Utlåtande, i anledning af så väl Kongl. Majits nådiga ''propositioner som ock enskilde motionärers framställningar i fråga om eftergift af kronans rätt till vissa danaarf.
1880-03-13 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1880:31, Utlåtande, i anledning af så väl Kongl. Majits nådiga ''propositioner som ock enskilde motionärers framställningar i fråga om eftergift af kronans rätt till vissa danaarf.
Dokumentets text
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 31.
1
tf:o 31.
Ank. till Riksd. Kansli den 13 April 1880, kl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning af så väl Kongl. Majits nådiga ''propositioner
som ock enskilde motionärers framställningar i
fråga om eftergift af kronans rätt till vissa danaarf.
(L A.)
Stats-Utskottet, som fått till behandling emottaga dels Kongl. Maj:ts
till Riksdagen aflåtna nådiga propositioner angående eftergift af kronans
rätt till danaarf, dels ock tvenne af enskilde personer i likartadt syfte
vid innevarande riksmöte gjorda framställningar, har dessa frågor i ett
sammanhang förehaft och får dem härmed till Riksdagens pröfning anmäla
samt dervid meddela de yttranden, hvartill hvarje framställning
ansetts föranleda:
l:o. Genom testamente den 23 Oktober 1846 hade Maria Mattsson
i Helsingborg förordnat, att efter hennes död hennes oäkta dotter Carolina
Amalia, gift med Grosshandlanden Carl Gustaf Pfeiff, samt ogifta Maria
Hellström skulle ega att dels ur Maria Mattssons bo uttaga och till gemensamt
bruk under deras lifstid disponera lösören till visst uppgifvet
värde, dels ock under deras lifstid årligen uppbära afkastningen af så
väl den öfriga lösa egendomen, .hvilken borde förvandlas i räntebärande
kapital, som ock af Maria Mattssons kontanta tillgångar och utestående
fordringar; och skulle Carolina Amalia Pfeiff ega att bestämma, hvilken
eller hvilka personer qvarlåtenskapen efter hennes och Maria Hellströms
Bih. till Riksd. Prot. 1880. 4 Sami. 1 Afd. 24 Raft. 1
Angående
danaarf
efter Maria
Mattsson.
2 Stats-Utskottets Utlåtande N:o 31.
död borde tillfalla, dock med den inskränkning, at| mannen Pfeiff icke
finge komma i åtnjutande af någon del deraf. Ar 1849 hade Maria
Mattsson aflidit utan att efterlemna kända lagliga arfvingar, men på
grund af nyssberörda testamente hade Carolina Amalia Pfeiff och Maria
Hellström gemensamt uppburit afkomsten af Maria Mattssons efterlemnade
tillgångar till den ll November 1857, då Carolina Amalia Pfeiff aflidit,
hvarefter, med stöd af i testamentet meddelad föreskrift, Maria Hellström
ensam åtnjutit samma afkomst till sin död den 3 Juni 1878. I ett den
21 Oktober 1857 upprättadt testamente hade Carolina Amalia Pfeiff väl
föreskrifvit, att efter hennes och Maria Hellströms död qvarlåtenskapen
efter Maria Mattsson skulle, med undantag af åttahundra riksdaler banko,
om hvilket belopp särskildt förordnande meddelats, tillfalla grosshandlanden
Pfeiff, men som han aflidit före Maria Hellström, funnes ingen
af Carolina Amalia Pfeiff meddelad föreskrift, huru med den grosshandlanden
Pfeiff tillämnade delen af Maria Mattssons qvarlåtenskap skulle
förfaras. Med anledning häraf och under antagande att sistberörda qvarlåtenskap
vore att anse såsom danaarf efter Maria Mattsson hade vice
Häradshöfdingen W. Montelius i egenskap af förmyndare för Grosshandlanden
Pfeiffs år 1862 födda oäkta dotter Ingeborg Mathilda Pfeiff anhållit,
att kronans rätt till danaarf efter Maria Mattsson måtte öfverlåtas
å sökandens bemälda myndling, och hade sökanden till stöd härför
anfört, att så väl Grosshandlanden Pfeiff som Maria Hellström genom
särskilda, behörigen bevakade testamentariska förordnanden föreskrifvit,
att all deras efterlemnade egendom skulle tillfalla Ingeborg Mathilda
Pfeiff; att med andan i dessa testamenten öfverensstämde, att Ingeborg
Mathilda Pfeiff skulle komma i åtnjutande jemväl af Maria Mattssons
efterlemnade tillgångar, samt att hvad som på grund af de båda sistnämnda
testamentena dittills kommit Ingeborg Mathilda Pfeiff till godo,
vore otillräckligt för hennes underhåll. Öfver ansökningen hörd, hade
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Malmöhus län i utlåtande den 3
Januari 1879 anfört, att som icke utan skäl kunde ifrågasättas, huruvida
ej genom Maria Mattssons testamente eganderätten till den testamenterade
egendomen, om också väsentligen inskränkt, så väl i afseende å dispositionen
under lifstiden, som äfven beträffande testamentsrätten, dock tillfallit
först Carolina Amalia Pfeiff och Maria Hellström gemensamt och
sedermera, efter det den förra aflidit, den senare ensamt, samt kronans
rätt till danaarf efter Maria Mattsson således i förevarande fall kunde
anses tvifvelaktig, desto mindre betänklighet borde mota mot efterskänkande
af allt anspråk å kronans sida på sådant danaarf till förmån för
Ingeborg Mathilda Pfeiff. Sedan härefter yttrande i ämnet infordrats
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 31.
3
från advokatfiskal vid Kongl. Maj:ts och rikets Kammarkollegium, hade
denne till Rådstufvurätten i Helsingborg instämt Kaptenen A. E. Carlsson och
Förste Bataljonsläkaren O. L. Bruzelius, hvilka på anmodan af Maria Hellström
omhänderhaft och fortfarande innehade Maria Mattssons ifrågavarande
qvarlåtenskap, under yrkande att berörda medel måtte förklaras böra tillfalla
kronan såsom danaarf, hvarefter Rådstufvurätten genom utslag den 24
Februari 1879, som vunnit laga kraft, bifallit nämnda yrkande samt förpligtat
Carlsson och Bruzelius att till kronan redovisa de ifrågavarande
medlen, som enligt räkning den 31 December 1878 utgjorde 5,066 kronor
89 öre. I underdånigt utlåtande den 11 Mars 1879 hade advokatfiskalen
tillstyrkt bifall till ansökningen, under förbehåll likväl af den rätt, som
lagligen tillkomme advokatfiskalsembetet. På grund af hvad Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande anfört, och då kronans rätt till ifrågavarande
medel såsom danaarf icke kunde anses afgjord genom den rättegång
advokatfiskalen utfört mot innehafvarne af medlen Kaptenen Carlsson
samt Bataljonsläkaren Bruzelius, men i hvilken rättegång Ingeborg Mathilda
Pfeiff, som på grund af testamente innehade Maria Hellströms rätt, icke
blifvit hörd, har Kongl. Maj:t uti en den 23 sistlidne Januari aflåten
nådig proposition (N:o 14) föreslagit Riksdagen att medgifva, det kronan
måtte till förmån för Ingeborg Mathilda Pfeiff afstå från anspråk på
ifrågavarande medel, dock med förbehåll för kammaradvokatfiskalen af
den rätt till andel i medlen, som lagligen kunde honom tillkomma.
Uti det af Maria Mattsson den 23 Oktober 1846 upprättade testamente,
hvarigenom hennes qvarlåtenskap öfverlemnades till gemensam
disposition af Grosshandlanden Carl Gustaf Pfeiffs hustru Carolina Amalia
Pfeiff samt ogifta Maria Hellström, hade, enligt hvad ofvan är ornförmäldt,
bland annat förordnats, att mannen Pfeiff icke skulle efter bemälda
testamentstagares död få komma i besittning af ifrågavarande
medel. I följd häraf synes det af Carolina Amalia Pfeiff gjorda testamente
angående medlens öfverlåtande till mannen Pfeiff icke böra inverka
å förevarande fråga; och då, enligt hvad af handlingarne framgår, Carolina
Amalia Pfeiff den 11 November 1857 aflidit, torde“detsamma ännu mindre
kunna ligga till grund för de till förmån för Grosshandlanden Pfeiffs år
1862 födda oäkta dotter Ingeborg Mathilda framstälda anspråk å dessa medel.
De af Grosshandlanden Pfeiff och Maria Hellström angående deras qvarlåtenskap
upprättade och i ärendet åberopade testamentariska förordnanden
torde jemväl böra i detta fall lemnas utan afseende; och då i öfrigt skäl
icke blifvit anförda, hvarför staten skulle afstå sin rätt till berörda medel,
hvilka, för så vidt handlingarne utvisa, otvifvelaktigt synas vara att anse
såsom danaarf, får Utskottet hemställa,
4
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 31.
att Riksdagen icke måtte bifalla hvad Kongl. Maj:t
i förenämnda hänseende täckts föreslå.
Angående
danaarf
efter
Arkitekten
Folke Birger
Oppman.
2:o. Enligt hvad uti ofvan omförmälda, till Riksdagen afiåtna
nådiga proposition (N:o 14) vidare finnes anfördt, hade Arkitekten Folke
Birger Oppman och hans hustru Johanna Wilhelmina Oppman, född Hedvall,
den 19 November 1863 upprättat ett inbördes testamente, hvarigenom
förordnats, att den af makarne, som öfverlefde den andre, skulle
under oinskränkt dispositionsrätt behålla och everldligen besitta allt hvad
i boet vid dödsfallet funnes. Sedan Arkitekten Oppman den 4 Maj 1876
aflidit utan att efterlemna kända arfvingar, hade enkan låtit höra testamentsvittnena
på ed och kommunicerat testamentet med Fabrikören F. J.
Westerström, som af domstolen förordnats att i egenskap af god man
bevaka de okända arfvingarnes rätt, och hvilken å testamentet tecknat,
att han godkände detsamma. Då emellertid inga arfvingar till Oppman
läto sig afhöra, väckte advokatfiskalen vid Kongl. Maj:ts och Rikets Kammarkollegium
å kronans vägnar anspråk på Oppmans lott i boet såsom
danaarf; och genom utslag den 29 April 1879, som vunnit laga kraft,
hade Aska häradsrätt yttrat, att enär testamentet efter mannens död icke
blifvit af enkan i laga ordning bevakadt, förty och utan afseende derå att
Westerström i sin egenskap af god man för den aflidnes okända arfvingar
godkänt förordnandet, ogillades testamentet äfvensom de derpå grundade
anspråken, och ålades enkan Oppman och Westerström att inom viss tid
redovisa och till kronan öfverlemna hvad Oppman vid sitt frånfälle i
boet egt, vare sig såsom giftorätt eller enskild egendom. I en till Kongl.
Maj:t ingifven skrift har enkan Oppman, under förmälan att hennes underlåtenhet
att bevaka testamentet härrörde af obekantskap med lagens föreskrifter,
i underdånighet anhållit, att, då hön, som, enligt hvad företedda
prest- och läkarebetyg utvisade, uppnått en ålder af 56 år och sedan flera
år tillbaka led af ögonsjukdom, ej kunde försörja sig med arbete, kronans
rätt till ifrågavarande danaarf måtte varda å henne öfverlåten; till
stöd för hvilken ansökning hon ytterligare anfört, att den efterlemnade
egendomen ej kunde anses större, än att densamma erfordrades för att
trygga henne mot nöd på ålderdomen. Bouppteckningen efter Oppman
upptoge boets behållning till 15,007 kronor 81 öre, och vid ett den 21
Oktober 1879 hållet arfskifte mellan enkan och kronan hade såsom danaarf
tillskiftats kronan 7,470 kronor 15 öre jemte hälften i en osäker
fordran till belopp af 1,500 kronor. Kongl. Maj:ts Befallninghafvande
i Östergötlands län och kammaradvokatfiskalen, i ärendet hörde, hade
förordat bifall till ansökningen, den senare under förbehåll af den honom
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 31.
5
författningsenligt tillkommande andelen af qvarlåtenskapen. Med afseende
å hvad sålunda förekommit och då den ifrågavarande qvarlåtenskapen
icke skulle fallit kronan till, derest enkan Oppman förstått att göra sin
på testamentet grundade rätt lagligen gällande, har Ivongl. Maj:t nu föreslagit
Riksdagen, att kronans rätt till ifrågavarande danaarf måtte öfverlåtas
å enkan Oppman, med skyldighet för henne att deraf afstå så stor
del, som enligt gällande författningar tillkomme kammaradvokatfiskalen.
Efter tagen kännedom af de till ärendet hörande handlingar får
Utskottet, som emot den nådiga framställningen icke haft något att erinra,
hemställa,
att hvad Kongl. Maj:t i förevarande hänseende föreslagit
måtte vinna Riksdagens bifall.
3:o. Sedan torparen Erik Larsson å Lekhytte egor i Hidinge Angående
socken af Örebro län den 9 Juni 1872 aflidit utan kände arfvingar samt Jta^a^p.
hans efterlemnade enka Kajsa Andersdotter, som på grund af ett efter egaren Erik
mannens död såsom testamente bevakadt äktenskapsförord förblifvit i Larssonorubbad
besittning af makarnes gemensamma bo, med döden afgått den
12 Mars 1877, hade vid arfskifte efter Kajsa Andersdotter den 20 Mars
1878 behållningen i boet, 1,054 kronor 75 öre, och således jemväl den
förut aflidne mannens giftorätt, fördelats emellan Kajsa Andersdotters
barn i ett föregående gifte, snickaren Johan Hedlund vid Björkborns
bruk och Carolina Hedlund, gift med torparen Per Johan Persson å
Vestanby egor. Då arfvingar efter Erik Larsson icke anmält sig inom
föreskrifven tid, hade kammaradvokatfiskalsembetet hos Kammarkollegium,
efter stämning till 1879 års vinterting med Edsbergs härad, yrkat, att
hälften af boets tillgångar jemte ränta derå måtte förklaras böra såsom
danaarf Kongl. Maj:t och Kronan tillfalla; och hade häradsrätten genom
utslag den 21 Oktober 1879, som vunnit laga kraft, ålagt Johan Hedlund
samt Carolina Hedlund och hennes man Per Johan Persson att till
Kongl. Maj:t och Kronan återgälda hälften af behållningen i boet med
527 kronor 38 öre jemte 5 procent ränta derå från stämningsdagen, hvarjemte
häradsrätten förpligtat fjerdingsmannen Nils Andersson och skolläraren
Per Johan Pettersson i Lekhyttan, hvilka med boets utredning
tagit befattning och arfskiftesinstrumentet underskrifvit, att, i den mån
tillgång hos de förra kunde brista, derför gemensamt eller hvilkendera
bäst gälda gitte hålla kronan skadeslös. Härefter hade Johan Hedlund
och Per Johan Persson, den senare å sin hustru Carolina Hedlunds vägnar,
hos Kongl. Maj:t anhållit, att kronans ifrågavarande fordran måtte
6
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 31.
Angående
danaarf
efter glasmästaren
C. J. Wennerström.
varda efterskänkt; till stöd för hvilken ansökning åberopats dels att
medlen, som sökanderne af oförstånd uppburit, redan vore till större delen
använda, dels ock att sökanderne, enligt intyg af pastor och ordförande
i kommunalnämnd, vore i mycket fattiga omständigheter samt hade många
barn att försörja, Johan Hedlund åtta barn, hvaraf det äldsta genom
förlamning vore odugligt att arbeta, och Per Johan Persson fem barn,
deribland en lam flicka och en gosse, som vore idiot. Uti häröfver afgifvet
utlåtande hade Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i länet, med öfverlemnande
af ytterligare intyg rörande sökandernes fattigdom, till den
gjorda ansökningen tillstyrkt bifall, hvarefter Kammaradvokatfiskalen,
med afseende å hvad anfördt blifvit, äfven för sin del förordat den gjorda
framställningen, dock med förbehåll af den rätt till ifrågavarande medel,
som advokatfiskalen lagligen tillkomme ; förmälande advokatfiskal tillika,
att han ämnade afstå dessa medel till Per Johan Perssons lama dotter.
Med afseende å hvad sålunda i ärendet förekommit, har Kongl. Maj:t
uti en till Riksdagen den 12 Mars innevarande år aflåten nådig proposition
(N:o 27) föreslagit, att Kronans rätt till ifrågavarande medel, femhundra
tjugusju kronor 38 öre, måtteftill förmån för sökanderne efterskänkas,
dock med förbehåll af den andel deri, som lagligen tillkomme
Kammaradvokatfiskalen.
Med afseende å de bevekande omständigheter, som här föreligga,
får Utskottet hemställa,
att Riksdagen måtte bifalla hvad Kongl. Maj:t i förevarande
hänseende täckts föreslå.
4:o. Enligt hvad uti en inom Riksdagens Andra Kammare af Herrar
P. Westman och P. G. Näslund väckt motion (N:o 124) anföres, hade
glasmästaren Carl Johan Wennerström i Hernösand, hvilken på grund af
inbördes testamente med sin före honom aflidna hustru Anna Brita Bäckström
suttit i orubbadt bo, den 2 Oktober 1876 aflidit utan att efterlemna
kända arfvingar, och hade hustruns syster Christina Charlotta
Hasselhuhn satt sig i besittning af boets qvarlåtenskap i den förhoppning,
att ingen skulle vara mera än hon berättigad till den efterlemnade behållningen,
hvilken uppgått till 7,000 kronor 35 öre. Emellertid hade
genom Kongl. Maj:ts och Rikets Svea Hofrätts dom den 9 Oktober 1879
Christina Charlotta Hasselhuhn blifvit ålagdt att till Kronan afstå och
redovisa hälften af boets nettobehållning såsom danaarf. Men då, enligt
intyg af trovärdiga personer, behållningen i berörda bo tillkommit hufvudsakligen
genom hustruns omtänksamhet, då af annat intyg jemväl
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 31.
7
styrktes, att Christina Charlotta Hasselhuhn vore så fattig, att hon före
sin bemälda systers död njutit fattigunderstöd och fortfarande vore i torftiga
omständigheter, samt då 3,185 kronor utgått af boet till betalning
af mannens enskilda borgensförbindelser, i hvilkas gäldande hustruns arfvingar
icke borde deltaga, hafva motionärerne nu föreslagit, att Riksdagen
ville besluta, att hustru Christina Charlotta Hasselhuhn måtte få behålla
hela nettobehållningen i sterbhuset efter sin aflidne svåger C. J. Wennerström,
och att Kongl. Maj:ts och Kronans rätt till danaarfvet måtte eftergifvas.
Enligt hvad Utskottet inhemtat, har Christina Charlotta Hasselhuhn
uti en till Kongl. Maj:t ingifven skrift framstält underdånig anhållan i
enahanda syfte, som förevarande motion afser. Uti häröfver afgifna utlåtanden
hafva så väl Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesternorrlands
län som äfven kammaradvokatfiskalsembetet — enär sökanden, som egde
att såsom henne tillkommande arfslott behålla hälften af boets tillgångar,
äfven om derifrån afräknades hennes andel i boets gäld på grund af
Wennerströins i lifstiden ingångna och af sterbhusets medel infriade borgen,
icke kunde anses vara i torftiga omständigheter, och det af sökanden
gjorda påstående, hvilket hon äfven med några personers intyg sökt styrka,
att Wennerströins före honom aflidna hustru hufvudsakligen skulle hafva
medverkat till den jemförelsevis goda ställning, hvari boet vid hennes död
sig befunnit, vid det förhållande att Wennerströrri underlåtit att såsom
erkännande deraf tillgodose sökanden genom testamente, i förevarande
fall icke syntes böra lemnas något vitsord — afstyrkt bifall till ansökningen;
och har Kongl. Maj:t jemlikt nådig resolution den 28 November
nästlidet år funnit densamma icke till någon Kongl. Maj:ts åtgärd föranleda.
Utskottet, som funnit de af bemälde myndigheter anförda skäl till
afstyrkande af omförmälda ansökning ega full tillämplighet äfven å nu
ifrågavarande framställning, har sålunda, och då i allt fall ej styrkt blifvit
att| den Kong!. Svea Hofrätts dom, hvarigenom berörda medel förklarats
skola såsom danaarf Kongl. Maj:t och Kronan tillfalla, vunnit laga kraft,
ansett sig böra hemställa,
att Herrar P. Westmans och P. G. Näslunds förevarande
motion måtte af Riksdagen lemnas utan afseende.
5:o. Uti en inom Riksdagens Andra Kammare väckt motion (N:o Angående
139) har Herr L. O. Larsson föreslagit, att Riksdagen måtte eftergifva gf^garfkronans
rätt till danaarf efter aflidne garfvaren P. W. Lindberg till för- varen p. w.
Lindterg.
8
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 31.
mån för Leksands församling att användas för anordnande af slöjdundervisning
i församlingens folkskolor samt till förökande af sockenbiblioteket.
Under uppgift att garfvaren Lindberg, som inflyttat till Leksands församling
utan att ega någon tillgång, genom eget arbete och understöd af
flere sockenbor förvärfvat sig egendom, som vid hans död år 1876 uppgått
till 9,063 kronor 63 öre, deraf hälften tillfallit hans hustrus arfvingar och
hälften Kongl. Maj:t och Kronan såsom danaarf, har motionären till stöd
för sin framställning anfört, att Lindberg fyrfaldiga gånger förklarat sin
afsigt vara att testamentera sina tillgångar till Leksands kommun, der
han förvärfvat dem, men att han sista året af sin lefnad varit sinnessvag,
hvadan denna hans yttersta vilja icke blifvit i laga form skriftligen uppsatt;
att Leksands församling, som vore en bland de större i riket, aldrig
erhållit något danaarf; att Riksdagen nästan alltid efterskänkt kronans
rätt till danaarf, då framställning derom blifvit gjord; samt att till och
med några större kommuner fått behålla alla inom dem fallna danaarf.
Då emellertid några särskilda omständigheter icke synas föreligga, på
grund af hvilka staten skulle till bemälda kommun afstå sin rätt till
ifrågavarande danaarf, har Utskottet ansett sig böra förevarande framställning
afstyrka; hvadan Utskottet hemställer,
att Herr L. O. Larssons omförmälda motion icke må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 13 Mars 1880.
På Stats-Utskottets vägnar:
CARL EKMAN.
Reservation:
vid 5:te punkten (angående danaarf efter garfvaren P. W. Lindberg)
af Herr Liss Olof Larsson.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1880:42 Skrifvelse, i anledning af Kongl. Majds nådiga propositioner i fråga om eftergift af kronans rätt till vissa danaarf. s. 1 i texten