Betänkande, rörande ändring i Kongl. Kungörelsen den 5 December 1873, angående bevillningsafgift för spelkort samt kortstämplingens verkställande.
1881-03-29 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevLU 1881:1, Betänkande, rörande ändring i Kongl. Kungörelsen den 5 December 1873, angående bevillningsafgift för spelkort samt kortstämplingens verkställande.
Dokumentets text
Sammansatta Bevillnings- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.
1
N:o 1.
Ank. till Riksd. Kansli den 29 Mars 1881, kl. 1 e. m.
Sammansätta Bevillning\s- och Lag-Utskottets Betänkande, rörande
ändring i Kongl. Kungörelsen den 5 December 1873, angående
bevillningsafgift för spelkort samt kortstämplingens
verkställande.
Uti en inom Andra Kammaren väckt, till Bevillnings-Utskottet hänvisad motion
(N:o 101) har Herr G. TV. Lönegren anfört, att sedan 1871 års Riksdag beslutit
höja kortst ämpelafgiften från då stadgade 12 skillingar banko, eller 37^2
öre, för hvarje kortlek till dubbla beloppet, 75 öre, samt Kongl. Maj:t i öfverensstämmelse
härmed den 21 Oktober samma år utfärdat förnyad allmän författning
i ämnet, den sålunda tillkomna skatteförhöjningen, åtminstone under senare åren,
icke medfört motsvarande ökad statsinkomst i det bevillningen för spelkort, som
år 1877 uppgick till 131,077 kronor, sedermera betydligt nedgått och år 1879 icke
belupit sig till mer än 96,679 kronor — hvilket åter, enligt motionärens förmenande,
vore beroende deraf, att förbudet mot ostämplade spelkorts försäljande och
användande i en med hvarje år tilltagande utsträckning öfverträddes samt dylika
kort under olika benämningar, såsom “Garibalditvål“, “A-B-C-böcker“ m. m., numera
i åtskilliga rikets städer vore i handelsbodarne tillgängliga. Att stäfja detta
alltmer öfverhanden tagande ofog och dymedelst äfven motverka ett fortsatt nedgående
af bevillningens afkastning borde, enligt motionärens åsigt, kunna ske antingen
genom bevillningsafgiftens nedsättande eller genom redan förefintliga ansvarsbestämmelsers
skärpande. Under påpekande häraf och med hemställan, huruvida
icke lämpligast vore att “särskilt ansvar, strängare än det för försäljningen
Bill, till Riksd. Brok 1881. 5 Sami. 2 Afd. 1 Käft.
2
Sammansatta Bevillnings- och Lag-JJtskottets Betänkande N:o 1.
af ostämplade spelkort nu stadgade, bestämdes för kortfabrikant, som dylika kort
afyttrar", har motionären anhållit, att Bevillnings-Utskottet måtte, efter frågans
öfvervägande, afgifva förslag till de föreskrifter i ämnet, som Utskottet kunde
finna mest ändamålsenliga.
Sedan Bevillnings-Utskottet förehaft motionen till behandling och dervid
ansett den af motionären antydda utväg, att sänka bevillningsafgiften, så mycket
mindre höra förordas, som ifrågavarande bevillning utgör skatt å förbrukningen
af en på intet sätt till nödvändighetsvaror hänförlig artikel samt den år 1871 införda
skatteförhöjningen dock i det hela medfört en ej obetydligt ökad statsinkomst,
men Bevillnings-Utskottet deremot med afseende å ansvarsbestämmelsernas
ifrågasatta skärpande funnit nödigt öfverlägga med Lag-Utskottet, har denna
fråga jemlikt 47 § Riksdagsordningen blifvit behandlad af Sammansatt Bevillningsoch
Lag-Utskott, som nu ock rörande densamma får afgifva utlåtande.
Såsom förut blifvit nämndt, har motionären utgått från förutsättningen
att den betydande minskning i kortstämpelafgifternas afkastning, som förekommit
under åren 1878 och 1879, hufvudsakligen orsakats af ett öfverhandentagande eluderande
af förbudet mot ostämplade spelkorts försäljande och användande.
Utskottet vill härvid till en början erinra, att ifrågavarande bevillning under
sistlidna år åter visat en stigande tendens. Enligt inhemtade upplysningar hafva
nemligen kortstämpelsafgifterna, som, efter att år 1877 hafva uppgått till 131,077
kronor 50 öre, år 1878 nedgingo till 107,005 kronor 50 öre och år 1879 endast
utgjorde 96,679 kronor 50 öre, år 1880 åter stigit till 107,680 kronor 50 öre. —
En jemförelse af denna skatteinkomst under en längre följd af år visar ock, att
densamma flera gånger tillförene undergått ganska betydliga vexlingar samt stigit
eller sjunkit, allt efter som den ekonomiska ställningen inom landet varit gynsam
eller tryckt.
Emellertid kan Utskottet ingalunda förneka att det af motionären anmärkta
missbruk eger rum och icke oväsentligt bidragit till den betydande minskningen
af ifrågavarande inkomsttitel. Utskottet eger fastmera grundad anledning att antaga,
det försäljning af ostämplade spelkort numera inom landet bedrifves i en utsträckning,
som ovilkorligen påkallar lagstiftningens ingripande.
I sådant hänseende ansluter sig Utskottet så mycket hellre till motionärens
förslag om skärpta och förändrade ansvarsbestämmelser, som nu gällande
författnings föreskrifter i detta hänseende lemna rum för åtskilliga anmärkningar.
Då kortstämpelafgiften först påbjöds eller år 1748, stadgades böter, 20
daler silfvermynt, för försäljaren af ostämplade kort. Dessa böter blefvo genom
Slotts-Cancelliets kungörelse den 30 Mars 1756 höjda till 200 daler samma mynt.
Kongl. Förordningen den 30 December 1812 bestämde sedermera böterna för den,
som sålde eller till salu höll ostämplade eller med hallstämpel å omslaget ej försedda
spelkort till 50 Riksdaler, hvarjemte förordningen beläde användandet af
3
Sammansatta Bevillnings- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1,
ostämplade kort med en plikt af 5 Riksdaler. Dessa ansvarsbestämmelser hafva
derefter icke undergått andra förändringar än som påkallats af förändrade myntbestämmelser.
I öfverensstämmelse härmed stadgar också den i ämnet nu gällande
författning eller Kongl. Kungörelsen den 5 December 1873 i sitt 10:de
moment:
“Den, som försäljer eller till salu håller ostämplade eller icke uti behöriga
konvolut inlagda spelkort, böte sjuttiofem riksdaler riksmynt och hafve förverkat
varan; likaså skall den, som beträdes med att nyttja ostämplade spelkort, derför
bota sju riksdaler 50 öre samma mynt, allt angifvarens ensak.*''
Mot dessa stadganden kan till en början anmärkas, att, under det bevillningsafgiften
fyrfaldiga gånger blifvit höjd, ansvarsbestämmelserna dock icke undergått någon
förändring utan fortfarande äro desamma som då afgiften år 1812 faststäldes till
endast 2 skillingar för hvarje kortlek. Då afgiften senast höjdes, eller år 1871, anhöll
Riksdagen i sin den 17 Maj samma år i ämnet aflåtna underdåniga skrifvelse att Kongl.
Maj:t måtte meddela föreskrifter bland annat om det skärpta ansvar för öfverträdelse
af bestämmelserna angående kortstämpelafgiften, som Kongl. Maj:t med anledning
af afgiftens höjande kunde finna erforderliga och lämpliga, men ansvarsbestämmelsen
har emellertid, såsom redan är nämndt, fortfarande bibehållits oförändrad. I betraktande
af den ej obetydliga vinst, som försäljaren af ostämplade spelkort för
närvarande kan beräkna på hvarje föryttrad kortlek, ligger det dock för öppen
dag, att böter af endast sjuttiofem kronor oftast icke torde afskräcka från ett
fortsättande af den olofliga rörelsen.
Äfven i andra hänseenden kunna anmärkningar mot nu gällande ansvarsbestämmelser
framställas. Böterna äro för hvarje fall bestämda till sjuttiofem
kronor. Något skärpt ansvar för upprepande af förseelsen finnes icke stadgadt;
icke heller är det möjligt att i öfrigt fästa afseende vid förekommande olika grader
af brottslighet, ehuru det, till exempel, onekligen måste anses mera straffbart att
afyttra ostämplade spelkort än att försälja stämplade kort, som, sedan de blifvit
begagnade, icke längre äro inneslutna i behöriga konvolut. Likaså torde väl kunna
ifrågasättas, om icke, såsom motionären äfven ansett, en fabrikant, som undandrager
sig stämpelafgiftens erläggande, borde vidkännas större ansvar än den, som
endast mottager ostämplade kort till försäljning.
Utskottet antager att, derest samtliga ifrågavarande förseelser belädes med
böter från och med ett hundra till och med fem hundra kronor, ofvan framstälda
anmärkningar skulle förfalla, i det under sådant förhållande äfven det lägsta belopp,
hvartill böter finge ådömas, åtminstone i allmänhet blefve i ekonomiskt hänseende
känbart, samt vederbörande domare derjemte sattes i tillfälle att taga behörig
hänsyn till såväl förekommande iteration som andra, högre eller lägre ansvar
påkallande omständigheter.
För den, som använder ostämplade kort, är nu stadgadt böter af 7 kronor
4
Sammansatta Bevillnings- och Lag-TJtskottets Betänkande N:o 1.
50 öre. Äfven detta ansvar synes något böra höjas. Men då införandet af en
strafflatitud i detta fall icke torde vara af omständigheteterna påkalladt, har Utskottet
här bibehållit böterna vid ett fixt belopp, som Utskottet ansett lämpligen
böra bestämmas till tio kronor.
Med afseende å böternas fördelning stadgar nu gällande författning, att
böterna oafkortade skola tillfalla angifvaren. Ehuru bibehållandet af detta stad- ■
gande i sammanhang med införandet af nu föreslagna skärpta ansvarsbestämmelsei
möjligen skulle medföra, att hithörande förseelser blefve oftare än hittills beifrade,
torde dock äfven en förändring härutinnan till närmare öfverensstämmelse med
hvad i andra beskattningsförfattningar finnes stadgadt derom, att åklagare och
kommunens fattigkassa i böterna finge andel, ytterligare mana till beifran af förekommande
öfverträdelser.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, far Utskottet hemställa,
att Riksdagen må hos Kongl. Maj:t anhålla, att 10:de
momentet af Kongl. kungörelsen den 5 December 18/3 angående
beviliningsafgift för spelkort samt kortstämplingens verkställande
måtte erhålla följande förändrade lydelse att gälla
från den 1 Januari 1882:
“Den, som försäljer eller till salu håller ostämplade eller
icke uti behöriga konvolut inlagda spelkort, böte från och
med 100 till och med 500 R:dr Rmt och hafve förverkat varan;
likaså skall den, hvilken beträdes med att nyttja ostämplade
spelkort, derför bota 10 R:dr samma mynt; skolande af böterna
samt värdet af kort, som förbrutna anses, två tredjedelar tillfalla
åklagaren och en tredjedel den stads eller sockens fattigkassa,
der den åtalade förbrytelsen är begången. Finnes
särskild angifvare, tage han hälften af åklagarens andel, “
Stockholm den 29 Mars 1881.
På Sammansatta Bevillnings- och Lag-Utskottets vägnar:
A. G:son Bennicli.
Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1881
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1881:37 Skrifvelse, rörande ändring i Kongl. Kungörelsen den 5 December 1873, angående bevillningsafgift för spelkort samt kortstämplingens verkställande. s. 7 i texten