Sök i Ratio Lex

Betänkande, rörande ändring i Kongl. Kungörelsen den 5 December 1873, angående bevillningsafgift för spelkort samt kortstämplingens verkställande.

1881-03-29 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevLU 1881:1, Betänkande, rörande ändring i Kongl. Kungörelsen den 5 December 1873, angående bevillningsafgift för spelkort samt kortstämplingens verkställande.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Bevillnings- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

1

N:o 1.

Ank. till Riksd. Kansli den 29 Mars 1881, kl. 1 e. m.

Sammansätta Bevillning\s- och Lag-Utskottets Betänkande, rörande

ändring i Kongl. Kungörelsen den 5 December 1873, angående

bevillningsafgift för spelkort samt kortstämplingens

verkställande.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till Bevillnings-Utskottet hänvisad motion

(N:o 101) har Herr G. TV. Lönegren anfört, att sedan 1871 års Riksdag beslutit

höja kortst ämpelafgiften från då stadgade 12 skillingar banko, eller 37^2

öre, för hvarje kortlek till dubbla beloppet, 75 öre, samt Kongl. Maj:t i öfverensstämmelse

härmed den 21 Oktober samma år utfärdat förnyad allmän författning

i ämnet, den sålunda tillkomna skatteförhöjningen, åtminstone under senare åren,

icke medfört motsvarande ökad statsinkomst i det bevillningen för spelkort, som

år 1877 uppgick till 131,077 kronor, sedermera betydligt nedgått och år 1879 icke

belupit sig till mer än 96,679 kronor — hvilket åter, enligt motionärens förmenande,

vore beroende deraf, att förbudet mot ostämplade spelkorts försäljande och

användande i en med hvarje år tilltagande utsträckning öfverträddes samt dylika

kort under olika benämningar, såsom “Garibalditvål“, “A-B-C-böcker“ m. m., numera

i åtskilliga rikets städer vore i handelsbodarne tillgängliga. Att stäfja detta

alltmer öfverhanden tagande ofog och dymedelst äfven motverka ett fortsatt nedgående

af bevillningens afkastning borde, enligt motionärens åsigt, kunna ske antingen

genom bevillningsafgiftens nedsättande eller genom redan förefintliga ansvarsbestämmelsers

skärpande. Under påpekande häraf och med hemställan, huruvida

icke lämpligast vore att “särskilt ansvar, strängare än det för försäljningen

Bill, till Riksd. Brok 1881. 5 Sami. 2 Afd. 1 Käft.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Sammansatta Bevillnings- och Lag-JJtskottets Betänkande N:o 1.

af ostämplade spelkort nu stadgade, bestämdes för kortfabrikant, som dylika kort

afyttrar", har motionären anhållit, att Bevillnings-Utskottet måtte, efter frågans

öfvervägande, afgifva förslag till de föreskrifter i ämnet, som Utskottet kunde

finna mest ändamålsenliga.

Sedan Bevillnings-Utskottet förehaft motionen till behandling och dervid

ansett den af motionären antydda utväg, att sänka bevillningsafgiften, så mycket

mindre höra förordas, som ifrågavarande bevillning utgör skatt å förbrukningen

af en på intet sätt till nödvändighetsvaror hänförlig artikel samt den år 1871 införda

skatteförhöjningen dock i det hela medfört en ej obetydligt ökad statsinkomst,

men Bevillnings-Utskottet deremot med afseende å ansvarsbestämmelsernas

ifrågasatta skärpande funnit nödigt öfverlägga med Lag-Utskottet, har denna

fråga jemlikt 47 § Riksdagsordningen blifvit behandlad af Sammansatt Bevillningsoch

Lag-Utskott, som nu ock rörande densamma får afgifva utlåtande.

Såsom förut blifvit nämndt, har motionären utgått från förutsättningen

att den betydande minskning i kortstämpelafgifternas afkastning, som förekommit

under åren 1878 och 1879, hufvudsakligen orsakats af ett öfverhandentagande eluderande

af förbudet mot ostämplade spelkorts försäljande och användande.

Utskottet vill härvid till en början erinra, att ifrågavarande bevillning under

sistlidna år åter visat en stigande tendens. Enligt inhemtade upplysningar hafva

nemligen kortstämpelsafgifterna, som, efter att år 1877 hafva uppgått till 131,077

kronor 50 öre, år 1878 nedgingo till 107,005 kronor 50 öre och år 1879 endast

utgjorde 96,679 kronor 50 öre, år 1880 åter stigit till 107,680 kronor 50 öre. —

En jemförelse af denna skatteinkomst under en längre följd af år visar ock, att

densamma flera gånger tillförene undergått ganska betydliga vexlingar samt stigit

eller sjunkit, allt efter som den ekonomiska ställningen inom landet varit gynsam

eller tryckt.

Emellertid kan Utskottet ingalunda förneka att det af motionären anmärkta

missbruk eger rum och icke oväsentligt bidragit till den betydande minskningen

af ifrågavarande inkomsttitel. Utskottet eger fastmera grundad anledning att antaga,

det försäljning af ostämplade spelkort numera inom landet bedrifves i en utsträckning,

som ovilkorligen påkallar lagstiftningens ingripande.

I sådant hänseende ansluter sig Utskottet så mycket hellre till motionärens

förslag om skärpta och förändrade ansvarsbestämmelser, som nu gällande

författnings föreskrifter i detta hänseende lemna rum för åtskilliga anmärkningar.

Då kortstämpelafgiften först påbjöds eller år 1748, stadgades böter, 20

daler silfvermynt, för försäljaren af ostämplade kort. Dessa böter blefvo genom

Slotts-Cancelliets kungörelse den 30 Mars 1756 höjda till 200 daler samma mynt.

Kongl. Förordningen den 30 December 1812 bestämde sedermera böterna för den,

som sålde eller till salu höll ostämplade eller med hallstämpel å omslaget ej försedda

spelkort till 50 Riksdaler, hvarjemte förordningen beläde användandet af

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Sammansatta Bevillnings- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1,

ostämplade kort med en plikt af 5 Riksdaler. Dessa ansvarsbestämmelser hafva

derefter icke undergått andra förändringar än som påkallats af förändrade myntbestämmelser.

I öfverensstämmelse härmed stadgar också den i ämnet nu gällande

författning eller Kongl. Kungörelsen den 5 December 1873 i sitt 10:de

moment:

“Den, som försäljer eller till salu håller ostämplade eller icke uti behöriga

konvolut inlagda spelkort, böte sjuttiofem riksdaler riksmynt och hafve förverkat

varan; likaså skall den, som beträdes med att nyttja ostämplade spelkort, derför

bota sju riksdaler 50 öre samma mynt, allt angifvarens ensak.*''

Mot dessa stadganden kan till en början anmärkas, att, under det bevillningsafgiften

fyrfaldiga gånger blifvit höjd, ansvarsbestämmelserna dock icke undergått någon

förändring utan fortfarande äro desamma som då afgiften år 1812 faststäldes till

endast 2 skillingar för hvarje kortlek. Då afgiften senast höjdes, eller år 1871, anhöll

Riksdagen i sin den 17 Maj samma år i ämnet aflåtna underdåniga skrifvelse att Kongl.

Maj:t måtte meddela föreskrifter bland annat om det skärpta ansvar för öfverträdelse

af bestämmelserna angående kortstämpelafgiften, som Kongl. Maj:t med anledning

af afgiftens höjande kunde finna erforderliga och lämpliga, men ansvarsbestämmelsen

har emellertid, såsom redan är nämndt, fortfarande bibehållits oförändrad. I betraktande

af den ej obetydliga vinst, som försäljaren af ostämplade spelkort för

närvarande kan beräkna på hvarje föryttrad kortlek, ligger det dock för öppen

dag, att böter af endast sjuttiofem kronor oftast icke torde afskräcka från ett

fortsättande af den olofliga rörelsen.

Äfven i andra hänseenden kunna anmärkningar mot nu gällande ansvarsbestämmelser

framställas. Böterna äro för hvarje fall bestämda till sjuttiofem

kronor. Något skärpt ansvar för upprepande af förseelsen finnes icke stadgadt;

icke heller är det möjligt att i öfrigt fästa afseende vid förekommande olika grader

af brottslighet, ehuru det, till exempel, onekligen måste anses mera straffbart att

afyttra ostämplade spelkort än att försälja stämplade kort, som, sedan de blifvit

begagnade, icke längre äro inneslutna i behöriga konvolut. Likaså torde väl kunna

ifrågasättas, om icke, såsom motionären äfven ansett, en fabrikant, som undandrager

sig stämpelafgiftens erläggande, borde vidkännas större ansvar än den, som

endast mottager ostämplade kort till försäljning.

Utskottet antager att, derest samtliga ifrågavarande förseelser belädes med

böter från och med ett hundra till och med fem hundra kronor, ofvan framstälda

anmärkningar skulle förfalla, i det under sådant förhållande äfven det lägsta belopp,

hvartill böter finge ådömas, åtminstone i allmänhet blefve i ekonomiskt hänseende

känbart, samt vederbörande domare derjemte sattes i tillfälle att taga behörig

hänsyn till såväl förekommande iteration som andra, högre eller lägre ansvar

påkallande omständigheter.

För den, som använder ostämplade kort, är nu stadgadt böter af 7 kronor

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Sammansatta Bevillnings- och Lag-TJtskottets Betänkande N:o 1.

50 öre. Äfven detta ansvar synes något böra höjas. Men då införandet af en

strafflatitud i detta fall icke torde vara af omständigheteterna påkalladt, har Utskottet

här bibehållit böterna vid ett fixt belopp, som Utskottet ansett lämpligen

böra bestämmas till tio kronor.

Med afseende å böternas fördelning stadgar nu gällande författning, att

böterna oafkortade skola tillfalla angifvaren. Ehuru bibehållandet af detta stad- ■

gande i sammanhang med införandet af nu föreslagna skärpta ansvarsbestämmelsei

möjligen skulle medföra, att hithörande förseelser blefve oftare än hittills beifrade,

torde dock äfven en förändring härutinnan till närmare öfverensstämmelse med

hvad i andra beskattningsförfattningar finnes stadgadt derom, att åklagare och

kommunens fattigkassa i böterna finge andel, ytterligare mana till beifran af förekommande

öfverträdelser.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, far Utskottet hemställa,

att Riksdagen må hos Kongl. Maj:t anhålla, att 10:de

momentet af Kongl. kungörelsen den 5 December 18/3 angående

beviliningsafgift för spelkort samt kortstämplingens verkställande

måtte erhålla följande förändrade lydelse att gälla

från den 1 Januari 1882:

“Den, som försäljer eller till salu håller ostämplade eller

icke uti behöriga konvolut inlagda spelkort, böte från och

med 100 till och med 500 R:dr Rmt och hafve förverkat varan;

likaså skall den, hvilken beträdes med att nyttja ostämplade

spelkort, derför bota 10 R:dr samma mynt; skolande af böterna

samt värdet af kort, som förbrutna anses, två tredjedelar tillfalla

åklagaren och en tredjedel den stads eller sockens fattigkassa,

der den åtalade förbrytelsen är begången. Finnes

särskild angifvare, tage han hälften af åklagarens andel, “

Stockholm den 29 Mars 1881.

På Sammansatta Bevillnings- och Lag-Utskottets vägnar:

A. G:son Bennicli.

Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1881

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1881:37 Skrifvelse, rörande ändring i Kongl. Kungörelsen den 5 December 1873, angående bevillningsafgift för spelkort samt kortstämplingens verkställande. s. 7 i texten