorligen försäljas,
det med afseende å dess läge och anknytning till stambanorna måste
vara staten allt annat än likgiltigt i hvems hand banan kommer och
huru den kommer att trafikeras.
48
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 46.
På dessa och de af motionären i (ifrigt anförda skäl anser Utskottet
sig böra understödja hans förslag om denna jern vägs inköpande.
Mot den föreslagna högsta köpeskillingen, 5,000,000 kronor i af
staten utfärdade 3 procent-obligationer, beräknade al pari, har Utskottet
ej något att erinra, och får Utskottet i detta afseende hänvisa till den
värdering af banan och öfriga utredning, som i Kongl. Jernvägstrafikstyrelsens
bifogade utlåtande den 11 sistlidne Januari förekommer.
Med afseende å nämnda statsobligationers låga räntefot torde det
jemväl vara nödigt, att kapitalet någorlunda snart kommer obliga tionsinnehafvarne
till godo, och Utskottet har derför, lika med motionären,
ansett amorteringstiden ej böra öfver tjugu år utsträckas.
Deremot har Utskottet i afseende å sättet för amorteringen funnit
skäl föreslå en närmare bestämmelse än som i motionen finnes an gifven.
Om det föreslagna statslånet komme att, såsom vanligt, gäldas
med en lika annuitet, fördelad på de tjugu åren af lånets löptid, skulle
denna årliga annuitet, omfattande såväl ränta som, till ett äfven under
de första åren betydligt belopp, kapitalamortering, komma att uppgå till
6,72157 procent eller 336,078 kronor 50 öre. Särskild! under de första
åren, innan trafiken å banan hunnit af staten upparbetas, blefve en sådan
amortering för staten förenad med någon uppoffring. Utskottet har
derför funnit amorteringen ej böra utfästas att taga sin början förr än
efter fem år eller från och med år 1885. Som likväl, med afseende
å detta särskilda statslåns jemförelsevis mindre betydliga belopp och
andra möjligen inträffade förhållanden, det kan vara önskvärd! att staten
eger rätt att under nyssnämnda fem år, eller intill år 1885, infria
hela lånet, torde en sådan rätt böra staten förbehållas, hvarvid inlösningskursen
dock bör sättas, icke till pari, utan till det verkliga värde,
obligationerna vid inlösningstiden för innehafvaren ega.
En aritmetisk uträkning i detta afseende utvisar, att, om det i
obligationerna nedlagda kapital antages böra afkasta 5 procent ränta,
blir det närvarande verkliga värdet af hela den ifrågavarande obligations- .
serien 83,76 procent af det nominella beloppet. Detta procenttal utvisar
ock medelvärdet eller det sannolika värdet af hvarje, denna obligationsserie
tillhörande särskild obligation. Det verkliga värdet åter af hvarje
sådan särskild obligation beror helt och hållet af den på utlottning
beroende tiden för dess förfallande till betalning och inlösen. I gynsammaste
fall, då obligationen genast inlöses, utgör detta värde pari,
eller 100 procent; i ogynsammaste fall, då obligationen först vid
amorteringsstidens slut inlöses, utgör detta värde 75,os procent.
Under förutsättning af obligationernas inlösen med det beräkneliga
värde, de för obligationsinnehafvarne ega, motsvaras under hvarje
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 46.
49
särskild! år af amorteringstiden detta värde af ett kapital, som är lika
med deras ursprungligen antagna värde 83,76 procent förökadt med
ränta på ränta intill den tid då inlösningen verkställes, och minskadt
med dåvarande värdet af de räntor, obligationsinnehafvarne redan uppburit.
För de första fem åren af ifrågavarande obligationslåns löptid
blir, vid början af hvarje år, detta värde följande, nemligen:
första året, 1880 ........................................................... 83,76 procent
84,95
86,20
87,51
88,88
och
allt å
andra lt 1881 ...................................................
tredje “ 1882 .......................................................
fjerde “ 1883 .......................................................
femte “ 1884 .....................................................
det nominella beloppet.
Förenämnda sålunda angifna värden har Utskottet ansett böra
läggas till grund för inlösningsbeloppet vid ett eventuel! begagnande
af statens rätt att under hvilket af nämnda fem år som helst infria
ifrågavarande obligationer. Under hvarje särskild! år stiger naturligtvis
detta värde så småningom i den proportion, som utvisas vid eu
jemförelse mellan de här ofvan angifna värden vid årets början och
vid det påföljande årets ingång. Utskottet har likväl ej funnit lämpligt
att föreslå föränderliga inlösningskurser under ett. och samma
löpande år, utan anser det beräknade värdet vid hvarje års början
böra läggas till grund för inlösningskursen för hela året, när helst
under detsamma en inlösning ifrågakommer. Utskottet har vidare ansett
statens rätt att infria ifrågavarande obligationer böra inträda sex
månader efter af Riksgäldskontoret medelst kungörelse i allmänna
tidningarne verkstäld uppsägning.
På grund af hvad sålunda anförts hemställer Utskottet,
4:o.
att Friherre af Ugglas’ förevarande motion må
på det sätt bifallas att Riksdagen beslutar:
a) att till Kongl. Maj:t,s förfogande, för att, på
sätt och i den ordning, Kongl. Maj:t eger att närmare
bestämma, användas till inköp af Hallsberg—Motala
—Mjölby jernväg tillika med allt hvad dertill hörer,
såväl fast som löst, såsom husbyggnader, rörlig materiel,
reservdelar till lokomotiv och vagnar, verkstadsinventarier
och redskap, telegraf- och signaleringsinrättning,
skall ställas ett belopp af högst 5,000,000
Bih. till Riksd. Frat. 1879. 4 Sami. 1 Afd. .10 Höft. 7
50
Stats-Utskottets Utlåtande N-o 46.
kronor i af svenska staten utfärdade obligationer,
förskrifna med 3 procent årlig ränta;
b) att köpeskillingen skall erläggas med ofvannämnda
obligationer till öfverenskommet belopp al
pari, utan att något kontant tillskott å statens sida
egen rum;
c) att staten ej skall vara skyldig verkställa
någon amortering af dessa obligationer under åren
1880, 1881, 1882, 1883 och 1884, men deremot ega
rätt att när som helst under nämnda fem år, efter
föregången, medelst kungörelse i allmänna tidningarna
af Riksgäldskontoret verkstäld, sex månaders
uppsägning, inlösa samtliga dessa obligationer efter
en kurs af 83,76 procent år 1880; 84,95 procent år
1881; 86,20 procent år 1882; 87,61 procent år 1883
samt 88,8 8 procent år 1884, allt å nominella obligationsbeloppet,
med tillägg af upplupen, ogulden tre
procent ränta; samt att, derest staten ej kommer att
begagna sig af den staten sålunda förbehållna inlösningsrätt,
amortering af obligationerna skall från
och med år 1885 vidtaga medelst erläggande af eu
årlig annuitet, så stor att hela lånet år 1899 blifver
slutbetaldt, af hvilken annuitet tre procent årlig ränta
beräknas å oguldna kapitalbeloppet och återstoden
utgör kapitalafbetalning; samt
d) att åt Fullmäktige i Riksgäldskontoret uppdrages
att utfärda och Kongl. Magt tillhandahålla
dylika obligationer till högst ofvannämnda belopp;
skolande Fullmäktige vid de nya obligationernas utfärdande
tillvägagå på sätt de finna lämpligast och
bäst befrämja statens fördel, samt underställa Kongl.
Maj:ts nådiga fastställelse de beslut, som rörande
berörda nya obligationer komma att fattas, med underdånig
anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes å lånet meddela
sin nådiga garanti.»
af Herr F. L. S. Hederstjerna, med hvilken instämt Herrar Grefve
C. Beek-Friisy Grefve L. af Ugglas, Grefve N. G. A. Sparre, A. R. von
Krepiner och Friherre C. F. L. Hochschild:
__ »Instämmande uti näst förestående reservation derutinnan, att Staten
bör på de af motionären anförda skäl inköpa Hallsberg—-Motala—
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 46.
51
Mjölby jernväg, skiljer jag mig från densamma i afseende å det föreslagna
liqvidationssättet, alldenstund jag icke anser välbetänkt, att låta
upplägga och i allmänna rörelsen utsläppa ett nytt amorteringslån å
detta jemförelsevis ringa belopp, helst under nu rådande förhållanden
sannolikt åtminstone en del deraf skulle söka sig väg till den utländska
penningmarknaden och der kunna menligt inverka på den i punkten 1
af detta betänkande föreslagna upplåning och på statens kredit i allmänhet,
hvaremot jag anser det vara både lämpligare och enklare, om
Riksdagen beslutar åt Fullmäktige i Riksgäldskontoret uppdraga att
genom försäljning af återstående osålda obligationer af de äldre statslånen
anskaffa ätven det belopp, som för inköp af denna jernväg
erfordras.
Uti förestående reservation är anfördt, att, om det i de föreslagna
obligationerna nedlagda kapital antages böra afkasta 5 procent ränta,
en aritmetisk uträkning utvisar, att det verkliga värdet af hela den
ifrågasatta obligationsserien skulle å utgifningsdagen utgöra 83,76 procent
af det nominella beloppet; utgår man från denna, här åberopade, uträkning
och från motionärens förslag i afseende å det nominella beloppet,
skulle den effektiva köpeskillingen utgöra 4,188,000 kronor; men
då det för obligationsinnehafvaren må kunna anses som en fördel, att
erhålla liqvid kontant, oberoende af alla utlottningschancer, torde denna
köpeskilling kunna ytterligare nedsättas till jemnt 4,000,000 kronor;
och får jag i enlighet härmed hemställa,
att Friherre af Ugglas’ förevarande motion må
på det sätt bifallas, att Riksdagen beslutar:
a) att till Kongl. Maj:ts förfogande, för att, på sätt
och i den ordning, Kongl. Maj:t eger att närmare
bestämma, användas till inköp af Hallsberg—Motala
—Mjölby jernväg tillika med allt hvad dertill hörer,
såväl fäst som löst, såsom husbyggnader, rörlig materiel,
reservdelar till lokomotiv och vagnar, verkstadsinventarier
och redskap, telegraf- och signaleringsinrättning,
skall ställas ett belopp af högst 4,000,000
kronor;
b) att bemyndiga Fullmäktige i Riksgäldskontoret
att genom försäljning af återstående osålda
obligationer, tillhörande vare sig 1872 eller 1875 eller
1878 års statslån, anskaffa de härför nödiga medlen,
för att i enlighet med Kongl. Maj:ts beslut utbetalas.»
52
Stals-Utskottets Utlåtande N:o 46.
af Herr L. M. Nordenfelt; som yttrat:
»Under förutsättning att det pris, som erbjudes för inköp af Hallsberg—Motala—Mjölby
jernväg, icke ställes så högt, att någon afsevärd
utgift derigenom kunde komma att påföras riksstaten, delar jag den
åsigt Kongl. Styrelsen för statens jernvägstrafik uttalat derom, att
nämnda bana bör inlösas för statens räkning.
Deremot kan jag, i likhet med Kongl. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
icke dela Trafikstyrelsens antaganden, hvarken angående de
besparingar i utgifter, som i dess hand skulle komma att göras vid
banans trafikerande, ej heller angående den tillväxt i inkomster, som
skulle erhållas genom denna banas förvärfvande för statens räkning.
För mig framstår otvifvelaktigt, att fordringarne, så väl i afseende
på tågens antal och hastighet, som på tjenstepersonaleus antal,
aflöningar och bostäder, samt på beqvämlighet för den trafikerande allmänheten,
ställas vida högre vid statsbanorna, än vid de enskilda,
hvarjemte vid de senare afgifterna hållas högre, än vid statsbanorna,
synnerligen hvad beträffar lokaltrafiken.
Ett för sin tillvaro kämpande jernvägsbolag synes mig både böra
och kunna åstadkomma en vida skarpare hushållning, än statens jernvägstrafikstyrelse,
hvilken tager väsentlig hänsyn till många andra omständigheter,
än att, under nödig säkerhet för trafiken, vinna den största
möjliga nettobehållning.
De förändringar och förbättringar i stationer, bostäder och rörlig
materiel, hvilka, om staten inköpte banan, otvifvelaktigt komme att
göras, skulle efter min förmening föröka räntorna å det använda kapitalet
utöfver hvad, åtminstone under de första åren, afkastningen derigenom
komme att tillväxa. Äfven det sannolikt betydliga utbytet af
räler och sliper till följd af banans ålder torde i högre grad, än Trafikstyrelsen
antagit, komma att öka utgifterna för banans underhåll.
Jag medgifver visserligen, att några besparingar kunna göras i
administration och byråkostnader, men deremot skulle denna bana komma
att lida af samma olägenhet, som öfriga af staten trafikerade banor,
nemligen ett allt för skarpt särskiljande af förvaltningen uti tre hufvudafdelningar
och en allt för långt drifven centralisation uti hvar och
eu af dessa förvaltningsgrenar, hvilken anordning försvårar skötandet
af hvarje banas ekonomi både i afseende på inkomster och utgifter.
Den ifrågavarande banan förmedlar visserligen trafiken från betydande
områden, men olyckligtvis hafva dessa, åtminstone för närvarande,
med hvarandra icke betydligt utbyte, hvarken af passagerare
eller gods.
Såsom ett exempel på att statsbanor, som förbinda betydliga
Stats-Utskottets Utlåtande JS!:o 46.
53
trafikområden, kunna vara föga lönande, vill jag erinra om banan
Arvika—Norska gränsen, hvilken varit öppnad för allmän trafik sedan
år 1867 och ännu knappt betäcker sina driftkostnader, oaktadt denna
bana år 1877 uppnått en bruttoinkomst per banmil af 46,752 kronor.
Jag kan för den skull icke instämma uti Kong]. Trafikstyrelsens
antagande, att Hallsberg—Motala—Mjölby-banan redan om tio år kommer
att lemna eu nettoafkastning af 300,000 kronor årligen, utan finner
vida sannolikare, att banan efter fem år kommer att lemna omkring
160.000, efter tio år omkring 200,000 och efter femton år omkring
240.000 kronor årligen i nettobehållning, sedan räntan blifvit fråndragen
å det kapital, som blifvit användt till förbätttringar.
Sistnämnda tal 240,000 kronor förutsätter en årlig tillväxt af
nettobehållningen per banmil af nära 900 krono]-. På grund häraf
finner jag banans nuvarande inköpsvärde böra bestämmas till högst
4.000. 000 kronor.
Det vore naturligtvis enklast och sannolikt äfven billigast, att
vid tillträdet med upplånade medel betala det belopp, hvartill Riksdagen
ville bestämma banans inköpspris, men då måste ock i riksstaten
upptagas en summa, som motsvarar ränta och amortering af detta
belopp.
Under förutsättning af ett inköpspris af 4,000,000 kronor, med
annuitet af 5 procent, blefve årliga utgiften 200,000 kronor och med
annuitet af 4V2 procent 180,000 kronor.
Banans nettoafkastning borde deremot upptagas ibland inkomsterna
och kan skäligen skattas till 125,000 kronor under år 1880, alltså den
skilnad, som bör betäckas med skattemedel, i den förra händelsen,
75.000 kronor, och i den sistnämnda 55,000 kronor.
Det synes vid sådant förhållande ganska lämpligt att uppskjuta
liqviden till dess ett billigt nytt lån kan komma att upptagas för
statens jernvägsbyggnader.
Med ett inköpspris af 4,000,000 kronor och fem procent räntefot
låter sig väl förena, att, på sätt motionären föreslagit, såsom liqvid
lemna statens obligationer, löpande med tre procent ränta till belopp
af 5,000,000 kronor, likväl med det förbehåll, att obligationerna, i stället
för att, såsom motionären föreslagit, småningom amorteras under 20 år,
samtliga skola inlösas till nominella värdet, efter en tid af 14 år 2%
månad, eller att, om de tidigare inlösas, detta skall ske efter en kurs,
som motsvarar 80 procent på utgifningsdagen, med tillägg, vid en
senare tidpunkt, af skilnaden emellan den förskrift^ räntan och 5
procent årligen på det förstnämnda värdet, 80, jemte ränta på ränta
efter 5 procent på denna skilnad.
54
Stats Utskottets Utlåtande N:o 46.
Enär den förskrift^ räntan, å ett nominelt belopp af 100, skulle
vara 3, och 5 procent på 80 är lika med 4, blefve alltså detta tillägg
till kursen utöfver 80 procent lika med slutliga värdet på inlösningsdagen,
efter 5 procent räntefot, af en annuitet af 1, hvilken utginge
vid slutet af hvarje år, räknadt från obligationernas utgifningsdag.
Att, såsom äfven blifvit föreslaget, uppskjuta amortering af ifrågavarande
tre procent-obligationer under 5 år och derefter amortera
kapitalet under de 15 följande åren, skulle under dessa 15 år erfordra
en annuitet af 8,3766 procent, 3 procentsräntan inbegripen, eller en årlig
utgift af 418,830 kronor och synes mig fördenskull icke böra
bifallas.
Om Riksdagen finner sig böra köpa banan till ett pris af 4,000,000
kronor och betala med 3 procent-obligationer, till belopp af 5,000,000
kronor, synes mig för den skull lämpligast, att bestämma obligationernas
inlösen på det sätt, att de, utan förutgående amortering, skola samtliga,
efter förutgången sex månaders uppsägning, när som helst inom
14 år 2 V2 månad efter deras utgifvande, inlösas enligt ofvan anförda
grund för bestämmande af deras kurs.
Jag föreslår fördenskull''att Riksdagen, med antagande af de öfriga
momenten i Herrar Ekmans och de Marés förslag oförändrade, må besluta
följande förändrade lydelse af inom. c):
c) att staten ej skall vara skyldig att verkställa
någon amortering af dessa obligationer, men deremot
att inlösa hela obligationsbeloppet inom fjorton år
och två och en half månad ifrån utgifningsdagen och
ega rätt att när som helst inom nämnda tid, efter
föregången, medelst kungörelse i allmänna tidningarne
af Riksgälds kontoret verkstäld sex månaders uppsägning,
inlösa samtliga dessa obligationer efter en kurs,
som på utgifningsdagen motsvarar 80 procent af det
nominella obligationsbeloppet, med tillägg, vid eu
senare tidpunkt, af slutliga värdet den dag obligationerna
skola inlösas, af en annuitet af en procent af
nominella obligationsbeloppet, antagen att utgå vid
slutet af hvarje år efter obligationernas utgifningsdag,
jemte ränta på ränta å dessa annuiteter efter fem
procent, hvarförutom upplupen ogulden tre procent
ränta skall betalas å obligationernas nominella belopp.);
af Herr Grefve C. S. A. Lagerberg;
55
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 46.
af Herr R. N~. G. Montgomery Cederhielm;
af Herr C. A. Larsson, hvilken yrkat att inköp för statens räkning
af Hallsberg—Motala—Mjölby jernväg måtte ske med tillämpning
af de grunder, som finnas angifna i följande promemoria:
»För jern vägsbolag,
som finner sig ej kunna uppfylla sina förbindelser och
som är villigt till staten afträda sina tillhörigheter
uträknas
sammanlagda beloppet af utelöpande obligationer och andra skulder
samt
den behållning jernvägens rörelse kan efter redan vunnen erfarenhet
antagas lemna.
Staten utfärdar obligationer i svenskt guldmynt motsvarande skuldbeloppet
och med den ränta, hvartill årliga behållningen af trafiken
lemnar tillgång.
Obs. Obligationer utges ej på lägre ränta än tre procent samt
endast på fulla eller half procent, (högst 41 /2 procent).
Staten förbinder sig att föra särskild räkenskap för bolagets jernväg
och att hvad densamma kan komma att lemna utöfver den beräknade
behållningen skall användas
l:o. att godtgöra de tillskott staten möjligen kan få göra derest
behållningen skulle för något år understiga hvad som fordras för
räntan;
2.o. att sa snart afsättningen uppgått t. ex. till minst eu procent
af obligationsbeloppet verkställa utlottning och samtidigt med
räntebetalning för året inlösa de utlottade obligationerna.
Anm. Vid verkställigheten måste naturligtvis beloppen jemkas
efter förhållandena. Ger trafiken till exempel 3% procent å skulden,
kunna obligationerna ej sättas till högre ränta än 3 procent, men desto
säkrare bör staten alltid få räntan fullt och slippa att sjelf fylla räntebeloppet,
och desto hastigare blir antagligen utlottningen.
Fördelarne synas vara
att staten befrias från utgift och äfventyr samt egentligen icke
påtager sig annat än att träda emellan med sitt namn eller sin kredit
och att påtaga sig en ökad förvaltning;
att innehafvare af obligationer, som genom instäld räntebetalning
äro nedsatta i värde, få en visserligen till räntan lägre valuta, men
få papper af bästa anseende, och hvilkas inlösen med fulla*beloppet
tilläfventyrs ej synnerligen behöfves fördröjas öfver förra beräkningarne,
. samt hvilka alltid äro användbara såsom. säkerheter och till
sitt pris realisabla.
56
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 46''.
att de fördelar, som må vara förenade med statens eganderätt till
jernvägarne, nppnås.
Svårigheterna vid verkställigheten bero på om vederbörande äro
så hågade för uppgörelsen, att alla aktier och obliga tioner in. m.
kunna aflemnas i utbyte mot de nya papperen. Årsstämning skall
naturligtvis försiggå, men för hvad dervid kan yppas torde väl
säkerhet kunna ställas.
När åter gamla förbindelserna ej kunna lemnas, bör väl bolaget
sättas i konkurs, då gamla styrelsen eller andra ombud för borgenärerna
böra kunna få träffa aftal med riksgäldskontoret om en öfverlåtelse,
som i form af ackordsanbud kan af massan antagas och dermed
konkursen snart afslutas.»
E) vid punkten 5:o (angående Herr Hedins motion):
af Herrar C. Ekman, Grefve C. Beck-Friis, L. M Norden felt,
Grefve N. G. A. Sparre, F. L. S. Hederstjerna, Grefve C. S. A. Lagerberg,
G. de Åkare, A. R. von Krcemer, Friherre C. F. L. Hochschild och
./. '' P. F. O. von Strokirch, hvilka ansett, att Utskottet i denna punkt
bort afgifva följande yttrande och förslag:
»Utskottet delar motionärens åsigt om angelägenheten af en opartiskt
verkstäld utredning i ofvannämnda afseende. I dera länder bär
förhållandet mellan statsbanorna och de enskilda jernvägarne varit föremål
för de mest omfattande undersökningar, och behofvet af en dylik
utredning torde ingalunda vara mindre i vårt land, der det forcerade
iernvägsbyggandet gjort de härmed sammanhängande förhållanden till
en af våra vigtigare samhällsfrågor, samt ådagalägges bäst deraf att
de mest olika åsigter i detta ämne äro, äfven bland sakkunnige i vårt
land, rådande och att det ej lärer vara möjligt att förutsäga, om en
sorgfällig och opartisk undersökning kommer att utfalla till stöd för
den ena eller den andra meningen; hvarför ock den fruktan torde vara
ogrundad, att ett eljest ej ifrågakommande inköp af enskilda jern vägar
skulle blifva eu gifven följd af eu undersökning, sådan som den af
Herr Hedin föreslagna.
Då Kongl. Maj:t ej lärer sakna medel till bestridande af kostnaderna
för den ifrågasatta utredningen, har Utskottet ej ansett nödigt
att, på sätt Herr Hedin hemstält, föreslå beviljande af ett särskilt
anslag för detta ändamål; och hemställer Utskottet,
att Herr Hedins ifrågavarande motion må på
det sätt bifallas, att Riksdagen beslutar hos Kongl.
Maj: t i underdånighet anhålla, det Kongl. Maj:t täck
-
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 46.
57
tes, så skyndsamt ske kan, låta genom sakkunnige
män verkställa en utredning, huruvida, i hvilken utsträckning
och på hvilka vilkor det må kunna anses
för staten fördelaktigt att förvärfva med statsbanorna
i, samband stående enskilda jernvägar, samt vidtaga
de åtgärder, hvartill en sådan utredning må kunna föranleda.
))
Bill. till liiksd. Prof. 1879. 4 Sami. 1 Afd. 30 Höft.
I.
Kongl. Jemväffstrafikstyrehens
underdåniga utlåtande den 11 Januari
1879 angående inköp af Hallsberg—
Motala Mjölby jernväg.
Stor raäk tigs te, A ller nåd i gs te Konung!
Genom nådig remiss af den 6 sistlidne Augusti har Eders Kongl.
Maj:t anbefalt Styrelsen för statens järnvägstrafik att afgifva underdånigt
utlåtande med anledning af styrelsens för Hallsberg—Motala—
Mj ölby jern vägs-aktiebolag underdåniga ansökning derom,
att Eders Kongl. Magt täcktes för sin del besluta och till nästsammanträdande
Riksdag aflåta nådig proposition om inköp för
statens räkning af Hallsberg—Motala—Mjölby jernväg, med allt
livad dertill i fast och löst hörer, efter ett pris af 590,000 kronor
per mil af jern vägens längd eller inalles 5,310,000 kronor för hela
banan, att betalas på det sätt, att staten, som skulle anses tillträda
jern vägen från och med den 1 Januari 1879 från och med
samma dag ikläder sig betalningsansvar för bolagets då återstående
obligationsskuld, 4,806,000 kronor, jemte derå efter samma
dag upplöpande räntor, samt till bolaget vid köpets afsilande
kontant erlägger 504,000 kronor jemte ränta derå från tillträdesdagen,
äfvensom godtgör bolaget möjligen under tiden af bolaget
förskjuten ränta och kapitalafbetalning å den obligationsskuld, som
af staten vid tillträdesdagen öfvertagits; hvarjemte bolagsstyrelsen
anhållit att, om andra vilkor och bestämmelser än de här föreslagna
af Eders Kongl. Maj:t skulle finnas erforderliga och lämpliga för
hufvudfrågans bringande till slutlig lösning, bolagsstyrelsen nådigst
. måtte beredas tillfälle att deröfver å bolagets vägnar afgifva vidare
yttrande.
Till underdånig åtlydnad af denna nådiga befallning utbeder sig
Trafikstyrelsen att få anföra följande:
Sill. till Riksd. Prof. 1879. 4 Sand. 1 Afä.
1
2
Efter det att vid 1853—1854 års riksdag- beslut blifvit fattadt om
anläggning af jernvägar för statens räkning och medel till såväl arbetenas
begynnelse med utgångspunkter från Göteborg och Malmö som
till fortsatta undersökningar beviljats, uppstod naturligtvis frågan om
upprättande af ett system eller en sammanhängande plan för dessa så
kallade stambanors vidare sträckning genom landet. Efter det en dertill
utsedd komité framlagt förslag i ämnet och frågan ytterligare varit
föremål för såväl Kongl. Maj:ts som Rikets Ständers pröfning, tillsattes
år 1857 den så kallade jernvägsundersökningskomitén med uppdrag
att anställa tekniska, topografiska och ekonomiska undersökningar rörande
vissa antagna hufvudsträckningar för de blifvande stambaneanläggningarne,
nemligen: för vestra, södra, östra, norra och nordvestra
stambanorna, sammanbindningsbanan genom Stockholm, eu föreningsbana
mellan Örebro och Askersund samt en dylik från trakten af
Sala i sydvestlig rigtning till vestra stambanan. Denna komité framlade
år 1859 sin på dessa undersökningar grundade plan, hvilken'' väl
ej lyckades att på eu gång i sin helhet vinna Rikets Ständers bifall,
men det oaktadt sedermera blifvit till alla sina delar i sjelfva verket
utförd för statens räkning med undantag af allenast förbindelsen emellan
norra och vestra stambanorna ifrån Brovallen i trakten af Krylbo
öfver Frö vi och Örebro till Hallsberg samt emellan vestra stambanan
och Askersund.
Om man utan afseende på de särskilda stambanornas benämningblott
betraktar deras läge och sträckning, så är det ögonskenligt, att
systemet egentligen omfattade 2:ne hufvudlinier, nemligen från Stockholm
genom Södermanland, Östergötland, Småland och Skåne till
Malmö, samt från Gefle—Dala jernväg vid Storviks station genom delar
af Gestrikland och Dalarne, Vestmanlands bergslag, Nerike och
Vestergötland till Göteborg, förenade sins emellan medelst tvärlinierna
Krylbo—Sala—Upsala—Stockholm, Hallsberg—Katrineholm och Falköping—Nässjö
samt med norska jernvägsnät.et genom nordvestra stambanan
Laxå—Charlot.tenberg.
Detta öfverensstämde och med de hufvudregler för de svenska
stambanornas anordning, som återfinnas uti Eders Kongl. Majrts nådiga
proposition till Rikets Ständer den 28 November 1856, hvaruti såsom
grundprincip fastställes, att stambanorna böra såsom hufvudkommunikationslinier
från landets inre delar leda till de större handelsplatserna
vid hafvet och hvarje särskild bana dervid så vidt möjligt närma
sig den kortaste linien emellan dess. ändpunkter men tillika dels undvika
de störa inre segelledernas granskap, dels beröra mellanliggande
orter af större industriel betydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Emellertid Idel'', såsom förut är antydt, planen ej helt och hållet
fullföljd, i det att dels föreningsbanan emellan norra och vestra stambanorna
ifrån trakten af Krylbo genom Vestmanlands bergverksdistrikt
till Örebro, dels banan emellan vestra Stambanan och Askersund icke
kommo till utförande genom statens försorg. Derigenom förfelades ej
mindre den afsedda omedelbara och korta statsbaneförbindelsen från
norra Sverige och bergslagen till Göteborg än ock den af jernväg och
sjöled öfver Vettern sammansatta kommunikationslinie från samma trakter
jemte Örebro och Vermlands läns bergslager till Jönköping och
södra Sverige, som åsyftades medelst sidolinien till Askersund. Hvad
som sålunda af staten hitintills lemnats ofulländadt af de planer för
stambanornas sträckning, som upprättades vid jernvägsarbetenas begynnelse,
har emellertid blifvit i viss mån ersatt genom den enskilda
företagsamheten, nemligen dels genom sammanbindandet af den så kallade
Köping—Hult-banans ena ändpunkt, Köping, med Sala station på
norra stambanan medelst de båda linierna Köping—Tillberga och Tillberga—Sala,
dels ock genom eu förbindelse mellan Köping—Hultbanans
station Frövi och norra stambanans station Storvik öfver linierna
Frövi—Ludvika, Ludvika—Falun och Falun—Storvik, dels slutligen
genom Hallsberg—Motala—Mjölby jernväg.
De båda förstnämnda kommunikationslederna motsvara endast
ofullkomligt det mål, som åsyftades, att genom en oafbruten statsbaneförbindelse
på kortaste vägen förena det norra Sverige med det vestra,
synnerligast med Göteborg, tv dels hafva de enskilda jernvägslinierna
lör uppfyllande af andra ändamål blifvit dragna på sidorna om den
kortaste sträckningen, och vägarne sålunda blifvit längre än eljest från
Norrlands bergsbruksidkande orter till Göteborg, den enda exportör fen
under vintermånaderna för Norrlands bergsprodukter, dels blifva transporterna,
då de måste gå öfver derå, olika egare tillhörande, linier
fördyrade i större mån, än som beror endast på den långa vägen. Den
förra af dessa vid de nuvarande förhållandena häftande olägenheterna,
för lång väg, finnes väl icke någon utsigt att få undanröjd, den senare
deremot torde kunna och borde, då en reduktion af tranportkostnaderna
måste anses såsom ett lifsvilkor för en af landets förnämsta industrier,
bergsbruket, ju förr dess hellre häfvas genom att förena alla länkarne
i ifrågavarande led uti en hand, hvilken icke kan blifva annans än
statens.
Ehuruväl den nu föreliggande frågan egentligen icke gäller de nyss
o införmälda båda kommunikationslederna, har styrelsen likväl ansett
vigtigt att i ett sammanhang uppvisa nödvändigheten att, der så ske
kan, genom statsbanor förbinda sådana trafikområden, öfver hvilka re
-
4
dan befintliga statsbanor framdragits. Och hvad nu särskild! vidkommer
Hallsberg—Motala—Mjölby-jernvägen, så bildar denna en den mest
direkta spårförbindelse mellan å ena sidan mellersta och norra Sveriges
och å den andra Östergötlands, Smålands och Skånes jernvägar och
erbjuder samfärdseln mellan dessa landsdelar vida större lättnad, än
som kunnat åstadkommas medelst den åsyftade statsbanelinien från
Hallsberg till Askersund i förening med sjöleden öfver Vettem. Antagligen
skulle sistnämnda kommunikationsled, om den blifvit utförd,
hafva visat sig alldeles förfelad, så vidt man far döma af numera vunnen
erfarenhet från andra platser, der liknande planer gått i verkställighet,
och skälet, hvarföre icke den raka luden från Hallsberg öfver
Motala till Mjölby ingick i systemet för statens stambanor, var uppenbarligen
intet annat än det, att man vid den tid då detta system upprättades
dels hade såsom grundsats antagit, att jernvägar icke borde
anläggas parallelt med och nära invid de störa inre segellederna, iden
föreställningen, att dessa under seglationstiden ovilkorligen skulle beröfva
så belägna jernvägar all rörelse, dels icke anade den störa utsträckning,
som den enskilda företagsamheten snart skulle gifva åt
jernvägsanläggningarne.
Af huru stor betydelse Hallsberg—Motala—Mjölby-banan är för
Sveriges jernvägsnät och särskild! statsbanorna, faller genast i ögonen,
om man betraktar, huru mycket denna bana förkortar vägen mellan
de tvenne hufvudknutar för de inre jernvägsförbindelserna, Hallsbergs
och Nässjö stationer, från Indika jernvägslinier i alla rigtningar utgrena
sig till rikets förnämsta handelsplatser och industriidkande orter. Dessa
båda punkter stå nu, oberäknadt Hallsberg—Motala—Mjölby-banan, i
direkt förbindelse med hvarandra genom den 24 mil långa luden vester
om Vettern öfver Falköping och Jönköping och genom luden öster
om samma sjö öfver Katrineholm och Mjölby, som i längd håller 26,a
mil, men genom förstnämnda jernväg är afståndet mellan de båda liufvudknutarne
förminskad! till 17,3 mil samt det förut varande minsta
afståndet emellan Hallsberg och Mjölby, 17,9 mil, förkortadt till 0 mil.
Det jernvägsnät, som från linien Laxå—Hallsberg utgår åt nordvest,
norr och nordost, och hvars afstånd till Nässjö förkortas genom
Hallsberg—Motala—Mjölby jernväg, omfattar, räknadt till och med Gefle
—Dala jernväg, 39,i mil statsbanor, 105,7 mil normalspåriga och
36,0 ndi smalspåriga enskilda jernvägar, eller tillsammans 180,8 mil,
och å andra sidan utgöra de jernvägar, som utgrena sig åt söder och
öster från Nässjö samt genom Hallsberg—Motala—Mjölby-banan erhållit
fördelen af eu närmare väg till det förenämnda norra nätet, 29,o mil
opaginerad Kontrollera mot PDF
statsbanor, 74,8 mil normalspåriga och 15,o mil smalspåriga, eller tillsammans
118,8 mil, den blifvande Halmstad—Nässjö-banan oberäknad.
En bana, som sålunda närmar till hvarandra två stora grupper
af landets jernvägar, har helt och hållet läget af en stambana och kan
ställas lika med de vigtigaste bland dessa senare, såsom varande belägen
nära centrum för hela landets jern vägsnät; ja, med afseende på
den betydelse en sådan bana, som denna, måste hafva icke blott för
den borgerliga samfärdseln utan ock i militäriskt hänseende, då den
möjliggör eu för tiendtliga angrepp skyddad förbindelse mellan de norr
och söderut utbredda jernvägarne och har en kort sjökommunikation
med Karlsborgs fästning, är det fullt antagligt att, om icke den enskilda
företagsamheten mellankomma, staten snart nog skulle sett sig
föranlåten anlägga eu jernväg i den rigtning Hallsberg—Motala—Mjölbybanan
nu intager.
Men de fördelar denna bana genom sitt läge erbjuder kunna ej,
såsom sig bör, tillgodogöras, så länge hon eges och disponeras af ett
enskildt bolag och står under annan förvaltning samt tillämpar andra
fraktsatser än de statsbanor, till indika hon med sina ändpunkter ansluter
sig.
Hvarje jernvägsförvältning måste nemligen bestämma sina frakter
så, att de lemna ersättning för så väl de omedelbara transportkostnaderna
som de af transportlängden till en del oberoende allmänna
omkostnaderna, hvilka belasta frakterna i större mån, ju mindre utsträckning
förvaltningsområdet har. Går nu en transport öfver två
eller flera banor, måste trafikanten på lika många håll bidraga att betäcka
dessa allmänna omkostnader, och summan af dessa andelar af
frakten måste tydligen uppgå till ett vida högre belopp, än om hela
vägsträckan, hvaröfver transporten framgått, löde under eu enda förvaltning,
i hvilket senare fall de allmänna omkostnaderna icke komrne
att synnerligen öfverstiga hvad en hvar af den splittrade transportledens
förvaltningar måste räkna sig till godo. Genom flera banors
sammanförande i samma egares hand möjliggöres således en väsentlig
reduktion af de förut bestående kombinerade fraktsatserna, utan äfventyr
att den förenade bansträckningens behållning på sin rörelse minskas,
men till förmån för den trafikerande allmänheten, som derigenom
kan utan ökad kostnad utsträcka sina industriella förbindelser vida öfver
förutvarande gränser. Gagnet för samhället i det hela af flera jernvägars
sammanslutning till ett är derföre obestridligt, och att Hallsberg—Motala—Mjölby-banans
införlifvande med statsbanorna skall hafva
en välgörande inflytelse på samfärdseln är ej att betvifla, då man tager
i betraktande de stora industriområden, som äro intresserade uti
6
att transporterna öfver derinå led blifva underlättade. Att statsbanorna
sjelfva, i bredd med allmänheten, skola hemta pekuniär^ fördelar af
föreningen, har man allt skäl att hoppas, om icke förr,*då de nu inledda
och småningom tilltagande utbytena mellan bergsbruksorterna
och de söderut belägna sädes- och bränsleproducerande landsdelarne
hunnit utveckla sig.
Huru högt man i allmänhet uppskattar värdet af att förut fristående
jernvägar förenas under eu gemensam egares ledning, finner
man uttryckt i den tendens, som under de sista åren uppenbarat sig
i nästan alla europeiska länder, att i statens hand samla alla eller åtminstone
största delen af befintliga jernvägar, och förnämligast alla
hvarje stat genomgående hufvudlinier, eller att sammansluta de särskilda
enskilda anläggningar^ i så stora gemensamma förvaltningskomplexer
som möjligt; och det vill för Trafikstyrelsen synas som om
tiden vore inne att äfven i Sverige beträda samma väg och genom inköp
fylla de väsentligaste luckorna uti det för handen varande statsbanenätet,
hvithet här förefaller så mycket lättare, som dettas hufvudstomme
redan är färdig samt så beskaffad, att de felande delarne blott
utgöras af jemförelsevis kortare stycken, inskjutna emellan norra, vestra
och östra stambanorna.
Utur dessa allmännare synpunkter måste det nu åt staten gjorda
anbudet att inköpa Hallsberg—Motala—Mjölby jernväg förefalla synnerligen
värdi att beaktas, och Styrelsen tvekar icke att redan nu uttala
sin på dessa principiella grunder livilande öfvertygelse, att förvärfvandet
af nämnda jernväg skulle tillskynda staten och dess jern vägstrafik
värdefulla fördelar, hvaribland icke minst den, att stambanenätet i det
inre landet söder om Mälare- och Hjelmaredalen derigenom komme att
utgöra ett sammanhängande oafbrutet system, väl egnadt att jemte
derifrån till kusterna på ömse sidor utgående, redan befintliga, statsoch
enskilda jernvägar på ett tillfredsställande sätt uppsamla och förmedla
hela rörelsen inom denna del af riket.
Jemte eu motivering i samma rigtning som den, hvilken Trafikstyrelsen
här ofvan anfört i afseende å de allmänna fördelarne för staten
att med sina äldre stambanor införlifva Hallsberg—Motala—Mjölby
jernväg, har bolagsstyrelsen såsom egentliga anledningen till sin underdåniga
anhållan åberopat aktieegarnes äfventyrliga ekonomiska ställning,
till följd af den förpligtelse bolagsordningen ålägger dem, nemligen
att hvar och en, i mån af sin andel i bolaget, skall medelst kontanta
tillskott betala räntor och amortering på af bolaget i och för
jernvägsanläggningen upptagna lån, för så vidt uppkommande nettobehållning
å hvarje års jernvägstrafik dertill icke lemnar tillgång.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Utan att tillåta sig bedöma, i hvad mån det åberopade förhållandet
bör inverka på frågans slutliga afgörande, anser Styrelsen sig dock
höra framlägga en kortfattad redogörelse för detsamma^ uppkomst och
utveckling, så vidt tillgängliga handlingar derom lemna upplysning.
Hallsberg—Motala—Mjölby jernvägsaktiebolag bildades år 1871,
och borde enligt bolagsordningen minst 12,000 aktier å 100 kronor
hvardera vara tecknade, eller ett kapital af 1,200,000 kronor. Aktieteckningen
har dock uppnått ett antal af 14,000 aktier med ett inbetald!
kapital af 1,400,000 kronor.
k ör att åstadkomma återstoden af det behöflig^ anläggningskapitalet
upptog bolaget trenne särskilda amorteringslån, emot obligationer,
nemligen:
l:o. Ett lån å nominel! 2,800,000 kronor den 7 December 1871 mot
5 procent årlig ränta, att halfårsvis erläggas, samt kapitalafbetalning,
som skulle begynna den 30 Januari 1875 och vara afslutad
den 30 Januari 1899, varande kapitalrabatt å detta lån afdragen
med 5 procent, eller 140,000 kronor;
2:o. Ett lån å nominel! 1,200,000 kronor
procent ränta samt amortering inom
lånet, varande kapitalrabatt likaledes
5 procent, eller 60,000 kronor.
3:o. Ett lån å 1,200,000 kronor den 30 Juli 1874 utan kapitalrabatt
mot 6 procent ränta samt kapitalafbetalning, som skulle begynna
den 30 Oktober 1875 och vara afslutad den SO Oktober 1909.
Dessa lån utgöra tillsammans nominellt ............ 5,200,000 kronor.
så att, då aktiekapitalet ...................................................... 1,400,000 ,,
tillägges, hela den för anläggningen uppkomna skuld
utgjorde ........................................................................ 6,600,000 „
A obligationsskulden, som uppgår till 78,78 procent af hela den
under anläggningstiden uppkomna skuld, utgöra de från och med år
1875 enligt amorteringsplanerna utgående annuiteter sammanräknade
omkring 360,000 kronor till och med år 1898, och för 1899: 526,320
kronor, samt för åren 1900 till och med 1907 i rundt tal 84,000 kronor
och sista året 1908: 37,100 kronor.
Trafikinkomsterna hafva emellertid icke lemna! så stort årligt öfverskott
utöfver kostnaderna för drift och underhåll, att förestående
annuiteter under den förflutna tiden dermed kunnat betäckas, och aktieegarne
hafva således till följd af deras vid aktieteckningen åtagna och
genom bolagsordningen stadfästade förpligtelse varit nödsakade att fylla
bristerna genom kontanta inbetalningar.
den 28 Mars 1873 mot 5
samma tid som det förra
afdragen å detta lån med
8
n
n
ii
ii
ii
ii
ii
84,000 kronor.
140.000 „
224.000 „
168.000 „
280,000 ,,
som år 1874 utgjort 6 procent af aktiekapitalet eller
,. 1875 ,; 10 „
„ 1876 „ 16 „
„ 1877 „ 12 „
„ 1878 20 „ ... _______
och tillsammans på 5 år 64 procent åt aktiekapitalet, eller 896,000 kronor.
Då det inbetalda aktiekapitalet blott utgör 21,21 men det upplånade
78,78 procent af det hela, och annuiteten i anseende till den
korta amorteringstiden för de första lånen eller 25 år motsvarar ungefär
7 procent, men nettobehållningen af trafiken i medeltal under
de förflutna fem åren allenast uppgått till 2 ''/2 procent på ursprungliga
skuldebeloppet, är det sannolikt att ännu en lång tid måste förflyta,
innan trafikinkomsterna kunna lemna eu nettobehållning, motsvarande
både ränta och amortering på obligationsskulden, och aktieegarne sålunda
befrias från de särskilda uttaxeringarne. Dessa uttaxeringar
måste kännas mest betungande för de minoriteter, inom bolag eller
kommuner, Indika emot sin vilja iuledts i företaget och nu belastas
med dylika utgifter. Såsom exempel vill Styrelsen här nedan anteckna,
huru förhållandet under åren 1874—1878 gestaltat sig för
rande bolag och kommuner.
ifrågava
-
Tecknade
Aktier.
Inbetaldt
Aktiekapital.
Inbetalda
särskilda
taxeringar.
Summa
Kronor.
Motala mekaniska verkstads aktie-
bolag............................................
Motala socken ..............................
5,770
577.000;
369.280
946,280
1,000
100,000!
64.000
164,000
Allhelgona d:o .................................
Godegårds d:o .................................
134
13,400:
8,576
21,976
150
15.000
9.600
24,600
11 varis och Styra d:o .....................
2
200
128
328
Lerbäcks d:o ...................................
200
20,000
12,800
32,800
Ny d:o ....................................
Skenninge stad .............................
50
5,000
3,200
8.200
50:1
50.300
32,192
82,492
öbestridligt torde vara, att det påpekade förhållandet, j sig sjelft
högst behjertansvärdt, äfven med afseende på öfriga enskilda aktieegare,
också ur en allmännare synpunkt är förtjent af uppmärksamhet
så till vida, som bolaget utan statsbidrag tillvägabragt och fullbordat
ett företag, hvaraf dock staten onekligen kan draga ej ringa,
f
9
fördelar och hvaraf behofvet synes så uppenbart, att detsamma, såsom
i det föregående antydts, otvifvelaktigt förr eller senare skulle hafva
föranledt anläggningens utförande på statens bekostnad, derest icke
det enskilda bolaget mellankommit.
Styrelsen öfvergår nu till frågan om inköpspriset.
Uti den underdåniga ansökningen hemställer bolaget, att staten
såsom köpeskilling för bolagets fasta och lösa egendom, att tillträdas
från och med den 1 Januari 1879, måtte erlägga 590,000 kronor per
mil af banans längd och således för inalles 9 mil 5,310,000 kronor,
på det sätt att staten ikläder sig bolagets förbindelser till obligationsinnehafvarne
för ett belopp af 4,806,000 kronor och kontant till bolaget
betalar återstoden 504,000 kronor jemte ränta derå från tillträdesdagen.
Till vinnande af nödig öfversigt öfver förhållandet med förut
omförmälda obligationslån har Styrelsen upprättat vidfogade tabell
(Lutt. A), som efter amorteringsplanerna upptager tiderna för ränteoch
kapitalafbetalningar å hvarje lån från och med år 1875, då amorteringen
å samtliga lånen tog sin början, till och med 1908, då det
sista lånet skall vara slutbetaldt.
Af denna tabell framgår, att vid 1878 års slut
å första lånet borde vara afbetaldt 242,000 och återstå 2,558,000 kronor
å andra d:o d:o 104,000 ,, ,, 1,096,000 ,,
å tredje d:o d:o 52,000 ,,_____,,___1,148,000 ,,
eller en summa afbetaldt kronor 398,000 och återstod 4,802,000 kronor.
Denna återstod är 4,000 kronor mindre än som uti ansökningsskriften
uppgifves, hvilket lärer härröra deraf, att vid senaste utlottning
genom missförstånd endast en obligation å 4,000 kronor af sista
lånet blifvit utlottad i stället för 2:ne, såsom amorteringsplanen föreskrifver.
Särskildt bör anmärkas, att låntagaren är berättigad uppsäga
de första båda obligationslånen till hastigare amortering efter den
30 Januari 1882 och det gista lånet, som löper med 6 procent ränta,
likaledes efter den 30 Oktober 1880.
Enligt Styrelsen meddelad uppgift är en del obligationer af samtliga
lånen ännu osålda, men hypotiserade för andra skulder, nemligen
af första lånet kronor 10,000
„ andra d:o ,, 184,500
„ tredje d:o ,, 656,000
Tillsammans kronor 850,500
Bil. till Riksd. Prof. 1879. 4 Sami. / Afd.
2
10
Till säkerhet för lånen är uti obligationerna såväl sjelfva jernvägcn
med alla dess tillhörigheter pantförskrifven, som den aktieegarnes
ansvarsförbindelse åberopad, som innehålles i § 17 bolagsordningen.
Bolagets sväfvande skuld, som vid 1877 års slut utgjorde 1,106,322
kronor 54 öre, lärer enligt ungefärlig beräkning vid 1878 års slut
uppgå till 1,038,473,70 kronor, hvaribland omkring 88,000 kronor
upplupna, men ej förfallna räntor. Om det nominella värdet af återstående
osålda men hypotiserade obligationer, 850,000 kronor, afdrages
från ofvanstående skuldbelopp, så återstår en afrundad summa
af 188,000 kronor såsom bolagets skuld utöfver ännu icke till inlösen
förfallna obligationer.
I fråga slutligen om bestämmandet af Hallsberg—Motala—Mjölby
jernvägs värde i och för dess ifrågavarande inlösning af staten torde
följande omständigheter hufvudsakligen böra tagas i betraktande, nemligen:
traf,
kem omfattning under de förflutna åren;
inkomster af alla slag ;
utgifterna för drift och underhåll;
förhållandena mellan inkomster och utgifter;
de förändringar i afseende på banans ekonomiska resultat, som
med sannolikhet kunna beräknas blifva en följd af dess införlifvande
med statsbanorna; samt
jernvägens och dess tillhörigheters beskaffenhet och materiella värde,
efter deröfver gjorda särskilda uppskattningar.
Beträffande redogörelserna för såväl omfattning som inkomster af
trafiken bär Styrelsen ansett sig böra skilja emellan den trafik, som egt
rum allenast inom banan, eller s. k. lokaltrafik, och den som framgått
öfver så väl den i fråga varande banan som dermed sammanhängande
banor, eller s. k. samtrafik, och slutligen den allenast transiterande trafiken,
och meddelar Styrelsen först nedanstående tabell rörande trafikens
omfattning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
il
!
i
1874.
1875.
1
j 1876.
i
1877.
Antal resande.
Lokaltrafik ............................
77,501
1
105,319
105,085
~
103,371
Samtrafik ..............................
9,951
16,578
19,282
16,831
Transito.........................
156
1,166
864
733
Summa
87,608
123,063
125,231
120.935
Befordrade centner
ilgods.
i
Lokaltrafik .........................
1,000,91
1,507,85
1,670,36
2,268,01!
Samtrafik ...............
2,562,35
3,284,4 7
8,7 Öb,6 3
4,082,0 ej
Transito........................
17,72
18,oi
66,95
178,1 o|
Summa centner
3,580,98
4,810,3 3
5,443,9 4
6,528,2 5
Befordrade centner
fraktgods.
Lokaltrafik .....................
288,597,62
395,901.00
408.744,94
437,819,951
Samtrafik ...............................
826,785,3 7
948,992,9 5
1,188,946,93
1,034,350,41 i
Transito.............................
85,933,22
171,750,56
292,953,86
186,599,73!
Summa Centner
l,201,316,2i|
1,516,645,41
1,890,645,73!
1,658,770,09
Häraf framgår, att i jemförelse med förhållandet under första trafik
-
året eller 1874 antalet resande ökats: 1875
med
40
procent
1876
»
43
»
och 1877
)>
38
»
antalet centner ilgods: 1875
D
34
)>
1876
))
52
»
och 1877
))
82
»
samt antalet centner fraktgods 1875
))
26
procent
1876
))
57
»
och 1877
))
38
»
ådagaläggande denna tabell således en betydlig tillväxt i rörelsen under
de senare åren utöfver det första, ehuru antalet resande och fraktgodset
år 1877 något understiger det nästföregående årets, ett förhål
-
12
lande, som inträffat vid de flesta af landets jernvägar, statsbanorna inbegripna,
till följd af den med år 1877 begynnande allmänna förlamningen
i nästan alla betydligare rörelsegrenar. Emellertid visar såväl
ilgodstrafiken i sin helhet som den lokala fraktgodstransporten äfven
under sistnämnda år någon tillväxt utöfver det nästföregående.
Öfver inkomsterna af de särskilda rörelsegrenarne lemnar bilagan
Lit. B eu öfversigt för hvartdera af åren 1874—1877. Genom jemförelse
mellan derstädes angifva belopp inhemtas, att tillväxten under
åren 1875, 1876 och 1877 utöfver inkomsterna af trafiken 1874 utgjort
i procent:
1875
1876
1877
för
persontrafiken .......................
...... 22,6
24,7
24,o
»
boskaps- dito.........................
....... 3,6
26,7
21,o
))
ilgods- dito ..........................
....... 26,9
46,6
63,3
))
fraktgods- dito .....................
....... 24,6
60,o
34,6
för
hela trafiken ..........................
23,4
45,3
30,6
och
samtliga inkomsterna ........
22,r
42,3
26,9
Angående omkostnaderna för banans drift och underhåll upplyser
vidlagda specificerade tabell Lit. C, att densamma utgjort under åren.
1874.
1875.
1876.
1877.
för
! HufVudkontoret ...............................
14,69129
17,914
16
20,117
47
20,426
05
S Trafikafdelningen ............................
38,680 99
42,447
93
44,808
59
46,779
84
Banafdelningen .............................
32,008 83
44,138
32
50,890
27
54,865
94
Maskinafdelningen ..........................
76,59299
126,911
74
110,317
96
115,196
46
Förrådet .....................................
2,225174
2,407
55
2,353
43
2,786
33
Summa
1164,199|84
! 233,819
70
228,487
72
240,054
62
Förhällandet emellan bruttoinkomsterna af rörelsen samt omkostnader
för underhåll och drift under åren 1874—1877 och approximativt för år
1878 finnes af nedanstående tabell.
13
1874.
1875.
1876.
1877.
''
1878.
: Bruttoinkomst.................
280,969
90
344,703
82
399,829
98
356,735
60
333,280
! Drift- och underhållskost-
nåd...........................
164,199 84
233,819
70
228,487
72
240,054
62
207,280
—j
Nettobehållning kronor
116,770106
110,884
12
171,342
26
116,680
98
126,000
—;
i Inkomst per mil .........''
31,218 88
38,300
42
44.425
55
39,637
30
37,031
_
Omkostnader per d:o .....
18,24442
25,979
97
25,387
52
26,673
85
23,031
—
Nettobehållning per mil
12,974
46
12,320
45
19,038
03
12,963
45
14,000
—
Utgiftsprocent ..............
58,3
67,8
57,1
67,3
62,2
Orsakerna till det mindre förmånliga resultatet af de båda sista
årens rörelse äro ofvan vidrörda, men det bör anmärkas, att sänkningen
af material- och arbetspris under år 1878 medgifvit en ej obetydlig
reduktion af drift- och underhållskostnaden för det året.
Ehuru vanskligt det må synas att försöka uppställa en beräkning
öfver blifvande ekonomiska resultat, i händelse banan öfvergår i statens
ego, anser Styrelsen sig dock böra i sådant hänseende framlägga
följande anmärkningar till det värde de möjligen kunna ega.
Om Hallsberg—Motala—Mjölby jernväg redan under den förflutna
tiden tillhört statens jernvägstrafik, så hade följande nu befintliga och
aflönade befattningar icke varit af något behof påkallade samt kunna,
så snart staten blifver egare af banan, indragas, nemligen:
Trafikchefen med arfvode ........................krom
Kamreraren och kassören .......................... »
Juridiska biträdet ....................................... »
Vaktmästaren .................................................. »
Kontrollören.................................................... »
Bokhållaren på kontrollkontoret ............... :>
Materialförvaltaren.......................................... »
Lokomotivförareförmannen .......................... »
Kolvakten i Hallsberg ............................. )> 04u: — gl 905
Dessutom kan brandförsäkringsafgiften besparas .................. 2,267
7,000
—
3,105
—
1,000
—
600
—
3,105
—
1,035
—
2,760
—
2,760
—
540
—
hvaremot fordras en baningeniör för
Summa kronor 24,172
............................. 4,000
efter afdrag hvaraf återstår besparade utgifter kronor 20,172
14
Utan tvifvel kunna äfven besparingar göras genom det lägre pris, som
statsbanan i allmänhet kan betinga för konsumtionsartiklar, hvaribland
förnämligast stenkol. Enligt erhållna uppgifter hafva stenkolen till
lokomotiven kostat bolaget 24 öre mera per centner i medeltal än
statsbanan betalat, hvarföre, då konsumtionen under de 3 senaste åren
i medeltal utgjort 41,760 centner, bränslet till lokomotiven skulle hafva
kostat statsbanan i rundt tal 10,000 kronor mindre än bolaget måst
påföra sin omkostnadsräkning.
Af hvad nu blifvit anfördt anser Styrelsen sig berättigad att antaga,
det nettobehållningen på rörelsen i statens hand bort utfalla
30,000 kronor högre, än ofvan antecknade resultat utvisar, och sålunda
skolat:
år 1874 uppgå till 146,770 kronor.
» 1875 » » 140,884 »
» 1876 » » 201,342 »
''» 1877 » » 146,680 »
» 1878 » » 156,000 )>
eller i medeltal till nära 160,000 kronor om året.
Vid bedömandet af dessa siffror måste man dock uppmärksamma,
att banan endast i 5 år varit trafikerad och sålunda ej hunnit utöfva
något betydligare inflytande på utvecklingen af omgifvande trafikområdens
industri och handel, i synnerhet som denna utvecklingsperiod
innefattar sådana för all rörelse missgynsamma år som 1877 och 1878.
Äfvenledes måste tagas i betraktande, att den de! af Ostra stambanan,
som utgör en fortsättning rätt i söder af Motalabanan och således
måste utöfva ett väsentligt inflytande å den sistnämndas rörelse, icke
fullbordades förr än i slutet af 1874. Vid öfvervägande af allt detta
kan Styrelsen icke finna någon anledning, hvarföre Hallsberg—Motala
—Mjölby jernväg med sitt förmånliga läge skulle göra något undantag
från den allmänna regeln om trafikens och inkomsternas efter hand
skeende tillväxt. Efterser man förhållandena vid de statsbanedelar,
som närmast gränsa till Motalabanan och hvilkas anledningar till trafik
kunna sägas vara ungefär desamma som sistnämnda banas, så finner
man, att, i medeltal räknadt, linierna Hallsberg—Töreboda, Hallsberg
—Katrineholm, Hallsberg—Kristinehamn, Katrineholm—Norrköping och
Norrköping—Linköping haft förmåga att på omkring 7 år fördubbla
sina bruttoinkomster; och det lider intet tvifvel, att äfven den yngre
linien Linköping—Nässjö skall komma att uppvisa samma förhållande.
Man är således utan tvifvel berättigad till det antagande, att Motalabanan
åtminstone inom förloppet af de tio nästföljande åren skall gifva
eu dubbelt så stor bruttoinkomst som hon gaf 1876, eller innan de
15
missgynnande konjunkturerna började verka till trafikens tillfälliga
minskning, och man kommer då till det resultat, att åtminstone före
inträdet åt år 1890 denna banas bruttoinkomster skola uppå till omkring
100,000 kronor per banmil. Äfven under antagande att drift
och underhåll skulle vid denna tid uppgå till 2/g af bruttot, erhölle
man likväl en nettobehallning al omkring 33,000 kronor per mil, eller
för hela banan, i rundt tal, 300,000 kronor. Denna behållning motsvarar
5 procent å ett kapital af 6 millioner.
Det skulle kunna invändas mot beräkningarne af Motalabanans
blifvande inkomster, att, derest dgnna bana komme i statens ego, befor
dr in gs afgi fterna vid godstrafiken, till följd af statsbanornas i allmänhet^
lägre och dessutom vid långa afstånd mycket fallande taxa, skulle
betinga mindre inkomster för en och samma godsmängd, än om banan
fortfarande egdes af det enskilda bolaget och dettas högre specialtaxa
tillämpades. Denna invändning skulle vara giltig, i fall det verkligen
vore fråga om en och samma godsmängd, men så är icke förhållandet,
Efter all sannolikhet komme godsmängden att ökas, då till följd
af lägre enhetspris trafikområdet utsträcktes, och gods, som förut icke
med ekonomi kunnat befordras från längre bort belägna trakter, dårnera
framginge å Motalabanan. För öfrigt må icke lemnas oanmärkt,
att Motalabanan på senare tider ganska väsentligt modifierat sin taxa,
just med^ hänsyn. till fördelarne af en vidgad samtrafik med statsbanorna,
sa att skilnaden i förevarande fall emellan hvad som är och
hvad som komma skulle, derest staten blefve egare af banan, icke är
särdeles betydlig.
Genom nådigt bref af den 4 sistlidne November har Eders Kongl.
Maj:t förordnat, att Styrelsen för statens jernvägstrafik skulle låta besigtiga
den till Motalabanan hörande rörliga materiel jemte husbyggnader
och telegrafinrättningar, samt att Styrelsen för allmänna vägoch
vattenbyggnader borde samtidigt låta undersöka banbyggnadens
beskaffenhet och värde, hvarefter berättelserna öfver hvad vid dessa
förrättningar iakttagits borde genom Trafikstyrelsen, jemte hennes utlåtande,
till Eders Kongl. Maj:t i underdånighet insändas.
Trafikstyrelsen har genom Bandirektören Lindencrona, Maskindirektören
Lundberg och Telegrafdirektören Stork låtit undersöka och
värdera husbyggnaderna, den rörliga materielen samt telegrafledningarne
med apparater och får härhos i underdånighet bilägga de deröfver
afgifna rapporter jemte den berättelse med tillhörande bilagor
om besigtningen och värderingen af sjelfva banbyggnaden, som på
Styrelsens för allmänna väg- och vattenbyggnader uppdrag blifvit författad
af Ofverstelöjtnanten A. Grafström och Majoren O. Zander.
16
Af sistnämnda berättelse framgår, att värderingsmännen, efter att
på det nogaste hafva nivellerat och tekniskt undersökt hela banan,
med användande af normala, hvarken ovänligt höga ej heller nedtryckta
prisförhållanden beräknat, att anläggningskostnaden för sjelfva
jernvägen, utan husbyggnader, rörlig materiel, utredningsinventarier,
telegraf och signaler, borde uppgå till................kronor 4,107,848: —
men att, då denna summa utgör värdet af eu
nybyggd jernväg i fullständigt skick och det
värdet naturligtvis icke kan åsättas en bana, som
varit trafikerad under 5 år, så bör, för att erhålla
banans verkliga värde i dess nuvarande
skick, från ofvanstående belopp afdrag-as för
komplettering af banvallen
” ballasten .
” räler med
behör...
” sliprar......
” stängsel...
till
-
it,000 kronor.
64,000
173,116
76,603
48,033
kronor 370,752:
hvarigenom sjelfva banans nuvarande värde
bör uppskattas till........................................... ” 3,737,096: —
Af öfriga besigtningsberättelser inhemtas: att samtliga husbygg.
.... med iakttagande af nu gällande arbets- och materialkronor
538,319: —
” 3,167: —
naderna blifvit
pris uppskattade till ett värde åt
samt signaleringsinrättningar till............................
att den rörliga materielens nuvarande värde
kan antagas till följande belopp:
8 lokomotiv ............................... kronor
15 personvagnar...........................
137 godsvagnar
326 axlar med hjul .....................
Reservdelar till lokomotiven ......
d:o till vagnar ...............
Verkstadsinventarier och redskap
Särskilda till maskinafdelningen
hörande inventarier ..................
224,700
77,700
211,600
83,928
26,084
2,557
33,093
4,200
597,928: -
65,934:
8,241:
att telegrafapparaternas och dertill hörande
ledningars nuvarande Värde utgör............... ”_
Tillsammans kronor 1,213,589:
Lägges härtill det uppskattade nuvarande värdet
af sjelfva banan ....................................................... kronor 3,737,096:
17
så befinnes det materiella värdet af hela jernvägsanläggningen
för närvarande böra uppskattas
till ............................................................... kronor 4,950,685: —.
Beträffande värdet af materialförrådet äfvensom af diverse mindre
inventarier, utlemnade å stationerna och i värderingsinstrumenten icke
upptagne, så, enär dessa värden i mån af efter hand skeende konsumtion
komma att undergå förminskning, torde eu uppskattning af dem
för närvarande vara ändamålslös. Kommer banan att af staten öfvertagas,
bör naturligtvis förrådets värde uppskattas, sådant detta befinnes
deri dag, då trafiken öfverlemnas i statens händer, och då helst
ske genom värderingsman, tillkallade af begge parterna.
Slutligen anser sig Styrelsen böra framhålla den fördel för staten,
som ligger deruti, att banans trafik redan är i viss mån upparbetad
och att, om banans materiella värde bestämmes till ett pris, som
är jemt upp så stort som det, hvartill banan under nuvarande förhållanden
kunde utföras, så är det dock fördelaktigare att för det
priset få en bana, hvars trafik under 5 år hunnit till viss grad utvecklas,
än en alldeles ny bana, som ännu skulle hafva att genomsträfva
de första, i allmänhet svåraste, åren af sin tillvaro. Styrelsen
anser det derföre icke mer än billigt, att, om man å ena sidan, vid
bestämmandet af det materiella värdet gör ett afdrag för banans ålder,
man å andra sidan, just med hänsyn till denna ålder, fäster något afseende
vid deraf betingade högre trafikxä,rde. Det är vanskligt att
härvid söka komma till ett fixt siffertal. Men så mycket torde dock
med fog kunna sägas, att köpeskillingen bör vara åtminstone så pass
mycket högre än det af värderingsmännen reducerade materiella värdet,
4,950,685 kronor, att densamma bestämmes till i rundt tal 5 millioner
kronor. Trafikstyrelsen får för sill del underdånigst föreslå
detta sistnämnda belopp.
I fråga om tiden då banan borde anses vara af staten öfvertagen,
biträder Styrelsen det af sökandena framstälda förslaget, att denna tid
räknas från den 1 Januari detta år.
Styrelsen har i det föregående sökt besvara den frågan, huruvida
Hallsberg—Motala—Mjölby-banan intager ett sådant läge i förhållande
till statsbanenätet och. det system, som för ett dylikt nät bör
följas, att skäl förefinnas till banans upptagande bland stats]ernvägarne
och följaktligen till dess inköp för statens räkning. Vidare har Styrelsen
redogjort för banans trafikförhållanden under föregående år
samt, med uppvisande af de omständigheter, hvarpå en beräkning af
Bill. till Riksd. Prof. 1879. 4 Sand. 1 Afd. 3
18
den framtida rentabiliteten bör stödja sig, sökt visa bvilka inkomster
staten borde kunna påräkna af banans trafikerande under närmaste
framtid. Slutligen har Styrelsen, med biträde af dels Styrelsen för
allmänna väg- och vattenbyggnader, dels egna underlydande, framlagt
resultaten af de undersökningar, som skett i ändamål att utröna banans
nuvarande materiella värde, hvarefter Styrelsen, med sammanförande
af dessa resultat, och med iakttagande af hvad i öfrigt bör vid sådan!
tillfälle uppmärksammas, framlagt förslag till bestämmande af den
köpeskilling, som eventuel borde erläggas. Hvad deremot angår den
finansiella form, som vid ifrågakommande inköp lämpligast borde
användas för liqvideu, har Styrelsen så mycket mindre ansett sig befogad
afgifva yttrande, som denna form sammanhänger med sådana
finansfrågor, som ligga utanför området för en jernvägsstyrelses verksamhet.
På grund af- hvad sålunda blifvit anfördt, får Styrelsen underdånigst
föreslå, att staten inköper Hallsberg—-Motala—Mjölby jernväg
på följande grunder:
Köpeskillingen utgår dels med ett fixt belopp af 5 millioner kronor,
i den form, som vid ett blifvande beslut om inköp kan varda bestämd,
dels med ett belopp, som, enligt af från båda sidor utsedde
värderingsmän åsätta enhetspris, motsvarar värdet af de förrådsartiklar,
hvilka ej äro upptagna i vidlagda, på föranstaltande af Styrelserna
för allmänna väg- och vattenbyggnader samt statens jern vägs trafik
upprättade värderingsinstrument, skolande mängden af dessa förrådsartiklar
upptecknas vid den tid, då staten öfvertager banans trafikerande;
Staten anses vara egare af banan från och med den 1 Januari
1879, men banans trafik handhafves under bolagsstyrelsens inseende
och på dess ansvar intill den dag, då, på sätt af Eders Kongl. Maj:t
kan varda närmare bestämdt, Styrelsen för statens jern vägstrafik öfvertager
banans skötsel;
Bolagsstyrelsen vare skyldig redovisa och till Styrelsen för statens
jernvägstrafik öfverlemna skilnaden mellan bruttoinkomst af trafiken
och utgifterna för drift och underhåll under tiden från och med
den 1 Januari 1879 till den dag, då rörelsen öfvertages af Trafikstyrelsen.
Skulle värdena af de i värderingsinstrumenten upptagna föremål
undergå någon försämring af annan orsak än slitning, under den tid,
som förflyter, intilldess rörelsen öfvertages af Trafikstyrelsen, skall
19
f
denna försämring uppskattas och afdrag å köpeskillingen göras till det
belopp, som af Kongl. Maj:t varder bestämdt.
Remissakten återställes underdånigst, och Styrelsen framhärdar
med djupaste vördnad, trohet och nit
Stormäktigste, Allernådigste Konung!
Eders Kongl. Maj:ts
Stockholm den 11 Januari 1879.
underdånig''^; tropligtigsts
tjenare och undersatar
C. O. TR01LIUS.
C. Lirnnell.
II.
Kongl, Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsem
underdåniga
utlåtande den 28 Januari
1879 angående inköp af Hallsberg—
Motala -Mjölby jernväg.
Underdånigste Memorial!
Sedan Styrelsen för statens jernvägstrafik afgifvit underdånigt
utlåtande i anledning af styrelsens för Hallsberg—Motala—Mjölby jernvägsaktiebolag
underdåniga ansökan derom, att Eders Kongl. Magt.
täcktes till näst sammanträdande Riksdag aflåta nådig proposition om
inköp på erbjudna vilkor för statens räkning af bolagets jernväg med
allt hvad dertill hörer i fast och löst, och dervid på uppgifna skäl och
med stöd af den värdering af banan, som på föranstaltande af Styrelserna
för statens jernvägstrafik och allmänna väg- och vattenbyggnader
blifvit gjord, i underdånighet förordat, att staten måtte inlösa
jernvägen för ett belopp af, i rundt tal, 5 millioner kronor, så har
Eders Kongl. Magt genom nådig remiss den 11 innevarande månad
20
behagat i detta ärende äfven infordra Styrelsens för allmänna vägoch
vattenbyggnader underdåniga utlåtande.
Till åtlydnad af denna nådiga befallning får Styrelsen, jemte
återställande af remissakten med dertill hörande bilagor, i underdånighet
anföra:
Eders Kong]. Maj:ts Styrelse för statens jern vägstrafik har i sitt
underdåniga utlåtande lemnat fullständig utredning rörande den ifråga\
arande jernbanans mellan Hallsberg, Motala och Mjölby ekonomiska
ställning och trafikförhållanden samt närmare redogjort för de resultat,
hvartill de utsedde värderingsmännen kommit i afseende å denna
banas materiella värde och jemväl framhållit ifrågavarande jernbana»
vigt och betydelse för landets kommunikationsväsen och fördelarne af
dess införlifvande med landets stambanor.
Hvad det materiella värdet af denna jernbana beträffar, delar
Styrelsen den af Trafikstyrelsen uttalade åsigt, att detta värde bör
med hänsyn till den redan upparbetade trafiken derå antagas till fullt
5 millioner kronor, ehuru värderingsmännen, utan afseende härå, efter
åtskilliga afdrag för den tid, banan varit begagnad, kommit till det
resultat, att banans nuvarande värde bör uppskattas till 4,950,685
kronor.
Styrelsen anser sig dock icke kunna till alla delar instämma i
Trafikstyrelsens i dess underdåniga utlåtande uttalade åsigt om denna
jernbanas stora vigt och betydelse för landets stambanesystem. Till
eu sådan åsigt kommer man visserligen, om man endast fäster sig vid
den stora förkortning af våglängd emellan landets betydligaste jernvägsknutar
vid Nässjö och Hallsberg, som genom denna jernbana vinnes
af icke mindre än 9 mil, och icke tager i betraktande den trafik
eller det behof af förbindelse mellan dessa punkter, som kan förefinnas.
Landet norr om vestra och den i samband dermed varande nordvestra
stambanan bär fått genom dessa stambanor sina enligt Styrelsens
åsigt angelägnaste förbindelser med de för dessa landsdelar vigtigaste
exportorterna, Stockholm, Göteborg och Norrköping, tillgodosedda, och
dessa förbindelser förkortas icke genom Hallsberg—Motala—Mjölbybanan.
Likaså är landet söder om Nässjö genom södra, vestra och
östra stambanorna förenadt med de för detsamma vigtigaste handelsstäderna
Göteborg, Malmö, Norrköping och Stockholm, och skulle för
dessa förbindelser genom den ifrågavarande jernbanan ej heller vinna
någon förkortning i våglängd. Het är således endast den direkta trafiken
mellan bergslagerna och den södra delen af landet, som skulle.
vinna genom begagnandet af den ofta nämnda banan.
Att denna förbindelse icke, åtminstone för det närvarande, är af
opaginerad Kontrollera mot PDF
någon stor och allmän betydelse i förhållande till samtrafiken och lokaltrafiken
å Hallsberg—Motala—Mjölby-banan, finner Styrelsen skäl
att antaga, alldenstund, enligt hvad af Trafikstyrelsens utredning framgår,
år 1876, då den största trafiken der egde rum, antalet transitoresande
endast utgjorde 0,69 procent och transitobefordrade centner ilgods
1,24 procent samt transitobefordrade centner fraktgods 18,3 procent
af lokaltrafiken och samtrafiken sammantagna.
Styrelsen anser dock, att denna bana har en ganska stor strategisk
betydelse för landets försvar; ty om vid krigstillfällen den östra stambanan
skulle blifva stängd vid Norrköping eller den vestra vid Södertelge
eller Stockholm, så återstode till uppehållande af förbindelsen
mellan mellersta och södra landet denna långt in i landet belägna jernbana
äfvensom stambanan vester om Vettern.
Hvad den delen af ifrågavarande bana, som är belägen mellan
Motala och Mjölby, beträffar, så tror sig Styrelsen böra i underdånighet
erinra derom, att, ehuru den icke ingick såsom en del af det uppgjorda
systemet för landets stambanor, så fästes dock så stor vigt vid
en jernvägsförbindelse mellan östra stambanan och sjön Vettern vid
Vadstena eller Motala, att, för underlättandet deraf, östra stambanan
blef dragen vester om Bommen i stället för öster om denna sjö, hvilken
senare rigtning väl skulle förkortat stambanan, men deremot förlängt
nyssnämnda förbindelse.
Det kan äfven, enligt Styrelsens åsigt, icke vara utan ett allmännare
gagn, att landets äldsta och största mekaniska verkstad, ehuru
enskild! bolags tillhörighet, erhållit jernvägsförbindelse med landets
stambanor.
Då således Hallsberg—Motala—Mjölby-banan obestridligen är i
liera hänseenden af stor allmän nytta och tillkommit utan något understöd
af allmänna medel, synes det Styrelsen vara både rättvist och billigt,
att, då så många andra enskilda jern vägar af jemförelsevis mindre
vigt varit med allmänna medel understödda, en sådan förmån äfven
komme denna jernbana till del.
Huruvida likväl framför ett inköp af banan dess understödjande
medelst lån skulle vara alt föredraga, beror af flera, icke allenast med
trafiken samband egande omständigheter, Indika Styrelsen i det följande
vill söka närmare utveckla, utan äfven af andra statsekonomiska
förhållanden, hvilkas bedömande Styrelsen deremot icke anser sig tillkomma.
När genom deri föreliggande frågan om Hallsberg—-Motala—
opaginerad Kontrollera mot PDF
Mjölby-banans inköp för statens räkning itrågasättes icke allenast en
stor utgift för staten utan äfven frånträdandet af den allt sedan statens
stambanors påbörjande antagna och sedermera orubbligt vidhållna grundsatsen,
att endast stambanorna inom landet skulle af staten byggas
och för statens räkning trafikeras samt utgöra eu statens egendom,
och då antagandet af det utaf bolaget gjorda anbudet rörande inköpet
af jernbana!! till stor del beror på jernbanans värde jemväl med hänsyn
till dess rentabilitet, bär Styrelsen ansett att, då många af redan
befintliga enskilda jernband- varit trafikerade i 10 å 15 år och några
af dem ändå längre, en närmare granskning af dessa banors trafikförhållanden
borde kunna tjena till någon ledning vid bedömandet af
värdet för ifrågavarande jernbana.
Den snabba utveckling, som de enskilda jernbanorna inom landet
vunnit, är så allmänt känd, att derom icke behöfver särskildt ordas;
men Styrelsen anser sig dock böra framhålla, hvad Styrelsens
underdåniga berättelse för år 1877 jemväl upplyser, att intill nämnda
års slut både 37 enskilda jernbanor för ångkraft och 8 sådana för
hästkraft blifvit understödda med statslån åt tillsammans 37,475,555
kronor 24 öre och med statsanslag utan återbetalningsskyldighet åt
3,402,500 kronor. Af jernbanorna för ångkraft har en sammanräknad
längd af icke mindre än 804,1 mil intill nämnda års utgång erhållit
tillstånd att öppnas för allmän trafik, och under år 1878 ökades denna
våglängd med ytterligare 18,7 mil. Vid 1877 års slut hafva statens
stambanor ernått eu sammanräknad längd af 151,4 mil och vid 1878
års slut 160,9 mil.
För granskningen af dessa banors trafikförhållanden bär Styrelsen
upprättat bifogade tabell, som upptager alla de enskilda jernbanor,
som stå i samband med och hafva samma spårvidd som stambanorna,
för hvilkas trafikförhållanden Trafikstyrelsens underdåniga berättelse
för år 1876 närmare redogör. Nämnda år, det senaste för hvilket en
sådan berättelse föreligger, har i allmänhet att uppvisa det fördelaktigaste
resultat, hvad trafiken beträffar, å såväl stat enssom de enskilda
jernbanorna. Styrelsen har dock i denna tabell ansett sig böra utesluta
Gefle—Dala-banan, emedan denna bana utgör ett undantag från
alla de öfriga jernbanorna inom landet, statens stambanor deri inbegripna,
med hänsyn till dess ovanligt stora och vinstgifvande trafik,
men Styrelsen har deremot i tabellen infört Sundsvall—Torpshammarbanan,
som numera står i förbindelse med den under byggnad varande
och till en del redan för trafik öppnade tvärbanan genom Norrland,
oaktadt den förra banan har mindre spårvidd än den senare. Denna
tabell, som jemväl upptager statens stambanor, angifver i särskilda
23
kolumner banornas trafikerade medellängd under året, inkomster för
centnermil gods, den uppgillra byggnadskostnaden, totalinkomsten af
såväl person- som godstrafiken och utgifterna för drift och underhåll
samt skilnaden mellan utgifter och inkomster.
Det framgår al denna tabell, att de deri upptagna 18 st. enskilda
jernbanor tillsammans vid årets slut utgjorde eu trafikerad medellängd
af 123,3 mil och i uppgifven byggnadskostnad erfordrat en
summa af 81,260,329 kronor, eller i medeltal för mil 659,045 kronor;
de hade samma år inbringat i totalinkomster 6,819,297 kronor, eller i
medeltal 55,306 kronor för mil och erfordrat för drift och underhåll
tillsammans 4,194,050 kronor, eller 34,015 kronor för mil, samt lemna!
eu behållen inkomst af 2,625,247 kronor.
I förhållande till byggnadskostnaden motsvarar således den behållna
inkomsten eu ränta af 3,23 procent.
Ett sådant enligt Styrelsens åsigt ingalunda otillfredsställande
resultat skulle sannolikt icke vunnits, utan att, jemförelsevis med hvad
förhållandet är vid statens stambanor, höga fraktafgifter för gods tilllämpats
samt drift- och underhållskostnader varit billiga; ty om afgiften
för godstrafiken å dessa enskilda banor varit nedsatt i likhet med
den för statens stambanor, eller så att den utgjort 2,3 öre för centnermil,
men afgiften för persontrafiken bibehållits, så skulle, såsom af
tabellen framgår, totalinkomsten blifvit 5,209,979 kronor, eller i medeltal
42,254 kronor för mil, samt skilnaden mellan utgifter och inkomster
1,134,121 kronor, eller endast 9,116 kronor för mil, som motsvarar
en ränta af 1,39 procent af byggnadskostnaden.
Hade nu derjemte dessa banor varit trafikerade efter samma
grunder som stambanorna och, införlifvade dermed, utgjort eu statens
gemensamma egendom, så finnes det, enligt Styrelsens förmenande,
ej_ något skäl att antaga, det trafikkostnaderna å dessa banor skulle
blifvit särdeles billigare än å de i detta hänseende billigaste delarne
af de nuvarande stambanorna.
Trafikstyrelsens ofvan åberopade underdåniga berättelse visar
nemligen, att kostnaden för drift och underhåll å bandelen mellan
Sala och Upsala år 1876 uppgått till 41,642 kronor för mil och å bandelen
emellan Arvika och Norska gränsen till 43,509 kronor, då bruttoinkomsten
å den förra varit 65,252 kronor och å den senare 44,894
kronor. Antages derföre nu, att samma kostnader å de enskilda jernbanorna
uppgått till endast 40,000 kronor för mil i stället för 34,015
kronor, så hade den behållna inkomsten af alla dessa banor derigenom
reducerats till 277,979 kronor, som endast utgör 0,34 procent af byggnadskostnaden.
Man skulle visserligen häremot kunna invända, att, i
opaginerad Kontrollera mot PDF
samma mån frakterna ställa sig billiga och trafiken på ett fullständigare
sätt ordnas å en jernbana, måste rörelsen ökas. Men då rörelsens
tillväxt inom en ort är beroende af konjunkturer och flera andra omständigheter
och vanligen endast långsamt tilltager, och då derjemte blott
en del af bruttoinkomsten är behållen inkomst, så fordras det en stor
tillökning i rörelsen för att med nedsatta fraktafgifter och ökad driftoch
underhållskostnad erhålla ett lika fördelaktigt resultat i afseende
på inkomster och utgifter som det, de enskilda jernbanorna under motsatta
förhållanden haft att uppvisa.
Hvad nu Hallsberg—Motala—Mjölby-banan särskild! beträffar,
hvilken jemväl finnes upptagen i den bifogade tabellen och hvars fördelaktigaste
trafikår, såsom af Trafikstyrelsens underdåniga skrifvelse
äfven framgår, varit 1876, så visar det sig att under nämnda år trafikinkomsterna
för såväl person- som godstrafiken eller totalinkomsten
uppgått till 399,830 kronor, eller 44,426 kronor för mil, och utgifterna
för drift och underhåll till 228,488 kronor, eller 25,388 kronor för mil,
och skilnaden häremellan, eller den behållna inkomsten, till 171,342
kronor, eller till 12,038 kronor för mil, som således motsvarar 2,84
procent af den uppgifna byggnadskostnaden, 6,013,157 kronor, och
3,42 procent af det värde, 5,000,000 kronor, jernbana!! i materiel! hänseende
anses ega.
Om äfven vid denna jernbana eu i så måtto förändrad godstaxa
blifvit tillämpad, att inkomsten för centnermil utgjort 2,3 öre i stället
för 3 öre, så skulle totalinkomsten blifvit endast 340,279 kronor, eller
37,809 kronor för mil, och skilnaden mellan inkomster och utgifter, eller
den behållna inkomsten, blifvit 111,791 kronor, eller 12,421 kronor för
mil, motsvarande 1,85 procent af den uppgifna byggnadskostnaden och
procent af 5,000,000 kronor.
Hade nu Hallsberg—Motala—Mjölby-banan varit införlifvad med
och trafikerats i likhet med statens öfriga stambanor samt drift- och
underhållskostnaderna derigenom, såsom ofvanföre är omnämndt, kommit
att uppgå till 40,000 kronor för mil, eller till 360,000 kronor för
hela banan, så skulle, då bruttoinkomsten efter den reducerade godstaxan
uppgick till endast 340,279 kronor, en brist af 19,721 kronor
uppstått, hvarmed årets inkomster understigit utgifterna.
Då, såsom af handlingarne synes, bruttoinkomsten på Hallsberg
—Motala—Mjölby-banan under de senare båda åren, till följd af den
tryckta affärsställningen inom landet, varit mindre än under år 1876
och uppgått år 1877 till 356,735 kronor 60 öre samt under år 1878 till
333,280 kronor, så skulle under ofvannämnda förutsättningar förlusten
under dessa år blifvit ännu större.
opaginerad Kontrollera mot PDF
L’Jj
Af ofvanföre an stål da jemförelser och beräkningar framgår således
rigtigheten af Styrelsens här förut uttalade förmodan, att de enskilda
jernbanorna i allmänhet äfvensom särskildt Hallsberg—Motala—Mjölbybanan
icke skulle kunnat lemna en så stor nettobehållning, som de i
verkligheten gifvit, så vida icke jemförelsevis höga fraktafgifter varit
tillämpade och drift- och underhållskostnaderna varit särdeles billiga.
Sistnämnda bana har, såsom handlingarne visa, lemnat en nettobehållning
år 1876 af 171,432 kronor 26 öre, år 1877 116,680 kronor 98 öre, år
1878 126,000 kronor.
Den besparing i utgifter af 30,000 kronor årligen, som Trafikstyrelsen
antagit skulle kunna påräknas genom den ifrågavarande banans
införlifvande med stambanorna, dels genom indragning af åtskilliga
tjenstemän vid hufvudkontoret och af andra nu förekommande utgifter,
och dels genom det lägre pris, som stambanan i allmänhet kan betinga
för åtskilliga konsumtionsartiklar, i synnerhet stenkol, anser Styrelsen
vara för högt beräknad. Handlingarne upplysa nemligen (se bil. Ditt C),
att utgifterna för hufvudkontoret uppgingo år 1876 till 20,117 kronor
47 öre, som gör 2,235 kronor 27 öre för mil af banans längd. Detta
hufvudkontor motsvarar den så kallade byråafdelningen vid statens
stambanor, för hvilken kostnaden år 1876 uppgick till 232,244 kronor
10 öre, och då under samma år 143,6 mil banor voro trafikerade, utgjorde
denna kostnad 1,617 kronor 8 öre för mil. Men denna utgiftspost
har vid statens jernband- stigit år från år, allt efter som banornas
längd ökats, eller från år 1870 till år 1876 med 62,001 kronolog
öre, hvilket, då under samma tid 37,5 mil stambanor blifvit för
trafik upplåtna, motsvarar en tillökning af 1,653 kronor 8 öre för mil
af de tillkomna stambanedelarnes längd. Om man nu beräknar samma
tillökning för tillkomsten af Hallsberg—Motala—Mjölby-banan, hvilket väl
är det rigtigaste, då det arbete, som blifvit utfördt å dervarande hufvudkontor,
måste af andra personer vid stambanans byråafdelning öfvertagas,
skulle eu summa af 14,884 kronor 2 öre för hela banan uppkomma.
Hvad stenkolen åter beträffar, så beror det högre priset derå
sannolikt till eu del på den kostnad, som Hallsberg—Motala—Mjölbybanan
måst betala för transporten från sjöhamn till jernbanan och
hvilken transport stambanan visserligen på egen bana kunde verkställa,
men för hvilken någon kostnad dock måste beräknas.
Medgifves äfven, att en och annan besparing genom banornas
sammanslagning kunde åstadkommas, så torcle likväl icke förbises, att
andra utgifter måste tillkomma, om ofta nämnda bana skall såsom en
stambana trafikeras; af dessa anser sig Styrelsen endast böra påpeka
Bih. till Eiksd. Prof. 1879. 4 Samt. 1 Afd. t
26
den för ett ökad! antal banvakter och en för öfrigt större personal,
rom påkallas af nödvändigheten att anordna flera bantåg, hvilka utgifter
sannolikt komma att öfverstiga de påräknade besparingarne. Styselsen
har derföre trott sig komma det rätta så nära som möjligt, då
Styrelsen antagit, att kostnaderna för drift och underhåll skulle genom
banans införlifvande med stambanorna komma att uppgå till 40,000
kronor för mil, eller något mindre än denna kostnad utgör på den i
detta hänseende billigaste delen å stambanorna.
Det kan vara en sanning, att besparingar kunna göras derigenom
att flera, särskilda bolag tillhörande och i förbindelse med hvarandra varande
enskilda jernband- af mindre längd ställas under en gemensam förvaltning
och under tillsyn afen gemensam trafikchef. Styrelsen tror dock
icke verkan blifver densamma af att en eller flera mindre enskilda banor
sammanslås med statens banor, som snart få en utsträckning af 200
mil, enär det ligger i sakens natur, att handhafvande! och vården af
statens jernvägstrafik samt kontrollen deröfver måste blifva mera detaljerad
och kostsam än hvad som i allmänhet är behöflig! vid de enskilda
jernbanorna.
På grund af hvad Styrelsen ofvan i underdånighet anfört och
hvaraf framgår, att, om Hallsberg—Motala—Mjölby-banan skulle genom
inköp för statens räkning införlifvas med statens öfriga stambanor,
deraf blefve en nödvändig följd, att samma fraktsatser tillämpades och
en lika fullständig trafik ordnades å denna jernbana som å statens
öfriga stambanor, anser Styrelsen — som det här icke tillkommer att i
denna fråga taga hänsyn till andra än rent ekonomiska skäl, men likväl
till fullo erkänner behofvet af bolagets understödjande från statens
sida och som för sin del icke vågar antaga, att de ifrågasatta anordordningarne
skulle inom kort framkalla en tillräckligt stor och vinstgifvande
trafik, då dertill erfordras tid för rörelsens naturliga utveckling
— sig icke kunna i underdånighet tillstyrka inköp för statens
räkning af ifrågavarande jernväg, utan håller före, att ett understöd
under annan form, vare sig lån eller anslag, till sådant belopp och på
sådana vilkor, att bolaget försattes i tillfälle att, utan att betungas af
årliga tillskott, fortfarande handhafva banans förvaltning, vore ändamålsenligare
och för staten mindre kostsamt.
Härigenom blefve det äfven, enligt Styrelsens förmenande, möjligt,
att banan, å hvilken trafiken, åtminstone under mindre tryckta
konjunkturer än nästlidna år egt rum, visat tendens till stigning, kunde
i bolagets ego bibehållas och för framtiden gifva aktieegarne någon
ersättning för derå gjorda stora uppoffringar.
GÅRD Gl. BElJER.
Stockholm den 28 Januari 1879.
A. M. Lindgren,
27
in.
Kongl. JernvägstmflJistyreUewt
underdåniga utlåtande den 4 Februari
1879 angående inköp af Hallsberg—
Motala—Mjölby jernväg.
Stormäktigste, Allernådigste Konung!
Genom nådig remiss af den 30 Januari detta år har Eders
Kongl. Magt infordrat Styrelsens för statens jernvägstrafik underdåniga
utlåtande i anledning af Styrelsens öfver allmänna Väg- och vattenbyggnader
yttrande den 28 -i samma månad, i fråga om inköp för statens
räkning af Hallsberg—Motala—Mjölby-jernvägen.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen delar Trafikstyrelsens åsigt
rörande Motala-banans nuvarande värde och anser detta värde böra
uppskattas till “fullt 5 millioner kronor“.
Vidare anser Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att Motala-banan
“obestridligen är i flera hänseenden af stor allmän nytta44 och särskildt,
att hon “har en ganska stor strategisk betydelse för landets
försvar44, samt att det synes “vara både rättvist och billigt, att, då så
många andra enskilda jernvägar af jemförelsevis mindre vigt varit
med allmänna medel understödda, en sådan förmån äfven komme denne
jernbana till del.44
“Huruvida likväl44, fortsätter Styrelsen, “framför ett inköp af banan
dess understödjande medelst lån skulle vara att föredraga, beror
af liera, icke allenast med trafiken samband egande omständigheter44,
“utan äfven af andra statsekonomiska förhållanden44. Af dessa tvenne
grunder för frågans utredning anser Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
dock, att det ej tillkommer henne att bedöma den ena, nemligen de
statsekonomiska förhållandena, hvaremot hon åt den andra, eller trafikomständigheterna,
egnar eu närmare utveckling, och det är på den
grunden hon kommer till det resultat, att Motala-banan icke bör inköpas
för statens räkning, men val understödjas, genom “vare sig lån eller
anslag44.
I anledning af den närmare utveckling af trafik omständigheterna,
hvarpå Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen grundar sitt afstyrkande, att
28
Motala-banan inköpes för statens räkning, får Trafikstyrelsen underdånigst
andraga följande:
Beträffande först sjelfva hufvudfrågan, huruvida Motala-banan, till
följd af sitt läge, är att betrakta såsom en nödig länk i stambanesystemet,
yttrar Väg- och vatten byggnadsstyrelsen, att hon icke anser sig kunna
till alla delar instämma i den åsigten, att nämnda bana är af stor vigt
och betydelse för landets stambanesystem, och hon stöder detta sitt
yttrande på följande skäl, nemligen:
att landet norr om vestra och nordvestra stambanorna och landet
söder om Nässjö redan erhållit sina angelägnaste stambaneförbindelser
till de vigtigaste exportorterna, Stockholm, Göteborg, Malmö
och Norrköping, och att Motala-banan icke förkortar dessa förbindelser;
att
det således vore “endast den direkta trafiken mellan bergslagerna
och den södra delen af landet, som skulle vinna genom begagnande
af den ofta nämnda banan“, eu vinst, som dock enligt
vissa trafikuppgifter, hvarom mera här nedan, icke skulle vara särdeles
stor;
hvarjemte något längre fram säges, att inköp af Motala-banan
innebure frånträdande! af den allt sedan statens stambanors påbörjande
antagna och sedermera orubbligt vidhållna grundsatsen, att endast
stambanorna inom landet skulle af staten byggas och för statens räkning
trafikeras samt utgöra en statens egendom.“
Emot det första af dessa skäl tillåter sig Trafikstyrelsen anmärka,
att betydelsen af en stambana inom ett visst område väl icke
bör förringas deraf, att denna stambana icke förkortar exportvägarne
inom andra områden, och att Motala-banan, såsom stambana eller del
deraf, således icke rimligen kan till sin betydelse förringas af den orsak,
att hon icke förkortar exportvägarne för landet norr om vestra
och nordvestra stambanorna eller för landet söder om Nässjö, lika litet
som vestra och nordvestra stambanorna förringas i värde derigenom,
att de icke förkorta exportvägarne för landet söder om Nässjö
och tvärtom;
Emot det andra skälet får Trafikstyrelsen invända:
att Motala-banans betydelse såsom transitoväg mellan de norr
och söder om henne befintliga järnvägsnät ådagalägges redan derigenom,
att 228 trafikstationer på norra sidan hafva kortare väg öfver
Motala-banan till de 174 stationerna på södra sidan, än öfver någon
annan bana, hvilken förkortning för de flesta stationerna belöper sig
till 7 å 9 mil, och att då antalet af Sveriges samtliga trafikstationer
utgör 563, icke mindre än 71 procent af detta antal således liar för
-
29
del af att i samtrafik begagna Motala-banan såsom transitoväg, hvilken
förhållande närmare åskådliggöres i den såsom bilaga vidlagda
karta;
Att Motala-bauans nu omförmälda öfverlägsenhet såsom transitoväg,
växer i män som norra stambanan och Halmstad—Nässjöbanan
fullbordas;
att Motala-banan utgör icke blott en föreningslänk mellan vestra
och östra stambanorna utan derjemte en oeftergiflig länk i en central
linie, hvilken från Malmö utgår i nästan rak sträckning norrut öfver
Örebro, der hon delar sig i tvenne armar, hvardera uppnående norra
stambanan;
att en dylik linie i sjelfva verket är eller, rättare sagdt, borde
vara en stambana, så vidt detta begrepp eljest får fästas vid en hufvudlinie,
som genomskär de folkrikaste, bördigaste och för vår jernhandtering
vigtigaste delarne af landet i dettas hufvudsträckning och
utgrenar sig till exportorter såväl i öster som vester;
men att, så länge eu dylik hufvudlinie, såsom förhållandet nu är,
eges och trafikeras af 5 å 6 särskilda egare, staten och enskilda bolag,
densamma icke, enligt hvad all erfarenhet gifvit vid handen, förmår
utveckla lika stort mått af trafik, som i en enda egares hand;
att derföre hvarje tillfälle bör begagnas att, der så till statens
fördel ske kan, förena de särskilda delarne till ett helt och sålunda i
framtiden åstadkomma eu verklig stambana från Malmö, öfver Örebro
till norra stambanan;
att ett sådant tillfälle nu erbjuder sig genom inköp af Motalabanan,
hvarigenom åtminstone en sammanhängande statsbana Malmö
—Örebro skulle uppkomma, i stället för de tre särskilda linierna: statsbanan
Malmö—Mjölby, den enskilda jernvägen Mjölby—Hallsberg samt
statsbanan Hallsberg—Örebro;
att af de nu omförmälda trafikomständigheterna torde framgå,
att Motala-banan, med särskild hänsyn till trausitotrafiken, skulle i statens
hand hafva en vida större betydelse, än hvad Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
velat tillmäta henne;
att, om Motala-banan, under nuvarande förhållanden, icke med
hänsyn till transitotrafiken är hvad hon kunde och borde vara, så beror
detta just på den trafikomständighet, Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anser böra fortfara, nemligen att banan icke är införlifvad
med stambanenätet och följaktligen, såsom ofvan är antydt och i
Trafikstyrelsens underdåniga skrifvelse är närmare utveckladt, icke kan
för transitotrafik begagnas med samma fördel som i fall bon vore
stambana;
30
och att, ur synpunkten af det allmännas nytta, Motala-banans
nuvarande underlägsenhet i afseende å transitotrafik således snarare
torde vara ett bevis för än emot, att denna bana bör vara en
statsbana.
Emot det tredje skälet får Trafikstyrelsen andraga:
att begreppet stambana icke torde höra bestämmas af sättet, hvarpå
banan tillkommit, icke heller af hvem som eget eller trafikerar banan,
utan endast af det, läge banan intager i förhållande till landets behof
af jernvägsförbindelser, och att följaktligen en bana icke är en stambana
derföre, att hon bygts, eges och trafikeras af staten, utan endast
för det fall, att hon uppfyller berättigade anspråk på eu pulsåder för
det omgifvande landets trafikrörelse;
att sålunda hvarken limon Sköfde—Karlsborg eller stycket Hallsberg—Örebro
är eu stambana, ehuruväl båda bygts, egas och trafikeras
af staten;
att deremot eu sådan linie som Malmö—Mjölby—Motala—Hallsberg—Örebro
till någon punkt på norra stambanan, i fall en sådan linie
egdes cell trafikerades af en och samma myndighet, skulle vara en af
landets vigtigaste stamlinier, fastän densamma tillkommit dels på statens,
dels på flera enskilda bolags bekostnad;
att tankarne kunna vara delade, huru eu sådan linie som den nyss
nämnda borde, från Örebro räknadt, framgå mot norr, antingen öfver
Frövi, Ludvika och Falun, eller öfver Frövi, Köping och Tillberga, eller
ock, såsom 1859 års jernvägskomité tänkt, sig ifrågavarande förbindelse,
öfver Frövi, fram emot Brovallen på norra stambanan, men
att Motala-banan i hvarje fall skulle ingå såsom en länk af denna
stamlinie;
att staten således, genom inköp af Motala-banan, icke frånträder
grundsatsen att inskränka sitt egande och trafikerande af jernbanor till
endast, stambanor, utan fastmer förstärker sitt, nuvarande stambanesystem
genom eu oeftergiflig länk i eu central stamlinie, Malmö—Örebro,
och dymedelst i väsentlig män befrämjar det stora önskningsmålet,
— eu centralstamlinie Malmö—Örebro—Norra stambanan.
Trafikstyrelsen öfvergår härefter till hvad Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
yttrat rörande den högre driftkostnad, som blefve en följd
deraf, att Motala-banan skulle »såsom eu stambana trafikeras».
Driftkostnaden beror, såsom bekant, förnämligast af antalet tåg
och antalet vagnar i tågen. A stambanorna rättas dessa antal, liksom
å hvarje annan bana, efter behofvet, så att å olika delar af stambanorna
förekomma: 1 tåg om dagen, 2 tåg om dagen, 3 tåg om dagen,
och så vidare ända till 8 tåg om dagen allt i hvardera rigtningen. Det
31
linnés så vidt Trafikstyrelsen har sig- bekant ingen anledning till, att
icke samma regel borde följas vid Motala-banan, derest denna skulle
som en stambana trafikeras. Då nämnda regel icke bör vara Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen obekant, men denna Styrelse ändock förutsätter
”nödvändigheten att anordna derå bantåg”, så torde detta få anses
såsom ett tyst erkännande från Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens sida,
att Motala-banan, i statens hand, hastigare än tillförene komme att uppvisa
en ökad trafik, hvilket också är Trafikstyrelsens öfvertygelse. Eu
af sådan orsak framkallad stegring i driftkostnaden torde emellertid ej
höra beklagas.
Utan att ingå i någon undersökning rörande tågantal, transportmängd
eller dylikt, hvaraf frågans utredning är beroende, tror sig Vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen ”komma det rätta så nära som möjligt”
då hon antager, »att kostnaderna för drift- och underhåll skulle genom
banans införlifvande med stambanorna komma att uppgå till 40,000
kronor för mil, eller något mindre än denna kostnad utgör på den i
detta hänseende billigaste delen af stambanorna.»
Det är icke lätt att förstå, hvad meningen egentligen är med
den suppositionsvis framstälda driftkostnaden. Men ett af de två: antingen
har Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen dermed velat säga, att,
efter banans införlifvande med stambanorna, transportmängden å den
förra kommer att fordra ett så mycket större antal tåg, att driftkostnaden
höjes från omkring 25,000 kronor per mil, som den för närvarande
är, till 40,000 kronor per mil, i hvilket fall dock den ökade transportmängden
skulle föranleda till deremot svarande större inkomster, samt
förhållandet mellan dessa och utgifterna otvifvelaktigt blifva fördelaktigare
än hittills, eller liar Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förmenat,
att vid samma transportmängd driftkostnaden å stambanorna i allmänhet
ställer sig omkring 60 procent högre än å de enskilda jernvägarne.
Det torde vara endast det senare alternativet, som behöfver någon
utredning.
Några praktiska exempel torde här få anföras.
År 1875 var driftkostnaden å linien Sala—Upsala i rundt tal kronor
20,800 per banmil och å linien Storsik—Sala kronor 21,600. Intill
den 6 September nämnda år, innan linien Krylbo—Storvik öppnades
för trafik, framgingo endast 2 tåg om dagen i hvardera rigtningen,
men efter den 6 September 6 tåg om dagen å hela linien Storvik—Upsala.
Under samma år framgingo å Motala-banan äfvenledes
endast 2 tåg om dagen, jemte det kortare lokaltåget Mjölby—Motala,
och man finner häraf, att tågantalet på denna bana under 1875 var un
-
32
ge farlige n detsamma »om på ofvan nämnda stambanelinier. Motala-banans
driftkostnad under samma år utgjorde i rundt tal kronor 25,700 per banmil.
Under hela året 1876 samt till den 15 Maj 1877 framgingo å
linien Storvik—Sala—Upsala 3 tåg om dagen i hvardera rigtningen
och efter sistnämnda dag 4 tåg om dagen. Dessa år erbjuda således
ingå jemförelse!'' med Motala-banan, som under hela liden och i regeln
både fortfarande endast 2 tåg om dagen. Aret 1877 erbjuder deremot
några jemförelse!’. Under det året framgingo nemligen 2 tåg om dagen
i hvardera rigtningen å linien Holms veden—Storvik, och driftkostnaden
per banmil var i rundt tal kronor 25,800, och å banan Sköfde—
Karlsborg var driftkostnaden under ifrågavarande året endast 20,200
kronor per banmil, ehuru 3 tåg i hvardera rigtningen framgingo. A
Motala-banan framgingo 2 tåg i hvardera rigtningen, och driftkostnaden
var 25,300 kronor per banmil.
Det torde vara öfverflödigt tillägga, att numera, sedan stambanetrafiken
väsentligen försvagats, tågantalen i allmänhet minskats och
således äfven å de statsbanelinier, som här ofvan omförmälts. Några
andra jemförelsepunkter af omförmälda slag äro hittills ej åtkomliga,
utan att återgå till de år, då Motala-banan icke var för trafik öppnad
och då arbets- och materialpris ännu icke stegrats till den höjd, som
under nämnda banas första trafikår, samt då följaktligen jemförbara
statsbanors driftkostnader visa lägre siffror än de ofvan angifna, men
de framstälda jemförelsepunkterna torde emellertid praktiskt ådagalägga,
att, vid ungefärligen lika stor trafik å Motala-banan som å en statsbana,
den senares driftkostnad åtminstone icke varit större än Motalabanans.
Trafikstyrelsen återkommer till frågan om driftkostnaden, då hon
nu går att granska de beräkningar Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
framlagt såsom stöd för sin åsigt, att Motala-banans afkastning skulle
väsentligen minskas, om hon införlifvades med stambanorna.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen åberopar resultaten af eu tabell,
som hon vidfogat sitt underdåniga utlåtande. Enligt denna tabell
hafva de deri upptagna 18 banorna gifvit i totalintägt 6,819,297 kronor
och erfordrat i driftkostnad 4,194,050 kronor samt lemna! eu behållning
af 2,625,247 kronor, motsvarande 3ya procent af deras byggnadskostnad,
»hvilket ingalunda otillfredsställande resultat!) enligt Vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens förmenande, »sannolikt icke vunnits utan
att jemförelsevis med hvad förhållandet är vid statens stambanor höga
fraktafgifter för gods tillämpats samt drift- och underhållskostnader
varit billiga; ty om afgiften för godstrafiken å dessa enskilda banor
vant nedsatt i likhet med den för statens stambanor eller så, att den
opaginerad Kontrollera mot PDF
utgjort 2,3 öre för centnermil, men afgifteu för person trattken^ bibehållits,
så skulle, såsom af tabellen framgår, totalinkomsten blitvit 5,209,979
kronor eller i medeltal 42,254 kronor för mil, samt skilnaden mellan
utgifter och inkomster 1,134,121 kronor, eller endast 9,116 kronor för
mil, som motsvarar en ränta af 1,39 procent af bygga a d skostnaden».
För att rätt besvara den frågan, hvar driftkostnaden vant störst,
på statens jemvägar eller å de 18 enskilda jernvägarne, är det icke
nog med att uppvisa endast driftkostnadernas fördelning per b an mil,
ty derigenom har man ju ej tagit hänsyn till det qvantum transportarbete,
som med driftkostnaden blifvit betaldt. Såsom uttryck för detta
transportarbete har man dels antalet vagnmil, dels antalet netto- och
brutto-centnermil. .
År 1876, det som Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen valt tor små
beräkningar, utgjorde i enlighet med de i Trafikstyrelsens berättelse
för samma år förekommande statistiska tal:
Kostnader för en vagnmil å statens jernvägar kronor 1: 11.
oc), ), » » » å de 18 enskilda jernvägarne
.................................................................... *
en netto-centnermil, så väl gods som personrörelsen
inräknad, kostade å statens jernvägar 2,i öre.
och å de 18 enskilda jernvägarne...................... 3,5 »
och en brutto-centnermil å statens jernvägar 0,44 »
men å de 18 enskilda jernvägarne ..................... 0,67 »
1 motsats till hvad Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen antagit,
kommer man således till det resultat, att driftkostnaden å statens jernvägar
varit, efter vagnmil räknad, 26 procent billigare än å de 18 enskilda
jernvägarne och, efter centnermil, netto och brutto, icke mindre
än S3 V. procent billigare.
Hvad särskild^ angår det exempel Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
valt för att bevisa rigtigheten af sin förmodan, att utgifterna å
de anförda enskilda banorna skulle varit vida högre, om de förvaltats
i samband med statsbanorna, nemligen att utgifterna å linierna Upsala—
Sala och Arvika—Norska gränsen, hvilka vore de med hänsyn till driftkostnaden
billigaste delarne af statsbanorna, uppgingo år 1876 till
41 642 kronor å den förra samt 43,509 kronor å den senare, då deremot
desamma å do 18 enskilda banorna utgjorde blott 34,015 kronoi
per mil, så visar det sig huru fullkomligt främmande Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
stält sig till den oundgängliga faktorn transportarbetet.
Detta arbete utgjorde nemligen, uttryckt i brutto-centnermil,
för år 1876 å Upsala—Sala-linien 9,019,680 och å Arvika-limen 9,455,620
samt för de nämnda enskilda banorna 5,080,489 centnermil, allt per
Eib. till Ilik sä. Prof. 1879. 4 Sami. 1 Afä. a
opaginerad Kontrollera mot PDF
banmil räknadt. Transportarbetet var således å den förstnämnda linien
74 och å den senare 86 procent större än å de enskilda banorna, och
då borde det ej väcka förundran, att utgifterna äfven varit större. Men
då skilnaden i sistnämnda hänseende blott uppgår å den förra linien till
22 och å den senare till 28 procent, är man fullt berättigad att snarare
vänta ett gynsamt resultat af sammanslagning med statsbanorna
än tvärtom.
Det finnes intet skäl för det ensidiga antagandet, att, om en kort
enskild banas intägter, vid banans öfvergång till ett vidsträckt förvaltningsområde,
reduceras efter de å detta område gällande billigare fraktvilkoren,
banans utgifter likväl icke skulle undergå någon förändring
utan bibehållas vid sina förutvarande högre belopp, och det första vilkoret
för att komma till ett någorlunda rigtigt omdöme, huru banans
ekonomiska resultat komme att gestalta sig under de nya förhållandena,
måste vara, att såväl intägter som utgifter beräknas efter analoga grunder,
så att, om de förra uppskattas efter det större nätets medelintägt,
de senare likaledes rättas efter hvad omkostnaderna äro å samma nät.
Tillämpas nu detta förfaringssätt, hvars rigtighet ej lärer kunna bestridas,
på det af Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uppstäda exemplet,
så måste mot den på grund af statsbanans lägre medelfrakt minskade
intägtssumman ställas en efter statsbanans medeldriftkostnad beräknad
utgiftssumma. Och då nu, efter hvad nyss är angifvet, statsbanans medelkostnad
per netto- och brutto-centnermil är två tredjedelar af de enskilda
banornas, måste mot den reducerade intägtsumman 5,209,979
kronor ställas två tredjedelar af banornas sammanlagda utgiftsbelopp,
eller 2,796,033 kronor, hvarutaf framgår en behållning af 2,413,946
kronor, hvilken med endast 211,301 kronor understiger den som verkligen
influtit, då deremot Väg- och vaftenbyggnadsstyrelsen uppskattat
den genom de nya förhållandena inträdande minskningen till 1,491,126
kronor. Att den nämnda minskningen af 211,301 kronor alls framträder,
härleder sig deraf, att nämnda styrelse reducerat intägten för all
godstrafik efter statsbanans medelintägt 2,3 öre per centnermil och med
detsamma antagit, att allt det gods, som förut forslats i medeltal 3 mil,
efter öfvergången skulle transporteras mera än 3 gånger så långt som
förr, ty statsbanornas lägre medelinkomst per centnermil beror ju på
att godstaxan är hvad man kallar fallande, och att godset å dessa banor
i allmänhet förts 10,5 mil. Men icke är det antagligt, att den lokala
trafiken, det vill säga den, som håller sig inom banans område, undergår
någon utsträckning i väglängd, och för denna trafik borde således
de äldre afgifterna bibehållits lika, då för de kortare distanserna ingen
stor olikhet egen rum mellan de anförda banornas och statens taxor.
35
Huru stor M äf godstrafiken å de 18 enskilda banorna är lokal är
väl icke kändt, med undantag för Motala-banan, men då hela ka eu
afser att belysa sistnämnda banas framtida ställning, och da lokalgodstafiken
å samma bana inbragt 14 procent af hela godsmtagten, börda
''imloct härmed 14 procent af ifrågavarande 18 banors godsmtagt anÄ
icke undergå någon sänkning och reduktionen efter statsbanans
oris hafva inskränkts till de återstående 86 hundradelarne. Med iakttagande
häraf blifver oftanämnda enskilda banors hela intägt, efter tillamp - Sng af statsbanefrakten, 5,435,284 kronor, och om man *«££**%
den förut uppgifna, efter medelkostnaden å statsbanan reducerade
-iftssumman kronor 2,796,033, så blir behållningen 2,639,251 kronor,
Sfer 2 3 -ånger så stor som den Väg-och vattenbyggnadsstyrelsen beräkna?’och
tifl och med 17,oo» k.ronor »t»m «n denetatatak™ ^fvor.
Dpi) särskilda tillämpning a Motala-banan, väg- och vatten»}gg
nadeotyieloen Irt 7sitt JL allmänt hållna beraknmgooätt, torde,
idan bristfälllhetcrna i detsamma nu blindt påvisade endast t .tonte
korthet behöfva omnämnas. Väg- och vattenbyggnadsstyrelseni hav
kommit till det resultat att, medan banan 1876 haft t utkomst 899,880
krm o, och efter afdrag af utgifterna, 228,488 kronor, lemna! en bohållning
af’171,342 kronor, så skulle, med tillämpning af statens gosfraktepS»
inkomsten endast uppgått till 340,279 kronor och med oforäXT
driftkostnad behållningen till 111,791 kronor men, med drlftkostnadenökad
från de» då farande till det af Styrelse!. pa de» nya.
anförda ohållbara grunden antagna beloppet 40,000 kronor pe
eller 360,000 kronor inalles, en brist uppstå af 19,721 kr .
Mot detta resultat anmärkes, med hänvisande till hvad i det lort
sående blifvit anfördt, att, långt ifrån att eu tillölanngm utgifterna hell
öfver förmodas, de nuvarande utgifterna böra reduceras efter statens
medelkostnad och att, då utgifterna, beräknade efter denna medelkostnad
samt det å Motala-banan utgjorda antalet brutto-centnermil, uppgå
till 911 596 kronor, behållningen å den minskade bruttointagten skulle
utföra 128 683 kronor. Men om man, såsom ofvan ar visadt antager
att endast ’ transiterande och det i samtrafik expedierade godset me
ej det lokala transporterades mot den nedsatta frakten, sku e r ^
intä-ten uppgå till 348,616 kronor, och behållningen till 137,020 kr
nor och demm således utgöra i förra fallet 16,892 och i senare fallet
25,239 kronor mer än hvad Väg- och vattenbyggnadsstyre sen unni ^
Den sist funna behållningen uppgår val endast till 80 procent a
Mota]a-banans behållning under år 1876, men detta berorpa att frakten
för allt transiterande och samtrafik^*. antagits sko a et e
föreningen nedsättas så mycket som i förhållandet o,o till 2,o
36
med 23 procent Men denna supposition går vida utöfver hvad förhållandet
i verkligheten kommer att blifva, ty för de varor, som intaga
de vigtigaste rummen i godstrafiken, såsom jern, skogseffekter
och spannmål, äro, genom eftergifter å såväl Motala-banans som statsbanans
sida, frakterna redan så nedsatta, att någon ytterligare sänkning
i dem icke kan ifrågakomma, och de qvantiteter af dessa varor, som
ifrågavarande år afsändes från Motala-banan till statsbanestationer och
hufvudsakligen exporthamnarne, utgjorde ända till 70 procent af allt
det gods, som skickades från Motala- till statsbanan. Sänkningen i
intägtsbeloppet för den trafik, som redan förefinnes, blifver derföre vida
mindre än hvad ofvan antagits, och för en ansenlig del af godstrafiken
kommer förändringen endast att bestå deri, att, om vid fraktbeloppets
jemna fördelning på den vägsträcka godset gått å Motala-banan och
statsbanan samfäldt, en mindre part fäller på den förra banan, en så
mycket större del kommer den senare banan till godo. Den trafik åter,
som ytterligare tillkommer, måste alltid bidraga att höja banans afkastning.
1 sin kritik öfver Trafikstyrelsens utlåtande, att eu besparing i
utgift. af 30,000 kronor skulle uppkomma genom banans införlifvande
med stambanorna förmedelst indragning af åtskillige tjensteman vid
hufvudkontoret och andra nu förekommande utgifter samt lägre pris
för åtskilliga konsumtionsartiklar, verkställer Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
för att bevisa sin åsigt att denna besparing blifvit för högt
uppskattad, en jemförelse mellan kostnaderna för Motala-banans nuvarande
hufvudkontor och de blifvande kostnaderna för det framtida bestridandet
af de till detta kontor hörande göromål, hvilken jemförelse
gifver det intrycket, att det i stället för besparing skulle tillkomma eu
kostnad, hvilken för hela banan uppgång^ till 14,884 kronor 2 öre,
ehuru meningen väl är, att denna summa skulle träda i stället för det
belopp nämnda hufvudkontor för närvarande kostade, så att, då det beloppet
upptagits för år 1876 till 20,117 kronor 47 öre, i sjelfva verket
en besparing skulle uppkomma, men endast af 5,233 kronor 45 öre.
Nämda hufvudkontor har Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen antagit
motsvara byråafdelningen vid statsbanan och derföre jemfört de för
hvardera utgående kostnaderna. Hufvudkontorets kostnad upptages,
såsom ofvan nämndes, till 20,117,i7 kronor, hvilket. motsvarar 2,235,27
kronor för mil af banans längd. Statsbanans byråafdelning uppgifves,
enligt Trafikstyrelsens årsberättelse för år 1876, till 232,244,10 kronor,
motsvarande i,617,08 kronor per mil af det året trafikerad banlängd,
143,6 mil. Den sålunda funna kostnaden per banmil höjer dock Vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen genom eu ganska egendomlig beräkning.
37
Hon uppgifver nemligen »att kostnaden för byråafdelningen vid statens
jern vägar år från år stigit allt som banornas längd ökats, eller tran
''1870 till år 1876 med 62,001,06 kronor, hvilket, då under samma tid
37,5 mil banor blifvit för trafik upplåtna, motsvarar en tillökning åt
1,653,08 kronor för mil af de tillkomna stambanedelarnes längd», och
detta/ sist nämnda tal använder Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen sedan
till att bilda den ofvan anförda summan 14,884,02 kronor. Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen synes sålunda betrakta byråafdelmngens kostnad
bero uteslutande af banornas längd, utan afseende på det ökade
arbete, som en växande trafik klöfver, men om man ock betraktar saken
ur en sådan synpunkt, torde med skäl kunna frågas, hvarföre beräkningen
af denna kostnads tillväxt grundats endast på förändringarne
i kostnad och väglängd under perioden 1870—1876 och icke utsträckts
till hela tiden allt sedan den första stainbanedelen öppnades, då ju ett
säkrare medeltal skulle erhållits, fastän resultatet icke skulle blifvit
annat än det först utan omväg funna, eller att byråafdelningen kostat
i medeltal per mil 1,617 kronor. .
Men för bedömandet af jernvägsutgifter lemnar banans utsträckning
blott en ofullkomlig ledning; omfattningen af banans rörelse måste
nödvändigt tagas med i beräkningen. Efterser man derföre, huru tillväxten
i byråafdelniugens utgifter gestaltar sig i förhållande till trafiken,
och begagnar till jemförelse!! de tal, som i törsta hand tjena till uttryck
för trafikens storlek, eller antalen tågmil och vagnmil, finner
man af de i Trafikstyrelsens årsberättelser meddelade data, att nämnda
afdelnings utgifter relativt nedgått år från år och utgjorde, för
att nu hålla sig inom den af Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen antagna
tidsrymd, år 1870 i medeltal 62 öre per tågmil och 4,1 ore
ner vagnmil, men år 1876 endast 40 öre per tågmil och 2,5 ore
per vagnmil. Då nu byråaldelningens arbeten för Motala-banan, om
denna förenas med statsbanorna, icke kunna blifva dyrare än afdelningens
arbeten för sjelfva statsbanorna, måste de sist anförda
kostnadsbeloppen, sammanstälda med de & Motala-banan utgjorda tag
och vagnmil, lemna ett ganska exakt uttryck för kostnaden a de arbeten
som skulle ersätta det nuvarande hufvudkontorets bestyr. Begagnar
man till jemförelse tågmilen, hvilka å Motala-banan år 1876
uppgingo till 15,114, finner man byråafdelningskostnaderna blifva 6,041,60
kronor; begagnar man åter vagnmilen, hvilkas antal var 168,725, finnes
kostnaden utgöra 4,218,12 kronor. Skilnaden häremellan och hufvudkontorets
kostnad, 20,117,47 kronor, utgör i förra fallet 14,075,80 och i
det senare 15,899,35 kronor, eller i medeltal och i rundt tal 15,000
kronor, och besparingen är således tre gånger så stor soin den, hvilken
38
framgår ur Väg- och vattönbyggnadsstyrelsens läkning, samt ensamt
för denna post hälften af den besparing, Trafikstyrelsen ansett höra
kunna påräknas i förvaltningens alla grenar,
Det återstår att säga några ord i anledning af Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
beräkning af transitotrafikens storlek å Motala*1
banan under nuvarande förhållanden. Bemälde styrelse beräknar nemligen
antalet transitoresande under 1876 till endast 0,69 procent af det
antal, som lokaltrafik och samtrafik tillhopa har att uppvisa-, Talet är
visserligen rätt uträknadt enligt de nakna sifferuppgifterna, men till
en början saknas den kommentar dertill, som borde hafva förebragts,
då meningen var att med tillhjelp af ett dylikt tal bevisa transitotrafikens
relativa obetydlighet. Det är nemligen en absolut omöjlighet
att exakt uppgifva antalet af de resande, som transitera en bana, af
det skäl, att direkt biljettförsäljning till dylika resande icke eget- ruin
annat än. undantagsvis, hvadan t. ex. eu resande, som ämnar sig från
Örebro till Säfsjö, måste köpa ny biljett i Hallsberg för färden öfver
Motala-banan, och till följd deraf kommer att räknas till banans lokaltrafik
emellan Hallsberg och Mjölby. Enahanda förhållande eger rum
med. hänsyn till person-samtrafiken. Och detta verkar naturligtvis
dertill, att person-lokaltrafiken synes betydligt större än hvad hon i
verkligheten är, jemförd med den personal transito- och samtrafiken.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens hela framställningssätt gifver det
intryck, att Motala-banans trafikvärde egentligen hänförer sig till endast
lokaltrafiken, men att denna banas trafikförhållanden gent emot de på
hvardera sidan befintliga jernvägsnäteu, dit ju äfven samtrafiken inåste
läknas, . är af underordnad betydelse. Rätta förhållandet är dock, att
banan till största delen lefver på sin transito- och samtrafik, och såsom
bevis härpå, torde endast behöfva framhållas hvad ofvan är anfördt,
deiom, att intägten åt transiterande och samtrafik-gods tillhopa förhåller
sig till intägten af den lokala godstrafiken som 86 till 14; äfvensom
att, med inräkning af persontrafiken, hela den lokala person- och
godstrafiken lemnat endast omkring hälften så stor intägt som transitooch
samtrafiken.
Det är anmärkningsvärdt att Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
vid bedömandet af den framtida rörelsen uteslutande hållit sig till
Motala-banans förmodade ställning, utan att sträcka blicken utöfver
detta relativt inskränkta område eller fästa ringaste afseende vid de
fördelar denna banas inköp skulle bereda statsbanorna sjelfva, och
sålunda lemnat den allmänna samfärdselns bästa helt och hållet ur
sigte.
På grund åt hvad sålunda förekommit vid granskningen åt Väg
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
och vattenbyggnadsstyrelsens invändningar mot inköpet af Motala-banan
för statens räkning, måste Trafikstyrelsen vidhålla det förslag, hon
redan i detta ärende underdånigst afgifvit.
Remissakten återgår härhos, och Styrelsen framhärdar med djupaste
vördnad, trohet och nit,
Stormäktigste, Allernådigste Konung!
Eders Kongl. Maj:ts
underdånigste, troplistigste
tjenare och undersåtar
Stockholm den 4 Februari 1879.
C. O. TROILIUS.
C. Limnell.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1879:53 Skrifvelse, angående dels Kongl. Maj:ts nådiga proposition om bildande af en jernvägshypoteksfond, dels väckt motion om beredande af förlagskapital åt den inhem s. 1 i texten