Sök i Ratio Lex

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 5

1881-02-18 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,6 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1881:5, Lag-Utskottets Utlåtande N:o 5

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 5.

1

N:o 5.

A nk. till Riksd. Kansli flen 18 Febr. 1881, kl. 12 nödd.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af Riksdagens Justitieombudsmans

hemställan om tillägg till 19 kap. Strafflagen.

Lag-Utskottet afgifver härmed utlåtande öfver den hemställan om

tillägg till 19 kap. Strafflagen, Justitieombudsmannen gjort uti sin till

innevarande Riksdag aflemnade och af Kamrarne till Utskottet remitterade

embetsberättelse.

Nämnda hemställan, hvilken Utskottet anser sig böra här uti

dess helhet intaga, är af följande lydelse:

»Strafflagens 19:de kapitel, som handlar ”om eldskada af uppsåt

eller vållande så ock annan skadegörelse å egendom», innehåller:

§11. »Hvar som uppsåtligen förstörer statens kanal-eller slussverk

eller annan sådan vattenbyggnad, eller jernvägsanläggning, eller

å de samma, dertill hörande byggnader, verk eller inrättningar, eller

de för framfarten å jernväg använda vagnar eller andra fortskaffningsmedel

gör sådan skada eller eljest vidtager sådana åtgärder, att fara

eller olycka vid kanal- eller jernvägsfartens begagnande eller allmänt

farlig öfversvämning deraf uppkomma kan; dömes till straffarbete från

och med två till och med sex år. Kom deraf ej olycka, och var faran

ringa; då må tiden för straffarbetet till sex månader nedsättas.

Fick annan svår kroppsskada eller död, och var den brottsliges

handling af beskaffenhet, att han bort kunna inse, att dylik olycka

Bill. till Rilcsd. Prof. 1881. 7 Sand. 5 Raft. I

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 5.

deraf var att befara; dömes gerningsmannen, i förra fallet, till straffarbete

från och med sex till och med tio år eller på lifstid, och, i senare

fallet, till straffarbete på lifstid eller miste lifvet. Var gerningen

ej af sådan beskaffenhet, som nämnd är, men fick annan deraf svår

kroppsskada eller död, eller åstadkoms allmänt farlig öfversvämning;

värde gerningsmannen dömd till straffarbete från och med fyra till

och med åtta år.»

§ 12. »Gör man uppsåtligen å verk, byggnad eller anläggning,

som i 11 § sägs, eller å tillbehör dertill, skada, den der, utan att kunna

medföra sådan fara eller olycka, som i samma § nämnd är, likväl

åstadkommer väsendtligt hinder eller uppehåll i verkets, byggnadens

eller anläggningens begagnande, eller vidtager man eljest åtgärder,

som till sådant hinder eller uppehåll leda; dömes till fängelse eller till

straffarbete i högst två år. 1 ringare fall må till böter dömas.»

§ 13. »Hvar som uppsåtligen förstörer eller skadar Statens telegrafinrättning,

någon dess beståndsdel eller tillhörighet, eller vidtager

åtgärder, hvarigenom telegrafering hindras eller störes; dömes till fängelse

i högst sex månader eller straffarbete i högst två år. Var

skadan ringa, och förorsakades ej derigenom något hinder i telegraferingen,

må till böter dömas.»

§ 14. »Hvad i 11, 12 och 13 §§ om Statens kanal- eller slussverk,

annan sådan vattenbyggnad och jernvägs- eller telegrafinrättning

är stadgadt, må ock & dylik, af enskilda personer, menigheter eller

bolag inrättad anläggning tillämpas, om Konungen förordnat, att sådan

anläggning skall lika skjuld, som Statens, njuta.

§ 21. »Den, som ouppsåtligen, genom vårdslöshet, oförsigtighet

eller försummelse, är vållande till eldskada å annans egendom eller till

skeppsbrott, eller till sådan skada eller öfversvämning, som i 11 §

nämnd är, eller dertill att fara uppstått för begagnande af verk, byggnad

eller anläggning, som i sagda § omförmäles, straffes med fängelse

i högst sex månader eller böter.»

»År någon, på sätt nu sagdt är, vållande till skada å fyr- eller

känningsbåk eller annat sådant tecken, som i 10 § nämndt är; straffes

med böter. För dylikt vållande till skada, hinder eller uppehåll, som

i 12 eller 13 § omförmäles, eller till skada, som i 15 § sägs; vare bot

högst två hundra riksdaler.»

Med anledning af här ofvan anförda 14 § har Kongl. Maj:t, uppå

gjorda underdåniga framställningar, utfärdat fridlysningsstadgar för eu

mängd sådana anläggningar, som i näst föregående §§ omförmälas.

Nu har derefter inträffat vid särskilda tillfällen att, t. ex. å jernväg,

tillhörig enskild! bolag, personer gjort sig skyldige till sådana

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 5.

åtgärder, som i 11 och 12 §§ förbjudas, och att, då de blifvit vid domstol

tilltalade, det icke kunnat bevisas, att de uppsåtligen föröfvat hvad

dem till last legat, och hafva de då blifvit från allt ansvar frikände.

Om ett sådant fall heter det i Högsta Domstolens Minnesbok för år

1879:

»Två personer åtalades för att de ouppsåtligen genom vårdslöshet,

oförsigtighet eller försummelse vållat att hinder och fara uppstått

för begagnande af en enskild jernväg, hvilken, till följd af Konungens

förordnande, eger åtnjuta lika skydd, som, enligt 19 kap. 11, 12 och

13 §§ Strafflagen, tillkommer dylik af staten utförd anläggning; och

sedan Underrätten, enär, äfven om de tilltalade kunde anses öfvertygade

om berörda förfarande, sådant likväl icke vore med afseende å

sagda jernvägsanläggning belagdt med ansvar, ogillat åtalet, samt vederbörande

Hofrätt förklarat skäl icke hafva förekommit, ledande till ändring

i Underrättens utslag, så bär Högsta Domstolen ej funnit skäl

att i Hofrättens utslag göra ändring.

21 § i förenämnda kapitel ansågs således icke i detta fall tilllämplig.

»

Då samma fara för skada å eller förlust af menniskolif och egendom,

hvilken föranledt lagstiftaren att med straff belägga vissa åtgärder,

i fråga om statens anläggningar af ofvan beskrifna art, förefinnes

vid enahanda anläggningar, åstadkomna af enskilda personer, menigheter

eller bolag, och denna fara icke i väsentlig mån minskas derigenom,

att de med straff belagda åtgärderna ouppsåtligen genom vårdslöshet,

oförsigtighet eller försummelse inträffa, lärer icke något giltigt

skäl kunna anföras, hvarföre icke samma lagstadganden böra gälla om

statens och enskildas anläggningar. Den här ofvan intagna 14 § synes

ock vara tillkommen för att bereda en dylik likställighet i lagstiftningen,

när Konungen finner dessa enskilda anläggningar vara af den

art och betydenhet, att de tarfva enahanda skydd som statens och derom

förordnar, men genom något förbiseende har denna $ erhållit sådan

ordalydelse, att den åsyftade likställigheten eger rum endast i de fall,

då de farliga åtgärderna härflutit från ondt uppsåt hos gerningsmannen.

I nämnde § uppräknas nemligen endast 11, 12 och 13 §§ såsom

de, under hvilkas skydd Konungen må ställa de enskilda anläggningarna

lika med statens, hvilka §§ alla handla om uppsåtlig skadegörelse,

hvaremot 21 §, som handlar om dylik skada, tillfogad ouppsåtligen

genom vårdslöshet, oförsigtighet eller försummelse, der icke

omnämnes; och deraf härleder sig utan tvifvel den åsigt, som i ofvan

anförda, af Högsta Domstolen faststälda domslut gjord sig gällande, att

slik ouppsåtlig skadegörelse icke vore af lagen med straff belagd.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 5.

Före Strafflagens utfärdande gälde i förevarande ämne Kongl.

Kungörelsen om en fridlysning sstadga för allmänna kanal-, sluss-, jernvägs-

och telegrafinrättningar den 18 Januari 1855, i hvilken stadga återfinnas

väsentligen samma stadganden, som influtit i ofvan anförda 11,

12 och 13 §§ af 19 kap. Strafflagen, likasom ock hvad i 14 § stadgas

om lika skydd för enskilda anläggningar som för statens, om Konungen

derom förordnar, men med den skilnad, att vid en hvar af berörde

stadgas paragrafer, som motsvara de i Strafflagen införda, tillika

utsättes ansvaret för de förbudna åtgärderna, när dessa ouppsåtligen,

af vårdslöshet tillkommit, hvadan det skydd, som efter Konungens förordnande

tillerkännes enskilda anläggningar, icke inskränkes till de

fall, der de förbudna åtgärderna äro uppsåtligen föröfvade, utan sträcker

sig äfven till dem, som härflutit från vårdslöshet, oförsigtighet och

försummelse.

Nu äro under tiden emellan nämnda allmänna fridlysningsstadgas

utfärdande, år 1855, och Strafflagens trädande i kraft, år 1865, många

särskilda fridlysningsstadgar af Kongl. Maj:t utfärdade för kanal-, sluss-,

jernvägs- och telegrafinrättningar, anlagda af enskilda personer, menigheter

eller bolag, genom Indika stadgar dessa enskilda inrättningar

ställas under samma skydd, som statens lika beskaffade inrättningar

ega, enligt den åberopade allmänna fridlysningsstadgan, det vill säga,

skydd för både uppsåtlig och ouppsåtlig skadegörelse; men om nämnda

allmänna fridlysningsstadga måste anses upphäfven genom 2 § i Kongl.

Förordningen om nya Strafflagens införande och hvad i afseende derå

iakttagas skall den 16 Februari 1864 och i stället Strafflagens hit hörande

stadganden vara på de under mellantiden fridlysta enskilda

anläggningarna tillämpliga, skulle dessa lida en minskning i omfånget

af den fridlysning, som blifvit dem förunnad, hvilket förhållande

väl utgör ett tydligt bevis att något förbiseende vid affattande! af mera

nämnda 14 § egt ruin. År nu detta sålunda uppenbart, framställer sig

frågan, huru verkningarna af förbiseendet skola afhjelpas. Detta tyckes

vid första tanken derpå vara helt lätt och låta sig verkställas genom

att i merberörda 14 §, efter de uppräknade 11, 12 och 13 §§,

tillägga 21 §; men härmed blifva de nämnda verkningarna afhulpna

endast för framtiden, det vill säga i afseende på de särskilda fridlysningsstadgar,

som Kongl. Maj:t efter denna lagförändring komme att

utfärda. Beträffande åter den stora mängd af dylika stadganden, som

äro utfärdade dessförinnan, skulle en sådan lagförändring icke utöfva

något inflytande. För att ett sådant skall kunna åvägabringas, måste

alltså någon annan utväg påtänkas. Fn sådan vore, att jemte det i

14 §, utom de der redan omförmälda 11, 12 och 13 §§, äfven upptages

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 5.

den 21 §, hvarigenom fullständigt skydd bereddes de enskilda anläggningar,

för hvilka Kongl. Maj:t dädanefter komme att utfärda fridlysningsstadgar,

tillika för erforderlig utvidgning af det skydd, som redan

blifvit dylika enskilda anläggningar genom Kongl. Maj:ts förordnanden

tilldelade, antyddes genom tillägg till 11, 12 och 13 §§ i Strafflagens

19 kapitel, att de åtgärder, som der förbjudas, vore underkastade straff

ej allenast när de vidtagas uppsåtligen, utan äfven, när sådant skedde

af vårdslöshet, oförsigtighet och försummelse. Så kunde tilläggas

efter 11 § 1 inom.:

»Vållas sådan skada genom vårdslöshet, oförsigtighet eller försummelse,

straffes den vållande efter ty i 21 § 1 mom. skils»;

efter 12 §:

»Hvar, som ouppsåtligen, af vårdslöshet, oförsigtighet eller försummelse

är vållande till sådan skada eller uppehåll, som i denna §

sägs, straffes på sätt i 21 § 2 mom. stadgas»; och

efter 13 §:

»Har någon, ouppsåtligen, genom vårdslöshet, oförsigtighet eller

försummelse vållat sådan skada eller förorsakat, att telegrafering blifvit

hindrad eller störd; vare ansvaret sådant, som 21 § 2 mom. stadgar.»

Nu kunde det likväl hända, att när, efter det en sådan lagförändring

egt rum, å enskild jernvägs- eller annan dylik anläggning skadegörelse,

tillkommen genom vårdslöshet, oförsigtighet eller försummelse,

åtalades, domstolarne funne betänklighet att tillämpa meranämnda §§

i deras förändrade lydelse, i händelse det befunnes, att den för den i

fråga komna anläggningen gällande fridlysningsstadga vore af äldre

datum, än de förändrade §§:nas nya lydelse, emedan fridlysningsstadgan

hänvisade till dessa §§ i den lydelse, de förut hade, då de förbjödo

eller med straff beläde endast uppsåtligen tillfogad skadegörelse.

Jag har derföre tänkt mig, att det åsyftade målet skulle kunna vinnas

med ännu obetydligare ändring i lagtexten, derest Riksdagen för sin

del beslutade, att meranämnde 14 § i 19 kap. Strafflagen skulle erhålla

denna förändrade lydelse:

»Hvad i 11, 12, 13 samt 21 §§ här nedan, om Statens kanaleller

slussverk, annan sådan vattenbyggnad och jernvägs- eller telegrafinrättning

är stadgadt, må ock å dylik, af enskilda personer, menigheter

eller bolag inrättad, anläggning tillämpas, om Konungen förordnar,

att sådan anläggning skall lika skydd, som Statens, njuta»,

och Riksdagen tillika, i den underdåniga skrifvelse, med hvilken

detta beslut öfverlemnades, anhölle, att Kongl. Maj:t, derest beslutet

vunne nådig fastställelse, täcktes genom allmän kungörelse förordna,

att sedan allmänna lagen i berörda § undergått nyss nämnda förän
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:n 5.

dring, alla förut utfärdade ej mindre på ofvan nämnda 1855 års allmänna

fridlysningsstadga, än ock på 14 § i 19 kap. Strafflagen grundade

fridlysningsstadgar för i fråga varande af enskilda personer, menigheter

eller bolag inrättade anläggningar, skulle, utan att förnyade

ansökningar derom erfordrades, medföra det skydd, nämnda § i sin

förändrade lydelse innebure.»

Utskottet, som helt och hållet delar den af Justitieombudsmannen

framstälda åsigt, att samma fara för skada å eller förlust af menniskolif

och egendom, hvilken föranledt lagstiftaren att med straff belägga

vissa åtgärder beträffande statens anläggningar af ifrågavarande

art, äfven förefinnes vid enahanda anläggningar, åstadkomna af enskilda

personer, menigheter eller bolag, och att denna fara icke i väsentlig

mån minskas derigenom, att de med straff belagda åtgärderna

ouppsåtligen, genom vårdslöshet,, oförsigtighet eller försummelse inträffa,

hvadan icke något giltigt skäl synes kunna anföras, hvarföre icke

samma lagstadganden borde gälla beträffande enskildas anläggningar,

som beträffande sådana, tillhöriga staten, finner alltså, lika med honom,

att uti 19 kap. Strafflagen erfordras ett tillägg, som möjliggör en sådan

likställighet.

Hvad åter angår lämpligaste platsen för ett dylikt tillägg, anser

Utskottet för sin del denna vara uti 21 § af nämnda kapitel.

För att undanrödja all tvekan, dels huruvida, genom föreskriften

i 2 § af promulgationslagen till nya Strafflagen, beträffande de anläggningar,

hvilka, på grund af 1855 års fridlysningsstadga, blifvit före nya

Strafflagens trädande i kraft fridlysta, någon minskning inträdt i omfånget

af det skydd, som sålunda en gång blifvit dem förunnadt, dels

och, huruvida, derest det stadgande, Utskottet nu föreslår, varder antaget,

det samma eger tillämpning äfven på de anläggningar, hvilka, före

detta stadgandes trädande i kraft, blifvit fridlysta på grund af 14 § i

19 kap. Strafflagen, tror Utskottet nödigt vara, att, derest Utskottets

förslag om tillägg till 21 § i 19 kap. af nämnda lag blifver antaget,

uttrycklig förklaring samtidigt lemnas, att det sålunda utsträckta skyddet

omfattar äfven nu omförmälda anläggningar.

Utskottet får alltså, med anledning af Justitieombudsmannens

gjorda hemställan, vördsamt föreslå,

1) att Riksdagen ville för sin del besluta följande
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 5.

Förordning angående förändrad lydelse af 21 §

i 19 kap. Strafflagen den 16 Februari 1864.

Härigenom förordnas, att 21 § i 19 kap. Strafflagen

den 16 Februari 1864 skall erhålla följande

förändrade lydelse:

(Tillägget är utmärkt med kursiv stil.)

Den, som ouppsåtligen, genom vårdslöshet, oförsigtighet

eller försummelse, är vållande till eldskada

å annans egendom eller till skeppsbrott, eller till

sådan skada eller öfversvämning, som i 11 § nämnd

är, eller dertill att fara uppstått för begagnande af

verk, byggnad eller anläggning, som i sagda § omförmäles,

straffes med fängelse i högst sex månader

eller böter.

År någon, på sätt nu sagdt är, vållande till

skada å fyr- eller känningsbåk eller annat sådant

tecken, som i 10 § nämndt är; straffes med böter.

För dylikt vållande till skada, hinder eller uppehåll,

som i 15 eller 13 § omförmäles, eller till skada, som

i 15 § sägs; vare bot högst tvåhundra Riksdaler.

Hvad i denna § om Statens kanal- eller slussverk,

annan sådan vattenbyggnad och jernvägs- eller

telegrafinrättning är stadgadt, må ock ä dylik, af enskilde

personer, menigheter eller bolag inrättad anläggning

tillämpas, om Konungen för ordnat, att sådan anläggning

skall lika skydd, som Statens, njuta

samt, i händelse detta Utskottets förslag varder af Riksdagen

antaget,

2) att Riksdagen tillika, i den skrifvelse, hvarmed

detta beslut öfverlemnas till Kongl. Maj:t, måtto

i underdånighet anhålla, att, derest beslutet vinner

nådigt godkännande, Kongl. Maj:t täcktes genom

allmän kungörelse förordna, att, sedan Strafflagen

undergått ifrågavarande förändring, alla förut utfärdade,

ej mindre på fridlysningsstadgan för allmänna

kanal-, sluss-, jernvägs- och telegrafinrättningar den

18 Januari 1855, än ock på 14 § i 19 kap. Strafflagen

den 16 Februari 1864 grundade fridlysningar

för dylika af enskilde personer, menigheter eller bolag

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 5.

inrättade anläggningar, skall, utan att särskilda ansökningar

derom erfordras, medföra det skydd, som

af det sålunda förändrade stadgandet följer.

Stockholm den 18 Februari 1881.

På Lag-Utskottets vägnar:

G. LAGERSTRÅLE.

Reservation:

af Herr Samzelius; med hvilken Herrar Anders Persson, Johannes

Jonsson, Smedberg och Ekenman instämt:

\ »Lika med Lag-Utskottet har jag funnit Justitieombudsmannens

framställning i förevarande hänseende förtjent af Riksdagens uppmärksamhet

och böra föranleda till åtgärd från lagstiftarens sida. I fråga

om sättet har jag åter varit af olika mening med Utskottets pluralitet,

och ehuru min åsigt vid anstäld votering endast omfattats af 6 ledamöter

mot 9, som uttalat sig för Utskottets förslag, anser jag mig

dock böra derför redogöra, på det Riksdagen må blifva i tillfälle att

välja mellan de olika meningarne. Jag har för min del ansett Utskottet,

på grund af stadgandet i 53 § Regeringsformen, vara oförhindrad!

att vid utarbetande af det från Kamrarne remitterade lagförslaget

så tillvägagå, att syftemålet med framställningen må på ett enkelt sätt

vinnas. I sådant afseende har jag funnit 11, 12 och 13 §§ i 19 kap.

Strafflagen böra så förändras, att det skydd, som tillägges statens

kanal- eller slussverk, jern vägsanläggning m. m. må, utan särskild!

medgifvande af Konungen, utsträckas till dylika, af enskilda personer,

menigheter eller bolag inrättade anläggningar. Det hittills föreskrifna

förfarandet, hvithet något påminner om utverkande af de förut brukliga,

men numera afskalande vitesförbuden mot enskilda egors ofredande,

synes mig dessutom vara förenadt med onödiga omgångar och besvär

både för Kongl. Maj ds regering och den enskilde. För öfrig! är det

ju i sjelfva verket något oegentlig!, att Kongl. Maj:t i administrativ

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 5.

väg skall förordna om huru vidsträckt tillämpning en af Konung och

Riksdag gemensamt stiftad allmän lag må erhålla. Mig synes som

skulle den af Kongl. Maj:t meddelade koncessionen å exempelvis en

jeruvägsanläggning vara nog, för att berättiga till skydd för sjelfva

anläggningen samt för personer och egendom, som derå må komma

att transporteras, utan att någon särskild så kallad fridlysningsstadga

må behöfva att, till ökande af författningssamlingens vidlyftighet, der

införas. Detta skydd synes mig böra vara lika, om staten eller enskilda

tillskjuta medel för anläggningen, på samma sätt som, enligt 15 §

af nämnda kapitel, enskild persons eller menighets bro, färja m. m.

åtnjuta samma skydd som statens.

Hade man vid stiftandet af den nu gällande lagen haft aning

derom, att de enskilda jernvägsanläggningarne skulle erhålla den utsträckning

och vigt de numera fått, tror jag icke lagstiftaren skulle

tvekat att meddela dem något skydd, till säkerhet för de talrika personer,

som trafikera desamma, och icke låta sådant vara beroende på

huruvida ett bolag begär eller försummar begära utfärdandet af eu

fridlysningsstadga.

Skulle dessa min åsigter synas vara förtjenta af uppmärksamhet,

torde ärendet böra återförvisas till Lag-Utskottet, som då blefve i tillfälle

att uppgöra förslag till den förändring af vissa paragrafer i nämnda

kapitel, som må befinnas erforderlig.))

RÄTTELSE:

Uti Herr Lothigii reservation till Lag-Utskottets Utlåtande N:o 2,

(2 häft.) står, s. 4, rad. 8 nedifrån: »saknats», läs: »saknad».

Bill. till Ilihsd. Frot. 1881. 7 Sand. 5 Häft.

■1

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1881:6 Skrifvelse, med förslag till Förordning angående förändrad lydelse af 19 Kap. 21 § Strafflagen den 16 Februari 1864. s. 7 i texten