Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af så väl Kongl. Majits nådiga ''propositioner som ock enskilde motionärers framställningar i fråga om eftergift af kronans rätt till vissa danaarf.

1880-03-13 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1880:31, Utlåtande, i anledning af så väl Kongl. Majits nådiga ''propositioner som ock enskilde motionärers framställningar i fråga om eftergift af kronans rätt till vissa danaarf.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 31.

1

tf:o 31.

Ank. till Riksd. Kansli den 13 April 1880, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af så väl Kongl. Majits nådiga ''propositioner

som ock enskilde motionärers framställningar i

fråga om eftergift af kronans rätt till vissa danaarf.

(L A.)

Stats-Utskottet, som fått till behandling emottaga dels Kongl. Maj:ts

till Riksdagen aflåtna nådiga propositioner angående eftergift af kronans

rätt till danaarf, dels ock tvenne af enskilde personer i likartadt syfte

vid innevarande riksmöte gjorda framställningar, har dessa frågor i ett

sammanhang förehaft och får dem härmed till Riksdagens pröfning anmäla

samt dervid meddela de yttranden, hvartill hvarje framställning

ansetts föranleda:

l:o. Genom testamente den 23 Oktober 1846 hade Maria Mattsson

i Helsingborg förordnat, att efter hennes död hennes oäkta dotter Carolina

Amalia, gift med Grosshandlanden Carl Gustaf Pfeiff, samt ogifta Maria

Hellström skulle ega att dels ur Maria Mattssons bo uttaga och till gemensamt

bruk under deras lifstid disponera lösören till visst uppgifvet

värde, dels ock under deras lifstid årligen uppbära afkastningen af så

väl den öfriga lösa egendomen, .hvilken borde förvandlas i räntebärande

kapital, som ock af Maria Mattssons kontanta tillgångar och utestående

fordringar; och skulle Carolina Amalia Pfeiff ega att bestämma, hvilken

eller hvilka personer qvarlåtenskapen efter hennes och Maria Hellströms

Bih. till Riksd. Prot. 1880. 4 Sami. 1 Afd. 24 Raft. 1

Angående

danaarf

efter Maria

Mattsson.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Stats-Utskottets Utlåtande N:o 31.

död borde tillfalla, dock med den inskränkning, at| mannen Pfeiff icke

finge komma i åtnjutande af någon del deraf. Ar 1849 hade Maria

Mattsson aflidit utan att efterlemna kända lagliga arfvingar, men på

grund af nyssberörda testamente hade Carolina Amalia Pfeiff och Maria

Hellström gemensamt uppburit afkomsten af Maria Mattssons efterlemnade

tillgångar till den ll November 1857, då Carolina Amalia Pfeiff aflidit,

hvarefter, med stöd af i testamentet meddelad föreskrift, Maria Hellström

ensam åtnjutit samma afkomst till sin död den 3 Juni 1878. I ett den

21 Oktober 1857 upprättadt testamente hade Carolina Amalia Pfeiff väl

föreskrifvit, att efter hennes och Maria Hellströms död qvarlåtenskapen

efter Maria Mattsson skulle, med undantag af åttahundra riksdaler banko,

om hvilket belopp särskildt förordnande meddelats, tillfalla grosshandlanden

Pfeiff, men som han aflidit före Maria Hellström, funnes ingen

af Carolina Amalia Pfeiff meddelad föreskrift, huru med den grosshandlanden

Pfeiff tillämnade delen af Maria Mattssons qvarlåtenskap skulle

förfaras. Med anledning häraf och under antagande att sistberörda qvarlåtenskap

vore att anse såsom danaarf efter Maria Mattsson hade vice

Häradshöfdingen W. Montelius i egenskap af förmyndare för Grosshandlanden

Pfeiffs år 1862 födda oäkta dotter Ingeborg Mathilda Pfeiff anhållit,

att kronans rätt till danaarf efter Maria Mattsson måtte öfverlåtas

å sökandens bemälda myndling, och hade sökanden till stöd härför

anfört, att så väl Grosshandlanden Pfeiff som Maria Hellström genom

särskilda, behörigen bevakade testamentariska förordnanden föreskrifvit,

att all deras efterlemnade egendom skulle tillfalla Ingeborg Mathilda

Pfeiff; att med andan i dessa testamenten öfverensstämde, att Ingeborg

Mathilda Pfeiff skulle komma i åtnjutande jemväl af Maria Mattssons

efterlemnade tillgångar, samt att hvad som på grund af de båda sistnämnda

testamentena dittills kommit Ingeborg Mathilda Pfeiff till godo,

vore otillräckligt för hennes underhåll. Öfver ansökningen hörd, hade

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Malmöhus län i utlåtande den 3

Januari 1879 anfört, att som icke utan skäl kunde ifrågasättas, huruvida

ej genom Maria Mattssons testamente eganderätten till den testamenterade

egendomen, om också väsentligen inskränkt, så väl i afseende å dispositionen

under lifstiden, som äfven beträffande testamentsrätten, dock tillfallit

först Carolina Amalia Pfeiff och Maria Hellström gemensamt och

sedermera, efter det den förra aflidit, den senare ensamt, samt kronans

rätt till danaarf efter Maria Mattsson således i förevarande fall kunde

anses tvifvelaktig, desto mindre betänklighet borde mota mot efterskänkande

af allt anspråk å kronans sida på sådant danaarf till förmån för

Ingeborg Mathilda Pfeiff. Sedan härefter yttrande i ämnet infordrats

s. 3 Kontrollera mot PDF

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 31.

3

från advokatfiskal vid Kongl. Maj:ts och rikets Kammarkollegium, hade

denne till Rådstufvurätten i Helsingborg instämt Kaptenen A. E. Carlsson och

Förste Bataljonsläkaren O. L. Bruzelius, hvilka på anmodan af Maria Hellström

omhänderhaft och fortfarande innehade Maria Mattssons ifrågavarande

qvarlåtenskap, under yrkande att berörda medel måtte förklaras böra tillfalla

kronan såsom danaarf, hvarefter Rådstufvurätten genom utslag den 24

Februari 1879, som vunnit laga kraft, bifallit nämnda yrkande samt förpligtat

Carlsson och Bruzelius att till kronan redovisa de ifrågavarande

medlen, som enligt räkning den 31 December 1878 utgjorde 5,066 kronor

89 öre. I underdånigt utlåtande den 11 Mars 1879 hade advokatfiskalen

tillstyrkt bifall till ansökningen, under förbehåll likväl af den rätt, som

lagligen tillkomme advokatfiskalsembetet. På grund af hvad Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande anfört, och då kronans rätt till ifrågavarande

medel såsom danaarf icke kunde anses afgjord genom den rättegång

advokatfiskalen utfört mot innehafvarne af medlen Kaptenen Carlsson

samt Bataljonsläkaren Bruzelius, men i hvilken rättegång Ingeborg Mathilda

Pfeiff, som på grund af testamente innehade Maria Hellströms rätt, icke

blifvit hörd, har Kongl. Maj:t uti en den 23 sistlidne Januari aflåten

nådig proposition (N:o 14) föreslagit Riksdagen att medgifva, det kronan

måtte till förmån för Ingeborg Mathilda Pfeiff afstå från anspråk på

ifrågavarande medel, dock med förbehåll för kammaradvokatfiskalen af

den rätt till andel i medlen, som lagligen kunde honom tillkomma.

Uti det af Maria Mattsson den 23 Oktober 1846 upprättade testamente,

hvarigenom hennes qvarlåtenskap öfverlemnades till gemensam

disposition af Grosshandlanden Carl Gustaf Pfeiffs hustru Carolina Amalia

Pfeiff samt ogifta Maria Hellström, hade, enligt hvad ofvan är ornförmäldt,

bland annat förordnats, att mannen Pfeiff icke skulle efter bemälda

testamentstagares död få komma i besittning af ifrågavarande

medel. I följd häraf synes det af Carolina Amalia Pfeiff gjorda testamente

angående medlens öfverlåtande till mannen Pfeiff icke böra inverka

å förevarande fråga; och då, enligt hvad af handlingarne framgår, Carolina

Amalia Pfeiff den 11 November 1857 aflidit, torde“detsamma ännu mindre

kunna ligga till grund för de till förmån för Grosshandlanden Pfeiffs år

1862 födda oäkta dotter Ingeborg Mathilda framstälda anspråk å dessa medel.

De af Grosshandlanden Pfeiff och Maria Hellström angående deras qvarlåtenskap

upprättade och i ärendet åberopade testamentariska förordnanden

torde jemväl böra i detta fall lemnas utan afseende; och då i öfrigt skäl

icke blifvit anförda, hvarför staten skulle afstå sin rätt till berörda medel,

hvilka, för så vidt handlingarne utvisa, otvifvelaktigt synas vara att anse

såsom danaarf, får Utskottet hemställa,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 31.

att Riksdagen icke måtte bifalla hvad Kongl. Maj:t

i förenämnda hänseende täckts föreslå.

Angående

danaarf

efter

Arkitekten

Folke Birger

Oppman.

2:o. Enligt hvad uti ofvan omförmälda, till Riksdagen afiåtna

nådiga proposition (N:o 14) vidare finnes anfördt, hade Arkitekten Folke

Birger Oppman och hans hustru Johanna Wilhelmina Oppman, född Hedvall,

den 19 November 1863 upprättat ett inbördes testamente, hvarigenom

förordnats, att den af makarne, som öfverlefde den andre, skulle

under oinskränkt dispositionsrätt behålla och everldligen besitta allt hvad

i boet vid dödsfallet funnes. Sedan Arkitekten Oppman den 4 Maj 1876

aflidit utan att efterlemna kända arfvingar, hade enkan låtit höra testamentsvittnena

på ed och kommunicerat testamentet med Fabrikören F. J.

Westerström, som af domstolen förordnats att i egenskap af god man

bevaka de okända arfvingarnes rätt, och hvilken å testamentet tecknat,

att han godkände detsamma. Då emellertid inga arfvingar till Oppman

läto sig afhöra, väckte advokatfiskalen vid Kongl. Maj:ts och Rikets Kammarkollegium

å kronans vägnar anspråk på Oppmans lott i boet såsom

danaarf; och genom utslag den 29 April 1879, som vunnit laga kraft,

hade Aska häradsrätt yttrat, att enär testamentet efter mannens död icke

blifvit af enkan i laga ordning bevakadt, förty och utan afseende derå att

Westerström i sin egenskap af god man för den aflidnes okända arfvingar

godkänt förordnandet, ogillades testamentet äfvensom de derpå grundade

anspråken, och ålades enkan Oppman och Westerström att inom viss tid

redovisa och till kronan öfverlemna hvad Oppman vid sitt frånfälle i

boet egt, vare sig såsom giftorätt eller enskild egendom. I en till Kongl.

Maj:t ingifven skrift har enkan Oppman, under förmälan att hennes underlåtenhet

att bevaka testamentet härrörde af obekantskap med lagens föreskrifter,

i underdånighet anhållit, att, då hön, som, enligt hvad företedda

prest- och läkarebetyg utvisade, uppnått en ålder af 56 år och sedan flera

år tillbaka led af ögonsjukdom, ej kunde försörja sig med arbete, kronans

rätt till ifrågavarande danaarf måtte varda å henne öfverlåten; till

stöd för hvilken ansökning hon ytterligare anfört, att den efterlemnade

egendomen ej kunde anses större, än att densamma erfordrades för att

trygga henne mot nöd på ålderdomen. Bouppteckningen efter Oppman

upptoge boets behållning till 15,007 kronor 81 öre, och vid ett den 21

Oktober 1879 hållet arfskifte mellan enkan och kronan hade såsom danaarf

tillskiftats kronan 7,470 kronor 15 öre jemte hälften i en osäker

fordran till belopp af 1,500 kronor. Kongl. Maj:ts Befallninghafvande

i Östergötlands län och kammaradvokatfiskalen, i ärendet hörde, hade

förordat bifall till ansökningen, den senare under förbehåll af den honom

s. 5 Kontrollera mot PDF

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 31.

5

författningsenligt tillkommande andelen af qvarlåtenskapen. Med afseende

å hvad sålunda förekommit och då den ifrågavarande qvarlåtenskapen

icke skulle fallit kronan till, derest enkan Oppman förstått att göra sin

på testamentet grundade rätt lagligen gällande, har Ivongl. Maj:t nu föreslagit

Riksdagen, att kronans rätt till ifrågavarande danaarf måtte öfverlåtas

å enkan Oppman, med skyldighet för henne att deraf afstå så stor

del, som enligt gällande författningar tillkomme kammaradvokatfiskalen.

Efter tagen kännedom af de till ärendet hörande handlingar får

Utskottet, som emot den nådiga framställningen icke haft något att erinra,

hemställa,

att hvad Kongl. Maj:t i förevarande hänseende föreslagit

måtte vinna Riksdagens bifall.

3:o. Sedan torparen Erik Larsson å Lekhytte egor i Hidinge Angående

socken af Örebro län den 9 Juni 1872 aflidit utan kände arfvingar samt Jta^a^p.

hans efterlemnade enka Kajsa Andersdotter, som på grund af ett efter egaren Erik

mannens död såsom testamente bevakadt äktenskapsförord förblifvit i Larssonorubbad

besittning af makarnes gemensamma bo, med döden afgått den

12 Mars 1877, hade vid arfskifte efter Kajsa Andersdotter den 20 Mars

1878 behållningen i boet, 1,054 kronor 75 öre, och således jemväl den

förut aflidne mannens giftorätt, fördelats emellan Kajsa Andersdotters

barn i ett föregående gifte, snickaren Johan Hedlund vid Björkborns

bruk och Carolina Hedlund, gift med torparen Per Johan Persson å

Vestanby egor. Då arfvingar efter Erik Larsson icke anmält sig inom

föreskrifven tid, hade kammaradvokatfiskalsembetet hos Kammarkollegium,

efter stämning till 1879 års vinterting med Edsbergs härad, yrkat, att

hälften af boets tillgångar jemte ränta derå måtte förklaras böra såsom

danaarf Kongl. Maj:t och Kronan tillfalla; och hade häradsrätten genom

utslag den 21 Oktober 1879, som vunnit laga kraft, ålagt Johan Hedlund

samt Carolina Hedlund och hennes man Per Johan Persson att till

Kongl. Maj:t och Kronan återgälda hälften af behållningen i boet med

527 kronor 38 öre jemte 5 procent ränta derå från stämningsdagen, hvarjemte

häradsrätten förpligtat fjerdingsmannen Nils Andersson och skolläraren

Per Johan Pettersson i Lekhyttan, hvilka med boets utredning

tagit befattning och arfskiftesinstrumentet underskrifvit, att, i den mån

tillgång hos de förra kunde brista, derför gemensamt eller hvilkendera

bäst gälda gitte hålla kronan skadeslös. Härefter hade Johan Hedlund

och Per Johan Persson, den senare å sin hustru Carolina Hedlunds vägnar,

hos Kongl. Maj:t anhållit, att kronans ifrågavarande fordran måtte

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 31.

Angående

danaarf

efter glasmästaren

C. J. Wennerström.

varda efterskänkt; till stöd för hvilken ansökning åberopats dels att

medlen, som sökanderne af oförstånd uppburit, redan vore till större delen

använda, dels ock att sökanderne, enligt intyg af pastor och ordförande

i kommunalnämnd, vore i mycket fattiga omständigheter samt hade många

barn att försörja, Johan Hedlund åtta barn, hvaraf det äldsta genom

förlamning vore odugligt att arbeta, och Per Johan Persson fem barn,

deribland en lam flicka och en gosse, som vore idiot. Uti häröfver afgifvet

utlåtande hade Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i länet, med öfverlemnande

af ytterligare intyg rörande sökandernes fattigdom, till den

gjorda ansökningen tillstyrkt bifall, hvarefter Kammaradvokatfiskalen,

med afseende å hvad anfördt blifvit, äfven för sin del förordat den gjorda

framställningen, dock med förbehåll af den rätt till ifrågavarande medel,

som advokatfiskalen lagligen tillkomme ; förmälande advokatfiskal tillika,

att han ämnade afstå dessa medel till Per Johan Perssons lama dotter.

Med afseende å hvad sålunda i ärendet förekommit, har Kongl. Maj:t

uti en till Riksdagen den 12 Mars innevarande år aflåten nådig proposition

(N:o 27) föreslagit, att Kronans rätt till ifrågavarande medel, femhundra

tjugusju kronor 38 öre, måtteftill förmån för sökanderne efterskänkas,

dock med förbehåll af den andel deri, som lagligen tillkomme

Kammaradvokatfiskalen.

Med afseende å de bevekande omständigheter, som här föreligga,

får Utskottet hemställa,

att Riksdagen måtte bifalla hvad Kongl. Maj:t i förevarande

hänseende täckts föreslå.

4:o. Enligt hvad uti en inom Riksdagens Andra Kammare af Herrar

P. Westman och P. G. Näslund väckt motion (N:o 124) anföres, hade

glasmästaren Carl Johan Wennerström i Hernösand, hvilken på grund af

inbördes testamente med sin före honom aflidna hustru Anna Brita Bäckström

suttit i orubbadt bo, den 2 Oktober 1876 aflidit utan att efterlemna

kända arfvingar, och hade hustruns syster Christina Charlotta

Hasselhuhn satt sig i besittning af boets qvarlåtenskap i den förhoppning,

att ingen skulle vara mera än hon berättigad till den efterlemnade behållningen,

hvilken uppgått till 7,000 kronor 35 öre. Emellertid hade

genom Kongl. Maj:ts och Rikets Svea Hofrätts dom den 9 Oktober 1879

Christina Charlotta Hasselhuhn blifvit ålagdt att till Kronan afstå och

redovisa hälften af boets nettobehållning såsom danaarf. Men då, enligt

intyg af trovärdiga personer, behållningen i berörda bo tillkommit hufvudsakligen

genom hustruns omtänksamhet, då af annat intyg jemväl

s. 7 Kontrollera mot PDF

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 31.

7

styrktes, att Christina Charlotta Hasselhuhn vore så fattig, att hon före

sin bemälda systers död njutit fattigunderstöd och fortfarande vore i torftiga

omständigheter, samt då 3,185 kronor utgått af boet till betalning

af mannens enskilda borgensförbindelser, i hvilkas gäldande hustruns arfvingar

icke borde deltaga, hafva motionärerne nu föreslagit, att Riksdagen

ville besluta, att hustru Christina Charlotta Hasselhuhn måtte få behålla

hela nettobehållningen i sterbhuset efter sin aflidne svåger C. J. Wennerström,

och att Kongl. Maj:ts och Kronans rätt till danaarfvet måtte eftergifvas.

Enligt hvad Utskottet inhemtat, har Christina Charlotta Hasselhuhn

uti en till Kongl. Maj:t ingifven skrift framstält underdånig anhållan i

enahanda syfte, som förevarande motion afser. Uti häröfver afgifna utlåtanden

hafva så väl Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesternorrlands

län som äfven kammaradvokatfiskalsembetet — enär sökanden, som egde

att såsom henne tillkommande arfslott behålla hälften af boets tillgångar,

äfven om derifrån afräknades hennes andel i boets gäld på grund af

Wennerströins i lifstiden ingångna och af sterbhusets medel infriade borgen,

icke kunde anses vara i torftiga omständigheter, och det af sökanden

gjorda påstående, hvilket hon äfven med några personers intyg sökt styrka,

att Wennerströins före honom aflidna hustru hufvudsakligen skulle hafva

medverkat till den jemförelsevis goda ställning, hvari boet vid hennes död

sig befunnit, vid det förhållande att Wennerströrri underlåtit att såsom

erkännande deraf tillgodose sökanden genom testamente, i förevarande

fall icke syntes böra lemnas något vitsord — afstyrkt bifall till ansökningen;

och har Kongl. Maj:t jemlikt nådig resolution den 28 November

nästlidet år funnit densamma icke till någon Kongl. Maj:ts åtgärd föranleda.

Utskottet, som funnit de af bemälde myndigheter anförda skäl till

afstyrkande af omförmälda ansökning ega full tillämplighet äfven å nu

ifrågavarande framställning, har sålunda, och då i allt fall ej styrkt blifvit

att| den Kong!. Svea Hofrätts dom, hvarigenom berörda medel förklarats

skola såsom danaarf Kongl. Maj:t och Kronan tillfalla, vunnit laga kraft,

ansett sig böra hemställa,

att Herrar P. Westmans och P. G. Näslunds förevarande

motion måtte af Riksdagen lemnas utan afseende.

5:o. Uti en inom Riksdagens Andra Kammare väckt motion (N:o Angående

139) har Herr L. O. Larsson föreslagit, att Riksdagen måtte eftergifva gf^garfkronans

rätt till danaarf efter aflidne garfvaren P. W. Lindberg till för- varen p. w.

Lindterg.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 31.

mån för Leksands församling att användas för anordnande af slöjdundervisning

i församlingens folkskolor samt till förökande af sockenbiblioteket.

Under uppgift att garfvaren Lindberg, som inflyttat till Leksands församling

utan att ega någon tillgång, genom eget arbete och understöd af

flere sockenbor förvärfvat sig egendom, som vid hans död år 1876 uppgått

till 9,063 kronor 63 öre, deraf hälften tillfallit hans hustrus arfvingar och

hälften Kongl. Maj:t och Kronan såsom danaarf, har motionären till stöd

för sin framställning anfört, att Lindberg fyrfaldiga gånger förklarat sin

afsigt vara att testamentera sina tillgångar till Leksands kommun, der

han förvärfvat dem, men att han sista året af sin lefnad varit sinnessvag,

hvadan denna hans yttersta vilja icke blifvit i laga form skriftligen uppsatt;

att Leksands församling, som vore en bland de större i riket, aldrig

erhållit något danaarf; att Riksdagen nästan alltid efterskänkt kronans

rätt till danaarf, då framställning derom blifvit gjord; samt att till och

med några större kommuner fått behålla alla inom dem fallna danaarf.

Då emellertid några särskilda omständigheter icke synas föreligga, på

grund af hvilka staten skulle till bemälda kommun afstå sin rätt till

ifrågavarande danaarf, har Utskottet ansett sig böra förevarande framställning

afstyrka; hvadan Utskottet hemställer,

att Herr L. O. Larssons omförmälda motion icke må

till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 13 Mars 1880.

På Stats-Utskottets vägnar:

CARL EKMAN.

Reservation:

vid 5:te punkten (angående danaarf efter garfvaren P. W. Lindberg)

af Herr Liss Olof Larsson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1880:42 Skrifvelse, i anledning af Kongl. Majds nådiga propositioner i fråga om eftergift af kronans rätt till vissa danaarf. s. 1 i texten